'Upplevelser under krigsren 1914-1918' av Wilhelm Thesleff r Projekt
Lnnrots utgivelse nr 1917. E-boken r public domain svl inom EU som
i vriga vrlden, varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner
med hnsyn till e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lnnrot.




UPPLEVELSER UNDER KRIGSREN 1914-1918

Av

Wilhelm Thesleff





Helsingfors,
Holger Schildts Frlagsaktiebolag,
1919.






I.


Det stora vrldskrigets utbrott trffade mig p min villa ngra
kilometer frn Viborg, varest jag, just hemkommen frn en badsejour i
Sverige, beredde mig fr en angenm "Nachkur". Tidigt p morgonen den 1
augusti 1914 verlmnades till mig av en poliskonstapel
mobiliseringsordern, enligt vilken jag, ssom ur tjnsten nyligen
avgngen rysk militr, inom loppet av 3 dagar gde infinna mig hos
distriktschefen i Tsarskoje Selo. Denne ter tillkom att placera mig
vid den s.k. 6. landsstormsbrigaden, vilken skulle formeras vid hans
stab. D timmarna voro rknade, gllde det att snabbt styra om sina
angelgenheter och sin ekipering. Redan samma dag flyttade jag in till
staden, vindarna genomsktes, gamla, som jag hoppats, fr alltid
bortlagda uniformsklder och persedlar togos fram, affrerna p
kontoret avslutades eller skrinlades, gamla prokuristen Porkka erhll
s gott sig gra lt besked om alla de hundratals frgor, han
upptecknat sig till minnes, order gavs fr framtiden svl fr firmans
rkning som ven fr min egen del, i hndelse jag ej mera skulle
tervnda. P tredje dagen var jag d ntligen frdig att enligt ordern
avresa.

I vr goda gamla stad, vilken ju mnskligt sett sist borde ns av
krigets hemskelser, rdde emellertid under dessa dagar en obeskrivlig
och ofattlig panik -- bankerna stormades, mnniskorna avyttrade allt,
som blott kunde sljas, och skte sig ut till landet, andra lmnade all
sin egendom fr vind och vg i sin otlighet att finna ett skydd ute i
skogarna. Till denna panik bidrog i mycket hg grad den omstndigheten,
att militrbeflet i Viborg fullkomligt tappat huvudet. Den ena
meningslsa befallningen avlste den andra. Befolkningen i frstderna
skulle bl.a. genast gra sig beredd att 6 timmar efter erhllen
befallning evakuera sina boningsplatser, ty alla frstder komme att
brnnas. Vidare konfiskerades alla roddbtar (sic!) lngs strnderna av
Saima kanal nda upp till Rttijrvi, fr att fljande dag terstllas
-- fr att icke tala om andra tgrder i samma stil. Under sdana
frhllanden fick man lov att utan att akta p sina egna bekymmer efter
bsta frmga lugna sina nrmaste. Ssom exempel p huru stor
frvirringen var erinrar jag mig fljande episod: en fullt sansad och
logiskt tnkande person, som under dessa dagar vnde sig till mig med
en anhllan om rd, svarade mig med ett utrop av frtvivlan: "Ja, det
r ltt fr dig att rda till lugn och att helt stilla se tiden an, du
som reser bort, men vi stackare, som mste stanna kvar...!"

Allt har emellertid sin nda och s hade ven dessa nervslitande dagar
med tfljande bittra avskedsstunder. Det gllde nu att tappert
skiljas, kanske fr alltid, frn det kraste man gde, ett avsked, som
var s mycket svrare, som man ju icke kunde muntra upp sig eller de
sina med ngot slags entusiasm eller fosterlndsk hnfrelse -- snarare
tvrtom.

Vid utsatt tid infann jag mig hos kretsmilitrchefen i Tsarskoje Selo
-- en gammal, knarrig, pensionsberttigad verste frn Alexander III:s
dagar, vilken naturligtvis aldrig ens hade kunnat tnka sig mjligheten
av mobilisation med det tfljande kolossala organisationsarbetet. Hela
"butiken" skttes av ldsta skrivaren, en durkdriven tjinovnik, vars
huvudintresse lg i att sko sig s mycket som mjligt. Ordningen var
naturligtvis drefter. Av min brigad syntes till en brjan ej
ett spr, och frst s smningom arriverade en del officerare och
manskap. Formeringen sttte p kolossala svrigheter, ingenting
fanns och all erfarenhet saknades. Jag frordnades till truppens
ekonomiefrestndare, och min uppgift blev under de rdande
frhllandena varken ltt eller angenm. Till min stora tur rckte
detta arbete dock icke alltfr lnge, ty knappt hade vi ftt
truppen ngot s nr i mnstringsskick, d jag erhll befallning
att tilltrda befattningen som stabschef fr den s.k. 59.
lantvrnskavalleri-brigaden, vilken skulle formeras. Som f.d.
kavallerist och generalstabsofficer tilltalades jag naturligtvis mera
av detta uppdrag n av att grla med judar och apokryfiska leverantrer
om anskaffningen av allt det mjliga och omjliga en nybildad trupp
erfordrar. Formeringen av brigaden -- 10 skvadroner -- gick raskt
undan. Ssom adjutant hade jag under den frsta tiden vr landsman,
ryttmstaren Henrik Calonius samt till officerare nstan uteslutande
f.d. gardeskavalleriofficerare. Till mitt stora beklagande mste jag
emellertid snart skiljas frn Calonius, som p grund av en anskan,
vilken han vid krigets utbrott inlmnat, erhll transport till sitt
gamla regemente -- L.G. Grenadierregemente till hst. Ngra veckor
efter sin ankomst till regementet fann han sin dd p Polens slagflt.
Organisationen av kavalleribrigaden gick raskt undan, och redan en
mnad senare hade vi stor mnstring jmte "kejsarparad". Det var sista
gngen jag sg tsaren med hela sin lysande svit. Jag minnes nnu med
vilken hnfrelse och entusiasm manskapet och officerarne hlsade honom
och hurusom, med undantag av -- tror jag -- blott mig sjlv,
vertygelsen om en icke alltfr avlgsen seger med tfljande inmarsch
i Berlin hos svl hga som lga var orubblig. Nu ligger tsaren skndad
och skjuten, den lysande sviten r ddad eller frsmktar i fngelserna
och kommendren samt strsta delen av vra brigadofficerare blevo tagna
till fnga utan ett gevrsskott av en handfull sterbottningar vid
frihetskrigets utbrott i Finland.

Sic transit gloria mundi!

Hela vintern 1914-1915 samt fljande sommar frflt under ivrigt
exercerande samt vakttjnstgring svl i Tsarskoje Selo som ute p
lgermtet i Krasnoje. P sensommarn 1915 omformerades brigaden till
tvenne, av vilka den ena flyttades ver till Finland och den andra
skulle vertaga kustbevakningen i Estland och Livland. Vr gamla stab
kom till Finland och installerades till en brjan i Helsingfors, men
flyttades ngot senare till Tammerfors, varest ven staben fr den i
Finland frlagda 42. armkren befann sig. Min vistelse i hemlandet
blev emellertid ej alltfr lng. Den hrda regim, som ryssarna efter
krigsutbrottet p nytt infrde hrstdes, frde med sig politisk
frfljelse, angivelser m.m., allt i den knda bobrikoffska stilen. Att
min person p grund av mina tidigare politiska kontroverser med
Bobrikoff, Seyn et consortes ej lnge skulle frskonas var ju klart,
och redan i oktober kommenderades till Tammerfors frn Petersburg en
general Hahnenfeld enkom fr att nrmare underska sanningsenligheten
av de svl gamla som nya gendarmrapporter betrffande mig, vilka
insnts till vederbrande. Resultatet av underskningen, vilken p kta
ryskt maner helt och hllet frdes bakom min rygg, gav intet positivt
resultat, men d jag ju i alla fall syntes farlig, beslts det att jag
under en eller annan frevndning skulle transporteras till fronten.
Snart erhll jag ven en frfrgan, om jag ville intrda i aktiv tjnst
med verfring till generalstaben, och d jag till chefskapets stora
frvning betackade mig fr den stora ran, mtte jag helt enkelt en
befallning att anmla mig till tjnstgring i 43. armkrens stab, som
fr tillfllet lg i Dorpat. Detta mitt avslag betrffande terintrdet
i aktiv tjnst gjorde jag under frevndningen att, d man ej fann mig
tillrckligt plitlig fr att kunna anvndas vid trupper, frlagda i
Finland, jag vl sjlv mste anse mig olmplig fr en s ansvarsfull
post som en generalstabsofficers. Detta avslag hade jag sedermera att
tacka fr mitt liv. Mitt avslag med tfljande skrivelse frskaffade
mig nmligen chefskapets i P:burg hga missnje, vilket hade till
fljd, att, d under ren 1916-1917 trenne olika gnger anhllan
gjordes frn den i Finland frlagda 42. armkrens stab att f mig
hittransporterad, denna anhllan stndigt sttte p motstnd i
huvudstaben i Peterburg. Som knt mrdades i Viborg vid revolutionens
utbrott p det mest grymma stt samtliga till 42. armkrens stab
hrande hgre officerare. Sg sedan, att ej en hgre frsyn leder
mnniskans den!




II.

Dorpat hr icke blott till Estlands utan ven till Rysslands mest
frtjusande smstder. Full av gamla minnesmrken, verkar denna stad
med sina trnga grnder och slingrande gator historisk vid varje steg
och har ett drag av gammal kultur ver sig. Men s hrde ju Dorpat nnu
s sent som under Alexander III:s regering till Rysslands frnmsta
kulturcentra, och ur dess universitet, som tidigare burit en rent tysk
prgel genom sina studentkorporationer, kneipaftnar m.m., hava ju en
hel del av icke blott Rysslands utan ven Tysklands vetenskapliga
stormn utgtt. Under den frryskningspolitik, som s hnsynslst
tillmpades under Nikolai II:s tid, frlorade orten sin betydelse ssom
kulturcentrum. De sista resterna av den forna universitetsglansen och
det fria, glada studentlivet, som givit hela staden sin prgel,
bortsopades vid krigets utbrott, men minnesmrken av den svunna tiden
mter en fortfarande vid varje steg.

Efter de relativt fredliga frhllanden, jag dittills varit med om i
Finland, verkade Dorpat vid min ankomst dit i oktober 1915 redan bra
nog krigiskt. Staden full av militr, ljusfrbud om kvllarna och
natten, verallt en mngd tyska och sterrikiska fngar, vilka anvndes
till utfrande av befstningsarbeten i stadens nrhet, frfljelse mot
allt, som ngonsin varit eller det allra minsta pminde om tyskt, samt
slutligen matbristen, som nu fr frsta gngen mtte en.

Kommendren fr 43. armkren, general Novikoff, en rysk nationalist av
renaste vatten, som dessutom rkat helt i hnderna p sin krkommendant
-- en mycket obskyr personlighet -- utvade genom denne till stadens
frskrckelse ett satrapvlde utan like. Personer, hrande till stadens
mest ansedda borgare, hktades och trakasserades utan ngon som helst
anledning och blevo till och med frvisade till Sibirien. Bland andra
blev en mycket knd borgare frvisad till det nyss nmnda landets de
trakter av den enkla anledningen, att han vid ngot slags kbildning
hade vgat uttala sitt lilla missnje ver, att en ptrngande, otlig
dam ej kunde hlla sig till ordningen. Han kunde ju ej ana att damen i
frga fr tillfllet rkade vara kommendantens lskarinna!

Med de i staden internerade krigsfngarna var det allt annat n vl
bestllt. Allehanda smittosamma sjukdomar -- i synnerhet en elakartad
tyfus -- hrjade vldsamt ibland dem. Till rga p det obeskrivliga
elndet blevo en natt c:a 300 krigsfngar innebrnda i en av de fr dem
enkom uppfrda barackerna -- baracken var av brder, full med halm samt
frsedd med blott en enda liten utgng. Detta blev ntligen
myndigheterna fr starkt och en stor underskning igngsattes, men
enligt ryskt maner slutade den naturligtvis blott med en liten,
relativt oskyldig tjinovniks avsttning eller transport.

I Dorpat hade jag den stora turen att bli inkvarterad i en av stadens
bttre tyska familjer, varest frun i huset till min stora frvning
visade sig vara norska. Hennes frtjusning ver att lngt borta frn
sitt hemland, som hon p flere r ej kunnat beska, helt pltsligt bli
i tillflle att tala sitt modersml var naturligtvis ej s liten. Tack
vare mitt vrdfolk kom jag mycket snabbt in i stadens tyska
hgborgerliga och adliga kretsar, och det var helt intressant att flja
med den politiska utveckling, dessa kretsar s gott som infr mina gon
genomgingo. Frn att ha varit icke blott fullt lojala utan till och med
tsarens trognaste understar, vilka med hnfrelse dragit ut i kriget,
frvandlades de smningom av den behandling, de fingo utst, till rent
riksfientliga element, som med otlighet vntade p den stund, d
tyskarna skulle komma fr att befria dem frn oket.

Mellan ryssarna samt esterna och letterna pgick i stllet en allt
starkare courtoisie med tfljande lsa och tvetydiga lften om
autonomi, jord m.m. Under denna tid formerades de s.k. lettiska
regementena -- 8 till antalet --, vilka sedermera under
bolschevikvldet skulle spela en s stor roll.

Lnge skulle min vistelse i Dorpat emellertid ej rcka. Den sista
oktober erhllo vi helt ovntat befallning att fljande dag bryta upp
fr att echlons-vis med tg transporteras till Riga-fronten. Vr
armkr skulle ing i 12. armn, som under general Gorbatoffskijs befl
opererade p sagda front. Den 2 november bar det redan i vg fr
staben, som till jrnvgsstationen fljdes av stadens estniska och
lettiska borgare, musik, hurrarop och ovationer. Ett dygn senare
anlnde vi till vr destinationsort, stationen Rodenpois samt
"Waldenrode", varest vra trupper till en brjan skulle st i
armreserven p Duna-flodens hgra strand, skyddande det, ssom det
sedermera visade sig, s farliga frontavsnittet Yxkll-Dalen.

"Waldenrode", ett mycket elegant och modernt inrett jaktslott, uppfrt
av sten i tre vningar med vintertrdgrd m.m., befann sig i ett
bedrvligt tillstnd, d vi sent p natten anlnde till platsen.
garen, en baron Wolff hade flytt och hll sig undan ngonstdes i
Finland, frvaltaren -- en tysk -- var frvisad till Sibirien, stall,
ladugrd samt de flesta boningsrummen hade utplundrats, och det hela
var fullt av lettiska flyktingar och kosacker, vilka senare utan vidare
tagit stllet i besittning och drstdes till och med placerat sina
kvinnor och barn. Dessutom sttte vi p ngra yrande, halvdda
tyfuspatienter. D alltsammans till p kpet lg frsnkt i kolmrker,
kan man nogsamt frst, vilken vr sinnesstmning var vid ankomsten
till slottet efter den trttande, lnga resan. Den frsta natten
installerade vi oss alla i broderlig smja i ett enda rum, men fljande
dag vidtog genast en obarmhrtig rensning och putsning. Svl sjuka som
friska fingo lov att draga vidare, och ett par dagar senare hade vi det
helt gemytligt, till och med delvis komfortabelt -- om man betnker att
vi befunno oss blott 10-15 km bortom fronten. Hr p "Waldenrode"
firade jag min frsta jul ute i flt, lngt borta frn hemlandet. Dagen
till ra hade artilleriet varit mer n vanligt verksamt, vilket till
och med stadkom en viss nervositet ute i staberna. Hos oss var det
hela dagen ett lpande av ordonnanser, telefonerna pinglade, telegrafen
knackade oavbrutet, befallningar mottogos och gvos och det militra
livet, sdant det ter sig i en strre stab ttt bakom fronten, sjd
omkring en. Men trots denna allt annat n om julfrid pminnande
omgivning gingo mina tankar nd omotstndligt hem till norden, till
julgranen dr borta, till alla de kra egna och till alla de tusen
olika minnen, som allt sedan den tidigaste barndomen ro frenade med
denna fest. Huru hoppades jag ej, att denna jul skulle vara den sista,
jag behvde tillbringa p detta stt!

Livet frflt p "Waldenrode" mer n enformigt, den ena dagen var lik
den andra, s att tiderkningen ibland kunde vlla en huvudbry. Oaktat
det relativa lugnet vid fronten rdde hos oss stdse samma sprng och
samma omjliga nervositet. Ryssarnas kanske strsta fel -- deras totala
ofrmga att organisera och att underltta ett arbete -- framtrdde i
synnerhet i vr stab, vilken olyckligtvis hade till chef en general,
som visserligen var kolossalt flitig, men samtidigt ofantligt nervs
och utan den minsta aning om ngot slags organisation eller
arbetsfrdelning. Hans mesta tid gick vanligtvis till skande efter de
papper, han sjlv frlagt. Till hans andra egenheter hrde bl.a. hans
vansinniga rdsla fr tvl och vatten -- jag kommet ihg huru s gott
som hela staben stod fadder, nr vi oombedda p nyrskvllen tillrett
ett varmt bad och celebrerade hgtiden med att rtt hrdhnt tvtta av
honom det gngna rets samlade smuts. -- Hr p "Waldenrode" gjorde
dden sin frsta skrd inom vr relativt trnga krets. En ung
stabsryttmstare -- krkommendrens personliga adjutant -- skt sig en
kvll under ett pltsligt anfall av sinnesfrvirring.

Alltfr lngvarig skulle min vistelse icke heller hr bliva, ty redan i
medlet av januari 1916 erhll jag en kommendering till Riga, till den
drstdes frlagda 7. Sibiriska armkren, i vars stab jag skulle
vertaga uppstllandet av nya truppenheter och formationer, vilka denna
tid i s stor skala verallt bildades. Denna vr skulle nmligen det
stora angreppet ske, d den ryska ngvlten omotstndligt skulle rulla
i vg mot vster. Med var dag, som den vntade och fruktade frnyade
tyska offensiven uteblev, steg segervissheten, men tillika blev det
allt klarare fr svl hg som lg, att revolutionen stod fr drren
och att den knappast mera kunde undvikas -- frgan gllde blott i
vilken form den komme att ska sig uttryck.

Det vackra "Waldenrode" tersg jag aldrig mera. Det undgick icke de
kurlndska och estlndska adelsgodsens tragiska de. Under revolutionen
brndes och skvlades det vackra jaktslottet av en rasande soldathop,
och blott ruiner utvisa numera platsen, dr det sttt.




III.


Riga -- "stersjns prla" -- gr med sina moderna, vsterlndska
stadsdelar, byggnader och hrliga, storslagna trdgrdsanlggningar nog
skl fr sitt stolta binamn. Halvcirkelformigt omsluten av de modernare
stadsdelarna ligger den gamla staden ttt tryckt till Duna-flodens
hgra strand. Det gamla Riga med sitt virrvarr av smala, krokiga gator
och grnder, urldriga historiska byggnader och minnesmrken, med anor
nda frn Svrdsriddarnas tider, sina tusenriga domer och kyrkor gr
ett djupt och ofrgtligt intryck. Man knner sig helt pltsligt
terfrd till tider, d denna stad utgjorde det yttersta blverket fr
germansk kultur i ster, till tiderna fr Svrdsriddarordens
glansperiod.

Ett mrkvrdigt de tyckes vrldskriget ha beskrt Riga. Ehuru staden
lg ttt intill fronten och utgjorde centrum fr en hel stor
fstningsrayon, var det likvl ej fiendehand, som skulle stadkomma
frdrv och frstrelse ver orten, utan stadens egna borgare och
landsmn. Frst huserade i Riga den ryska byrkratien, som p det mest
hnsynslsa stt gjorde slut p stadens blomstrande industri i sin
rdsla fr, att den mjligen kunde komma fienden till godo. Drefter,
vid uppgivandet av staden, brndes och plundrades den av sina egna
lettiska och ryska trupper, varvid knappt en enda affr i centrum
skonades; vad som ej togs med, kastades helt enkelt ut i gatsmutsen. --
Slutligen fljde efter tyskarnas avtg bolschevikernas grymma
vandalism.

Vid min ankomst till Riga vintern 1916 var det allts icke egentligen
krigets direkta hrjningar, utan mera sjlvfrstrelsen, som gjorde sig
mrkbar. verallt tomma hus och kvarter med fastspikade fnster och
drrar! Samtliga fabriker och hela fabriksstadsdelar stodo de,
vittnande blott genom sina gigantiska anlggningar om vilket sjudande
arbete en gng pgtt i dem -- ensamt "Treugolnik" sysselsatte sina
tolvtusen arbetare. Ruiner sgos ej -- endast invid jrnvgsstationen
gapade emot en lmningarna av ett stort fyravnings stenhus, utgrande
offret fr det frsta, men ven sista Zeppelin-angreppet mot de stora
broanlggningarna ver Duna-floden.

Genom min kommendering till 7. Sib. armkrens stab kom jag ttt inp
sjlva kriget, sdant det tedde sig vid fronten. Staben fr armkren
utgjorde tillika fstningsrayonens stab, och det hrde allts till dess
generalstabsofficerares ligganden att bl.a. inspektera de olika
fronterna vensom att fretaga allehanda taktiska rekognosceringar m.m.
p hela den vidstrckta s.k. Riga-fronten. Medan staden vid tyskarnas
stora framstt genom Kurland legat fullkomligt frsvarsls och i
tankarna redan uppgivits av ryssarna, utgjorde den numera ett mycket
starkt blverk, som skyddade den yttersta norra ryska flygeln. Ett helt
nt av lpgravar, fstningsverk, taggtrdsstngsel m.m. hade dragits
kring Riga, som drjmte p vstra sidan skyddades av stora, svrt
tillgngliga krr, t.ex. Tirul-krret. Det var drfr icke att undra
ver, att det ryska vermilitrkommandot knde sig i frga om denna ort
fullkomligt tryggt och att utlndska agenter och attacher allt som
oftast inbjdos hit fr att personligen vertyga sig om den ryska
frontens orubblighet. Tack vare min sprkkunskap blev det vanligen jag,
som under sdana besk fick agera ciceron.

De mest omtyckta utflykterna fretogos till den yttersta flanken vid
Kemmern samt lngs Duna-flodens vnstra strand till Kekkau. Bda
dessa router bjdo icke blott p en mngd militra sevrdheter
i form av befstningar, ruiner efter snderskjutna hus, militra
begravningsplatser m.m. utan ven den fr en attach eller
korrespondent s ndvndiga nervkittlingen. Den omedelbara nrheten av
fiendens yttersta lpgravar samt ndvndigheten att frdas lngs vgar,
vilka lgo under fiendens artillerield, var ju ngot, som kunde giva
material till lnga rapporter och korrespondenser, och dri lg ju
huvudsaken. Under en sdan exkursion till positionerna vid Kekkau, som
jag fretog tillsammans med den engelska versten Knox, ddades och
srades ett tiotal soldater i vr omedelbara nrhet. D resterna av de
ddade hopsamlades och bortburos (ungefr som bitarna efter ett slaktat
och styckat djur), utbrast versten helt riktigt "quelle cochonnerie",
men detta hindrade honom ej att hra till dem, som reste fronten runt
fr att i "civilisationens" namn upphetsa till fortsatt krig.

Kommendr fr den 7. Sib. armkren var under denna period den knde
bulgarisk-ryska generalen Radko-Dmitrijeff. Under det rysk-turkiska
kriget var han en fader- och moderls herdepojke, som de ryska
trupperna frde med sig till Ryssland, dr han uppfostrades och
utbildades till generalstabsofficer. Ssom sdan tervnde han till
sitt hemland, varest han arbetade sig upp till general och
krigsminister, skapade och organiserade den bulgariska armn och frde
denna under befrielsekriget mot Turkiet frn seger till seger. Helt
ryskt orienterad som han var, rkade han emellertid mycket snart i
konflikt med sin monark, konung Ferdinand, och d vrldskriget flammade
upp, brt han definitivt med sitt land och sin kung och intrdde i rysk
militrtjnst. Under brjan av kriget avancerade han nda till
armbeflhavare, men efter genombrottet vid Gorlice i Galizien frntogs
honom armn och han frflyttades till Riga som kommendr fr 7. Sib.
kren. Efter storfurst Nikolajs fall blev han rehabiliterad och erhll
den i Riga frlagda 12. armn. Under revolutionen frskte han genom
lismande eftergivenhet hlla sig vid makten, men strtades efter
Kerenskijs fall, fr att sedermera 1919 bliva arkebuserad eller mrdad
av bolschevikerna i Kaukasien.

Under min tjnstetid vid 7. Sib. armkrens stab kom jag naturligtvis
mycket i berring med Radko-Dmitrijeff, och jag mste tillst, att
denne general obetingat hrde till Rysslands bsta militrer. Liten och
understsig till vxten samt drjmte ngot fetlagd, pminde han icke
litet om Napoleon, som han fr resten medvetet eller omedvetet frskte
kopiera. Under hela kriget utvecklade han en energi och ett personligt
mod, som fr ryska frhllanden var exceptionellt. Slagen och
fktningarna, som han ledde, hrde stdse till de mest blodiga, ty han
var en gpare, fr vilken frlusterna ej spelade ngon roll.
Uppfostrad som han var p de turkiska slagflten, kunde han emellertid
ej riktigt fatta det moderna kriget med alla dess tusen tekniska
hjlpmedel, och dri lg hans strsta svaghet som hrfrare och skulden
till de motgngar han hade t.ex. p Rigafronten.

Efter det enformiga livet ute p "Waldenrode" kndes livet i Riga helt
uppiggande, ehuru staden fre revolutionen ej bjd p andra njen n
ett par dliga kinematografteatrar och ngra kafer, av vilka
isynnerhet Reiners samt kafet "A.T." voro nda till trngsel beskta
av officerare, som ifrn de yttersta positionerna utpinade, hungriga
och smutsiga kommit in till staden fr att sl sig lsa. Efter
solnedgngen hrskade i Riga fullstndigt mrker och himlavalvet
upplystes blott av ett flertal elektriska strlkastare, som vaktade den
sovande staden fr zeppelinare. Enligt gngse rykten voro zeppelinare
ideligen p vg att verfalla oss med ett regn av bomber. Det intensiva
mrkret, strlkastarnas ivriga spel, kanondundret frn fronten samt de
vid horisonten uppstigande ljusraketerna eller terskenet av ngon
strre eldsvda gvo t hela staden, i synnerhet under de mrka
hstntterna, en fantastisk prgel, som framfr allt i de gamla
stadsdelarna med deras mnghundrariga kyrkor och minnen gjorde ett
outplnligt intryck. Smst var det under hela kriget stllt med maten
och framfr allt med kommunikationerna. Blott ett enda litet tg i
dygnet, medfrande endast f vagnar, frband Riga med hela norra
fronten. Resan till Petrograd, som frut tagit knappa 12 timmar i
ansprk, fordrade nu 36, och till p kpet mste strsta delen av dessa
timmar tillbringas p stende fot ute i vagnskorridoren. Fnstren mste
vanligtvis anvndas ssom drrar. En sdan resa, lt vara att det
endast var en permissionsresa, gestaltade sig till en fullkomlig pina.
Detta redan vintern 1916, och frhllandena blevo nnu smre allt
eftersom kriget fortskred -- man kan allts mycket vl tnka sig
hurudant kommunikationselndet var efter revolutionen samt vid tiden
fr Rigas intagning. Medan tyskarna under sin framryckning i Kurland
byggde tusentals km jrnvg jmte kolossala anlggningar, av vilka
t.ex. jrnvgsbron vid Schavli -- "Hindenburg-bron" -- obetingat r ett
av de strsta tekniska byggen, som finnas i Europa, lade ryssarna icke
tv strn i kors fr att frbttra sina kommunikationer, utan tvrtom
till och med frstrde de p sina stllen det lilla, som nnu
fungerade. Det tyska folket skapar och organiserar, det ryska river ned
och frstr; bda ro lika stora mstare, var i sin bransch.

Efter slutfrt arbete vid 7. Sib. armkren verflyttades jag p
vrvintern 1916 tillbaka till staben fr 43. armkren, vilken numera,
d kren blivit insatt vid fronten, befann sig p ett litet lantstlle
"Annenhof" 7 km vster om Riga. Vr armkr hade ftt sig tilldelad
fronten Riga-viken -- sdra stranden av det stora Tirul-krret, ett
avsnitt p nrmare 30 km Om den ryska fronten var gles och svagt
besatt, var den tyska nog 3  4 gnger svagare, men i stllet
mjliggjorde jrnvgen Mitau--Tukkum med sina frgreningar en snabb
omgruppering av de tyska trupperna, ngot som p den motsatta sidan
fordrade dagar och veckor. Krret Tiruls svrtillgnglighet
omjliggjorde dess effektiva bevakning, p grund varav snart en livlig
"trafik" hrstdes uppstod mellan fronterna. verlpare, frrymda
fngar och spioner anlitade denna vg med frkrlek, och det frgick
knappt en dag, utan att man hade njet frhra ngon bakom fronten
knipen individ, tillhrande ngot av de ovannmnda slagen. Det var fr
resten denna vg, som de bsta och skraste uppgifterna erhllos om
fiendens stllningar, omgrupperingar m.m.

Under vrvintern 1916 erhll jag frsta gngen personlig knning med
vra finlndska jgare eller den s.k. 27. jgarbataljonen, vilken jag
vl hemma hrt glunkas om, men p vars existens som en homogen
truppenhet jag tidigare icke rtt kunnat tro. En dag erhll jag
nmligen order att infinna mig vid huvudstaben i Riga fr att frhra
tvenne verlpare, som utgivit sig fr att vara finska sjmn. Samtliga
frhr av verlpare, spioner m.m. frsiggingo i regeln i enrum, och
detta kom mig denna gng vl till pass. Jag blev nu i tillflle att
leda frhret i den riktning, jag p grund av frgans mtliga natur
ansg lmpligt, samt att i enlighet drmed behandla det material --
teckning ver stllningen vid Misse-floden, namnen p en hel del
medlemmar av bataljonen m.m. -- som de sade sig hava med sig samt s
beredvilligt erbjdo mig. Ynglingarna i frga, Wickstrm och Tuominen,
den ena svensk-, den andra finsktalande, uppgvo sig hava intrtt i
bataljonen fr att slippa den fngenskap i Tyskland, i vilken de rkat,
d deras skutor kapades vid krigets utbrott. Den strnga disciplinen
vid bataljonen hade emellertid blivit dem outhrdlig. Efter frhret
hamnade ynglingarna i Finland, varest gendarmerna togo hand om dem, men
p grund av en del mtt och steg, som vidtagits, blev deras vidare
angivare- och provokationsverksamhet genast stvjad. En vecka senare
anlnde en tredje finlndare till ryssarnas linjer, ocks han, liksom
de tv frstnmnda, simmande ver Misse-floden, men denna gng
omhndertogs han genast av gendarmeriet; man hade tydligen ej mera
riktigt frtroende till de av mig verkstllda frhren. Av dessa tre
verlpare skts en i Finland ngra mnader senare av utskickade frn
jgarbataljonen, de tv andra deltogo enligt ryktet i frihetskriget p
den rda sidan, bl.a. ssom frare av ett pansartg. Enligt mig
tillhandakommen uppgift lr det hava lyckats dem att fly till Ryssland.

Ryktet att en finlndsk bataljon upptrdde som sluten, homogen trupp
vid fronten vann ej riktigt tilltro bland militrledningen och vckte
mindre uppmrksamhet, n man kunnat tnka sig -- det antogs allmnt att
det blott var en bluff frn fiendens sida, i vilken slutklm ven det
av mig uppgjorda frhrsprotokollet utmynnade. Ett par dagar senare kom
det frbud frn stora hgkvarteret att officiellt tala om en s.k.
finlndsk bataljon, och drmed voro den finlndska politiken och hetsen
vid fronten fr den gngen mer eller mindre bragta ur vrlden.




IV.


Under krigets lopp frskte ryssarna trenne gnger genombryta
tyskarnas front vid Riga. Det frsta frsket gjordes i mars 1916, men
utfrdes d med relativt sm styrkor och fick mera formen av ett
rekognosceringsfretag n av en allvarligt planlagd genombrytning. De
bgge andra frsken -- i juli 1916 vid Kekkau samt vinterslaget vid
Aa-floden -- fretogos med all mjlig kraft och krvde utomordentliga
offer, utan att likvl det nskade resultatet uppnddes.

Efter de stora nederlagen i Galizien och Polen 1915 samt den drp
fljande retrtten repade sig emellertid den ryska armn under vinterns
lopp mycket snabbt och stod till vren 1916 starkare och bttre
utrustad n ngonsin frut. D den sterrikiska armn vid denna tid var
indragen i en avgrande drabbning genom sin framstt i Trentino, den
tyska terigen bunden vid Verdun, beslto sig ryssarna fr en ny stor
offensiv, som skulle sknka dem revansch fr de lidna nederlagen samt
krossa fienden. Med desto strre skl kunde denna offensiv beslutas,
som ryssarnas vermakt p stfronten utgjorde icke mindre n omkring en
hel miljon bajonetter. Enligt den uppgjorda planen skulle general
Brusiloff i sder brja framstten mot sterrikarna, drefter skulle
general Radko-Dmitrijeff gra ett angrepp i norr p Riga-avsnittet och
sist skulle centern bryta sig fram fr att definitivt klyva den
tysk-sterrikiska fronten. Det brusiloffska anfallet krntes
till en brjan med ovntat stor framgng och inbragte nrmare
tvhundrafemtiotusen fngar samt en relativt stor terrngvinst. De till
Kovel-trakten kastade tyska reserverna gjorde dock snart slut p
framstten samt skaffade sterrikarna andrum. -- P vr front gjordes
ivriga frberedelser allt sedan sommarens brjan och hr koncentrerades
i synnerhet grovt artilleri samt en myckenhet ammunition. Anfallet
skulle ske i riktning mot Kekkau--Baldon fr att i hndelse av framgng
lngs denna vg upprulla hela tyska Duna-fronten. Natten mot den 3 juli
vidtogos de sista frberedelserna. nda till 70-80 bataljoner jmte ett
mycket starkt artilleri hade koncentrerats i och fr huvudstten, en
hel rysk division skulle demonstrera vid Misse-floden och hela 43.
armkren skulle p den yttersta norra flygeln avancera mot Tukkum.
Emot detta relativt stora kraftuppbd kunde tyskarna vid Kekkau stlla
den s.k. 6. reservdivisionen, frstrkt med ngra landstormsbataljoner
-- inalles vl en 12-15 bataljoner --; vid Misse-floden befann sig
endast 27. jgarbataljonen, som hade att hlla en front p nrmare 12
km, och i norr nda till Riga-bukten stodo svaga landstormsregementen.
Ngra strre reserver funnos ej. Det sg hotande ut fr tyskarna; i
synnerhet tedde sig den finlndska jgarbataljonens stllning mycket
bekymmersam, ty i hndelse av framgng fr ryssarna vid Kekkau, hade
nog denna bataljons de, hotad som den var i fronten av en hel
division, varit beseglat. Bataljonen var d -- och dess f.d. medlemmar
ro vl nnu -- fga medvetna om det farliga i sitt dvarande lge.

Den 3 juli tidigt p morgonen gick det lst. Artillerifrberedelsen
rckte nrmare 2 dygn -- nda till 200,000 skott av grov kaliber
avlossades, vilket fr ryska frhllanden var ngonting ovanligt -- och
det tycktes som om ingenting borde ha blivit vrigt av den tyska
stllningen. Emellertid mttes de ryska stormkolonnerna vid angreppet
av ett starkt, fullkomligt obrutet motstnd. Ryssarnas frluster stego
ideligen, och ehuru general Radko-Dmitrijeff pressade p trupperna till
det yttersta, blev resultatet blott ngra frstrda lpgravar.

verbeflet ver den ryska XII. armn, under vars hgsta ledning det
ryska angreppet skedde, innehades nu av den p nytt i nder komne
generalen Kuropatkin. Liksom i Mandschuriet gjorde sig ven hr
frn frsta gonblicket hans vanliga oskerhet gllande. Medan
Radko-Dmitrijeff p allt stt frskte elda upp trupperna och skattade
inga offer fr stora fr att tilltvinga sig ett genombrott, manade
Kuropatkin till frsiktighet och frskte genom tvetydiga stiliseringar
av sina dagorder gra det mjligt fr sig att, i hndelse han
misslyckades, skjuta skulden p sina underlydande.

D det under vrldskriget talats s mycket om tyskarnas grymma
krigfring m.m., kan det ga ett visst intresse att erfara en av
ryssarnas armdagorder frn Kekkau-slaget. I frbittringen ver
tyskarnas starka motstnd befalldes det, "att samtliga tagna fngar
skola av trupperna anvndas som vgvisare, vilka bra g i spetsen fr
stormkolonnerna. I fall av olydnad eller frrderi bra de genast
skjutas". Tala sedan om ententens ridderlighet eller om Rda korsets
heliga konventioner!

Efter 4 dagars blodiga angrepp avblstes striden. Ryssarnas frluster
stego till circa trettiotusen man, varjmte genombrottet misslyckats i
grund; tyskarna behvde icke ens draga den allra minsta del av sina
reserver till den hotade punkten, utan kunde anvnda dem p den s
starkt hotade sdra fronten.

Huvudfelet till svl den ryska operationens som ententens misslyckande
p vstfronten lg enligt general Radko-Dmitrijeffs frmenande i
artillerifrberedelsen, som fregick varje angrepp. Denna
artillerifrberedelse var, d den ju ej gav ett definitivt positivt
resultat, blott en alarmklocka, som utbasunerade stllet samt ven
tiden fr angreppet, och drigenom uppgav man en av de viktigaste
frutsttningarna fr att lyckas, nmligen verrumplingen. P grund
hrav beslts det, att den tredje operationen skulle fras helt och
hllet enligt nya principer. Ingen frberedande artillerield, utan ett
nattligt angrepp med i strsta hemlighet koncentrerade trupper,
frst drefter -- sedan genombrottet lyckats -- skulle starka
artilleriformationer samt reserver kastas in uti breschen. Enligt detta
program inleddes och frdes det blodigaste av alla slag, som utkmpats
p den norra ryska fronten, nmligen det s.k. Aa-slaget. Gynnade av
stark kld och yrvder lyckades ryssarna p den ryska julkvllen 1916
bryta sig in i tyskarnas linjer sydvst om den lilla staden Schlock.
Den drstdes frlagda tyska 4. Posnanska landstormsbataljonen blev
fullstndigt uppriven och tillintetgjord, och de i spetsen fr det
ryska angreppet gende lettiska regementena trngde i ett nu nda till
floden Aa eller till tyskarnas sista frsvarslinje. Tyskarnas stllning
var kritisk, och om framfr allt de ryska trupperna, som norrifrn
skulle taga fienden i flanken, gjort sin plikt, hade vl genombrottet
lyckats samt mlet Mitau uppntts. Men bland ryssarna frmrktes redan
nu brjan till den demoralisation, som skulle bringa hela deras en gng
s stolta rike till fullstndigt frfall. Trupperna lydde delvis icke
order och nekade att g till angrepp, och staberna samt ledarna visade
en ofrmga, som icke ens jag hade tilltrott dem. Min egen krchef,
general Novikoff, som under bataljerna i Polen till och med lyckats
komma sig till ett Georgskors, frlorade under slagets gng fullkomligt
huvudet. Intressant var att iakttaga, huru han under de mest kritiska
gonblicken icke tnkte s mycket p slagets gng som p att han
framfr allt icke skulle gra ngot, som kunde framkalla det hga
chefskapets missnje, kanske med avsked som fljd. Varje telegram, som
anlnde till oss, mottog han med utropet: "Frn vem? Har jag ftt
avsked!?" Att ngonting effektivt under sdana omstndigheter kunde fs
till stnd var ju uteslutet. P grund av den allmnna obeslutsamheten
och villervallan fingo tyskarna andrum, kastade i striden ngra mindre
reserver, bland vilka i synnerhet ett kompani L.G. reservjgarne vid
Mangel gjorde underverk, och lyckades icke blott hejda anfallet utan
ven tertaga en stor del av den frlorade terrngen. Ett par veckor
senare angrepo tyskarna i sin tur, och striden flammade upp p samma
valplats med ny frbittring. P grund av den stora klden -- nrmare
25 R. -- blev striden mycket svr och frbunden med en kolossal
manspillan, i synnerhet p den ryska sidan, ty tyskarna beskto oss
under tvenne dygn med den mest infernaliska artillerield samt giftiga
gaser. Slutresultatet av det hela blev ungefr plus minus noll.
Ryssarna togo en mindre position, det s.k. kulsprutsberget, med ett
30-tal kanoner och ett 1,000-tal fngar, men frlorade i stllet i
fngar ver 5,000 samt i dda och srade c:a 60,000. De tagna troferna
frevisades av ryssarna i Riga, varest de utstlldes framfr den ryska
katedralen, men -- o ve! -- bland de tagna kanonerna var ej en enda
riktigt tysk, utan alla gamla ryska, som ifrn Kovno slpats hit ut och
nu av tyskarna vergivits. Fljande dag kom det ven befallning att
troferna genast skulle bortskaffas. Uti "Aa-slaget" deltog p den
tyska sidan vr finlndska jgarbataljon, men p grund av frhllandena
kom densamma ej att p ett mera aktivt stt ingripa. Detta blodiga
slag, som med strsta frbittring frdes nda in till de sista
reserverna och under vilket bl.a. letternas frluster stego till
nrmare 80 %, var ryssarnas sista frsk att genombryta jrnringen i
norr. Efter detta fljde snart revolutionen, den allmnna upplsningen
och sist Rigas intagning med en frlust fr tyskarna av blott ett
80-tal srade och dda.

Att den tyska armns stora motstndskraft svl i vster som i ster ej
berodde p att, som general Radko-Dmitrijeff pstod, de ryska
artillerifrberedelserna fre angreppen antingen varit fr lnga eller
fr svaga, kan fljande betecknande lilla episod frn "Aa-slaget" i sin
mn bevisa. Tack vare verrumplingen lyckades det ryssarna att i brjan
av slaget bemktiga sig ett relativt stort antal fngar. Under frhret
med dessa i krstaben kom jag bl.a. att trffa p en soldat frn
Ost-Preussen, vilken, d jag uttalade min frmodan att det nu komme att
g illa fr tyskarna p grund av den 5-6-dubbla vermakt, de p denna
front hade emot sig, helt lugnt replikerade: "Frlt att jag sger Eder
min mening ppet. Vi tyskar rkna att, om vi p stfronten ro en mot
tio, s r det relativt jmnt; ro ryssarna flera, ja, d kan det ju
bli ngot knepigare." En arm, hos vilken sjlvskerheten r s stor,
kan ej besegras, utan mste, s lnge blott denna tro p folkets styrka
upprtthlles, kunna framgngsrikt trotsa en hel vrld av fiender.




V.


Under ret 1915 och i synnerhet de fljande ren gjorde sig
verallt inom den ryska armn en stor officersbrist gllande. Till
avhjlpande av denna tillgrep man det enkla medlet att vid de gamla
officersskolorna inrtta korta kurser, som p ngra mnader skulle
"frdigbaka" det ndiga behovet. Emellertid visade det sig rtt snart
att dessa "krigsfnrikar" ytterst sllan p den korta utbildningstiden
kunnat inhmta ens de allra elementraste fackkunskaper, och, fr att i
tminstone ngon mn komplettera dessa, inrttades vid de olika
fronterna under vintern 1916 officersrepetitionskurser, till vilka
"fnrikarna" i tur och ordning under vinterns lopp skulle kommenderas.
ven hos oss p Riga-fronten i den f.d. mondna badorten Majorenhof
uppsattes en sdan skola, och jag fick i uppdrag att dr frelsa i
taktik. Kurserna ppnades och invegos enligt rysk sed med pomp och stt
och hnfrelsen var stor, fr att naturligtvis, som det alltid
gtt i det landet, snart svalna av samt smningom d bort. Frn
invigningsfesten, som bevistades av general Radko-Dmitrijeff samt hela
det hga chefskapet, minnes jag bl.a. det officiella invigningstalet,
som hlls av armprsten -- detta tal var nmligen utomordentligt
betecknande fr de sikter, som hrskade och inprntades under
vrldskriget i alla rttrogna ryssar. "Detta stora vrldskrig, uti
vilket vrt land nu r indraget, r, mina herrar, ej blott ett stort
fosterlndskt krig, ett sdant, som vra frfder frde r 1812 emot
inkrktaren och usurpatorn Napoleon, utan i nnu hgre grad ett heligt
krig. Gud har stllt Ryssland i spetsen fr de nationer, vilkas heliga
mission det blivit att p nytt rdda den mnskliga kulturen samt Europa
och den sanna kristendomen frn barbarerna."

Talet vckte naturligtvis ett nytt utbrott av nationell hnfrelse
bland den frsamlade officerskren, men runt omkring talade de
plundrade och skvlade villorna, p vilkas vggar man med
mnniskoexkrement ritat kejsar Wilhelms portrtt och uti vilka
kommoderna och bordsldorna ftt tjnstgra som W.C., sitt stumma, men
tydliga sprk. Allt detta skedde till p kpet i eget, av fiendehand
nnu icke berrt land. Samma frdelse, som vergtt Majorenhof, hade
fr vrigt utstrckts ver hela den vackra Rigastranden. Fullkomligt
skvlad och frstrd lg den lilla vackra och fr sina svavelkllor
bekanta badorten Kemmern. Den hade visserligen ngra timmar varit
besatt av fienden, men sjlva frstrelsen trffade den likvl frst
vid kosackernas samt i synnerhet de s.k. "partisanernas" ankomst och
inkvartering. Ingenting skonades -- till hstkrubbor anvndes
marmorbadkar, det stora kurhuset apterades till stall o.s.v.
Inredningen, ja till och med golv och vggar i samtliga villors
bottenvningar brndes s smningom upp. En hrlig hundrarig skog
omgiver hela orten, men ryssarna voro fr lata att taga de ndiga
stegen fr att drifrn hmta brnsle -- de fredrogo att helt enkelt
hugga brderna bort frn nrmaste vgg eller att elda med husets
mbler. Det var en originell syn att se denna ort r 1917 -- det ret
tillbragte jag en tid drstdes som t.f. stabschef fr 109. divisionen.
D bottenvningarna voro renskrapade och uppbrnda, stodo villorna som
p styltor, och det var med knapp nd man lyckades skaffa sig ett ngot
s nr beboeligt litet kyffe med de ndvndigaste mblerna. Dessutom
befann sig orten under artillerield frn strandsidan, varest tyskarna
uppstllt ett par lngskjutande kanoner, ur vilka de systematiskt vid
middagstiden serverade oss 20  25 grova skott. Jag kan ej pst att
denna "dessert", som vanligtvis applicerades i ens allra nrmaste
omgivning, hrde till de smakligaste eller bidrog till hjandet av
stmningen och aptiten vid middagen, Men mnniskan vnjer sig ju vid
allt och snart gvo "smllarna" blott nya impulser t skmtarna vid
bordet -- man skar vitsar ver fljderna av t.ex. en granats pltsliga
inslag i soppsklen, ver grannens blekhet eller hastigt pkommande
aptitlshet, illamende eller annat dylikt.




VI.


Den stora ryska marsrevolutionen, som i det inre av Ryssland och ven i
Finland utmynnade i excesser, massmord p officerare m.m, avlpte hos
oss vid Riga-fronten relativt lugnt. Efter det vi under 3 dagar varit
fullkomligt utan alla nyheter -- rykten voro blott i omlopp om en
utbruten strre strejk i Petersburg -- erhll jrnvgspersonalen vid
samtliga stationer helt ovntat ett telegram, i vilket jrnvgsmnnen
av en viss Bublikoff, som utgav sig fr den nya regeringens
kommunikationsminister, uppmanades att kvarst p sina poster. Vilken
uppstndelse detta telegram stadkom, kan man ltt tnka sig, men snart
fljdes detsamma av en hel mngd andra, som bttre klargjorde
situationen. Ssom verallt i landet hjdes hr vid Riga ingen rst
eller hand till tronens frsvar, och gldjen ver den frndrade
situationen var allmn. Det hga chefskapet och de bildade idealiserade
sitt folk och sgo i denna relativt oblodiga revolution ngonting
stort, vackert och till och med enastende i historien, ngot som
skulle frigra Rysslands stora andliga och materiella krafter samt fra
det till en snabb och glnsande seger. Soldatesken ter frjdade sig t
att slippa disciplinen, att kunna ge fritt lopp t alla sina lidelser
samt att snart f komma hem, ty nu skulle och mste det ju bli fred.
Enligt mitt frmenande var det just i denna kolossala trtthet p
kriget och ej i ngot annat som huvudorsaken till revolutionens snabba
seger lg -- och hade herrar Kerenskij et consortes uppfattat detta,
vore Ryssland i detta gonblick helt visst starkare n ngonsin frut.
-- Revolutionen frde naturligtvis med sig frndrade frhllanden ven
fr staden Riga. Det frhatliga mrkret frsvann, teatrarna ppnades,
kafer och cabareter uppstodo verallt i staden, musiken fick nyo
ljuda p restaurangerna, dagarna igenom tgade processioner lngs
gatorna, hllande meetings hr och dr, och slutligen arrangerades
folkdanser med illumination och fyrverkeri ute i alla stadens
folkparker. Att kriget nnu pgick, att fienden befann sig p knappa 20
kms avstnd glmdes fullstndigt, och ryktet visste till och med
frmla att sjlva fronten p sina stllen totalt blottats, i det
soldatesken, fredragande en s.k. gulanje framfr livet i lpgraven,
helt enkelt begivit sig i vg till festen i frga. Det hga chefskapet
frlorade delvis fattningen, delvis frskte det att genom en nda till
instllsamhet gende eftergivenhet vinna soldaternas gunst. Bl.a.
kommer jag ihg hurusom general Radko-Dmitrijeff, vilken efter
"Aa-slaget" i januari ltit arkebusera ett femtiotal soldater, som
vgrat att g till storms, officiellt tillt att liken nu ett par
mnader senare grvdes upp fr att under militra hedersbetygelser p
nytt bisttas. Drvid framhll han de arkebuserade ssom hjltar, de
dr offrat sitt liv fr revolutionen och folket. Onda tungor pstodo
till och med att generalen setts tga i likprocessionen med en stor rd
flagga i handen.

Det fanns i Riga likvl ven kretsar, i vilka nyheten om tsarens fall
vckte icke blott bekymmer utan rent av sorg, och det var bland
balterna. Ehuru tsaren personligen kanske d mera ej var s populr
bland dem, var likvl den monarkiska principen s starkt rotfst, att
jag t.ex. vid ngra tillfllen blev vittne till hurusom gamla herrar
och damer snyftade och grto, d kejsarportrtten togos ned frn vggen
fr att gmmas eller frstras. Drtill kom naturligtvis skrcken och
rdslan fr de revolutionra letterna, som r 1905-06 brnde, skvlade
och mrdade allt tyskt inom landet.

Ifrn att revolutionen i Riga liksom verallt vid fronten hade avlupit
s gott som utan svrare excesser, brjade emellertid den allmnna
disciplinlsheten och till och med en sorts bolschevism hos trupperna
att gra sig allt mera gllande ju lngre tiden led. I spetsen fr de
bolschevistiska tendenserna gingo de lettiska regementena samt 109.
infanteridivisionen, vilka trupper vl voro de allra frsta av
Rysslands fronttrupper, som ppet vergingo till idn om den av Lenin i
Petersburg frfktade "proletariatets diktatur". Under vrens och
sommarens lopp anlnde till fronten bde engelsmn och fransmn, vilka
utsnts av ententen fr att uppelda den omorganiserade ryska
revolutionsarmn till frnyad strid fr frihet, jmlikhet och
broderskap. Slutligen kom sjlva Kerenskij, den ryska marsrevolutionens
ledare och gunstling, men trots stora lften uppnddes p den norra
fronten intet. Armn gick hr lngsamt men skert mot frfall och
upplsning.

I brjan av sommaren insjuknade jag hftigt i en gammal komma, fr
vilken jag redan tidigare just fre krigets utbrott skt bot vid Porla
badort i Sverige, och mste intagas p officerslasarettet i Riga, vilket
lasarett upprttats och underhlls av balterna. P detta lasarett kom
jag snart i intim berring med stadens tyska lkare samt dess tyska
aristokrati och fick personligen vertyga mig om med vilken stor
otlighet "befriarna" voro efterlngtade, hurusom hatet emellan
"baronerna" och letterna var outslckligt samt hurusom s gott som hela
den bildade klassen i en inkorporering eller, i smsta fall, i ngon
sorts personalunion med Tyskland sg Kurlands och Livlands enda mjliga
framtid.

Under juli och augusti mnader brjade bland stadens befolkning och i
synnerhet bland dess judiska element allt oftare hras rykten om en
frestende tysk frammarsch p den norra fronten med en drmed fljande
intagning av Riga. Det ryska armbeflet satte till en brjan tilltro
till dessa rykten och vidtog drfr en del frsiktighetsmtt; fronten
vid Kemmern frkortades, nya etapplinjer upprttades fr att underltta
ett eventuellt tertg m.m. Emellertid frflto dagar och veckor utan
att ngonting hrdes av, och d ngon omgruppering hos tyskarna ej
kunde frmrkas, antogs det allmnt, att detta rykte var likt alla de
andra, som tidtals av fienden utspredos fr att hlla nervositen hos
den andra parten vid liv. Huru lugn och ovetande man var bevisas bst
av fljande lilla episod: den 1 september g.st. hade jag p lasarettet
besk av en kamrat frn krstaben, vilken bl.a. hade omsorgen om
stabens underrttelseavdelning. P min frga om ngonting nytt avhrts,
meddelade han att allt var lugnt och stilla. "Ja, det r sant, i dag
hade vi en verlpare -- en soldat frn Elsass -- som pstod att
tyskarna i natt tnka sl broar vid Yxkll ver Duna-floden samt taga
Riga, men det r ju ej frsta gngen man fr hra sdana historier.
Vrdet av dem knner du ju." Men denna gng skulle verlparens
historier likvl besanna sig. Efter en hftig artillerifrberedelse,
vid vilken tyskarna frsta gngen anvnde en ny sorts gas, som
snderfrtte gasmasker och kanonrren (samma gas anvndes av dem ngot
senare p italienska fronten vid det stora genombrottet drstdes),
rensades inom ngra timmar den motsatta stranden vid Yxkll och
ryssarnas artilleripositioner vid Kekkau. Klockan 4 p morgonen den 2
september slogos broarna ver floden, och ngra gonblick senare satte
sig den 3. tyska gardesdivisionen i besittning av Dunas hgra strand
ett tiotal km sder om staden Riga. D vi p lasarettet den 3 p
morgonen utan ngon aning om det passerade vaknade, var Rigas de redan
avgjort. Frsken att tertaga den frlorade positionen misslyckades
och det terstod fr armbeflet blott att giva order om omedelbart
tertg, ifall det ej ville riskera att f sin retrtt avskuren. Den 2
och 3, medan striderna om etapplinjerna pgingo, skedde utrymningen av
Riga-fronten. Tack vare tyskarnas relativt svaga ptryckning frsiggick
evakueringen till en brjan i god ordning, ehuru Riga dessa dagar
direkt beskts frn Yxkll-sidan av tyskarnas lngskjutande kanoner.
Inalles avlossades mot staden inemot 50 grova skott, av vilka -- bl.a.
-- ett trffade en kinematografteater och ett slog genom grannhuset
till vrt lasarett. Av stadens invnare srades och ddades sammanlagt
omkring 200 personer. Ngon regelrtt evakuering av staden kunde
naturligtvis ej komma i frga; slunda blev t.ex. vrt lasarett helt
och hllet lmnat t sitt de. De som till fots eller hst skte sig ut
ur staden rkade emellertid i tyskarnas hnder, ty redan p morgonen
den 3 voro bde jrnvgen och landsvgen Wenden--Petersburg avskurna.
Den 3 p morgonen, d arriergardena brjade draga genom staden, vidtogo
svl trupperna som pbeln med ett allmnt plundrande. verallt sg man
av ryssarna anstiftade eldsvdor -- slunda kunde jag frn mitt fnster
samtidigt rkna 24 strre brasor. Samtliga butiker och bottenvningar i
hela staden skvlades och luften genljd av starka explosioner,
artilleri-, kulspruts- och gevrseld.

Detta trevliga spektakel rckte till inemot kl. 4 p e.m. D intrdde
pltsligt ddstystnad. Men ngra minuter senare brt ett jubelskri
lst: "De ha kommit!" Frn kllare och andra gmslen strmmade folk
fram, vlkomnande de frn alla sidor samtidigt helt lugnt inkommande
tyska trupperna med blommor, mat, glada hlsningar, ja, till och med
kyssar. Ordningen upprttades i ett gonblick, och det var ett verkligt
nje att bevittna med vilken disciplin och frdighet tyskarna besatte
Riga. Redan fljande dag spelade militra musikorkestrar verallt i
stadens parker, och vitkldda flickor och damer kurtiserade efter bsta
frmga de blomsterprydda krigarna. P en dag tertog Riga sitt
fredliga utseende, och man glmde nstan bort att det egentligen ej var
de egna utan fienden som nu tagit hand om samhllet och att fronten
blott frskjutits ngra tiotal km sterut.

Rigas intagning lmnar det bsta beviset p skillnaden mellan en
vlorganiserad, vldisciplinerad och utmrkt arm och en mer eller
mindre milisartad sdan -- vilket ju den ryska d redan var. Ehuru
ryssarna ngra veckor tidigare, uppeldade av patriotiska tal,
hgtidligt svurit p att, fastn de sjlva ogrna ginge till anfall,
dock frsvara sina positioner och sitt land till sista blodsdroppen,
kostade Rigas intagning tyskarna blott circa 80 man i dda och srade,
medan ryssarnas frluster rknades i tiotal tusen. -- Ett memento fr
dem som i skyddskrer och allmn milis se sitt lands sjlvstndighet
gentemot en yttre fiende tillfyllest tryggad!

Den 6 september anlnde till Riga kejsar Wilhelm och avhll dr stor
kejsarparad. Vid paraden nrvoro bl.a. verbeflhavaren fr den tyska
norra fronten, prins Leopold av Bayern, dagens hjlte general Huitier,
vilken lett operationerna, m.fl. Med anledning av besket sknkte
kejsaren 100,000 Rmk t stadens fattiga.

Ngra dagar efter Rigas intagning verflyttades jag jmte de vriga
officerarna frn vrt sjukhus till ett tyskt fltlasarett, varifrn vi
s smningom efter tillfrisknandet skulle sndas till Tyskland.
Emellertid anlnde frn det stora hgkvarteret, vilket betrffande
stersjprovinserna och balterna beslutat sig fr en politik, som
syftade dessas vinnande fr den tyska saken, befallning om att
samtliga balter skulle p hedersord befrias frn fngenskapen, och
efter ngra dagars extra vntan samt frfrgningar inneslts ven min
vrda person i denna grupp. I stllet fr ett fruktat fnglger skulle
nu det teruppstndna Riga bli min vistelseort och det dagliga brdet
mitt enda bekymmer. P tal om musiken, som tyskarna dagligen serverade
befolkningen i Riga, yttrade sig en tysk soldat en dag mycket
betecknande: "Den myckna musiken tjnar till att verrsta magens
kurrande." Och vl var det, ty med provianteringen stod det allt annat
n vl till. De sm frrd, som nnu funnos under den ryska tiden,
blevo vid stadens evakuering plundrade och uppbrnda, och tyskarnas
proviant rckte knappt ens t dem sjlva. Huru befolkningen nd kunde
reda sig och sl sig ut, r fr mig en gta, vilken emellertid
sannolikt hade sin lsning blott i tyskarnas stora organisationsfrmga
och i den stora massan judiska affrsmn, som trots alla ryska
utvisningsorder allt fortfarande fanns i staden.

Fr juden har ju i Ryssland redan under normala tider det omjliga
varit mjligt, s mycket mera d i krigs- och revolutionstider.




VII.


Den 10 oktober erhll jag helt ovntat kallelse att ofrdrjligen
infinna mig hos 8. armns verkommando i Riga. Dr blev jag till min
stora frvning underrttad om att jag med fljande tg skulle
expedieras till Berlin p order av generalstaben drstdes. Tidigt
fljande morgon bar det i vg. Jag tfljdes av en tysk underofficer,
som hade till uppgift att bevaka mig, men att tillika spela rollen av
den lskvrda vrden, ty under frden bjds jag p tyska statens
bekostnad p ypperlig kost i tgets restaurationsvagn. Resan gick lngs
den nya banan Riga--Mitau--Schavli--Knigsberg--Berlin, som tyskarna
byggt under kriget och som vl i framtiden kommer att bli en del av den
huvudtrafikled, som skall frbinda svl Petersburg som Finland via
Reval med Berlin. Resan Riga--Berlin tog jmnt 26 timmar i ansprk, men
denna resetid kommer vl att under normala frhllanden betydligt kunna
frkortas. Tidigt p morgonen den 12 anlnde vi till Berlin, dr jag
emottogs av en ung ljtnant Dettman, densamme som sedermera arbetade
hos oss i Helsingfors vid den drvarande tyska kommendanturen. Frd av
honom till Schmidts hotell invid bangrden, blev jag, sedan jag p
anfordran givit mitt hedersord p att ej frska rymma, verlmnad t
mig sjlv och mina meditationer, vilka naturligtvis hela tiden kretsade
kring det gtfulla ndamlet med denna mystiska resa. nda hittills
hade jag nmligen p mina frsiktigt framkastade frgor ej erhllit
ngot annat besked, n att ordern kort och gott lydde, att jag skulle
ledsagas till Berlin. Lnge skulle min nyfikenhet emellertid ej stllas
p prov, ty ngra timmar senare avhmtades jag p nytt av ljtnant
Dettman, som nu frde mig till ett av de mnga hus vid Wilhelmstrasse,
vilka apterats fr utrikesministeriets rkning och fr den i nrmaste
kontakt med detta ministerium arbetande "Section Politique" vid stora
generalstaben. Hr infrdes jag till en liten, fetlagd, mycket
frekommande och lskvrd herre, som efter en hel del introducerande
fraser ntligen rodde ut med vad saken gllde. Jo, han nskade veta
ingenting mer eller mindre n min stllning till ett vckt frslag om
att jag skulle vertaga ledningen av den finlndska jgarbataljonen,
som p grund av srskilda omstndigheter befann sig i fullkomligt
upplsningstillstnd. Dessutom skulle p min lott komma att vertaga
och fortstta det arbete, vr i Stockholm varande aktivistiska,
militra organisation handhaft, vilket arbete, till fljd av att den
tyska generalstaben av flere skl icke mera ansg sig kunna samarbeta
med organisationen i frga, ej mera tycktes avancera.

Min interlokutr var den sedermera ven hos oss i Finland knde
"direktren" Steinwachs, en politisk konspiratr av frsta rangen och
en av huvudfigurerna uti den p sin tid s knda "Agadir-affren". Fr
tillfllet sysslade han speciellt med den "finlndska frgan" och
inlade stora frtjnster i tillkomsten och ordnandet av den tyska
hjlpen speciellt vad vapenleveranserna betrffar.

Principiellt godknnande direktr Steinwachs' frslag, ville jag
likvl, innan jag skred till arbetet, p grund av att jag p s lng
tid ej haft ngon kontakt med hemlandet, f upplysning om en hel del
nrmare detaljer samt tillika visshet om att militrkommittn i Finland
skulle godknna mig som sitt ombud i Tyskland. Ett annat huvudvillkor
var, att Tyskland verkligen med allvar skulle taga sig vr sak och att
det hela ej komme att avlpa ungefr som t.ex. det irlndska ventyret.

Fljande dag sammanfrdes jag med chefen fr "Section Politique",
kapten v. Hlsen, med vilken frgan p nytt utfrligt debatterades och
fr vilken jag nyo utlade mina villkor, i synnerhet det sistnmnda.
Min frvning var stor, d jag erfor, p huru ls grund vrt fretag i
Tyskland tills vidare var byggt. Hela jgarbataljonens de
hngde verkligen p ett hr, ty det existerade egentligen inga
verenskommelser eller bindande lften frn tysk sida betrffande
bataljonen och tillvaratagandet av vrt lands intressen vid ett
eventuellt fredsslut. Sdana lften hade dock bort kunna vinnas som
vederlag fr de betydande tjnster jgarna, i synnerhet under sina
kommenderingar till Finland och Ryssland, gjort Tyskland.

Av kapten v. Hlsens ord kunde jag draga slutsatsen, att den militra
kommittn i Stockholm ofta arbetade fr sig utan ngon kontakt med
hrledningen i Tyskland och t.ex. gav viktiga order till Finland, utan
att den tyska generalstaben p ngot stt godknt desamma. Slunda hade
bl.a. militrkommittn i Finland p hsten 1917 helt pltsligt och
ovntat frn Stockholm erhllit besked om att vra jgare den 9
september skulle landstiga i Finland, fr att brja befrielsekriget mot
Ryssland, som ju vid denna tid nnu hade c:a 100,000 man vl
organiserade och relativt vl disciplinerade trupper i landet --
frnsett hela den stora garnisonen i Petersburg, vilken ju med ltthet
hade kunnat dirigeras till Finland. Fr att hja modet hr hemma
meddelades det tillika, att en strre tysk truppstyrka genast drp
skulle flja efter till Finland. Men icke nog hrmed. ven bataljonen
gjordes klar till avresa, och hade ej excellensen Ludendorff, fr
vilken den s.k. finlndska planen frelades, genast frkastat densamma,
ssom varande vanvettig och fr vrt land desdiger, och tillika
kategoriskt frbjudit avsndandet av bataljonen, hade vrt land och
jgarna genom detta ventyr kastats i olyckor med de mest vittgende
fljder. Ty ngon tysk dessant i Finland var och kunde det vid denna
tidpunkt p allvar ej ens ha varit tal om. Dessa m.fl. liknande
detaljer gjorde, att jag lt min tvehgsenhet fara, ty huvudfelet till
allehanda missfrstnd lg vl dri, att all korrespondens gick genom
mellanhnder. Skulle ngonting av vrde kunna uppns, mste det
frberedande arbetet utfras i Berlin i direkt kontakt samt i full
verensstmmelse med arbetet i tyska generalstaben och hgkvarteret.
Att icke blott den tyska generalstaben utan ven militrkommittn i
Finland kommit till samma sikt, sg jag drav att, som jag ngon tid
senare erfor, denna sistnmnda hade fst tyskarnas uppmrksamhet p
mig, ssom varande en lmplig person, med vilken den tyska
generalstaben kunde samarbeta och som den vid behov kunde anvnda.

Efter att ha blivit introducerad vid generalstabens "Section Politique"
och av densamma till och med vlvilligt uppmrksammats med inbjudning
till tvenne splendida middagar p Hotel Adlon och Hotel Esplanade,
intog jag ste och stmma i sagda sektion som representant fr det
blivande "sjlvstndiga Finland". Fr att befria mig frn allt ondigt
skvaller och alla misstankar -- ty ven i Berlin hrskade bland
allmnheten en viss spionskrck -- omdptes jag officiellt till
herr W. Thalen frn Riga, under vilket namn jag vistades i Berlin
de frsta mnaderna, nda tills frhllandena genom Finlands
sjlvstndighetsfrklaring omsider tillto mig att ppet upptrda under
mitt riktiga namn och med mig tillkommande militrrang.

Vid min ankomst till Berlin frapperades jag av att finna frhllandena
dr s litet frndrade mot frr. Hade ej det verallt hrskande
kortsystemet samt frnvaron av automobiler, hyrkuskar och kokotter
gjort sig gllande, hade man knappast mrkt att kriget allt fortfarande
rasade med om mjligt nnu strre intensitet n tidigare. Hndelserna
vid fronten togos med det strsta lugn och av ngon egentlig htskhet
gentemot fienden, en sdan som man kunde mrka t.ex. i Ryssland,
sknjdes ej ett spr, mhnda snarare motsatsen vad Ryssland och
Frankrike betrffar.

Med mitt egentliga arbete kunde jag p mera energiskt stt vidtaga
frst efter det en del av den i Stockholm startade "finska
delegationens" medlemmar p uppmaning av tyska regeringen i och fr
mera definitiva underhandlingar anlnt till Berlin. 1 medlet av
november samlades p Hotel Furstenhof senator E. Hjelt, professor
R. Erich, baron A. v. Bonsdorff, direktr S. Sario, ryttmstaren
M. Gripenberg, doktor H. Gummerus och jag, och drvid beslts att
verflytta delegationens huvudarbete frn Stockholm till Berlin och att
i Stockholm bibehlla blott ett litet filialkontor, som under mag.
K. Donners ledning skulle ombesrja frbindelsen med hemlandet.
Ledningen och sktseln av jgarbataljonens angelgenheter verlmnades
t mig samt ryttmstaren Gripenberg, vilka tillika gde bevaka
bataljonens intressen vid tyska generalstaben. Dessutom erhll jag
uppdraget att ssom representant fr militrkommittn i Finland ska
anskaffa vapen, ammunition m.m. och att utarbeta en aktionsplan, som
skulle st i konformitet med tyskarnas egna planer och det allmnna
militra lget.

Fr att handhava den politiska agitationen i Tyskland hade tidigare
under direktr Sarios sllsynt energiska och mlmedvetna ledning
grundats "Das Finlndische Bureau", vilken utgjorde det frsta lilla
fret till vr blivande ambassad i Tyskland. Byrn i frga inrymdes i
en liten kllarvning p tre rum vid Nrnberger Strasse, men blev det
oaktat ett gemytligt samlingsstlle, till vilket samtliga i Berlin d
vistande finlndare stdse plgade ska sig fr att trffa landsmn och
fr att erfara de frskaste nyheterna frn hemlandet. D direktr Sario
i brjan av december 1917 reste till Sverige och sedermera drifrn
ver till Finland, vertogs hela byrn av mig, varigenom ven vr nya
militra avdelning kom att koncentreras drstdes. Arbetet p byrn var
hela tiden, oaktat de minimala resurser som stodo till dess frfogande,
mycket intensivt. Tidningarna uppvaktades och informerades angende
frhllandena hos oss, en hel del broschyrer frfattades, utgvos samt
distribuerades bland centralmakternas ledande statsmn och politici,
politiska och geografiska fredrag arrangerades, ja till och med s.k.
finlndska aftnar med rikhaltigt program och dans fingos till
stnd. Vid jgarbataljonen i Libau anordnades nya officers- och
undervisningskurser, s.k. sprngkommandon invades och hela arbetet
drstdes inriktades p en direkt frberedelse till det, som skulle
frest jgarna efter deras hemkomst. Genom detta ingts ven nytt mod
och hopp i bataljonen, vilken redan trodde sig glmd av hemlandet och
av nervositet hade svrt att hlla ihop. Till hjandet av stmningen
bidrogo dessutom i hg grad de relativt stora penningebidrag, vilka nu
s smningom brjade inflyta frn Finland och vilka genom vr byr i
Berlin frdelades bland de mest behvande av jgarna och bland
jgarbataljonens olika kassor. Genom denna omorganisation kom nu
ntligen den s lnge saknade, stndigt till hands varande, frmedlande
mellanhanden mellan jgarna och det hgsta tyska militrbeflet till
stnd, tack vare vilken en mngd frgor och smrre missfrstnd mycket
snabbt kunde ordnas till msesidig beltenhet.

Handhavandet av den finlndska saken och verledningen av
jgarbataljonen koncentrerades hos tyskarna i Berlin  generalstabens
"Section Politique", som direkt underlydde det stora hgkvarteret och
erhll sina direktiv av general Ludendorff sjlv. I spetsen fr
"Section Politique" stod den redan nmnde kaptenen v. Hlsen, till
vilken vrt land str i strsta tacksamhetsskuld, ty tack vare det
stora anseende och inflytande, han tnjt i det tyska hgkvarteret och
hos general Ludendorff, vars speciella gunstling han var, har han i
mycket hg grad medverkat till ernendet av vr sjlvstndighet. I
honom hade vrt land en av sina allra bsta vnner och frkmpar, och
jag kan vl ppet tillst, att mngen svrlst politisk frga blott
tack vare hans takt och mlmedvetna, skra och energiska arbete erhll
en fr oss lycklig och snabb lsning. I sin nrmaste man kapten v.
Pschel hade han en vrdig medarbetare. Ocks han hr till de mn, som
vrt land stdse med tacksamhet br ihgkomma.

Medan frhllandet och samarbetet mellan generalstaben och oss var det
mest intima och hjrtliga, kan detta ej sgas om vrt frhllande till
det tyska utrikesministeriet, tminstone ej efter det den fr vrt land
och dess strvanden sympatiskt stmda statssekreteraren Zimmermann
ersatts av herr v. Khlman, vilken stllde sig, om ej direkt fientlig,
s likvl ganska kylig gentemot vra strvanden. I synnerhet under
tiden fr avslutandet av freden i Brest-Litovsk kommo _vra_ intressen
frst i andra planet, och att desamma likvl vid detta fredsslut i
ngon mn bevakades berodde, enligt min mening, huvudsakligen terigen
p general Ludendorffs personliga franstaltande.

Genom bolschevikrevolutionen i Ryssland samt Kerenskijs fall kom
situationen fr Finland i ett annat skede. D ett fredsslut mellan
Tyskland och Ryssland numera kommit p dagordningen, gllde det fr oss
i Berlin nrmast att frm Tyskland att definitivt fatta stllning till
den finlndska frgan. Tills dato hade tyska regeringen ej givit ngra
som helst bindande lften t Finland, och fara frefanns att, d det
fr Tyskland framfr allt gllde att skerstlla sin stfront, vra
intressen ltt kunde komma att skjutas  sido.

Den tyska regeringen borde slunda bibringas vertygelsen, att
Tysklands intressen krvde ett militriskt och ej blott politiskt
ingripande i Finland. I ovannmnda syfte inlmnades under hsten 1917
till tyska hgkvarteret en av dr Gummerus, dr W. Sivn och mig
frfattad skrift, i vilken vi frfktade ndvndigheten av att Tyskland
direkt ingrepe i vrt lands den och verginge frn lften till
handling. Ett aktivt militrt ingripande, skedde det ock i minsta
mjliga mn, skulle klara den politiska situationen i norden samt
tillika mjligen rdda Finland undan den hotande finsk-ryska
bolschevismen. D det under denna tid p ret knappt kunde bliva tal om
en strre aktion p sjlva det finska fastlandet, gllde det tills
vidare att endast bestta land samt att av gruppen skapa en
mellanstation eller en bas fr den framtida huvudoperationen. Samtidigt
med lands besttande skulle den finlndska jgarbataljonen verfras
dit, fr att dr kompletteras av nya skaror finlndska frivilliga, som
helt visst under sdana omstndigheter skulle tillstrmma.

Med anledning av denna skrivelse snde general Ludendorff i brjan av
december mnad chefen fr den politiska avdelningen vid hgkvarteret,
general Bartenwerfer till Berlin, fr att personligen konferera med
oss. Vid konferensen, som hlls uti generalstaben, nrvoro frn
finlndsk sida senator Hjelt, baron v. Bonsdorff, ryttmstaren
Gripenberg och jag. Till en brjan stllde sig tyskarna mycket
avvisande gentemot hela planen, men d jag, sttande allt p ett kort,
hotade med att vi, d vi omsider ftt nog av lften och vntan och till
varje pris mste vinna vr frihet, skulle vnda oss helt till ententen,
om Tyskland nu lmnade oss i sticket, lovade general Bartenwerfer att
framfra allt det sagda till general Ludendorff och att planen p en
expedition till land och Finland skulle tagas under noggrann
omprvning samt frverkligas, s framt frhllandena det tillte.
Tillika erhllo vi lftet om att Tyskland, ifall det tidigare skulle
komma till ngon sorts uppgrelse med Ryssland, skulle av detta fordra
erknnandet av vr sjlvstndighet samt bortdragandet av de ryska
trupperna ur landet. Detta senare lfte bekrftades sedermera ven
skriftligt av general Ludendorff. Med generalstaben var allt sledes
relativt gott och vl, men med utrikesministeriet kommo vi ej lngt, i
synnerhet som till vr olycka den nyutnmnda statssekreteraren v.
Khlman denna tid var borta frn Berlin. D varken Hjelt, Erich eller
v. Bonsdorff p grund av olika skl ville kvarstanna i Berlin fr att
invnta v. Khlmans terkomst, utan begvo sig till Stockholm, kom det
icke till ngot personligt sammantrffande med honom, innan han helt
ovntat avreste till Brest-Litovsk fr att underhandla med ryssarna.
Drav fljde, att den finlndska frgan under det frsta skedet av de
tysk-ryska underhandlingarna icke berrdes i den utstrckning vi hade
hoppats.

Frst s sent som den 23 jan. 1918 kom det till ett personligt
sammantrffande emellan v. Khlman och oss (Hjelt, Erich och mig),
under vilket huvudsakligen frhandlingarna i Brest-Litovsk berrdes,
naturligtvis blott i den mn de rrde Finlands intressen. Frgan om
Finlands sjlvstndighet hade av tyskarna upptagits och ryssarnas
erknnande av sjlvstndigheten hade genomdrivits, men underligt nog
hade drvid ej alls behandlats frgan om landets evakuering. Orsaken
drtill frklarades av v. Khlman helt naivt slunda: "Men ingen har ju
bett mig drom!" D professor Erich hrtill genmlde, att denna begran
av oss framstllts uti samtliga till utrikesministeriet inlmnade
promemorior, sade sig v. Khlman ej personligen hava kunnat taga del av
desamma. Med andra ord, alla av senator Hjelt och professor Erich
inlmnade lnga, utfrliga promemorior och skrifter hade troligtvis ej
alls blivit fredragna. Ett tidigare besk hos v. Khlman hade nog ej,
ssom ngra av vra delegerade ansgo, varit blott en pro forma sak,
detta insgo vi nog nu mer n tydligt. D frhandlingarna med ryssarna
emellertid skulle fortsttas och denna gng med strre eftertryck frn
Tysklands sida, skulle ven denna frga upptagas. Tillika stllde sig
v. Khlman sympatisk till tanken p vr bataljons hemsndande i form av
en sluten trupp, ehuru han ej nnu drom ville giva ngot definitivt
besked, d ju p grund av den rdande vapenvilan bataljonens
hemsndande kunde av ryssarna tolkas som ett brott emot konventionens
villkor. Totalintrycket av vrt relativt lnga samtal med v. Khlman
var, vad mig personligen vidkommer, likvl det, att den finlndska
frgan var fr honom ett terra incognita och att densamma ej
intresserade honom. Att den verhuvudtaget upptagits till behandling i
utrikesministeriet berodde nog huvudsakligen p nskan att tillmtesg
det stora hgkvarteret och ej p grund av ett frefintligt utarbetat
politiskt program. Detsamma gllde enligt min mening ven den s.k.
baltiska frgan. Det var med ett ord sagt ej den tyska potitiken, som
angav mlen fr strategien, utan stlldes tvrtom landets diplomater
genom de tyska vapnens glnsande segrar infr helt nya och allt mera
ovntade och svrlsta uppgifter. --

Det politiska klubb- och salongslivet i Berlin erhll genom den ryska
revolutionen och underhandlingarna i Brest-Litovsk nytt uppsving, ty
frgan om Rysslands framtid samt i synnerhet om ordnandet av
randfolkens inom ryska riket den diskuterades livligt. Hrtill bidrogo
naturligtvis de i stor mngd till Berlin under hsten 1917 ankomna
representanterna samt befullmktigade fr dessa randfolk. Bland de mera
bemrkta, inflytelserika salongerna, med vilka jag kom i personlig
berring, vill jag srskilt nmna baron Roops samt generalskan
Hoffmans. Baron Roop var en av huvudledarna fr den litauiska rrelsen
och tillika en av de mest energiska och inflytelserika medlemmarna av
de ryska randstaternas frbund samt, om jag ej misstager mig,
frbundets grundlggare och ordfrande. Hans salong var fullstndigt
kosmopolitisk. Dr kunde man rka representanter fr det forna ryska
rikets alla olika folkslag. Generalskan Hoffman ter var hustru till
den bekanta generalen Hoffman, stabschefen fr hela stfronten samt
ledaren fr fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk. Generalen tnjt
icke blott inom de tyska militra, men ven i de politiska kretsarna
ett mycket stort anseende och hans namn och kapacitet stlldes ofta i
jmbredd med general Ludendorffs. Han ansgs bl.a. som en av
Tysklands frmsta militra auktoriteter i den ryska frgan. Under det
rysk-japanska kriget deltog han som attacherad vid general Kurokis stab
och gjorde hr sina studier i den ryska strategiens samt taktikens
mysterier, studier, vilka han sedermera som stabschef och den ledande
kraften i verbeflhavaren fr hela stfronten prins Leopolds av Bayern
stab p ett ypperligt stt tillmpade. Denna hans karrir gav anledning
till fljande trffande uttryck, som hans fru under en av sina router
fllde -- "Erst prgelte mein Mann die Russen von Hinten, jetzt prgelt
er sie von Vorne." -- I generalskans salong samlade sig allt vad Berlin
gde av mera bemrkta politiker, riksdagsmn, militrer m.m. Hr hade
jag njet sammantrffa med bl.a. ledarna fr framstegs- och
nationalliberala partierna i riksdagen herr Fischbeck och dr Streseman,
en del hgstllda diplomater m.fl. Till min icke ringa frvning var en
stor del av dessa yrkes-politici tmligen litet initierade i vra
frhllanden. Dr Streseman trodde t.ex., att de ryska "finlndska"
regementena bestodo av finlndare och kunde drfr ej riktigt frst,
att vi nu helt pltsligt, efter att ha kmpat med sdan hnfrelse mot
Tyskland, bdo om dess hjlp och vnskap. D jag upplyste honom om
rtta frhllandet samt om existensen av 27. jgarbataljonen, blev han
ytterst frvnad.

Frutom svrigheten att under kriget bedriva ett omfngsrikare
agitations- och upplysningsarbete i Tyskland, bidrog till denna ganska
allmnt utbredda okunnighet den hemlighetsfullhet, med vilken ven
tyska generalstaben omgivit vra jgare. Censuren strk obarmhrtigt
allt, som angick dem och deras existens.

Av de i Berlin existerande politiska klubbarna var vl den s.k.
Onsdagsfreningen den mest livaktiga och inflytelserika, ty den rknade
de mest bemrkta och hgst stllda personligheterna svl inom
regeringen och aristokratien som inom handelsvrlden och pressen till
sina medlemmar. Ngra dagar efter det rda upprorets utbrott i Finland
blev jag jmte senator Hjelt av klubben inbjuden p middag med drp
fljande aftonsamkvm  Hotel Continental. Aftonen blev fr mig en av
de minnesrikaste, ty jag hade bl.a. den lyckan att till bordsgrannar f
den frn krigets brjan s ryktbare general v. Klack samt herr v.
Khlmans frnde excellensen v. Stumm, med vilken senare jag mycket
utfrligt kunde diskutera vr politiska frga i hela dess vidd.

Under aftonens lopp vidtog en allmn diskussion om de p dagordningen
stende frgorna -- den finlndska samt den baltiska, under vilken jag
fick tillflle att relatera om frhllandena i Finland samt besvara en
mngd till mig stllda frgor bl.a. om Sveriges stllning i frhllande
till oss, om landsfrgan m.m. I sllskapet, vari deltog ven Kejsar
Wilhelms svger, arvprinsen av Meiningen, kunde en genomgende varm
sympati fr Finland frmrkas och samtliga talare framhllo
ndvndigheten av att Tyskland nu borde frhjlpa vrt land till
fullstndig frihet och sjlvstndighet. I den baltiska frgan gingo
dremot meningarna ngot tskils och i synnerhet opponerade sig
huvudredaktren fr Vossische Zeitung Bernhardi (av judisk extraktion)
skarpt mot de baltiska provinsernas avskiljande frn Ryssland.
Fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk samt verhuvudtaget herr v.
Khlmans ryska politik kritiserades mycket skarpt och med en mun
krvdes de mest resoluta tgrder emot Ryssland samt dess bolscheviker.
Detta mte terspeglade i det hela taget helt tydligt de stmningar,
som under denna tid rdde inom Berlins politiska och till och med breda
borgerliga kretsar.

Svl det militr-politiska spionaget som vapenanskaffningen till
Finland skttes och frmedlades genom Stockholm. Medan spionaget, som
allt sedan krigets brjan varit i gng, fungerade p ett ypperligt
stt, vllade emellertid vapenanskaffningen stora svrigheter. Den
frsta strre vapentransporten -- cirka 6,000 gevr med ammunition --
expedierades p senhsten 1917 och anlnde samt frdelades bland
befolkningen i sterbotten utan strre missden. P grund hrav beslto
vi att i december 1917 riskera en strre sndning p 30,000 gevr, ett
hundratal kulsprutor samt en myckenhet ammunition. Den fr oss s
dyrbara lasten avsndes av tyskarna p den bestmda dagen till den
verenskomna mtesplatsen i bo skrgrd, men mste tyvrr, efter att i
en veckas tid frgves ha invntat mottagarna, tersndas. Orsaken till
detta fr vrt land s desdigra "missde" blev ej helt utredd, men lg
enligt min tanke huvudsakligen dri, att vederbrande hr hemma ej
tillrckligt omsorgsfullt sktt organisationen av mottagningen, utan
verlmnat denna t personer, vilka visade sig ga varken vilja eller
mod att skta sitt uppdrag och vilka dessutom icke heller p ngot stt
gjort sig vrdiga eller frtjnta av det frtroende, den s
betydelsefulla uppgiften innefattade. Huru som helst, vapentransporten
misslyckades och ngra veckor senare, d det rda upproret utbrt, stod
vrt folk s gott som vapenlst.

Dessutom vllade detta misslyckande stor frargelse hos tyska
generalstaben, vilken till och med sade sig fr framtiden ej mera vilja
riskera fartyg, last och besttning fr slika fretag, d man i Finland
ej ens kunde mta p den verenskomna mtesplatsen. Ungefr samtidigt
med denna hndelse intrffade en annan olycka. Tyska U-bten N:o 59,
frd av kapten Wissman, hade ftt i uppdrag att fra en trdls
telegrafstation, vapen samt ett tiotal jgare (bl.a. Sihvo och
Hgglund) till Finland. Bten anlnde lyckligt till destinationsorten i
sdra Finland, men rkade p hemvgen ut fr ngot slags olyckshndelse
och gick under med man och allt. ven detta bidrog naturligtvis att hos
vederbrande minska lusten fr marina fretag i vra farliga vatten.

P uppdrag av militrkommittn beskte jag ngon tid senare chefen fr
tyska U-btsflottiljen amiral Ritter von Mann, fr att uttala vrt
djupa beklagande ver den stora frlusten samt verrcka 15,000 Rmk att
frdelas bland anhriga till de s sorgligt omkomna, vilken gva med
tacksamhet emottogs.




VIII.


Efter det Finlands sjlvstndighet erknts av Ryssland, tycktes intet
hinder mera kunna freligga fr jgarbataljonens hemkomst. Emellertid
frgick den ena dagen efter den andra, utan att den s efterlngtade
kallelsen till hemlandet hrdes av. Stmningen inom bataljonen blev
allt smre och hotade till och med att komma till uttryck i handlingar,
som skulle ndvndiggra bataljonens upplsning, ja kanske rent av dess
delvisa internering. Under sdana frhllanden var icke ett gonblick
att frlora. Drfr beslt jag mig fr att omkring den 10 januari 1918
resa till Stockholm, fr att dr personligen konferera i saken med
drvarande landsmn samt om mjligt komma i direkt kontakt med
militrkommittn i Finland. En vecka senare fingo vi ven till stnd
ett avgrande mte, vid vilket nrvoro statsrdet A. Gripenberg,
lantbruksrdet H.G. Paloheimo, magister K. Donner, kapten G. Theslf,
ryttmstaren M. Gripenberg, ryttmstaren H. kerman, som enkom p vr
kallelse kommit frn Finland, samt undertecknad. Efter en kortare
diskussion beslts det enhlligt, att, oaktat vr regering blott
befullmktigat oss att uppgra ett eventuellt vapenkp, vi dock skulle
i regeringens namn hos tyskarna anhlla om hemsndande av bataljonen
ssom en fullt vpnad, sluten trupp. Fr detta ndaml skulle en av
senator P. Svinhufvud t statsrdet Gripenberg given blanco-fullmakt
anvndas. Detta vrt beslut meddelades regeringen. Fljande dag
tervnde jag till Berlin med de s viktiga fullmakterna. Vid min
ankomst till generalstaben mrkte jag emellertid genast, att ngonting
kommit emellan och, ombedd att fljande dag infinna mig i
utrikesdepartementet, fick jag dr till min frvning och frargelse
erfara, att ministeriet p grund av de pgende fredsunderhandlingarna
i Brest-Litovsk numera kunde tillta varken vapenkpet eller -- nnu
mindre -- jgarbataljonens hemresa, emedan bgge dessa fretag kunde av
ryssarna tolkas ssom fientliga handlingar. "Ingen tysk regering
riskerar i detta gonblick fr Finlands skull fredsslutet med Ryssland"
sades det. Hr stod man allts nu, och till rga p olyckan hade
underrttelsen om fientligheternas brjan i hemlandet alldeles nyss
ingtt. Av nervositet och otlighet visste jag knappast mera till mig,
och det var nog ord och inga visor, jag lt legationssekreteraren
v. Trautman, som under statssekreteraren v. Khlmans frnvaro i
Brest-Litovsk sktte om vra angelgenheter, hra. Efter en mycket
hftig ordvxling fick jag det likvl drhn, att herr v. Trautman tog
sig att nnu en gng telegrafiskt frfrga sig hos v. Khlman samt att,
om min anhllan tillika genast telegrafera till general Ludendorff.
Dessutom avsndes nnu samma kvll genom generalstaben i Berlin till
general Ludendorff en av senator Hjelt och mig uppsatt skrivelse, i
vilken vi klart och tydligt lto frst, att nu var stunden inne, d
Tyskland mste i handling visa att det verkligen legat allvar bakom
alla dess tidigare t oss givna lften. Den spnning, vari vi
finlndare befunno oss de nrmaste 24 timmarna, kan knappast med ord
beskrivas. Redan den fljande dagen anlnde emellertid svaret frn
Ludendorff i form av befallning till generalstaben i Berlin, att
omedelbart tillmtesg vr begran samt att med alla till buds stende
medel pskynda frverkligandet av vra nskningar, men ombdos vi
tillika, fr att tillmtesg excellensen v. Khlman, godknna fljande
frslag: 1) Vapnen uppkpas officiellt hos ett tyskt handelshus av en
finlndsk handelsfirma ssom gammalt skrot samt 2) jgarna avresa alla
gemensamt, men utan vapen samt ikldda civila klder. D dessa tv
punkter innefattade blott pro forma fordringar och ej inverkade p sak,
godknde vi naturligtvis dem genast. Excellensen Ludendorff har genom
denna sin tgrd fr evrdliga tider sammanbundit sitt namn med vr
frihetshistoria. Om icke i den avgrande stunden vapnen lmnats oss och
jgarna tilltits tervnda, hade sjlvfallet ingen som helst
offervillighet i landet kunnat fra den brjade frihetskampen till ett
lyckligt slut.

Nu gick det undan med fart. Samtliga permitterade jgare kallades
telegrafiskt till Libau och bataljonen gjordes klar till avresa. Varje
dag hade jag sammankomster med representanter fr det tyska
krigsministeriet i och fr vapenkpet, och den 7 februari underskrevs
ett kontrakt, enligt vilket den finska "firman" M. Gripenberg i
Helsingfors av en tysk privat firma Mannesmann kpte fljande partier
"skrot": 70-tusen gevr, 20 miljoner patroner, 150 maskingevr, 12
kanoner samt en hel mngd allehanda tekniska instrument,
telefonledningar m.m. Detta officiella kontrakt kompletterades av
tvenne hemliga aktstycken, enligt vilka de officiella kontrahenterna
ersattes av de respektiva tyska och finlndska regeringarna samt
kpesumman, 9 miljoner Rmk., av ett mindre parti metaller och rgummi,
som finlndska staten inom en utsatt tid skulle leverera i utbyte.
Svl vapnen som bataljonen skulle transporteras p finlndska btar
och under finlndsk flagga, och snart erhllo vi ven meddelandet, att
btarna Mira, Poseidon och Arcturus av finlndska regeringen stllts
till vr disposition samt voro p vg till Tyskland.

Ngra dagar senare fingo vi den gldjande underrttelsen att isbrytaren
Sampo, frd av sin gamla beprvade kapten Rosenqvist, lyckats frigra
sig ur ryssarnas hnder och lyckligen ankommit till Sverige. Detta
betydelsefulla faktum gav oss mjlighet att lyckas i vrt planerade,
djrva fretag att mitt i februari mnad ska trotsa ishinder och
hemfra vr dyrbara last till en s nordlig hamn som Vasa. Att landa
ngonstdes sydligare var s gott som omjligt p grund av svl
minfaran som fiendens vervlde i hela sdra Finland. Och att snda
transporterna per jrnvg via Sverige var fullkomligt uteslutet till
fljd av svenska regeringens minst sagt ovnliga hllning gentemot oss.
Slunda frbjdos alla vapentransporter och all vapenexport -- och ett
par veckor innan det rda upproret utbrt, hade oss till och med
frvgrats tillstnd att via Sverige hemsnda ett femtiotal dende,
lungsjuka jgare, ehuru Sverige kort frut s vackert och hgtidligt
erknt vr sjlvstndighet.

Efter det vapenkpet slutfrts och samtliga strre, med den frestende
upplsningen av jgarbataljonen och dess hemfrd sammanhngande frgor
i Berlin principiellt diskuterats och avgjorts, reste jag i sllskap
med ett tiotal finlndare den 9 februari till Libau, fr att i den
finska regeringens namn vertaga bataljonen samt fra densamma till
Finland. Sent p kvllen fljande dag anlnde vi till Libau, varest jag
mottogs av truppens tyska och finlndska befl och inbjds av detsamma
till en festsup p Hotel Petersburg, ett hotell, ver vilket staden
Libau kan vara stolt. Den 11 frsiggick mottagningsparaden p stadens
salutorg. Det var med klappande hjrta, jag gjorde min frsta rond
lngs de uppstllda leden, ty jag var uppfylld av en glad stolthet ver
att nu som chef kunna blicka p dessa skyldrande, unga mn, om vilkas
bedrifter det med sdan hnfrelse och stolthet viskades dr hemma och
vilka redan ftt ngonting legendariskt ver sig. Men tillika knde jag
hela ansvaret av min nya stllning vila p mig, och ofrbehllsamt
trngde sig p mig frgan: skall det lyckas mig att som f.d. rysk
officer kunna vinna dessa ynglingars frtroende, och skola de vara
villiga att flja mig p den vg, som frestr oss? Mottagandet av
truppen avlpte bttre n jag ngonsin vgat hoppas, och jag tyckte mig
verallt under slutdefiladen sknja av ungdomlig entusiasm och
fosterlandskrlek gldande ansikten, som tillika rjde jgarnas fasta
beslut att nu, d fosterlandets destimma slagit, ej svika den tillit
de visste att fosterlandet hyste fr dem. Ofrivilligt kom jag i detta
gonblick att tnka p den stolta tyska krigssngen "Lieb Vaterland
magst ruhig sein..." Efter paraden spikades under vliga militra
ceremonier den nya bataljonsfanan vid stngen, varvid jag fick rna
ran att sl in den frsta spiken. Om aftonen gvo tyskarna en stor
avskedsmiddag fr stadens honoratiores och det finska beflet.
Stmningen var mycket hg och fosterlndsk. Det vilade ver jgarna en
blandning av allvar och vemod -- man firade ju ett avsked frn gamla
vapenbrder, med vilka man under de lnga krigsren delat s mngen
gldje, men nnu strre sorger och umbranden. En jublande gldje
fyllde tillika jgarna vid tanken p att de ntligen finge tervnda
till det lskade fosterlandet och till de egna dr hemma. I handling
skulle de f visa dem dr borta, att jgarnas fasta tro p framtiden
varit berttigad och att det, som de lrt sig och genomkmpat, ej skett
frgves. De skulle, trots sin ungdom, dock bliva de, som rddade
fosterlandet!

Den 13 februari upplstes officiellt den kungliga preussiska 27.
jgarbataljonen och vertogs av mig. Efter ceremonien hlls gudstjnst
i stadens lutherska kyrka, varvid tillika trohetseden t "Finlands
lagliga regering" avlades; drjmte invegs den nya bataljonsfanan. Sent
p aftonen och under nattens lopp frsiggick den av excellensen v.
Khlman skade maskeraden -- omkldningen till civil -- samt drefter
inskeppningen. Torsdag morgon gav jag avskedsfrukost fr bataljonens
tyska befl, som trots inlmnad anhllan nnu icke erhllit tillstnd
att medflja, och precis kl. 2 p dagen lttade Arcturus, frd av sin
duktiga och energiska kapten Frbom, under nsduksviftningar, hurrarop,
"Vrt land" samt "Die Wacht am Rhein" ankaret och styrde i snslask och
storm ut till havs, ttt fljd av Castor, som med en vrdefull last av
kol och livsmedel skulle konvojera oss. Kursen sattes sderut lngs den
tyska kusten och fortsattes p grund av minfaran lngsmed densamma nda
till Stilo fyr, vid vilken vi svngde rtt norrut mot lands sdra
udde, dr vi invntades av tvenne svenska torpedojagare, de dr skulle
konvojera oss i de svenska vattnen nda upp till Arholma. Vid Arholma
skulle Sampo, efter att ha inassisterat vapenbtarna till Vasa, invnta
vr ankomst. Den frsta dagen av resan var vdret stormigt och Arcturus
rullade helt gemytligt. Livet p den verfyllda bten -- vi voro circa
1,000 i stllet fr 400, som bten officiellt kunde inrymma -- blev
under sdana frhllanden ej just av det angenmaste slaget, men redan
den fljande dagen mojnade vinden och det blev liv och rrelse i
myrstacken ombord. Inne i salongen exekverades kvartettsng och musik
av bataljonens lilla strkorkester, och uppe p promenaddcket spelades
dcksbiljard, rktes och promenerades dygnet om. Resan blev fr alla en
verklig rekreation efter alla de tusen omsorgerna fre uppbrottet frn
Libau.

Den 18 anlnde vi till Arholma, men erhllo dr per trdls telegraf
order att genast fortstta norrut till regrund, dit ven Sampo
beordrats. Jmt en vecka efter resans brjan kommo vi till trakten av
regrund, varest isfrhllandena blevo s pass svra, att vi ndgades
definitivt invnta Sampo. Stor blev gldjen ombord, d Sampo ntligen
dykte upp vid horisonten. Det var som om ett stycke hemland helt
pltsligt kommit till en -- vad detta betyder fr dem, som under ratal
varit skilda frn sitt fosterland, kan man vl frst! Med ljudliga
hurra- och elknrop emottogs isbrytaren, och ngra timmar senare,
efter det den frtjts vid Castor, gick det lst med kolningen. Alle
man i arbete! Det var ett nje att se med vilket liv, med vilken lust
och frdighet vra unge mn sktte om kolpytsar, vincher, hackor och
spadar. Ingen hll sig fr god, alla gjorde sitt bsta och snart kunde
resan hemt fortsttas med den mktiga isbrytaren i tten -- Sampo brt
och skar packisen, som p sina stllen hopat sig till hela berg. Vrt
beslut att frn Tyskland fr alla eventualiteters skull medtaga Castor
med en last av kol visade sig nu ha varit utomordentligt lyckligt, ty
av svenskarna hade vi nppeligen erhllit brnsle. Allt eftersom den
svenska kusten passerades, erhllo vi nmligen meddelanden om
socialistmten, vid vilka beslut fattats att ej tillta ngon kolning.
Detta stmde icke vra knslor till frmn fr gamla moder Svea, som nu
fr andra gngen s bittert svek sin dotter Finland.

P kvllen av det 12 dygnet upptcktes ntligen lngt borta vid
horisonten Finlands kust med Norrskrs fyr, vnligt blinkande t oss
ett hjrtligt vlkommen. Men nnu mnga timmar skulle vrt tlamod
sttas p prov, ty vldiga, stllvis 18 fot tjocka packisband skilde
oss frn hemlandet. Sampo och Arcturus arbetade utmrkt, turvis
hjlpande varandra ur nden, ty n satt den ena, n den andra av dem
skert fast. Till rga p olyckan brjade isen att skruva. Pltsligt
begynte Arcturus' sidor bngna och sklva, isen tornade sig p ngra
gonblick hgt upp lngs btens sidor, och hade ej Sampo varit inom
nrmaste rckhll, hade det vl gtt oss som det ngra veckor tidigare
gtt den svenska ngaren utanfr Mntyluoto, vilken inom ngra
gonblick fann sin grav i djupet. Men allra minst nu, d hemlandet
vinkade vid horisonten, kunde ngot overvinnligt hinder resa sig i vr
vg. Allt mste vervinnas, och allt vervanns till slut. Vid tretiden
p dagen den 25 februari, rsdagen av jgarbataljonens bildande,
inlpte vi i full flaggskrud i Vasa. Vi mottogos av jublande
folkmassor, som redan vid de yttersta skren varit oss till mtes, med
flaggor och skallande leverop. Dr lg ungdomlig hnfrelse, entusiasm
och brinnande fosterlandskrlek i luften. Dessa ofrglmliga gonblick
uppvgde fullt ut de lnga ren av vntan och tung frsakelse. Nu stod
man ntligen vid sina djrvaste drmmars ml! Nu skulle sledes det
stora heliga frihetskriget begynna, ett krig, mindre emot de egna rda,
som vi betraktade ssom fosterlandsfrrdare och mrdare, de dr
sjlvfallet skulle p vlfrtjnt stt npsas, n mot ryssen, mot
arvfienden, med det dyraste och heligaste -- vrt folks frihet och
sjlvstndighet -- som hgrande ml.




IX.


Dagen efter jgarnas ankomst till Vasa mottogs och mnstrades
bataljonen av den vita armns verbeflhavare, general Mannerheim.
Dagen till ra var hela staden flaggprydd och om kvllen illuminerad.
Feststmning rdde i varje hus och verallt. Emellertid skulle redan
under de fljande dagarna en svr missrkning drabba jgarna, en
missrkning, som hotade att resultera i en ppen konflikt mellan dem
och verbeflhavaren. Fre avresan frn Libau hade frgan om
jgarbataljonens utnyttjande i Finland och omorganisation mycket
livligt diskuterats i de finlndska och tyska militra kretsarna, och
p grundvalen av dessa diskussioner hade drstdes uppgjorts ett i
minsta detalj utarbetat program. Samtliga jgare erhllo enligt
detsamma sin bestmda plats och sysselsttning och hade dessutom, s
vitt mjligt, frberetts till det arbete, som skulle frest dem.
Enligt frslaget skulle av bataljonens sist anlnda medlemmar ett
200-tal frdelas bland skyddskrerna ssom instruktrer, medan resten,
det stora flertalet, skulle bilda grundstommen till en s.k. avskild
jgarbrigad -- 2 regementen med motsvarande artilleri samt tekniska
hjlptrupper, eller inalles c:a 10  12 tusen man. Manskapet skulle
vljas bland de bsta av de redan existerande skyddskrerna och hela
beflet utgras av jgare. Frnsett den moraliska sidan, som ju allena
fr sig bort frm krigsledningen att, s vitt mjligt, bereda jgarna
tillflle att fra den avgrande slutkampen i eget land under eget
baner och eget namn och drigenom genast visa dem den erknsla och ra,
dem i riklig mn borde hava tillkommit, hade man p detta stt velat
skapa en fullt plitlig, stark stttrupp som i enlighet med den moderna
tyska krigskonsten skulle bana vg och bryta allt motstnd,
verlmnande t skyddskrerna att bestta viktiga punkter, fronter och
etapplinjer. Dessutom skulle man vinna tid, ty en sdan brigad hade
blivit uppstlld och invad p en tid av 4-5 veckor och sledes
mjliggjort en frammarsch redan i mars. Denna organisation hade tillika
vgabragt ett fullt utnyttjande av alla de olika element och
rsklassen, som stodo till buds, envar s att sga i sin stad, ngot
som utgr en av huvudprinciperna vid den militra organisationen och
som i den tyska armn under kriget i full utstrckning apterats samt
varit en av huvudorsakerna till dess lysande segrar. Emellertid antogs
denna plan ej av verbeflhavaren och hans stab, utan jgarna skulle
skingras som instruktrer och verallt hopblandas med f.d. ldre
finlndska och ryska officerare, d.v.s. med element, med vilka till
fljd av den stora olikheten i den militra utbildningen ett
militriskt samarbete tminstone till en brjan hade sttt p mycket
svra och fr sakens framgng desdigra hinder. Genast vid mitt frsta
sammantrffande med general Mannerheim framlade jag ovannmnda
synpunkter samt uttalade p jgarnas vgnar deras uttryckliga begran,
att dessa deras nskningar s vitt mjligt mtte beaktas och att det
mtte tilltas dem att i rent homogena formationer med bibehllande av
jgarnamnet kmpa fr landets frihet. Timslnga diskussioner fljde,
under vilka jag rent av bnfll om att denna deras nskan mtte
tillmtesgs, om ej fr annat, s tminstone fr samfrstndets skull,
men general Mannerheim ansg sig ej kunna och vilja ndra sitt en gng
i denna frga fattade beslut.

nda sedan landstigningen i Vasa den 25 februari hade jag ej mera haft
ngon som helst kontakt med jgarbataljonen och min tid hade ven helt
tagits i ansprk av resorna ut till hgkvarteret i Seinjoki samt
konferenserna med Vasa-regeringen, fr vilken jag avlade rapport om
frhandlingarna i Tyskland. Stor blev drfr min frvning, d jag den
2 mars pltsligt p jrnvgsstationen i Vasa, varest jag befann mig
med regeringsmedlemmarna, i vilkas sllskap jag var p vg till
hgkvarteret fr att med general Mannerheim dryfta ett viktigt
meddelande, som just ankommit med en extra kurir frn Berlin och varom
nrmare hr nedan, mtte ett 10-tal av bataljonens ledare, som vndande
sig till senator Renvall anhllo att han mtte personligen frska
inverka p general Mannerheim i "organisationsfrgan". Om Mannerheims
bifall till jgarnas nskningsml skulle vgras, sge sig bataljonen
tvungen att fljande morgon i sluten trupp tga ut till nrmaste front
och dr taga krigfringen i egna hnder.

D svl mina som senator Renvalls frsk att frm jgarna att
tertaga detta sitt beslut visade sig fruktlsa, framlade senator
Renvall vid vr ankomst till Seinjoki saken fr general Mannerheim,
vilken i fljd av den uppkomna situationen sade sig vilja frntrda
verbeflet. Efter ivrig vertalning frn senator Renvalls sida
frklarade han sig dock slutligen villig att nnu en gng diskutera
frgan med bataljonens ledare och att med dem uppgra ett nytt
kompromissfrslag, som skulle kunna tillfredsstlla vardera parten.
Fljande dag likviderades till lycka fr landet konflikten, men en
dyrbar tid hade frlorats, och stmningen samt det msesidiga
frtroendet hade ftt en svr knck.

Samtidigt med ovan relaterade kontrovers behandlades samma natt i
Seinjoki en frga av strsta brvidd, nmligen den tyska
hjlpexpeditionens beramade ankomst. En speciell kurir hade just anlnt
frn senator Hjelt i Berlin med den fr Vasa-regeringen och
verbeflhavaren fullkomligt ovntade nyheten, att general Ludendorff
nu ansett sig kunna tillmtesg vr upprepade anhllan om hjlp samt i
enlighet hrmed givit befallning om en hjlpexpeditions avsndande till
Finland. [Senator Hjelt hade, drtill franledd av uppmaningar bl.a.
ven ifrn medborgarkretsar i Helsingfors, efter min avresa gjort en
frnyad hnvndning i saken till general Ludendorff, som pverkad av
redan tidigare frda underhandlingar och general Bartenwerfers gjorda
muntliga utfstelser samt den genom fredsfrhandlingarnas i Brest
skedda avbrott frndrade situationen, nu funnit tiden lmplig fr
infriandet av sina lften.] Till en brjan skulle land som
etappstation genast besttas och expeditionen sedermera utstrckas till
Finland. Uppmanad av senator Renvall att nrvara vid konferensen i
Seinjoki, reste jag, som ovan framhllits, med regeringsmedlemmarna
till general Mannerheim, men d denne ej ansg sig kunna diskutera
frgan i min nrvaro, bevistade jag ej den frsta delen av
frhandlingarna.

Inkallad sent p natten i general Mannerheims vagn, erhll jag av
regeringens ordfrande senator Renvall fljande meddelande: "Efter att
ha konfererat med verbeflhavaren och i betraktande av det dliga
intryck, en frmmande vpnad intervention i vrt inbrdes krig skulle
gra p socialisterna, vilka ju drigenom kunde beskylla oss fr samma
brott, som de sjlva begtt, d de betjnat sig av ryssarnas vpnade
understd, har regeringen i samrd med verbeflhavaren beslutat avst
frn den erbjudna hjlpen samt anmodar Eder nu att omedelbart tervnda
till Berlin, fr att dr ordna denna angelgenhet i nyss antydd
riktning."

Bestrt ver detta meddelande, genmlde jag genast hrtill att jag
under inga villkor komme att taga mig uppdraget, och det p fljande
grunder: 1) Det militra lget var vid denna tidpunkt enligt min sikt
allt annat n lysande, ty verbeflhavaren hade till sin disposition
knappa 12-15,000 man mycket lst organiserade skyddskrer, som hade
ytterst svrt att hlla den lnga fronten frn Bottniska viken till
Ladoga. Ngon "knytnve", med vilken man kunde sl till, fanns ej och
kunde ej nnu skapas p lnge. Organisationen av nya trupper med
tillhjlp av de till landet ankomna jgarna skulle taga en tid av minst
6-8 veckor i ansprk, men efter den periodens utgng vore man sannolikt
mitt uppe i menfret, som igen skulle stadkomma tidsfrlust. Fienden
skulle under tiden erhlla allt mera hjlp frn Ryssland. Risken att
motstndet under tiden kunde bliva fr starkt frefanns, och varifrn
skulle man d mera erhlla hjlp? 2) Varken landsfrgan eller den
stkarelska kunde ngonsin av oss allena lsas, och sttte vi nu
Tyskland frn oss, s vore chanserna fr dessa frgors fr oss lyckliga
lsning, i synnerhet den lndska, efter det n utan vrt hrande
besatts av svenska trupper, ytterst ringa. 3) Utan hjlp utifrn kunde
vi aldrig befria Helsingfors, ty ngra medel att utdriva den drstdes
frlagda ryska flottan med dess besttning p tjugutusen matroser gde
vi ej. 4) Ansg jag detta krig mindre vara ett inbrdes sdant n ett
befrielsekrig emot svl Tysklands som vr fr tillfllet gemensamma
fiende och att frdenskull en gemensam front vore fr oss ej ett brott
utan en ra. 5) Toge regeringen och verbeflhavaren verkligen ansvaret
p sig fr de mnga liv och stora vrden, vilka skulle g frlorade i
sdra Finland under vntan p den ifrn norr kommande hjlpen?

General Mannerheim sade sig emellertid ej kunna samarbeta med en tysk
landstigningskr, utan mnade avg, s snart den frsta tyska soldaten
betrtt Finlands jord. Drvid avstannade diskussionen, fr att p nytt
av regeringen p min anhllan upptagas fljande dag i Vasa i och fr en
ev. justering av beslutet. Vid detta tillflle beslt regeringen att
frng sitt tidigare beslut och att med tacksamhet emottaga den tyska
hjlpen, oberoende av eventuella konsekvenser. Fre vr avresa frn
Seinjoki hade jag p grund av frgans stora vikt och betydelse ansett
mig bra inviga dvarande generalkvartermstaren, verste Ignatius i
saken, samt bedja honom anvnda hela sitt personliga inflytande hos
general Mannerheim fr att f frgan ordnad i den av mig freslagna
riktningen. Detta gjorde han ven fljande dag och om aftonen erhllo
vi i Vasa telefonmeddelande, att verbeflhavaren frmtts g in p ett
samarbete med de tyska trupperna, dock under betingelsen, att
verbeflhavareskapet ver samtliga trupper i Finland skulle frbliva
hos honom.




X.


Den 7 mars eller knappa 10 dagar efter min ankomst till hemlandet
befann jag mig ter p Arcturus mitt uppe i det vrsta packisband vid
Norrskrs fyr med vnnen Sampo troget pustande och stampande ttt
framfr. P grund av tyska generalstabens anhllan att en officer mtte
tillkommenderas till chefens fr hjlpexpeditionen disposition, hade
general Mannerheim drtill utsett mig, och nu befann jag mig fr att
tilltrda denna befattning p vg sderut till land samt drifrn
eventuellt vidare till Tyskland. I detta gonblick kndes det fr mig
helt bittert att ter ndgas lmna hemlandet, som jag ej sett under ett
par rs tid, att ndgas lmna vnner, kamrater och egna och icke kunna
aktivt deltaga i den slutliga, avgrande kampen, men jag mste vl
trsta mig med tanken att ven _min_ uppgift var stor och rofull.
Kanske kunde jag ven p denna post gra mitt land tjnster och bidraga
till slutmlets vinnande. Frutom mig var ombord p bten den nyss
utnmnda militrguvernren ver land, verste von Bonsdorff, samt
dennes landssekreterare, hradshvding Ehrstrm. Resan gynnades av ett
hrligt vintervder med glittrande sol om dagen och norrsken om natten,
och d maten till p kpet var god och stmningen lugn, njt man av
frden i fulla drag. Ungefr p hjden av land erhllo vi per trdls
telegraf befallning att flytta ver till Sampo, som borde g till
Ecker fr att drstdes stlla sig till tyska flottans disposition,
medan Arcturus skulle begiva sig raka vgen till Danzig efter en ny
vapenlast.

Den 9 p kvllen anlnde vi till Ecker. Att resan ej varit alldeles
utan fara uppfattade vi frst ngot fre ankomsten, ty s gott som
infr vra gon sttte den tyska isbrytaren "Hindenburg" pltsligt p
en mina och sjnk inom loppet av ngra minuter.

I Ecker hamn befunno sig vid vr ankomst ett 15-tal svl tyska som
svenska krigs- och transportfartyg. Med lejonfanan hgt i topp lade sig
Sampo mitt emellan dem, men medan tyskarna och vi med jubel hlsade
varandra, passerades de svenska fartygen under msesidig tystnad. De
"humanitra strvanden", som vglett svenskarna hit, voro sannerligen
ej gnade att framlocka ngon strre entusiasm  ngondera sidan.

Genast efter ankomsten till Ecker uppvaktade jag den kommenderande
tyske amiralen Meurer, som hissat sin flagga p slagskeppet
"Westphalen". Av honom blev jag mycket lskvrt mottagen och inbjuden
att verflytta till "Westphalen", som fljande morgon skulle tervnda
till Danzig, varest den finlndska hjlpexpeditionen under ledning av
greve v. der Goltz hll p att samla sig. Under aftonens lopp
diskuterades med amiralen samt hans stab vitt och brett lmpligheten av
olika landstigningsplatser, som fr hjlpexpeditionen kunde komma i
frga, och man kom enhlligt till resultatet att Hang vore den i alla
hnseenden lmpligaste hamnen samt att Mntyluoto, som tidigare varit
ptnkt och ven i rapporterna frn det finska hgkvarteret
freslagits, icke blott i marintekniskt utan ven i strategiskt
hnseende stode lngt efter den frra. I denna riktning uppsattes ven
rapporterna till general- samt marinstaberna i Berlin. -- Tidigt den
fljande morgonen bar det i vg till Danzig med mintrallare samt
minbrckare i tten, ty vattnen i dessa trakter voro versllade av
svl ryska som tyska, ja till och med engelska minor. Under denna
vecka blev jag i tillflle att nrmare granska en av tyskarna hos
ryssarna nyligen inkpt minkarta ver stersjn samt de finska
farvattnen, och stor blev i sanning min frvning, d jag sg att
Arcturus med vra jgare ombord under den minnesrika frden frn Libau
till Vasa lyckligt passerat minst tv om ej tre av de ryska minbltena,
om vilkas existens den tyska amiralstaben d naturligtvis ej haft en
aning. -- Omedelbart efter ankomsten till Danzig reste jag med amiral
Meurer samt greve von der Goltz till Berlin, fr att drstdes trffa
senator Svinhufvud, som ver Reval ankommit hit, samt fr att deltaga i
en del verlggningar angende hjlpexpeditionen. Efter en kortare
vistelse i Berlin tervnde jag till Danzig till greve von der Goltz'
stab.

Under tiden hade samtliga trupper, vilka voro destinerade till Finland,
sammanfrts hr och under benmningen "Ostsee-Division" organiserats
till en avdelt sjlvstndig division, sammansatt av alla vapenslag. I
densamma ingingo trupper, representerande Tysklands samtliga
nationaliteter. Totalstyrkan uppgick till omkring 10,000 man med 4,000
hstar. Divisionens sammansttning samt dess hgre befl framgr ur
fljande tyska divisionsdagorder av den 23 mars 1918.

    GEHEIM!

                           Div.-St.--Qu., den 23.3.1918.

            Stellenbesetzung der Ostsee-Division.

    Kdeur. General major Graf v. d. Goltz     18.08.16
       1a Hptm. i. Gen.-Stab Karmann          08.11.14
           "    "   "    "   v. Falkenhorst   24.12.14
       1b  "    "   "    "   v. Kaisenberg    08.11.14
       1c Lt. Frhr. v. Uckermann              19.02.13
       1d  "  d. L. Scheufele                 29.01.17
        II Rittm. Heckmann                    18.04.17
    Kdt. d. St.-Qu. Rittm. d. R. Matthes      20.02.15
     III F.-Kr.--Gerichtsrat Hauger            01.04.16
    IV a F.-Int.--Rat Vogel                    01.10.14
    IV b Ob.-Stabsarzt Dr. Dannehl            27.01.08
    IV c Stabsveterinr Scheferling           27.01.11
    Vertr.: Ober-Stabsveterinr Ohm              --
    G.-O. Lt. d. R. am Ende                   29.09.14
    Divkch. 512. Lt. d. L. Klocke             30.08.16
    K. F.-Div.--Geistl. Kreutz                    --
    E.      "          Siebold                   --
    F.-Post 957. r.-Ob.--Postsekr. Sillus      01.07.16
    Kdeur. d. Pi. Lt. Schlter                28.09.14
    Hptm. d. K. Oblt. d. R. Koch              13.10.15
    Lt. d. R. Nlle (Kais. Kraftf.--K.)        07.04.17
    Major Graf Hamilton                       25.07.15
    Major i Gen.-Stab Cranz (Verb.-Offz. d. O. H.-L.)
    Hptm. "    "      Thiem, Verb.-Offz.      18.06.15
    Kpt.--Lt. Graf Platen, d. Admiralstabes    22.03.13
    Hptm. Maenss (Beauftr. d. F.-Eis.--Ch.)    08.11.14
    Oberst Thesleff
    Obtl. Falkenberg

            95. Res.-Inf.--Brigcide

    Kdeur. Gen.-Major Wolf                    22.03.18
    Adj. Oblt. Bochow                         18.04.16
    1. Ord.-Offz. Oblt. Mechtersheimer        18.08.15
    2.    "        "    v. Glasenapp          28.09.17

             Res.-Jg-.--Batl. 3

    Kdeur. Major a. D. Graf v. d. Schulen-
       burg-Lieberose                         17.02.17
    Adj. Lt. d. R. Fritze                     15.01.17
    Ord.-Offz. Lt. d. R. Bloch                25.06.16
    M.-G.-Offz. Oblt. d. L. Huntemller       21.02.16
    1. Komp. Lt. d. R. Bohne (Gerhard)        08.02.15
    2.   "    "     "  Repetzky               22.03.15
    3.   "    "     "  Bohne (Walter)         06.06.15
    4.   "    "     "  Wedde                  04.11.14
    1. M.-G.-K.     "  Book                   07.01.17
    2.   " Lt. d. L. Waischwillat             14.01.15

                Jg.-Batl. 4

    Kdeur. Hptm. Ott.                         01.10.12
    Adj. Lt. von Wlcknitz                    28.01.15
    Ord.-Offz. Lt. d. R. Reuss                20.12.15
    M.-G.-Offz. Hptm. d. R. Neumann           30.01.15
    1. Komp. Lt. d. R. Brohm                  20.05.13
    2.   "    "    "   Kybitz                 18.12.13
    3.   "   Oblt.     Scharf                 18.04.15
    4.   "   Lt. d. R. Grimm                  22.05.15
    1. M.-G.-K. Lt. Schmidt (Richard)         22.05.15
    2.   "      " d. R. Beck                  22.03.15
    1. Radf.-K. "    "  Kuhlgatz              22.05.15
    2.   "      "    "  Koch                  24.11.14

               Jg.-Batl. 14
    Kdeur. Major Frhr. Schenk zu Schweinsberg 27.01.16
    Adj.
    Ord.-Offz.
    M.-O-Offz.
    1. Komp.
    2.  "
    3.  "
    4.  "
    1. M.-G.-K.
    2.    "
    1. Radf.-K.
    2.    "
    1. Radf.-Komp. Jger-Batl. 2 Hptm. Roeder 18.10.14
    2.      "          "       Oblt. Hepe     18.12.15
            " 11           Lt. d. R. Lassen   21.12.14

    Geb.--M.-G.-Abtlg, 228 Oblt. Schmitt       29.01.10
           "          229 Lt. d. R. Paulssen  07.08.15

            2. Garde-Kav.-Brigade

    Kdeur. Oberst p Tschirschky u. Bgendorff 27.01.17
    Adj. Oblt. v. d. Groeben                  27.01.16
    Ord.-Offz. Oblt. d. R. Graf v. Brhl      08.05.17

            1. Garde-Ulanen-Regt.

    Kdeur. Major Halling                      22.04.14
    Adj. Oblt. v. Arnim                       05.10.16
    Ord.-Offz. Lt. v. Braunschweig-Vollrath   18.01.15
    2. Esk. Rittm. d. R. v. Colmar            27.10.16
    3.  "     "          v. Saldern           16.09.14
    4.  "     " G        Graf v. Seherr Thoss 27.11.14
    5. Esk. Rittm. Erbprinz zu Bentheim
                     und Steinfurt            05.10.16
    M.-G.-Esk. Rittm. v. Loebenstein          22.03.17

            3. Garde-Ulanen-Regt.

    Kdeur. Maj. Frhr. v. Brandenstein         05.09.14
    Adj. Lt. Mumm von Schwarzenstein          20.05.14
    Ord.-Offz. Lt. von Zitzewitz              22.03.16
    1. Esk. Rittm. v. Jagow                   08.11.14
    2.  "     "   Frhr. v. Berchem-Knigsfeld 27.01.18
    3.  *     "   Graf v. Plessen             18.04.16
    5.  "     "   Graf zu Solms-Baruth        18.04.15
    M.-G.-Esk. Rittm. v. Kendell              18.08.17

              Schs. Karabinier-Regt.

    Kdeur. Maj. v. Reden
    Adj. Lt. v. Schierbrand                   12.06.13
    Ord.-Offz. Lt. Guenther                   24.09.13
    1. Esk. Rittm. Merz                       14.08.13
    2.  "   Lt. d. R. Hahne                   22.12.14
    3.  "   Rittm. Frhr. v.d. Bussche-Streithorst 21.05.17
    4. Esk. Rittm. v. Ehrenkrook              16.10.14
    M.-.G.-Esk Oblt. Schintling-Horny         13.03.16

            2. Krassier-Regt. 3

    Fhrer Nittm. Frhr. v. Esebeck            01.10.13

            Art.-Kdeur. Stab bay.--Geb.-Artl.-Abtlg. 2

    Kdeur. Major Butz                         22.01.15
    Adj. Lt. d. R. Mller                     08.01.17
    1. Ord.-Offz. Lt. d. R. Beeri             08.01.17
    2.    "        "    "   Haug              31.08.17
    7. Batterie Hptm. d. R. Beschke           17.01.17
    stellv. Fhrer Oblt. v. Zwehl             15.12.17
    8. Batterie Hptm. Wlfert                 17.08.16
   12.    "     Oblt. Greim                   01.06.15

            4. Battr. 2. Garde-Res.-Fussartl.

    Fhrer Oblt. d. R. Moldenhauer            18.04.15

            1. Battr. Res.-Fussartl.

    14 Fhrer Lt. d. R. Hausbrand             27.01.14

            1. Battr. Kol. Res.-Fussartl.

    14 Kdeur. Oblt. d. R. v. Viereck          18.12.15

               Pion.-Landungs-Komp.

    Fhrer

            3. Komp. Pion.-Batl. 2

    Fhrer Lt. Schlter (kdiert zum Div.-Stab) 28.09.14
    stellv. Fhrer Lt. Kaliebe                24.12.14

            1. Zug Pion.-Ers.-Batl. 9

    Fhrer

               Fernsprech-Abteilung 512

    Kdeur. Lt. d. R. Brandt                   24.12.15

               Leichte Funkerabtlg. 512

    Kdeur. Lt. d. R. Gaus                     26.10.16

               Filmtrupp 3

    Fhrer Lt. d. R. Immler                   20.03.15

               Armeekraftwagen-Kol. 208

    Fhrer Oblt. d. R. Koch (kdiert z. Div.-Stab) 13.10.15
    stellv. Fhrer Lt. d. R. Kettner          11.02.18

               Pers.-Kraftwagen-Staffel
               Sanit.--Kraftwagen-Staffal
               Mag.-Fhrpark.--Kol. 421

    Kdeur. Lt. Howe                           22.03.15

               Feldbckerei-Kolonne 77

    Kdeur. Rittm. d. L. Schmidt               04.11.16

               Bayr. Feldlazarett 23

    Chefarzt Ob.-Stabsarzt Dr. Schilcher      26.10.17

            1. Zug San.-Komp. 556 Mobile Etappenkommandantur 326

    Kdeur.
    Adj.

Enligt den av tyskarna frst uppgjorda planen skulle
"Ostsee-Divisionen" kort efter lands besttande inskeppas samt
landsttas antingen i Mntyluoto eller i bo. Fretagna
rekognosceringar visade emellertid att en landstigning i dessa trakter
sttte p mycket stora marintekniska svrigheter till fljd av ishinder
och den stora minfaran, samt att, strategiskt sett, en landstigning p
denna front vore allt annat n frdelaktig. Den hade nmligen lett till
ett mer eller mindre frontalt angrepp, vilket fr fienden mjliggjort
en lngsam retrtt mot ster med tfljande hrjning av landet.
P grund hrav beslto vederbrande att vlja Hang till
landstigningsplats och att den lndska garnisonen skulle inskrnkas
till blott en jgarbataljon, vars huvuduppgift bleve att skydda den
tyska vnstra flanken samt, om hndelserna det tillte, tga ver isen
mot bo fr att befria denna stad och samtidigt bortlnka fiendens
uppmrksamhet frn huvudoperationslinjen. I enlighet med detta beslut
vidtog genast ett forcerat minsvepningsarbete, lett av den energiska
kaptenljtnanten v. Rosenberg, en av Tysklands frnmsta specialister
p detta omrde.

Emellertid sttte minsvepningen till fljd av ogynnsam vderlek och
olmpliga isfrhllanden p mycket stora svrigheter och frdrjdes
drfr betydligt, varigenom dagar och veckor frgingo under otlig
vntan i Danzig, utan att ngot kunde gras till saken. Att man svl i
det tyska som i det finlndska hgkvarteret blev ngot nervs ver den
lnga vntan bevisades av tvenne mrkliga telegram, som greve von der
Goltz och jag erhllo omkring den 20 mars. Telegrammet till greve von
der Goltz var frn tyska kejsaren, som frgade efter orsakerna till
drjsmlet och uppmanade generalen att gra allt fr att pskynda
avfrden. Det andra telegrammet var frn general Mannerheim, avsnt via
Stockholm, och lydde: "Bitte Thesleff mitzuteilen, dass ich es als
seine unabweisbare Pflicht ansehe, die Ankunft der deutschen Expedition
zu beschleunigen. Verzgerung schicksalsschwer." Man tycktes allts
numera i hgkvarteret ndrat mening om behvligheten av den tyska
hjlpen! -- Den lnga vntetiden i Danzig utnyttjades emellertid p
bsta stt. Trupperna invades flitigt och smrre manvrer under
frhllanden, liknande dem hos oss i Finland, avhllos, repetition i
in- och utlastning fretogs och till slut fick fven jag p min lott
att med ngra populra fredrag bekantgra flottans och expeditionens
officerare med de finlndska frhllandena. Dessutom erbjd oss staden
Danzig en mngd njen samt rtt mycket historiskt sevrt. Staden
hrstammar nda frn 997 och r nnu full av mycket vl bibehllna
minnesmrken svl frn Hansa sona frn de polska tiderna. Bland dessa
minnesmrken m srskilt nmnas det hrliga rdhuset frn 1400-talet
samt St Maria majesttiska kyrka frn medlet av 1300-talet. Denna kyrka
r nst St Pauls kyrka i London den strsta protestantiska domen i
kristenheten. Sjlva staden Danzig r numera allt igenom tysk, medan
ter de nrliggande havskurorterna Zopot m.fl. hava en stark polsk
prgel. Det r nmligen just till dessa moderna polsk-tyska
havskurorter, som den mondna varschaupubliken om somrarna frnmligast
sker sig fr att flirta och andas frisk havsluft.

Den 30 mars p kvllen kom ntligen det s lnge efterlngtade
telegrafiska meddelandet frn kaptenljtnant v. Rosenberg att
farvattnet var klart. Fljande dag skedde inlastningen, som gick med
fart och tysk precision, och tidigt p morgonen den 1 april ngade en
eskader, bestende av 4 dreadnougther, 2 kryssare, en mngd
torpedobtar samt ett tiotal stora transportfartyg, fregngna av ett
40-tal minskare, trallare och minbrckare, upp lngs den tyska kusten
med Hang som ml. Ngra timmar fre avfrden anlnde med extra tg
till Danzig den s.k. Pellingekren, ett 300-tal skyddskrister frn
Helsingfors, Lovisa, Borg och Kotka, vilka under oerhrda umbranden
och strapatser lyckats taga sig ver till Reval samt drifrn av
tyskarna snts hit, fr att nu tillsammans med oss antrda frden till
hemlandet och dr utkrva hmnd fr lidna ofrrtter. Stor blev vr
frvning, d vi, i stllet fr vntade illa medfarna flyktingar, sgo
en rask och hurtig, militriskt organiserad och delvis till och med
bevpnad trupp stiga ut ur jrnvgsvagnarna samt defilera frbi oss.
Bland de ankomna befann sig bland andra den s knda och duktiga
sjukskterskan och skriftstllarinnan frken Dagmar Ruin, som med
Pellingegossarna hela tiden troget delat strapatser och umbranden samt
varit med om deras vghalsiga och legendariska, 70 km lnga marsch ver
isen till Reval. Genast efter ankomsten blev hela kohorten ikldd nya
tyska uniformer; under namn av "finlndska etappbataljonen n:o 1"
skulle den kooperera med "Ostsee-Divisionen", fr vilken denna lilla
frstrkning var nog s vlkommen.

Samma dag avfrden skedde erhllo vi frn general Mannerheim en
noggrann frteckning ver hans trupper och deras uppstllning. Enligt
denna frteckning hade han den 15 mars till sin disposition inalles
omkring 22,000 man med 114 kulsprutor och 42 kanoner. Under formering
voro tv jgarbrigader  2 regementen eller 6 bataljoner vardera.
Trupperna voro uppstllda kordongformigt lngs hela fronten. Emot denna
styrka hade fienden, lgt rknat, en tre-  fyradubbel vermakt och
erhll till p kpet frn Ryssland oupphrligt frstrkningar s i
manskap som i synnerhet i ammunition. I Helsingfors befann sig dessutom
hela den ryska flottan med sina c:a 20,000 matroser, vilka genom sin
vgran att efterkomma Brest-fredens stipulationer angende Finlands
utrymmande skerligen aldrig godvilligt skulle uppgivit staden och
Sveaborg. Detta framgick ven p det mte, som hlls i Hang dagen
efter vr landstigning mellan det tyska beflet  ena sidan och ryska
flottans enkom hit ankomna befullmktigade  den andra.




XI.


Den 3 april skulle bliva en minnesrik dag fr vrt land och speciellt
fr staden Hang. Tidigt i morgongryningen vcktes Hang stads invnare
av tre vldiga detonationer -- det var ryssarna, som, varskodda att en
fientlig flotta var i ankommande, sprngde de i hamnen liggande
undervattensbtarna --, och d stadsborna yrvakna sprungo ut p gator
och torg samt lto sina blickar glida ut mot redden och havet, mtte
dem en ovntad syn. Den frut s dda hamnen och redden vimlade nu av
krigs- och andra ngfartyg av alla storlekar, emellan vilka talrika sm
snabbgende barkasser kilade fram och ter. Ett otal torpedobtar
forslade till stranden en, som det tycktes, aldrig sinande strm av
soldater. Det s lnge efterlngtade gonblicket, som man tidigare ej
riktigt hade vgat hoppas p, hade likvl ntligen kommit. Timmen fr
befrielsen frn det rda och sterlndska oket hade slagit; all smlek,
all sorg och alla bekymmer frdunstade och glmdes i ett nu, och folket
stod jublande p stranden fr att mottaga de kra och s ondligt
vlkomna gsterna. Landsttningen av trupperna frsiggick i exemplarisk
ordning och redan inom ett par timmar var hela staden besatt, de rdas
fngar, som suttit inburade i stadshuset, hade befriats och
frtrupperna voro p frammarsch mot Ekens, fr att nnu samma dag
bestta jrnvgsbron drstdes. Ngot nmnvrt motstnd mtte
ingenstdes, och frnsett en arbetare, som under sjlva landstigningen
lmskt blev skjuten av en rd frn ett bakhll, kom det till ingen
blodsutgjutelse.

Det allmnna jublet i staden var storartat och alla tvlade om att med
blommor, mat, ja till och med omfamningar giva uttryck t sina
versvallande knslor gentemot befriarne. P aftonen avhlls i stadens
kyrka en officiell tacksgelsegudstjnst och ngot senare uppvaktades
greve v. d. Goltz med sng och blommor. Mycket beror ju stdse av det
frsta intrycket, och hr i Hang, varest frmlingarnas frtjusning
ver allt, som de fingo se och rna, var odelad och allmn, lades
grunden till det msesidigt hjrtliga och frstelsefulla frhllande,
som under hela den tid, "Ostsee-Divisionen" befann sig i vrt land,
rdde mellan divisionen och vrt folk. -- Enligt den av tyskarna
uppgjorda operationsplanen skulle "Ostsee-Divisionen" genast efter
ankomsten till Hang tga i ilmarscher den nrmaste vgen mot
Helsingfors fr att tillsammans med den tyska flottan befria
huvudstaden svl frn den rda terrorn som huvudsakligen frn den
ryska marinen, som ju tvrtemot fredsvillkoren vgrade att avresa eller
att demobilisera. Samma dag som vi anlnde till Hang ankom emellertid
p kvllen frn Helsingfors en rysk deputation, bestende av 6  8
sjofficerare och matrosdeputerade, fr att med tyskarna underhandla
angende den ryska flottans de samt frga tyskarna om "den egentliga
meningen med deras hitkomst", vilken de sade sig ej kunna begripa, d
ju Ryssland och Tyskland slutit fred. Underhandlingarna, som pgingo
under loppet av tvenne dagar, voro rtt intressanta, ty vid dem
framgick att den ryska marinen alls icke tnkt p allvar evakuera
Finland och allra minst sin bas, Sveaborg. Frst sedan tyskarna stllt
dem infr alternativet: gonblicklig avresa eller demobilisering  ena
sidan eller,  den andra, att f sina fartyg obarmhrtigt skjutna i
sank, uppfattade ryssarna situationens allvar: att allts den avslutade
freden i Brest ven var bindande fr dem. Vid tyskarnas sedermera
intrffade ankomst till Helsingfors var den stora ryska slagflottan,
som varit frlagd till huvudstaden, med undantag av en del mindre
fartyg och torpedobtar, mycket riktigt p vg till Kronstadt.

Fr att skydda huvudoperationen i riktning mot Helsingfors skulle ett
mindre detachement under den svenske greven Hamiltons ledning marschera
ver Lojo till Hyvinge samt det s.k. "lndska detachementet" (14.
tyska jgarbataljonen, frstrkt med en circa 300 man stark, p land
uppsatt skyddskr) ver Korpo--Nagu angripa bo. Den 3 p aftonen
besattes efter en kortare skottvxling Ekens, varvid den s viktiga
jrnvgsbron fll oskadad i vra hnder, men redan den 4 april brjade
jobsposter ankomma till vrt hgkvarter i Hang. Oaktat de strsta
anstrngningar hade det ej lyckats tyskarna att verkomma ett enda
lokomotiv; d vgarna till rga p olyckan befunno sig i ett frfrligt
tillstnd, frsvrades frammarschen mot Helsingfors i hg grad och
frstrkningar frn Ekens och Hang kunde endast lngsamt avancera med
hst lngs banvallen. Detachementet Hamilton hade sttt p hftigt
motstnd vid Karis och Nummela och kunde ej, som avsett var, uppn
Hyvinge, och det lndska detachementet hade under frammarschen vid
Korpo och Nagu blivit mycket hftigt angripet av verlgsna rda
styrkor, som tillsammans med den ryska kanonbten "Bobr" icke blott
hindrade detachementets vidare frammarsch, utan till och med tvungo
detsamma att uppgiva positionen vid Nagu. P grund av dessa
omstndigheter dryftades den 4 sent p kvllen i huvudstaben, huruvida
man skulle fasthlla vid den ursprungliga krigsplanen eller till en
brjan blott skerstlla sig svl gentemot vster som mot norr. Men d
det ju framfr allt gllde att utnyttja den genom landstigningen i
fiendens rygg skapade frdelaktiga strategiska situationen, innan
fienden hunnit riktigt orientera sig svl i frga om vra styrkors
storlek som huvudsttens riktning, beslts det att trots allt fortstta
den pbrjade frammarschen. Fr att emellertid skydda vnstra flanken,
beslts det tillika att med tillhjlp av transportfartyg och isbrytare
fra 14. tyska jgarbataljonen den kortaste vgen till Kimito --
landstigningen skulle ske vid Dalsbruk -- samt drifrn landvgen till
Bjern och Salo, ty s lnge Karisbanan befann sig i fiendens vld, var
operationen mot Helsingfors s gott som otnkbar. D huvudoperationen
mot Helsingfors p grund av "Ostsee-Divisionens" svaghet obetingat
fordrade en koncentrering av samtliga tyska trupper, beslts det att
till den s hrt ansatta 14. jgarbataljonens undsttning utnyttja en
del av den ovannmnda finlndska etappbataljonen, som medfljt frn
Danzig. Greve v. d. Goltz och jag kommo drfr verens om att jag
skulle personligen vertaga ledningen av denna hjlpexpedition, som
berknades taga endast ett par dagar i ansprk, under vilken tid min
befattning som frbindelseofficer vid staben skulle sktas av min
adjutant, ljtnant Falkenberg. Detta gick s mycket lttare fr sig,
som vi trots allt ej lyckats komma i telegrafisk frbindelse med
general Mannerheim, en frbindelse, som uppnddes frst flera dagar
efter Helsingfors' intagning.

Den 5 april kl. 2 p dagen startade jag frn Hang med 137 frivilliga
"Pellingegossar" med uppgift att ver Finby gra en framstt mot Kimito
och genom denna operation underltta och mta den ptnkta tyska
landstigningen vid Dalsbruk. Efter en mycket besvrlig resa ver
glanskis med ymnigt fldvatten samt under stritt regn anlnde vi sent
p kvllen genomvta inp bara kroppen till Finby. nnu samma kvll
angrepo vi de rdas hr frlagda huvudkvarter samt gjorde rent hus.
Efter att fljande morgon definitivt ha rensat n, uppstllt en lokal
liten skyddskr samt expedierat de tagna fngarna till Hang, begvo vi
oss i forcerat tempo vidare med Kimito kyrkoby som ml. ven hr
lyckades verrumplingen, som skedde vid mrkrets inbrott, ver
frvntan vl. De rda frlorade 3 dda samt ett hundratal i fngar;
dessutom verkommo vi i deras hgkvarter ett rikligt byte av olika
slags vapen samt matfrrd, som just ihopsamlats fr att sndas till
fronten. De nrmast fljande dagarna anvndes till att grundligt rensa
den nrmaste trakten, vilket lyckades oss utmrkt tack vare den
omstndigheten, att vi genom att bestta telefoncentralen och maskera
vra telefonsamtal med de rda bibringade dem den falska tron att det
rda hgkvarteret fortfarande ostrt existerade i Kimito. Denna komedi
spelade vi lyckligt i 3 dagars tid. Befolkningens jubel ver befrielsen
var rrande och vi uppvaktades oupphrligt med blommor, sng och mat,
vilket sistnmnda kom Pellingegossarnes utsvultna magar utomordentligt
vl till pass.

Emellertid ingingo smningom till mig ganska orovckande rykten.
Besttningen p de av tyska flottan i bo skrgrd kapade fartygen
"Murtaja" och "Dragsfjrd" -- circa 200 man ryssar och finlndare --
anlnde ver isen till Dalsbruk, varest de rda redan tidigare hade
uppstllt ett kompani med en kulspruta. I Bjern ter samlade sig de
rda fr att drifrn angripa oss och tertaga Kimito, varfrutom i
vrt nrmaste grannskap befunno sig fr oss farliga fabrikscentra --
Mathildedal, Tyk, Kirjakkala och Koski -- med allt sitt avskum. Den
ena dagen frflt efter den andra, men av den planerade tyska
landstigningen, p vilken hela fretaget var baserat, hrdes ingenting.
P ett tertg ver Finby till Hang eller fastlandet var ej att tnka,
ty isarna buro ej mera. Stllningen pminde om en kringrnd fstning,
vars lilla garnison p grund av brist p ammunition och mat ej lnge
hade kunnat motst en regelrtt belgring, utan mste ska sin rddning
i ett utfall och ett genombrott av fiendens linjer. Emellertid kommo nu
vra frn Danzig medhavda tyska uniformer vl till pass. Tack vare
dessa samt de av oss utkolporterade ryktena troddes det allmnt att vi
voro en tysk trupp p 4  500 man, som kommit frn land. P denna
omstndighet byggde vi vr plan till rddning. D ingenting om
landstigningen avhrdes, hade vl denna av en eller annan orsak
uppgivits (farleden vid Dalsbruk hade varit fr grund fr
transportbtarna, vilka i stllet ftt order att landstta
detachementet i Hang), och drfr mste vi frst klara ryggen, d.v.s.
Dalsbruk. Detta skedde per telefon. Vi ringde upp till rda gardets
stab p Dalsbruk och meddelade denna den hpnadsvckande nyheten, att
Kimito besatts av en stark avdelning tyska trupper, som tillika
avskurit alla retrttvgar fr de rda, och uppmanade dem drfr
omedelbart att kapitulera vid ventyr att bruket eljest fljande dag
skulle angripas, varvid ingen pardon komme att givas. Efter en kortare
betnketid antogs vr s "delmodigt" erbjudna kapitulation, och som
bevis p underkastelsen avlmnades samtliga vapen; dessutom
utlevererades till oss tre av de rdas frnmsta ledare tillsammans med
en p bruket befintlig kulspruta. Banditerna och ryssarna frn
"Murtaja" vgade ej motstta sig kapitulationen, utan rymde ver isarna
nda upp till bo-trakten. Denna lysande framgng hjde till den grad
modet till och med hos ortens terroriserade befolkning, att det
lyckades oss att nnu samma dag upprtta en skyddskr p c:a 100 man,
som efter vr avresa skulle vertaga ordningens upprtthllande p
orten.

Vistelsen i Kimito blev oss emellertid fr lng, ty alla nskade vara
med vid Helsingfors' intagning, och dessutom var min nrvaro hos v. d.
Goltz vid detta tillflle ndvndig. Vi beslto frdenskull att
oberoende av alla rykten om stora rda styrkor vid Bjern sl oss
igenom samt marschera till Karis, varifrn enligt meddelande tyska
trupper voro p vg vsterut till vr undsttning. Med ett 80-tal
fngar bar det i vg, och nnu samma kvll uppnddes Bjern, som till
vr verraskning dagen frut helt ovntat utrymts av de rda. Vr
framstt ver Kimito samt tyskarnas frammarsch emot Karis hade hos
fienden stadkommit en fullstndig panik, som strckte sig nda till
bo. Till stadsbornas egen frvning sgo de sig vid uppvaknandet en
vacker morgon fria frn den rda maran, som ridit dem under s mnga
mnader. Fljande dag eller den 11 april tgade hela expeditionen frn
Bjern till Tenala, varest vi mtte 14. tyska jgarbataljonen, som
frvnade sig mycket ver att f se oss helbrgda -- bataljonen hade p
grund av de ihllande ryktena om Kimitoexpeditionens prekra lge
skyndsamt via Ekens marscherat till vr undsttning. Hr i Tenala
skilde jag mig frn mina duktiga gossar, vilka skulle tga vidare till
Ekens, medan jag per auto, hst, till fots och i dressin skyndade
efter den tyska huvudstaben. Sent p kvllen den 12 april uppndde jag
ntligen huvudstaben, som d befann sig i Hoplax och som bst hll p
att vidtaga de sista frberedelserna fr Helsingfors' intagning
fljande dag. Stmningen i staben var vid min ankomst hg, ty man stod
nu infr mlet, och allt hade gtt efter berkning. Tillika firades
greve v. d. Goltz av sin stab med anledning av att han samma kvll
undgtt en stor livsfara. Efter Albergapositionernas intagning och
sedan de rda genom utskickade parlamentrer inlett underhandlingar om
uppgivandet av allt motstnd, ville greve v. d. Goltz nnu den 12
personligen resa in till Helsingfors. P vgen dit mttes han
emellertid i Tl helt ovntat av kulsprutseld, som tvang honom att
tillsammans med sin stabschef och chauffr ska betckning p bottnen
av sin bil, varifrn han efter flera lnga minuter lyckades rdda sig
genom att hastigt ska skydd bakom nrmaste husknut. Bilen, som
erhllit flere trffar, kunde frst efter mrkrets inbrott rddas. Min
ovntade ankomst -- man trodde mig fortfarande omringad av de rda p
Kimito -- emottogs med jubel och greve v. d. Goltz meddelade mig den
fr mig s smickrande nyheten att han p grund av Pellingegossarnas
duktighet givit order om att deras benmning "etappbataljon N:o 1"
skulle utbytas emot "jgarbataljon Thesleff" samt att de genast skulle
beordras till Helsingfors, fr att sedermera i enlighet med deras
nskan med frtrupperna marschera vidare lngs kusten sterut. Tillika
utlade fr mig stabschefen, kapten Karmann, betydelsen av vr
expedition, en betydelse, som jag sjlv ej d nnu riktigt tilltrott
densamma. Till fljd av djrvheten i vr framstt hade de rda tagit
oss fr en stark tysk truppavdelning och gripits av fullstndig panik,
som ej blott befriat hela sydvstra Finland och bo, utan ven -- ngot
som kanske var nnu viktigare -- mjliggjort att den tyska frammarschen
emot Helsingfors hade kunnat fortsttas i enlighet med den uppgjorda
planen. Samtliga tyska trupper hade drigenom kunnat koncentreras emot
den starkt befsta huvudstaden, vilken i hndelse den frsvarats p
allvar av de rda, fr den relativt svaga tyska truppen hade blivit en
svr nt att kncka.




XII.


P den 9 dagen efter landstigningen i Hang eller den 12 april
intrffade de tyska trupperna i Helsingfors' frstder. Krigsplanen
hade fullfljts p ett glnsande stt och de tyska trupperna p nytt
hvdat sitt lysande namn och rykte. En frammarsch p i medeltal
17 km om dagen lngs uppbltta, omjliga vgar under stndiga
frpostfktningar r en prestation, som varje militr mste avundas
dem. Den 12 och 13 frsiggingo de vilda, men meningslsa gatustriderna,
som enligt tyskarnas utsago pminde om de frsta striderna i Belgien,
varest till och med kvinnor och barn grepos med vapen i hand, lmskt
skjutande p de intgande trupperna frn ngot bakhll. Den 14 skedde
greve v. d. Goltz' hgtidliga intg, vilket emellertid flerfaldiga
gnger hll p att inhiberas, ty gatustriderna flammade under detsamma
stndigt upp p nytt. P grund av det dliga moraliska intryck ett
avbrott i den planerade festligheten hade haft p hela befolkningen,
som knappast nnu riktigt vgade draga andan och hade svrt att
fatta att befrielsen kommit, vertalade jag greven att trots allt
slutfra intget, ehuru till och med nnu i hrnet av Unions- och
Esplanadgatorna amiral Meurers -- chefen fr tyska flottan --
personliga adjutant p uppmaning av amiralen frskte vertala oss att
avst frn den tilltnkta paraden p Senatstorget. Under befolkningens
jubel och hnfrelse fullfljdes emellertid intget i enlighet med det
uppgjorda programmet och utan ngot strande mellanfall. Den yttre
ordningen i staden terstlldes definitivt samma kvll.

D under den rda tiden samtliga svl kommunala som statliga
mbetsverk totalt upphrt att fungera, kom det till en brjan p vr
andel att organisera arbetet och frhllandena i staden s, att
tminstone de mest brnnande frgorna kunde lsas. D frbindelsen med
general Mannerheim eller Vasa-regeringen allt fortfarande var avbruten,
ndgades vi handla p eget initiativ, ty mngt och mycket mste genast
avgras och ordnas. Frutom den frtvivlade livsmedelsfrgan fordrade
sdana viktiga frgor som t.ex. vertagande av Sveaborgs fstning,
fngarnas internering och frplgnad, ryssarnas utvisning, krigsbytets
vertagande, ryska handelsmarinens konfiskering, skyddskrernas
uppstllning och organisation m.m. en om ej varaktig s likvl
provisorisk lsning. Dessutom var krigslget sdant, att de tyska
trupperna ej kunde kvarstanna i Helsingfors, utan ofrtvat mste tga
vidare. Samtidigt med det sjudande organisationsarbetet pgick det
officiella och privata firandet av stadens befrielse med hgtidlig
tacksgelsegudstjnst i Nikolaikyrkan, "Huldigungs-Koncert" i
universitetets solennitetssal, galafrestllningar i svenska och finska
teatrarna, officiella uppvaktningar samt mottagningar hos svl greve
v. d. Goltz som amiral Meurer, bal, arrangerad av stadens damer p
Restaurant Brs, m.m. Mat och dryck saknades ofta, men i stllet bjds
det p uppriktig gldje, hnfrelse och tacksamhet. Fr alla dem, som
ftt vara med om dessa minnesrika dagar i Helsingfors, komma desamma
nog att utgra deras livs vackraste minnen.

Efter det ngot s nr ordnade frhllanden ftts till stnd,
fortsattes de avbrutna krigsoperationerna med vanlig energi. En
avdelning, till vilken bl.a. ven hrde "jgarbataljon Thesleff", som
snart vid Abborfors skulle f sitt frsta allvarsamma elddop, tgade
lngs kusten sterut, medan ter huvudstyrkorna under general Wolffs
befl tgade mot norr ver Hyvinge och Riihimki, fr att ern
frbindelse med den finlndska vita armn samt kncka den rda armns
ryggrad: bandelen Viborg--Tavastehus. Detta s viktiga uppdrag hade
samtidigt av den tyska hrledningen uppdragits t en srskild
avdelning, den s kallade brandensteinska, som under de strsta
sjtekniska svrigheter verfrts frn Reval till Lovisa ssom en
vlkommen frstrkning t "Ostsee-Divisionen". Riihimki togs den 22
april av general Wolff, Lahtis ter den 18 april av verste v.
Brandenstein. Vid Lahtis ansattes tyskarna mycket hrdnackat frn svl
ster som vster och voro till och med en dag tvungna att lmna orten,
som likvl genast den fljande dagen p uttrycklig befallning
av general v. d. Goltz tertogs. Fr att underltta verste v.
Brandensteins stllning, beslt sig greve v. d. Goltz att efter
Riihimkis fall tga emot Lahtis, men erhll d av general Mannerheim
meddelandet om dennes pbrjade operationer emot Viborg samt tillika en
begran att tyskarna mtte inrikta sina operationer mot Tavastehus fr
att understda general Wetzers framryckning mot Toijala. Dessutom
meddelades det kategoriskt, att general Wetzers trupper den 24 april
skulle vara i antgande ver Hauho--Tulois. I enlighet med denna
begran togs Tavastehus den 26 april, men vid Hauho och Tulois mtte
nnu s sent som den 28 april i stllet fr de utlovade vita styrkorna
mycket verlgsna rda styrkor -- det var hela den rda vstfronten,
som ster om Tavastehus strmmade mot Lahtis --, vilka tillfogade de
tyska frtrupperna stora frluster och tvungo dem att delvis retirera.
Faran av ett genombrott vid Lahtis eller ngonstdes p linjen
Riihimki--Lahtis blev verhngande, ty till ett defensivt avsprrande
voro de tyska trupperna alldeles fr svaga, ehuru p grund av den
uppkomna kritiska situationen samtliga reserver dragits till stllet.
Betecknande nog fr den tyska strategien samt offensivandan beslt
greve v. d. Goltz att, d hans trupper voro fr svaga fr en
framgngsrik defensiv, sjlv verg till anfall samt rikta
huvudangreppet mot de rdas huvudretrttvg Koskis--Lahtis, d.v.s. just
dr, varest faran fr ett genombrott var strst. De av greve v. d.
Goltz och hans stabschef kapten Karmann s msterligt uppgjorda och
ledda operationerna, vilka hra till det vackraste vr krigshistoria
knner, ledde efter tre dagars synnerligen blodiga och hrdnackade
strider, som i raseri kunna likstllas med det vrsta tyskarna varit
med om p vstfronten, till det finska "Sedan", varvid p ppna fltet
inalles 25,000 fngar, 50 kanoner, 2 pansartg samt 200 maskingevr
jmte ett ondligt rikt krigsbyte togos av segraren. Kringrnningen vid
Lahtis frigjorde med ett slag hela sdra Finland samt mjliggjorde
Viborgs intagning. P trettio dagar efter tyskarnas landstigning voro
de till 120,000 man uppgende rda styrkorna genom de msesidigt
varandra kompletterande finlndska och tyska operationerna definitivt
tillintetgjorda och ryssarna samt framfr allt den ryska flottan
utdrivna ur landet. De finlndska och tyska hgkvarteren borde utan
avund kunna dela framgngens triumf.

Den tyska hjlpexpeditionens totalfrlust i Finland utgjorde i stupade:
officerare 13, manskap 339, samt i svrt srade: officerare 5 och
manskap 215.

Att hr nrmare utlgga betydelsen -- svl den direkta som den
indirekta -- av den tyska interventionen vill jag ej, ty det hr icke
till avsikten med denna redogrelse. Dock anser jag mig bra omnmna en
telegramvxling, som gde rum mellan de tyska och ryska regeringarna
ngra veckor efter Helsingfors' intagning. Frbittrad ver att
finlndarna beslagtagit ngra ryska handels- och krigsfartyg, meddelade
den ryska regeringen den tyska att den ej mera kunde godknna
fredsstipulationerna betrffande Finland samt att den med alla till
buds stende medel rnade tvinga Finland att terlmna de beslagtagna
fartygen. Tyska regeringen svarade kort och gott att den ej skulle
tillta ngon militrisk aktion emot Finland, som komme att tnjuta
allt det skydd Tysklands vapenmakt var i stnd att lmna!




XIII.


Med slaget vid Lahtis samt Viborgs intagning avstannade och slutfrdes
de egentliga krigsoperationerna i Finland. I enlighet med general
Mannerheims nskan avlstes de tyska trupperna i Helsingfors och p
Sveaborg av vra egna samt verflyttades till stra Finland, varest de
skulle bilda den fasta mur, bakom vilken vr under kriget skapade
folkhr skulle omorganiseras till en mer eller mindre slagfrdig arm.
Greve v. d. Goltz samt det tyska hgkvarteret flyttade ver till
Riihimki, fr att dels vara i nrmare kontakt med sina trupper, dels
undvika allt, som i minsta mn hade kunnat tolkas som en nskan hos
tyskarna att genom sin vistelse i huvudstaden gra sitt inflytande
gllande vid ordnandet av vrt lands inre frhllanden.

Den 4 maj skulle bliva en av mrkesdagarna i vrt lands historia, ty
det var d som regeringens ordfrande, senator Svinhufvud, tfljd av
"Vasa-regeringen" samt tyska och svenska ministrarna och legationerna
verflyttade till Helsingfors. P sin genomresa mttes de p Riihimki
station av greve v. d. Goltz och dennes stab samt ett tyskt
hederskompani med musik. Mtet emellan senator Svinhufvud och greven,
vilka nu efter sammantrffandet i Berlin kunde msesidigt lycknska
varandra till slutfrt arbete, var utomordentligt hjrtligt, och d det
tillika skulle bliva greve v. d. Goltz' jrnvgsvagn, vari regeringens
ordfrande fr frsta gngen efter sin ventyrliga flykt till Reval
igen skulle f terse sina vnner och kolleger, erhll detta mte en
stmning ver sig, som sent av oss nrvarande kommer att glmmas. Greve
v. d. Goltz talade lngt senare ofta med vrme om detta mte och
uttalade sin stora tillfredsstllelse ver att det beskrt honom njet
och ran att hos sig f sammanfra de ledande personerna i den under s
tragiska frhllanden flyktade och skingrade lagliga finlndska
regeringen samt bevittna terseendets gldje hos dem.

Under frra hlften av maj mnad fretog greve v. d. Goltz med sin
nrmaste omgivning flere inspektionsresor samt ven turistutflykter
till olika delar av landet. Bland orter, som besktes, anslog honom i
all synnerhet Nyslott och Punkaharju samt Imatra. Olofsborg och vr i
dessa nejder storslagna natur gjorde p honom ett outplnligt intryck.
Efter det jrnvgsfrbindelsen med St Mickel, varest det finlndska
hgkvarteret vid denna tidpunkt var frlagt, upptagits, avlade greven
den 10 maj drstdes hos verbeflhavaren, general Mannerheim, sin
frsta officiella uppvaktning. Vid slutakten till det blodiga drama,
som de rda i frbund med ryssarna under fr dem skenbart s
utomordentligt lyckliga auspicier igngsatte den 27 januari 1918 -- den
storartade paraden den 16 maj i Helsingfors -- d huvudstaden firade
general Mannerheims och den vita armns intg p ett stt, som tidigare
ej frekommit i vrt lands historia, nrvar greve v. d. Goltz jmte
stab som skdare och deltog med fullaste hjrta i de vlfrtjnta
ovationer, som kommo verbeflhavaren, trupperna, jgarna samt de mera
bemrkta personligheterna frn frihetskriget till del.

Den 20 maj ndde oss helt ovntat meddelandet att general Mannerheim,
anseende sig nu hava fullgjort det uppdrag han erhllit av regeringen,
lagt in om avsked. Greve v. d. Goltz, som nda tills nu ej p ngot
stt aktivt deltagit i vr inre politik och hllit sig p sidan om vra
inre frhllanden, blev emellertid nu av senator Svinhufvud tillkallad
fr att konferera angende den uppkomna situationen samt speciellt om
vr blivande arms organisation och uppstllning samt om anskaffandet
av ndigt antal tyska instruktionsofficerare. Om sina konferenser med
senatorerna Svinhufvud och Frey talade greven med strsta diskretion
och inveg ej mig i desamma, men jag kunde likvl av hans uttalanden
sluta mig till, att i ovannmnda frgor vissa principiella
meningsskiljaktigheter emellan honom och verbeflhavaren frelgo,
enkannerligen vad inkallandet av utlndska instruktionsofficerare
vidkom. P senator Svinhufvuds uttryckliga begran verlmnade greven
t honom personligen ett kort utkast till vr arms organisation, ett
utkast, som av "Ostsee-Divisionens" stabschef, kapten Karmann och mig
under lediga timmar delvis redan i Danzig uppgjorts samt varom med
greven rdgjorts. Utkastet i frga utgjorde ej ngot frdigt program,
som utan vidare skulle kunnat frelggas till godknnande, och hade ej
heller i detta syfte utarbetats, vilket ven av greven uttryckligen
framhlls. Att detta vrt blygsamma frslag verlmnats t senator
Svinhufvud erfor jag frst ngra dagar senare, d frgan om general
Mannerheims avgng brjade bliva allt mera akut. Vad de utlndska
instruktionsofficerarna vidkom, ansg sig greve v. d. Goltz
kunna inkalla sdana ifrn Tyskland samt tillika stlla hela
"Ostsee-Divisionens" fr tillfllet lediga officerare och
underofficerare till vrt frfogande, blott i den hndelse han och
tyskarna de facto ven skulle erhlla full mjlighet att gra sitt
inflytande gllande vid uppstllandet och organiserandet av vr nya
arm enligt de militra principer, som varit de ledande fr dem
sjlva vid deras arbete i deras eget hemland. Hr uppstllde han
vissa minimifordringar fr tyskarnas samt speciellt den tyska
"Ostsee-divisionens" hjlp vid det frestende ansvarsfulla och
kolossala arbetet. General Mannerheim ansg sig likvl ej kunna och
vilja ing p ett s intimt samarbete och frnyade sin avskedsanskan.
Den p detta stt uppkomna situationen behandlades icke blott av
regeringen utan ven av lantdagsfraktionernas frtroendemn, och d man
s gott som enhlligt ansg, att det dvarande politiska lget
oavvisligt krvde ett intimt och frtroendefullt samarbete med Tyskland
och att det fr vrt land tillika gllde att s snabbt som mjligt f
sitt frsvar ordnat, beslts den 24-25 maj att general Mannerheims
anskta avsked skulle beviljas. Att emellertid det skade avskedet
officiellt beviljades frst ngra dagar senare berodde p att senator
Svinhufvud ej hade faststllt storleken av den extra pension, han i
egenskap av riksfrestndare skulle tilldela den avgende
verbeflhavaren. Den 26 maj erhll jag besk av senator Frey, som p
riksfrestndarens och senator Paasikivis uppmaning framstllde till
mig frfrgan, om jag ville vertaga krigsministerposten, samt
meddelade tillika att general Mannerheims avskedsanskan principiellt
godknts och att han under alla frhllanden komme att avg. Jag var
fullt medveten om vidden av det ansvar, som komme att vila p en
krigsminister, samt om de kolossala svrigheter, som skulle mta d det
gllde att under de mjligast vidriga frhllanden icke blott
organisera en arm och giva landet ett dess resurser motsvarande
hrvsende, utan ven att bringa ordning i all den oreda, som p grund
av frhllandena naturndvndigt mste rda i en i hast hopkommen
folkhr, sdan vr arm d var. Dessutom skulle ju krigsministern f p
sin lott de till c:a 80,000 uppgende krigsfngarna samt det kolossala
krigsbyte, som verallt i landet frntagits fienden, uppgifter, som
skulle fordra vermnskliga krafter och frmga. Jag kunde tillika
frutse, att valet av mig till krigsminister p visst militrt hll
beklagligtvis komme att sammanstllas med general Mannerheims avgng
samt redan drigenom komme att vcka opposition och motstnd, ngot som
mhnda, tminstone till en brjan, kunde komma att frsvra det
frestende arbetets framgng. Men under tider, d fosterlandets de
avgres, d det fr nationen gller dess vara eller icke vara, mste
svrigheterna vervinnas samt personliga betnkligheter och ens eget
jag trda i bakgrunden. Frlitande mig tillika p att andra element
bland vra f.d. kadetter samt "jgarna", vilka visat landet vad
oegennyttig patriotism och ungdomlig hnfrelse kan stadkomma, skulle
sknka mig sitt frtroende, och prknande understd av vra stora
lromstare och dla vapenbrder, samtyckte jag till anbudet. Den 27
maj skedde min utnmning till Finlands frste krigsminister.



