'Dikter' av Charles Baudelaire   r Projekt Lnnrots utgivelse nr 2264.
E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden, varfr vi
inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till e-bokens
anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




DIKTER AF CHARLES BAUDELAIRE

fverfrda i svensk drkt af

Axel Cedercreutz j:r.



Ur 'Ord och Bild', fjrde rgngen.





Stockholm,
Wahlstrm & Widstrand,
1895.






INNEHLL:

Msta et errabunda.
Rsten.
Aftonstmning.
Hymn till sknheten.
Hstsng.
Krlek till lgnen.




Msta et errabunda.


    Agata, ngon gng kanske ditt hjrta ilar
    frn oren hufvudstad, som liknar upprrdt haf,
    hn till ett annat haf, hvars djupbl yta hvilar,
    som om jungfrulighet t det sin prgel gaf.
    Agata, ngon gng kanske ditt hjrta ilar...?

    Det vida hafvet kan som ingen lindra plgor.
    Hvad djafvul har vl sknkt t det, s hemskt och vildt,
    d stormen rasar fram och piskar hvita vgor,
    den gfvan att till ro oss kunna sfva mildt?
    Det vida hafvet kan, som ingen, lindra plgor!

    Fr bort mig, jrnvgstg, br bort mig, ltta skuta,
    lngt bort frn detta rum, frn vra trars dal!
    Agata, r det sant, du plgar trar gjuta
    och sucka: lngt frn brott, frn nger och frn kval
    fr bort mig, jrnvgstg, br bort mig, ltta skuta!

    Hur fjrran stn I ej, I vlluktsfyllda lunder,
    dr himlens azur sjlf oss frjd och krlek lr,
    dr uti sllhets haf vrt hjrta dukar under,
    och allt, som oss r krt, vr krlek vrdigt r!
    Hur fjrran stn I ej, I vlluktsfyllda lunder!

    Men grna paradis frn flydda barndomsdagar
    med lekar, kyssar, sng och vilda blommors krans,
    med dallrande fiol i vrlfkldda hagar
    och kannan fylld med vin i aftonsolens glans,
    -- men grna paradis frn flydda barndomsdagar,
    oskuldens paradis, dr gldjen hrde hemma,
    r det re'n lngre bort n Kina frn oss r?
    Kan det ej terfs, om ock med sorgsen stmma
    vi ropa efter det och allt, som gmdes dr,
    i oskulds paradis, dr gldjen hrde hemma?




Rsten.


    Min vagga stod helt ttt invid biblioteket,
    ett Babel, dr roman och vetenskap och skmt
    och grekiskt stoft och dam frn Rom liksom p lek ett
    mrkvrdigt mte stmt. Jag sjlf jag ndde jmt
    till andra hyllans kant. Tv rster hrdes tala.
    Den ena sade strngt, frstligt: "Jorden r
    ett sockradt brd; jag kan (jag rknas till de fala)
    dig gifva en aptit, som hastigt det frtr."
    Den andra rsten: "Kom, o kom i diktens riken
    bortom hvad mjligt syns, bortom det kndas grns!"
    Den rsten sjng s mildt, som sommarns vind vid viken,
    ett ropande fantom, hvars stmma ljuflig knns
    fr rat men likvl vr ande fr att bfva. --
    "Jag kommer, ljufva rst", jag svarade; allt se'n
    ett olycksdigert lif jag ndgats genomlefva.
    Jag knnt det som ett sr; bortom det yttre sken,
    som pryder jordens lif, ha mina tankar drifvit
    i djupa, mrka schakt. I deras klyftor var
    en sllsam andevrld. Min blick extatisk blifvit,
    och nu i mina fjt jag ormar stndigt drar.
    Liksom profeterna i lngst frsvunna dagar
    jag lskar knen mt och hafvet likas;
    jag skrattar vid en graf; midt i en fest jag klagar;
    jag dricker bittert vin, som mnskorna frsm.
    Med blicken hjd mot skyn jag faller jmt i gropar.
    Jag verklighet frn lgn ej mer kan skilja hr.
    "Behll din drmvrld, du", s rsten trstrikt ropar,
    "den vises drm s skn som drens icke r!"




Aftonstmning.


    Nu nalkas stunden, d i kylig, djupbl imma
    hvar blomkalk svingar upp mot skyn en vlluktskrans;
    d ton och blomsterdoft i kvllen tr en dans;
    vals melankoliskt ljuf i dalens ltta dimma!

    Hvar blomkalk svingar upp mot skyn en vlluktskrans;
    fiolen kvider lik en sjl i ngslans timma;
    vals melankoliskt ljuf i dalens ltta dimma!
    Jmn, grblek himlen r, som gjord utaf fajans.

    Fiolen kvider lik en sjl i ngslans timma,
    en knslig sjl, som skyr det lumpnas falska glans.
    Jmn, grblek himlen r, som gjord utaf fajans;
    och drnkt i lefrad blod syns solen nnu glimma...


    En knslig sjl, som skyr det lumpnas falska glans,
    af flyktad solljus tid bevarar hvarje strimma.
    Och drnkt i lefrad blod syns solen nnu glimma...
    Ditt minne glnser klart fr mig som en monstrans!




Hymn till sknheten.


    r ofvan skyn ditt hem, r det i Hades' botten
    o, Sknhet? I din blick, demonisk och divin,
    jag ser de sknsta verk, men ock de grfsta brotten,
    och drfr liknar du ett eldigt, sydlndskt vin.

    Din blick r morgonsol; din blick r aftonstjrna.
    Som sommarkvlln du drar med dig en vlluktsflod.
    Din kyss en trolldryck r, som kollrar bort vr hjrna,
    som gr en hjlte feg och gifver barnet mod.

    Kom du frn afgrunds natt, steg du frn stjrnor neder?
    Den Onde lik en hund sig i din kjolfll drar.
    Du slumpvis sprider frjd och slumpvis sorg bereder;
    du allting styr och dock ej ngot ansvar har.

    O, Sknhet, med ett hn du vandrar fram p dda;
    af dina smycken r ej Afskyn minst charmant;

    och Mordet -- en kollier gjord af koraller rda --
    sig slingrar kring din hals och lyser skrikigt grant.

    Den slnda, som mot dig, du granna vaxljus, ilar,
    du brnner skoningslst, fast dig sitt pris den gaf.
    Den, som frtjust och sll vid flickans hjrta hvilar,
    han r en ddsdmd lik, som smeker egen graf.

    r du frn helvetet; r du frn himlen buren,
    likgodt, o Sknhet, grym, frskrcklig och naiv,
    om blott din mjuka arm mig lyftar fver muren,
    som dljer fr min blick ett nytt, ondligt lif.

    Frn Satan eller Gud, likgodt; skam eller ra,
    likgodt; hvem n du r, jag vgar ge mig lugnt
    t dig, rytm, vllukt, vr, min n ej knda kra,
    om du gr lifvet ljust och nuet mindre tungt.





Hstsng.



    I.

    Snart snkas vi igen i natt och grkall dimma;
    farvl, du sommarns tid, s ljus, men flyktad re'n!
    Hit i mitt rum jag svagt men tydligt kan frnimma
    hur veden kastas ned mot kllarns golf af sten.

    Snart hela vintern in uti min sjl sig smyger;
    frbittring, afsky, hat och tungt, frspilldt besvr.
    Och solen likt, som fram i kylig eter flyger,
    snart af mitt hjrta blott en isbit frig r.

    Med rysning lyssnar jag till hvarje klabb, som faller;
    en stupstock timras ej med mera dmpadt skall.
    Min dufna ande lik en sekelgammal tall r,
    som nu fr yxans slag sig lutar mot sitt fall.

    Nr detta jmna ljud till drmmar mig frleder,
    jag tycker ngonstans en kista sammansls;
    fr hvem? -- I gr nnu var sommarn hr; nu breder
    sig hstens gula dok re'n fver dal och s.


    II.

    Jag lskar mt din blick med mystiskt, blekgrnt skimmer,
    du ljufva skna. Allt i dag mig bittert r,
    och intet sknker mig den sllhet jag frnimmer,
    d soln det bla haf i gyllne glitter klr.

    Men lska mig likvl, du ljufva! blif en moder
    fr mig, en otacksam, som varmt drom dig ber.
    Min lskling, pris ske dig, om du mot mig s god r
    och mild, som hstens glans och solen, som gr ner.

    Din mda blir ej lng. Mig grafven snart skall sluta
    i sig. Ack, lt mig nu med pannan i ditt kn,
    begrtande en hvit och brnnhet sommar, njuta
    senhstens gula sol, som sig s ljuf kan te.




Krlek till lgnen.


    Nr liknjd fram du gr, du kra sysslolsa,
    vid instrumentens sng, som upp mot taket slr,
    stolt, reslig, men likvl gracisast bland gracisa,
    och nr jag i din blick blott ledsnad lsa fr,

    nr jag betraktar dig vid gasens sken, som gifver
    frg t din pannas hvalf, dr aldrig skrynkla gick;
    nr salens vrme blod mot dina kinder drifver,
    och nr jag ser din blick -- en taflas lugna blick,

    D sger jag mig sjlf: hvad du r sllsamt fager!
    Det knns, som om ett torn af minnen fr mig sttt;
    du lena persika! -- I vrme och i dager
    ditt hjrta och din kropp sin fulla mognad ntt.

    r du en hstens frukt med syrligt friska safter?
    r du en urna full af stoft och grt och sorg,
    en vlluktsfylld oas, dr vandrarn hmtar krafter,
    ett rngtt fint och mjukt, en praktfull blomsterkorg?

    Jag vet att i en blick kan bo ondligt mycken
    melankoli, om ock ej annat dvljes dr.
    Med rosor prydda graf! Juvelskrin utan smycken!
    Du mera djup, mer tom n sjlfva himlen r.

    Men kan ej redan du, just s'n du synes vara,
    till gldje stmma den, som vrkligheten skyr?
    Du liknjd r och dum, -- lt pbeln hnle bara.
    Hell dig, du granna mask, din sknhet gr mig yr!



