'Kolarflickan' av G. H. Mellin r Projekt Lnnrots utgivelse nr 1885.
E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden, varfr vi
inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till e-bokens
anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




KOLARFLICKAN

  eller

En Wandring i Norrland

Novell


AF

G. H. M--n





Stockholm,
W. Lundequist & Co:s bokhandel,
Myntgatan, N:o 1.
1836.




1.


En vacker sommardag vandrade en munter yngling med bssan p axeln i
en af ngermanlands dalar. Han sjng en lustig studentvisa och tycktes
med frtjusning deltaga i den allmnna gldje, som rdde i hela den
skna naturen, som omgaf honom. En portr, hvarur rter framstucko,
och en icke srdeles stor, packad skjutvska, bevisade att han var
en vandrande Botanist, och tillika jgare. Om frfrigt hans grna
vallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tycktes
hans rena ansigtsdrag och hans klara gon frkunna, att det bodde rtt
mycket godt och sknt under rocken. En stark helsa och ett friskt mod
blomstrade p hans kinder, och hans spelande blickar och leende mun
uttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmnhet
mera beundra och fgna sig fver folkets skna gestalter, isynnerhet
de vackra flickornas, och deras rena och gstfria seder, n de liflsa
blommorna.

Thorsten, s hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nstan ett
hittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrig
patriot, i det han med sina bnder tagit ett Ryskt strfparti till
fnga. Det r allmnt bekant, med hvilken omensklighet Ryska armen
framfor p flere stllen. Plundring, mord och brand, voro vanliga
bedrifter, hvarmed barbarerne utmrkte sig. Thorstens far fick af en
vn en varning, d Ryssarna efter slaget vid Orrawais ter framryckte i
landet, som de frut mste lemna. Men emedan han icke ansg sin trohet
emot sin Konung och sitt Fdernesland fr ngot brott, drjde han qvar
p sitt bostlle, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red en
flock kossacker in p grden. Utan vidare omstndigheter grepo de hvad
de fverkommo och frstrde, med det s vilda nidingssinne, hvarfr
de ro s fruktansvrdt knde i Finnland, allt hvad som de icke kunde
begagna sig af. Med smrta och frbittring sg Pastorn sin mdosamt
frvrfvade lilla frmgenhet skflad och sin hustru och barn, hotade
af brist och elnde. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen p en
af nidingarna, som hll p att sl snder allt postlin i huset. Men
i gonblicket svngde den ursinnige kossacken sin kantschu och gaf
honom ngra slag fver den grhriga hjessan, jemte en s hftig stt
med knytnfven fr brstet, att han fll baklnges och krossade sitt
hufvud mot hrnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne till
detta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sig
ut genom fenstret och gmma sig i diket i en rgker. Der trffade hon
en drng, som hade den dristigheten att vga sig fram till grden och
rdda de tre friga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sina
grtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga frstring, emedan
Ryssarna stucko eld p hela grden, och derp, skrlande och hurrande,
drogo sina frde.

Den trogne drngen skaffade kort derp en hst hos en barmhertig
bonde, hvilken rddat detta kreatur i skogen, undan krigshrarne,
och frde sin olyckliga Fru till Brahestad, det hon hos en frmgen
slgting ville ska sin tillflykt. Hon blef icke emottagen s, som hon
nskat, och hade fven den sorgen att inom ett par mnader se fyra af
sina barn bortryckta af Fltsjukan. Hon blef sjelf kort derp lagd
p sjuksngen af bekymmer och elnde, hvaraf hon ocks dog, lemnande
den arma Thorsten, sjuk och uthungrad, utan skydd och tillflykt. En
flyktande Prestfamilj, som var i samma olyckliga belgenhet, upptog
honom. Presten hade knnt hans far, och detta var nog fr att frm
honom att upptaga sin vns barn, ssom det tredje af sina egna.
Thorsten var d allenast fem r gammal, men minnet af de fasans
upptrden, han fverlefvat, var ganska lifligt fr hans sjl, och det
var ett eget drag i hans karakter, att han, ehuru glad och liflig
annars, gerna fverlemnade sig t sin barndoms dunkla och dystra
minnen. Han kom ihog sin Mor, och i ensligheten var det hans kraste
sysselsttning att terkalla hennes skna drag och hennes krlek i
sitt minne. Men det blef honom ofta pinsamt att han ej fullkomligt
kunde minnas hvad hon talt med honom p sin ddssng, och det var en
s mycket lifligare smrta fr honom, som hans inbillning oupphrligt
ville frestlla honom, att hon sagt fr honom en hemlighet, vigtig
fr hela hans lefnads vlfrd och lycka, men han kunde omjligt utreda
densamma, och det frekom honom derfre ofta som om han mste draga
sig de frfrligaste lidanden, om han icke kunde finna upplsningen
af sin lefnads gta. Men merendels lyckades det snart fr hans glada
lynne att frjaga alla dessa inbillningens frfrliga och orediga
frestllningar, och det var fven en vlgerning af himlen att han
ftt detta lyckliga lynne, som ensamt gjorde hans sednare ungdoms
olyckor drgliga fr honom. Hans fosterfar fick, efter lng vntan,
ett Pastorat i Sverige. Han frlorade efter ngra r sin fru och
gifte sig med en annan, som inom kort jagade den arma Thorsten ur
huset och frstod att stta sig i en sdan respekt hos sin man, att
den gode gubben endast i hemlighet kunde gifva Thorsten det understd
han behfde fr att kunna fortstta sina studier. Thorsten lrde
emedlertid i fremmande hus att knna verlden, och att sjelf frvrfva
mera fasthet och oberoende i karakter och tnkestt. Han hade tagit
en medice-philosofisk Candidatexamen i Upsala, d han fretog sig en
vandring till Lappland, fr att, som han sade, lta nordens vindar p
fjllen blsa bokdammet af sig.

Han stod vid stranden af ngermann och betraktade denna nejd, s
utmrkt fr den poetiskt vilda sknhet, som r den hgre nordens
karakter. D blef han varse en Zigenartropp, som hll sin mltid i
solskenet bredvid vgen. En gubbe, ett par karlar, en gosse, tv gamla
gummor, tre yngre qvinnor och ngra barn, med ett halft dussin hstar
och en hop bylten, utgjorde en besynnerlig grupp. De trasiga karlarnas
ansigten buro den mrka stmpeln af Zigenarnes lynne, och deras svarta
trotsiga gon, uttryckte ngot argt och lmskt, men deras vxt var
resligare n vanligt bland sdant folk. Endast en flicka hade ett
ansikte, som verkeligen frtjente namn af sknt. Hennes drag voro helt
och hllet olika de vanliga Tattarnes, och deras regelbundna former,
nnu mera frappanta genom motsatsen af hennes fljes, tycktes bevisa
att hon skert var ngot bortstulet barn.

Thorsten betraktade en stund denna grupp. En besynnerlig knsla af
nyfikenhet och medlidande med den vackra flickan, som s sllsamt
befanns inblandad i en flock sdant pack, frmdde honom att nalkas.
Muntert trdde han till dem, och tog fram sin brnvinsflaska, hvilken
han lt g ikring laget. Mn och qvinnor spo, men icke den vackra
flickan. Till och med i barnungarna hlldes en klunk. Thorsten frgade
hvart resan skulle glla, och de svarade: till Norrige. Thorsten
uppgjorde d i hast en saga; han sade sig vara Svarfvargesll och hafva
blifvit krd ifrn sin husbonde, s att han nu ndgades g omkring
och ska tjenst. Han ville ocks frska om han ej kunde f ngra
bttre vilkor i Norrige. Derp frgade han efter deras lefnadsstt,
hvilket gubben, som frde ordet medan de andra karlarne med sneda och
misstrogna blickar betraktade honom, icke avmlade srdeles behagligt.
Helt ofrmodadt freslog Thorsten d att gra sllskap med dem dit,
emedan han icke knde vgen. Alla sgo bestrta p honom och tycktes
icke veta hvad de skulle gra, men han visste s vl att rtta sig
efter deras skojarton, att de slutligen bifllo. De brjade derp att
sins emellan sprka Finska, d Thorsten genast deltog i samtalet och
sade att han var deras Landsman. Detta tycktes verka p gubben, som en
ofrmodad gldjepost. Han visade Thorssten den strsta vnlighet, men
de bda karlarna kunde icke aflgga sin misstrogna vresighet. Gummorna
tycktes ocks med sina plirande gon vilja uttrycka vnlighet, men den
vackra flickan satte sig med ryggen vnd t hela sllskapet och tycktes
icke vilja mrka hela afhandlingen. Thorsten lt emellertid flaskan
flitigt g ikring. Smningom frsvann frlgenheten och han var nstan
som kamrat med dem allesammans. Frsigtigtvis beslt han att akta sig
fr att visa de unga qvinnorna ngon uppmrksamhet, innan han ftt se
karlarnas uppfrande emot dem.

Egentligen skulle Thorsten, d han litet fick tid att besinna sitt
bastiga infall, ej varit missnjd med ett afslag p sin begran, men
han tnkte sedan att det ej kunde skada om han hrdade sitt lynne i
sllskap med dessa vilda menniskor. Dessutom var han fven nyfiken att
se, huru mycket dessa Finska fverlefvor, som s grymt frdrifvits
af Svenskarne, sedan de blifvit narrade till de stora fjllskogarna,
vanslgtats ifrn sin stam. S ungefr funderade Thorsten, men det r
likvl skert, att om han icke ftt se den vlbildade flickan, skulle
han aldrig fallit p den tankan att med denna strfvande flock blifva
nomad i Sverige.

Sllskapet begynte redan att packa sina bylten och saker p hstarna,
d en man med en skjutsgosse i en krra, kom hastigt kande utfr
backen. Han stannade och steg af fr att komma till sllskapet.
D gubben fick se Lnsmansknapparna i den resandes rock, gick han
emot honom med hatten dmjukt i handen, medan karlarna skyndade
med ppackningen och qvinnfolken hoprafsade sina bylten samt bundo
sina ungar p ryggen. Thorsten blef lika bestrt som harmsen d han
sg fven den vackra flickan belasta sig med ett lefvande bihang.
Emedlertid begynte Lnsmannen med kta lnsmanstermer och svordomar
frga efter pass och frbanna pack och lsdrifvare. Gubben emottog
allt hans ovett med dmjukhet, men det frargade Thorsten att hra
alla dessa nedriga namn, innan nnu mannen hade ftt ngot svar eller
underskt hvad slags folk de voro. Den ena karlen gick litet uppt
backen, liksom fr att se om ngon kom efter, och den andra sg sig
fven orolig omkring, medan han d och d liksom af en hndelse,
sparkade en str, som lg p marken, allt nrmare den grlande
Lnsmannen. Hastigt fick Lnsmannen ga p Thorsten, som hade stllt
bssan ifrn sig bakom ett trd. Han tycktes lnge liksom besinna sig,
under det han ag p honom. Till slut gick han fram och tog honom utan
krus i kragen, samt ville slpa honom till sin krra. Thorsten skte
rycka sig ls, men Lnsman var en stark karl och slppte honom icke s
ltt. En brottning begynte, i hvilken Thorsten skulle dukat under, s
framt icke i detsamma den karlen, som stod fverst p backen gifvit en
vink och den andra gripit stren och med den gett Lnsmannen ett slag
midt fr pannan, som strckte honom till marken. Pojken, som krde
Lnsmannens krra, gaf vid denna syn hsten en piskslng och flydde i
galopp derifrn.

Thorsten stirrade bestrt p den slagne Lnsmannen, som likvl snart
slog upp gonen. Zigenarn lyfte stren fr att gifva honom ett nytt
slag; men Thorsten afbjde det. Lnsmannen reste sig upp och Thorsten
fattade sin bssa: "Herre", sade Thorsten: "Hade ni med hflighet frgat
hvem jag var, skulle jag genast med tillbrlig respekt visat er mitt
pass; men sdana sjelfmyndiga tyranner, som kronans vgnar vilja fara
fram som fversittare, s skylla sig sjelfva, om de stta emot, under
sin fvermodiga framfart. Laga er skyndsamt er vg, och lr er att en
annan gng vara hflig."

Lnsmannen mumlade ngra svordomar mellan tnderna, i det han stapplade
utfr vgen. Karlen, som sttt p utkik p backen, kom i detsamma
springande. "Hr kommer folk!" ropade han. Genast fattade gubben sin
jrnbeskodda staf och begaf sig ifrn vgen int skogen. Hstarna
leddes af karlarna och gossen. De tv gummorna lyftades p hvar sin
hst, de yngre qvinnorna fljde derefter, och Thorsten, med bssan p
armen, slutade troppen.

De hade icke hunnit lngt in emellan de mrka granarna, frrn de hrde
ramlet p vgen af flera kdon. Dessa tycktes stanna vid stranden af
elfven.

"Nu gller det", sade gubben. "Ingen fr bli efter. Flj noga med i
raden och varen tysta!" Han pskyndade sin gng och, ordnad likt den
indianska kedjan, som bildas p resor i Amerikas demarker, fljde den
lilla troppen allt djupare in i demarken. Gubben tycktes drifven af en
slags inspiration. Han gick nstan rakt fram, och frstod att s rikta
sin vg emellan tufver och trdstammar, att det var utan mycken mda
som bde hstar och folk kunde flja honom.

Thorsten hade smningom brjat besinna sig. Han hade blifvit inblandad
i en ledsam sak och i ett ganska obehagligt sllskap. Han hade bordt
visa Lnsmannen sitt pass och stanna qvar hos honom fr att s blifva
skild frn Zigenarne. Men det var icke mjligt fr honom att nu
tervnda, utan att draga sig n mera frargelser. Det var derfre
bst, tnkte han, att fverlemna sig t hndelsen och flja med sina
nya kamrater, tminstone tills han kunde bli fvertygad att det var
ngot ondt med dem.

Skogen blef allt mrkare och ttare. Tget aflgsnade sig allt mer
ifrn den bebodda och odlade elfstranden. Hr och der syntes i skogen
en nyodling, ett svedjefall, en kolbotten, men ingen mensklig boning.
De flyende ilade oupphrligt framt mellan krr och bergshjder, fver
sm bckar och frbi tta snr. Ett par gnger stannade gubben nedanfr
ngon hjd, fr att hvila en kort stund, d alltid en af karlarne
stllde sig p utkik fverst p hjden. S led det till aftonen, d
efter flera timmars anstrngning gubben ansg det vara tid att hvila.
"Vi f nu hlla till godo med att ligga tre, fyra ntter ute, fr den
strnga Herr Lnsmannens skull", sade han. "Skulle vi ska natthrberge
p vgen, s hade de snart reda p vra spr. Fr oss r det ingen
nd, men vrre blir det med vr unga herre. Han r vl intet van att
slita s mycket ondt. Men han fr lof att st ut med att flja oss nda
hem, och sedan kunde du, Anders, med den ena hsten forsla honom fver
fjllet till Rrs, s fr han vl der hitta p ngon rd att hjelpa
sig sjelf vidare."

Thorsten frklarade att det vl icke var hela verlden att tillbringa
ngra sommarntter under bar himmel: det hade han gjort frr. Derefter
frgade han sina nya kamrater om deras namn.

Gubben hette Ollikainen. Hans hustru och svgerska voro de bda
gummorna. Karlarne voro hans sner och tv af de yngre qvinnorna hans
sonhustrur. Den tredje qvinnan var hans brorsdotter och var litet
underlig, sade gubben sakta, fr det hennes mor, som var kunnig i
mnga konster hade lrt henne tskilligt. Hon var sjutton r, men hade
frstnd som en gammal menniska, och skulle lsa i hst, d det troddes
att kyrkherrn tnkte komma p ett besk upp till fjllskogsboarna.
Hennes namn var Bolla, egentligen sammandraget af Ingeborg. Hela
slgten hade ndgats gifva sig till kolare under Furuborgs bruk,
hvars innehafvare nyttjat den vanliga taktiken att under ngot hrdt
r tvinga de halsstarriga finnarne till undergifvenhet. De hade nu i
hemlighet gjort en frd nedt landet, berttade gubben vidare, fr att
byta till sig ngot sd och frse sig med tskilliga andra behof, utan
att bruket skulle behfva veta derom. Anders, den ldsta af snerna,
hade varit ngra r i sllskap med ett parti hstbytare, och frstod
sig nnu s p hsthandel, att han frtjente rtt betydligt p hvarje
resa. Den andra sonen, Per, hade fvat upp sin konst att byta varor och
handla p marknaderna i Fahlun, Rrs, Gefle och Norrlandsstderna.
Det var sledes icke i oerfarna och obildade sklmars sllskap, som
Thorsten hade rkat. Hvad som frvnade honom isynnerhet, var gubbens
vrdiga utseende och de frigas vrdnad fr honom, s snart de kommit
ifrn landsvgen. Den enda som tycktes icke mycket akta p gubben,
var hans svgerska, Bollas mor. Hon satt och mumlade fr sig sjelf p
hstryggen, under det de frige enligt hans tillsgelse hllo sig tysta.

Det var i en af sllsamt brutna klippor innesluten dal, vid en mila,
hvilken ret frut blifvit brnd, som, nattlgret utsgs.
Karlarna aflastade hstarna, fr att leda dem till vatten i en bck
strax bredvid. Qvinnorna gjorde upp eld p sjelfva kolbottnen. En
kittel framtogs och Ollikainens hustru satte sig i spetsen fr
mltidsbestyret. De unga qvinnorna sgo om sina barn och utbredde ngra
grofva filtar p marken.

Thorsten klttrade upp p en af klipporna fr att se sig omkring i den
vilda, storartade naturen. Det ligger ngot besynnerligt hemskt men
tillika sknt i anblicken af en stor skog, srdeles vid solnedgngen.
Der rder en enslighet, s hgtidlig, der hres en susning, s
majesttisk. D nu Thorsten frn hjden sg sig omkring, begrnsades
hans synkrets af den ofverskdliga skogen, hvars mrkgrna toppar
brto sig emot aftonrodnans purpur. I den lilla dalen under hans
ftter, som redan lg i djup skymning, upplgade kolfinnarnas eld, och
dess fladdrande sken upplyste de grofva tallarnas stammar och de i
armodets drgt hljda gestalterna, som syslade kring elden. Karlarna
terkommo med sina hstar frn bcken och uppskrmde en gammal tjder,
som frmodligen ocks utsett sig ett nattqvarter i en tall i samma dal.
Den oroade skogsbon kom inom hll fr Thorsten, men blef hastigt af
hans skott nedskickad till qvinnorna.

Han skyndade nu sjelf ned, sedan hndelsen gifvit honom tillflle att
ocks lemna ett bidrag till den gemensamma mltiden. Han kryddade
den med uppoffring af terstoden ur sin brnvinsflaska, hvilken
tycktes ytterligare ka den pbegynta frtroligheten mellan honom och
sllskapet.

Till det egna i kolfinnarnes seder hrde, att, innan de satte sig
omkring kitteln, fr att hvar och en af gumman emottaga sin andel,
gossen hgt upplste ngra bordsbner. Hela mltiden fregick med
skyndsamhet och under tystnad, och efter dess slut lstes ter bner.
Qvinnorna lgrade sig derp tillsammans i en grupp med barnen. Gubben
anviste Thorsten en plats vid sin sida. De bda karlarne begfvo
sig till ingngen af dalen med hstarna. Och det blef snart tyst
rundtomkring.

Thorsten kunde icke, oaktadt sin trtthet genast insomna. Han
stirrade tankfull upp emot Julihimmeln, p hvilken ngra f stjernor
framstrlade. Obeskrifligt upplyftande r alltid anblicken af de
himmelska ljusen. D man ser det hga himlafstet, knner man
sig upphjd fver s mycket jordiskt, man tycker sig i skenet ef
stjernornas strlar andas en renare luft, n den, som nrer vrt
hvardagslif. Man knner tanken upplyftad till Honom, om hvilken
Job sger, att "Han allena utstrcker himmelen, -- Han frseglar
stjernorna, -- Han gr Carlavagnen och Orion, Sjustjernorna och de
stjernor sder ut."




2.


I tolf dagar fortsattes resan med samma anstrngning och i samma
ordning. Thorsten anmrkte, att sllskapet blef allt mera frtroligt,
ju djupare det intrngde i skogen. Ett par gnger fljde de en
landsvg ett kort stycke, men d med yttersta sorgfllighet fr att
icke upptckas. Gubben gick ett lngt stycke frut fr att varna,
om ngon skulle mta, och den ena karlen drjde s lngt efter, att
han skulle kunna gifva tecken i tid, om ngon syntes t det hllet.
Om aftonen tolfte dagen hvilades nu vid en lada, som mste tillhrt
ngot skogshemman. Under det mltiden tillagades, sprkade Thorsten
med qvinnorna. De voro vnliga emot honom, men svarade mycket kort p
hans anmrkningar och frgor. Den sprksammaste af alla var pojken,
Heikko (af Henrik). Thorsten hade vunnit hans vnskap derigenom att
han ett par gnger ltit honont lna sin bssa och lrt honom att
handtera den. Men hela familjens historia var mycket enkel, s att
gossens berttelser endast bestodo i fventyr vid fgelfngst och nu
p denna deras resa, den frsta hvari han ftt deltaga. Thorsten hade
undvikit att p ngot stt utmrka Bolla, ehuru hans blick ofta med
uttryck af besynnerligt deltagande, nstan bekymmer, hvilade p henne.
Hon frstod att obemrkt bereda honom en och annan liten beqvmlighet,
hvilken genom resans besvrligheter erhll ett dubbelt vrde. Det fll
sig merendels s, att hon var sist ibland qvinnorna och derfre honom
nrmast. Men hade han ngot aflgsnat sig vid ett nattlger eller
eljest fr att komma t att skjuta ett djur, s bjd hon honom en liten
nfverskppa med br, som hon under tiden plockat, eller gaf hon honom
en blomma, sedan hon mrkt att han fstat uppmrksamhet vid rter. Han
tackade henne d vnligt, men utan att de mycket samtalade.

Fljande morgonen gjorde sig sllskapet frdigt att ytterst bittida
fortstta frden. Hvar och en hade, enligt gubbens tillsgelse, frsett
sig med en lng str. Men mrka moln uppstego p himlen. Regn och ska
voro i annalkande, sade gubben. Men innan solen r hgt p himmelen,
hafva vi hunnit till vra egna skogar.

Hstarne hade hr haft godt bete och fven sllskapet knde sig ifrigt
att hinna hem. Gubben satte sig ssom frut i spetsen fr tget, och
det fortsattes ter emot vester. I brjan mste man fara fver en
strcka olndiga och ofruktbara hjder, hvilka slutligen upphrde vid
ett stort, uttorkadt krr, p hvars andra sida ter en tt skog reste
sig. Just d sllskapet fljde gubben ned till krret, brt regnet
lst. En skknall hrdes och dundret rullade p ett eget frfrligt
stt fver hjderna, som nyss blifvit lemnade. Alla sgo ditt. En
ensam gammal tall hade blifvit trffad af blixten och det begynte ryka
och gnistra ibland dess mossiga grenar. Elden slcktes dock snart af
regnet, och resan fortsattes. "Hm! skan kr lgt i dag!" mumlade
gubben. "Och krret bltnar snart upp. Komma vi icke fort fver, s bli
vi fastsittande."

Thorsten knde sig frut ngslig och beklmd; men d han hrde gubbens
ord, upplifvades han vid tankan af en frestende fara. Karlarne
och deras hustrur fattade hvardera en hst vid tygeln. Gummorna redo
hvar sin. Bolla stannade litet efter och hll sig nrmare Thorsten n
vanligt. "Stig icke miste", sade hon: "trampa i mina spr. Den som
rkar att klifva ned sig hr, sjunker ohjelpligt, ty krret r utan
botten."

Gubben hade emellertid god reda p vgen. Med en obegriplig skerhet
framskred han emellan tufvorna och lingonriset. Han hade sina mrken,
efter hvilka han rttade sig, ehuru ingen annan, tminstone icke
Thorsten, kunde upptcka ngot sdant. Ngon gng mste gubben stanna.
Han knde d med sin staf omkring sig p tufvorna, betraktade skogen
framfr sig och sg sig betnksamt tillbaka. Men snart satte han sig
d nyo i rrelse. Tufvorna blefvo emellertid slippriga af regnet och
emellan dem mjuknade jorden, s att slutligen marken gungade under
ftterna. Hstarne skyggde fr hvarje hvsande blixt och drogo sig
tillsammans vid det skarpa skdundret. Det fordrades den noggrannaste
frsigtighet att f dem att icke snafva och att hlla sig rtt der
gubben gick frut.

Thorsten var flere gnger nra att slinta, men Bolla, som stod vid
nsta tufva och med uppmrksamhet fljde hans rrelser, rckte genast
ut sin str till honom, s att han kunde fatta uti den och tervinna
jemvigten. Han blef nu uppmrksam p den frundransvrda vighet och
ledighet, hvarmed hon framskred. En s smidig vext, som hennes, hade
han n aldrig sett; och oaktadt den ytterst torftiga drgten, var det
i hela hennes gestalt ett behag, som icke behfde rikedomens glans
fr att blifva mrkbart. Hans blickar, fulla af tacksamhet fr hennes
bitrde, blefvo dock sllan besvarade, emedan hela hennes uppmrksamhet
var upptagen af omsorgen fr deras skerhet. Redan hade sllskapet,
efter otroliga anstrngningar, hunnit fver mer n hlften af krret,
d gubben nyo gjorde halt. Sedan han lnge skdat t alla sidor
kallade han bda karlarna fram till sig. Bolla och Thorsten mste hlla
deras hstar. En tyst rdplgning hlls, hvaraf Thorsten icke kunde
hra ngot, frrn gubben hgt sade: "Krret r alldeles uppbltt. Vi
mste vnda om. Gud hjelp oss! Det ser mrkt ut att komma tillbaka och
n mrkare att komma fram."

"Nej, framt mste vi!" ropade hastigt den ena gumman, Bollas mor. "Lt
mig g fre! Kom ihg klldraget der borta; det har brutit af vgen
bakom oss. Det r mjligt att vi kunna komma fram, men tillbaka r
omjligt."

Hastigt hoppade gumman af hsten och ledde honom till gubben, medan hon
med sina sm rda gon plirade omkring i den gra sljan af hllregnet.
ter hlls en fverlggning. "Stig af hsten och led honom, min gumma!"
sade Ollikainen. "Vi mste framt, sger Svgerskan. Ser hon rtt s
ha vi en skogsudde icke s lngt borta t detta hllet!" Han begynte
derefter ter att skrida framt.

"Kom icke fr nra hvarann!" sade Anders. "Marken br icke flere
tillsammans. Akta att stiga p samma tufva som hsten!" Han tog vid
dessa ord tygeln ur Thorstens hand och ledde sjelf sin hst. Nu hade
regnet s upplst krrets dy omkring tufvorna, att dessa icke kndes
fastare, n om de flutit lsa p en vattenyta. Hstarna voro utmattade
och oroliga, s de hvarje gonblick snafvade vid sprnget frn den ena
tufvan till den andra. Det fordrades vana, styrka och kallblodighet att
kunna styra och leda dem. Qvinnorna med sina barn bundna p ryggen,
voro likvl outtrttliga. Den som minst orkade var Bollas mor, s att
flickan till slut mste emottaga och leda hennes hst. Men gumman
frmdde icke heller g, s att Bolla lyftade henne p hstryggen,
ehuru Anders sade att det var ganska farligt.

Genom regnet visade sig till slut en skogsudde, som utskt i krret.
Man nalkades den med yttersta frsigtighet, emedan just der utanfr
tufvorna voro lsast. Gubben Ollikainen stod redan p de fasta rtterna
af liten martall, d Bolla uppgaf ett rop. Hsten som hon ledde sjnk
med framdelen i dyn mellan tvenne tufvor. Thorsten skyndade till
och rckte sin hand t gumman, som red. Denna hoppade skyndsamt af
och skyndade till stranden. Anders ropade t Bolla, att hon skulle
hlla hsten stilla, tills de friga blifvit rddade. Men d djuret
knde huru det smningom sjnk allt mera, begynte det anstrnga alla
sina krafter att arbeta sig upp igen; det sparkade dock genom sina
frtviflade bemdanden endast desto mera snder den skorpa af vexter
och mossor, som utgjorde den bottenlsa dyns betckning. Hastigt
besinnade sig emellertid Thorsten: han skjt sin str under hstens
bringa, s att den fick ngot fastare std att hvila p. Gubben
Ollikainen kom i detsamma sjelf till stllet. Han anvnde sin str p
samma stt. Anders lyckades att rdda de friga hstarna, hvarefter han
och hans bror hastigt fllde ngra smala trn, dem de slpade fram.
Efter otroliga anstrngningar blef ndtligen hsten uppdragen p dessa
och frd in i den tryggare skogen. Han sklfde emellertid af kld
och matthet. Regnet fortfor oupphrligt och kndes dubbelt plgsamt
under de drypande trden. skknallarna blefvo ocks allt hftigare och
blixtarna frste, s att det hrdes huru skan p flere stllen slog
ned. Det brakade i de gamla tallarna och ett echo, tusendubbladt mellan
trden, upprepade oupphrligt de fasavckande ljuden. Hela dagen var
frfluten under dessa mdor. Slutligen upphrde regnet, men ur trden
drp det nnu oupphrligt. Hr fanns ingen fri plats nra, sade gubben,
s att man mste uthrda. Hstarna frmdde icke g vidare, s att man
beslt att hvila hr fver natten.

Det blef icke ltt att gra upp eld, men det lyckades till slut under
skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln
framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvt och
hans bssa fvenledes. Man mste derfre nja sig med hvad som fanns.
Bolla hade aflgsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt frrd
hjortron frn krret.

Efter mltiden begynte ett allmnt arbete p nattlgret. En massa
granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord,
utvidgades, s att hela sllskapet fick rum derunder. fven hstarna
samlades omkring en eld, som karlarna antnde. Det begynte blsa, s
att skogen snart blef torr igen och p denna obehagliga dag fljde en
skn natt.

Thorsten slumrade stilla till midnatten, d han vaknade vid den dystra
susningen i trden. Han satte sig upp p sin granrisbdd och kastade en
blick p de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning
hvilade fver dem. Ngra stjernor framblickade p den klarnade himlen
och kolen glimmade nnu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hrde
Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande frn den sidan,
der hstarna voro. Han reste sig upp helt och hllet. D mtte honom
en stark rk. Han ropade till och hela sllskapet spratt upp ur sin
smn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hstar. Der hade elden
fattat uti en gran, som nu stod i full lga och hll p att antnda
sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren d
de fattades af lgan, svartnade och frtrdes. Det var liksom trden
knotat fver sitt de. Hstarne blefvo genast frda till skjulet fr
att belastas. "Skogen r r sedan regnet", sade gubben. "Vi komma godt
igenom honom, innan han hinner kringrnna oss."

Emellertid uppbrt sllskapet med strsta skyndsamhet. Gubben satte sig
ter i spetsen fr tget, Thorsten slutade det. Han sg sig ofta om p
den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk
hastighet legat i lgorna. S snart de vidrrde de nedre grenarne af en
tall, tndes dessa nstan gonblickligt och en blixtlik, spiralformig
flamma flg uppfr stammen nda till toppen, som hastigt insveptes i
rk, derefter svartnade och, d rken hastigt bortflktades af vinden,
naken och gldande strckte sina alltmera frkolnande grenar t alla
sidor. Elden hoppade frn trd till trd. Vinden tilltog och jagade
den med otrolig snabbhet framt. Rken blef allt tjockare omkring de
flyende. Slutligen blandades rken med gldande barr, hvilka liksom
utsddes af blsten. "Skynda!" ropade Ollikainen alltemellant. "Det
blir vrre n jag tnkte. Och fver krret kunna vi omjligen g
tillbaka. Hll er ttt tillsammans, s att ingen frlorar spret!"

"Vi mste hinna till spngen, det r vr enda tillflygt", sade Anders,
"men den kan icke vara lngt borta."

"Elden r framfr oss redan!" skrek gubben. "Drif p hstarna!"

Med anstrngning af alla krafter ilade sllskapet efter gubben, som
ocks sprang med hela en ynglings snabbhet. ndtligen ropade han: "Hr
r spngen!"

Krret, som p den ena sidan inneslt den brinnande skogsparken,
utgjorde p denna en sj, s att der bildades liksom en . fver sjn
var en spng lagd p det p en gng grundaste och smalaste stllet.
Spngen bestod af ngra vldiga timmerstockar, hvilka icke voro
sammanfogade med hvarannan, utan lgo just vid vattenytan emellan de
klippor och stenar, som uppstucko ur sjn. P denna spng skulle nu
hstar och menniskor rddas.

"Led ut hstarna i vattnet", sade gubben, "det r lnggrundt. Vi vilja
derefter se till hvad som r att gra."

Det skedde efter gubbens befallning. Hstarne blefvo ledda intill
spngen. Karlarne aftogo derefter deras packning och buro den fver
till andra landet. De mste likvl gra denna vandring flere gnger,
under det elden allt mera utbredde sig i skogsparken. Slutligen,
sedan alla saker blifvit rddade, leddes hstarna, dels vadande, dels
simmande mellan klipporna, utmed spngen i skerhet.

Thorsten hade ifrigt deltagit i arbetet. Han ledde den sista hsten
och fre honom gick Bolla. D blef han hastigt uppmrksam p ett
eget lte. Det var en bjrnhona med trenne ungar, som, uppskrmd och
frjagad af skogselden, visade sig vid stranden fr att ocks ska sin
och de sinas rddning. Det r vid sdana frfrliga natur-upptrden,
som en skogseld, liksom sjelfva villdjuren frlorade sin vildhet och
sitt mod. De nalkas menniskorna med ngest, erknnande dem fr hgre
vsenden och hos dem skande sin tillflygt. Den uppskrmda bjrninnan,
som frmodligen ocks varit van att frut begagna spngen, skyndade sig
nu till densamma utan att frukta menniskorna, som frut intagit den.
Hennes ungar voro s spda, att hon bar en i munnen, ssom hundar plga
gra, samt dessutom en i hvardera ramen. Det var ngot rrande i hennes
moders-krlek men tillika fruktansvrdt i den skyndsamhet, hvarmed hon
nalkades p den trnga och farliga stigen fver vattnet. Thorstens
bssa var p andra stranden, s att han var frsvarsls.

Hastigt fattade honom Bolla i armen. "Fort", ropade hon: "hoppa upp p
hsten och rid ut ifrn spngen. Bjrninnan r farlig att komma nra."

"n du d, flicka?" svarade Thorsten, i det han hastigt kastade armen
om hennes lif och, innan hon hunnit gra motstnd, lyftade henne frn
bryggan p hsten. Han kastade i gonblicket tygeln till henne, och
hsten, liksom af instinct, skyndade bort ifrn bryggan.

Thorsten vnde sig emot bjrnhonan, som gende p bakftterna,
framilade p de ojemna stockarna. Hon var ngra f famnar ifrn honom,
och han beslt att hoppa i vattnet, fr att simmande undkomma henne.
Han hade knappt verkstllt detta beslut frrn ett skott lossades.
Det var Anders, som fattat Thorstens bssa. Men olyckligtvis var hon
endast laddad med hagel, s att hela svrmen vl trffade bjrninnan i
ansigtet, ddade den ungen hon bar i gapet och sargade henne sjelf, men
utan att ddligt eller ens farligt sra henne. S snart hon knde sig
srad, rt hon frfrligt, nedlade sina ungar p spngen och kastade
ngra gnistrande blickar omkring sig. Men det tycktes som hennes
raseri hastigt upplste sig i bedjande. Hon uppgaf ett genomtrngande
lte, s fullt af ngest, att Thorsten, som var henne nrmast, knde
sitt blod isas. Derefter begynte hon slicka den dda ungen, och
lukta p honom. Thorsten simmade emellertid ut ifrn spngen, s att
bjrninnan tminstone icke med ett sprng kunde rcka honom. D han
mrkte att Bolla p sin hst icke ville aflgsna sig ifrn honom, grep
han tyglarna och drog hsten simmande efter sig, emot landet. Men
nders, som var fr gammal bjrnmrdare fr att lta beveka sig af
bjrnhonans jemmer, grep sin yxa och gaf sig ut p den smala stigen
fver vattnet. Hans bror fljde honom. Bjrnhonan som nu brjade ana
sina fienders obeveklighet, men icke kunde simmande fra mer n en
unge i sender, tycktes frst vilja frsvara dem p stllet. Hon reste
sig, skakade sin pels med raseri och hftade sina gnistrande gon p
de bda motstndarne, som lngsamt och frsigtigt nalkades henne med
upplyftade yxor. Mellant sg hon ngsligt utt vattnet och luktade,
doft brummande p sina sm. Slutligen tog hon den ena ungen och kastade
sig med honom i vattnet. Anders grep de andra bda ungarna och gaf dem
t sin bror. De voro nnu utan gon och den lefvande af dem gnllde
jemmerligt. Vid detta lte vnde bjrnhonan om till spngen. Hon ville
just hoppa upp p den, d ett yxhugg klf hennes hufvud. Den sista
ungen fll ur hennes kftar och blef tillika med den gnllande mrdad.
Segrarne drogo derefter med frnjelse sitt ypperliga byte till lands.

Thorsten och Bolla hade emellertid ocks kommit till lands. Lyckligtvis
hade den frre frut under arbetet afkastat sin vska p landet, s
att han kunde frse sig med torra klder. De bda brderna afdrogo
med snabbhet bjrnhuden, afhggo de bsta styckena af kttet och gmde
dem, jemte ungarna i en sck. Derefter skyndade man bort ifrn den allt
vildare rasande skogselden, som gaf t himmelen rundtomkring en egen
mrkrd frg, hvilken ocks kastade ett underligt sken p alla friga
freml.

"Hit torde vl komma folk ifrn Furuborg", sade gubben, "och d r det
bst att vi icke trffas hr. Det skulle annars kosta oss mer n vi
hafva lust att mista."

Thorsten insg att han ter blifvit medvetande af en ryslig hndelse,
en skogsbrand, hvilken vl troligtvis af de okunnige skulle
tillskrifvas grdagens ska, men hvartill i sjelfva verkat endast
en ofrltlig vrdslshet var orsaken. Han frjagade emellertid all
fruktan i frtid, betraktade ngra gonblick det med morgonrodnaden
blandade skenet af skogselden, laddade sin bssa och begaf sig stad i
den vanliga ordningen.

Nu gick tget fver en s, hvars ovgade branter utgjorde verkliga
svrigheter att fvervinna. Thorsten mrkte att gubben alldeles vikit
ifrn den gngstig, som ledde till den bekanta spngen. Nu mera funnos
hr och der allt flere spr af bebyggda trakter. Trd voro fllda och
timmerstockar tillyxade. Efter ngra timmars frd hvilades ter vid
en dstig bergshjd. Men ingen eld fick uppgras, ingen mat tillagas.
Bolla hade likvl icke glmt att samla ngra br t Thorsten. Hennes
stt att bjuda honom dem, var hgst enkel och okonstladt. Hon tycktes
sjelf anse det fr en pligt att se om honom liksom om ett barn, utan
att han kunde finna ngot uttryck af hgre mhet eller innerligare
knsla i hennes vsende. Ofta knde han sig hgst uppretad derfver,
men han mste d inom sig erknna, att han i sjelfva verket icke hade
rtt att frebr henne ngot det allra ringaste.

Sedan man hvilat en stund, fortsattes resan nda till aftonen. Ju
lngre det led, desto mer skyndade de resande. De ville hinna hem till
qvllen, sade Bolla. ndteligen, kort fre solens nedgng, hunno de en
kulle, p hvilken syntes tre eller fyra byggnader, af ett till hlften
Svenskt, till hlften Finskt byggnadsstt. P ena sidan om hjden
befann sig en tjock skog, p den andra strckte sig en mosse nstan s
lngt gat kunde n. I mossen syntes hr och der liksom sm holmar, p
hvilka en grupp lga martallar sorgligt hjde sig fver de enformiga
tufvorna. Horizonten begrnsades fven hr af skog. Icke lngt ifrn
grden och dess hjd brjade en bergs, som frlorade sig i skogen. P
hvardera sidan om mossen hjde sig en blnande bergshjd, hvars topp,
beprydd med hvita flckar, antydde att den uppstigit ofvanom sngrnsen.

D sllskapet framkommit, skyndade mnnerna att instta hstarna i
stallet och ansa dem, medan qvinnorna infrde alla saker. Thorsten
stannade p hjden ngra minuter, fr att betrakta utsigten innan han
intrdde. Bolla kom d till honom och bad honom stiga in i en stuga,
som han ensam skulle bebo. Hon lofvade sedan sga honom till, nr
badet vore frdigt, ty mor hade genast eldat badstugan. Med frvning
fann sig Thorsten i en visserligen liten men snygg kammare, p hvars
fensterrutor den glindrade aftonsolens sista strlar fllo. Han
betraktade med frundran den ordning och enkla smak som rdde der inne.
Der fanns en spegel och tskilliga andra husgerd icke utan vrde.
Sngen var frsedd med snhvitt linne och s prydlig och inbjudande fr
en, som nu flere ntter  rad legat oafkldd, att begret att der hvila
nstan besegrade Thorstens hunger.

Snart kom emellertid Bolla att inbjuda honom till det Finska badet,
hvars imma har en egen kraft att upplefva och strka efter mdor och
besvrligheter. Efter denna frfriskning samlade sig samtliga mnnerna
i prtet. Thorsten bemrkte att de nu aflagt sina frra trasor, och att
de voro ytterst snyggt och vl ehuru enkelt kldda. Det drjde en stund
innan fven qvinnorna och barnen infunno sig: de kommo ocks i ganska
prydliga och rika drgter.

S snart alla voro frsamlade, tnde Bolla en prta, (en furusticka,
som tjenar till ljus). Med den nalkades hon gubben, som emellertid satt
sig vid bordet och nedtagit en stor bok. D hon lyste honom, brjade
han lsa i den. Det var Finska bibeln. Alla lyssnade med innerlig
andakt p hans frelsning. Sedan han lst ett par kapitel, hll han
bn, hvarunder han i synnerhet tackade Gud fr hans beskrm under resan
och fr sin och de sinas lyckliga hemkomst. Det lg ngot s hgtidligt
men tillika s innerligt fromt och enkelt i den gamles bn och andakt,
att Thorsten knde sina gon fuktas och en knsla af helig vrdnad
genomtrngde honom. Hans hjerta deltog innerligt i den gemensamma
andakten.

Efter denna lilla gudstjenst framsattes en mltid hvilken ingalunda
behft den krydda af hunger, som nu gjorde den s ypperlig, fr att
kunna behaga den finaste knnare af dessa okonstlade rtter, af hvilka
nstan hvarje landsort ger ngon utmrkt. Alla tycktes vara glada, och
i Thorstens af naturen gldtiga sjl uppgick en hel vr af frtjusning
och obestmda frhoppningar. Han tnkte endast p det romantiska
behaget att nu befinna sig bland fjellskogens gstfria innevnare, midt
ibland taflorna af den gigantiska fjellnaturen. Han beslt att helt och
hllet fverlemna sig t de hnfrande intrycken af dessas sknhet och
storhet.

Det var ungefr midnatt, d han kastade sig p den skna bdden och
inslumrade i de ljufvaste drmmar.


3.

Det var med en egen knsla, som Thorsten vaknade fljande morgon. Ett
klart solsken strlade genom det lilla fenstret p ett snhvitt golf.
Allt i hans boning var utmrkt af den noggrannaste snygghet. Der rdde
en viss treflighet, som ocks meddelade sig t ynglingens lynne. Han
framtog ur vskan sina skrifdon fr att anteckna och frvara de minnen
han redan hade af sin besynnerliga frd. Ju mera romantiskt allt,
som han sett, gestaltade sig fr hans frestllning, desto gladare
knde han sig, och desto mera frsvunno de mindre behagliga utsigter,
som han i sjelfva verket mste finna i sitt nya, genom delaktighet i
en vldsamhet emot en kronans embetsmn franledda frhllande till
den Finska kolarfamiljen. Han tnkte icke mer p faran att blifva
efterspanad och gripen, d han hr tyckte sig bra kunna lefva i
trygghet fr hela verlden. Men hans fantasi fstade sig med vlbehag
vid den unga kolarflickans bild, som fr honom frefll s skn, som en
sllsynt ros p ett snflt. Han frstod icke huru en gestalt s del,
som den unga Ingeborgs, kunde finnas hr i demarken, men en knsla
af tillfredsstllelse att hafva funnit henne uppfyllde hans inre. Han
beundrade det patriarkaliska i kolarnes seder, s snart de kommit undan
frn landsvgen, der de voro liksom frvildade.

D det led p morgonen, gick han ut. Han betraktade den vidstrckta
mossen, som utbredde sig nedanfr grdshjden. Lik en grn sj
af bjrnmossa utbredde sig den sanka trakten emellan de tvenne
fjellmassorna, som p betydligt afstnd hjde sig p hvar sin sida.
De afrundade klarbl fjellpyramiderna tycktes, ssom i fjelltrakter
r vanligt, icke mnga mil aflgsna, ehuru dock gat i ett sdant
omdme bedrog sig. Det var mer n en dagsresa till hvardera fjellet.
Sedan Thorsten en stund njutit af den skna ehuru kanske icke nog
omvexlande utsigten, begaf han sig till prtet, der han trffade
gubben Ollikainen ensam. Det var snyggt fven i prtet. I fre delen
af denna byggnad, under taket, voro sldar och vinterredskap uppsatta.
Spisen, byggd af grsten, intog ett stort utrymme, och det syntes att
den ej mycket ansgs bestmd att utslppa rken, emedan taket och fre
delen af vggarna voro alldeles mrka af rk, medan den nedre delen
af stuguvggen var renskurad och hvit. fven hr rdde en utmrkt
snygghet, s att Thorsten icke kunde begripa huru sammaa folk, som
syntes s elndigt p sin resa vid ngermann, nu kunde rja s mycket
vlmga och smak.

Gubben helsade honom vnligt, i det han frn det snhvita hufvudet
aftog sin rda yllemssa. "God morgon, Herr Thorsten!" sade han, ty
detta sitt frnamn hade ynglingen tillknnagifvit. "Huru har han sofvit
i natt, i vr gamla stuga? Vra prester bruka ligga der fver natten,
nr de ibland resa uppt kapellet."

"Tack, fader Ollikainen!" svarade Thorsten: "Vntar ni ngon af
presterna hit upp snart? Jag tyckte det var frgan om att Bolla skulle
lsa i r."

Gubben sg med en smleende uppsyn p Thorsten. "Ja", sade han, "s r
det vl tilltnkt. Men sg mig uppriktigt, Herr Thorsten, tnker han
lsa till prest. Jag har tyckt mig mrka, att han r s allvarsam och
gudfruktig. Och dertill med frstr han sig just p oss, allgemene man.
Svarfvargesll r han alldeles intet. Jag har sett mycket folk i min
dar, srdeles medan jag var ung, men icke har jag knt mnga, som ro
s karlavulna fr sina r, som han r, Herr Thorsten."

"Ni har vl varit vidt omkring i edra dagar, ni, fader Ollikainen?"

"h ja men!" sade gubben: "Min vrsta resa var nd nr jag helsade p
slgten i Finland. Min hustru var med mig, och Svgerskan fljde oss
fver hit med sitt barn. Det var just nyss efter kriget. Gud bevara
Svenskarna fr sdana gster, som d huserade i det arma Finland."

"Ja vl!" svarade Thorsten och suckade vid erinringen af sina
barndomsden.

"Men det r icke roligt fr honom, Herr Thorsten, att hra sdana
bedrfliga saker. Sg uppriktigt, har han brdtom till Norige, s fr
vl Bolla skjutsa honom till fjellvgen. Eljest kunde han drja hr
ngra dagar och hlla tillgodo sdant vi ha; s kanske Anders kan f
tid att flja honom."

"Tack, fader Ollikainen! Jag skall sga er rent ut och uppriktigt, att
ngon Svarfvargesll r jag vl icke, men en frd till Norige har jag
intet emot. Likvl blir jag hr tills det faller sig lgligt, efter jag
hr att fader Ollikainen icke ser mig ogerna."

Gubben rckte honom handen med ett uttryck af synbar frnjelse och
frde honom derp till det enkla frukostbordet. Thorsten frgade efter
det friga sllskapet, och fick den underrttelsen, att de hvar och en
voro vid sin sysla.

Gubben och Thorsten voro som bst sysselsatta med sin mltid, d drren
ppnades och en liten skinnbekldd gestalt intrdde, bugade sig flera
gnger obeskrifligt dmjukt samt begaf sig i krypande stllning till
spisen, der han satte sig i askan. Ett par sm, rda gon framplirade
med ett eget lmskt uttryck ur det kantiga ansigtet. Det lg ngot
afskyvrdt i hela denna varelses uppfrande och anblick, s att
Thorsten erfor samma knsla, som vid betraktandet af ett ohyggligt djur.

"God dag, Sjaggo!" sade gubben Ollikainen med en trumpen rst och
skarpa blickar. "Huru mr du? Hvad nytt vet du att bertta? ro
gulfotarna nedstigna frn fjellen? Har man spr p ngon honingstasse,
kanske med ungar till?"

"N, h! Fader Ollikainen!" infll den fremmande under besynnerliga
vridningar p lppar och gon. "Hr kommer vl en vrre svartpels, n
honingstassen. Presten kommer upp till kapellet och har en lsemstare
med sig, som frstr vrt sprk. D fr du stta fram bde renstek och
ost, fader Ollikainen. Du fr mycket frmmande, som ter och dricker."

"Det r godt, Sjaggo! Jag har lnge vntat vr Pastor."

"Hr, Fader Ollikainen", tertog den frre: "kanske det r lsemstaren
du bar hos dig redan?"

Han betraktade Thorsten med den strsta uppmrksamhet. "Eller har du
varit nert landet, fader Ollikainen? Jag har p hela mnaden icke hrt
Bollas vallhorn i skogen! Och har du frt med dig den frnma herrn hit
upp? Fngar han flugor? Eller kommer han fr att lsa grs? Du skall
veta, fader Ollikainen, att Lnsman kommer visst hitt att ska rtt p
en kyrktjuf, som de sga har slagit en fogde der ster ut. Det lystes
efter honom i Sndags, kra far! Och ett helt sllskap var det till p
kpet med honom."

Thorsten knde sitt blod stelna vid denna afskyvrda berttelse. Han
fste en besynnerlig blick p gubben och var nra att utbryta i ett
harmfullt yttrande. Men gubben afbrt honom i det han steg upp och gick
till drren: "r du ensam, Sjaggo?" frgade han.

"Sjaggos hustru r med", svarade frmlingen och makade sig hastigt, med
tbrder af fruktan och undergifvenhet, i sjelfva spisvrn. "Vi bege
oss till Norige, der skall vara en stor hstsjuka. Vi kunna kanske der
frtjena ngot."

"Hr p, Sjaggo", tertog gubben: "hvad var det du mente med din
berttelse om lnsman och fogden? Sg ut, karl! r det ngon fara fr
vra kpstadsfolk? Hafva Tullherrarna borta vid Skansen mrkt ngon
ord?"

"Hvad vet dumma Sjaggo, fader Ollikainen?" stammade den fula varelsen
och antog den dummaste uppsyn i verlden, medan han med hnderna ref
omkring i askan.

Gubben tog sin jernbeskodda staf i handen och gick nrmare intill den
darrande. "Sjung du ut, Sjaggo, det r mitt rd. Slpp du fram hvad du
har p hjertat, och det snart."

"Jo, jo, Fader Ollikainen! Hr r ugglor i mossen. En efterlysning
hrde vi, det r visst; och Tullherrarna rra p sig. De sga att
presten har en lsemstare med sig; men Sjaggo tror, att det r en af
Tullherrarna. En lsemstare har icke s runda kinder och s fyllig
mage, det har Sjaggo ofta mrkt. Men du kunde vl ge Sjaggo en sup,
fader Ollikainen."

I detta gonblick ppnades ter drren och ett nytt vidrigt ansigte
tittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu intrdde en gestalt, honom lik
i drgt och uppsyn. "Fader Ollikainen!" sade den nykomna: "Gif oss en
sup, om du har. Jag vet nog att du har frt med dig brnvin frn din
resa nedt landet. Det r icke vrdt att du sker dlja det fr oss.
Och den frmmande herrn, som du haft med dig, han har nu ocks ngot
att ge t oss, fattiga lappfolk."

Thorsten knde sig uppfylld med afsky fr dessa jemmerliga varelser,
som allts hr representerade en folkstam, vid hvars lefnadsstt och
utseende han var van att fsta ganska romantiska frestllningar. Men
gubben Ollikainen, som bttre knde sina gster, sade helt kort och
tvrt: "Jag har intet brnvin t er. Vill ni bli hr och hvila er,
s fr ni g till stallet. Der fins h, och dit vill jag bra en bit
mat t er. Men frfrigt rder jag er till att hlla er mun, s att
hr intet sprjas andra saker, n jag r njd med att veta att de ro
knda."

"Kra fader Ollikainen!" skrek den sistkomna: "Nog vet du att jag kan
tiga; men visst har du nd en tr brnvin qvar. Se efter i flaskan.
Jag r s rysligt trstig att du det icke kan tro, och jag dr om jag
icke fr en sup. Hr du, granna herre, som har blifvit efterlyst med
kyrksilfret, visst har du ngot godt att ge en stackars lappska? Jag
skall tiga, det r frvisst, men det sger jag, jag mste ha en tr p
tanden."

Thorsten rusade hftigt upp. "Hr hnger besynnerligt tillsammans med
ngot, hvad det kan vara", sade han. "Sg ut, fader Ollikainen! Hvad
menar ni? Hvad r det fr kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren
skrna om? Vet ni om ngot sdant?"

"Herr Thorsten!" yttrade gubben, i det han med genomtrngande blickar
betraktade ynglingen. "Jag har sett att ni har ett rligt ansigte,
derfre tror jag p er. Har ni mrkt ngot ondt med mig och de mina, s
sg ut. Annars, tro ni oss om det bst, ssom vi tro er! Ngot r hr 
frde, och det vill jag taga reda upp. Var ni emellertid trygg. Gamle
Ollikainen knner vl till trakten, och ingen hund sprar honom, der
han vill ha vgen igen efter sig. Och dermed vl nu, Herr Thorsten!"

Han vnde sig derp till Lappmannen i spisen: "Upp med dig, Sjaggo! Fr
ut din hustru! Jag tycker illa om hennes skrik; det lter som en rf i
en skogsbacke, nr han vntar ondt vder. G ut till stallet med henne.
Anders kommer vl snart hem, och det vore mindre vl om han sg er
hrinne."

"h! Anders r icke farlig!" skrek lappqvinnan: "Jag hrde bde hans
och Bollas rst, nr de krde kreaturen bortt Furuborgsmon. De komma
nog intet hem fre qvllen. Men tag fram flaskan, fader Ollikainen. Min
hals r s torr, som ett utbrndt kol."

"Sjaggo!" sade Ollikainen med en frfrlig blick p lappmannen. "Jag
har en gng sagt: fr ut din hustru! Tvinga mig icke att sga om det en
gng till."

Det lg uti den gamles rst och tbrd ngot, som krfde oemotstndlig
lydnad, s att Sjaggo sprang opp, bugade sig dmjukt flere gnger
och derefter utan omsvep fattade qvinnan i pelskragen. Hon fortfor
emellertid att tigga brnvin med hg, skrllande stmma, tills hennes
man frt henne ut p grden. Just i det drren stngdes efter dem,
gjorde hon en tbrd af raseri och lmsk ilska, som kom Thorsten att
ovilkorligt rysa. Men gubben Ollikainen satte sig ned, s snart han
blifvit ensam med honom, och sg ganska eftertnksam ut.

"Herr Thorsten", tog han slutligen till orden: "hr r ngon fara 
frde, det kan jag sga honom att jag ganska vl mrker. Jag skulle
nstan tro att den barske Lnsmannen, som af Anders fick smllen fr
stjernan, lyst efter oss med ngra tillgg, som just icke lta p bsta
stt. Att ingen af oss r en kyrktjuf, det tror jag vi taga hvarandra
genast fria fr, ehuru vi icke knt hvarandra s mnga dagar. Det
skra r, att Herr Thorsten gr bst att icke visa sig hr s lnge.
fverlgg sjelf, om han vill blifva frd till Norige och derifrn vnda
om igen hem till sitt, eller om han vill lta fra sig med fngskjuts
till ransakning uppt Norrland. Tnk p den saken ngra dagar, och sg
sedan huru han vill att det skall blifva. Den frdmda Sockenlappen
skall jag vl p ngot stt f att tiga. Hr r fr frigt ingenting
att befara. Jag skall dessutom laga att Herr Thorsten fr flja med
ngra gossar af rtta sorten till Norige, som ro vana vid vgarna
och just icke gerna lgga sig ombord med hga fverheten. Visst har
jag ibland tyckt att bussarna kunde lta vara sina krokvgar; men jag
skall sga just som saken r, nr man r ute p frdvgar, rknar man
intet s noga. Man kan ju icke fra Guds ord med sig, utan mste lemna
bckerna hemma. Derfre r det verkeligen skada p sdana raska karlar,
som stndigt mste ligga ute hemifrn p frvrf. Mina bda gossar voro
i ngra r med, och det var icke utan att de hade glmt bde ett och
annat, bde af Cathechesen och sedolagen, nr de kommo hem. Men s arta
de sig nu nd, Gud vare lof, rtt godt."

Thorsten betnkte sig lnge. Slutligen fann han, att det var fr honom
det klokaste att icke gra ngot bekant om sina fventyr i Norrland.
Han hade i sjelfva verket intet ondt gjort, han hade icke det ringaste
att frebr sig, men han insg att han skulle inveckla sig i vidlyftiga
ledsamheter, om han ville genom laglig underskning lta bevisa sin
oskuld. Den som vl vid en sdan underskning icke gerna kunde undg
straff, var Anders fr det slag han tilldelat Lnsmannen. Att hr lta
gripa sig och lta sig fras till lnets hfdingsste, skulle varit
att uppdaga kolarfolkets frd och kanske helt och hllet frstra deras
vl. Thorsten uppgjorde derfre den planen att begifva sig fver till
Norige och derifrn p ngot fartyg till Sdra Sverige, der hans pass
och documenter skulle freda honom, emedan ingen der kunde ana om att
han varit i Norrland.

Gubben gick emellertid ut fr att stlla till rtta saken med de
nrgngna lapparna. Thorsten begaf sig nyo in i gststugan, fr att
arbeta p sina anteckningar. Han hrde stundom lappqvinnans skrnande
rst, men hans afsky hindrade honom att g ut och hra efter hvad det
blef af henne.

D det var midt p dagen, tog han sin bssa och beslt gra en liten
utvandring till det ena berget vid krrets norra nda. Han vandrade
emellan de hga, rakstammiga timmerfurarna t det hll, der han tyckte
sig bra finna berget; men snart kom han till en plan, som frmodligen
fordom blifvit afsvedjad, men nu prunkade i den mngfrgade prakten
af en stark vegetation. De vanliga gullgula och rda blommor, som
pryda ngarna i Norden, voro hr frsamlade i utomordentlig mngd.
Hela planen sluttade mot en dal, genom hvilken en bck slingrade sig.
Thorsten begaf sig ned till den grsbevexta stranden och fverlemnade
sig t dessa ljufva drmmar, som en stilla skdning af naturen vcker.
Det ligger ngot s eget, ngot lefvande, ngot fr menniskosjlen
fattligt och till den talande uti hvarje freml. En mossbekldd tall,
som, utan att akta huru hans grenar slingra sig om hvarandra och torka
och falla af, lyftat sin evigt grna topp emot molnen, tycktes med
stolthet visa sin gestalt fr en snhvitstammig, sklfvande bjrk,
hvars ltta qvistar och ljusgrna lf, behagligt lekte i vinden. Det
var en bild af mannen och qvinnan. Emellan dem sorlade bcken och
hvarje flyende vg tycktes vilja bortfra de afspeglade bilderna af
trdens rrelser p stranden.

Thorsten hade icke lnge setat der, frrn han hrde, som det tycktes
ur ett fjerran, lngt bort om skog och fjell, ngra toner som ordnade
sig till en melodi och genomtrngde honom med knslor af ett djupt
vemod.

    "Som man ett vallhorn hr
    Fjerran i skog,
    Genljudslikt minnet dr,
    Aldrig hrdt nog!"  (Atterbom.)

I hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tnkte p sin moders
ddssng och den hemlighet, som hon der anfrtrott honom, men hvarfver
glmskan kastat sin slja. Det var under ett djupt bemdande att
terkalla hvarje omstndighet af den frflutna afskedsstunden frn
det stannade modershjertat, som en ofrklarlig ngest begynte fatta
honom. "Genljudslikt minnet dr!" suckade han smrtfullt och betckte
sitt ansigte, liksom fr att icke stras af ngot yttre freml under
sin anstrngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hrde
ur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa
hemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomtrngande. Men
hastigt afbrts den p en gng. Det var som om det knnande hjerta, som
framlockade tonerna, p en gng stannat, som det brst, som utandades
dem, i ett gonblick brustit. En lng tystnad, en qvalfull, en fredls,
fljde. Thorsten lyssnade efter de ddade tonerna med samma knsla, som
hans sjls ga skte de slocknade minnena.

I detsamma stod den vackra kolarflickan framfr honom. Hon hade lnge
betraktat honom, hon hade mrkt hans trar, innan han blef henne varse.
Men en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, rckte hon
honom sin nfverskppa med kerbr, och drog sig derefter tillbaka.

"Kom hit, Bolla", sade han, "kom och stt dig hr hos mig. Jag vill
frga dig om ngra saker."

Flickan satte sig p en tufva midt emot honom och ur hennes gon fll
en besynnerlig blick p honom. Han betraktade henne ngra gonblick med
en viss frlgenhet. Han knde fr den unga tystltna kolarflickan en
blyghet, ssom hade han sett framfor sig ett hgre vsende. Slutligen
strckte han ut sin hand och fattade hennes.

"Du r tidigt ute om morgnarna, du, Bolla", begynte han: "Jag har icke
sett dig frr i dag."

Flickan sg p honom, med en ppen blick af ngon frundran: "Vi
mste se efter vra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss hr i
fjellskogen har mycket att gra. Vi ha varit lnge borta p vr resa
nedt landet."

"Och derfre gick du s tidigt ut?" tertog han. "Kunde du icke fr i
dag blifvit hemma, tminstone fr min skull? Eller kanske du icke det
ringaste bryr dig om mig? Du tnker vl endast p dina getter och kor?"

Ett gonblick slog Bolla ned sina gon och en flgt af en flygtig
rodnad svfvade fver hennes hals och panna. "Min mor har sagt mig att
man alltid och framfr allt br skta sina sysslor", svarade hon.

"Men sg mig uppriktigt, Bolla", frgade han ter: "finner du icke
dina sysslor mngen gng bde svra och, -- hur skall jag sga det?
-- alltfr dliga fr dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du
borde gra ngot bttre n valla dina getter och bra hem mjlk frn
skogsbetesmarkerna? Knner du icke, som du skulle blygas fr s ringa
groml?"

Bolla teg en stund. "Hvarfre skulle mina sysslor vara ringa och dliga
fr mig? Nr jag skter dem med gladt sinne och friskt mod, s vet jag
icke hvarfre jag skulle blygas fr dem."

"Men finner du din hjertans fgnad i dina sysslor?" infll han nyo.
"Tycker du icke ngon gng, att du kunde gra ngot bttre n vara
piga? Ville du icke gerna vara frnm?"

"S har aldrig ngon frgat mig, Herr Thorsten", svarade hon. "Hvarfre
skulle _han_ just gra det? Skulle jag vilja bli frnm? Intet blefve
mor och slgten gladare fr det? Jo, men jag tnker likvl, det vore
allt vl, ty d blefve jag vl rik s att vi slapp kola t bruket
och kunde betala vra utskylder. Men Frun p Furuborg r mycket rik,
hon, och nd sga de att hon skall vara olycklig, s att hon grter
blod hvar sndagsfrmiddag. Hon trs aldrig i Guds hus, oftare n om
julottan. Jag ville icke vara som hon."

"r det d fr din mors skull och fr slgtens skull som du gr dina
sysslor med frnjelse?"

"Ja visst. Jag begriper omjligen hvarfre jag icke skulle gra mina
sysslor med frnjelse? Jag r redan s stark, att jag kan gra dem.
Jag har gjort nytta i huset i fyra r."

"Och fr den lumpna nyttans skull lefver du? Knner du d ingen hgre
bestmmelse?"

"Herr Thorsten", sade flickan och sg p honom med en allvarsam uppsyn:
"Jag har lst ngot i Guds ord. Fast jag nnu icke gtt till Skrift,
har jag af min mor lrt min christendom."

"Det r godt. D vet du vl att du har en sjl, som lefver fr ett
hgre lif, att du har ett hjerta, som br knna det som r heligt, att
du br veta sanningen och tro p evigheten? Sg mig, knner du, som
r ett naturens barn, hvad dygden r? Hvilken r en qvinnas frnmsta
dygd?"

"Det vet jag, Herr Thorsten, ty det har Prosten en gng utredt i en
predikan: en qvinnas frnmsta dygd r dmjukheten. Jag ber ocks Gud,
att jag mtte blifva rtt dmjuk till sinnes."

"dmjuk, ja! dmjuk! Det mtte d vl icke vara s svrt att bli for en
fattig flicka af ditt stnd. Det vore snarare ett underverk om du vore
stolt."


"Jag vet att infr vr Herre gller icke rikedom och fattigdom",
sade flickan: "Hvarfre skulle jag icke kunna blifva ett Guds barn i
himmelen, fast jag r fattig hr i verlden?"

"Ack, du oskyldiga varelse!" utropade Thorsten: "om ngon r ett Guds
barn, s r det du."

"Min far har likvl sagt, att vi hafva intet att bermma oss af infr
Gud", tertog hon. "Men nog vet Herr Thorsten bttre n jag, hvad vi
stackare menniskor bra gra fr vrt eviga bsta."

"Hr min flicka!" frgade Thorsten, i det han betraktade henne med
frvnade gonkast: "r du af det folket, som kallas Lsare? tminstone
tyckes du vara hemma i din bibel. Du har hemtat din vishet derifrn,
eller huru? Men det skulle vara mrkeligt att veta, om du har sinne fr
naturens sknheter. Sg mig, Bolla, har du sett mnga vackra stllen
hr i trakten? Eller fr mig till det stlle, der du helst ville vara."

Bolla sg ett gonblick frvirrad ut. Slutligen sade hon: "Jag
frstr visst icke Herr Thorsten rtt; men om han menar att jag skall
visa honom, hvar jag helst ville vara, s r det hemma hos min mor.
Eljest sitter jag gerna derborta p berget, der jag kan se fver
skogstopparna, och nr det r klart se en skymt af vr grd hr, och
rken som stiger upp hrifrn. Nr jag ser rken, s stiga upp och det
r ren och ljus himmel, tnker jag alltid p Abels offer. Men nu ro
alla offer redan afskaffade i det nya Testamentets tid. Nu offrar man
endast sitt hjerta t Gud."

"Tnker du s, d du ser ditt hem hr", sade Thorsten: "hvad tnker du
d, nr du ser det eviga hemmet deruppe, det bl himlahvalfvet?"

"Jag tnker p det, att Han, som bor deruppe, i det himmelska hemmet,
ocks r min Fader."

"Hvar r d din fader? Hvad har du hrt om din mors man?"

"Han blef skjuten hemma i Finland, det har min mor berttat. Jag har
ofta tnkt att det skulle vara mig en gldje att se honom: men sg
mig, Herr Thorsten, som r lrd och vet mycket, r det syndigt att jag
blir ngslig fr den tanken? Jag r rdd fr att tnka den. Tror Herr
Thorsten att man skall knna igen hvarandra i det andra lifvet efter
detta?"

"Hvad skulle du sga, Bolla, om jag svarade dig: nej?"

Bolla sg p honom med en besynnerlig hpenhet. Slutligen sade hon
lngsamt: "Vl vet jag att det str i Skriften, att det som varder
sddt frgngligt, skall uppst ofrgngligt. Men det str icke utsatt,
om vi skola der kunna se eller hra, ssom vi gre hr. Men en vet jag
som vi der skola knna och se och hra, det r vr Frlsare sjelf."

"Du tyckes hafva tnkt p tskilliga saker, fven i andeligt
hnseende", sade ynglingen: "men egentligen har jag just icke ftt
rtt p ditt hjerta, ssom jag tnkte p att ska det. Jag kan icke
gra rtt klart fr mig, om du ger knsla eller icke. Sg mig rtt
uppriktigt, Bolla, har du ngon fstman nnu? Eller har du tnkt p, om
du ville hafva en?"

"Jag har ju icke lst nnu, Herr Thorsten", svarade hon rodnande: "Det
har han hrt af Fader Ollikainen."

"N, n nr du har lst, en vacker dag, hvad tnker du d p?"

"Jag tnker vl d, som nu, p allt godt som jag kan tnka, och sker
att undfly det onda."

"Min stackars flicka!" suckade Thorsten halfhgt fr sig sjelf: "Det
lr vl vara ett svalg nd emellan vra sjlar. Nr jag ser din blick,
lser jag mer i den, n din ande frmr fatta och ditt hjerta knna.
Hvarfre skulle du icke vara fdd att tnka samma tankar, som jag?
Hvarfr skulle ditt hjerta icke kunna knna hvad mitt hjerta knner?
Men mitt frstnd sger att det mste vara en villa, d jag vill lsa i
ditt vsende ett tersken af mina knslor fr det stora och skna och
eviga."

Bolla sg ngslig p honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och
bfvande rst: "Jag har icke frsttt Herr Thorsten."

"Derfr vill jag tacka Gud -- kanhnda!" utbrast han och stod upp.

Ltt som en sdesrla hoppade ocks Bolla ifrn marken och stod bredvid
honom. "G icke lngre, Herr Thorsten", sade hon: "Lt oss nu g hem.
Herr Thorsten kunde eljest g vilse i skogen."

"Vilse!" upprepade Thorsten. "Ja, huruvida jag icke redan r mycket
vilse, lemnar jag derhn."

"h nej!" utropade hon muntert, "flj bara mig, jag skall nog visa
rtta vgen!"




4.


Thorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens
grna yta och den lilla gruppen af tallar, som hjde sig p densamma.
En och annan mindre vattenfgel svfvade med hastiga vingslag hr och
der fver starrtufvorna. Det lg ngot s sllsamt sorgligt och dsligt
i den vidstrckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen
ngslan, en nstan vild lngtan tillbaka till sina studiers hemvist,
det enda der han var hemma. Denna knsla var nstan en hemsjuka, sdan
som ofta i de qvalmiga sdra lnderna fattar nordbon eller i stora
stder den kraftige natursonen. Hr var det omvndt en som lngtade
ifrn norden: det var en, som lngtade ifrn naturen till konsten och
lifvet bland mera omvexlande freml. Thorsten knde ett behof att
meddela sig, att rdgra med en vn, som gde samma bildning som han
sjelf.

Han hade fattat det beslutet att ju frr desto hellre begifva sig till
Norige och skiljas ifrn den "besynnerliga Lsarflickan", som tycktes
omjligen kunna fatta hans knslor och sigter. "Vi ro icke bestmde
fr hvarandra", sade han fr sig sjelf. "Hon frstr mig icke, om jag
sger henne min krlek. Hon r ett oskyldigt naturens barn; men jag
fruktar att hennes hjerta r tomt -- eller kanske r det icke nnu
utbildadt. Det mste bo knsla i ett hjerta, som blickar ut genom
sdane gon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes
rrelse! Har p jorden ett lskvrdare ansigte funnits? -- Men hennes
sjl r s rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon r icke utan en
viss eftertanka. -- Men det r rysligt att s hr g igenom hela hennes
innersta och utgissa det! Det r kanske icke heller rtt. Hvad ang mig
hennes knslor? Jag mste bort hrifrn, jag mste skiljas vid henne.
Jag knner mig alltfr svag fr att icke kunna fatta en knsla fr
henne, som mitt bttre vetande ogillar."

Han vandrade lngsamt nedt stranden af mossen. "Det r ngot
besynnerligt jag knner fr denna flicka", fortfor han att fverlgga
fr sig sjelf. "Jag mste underska denna knsla. r jag kr i henne?
Kan jag svara mig sjelf ja, d jag frmr att s lungt bedmma min
knsla? Det kan icke vara ngon verklig passion, som brinner fr henne
i mitt innersta: jag skulle d knna att jag icke kunde lefva utan
henne. Och dock r hennes sllskap mig krt! -- Det r en villa! Hon
har icke ngon sjl i sina gon: hvad fr hgre tanke har vl ngonsin
genomstrlat hennes sjl? Jag mste bort hrifrn. Hon fr icke flja
mig. Hennes bild skall blifva mig ett krt, romantiskt minne. Mer br
den icke vara. I morgon reser jag!"

Han nrmade sig en stor vassbuske. En bck, endast synlig emellan
tufvorna, d man kom lngre fram, smg sig genom mossen och just
bakom vassbusken. Thorsten hrde i det samma ofrmodadt en halfhg
sng, som framljd ifrn vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i
verkligheten fregtt framfr honom. Det var en Finsk runa, som rsten
sjng. Ynglingen nalkades fr att se efter sngarn.

I detsamma som Thorsten sg bakom vassen, blef han varse en bt, hvari
en fiskare satt och, tvrt emot dessa tystltna varelsers vana, sjng.
Det var Anders, som hade uppstmt den besynnerliga sngen. Dess ord
lydde i ordagrann fversttning frn Finskan:

    "Regnbgen skiner p afstnd
    Ett lngt moln i Nordvest.
    I molnet r en vattendroppe,
    I droppan r en vidstrckt insj,
    I insjn r en rd bt,
    I bten ro tre mn.
    Hvem af dessa r med ror frsedd?
    Ilmarinen r med ror frsedd.
    Hvem hller i styret?
    Sjelfve gamle Vinminen.[*]
    Hvem r midt i bten?
    Jesus r midt i bten.
    Hvart g mannerna?
    Hvart begifven J er, kmpar?
    t den hrda norden,
    Ut i hafvets hrda svallning
    I den mssbekldda vgen,
    Dit furarna stupa, med hufvudet frut."

    [*] Finska gudomligheter. Vinminen var Gudarnes fader
    och Ilmarinen vindens Gud.

Dessa hedniska trollord, lrda frn det ena slgtet till det andra,
sjngos p en genomtrngande, enformig melodi; ssom oftast de
Finska runorna sjungas. Thorsten visste icke hvad som sngen syftade,
men en egen knsla af nstan vidskeplig hemskhet intog honom. Han
mnade just ropa ett "god dag" till Anders, d denne, som mrkt hans
nrvaro, vinkade t honom och med ett finger p munnen antydde honom
att tiga. Derefter skt fiskarn med en lng stng sin farkost fram
emellan tufvorna. Thorsten lyssnade nnu till hans ord och hrde
fljande slut af trollsngen:

    "Hafvets gumma, grsbrst,
    Krrets ande, skum-mantel!
    Kld dig i lyckoklder,
    Stt dig i gfvodrgter,
    P dina gfvotider,
    P mina fngstdagar."

Vid sngens slut frsvann farkosten bakom den lilla tallgruppen p
krret. Sedan Thorsten lnge sttt der tankfull, hrde han en ljuf
rst, det var den vackra kolarflickans, ttt bakom honom hviska hans
namn. Han vnde sig om, och hon bad honom stiga in i svenskstugan
igen, emedan ett bud vore kommet ifrn Bruket och fader Ollikainen
hll p att utforska hvad nytt som var  frde. Thorsten nickade och
hon skyndade fre honom uppt grden. Det viga och behagfulla i hennes
gng vckte ter hans frtjusning, d hon ltt tycktes svfva frn
den ena stenen till den andra. Han trodde sig frut hafva bemrkt
att gngens behag och rrelsens dla ledighet var ett fretrde, som
endast tillhrde de hgre stnden. Men hos denna kolarflicka var den
mest okonstlade hllning och skerhet frenad med en verklig sknhet i
drag och vext. Besynnerliga, frvirrade frestllningar flgo igenom
Thorstens sjl. Han fljde tigande sin ledsagerska tills de framkommit
till stugan, d hon bad honom stiga in medan hon sjelf aflgsnade sig.

I stugan satt en stark, groflemmad man med ett barskt ansigte och
talade med gubben. Vid Thorstens intrde tycktes mannen ett gonblick
frvnad, men snart stod han upp och gick nrmare. "Knner ni denna
herrn, fader Ollikainen?" sade han: "En man just s beskrifven som
han, med grn rock, har blifvit efterlyst. Han har slagit en Lnsman
i ngermanland och r misstnkt fr andra svra saker. Hyser ni honom
lnge, fader Ollikainen?"

Thorsten, fr hvilken mannen frefll som en Inspector eller ngot
dylikt, svarade i kolargubbens stlle: "Jag r en resande naturforskare
och har med Lnsmannen i ngermanland intet att gra. Mina pass ro i
ordning, och dermed vl. Men jag mrker att hr lr vara ngot misstag
begnget. Jag skulle just nska att f trffa vederbrande Auctoriteter
hr, fr att f upprttelse fr ngra frnrmande misstankar, som icke
blott ni, men en usel Sockenlapp, tilltit sig om mig."

"Ah!" sade Inspectorn hnande: "Lnsman blir intet svr att trffa.
Han r fr nrvarande vid Furuborg, just upptagen vid ett extra ting
om kolningen i Sdra Soltorpsskogen. Det skulle icke vara otroligt att
han och fjerdingsmannen kunde komma hit hvad det lider. Sjaggo kan nog
visa dem vgen, han."

"Menar herrn den usla lappen, som jag sg hr i gr?" frgade Thorsten:
"sprider han ut lgner om mig?"

"Jag vet icke det", sade Inspectoren i det han tog sin hatt: "Ingen kan
se folk lngre n till tnderna. Mig angr ingen annan n de, som hra
under bruket, men jag har nu utrttat mitt rende. Skickar ni d, fader
Ollikainen edra bda sner till Furuborg, ssom sagdt. Farvl!"

Han betraktade Thorsten nnu en gng med liflig uppmrksamhet, helsade
honom derefter och skyndade bort. Thorsten knde sig hgst orolig.

Ollikainen tycktes vara nnu mer n vanligt tankfull. Likvl
uppmuntrade han Thorsten med en gldtig uppsyn och sade: "Den arga
Lnsmannen har kokat en svr soppa t oss; men var trygg, Herr
Thorsten! S lnge jag och mina bussar hafva hufvudet uppe, skall intet
farligt hnda honom."

"Det r ingen fara, som skrmmer mig", svarade Thorsten, "men
ovissheten r ngot s obehagligt, att jag endast vill blifva af med
den. Sg mig uppriktigt, fader Ollikainen, kan jag gra ett besk p
bruket, fr att hra efter huru det str till?"

"Det gr nog an att f veta det p nrmare hll", yttrade gubben: "Vr
Lnsman kommer snart, kanske nnu i denna dag, hitt trakten, och vi
skola tala med honom sjelf. Men efter han har en annan rock med sig,
Herr Thorsten, lgg af den der grna tills vidare!"

Med dessa ord aflgsnade sig gubben.

Thorsten begrundade lnge hans ord, och ansg det rdligast att vara
beredd till en skyndsam afresa. Han snrde derfre sin skjutvska med
sina saker tillsammans och begaf sig sedan ut att njuta af traktens
vildhet s lnge han kunde. Han tog bssan under armen och gick till
prtet fr att frst frga efter Bolla.

Det var en stark rk, som rdde i fre delen af prtet. Vid elden, som
brann p spisen midt p golfvet, sutto de bda gummorna, Bollas mor
och Ollikainens hustru, sysselsatta med tillredelsen af en mltid. Det
frefll Thorsten, som han blifvit frflyttad flere sekler tillbaka
till det tidehvarf, hvars seder mlas i de gamla Islndska sagorna.
De bda smvexta Finngummorna, som pysslade om en stor kittel p den
enkla spisens mur, frekommo honom som ett par troll, hvilka beredde en
underbar dryck. Stugan saknade fenster, s att rken uttrngde genom
det s kallade vindgat sedan den hljt hela den sllsamma taflan i ett
ltt flor. Bolla syntes icke till, s att Thorsten, s snart han ngra
gonblick betraktat den sllsamma gruppen, drog sig tillbaka igen,
men Bollas mor skyndade efter honom. Hon fattade honom, med en gummas
nrgngenhet, vid armen och frde honom ned till stranden af krret.

"Hr p, unga Herr Thorsten", sade hon: "Jag ser vl kanske litet mer
n andra kunna se. Men var icke rdd fr det. Gumman kan tiga, tro mig
det. Han r mig lnge bekant, han! Jag har sett honom frr, det mste
vara skert. Han har mycket olefvadt nnu. Den onda Lnsman skall icke
f honom!"

"Tack fr den goda spdomen, kra mor!" svarade han: "Men sg mig
uppriktigt, om det verkligen r s, att ni sett mig frr? Eller hvad
menar ni egentligen med sdana ord?"

"Jo, jag menar som jag sger", tertog gumman. "Den onda Lnsmannen kan
aldrig f ett slut som r godt. Han letar ju efter menniskosjlar, just
som tiggarn efter silfverpenningarna. Men jag vet icke hvad Anders
har fr knlar i hufvudet i dag. Se der kommer han tillbaka och ser
alldeles ut, som om han ingen fisk hade till middagen. Se huru ifrigt
han ror! Det vill ngot till att ro i kapp med en sdan karl, Herr
Thorsten! Det gr hvarken Lnsman eller Tullherrarna."

"Hvarfre talar ni s mycket om Tullherrarna?" frgade Thorsten,
p en gng helt strngt och allvarsamt seende p gumman: "Sg mig,
uppriktigt, kra mor, har fader Ollikainen eller ni eller ngon af era
barn att gra med de herrarna? Finnas hr lurendrejare?"

"Jag vill just sga som sanningen r", sade gumman: "Nog kan Herr
Thorsten veta, att bonden hr vill sjelf begagna hvar enda jordlapp.
Hvad skall Torparen d lefva af? Kolningen hinner icke att skaffa oss
vrt ndvndigaste. Ngon annan frtjenst bests icke oss, gemene folk.
Hvad skall man d gra? Gossarna vra f skligt betaldt fr hvar
fora ifrn Norige, d de ha i ett och annat betett sig litet s der
hurtigt; men s ha vi ocks p det sttet ftt ihop s pass, att kronan
hvart r ftt ut sina utskylder af oss. Nog veta vi, att det icke kan
blifva annorlunda s snart, ehuru det just icke r s vl, att kronan
skall behfva drifva oss p olagliga vgar fr att f ut de fattiga
styfrarna. Men man r ju tvungen att lefva. Hvad skole vi gra?"

Anders kom i detsamma med bten. Han lade till bakom vassbusken och bar
i land en stor packa med varor. Thorsten insg nu, att hr nyttjades en
fdkrok, hvilken i sjelfva verket var fga hedrande. Men spelet mste
hllas ut till slutet. Han mste blifva hr, tills han visste, huru det
stod till med de faror, han fruktade.

Utan att yttra ett ord eller gra en helsning, begaf sig Anders med
sin brda uppt grden. Han hade icke lnge varit ur sigte, frrn
ngra jagtrop hrdes bortifrn skogen. Gumman lyssnade med uttryck af
bestrtning p ropen. "Det r Lnsman, som kommer!" utropade hon: "Gud
hjelp oss!"

Ett par bsseskott hrdes ifrn skogsbrynet. "Jag stter mig i bten!"
sade Thorsten. "Der ser mig ingen, och om det skulle glla, kan jag ro
ut p bcken. Der kan vl ingen flja mig, ty mossen ser just ut som
den hngdyn vi foro fver p hitvgen."

"Det r godt!" hviskade gumman: "De veta icke, att vi ega en bt!
Jag gr vl upp och ser till hvad de fretaga sig der hemma. Fader
Ollikainen r dem nog fr slug!"

Medan gumman gick upp till grden, skyndade Thorsten att intaga bten
och stta den ut ifrn stranden. I skygd af ngra hgre tufvor och
buskar tyckte han sig tryggt kunna ro bortt. Han litade helt och
hllet p Ollikainen och knde sig lugn, oaktadt hans stllning vl
kunde vara egnad att vcka farhgor.

Det r en innerligt behaglig knsla att sakta flyta hn i en ltt bt
fver en klar vattenyta. Speglar sig himlen i den stilla vattenspegeln,
s frefaller det, liksom svfvade man p vingar i skyarna. Der
Thorsten lngsamt halkade fram vexte tskilliga vilda rter vid
stranden, och stora neckblad lgo utbredda fver bcken p flere
stllen. Just vid den lilla gruppen af tallar, som skymde bort honom
och bten frn grden, lade han till, och satte sig att gifva akt upp
hvad som frefll deruppe. Han hade icke lnge stirrat uppt backen,
frrn han varseblef ngra frmmande karlar, hvilka tycktes sysselsatta
att sprka med de sm Finngummorna. De pekade t flere hll, och det
blef klart fr Thorsten, att det var Lnsmannen i orten i sllskap med
tskillig tullbetjening.

Bland personerna p grden visade sig snart fven ett par Lappar. S
mycket Thorsten kunde se, var det Sjaggo och hans hustru. Der rdde
mycken oro bland de frmmande personerna, tycktes det, och de skte
ganska ifrigt p alla sidor. Slutligen sg Thorsten att Sjaggo med
ett par andra karlar nalkades stranden af mossen. Af den elake och
frslagne Lappen, som vl mste vara bekant med trakten och dessutom,
ssom en slags vilde, skert hade mycken fning att spra upp villbrd
och menniskor, trodde sig Thorsten hafva mycket att frukta. Men han
beslt att hlla sig stilla ute p mossen, der det vl icke var s ltt
att nalkas honom, d han hade bten i sitt vld. Han hoppades ocks att
icke blifva upptckt bakom gruppen af tallar. Men deruti var han icke
mycket sker. Den sluge Sjaggo saknade genast bten, och som han visste
att Anders nyligen var hemkommen med densamma, dmde han att den ej
kunde vara lngt borta. Gubben Ollikainen visade sig emellertid snart
derp vid stranden. Efter ett lngt samtal, hvarunder Sjaggo gjorde en
mngd bugningar, aflgsnade sig allesammans.

Thorsten brjade blifva allt mera dyster och nedslagen. Han var
frfljd, som en missddare och efterlyst, ehuru oskyldig. Det krnkte
honom bittert; men han insg ndvndigheten af att hr undvika att
spjerna emot udden.

Bolla visade sig snart vid stranden. Hon sg utt mossen under oroliga
rrelser. Thorsten beslt att visa sig bredvid tallgruppen, fr att, i
fall hon gaf tecken dertill, draga sig tillbaka eller ock nalkas. D
hon vinkade, rodde han skyndsamt till stranden.

"Herr Thorsten!" sade hon: "Lnsman r hr med folk och den
olycksfogeln Sjaggo lr nog, om mjligt, visa honom vgarna. Jag skall
emellertid frska att flja en annan vg. Fader Ollikainen sade mig,
att jag skulle smyga mig hit ned, medan han trakterar dem litet i
Svenskstugan." Sedan hon lyftat en nfverrensel i bten, sprang hon uti
den och fattade ena ran. Thorsten tog den andra, och under flickans
ledning halkade bten skyndsamt utt vattenytan. Emellan de grna och
gullgula och ljusrda tufvorna, slingrade sig bcken, ssom en klar
vg, bortt den fjerran skogen.




5.


Det led emot aftonen. Solen snkte sig fr att en kort stund drja
under horizonten. Skogstopparna frgylldes af aftonrodnaden, och ngra
gllt skriande sjfoglar drogo snabbt fver den fuktiga mossen. De
bda roende voro lngesedan komna ur sigte frn Ollikainens grd, s
att de redan tillryggalagt strsta delen af vgen fver mossen. Med
anstrngning ndde de den andra skogbekldda stranden, just d solen
gick ned. Bcken som de fljt, slingrade sig allt bredare fram int
skogen.

"Vi mste hvila hr", sade Bolla: "Strmmen har ngra forssar lngre
fram, som vi icke kunna fara utfre frr n det r full dager igen."

Hon framtog i detsamma den medfrda nfverrnseln, som befanns
innehlla ett litet matfrrd. Thorsten frgade henne nu huru snart
de kunde vara i Norige, och om hon ville visa honom vgen nda fver
grnsen.

Hon sade att de endast behfde tre eller fyra dagar fr att komma fver
fjellet. Det var en genvg hon ville visa honom, eljest endast begagnad
af smyghandlare, som frde sina varor frbi tullen vid en Svensk,
numera raserad skans.

Thorsten kastade sig tankfull under ett trd, med bssan nra till
hands och sin skjutvska under hufvudet. Bolla slumrade p marken ngra
steg derifrn.

Det var en af dessa ljumma, skna sommarntter, som endast den hgre
norden eger s skna. Det susade sakta, ssom andehviskningar, i
trden, och ifrn krret hrdes d och d en sjfogels ljud som
upprepades af echo, eller qvittrade en liten talltrast i granskapet.
Det var klart p himlahvalfvet utom i vester, der ett hvitt, sknt
moln sakta hjde sig i sllsamma former p det hgbl, med ngra f
tindrande stjernor bestrdda fstet. Men snart inslumrade Thorsten
djupt.

En obehaglig knsla genomfor honom d han vcktes. Bolla stod framfr
honom och sade hans namn, s att han genast befann sig vaken. Han knde
sig kall och sg ocks att hela hennes gestalt var fverstrdd med
ngot hvitt.

"Min Gud! r det sn?" utropade han bestrt.

"Ja", var hennes svar: "Det har varit en frostnatt. Mnga menniskors
vlstnd och bergning har frusit bort i natt."

Thorsten sprang upp och sg sig sjelf bestrdd med sn samt hela nejden
hljd i en hemsk likduk. Trden buro hvita brdor p grenarna och
marken var betckt med halfqvarters djup sn. Solen stod redan fver
horizonten och dess strlar brto sig skarpt emot den glindrande snn.
"Det var sledes detta, som det skna molnet medfrde" sade Thorsten
fr sig sjelf: "Dess luftiga sknhet var verkligen olycksbringande,
ssom s mngen mensklig r det."

Thorsten gick ned till stranden af mossen fr att se efter bten. Det
var ett sllsamt skdespel, som der visade sig fr honom. Den vida
planen var hljd med sn, men d solen bestrlade den vidstrckta ytan,
tycktes den p ngot afstnd frvandla sig till ett omtligt, djupbltt
haf, som rrde sig i klara vgor, utan skum eller grummel, lngst bort
till horizonten, der en smal ljusstrimma skiljde det frn himlen. De
bda bergpyramiderna, som stodo vid hvar sin nda af mossen, tycktes
rrliga. Deras frr runda former brto sig nu i skarpa facetter, hvilka
n skto ut ssom hvassa kanter, n ter smlte in i berget tillbaka.
Det underbaraste var, att de mrkbl fjellmassorna nrmade sig
hvarandra, n vidrrde hvarann med de utskjutande kanterna, n nickade
till hvarandra med sina hga hjessor, men derefter gonblickligt ryckte
sig tskils och hoppade tillbaka. Den lilla gruppen af tallar, som
stod midt p mossen, hade skjutit upp, s att trden tycktes vara s
hga, som jttelika palmer. Deras mrka stammar rrde sig fven hastigt
i blixtformiga vinklar mot de bl vgorna. Allt var s underbart, s
frtrolladt, att dess skdande ingaf en knsla af frskrckelse och
hpnad p en gng.

"Hvad betyder detta?" frgade Thorsten ifrigt.

"Det r en hgring!" svarade Bolla. "Sdana fr man se ibland i
fjellen. Men det bebder att snn snart gr bort; och smlter den, s
f vi svrt att komma utfr forssarna och fver fjellryggen. Vi mste
vl derfre skynda."

Under det Thorsten nnu beundrade den majesttiska synen, skimrade ett
rdt sken ett gonblick lngst bort vid horizonten. Det drjde en liten
stund, och en skarp knall upprepades af genljudet rundtomkring.

"Det var ett skott!" sade Bolla: "Jag hoppas att de icke jaga efter oss
eller ska vra spr, medan snn ligger qvar."

Med dessa ord lossade hon bten och skt den ter ut i vattnet. Bda
fortsatte skyndsamt sin frd. Bcken som de hittills fljt, hade nu
vext till en bred strm, och krkte sig emellan en reslig furuskog p
den ena sidan och ngra bergshjder p den andra. Strmdraget bidrog
fven att pskynda btens fart, s att alla freml hastigt flgo frbi
de bortilandes blickar. D de stundom foro under de lutande tallarnas
grenar eller en vindflgt rrde dem, nedrasade den snmassa, som om
natten lagt sig p deras grenar. Mngen gng blefvo de i bten hljda
af ett sdant hastigt snfall. Men det blef lika hastigt slut med snn,
som den kommit. Innan middagen hade redan alltsammans smlt fr den
starka solhettan och barrtrden prlade i en uppfriskad grnska, medan
deremot en och annan kerteg, som synts vid strmbrdden, var frgad
med en viss rodnad, ett visst rdaktigt skimmer, som hngde vid sden.

"Frosten har brnnt krarna!" sade Bolla och pekade p den olyksbdande
purpurn.

Strmmen som hittills flutit jemt men snabbt, brjade nu blifva
oroligare. Hr och der syntes hvirflar och skum i vattnet. Ofta sorlade
vattnet omkring en stor sten. n brt det sig emot en klippa vid
stranden. P ngra stllen flto timmerstockar i strmfran.

D de bda unga som bst s skyndade med elfven och Thorsten
fverlemnade sig t sina drmmar, sade Bolla hastigt: "Nu komma vi till
forssen. Fr Guds skull, sitt d stadigt i bten och rr icke rorna.
Lt mig, som farit hr frr, f styra!"

Hon satte sig i bakstammen med den ena ran, och bad Thorsten stta sig
midt i bten fr att hlla jemvigten. Farten tilltog och Thorsten hrde
ett dn, ett doft brusande, som kom dem allt nrmare till mtes. Det
var forssen, utfr hvilken de skulle fara.

"Se icke framt!" sade Bolla. "Hll gonen fast i bten, eller p
himlen! Man kan eljest ltt hisna, om man icke r van vid forsfrder."

Thorsten lydde henne icke. Han fste sina blickar p hennes gestalt,
der hon med sker blick betraktade alla freml omkring sig och, med
ett uttryck af mod och frtrstan i de behagliga anletsdragen, styrde
den ltta farkosten. Brusandet tilltog med frfrlig skyndsamhet.
Snart gick bten icke mera jemnt. Ngra ryckningar kndes. Det var
liksom en slitning, ett knakande i btens fogningar, d den blixtsnabbt
bortrycktes af en hvirfvel och slungades hn ibland hgt stnkande skum
och rytande vattenmassor. Det svindlade fr Thorstens gon. I hans
hufvud gick det omkring och han mste med bda hnderna hlla sig fast
i btens kanter.

Men det drjde icke mnga gonblick innan de hunnit utfre forssen,
efter hvad Thorsten trodde; men nu tycktes strmmen p en gng vara
slut. En mrk bergvgg stngde vgen fr de framilande.

"Vi krossas emot berget, som det nu ser ut fr oss", yttrade Thorsten
med en temligen lugn stmma, d han kastade gonen omkring sig.

"h nej, just hr svnger sig forssen till hger", svarade hon. I
detsamma gjorde bten en tvr vndning i en hvirflande gl. Thorsten
var nra att frlora jemvigten men han hll sig dock fast vid
btkanterna. Spetsen af bten bjde sig derp nedt och Thorsten
knde huru det nu gick utfre. Men han hann icke ens rtt besinna sin
belgenhet, frrn en brnning stnkte honom full med fradga och bten,
ilande frbi brnningen, flg ut p ett jemnare vatten.

"Nu ro vi lyckligt nedkomna!" sade Bolla. "Hr mste vi g i land och
lemna bten efter oss. Vr vg gr emellan bergen dit vesterut."

Nu styrde hon till lands, och sedan de bda vl fastbundit bten, fr
att hindra honom att flyta bort, begfvo de sig int fjelltrakten till
fots.

Efter en liten mltid vid stranden, hvarunder Bolla underrttade
Thorsten, att de innan aftonen borde hinna till en fjellstuga, som
var byggd till hrberge fr resande, begynte de sin vandring int
demarken. Nu blef naturen allt mera vild omkring dem. Ofantliga
granitblock, p hvilka ingen vegetation kunde fsta sig, lgo
kringstrdda. Bergsklyftorna genom hvilka de mste klttra, hade skarpa
kanter och voro genom den smltande snn slippriga, s att de bda
vandrande ofta mste understdja hvarandra. Emellertid skyndade de
ofrtrutet framt.

Det hade redan lidit emot aftonen, d de hunno stranden af en bck.
Bolla blef bestrt, d hon sg att det genom snfallet kade vattnet
bortskljt den spng, som var lagd derfver. Det var en hel mils krok
till ett annat fvergngsstlle. Hade Thorsten varit ensam och utan
Bollas ledning kunnat hitta vgen, skulle han simmat fver den ngra
f alnar breda bcken. Nu terstod den enda utvgen, den i Norrland
vanliga, att flla ett trd tvrt fver bcken. Men hur skulle man f
omkull ett, d ingen yxa fanns? Thorsten fann dock p rd. Han utskte
en smal, reslig gran just invid stranden, samlade en rishg omkring
stammen, sedan han afbarkat den nedtill, och antnde riset. Inom kort
upplgade en eld omkring trdet.

Thorsten sg till att elden icke skulle sprida sig och d han trodde
trdet tillrckligt koladt vid roten, bjde han det med en stark str i
den riktning dit han ville att det skulle falla. Med outsglig gldje
sg han sitt fretag lyckas. Det kdiga trdet frbrndes allt mer och
mer, s att slutligen spetsen snkte sig fver n lngt inp andra
stranden. Med ett par vidjor af mjuka tallrtter, bands stammen fast
vid sin stubbe, sedan elden blifvit vl slckt. Thorsten gick sjelf
frst fver p det svigtande trdet, under det han skte att bibehlla
jemvigten genom att hlla sig fast vid grenarna, som likvl hr och der
stodo i vgen. Sedan han lyckligt fverkommit, fstade han trdtoppen
p samma stt som stammen, samt tervnde att hemta flickan. De mest
hinderliga grenarna brt han af, fr att bereda henne en lttare
fvergng.

Han fattade sin skjutvska och bssa och flickan nfverrnseln. Men
nu mrkte han att det skulle blifva omjligt fr bda att komma fver
p en gng, emedan trdet icke kunde bra dem. Han mste derfre lta
Bolla g ensam frut. Han stod qvar p stranden och fljde med ngslig
uppmrksamhet hvarje hennes steg. Dessa voro vigtiga, ty om hon halkade
eller frlorade jemvigten, mste hon falla i strmmen, hvilken var
lika hftig som djup. Man kunde jemfra denna spng med Muhamedanernas
Sirt, den sju steg lnga bryggan som leder till Paradiset och r smal
som en sabelklinga, enligt deras Koran. Den Finska flickan hade redan
tillryggalagt hlften af den svra vandringen, d hon begynte vackla.
Rnseln som hon bar i handen, hindrade henne att visa den vighet och
skerhet, som annars utmrkte hennes gng. Hon uppgaf ett rop af
frskrckelse, d hon knde att hon hll p att falla, och slppte i
detsamma rnseln; lyckligtvis tervann hon sjelf jemvigten, men hela
matfrrdet bortfrdes blixtsnabbt af vgorna och frsvann i djupet.

Bolla stod ndtligen p andra stranden, och Thorsten skyndade efter
henne dit. Hon beklagade frlusten af nfverrnseln mest derfre, att
deri lgo ngra papper eller bref, ssom hon kallade dem, som hennes
mor befallt henne lemna honom, d de skildes t. Men frlusten kunde
icke mera hjelpas. Derfre fortsattes vandringen tills aftonen. D
hunno de till Skogsstugan, mlet fr denna dagens frd.

I de obebodda fjelltrakterna funnos fordom flere s kallade
fjellstugor, der de resande funno tak fver hufvudet, foder t sina
hstar och ved att bereda sin mltid med. Nu hafva p de flesta
stllen, der dessa stugor stodo, sm grdar bildat sig, der en
nybyggare lefver och frser de resande med deras oumgngligaste behof.
Den stuga, som Thorsten och Bolla hunno, lg vid lurendrejarnes vg,
och var fr de flesta andra obekant. Emellertid hade fven der en
nybyggare nedsatt sig, och lefde af det han kunde frtjena p de
djerfva gster, som beskte hans boning. Huset bestod af tv rum, det
ena ett rkigt prte, det andra ett stall. P ngra f stegs afstnd
stod fven en liten lada, der nybyggaren frn de kringliggande krren
insamlade sitt hfrrd.

D Thorsten och Bolla nalkades, brjade ett par hundar att sklla.
Genast rusade ett par karlar ut, fr att se efter hvad som var  frde.
Sedan de noga skdat omkring, och funnit att det endast var tvenne
personer, som ankommo, lockade de hundarne tillbaka, fr att lta de
frmmande intrda i stugan.

Derinne sg det beynnerligt ut. P den af ngra grofva stenar snarare
sammanvltade n uppmurade spiseln, brann en stockeld. Liksom i
finnprten i allmnhet, var fre delen af rummet full af rk. Men p
golfvet omkring elden, belysta af det dunkla skenet, lgo ngra i
pelsar och tcken hljda gestalter med bistra, rdhriga ansigten.
Det var ett band smyghandlare, gissade Thorsten genast. Bland alla
de ansigten, som betraktade de intrdande med en viss misstnksam
uppmrksamhet, var det ett, som framfr de andra var utmrkt. Det
tillhrde en kort, tjock, i en randig nattrock kldd man, och var
nstan dubbelt s bredt som lngt; frfrigt var det frsedt med en
krans af rda, krusiga hr, som nda till sjelfva hakspetsen infattade
det. Hvad den karga naturen inspart p den trubbiga nsan, hade hon
slsat p de fylliga lpparna. Ett par gon, sm som pepparkorn, men
glimmande som eldgnistror, rrde sig med frundransvrd snabbhet under
tvenne gonbryn, hvilkas form och frg hade strsta likhet med tufvor
af bjrnmossa. Sedan denne ngra gonblick betraktat Thorsten och
Bolla, bjd han dem komma nrmare fr att njuta af brasan. "Hr r godt
rum nog fr goda vnner", sade han: "och andra n goda vnner f icke
titta in. Var vlkommen, herre, och hon med, flicka! Jag tycker jag
knner igen dig: r du icke Ollikainens Bolla?"

"Jo, herr Apothekare!" svarade flickan. "Min far har skickat mig att
flja denna herrn fver fjellen. Eljest skulle jag sga att Lnsmn med
ngra Tullherrar just voro hemma hos oss i morgons. Gud vet, p hvilka
vgar Sjaggo frer dem, ty han var med i sllskapet."

"Sjaggo!" sade Apothekaren: "den rder jag att icke ppna sin mun om
oss. Fr frigt vet jag att han visar dem t Helsingland, ifall de
skulle leta efter oss. Sjaggo r ju vr man."

Vid dessa ord framtog Apothekaren en reskantin och dukade upp dess
innehll p det rankiga bordet, som stod i en vr. Han bad derp, med
den norrlndska frimodigheten, de nykomne gsterna hlla till godo.
Thorsten mste tillst att han efter en sdan frd som han gjort,
ingalunda var frestad att afsl inbjudningen. Apothekaren visade sig
ganska vnlig och sprksam; men Thorsten kunde icke rtt med hans
uppsyn och blickar. fven Bolla tycktes vara ngot skygg fr honom.

Sedan mltiden blifvit slutad, sade han: "Se s, goda vnner! Nu lgga
vi oss hr, s godt vi kunna. I morgon drager jag med mitt folk uppfr
strmmen. Denna gngen r det en god affr vi hafva att gra. Bara
Jamaica Rumm och Franska viner. Men vi mste tmma nnu ett glas med
vra frmmande. Skall det vara en sup, herre, eller en tr Jamaica?"

Thorsten undanbad sig frgfves. Han mste tmma ett glas, som den
bestllsamme Apothekaren islagit. fven Bolla slapp icke med mindre, n
att hon smakade p drycken.

"N, hurudan finner herrn min Rumm?" frgade Apothekarn.

"Fr att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak", svarade Thorsten.
"Det mste varit ngot medicament i glaset kanhnda. Men sjelfva varan
tycktes eljest vara fin och god."

"Ja, varan r kta, det svarar jag fr", sade Apothekaren med ett
afskyvrdt hnlje: "Fr se om Tullbeskarne skola smrja sig med den
kostbara drycken! Men nu blir jag smnig! Lt oss g till hvila!"

Thorsten sg sig om efter en vr, der han tnkte nedkasta sig p en
halmkrfve, d drren ppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med
ett frnjdt grinlje p de tunna lpparna.

"H! r det du, Sjaggo!" utbrt Apothekaren: "hvad har du att frkunna?"

I detsamma fll Lappens blick p Thorsten. Han drog sig liksom bestrt
tillbaka ett gonblick; men snart besinnade han sig och intrdde
hel och hllen i stugan. Blott ett giftigt gonkast hftade han p
Thorsten, sedan ltsade han, som han alldeles icke bemrkt honom.

Men Thorsten knde sig hrvid ingalunda vl till mods. Han beslt att
i alla hndelser icke tillbringa natten hr ibland dessa sklmar. Det
rann honom i sinnet att den lilla ladan, som lg bredvid grden erbjd
ett fredligare herbrge. Han sade det t Bolla, och hon gick genast dit
frut. Thorsten tackade Apothekaren artigt fr hans gstfrihet, rckte
honom enligt landets sed ett handslag och aflgsnade sig med sin bssa
och skjutvska.

I den lilla ladan, som hade en drr vnd t stugan och en glugg p
den motsatta vggen, befann sig ett temligt hfrrd, som tjente
till en ganska beqvm bdd. Bolla yttrade sin fruktan fr Sjaggos
konster, och tillstngde derfre drren ganska vl innanfre, samt
lade sig p en hbundt nra densamma. Thorsten skte sitt lger vid
gluggen, som han stllde ppen. Han hade derifrn en utsigt fver den
vilda fjellnaturen, som hr var frfrligt dslig. Ingen enda kerteg
framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghllar,
emellan hvilka mrka skogsdungar uppskto. En lng stund fverlemnade
han sig t sina fantasier.

Det var slutligen en besynnerlig knsla af matthet, som intog Thorsten.
Han spratt flere gnger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt
fll honom d den tanken in, att det mste varit ngon smndryck i
Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han knde i sitt hufvud,
var hgst onaturlig. Han hade i sin skjutvska ett par flaskor,
hvaraf den ena innehll ett Caffe-extract, hvilket ngon gng varit
honom nyttigt, ssom medicin p resan. fven nu framtog han detsamma
och intog ngot deraf. Det gjorde sin verkan, s att han knde sig
fullkomligt vaken och styrkt. Han brjade d att fverlgga,
huru han skulle kunna belna den goda kolarflickan, som varit hans
vgvisare. Penningar hade han icke mycket att umbra. Men han tnkte
p att sknka henne en guldring af temligt vrde, som han rft af sina
frldrar och nu burit allt ifrn sin ungdom.

Hastigt hrdes p drren ngra ryckningar, liksom ngon velat ppna
den. D den var vl tillstngd, begynte man vldsamt stta p densamma.
Thorsten skyndade dit. "Hvem r der?" frgade han med hg rst, i det
han fattade sin bssa i handen. Det blef en tystnad fver allt.

D bjde sig Thorsten ned fr att se, s godt skymningen ville tillta,
om Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det frvnade honom att hon
icke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron p Apothekarens list
med smndrycken.

Derefter upprepade han nnu hgre: "hvem r det hrutanfre, som vill
in?"

"Lt upp och slpp oss in p gonblicket eljest sl vi snder drren!"
svarade en frfrlig stmma, som Thorsten trodde sig igenknna fr
Apothekarns.

"Hvad viljen J hr?" frgade Thorsten tillbaka: "Sgen det genast,
eljest skjuter jag den frsta, som vgar titta in."

Intet svar fljde, och Thorsten hrde endast hviskningar utanfre.
Men snart fllo ngra starka slag p drren. Thorsten besinnade sig
hastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bssan, fr att
kunna, utan att spilla ngot menniskolif, ingifva sina angripare ngon
fruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon
var s matt, att hon icke rtt vaknade, utan genast snkte sitt hufvud
p hans axel.

I detta gonblick rycktes drren upp, och Apothekaren visade sig i
densamma, tfljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar.
Thorsten satte genast mynningen af sin bssa emot hans ansigte och
brnde af skottet. Apothekaren strtade baklnges, och drren blef
af de andra ter tillslagen. D skyndade Thorsten med den sanslsa
flickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann
att det var lgt till marken. Derfre drog han henne efter sig, och
skyndade, undangmd af ladan, att gmma sig bakom ngra stora stenar
i brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrn. Der nedlade han
flickan p marken och laddade sin bssa p nytt. Han hrde snart nyo
buller bort vid ladan, der drren ter mtte blifvit ppnad. I detsamma
framglimraade ocks der ett hastigt sken. Inom en kort stund kades
det, och Thorsten mste slutligen tro, att det fattat eld i het.
Emellertid kunde i alla fall eldsvdan icke blifva farlig, s att han i
det afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte betrffade, trodde
han att det icke frlorat derp, att kanske gonbrynen blifvit ngot
frminskade genom det ovntade svedjandet och kindernas frg upphjd af
de svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstnkta.

Men det var ingen tid till muntra anmrkningar. Thorsten tog sin
stackars fljeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke lngre
in i skogen fr att anvnda samma medel som han sjelf nyttjat till att
vcka henne ur den farliga slummern. fven p henne gjorde drycken en
skyndsam verkan. Hon slog upp gonen med frskrckelse, och fann sitt
hufvud lutadt emot hans brst. P en gng flg en gldande purpurrodnad
fver hennes ljufva drag: det var frsta tecknet till hennes tervunna
medvetande. Det andra var att hon gmde det rodnande ansigtet emot hans
hjerta.

Det var en djup rrelse, som i detsamma ocks genomtrngde Thorstens
innersta. Han kunde icke gra sig den rtt klar, men han bjde sig ned,
upplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne.

"Stackars flicka!" sade han: "Vakna efter den frfrliga trolldrycken!
Fr Guds skull! Faran r nnu icke frbi! Kanske brjas den frst nu.
Vi blifva frfljda."

Bolla upprttade sig med mycken styrka, men den hga purpurn p
hennes kinder frsvann hastigt. Hon satte hnderna ngra gonblick
fr ansigtet och drog ngra tunga andedrag. Derefter sg hon upp och
kastade uppmrksamma blickar omkring sig.

"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag frstr! Och
vi blefvo fverfallne i ladan, ssom jag fruktade. Men huru hafva vi
kommit hit?"

Thorsten frklarade huru det hade tillgtt.

"Vi mste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i het, men
det r snart slckt! Sedan lra de vl frflja oss. De hafva hundar
med sig. Men jag knner vgen fver fjellet."

"Blott du str ut med att vandra lngre, min goda flicka!" sade
Thorsten bekymrad: "Du ser s matt ut. Jag kan i det matta skenet se,
att du r blek."

"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, nr det gller att
rdda -- rdda -- vrt lif."

Hon rckte Thorsten handen, och nu skyndade de bda bort emellan
klipporna, allt lngre upp ibland bergen.




6.


Och oafbrutet gick vandringen framt. De togo sig ingen rast eller
hvila, frrn de hunnit lngt bort ibland de dsliga bergen, afsides
frn farvgen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans,
som hr framdrifvit sin hjord, hade betrdt dessa hemska trakter. De
vandrade hela natten, tills de frsta strlarna af morgonen begynte
att frga de hgsta fjelltopparnas snflt med en rodnad, s skr
som den eljest endast finnes i en yppig ros eller p en femtonrig
flickas kind. D frmdde Thorsten icke g lngre. Han sade att han
oundvikligen behfde hvila. Bolla frde honom till en bergskrefva,
derifrn man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring fver
de trakter de genomvandrat. Der satte de bda sig ner, och Thorsten
framtog ter flaskan, som innehll den smnfrjagande drycken. Bda
drucko af densamma.

Men p Bollas ansigte svfvade ett uttryck af ngslan och bekymmer.
Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemrkte det, och frgade
henne om orsaken. Hon sade, att de hade nnu tv dagars vandring att
gra, innan de hunno ngon ort inom Norige, men de befunno sig nu
utan ngot matfrrd. Dessutom yttrade hon ter den fruktan att de
skulle blifva frfljda. "Vi skulle kanske kunna ska herberge hos en
Nybyggare, som har sin fbod en mil p sidan om vr vg; men vi skulle
d komma en dag sednare, och det vore att lemna vra frfljare god tid
att hinna oss."

Thorsten betnkte sig. "Tror du d att de skola ska oss hos
Nybyggaren? Eller skall han frrda oss till dem, om vi visa frtroende
fr honom?"

"Gran Rutman r vn till vr Anders", svarade hon: "Han r den strsta
rffngare i hela trakten, och Anders plr slja hans rfskinn t
honom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore
det bst. Fr frigt kan ingen veta om han nu r vid fboden eller den
str alldeles tom. D hade vi vandrat den afvgen frgfves."

Bda suto tysta en lng stund. Det blef dager och solen uppgick fver
bergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestrtning. Hon
spnde gonen utt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen
fven fr Thorsten att ngot rrligt syntes bland dvrgbjrksbuskarna
p lngt hll.

"Det r en hund!" sade hon: "Sjaggo r efter oss."

"Jag skulle rda honom att icke komma allfr nra", sade Thorsten och
sg om sin bssa. "Kan du se, om det r den uslingen? Tror du att han
kommer ensam?"

"Ensam trs han vl icke", yttrade hon: "Han och hans hund ro
vgvisare."

"tminstone skall hans hund icke lnge spra oss, om han kommer en gng
inom skotthll", tertog Thorsten.

Nu visade sig p afstnd flere personer, frmst bland dem Lappen
Sjaggo, som noga gaf akt p hunden. De nalkades allt mer och mer, och
det syntes att de voro bevpnade med skjutgevr. "Det terstr oss att
frska undkomma fver berget", sade Bolla. "Men de mste blifva oss
varse, om vi frska den utvgen."

Thorsten fstade just sina harmfulla blickar p den springande
Lappmannen, d denne gjorde ett lngt hopp, p en gng fllde sin
bssa, strckte armarna uppt och fll fvernda. Ett frfrfarligt
skri fljde kort derefter.


"Nu ro vi kanske rddade!" utbrast Bolla. "Den elake Lappen har
sprungit i en af Rutmans rfsaxar. D de andra samla sig omkring honom,
frska vi att springa fver bergskanten! Sjaggo har nog nu ftt s
mycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De friga
hitta visst icke."

"Ja s", sade Thorsten: "Han har just kommit p ett stlle, som passade
honom! Den tjocka Apothekaren, om han har plster s vl som smndryck,
m nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte.
Han fick vl nog af mitt krutskott."

Samtliga frfljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett
par nedbjde sig fr att uppspnna rfsaxen och slppa honom ur sin
klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta t den
stackarns ofrd.

Detta gonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klttrade skyndsamt
bergskrefvan uppfre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget
utan att blifva bemrkta. Der mtte dem en vidstrckt lingonmosse.
Hr sg vegetationen alldeles frtorkad ut. Ngra f dvergbjrkar
hade bruna lf och lingonriset var graktigt. "Hr mtte den frra
frostnatten varit frfrlig!" yttrade Thorsten.

"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke strckt sig. Vi f
nog erfara det vid mossen. Det r hettan emellan bergen, som frtorkat
allt hvad som lefvande r."

De skyndade utfre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de
till randen af mossen, som tycktes best af en tt smskog af lingon,
endast en half aln hg, men s tt, att de vandrande mste liksom vada
igenom densamma. Men det frfrligaste var, att samma gonblick deras
ftter vidrrde de nrmaste rtstnden, hjde sig ett genomtrngande
gnll ur lingonriset och ett grtt moln uppsteg omkring dem. Detta
bestod af otaliga svrmar myggor, som genast betckte de annalkande
strarne. Inom en handvndning voro bdas ansigten och hnder betckta
med blodiga stygn. Frgfves var att sl eller flgta p de hungriga
flygkrken. De strtade sig p menniskornas hud och lto der till
tusental dda sig; utan att de frigas anfall upphrde. Nsborrar,
lppar och gon blefvo isynnerhet stuckna.

"Hr r ingen annan utvg", sade Bolla: "Vi mste fram!"

Med hnderna fr ansigtet och gonen tillslutna, jagade af de
infernaliska krken, skyndade de bda framt. Bolla fattade Thorstens
hand och han mste helt och hllet fverlemna sig t hennes ledning.
Lyckligtvis kommo de snart fver krret, som var hljdt liksom af en
dimma af myggor. Men den orkneliga svrmen stannade icke inom sitt
frra omrde. Den utstrckte sig och fljde de vandrande, liksom med
en utgrening, hvilken bildades af en gr dimma af lefvande yrfn och
hngde tillsammans med dimman fver krret. Lnge mste de bda vandra
innan svrmen af frfljarne s glesnade, att de kunde fritt se sig
omkring.

Slutligen var det middag och solen brjade att brnna dem.

"Vi mste ska skygd under solhettan", sade Bolla: "Den trttar oss mer
n sjelfva gngen. Frfrigt, om ocks Sjaggo vore ls ifrn rfsaxen,
f de icke hunden fver myggkrret. Vi kunna derfre nu vara ngorlunda
trygga."

Hon frde honom derefter till en hjd, der vinden fritt kunde
tillflgta dem svalka, men en stor granithll tillika erbjd en
vederqvickande skugga.

"Lt oss hvila hr ett par timmar", sade hon: "Vi hinna s mycket
raskare undan i natt, d det blir mera svalt att g."

Thorsten nedkastade sig p marken. Hans ansigte, hnder, hals och
brst voro betckta med blsor af de elaka myggbetten, som frorsakade
en olidlig plga; men hans trtthet var lika stor, s att han med en
viss tillfredsstllelse utstrckte sig p jorden. nnu en annan plga
begynte likvl att lta knna sig: det var hungerns. Men Bolla hade
sagt, att de nnu mste vandra tv dagar, innan de hunno fram till
Norige. Det sg mrkt ut huru det skulle vara mjligt att uthrda
dermed. Emellertid utkrfde naturen sin rtt, och Thorsten insomnade
frn sina bekymmer.

Han hade slumrat ngra timmar innan han vaknade. D han slog upp
gonen, knde han sig lifvad och strkt af sin smn. De plgsamma
myggbetten hade blifvit lkta och han knde sig muntrare. Det frsta
han blef varse, var en nfverskppa med br, som stod bredvid hans
hufvud. Han skyndade att resa sig upp fr att se efter Bolla.


Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrn honom, med frkldet
utbredt fver sitt ansigte. Han stod lnge, lutad mot sin bssa, och
betraktade den ljufva gestalten, gmd i sin enkla grofva drgt, liksom
en skn blomma i sitt hrda blomfoder. Sllsamma knslor bestormade
hans inre. Han knde, att i hans hjerta hade fr henne en mhet
uppkommit, i hans sjl hade fr henne ett tycke uppsttt, som voro
mktigare n hvad han knnt fr ngon annan qvinna. Men hans frnuft
sade honom, att hennes sjl icke var skapad fr hans; han tyckte sig
hafva ett medvetande deraf, att fr honom och henne icke fanns en
gemensam sllhet. Tanken p krlek till henne uppfyllde honom med en
underbar ngslan. Det var en strid i hans inre emellan hans knsla och
hans frstnd. Men slutligen sade han fr sig sjelf: "Du blir aldrig
min, skna flicka! Att med krlek trycka dig till mitt hjerta vore
att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af ovntade
frsakelser i nya frhllanden. -- Och hvad du knde fr mig, hvem vet
det? Du skulle skert icke sjelf kunna reda din knsla! Nej, jag vill
icke tro, hvad min fantasi lser i ditt ga! Jag vill skiljas ifrn dig
ssom en vn, en bror! Ditt minne --, hur krt skall det icke blifva
mig! Mtte mitt ocks blifva dig s!"

Nu fll det honom in, att det var hrdt att stra hennes slummer, d
hon kanske icke sofvit mnga gonblick -- hon hade ju plockat br under
det han sof! Han beslt att stta sig och afvakta tills hon sjelf
uppvaknade. Han ryckte sina gon ifrn henne och tervnde till sin
frra hviloplats.

Det drjde icke lnge innan han sg henne rra sig. Hon knppte
hnderna tillsammans ngra gonblick, han hrde en djup suck och derp
ryckte hon hastigt frkldet bort ifrn sitt ansigte. Hennes gon mtte
hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod
upp.

Han knde sitt hjerta klappa hftigare vid den hulda rodnaden p hennes
kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjd honom brskeppan.

"Vill du ta med, Bolla?" frgade han. "Annars vgar jag icke rra
ngot enda br."

"Jag t mig mtt under det jag plockade", frskrade hon.

"Jag tror det icke, goda flicka", invnde han: "Utan du mste lta mig
se det. Kom och stt dig hr och t med mig, eljest smaka mig icke
bren."

Utan att vidare gra ngra invndningar, satte hon sig ned och frtrde
ngot af den knappa mltiden. Hon yttrade derunder intet annat, n
korta svar p hans frgor om vgen.

D vandringen ter begyntes, bad hon att f bra hans skjutvska. Han
tillt det icke, och en vnlig strid derom uppkom, hvari han blef
segrare.

Vgen brjade nu att bli allt brantare uppt. De nalkades sjelfva
fjellryggen. Hr blef det allt kallare, och de mste till och med
vandra fver ett snflt. Skogen hade upphrt i dessa hga trakter.
Sjelfva dvergbjrken fanns icke mer. Endast ngra jemmerliga lafvar,
de yttersta af den organiska naturens alster, hngde nnu fast vid
klipporna. Ingen fogel syntes i den dsliga rymden.

Fr de bda trtta och hungriga vandrande, blef vgen allt tyngre och
vandringen allt svrare. De uppmuntrade hvarandra likvl understundom
med ett ord, ett leende. P kolarflickans ansigte hvilade nu en
sjlfull blekhet. Det var ett nytt, ovntadt behag, som derigenom
visade sig fr Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med
en allt mera kad beundran. Slutligen knde han, huru tvifvelsmlen
om hennes upphjda knslor, hennes sjlslyftning ville allt mera
bortblekna ur hans eftertanka. Han blef d orolig, liksom hade
han upptckt en fiende ibland sina knslor i sitt eget brst. Men
d upplyfte han gonen till himlen och skte tervinna det fasta
medvetandet af sin vlbetnkta och grundade fvertygelse.

Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppt
snfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lng dal, lik en i
urminnes tider urhlkad, och nu uttorkad strmfra, d en besynnerlig
sng hrdes. Den kom lngst bortifrn dalens brjan, som de redan
lemnat bakom sig, s att Thorsten trodde att deras frfljare voro dem
i spren. Sngen lydde:

    "Jag, karl, skogsgngare,
    Man, i demarken stampande,
    Mnne ej i mig finnes karl,
    I gubbens son en man,
    Detta ondas hfvare
    Sngare af Lappens sng? --"

De hade icke lnge lyssnat p det underliga qvdet, som i klara ljud
rullade lngs klippdalen, frrn Bollas ansigte strlade af gldje och
hon svarade i det hon hjde den behagliga rsten till samma Finska,
gllt klingande melodi. Hon sjng:

    "Visst i den gamles son
    Finnes en driftig man;
    I skogshyddans grd
    Finnes en snabb yngling.
    Kom p lyckliga jagtvgar,
    Skynda p gynnande fngstigar!
    Renarnes plsbekldde man
    r fngen i rdsvansfngarens jerngiller."

"Det r vl Anders?" frgade Thorsten. "Jag knner igen hans rst."

"Det r han", sade flickan. "Lt oss vnta honom. Han skall dela sitt
frrd med oss, och flja oss."

En besynnerlig, mrk knsla flg upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke
hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned
gonen fr hans strlande blick och teg, liksom hon fverlagt ngot fr
sig sjelf.

Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjt ett eget, underbart
behag fver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behfve hans
hjelp fr att komma fver vid den stora forssen, i fall han har tid att
g med. Eljest har han visst rende till Gran Rutman."

"Vi vilje d icke uppehlla honom, i fall han har brdtom", tertog
Thorsten, i det han fven knde sina kinder vrmda af en sllsam rodnad.

Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin gldje
derfver att de lyckligt undkommit, och frklarade, att han skulle
dikta en mrklig visa om Sjaggo i rffngarns sax. D han hrde olyckan
med Bollas rnsel, erbjd han genast sin i stllet.

Han sade dem derefter att hans rende till Rutman var hgst vigtigt,
men att han ville mta Bolla vid stora forssen sedan hon fljt Thorsten
fram till den Norska grden.

"Det glder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens
hand, "att det gick som det gick. Vi hade vl annars, jag och min
bror och ngra andra raska bussar, tagit Herr Thorsten ls igen
med handkraft. Men det r bst d man slipper att taga uti med
hrdhandskarna."

Thorsten tackade honom derefter fr hans vnskap och lofvade att skicka
honom en god bssa frn Stockholm till vnskapstecken och minnelse.
Derefter begaf sig Anders fver hjden sder ut, medan Thorsten och
Bolla fljde dalstrckningen emot snfjellet i vester. Det blef allt
dsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphrt, och allt
vidstrcktare snflckar lgo qvar emellan klipporna. Slutligen
befunno de sig vid den eviga snns grns. Det var besynnerligt att
finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton.
Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark kld rdde der
och solstrlarna, som brtos i besynnerliga frgor mot sn- och
isflckarna, tycktes hafva frlorat sin vrmande egenskap. Dessutom
lgrade sig en tung, hvit dimma midt fver den hgsta spetsen, som
Thorsten och Bolla skulle fvervandra. "Den bdar oss ondt", sade
flickan.

D de vandrande sgo de sista solstrlarna bryta sig emot de fversta
kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt
mera blnade, hrdes ett aflgset dn emellan bergen. "Det r uren, som
ker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss vl!"

"Hvad menar du med uren, flicka?" frgade Thorsten.

"Uren eller urvdret", svarade hon. "Vi f ett Herrans vder, men det r
fr sent att vnda om. Flj bara noga mina steg, Herr Thorsten!"

Det hemska dnet kom allt nrmare. Ett dystert mrker utbredde sig,
och snflingor brjade att flyga omkring i luften. Slutligen frambrt
orkanen med frfrlig vldsamhet. Snn yrde i allt ttare hvirflar, och
det var knappt mera mjligt att ppna gonen. Likvl gick den modiga
kolarflickan framt. Thorsten fljde henne med strsta anstrngning.
Ett par gnger tycktes det, som urvdret ville upphra, men det hvilade
sig endast, fr att med desto strre raseri brja nyo. D stormilarna
till slut slungade hela massor af sn och isbark framfr sig, blef det
icke mjligt att framtrnga lngre. De bda vandrarne skte skygd bakom
en stor sten.

Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hrde
med en knsla af rysligt vlbehag p de vilda elementernas dn. Det
var majesttiskt att hra det sklika dundret, som terskallade p
alla sidor. Emot bergets sida, under deras ftter nalkades ett mrkt
moln sllsamt afbrytande sin frg emot det ljusa snmolnet uppe p
fjellspetsen.

D hrdes ett hftigt genomtrngande tjut lifsom af hundradetals de
grsligaste rster. "Min Gud! det r en skock vargar", utropade Bolla,
full af ngest. "Lt oss hlla oss stilla!"

Thorsten spnde sin bssa och gjorde sig frdig att frsvara sig till
det yttersta, men det lg ngot s rysligt frstenande i de hungriga
villdjurens lten, att det icke var honom mjligt att fvervinna en
rysning, som isande lopp honom genom mrg och ben. Nu visade sig ett
par glnsande punkter ett stycke framfr honom i dunklet af snyran.
De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var
grnaktigt, fosforiskt.

"Det r en vargs gon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan
slt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom fr att ska skydd hos
honom. Han upplyfte sitt gevr. D visade sig flera glnsande punkter,
bestndigt tv och tv tillsammans, framfr honom. Det frskrckliga
tjutet kades. Med krampaktig ngest lade Thorsten bssan till gat,
men hade likvl nog kld att vl rikta skottet just emellan tvenne
punkter.

Den skarpa knallen upprepades af echo. De friga villdjuren tycktes
hafva blifvit skrmda d ett fll. I detsamma vidrrde ocks det mrka
molnet bergets sida och en lng blixt hoppade i uddiga vinklar fver
snfltet. Det var ett skmoln, som urladdade sig i fjellen, just under
de ngsliga resandes ftter. En syn mera majesttisk n den af ett
sdant, sedt ofvanifrn, kan man knappast frestlla sig; det skna i
detta skdespel frtog, till och med i den farliga belgenhet, hvari
Thorsten och flickan befunno sig, fr ngra gonblick, deras knslor
af fasa. fven p villdjuren gjorde det mktiga fenomenet intryck:
de flydde nedt dalarna, derifrn deras tjut hrdes allt mattare och
mattare.

Skert ett par timmar sutto de bda unga der, afvaktande urvdrets
slut. Thorsten erfor en knsla af vlbehag; hans sjl knde sig hgt
lifvad till mod och beslutsamhet, d han slt den sakta darrande
flickan i sin arm. "Du behfver vrma dig, flicka!" sade han. "Tryck
dig fastare till mitt hjerta."

Men hon bjde sig sakta ifrn honom och ville gra sig ls ifrn hans
omfamning. "Nu har uren rasat ut", yttrade hon: "Vi kunna fortstta vr
vandring."

"Det r mig icke angenmt att g hrifrn", sade Thorsten tankfull.
"Fr hvart steg som vi g vidare, kommer den stunden nrmare, d jag
skall skiljas ifrn dig. Det gr mig ondt, flicka! Det blir en bitter
stund. Vill du lofva mig att ej alldeles glmma mig, sedan jag r
borta."

Hon vnde sitt ansigte emot honom och svarade blott med en blick. Och
han knde ett par trar brnna i sina gon, d han tog en kyss frn
hennes lppar.

Hon stod upp och sg sig omkring. "Stormen har frt snn med sig", sade
hon, "s att vi kunna komma fram utan allt fr stor svrighet. Inom ett
par timmar hoppas jag ro vi vid den stora forssen."

Thorsten fljde henne, d hon nu tog vgen utfr det snkldda berget.

Vandringen utfre berget gick lngt lttare, n den gtt uppfre. Och
det var med en knsla nstan af barnslig gldje, som Thorsten helsade
de frsta spren af vegetation, som mtte p nedvgen. Den frsta
dvergbjrken, som stod emellan ett par sndrifvor, den frsta granen
tycktes honom nu sknare n de synts frut. Han gladde sig att ter se
en lefvande natur.

Solen var just uppgngen d de ankommo till den stora forssen. Den var
belgen emellan tvenne sjar, af hvilka den ena, som lg betydligt
hgre n den andra, utfr en brant klippvgg nedsnde sin fverfldiga
vattenmassa. Midt i fallet, just fverst der den framstrtande
vattenmassan brt sig, hade klippan bildat en liten plan, ombrusad af
den skummande forssen. Denna punkt hade ingen menniskofot betrdt,
berttade Bolla; en gng berttas en bjrn, som ville simma fver
vattnet ofvanfr forssen, blifvit fattad af strmdraget och bortryckt
med forssen. Men han hade blifvit frd p sjelfva den lilla planen.
Der vgade han hvarken gifva sig utfre eller kunde han simma uppfre.
Han stod der och rt frfrligt, till dess han upptcktes af folk. D
samlade sig ngra skyttar frn bda sidor om fjellet fr att skjuta
honom. Nr han skrapades af den frsta kulan, ruskade han p pelsen
och rt nnu frfrligare. Men s snart han mrkte att de flygande
blyntterna kommo honom fr nra p lifvet, greps han af frtviflan och
strtade sig i forssen, som i ett gonblick krossade och begrof honom.

De bda vandrande stodo invid fallet, och Thorsten betraktade det med
hnryckning. "Der gr just riksgrnsen", sade Bolla: "S snart vi re
lyckligt fverkomna, befinna vi oss p Norsk jord!"

Riksgrnsen, utgrande en bred gata, uthuggen i skogen, strckte sig,
ssom ett ondligt perspectiv p mse sidor om den insj, som gaf
forssen sitt ursprung. Det var med en hemsk knsla, som Thorsten frsta
gngen gick att stta sin fot utom fderneslandet. Der lg en kstock
vid Svenska stranden, ofvanfr forssen och i den satte sig Bolla och
han. Med frenade krafter hade de snart hunnit till andra stranden.

Icke srdeles lngt ifrn grnsen lg ett Norskt hemman, hvarifrn
Bolla sade att det icke blefve svrt att erhlla skjuts. Men innan
de begfvo sig dit, yttrade Thorsten sin nskan att nrmare bese det
mrkvrdiga vattenfallet.

D man befinner sig p hjden ofvanfr forssen, hres i dess dn
doft och liksom aflgset. Det r frst vid foten af den majesttiskt
brusande vattenmassan, man fr ett rtt begrepp om dess storhet. Man
ser den frut lugna vattenytan p en gng afbruten och frvandlad i
skum. Den frfrliga, kokande afgrunden tyckes bra i tusen spillror
frkrossa hvarje varelse eller ting, som vill frska den fventyrliga
frden utfre. Om en grof timmerstock kastas i strmmen, afbrytes den
p flera stllen och somliga stycken spjelkas snder, d den kommit
utfre. Man berttar dock att en Lappgubbe, som somnat i sin bt under
fiske i den fre sjn, af strmdraget blifvit ryckt utfr forssen och
oskadd nedkommit till det lugna vattnet; och att en annan gng en ung
flicka haft samma de. Men ingen vill tro dessa sagor, s mycket mer,
som knappt ngot r frbigr, utan att forssen erhllit sitt offer.
Berget, utfr hvilket vattenmassan strtar sig, r s brant, att
det, p den ena sidan finnes ett stort mellanrum emellan vattnet och
bergvggen, der ortens invnare inrttat ett laxfiske.

Bolla frde Thorsten till den underbara grottan, hvars ena vgg bestod
af skummande vatten. Der rdde en besynnerlig skymning, emedan dagern
i en slags gulaktig frg brt sig igenom den rrliga vattenkolonnen.
Thorsten njt det hgtidliga intrycket af detta naturunder, med den
lifligaste frtjusning. Flickan tycktes dela hans nje, men det var
endast i hans glnsande gon hon hemtade sin njutning. Han mrkte att
hon endast fst sin uppmrksamhet vid honom, och han fattade hennes
hand. Han ville hviska ett vnligt ord till henne, men ehuru i grottan
forssens dn hrdes liksom qvfdt, tminstone dmpadt, var det s
djupt genomtrngande, att ingen mensklig stmma derinne kunde gra sig
frnimbar. Hon smlog vnligt, d hon sg honom rra lpparna och hon
lade fingret p sin munn med en s lskvrd uppsyn, att han ovilkorligt
tryckte henne intill sitt brst. Han knde hennes hjerta klappa emot
sitt, och afskedsstundens smrta genomflg hans sjl. En tr smg sig i
hans gon och d han sakta tryckte en kyss p hennes lppar, nedrullade
denna tr p hennes hgt rodnande kind. Men d var det, som hade en ny
knsla vaknat i hennes innersta, eller som p en gng hennes knsla
velat gifva sig luft. Hon utbrast fven i trar, och med en blandning
af blyghet och hnfrelse, som underbart afspeglade sig i hela hennes
vsende, besvarade hon hans omfamning och kyss; men hon hade efter ett
par gonblick tervunnit vldet fver sig sjelf, och i det hon med
smidigt behag slingarade sig ur hans arm, behll hon hans hand i sin
och ledde honom ter ut i dagen under Guds fria himmel.

Thorsten fstade sina blickar med djup rrelse p henne, men han
bemannade sig fven, drog den ring, han rft af modren, frn sitt
finger och tryckte den p hennes. "Behll den som en minnelse!",
hviskade han.

Hon tryckte ringen emot sitt hjerta och en blick tackade honom. Men hon
frde honom nu skyndsamt uppfr hjden tillbaka. D de uppkommit dit,
visade sig ofrmodadt Anders p den andra stranden.

"Farvl! Lycklig resa!" hviskade flickan vid denna syn, i det hon nnu
en gng tryckte Thorstens hand och skyndade till den tunga kstocken.

"Farvl, flicka! Gud vare med dig!" svarade han och torkade trarna ur
sina gon: "Om jag lefver, skall jag framdeles beska dig!"

Hon svarade intet, utan skt allenast ut sin farkost. Med ett ltt
hopp satt hon uti densamma och vinkade till honom sin afskedshelsning,
hvarefter hon rodde utt vattnet.

Thorsten knde sitt brst hfvas af stormiga knslor vid denna syn.
"Var denna flickas sjl lika skn, som hennes gestalt", tnkte han:
"och var den vl skapad att gra mig lycklig? Hvarfre frskt jag min
lycka, eller skall jag en dag terkomma fr att ska den hr i knen?"

Men hastigt mrkte han att flickans rtag blefvo ojemna. Hon hade
kommit strmdraget alltfr nra: det fattade hennes farkost och svngde
den ur riktningen. D begynte hon med frtviflans krafter att ro emot
strmmen. Thorsten och hennes frnde, som stod p andra stranden,
uppgfvo rop af frskrckelse. Men med tomma hnder frmdde de intet
utrtta. Det drjde ocks endast ngra gonblick, innan flickan af
den kade farten till fallet mrkte, att hennes rddningsfrsk var
frgfves. D lt hon p en gng rorna falla och kastade sig p kn
i bten. Hon upplyfte armarna emot himlen, med en tbrd af bn och
undergifvenhet; derefter kysste hon ringen, som hon ftt af Thorsten.
Nu fattades bten af sjelfva forssen. Flickan satte bda hnderna fr
ansigtet, och som en blixt frsvann hon utfr det svindlande djupet.

Thorsten strtade sansls till marken.




7.


Det var en skn, klar vinterafton i Stockholm. De argandska lyktorna
p Drottninggatan bestrlade ett lysande hvimmel af equipager, hvilka
i det ypperliga fret, under klingande bjellrors musik, halkade fram
emellan mngden af fotgngare, som bildade en strm vid hvardera
sidan af gatan. En stor del af de sldar som pryddes af eleganta
damer, stannade utanfr ett hus, der den rikt eclairerade frsta
vningen antydde att det var en fte. Det sades till och med att ngon
af de kungliga skulle komma dit, s att en talrik folkmassa samlat
sig utanfre. Damerna, som stego ur, blefvo i frbigende behrigen
begapade; knuffningar utdeltes, speglosor slsades, eleganta herrar
foro fram som skojare, tjufpojkar slogos, en bonde beskrattades,
fruntimmer frfljdes och jungfrur skreko. Det blef ute p gatan
bullersamt, s att det slutligen var med en glad knsla, man tog sin
tillflygt till den eljest qvalmiga societn deruppe.

Hvilken smak han har, den rika Lifmedicus Illerhjelm! Intet var
spardt som kunde bidraga till kad glans t den praktfulla ften. De
skimrande ljuskronorna svfvade fver alla Stockholms mrkvrdigheter
i politiskt, litterrt och commercielt hnseende. Man sg der artiga
excellenser och hgfrdiga underljtnanter, vittra kpmn och okunniga
lrda. Der fanns den vackra Grefvinnan, hvars ansigte varit vrdt ett
konungarike, om det blifvit fritt frn den friga kroppen och hela
sjlen. I full gala framsvfvade der den frtjusande frken, med de
oskattbara talangerna, hvilka aldrig frtjusat ngon annan n henne
sjelf. Den som i frbigende bugade sig fr henne, var den Kongl.
Secretern vid Posten, utom hvars snillrika infall och gudomliga sng
ingen soup kunde vara modern. Nu kom den glada Presidenten vid
Finance-Collegium emot den trumpna Assessorn i de glada Konsternes
Akademi. Der trffades den lilla blyga frken med sidenftterna och det
jttelika Krigs-Rdet med trdbenet. Den qvicka kpmansfrun nickade
t den ordfattige Professorn, som rodnade d hon log. Herrarna sgo
sig redan om efter spelborden och damerna, grupperade i alla fnster
och soffor, suckade fver vrmen, medan ungherrarna trngdes midt
p golfven, bugade sig hr och der fr en dam i flocken, och sgo
hjertans beltna ut, d de fingo hemta andan bredvid en drrpost,
eller ett fruntimmers stolskarm. Stockholms yppersta pianospelarinna
blef ndtligen af den allmnna uppmrksamheten uppmanad att lta hra
sig. Hennes bekanta anhllo, att hon ville framtrda. De obekanta
sprrade upp gonen helt och hllet och munnen s mycket artigheten
tillt. Hon kunde icke emotst den allmnna nskan och satte sig vid
pianot. Ngra dumma vnner af Mozart smgo sig behndigt ut till
spelborden, medan hennes snhvita fingrar skenade fver tangenterna. De
brillantaste lpningar surrade fram igenom de hpna skdarnes ron.
Hon, stackars barn, drog ihop axlarna s att skulderbladen, berfvade
sin tyllbetckning, gnedo hvarandra, och flg igenom s mnga skalor,
att gat icke hann blinka, innan rat mst inrymma alla de toner,
som funnos p instrumentet. "Det var en skalhake!" yttrade sig med
bestrtning en Brukspatron frn landet.

Fru Illerhjelm, ssom flicka den rikaste och sknaste som upptrdt p
en bal i Stockholm, hade just i dag varit gift i tio r, och under
denna tid offrat nstan alla sina behag t den obevekliga tiden.
Var det ett finknsligt hjertas sakta trande qval fver det hemliga
medvetandet att icke ga sin makes krlek, eller var det endast det
hgre sllskapslifvets njutningar, som smningom frtrt hennes helsa?
Hela verlden trodde tminstone att hon knde inga andra sorger, n
ngon gng frargelsen att hafva blifvit manquerad i en dans eller
nu ndtligen sett en yngre sknhet svfva sig frbi till mlet fr
allmn uppmrksamhet. Hennes man, som kanske knde att han t hennes
hjerta gett fr litet, gaf s mycket mer t hennes nycker och ffnga.
Det var derfre hans hus var stldt p den mest lysande fot. Men midt
ibland den slsande prakten, ibland de hvimlande gsterna, vandrade
vrden sjelf, med leende uppsyn och vnliga handtryckningar och artiga
bugningar och hjertliga ord, dock tom, dsligt tom i sitt innersta. Han
var fvermtt p allt detta glitter, som retar fr gonblicket, liksom
sterlnningens rusgifvande opium, men hmnas med en s mycket djupare
frslappning. Det lg p Illerhjelms panna ett moln som aldrig vek
bort, en dysterhet, liksom hade ngot frfrligt minne gmt sig i hans
sjl; och stundom d han trodde sig ensam och obemrkt flg ett uttryck
af fasa fver hans drag, liktom hade det frfrliga minnet vaknat och
hnande blickat upp emot honom. I den stora verlden var han knd fr
den gladaste och artigaste sllskapsman; fr sin hustru var han den
mest vlvilliga och eftergifvande make; af de sjuke var han lskad,
ssom en rttskaffens outtrttlig och finknslig lkare: men olycklig
var han inom sig sjelf; och den som betraktade honom vid ett virabord,
d han med ett spndt leende fljde alla spelets omvexlingar, kunde
icke undg att mrka, att det var ngot hemskt inom honom, som han
genom sin uppmrksamhet p de lumpna korten skte frjaga.

Det gamla feta stenrika Commerce-Rdet, hans svrfar, anlnde till
ften. Han blef emottagen med den uppmrksamhet och artighet, som hans
rikedom och lder krfde. Hans mg skyndade emot honom, och frde honom
i en soffa i frmaket, der han pustande tog sitt lger fr aftonen.
Hans dotter skyndade dit, omfamnade hans halfva kropp, ty mer rckte
hon icke och kysste honom med dotterlig mhet. "Tack, tack! Barn!" sade
gubben. "Du har nu varit gift i hela tio ren och det med en doctor
till p kpet, och nnu heter jag icke farfar! H, h!"

Den bleka damen rodnade flygtigt. "Pappa r s god emot oss!" sade hon:
"Pappa r till och med ute s hr sent och glder oss med att komma
hit! Jag tillstr att jag icke vgade vnta en s glad fverraskning.
Nu frst r min brllopsdag en gldjedag!" En hastig blick flg emot
hennes man, som icke uthrdade detta gonkast utan en ltt ryckning p
anletsmusklerna.

"Tack, tack! Barn!" tertog gubben: "Jag ser er s gerna glada! Jag
blir ung p nytt nr jag ser er! Minns du, Emma, huru du fr tio r
sedan krusade fr giftermlet? Nu erknner du nd, att det var din
lycka. Ser du, jag visste nog, att vlja en hedersman till mg. Och
du, min kra Thorsten! om du bara kunde laga, att jag fick heta farfar
innan jag dr! Jag har alltid vlsignat den stunden d du blef min
mg och jag sg Emma lycklig genom dig! Men g nu och dansa och spela
och var glada, barn! Stt hit ett virabord och laga att jag fr ett
trefligt parti, min kra Thorsten!"

Gubben nickade med det halfnakna hufvudet och de bda makarna
aflgsnade sig.

Just d de gingo frbi ett kabinett, der ingen fr gonblicket befann
sig, stannade de och sgo p hvarandra. Derefter intrdde de bda. D
fattade hon hans hand och sade, med ett mildt leende men tillika en
glimmande tr i gat: "Frlt mig; men lt mig en gng f sga dig
ngra ord af hjertat, och sga dem i dag! Jag har i mnga r burit dem
p tungan. Vill du aldrig glmma den Norrlndska kolarflickan? Jag ser
att du fven nu bestndigt tnker p benne, och jag har snart i tio r
varit svartsjuk p hennes bild! Sg mig blott ett, Thorsten! Sg mig,
har du varit upprigtig i din berttelse om henne?"

Han fste en lng, tankfull blick p henne. Slutligen svarade han: "Tro
mig, min Emma! En sdan syn, som en Engels frsvinnande i afgrunden, r
nog fr att berfva en man hans lefnads lugn. Nr nnu i sjelfva vrt
mma frhllande till hvarandra den tanken kan insmyga sig, nr den kan
stra oss, d, d r den ett frfrligt bevis p dessa hemlighetsfulla
knslors inflytande och makt, hvilka vi erfara utan att kunna hvarken
undvika eller begripa dem. Jag fruktar att min berttelse, som likvl
var ett bevis p mitt innerligaste frtroende, oroat dig fr hela
lifstiden; och d jag vet att ett sdant intryck aldrig i evighet
utplnas, r det den tanken att hafva srat dig, som frter mig s
lnge jag lefver."

"Nej", sade hon, "du misstar dig! Lt oss gifva hvarandra ett lfte
p denna dag, som fr oss r s helig, det lftet att icke mer plga
hvarandra med en s bitter mtlighet och grannlagenhet, som hittills!
Jag vill uppriktigt sga dig, att vrt lefnadsstt, den oupphrliga
oro hvaruti vi lefva, r det verkliga onda, som skiljer vra hjertan
och frstr vr lycka. Jag har sett att dessa sllskaper icke gra dig
lycklig. Lofva mig att ett r, eller tminstone ngra mnader lefva fr
oss sjelfva! Lt oss resa till ngot utlndskt bad, eller hvart helst i
verlden, der vi kunna vara ensamme ngon tid. Ack, om d vra hjertan
icke knna sig lyckligare, vill jag tligt vnda om hit igen. D vet
jag att jorden icke ger ngon sllhet."

"Emma! Min hustru!" tertog han: "Jag r fvertygad om din krlek,
och du br vara det om min. Det ddsbleka Norrlndska minnet r en s
flyktig skugga, att det icke br stra vrt lugn. Men det r i tanken,
p min lefnads gta, i den hemlighet, som min mor anfrtrodde sin
lttsinniga son, och som han s tanklst frgtit, det r i den tanken
jag ser min lefnads plgoande. Jag har lefvat nra fyrtio r, och det
r mig icke mjligt att blifva fri den tanken. Jag knner mig alltid
nra att svindla, d jag tnker tillbaka p denna dunkla gta, och nu
har jag tillryggalagt hela min lefnad i en oupphrlig strid, i ett
evigt bemdande att aflgsna ett minne, som likvl oupphrligt trnger
sig p mig. Det har blifvit en fix id hos mig. Emellertid, min Emma!
Ditt frslag r godt! Vi resa till Ems nsta sommar!"

Han tryckte henne vnligt till sitt brst. Hon sg p honom med en
nnu sorgligare rrelse: "Ack! jag visste det frut!" suckade hon:
"Det r likvl kolarflickan, som frjagar mig ur ditt hjerta. Ser du,
jag visste att du skulle genast vid mitt frslag g in p att resa! Du
lskar mig icke, ty du gr allt hvad som af mig r ett infall, en nyck.
Hvarfr motsger du mig aldrig? Mste icke mitt hjerta trttna, d du
oupphrligt ger efter fr mina nskningar? Om du lskade mig, ssom du
likvl sagt, skulle du icke fordra af mig tminstone en frsakelse?
Skulle du icke gifva mig tillflle att ngon gng visa, huru gerna jag
ville gra ngot fr Dig?"

"Jag vill sga dig, Emma", infll han: "Det r en sanning, som
du ej kanske rtt frstr, men den r dock en sanning. Det r
en af rikedomens frbannelser, att den just berfvar oss dessa
tillfllen till qval och frsakelser, hvilka besynnerligt nog utgra
menniskohjertats sllhet, och hvilka den rike frskaffar sig lngt
farligare och bittrare genom inbillningen n de ro i verkligheten."

"r det en frebrelse emot mig?" frgade hon med bitterhet: "Rr jag
fr det? r det icke min fars gldje att fverhopa oss med rikedom? Och
hvarfre nekar du icke att emottaga hans gfvor?"

"Du missfrstr mig, Emma", afbrt han: "hvad jag sger i allmnhet,
gller ocks fr oss. Du br icke frtyda min mening. Det r nu en gng
vr lott. Vi bre emottaga den och anvnda den -- efter vi icke ge
ngon att lemna den t --"

Hon bleknade n mer: "Frlt mig", sade hon: "lt oss icke reta vr
smrta mera! Vi mste g tillbaka till vra gster! Tack emellertid fr
ditt lfte till sommarn!"

De bda makarne tryckte hvarandras hand och lemnade kabinettet. I
detsamma hrdes ett skrik utanfr huset. Pbeln begynte vsnas mer n
tillbrligt, s att ngra af herrarne sprungo ned, fr att se efter
hvad som var  frde. I det drren ppnades, hrdes ngra rster:
"Slpp fram finngubben! Slpp fram finngubbens dotter!" Dessa ord hunno
fven Emmas ron. Hon fste sina blickar p sin bleknande make; och
han, betagen af en sllsam aning, gick ut i salongen. Hon fljde honom
sakta.

Nu intrdde en gammal, illa kldd finngubbe, i hvars kala hufvud och
frfallna drag Thorsten genast igenknde Ollikainen. "Det r den vackra
dalkullan!" skreko ngra rster utanfre. D intrdde en qvinna, i den
enkla torftiga drgt, som tillhr allmogen; men med ett sknt ansigte.
Det var Kolarflickan. Thorsten uppgaf ett skri, och betckte sitt
ansigte med bda hnderna.

"Det r han!" utropade den frmmande qvinnan och trdde fram fr
att fatta Thorstens hand. Men med en hftighet, som var obegriplig,
framstrtade Emma, kastade sig emellan dem, skt hennes hand tillbaka
i det hon omfamnade Thorsten och utropade: "Nej, nej! G bort,
kolarflicka! Han r min -- min --!" Hennes hufvud sjnk vid dessa ord
emot hans brst, en frfrlig ryckning genomlopp hennes vsende, och
med en vldsam suck flydde hennes medvetande.

Ollikainen knppte hpen sina hnder tillsamman och begynte att
bertta p Finska. Thorsten nedlade sin sanslsa hustru p en soffa
och skyndade att meddela henne den lkarhjelp som var af nden.
Kolarflickan stod ensam midt p golfvet, sjelf bestrt, omgifven af
de hpna, sidenkldda damerna. Alla herrar aflgsnade sig genast till
de andra rummen. Endast det gamla Commerse-Rdet sttte omkull sitt
virabord och instrtade i salen, s fort hans kropp kunde sttas i
rrelse.

Det var icke frgfves, som Thorsten anvnde tskilliga medel fr att
terkalla henne till lifvet. Hennes sansning terkom och den mtliga
gestalten slog upp sitt ga. Alla uttryckte sin gldje derfver.

Thorsten reste sig upp med hftighet. Hans blick mtte den arma
kolarflickan. Han uppgaf ter ett rop af frskrckelse. D begynte hon
att darra. Med klar rst talade hon p sitt sprk, hvilket ingen af de
nrvarande frstod. Men alla lyssnade med frvning p den behagliga
stmman.

fven den gamle finngubben talade emellant. Thorsten sg upp,
betraktade dem msom med uttryck af sorg, af bestrtning, pltsligt af
en blixt af gldje, som dock hastigt afbrts af trar. Han kastade sig
p kn, kysste sin makas hand och lppar. Derefter strtade han emot
kolarflickan, tryckte henne i allas syn till sitt brst och kysste
fven henne. "Det var d hemligheten!" sade han. "Och jag var honom s
nra! Hvarfr upptckte din mor det icke straxt?"

"Ack!" svarade flickan: "Hon visste ju icke hvem det var, frrn hon
fick se ringen!"

"O min Gud!"

Nu berttade gubben Ollikainen ter ngot p Finska. Thorsten gick fram
till honom och tryckte hans hand. Derefter tergick han till flickan:
"Du kom sledes lyckligt utfre", sade han: "Och ditt lif rddades, p
det min lefnads gta skulle upplsas! O min mor! -- Men hvarfre har
jag icke frr ftt veta det?"

"Vi visste ju icke ditt namn!" sade flickan: "Vi ha nu kommit hit
p ett rykte om att du hade blifvit en frnm herre i Stockholm.
Norrmnnerna, som funno dig vid fallet och frde dig hem till sig,
hade icke heller frgat efter ditt namn. Du reste ju ocks s hastigt
derifrn."

"Min Gud!" utbrast han: "Jag flydde med fasa frn det frfrliga
stllet! Du kommer sent, men med Guds hjelp icke fr sent, Bolla! Hr
ser du min hustru, som s nr ddt af frskrckelse, nr hon sg dig!
Hon trodde att du var en vlnad!"

Kolarflickan nrmade sig med blyg vrdnad den dla Emma, fattade hennes
hand och kysste den. Emma sg med frgande bestrtning p sin man.

"Mitt herrskap!" sade Thorsten: "Jag mste sga er, att min mor p
sin ddssng upptckte fr mig, att min yngsta syster icke var dd,
ssom jag trott. Jag har grubblat p innehllet af den hemlighet hon
frtrodde mig, tills den nu str klar fr mitt medvetande. Denna
fattiga flicka, mitt herrskap, r -- min syster!"



