'Mitt liv' av Isadora Duncan r Projekt Lnnrots utgivelse nr 1852.
E-boken r i public domain inom EU, varfr vi inte stter ngra som
helst restriktioner med hnsyn till e-bokens anvndning eller dess
distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




MITT LIV

Av

Isadora Duncan


BEMYND. VERSTTNING FRN ENGELSKAN AV

Mrta Lindqvist





Stockholm,
Hugo Gebers Frlag,
1929.






        "Om min dygd r en danserskas dygd, och om
        jag ofta med bgge ftterna tagit ett sprng
        in i en smaragdgyllne hnryckning, och om det
        blivit mitt alfa och omega, att allt tungt skall
        bli ltt, varje kropp en danserska och var sjl
        en fgel -- sannerligen, detta r mitt alfa
        och omega."

                                            Nietzsche


INNEHLL:

Inledning
"Mitt liv"
Isadora Duncans sista levnadsr av M. L.




INLEDNING


Jag mste beknna, att jag fylldes med fasa vid frsta frslaget att
skriva denna bok. Inte fr att inte mitt liv varit intressantare n
ngon roman och mer ventyrligt n ngot filmdrama, men att skriva den
-- det var knuten.

Det har kostat mig ratals kamp, strngt arbete och forskningar fr att
lra mig att utfra en enda enkel rrelse, och jag vet tillrckligt
mycket om konsten att skriva fr att inse, att det skulle kosta mig
precis lika mnga r av koncentrerade anstrngningar fr att kunna
stadkomma en enda enkel, vacker mening. Ingenting tycks egentligen
existera annat n i inbillningen, och allt det underbara som tilldragit
sig med mig kan mhnda frlora hela sin bouquet, drfr att jag icke
r i besittning av en Cervantes, eller ens en Casanovas penna.

Och en annan sak. Hur kan man skriva ned sanningen om sig sjlv? Veta
vi den ens? Vra vnner ha sin egen syn p oss, ens lskade har det och
vi sjlva ha det, likas vra fiender -- och alla dessa ha var och en
sin uppfattning om oss. Jag r grundligt underkunnig hrom, ty jag har
till frukostkaffet inmundigat tidningsrecensioner, som frklarat, att
jag var skn som en gudinna, och att jag var ett snille, och knappast
hade jag hunnit le ett beltet leende t detta, frrn jag tog upp
nsta tidning och underrttades om att jag saknade talang, var fult
byggd och en hxtyp alltigenom.

Jag slutade snart upp att lsa kritiker ver min verksamhet. Jag kunde
ju ej fordra, att jag bara skulle f lsa de frmnliga, och de andra
voro alltfr nedslende och till sjlvmord frestande. En berlinkritiker
frfljde mig med frolmpningar -- han sade bland annat, att jag var
djupt omusikalisk. En dag skrev jag och bad honom komma till mig, fr
att jag skulle kunna vertyga honom om hans misstag. Han kom, och medan
han satt dr p andra sidan tebordet, hll jag i en och en halv timme
en frelsning fr honom om mina teorier angende den ur musiken
framskapade synliga rrelsen. Jag mrkte, att han frefll ganska
oberrd, och man kan frestlla sig mina knslor, nr han ur fickan tog
fram en hrlur och upplyste mig om, att han var totalt dv och ntt och
jmnt med lurens hjlp kunde hra orkestern, nr han satt p frmsta
raden. Detta var allts den man, vilkens sikter om mig hllit mig
smnls om ntterna.

Om allts alla se olika varelser i en sjlv, huru skall man d sjlv
kunna hos sig finna ytterligare en personlighet, varom denna bok skulle
handla? Skall det bli Den kyska Madonnan eller Messalina eller
Magdalena eller Blstrumpan? Var skall jag finna kvinnan i alla dessa
upplevelser? Mig frefaller det, som om dr ej funnes en men hundra --
och min sjl stiger mot hjden ovan dem alla, icke p allvar berrd av
ngon bland dem.

Vilken man eller kvinna som helst, som vill nedskriva sanningen om sitt
liv, skulle kunna skriva ett storartat arbete. Men ingen har vgat
skriva sanningen om sitt liv. Jean-Jacques Rousseau gjorde detta stora
offer t mnskligheten -- han avsljade sin sjl, sina innersta
grningar och tankar. Resultatet blev ocks en storartad bok. Walt
Whitman sknkte Amerika sanningen om sig sjlv. Till en tid var denna
bok frbjuden som "omoralisk", ett uttryck, som nu frefaller oss
absurt. Ingen kvinna har ngonsin nedskrivit hela sanningen om sitt
liv. Bermda kvinnors sjlbiografier utgra upprkningar av yttre
hndelser, smdetaljer och anekdoter, som icke framlgga deras verkliga
tillvaro. Infr gldjens och smrtans stora gonblick bevara de en
sllsam tystltenhet.

Min konst r ett bemdande att uttrycka sanningen om mitt eget jag i
gester och rrelser. Det har kostat mig lnga r att finna s mycket
som en enda absolut sann rrelse. Ord ha en helt annan innebrd. Infr
den publik, som trngts p mina frestllningar, har jag aldrig knt
ngon tvekan. Jag har sknkt den min sjls hemligaste impulser. Frn
frsta brjan r det mitt liv jag dansat. Som barn uttryckte jag i
dansen det vxandes spontana gldje, som ung flicka gldjens vergende
i fruktan infr frsta medvetandet om sorgens understrm, livets
obarmhrtiga grymhet och frkrossande framfart.

Ingenting r mera avlgset frn den faktiska sanningen om en mnniska
n hjlten och hjltinnan i ett filmskdespel eller en roman. Rikt
begvade med alla dygder, skulle de omjligt kunna beg en ortt
handling. Alla smre egenskaper tillhra boven eller den "dliga
kvinnan", fast vi i verkligheten ju veta, att ingen r vare sig god
eller dlig. Vi kanske inte alla bryta mot de tio buden, men vi ro
sannerligen alla i stnd drtill. Inom oss lurar lagbrytaren i gemen,
frdig att rusa fram vid frsta tillflle. Goda mnniskor ro i sjlva
verket helt enkelt de, som antingen inte varit med om tillrckligt
mnga frestelser, drfr att de leva i ett vegetativt tillstnd, eller
ocks sdana som ha sina syften och strvanden s koncentrerade i en
viss riktning, att de aldrig f tid att kasta en blick omkring sig.

Man har ibland frgat mig, om jag stter krleken fre konsten, och jag
har d alltid svarat, att jag ej kan skilja dem t, ty konstnren r
den ende som kan lska, han ensam har den rena synen p krleken, och
krlek r anblicken av sjlen, nr den tillstdjes att skda oddlig
sknhet.

En av de underbaraste personligheter i vr tid r mhnda Gabriele
d'Annunzio, och dock r han liten till vxten och kan knappast kallas
vacker, annat n d hans ansikte strlar upp. Men nr han talar med
ngon han lskar, frvandlas han till Foibos Apollons bild, och han har
tillvunnit sig krlek av ngra bland vr tids strsta och sknaste
kvinnor. Nr d'Annunzio lskar en kvinna, lyfter han hennes sjl frn
jorden till den gudomliga rymd, dr Beatrice rr sig och lyser. Han
frvandlar i tur och ordning varje kvinna till en del med det gudomliga
vsendet, han lyfter henne mot hjden, tills hon verkligen tror sig
vara den Beatrice, om vilken Dante sjungit i oddliga strofer. Det var
en tid i Paris, nr d'Annunziokulten stigit till en sdan hjd, att han
var freml fr alla de frnmsta sknheternas krlek, ver varje sin
gunstling kastade han i tur och ordning en skimrande slja, hon lyftes
ver vanliga ddligas huvuden och vandrade fram omgiven av en sllsam
strlglans. Men nr skaldens nyck var frbi, frsvann sljan,
strlglansen slocknade, och kvinnan blev jordiskt stoft p nytt. Sjlv
visste hon ej vad som hnt henne, men hon var medveten om att pltsligt
ha kommit ned till jorden igen, och nr hon blickade tillbaka p sin
egen frvandling under den tid d d'Annunzio tillbad henne, insg hon,
att hon i hela sitt liv aldrig mer skulle mta denna krlekens ande.
Hon begrt sitt de och blev mer och mer vergiven, s att mnniskor,
nr de sgo henne, kunde sga: "Hur kunde d'Annunzio lska denna
alldagliga, rdgda kvinna?" En s stor lskare var Gabriele
d'Annunzio, att han fr ett gonblick kunde frvandla vanligt ddligt
stoff till likhet med himmelskt vsende.

Endast en kvinna i hans liv kunde uthrda detta prov. Hon var Beatrices
inkarnation, och ver henne behvde icke d'Annunzio kasta ngon slja.
Jag har alltid trott, att Eleonora Duse var Dantes egen Beatrice
reinkarnerad i vr tid, och fr henne kunde d'Annunzio endast falla p
kn i tillbedjan, ngot som var hans livs enastende och lycksaliga
erfarenhet. I alla andra kvinnor fann han det material, som han sjlv
verfrde, endast Eleonora stod ver honom och uppenbarade fr honom
den gudomliga inspirationen.

Vad mnniskor veta fga om det subtila smickrets makt! Att hra sig
sjlv lovprisas p det frtrollande stt, som r d'Annunzio eget,
liknar, skulle jag frestlla mig, Evas upplevelse, nr hon hrde
ormens stmma i paradiset. d'Annunzio kan f vilken kvinna som helst
att knna sig som om hon vore alltets medelpunkt.

Jag minns en underbar promenad med honom i le Fort. Vi stannade p
vgen, och det blev tyst. D utropade d'Annunzio: , Isadora, bara dig
kan man vara ensam med ute i naturen. Alla andra kvinnor frdrva
landskapets sknhet, du ensam blir en del av den. (Skulle ngon kvinna
kunna frbli likgiltig infr en sdan hyllning?) Du r en del av
trden, himlen, du r gudinnan, som hrskar ver naturen.

Nr jag ligger hr p min sng p Hotel Negresco [Hotell i Nizza, dr
Isadora Duncan uppehll sig lnga perioder under sista ren av sitt
liv], frsker jag analysera det fenomen som kallas minnet. Jag knner
sderns solvrme. Jag hr barnens rster, dr de leka i parken i
nrheten. Jag knner min egen kroppsvrme. Jag ser ned p mina bara ben
och strcker ut dem. Mitt brsts mjukhet och mjukheten hos mina armar,
som aldrig vila stilla utan stndigt rra sig i lena vgrrelser,
knner jag, och jag kommer att tnka p att i tolv r har jag nu varit
trtt, har detta brst inneslutit en oavltlig vrk, ha dessa mina
hnder varit mrkta av sorg, och ha dessa mina gon i min ensamhet
sllan varit torra. Mina trar ha fldat i tolv r alltsedan den dagen,
d jag, vilande p en annan bdd, pltsligt vcktes av ett stort anskri
och nr jag vnde mig om fick se L., som verkade srad mnniska: Barnen
ha omkommit.

Jag minns, att en underlig stillhet kom ver mig, att jag knde ngot
brnna i halsen, som om jag svljt gldande kol. Men jag frstod
ingenting. Jag talade mycket milt till honom, jag frskte lugna honom,
jag sade honom, att detta inte kunde vara sant. D kommo andra
mnniskor till, men jag kunde inte fatta, vad som hnt. S intrdde en
svartskggig herre -- man sade mig, att han var lkare. Det r inte
sant, sade han, jag skall rdda dem.

Jag trodde honom. Jag ville flja med honom, men man hll mig tillbaka.
Sedan fick jag veta, att de gjorde s, fr att jag ej skulle f veta,
att det faktiskt ej fanns ngot hopp. Man fruktade, att chocken skulle
berva mig frstndet, men vid det laget lyftes jag till ett stadium av
exaltation. Jag sg hur alla grto runt omkring mig, men sjlv grt jag
ej. Tvrtom knde jg ett oerhrt starkt behov av att trsta var och
en. Nr jag nu ser tillbaka, r det svrt fr mig att frst min egen
underliga sinnesstmning. Befann jag mig verkligen i clairvoyant
tillstnd, och visste jag, att dden icke existerar -- att dessa tv
sm kalla vaxbilder icke voro mina barn, endast deras avlagda klder?
Att mina barns sjlar alltfort levde i strlglans och alltid levde?
Blott tv gnger kommer detta en moders skri, som man hr liksom
utanfr sig sjlv -- vid fdelsen och vid dden -- ty nr jag i mina
egna hnder knde dessa sm kalla hnder, som aldrig mer skulle trycka
mina, hrde jag mitt skri -- samma skri jag hrt, nr de fddes. Men
varfr samma skri, nr nd det ena r den versvinneliga lyckans och
det andra sorgens? Jag vet det ej, men jag vet, att de ro desamma. r
det mhnda s, att i hela universum finns blott ett enda stort skri,
som i sig innesluter sorg, lycka, extas, vnda, skapelsens modersskri?




KAPITEL I.


Ett barns karaktr r p frhand danad, redan i moderlivet. Innan jag
fddes, var min mor i stor vnda och i ett svrt lge. Hon kunde ej
frtra ngon annan fda n iskalla ostron och iskyld champagne. Frgar
folk mig, nr jag brjade dansa, svarar jag: I min moders liv, troligen
som resultat av ostronen och champagnen -- Afrodites fda.

Min mor genomgick vid den tiden sdana sorger, att hon ofta yttrade:
Det barn som skall komma, blir alldeles skert inte normalt -- och hon
vntade sig ett vidunder. Jag tycks ocks frn det gonblick jag fddes
ha brjat fkta med armar och ben i sdant raseri, att min mor
utbrustit: Ser ni, att jag hade rtt, barnet r vansinnigt. Men nr jag
sedermera, ifrd kolt, placerades mitt p bordet, var jag hela
familjens och alla vnners frtjusning, dr jag dansade till vilken
musik man n spelade.

Mitt tidigaste minne r en eldsvda. Jag minns, att jag frn ett
fnster i en vre vning kastades ned i armarna p en poliskonstapel.
Jag br ha varit tv eller tre r gammal, men jag kommer tydligt ihg
den behagliga knslan av poliskonstapelns lugna trygghet och mina sm
armar kring hans hals, mitt i all uppstndelsen, skriken och lgorna.
Konstapeln mste ha varit irlndare. Jag hr nnu min mor skrika i
vanvettig fasa: Mina gossar, mina gossar, och kan se henne av massan
hindras frn att rusa in i huset, dr hon trodde, att mina bda brder
blivit kvarlmnade. Eftert minns jag anblicken av pojkarna, dr de
sutto p golvet i ett krogrum och satte p sig skor och strumpor,
vidare det inre av en vagn och slutligen en kopp varm chokolad, dr jag
satt uppflugen p en disk.

Jag fddes vid havet, och jag har lagt mrke till, att alla stora
hndelser i mitt liv ha gt rum vid havet. Min frsta frestllning om
rrelser, om dans stamma alldeles skert frn vgornas rytm. Jag fddes
under Afrodites stjrna, hennes som ven fddes p havet, och nr
hennes stjrna r i stigande, gr allting mig vl i hnder, livet
frflyter ltt, och jag r i stnd att skapa. Jag har ocks observerat,
att nr denna stjrna frsvinner, fljer vanligen en olycka fr mig.
Astrologiens vetenskap r kanske inte av samma betydelse nu som p de
gamla egypternas och kaldernas tid, men det r skert, att vrt
sjlsliv str under pverkan frn planeterna, och om frldrar frstode
detta, skulle de studera stjrnorna fr att kunna skapa vackrare barn.

Vidare tror jag, att det mste utgra stor skillnad i ett barns liv, om
det fdes vid havet eller bland bergen. Havet har alltid utvat
dragning p mig, medan jag uppe i bergen erfar en obestmd knsla av
obehag och lngtan att fly. De ge mig alltid intryck av att jag r en
fnge p jorden. Nr jag ser upp mot deras toppar, knner jag icke
genomsnittsturistens beundran utan bara en lngtan efter att ta ett
hopp ver dem och komma undan. Mitt liv och min konst fddes av havet.

Jag mste vara tacksam, fr att min mor var fattig, medan vi voro unga.
Hon hade ej rd att hlla tjnare och guvernanter t sina barn, och
denna omstndighet har jag att tacka fr det otvungna liv jag som barn
fick leva och sedan aldrig frlorat ur sikte. Min mor var musikalisk
och frsrjde sig med musiklektioner. Som hon gav dessa lektioner i
elevernas hem, var hon hela dagen och mnga timmar p kvllen borta
frn hemmet. Nr jag kom ut ur skolans fngelse, var jag fri. Jag kunde
vandra ensam vid havet och flja min fantasis flykt. Vad jag mkar de
barn jag ser under stndig vervakning av skterskor och guvernanter,
ideligen beskyddade och omhndertagna och elegant kldda. Vad ha de
egentligen fr utsikter i livet? Min mor hade alldeles fr mycket att
gra fr att hinna tnka p de faror hennes barn utsattes fr,
och slunda kunde mina tv brder och jag ostrt flja vra
vagabondinstinkter, vilka ibland frde oss ut i ventyr, som skulle
gjort min mor utom sig av ngest, om hon vetat om dem. Lyckligtvis
levde hon i salig okunnighet hrom. Jag sger lyckligtvis fr mig, ty
jag har avgjort detta min barndoms vilda, obundna liv att tacka fr
inspirationen till den dans jag skulle skapa, vilken i sin tur endast
var ett uttryck fr frihet. Jag utsattes aldrig fr dessa stndiga
"inte gra s!" som tyckas mig kunna skapa ett barnalivs elnde.

S tidigt som vid fem r kom jag i folkskolan. Jag tror, att min mor
gjorde vld p sanningen i frga om min lder. Det var ju ndvndigt
att ha ngonstans att lmna mig. Jag r vertygad om att det man lngre
fram i livet kommer att gra, det kommer redan till uttryck i ens spda
r. Redan nu var jag danserska och revolutionr. Min mor, som blivit
dpt och uppfostrad i en katolsk irlndsk familj, var hngiven katolik,
nda till dess hon kom underfund med att min far inte var det mnster
av fullndning hon alltid trott honom vara. Hon lt skilja sig frn
honom och gav sig ut att trotsa vrlden tillsammans med sina fyra barn.
Frn den gngen slog hennes katolska tro vldsamt om till avgjord
ateism, och hon blev en efterfljare till Bob Ingersoll, vilkens
arbeten hon plgade lsa hgt fr oss.

Bland annat hll hon fre, att allt vad knslosamhet hette var drskap,
och nr jag var helt liten, avsljade hon fr oss Santa Claus'
hemlighet, med det resultat, att jag vid en julfest i skolan, nr
skollrarinnan delade ut gotter och kakor med orden: Titta, barn, vad
Santa Claus har haft med sig t er -- steg upp och hgtidligt genmlte:
Det tror jag inte p, det finns ingen Santa Claus. Lrarinnan blev
mycket upprrd. -- Godsaker r bara fr sm flickor som tror p Santa
Claus, sade hon. Jag vill inte ha ngra stsaker, sade jag. Lrarinnan
blev ond, ofrstndigt nog, och befallde mig som straff att komma fram
och stta mig p golvet. Jag kom fram, vnde mig till klassen och hll
det frsta av mina beryktade tal. Jag tror inte p lgner, skrek jag.
Mamma har sagt mig, att hon r fr fattig att vara Santa Claus, det r
bara rika mammor, som ltsas vara Santa Claus och ge julklappar.

Nu fick lrarinnan tag i mig och frskte tvinga mig att sitta ned p
golvet, men jag hll benen stela och styva och gjorde motstnd. Hon
stllde mig nu i skamvrn, men fast jag stod dr, vnde jag huvudet och
skrek bakut ver axeln: Det finns ingen Santa Claus, det finns ingen
Santa Claus, tills hon slutligen blev tvungen att skicka mig hem. Jag
gick hem, hela vgen gallskrikande: Det finns ingen Santa Claus -- men
jag kunde aldrig vervinna minnet av den orttvisa jag utsatts fr, nr
jag bervats mina godsaker och ftt straff fr att jag sagt sanningen.
Nr jag berttade det fr min mor och frgade: Hade jag inte rtt? Inte
finns det vl ngon Santa Claus? svarade hon: Det finns ingen Santa
Claus, och det finns ingen Gud, du har bara ditt eget kurage att hjlpa
dig fram med. Och medan jag satt p fllen vid hennes ftter, lste hon
Bob Ingersolls frelsningar fr oss den kvllen.

Den allmnna uppfostran ett barn fr i skolan synes mig absolut
vrdels. Jag minns, att jag i skolan ansgs antingen hpnadsvckande
intelligent och satt som nummer ett i klassen, eller ocks hopplst dum
och satt lgst. Alltihop berodde p ngon minnesslump eller om jag
besvrat mig med att inlra det vi ftt i lxa. Jag hade aldrig minsta
aning om vad det egentligen handlade om. Vare sig jag satt hgst eller
lgst i klassen, s var det fr mig en odrglig stund, varunder jag
tittade p klockan, tills visaren pekade p tre och vi sluppo lsa. Min
verkliga uppfostran grundlades om aftnarna, nr min mor spelade
Beethoven, Schumann, Schubert, Mozart och Chopin fr oss eller lste
hgt fr oss ur Shakespeare, Shelley, Keats eller Burns. Detta var
frtrollade timmar fr oss. De mesta lste min mor utantill, och vid en
skolfest hnryckte jag en gng vid tta rs lder mitt auditorium genom
att recitera William Lytles "Antonius till Kleopatra":

    "Se, jag dr, jag dr, Egypten!
    Blodrd livsvg ebben nr."

Vid ett annat tillflle nr lrarinnan givit klassen i uppdrag att
skriva var och en sitt livs historia, fick min ungefr detta utseende:

"Nr jag var fem r, hade vi ett litet hus vid Tjugutredje gatan. Vi
kunde inte betala hyran, s vi fick inte stanna dr, utan flyttade till
Sjuttonde gatan, och efter en kort tid blev vrden ovettig, s vi
flyttade till Tjuguandra gatan, och dr fick vi inte bo i fred, utan vi
flyttade till Tionde gatan."

P detta vis fortsatte historien med ett ondligt antal flyttningar.
Nr jag reste mig och lste upp den fr skolan, blev lrarinnan mycket
ond. Hon trodde det var ett dligt skmt av mig, och jag skickades till
skolfrestndarinnan, som skickade efter min mor. Nr min stackars
mamma lst uppsatsen, brast hon i grt och bedyrade, att det endast var
alltfr sant. Sdan var vr nomadliknande tillvaro.

Jag hoppas att skolorna frndrats, sedan jag var liten flicka. Min
hgkomst av undervisningen i folkskolorna r en brutal brist p
frstelse fr barnen. Jag minns ocks plgan av att frska sitta
stilla p en hrd bnk med tom mage eller kalla ftter i vta skodon.
Lrarinnan tycktes mig vara ett omnskligt vidunder, som var till fr
att pina mig. Och om dylika lidanden bruka barnen aldrig orda.

Jag kan inte minnas, att jag ngonsin led av fattigdomen i hemmet, dr
vi togo den som en sjlvfallen sak; det var bara i skolan jag led. Fr
ett stolt och knsligt barnasinne var skolsystemet, sdant jag erinrar
mig det, lika frdmjukande som en botgring. Jag var alltid i
upprorsstmning gent emot detsamma.

Nr jag var omkring sex r gammal, kom min mor en dag hem och fann, att
jag samlat ihop ett halvt dussin smttingar frn grannskapet --
allesammans s sm, att de nnu ej kunde g -- och hade dem sittande
framfr mig p golvet, medan jag lrde dem att svnga p armarna. Nr
hon begrde frklaring, upplyste jag henne om, att detta var min
dansskola. Hon tyckte det var lustigt, satte sig vid pianot och brjade
spela fr mig. Skolan fortsatte och blev mycket populr. Lngre fram
kommo sm flickor, och deras frldrar betalade en smula pengar, fr
att jag skulle undervisa dem. Detta var begynnelsen till ngot som
sedermera skulle bli en mycket inbringande sysselsttning.

Nr jag var tio r gammal, voro klasserna s stora, att jag upplyste
min mor om att det var meningslst, att jag mer skulle g i skolan,
eftersom det bara var att da bort tid, nr jag nd kunde frtjna
pengar, ngot som jag ansg vida viktigare. Jag satte upp hret hgt p
huvudet och sade, att jag var sexton r. Som jag var ganska lng fr
min lder, trodde mig alla. Min syster Elizabeth, som uppfostrats hos
min mormor, kom sedermera hem och bodde hos oss, och tog ven del i
undervisningen. Vi blevo mycket efterfrgade och undervisade i mnga av
de rikaste hemmen i San Fransisco.




KAPITEL II.


Som min mor blivit skild, medan jag var spdbarn, hade jag aldrig sett
min far. Nr jag en gng frgade en moster, om jag ngonsin haft en
far, svarade hon: Din far var en ond ande, som frstrde livet fr din
mor. Hdanefter frestllde jag mig honom alltid som djvulen i
bilderboken med horn och svans, och nr andra barn i skolan talade om
sina fder, hll jag mig tyst.

Nr jag var sju r gammal, bodde vi i tvenne mycket nakna rum tre
trappor upp, och en dag hrde jag tamburklockan ringa, gick ut fr att
ppna och fick se en herre i hg hatt, som sg mycket bra ut, och som
sade:

-- Kan jag trffa Mrs. Duncan?

-- Jag r Mrs. Duncans dotter, sade jag.

-- r detta Prinsessan Trubbnos? sade den frmmande herrn. (Det hade
varit hans smeknamn p mig, nr jag var ett litet barn.)

Och pltsligt tog han mig i sina armar och verhljde mig med trar och
kyssar. Jag var hgst frbluffad hrver och frgade vem han var. Han
svarade under trar: Jag r din pappa.

Jag blev frtjust ver nyheten och rusade in fr att underrtta
familjen.

-- Det r en herre drute, som sger att han r min pappa.

Min mor reste sig, vit i ansiktet och upprrd, gick in i rummet bredvid
och stngde drren efter sig. En av mina brder gmde sig under sngen,
den andre retirerade in i ett skp, och min syster fick ett vldsamt
hysteriskt anfall.

-- Sg t honom att g sin vg, sg t honom att g sin vg! ropade de.

Jag var mycket bestrt, men som jag var en mycket hvlig liten flicka,
gick jag ut igen och sade:

-- De andra mr inte riktigt bra och kan inte ta emot i dag.

Varp frmlingen tog mig vid handen och bad mig g en bit med honom.

Vi gingo nedfr trapporna och ut p gatan. Jag trippade vid hans sida i
ett slags frvirrad hnryckning vid tanken p att denne skne man var
min far och ej hade horn och svans, som jag alltid frestllt mig.

Han tog mig med sig till en glacerestaurang och proppade mig full med
glace och bakelser. Jag terkom till familjen i ett tillstnd av
vildaste hnfrelse och fann dem fruktansvrt nedstmda.

-- Det r en alldeles frtjusande herre, och han kommer igen i morgon
och ska ge mig mera glace, berttade jag.

Men familjen vgrade trffa honom, och efter ngon tid tervnde han
till sin andra familj i Los Angeles.

Hrefter sg jag ej min far p ngra r, men d uppenbarade han sig
pltsligt igen. Denna gng gick min mor in p att ta emot honom, och
han sknkte oss ett frtjusande hus med stora danssalar, en tennisbana,
en lada och en vderkvarn. Detta berodde p det faktum, att han skaffat
sig en fjrde frmgenhet. Tre gnger i sitt liv hade han hittills lagt
upp en frmgenhet, och alla hade han frlorat. Denna hans fjrde
frmgenhet gick ocks kaputt i tidens fullbordan, och med den frsvann
ven huset etc. Men under ngra r bodde vi i det sistnmnda, och det
var fr oss en fridens hamn mellan tv stormiga resor.

Fre nmnda kollaps trffade jag gng efter annan min far och fick
klart fr mig, att han var skald, samt lrde mig ven uppskatta honom.
Bland hans dikter fanns ocks en, som p stt och vis utgjorde en
profetia om min egen levnadsbana.

Jag berttar dessa utdrag ur min fars levnadshistoria, drfr att dessa
tidiga intryck haft ett ofantligt inflytande p mitt senare liv.  ena
sidan nrde jag min fantasi med sentimentala romaner, medan jag  andra
sidan hade ett synnerligen praktiskt exempel p ktenskapet fr mina
gon. Hela min barndom frflt liksom i skuggan frn denne
hemlighetsfulle fader, om vilken ingen ville tala, och det frfrliga
ordet skilsmssa inristades p mitt sinnes mottagliga yta. Som jag inte
kunde be ngon frklara dessa saker fr mig, frskte jag fundera ut
dem p egen hand. De flesta romaner jag lste slutade med lyckliga
ktenskap, om vilka det inte fanns anledning att skriva ngot mer. Men
i somliga av dessa bcker, srskilt George Eliots "Adam Bede", fanns en
flicka, som inte gifte sig, ett barn, som kom oombett till vrlden, och
den frfrliga vanra, som faller ver den stackars modern. Jag knde
djupt orttvisan mot kvinnorna i detta sakernas tillstnd, och nr jag
jmfrde detta med min fars och mors historia, beslt jag p flcken,
att jag skulle leva fr att strida emot ktenskapet och fr kvinnornas
frigrelse och fr varje kvinnas rtt att skaffa sig ett eller flere
barn, allt eftersom det behagade henne, samt skydda sin rtt och dygd.
Detta kan tyckas egendomliga ider fr en liten tolvrig flicka, men
mina levnadsomstndigheter gjorde mig mycket brdmogen. Jag forskade i
ktenskapslagarna och blev upprrd, nr jag fick klart fr mig
kvinnornas slavliv. Jag brjade frska lsa i min mors gifta vninnors
ansikten, och jag knde p mig, att vart och ett av dem bar det
grngda vidundrets mrke och slavstmpeln. Jag avlade en ed, att jag
aldrig skulle frnedra mig till detta. Denna ed har jag alltid hllit,
till och med nr den medfrde schism med min mor och missfrstnd frn
hela vrldens sida. Bland det bsta sovjetregeringen utrttat var
avskaffandet av ktenskapet.

Numer skulle jag tro, att de flesta frisinnade kvinnor mer eller mindre
utprglat hysa samma uppfattning som jag, men fr tjugu r sedan
framkallade min vgran att vigas och mitt eget personliga exempel p en
kvinna, som fder barn utom ktenskapet, omfattande missfrstnd. Mnga
kvinnor ha frgat mig: Men vem ska frsrja barnen? Mig synes, att i
den mn vigselceremonien erfordras som garanti fr ett ptvunget
barnaunderhll, gifter man sig med en man, den man misstnker skall
under vissa givna omstndigheter vgra frsrja sina barn, ngot som r
en ganska frnedrande tanke. Ty d gifter man sig med en man, som man
redan p frhand misstnker fr att vara en skurk. Jag hyser emellertid
icke s lga tankar om mnnen, att jag tror den vervgande procenten
bland dem utgres av sdana lgt stende exemplar av mnniskoslktet.

Det var tack vare min mor som vr barndom blev s helt genomvvd av
musik och poesi. Om kvllarna kunde hon sitta vid pianot och spela i
timtal, och det fanns inga bestmda klockslag, nr vi skulle g till
sngs eller stiga upp, icke heller ngon allmn dagordning fr oss.
Tvrtom tror jag nstan min mor glmde bort oss helt och hllet, nr
hon frdjupade sig i sin musik eller deklamerade poesi, glmsk av
allting runt omkring sig. ven en av hennes systrar, moster Augusta,
var mycket talangfull. Hon hlsade ofta p hos oss och brukade stlla
till sm privata amatrfrestllningar. Hon var mycket vacker, med
svarta gon och kolsvart hr, och jag minns henne kldd i svarta
knbyxor av sammet som Hamlet. Hon hade en hrlig rst och skulle
skerligen haft en stor framtid som sngerska, om icke hennes frldrar
betraktat allt som rrde teater ssom djvulens verk. Nu inser jag, att
hela hennes liv delades av ngot som nu i vra dar skulle vara en
smula svrt att frklara -- Amerikas puritanska anda. De frsta
nybyggarna i Amerika frde med sig en viss sjlsinriktning, som aldrig
helt frsvunnit. Och deras karaktrsstyrka tryckte sin prgel p det
vilda landet, tmde de vilda mnniskorna, indianerna och de vilda
djuren p ett frunderligt stt. Men drjmte frskte de ocks
stndigt tmja sig sjlva, detta med, konstnrligt sett, desdigra
resultat.

Frn sin tidigaste barndom hade min moster Augusta frkrossats under
denna puritanska anda. Hennes sknhet, hennes impulsivitet, hennes
vackra rst skulle alla utplnas. Vad var det som p denna tid kom
mnniskor att utbrista: Jag ville hellre se min dotter dd n p
scenen! Nu fr tiden r det nstan omjligt att frst denna knsla, d
stora skdespelare och skdespelerskor ha tilltrde till de mest
exklusiva kretsar.

Jag antar, att det var vrt irlndska blod som gjorde, att vi barn
alltid befunno oss i uppror mot detta puritanska tyranni.

En av de frsta fljderna av vr flyttning till det stora huset vr far
sknkt oss, var ppnandet av min bror Augustins teater i ladan. Jag
minns, att han klippte ut en bit ur skinnfllen i frmaket att anvndas
till skgg t Rip Van Winkle, som han framstllde s realistiskt, att
jag brast i grt, dr jag satt och sg p honom frn en havrebinge nere
bland publiken. Vi voro alla synnerligen lttrrda och kunde aldrig
hlla vra knslor tillbaka.

Den lilla teatern hade framgng och blev riktigt bermd i trakten. Den
gav oss lngre fram anledning till en turn utmed kusten. Jag dansade,
Augustin reciterade dikter, och eftert uppfrde vi en komedi, i vilken
ocks Elizabeth och Raymond upptrdde. Fast jag vid denna tid bara var
tolv r gammal och de andra nnu i tonren, voro dessa vra turner
lngs kusten med upptrdanden i Santa Clara, Santa Rosa, Santa Barbara
o.s.v. riktigt lyckade.

Min barndoms brande knslostmning var en stndigt upprorisk anda mot
det trngbrstade samhlle, vari vi levde, och mot livets begrnsning
samt en stndigt vxande lngtan att fly sterut till ngot som jag
inbillade mig skulle erbjuda strre vidder. Hur ofta brukade jag inte
harangera familjen och slktingarna och alltid sluta med dessa ord: Vi
mste hrifrn -- hr kan vi aldrig utrtta ngot.

Jag var den modigaste medlemmen av familjen, och nr det absolut inte
fanns ngot tbart i huset, gick jag frivilligt till slaktaren och
lyckades med mina tricks frm honom att ge oss lammkotletter utan
betalning. En gng skickades jag till bagaren fr att vertala honom
att ge oss fortsatt kredit. Fr mig inneburo dessa promenader verkliga
ventyr, i synnerhet nr jag hade framgng, vilket vanligtvis var
fallet. Jag brukade dansa av gldje hela vgen hem, dr jag kom med
bytet i famnen och knde mig som en strtrvare till mods. Det var en
nyttig fostran, detta, ty genom att lra mig handskas med ilskna
slaktare, frvrvade jag den teknik, med vilken jag sedermera skulle
trotsa svrhanterliga impressarier.

Jag minns en gng, hur jag som litet barn fann min mor grtande ver
ngra saker hon stickat t en butik, och som man vgrat ta emot. Jag
tog korgen frn henne, satte en av de stickade mssorna p huvudet och
ett par muddar p hnderna och gick sedan frn drr till drr och
frslde dem. Jag fick samtliga saker slda och kom hem med dubbelt s
mycket pengar som min mor skulle ha ftt frn butiken.

Nr jag hr familjefder sga, att de arbeta fr att lmna barnen en
massa pengar i arv, undrar jag, om de begripa, att de hrigenom berva
sina barn all ventyrets anda i deras tillvaro. Varje dollar de lmna
dem gr dem svagare. Det bsta arv du kan ge ditt barn r att lta det
ta sig fram alldeles p egen hand. Vr fostran frde min syster och mig
till de rikaste hemmen i San Fransisco. Jag avundades icke dessa rika
barn, beklagade dem tvrtom. Jag hpnade ver futtigheten och enfalden
i deras tillvaro, och i jmfrelse med dessa barn till millionrer
tyckte jag mig sjlv vara tusen gnger rikare i frga om allt sdant
som gr livet vrt att leva.

Vrt rykte som danspedagoger tillvxte. Vi kallade det fr ett nytt
system, men i verkligheten var det intet system. Jag fljde min fantasi
och improviserade samt lrde ut vilken bagatell som helst, som rkade
falla mig in. En av mina frsta danser var Longfellows dikt "Jag skt
en pil i luften av". Drvid reciterade jag frst dikten och lrde
barnen flja dess innebrd i rrelser och tbrder. P kvllarna
brukade min mor spela fr oss, medan jag komponerade danser. En kr
gammal vninna, som ofta hlsade p oss om aftnarna och som tidigare
varit bosatt i Wien, brukade sga, att jag erinrade henne om Fanny
Essler, vilkens triumfer hon plgade skildra fr oss. Isadora blir en
andra Fanny Essler, kunde hon sga, och detta vckte relystna drmmar
till liv inom mig. Hon uppmanade min mor att fra mig till en bermd
balettmstare i San Fransisco, men hans undervisning tilltalade mig ej.
Nr han ville, att jag skulle st p t, frgade jag varfr, och nr
han svarade: Drfr att det r vackert -- sade jag, att det var fult
och mot naturen, och efter tredje lektionen lmnade jag hans kurs fr
att aldrig tervnda. Den stela, banala gymnastik han kallade dans,
frdrvade endast mina drmmar. Jag drmde om dans av helt annat slag.
Jag visste inte riktigt, vad det skulle bli fr ngot, men jag trevade
bort mot en osynlig vrld, i vilken jag anade, att jag skulle kunna
intrda, om jag bara hittade nyckeln. Jag hade min konst inom mig,
redan nr jag var en liten ts, och tack vare min hjltemodiga,
fantasirika mor blev denna konst aldrig frkvvd i mig. Vad helst ett
barn skall ta sig fr i livet, s br det brja drmed vid tidiga r.
Jag undrar, hur mnga frldrar som inse, att den s kallade uppfostran
de ge sina barn, bara driver dem ut i det jmnstrukna och bervar dem
alla mjligheter att utfra ngot vackert och originellt. Men det mste
vl s vara, frmodar jag; vilka skulle eljest frse oss med expediter
och bankfolk, som nd ro oundgngliga fr den civiliserade tillvaron?

Min mor hade fyra barn. Genom tvng och uppfostran i frening skulle
hon vl ha kunnat frvandla dem till nyttiga medborgare, och ibland
brukade hon klaga: Varfr ska de nu vara konstnrliga av sig alla fyra
och inte en av dem praktiskt anlagd? Men det var nog hennes egen ljuva,
rastlsa ande, som gjorde oss till konstnrer. Min mor brydde sig
aldrig om materiella ting, och hon lrde oss att hysa ett fint
frakt fr alla sdana godelar som hem, mbler och andra slags
tillhrigheter. Det var efter hennes fredme som jag i hela mitt liv
aldrig burit en juvel. Hon lrde oss att sdant var skrp.

Nr jag lmnat skolan, brjade jag lsa mycket. I Oakland, dr vi
bodde, fanns ett folkbibliotek, och hur lngt vi n bodde drifrn,
sprang eller dansade eller hoppade jag dit och tillbaka. Bibliotekarien
var en mycket framstende och mycket vacker kvinna, en kalifornisk
dikterska, Ina Coolbrith. Hon uppmuntrade mig att lsa, och jag tyckte
hon alltid sg glad ut, nr jag bad om bra bcker. Hon hade underbara
gon, som gldde av eld och lidelse. Sedermera fick jag veta, att min
far varit djupt frlskad i henne. Tydligen var hon hans livs stora
passion, och sannolikt var det genom omstndigheternas osynliga trdar,
som jag knde mig dragen till henne.

Vid denna tid lste jag alla Dickens', Thackerays och Shakespeares
arbeten och drtill tusentals romaner, bra och dliga, inspirerade verk
och struntlektyr om vartannat -- allting slukade jag. Jag brukade sitta
uppe om ntterna och lsa nda till gryningen vid skenet frn
ljusstumpar, som jag samlat under dagens lopp. Jag brjade ocks skriva
en roman, och samtidigt redigerade jag en tidning, som jag helt och
hllet skrev sjlv, med ledare, platsnyheter och "short stories".
Vidare frde jag dagbok och anvnde hr ett av mig uppfunnet hemligt
sprk, ty vid denna tid hade jag en stor hemlighet. Jag var frlskad.

Vid sidan av vra klasser med barn hade min syster och jag tagit oss
ngra ldre elever, vilka hon undervisade i vad som p den tiden
kallades "societetsdans", vals, mazurka, polka o.s.v. Bland dessa
elever voro tv unga mn, den ene lkare och den andre apotekare.
Apotekaren var frbluffande skn att skda och hade ett bedrande namn
-- Vernon. Jag var elva r vid den tiden, men sg ldre ut, alldenstund
jag hade hret uppsatt och bar lnga klnningar. I min dagbok skrev
jag, att jag var vansinnigt, passionerat frlskad, och det tror jag
nog jag var ocks. Om Vernon visste om det eller ej, har jag inte reda
p. Vid den ldern var jag alltfr blyg att beknna min lidelse. Vi
gingo tillsammans till baler och danstillstllningar, dr han dansade
mest varje dans med mig, och eftert satt jag uppe till in p
smtimmarna och skildrade i min dagbok de hnfrande sklvningar jag
erfarit, nr jag, som jag uttryckte det, "svvade omkring i hans famn".
Om dagarna var han sysselsatt i en _drug store_ [drug store, den
speciellt amerikanska butikstyp, som i sig frenar speceriaffr,
parfymbutik och apotek] vid huvudgatan, och jag vandrade lnga vgar
fr att en enda gng f g frbi denna affr. Ngon gng samlade jag
mod och gick in och hlsade. Jag fick ocks reda p vilket hus han
bodde i, och jag brukade springa hemifrn p kvllen fr att se ljuset
i hans fnster. Denna min passion rckte i tv r, och jag tror, att
jag led ganska avsevrt. Nr de tv ren gtt, eklaterade han
frlovning med en ung flicka ur Oaklandsocieteten. Jag anfrtrodde min
vnda t min dagbok, och jag minns brllopsdagen och vad jag knde, nr
jag sg honom vandra ned genom kyrkan med en enkel flicka i vit slja
bredvid sig.

Sista gngen jag dansade i San Fransisco intrdde i mitt kldrum en man
med snvitt hr men i vrigt mycket ungdomlig och pfallande vacker.
Jag knde genast igen honom -- det var Vernon. Jag tyckte, att efter s
mnga r borde jag kunna bertta fr honom om min ungdoms frlskelse,
jag tnkte det skulle roa honom, men han blev ytterligt frfrad och
talade om sin hustru, den enkla flickan, vilken fortfarande tycktes
vara i livet, och frn vilken han aldrig vnt sin tillgivenhet. Vad
somliga mnniskors liv kan vara enkelt!

Detta var min frsta krlek. Jag var grnslst frlskad, och sedan
dess tror jag aldrig jag upphrt att vara grnslst frlskad. Fr
gonblicket hller jag p att hmta mig frn senaste anfallet, som
varit vldsamt och desdigert. Jag befinner mig s att sga i
konvalescentens mellanakt fre finalen -- eller kanske frestllningen
redan r slut? Jag skulle kunna stlla ut min fotografi och frga
lsarna, vad de tycka.




KAPITEL III.


Under inflytande av de bcker jag lst beslt jag lmna San Fransisco
och resa utrikes. Jag funderade p att sluta mig till ngot stort
teatersllskap, och en dag uppskte jag direktren fr en resande
trupp, som upptrdde en vecka i San Fransisco, och bad att f dansa fr
honom. Uppvisningen gde rum p morgonen, p den stora, svarta, tomma
scenen. Min mor spelade t mig. Jag dansade i en liten vit tunika till
ngra av Mendelssohns "Lieder ohne Worte". Nr det var slut, satt
direktren tyst ett gonblick, drp vnde han sig till min mor och
yttrade:

-- Det hr passar inte fr teatern. Det passar bttre i en kyrka. Jag
rder er att ta er lilla flicka med er hem.

Besviken men icke vertygad gjorde jag upp andra planer. Jag
sammankallade familjen till rdplgning och klargjorde fr dem, varfr
livet i San Fransisco var omjligt. Min mor var en smula yr i huvudet
men likvl frdig att flja med mig vart som helst, och vi tv gvo oss
frst i vg -- p turistbiljett till Chicago. Min syster och mina tv
brder stannade i San Fransisco fr att flja efter, nr jag vl tjnat
in en frmgenhet t familjen.

Nr vi en het junidag anlnde till Chicago, hade vi med oss en liten
koffert, min mormors gammalmodiga smycken och tjugufem dollars. Jag
vntade mig, att jag genast skulle f engagemang, och att allting
skulle vara ltt och trevligt. Detta blev emellertid inte fallet.
Medfrande min lilla vita grekiska tunika beskte jag och dansade fr
den ene impressarion efter den andre. Men de sade alltid detsamma som
den frste: Det r frtjusande, men passar inte fr teatern.

Veckorna gingo och pengarna togo slut; min mormors pantsatta smycken
inbragte inte mycket. Det oundvikliga intrffade. Vi kunde ej betala
hyran fr vrt rum, allt vrt bagage kvarhlls, och en dag stodo vi p
gatan utan en slant i fickan. Fortfarande hade jag en liten spetskrage
p min klnning, och hela den dagen vandrade jag omkring i timmar i den
stekande solhettan och frskte slja denna spetskrage. Till slut
lyckades jag lngt fram p eftermiddagen. (Jag tror jag fick tio
dollars fr den.) Det var mycket vackra irlndska spetsar, och pengarna
voro tillrckliga till hyra. Fr de pengar som voro ver, kpte jag en
lda tomater, och i en vecka levde vi p dessa tomater -- utan brd och
utan salt. Min stackars mor blev s svag, att hon ej lngre frmdde
sitta uppe. Varje morgon brukade jag g ut tidigt fr att ska komma
till tals med impressarier, men till sist beslt jag ta vad arbete jag
kunde f och begav mig till en platsanskaffningsbyr.

-- Vad kan ni fr ngot? frgade kvinnan vid disken.

-- Allt mjligt, svarade jag.

-- Jas, ni ser d ut som om ni inte kunde n'nting.

I frtvivlan vnde jag mig en dag till direktren fr Masonic Temples
taktrdgrd. Med en stor cigarr i mungipan och hatten p trekvart
betraktade han verlgset min dans, medan jag svvade fram och tillbaka
till tonerna av Mendelssohns "Frhlingslied".

-- Jaha, ni r ju st, sade han, och behagfull. Och om ni vill strunta
i allt det dr och gra ngot som det r sprtt p, s ska jag engagera
er.

Jag tnkte p min stackars mor, som dr hemma hll p att tyna bort med
de sista tomaterna, och frgade honom s, vad han menade md sprtt.

-- Jo, inte det dr ni gr, sade han. Ngot med korta kjolar och rysch
och sparkningar. Ni kan ju gra det dr grekiska frst och sedan byta
om och sparka i balettkjolar, det kunde vara roligt.

Men var skulle jag f klderna frn? Jag insg att det skulle vara
ofrmnligt att be om ln eller frskott och svarade drfr, att jag
skulle komma igen dagen drp med rysch och sparkningar och sprtt. Jag
gick ut. Det var en het dag -- verkligt Chicagovder. Jag gick gatan
framt, trtt och matt av hunger, nr jag framfr mig fick se en av
Marshall Fields stora affrer. Jag gick in och bad att f trffa chefen
samt visades in p kontoret, dr en ung herre satt vid ett skrivbord.
Han sg vnlig ut, och jag frklarade fr honom, att jag mste ha en
balettkjol med rysch till nsta dag, och att jag skulle betala honom av
min ln, bara han ville ge mig kredit. Jag vet inte, vad det var, som
frmdde den unge mannen att villfara min begran, men han gjorde det
emellertid. ratal eftert trffade jag honom i mngmillionren Gordon
Selfridges skepnad. Jag kpte vitt och rtt tyg till kjolar och
spetsrysch drjmte. Med paketet under armen gick jag hem och fann min
moder nstan uppgiven. Men hon satte sig tappert upp i sngen och sydde
min kostym t mig. Hela natten arbetade hon, och p morgonen syddes de
sista krsen p. Jag tervnde till direktren p taktrdgrden.
Orkestern var frdig.

-- Vad ska ni ha fr musik? frgade han.

Det hade jag inte tnkt p, men jag sade: "The Washington Post" -- som
var populr p den tiden. Musiken spelade upp, och jag gjorde mitt
bsta fr att stadkomma ett improviserat "sprttigt" nummer.
Direktren blev uppriktigt frtjust, tog cigarren ur munnen, talade och
sade:

-- Det dr var briljant! Kom hit i morgon kvll, s ska jag reklamera
srskilt fr det hr numret.

Han betalade mig femtio dollars i veckan och var hygglig nog att ge mig
pengar i frskott.

Jag gjorde stor succs p taktrdgrden under fingerat namn, men jag
avskydde alltsammans, och nr direktren vid veckans slut ville
frlnga engagemanget och till och med erbjd mig en turn, avbjde
jag. Vi voro rddade frn svltdden, men jag hade ftt nog av att roa
publiken med ngot som stred mot mina ideal. Och det var frsta och
sista gngen jag gjorde det.

Denna sommar tror jag var en av de mest pinsamma perioderna i mitt liv,
och varje gng jag sedan upptrtt i Chicago har blotta synen av
gatorna givit mig en kvljande frnimmelse av hunger.

Men icke en gng under dessa frfrliga dagar freslog min tappra mor,
att vi skulle fara hem igen.

En dag gav mig en person ett introduktionsbrev till en kvinnlig
journalist, vid namn Amber, som var redaktionssekreterare vid en av de
stora chicagotidningama. Jag uppskte henne. Hon var lng och mager,
omkring fyrtiofem r och rdhrig. Jag berttade fr henne mina sikter
om dans, hon lyssnade intresserad och inbjd mig och min mor till
"Bohemia", dr vi skulle f trffa konstnrer och skriftstllare. Vi
gingo samma afton till klubben i frga. Den logerade hgst uppe i ett
hgt hus och bestod av ngra nakna rum med stolar och bord, vid vilka
trngdes de underligaste mnniskor jag i mitt liv trffat. Mitt ibland
dem satt Amber, som med karlliknande rst utropade:

-- Alla goda bohemare laget runt! Alla goda bohemare laget runt!

Fr var gng hon ropade, lyftes lmuggarna, och man svarade med
hurrarop och sng.

Mitt i allt detta kom jag med min religisa dans. Bohemarna voro
konfysa. Men de tyckte i alla fall att jag var en trevlig liten flicka
och bdo mig komma och hlsa p dem var kvll.

De utgjordes av poeter, mlare och aktrer av nstan alla
nationaliteter. Ett enda hade de gemensamt: ingen av dem gde en cent.
Och jag misstnker, att mnga bland dem i likhet med oss inte skulle
haft ngot att ta heller, om det ej varit fr de sandwiches och det
l, som serverades p klubben och som Amber mestadels bjd p av ren
frikostighet.

Bland bohemarna var en polack vid namn Miroski. Det var en fyrtiofem
rs man med en stor rdlockig kalufs, rtt skgg och genomtrngande bl
gon. Han satt vanligen i en vr, rkte sin pipa och tittade p
bohemarnas "divertissements" med ett ironiskt leende. Men han var den
ende av alla dem jag d dansade fr, som begrep mina ider och mitt
arbete. ven han var mycket fattig. Likvl bjd han ofta min mor och
mig p middag p ngon liten restaurang eller frde oss med buss ut p
landet, dr vi to lunch ute i skogen. Han var en mycket egendomlig
man, skald och mlare, och han frskte uppehlla sig med att utva sin
konst i Chicago. Men han kunde aldrig reda sig och svalt halvt om halvt
ihjl dr.

Vid denna tid var jag bara en liten flicka, fr ung att frst hans
livs tragedi och hans krlek. I vr intrikata tid skulle man nog
knappast kunna frestlla sig, hur okunniga och oskuldsfulla den tidens
amerikaner voro. Min frestllning om livet var d uteslutande lyrisk
och romantisk. Jag hade ej erfarit eller kommit i kontakt med krlek i
djupare mening, och det drjde, innan jag ens kom underfund med den
lidelse jag tnt hos Miroski. Denne fyrtiofemrige man hade blivit
vldsamt frlskad, s som endast en polack kan bli det, i mig, lilla
naiva, oskyldiga flicka. Min mor hade tydligen ingen aning hrom och
lt oss vara tillsammans ganska mycket. Nr han slutligen ej lngre
kunde motst frestelsen att kyssa mig och bad mig gifta mig med honom,
trodde jag, att detta skulle bli mitt livs enda stora krlek.

Men sommaren brjade lida mot sitt slut, och vi voro fullkomligt utan
tillgngar. Jag insg, att ingenting stod att vinna i Chicago och
bestmde, att vi skulle bege oss till New York. Men hur? En dag lste
jag i tidningen, att den store Augustin Daly och hans sllskap med Ada
Rehan som stjrna upptrdde i staden. Jag beslt uppska den mktige
mannen, vilken hade rykte om sig att vara den mest konstlskande och
estetiskt anlagde teaterledaren i Amerika. Mnga middagar och kvllar
stod jag vid teaterns sceningng och snde gng p gng in namnuppgift
med begran att f trffa Augustin Daly. Man sade mig, att han var
upptagen, och att jag finge rka hans nrmaste man. Men jag avbjde
detta och fregav, att jag mste rka Daly sjlv i en mycket viktig
angelgenhet. En kvll i skymningen fick jag ntligen fretrde fr den
store mannen. Han hade ett utomordentligt fint utseende, men mot
frmlingar kunde han antaga ett ytterst barskt stt. Jag blev rdd men
samlade allt mitt mod och hll ett lngt och ovanligt tal fr honom.

-- Jag har ett stort frslag att framlgga fr er, Mr. Daly, och ni r
troligen den ende man hr i landet, som kan frst det. Jag har
upptckt dansen. Jag har upptckt denna konst, som varit frsvunnen i
tv tusen r. Ni r en verlgsen dramatisk konstnr, men er teater
saknar ngot, som gjorde den gamla grekiska teatern stor, och det r
danskonsten, den tragiska kren. Utan den r teatern huvud och kropp
utan ben, som kunna bra den vidare. Jag kommer till er med dansen. Jag
kommer till er med den tanke, som skall revolutionera hela vr
tidslder. Var jag har upptckt den? Vid Stilla Havet, i Sierra Nevadas
vajande barrskogar. Jag har sett det unga Amerikas idealgestalt dansa
p krnet av Klippiga bergen. Jag skall skapa en ny dans fr Amerikas
barn, en dans, som skall ge uttryck t Amerika. Jag skall sknka er
teater den levande ande den behver, dansens ande. Ty som ni vet,
fortfor jag, i det jag frskte ignorera den store direktrens otliga:
-- Det r nog -- det r _alldeles_ nog! -- ni vet, fortfor jag och
hjde rsten, att teatern fddes ur dansen, att den frste
skdespelaren var en dansr. Han dansade och sjng. S fddes
sorgespelet, och innan dansen tervnder till teatern, kan inte teatern
fullt uttrycka sig sjlv.

Augustin Daly visste inte rtt vad han skulle ta sig till med detta
besynnerliga barn. Hans enda svar var:

-- Ja, jag har en liten roll i en pantomim, som kommer upp i New York.
Ni kan infinna er till repetition frsta oktober, och passar ni, s fr
ni stanna. Vad heter ni?

-- Jag heter Isadora, svarade jag.

-- Isadora. Det var ett vackert namn, sade han. Jaha, Isadora, d ses
vi i New York frsta oktober.

vervldigad av frtjusning rusade jag hem till mor.

-- ntligen r det ngon som uppskattar mig, mor, sade jag. Jag r
engagerad av den store Augustin Daly. Vi mste vara i New York frsta
oktober.

-- Ja, sade mor; men hur ska vi bra oss t med jrnvgsbiljetter?

Det var just frgan. D fick jag en id. Jag skickade fljande telegram
till en vn i San Fransisco:

    _Storartat engagemang. Augustin Daly. Mste till New York
    frsta oktober. Telegrafera respengar hundra dollars._

Och det underbara intrffade. Pengarna kommo. Och med dem min syster
Elizabeth och min bror Augustin, som med anledning av telegrammet ftt
fr sig, att nu var familjens lycka gjord. Likvl lyckades vi alla
komma tgledes till New York, vilda av hnryckning och saliga
frvntningar. ntligen skall vrlden frst mig, tnkte jag. Om jag
vetat, vilken tid som lg framfr mig, hade jag kanhnda frlorat
modet.

Ivan Miroski var frtvivlad ver att skiljas frn mig. Men vi svuro
varandra evig krlek, och jag frklarade fr honom, hur ltt det skulle
g fr oss att gifta oss, sedan jag tjnat en frmgenhet i New York.
Inte fr att jag trodde p ktenskapet, men vid det laget ansg jag det
skrast att gra min mor till viljes.




KAPITEL IV.


Mitt frsta intryck av New York var att staden gde mer av sknhet och
konst i sig n Chicago. Och dessutom var jag glad t att n en gng
befinna mig vid havet. Jag har alltid knt mig halvkvvd i stder int
land.

Vi slogo oss ned i ett pensionat vid en sidogata till Sjtte avenyn.
Dess underliga gster dr tycktes liksom "bohemarna" blott ha ett enda
drag gemensamt: ingen var i stnd att betala sin hyra, och alla levde i
stndig risk att bli utkastade.

En frmiddag infann jag mig vid sceningngen till Dalys teater och
inslpptes nyo till den store mannen.

-- Vi har ftt hit den stora pantomimstjrnan Jane May frn Paris, sade
han. Och dr finns en roll t er, ifall ni kan upptrda i pantomim.

Pantomim har nu aldrig frefallit mig att vara konst. Rrelse r
lyriskt och emotionellt uttrycksmedel, som ej kan ha ngot med ord att
gra, och i pantomimen ersttas orden med tbrder, s att det varken
blir dansrens eller aktrens konst utan kommer ngonstdes mellan de
tv i hoppls sterilitet. Emellertid hade jag intet annat att gra n
ta emot rollen. Jag tog hem den fr att stta mig in i den, men
alltihop frefll mig oerhrt enfaldigt och absolut ovrdigt mina ideal
och mlet fr mina strvanden.

Frsta repetitionen var en frfrlig missrkning. Jane May var en liten
dam med ett ytterligt vldsamt temperament, som vid alla tillfllen for
ut i fullt raseri. Nr jag blev tillsagd, att jag mste peka p henne
fr att sga _du_, trycka handen mot hjrtat fr att sga _lska_ och
hftigt sl mig fr brstet fr att sga _mig_, tycktes mig alltsammans
bra ljligt. Och som mitt hjrta inte var med dri, gjorde jag
alltsammans s uselt, att Jane May blev frargad. Hon vnde sig till
Mr. Daly och frklarade, att jag totalt saknade talang och omjligt
kunde utfra rollen. Nr jag hrde detta, insg jag att det skulle
innebra, att vi allesammans lmnades i sticket i ett frfrligt
pensionat och i klorna p en skoningsls vrdinna. Jag sg fr min inre
blick den lilla koristen, som dagen frut blivit utkrd p gatan utan
sin koffert, och jag mindes allt som min stackars mor ftt genomg i
Chicago. Trarna kommo mig i gonen och rullade nedfr mina kinder. Jag
mtte ha sett ynklig ut, ty Mr. Daly fick ett vnligare uttryck. Han
klappade mig p axeln och sade till Jane May:

-- Som ni ser, r hon mycket uttrycksfull nr hon grter. Hon lr sig
det nog.

Men repetitionerna voro ett martyrium fr mig. Jag mste gra rrelser,
som jag tyckte voro simpla och dumma, och som ej hade ngot sammanhang
med musiken. Ungdomen r emellertid lraktig, och slutligen lyckades
jag f fram det humoristiska i rollen.

Jane May hade Pierrots roll, och dr frekom en scen, dr jag skulle
flirta med Pierrot. Tre olika gnger skulle jag nrma mig och kyssa
Pierrot tre gnger p kinden. Vid generalrepetitionen gjorde jag detta
med sdant eftertryck, att mina rda lppar stannade kvar p Pierrots
vita kind. Hrvid frvandlades Pierrot till Jane May, som i fullt
ursinne gav mig en rfil. En frtjusande entr i teaterlivet!

Likvl kunde jag, allt eftersom repetitionerna skredo framt, icke
annat n beundra denna pantomimskdespelerskas utomordentliga,
vibrerande uttrycksfullhet. Om hon ej varit fngslad i pantomimens
falska form, skulle hon ha varit en stor danserska. Men denna form var
alltfr begrnsad. Jag hade ofta lust att sga:

-- Om ni vill tala, varfr talar ni d inte? Vad skall det tjna till
att gra alla dessa tbrder som i ett hem fr dvstumma?

Premiren kom. Jag bar en direktoarkostym av bltt siden, en blond
peruk och en stor halmhatt. Ack, vilken konstens revolution hade jag
icke kommit fr att stlla till hr i vrlden. Min kra mor satt p
frsta bnken och var ganska frbryllad. Icke ens nu freslog hon, att
vi skulle fara tillbaka till San Fransisco, men jag kunde se, att hon
var bittert besviken. S mycken strvan och s klent resultat!

Under repetitionstiden hade vi inga pengar. Vi krdes bort frn
pensionatet och hyrde tv omblerade rum med absolut ingenting i dem
vid 180:de gatan. Vi hade inga pengar till sprvagn, och ofta fick jag
g till fots frn Dalys teater vid 29:de gatan. Jag brukade springa p
smutsen, hoppa p trottoaren och promenera p trbanorna, fr att vgen
skulle verka kortare. Jag hade uppfunnit alla mjliga system fr detta
ndaml. Lunch t jag ej, ty jag hade inga pengar; drfr brukade jag
under lunchtimmen gmma mig i en av logerna och somna in av ren
utmattning och sedan ter brja repetera p middagen p fastande mage.
I sex veckor repeterade jag p detta vis och upptrdde sedan under en
veckas tid, innan ngon ln utbetalades.

Efter tre veckor i New York for truppen ut p turn. Jag fick femton
dollars i veckan och snde hem hlften drav till min mor. Nr vi stego
av vid en station, begav jag mig ej till ngot hotell utan vandrade med
kappscken i hand omkring p spaning efter ett pensionat, som skulle
vara billigt nog. Maximum fr mig var femtio cent pr dag, allting
inberknat, och ibland fick jag g mnga trtta steg, innan jag fick
tag p ett sdant stlle. Ibland hamnade jag i mycket underliga
environer -- jag minns ett stlle dr jag fick ett rum utan nyckel, och
dr karlarna i huset -- de flesta druckna -- gjorde oavbrutna frsk
att komma in i mitt rum. Jag var skrckslagen och barrikaderade drren
med ett tungt skp, som jag drog tvrs ver rummet, men inte ens nu
vgade jag sova utan satt p vakt hela natten. Jag kan icke tnka mig
en av Gud mer vergiven mnniskotillvaro n den som framleves i resande
teatersllskap.

Efter tv mnaders turnerande tervnde sllskapet till New York. Det
hela hade varit ett stort finansiellt fiasko fr Mr. Daly, och Jane May
for tillbaka till Paris.

Vad skulle det nu bli av mig? Jag trffade nyo Mr. Daly och frskte
intressera honom fr min konst, men han var dv och likgiltig fr allt
vad jag freslog honom.

-- Jag ska skicka ut ett sllskap med "Midsommarnattsdrmmen", sade
han. Har ni lust, s kan ni f dansa i lvscenen.

Mitt begrepp om dans var, att denna skulle uttrycka mnniskors knslor
och sinnesstmningar. Fr lvor hyste jag intet som helst intresse. Men
jag gick in p saken och freslog, att jag skulle dansa till
Mendelssohns Scherzo i skogsscenen fre Titanias och Oberons entr.

P premiren var jag kldd i en lng, rak tunika av vit och guldfrgad
gas med tv vingar. Jag motsatte mig energiskt vingarna, som frefllo
mig ljliga. Jag frskte gra klart fr Daly, att jag kunde uttrycka
vingar utan att stta p mig sdana av papiermach, men han var
obeveklig. Jag kom in ensam p scenen frsta kvllen. Jag var frtjust.
ntligen var jag ensam p scenen med en stor publik framfr mig, och
jag kunde dansa. Och dansa gjorde jag -- s bra att publiken spontant
applderade mig. Nr jag kom ut frn scenen, vntade jag att finna Daly
belten och redo att lycknska mig. I stllet var han rasande. -- Det
hr r ingen music-hall! dundrade han. Oerhrt att publiken skulle
appldera denna dans! Nsta kvll nr jag skulle dansa, var all
belysning slckt. Och var gng jag dansade i "Midsommarnattsdrmmen"
dansade jag i mrkret. Ingen kunde se ngot p scenen mer n ngot vitt
som fladdrade.

Efter tv veckor i New York sndes ven "Midsommarnattsdrmmen" p
turn, och ter fick jag dragas med trkiga resor och jakt efter
pensionat. Men min ln hade nu hjts till tjugufem dollars i veckan. P
detta stt frflt ett r.

Jag var ytterligt olycklig till mods. Mina drmmar, mina ideal, min
relystnad, allt syntes ffngt. Jag fick mycket f vnner i
teatersllskapet. Man tyckte, att jag var underlig. Jag brukade g
omkring bakom scenen med en bok av Marcus Aurelius. Jag frskte
anlgga ett stoiskt betraktelsestt fr att ltta den oavbrutna
nedstmdhet, vari jag levde. En vn fick jag emellertid p denna turn
-- en ung flicka vid namn Maud Winter, som spelade Titania. Hon var
mycket intagande och behaglig. Men hon hade en underlig mani att leva
p apelsiner och inte frtra ngon annan fda. Jag frmodar, att hon
ej var skapad fr denna vrlden; ngra r senare lste jag i
tidningarna, att hon avlidit i pernicis anemi.

Truppens stjrna var Ada Rehan -- en stor skdespelerska men hgst
obehaglig mot kamraterna -- och den enda tillfredsstllelse jag hade av
resan var den, att jag kunde f se henne agera. I New York brukade jag
ofta iakttaga henne, nr hon spelade Rosalind, Beatrice och Portia. Hon
var en av vrldens mest verlgsna skdespelerskor. Men i dagliga livet
vrdade hon sig icke om att gra sig avhllen bland truppens vriga
medlemmar. Hon var mycket stolt och reserverad och tycktes anse det som
en anstrngning till och med att hlsa p oss, ty en dag var fljande
anslag uppsatt bakom scenen:

    _Sllskapets medlemmar underrttas hrmed om att de icke
    behva hlsa p Miss Rehan._

Under de bda r jag tillhrde Augustin Dalys sllskap hade jag
faktiskt aldrig njet att tala med Miss Rehan. Hon ansg tydligen icke
de underordnade personerna i sllskapet vrda att tagas notis om. Jag
minns hur hon en dag, nr hon ftt vnta p en grupp av oss hos Daly,
svngde handen ver allas vra huvuden och utbrast: Hr nu, chefen, hur
kan ni lta mig st och vnta p de nollorna? (Som jag var en av
nollorna, satte jag ej vidare vrde p uttrycket.) Jag frstr ej, huru
en s framstende och fascinerande kvinna som Ada Rehan kunde beg ett
sdant misstag, och jag kan endast frklara det med att hon vid denna
tid var nra femtio r gammal. Hon hade lnge varit freml fr Dalys
tillbedjan, och mhnda ogillade hon, att han i tur och ordning ur
sllskapet tog ut ngon vacker flicka, som under de nrmaste par, tre
veckorna pltsligt upphjdes till huvudroller utan ngon som helst
pvisbar orsak men frmodligen av ngon anledning, som Miss Rehan icke
godknde. Som konstnr hyser jag den strsta beundran fr Ada Rehan,
och p den tiden skulle en liten vnlig uppmuntrarn frn henne betytt
mycket fr mig. Men under de bda ren sg hon aldrig t mig. Jag minns
till och med, att hon vid slutet av "Stormen", dr jag upptrdde och
dansade fr Ferdinand och Miranda p deras brllop, avsiktligt vnde
bort huvudet under hela dansen, ngot som till den grad bragte mig ur
gngorna, att jag knappt frmdde fortstta.

Under turnn med "Midsommarnattsdrmmen" kommo vi omsider en dag till
Chicago. Jag var verlycklig att hr ter rka min fstman in spe, Ivan
Miroski. Det var ter sommar, och var dag, nr det ej var repetition,
gingo vi ut p lnga promenader i skogarna, och jag lrde mig mer och
mer uppskatta hans intelligens. Nr jag ngra veckor senare for till
New York, var det med den uttryckliga verenskommelsen, att han skulle
flja mig dit och att vi skulle gifta oss. Min bror, som fick hra
talas om detta, franstaltade lyckligtvis efterforskningar och fick
reda p, att han redan hade en hustru i London. Min mor yrkade i
frskrckelse p att vi skulle sl upp.




KAPITEL V.

Hela familjen var nu i New York. Vi hade lyckats f hyra en studio med
badrum, och som jag ville slippa allt vad mbler hette fr att f
utrymme att dansa p, kpte vi fem resrmadrasser i stllet. Vi hngde
upp draperier kring alla vggar, och under dagen stlldes madrasserna
p kant. Vi sovo p madrasserna och hade inga bddar, bara filtar ver
oss. I denna studio brjade Elizabeth hlla skola som i San Fransisco.
Augustin hade gtt in vid ett teatersllskap och var sllan hemma,
mestadels ute p turn. Raymond hade slagit sig p journalistik. Fr
att f mera frtjnst hyrde vi ibland ut studion t lrare i
recitation, musik och sng. Men som det bara fanns detta enda rummet,
ndgades hela familjen d g ut och promenera, och jag minns, hur jag
brukade traska omkring i Central Park i snn och frska g mig varm.
Drefter brukade vi g hem igen och lyssna vid drren. En av lrarna i
recitation lrde alltid eleverna samma dikt -- "Mabel, lilla Mabel med
nsan mot rutan tryckt", och han brukade citera den med verdrivet
patos. Drp upprepade eleven den med uttrycksls rst, och lraren
utbrast:

-- Men _knner_ ni inte diktens patos? Kan ni inte knna det?

Vid denna tid kom Augustin Daly p den idn att uppfra "Geishan". Jag
skulle vara med och sjunga i en kvartett -- jag som aldrig kunnat ta en
ton i hela mitt liv. De andra tre sade, att jag kom dem att sjunga
falskt, drfr brukade jag st och se st ut med munnen ppen men utan
att ge ett ljud ifrn mig. Mor brukade uttrycka sin frundran ver de
andras grsliga grimaser medan de sjngo, under det jag aldrig
frlorade mitt ljuva ansiktsuttryck.

"Geishans" stupida innehll var det halmstr som knckte kamelens rygg
och avbrt min vidare frbindelse med Augustin Daly. En dag kom han
gende genom den mrka teatern och hittade mig grtande p golvet i en
loge. Han lutade sig ned och frgade vad som stod p, och jag sade
honom, att jag inte mer stod ut med alla fnerierna i hans teater. Han
svarade, att han inte tyckte bttre om "Geishan" n jag, men han mste
ju tnka p den ekonomiska sidan av saken. Fr att trsta mig klappade
han mig p ryggen, men detta gjorde mig bara frbittrad.

-- Vad ska jag g hr fr med min begvning, nr ni nd inte gr ngot
bruk av mig? sade jag.

Daly betraktade mig med ett hpet uttryck i ansiktet, sade "Hm!" och
gick sin vg.

Det var sista gngen jag sg honom; ett par dar senare samlade jag allt
mitt mod och lade in om avsked. Jag hade ftt formlig vedervilja mot
teatern; det stndiga upprepandet av samma ord och rrelser kvll efter
kvll, nyckfullheten, sttet att betrakta tillvaron, allt ingav mig
ckel.

Jag tervnde till studion i Carnegie Hall, vi hade mycket litet
pengar, men ter bar jag nu min lilla vita tunika, och mor spelade t
mig. Som vi hade fga anvndning fr studion under dagen, spelade hon
ofta fr mig natten i nda.

Vid denna tid var jag mycket intagen av Ethelbert Nevins kompositioner.
Jag komponerade danser till hans "Narcissus", "Ophelia", "Vattennymfer"
m.fl. En dag medan jag vade mig, rycktes drren till studion upp, och
in rusade en ung man med vild blick och hret p nda. Fast han var
helt ung, frefll han redan angripen av den frfrliga sjukdom, som en
gng skulle nda hans liv. Han strtade fram till mig och skrek:

-- Jag har hrt, att ni dansar till mina kompositioner. Jag frbjuder
er det, jag frbjuder er det! Min musik r inte dans. Ingen fr dansa
till den.

Jag tog honom vid handen och frde honom till en stol.

-- Sitt dr, sade jag, s ska jag dansa till er musik. Om ni inte
tycker om det, s svr jag, att jag aldrig ska gra det mer.

S dansade jag "Narcissus" fr honom. I melodien hade jag upptckt
bilden av den unge Narcissus, som stod vid bcken, tills han blev
frlskad i sin egen bild och slutligen tynade bort och frvandlades
till en blomma. Detta dansade jag fr Nevin. Sista tonen hade knappast
frklingat, frrn han flg upp ur stolen, rusade fram till mig och
slog armarna om mig. Han sg p mig med trfyllda gon.

-- Ni r en ngel, sade han. Ni r en _devinatrice_. Just dessa
rrelser sg jag fr mig, nr jag komponerade det dr.

Drefter dansade jag "Ophelia" fr honom och sedan "Vattennymferna".
Han blev allt mer hnfrd. Till slut satte han sig vid pianot och
komponerade p stllet en frtjusande dansmelodi, som han kallade
"Vren". Jag har alltid grmt mig ver att denna melodi aldrig blev
upptecknad, fast han spelade den flere gnger fr mig. Nevin var
fullkomligt betagen, och han freslog, att vi skulle ge konserter
tillsammans i Carnegie Halls lilla musiksal. Han skulle sjlv spela.

Nevin arrangerade p egen hand konserten, hyrde lokalen, sktte
reklamen o.s.v. och kom varje kvll fr att repetera med mig. Jag har
alltid ansett, att Ethelbert Nevin hade alla den store kompositrens
mjligheter. Han skulle kunnat bli Amerikas Chopin, men den
fruktansvrda kamp fr tillvaron han ndgades utkmpa under speciellt
grymma levnadsomstndigheter, utgjorde sannolikt orsaken till den
frfrliga sjukdom, som franledde hans alltfr tidiga dd.

Den frsta konserten blev en stor framgng och efterfljdes av andra,
som framkallade formlig sensation i New York. Hade vi varit
tillrckligt praktiska och skaffat oss en bra impressario, skulle jag
nog redan d kunnat inleda en framgngsrik karrir. Men vi voro
underbart oerfarna.

En hel mngd societetsdamer voro med bland hrarna, och min succs
ledde till att jag engagerades att upptrda i mnga New Yorksalonger.
Jag hade vid denna tid komponerat en dans till hela Omar Khayyms dikt
i FitzGeralds versttning. Ibland lste Augustin texten hgt, medan
jag dansade, ibland min syster Elizabeth.

Sommaren nrmade sig. Jag inbjds av Mrs. Astor till hennes villa i
Newport. Min mor, Elizabeth och jag reste allts till Newport, som p
den tiden var en hypermondn badort. Mrs. Astor var fr Amerika vad
drottning Victoria var fr England. De som kommo i hennes nrhet voro
mer imponerade och frskrmda, n om de nalkats en kunglig person. Hon
anordnade uppvisningarna p en stor grsmatta, och hela det fashionabla
New York sg mig dansa dr. Jag har en fotografi tagen vid detta
tillflle, p vilken man ser den vrdnadsvrda Mrs. Astor sitta bredvid
Harry Lehr, omgiven av medlemmar av familjerna Vanderbilt, Belmont och
Fish i lnga rader. Sedan dansade jag i andra hem i Newport, men
damerna voro samtliga till den grad ekonomiska vad honorar angick, att
vi ntt och jmnt frtjnade ihop till resan och uppehllet p platsen.
Och fast de betraktade min dans och funno den frtjusande, var det
ingen bland dem, som hade bittersta begrepp om vad jag gjorde. P det
hela taget kvarlmnade vrt besk i Newport ett intryck av besvikelse.
Alla dessa mnniskor voro till den grad inkapslade i snobbism och
rikemans vermod, att de totalt saknade all frstelse fr konst. De
betraktade konstnrer som inferiora varelser, ett slags tjnstefolk av
hgre rang. Men den uppfattningen har sedan undergtt en stor
frndring, i synnerhet sedan Paderewski blev president fr en
republik.

Alldeles som livet i Kalifornien icke tillfredsstllt mig, brjade jag
nu knna en stark lngtan till en mera kongenial atmosfr n den i
New-York. Jag drmde nu om London och de skriftstllare och konstnrer
jag dr skulle kunna trffa -- George Meredith, Henry James, Watts,
Swinburne, Burne-Jones, Whistler... trolska namn allesammans.

Under tiden hade emellertid Elizabeths skola vuxit ut, och vi hade
flyttat frn Carnegie Hall till tv stora rum p nedre bottnen i
Windsor Hotel. Priset fr dessa rum var nittio dollars i veckan, och vi
insgo snart nog, att med de priser folk betalade fr danslektioner
kunde vi icke g i land med att betala denna hyra och mta vriga
utgifter. Fast vi i yttre hnseende hade det bra, uppvisade bankkontot
ett deficit. Windsor Hotel var fr vrigt ett dystert sdant, vi
trivdes dr ej. En kvll sutto min syster och jag framfr brasan och
undrade, hur vi skulle skaffa pengar att betala hotellrkningen med.
pltsligt utbrast jag: Det enda som kan rdda oss vore om hotellet
brann ned. I tredje vningen bodde en mycket rik gammal dam, som hade
sina rum fyllda med antika mbler och tavlor och vidare hade fr vana
att komma ned och ta frukost p slaget tta varje morgon. Vi gjorde
upp, att vi fljande morgon skulle attackera henne och be om ett ln.
Vilket jag ocks gjorde. Men gumman var vid synnerligen dligt humr,
hon vgrade mig lnet och klagade p kaffet.

-- Jag har bott p detta hotell i ratal, sade hon, men ger de mig inte
bttre kaffe, s flyttar jag.

Och hon flyttade verkligen samma eftermiddag, d hela hotellet gick upp
i lgor och hon sjlv brann inne. Elizabeth rddade sina elever genom
heroisk sinnesnrvaro, hon frde ut dem hand i hand ur den brinnande
byggnaden. Men vi kunde inte rdda ngonting, och vi frlorade alla
vra tillhrigheter, dribland familjeportrtt, som varit oss mycket
dyrbara. Vi togo vr tillflykt till ett rum i Buckingham Hotel vid
samma gata, och om ngra dar befunno vi oss i samma situation, som nr
vi anlnde till New York, d.v.s. utan en slant i fickan.

-- Det r dets skickelse, sade jag. Vi mste fara till London.




KAPITEL VI.


Alla dessa olyckor intrffade vid slutet av New Yorkssongen. Efter
hotellbranden stodo vi dr utan bagage, till och med utan ndigt
kldombyte. Mitt engagemang hos Daly och mina erfarenheter frn
upptrdandena hos "the smart set" i Newport och New Yorks Fyra Hundra
hade blivit mig en bitter missrkning. Om detta var det enda svar
Amerika hade att ge oss, var det gagnlst att vidare klappa p en s
hrt tillsluten drr och vdja till en s kylig publik. Min stora
lngtan var att komma till London.

Familjen var nu inskrnkt till fyra medlemmar. Augustin hade p en av
sina turner med en liten teatertrupp blivit kr i ett barn p sexton
r, som spelade Julia, och en dag kommit hem och tillknnagivit att han
var gift. Av ngon anledning, som jag aldrig kunnat bli klok p, blev
min mor utom sig. Hon upptrdde i stort sett p ungefr samma stt som
hon gjort vid min fars frsta besk, vilket jag redan beskrivit, gick
in i nsta rum och slog igen drren efter sig. Elizabeth tog sin
tillflykt till tystnad, och Raymond blev hysterisk. Jag var den enda,
som visade sympati, och jag sade Augustin, som var blek av ngslan, att
jag skulle g med honom och hlsa p hans hustru. Han frde mig till
ett dystert pensionat vid en sidogata, och hr klttrade vi uppfr fem
trappor och funno Julia, vacker och sprd och synbarligen sjuk -- de
anfrtrodde mig, att de vntade ett barn.

Augustin utelmnades allts, nr vi gjorde upp vra londonplaner.
Familjen tycktes betrakta honom som en som dignat vid vgkanten och
icke var vrdig den stora framtid vi eftertraktade.

n en gng befunno vi oss allts i en naken studio utan tillgngar vid
brjan av en sommar. Jag fick d det lysande infallet att av de rika
damer, i vilkas salonger jag upptrtt, utbedja mig en summa
tillrckligt stor att frhjlpa oss till London. Frst beskte jag en
dam, som bodde i ett palatslikt hus vid Femtionionde gatan med utsikt
mot Central Park. Jag berttade fr henne om hotellbranden, hur vi
frlorat alla vra godelar, om bristen p frstelse i New York och om
min vertygelse om framgng i London.

Till sist satte hon sig vid sitt skrivbord, tog upp pennan och skrev ut
en check, den hon vek ihop och gav mig. Jag lmnade henne med trar i
gonen och dansade ut ur huset -- men ack, nr jag kom till Femte
avenyn, fann jag, att checken endast lydde p femtio dollars.

Drefter gjorde jag ett frsk med hustrun till en annan millionr, som
bodde vid nedre nden av Femte Avenyn, och jag gick till fots de femtio
kvarteren mellan Femtionionde gatan och hennes palats. Hr mottogs jag
om mjligt nnu kallare av en ldre dam, som frebrdde mig det
opraktiska i min begran. Hon frklarade drjmte fr mig, att om jag
ngonsin satt mig in i balettdans, skulle hon stllt sig helt
annorlunda till denna min nskan, hon visste nmligen en balettdanss
som frtjnat en frmgenhet. Under trycket av min sinnesrrelse blev
jag illamende och fll omkull. Klockan var fyra p middagen, och jag
hade ej ftt ngon lunch. Damen tycktes bli en smula upprrd och ringde
p en magnifik hovmstare, som kom med en kopp chokolad och litet
rostat brd t mig. Mina trar fllo i chokoladen och p brdet, medan
jag alltfort frskte vertyga damen om ndvndigheten att vi kommo
till London.

-- En dag kommer jag att bli ryktbar, sade jag, och d kommer det att
rknas som en heder fr er, att ni sett och understtt amerikansk
talang.

Slutligen verlmnade denna garinna av omkring sextio millioner en
check till mig -- nyo p femtio dollars. Men med tilllgget:

-- Nr ni har frtjnat pengar, kan ni skicka tillbaka det hr.

Jag skickade aldrig pengarna tillbaka -- jag fredrog att ge dem till
de fattiga.

P detta stt hemskte jag de flesta millionrsfruar i New York med det
resultat, att vi en dag sutto dr med den sttliga summan av trehundra
dollars till Londonresan. Summan rckte ej ens till andraklass
biljetter p ngon mindre ngare, om vi alls ville ha kvar ngra pengar
vid framkomsten.

Raymond fick nu den goda idn att hra sig fr p de olika varven och
fann till sist en liten kreatursngare, som skulle g till Hull.
Kaptenen p denna blev s rrd av Raymonds historia, att han samtyckte
till att ta oss med som passagerare, fast det var mot reglementet. En
morgon embarkerade vi allts med ngra handvskor -- vra koffertar
hade alla blivit lgornas rov vid eldsvdan i Windsor Hotel. Jag tror
det var denna resa, som gjorde Raymond till vegetarian, ty anblicken av
ett par hundra stackars kmpande djur p vg till London frn
Medelvsterns betesmarker, stngande varandra med hornen och stnande
p det mkligaste stt natt och dag, gjorde djupt intryck p oss.

Ofta har jag tnkt p denna resa ombord p kreatursngaren, nr jag
suttit i min lyxhytt p ngon av de stora oceanngarna, samt p vr
stndiga glttighet och munterhet, och jag har undrat fr mig sjlv, om
inte den oavbrutna tillvaron i lyx och komfort i lngden frorsakar
neurasteni. Vi hade ingen annan frtring n salt oxktt och te, som
smakade halm, kojerna voro hrda, hytterna sm, men vi hade verkligt
trevligt under vr fjorton dagars resa till Hull. Vi skmdes en smula
att fara p en sdan ngbt under vrt verkliga namn, varfr vi kallade
oss med min mors flicknamn O'Gorman. Sjlv hette jag Maggie O'Gorman.

Frste styrman var irlndare. Med honom tillbragte jag mnskensstunder
uppe p kommandobryggan, och han yttrade ofta till mig: Hr du, Maggie
O'Gorman, jag skulle allt kunna bli en bra kta man t dig, om du ville
ha mig. Andra kvllar kunde kaptenen, som var en hygglig karl, ta fram
en butelj whisky och laga till varm toddy t oss allesammans. P det
hela taget var det, trots besvrligheterna, en verkligt rolig resa, som
endast strdes av de stackars kreaturens rmanden och stn. Jag undrar
om man fortfarande fraktar djuren ver havet p samma barbariska stt.

Familjen O'Gorman landsteg i Hull en morgon i maj och satte sig p
tget, och ngra timmar senare anlnde familjen Duncan till London. Jag
vill minnas det var genom en annons i Times, som vi fingo tag p en
bostad nra Marble Arch. De frsta dagarna i London tillbragtes
uteslutande med att ka omkring fr en penny pr gng i omnibussar och i
ett tillstnd av fullkomlig hnfrelse. I vr beundran och frtjusning
ver allting omkring oss glmde vi totalt, hur begrnsade vra
tillgngar voro. Vi sgo alla sevrdheter, och tillbragte hela timmar i
Westminster Abbey, British Museum, South Kensington Museum, Towern, Kew
Gardens, Richmond Park och Hampton Court, och drefter kommo vi hem
igen trtta och hnryckta och uppfrde oss i allo som turister med en
amerikansk fader, som frstrcker dem pengar. Icke frrn efter ngra
veckor vcktes vi ur drmmen av en irriterad vrdinna, som undrade, nr
vi tnkte betala hyran. Och en dag kommo vi hem frn en intressant
frelsning p National Gallery om Corregios Venus och Adonis och funno
drren stngd mitt fr vr nsa, vrt lilla bagage innanfr drren och
oss sjlva utanfr densamma. Nr vi underskte vra fickor, funno vi,
att vi tillsammans hade ungefar sex shillings kvar. Vi styrde stegen
till Marble Arch och Kensington Gardens, dr vi slogo oss ned p ett
ste fr att verlgga om nsta steg.




KAPITEL VII.


Vi fyra mnniskor, som den gngen vandrade omkring p Londons gator,
kunde mycket vl ha frekommit i Charles Dickens' fantasi -- i detta
gonblick kan jag knappast tro p deras verklighet. Att vi unga kunde
hlla modet uppe under en sdan rad av motgngar r mindre underligt,
men att min stackars mor, som genomgtt s mnga vedermdor i sitt liv,
och som inte lngre var ung, kunde ta dem som ngot helt naturligt,
frefaller mig otroligt, nr jag nu tnker tillbaka p den tiden.

Vi vandrade allts p Londons gator utan pengar, utan vnner och utan
mjlighet att finna tak ver huvudet till natten. Vi frskte med ett
par hotell, men dr fordrade man oeftergivligen betalning p frhand i
betraktande av det obefintliga bagaget. Vi frskte ocks med ett par
pensionat, men dr upptrdde vrdinnorna p samma hjrtlsa stt. Till
sist voro vi hnvisade till en bnk i Green Park, men till och med dr
nalkades en kolossal poliskonstapel och sade t oss att rra p benen.

I tre dar och tre ntter fortsatte vi p detta stt. Vi levde p
pennybullar men likafullt -- sdan var vr hpnadsvckande vitalitet --
tillbragte vi dagarna i British Museum. Jag minns, att jag lste
Winckelmanns "Resa till Aten", och glmsk av vr underliga situation
grt jag, inte ver vra egna olyckor utan ver Winckelmanns tragiska
dd efter terkomsten frn sin upptcktsfrd.

Men nr fjrde dagen brt in, beslt jag, att ngot skulle gras. Sedan
jag uppmanat min mor, Raymond och Elizabeth att flja mig och inte
yttra ett ord, gick jag raka vgen in p ett av de finaste hotellen i
London. Jag meddelade nattportiern, som satt och halvsov, att vi just
anlnt med nattget, att vrt bagage skulle komma efter frn Liverpool
och bad honom under tiden anvisa oss rum samt skicka upp frukost t oss
bestende av kaffe, vetebrd och diverse amerikanska lckerheter.

Hela denna dag sovo vi i hrliga sngar. D och d ringde jag ned till
portiern fr att bittert beklaga mig ver att bagaget nnu inte kommit.

-- Vi kan inte reda oss utan att f byta klder, sade jag, och den
kvllen to vi middag uppe p vra rum.

Nsta morgon i dagbrckningen, d vi ansgo, att bedrgeriet ntt sin
yttersta grns, promenerade vi ut ur hotellet p samma stt som vi
promenerat in, denna gng dock utan att vcka nattportiern.

S voro vi ter ute p gatan, grundligt uppiggade och n en gng redo
att trotsa vrlden. Samma frmiddag strvade vi nedt Chelsea och sutto
p kyrkogrden vid den gamla kyrkan. Dr fick jag se en tidning ligga
p gngen, tog upp den och fick gonen p en notis av det innehll, att
en dam, i vars hem i New York jag dansat, slagit sig ned vid Grosvenor
Square, dr hon frde stort hus. Jag fick en pltslig ingivelse.

-- Vnta hr, sade jag till de andra.

Jag tog mig p egen hand fram till Grosvenor Square och fann damen i
frga hemma. Hon tog mycket vnligt emot mig, och jag berttade fr
henne, att jag kommit till London och upptrdde och dansade i
privathem.

Det vore ju just ngot fr min bjudning om fredag, sade hon. Skulle ni
kunna dansa ngra av edra nummer efter middagen d?

Jag samtyckte och kom fram med en fin antydan om att ett litet frskott
vore ndvndigt fr att bekrfta verenskommelsen. Hon var ytterst
tillmtesgende och skrev genast ut en check p tio pund, med vilken
jag rusade tillbaka till kyrkogrden i Chelsea, dr Raymond var i frd
med att hlla en frelsning om Platons frestllning om sjlen.

-- Fredag kvll ska jag dansa hos Mrs. X. vid Grosvenor Square, sade
jag. Troligen kommer prinsen av Wales dit. Nu r vr lycka gjord. Och
jag visade dem checken.

P Raymonds uppmaning gvo vi oss nu ut p spaning efter en studio och
funno en liten sdan vid King's Road i Chelsea, dr vi tillbragte
fljande natt. Inga bddar funnos dr, utan vi sovo p golvet, men
knde  andra sidan, att vi nu ter levde som konstnrafolk, och
instmde med Raymond i att vi aldrig mer skulle sl oss ned i ngot s
bourgeoisiebetonat som ett pensionat.

Med de pengar, som voro ver, sedan vi betalat hyra fr studion, kpte
vi ett upplag konserver fr framtiden, varjmte jag kpte ngra meter
voile hos Liberty och upptrdde dri p Mrs. X:s bjudning p
fredagskvllen. Jag dansade Nevins "Narcissus", dr jag frestllde en
smrt yngling -- jag var p den tiden mycket mager -- frlskad i sin
egen bild i vattnet. ven dansade jag Nevins "Ophelia", och jag hrde
mnniskor viska: Hur har det barnet kunnat f ett s tragiskt
ansiktsuttryck? -- Till sist dansade jag Mendelssohns "Frhlingslied".

Min mor spelade t mig, Elizabeth reciterade dikter av Theokritos i
versttning av Andrew Lang, och Raymond hll ett kort anfrande om
dansens ndaml och dess mjliga inflytande p blivande slktens
sjlsliv. Detta gick ngot ver den vlgdda publikens horisont, men
samtidigt gjorde talet lycka, och vrdinnan var frtjust.

Det var karaktristiskt fr det vluppfostrade engelska sllskapet, att
ingen gjorde ngon anmrkning fr att jag dansade barfota i sandaler
och med genomskinliga sljor, fast denna enkla utstyrsel gjorde skandal
i Tyskland ngra r senare. Men engelsmnnen ro ett s utomordentligt
hvligt folk, att ingen ens tnkte p att anmrka p min originella
kostymering, varjmte man tyvrr inte heller sade ngot om min
originella dans. Alla sade: S frtjusande! O, s vackert! Tack s
frfrligt mycket! eller ngot i den stilen -- men det var allt.

Frn den gngen blev jag emellertid ofta anmodad att upptrda i
bemrkta hem. Ena dagen kunde jag dansa infr kungligheten eller i Lady
Lowthers park, andra dagen hade jag ingenting att ta. Ibland fick jag
betalt, oftast fick jag ingenting. De frnma vrdinnorna sade: Ni fr
dansa fr hertiginnan Den och den och Grevinnan N.N., och det blir s
mnga framstende mnniskor som fr se er, att ni fr ett bermt namn i
London.

En dag dansade jag i fyra timmar fr vlgrande ndaml, och en hg dam
slog till gengld sjlv i te t mig och lade egenhndigt upp jordgubbar
t mig, men jag var s dlig p grund av att jag inte p flere dagar
ftt ngon stadig mat, att dessa jordgubbar plus den tjocka grdden
gjorde mig verkligt sjuk. Vid samma tillflle hll en annan dam upp en
stor vska fylld med gyllene sovereigns och yttrade: Se en sdan
guldgruva ni ftt ihop t vrt hem fr blinda flickor.

Bde min mor och jag voro alltfr knsliga mnniskor fr att kunna sga
dessa andra, vilken oerhrd grymhet de gjorde sig skyldiga till.
Tvrtom nekade vi oss ordentlig mat fr att kunna upptrda vlkldda
och till utseendet frmgna. Vi skaffade enkla bddar till studion och
hyrde ett piano, men mesta tiden tillbragte vi i British Museum, dr
Raymond gjorde skisser av alla grekiska vaser och basreliefer och jag
skte uttrycka dem till vilken som helst musik, den dr tycktes mig
harmoniera med ftternas rytm, huvudets dionysiska lyftning och
thyrsisstavens rrelser. Vi tillbragte ocks flere timmar om dagen i
museibiblioteket, och vr lunch i buffn bestod av en pennybulle och
caf au lait.

Vi voro utom oss av frtjusning ver Londons sknhet. Allt som var
kultur och arkitektonisk sknhet hade jag gtt miste om i Amerika, men
nu kunde jag dricka mig otrstig.

Innan vi lmnade New York, hade ett r frflutit, sedan jag senast
trffat Ivan Miroski. En dag fick jag ett brev frn en vn i Chicago,
vari stod, att han gtt ut som frivillig i spanska kriget, kommit till
lgret i Florida, dr dragit sig tyfoidfeber och dtt. Detta var en
svr chock fr mig. Jg kunde ej tro, att det var sant. En dag gick jag
till Cooper Institute och sg igenom gamla tidningslgg; dr fann jag
med mycket sm bokstver hans namn bland hundratals andra.

I brevet stod ocks namn och adress p hans hustru i London, och en dag
tog jag en hansomdroska och gav mig i vg fr att leta reda p Mme
Miroski. Adressen var mycket avlgsen, ute i Hammersmith. Jag var
fortfarande mer eller mindre under Amerikas puritanska inflytande och
ansg det hemskt, att Ivan Miroski hade en hustru i London, om vilken
han aldrig talat med mig. Jag omtalade allts ej min plan fr ngon.
Sedan jag givit kusken adressen, kte jag som jag tyckte, miltals utt
Londons utkanter. Dr lgo rader p rader av sm gr hus, det ena
absolut likt det andra med oerhrt sorgmodiga och smutsiga grindar, var
och en brande ett namn mer imponerande n det andra. Dr fanns
Sherwood Cottage, Glen House, Ellesmere, Ennismore och andra alltigenom
olmpliga namn och slutligen Stella House, dr jag ringde p.

Drren ppnades av en mer n vanligt ruskig londonpiga, jag frgade
efter Mme Miroski och visades in i ett kvavt frmak. Jag var kldd i en
vit musslinsklnning med bltt skrp under rmarna, stor halmhatt p
huvudet och hret i lockar ver axlarna.

Jag kunde hra ftter trampa i vningen ver mitt huvud och en skarp,
klar stmma, som yttrade: S dr ja, flickor, ordentligt, ordentligt!
Stella House var en flickskola. Jag kmpade just med en sinnesstmning,
som var en blandning av fruktan och -- trots Ivans tragiska dd --
gnagande svartsjuka, nr in trdde en den besynnerligaste lilla varelse
jag ngonsin sett i hela mitt liv, inte ver fyra fot hg, mager nda
till utmrgling, med lysande gra gon, tunt grtt hr och ett litet
vitt ansikte med smala, tunna, bleka lppar.

Hennes hlsning var fga hjrtlig. Jag frskte frklara, vem jag var.

-- Jag vet, sade hon. Ni r Isadora. Ivan skrev om er i mnga brev.

-- Frlt mig, stammade jag. Han har aldrig talat med mig om er.

-- Nej, sade hon, han ville inte det, men jag skulle ha rest ut till
honom, och nu r han -- dd.

Hon sade detta s uttrycksfullt, att jag brjade grta. D brjade ven
hon grta, och det var som vi alltid varit vnner. Hon frde mig upp p
sitt rum, dr vggarna voro tckta med portrtt av Ivan Miroski. Dr
funnos ungdomsportrtt av honom -- ett ovanligt vackert och kraftigt
ansikte -- och ett portrtt av honom i soldatuniform, som han skickat
henne, och som hon virat sorgcrpe omkring. Hon berttade mig historien
om deras liv, hur han rest ut fr att ska sin lycka i Amerika, fast de
inte hade rd att resa bda tv.

-- Jag skulle ha kommit efter, sade hon. Han skrev jmnt och samt: "Om
en liten tid har jag pengar tillrckligt, och d ska du komma."

ren gingo, hon behll sin plats som lrarinna i flickskolan, hennes
hr blev vitt, och alltjmt skickade Ivan inga pengar, fr att hon
skulle kunna resa ver till Amerika.

Jag jmfrde denna tliga gamla dam -- ty mig frefll hon mycket
gammal -- och mina egna dristiga frder, och jag kunde ej fatta det.
Nr hon nu var Ivan Miroskis hustru, varfr hade hon d ej farit till
honom, om hon ville det? Som dckspassagerare, grna det? Jag kunde
nmligen varken d eller senare begripa, varfr man, om man ville gra
en sak, inte ocks gjorde den. Jag har aldrig vntat med att gra det
jag ville. Detta har visserligen ofta t mig medfrt olyckor och
elnde, men jag har tminstone haft den tillfredsstllelsen, att jag
ftt min vilja fram. Hur kunde denna stackars tliga lilla mnniska g
r efter r och vnta p att den man, som var hennes make, skulle
skicka efter henne?

Dr satt jag i hennes rum, omgiven av Ivans portrtt, medan hon hll
min hand hrt tryckt i sin och talade och talade om honom, nda tills
jag blev medveten om att det hll p att bli skumt. Hon frmdde mig
lova att komma igen, och jag bad henne komma och hlsa p oss, varvid
hon genmlte, att hon aldrig hade ett gonblick ledigt, enr hon
arbetade frn tidigt p morgonen till sent p kvllen med att ge
lektioner och rtta flickornas uppsatser.

Jag for hem sittande p taket p en omnibus, grtande hela vgen ver
Ivan Miroskis och hans stackars lilla hustrus de. Men p samma gng
knde jag en sllsam, stimulerande frnimmelse av makt och ett slags
frakt fr mnniskor, som det gtt illa fr och som tillbragte sitt liv
med att vnta p att saker skulle intrffa. Sdan r den tidiga
ungdomens grymhet.

nda till dess hade jag sovit med Ivan Miroskis portrtt och brev under
min huvudkudde, men frn den dagen frvarade jag dem inslagna i ett
paket i min koffert.

Nr vi bott en mnad i studion i Chelsea, var hettan tryckande, och vi
hyrde d en mblerad studio i Kensington. Hr fick jag ett piano och
mera utrymme att rra mig p. Men vid slutet av juli var Londonssongen
till nda, och dr sutto vi med augusti framfr oss och mycket litet
pengar sparade. Hela den fljande mnaden tillbragte vi i Kensington
Museum och British Museums bibliotek, och ofta gingo vi till fots hem
efter stngningstiden, frn British Museum till studion i Kensington.

En dag uppenbarade sig till min frvning lilla Mme Miroski och bjd
mig till sig p middag. Hon var mycket upprymd, ty denna min visit
betydde en hel upplevelse fr henne -- hon bjd till och med p en
flaska bourgogne till middagen. Hon bad mig tala om precis hur Ivan
sett ut i Chicago och vad han sagt, och jag berttade fr henne, hur
han lskat att plocka gullris i skogen, och hur jag en dag sett honom
st i solskenet med famnen full av dessa blommor och sedan dess alltid
i minnet sammanknutit honom med dylika. Hon grt, och ven jag fllde
trar. Vi drucko nnu en flaska bourgogne och hngvo oss t en formlig
orgie av hgkomster.

September kom, och Elizabeth, som brevvxlat med ngra mdrar till vra
forna elever i New York, av vilka en skickat henne pengar till
terresan, beslt, att hon skulle fara tillbaka till Amerika fr att
frska frtjna mer pengar.

-- Om jag kan det, sade hon, s skickar jag dig lite, och eftersom du
snart blir rik och ryktbar, s kan jag ju d komma tillbaka till dig.

Jag minns, hur vi gingo till en affr vid Kensington High Street fr
att kpa henne en varm reskappa, och till sist fljde vi henne till
tget, varp vi tre tervnde till studion och tillbragte terstoden av
dagen dr i djupt nedslagen stmning.

Den glada, milda Elizabeth var borta. Oktober lg framfr oss, kall och
sorglig. Vi hade fr frsta gngen ftt prva p Londondimman, och en
diet p soppor till en penny pr tallrik hade gjort oss ngot
blodfattiga. Till och med British Museum hade frlorat sin charme. Det
var lnga dagar, d vi ej ens hade mod att g ut, utan sutto hemma i
studion insvepta i filtar och spelade schack p ett improviserat
schackbord med pjser av papp.

Alldeles som jag frvnar mig ver vr forna ovanliga glttighet, s
frvnar jag mig, nr jag ser tillbaka p denna period, ver vrt
humrs fullstndiga kollaps. Det fanns faktiskt dagar, nr vi inte ens
hade mod att stiga upp p morgonen, utan lgo och sovo hela dagen.

Till sist kom brev frn Elizabeth med pengar. Hon hade kommit till New
York, slagit sig ned i Buckingham Hotel vid Femte avenyn, ppnat sin
skola och klarade sig bra. Detta gav oss nytt mod. Nr hyreskontraktet
fr vr studio utlupit, hyrde vi ett litet mblerat hus vid Kensington
Square, vilket renderade oss frmnen att inneha en nyckel till
parkanlggningen p nmnda square.

En afton p sensommaren dansade Raymond och jag inne i parken, nr en
ovanligt vacker dam i stor svart hatt kom fram och sade: -- Var i all
vrlden kommer ni ifrn?

-- Inte frn jorden, svarade jag, utan frn mnen.

-- Nja, genmlte hon, vare sig ni kommer frn jorden eller mnen, s
r ni frtjusande att se p; vill ni inte komma och hlsa p mig?

Vi fljde henne till hennes charmanta hem vid Kensington Square, dr
underbara tavlor av Burne-Jones, Rossetti och William Morris tergvo
hennes bild.

Det var Mrs. Patrick Campbell [knd engelsk skdespelerska]. Hon satte
sig vid pianot, spelade fr oss och sjng gamla engelska snger, varp
hon reciterade dikter fr oss. Drefter dansade jag fr henne. Hon var
strlande vacker, med praktfullt svart hr, grddvit hy och klassiskt
vacker hals.

Vi blevo alla fullkomligt frlskade i henne, och detta sammantrffande
rddade oss definitivt frn den depression som fallit ver oss.
Dessutom betydde det en vndpunkt i vrt yttre de, ty Mrs. Patrick
Campbell blev s frtjust i min dans, att hon gav mig ett
introduktionsbrev till Mrs. George Wyndham, i vars hem hon som ung
flicka debuterat med en recitation av Julias roll. Mrs. Wyndham tog p
det lskvrdaste stt emot mig, och dr fick jag fr frsta gngen
uppleva ett engelskt eftermiddagste framfr brasan i den ppna spiseln.

Det r ngot visst med brasskenet frn en ppen spisel, det starka teet
med sandwiches, den gula dimman drute och de kultiverade, litet
slpiga engelska rsterna, allt detta som gr London s tilldragande.
Hade jag frut knt mig intagen drav, lskade jag nu London av hela
min sjl. Detta hem var fyllt av en atmosfr av lugn och trygghet,
kultur och vlbefinnande, och hr knde jag mig s hemma som fisken i
vattnet. ven det frtrffliga biblioteket utvade stor dragningskraft
p mig. I detta hem var det som jag frsta gngen kom att iakttaga
frstklassiga engelska tjnares upptrdande, dr de rra sig p sitt
eget aristokratiskt skra stt och, lngt ifrn att vantrivas med sin
stllning eller eftertrakta en hgre post inom den sociala
rangordningen, tvrtom stta sin stolthet i att arbeta t "fina
familjer". Det gjorde deras fder fre dem, och det skola deras barn
gra. Det r detta som skapar lugnet och tryggheten i tillvaron.

En kvll fick jag upptrda i Mrs. Wyndhams salong, dr nstan hela det
konstnrliga och litterra London var frsamlat. Hr trffade jag en
man, som skulle spela en stor roll i mitt liv. Han var vid denna tid
ungefr femtio r gammal och hade ett av de vackraste huvuden jag sett.
Djupt liggande gon under en mktig panna, en klassisk nsa och fin
mun, en hgvxt, smrt, ngot lutande gestalt, grtt hr, benat i
mitten och fallande i vgor ver ronen samt ett underbart milt
ansiktsuttryck. Det var Charles Hall, den bermda pianistens son.
Underligt nog var det ingen av de unga mn, som vid denna tid voro redo
att uppvakta mig, som alls utvade ngon dragning p mig; jag mrkte ej
ens deras existens, men jag blev frn brjan lidelsefullt fst vid
denne medellders man.

Han hade varit mycket god vn till Mary Anderson i hennes ungdom, och
han bjd mig p te i sin studio, dr han visade mig den tunika hon
burit som Virginia i "Coriolanus", och som han bevarade som en dyrbar
relik. Efter detta mitt frsta besk blev vr vnskap mycket varm, och
det gick knappt en dag utan att jag begav mig till hans studio. Han
berttade mig mycket om Burne-Jones, som varit hans frtrogne vn,
Rossetti, William Morris och den prerafaelitiska skolan, om Whistler
och Tennyson, vilka samtliga han mycket vl knt. I hans studio
tillbragte jag frtrollande timmar och det r denne utskte artist jag
i frmsta rummet har att tacka fr min dyrkan av de gamla mstarnas
konst.

Vid denna tid var Charles Hall direktr fr The New Gallery, dr alla
de moderna mlarna utstllde. Det var ett frtjusande litet
konstgalleri, med en grd med fontn i mitten, och Hall fick den idn,
att jag kunde upptrda och dansa hr. Han frestllde mig fr sina
vnner, mlaren Sir William Richmond, Mr. Andrew Lang och kompositren
Sir Hubert Parry, och alla samtyckte till att vid detta tillflle hlla
var sitt anfrande, Sir William Richmond om dansen i dess frhllande
till mleriet, Andrew Lang om dansen i dess frhllande till den
grekiska mytologien och Sir Hubert Parry om dansen i dess frhllande
till musiken. Jag dansade i mittelgrden, runt omkring fontnen,
omgiven av sllsynta vxter och blommor och rader av palmer, och dessa
upptrdanden gjorde stor lycka. Tidningarna voro entusiastiska och
Charles Hall verlycklig t min framgng; alla personer av ngon
betydenhet i London inbjdo mig till te eller p middag, och under en
kort tidrymd log lyckan mot oss.

En kvll blev jag p en talrikt beskt mottagning i Mrs. Ronalds lilla
hem frestlld fr prinsen av Wales, sedermera konung Edward VII. Han
utbrast, att jag var en sknhet  la Gainsborough, och detta uttalande
kade ytterligare entusiasmen bland Londonsocieteten.

Sedan vr ekonomiska stllning nu blivit en smula bttre, hyrde vi en
stor studio vid Warwick Square, dr jag tillbragte min tid med att
utarbeta de nya ider jag ftt under studier av italiensk konst i
National Gallery -- jag tror dock, att jag under denna tid ocks var
under starkt inflytande av Burne-Jones och Rossetti.

I dessa dagar intrdde i min tillvaro en ung skald med mjuk rst och
drmmande gon, nykommen frn Oxford. Han hette Douglas Ainslie. Varje
dag uppenbarade han sig i skymningen med tre, fyra bcker under armen
och lste fr mig dikter av Swinburne, Keats, Browning, Rossetti och
Oscar Wilde. Han lskade att lsa hgt, och jag njt av att lyssna. Min
stackars mor, som ansg det oundgngligen ndvndigt, att hon vid dessa
tillfllen upptrdde som frklde, kunde, trots att hon lskade denna
diktning, icke frst den oxfordska recitationstekniken, och efter en
timmes frlopp, i synnerhet om det var William Morris, brukade hon
somna, varvid den unge skalden plgade luta sig fram och kyssa mig ltt
p kinden.

Jag var mycket lycklig ver hans vnskap, och utom Ainslie och Charles
Hall nskade jag mig inga flere vnner. Vanliga unga mn trkade
grnslst ut mig, och fast mnga bland dem som sett mig dansa i olika
salonger i London, grna skulle velat uppska mig och ta mig med sig
ut, avkyldes de totalt av mitt hgdragna stt.

Charles Hall bodde i ett litet gammalt hus vid Cadogan Street
tillsammans med en ogift frtjusande syster. Miss Hall var ocks
mycket vnlig mot mig och brukade ofta inbjuda mig till sm middagar,
dr vi tre voro ensamma. I deras sllskap sg jag fr frsta gngen
Henry Irving och Ellen Terry. Irving sg jag frsta gngen i
"Klockorna", och hans storslagna konst fyllde mig med s mycken
entusiasm och frtjusning, att jag levde under det stndiga intrycket
drav och inte sov ordentligt p veckor. Vad Ellen Terry angr, blev
hon d och frblev sedan fr all framtid mitt livs ideal. Den som
aldrig sett Irving, kan aldrig frst den inspirerade sknheten och
storheten i hans tolkningar. Tjusningen i hans intellektuella och
dramatiska kraft kan aldrig beskrivas. Han var en till den grad bendad
konstnr, att till och med hans brister tedde sig som egenskaper, vrda
att beundras. Det fanns ngot av en Dantes snille och majestt i hans
vsen.

En sommardag hade Charles Hall tagit mig med sig p besk till den
store mlaren Watts, och jag dansade fr denne i hans trdgrd. I hans
hem sg jag Ellen Terrys underbara ansikte otaliga gnger framstllt p
hans tavlor. Vi promenerade tillsammans i hans trdgrd, och han
berttade mig en mngd saker om sin konst och sin levnad.

Ellen Terry befann sig d p hjden av praktfull mognad. Hon var ej
lngre den hgvxta flicka, som fngat Watts' fantasi, utan hgbarmad,
med fylliga hfter och ett majesttiskt yttre, i hg grad olik vra
dagars moderna idealfigur. Om en nutida teaterpublik kunde se Ellen
Terry i sin fulla blomstring, skulle hon bli verhopad med goda rd om
avmagringskurer, dietfring o.d., men jag vgar pst, att hennes
storartade gestaltningsfrmga skulle ha blivit lidande, om hon
tillbragt tiden, som vra skdespelerskor nu fr sed hava, med att
frska bli ung och smrt. Hon verkade varken slank eller mager, men
hon var en magnifik kvinnotyp.

P detta vis kom jag i London i berring med samtidens frmsta
personligheter p det intellektuella och konstnrliga gebietet. Allt
eftersom vintern skred framt, avtog sllskapslivet, och jag slt mig
en tid till Bensons teatersllskap, men kom aldrig lngre n till att
spela frsta lvan i "Midsommarnattsdrmmen". Teaterdirektrer i gemen
visade sig ofrmgna att begripa min konst eller lmpa sina program
efter mina ider. Detta r verkligen egendomligt, nr man besinnar, hur
mnga dliga efterapningar av min skola, som sedan frekommit i
uppsttningar av Reinhardt, Gmier och andra medlemmar av teaterns
avant-garde.

En dag fick jag ett rekommendationsbrev till Lady (dv. Mrs.) Tree. Jag
gick upp i hennes kldloge under en repetition, och hon var mycket
vnlig emot mig. Men nr jag p hennes inrdan satte p mig min
danstunika och hon frde in mig p scenen fr att dansa fr Beerbohm
Tree -- jag dansade Mendelssohns "Frhlingslied" -- sg han knappt t
mig utan satt och stirrade frstrtt uppt taket till. Detta erinrade
jag honom om en gng lngre fram i Moskva, dr han vid en bankett
hlsat mig som en av vrldens frmsta artister.

-- Vad fr slag? utbrast han. Skulle jag ha sett er dans, er sknhet
och er ungdom och inte uppskattat den? , en sdan dre jag var! Och
nu, tillade han, r det fr sent, fr sent.

-- Det r aldrig fr sent, svarade jag. Och frn detta gonblick visade
han mig en utomordentlig beundran, varom jag senare skall bertta.

Det fll sig ver huvud taget svrt fr mig att fatta, hur det kom sig,
att nr jag vckte sdan beundran och entusiasm bland mn som Andrew
Lang, Watts, Sir Edwin Arnold, Austin Dobson, Charles Hall och alla
skalder och mlare jag rkade i London, allt vad teatermn hette skulle
frbli oberrda, som om min konsts budskap vore fr frandligat fr
deras grova och materialistiska uppfattning av teaterkonsten.

Hela dagen arbetade jag i studion, och framt kvllen kom antingen
poeten och lste hgt fr mig eller mlaren och frde mig med sig ut
fr att se p nr jag dansade. De lagade s, att de aldrig kommo
samtidigt, ty de knde en utomordentlig antipati mot varandra. Poeten
sade, att han ej kunde begripa hur jag kunde da s mycken tid p den
dr gubben, och mlaren sade, att han ej kunde fatta, hur en
intelligent flicka kunde se ngot i den dr markattan. Men jag var
synnerligen glad t bgge mina vnner och kunde faktiskt inte sga,
vilken av dem jag var mest frtjust i. Sndagarna voro emellertid
alltid reserverade t Hall; d to vi lunch i hans studio med
gsleverpastej frn Strassburg, sherry och kaffe, som han sjlv kokade.

En dag lt han mig stta p mig Mary Andersons ryktbara tunika, och i
den poserade jag fr honom, medan han utfrde flere skisser av mig.

S frflt vintern.




KAPITEL VIII.


Det var aldrig verensstmmelse mellan vra inkomster och utgifter, men
det var i alla fall en fridfull tid. Men denna frid gjorde Raymond
rastls. Han gav sig i vg till Paris, och p vren bombarderade han
oss med telegram, bnfallande att vi skulle komma dit, varfr mor och
jag en vacker dag lade ihop vra tillhrigheter och satte oss p
kanalngaren.

Frn Londons dimmor anlnde vi en vrmorgon till Cherbourg. Frankrike
frefll oss som en trdgrd, och mellan Cherbourg och Paris hngde vi
hela tiden med huvudet ut genom fnstret p vr tredjeklasskup.
Raymond var nere och mtte oss. Han hade ltit hret vxa lngt ned
ver ronen och bar nedvikt krage och fladdrande halsduk. Vi blevo
ngot frbluffade ver denna metamorfos, men han frklarade, att detta
var modet i Quartier Latin, dr han bodde. Han frde oss till sin
bostad, dr en liten midinett kom springande nedfr trappan, och han
trakterade oss med en flaska rtt vin, som han pstod kostade trettio
centimes. Efter det rda vinet begvo vi oss ut fr att f tag p en
studio. Raymond kunde tv franska ord, och vi vandrade framt gatorna
sgande: Chercher atelier. Vi visste inte, att atelier p franska inte
bara betyder studio, konstnrsatelj, utan tillika vilket slags
verkstad som helst. Till sist funno vi en mblerad studio inne p en
grd till det ovanliga priset av femtio francs i mnaden. Vi blevo
stormfrtjusta och betalade en mnads hyra i frskott. Vi kunde inte
fatta, hur den kunde vara s billig, men p kvllen kommo vi underfund
drmed. Just som vi lagt oss till vila, tycktes hela studion skakas av
fruktansvrda jordbvningar, hela byggnaden frefll att hoppa i luften
och sedan dunsa ned igen. Detta upprepades oavbrutet. Raymond gick ned
fr att underska saken och fick veta, att vi logerade ver ett
_imprimerie_, dr man arbetade nattetid. Hrav den billiga hyran. Detta
dmpade i ngon mn vr frjd, men som femtio francs var mycket pengar
fr oss p den tiden, sade jag, att ljudet liknade havsvgornas brus
och freslog, att vi skulle ltsas bo vid havet. Portvakten lagade
maten t oss, tjugufem centimes fr lunch och en franc person fr
middag, inklusive vin. Hon brukade komma upp med en skl sallad och med
ett frbindligt leende yttra: -- _Il faut toumer la salade, Monsieur et
Mesdames, il faut toumer la salade._

Raymond gjorde slut med midinetten och gnade sig t mig; vi brukade
stiga upp klockan fem p morgonen i frtjusningen ver att vara i Paris
samt brja dagen med att dansa i Luxembourgtrdgrden, drefter vandra
miltals genom Paris och tillbringa flere timmar i Louvren; Raymond hade
redan en portflj fylld med avritningar av alla de grekiska vaserna,
och vi tillbragte s lng tid i salen med de grekiska vaserna, att
vakten blev misstnksam, och nr jag pantomimiskt frklarade, att jag
bara kommit dit fr att dansa, kom han p det klara med att han blott
hade att gra med ofarliga drar, varfr han lmnade oss i fred. Vi
tillbragte timmar sittande p det bonade golvet, hasande oss omkring
fr att kunna studera de lgre hyllorna eller ocks stende p t,
viskande: -- Titta, dr r Dionysos -- eller: -- Kom hit, hr r Medea,
som ddar sina barn.

Dag efter dag tervnde vi till Louvren och kunde knappast frms att
g vid stngningsdags. Vi hade inga pengar och inga vnner i Paris, men
vi saknade intet. Louvren var vrt paradis, och jag har sedermera
trffat mnniskor, som sgo oss dr -- jag i min vita klnning och
Libertyhatt, Raymond i sin stora svarta hatt, med ppen krage och
fladdrande halsduk -- och som skildrat oss som tv egendomliga figurer,
s unga och s hnfrda av de grekiska vaserna. Vid stngningstid
vandrade vi hem i skymningen, drjande framfr statyerna i
Tuilerietrdgrdarna, och nr vi sedan intagit vra vita bnor, sallad
och rtt vin, voro vi s lyckliga som grna kunde tnkas.

Raymond hade en mycket skicklig penna. P ngra f mnader hade han
avtecknat alla grekiska vaser i Louvren. Men det finns en del
silhuetter, lngre fram publicerade, som icke alls voro frn de
grekiska vaserna utan frestllde mig, dansande naken, och som voro
fotograferade av Raymond, men gllde fr att vara grekiska
vasmlningar.

Utom Louvren beskte vi ocks Clunymuset, Carnavaletmuset, alla
vriga muser i Paris samt Notre Dame. Jag blev srskilt fngslad av
Carpeaux-gruppen framfr Operan samt av Triumfbgen. Det fanns ej ett
monument, framfr vilket vi icke stannade i beundran med vra unga
amerikanska sjlar imponerade av all denna kultur, som vi s energiskt
efterstrvat.

Vren blev sommar, och den stora utstllningen 1900 ppnades. Till min
stora gldje men till Raymonds missnje uppenbarade sig Charles Hall
en frmiddag i vr studio vid Rue de la Gait. Han hade kommit till
Paris fr att se utstllningen, och nu blev jag hans stndiga
fljeslagare. Jag kunde ej ftt en intelligentare eller mera intagande
ciceron. Hela dagen strvade vi i byggnaderna, och p kvllen to vi
middag i Eiffeltornet. Han var vnligheten sjlv, och nr jag blev
trtt, brukade han stta mig i en rullstol -- jag blev ofta trtt, ty
konsten hr p utstllningen tycktes mig icke alls i paritet med
konsten i Louvren, men jag var glad nd, ty jag tillbad Paris, och jag
tillbad Hall.

Om sndagarna foro vi med tget ut p landet och genomstrvade
Versailles' park och skogen vid Saint-Germain. Jag dansade fr honom
ute i skogen, och han gjorde skisser av mig. S frflt sommaren. Min
mor och stackars Raymond hade givetvis inte fullt s roligt.

Ett starkt minnesintryck har jag frn 1900 rs utstllning, nmligen
Sada Yaccos, Japans stora tragiska skdespelerskas och danserskas,
upptrdande. Kvll efter kvll sutto Charles Hall och jag som
frtrollade av denna stora konstnrinna.

Ett nnu starkare intryck, som levat kvar inom mig hela mitt liv, fick
jag i Rodinpaviljongen, dr den makalse bildhuggarens fullbordade
arbeten fr frsta gngen visades fr allmnheten. Nr jag frst
intrdde hr, blev jag stende i vrdnad infr den store mstarens
verk. Utan att d knna Rodin, knde jag, att jag var i en ny vrld,
och varje gng jag kom dit, blev jag upprrd ver den vulgra hopen,
som frgade: Var har han huv'et? eller: Var r hennes arm? Ofta vnde
jag mig om och tilltalade mngden. -- Vet ni inte, brukade jag sga,
att det hr r inte tingen sjlva utan symboler -- en uppfattning av
den ideala verkligheten.

Hsten kom och med den utstllningens sista dagar. Charles Hall hade
tervnt till London, men innan han for, presenterade han fr mig sin
nev, Charles Noufflard. Jag lmnar Isadora i din vrd, sade han, nr
han reste. Noufflard var en ung man p tjugufem r, mer eller mindre
blaserad, men han blev djupt intagen av den lilla amerikanska flickans
naivitet, som anfrtrotts i hans hnder. Han grep sig an med att
komplettera min undervisning i fransk konst, han berttade mig en hel
del om gotiken och lrde mig fr frsta gngen uppskatta stilepokerna
under Ludvigarna, XIII, XIV, XV och XVI.

Vi hade flyttat frn studion vid Rue de la Gait, och fr terstoden
av vra sm besparingar hyrde vi in oss i en stor studio vid Avenue Le
Villier. Raymond arrangerade sin atelj p ett synnerligen originellt
stt: han tog blad av stanniol och placerade dem kring gaslgorna, s
att dessa fingo flamma upp genom dem som facklorna i det gamla Rom,
hrigenom avsevrt frdyrande vra gasrkningar.

I denna studio brjade mor ter gna sig t musiken, och som i vr
barndom spelade hon nu i timtal Chopin, Schumann och Beethoven. Vi hade
varken sovrum eller badrum i bostaden. Raymond mlade grekiska pelare
runt vggarna, och i ngra snidade kistor frvarade vi vra madrasser.
P kvllen togo vi fram dem och sovo p dem. Det var vid denna tid
Raymond uppfann sina bermda sandaler, sedan han kommit underfund med
att skor voro naturvidriga. Han hade uppfinnartalang, och tre
fjrdedelar av natten tillbragte han med att utarbeta sina uppfinningar
och hamra, medan min stackars mor och jag fingo frska sova bst vi
kunde.

Charles Noufflard kom stndigt och jmt p besk och tog med sig tv av
sina kamrater, en vacker yngling vid namn Jacques Beaugnies och en ung
skriftstllare som hette Andr Beaunier. Noufflard var mycket stolt
ver mig och frtjust i att fr sina vnner framvisa mig som en
fenomenal amerikansk produkt. Jag dansade naturligtvis fr dem. Vid den
tiden hll jag p att stta mig in i Chopins preludier, valser och
mazurkor. Min mor spelade alldeles frtrffligt med ett fast, manligt
anslag och med utomordentlig knsla och frstelse, och hon kunde sitta
och ackompanjera mig i timtal. Jacques Beaugnies fick s den idn att
be sin mor, Mme. de St. Marceau, hustru till bildhuggaren med samma
namn, lta mig dansa en kvll fr hennes vnner.

Mme. de St. Marceaus salong var en av de mest knda inom Paris'
konstnrsvrld, och en repetition gde rum i hennes mans atelj. Vid
pianot satt en hgst egendomlig man med en trollkarls fingrar. Jag
knde mig genast dragen till honom.

-- _Quel ravissement!_ utropade han. _Quel charme! Quelle jolie
enfant!_ -- Varp han tog mig i famn och kysste mig p bgge kinderna
efter fransmnnens vana. Det var den store kompositren Messager.

S kom kvllen fr min debut i Paris. Jag dansade fr en skara
mnniskor, s vnliga, s entusiastiska, att jag blev fullkomligt
vervldigad. De kunde knappt vnta, tills dansen var slut, innan de
utbrusto: Bravo, bravo! _Comme elle est exquise! -- Quel enfant!_ Och
vid frsta dansens slut reste sig en hgvxt gestalt med genomtrngande
gon och omfamnade mig.

-- Quel est ton nom, petite fille? frgade han.

-- Isadora, svarade jag.

-- Mais ton petit nom?

-- Nr jag var liten flicka, kallade de mig Dorita.

-- O, Dorita, utbrast han och kysste mig p gon, kinder och mun. Tu es
adorable. Drp fattade Mme. de St. Marceau min hand och sade:

-- Det r den store Sardou.

I rummet rymdes i sjlva verket alla som betydde ngot i parislivet,
och nr jag tog avsked, hljd av blommor och komplimanger, eskorterade
mig mina tre kavaljerer, Noufflard, Jaques Beaugnies och Andr
Beaunier, hem, strlande av stolthet och tillfredsstllelse ver att
deras lilla fenomen gjort sdan lycka.

Den av dessa tre unga mn, som skulle bli min bste vn, var icke den
hgvxte, behaglige Charles Noufflard, ej heller den vackre Jacques
Beaugnies utan den tmligen kortvxte och bleklagde Andr Beaunier. Han
var blek, hade runt ansikte och bar glasgon, men vilken begvning! Jag
har alltid varit en "_cerebrale_", och fast folk aldrig velat tro det,
ha mina krleksaffrer  huvudets vgnar, varav jag haft mnga, alltid
intresserat mig lika mycket som de p hjrtats. Andr, som d fr tiden
var sysselsatt med sina frsta bcker, "Petrarch" och "Simonde", kom p
besk till mig varje dag, och det var genom honom jag stiftade
bekantskap med den yppersta franska litteraturen.

Jag hade nu lrt mig lsa och med ngorlunda ltthet uttrycka mig p
franska, och Andr Beaunier brukade lsa hgt fr mig i vr studio
under de lnga eftermiddagarna och kvllarna. Hans rst gde tonfall,
som voro ondligt ljuva. Han lste fr mig Molires, Flauberts,
Tophile Gautiers och Maupassants arbeten, och det var han, som frsta
gngen lste fr mig Maeterlincks "Pellas et Mlisande" och all den
moderna franska litteraturen. Varenda eftermiddag hrdes en frsagd
knackning p drren -- det var Andr Beaunier, alltid med en ny bok
eller tidskrift under armen. Min mor kunde ej frst min frtjusning
fr denne man, som ej var hennes beau idal fr en hjrtanskr, ty han
var, som jag nyss sade, fetlagd och liten till vxten, med sm gon,
och man mste nog vara "cerebrale" fr att inse, att dessa gon
blixtrade av kvickhet och intelligens. Nr han ibland lst hgt fr mig
i tv, tre timmar, kunde vi stta oss p taket p en omnibus och ka
ned till Ile de la Cit fr att betrakta Notre Dame i mnskenet. Han
knde varenda figur p fasaden och kunde bertta fr mig var stens
historia. Sedan vandrade vi hem igen, och d och d kunde jag knna
Andrs fingrar tryckas mot min arm. Om sndagarna brukade vi taga tget
och resa ut till Marly. Det finns en scen i en av Beauniers bcker, dr
han skildrar dessa skogspromenader -- hur jag brukade dansa p stigen
framfr honom, vinkande t honom som en skrattande nymf eller dryad.

Han anfrtrodde mig alla sina intryck och vad slags litteratur han
skulle vilja skriva -- ingalunda ngon av den genre, som kallas "best
sellers". Men dock tror jag, tt Andr Beauniers namn skall leva genom
tiderna, som en av sin tids utsktaste frfattare. Vid tv olika
tillfllen lade Beaunier i dagen stor smrta. Det ena var vid Oscar
Wildes dd. Han kom till mig vit och sklvande och fruktansvrt
nedstmd. Jag hade lst och hrt ett och annat av och om Oscar Wilde,
men visste fga om honom. Ngra av hans dikter hade jag lst och
lskat, och Andr berttade mig tskilligt ur hans livs historia. Men
nr jag frgade honom om anledningen till Wildes fngslande, rodnade
han upp till hrfstet och ville ej svara.

Han hll fast mina hnder och bara darrade. Han stannade till sent p
kvllen och sade ideligen: Du r min enda frtrogna -- varp han
slutligen lmnade mig i den underliga vertygelsen, att en fruktansvrd
olycka hotade vrlden. Kort eftert uppenbarade han sig en frmiddag
med djupt sorgsen uppsyn. Han ville ej anfrtro mig orsaken till sin
sinnesrrelse, utan satt dr tyst med hrt spnda drag och stirrande
blick, varefter han vid avskedet kysste mig p pannan p ett s
signifikativt stt, att jag hade en frknsla av att han nalkades sitt
slut, och levde i pinsam ovisshet nda tills han tre dagar senare
tervnde i strlande humr och beknde, att han duellerat och srat
motstndaren. Jag fick aldrig veta anledningen till duellen. I sjlva
verket visste jag ingenting om hans privatliv. Vanligtvis infann han
sig mellan fem och sex p eftermiddagen, lste hgt fr mig eller tog
mig med sig ut p en promenad, beroende av vderleken och vr egen
sinnesstmning. En gng sutto vi p den plats i Bois de Meudon, dr
fyra vgar mtas och korsa varandra. Han kallade den till hger Lyckan,
den till vnster Friden, vgen mitt framfr oss Oddligheten och -- Den
dr vi sitter, d? frgade jag. -- Krleken, svarade han med lg rst.
-- D vill jag stanna hr, utropade jag frtjust. Men han genmlte
endast: -- Hr kan vi inte stanna -- samt steg upp och vandrade med
snabba steg in p mellersta vgen. Besviken och frbryllad skyndade jag
efter honom, ropande: -- Ja, men varfr gr du ifrn mig? Men han sade
icke ett ord p hela vgen hem och lmnade mig tvrt vid porten till
min studio.

Jag tillbragte dagar och ntter i min studio under frsk att finna den
form av dans, som skulle utgra det gudomliga uttrycket fr den
mnskliga anden genom kroppens rrelser. I timmar kunde jag st dr
alldeles stilla med hnderna korslagda p brstet. Min mor blev ofta
skrmd av att se mig p detta stt orrlig lnga stunder liksom i
trance, men jag skte och jag fann slunda till sist centralpunkten fr
all rrelse, rrelsekraftens krater, den enhet, varur alla vxlande
rrelser framspringa, visionens spegel, varur dansen skapas -- och ur
denna min upptckt fddes den teori, p vilken jag grundade min skola.
Balettskolan lrde eleverna, att denna ovannmnda centralpunkt funnes
mitt i ryggen, vid ryggradens slut. Ut ifrn denna axel, sger
balettmstaren, mste armar, ben och bl rra sig fritt, med en rrlig
docka till resultat. Denna metod frambringar artificiella mekaniska
rrelser, som icke ro sjlen vrdiga. Jag  min sida ville, att det
andliga uttryckets klla skulle ska sig utflde genom kroppens alla
kanaler och fylla dem med dallrande ljus -- centrifugalkraften skulle
terge den inre synen. Nr jag efter mnga mnader lrt att koncentrera
hela min kraft p denna enda medelpunkt, fann jag, att nr jag
hdanefter lyssnade till musik, strmmade dess strlar och vibrationer
till denna ena och enda ljusklla inom mig, hr terspeglades de i den
inre synbilden -- icke i hjrnans utan i sjlens spegel -- och ut ifrn
denna syn kunde jag sedan uttrycka dem i dans. Jag har ofta frskt att
fr konstnrer frklara denna min konsts yttersta och elementra basis;
Stanislawski talar i sin bok "Mitt liv i konsten" om hur jag skildrade
allt detta fr honom.

Det tycks vara ngot ganska svrt att uttrycka i ord, men nr jag stod
framfr min klass, bestende kanske av de minsta och fattigaste
smttingar, och sade till dem: Hr p musiken i er egen sjl -- och nu,
nr ni lyssnar, knner ni inte d, att det r ngot som vaknar inuti er
-- att det r drigenom ni kan hlla upp huvudet, lyfta armarna, g
lngsamt mot ljuset? -- s frstodo barnen detta. Detta uppvaknande r
det frsta steget i dansens konst, sdant jag uppfattar det.

Till och med de minsta barn kunna frst det, och frn och med d finns
det i deras stt att g och i alla deras rrelser en andlig styrka och
ett behag, som icke st att upptcka i ngra rrelser, framsprungna ur
de fysiska frutsttningarna eller framskapade p hjrnans vg. Detta
r orsaken, varfr helt sm barn i min skola kunnat hlla vldiga
mnniskoskaror i Trocadro eller p Metropolitanoperan frtrollade
medelst en magnetisk kraft, som eljest endast stora konstnrer plga
besitta. Men nr sedan dessa smttingar blevo ldre, kom vr
materialistiska civilisation med sitt motverkande inflytande och tog
kraften av dem -- och s frlorade de ingivelsen.

Min egenartade barndomsmilj hade i hg grad utvecklat denna kraft hos
mig, och under olika perioder i mitt liv har jag varit i stnd att
utestnga alla sidoinflytelser och leva helt och hllet i denna kraft.
Efter mina ganska vemodiga och rrande frsk att tillvinna mig jordisk
krlek har jag upplevat pltsliga kollapser och ter tagit min
tillflykt till denna kraftutveckling.

Nr Andr hdanefter infann sig, kunde jag i timtal halvt drnka honom
med mina utlggningar om dansens konst och en ny skola fr
mnniskokroppens rrelser, och jag mste medge, att han aldrig frefll
uttrkad eller trtt, utan brukade lyssna med det vnligaste tlamod
och sympati, medan jag fr honom analyserade varenda ny rrelse, ur
vilken sedan skulle framfdas en serie av rrelser utan min vilja, som
en omedveten reaktion av den primra. Denna rrelse hade jag utvecklat
i en serie av variationer ver olika temata -- som t.ex. fruktans
frsta rrelse tfljd v naturliga reaktioner, alstrade av den primra
affekten, eller ocks sorgen, varur framvxte en veklagans dans, eller
krleken, ur vars utveckling dansen skulle strmma fram som ur en
blomma, vars kronblad ppna sig.

Dessa danser saknade tillhrande musik, de tycktes komma till som i
anslutning till en osynlig musiks inneboende rytm. Med utgngspunkt
frn dessa studier frskte jag frst ge uttryck t Chopins Preludier,
och jag lockades ven av Glucks musik. Min mor trttnade aldrig att
spela fr mig, och kunde gng p gng spela igenom hela "Orpheus",
tills dagern brjade skimra genom studions fnster.

Detta fnster satt hgt och strckte sig ver hela taket. Det saknade
gardiner, s att nr man blickade upp, sg man alltid himlen,
stjrnorna och mnen. Ibland silade regnet in drigenom, och sm
rnnilar av vatten runno ned p golvet -- takfnster ro ju sllan
vattentta. Och om vintern var studion fruktansvrt kall och dragig,
medan vi p sommaren voro halvstekta drinne. Som det bara var ett enda
rum, var detta inte alltid direkt lmpligt fr vra skiftande
sysselsttningar. Men ungdomens elasticitet trotsar alla
obekvmligheter, och min mor var en ngel i frga om sjlvfrnekelse
och uppoffring och nskade bara vara mig till hjlp i min verksamhet.

Vid denna tid var grevinnan Greffuhl societetens regerande drottning.
Hon inbjd mig att dansa i sin salong, dr en fashionabel publik var
frsamlad, med alla celebriteter inom parissocieteten i spetsen.
Grevinnan hlsade mig som den grekiska konstens pnyttfdelse, men hon
stod tmligen mycket under inflytande av Pierre Louys, hans "Aphrodite"
och hans "Chansons de Bilitis", medan jag snarast uttryckte en dorisk
pelare och Partenonfrisen, sdana man ser dem i den kalla dagern i
British Museum.

Grevinnan hade i sin salong ltit uppfra en liten scenanordning med
ett gallerverk i bakgrunden; i varje ruta i detta gallerverk var
placerad en rd ros. Denna bakgrund av rda rosor stmde icke alls
verens med min enkla tunika eller min religist uttrycksfulla dans.
Trots att jag vid denna tid lst bde Pierre Louys, Ovidius'
Metamorfoser och Sapphos snger, hade den sensuella innebrden i denna
lektyr totalt undgtt mig, vilket tillfyllest bevisar, att det icke
tarvas ngon censur ver ungdomens lsning. Det man inte upplevat,
frstr man inte heller i tryck.

Jag var fortfarande en produkt av amerikansk puritanism -- vare sig
beroende p arvet frn min morfar och mormor, nybyggarna som 1849 i en
"covered waggon" banade sig vg genom Klippiga bergens jungfruliga
skogar och tvrs ver de brnnande slttmarkerna i strid med vilda
indianstammar -- eller ocks p min fars skotska blod. Hur som helst s
hade Amerika format mig som det gr med strsta delen av sin ungdom och
gjort mig till en puritan, en mystiker och en som snarare efterstrvade
det heroiska uttryckssttet n ngot sensuellt uttrycksstt ver huvud
taget. Enligt min tro torde de flesta amerikanska konstnrer vara av
samma skrot och korn. Trots att Walt Whitmans arbeten en gng voro
frbjudna och klassificerade som icke nskvrd litteratur, och trots
hans stndiga proklamerande av kroppslig njutning, r han i sjl och
hjrta en puritan, och detsamma gller om de flesta av vra frfattare,
bildhuggare och mlare.

r det Amerikas stora, rbarkade land eller de vldiga, ppna,
vindomsusade vidderna eller Abraham Lincolns skugga, som vilar ver
allt och alla, nr man jmfr frhllandena med Frankrikes sinnligt
betonade konst? Man skulle kunna sga, att den amerikanska
uppfostringstendensen gr ut p att reducera sinnenas inflytande nstan
till plus minus noll. Den kta amerikanen r icke guldgrvare eller
penninglskare, som han legendariskt beskrives, utan en idealist och en
mystiker. Drmed vill jag ingalunda ha sagt, att amerikanen saknar
sinnlighet. Tvrtom r anglosaxaren i allmnhet och amerikanen med en
smula keltiskt blod i drorna vida eldigare i avgrande gonblick n
italienaren, mer sensuellt lagd n fransmannen, mer i stnd till
desperata ytterligheter n ryssen. Men tidig vning har stngt in hans
temperament bakom nedisade jrnmurar, och dylika utbrott ga endast
rum, nr ovanliga hndelser i livet genombryta hans reserverade
hllning. D r anglosaxaren eller kelten den eldigaste lskaren inom
alla nationaliteter, och gr han ocks till vila ifrd tv pyjamas, en
av silke nrmast kroppen och en av ylle fr vrmens skull, samt frsedd
med Times, The Lancet och en snugga, kan han dock pltsligt frvandlas
till en satyr, som lmnar den grekiske lngt bakom sig och som
presterar en s vulkanisk passion, att den skulle skrmma en italienare
frn vettet.

Fljaktligen knde jag mig hgst illa till mods och synnerligen
misslyckad i grevinnan Greffuhls salong, som var verfull av underbart
kldda och juvelsmyckade damer; jag var halvkvvd av doften frn de
tusentals rda rosorna och begapades frn frmsta raden av en _jeunesse
dore_, vars nsor ndde nda fram till scenens kant, s att jag nstan
sopade dem med trna nr jag dansade. Men nsta frmiddag fick jag frn
grevinnan en liten lskvrd biljett med tack och anmodan att vnda mig
till portvakten i och fr _le cachet_. Jag tyckte inte om expeditionen
till portvakten, ty jag var mycket mtlig i penningfrgor, men nr
allt kom omkring, betcktes hyran i alla fall av den erhllna
penningsumman.

Mycket behagligare var d en kvll i den ryktbara Mme. Madeleine
LeMarres studio, dr jag dansade till musiken i "Orphus" och bland
skdarna fr frsta gngen sg det inspirerade ansiktet p Frankrikes
Sappho, grevinnan de Noailles. ven Jean Lorain var nrvarande och
skildrade sedan sina intryck i _Le Journal_.

Till vra tv gldjekllor, Louvren och Nationalbiblioteket, upptckte
jag nu en tredje, Operans frtjusande bibliotek. Bibliotekarien gnade
vlvillig uppmrksamhet t mina forskningar drstdes och stllde till
min disposition allt som ngonsin skrivits om dans och drtill alla
arbeten om den grekiska musiken och den dramatiska konsten. Jag grep
mig an med uppgiften att lsa allt som skrivits om danskonsten, frn de
ldsta egypternas tid fram till vra dagar, och jag gjorde hela tiden
anteckningar i en anteckningsbok. Nr jag slutat detta kolossala
arbete, insg jag emellertid, att de enda danslrare jag kunde rkna
med voro Rousseau ("Emile"), Walt Whitman och Nietzsche.

En mrk afton knackade ngon p studions drr. Det stod en dam utanfr.
Hon hade en s imponerande gestalt, och hela hennes vsen var s
mktigt, att hennes intrde lmpligen tycktes bra tillknnages genom
ngot av dessa djupa och starka wagnermotiv, som bra budskap om
kommande hndelser, och det motiv som d kom mig i hgen, har faktiskt
sedan dess genomlpt hela mitt liv och i sina tongngar burit med sig
stormiga, tragiska tilldragelser.

-- Jag r furstinnan de Polignac, sade hon, och jag r vn till
grevinnan Greffuhl. Nr jag sg er dansa, blev jag intresserad fr er
konst, och det blev ven min man, som r kompositr.

Hon hade ett vackert ansikte, som dock i viss mn skmdes av en alltfr
kraftig och framskjutande underkk och en stor haka. Hennes ansikte
kunde tillhrt en romersk kejsare, om icke en kylig hgdragenhet
frtagit gonens och dragens sensuella utryck. Nr hon talade, hade
stmman en hrd metallklang, egendomlig fr att komma frn henne, frn
vilken man eljest skulle vntat sig rika, djupa tonfall. Senare kom jag
att misstnka, att detta kyliga uttryck och tonfallet i hennes rst i
sjlva verket utgjorde en mask, varunder hon trots sin hga
samhllsstllning dolde en utomordentlig och mskint blyghet. Jag
talade med henne om min konst och mina frhoppningar, och furstinnan
erbjd sig genast att fr min rkning anordna en konsert hemma hos sig.
Hon mlade och var drjmte en skicklig musiker, som spelade bde piano
och orgel. Hon tycktes uppfatta torftigheten i vr nakna, kyliga bostad
och vra om umbranden vittnande ansikten, ty nr hon helt tvrt brt
upp och tog farvl, lade hon blygt ett kuvert p bordet, i vilket vi
funno tvtusen francs.

Jag tror, att sdana handlingar hrde till furstinnan de Polignacs
vanor, trots hennes rykte fr att vara kall och hrdhjrtad.

Nsta dag gick jag till henne och trffade i hennes hem furst Polignac,
en framstende musiker och en utskt frfinad mnniska. Han var smrt
till vxten och bar alltid en liten svart sammetsmssa, som inramade
hans fina, vackra ansikte. Jag tog p mig min tunika och dansade fr
honom i hans musikrum. Han var frtjust och hlsade mig som en syn och
en drm, p vilken han lnge bidat. Min teori om rrelsernas
frhllande till ljuden tycktes djupt intressera honom, vilket ven
mina frhoppningar angende danskonstens renssans gjorde. Han spelade
frtjusande vackert fr mig p en gammal spinett, som han lskade och
smekte med fina, lngsmala fingrar. Jag knde med ens varm frstelse
fr honom, och nr han till slut utbrast: -- _Quelle adorable enfant!
Isadora, comme tu es adorable_ -- genmlte jag skyggt: -- _Moi, aussi,
je vous adore. Je voudrais bien danser toujours pour vous, et composer
des danses rttgieuses inspires par votre bette musique._

Och drp avtalade vi om samarbete. Men ack, hur mycket dyrbart slseri
frekommer ej p denna jord. Hoppet om detta samarbete, som fr mig
skulle varit s vrdefullt, krossades kort eftert genom hans dd.

Konserten i furstinnans studio blev en stor succs, och som hon varit
geners nog att ppna sina portar fr allmnheten och icke begrnsa
auditoriet till enbart sina personliga vnner, uppstod nu ett mera
allmnt intresse fr mig och mitt arbete. Vi ordnade sedan en hel rad
av subskriberade konserter i vr studio, som rymde en publik p omkring
tjugu, tretti personer. Till alla dessa konserter infunno sig fursten
och furstinnan de Polignac, och jag minns, hur fursten en gng i full
frtjusning tog av sig sin lilla svarta sammetsmssa, svngde den i
luften och ropade: -- _Vive Isadora!_

ven Eugne Carrire och hans familj brukade komma till konserterna,
och en gng gjorde mig Carrire den stora ran att hlla ett kort
anfrande om danskonsten. Bland annat yttrade han drvid:

-- I sin iver att uttrycka mnskliga knslor har Isadora funnit de
yppersta frebilder i den grekiska konsten. Fylld av beundran fr de
skna bas-relieffigurerna, har hon frn dem hmtat inspiration. Men
begvad med upptckarinstinkt som hon r, har hon drjmte tervnt
till naturen, varifrn alla dessa tbrder stamma, och fast hon gtt in
fr efterbildning och teruppvckande av den grekiska dansen, har hon
likvl funnit sitt eget uttrycksstt. Hon tnker p grekerna och lyder
endast sig sjlv. Det r sin egen gldje och sin egen sorg hon bjuder
oss. Hennes glmska av gonblicket och hennes trnad efter lycka ro
hennes egna frnimmelser. I det att hon s ypperligt skildrar dem fr
oss, uppvcker hon drmed vra egna. Infr de grekiska skapelserna,
under ett gonblick levandegjorda fr vr syn, ro vi unga med henne,
ett nytt hopp triumferar inom oss, och nr hon uttrycker sin
underkastelse under det oundvikliga, resignera vi tillsammans med
henne. Isadora Duncans dans r ej lngre ett "divertissement", den r
en personlig manifestation, mhnda nnu mera levande som konstverk och
lika eldande, nr det gller att sporra oss till de verk, vartill vi
ro bestmda.




KAPITEL IX.


Fastn min dans var knd och uppskattad av mnga framstende personer,
var min ekonomiska stllning prekr, och ofta voro vi i fruktansvrt
bekymmer fr hyran, varjmte vi ofta ledo av klden, d vi ej hade kol
till kaminen. Men mitt i denna fattigdom och frsakelse minns jag, hur
jag kunde st i timmar ensam i vr kalla, nakna studio, vntande p det
inspirationens gonblick, d jag skulle kunna uttrycka mig sjlv i
rrelser. Till sist plgade d denna inre lyftning komma, och jag
fljde d vad min sjl ville ge uttryck t.

En dag, medan jag stod dr p detta vis, fick jag besk av en rdbrusig
herre med dyrbar plskrage p ytterrocken och diamantring p fingret.
Han sade:

-- Jag kommer frn Berlin. Vi har hrt talas om er barfotadans. (Man
kan tnka sig min chock vid att hra denna benmning p min konst.) Jag
har kommit fr att engagera er fr vr strsta music-hall dr.

Han gnuggade hnderna och strlade med hela ansiktet, som om han bragt
mig det mest vlsignade av budskap, men jag drog mig tillbaka i mitt
skal som ett srat snckdjur och svarade hgdraget: Tack s mycket, men
jag presenterar aldrig min konst i en music-hall.

-- Men ni frstr inte, hur det hnger ihop, utbrast han. De strsta
konstnrer upptrder dr, och det blir mycket pengar. Jag erbjuder er
redan nu femhundra mark pr kvll. Det blir mer lngre fram. Ni ska f
en storartad frhandsreklam som "Vrldens Frsta Barfotadanss". (_Die
erste Barfuss-Tnzerin! Kolossal, kolossal! Das wird ein Erfolg!_) Det
gr ni vl med p?

-- P inga villkor! upprepade jag, som nu blev ond. Absolut inte!

-- Ja, men det r ju omjligt. _Unmglich! Unmglich!_ Jag kan inte ta
emot ett nekande svar. Jag har kontraktet frdigt.

-- Nej, sade jag, min konst r inte fr ngon music-hall. Jag skall
komma till Berlin ngon gng, och jag hoppas f dansa till
ackompanjemang av er filharmoniska orkester, men i ett musikens tempel,
inte i en music-hall tillsammans med akrobater och dresserade djur.
_Mon Dieu!_ nej, inte p ngra villkor! Farvl -- _adieu_.

Den tyske impressarion tittade p interiren och vra ruskiga klder
och kunde ntt och jmnt tro sina ron. Nr han nsta dag kom tillbaka
och sedan dagen drp och till sist erbjd mig tusen mark pr afton, och
allt frgves, blev han ond och karaktriserade mig som en "_dummes
Mdel_", nda tills jag skrek t honom, att jag kommit till Europa fr
att genom dansen stadkomma en religionens renssans, fr att utbreda
kunskapen om mnniskokroppens sknhet och helgd genom dess
rrelseuttryck, men inte fr att dansa till gonfgnad fr vergdd
bourgeoisie efter middagen.

-- Var snll och g er vg. _Allez-vous-en!_

-- Vgrar ni att ta emot ettusen mark pr kvll? flmtade han.

-- Ja, det gr jag, svarade jag strngt, och jag skulle vgra ta emot
tiotusen och etthundratusen. Jag efterstrvar ngot som ni inte har
frmga att fatta. -- Och nr han avlgsnade sig, tillade jag: -- Jag
skall komma till Berlin en dag. Jag skall dansa fr Goethes och Wagners
landsmn, men p en teater som r dem vrdig och troligen fr mer n
ettusen mark.

Min profetia gick i uppfyllelse, ty samme impressario hade tre r
senare den lskvrdheten att komma med blommor till min loge i Krolls
Opernhaus, dr Berlins Filharmoniska orkester ackompanjerat mig och
huset var utslt fr mer n tjugufemtusen mark. Han erknde sitt
misstag med ett vnligt: -- _Sie hatten Recht, gndiges Frulein. Kss
die Hand!_

Fr gonblicket voro vi som sagt i en svr klmma. Varken furstars
beundran eller min tilltagande ryktbarhet gvo oss tillrckligt att
ta. P den tiden brukade ofta en mycket liten dam, som liknade en
egyptisk prinsessa, fast hon stammade frn en plats vster om Klippiga
bergen och bar sin hemstats namn med sig p en lng och rofull bana,
komma p besk i vr studio. Hon sjng fullkomligt frtrollande. Jag
mrkte, att sm violdoftande biljetter ofta stuckos in under drren
tidigt p morgonen, varp Raymond p ett misstnkt stt brukade
avdunsta. Som han ingalunda hade fr vana att g ut och g fre
frukosten, lade jag till och drog ifrn och drog drjmte mina
slutsatser. Och en vacker dag tillknnagav Raymond, att han var
engagerad som ett eller annat slags funktionr p en konsertturn till
Amerika.

Allts blevo mor och jag lmnade ensamma kvar i Paris. Som mor var
klen, flyttade vi till ett litet hotell vid Rue Marguerite, dr hon
tminstone kunde f sova i en sng utan golvdrag som i studion, och dr
hon ven kunde f regelbundna mltider, eftersom vi voro
helinackorderade dr.

P detta hotell lade jag mrke till ett par, som skerligen skulle
tilldragit sig uppmrksamhet var som helst. Hon var en trettiors
kvinna med egendomligt utseende, stora gon -- de sllsammaste jag sett
-- milda, djupa, trolska, magnetiska gon, fyllda av frtrande lidelse
och samtidigt med ngot av en stor newfoundlandshunds undergivna
dmjukhet. Hon hade mrkrtt hr, som inramade hennes ansikte som i
flammor. Jag minns, att nr man sg in i hennes gon, var det som att
nalkas kratern p en vulkan.

Han var smrt med vacker panna och ett ganska trtt ansiktsuttryck fr
att vara en s ung mnniska. Vanligtvis hade de en tredje person i
sllskap och voro alltid inbegripna i s livligt samtal, att det
frefll, som om denna trio icke kunde knna en minuts avspnning eller
lngtrkighet som vanliga mnniskor, utan stndigt frtrdes av
invrtes lgor: hans, den rena sknhetens intellektuella flamma,
hennes, den kvinnas passionerade brand, som r redo att slukas och
frstras av elden. Endast den tredje personen i deras sllskap hade
ngot mera languissant, ngot av stndig livsnjutning ver sig.

En frmiddag kom den unga damen fram till vrt bord och sade: Det hr
r _mon ami_, Henri Bataille. Det hr r Jean Lorain, som skrivit om er
konst, och jag heter Berthe Bady. Vi skulle grna vilja komma till er
studio en kvll, ifall ni skulle vilja dansa fr oss.

Jag blev naturligtvis glad och frtjust. Jag hade aldrig frut och fr
vrigt aldrig heller eftert hrt en stmma med s magnetisk vrme, s
vibrerande av liv och krlek, som Berthe Badys. Vad jag beundrade
hennes sknhet! P denna tid, d kvinnodrkten var s oestetisk, visade
hon sig alltid kldd i ngon underbar, tsittande klnning med
skiftande frger eller glittrande sekiner. En gng sg jag henne i en
dylik toalett samt med huvudet krnt med purpurfrgade blommor, frdig
att fara bort p ngon bjudning, dr hon skulle framsga Batailles
dikter. Jag tror aldrig en skald haft en mer bedrande musa.

Efter detta sammantrffande kommo de ofta till vr studio, och en gng
lste Bataille dr fr oss sina dikter. P detta vis hade jag, en liten
obildad amerikansk flicka, funnit en nyckel, som fr mig ppnade
hjrtan och sinnen inom Paris' intellektuella och konstnrliga elit --
Paris', som str fr oss och fr vr tid som det som Aten var under det
gamla Greklands glanstid.

Raymond och jag hade fr vana att fretaga lnga strvtg i Paris.
Drunder rkade vi ofta komma till hgst intressanta platser. En dag
funno vi slunda i trakten av Parc Monceau ett kinesiskt museum,
upprttat av ngon excentrisk fransk millionr. En annan dag var det
Muse Guimet med alla dess sterlndska skatter, Muse Carnavalet, dr
Napoleons mask fascinerade oss, eller Muse Cluny, dr Raymond
tillbragte hela timmar framfr de persiska faten, och dr
han blev ddligt frlskad i Kvinnan och Enhrningen p en
femtonhundratalsgobelng.

P vra vandringar kommo vi en dag till Trocadro. Vr blick fll p en
affischpelare, dr annonsen om kvllens frestllning tillknnagav, att
Mounet-Sully skulle upptrda i Sofokles' "Konung Oidipos". Den gngen
var namnet Mounet-Sully oss obekant, men dramat ville vi grna se. Vi
tittade p biljettpriserna lngst ned p affischen och underskte vra
fickor. Vi hade jmnt tre francs, och lgsta priset hgst upp under
taket var sjuttiofem centimes. Detta betydde, att vi fingo avst frn
middag, men vi klevo upp till stplatserna lngst bak.

Trocadros scen hade ingen rid. Scenen var torftigt dekorerad p det
stt, som en del moderna mnniskor inbilla sig vara grekisk konst.
Kren intrdde, illa kldd i vad en del facklitteratur beskriver ssom
grekiska drkter. Medelmttig musik, en staktig, enfaldig melodi steg
upp till oss frn orkestern. Raymond och jag utbytte blickar. Vi knde,
att frlusten av vr middag varit ett gagnlst offer, nr frn portalen
till vnster, som skulle frestlla ett palats, intrdde en gestalt,
ver den tredjeklassiga operakren och den sekunda Comdie Franaise-
scenen lyfte han sin hand:

_"Enfants, du vieux Cadmus jeune posterit, Pourquoi vers ce palais vos
cris ont-ils mont? Et pourquoi ces rameaux suppliants, ces
guirlandes?"_

, hur skall jag kunna beskriva den sinnesrrelse, som framkallades av
den rstens frsta tonfall? Jag tvivlar p att det under hela antikens
stora tid, under Greklands guldlder, under den dionysiska teaterns och
Sofokles' storhetsperiod, i Rom eller i ngot annat land eller ngon
annan tid funnits en sdan stmma. Och frn detta gonblick tycktes
Mounet-Sullys rst och Mounet-Sullys gestalt vxa allt strre, famna
alla ord, all dans, all konst, resa sig till ett sdant omfng och en
sdan hjd, att hela Trocadros lngd och bredd var fr ringa att
omsluta denna konstens jtte. Raymond och jag hllo andan. Vi bleknade.
Vi knde mattighet. Trarna strmmade frn vra gon, och nr slutligen
frsta akten var frbi, kunde vi bara omfamna varandra i vr
verstrmmande hnryckning. Vi frstodo, att detta var vr
pilgrimsfrds apoteos, orsaken till att vi farit till frmmande land.

Andra akten brjade, och det stora sorgespelet upprullades fr oss. Den
triumferande unge konungens sjlvfrtroende utsattes fr de frsta
tvivlen, den frsta oron. S kom den passionerade lngtan att f veta
sanningen till varje pris, och drp kom det sublima gonblicket.
Mounet-Sully dansade! , hr hade jag det, som jag alltid gtt och
frestllt mig -- en stor, heroisk gestalt i dans.

ter en mellanakt. Jag sg p Raymond. Han var blek, hans gon brunno,
vi vacklade. Tredje akten. Den kan ej beskrivas. Blott den som sett den
och sett den store Mounet-Sully kan frst, vad vi knde. Nr han i det
stora gonblicket av vermnsklig ngest i sitt vanvett och sin
paroxysm av blandad fasa, religis fasa ver sin synd och sin srade
stolthets fasa, eftersom det var han, som var kllan till allt det
onda, den av alla efterskte, nr han efter att ha rivit ut gonen ur
deras hlor, i detta gonblick vet, att han ej lngre kan se, kallar
barnen till sig och gr sin sista sortie, skakades Trocadros hela
vldiga publik, sextusen personer, av snyftningar.

Raymond och jag gingo nedfr den lnga trappan s lngsamt och
motvilligt, att vaktmstarna slutligen mste skynda p oss. Det var d
jag insg, att den stora konsten blivit mig uppenbarad. Frn och med nu
visste jag vgen. Vi gingo hem likt mnniskor berusade av inspiration,
och i veckor levde vi sedan p detta intryck. Hur litet drmde jag d
om att jag en dag skulle st p samma scen tillsammans med den store
Mounet-Sully.

nda sedan jag sett Rodins verk p utstllningen hade hans ande liksom
frfljt mig. En dag skte jag mig ut till hans atelj vid Rue de
l'Universit. Min pilgrimsfrd till Rodin liknade Psyches, nr hon
skte guden Pan i grottan.

Rodin var kort till vxten, satt, kraftig, med tttklippt hr och yvigt
skgg. Han visade mig sina arbeten med mstarens okonstlade
rttframhet. Ibland frammumlade han namnen p konstverken, men man
knde, att namn betydde fga fr honom. Han for med hnderna ver dem
och smekte dem. Jag minns, att jag tnkte fr mig sjlv, att under hans
hnder tycktes marmorn flyta som smlt bly. Till sist tog han en liten
lerklump och tryckte den mellan hnderna. Han andades tungt, medan han
gjorde det. Hettan strmmade ut frn honom som en gldande ugn. P
ngra gonblick hade han format ett kvinnobrst, som flmtade mellan
hans fingrar.

Jag tersg icke Rodin frrn ett par r senare, nr jag frn Berlin
terkom till Paris. I ratal var han sedan min vn och min mstare.

En annan stor konstnr, med vilken jag ocks stiftade bekantskap, var
Eugne Carrire. Jag kom till hans atelj i sllskap med
skriftstllaren Keyzers hustru, som ofta mkat sig ver vr isolering
och brukat bjuda oss hem till sig, dr hennes lilla dotter, som
studerade violin, och hennes rikt begvade son Louis, numer en vlknd
ung kompositr, bildade en harmonisk familjekrets kring aftonlampan. P
vggen hngde ett egendomligt, fngslande, vemodsfullt kvinnoportrtt.

-- Det r mitt portrtt, som Carrire gjort, sade Mme. Keyzer.

En dag frde hon mig allts med sig till Rue Hgsippe Moreau. Vi
klttrade uppfr alla trapporna till studion hgst upp i huset, dr
Carrire bodde, omgiven av sina bcker, sin familj och sina vnner. Han
var den starkaste andliga personlighet jag ngonsin kommit i berring
med. Visdom och ljus. En ondlig mhet mot allt och alla strmmade ut
ifrn honom. Allt det skna, starka och underbara i hans tavlor voro
ett direkt uttryck fr hans upphjda sjl. Nr jag kom i hans nrhet,
hade jag samma knsla, som jag frmodar skulle fyllt mig, om jag mtt
Kristus. Sdan var den vrdnad som intog mig. Jag lngtade efter att
falla p kn, och jag skulle ha gjort det, om icke min blyga och
tillbakadragna natur hindrat mig.

ratal senare beskrev Mme. Yarska detta mte med fljande ord:

"Jag minns bttre n jag minns ngot som hnde nr jag var ung flicka
-- utom mjligen mitt frsta mte med Eugne Carrire, i vilkens studio
jag trffade henne -- den dagen hennes ansikte och namn strmmade in i
min sjl. Jag hade som vanligt med klappande hjrta knackat p drren
till Carrires bostad. Jag kunde aldrig nalkas denna maktens helgedom
utan en frtvivlad anstrngning att gra vld p min sinnesrrelse. I
detta lilla hus i Montmartre arbetade den store konstnren i lycklig
stillhet mitt ibland sina kra, sin hustru och sin moder, alla kldda i
svarta ylleklder -- barn utan leksaker, men med ansikten strlande av
hngivenhet fr sin store lskade. Ack, dessa helgonlika mnniskor!

Isadora stod mitt emellan den dmjuke Mstaren och hans vn, den tyste
Metschnikoff frn Pasteurinstitutet. Hon var nnu mer stilla n dessa
bda; med undantag fr Lillian Gish har jag aldrig sett en amerikansk
flicka verka s skygg som hon gjorde den dagen. I det Eugne Carrire
tog mig vid handen, som man tar ett barn fr att leda det nrmare ngot
man vill att det skall beundra, yttrade han, nr jag stod och sg p
henne: _C'est Isadora Duncan_. Och drefter tystnad fr att dri inrama
namnet.

Pltsligt yttrade s Carrire, som alltid brukade tala mycket lgmlt,
med djup, stark stmma:

-- _Cette jeune Amricaine va rvolutionner le monde."_

Jag kan aldrig med torra gon g frbi Carrires tavla av sin familj p
Luxembourgmuseet och aldrig utan att minnas denna studio, dr jag snart
nog blev en stndig gst. Det r ett av min ungdoms ljuvaste minnen,
att de genast mottogo mig i sina hjrtan och i sitt hem som en vn. Nr
jag lngre fram i tiden stundom tvivlat p mig sjlv, har jag brukat
tnka p detta deras mottagande och tervunnit min sjlvtillit, ty ver
hela mitt liv har Eugne Carrires snille strlat som en vlsignelse,
sporrat mig mot de hgsta ideal, alltid vinkat mig upp mot en renare
och heligare konst, och nr sorgen nra nog frde mig till vansinnets
brant, var det Carrires verk i min nrhet, som gav mig tro och
frtrstan nog fr att kunna leva.

Ingen konst har ngonsin lagt i dagen sdan kraft som hans, intet
konstnrsliv har manifesterat sdant gudomligt medlidande och sdan
hjlpsamhet gent emot mnniskorna runt omkring. Hans tavlor borde ej
finnas p museer utan i ett den andliga kraftens tempel, dr hela
mnskligheten kunde st i frbindelse med hans stora ande och mottaga
rening och vlsignelse drigenom.




KAPITEL X.


Vsterns nktergal hade en gng till mig yttrat:

-- Sarah Bernhardt r en stor artist, men kra, vad det r synd, att
hon inte skall vara en god kvinna. Men Loie Fuller r inte bara en stor
artist utan ocks en ren kvinna. Hennes namn har aldrig nmnts i
samband med ngon skandal.

En kvll kom hon till min studio i sllskap med Loie Fuller. Jag
dansade naturligtvis fr henne och frklarade alla mina teorier, som
jag gjorde fr en och var och till och med skulle ha gjort fr
rrarbetare, om en sdan kommit p besk. Loie Fuller visade stor
entusiasm, sade att hon skulle resa till Berlin nsta dag och freslog,
att jag skulle sluta mig till henne dr. Icke blott var hon sjlv en
framstende konstnrinna utan tillika manager fr japanskan Sada Yacco,
vilkens konst jag s varmt beundrade. Hon proponerade, att jag skulle
upptrda ver hela Tyskland tillsammans med Sada Yacco, och jag var
endast alltfr glad att f g in hrp. Varp det slunda beslts, att
jag skulle stta till Loie Fuller i Berlin.

Sista dagen kom Andr Beaunier fr att sga farvl. Vi fretogo en
sista pilgrimsfrd till Notre Dame, och han fljde mig till
jrnvgsstationen. Dr kysste han mig till avsked p sitt vanliga
reserverade stt, men jag tyckte mig uppfnga en ngestfylld blick
bakom hans glasgon.

Jag kom till Berlin, och i ett hyperelegant rum p Hotel Bristol fann
jag Loie Fuller. Ett dussin vackra flickor sutto omkring henne och
omvxlande smekte och kysste hennes hnder. I min mycket enkla
uppfostran hade det sllan frekommit, att mor smekt oss, om hon n
varmt lskade oss allesammans, varfr jag allts blev fullkomligt
konsternerad vid anblicken av dessa utomordentliga uttryck fr
tillgivenhet, som fr mig voro alldeles nya. Atmosfren prglades av en
vrme, som jag aldrig frut knt maken till.

Loie Fullers generositet visste inga grnser. Hon ringde p klockan och
sade till om en sdan middag, att jag ej kunde lta bli att tnka p,
vilket oerhrt pris den skulle betinga. Samma kvll skulle hon upptrda
p Wintergarten, men medan jag iakttog henne, undrade jag, hur hon
skulle bli i stnd hrtill, d hon tycktes lida av frfrliga plgor i
ryggraden. Fr att lindra dessa kommo hennes skna uppvaktande gng p
gng med ispsar, som placerades mellan hennes rygg och stolen. -- En
ispse till, lskling, brukade hon sga, det r som om smrtorna gav
med sig d.

P kvllen sutto vi allesammans i en loge och sgo p, nr Loie Fuller
dansade. Hade den skimrande uppenbarelsen framfr oss ngot som helst
samband med den lidande sjuklingen frn ngra timmar tidigare? Mitt fr
vra gon frvandlades hon till mngfrgade, lysande orkider, till en
bljande, flytande havsblomma och slutligen till en spiralliknande
lilja, ett formligt feri av ljus, frg och bljande former. Vilket
underbart geni! Ingen av Loie Fullers imitatrer har ngonsin lyckats
n upp drtill. Jag var frtrollad, men jag insg, att detta var en
naturens pltsliga nyck, som icke kunde upprepas. Hon frvandlade sig
till tusen frgskimrande bilder infr publikens gon. Det var otroligt.
Det kan icke gras efter, det kan icke beskrivas. Loie Fuller tergav
ursprunget till alla frgvxlingar och alla fladdrande Libertydukar.
Hon var en av de frsta som frverkligade ljuseffekterna och
frgfrvandlingarna p scenen. Jag tervnde till hotellet blndad och
hnfrd av denna utomordentliga konstnrinna.

Nsta morgon begav jag mig ut fr att bese Berlin fr frsta gngen.
Till en brjan blev jag, som redan drmde om Grekland och den grekiska
konsten, fr ett gonblick imponerad av Berlins arkitektur.

-- Men det hr r ju Grekland, utbrast jag.

Men nr jag sg efter en smula noggrannare, mrkte jag, att Berlin
ingalunda liknade Grekland. Det var det nordiska intrycket av Grekland.
Dessa pelare voro ej doriska, dr de reste sig mot en olympiskt bl
himmel. De voro tyska, pedantiska, arkeologiskt bildade professorers
begrepp om Grekland. Och nr jag sg den kejserliga vakten marschera i
gsmarsch ut frn de doriska pelarna p Potzdamer Platz, gick jag hem
till Hotel Bristol och sade:

-- _Geben Sie mir ein Glas Bier. Ich bin mde._

Jag stannade ngra dar i Berlin och fljde drefter Loie Fullers trupp
till Leipzig. Vi foro utan vrt bagage, till och med den ansprkslsa
koffert jag medfrt frn Paris, blev kvar tillika med de vriga. Varfr
ngot sdant skulle intrffa med en framgngsrik konstnrinna, kunde
jag d inte frst. Efter den luxusa tillvaron i hotellets lyxvning
och med champagnemiddagar, kunde jag ej inse, varfr vi skulle vara
tvungna att fara utan vra koffertar. Lngre fram kom jag underfund med
att det berodde p Sada Yacco. Hon hade gjort fiasko, och Loie Fullers
inkomster gingo t fr att betcka hennes skulder.

Mitt ibland dessa nereider, nymfer och skimrande uppenbarelser syntes
en egendomlig gestalt i svart tailor-made. Hon var blyg och
tillbakadragen, hade ett fint skuret och nd kraftigt ansikte, svart
hr, rakt tillbakastruket frn pannan och sorgsna, intelligenta gon.
Hon hll stndigt hnderna nedstuckna i fickorna. Hon var
konstintresserad och talade med livligt intresse om Loie Fullers konst.
Hon kretsade kring vimlet av granna fjrilar som det gamla Egyptens
scarab. Jag knde mig genast dragen till denna mnniska, men jag knde
p mig, att hennes entusiasm fr Loie Fuller till den grad upptog
hennes sinne, att hon ej hade ngot intresse till vers fr mig.

ven i Leipzig brukade jag varje kvll g och se Loie Fuller upptrda,
och mer och mer mste jag beundra hennes vidunderliga, luftiga konst.
Denna sllsamma varelse blev flytande -- hon blev frg och lgor, och
slutligen tycktes hon upplsas i fantastiska spiraler av eld, som stego
mot ondligheten.

En gng i Leipzig vcktes jag klockan tv p natten av rster. De
hrdes i ett oredigt mummel, men jag igenknde en av dem ssom
tillhrande en rdhrig flicka, som vi brukade kalla fr Dadda, drfr
att hon alltid var frdig att lugna och trsta en, om man hade
huvudvrk. Av de upprrda viskningarna kunde jag sluta mig till, att
Dadda tnkte sig tillbaka till Berlin fr att rdfra sig med en viss
person angende mjligheten att skaffa tillrckligt med pengar, fr att
vi alla skulle kunna fara till Mnchen. Och mitt i natten kom drp
denna rdhriga flicka fram till mig, kysste mig lidelsefullt och
yttrade med djup uttrycksfullhet: -- Jag ska resa till Berlin. Som det
bara var ett par timmars resa, kunde jag ej fatta, varfr hon skulle
vara s upprrd ver att behva lmna oss. Hon kom snart tillbaka med
pengar, s att vi kunde resa till Mnchen.

Frn Mnchen ville vi sedan till Wien. Men ter stodo vi dr utan
tillrcklig reskassa, och som det denna gng frefll totalt fastlst,
erbjd jag mig att vnda mig till amerikanske konsuln fr att f hjlp.
Jag sade honom, att han mste skaffa oss biljetter till Wien, och det
var tack vare min vertalningsfrmga, som vi till slut ocks kommo
dit. P Hotel Bristol inkvarterades vi i de elegantaste rummen, fast vi
anlnde praktiskt taget utan ngot bagage. Trots min beundran fr Loie
Fullers konst begynte jag vid detta laget gra mig den frgan, varfr
jag lmnat min mor ensam kvar i Paris, och vad jag hade att gra i
denna skara vackra men defekta damer. Hittills hade jag endast varit en
hjlpls och medlidsam skdarinna av alla dessa dramatiska
tilldragelser.

P Hotell Bristol i Wien fick jag den rdhriga flickan till
rumskamrat. En morgon vid fyratiden steg hon upp, tnde ett ljus,
nrmade sig min sng och frkunnade:

-- Gud har sagt t mig att strypa dig.

Jag hade hrt talas om, att ifall en mnniska fr ett pltsligt anfall
av vansinne, skall man aldrig gra dem emot. Mitt i min frskrckelse
hade jag sinnesnrvaro nog att genmla:

-- Ja, det r alldeles rtt. Men fr jag bara lsa en bn frst.

-- Gott, sade hon och satte ljuset ifrn sig p nattduksbordet bredvid
min sng.

Jag gled ur sngen, och som om jag haft djvulen efter mig, ryckte jag
upp drren, flg nedfr den lnga korridoren, nedfr trappan och in
portierns rum, precis som jag gick och stod i nattdrkt med hret
flygande kring mig, och gallskrek: En dam har blivit galen!

Dadda var hack i hl efter mig. Sex man av hotellbetjningen kastade
sig ver henne och hllo fast henne, tills lkare anlnde. Resultatet
av deras verlggningar var s obehagligt, att jag beslt telegrafera
till min mor och be henne komma till mig frn Paris, vilket hon ven
gjorde. Nr jag berttade fr henne, hur jag knde mig till mods i
denna min omgivning, bestmde vi oss fr att lmna Wien.

Nu rkade jag en kvll under vistelsen med Loie Fuller i Wien ha dansat
p Knstler Haus fr alla konstnrerna. Var och en av dem gav mig en
bukett rda rosor, och nr jag dansade Backanalen, var jag formligen
hljd av rosor. Vid detta tillflle var en ungersk impressario,
Alexander Gross, nrvarande. Han kom fram till mig och sade: -- Nr ni
vill gra er en framtid, s kom till mig i Budapest.

Nr jag nu var halvt ihjlskrmd av min omgivning och lngtade att fly
frn Wien tillsammans med min mor, kommo vi helt naturligt att tnka p
Gross' anbud och begvo oss till Budapest i hopp om bttre lycka dr.
Gross erbjd mig kontrakt om trettio egna upptrdanden p
Uraniateatern.

Detta var frsta gngen jag blivit freslagen att dansa p en teater,
och jag tvekade. -- Min dans, sade jag, r fr eliten, fr konstnrer,
bildhuggare, mlare, musiker, men inte fr den stora publiken. -- Men
Alexander Gross bedyrade, att konstnrerna voro dock den mest kritiska
publiken, och hade de gillat min dans, skulle den stora allmnheten
gilla den i hundra gnger hgre grad.

Jag vertalades att underteckna kontraktet, och Gross' profetia gick i
uppfyllelse. Frsta kvllen p Uraniateatern blev en obestridlig
triumf. I trettio dagar dansade jag i Budapest fr utslda hus.

 Budapest! Det var i april. Det var vr. En afton, kort efter mitt
frsta upptrdande, bjd Alexander Gross oss ut p sup p en
restaurang, dr ett ziguenarkapell spelade. , ziguenarmusik! Finns det
ngot jmfrligt drmed -- ziguenarmusiken som springer fram ur Ungerns
egen sjl? Jag minns, hur jag mnga r senare i grammofonavdelningen av
John Wanamakers varuhus samtalade med Wanamaker, och hur han riktade
min uppmrksamhet p den utmrkta musik hans grammofoner presterade.
Jag genmlte:

-- Ingen av dessa omsorgsfullt konstruerade maskiner -- produkter av
skickliga uppfinnare -- skulle kunna erstta en enda ziguenares musik,
dr han spelar p Ungerns dammiga landsvgar. En enda ungersk
ziguenares musik r vrd mer n alla vrldens grammofoner.




KAPITEL XI.


Den frtjusande staden Budapest hll p att sl ut i blom. P andra
sidan floden blommade syrenerna i varje trdgrd. Var kvll tog den
eldiga ungerska publiken emot mig med jubel, kastade sina huvudbonader
upp p scenen och ropade: -- Eljen!

Med bilden av floden glittrande i solskenet, sdan jag sett den
samma morgon, fr min inre syn snde jag en afton besked till
orkesteranfraren och improviserade vid frestllningens slut Strauss'
"An der schnen blauen Donau". Effekten var att frlikna vid en
elektrisk stt. Hela publiken flg upp p sina ftter i ett sdant rus
av hnfrelse, att jag mste dansa valsen om och om igen, innan de
begynte uppfra sig ngot mindre likt vanvettiga.

Bland publiken, ropande och jublande med den, befann sig denna kvll en
ung ungrare med gudaskna drag och dito vxt, och en annan dag mtte
jag, vid en festlig samvaro bland vnner, ver ett glas guldfrgad
tokajer tv svarta gon, som gldde av en s brinnande beundran och en
sdan ungersk lidelse, att i denna enda blick hela den ungerska vrens
mening och innebrd tycktes ligga frborgad. Han var hgvxt,
utomordentligt vackert byggd, med ett huvud tckt av ymniga lockar,
svarta till frgen med purpurfrgade glansdagrar. Han kunde gott ha
sttt modell till Michelangelos David. Nr han log, glimmade de starka
vita tnderna mellan hans rda, fylliga lppar. Frn frsta gngen vra
blickar mttes vilade vi redan i varandras armar -- ingen makt p
jorden hade kunnat frhindra detta.

-- Ditt ansikte r som en blomma. Du r min blomma, sade han. Och gng
p gng upprepade han detta: -- Min blomma -- min blomma -- vilket p
ungerska r detsamma som ngel.

Han gav mig en liten papperslapp p vilken stod "Loge p Kungliga
nationalteatern". Samma kvll gingo mor och jag dit fr att se honom i
"Romeo och Julia". Han var en utmrkt skdespelare och blev sedermera
Ungerns frmste. Hans tolkning av Romeos ungdomliga eldighet
fullbordade min ervring. Eftert skte jag upp honom i hans loge. De
vriga skdespelarna betraktade mig med nyfikna smleenden -- alla
tycktes redan initierade, och var och en frefll njd. Bara en av dem,
en skdespelerska, frefll icke njd alls. Han fljde sedan min mor
och mig till hotellet, dr vi intogo sup tillsammans, eftersom
teaterfolk ju aldrig ter fre en frestllning.

Senare p kvllen mtte jag Romeo i vr salong p hotellet, vilken av
en lng korridor skildes frn vra sovrum. Dr berttade han fr mig,
att han den kvllen ndrat sin framstllning av en scen i skdespelet.

-- Jag brukade, sade han, hoppa ver muren och genast med vanlig rst
brja deklamera:

    "Den ler t rr, som aldrig knt ett sr.
    Men tyst, vad strlar genom fnstret dr?
    Det stern r, och Julia r solen."

Men som du minns, s viskade jag i kvll fram orden, som om de nstan
kvvt mig, ty sedan jag trffat dig, visste jag, vad krleken kunde
gra med Romeos rst. Frst nu vet jag det. Ty du, Isadora, har fr
frsta gngen ltit mig frst, hurudan Romeos krlek var. Nu skall jag
spela hela rollen annorlunda -- och hrvid reste han sig och upprepade
fr mig, scen efter scen, hela rollen, allt under det han d och d
hejdade sig och sade: -- Ja, nu frstr jag, att om Romeo verkligen
lskade, skulle han sga de orden s och s -- helt annorlunda n jag
frestllde mig, nr jag spelade in rollen. Nu vet jag det. ...
lskade, med ditt blomlika ansikte -- du har inspirerat mig. Genom din
krlek kanske jag blir en stor konstnr.

S deklamerade han Romeos roll fr mig, nda tills dagern brjade smyga
sig in genom fnstren.

Jag lyssnade i hnryckning. D och d vgade jag ge honom repliken
eller antyda en tbrd, och i scenen med patern knbjde vi bgge och
svuro trohet intill dden. Ack, ungdom och vr, ack, Budapest och
Romeo. Nr jag minns er, frefaller det icke att ha hnt fr s lnge
sedan utan som i gr kvll.

En morgon i dagbrckningen lmnade vi hotellet tillsammans, togo ett
frsenat ekipage med tv hstar, som vi mtte p gatan och kte lngt
ut p landet. Vi stannade vid en bondstuga, dr hustrun gav oss ett
rum. Hela den dagen stannade vi tillsammans drute. Jag r rdd, att
jag gav publiken en mycket undermlig frestllning den kvllen, ty jag
knde mig ganska olycklig till mods. Men nr jag eftert trffade Romeo
i salongen, befann han sig i ett sdant tillstnd av frjd och
hnfrelse, att jag knde mig lttare till sinnes.

Romeo hade en hrlig stmma, och han sjng fr mig alla sitt lands
folkvisor och ziguenarsnger samt lrde mig orden och deras betydelse.
En kvll, nr Alexander Gross arrangerat en galafrestllning med mig
p operan i Budapest, fick jag den idn att efter det fullbordade
Gluckprogrammet taga upp en enkel ziguenarorkester p scenen och dansa
till deras musik. En av melodierna var en krleksvisa av fljande
lydelse:

    "Csak egy kis lny
       van a vilgon
    Az is ax i draga
       galabom
    A j Isten de nagyon
       zerethet
    Hogy n nkem adott tgedet."

Detta betyder i versttning:

    "Det finns en liten flicka hr i vrlden.
       Hon r min kra duva.
    Den gode Guden mste hlla mig mycket kr,
       Eftersom Han givit mig dig."

En ljuvlig melodi, full av lidelse, lngtan, trar och tillbedjan. Jag
dansade med sdan inspiration, att den vldiga publiken rrdes till
trar, och jag slutade med Rakowskymarschen, som jag i min rda tunika
dansade som en revolutionshymn till de ungerska hjltarnas ra.

Med galafrestllningen slutade Budapestssongen, och nsta dag rymde
Romeo och jag fr ngra dagar ut p landet och slogo oss ter ned i den
ovannmnda bondstugan. Nr vi tervnde till Budapest, var det frsta
molnet p min lyckas himmel min mors ngest och Elizabeths ditkomst
frn New York -- hon tycktes tro, att jag begtt ngot brott. Bgges
ngslan var fr mig s outhrdlig, att jag slutligen lyckades vertala
dem att bege sig p en liten resa till Tyrolen.

D liksom alltid fick jag erfara, att hur stark den sensation eller
lidelse n mnde vara, som jag upplevde, s arbetade min hjrna
samtidigt med blixtens fart och intensitet. Jag har aldrig i ordets
vanliga bemrkelse tappat huvudet, tvrtom, ju starkare njutning, dess
klarare tanke. Och nr detta stegrats till den punkt, dr hjrnan r
sinnenas omedelbare kritiker och vgrar eller till och med hnar den
njutning, som livsviljan krver, blir konflikten sdan, att den leder
till viljans trngtan efter ngot bedvningsmedel fr att frtaga
intelligensens oavbrutna och oombedda kommentarer. Vad jag avundas de
naturer, som helt kunna ge sig hn t gonblickets njutning utan att
frukta kritikern, som upphver sig och envisas att ptvinga sinnena sin
sikt, nr man minst nskar det.

Och likvl kommer alltid det gonblick, d hjrnan mste kapitulera och
ropa: -- Ja, jag medger att allt annat i livet, till och med din konst,
r dimmor och drskap i jmfrelse med detta gonblicks hrlighet, och
fr detta gonblicks skull underkastar jag mig villigt upplsning,
frstrelse, dden. -- Detta intelligensens nederlag betecknar den
sista kollapsen samt det nedsjunkande i frintelse, som ofta leder till
de fruktansvrdaste olyckor -- fr intelligensen och fr anden. P
samma stt rknade jag efter ngon tid icke lngre med eventuell
undergng fr min konst, eller med min mors frtvivlan eller med min
egen ruin ver huvud taget.

M man dma mig, om man kan, men tadla d hellre den natur eller den
Gud, som ltit detta enda gonblick bli mera vrt och mera trvrt n
allt annat vi, som veta detta, kunna erfara. Eftersom flykten stiger s
hgt, r uppvaknandets stora krasch s mycket frfrligare.

Alexander Gross arrangerade fr mig en turn genom Ungern, varunder jag
upptrdde i en hel mngd stder, bland annat Sieben Kirchen, dr
historien om de sju upproriska generalerna som blevo hngda, gjorde
djupt intryck p mig. P ett stort ppet flt utanfr staden
komponerade jag en Marsch till Liszts pompsa, dystra musik som ett
reminne t dessa mn.

Under hela turnn hlsades jag med jubel av innevnarna i kalla dessa
ungerska smstder. I var och en av dem ordnade Alexander Gross s, att
en vagn, frspnd med vita hstar och fylld med vita blommor, vntade
mig, som, kldd i vitt, frdes genom staden under jubelrop som en ung
gudinna p besk frn en annan vrld. Men trots den stimulans min konst
sknkte mig, och trots publikens dyrkan lngtade jag oupphrligt efter
Romeo. Jag knde, att jag grna skulle velat ge all denna framgng,
till och med all min konst, fr ett enda gonblick i hans famn, och det
vrkte i mig av lngtan efter terkomsten till Budapest.

Dagen kom. Romeo mtte mig visserligen med uppriktig gldje vid
stationen, men jag frnam en sllsam frndring hos honom, och han
berttade fr mig, att han skulle brja repetera sin nsta roll, Marcus
Antonius. Hade hans intensiva konstnrstemperament till denna grad
influerats av den nya rollen? Jag vet det ej, men s mycket vet jag,
att Romeos frsta naiva lidelse och krlek hade frndrat sig. Han
talade om vrt gifterml, som om detta redan vore en klar och avgjord
sak. Han tog mig till och med ut fr att se p vning. Under det jag
besg vningar utan badrum och kk, belgna uppfr ndlsa trappor,
knde jag mig fyllas av underlig kyla och tyngd.

-- Vad ska vi gra, om vi bor hr i Budapest? frgade jag.

-- , svarade han, du fr en loge dr du kan sitta varenda kvll och se
mig upptrda, och s fr du lra dig att ge mig mina repliker och
hjlpa mig med mina teaterstudier.

Han reciterade fr mig Marcus Antonius' roll, men nu var hela hans
lidelsefulla intresse koncentrerat p romerska folket, icke p mig,
hans Julia.

Under en lng vandring p landet, frgade han mig en gng, dr vi sutto
vid en hstack, om jag inte nd trodde det vore bst att jag fortsatte
min verksamhet och lte honom fortstta sin. Orden fllo ej exakt s,
men detta var i alla fall hans mening. Jag kommer fortfarande ihg
hstacken och fltet framfr oss och den ddskyla, som isade mitt
brst. Den kvllen tecknade jag kontrakt med Alexander Gross om
upptrdande i Wien, Berlin och alla Tysklands stder.

Jag sg premiren med Romeo som Marcus Antonius. Mitt sista minne av
honom var teaterpublikens entusiastiska hyllning, medan jag sjlv satt
i en loge och svalde trarna. Nsta dag for jag till Wien. Romeo var
frsvunnen. Jag tog i stllet farvl av Marcus Antonius, som var s
allvarsam och s frstrdd, att resan mellan Budapest och Wien var en
av de bittraste och sorgligaste jag ngonsin varit med om. Hela vrlden
tycktes med ens bervad all gldje. I Wien blev jag sjuk, och Alexander
Gross lt lgga in mig p sjukhus.

Flere veckor frgingo under oerhrd depression och svra lidanden.
Romeo kom dit frn Budapest. Han lt till och med ordna sin bdd inne i
mitt rum. Han var m och hnsynsfull, men nr jag en morgon i
daggryningen vaknade och sg skterskans, en katolsk nunnas, i svart
inramade ansikte mellan mig och Romeo p sin bdd i andra nden av
rummet, tyckte jag mig hra begravningsklockorna ringa vid min krleks
jordafrd.

Det blev en mycket lng konvalenscenstid, och Alexander Gross frde mig
till Franzensbad fr att dr hmta krafter. Jag var trnsjuk och
sorgsen, jag ville inte lta mig fngslas vare sig av det vackra
landskapet eller av de deltagande vnner, som omgvo mig. Gross' hustru
hade kommit dit, och hon sktte mig krleksfullt under mnga smnlsa
ntter. Frmodligen till min egen lycka hade den dyrbara lkare- och
skterskevrden uttmt alla tillgngar, varfr Gross ordnade
upptrdanden fr mig i Franzensbad, Marienbad och Carlsbad. En dag
ppnade jag allts p nytt min koffert och tog fram mina danstunikor.
Jag minns, att jag brast i grt och kysste den lilla rda drkten, i
vilken jag dansat alla mina revolutionsdanser, samt att jag svor att
aldrig mer fr krleken svika konsten.

Vid detta laget hade mitt namn brjat f en magisk klang i landet, och
jag minns att en afton, nr jag dinerade tillsammans med impressarion
och hans maka, blev trngseln utanfr restaurangens fnster s kompakt,
att det sistnmnda krossades under trycket, till hotellgarens stora
frtvivlan.

All krlekssorg, alla krlekens smrtor och missrkningar omsatte jag i
min konst. Jag komponerade Ifigenias historia, hennes farvl till livet
vid ddens altare. Slutligen ordnade Alexander Gross fr mitt
upptrdande i Mnchen, dr jag ter sammantrffade med min mor och
Elizabeth, bgge frtjusta att ter finna mig ensam, fast de funno mig
mycket frndrad och sorgsen.

Innan jag upptrdde i Mnchen, reste Elizabeth och jag upp till Abazzia
fr att f tag p ngot lmpligt hotell. Vi misslyckades emellertid,
och efter att ha tilldragit oss en hel del uppmrksamhet p denna lilla
fridfulla ort, rkade vi bli sedda av storhertig Ferdinand, som just
for frbi. Han blev intresserad och hlsade p oss med stor vnlighet.
Det slutade med att han inbjd oss att sl oss ned i hans villa i Hotel
Stephanies park. Hela episoden var utomordentligt oskyldig, men vckte
likafullt stor skandal i hovkretsar. De frnma damer, som snart
brjade avlgga visit hos oss, voro ingalunda p minsta vis
intresserade fr min verksamhet, som jag till en brjan naivt utgick
frn, utan drevos endast av sin nyfikenhet att underska hur vi
egentligen hade det i hertigens villa. Samma damer gjorde var kvll
djupa hovnigningar framfr storhertigens bord i hotellets matsal. Jag
fljde bruket och neg nnu djupare n ngon annan frmdde.

Det var vid denna tid, som jag lancerade en baddrkt, som sedan blivit
populr -- en ltt bl tunika av finaste crpe de chine, lghalsad, med
sm axelslejfar, kjol som slutade alldeles ovanfr knna samt bara ben
och ftter. Som det vid samma tid var brukligt att damerna badade
ifrda helsvarta, strikta baddrkter, med kjolar som ndde en bra bit
ned p smalbenet samt med svarta strumpor och svarta badskor, kan man
ltt tnka sig, vilken sensation jag uppvckte. Storhertig Ferdinand
brukade promenera p badhusbron, bevpnad med kikare, den han riktade
p mig, allt under det han fullkomligt hrbart fr alla mumlade: _Ach,
wie schn ist diese Duncan! Ach, wunderschon! Diese Frhlingszeit ist
nicht so schn wie sie._

Nr jag ngon tid senare upptrdde p Carlteatern i Wien, brukade
storhertigen, tfljd av sina unga vackra uppvaktande kammarherrar och
ljtnanter varje kvll sitta i logen nrmast scenen, och naturligtvis
kom pratet i gng. Men storhertigens intresse fr mig var faktiskt
uteslutande av estetiskt-konstnrlig art. Han skydde i sjlva verket
umgnget med det tcka knet och var fullkomligt belten med sin
omgivning av unga skna officerare. Jag knde djupt medlidande med
honom ngra r senare, nr jag fick hra, att sterrikiska hovet gtt i
frfattning om att internera honom p hans dystra slott i Salzburg.
Mhnda var han ngot olik andra mnniskor, men vilken verkligt
sympatisk mnniska r inte samtidigt en smula tokig?

Framfr fnstren i vr villa i Abazzia vxte en palm. Det var frsta
gngen jag aett en sdan i ett land med tempererat klimat. Jag brukade
ge akt p hur dess blad dallrade fr morgonbrisen, och frn dessa blad
fick jag ingivelsen till det ltta fladdrande med armar, hnder och
fingrar, som till den grad missbrukats av mina efterapare. De glmde
nmligen att g till den ursprungliga kllan och begrunda palmernas
rrelser -- upptaga dem inom sig, innan de uttryckte dem utt. Ofta,
medan jag betraktade denna palm, kunde jag glmma alla konstnrliga
hnsyn och bara minnas Heines rrande ord:

    "En ensam palm i Sdern..."

Frn Abazzia reste Elizabeth och jag till Mnchen. P den tiden rrde
sig hela livet i Mnchen kring Knstler Haus, dr mstarna Kaulbach,
Lenbach, Stuck m.fl. varje kvll samlades fr att dricka hrligt
mnchenbier och diskutera filosofi och konst. Gross ville, att jag
skulle upptrda p Knstler Haus. Lenbach och Kaulbach voro med p
saken, men Stuck vidhll, att dans icke anstod ett konstens tempel av
sdant slag som Knstler Haus i Mnchen. En frmiddag uppskte jag
Stuck fr att vertyga honom om vrdigheten i min konst. Jag tog p mig
min tunika och dansade fr honom i hans atelj och talade sedan till
honom i fyra timmar utan uppehll om min heliga mission och dansens
berttigande och mjligheter som konst. Han brukade sedan ofta sga
till sina vnner och bekanta, att han aldrig varit s hpen i hela sitt
liv. Det var som om en dryad frn berget Olympus pltsligt gjort sitt
intrde frn en annan vrld. Han gav sjlvfallet genast sitt samtycke,
och mitt frsta upptrdande p Knstler Haus var det strsta
konstnrliga evenemang, som p mnga r intrffat i den staden.

Sedan upptrdde jag p Kaim Saal. Studenterna blevo formligen galna.
Kvll efter kvll spnde de hstarna frn min vagn och drogo mig genom
gatorna allt under det de sjngo sina studentvisor och sprungo med
flammande facklor p mse sidor om vagnen. I timtal kunde de sedan st
utanfr hotellfnstret och sjunga, varp jag plgade kasta ned till dem
mina blommor och nsdukar, dem de sedan delade mellan sig, s att var
och en fick ngot att bra i mssan.

En kvll frde de mig med sig till ett studentkaf, dr de lyfte mig
dansande frn det ena bordet till det andra. Hela natten sjngo de, och
ofta terkom den refrngen: "_Isadora, Isadora, ach, wie schn das
Leben ist_!" Nr denna fest sedan skildrades i Simplicissimus, blevo
tskilliga av de goda mnniskorna i staden djupt chockerade, men i
sjlva verket var det hela hgst oskyldigt, trots att bde min schal
och min kldning revos snder i remsor, som de fste i sina mssor, nr
de i dagbrckningen buro mig hem.

Mnchen var p denna tid en sannskyldig bikupa av artistiska och
intellektuella frmgor. Gatorna voro befolkade med studenter. Varje
flicka hade en musikportflj eller en rulle noter under armen. Varje
butiksfnster var en veritabel skattkammare av sllsynta bcker och
gamla stick samt frtjusande nyutkomna lyxupplagor. Detta tillika med
museernas underbara klenoder, den vassa hstluften, som kom svepande
ned frn de soliga bergen, besken hos den silverhrige mstaren
Lenbach samt hrandet av filosofiska frelsningar, frmdde mig att
tervnda till min avbrutna intellektuella och andliga instllning till
tillvaron. Jag brjade lra mig tyska samt lsa Schopenhauer och Kant
p originalsprket, och snart nog kunde jag med intensivt nje flja de
lnga diskussionerna mellan konstnrer och tnkare, som om kvllarna
trffades p Knstler Haus. ven lrde jag mig tycka om det goda
mnchenlet, och spren av den svra chock jag nyligen genomgtt
brjade gradvis utplnas.

P en galafrestllning en kvll p Knstler Haus lade jag mrke till
en i gonen fallande profil -- en man som satt p frsta bnken och
applderade. Hans profil erinrade mig om den store mstares, vilkens
verk just nu fr frsta gngen brjade gra intryck p mig. Denne man
hade samma mktiga panna och framskjutande nsa, men munnen var mjukare
och med mindre styrka i linjerna. Efter frestllningens slut fick jag
veta, att det var Siegfried Wagner, Richard Wagners son. Han slt sig
till oss, och fr frsta gngen fick jag nu mta och beundra en man,
som jag sedermera skulle komma att rkna till mina allra kraste
vnner. Hans konversationsfrmga var lysande, och han berttade mnga
minnen om sin store fader, vilken alltid tycktes omge honom som en
helig gloria.

P denna tid lste jag ocks, som jag nyss nmnde, Schopenhauer, och
jag blev hnryckt ver den uppenbarelse, som sknktes mig genom hans
filosofiska synpunkter p musikens frhllande till viljan.

Denna underbara ande eller _Geist_, som tyskarna kalla det, i knslan
av helighet, _der Heiligthum des Gedanken_ (tankens helighet), vilken
jag hr mtte, kom mig ofta att knna det som om jag blivit frd in i
en vrld av verlgsna och gudalika tnkare, vilkas hjrnor arbetade p
ett vida heligare och mera upphjt stt n jag ngonsin bevittnat p
mina frder i vrlden. Hr betraktades den filosofiska tanken som
hjdpunkten av mnsklig tillfredsstllelse, om n musikens nnu
heligare vrld kunde stllas i jmnbredd drmed. Italiens hrliga konst
i Mnchens museer var ocks en uppenbarelse fr mig, och nr vi tnkte
p hur nra grnsen vi befunno oss, fljde Elizabeth, mor och jag en
oemotstndlig impuls och satte oss p tget till Florens.




KAPITEL XII.


Jag skall aldrig glmma den underbara upplevelsen: frden genom Tyrolen
och sedan nedfr den soliga bergssidan till Umbriska sltten.

Vi stego av tget i Florens och tillbragte sedan flere veckor under
extatiskt vandrande genom tavelgallerier, trdgrdar och olivlundar. P
denna tid var det Botticelli, som fngslade min ungdomliga fantasi. I
dagar satt jag framfr hans bermda Primavera. Inspirerad drav,
komponerade jag en dans, i vilken jag frskte tolka den underbart
mjuka rrelse, som utgr frn tavlan, den blombetckta markens bljande
yta, nymfernas ring och zefyrernas flykt, alla kretsande kring
mittgestalten, till hlvten en Afrodite, till hlvten en Madonna,
vilken med en enda betydelsefull tbrd antyder vrens skapelse.

I timtal satt jag framfr denna tavla. Jag var frlskad i den. En
vnlig gammal vaktmstare kom till mig med en stol och iakttog min
beundran med vnligt intresse. Jag satt dr, tills jag faktiskt sg
blommorna vxa, de nakna ftterna dansa, kropparna svva, nda tills
gldjens budbrare nalkades mig och jag tnkte: jag skall dansa denna
tavla och sknka andra detta budskap av vr, krlek, livets fdelse,
som blivit mig sknkt i s mycken vnda. Jag skall sknka dem denna
hnfrelse genom dansen.

Det blev stngningsdags, och jag satt dr fortfarande framfr tavlan.
Jag lngtade att finna vrens mening, jag knde att livet hittills fr
mig varit ett trevande i blindo, jag tnkte: om jag kan finna
hemligheten med denna tavla, kan jag visa andra vgen till rikedom och
utveckling. Jag minns, att jag redan betraktade livet som en man, som
gtt ut i strid med de bsta avsikter, men som blivit fruktansvrt
srad och vid nrmare eftertanke sger: -- Varfr skulle jag inte
frkunna ett evangelium, som kan bespara andra en liknande lemlstning.

Sdana voro mina meditationer infr Botticellis Primavera, vilka jag
eftert frskte omvandla i dans. O, detta ljuva, halvt anade hedniska
liv, dr Afrodite skimrade fram genom den skna men nnu mmare Kristi
moders gestalt, dr Apollo strckte sig mot trdens grenar med S:t
Sebastians anletsdrag. Allt detta knde jag intrnga i mitt brst som
ett flde av fridfull gldje, och jag frnam en intensiv lngtan efter
att omstta allt detta i min dans, som jag kallade Framtidens dans.

Hr i salarna i ett gammalt palats, dansade jag fr Florens'
konstnrliga vrld till musik av Monteverde och tidigare, oknda
mstares melodier. Till en utskt melodi fr fiol dansade jag som
ngel, spelande violin.

Med vrt vanliga vrdslsa ignorerande av alla praktiska detaljer voro
vra pengar snart slut p nytt, och vi voro tvungna att telegrafera
till Gross om att snda oss den erforderliga summan, s att vi skulle
kunna sluta oss till honom i Berlin, dr han frberedde mitt frsta
upptrdande.

Vid ankomsten till Berlin hpnade jag ver att finna hela staden som en
enda flammande reklamaffisch med mitt namn och tillknnagivandet om
mitt upptrdande i Kroll's opera tillsammans med filharmoniska
orkestern. Alexander Gross frde oss till en frtjusande lyxvning i
Hotel Bristol vid Unter den Linden, dr hela tyska pressen befanns
vnta p intervju med mig. Efter mina studier i Mnchen och mina
upplevelser i Florens befann jag mig i s pass tankfull sinnesstmning,
att jag storligen verraskade journalisterna med att p min
tysk-amerikanska ge dem en naivt storslagen framstllning av
danskonsten som "die grsste ernste Kunst" och en konstgren, som skulle
bringa alla de vriga att vakna.

Hur olika var icke dessa tyska journalisters stt att lyssna mot deras,
fr vilka jag lngre fram i Amerika skulle frklara mina teorier. Dessa
tyskar lyssnade med det mest vrdnadsfulla, begrundande intresse, och
nsta dag lstes lnga artiklar i de tyska tidningarna, som med
hgtidlig och filosofisk grundlighet behandlade min dans.

Alexander Gross var en modig pionjrtyp. Han hade riskerat hela sitt
kapital p att lancera mig i Berlin. Han hade icke sparat ngra
kostnader i frga om annonser, han hade hyrt den finaste operalokalen
och den ypperste orkesterdirigenten, och om jag, nr ridn gick upp och
blottade mina enkla bl draperier som enda sceneri och en liten smrt
figur ensam mitt p scenen, om jag, sger jag, drvid misslyckats att
genast vcka den verraskade berlinpublikens bifall, skulle det betytt
hans ruin. Men han var en god profet. Jag tog Berlin med storm. Sedan
jag dansat i ver tv timmar, vgrade publiken att lmna operan och
framtvingade extranummer p extranummer, tills de slutligen i sin
entusiasm kommo framstormande nda till rampen. Hundratals unga
studenter klttrade till och med upp p scenen, tills jag var i fara
att krossas till dds under hyllningen. I mnga kvllar upprepades den
i Tyskland vanliga, frtjusande seden att spnna hstarna frn den
firade artistens vagn och draga densamma till vederbrandes bostad --
jag frdes p detta stt i triumf genom gatorna till mitt hotell vid
Unter den Linden.

nda frn frsta dagen blev jag i Tyskland knd under sdana
benmningar som "die gttliche, heilige Isadora". En av dessa kvllar
kom pltsligt och ofrmodat min broder Raymond tillbaka frn Amerika,
han hade blivit hemsjuk drborta och ville ej lngre vara skild frn
oss. Nu togo vi ter upp en plan, som vi lnge gtt och burit p,
nmligen en pilgrimsfrd till konstens heligaste minnesort, vrt
lskade Aten. Jag sjlv knde, att jag tills vidare blott stode vid
ingngsdrren till min konstutvning, och efter en kort ssong i Berlin
yrkade jag, trots Alexander Gross' bner och veklagan p att f lmna
Tyskland. ter togo vi tget till Italien, och med glnsande gon och
klappande hjrtan beredde vi oss p den gemensamma frden till Aten via
Venedig.

I Venedig drjde vi ngra veckor och beskte i vederbrlig ordning och
med vederbrlig vrdnad kyrkor och museer, men Venedig betydde givetvis
icke mycket fr oss vid denna tidpunkt. Vi beundrade sjlvfallet
Florens' verlgsna intellektuella och andliga sknhet mycket mer.
Venedig yppade icke fr mig sina hemligheter och sin ljuvlighet frrn
mnga r eftert. D knde jag fr frsta gngen Venedigs trollmakt,
vid detta frsta besk erfor jag bara en otlig lngtan att komma
ombord p ngaren och frdas till hgre rymder.

Raymond hade bestmt, att vi skulle frdas till Grekland p
mjligast primitiva stt; vi undveko drfr de stora komfortabla
passagerarngarna och gingo ombord p en postngare, en liten ngbt,
som gick mellan Brindisi och Santa Maura. Vid Santa Maura stego vi i
land, emedan det gamla Ithaka varit belget dr, och dr fanns ven den
klippa, frn vilken Sappho i frtvivlan kastat sig i havet. Till och
med nu, nr jag i minnet fretager denna frd, minns jag Byrons strof,
som d kom for mig:

    The Isles of Greece, the Isles of Greece
    Where burning Sappho loved and sung.
    Where grew the arts of war and peace,
    Where Delos rose and Phoebus sprang.
    Eternal summer gilds them yet,
    But all, except their sun, is set.

Frn Santa Maura togo vi en liten segelbt i daggryningen, och med bara
tv mans besttning styrde vi i den brnnande heta julidagen ut p det
bl Joniska havet. Vi kommo in i Ambrakiska viken och landade vid den
lilla staden Karvasaras.

Nr Raymond hyrde segelbten, hade han pantomimiskt och med en del
gammalgrekiska glosor gjort klart fr mnnen, att vi nskade, det vr
frd s mycket som mjligt skulle likna Odyssevs'. Fiskaren tycktes
inte ha vidare reda p Odyssevs, men synen av mnga drakmer gav honom
dock mod att hissa segel, fast han ogrna ville fara lngt och mnga
gnger pekade mot himlen och sade "Boom, boom" och med armarna antydde
storm p havet fr att dymedelst upplysa oss om att havet vore
frrdiskt. Det finns icke heller ngot mera nyckfullt hav n det
Joniska. Vi riskerade ocks vra dyrbara liv p denna frd, som mycket
vl kunde kommit att te sig alltfr lik Odyssevs'.

Vi lade till vid den lilla turkiska staden Prevesa p kusten av Epirus
och kpte dr proviant, en vldig getost, mogna oliver och torkad fisk
i lnga banor. Som det inte fanns ngot krypin i fiskarens bt, skall
jag till mitt livs slut inte glmma lukten av denna ost och denna fisk,
som hela dagen utsattes fr den stekande solhettan, s mycket mer som
den lilla bten drjmte hade sitt stillsamma men rullande stt att
fortskaffa sig. Ofta dog brisen totalt ut, och d mste vi ta till
rorna. Till slut landade vi i skymningen vid Karvasaras.

Alla innevnarna kommo ned till stranden fr att hlsa oss, och
Kristoffer Kolumbi ankomst till Amerika kunde nppeligen ha frorsakat
strre uppstndelse bland infdingarna n hr, dr den sedan vxte till
mllshet, nr Raymond och jag knbjde och kysste marken. Vi voro
faktiskt halvt tokiga av gldje. Vi skulle ha velat omfamna alla
byinnevnarna och utropa: -- ntligen ha vi efter mnga och lnga
vandringar ntt Hellas' heliga land. Var hlsad, o, olympiske Zeus! Och
du, Apollo! Och du, Afrodite! Bereden er, I muser, att nyo dansa! Vr
sng skall vcka Dionysos och hans sovande backanter.

Det fanns intet hotell och ingen jrnvg i Karvasaras. Den natten sovo
vi alla i ett och samma rum, det enda som fanns p vrdshuset i byn.
Men vi sovo ej vidare mycket. Fr det frsta emedan Raymond hela natten
utlade Sokrates' filosofi och den platonska krlekens himmelska art,
och fr det andra emedan sngarna voro av grova plankor och Hellas
rymde mnga tusen sm livliga innevnare, som ville frtra oss.

I gryningen lmnade vi byn; mor satt p en av tvenne hstar dragen
vagn, som innehll vra fyra kappsckar, vi andra eskorterade henne med
stavar i hnderna, skurna frn lagertrd. Hela byn fljde oss en bra
bit p vgen. Vi valde den urldriga vg, som Filip av Macedonien med
sin hr trampat fr mer n tvtusen r sedan.

Vgen frn Karvasaras till Agrinion slingrar sig genom bergstrakter av
vild, romantiskt storslagen sknhet. Det var en hrlig morgon med
kristallklar luft. Vi skyndade framt p ungdomliga ftters ltta
vingar, ofta hoppade och dansade vi framfr vagnen och beledsagade vr
frd med snger och frjderop. Nr vi gingo ver floden Aspropotamos,
den gamla Achelos, envisades Raymond och jag trots Elizabeths bner att
taga oss ett dopp i dess ljumma vatten. Vi tnkte inte p att strmmen
var s stark och voro nra att bli bortfrda av den.

P ett stlle under vgen blevo vi anfallna av tv ilskna frhundar,
som kommo sttande emot oss tvrs ver en dal frn en avlgsen
lantgrd. De skulle fallit ver oss som vargar, om inte vr modige
krsven skrmt bort dem med sin piska.

Vi to lunch p ett litet vrdshus vid vgen, dr vi fr frsta gngen
fingo smaka russinvin i klassiska skinnsckar. Det smakade som
mbelpolityr, men vi frklarade under livliga grimaser, att det smakade
utmrkt.

Till sist anlnde vi till den gamla staden Stratos, som var byggd p
tre kullar. Detta var vr frsta upplevelse bland grekiska ruiner.
synen av de doriska pelarna frsatte oss i extas. Vi fljde Raymond,
som frde oss till teatern, belgen vid Zeus' tempel p vstra kullen.
I vr livliga fantasi sgo vi en hgring i solnedgngen -- staden p
nytt krnande de tre kullarna, skn och hrlig.

P kvllen kommo vi till Agrinion ganska utmattade men s gldande av
lycka, att ngot dylikt sllan kommer p en ddligs lott. Fljande
morgon foro vi med diligensen ned till Missolonghi, dr vi hemburo vr
hyllning till Byrons brinnande hjrta, begravet i det som terstr av
denna hjltemodiga stad, vars mark fuktats av martyrers blod. r det
icke sllsamt att tnka sig, att det var Byron som ryckte Shelleys
hjrta ut ur begravningsblets rda brnder? Nu vilar Shelleys hjrta i
Rom, och mhnda st de bgge skaldernas hjrtan alltjmt i
hemlighetsfull frbindelse med varandra frn "den ra, som var
Greklands till den storhet, som var Roms."

Alla dessa hgkomster dmpade och bredde vemod ver vr versvallande
hedniska glttighet, ver staden vilar alltjmt den sorgmodiga
atmosfren frn Delacroix' bermda tavla "Uttget ur Missolonghi",
varvid nstan alla innevnarna, mn, kvinnor och barn, massakrerades
under sina bemdanden att genomtrnga den turkiska stridsfronten.

Byron avled i Missolonghi i april 1824. Det var tv r senare och
likas i april, nstan p rsdagen av Byrons dd, som dessa martyrer
mtte honom i skuggornas land, mtte honom, som varit s villig att ge
allt fr deras befrielse. Finns det ngot mera gripande n Byrons dd i
Missolonghi och hans drstdes begravna hjrta, bland alla dessa
martyrer som dogo, fr att vrlden ter skulle lra knna Hellas'
oddliga sknhet? Allt martyrskap r sannerligen fruktbrande. Med
verfulla hjrtan och trfyllda gon lmnade vi Missolonghi i dagens
dende ljus, och sgo frn den lilla ngaren p vg till Patras staden
smningom frsvinna ur synhll.

I Patras vntade oss ett svrt val mellan Olympia och Aten, men vr
stora lngtan till Partenon tog slutligen verhand, och vi satte oss p
tget till Aten. I ett flyktigt gonblick uppfngade vi en glimt av
Olympos' snhtta. En annan gng omgvos vi av olivplanteringarnas
slingrande, dansande dryader och hamadryader. Vr frtjusning knde
inga grnser. Ofta var vr sinnesrrelse s stark, att vi ej kunde ge
den uttryck i ngot annat n snyftningar och omfamningar. De trga
lantborna p jrnvgsstationerna betraktade oss med frundran. De
trodde frmodligen, att vi antingen voro druckna eller sinnesrubbade,
under det vi i sjlva verket endast befunno oss i hnryckning under
skandet efter den hgsta och klaraste av all visdom -- Atenas bla
gon.

Vi anlnde till det violkrnta Aten samma kvll, och dagbrckningen
fann oss i frd med att bestiga trapporna till hennes tempel med
sklvande lemmar och hjrtan matta av tillbedjan. Under det vi vandrade
uppfr trapporna, frefll det mig, som om hela mitt hittillsvarande
liv fallit av mig som en mglande kldnad, som om jag aldrig hitintills
levat, utan nu fr frsta gngen fddes i detta lnga andetag och denna
frsta anblick av ren sknhet.

Solen gick upp bakom berget Pentelikon, vars klara konturer och
praktfulla marmorsidor skimrade i strlglansen. Vi stego upp p det
sista trappsteget p Propylerna och skdade Templet, skinande i
morgonens ljus. Med ens blevo vi tysta. Vi gingo en smula t sidan frn
varandra, ty hr var en sknhet fr hg fr ord. Den fyllde vra
hjrtan med en sllsam fruktan. Inga utrop, inga omfamningar nu. Var
och en av oss utvalde sin plats fr tillbedjan, och vi frblevo i
timmar frsnkta i en extatisk meditation, som uttmde vra krafter och
uppskakade vra sinnen.

Vi voro nu alla samlade, mor och hennes fyra barn. Vi kommo verens om
att klanen Duncan var sig sjlv nog, att andra mnniskor endast frde
oss vilse frn vra ideal. Nr vi nu skdade Partenon, syntes det oss
tillika, att vi uppntt fullkomlighetens tinne. Vi frgade oss, varfr
vi egentligen alls skulle lmna Grekland, nr vi i Aten funno allt som
tillfredsstllde vra estetiska krv. Man undrar mhnda, varfr jag,
efter all den framgng jag haft och efter min passionerade upplevelse i
Budapest, inte erfor ngon lngtan tillbaka till ngondera. Sanningen
att sga hyste jag emellertid, nr jag gav mig ut p min pilgrimsfrd,
ingen lngtan efter vare sig rykte eller pengar. Det var uteslutande en
andlig pilgrimsfrd, och det tycktes mig, att den ande jag skte var
den osynliga gudinnan Atena, som nnu bebodde det i ruiner fallna
Partenon. Drfr beslto vi, att klanen Duncan fr evigt skulle stanna
i Aten och dr bygga ett fr densamma karaktristiskt tempel.

Efter mina upptrdanden i Berlin hade jag p banken en summa, som
frefll mig outtmlig, varfr vi slunda begvo oss ut fr att uppska
en lmplig plats fr templet i frga. Den ende, som inte var riktigt
belten, var Augustin. Han gick lnge och grubblade, och slutligen
beknde han, att han lngtade efter hustru och barn. Vi funno detta
vara en stor svaghet hos honom, men insgo slutligen -- eftersom han ju
redan var gift och hade ett barn -- att det inte fanns ngot annat att
gra n skicka efter dem.

Hustrun anlnde i sllskap med en liten flicka. Hon var modernt kldd
med pompadourklackar p skorna. Vi sgo en smula snett p dessa klackar
-- vi hade nmligen redan lagt oss till med sandaler fr att inte sudla
Partenons vita marmorgolv. Men hon vgrade bestmt att g med sandaler.
Fr vr del kommo vi verens om att till och med de direktoarkldningar
jag bar samt Raymonds knbyxor, ppna kragar och fladdrande halsdukar,
voro frnedrande kldesplagg, samt att vi mste terg till de gamla
grekernas tunikor -- ngot som vi ven gjorde till de moderna grekernas
stora hpnad.

Sedan vi allts utrustat oss med tunika, chlamys och peplos och satt
hrnt kring hret, begvo vi oss ut fr att utse platsen fr vrt
tempel. Vi genomstrvade Colonos, Faleron och alla Attikas dalgngar
men kunde icke finna ngon plats vrdig vrt tempel. Slutligen en dag,
nr vi voro p vandring till Hymettos, varifrn den bermda honungen
kommer, gingo vi ver en hjning i marken, och med ens lade Raymond sin
stav p jorden och utbrast: -- Se bara, vi r p jmnhjd med
Akropolis. Och nr vi blickade mot vster, sgo vi mycket riktigt
Atenas tempel verraskande nra, fast vi i sjlva verket befunno oss p
fyra kilometers avstnd drifrn.

Men det var tskilliga svrigheter med denna plats. Frst var det ingen
som visste, vem som rdde om jorden. Stllet lg lngt frn Aten, och
endast herdar, som vallade sina getter och fr, brukade uppehlla sig
hr. Det drjde lngt om, innan vi ntligen kommo underfund med att
omrdet tillhrde fem olika jordbrukarfamiljer, vilka gt det i mer n
hundra r. Efter lngt skande trffade vi ntligen huvudmnnen fr
dessa familjer och sporde dem, om de ville slja jorden. Det blev stor
frvning bland bnderna, ty ingen hade ngonsin intresserat sig fr
omrdet i frga frut. Lngt frn Aten lg det, och marken var s
stenig, att endast tistlar kunde vxa dr. Icke heller fanns dr ngot
vatten i nrheten. Men i det gonblick vi lto frst, att vi ville
kpa det, samlades garna och kommo verens om att markomrdet var
ovrderligt samt begrde en fullkomligt oproportionerlig summa. Icke
frty var klanen Duncan besluten att kpa omrdet och grep sig an med
att p fljande vis behandla bnderna.

Vi inbjdo de fem familjerna till en fest, dr vi stekte lamm p spett
och bjdo p all mjlig annan lcker mat. Vi trakterade dem ven med en
myckenhet raki -- landets konjak. Med bistnd av en liten jurist frn
Aten framlade vi vidare vid festen ett kpekontrakt, under vilket de
icke skrivkunniga bnderna satte sina bomrken. Fast vi fingo betala
ganska dyrt fr marken, betraktade vi festen som en stor succs. Den
ofruktbara kullen p jmnhjd med Akropolis och sedan urldrig tid knd
under namnet Kopanos tillhrde nu klanen Duncan.

Nsta steg var att skaffa sig papper och instrument och gra upp
byggnadsritningen. Raymond fann den nskade frebilden i Agamemnons
tempel. Han fraktade allt bistnd av arkitekter och engagerade p egen
hand arbetare och fraktkarlar fr stenen. Vi menade, att den enda sten
som var vrt tempel vrdig, vore den frn berget Pentelikon, ur vars
skimrande sidor Partenons dla pelare voro huggna. Vi voro emellertid i
vr ansprkslshet njda med den rda stenart, som finnes tillgnglig
vid bergets fot. Frn och med nu kunde man varenda dag f skda en lng
procession av krror, som fraktade denna rda sten, ringlande fram p
sin marterstig frn Pentelikon till Kopanos. Fr varje vagnslast sten
som kastades av p marken, blevo vi allt sllare till mods.

Slutligen kom den minnesvrda dag, nr vrt tempels hrnsten skulle
lggas. Vi knde, att denna stora hndelse borde vederbrligen firas
med en densamma vrdig ceremoni. Visst r, att ingen av oss var vidare
kyrkligt inriktad, emedan vi samtliga genom vr uppfattning om den
moderna vetenskapen och fritnkeriets inflytande voro fullstndigt
frigjorda. Likvl tyckte vi det skulle vara vackert och passande, om
denna hrnsten lades p grekiskt stt under en ceremoni, ledd av en
grekisk prst. Vi inbjdo allt lantfolk miltals omkring att vara
nrvarande.

Den gamle prsten anlnde, kldd i svart drkt, med en svart hatt frn
vars vida kulle en svart slja fladdrade. Han begrde en svart tupp
till offergrd -- en rit, som via de bysantinska prsterna levat kvar
genom tiderna nda frn Apollotemplen. Efter en del svrigheter fick
man tag p den svarta tuppen och verrckte densamma till prsten jmte
offerkniven. Under tiden hade stora grupper av bondfolk anlnt frn
alla trakter runt omkring, och ven en del fint folk frn Aten hade
infunnit sig. Vid solnedgngen var en stor hop mnniskor frsamlad p
Kopanos.

Den gamle prsten grep sig verket an med en hgtidlighet, som
imponerade. Han bad oss ange den exakta konturen fr tempelgrunden.
Detta gjorde vi genom att dansa omkring den i en fyrkant, som Raymond
redan tecknat p marken. Just som solen sjnk, skar prsten halsen av
den svarta tuppen och stnkte dess blod p hrnstenen. Hllande kniven
i ena handen och den slaktade fgeln i den andra, vandrade han
hgtidligt tre gnger kring grundens fyra sidor. Drp fljde bn och
invigningsord. Han vlsignade alla husets stenar, frgade oss vad vi
hette och uttalade drp en bn, i vilken vi ofta hrde namnen Isadora
Duncan (min mor), Augustin, Raymond, Elizabeth och Lilla Isadora (jag).
Varje gng uttalade han vrt tillnamn Thuncan, som om det stavats med
hrt th i stllet fr med d. Gng p gng uppmanade han oss att leva
fromt och fridsamt i detta hus. Nr han slutat sin bn, kommo
musikanterna med sina primitiva allmogeinstrument. Stora tunnor med vin
och raki ppnades. Ett sprakande bl tndes p hjden, och tillsammans
med vra grannar, bnderna, dansade vi, drucko och gladdes hela natten.

Vi voro beslutna att fr all framtid stanna i Grekland. Och ej blott
detta, utan som Hamlet svuro vi, att det inte skulle bli ngra flere
gifterml. "De som redan ro gifta skola leva" o.s.v.

Vi mottogo Augustins hustru med illa dold reservation. Men fr vr egen
del satte vi i en anteckningsbok upp ett reglemente, enligt vilket alla
utesltos utom medlemmarna av klanen Duncan.

Vrt liv skulle tillbringas p Kopanos och inrttas ngorlunda i stil
med Platos plan i "Republiken". Vi skulle stiga upp vid soluppgngen.
Den uppgende solen skulle hlsas med gldjesng och dans. Eftert
skulle vi vederkvicka oss med en ansprksls skl med getmjlk.
Frmiddagarna skulle gnas t att undervisa lantborna i att dansa och
sjunga. De skulle lras att dyrka de grekiska gudarna och lgga bort
sina rysliga moderna klder. Efter en ltt lunch p grnsaker -- vi
hade nmligen gtt in fr att upphra med ktttande och bli
vegetarianer -- skulle eftermiddagarna gnas t meditation och
kvllarna t hedniska ceremonier med drtill lmpad musik.

Drefter brjade byggnadsarbetet p Kopanos. Som murarna p Agamemnons
tempel voro ungefr tv fot tjocka, mste murarna p Kopanos ocks vara
tv fot tjocka. Icke frrn dessa murar vl voro under uppfrande,
insg jag, hur mycket rd sten frn Pentelikon, som skulle erfordras
samt drjmte hur mycket varje vagnslast sten skulle komma att kosta
oss. Ngra dar senare beslto vi att kampera dr ute ver natten. Och
d blev det pltsligt och effektivt klargjort fr vrt medvetande, att
dr inte fanns en droppe vatten att uppbringa p flere mils omkrets. Vi
betraktade Hymettos' hjder, dr honungen fanns, och kllor och bckar
syntes mitt fr vra gon. Drp blickade vi mot Pentelikon, frn vars
eviga sn kaskader strtade utfr bergens sidor. Ack -- Kopanos, det
frstodo vi, var fullkomligt torrt och ofruktbart. Nrmaste klla lg
fyra kilometer drifrn.

Men Raymond lt sig ej frbluffas, han hyrde flere arbetare och satte
dem till att grva en artesisk brunn. Under grvandet sttte han p en
del fornlmningar och pstod, att dr mste ha legat en gammal by p
denna hjd. Jag hade emellertid mina misstankar om att det bara varit
en begravningsplats, ty ju djupare man grvde, dess torrare och torrare
blev marken. Efter flere veckors ffngt skande efter vatten p
Kopanos, tervnde vi slutligen till Aten fr att ska rd hos de
profetiska andar, som enligt vr vertygelse fortfarande bebodde
Akropolis. Vi erhllo srskilt tillstnd frn stadsmyndigheterna att f
vistas dr ute under mnskensntter, och det blev en vana hos oss att
sitta i Dionysos' amfiteater, dr Augustin reciterade de grekiska
tragedierna, och dr vi ofta dansade.

Vi voro fullkomligt njda och beltna inom vr klan. Vi umgingos ej med
innevnarna i Aten. Till och med nr vi en dag fingo hra av
byinnevnarna, att grekiske kungen kt ut fr att bese vrt tempel,
gjorde detta icke minsta intryck p oss. Ty vi levde under andra
konungars herravlde, under Agamemnon, Menelaos och Priamos.




KAPITEL XIII.


En mnskenskvll, nr vi sutto i Dionysosteatem, hrde vi en gll
gossrst, som sjng i mrkret med den rrande, nstan verjordiska
klang, som endast gossrster f. Pltsligt instmde nnu en gossrst
och drp nnu en. De sjngo ngra gamla grekiska folkvisor. Vi sutto
dr hnryckta och lyssnade, och Raymond sade: -- S mste gossrsterna
ha ltit i den gamla grekiska kren.

Nsta kvll upprepades konserten. Efter det vi utdelat tskilliga
drakmer, upptrdde kren tredje kvllen frstrkt, och till sist
samlades alla pojkar i Aten fr att sjunga fr oss i mnskenet i
Dionysos' teater.

Vi voro vid denna tid synnerligen intresserade av den bysantinska
musiken i den grekiska kyrkan. Vi gingo i kyrkorna och hrde den
underbara, vemodiga sngen. Vi beskte prstseminariet utanfr Aten. De
visade oss sina manuskript, som gingo nda tillbaka till medeltiden. Vi
voro p samma stt som mnga framstende hellenister vertygade om att
apollo- och afroditehymnerna samt hymnerna till vriga antikens gudar
smningom genom omformning funnit vgen in i den grekiska kyrkans
liturgi.

D fingo vi den idn att nnu en gng frska f framstlld den gamla
grekiska kren med dessa unga grekiska pojkar. Vi stllde till
tvlingar varje kvll i Dionysosteatern och gvo pris t dem som kunde
presentera de ldsta grekiska visorna. Vi tillgodogjorde oss ocks
medverkan av en professor i bysantinsk musik. P detta vis fingo vi
till stnd en kr av tio gossar, som hade de vackraste rsterna i hela
Aten. En ung seminarist, som ocks studerade gammalgrekiska, hjlpte
oss att anvnda denna kr i "De skyddskande" av Aiskylos. Dessa krer
ro frmodligen de sknaste, som ngonsin ha blivit skrivna. Jag minns
srskilt en, som framstller de flickors frfran, som samlas kring
Zeuz' altare, skande skydd fr sina otuktiga frnder, som komma
seglande ver havet.

Vi voro slunda fullt upptagna av vrt arbete, vi studerade Akropolis,
vi instuderade kordansen i Aiskylos' sorgespel, och tillika med en och
annan utflykt till de kringliggande byarna bildade detta vr tillvaro,
utanfr vilken vi icke stundade ngot vidare.

Vi blevo hgligen intresserade, nr vi lste om de eleusinska
mysterierna.

-- Dessa mysterier, om vilka ingen tunga kan tala. Men vlsignad han
vilkens gon ha skdat dem; hans lott efter dden r icke lik ngon
annan mnniskas.

Vi beredde oss att beska Eleusis, som ligger tretton och en halv miles
frn Aten. Med bara ben och sandaler p vra bara ftter dansade vi
nedfr den vita, dammiga vgen, som lper utmed Platos gamla trakter
vid havet. Vi nskade blidka gudarna, och ersatte drfr vandringen med
dans. Vi passerade den lilla byn Daphnis och Hagia Trias kapell. Mellan
kullarna skymtade vi havet och n Salamis, och vi stannade en stund fr
att fr vr inre syn rekonstruera det bermda slaget vid Salamis, nr
grekerna mtte och tillintetgjorde den persiska fienden under Xerxes'
befl.

Vi dansade faktiskt vartenda steg av vgen. Vi stannade blott en enda
gng vid en liten kristen kyrka, dr den grekiske prsten, som med
stigande frvning bevittnat vrt stt att fortskaffa oss uppfr vgen,
yrkade p att vi skulle smaka p hans vin och stiga in i kyrkan. Tv
dagar stannade vi sedan i Eleusis och bevittnade dess mysterier. P
tredje dagen tervnde vi till Aten, men icke allena. Vi tfljdes av
en grupp av invigda skuggor -- Aiskylos, Euripides, Sofokles och
Aristofanes.

Vi hade ej lust att vandra lngre. Vi hade ntt vrt Mecka, som fr oss
betydde fullkomningens hjdpunkt -- Hellas. Sedan dess har jag kommit
bort frn denna frsta rena beundran av den visa Atena, och sista
gngen jag beskte Aten, mste jag beknna, att det ej mer var hennes
kult, som drog mig dit, utan snarare den lidande Kristi ansikte i
Daphnis' lilla kapell. Men den frsta gngen, i livets morgonstund,
innebar Akropolis fr oss all livets gldje och hga flykt. Vi voro
alltfr starka, alltfr trotsiga att ha ngon frstelse fr
medlidandet.

Varje gryende dag fann oss i frd med att stiga uppfr Propylerna. Vi
lrde oss denna heliga kulles historia genom alla historiens skeden. Vi
togo vra bcker med oss och letade ut varje stens historia. Vi satte
oss in i alla frejdade arkeologers teorier angende olika detaljers
innebrd och ursprung.

Raymond gjorde en del upptckter p egen hand. Han tillbragte tskillig
tid p Akropolis i sllskap med Elizabeth och under bemdanden att
finna de gamla fotspren av getterna, som vandrade upp p kullen fr
att beta, innan den nnu ngonsin var bebyggd. De upptckte verkligen
ocks en del spr, ty Akropolis befolkades frst av blott och bart
getherdar, som nattetid dr skte skydd fr sig och sina hjordar, och
vidare lyckades de konstatera bestmda spr av varandra korsande
stigar, upptrampade av getterna. Dessa spr g tillbaka i tiden minst
ett tusen r fre Akropolis' bebyggande.

Ur en tvlan mellan ett par hundra trasiga atenska gatpojkar hade vi,
som nyss nmndes, med hjlp av den unge seminaristen tagit ut tio
stycken med verkligt himmelska rster, och med den unge mannens hjlp
hade vi brjat va dem att sjunga i kr. I den grekiska kyrkans ritual
funno vi strofer och antistrofer, s harmoniskt byggda, att de
bekrftade vr frmodan, att de utgjort de ursprungliga hymnerna till
Zeus, vrldsfadern, dundraren och beskyddaren, samt att de tagits upp
av den tidiga kristna kyrkan och frvandlats till hymner till Jehovah.
Vidare upptckte vi i Atens bibliotek liknande taktdelar och
intervaller i arbeten om gammalgrekisk musik. Efter det vi gjort dessa
upptckter, levde vi i ett tillstnd av feberaktig upphetsning.
ntligen skulle vi, efter tvtusen r, kunna frambra dessa frlorade
skatter till vrlden.

P Hotel d'Angleterre, dr vi bodde, stllde man lskvrt till mitt
frfogande en stor salong, dr jag kunde arbeta varje dag. I timmar
hll jag p med att till "De skyddskandes" kr anpassa de rrelser och
tbrder, som ingvos mig av den grekiska kyrkomusikens rytmer. Vi
gingo s upp i och voro till den grad vertygade om riktigheten av
dessa teorier, att vi aldrig kommo att inse den komiska blandningen av
religisa uttryck.

Aten befann sig d, som ju mestadels plgar vara fallet, i
upprorstillstnd. Denna gng rknade oroligheterna sitt ursprung frn
meningsskiljaktigheter mellan kungliga huset och studenterna rrande
den version av grekiska sprket, som borde brukas p scenen,
gammalgrekiskan eller den moderna grekiskan. Skaror av studenter tgade
genom gatorna brande standar med inskrifter, som plderade fr det
gamla grekiska sprket. Nr vi en dag tervnde frn Kopanos, omringade
de vr vagn och anmodade oss med hnsyftning p de grekiska tunikor vi
buro att sluta oss till deras procession, vilket vi ocks med gldje
gjorde fr att hylla antikens Hellas. Hrefter arrangerades en
sammankomst p stadsteatern, dr de tio grekiska gossarna och den
bysantinske seminaristen, alla ifrda mngfrgade fladdrande tunikor,
sjngo Aiskylos' krer p det ldriga grekiska sprket och jag dansade.
Detta framkallade vldsam hnfrelse bland studenterna.

Konung Georg, som fick hra talas om denna frestllning, ville ha
densamma upprepad p kungliga teatern. Men den frestllning, som hr
gavs infr kungafamiljen och de utlndska beskickningarna i Aten,
saknade all den eld och entusiasm, som prglat den populra
frestllningen fr studenterna. De vitbehandskade hndernas applder
voro fga stimulerande. Nr konung Georg infann sig i min kldloge
bakom scenen och anmodade mig att uppvakta drottningen i kungliga
logen, mrkte jag att, fast de frefllo mycket tilltalade, dr likvl
saknades verklig krlek till och frstelse fr min konst. Baletten r
och frblir danskonsten par excellence i kunglighetens gon.

Dessa hndelser intrffade samtidigt med att jag kom underfund med att
vrt bankkonto var s gott som uttmt. Jag minns, att jag ej kunde sova
natten efter frestllningen p kungliga teatern, och att jag vid
dagbrckningen alldeles ensam vandrade ut till Akropolis. Jag gick in i
Dionysosteatern och dansade. Jag knde, att det var fr sista gngen.
Sedan gick jag nedfr Propylerna och stod framfr Partenon. Med ens
frekom det mig, som om alla vra drmmar brustit som en praktfull
spbubbla, och att vi icke voro och icke heller kunde bli ngot annat
n moderna mnniskor. Vi kunde inte ha de gamla grekernas knsloliv.
Detta Atenas tempel, framfr vilket jag stod, hade i flydda tider
skdat andra frger. Jag var, nr allt kom omkring, ingenting annat n
en amerikanska med skotskt och irlndskt blod i drorna, genom
frndskap mhnda nrmare frbunden med indianerna n med hellenerna.
Den ljuva illusionen, detta r i Hellas, tycktes med ens brista. Den
bysantinsk-grekiska musikens tongngar blevo svagare och svagare, och
genom densamma tonade de mktiga ackorden ur Isoldes dd mot mina ron.


Mitt ibland en entusiastisk skara mnniskor och de tio gossarnas
grtande frldrar togo vi tre dagar senare avsked av Aten. Vid
stationen svepte jag mig i den blvita grekiska flaggan, och de tio
grekiska gossarna och hela folkskaran sjng den skna grekiska hymnen:

    "Op ta kokala vgalmni
    Ton Elinon to yera
    Chr o chr Elefteria
    K san prota andriomeni
    Chr o chr Elefteria."

Nr jag ser tillbaka p detta r i Grekland, tycker jag att denna vr
anstrngning att bortom tvtusen r n fram till en sknhet, som vi
mhnda ej fullt frstodo, eller som andra voro i stnd att frst,
verkligen var ganska vacker. Det r denna sknhet, om vilken Renan
skriver:

"O, delhet! O, enkla och sanna sknhet! Gudinna, vilkens dyrkan
innebr visdom och frstnd! Du, vars tempel r en lxa i evig
samvetstrohet och uppriktighet, alltfr sent har jag kommit till dina
hemligheters trskel; jag frambr till ditt altare en brda av
samvetskval. Det har kostat mig ett ondligt skande att finna dig. Den
insikt som du sknker atenaren vid fdseln, den har jag tillkmpat mig
genom begrundan, genom mycken och stor anstrngning."

Och s lmnade vi Hellas och anlnde p morgonen till Wien med vr
grekiska gosskr och dess bysantinske prsterlige ledare.




KAPITEL XIV.


Vrt frsk att teruppliva de grekiska krerna och den tragiska dansen
var nog synnerligen aktningsvrt, men hgst outfrbart. Jag betraktar
numer denna vr ungdomliga ambition som ett egendomligt fenomen och
ingenting annat.

En vacker frmiddag anlnde vi allts till Wien och presenterade sedan
fr den undrande sterrikiska publiken Aiskylos' "De skyddskande",
varvid vra grekiska gossar sjngo och jag upptrdde och dansade. Som
dri skulle frekomma "Danaos' femtio dttrar", fann jag en viss
svrighet att med min spda gestalt uttrycka femtio flickors rrelser
p en gng, men jag hade i alla fall en frnimmelse av en mngfaldigad
enhet och gjorde mitt bsta.

Wien ligger bara fyra timmars jrnvgsresa frn Budapest, men underligt
nog hade det r jag tillbragt framfr Partenon till den grad skilt mig
frn Budapest, att jag icke p ngot vis kunde finna ngot underligt i
att Romeo aldrig rest denna korta vg fr att trffa mig. Icke heller
hade jag verkligen vntat mig, att han skulle gra det. Jag var s
intresserad fr min grekiska kr, att detta mitt intresse upptog all
min kraft och alla mina tankar. Rent ut sagt gnade jag honom aldrig
en tanke. Hela min varelse upptogs i stllet vid denna tid av
intellektuella sprsml, och hela denna min tillvaro koncentrerades p
ett utomordentligt vackert stt i en vnskap, som p denna tid knutits
mellan mig och en intelligent man -- Hermann Bahr.

Ett par r tidigare hade Hermann Bahr sett mig upptrda p Knstler
Haus i Wien. Nr jag nu kom tillbaka till Wien med den grekiska
gosskren, blev han hgst intresserad och skrev ytterst lskvrda
recensioner om dem och mig i Neue Presse.

Hermann Bahr torde vid denna tid ha varit ungefr trettio r gammal,
han hade ett grant huvud med yvigt brunt hr och brunt skgg. Fast han
ofta efter frestllningen uppskte mig p Hotel Bristol och satt och
samtalade med mig nda till dagningen, och fast jag ofta steg upp och
dansade fr honom strof efter strof ur den grekiska kren fr att
skdliggra min mening, frekom mellan oss aldrig minsta ansats till
mmare knslor. Man finner mhnda detta svrt att tro, men sanningen
var den, att nda frn min upplevelse i Budapest hade mitt knsloliv
blivit s pass upprivet, att jag fr min del trodde mig fr alltid ha
lagt dessa slags erfarenheter bakom mig och fr framtiden endast
nskade gna mig t min konst. I betraktande av att jag var byggd som
Venus frn Milo, var detta ju ngot verraskande, och s betraktar jag
det ocks nu. Men d var som sagt hela mitt liv koncentrerat i
utvandet av min konst.

Jag gjorde ter succs p Karlteatern i Wien. Publiken, som frst tog
emot den grekiska gosskren ngot kyligt, slutade med frenetiskt jubel,
nr jag dansade "An der schnen blauen Donau" vid frestllningens
slut. Drefter hll jag ett kort anfrande, vari jag yttrade, att detta
icke var det som jag syftat -- vad jag ville ge var den antika
tragediens egen ande. Vi mste teruppliva den grekiska krens sknhet,
sade jag, men auditoriet skrek: -- Nein! _Mach nicht! Tanze! Tanze die
schne blaue Donau! Tanze noch einmal!_ Och s vidtogo applderna p
nytt.

nyo lastade med guld lmnade vi Wien och kommo ter till Mnchen. Min
ankomst dit tillsammans med den grekiska kren vckte stort uppseende
inom professors- och intellektuella kretsar i allmnhet. Den
framstende professor Furtwngler hll en frelsning, vari han
behandlade de grekiska hymner, som nu tonsatts av den unge grekiske
prstkandidaten.

Studenterna voro frtjusta, och de vackra grekiska gossarna slogo
storligen an. Det var bara jag sjlv, som, nr jag dansade de femtio
danaiderna, knde mig synnerligen otillfredsstllande. Men jag brukade
vanligtvis efter slutad frestllning hlla ett tal till publiken och
frklara, att jag frestllde, icke mig sjlv, utan femtio jungfrur,
att jag var "furchtbar traurig" ver att jag bara var en, men tlamod
-- "Geduld!"-- jag skulle snart grunda en skola och frvandla mig till
femtio "kleine Mdchen".

Berlin var mindre entusiastiskt fr vr grekiska kr, och fast en
framstende vetenskapsman frn Mnchen, professor Cornelius,
protegerade och presenterade den, ropade Berlin liksom Wien: -- ,
dansa "die schne blaue Donau" och bry er inte om att rekonstruera
ngra grekiska krer!

Under tiden brjade de sm grekiska gossarna sjlva rna inflytande av
den fr dem frmmande omgivningen. Jag fick mottaga flere klagoml frn
den gode hotelldirektren ver deras olmpliga upptrdande och hftiga
temperament. De tycktes ideligen fordra svart brd, mogna oliver och r
lk, och nr dessa lckerheter icke ingingo i den dagliga menyn, blevo
de rasande p uppassarna och gingo till och med s lngt, att de
slngde biffstekar i huvudet p dem och togo till kniven. Sedan de
blivit utkrda frn flere frsta klassens hotell, blev jag ndsakad att
ordna tio bddar i ett par rum i min egen bostad i Berlin och
installera ungdomarna hos mig.

Som vi betraktade dem som barn, brukade vi varje morgon ta dem med oss
p en promenad i Tiergarten, med sandaler p ftterna och i vrigt
kldda i gammalgrekiska drkter. En morgon, nr Elizabeth och jag kommo
tgande i spetsen fr denna sllsamma procession, mtte vi die Kaiserin
till hst. Hon blev s chockerad och bestrt, att hon ramlade av
hsten, ty den gode preussiske springaren hade heller aldrig skdat en
liknande syn, varfr han skyggade och bar sig illa t.

De frtjusande grekiska barnen stannade bara hos oss ett halvr. D
kunde vi ej sjlva undg att mrka, att deras himmelska rster brjade
bli missljudande, och till och med de lskvrda berlinarna brjade
undrande betrakta varandra. Jag fortfor tappert med att framstlla de
femtio danaderna i bn framfr Zeus' altare, men det var en mdosam
uppgift, i synnerhet nr de grekiska pojkarna sjngo falskare n
ngonsin och deras bysantinske ledare brjade verka mer och mer
frstrdd.

Denne sistnmnde tycktes nmligen ha lmnat all sin entusiasm fr
bemlda musik kvar i Aten, och hans frnvaro frn staden blev fr var
gng allt lngre samt brjade frekomma allt oftare. Klimax uppnddes,
nr polismyndigheterna underrttade oss om att vra grekiska pojkar
nattetid brukade smita ut genom fnstren, nr vi trodde dem vara djupt
insomnade, samt frekventera tarvliga kafer och stifta bekantskaper med
de mest suspekta individer staden kunde uppvisa bland deras egna
landsmn.

Sedan de kommo till Berlin, hade de fr vrigt totalt frlorat det
uttryck av himmelsk oskuldsfullhet, som prglat dem under deras
upptrdanden i Dionysosteatern, fr att inte tala om att var och
en av dem vuxit en halv fot i hjd. Vid varje frestllning sjng
kren falskare och falskare, och man kunde inte hnvisa p den
omstndigheten, att musiken var bysantinsk. Det hela var uteslutande en
frfrlig olt. Efter mnga bekymrade rdslag kommo vi s en dag
verens om att eskortera hela den grekiska kren ned till Wertheims
stora varuhus. Hr kpte vi trevliga frdigsydda knbyxor t de mindre
pojkarna och lnga byxor t de stora, frde dem drp i droskor till
jrnvgsstationen, stuvade in dem i en andra klassens kup, var och en
frsedd med biljett till Aten, och togo mt farvl av dem. Efter deras
avresa uppskto vi den antika musikens terupplivande till ett senare
datum och tervnde till studiet av Christopher Gluck -- Iphigenia och
Orpheus.

nda frn brjan hade jag uppfattat dansen som kr eller som mnga
individers samlade knslomanifestation. Alldeles som jag fr publiken
skt tolka Danaos' dttrars sorg, s dansade jag i "Iphigenia"
jungfrurna frn Kalkis, lekande p den mjuka sanden med sin gyllene
boll och vidare de sorgmodiga landsflyktingarna i Tauris, som i
tvekande skrck dansade den blodiga offerdansen ver sina hellenska
landsmn. Jag hyste en s innerlig frhoppning om att kunna skapa en
orkester av dansande, att den i min fantasi redan existerade; i scenens
gyllene belysning sg jag mina meddansandes smidiga, vita gestalter och
seniga armar, huvudenas kast, vibrerande kroppar, snabba lemmars
rrelser. Vid slutet av "Iphigenia" dansa flickorna i Tauris en
backantisk gldjedans ver Orestes' rddning. Nr jag dansade dessa
rusiga virvlar, tyckte jag mig knna deras villiga hnder i mina, de
sm kropparnas svngningar och ryckningar blevo allt snabbare och
galnare.

Veckomottagningarna i vr bostad vid Victoria Strasse blevo nu en
brnnpunkt fr litterra och konstnrliga intressen. Hr utspann sig
mngen lrd diskussion om dansen som skn konst, ty tyskarna taga alla
slags diskussioner p djupaste allvar och gna dem den grundligaste
tankeanstrngning. Min egen dans blev freml fr livliga, ofta hetsiga
debatter. Dagligen syntes lnga spalter drom i tidningarna, ibland
hlsades jag som en nyupptckt konstarts genius, ibland frdmdes jag
ssom varande en frdrvare av den verkliga klassiska dansen, hoc est
balletten. Nr jag kom hem frn frestllningar, dr publiken varit
utom sig av hnfrelse, kunde jag sitta till lngt in p natten i min
vita tunika med ett glas mjlk brevid mig, grubblande ver Kants
"Kritik der reinen Vernunft", vari jag, himlen vete av vad anledning,
trodde mig finna ingivelser till de sknhetsbetonade rrelser och
tbrder jag ville n fram till.

Bland de konstnrer och skriftstllare, som brukade beska oss, var en
ung man med hgvlvd panna och genomtrngande gon bakom glasgonen,
vilken pstod, att det var hans mission att fr mig uppenbara
Nietzsches snille. Endast genom Nietzsche, sade han, skall ni fullt
komma underfund med det uttryck i dansen ni efterstrvar. Varje
eftermiddag brukade han komma och lsa "Zarathustra" p tyska fr mig
samt frklara fr mig alla ord och uttryck jag ej frstod. Nietzsches
filosofi hnryckte hela min varelse, och de timmar Karl Federn p detta
vis varje dag sknkte mig, utvade p mig en sdan trollmakt, att det
var med strsta mda som min impressario kunde frm mig att fretaga
ens de kortaste turer till Hamburg, Hannover, Leipzig o.s.v., dr
nyfikna och hnryckta mnniskor bidade min ankomst. Jag hyste ingen som
helst tr efter de triumffrder jorden runt, varom han alltid brukade
tala med mig. Jag ville studera, fortstta mina forskningar, skapa en
dans, skapa rrelser, som d icke existerade, samt drmma om min skola,
denna drm, som jag haft redan i barndomen, och som nu blivit allt mer
levande fr mig.

Denna min lngtan efter att f stanna i min studio och idka studier
hll p att gra min impressario desperat. Han bestormade mig
oavltligt med bner om att resa och kom stndigt in till mig, kvidande
av frtvivlan, och visade mig tidningar, dr det stod att lsa om hur i
London och p andra hll mina draperier, mina drkter och min dans
kopierades, gjorde succs och hlsades som original. Inte ens detta
gjorde ngot intryck p mig. Hans frtvivlan ndde sin kulmen, nr jag,
d sommaren nalkades, frklarade det vara min avsikt att tillbringa
hela denna rstid i Bayreuth fr att ntligen vid kllan sjlv f njuta
av Richard Wagners musik.

Detta mitt beslut fattade jag, nr jag en dag fick besk av ingen
mindre n Richard Wagners nka.

Jag har aldrig mtt en kvinna, vilkens brinnande intelligens gjort s
starkt intryck p mig som Cosima Wagner med sin hga, majesttiska
gestalt, sina skna gon, den fr att vara hos en kvinna kanske vl
utstende nsan och den dla pannan, som formligen utstrlade klokhet.
Hon var hemmastadd i den djupaste filosofien och kunde varje ton hos
Mstaren utantill. Hon talade till mig om min konst i de mest
frstende och uppmuntrande ordalag, talade vidare om Richard Wagners
motvilja mot balettkonsten och balettkostymen, om hans drm angende
backanalen och blomsterflickorna, om det omjliga att i Wagners drm
inpassa den balett frn Berlin, som blivit engagerad att upptrda i
Bayreuth under den instundande ssongen. Drp frgade hon mig, om jag
skulle vilja dansa i "Tannhuser" -- men hri lg just svrigheten. Fr
mig var det omjligt att ha ngot att gra med baletten, dr varje
rrelse stred mot mina sknhetsbegrepp, och vars hela uttrycksstt
frefll mig mekaniskt och fult.

-- Ack, att jag inte skall ha den skola jag gr och drmmer om, utbrast
jag. D kunde jag tagit med mig till Bayreuth en hel uppsttning av
just de nymfer, fauner, satyrer och gracer, som Wagner tnkte sig. Men
vad kan jag gra ensam? I alla fall skall jag komma, och jag skall
frska att ge tminstone en antydan om de ljuva, mjuka rrelser, som
jag tnker mig hos de tre gracerna.



KAPITEL XV.


En vacker majdag anlnde jag till Bayreuth och tog in p Hotell Svarta
rnen (Zum schwarzen Adler). I ett av rummen, som var lagom stort till
arbetsrum, placerade jag ett piano. Varje dag fick jag en liten
hlsning frn Frau Cosima, som bjd mig p lunch eller middag, eller
ocks bad mig tillbringa kvllen i Villa Wahnfried, dr gstfrihet
utvades p verkligt kungligt manr. Varje dag var det minst femton
gster eller nnu flere till lunch. Frau Cosima presiderade vid bordets
vre nda med mycken vrdighet och lika mycken takt, ty bland hennes
gster funnos representerade de strsta begvningarna i Tyskland,
konstnrer och musici, och dessutom ofta storhertigar och
storhertiginnor samt kungliga personer frn alla land.

Frn Villa Wahnfrieds biblioteksfnster kan man se Richard Wagners grav
i trdgrden. Efter lunchen tog Frau Wagner mig under armen, och vi
vandrade ut i trdgrden och runt graven. Under denna promenad brukade
Frau Cosima samtala i tonfall och ordalag av milt vemod och
hemlighetsfullt hopp.

P kvllen gjordes det ofta kammarmusik, och framstende virtuoser
upptrdde. Hans Richters storvuxna gestalt, Karl Mucks fina silhuett,
de frtjusande mnnen Mottle, Humperdinck och Heinrich Thode och alla
samtidens konstnrer mottogos med samma lskvrdhet i Villa Wahnfried.

Jag var mycket stolt ver att jag i min lilla vita tunika skulle bli
emottagen i denna vintergata av lysande och framstende personligheter.
Jag brjade stta mig in i musiken till "Tannhuser", denna musik, som
ger uttryck t all lustlngtan hos en "cerebrale" -- ty hela denna
backanal ger ju uteslutande rum inom Tannhusers hjrna. Satyrernas,
nymfernas och Venus' stngda grotta var Wagners tillslutna sinne, som
bragts till frtvivlan genom stndig trnad efter den sinnlighetens
utlsning, den han endast kunde finna i sin egen fantasi.

Frn morgon till kvll var jag nrvarande vid alla repetitioner
i det rda tegelstenstemplet p hjden under vntan p frsta
frestllningen. "Tannhuser", "Ringen", "Parcifal" -- smningom befann
jag mig i ett slags permanent berusning av musiken. Fr att lra mig
frst operorna bttre, lrde jag mig texterna utantill, s att mitt
sinne var formligen genomsyrat av sagorna, medan hela min varelse
liksom vibrerade av Wagners musik. Jag uppndde slutligen ett
tillstnd, vari hela den yttre vrlden frefll mig kall och overklig,
medan det enda verkliga fr mig var det som gde rum p scenen. Ena
dagen var jag den blonda Sieglinde, som vilade i brodern Siegmunds
armar, medan den hrliga vrsngen klang:

    "Frhlingzeit, Liebe, Tanze,
    Tanze Liebe..."

Nsta dag var jag Brnhilde, som grt ver sin frlorade gudavrdighet
eller ocks Kundry, utsttande vilda frbannelser under Klingsors
frtrollning. Men den sublima upplevelsen var den, d min sjl lyfte
sig sklvande i Graals blodskimrande skl. Vilken frtrollning! Ack,
jag hade sannerligen frgtit den visa, blgda Atena och den
fullkomliga sknhetens tempel p Atens kulle. Det hade totalt utplnats
av detta andra tempel p Bayreuths hjd med dess magiska utstrlning.

Hotell Svarta rnen var verbefolkat och otrevligt. Nr jag en dag
strvade omkring i trdgrdsanlggningarna kring Eremitaget, byggt av
den vansinnige Ludvig av Bajern, fick jag syn p ett gammalt stenhus av
utskt vacker arkitektur. Det var markgrevens forna jaktslott. Det
innehll ett stort vardagsrum med vackra proportioner samt en gammal
stentrappa, som frde ned till en romantisk trdgrd. Det befann sig i
ytterst frfallet skick och beboddes av en stor bondfamilj, som levat
dr i ngot tjugutal r eller s omkring. Jag erbjd dem en fabuls
summa pengar, om de ville flytta drifrn, tminstone ver sommaren.
Drp satte jag snickare och mlare i verksamhet, fick alla vggar
inomhus rappade och mlade i en fin, ljusgrn nyans, skyndade upp till
Berlin och anskaffade divaner, kuddar, djupa korgstolar samt bcker.
Och slutligen tog jag Phillips Ruhe, som stllet hette, i besittning.

Jag var alldeles ensam i Bayreuth. Min mor och Elizabeth voro ver
sommaren i Schweiz. Raymond hade tervnt till sitt lskade Aten fr
att fortstta med bygget p Kopanos. Han snde mig ofta telegram av
ungefr denna lydelse: "Artesiska brunnen gr framsteg. Vatten skert
nsta vecka. Skicka pengar." Detta fortgick, tills utlggen p Kopanos
antogo proportioner, infr vilka jag formligen baxnade.

Under de tv r, som gtt efter uppehllet och upplevelserna i
Budapest, hade jag med varje fiber i min varelse gtt upp, frst i det
gamla Grekland och sedan i Richard Wagner. Min slummer var ltt, och
jag vaknade, gnolande p de temata jag studerat kvllen frut. Men
krleken skulle ter vakna i mig, fast i en helt annan form. Eller var
det samme Eros, fast under annan mask?

Min vninna Mary och jag bodde ensamma i Phillips Ruhe; dr funnos
nmligen inga rum fr betjning, och kokerskan och betjnten voro
inlogerade p ett litet vrdshus i nrheten. En natt kom Mary in och
sade till mig:

-- Isadora, jag vill inte skrmma dig, men kom och titta i fnstret ett
slag. Dr str en man under ett trd varje natt efter midnatt och
tittar upp till ditt fnster. Det kanske r en inbrottstjuv.

Mycket riktigt: -- det stod en liten spenslig man under ett trd och
sg upp mot mitt fnster. Jag ryste till av frskrckelse, men
pltsligt kom mnen fram och belyste hans ansikte. Mary grep tag i mig.
Vi hade bda sett Heinrich Thodes inspirerade, uttrycksfulla ansikte.
Vi drogo oss tillbaka frn fnstret, och jag mste beknna, att vi
bgge vervldigades av typisk skolflicksmunterhet -- vi smfnittrade,
kanske som reaktion efter vr frskrckelse nyss.

-- Han har sttt s dr varenda natt nu i en veckas tid, sade Mary.

Jag bad henne vnta, kastade en kappa ver min nattdrkt och sprang p
ltta ftter ut ur huset samt rakt fram till Thode.

-- Lieber, treuer Freund, sade jag, liebst du mich so?

-- Ja, ja -- -- stammade han. Du bist mein Traum. Du bist meine Santa
Clara.

D visste jag det ej, men sedermera berttade han fr mig, att han vid
denna tid hll p att skriva sitt andra stora verk, om den helige
Franciskus. Hans frsta var om Michel Angelo. I likhet med alla stora
konstnrer levde Thode med hela sin fantasi i den milj han sysslade
med -- i detta gonblick var han sjlv Franciskus, och mig frestllde
han sig allts som den heliga Clara.

Jag fattade hans hand och drog honom milt med mig uppfr trappan och in
i villan -- han gick som i drmmen och betraktade mig med gon fyllda
av tillbedjan och ljus. Nr jag mtte hans blick, blev jag pltsligt
liksom upplyftad och frdades med honom genom himmelska rymder och p
stigar av skinande ljus. Jag hade aldrig tillfrne knt en sdan
krlekens extas, den frvandlade min varelse, s att den liksom lyste.
Sedan den blicken varat, jag vet ej hur lnge, knde jag mig matt och
yr -- med en knsla av ondlig sllhet sjnk jag avsvimmad i hans
armar. Nr jag vaknade till liv igen, blickade fortfarande dessa
underbara gon in i mina, och han citerade med stilla rst:

    "Im Gluth mich Liebe senkte,
    Im Gluth mich Liebe senkte."


ter erfor jag samma transcendentala, eteriska frnimmelse av att vara
stadd p flykt genom himlarna. Thode bjde sig fram och kysste mina
gon och min panna, men detta var icke kyssar av jordisk lidelse. Hur
otroligt det n m frefalla vissa skeptiker, r det likafullt sant,
att varken denna natt, nr vi tskildes vid gryningen, eller ngon av
de drp fljande ntterna d han beskte mig, gjorde Thode en enda av
tr betonad rrelse mot mig. Det var endast denna lysande blick, som,
nr jag en stund mtt den, kom allt att frsvinna omkring mig, medan
min ande lyfte sig p flykt mot stjrnornas tillsammans med honom. Icke
heller lngtade jag efter ngon jordisk krlek frn hans sida.

Vid Thodes sida satt jag p repetition p den mrka teatern och hrde
de frsta tonerna av "Parcifal". Njutningsknslan blev s intensiv, att
minsta berring av hans arm jagade extatiska ilningar genom hela min
varelse -- jag knde mig matt och nstan yr av den ljuva, gnagande,
plgsamma lustknslan. I mitt huvud virvlade som myriader ljus, i min
strupe bultade pulsarna av en sdan frjd, att jag ville skrika hgt,
ofta knde jag hans smala hand tryckas ver mina lppar fr att tysta
de suckar och svaga stnanden, som jag ej frmdde undertrycka. Det var
en krlekens klimax, som jag sjlv ej visste, om den skulle
karaktriseras som ondlig frjd eller fruktansvrd smrta. Jag var
liksom delad mellan bda, och jag lngtade efter att ropa med Amfortas
och skria med Kundry.

Varje natt kom Thode till Phillips Ruhe. Aldrig smekte han mig som en
lskande man, men knslor, vilkas tillvaro jag ej anat, vaknade hos mig
under hans blickar, frnimmelser s extatiska och frfrliga, att jag
ofta nog trodde mig nra dden och svimmade fr att ter vckas till
liv av ljuset i dessa underbara gon. S fullstndigt gde han min
sjl, att jag hade en knsla av att blott behva blicka in i hans gon
fr att lngta efter dden. Ty denna krlek visste icke av
tillfredsstllelse eller moment av vila, som den jordiska krleken --
den var intet annat n denna rasande, aldrig stillade trst.

Jag frlorade totalt all matlust, och ven smnen svek mig. Endast
"Parcifals" musik kunde fra mig hn till den punkt, dr jag upplstes
i grt och drigenom fick ngon lttnad i detta enastende ch
frfrliga tillstnd, vari jag blivit frsatt.

Heinrich Thodes psykiska vilja var s oerhrt stark, att han, nr han
s ville, kunde terkalla mig frn dessa extatiska tillstnd och stta
hela min intelligens i funktion. Under de spirituella timmar, varunder
han talade konst med mig, kunde han enligt min sikt endast jmfras
med en enda man i vrlden -- Gabriele d'Annunzio. P ett rent utvrtes
stt liknade Thode fr vrigt d'Annunzio -- han var liten till vxten,
med bred mun och sllsamma grna gon.

Varje frmiddag kom han till mig med delar av sitt manuskript om den
helige Franciskus. S snart han ftt ett kapitel frdigt, lste han det
fr mig. Vidare lste han fr mig hela Dantes Gudomliga Komedi, frn
brjan till slut. Denna lsning upptog nattens timmar nda fram till
dagningen, och ofta lmnade Thode villan just nr solen gick upp. D
kunde han vackla som en berusad, fast han ej smakat ngot annat n rent
vatten under hela lsningen. Han var uteslutande berusad av sin egen
intelligens' gudadryck. En av dessa morgnar, just nr han skulle lmna
Phillips Ruhe, grep han mig frfrad om armen:

-- Dr kommer Frau Cosima p vgen!

Mycket riktigt, dr kom Frau Cosima vandrande i den bleka morgondagern.
Hon var ocks blek, och jag trodde hon var frbittrad. Men det var ej
fallet. Vi hade dagen frut haft en dispyt angende den innebrd jag
lade i min tolkning av de tre gracernas dans i "Tannhuser"-backanalen.
Ur stnd att sova, hade fru Cosima p natten suttit och blddrat i
gamla suvenirer och bland Richard Wagners efterlmnade papper hittat en
liten anteckningsbok med en redogrelse, mer detaljerad n ngon
hittills offentliggjord, av vad han sjlv avsg med just denna dans.

Den kra kvinnan hade ej varit i stnd att vnta lngre, utan begivit
sig till mig i daggryningen fr att erknna fr mig, att jag haft rtt.
Och inte bara det. Uppskakad och full av sinnesrrelse yttrade hon:

-- Mitt kra barn, ni r skerligen ledd av Mstaren sjlv. Se hr vad
han har skrivit. Det stmmer fullkomligt verens med er egen
uppfattning. Hdanefter skall jag inte lgga mig i ngot, utan ni skall
ha fria hnder i frga om dansen i Bayreuth.

Jag tror det var vid denna tid, som Frau Cosima gick och tnkte sig,
att jag mjligen skulle gifta mig med Siegfried Wagner och fullflja
traditionerna frn Mstaren. Men fast Siegfried betraktade mig med
broderlig tillgivenhet och alltid var min vn, hade han aldrig ens
antytt ngra knslor av mmare natur gent emot mig. Och vad mig sjlv
angick, var hela min varelse fullkomligt genomtrngd av Heinrich Thodes
vermnskliga krlek, och jag insg d icke vad som mjligen kunnat
vara av vrde fr mig i denna frbindelse.

Min sjl var som ett slagflt, dr Apollo, Dionysos, Kristus, Nietzsche
och Richard Wagner kmpade om makten. I Bayreuth slungades jag mellan
Venusberget och Graal. Jag fattades och bortfrdes p Wagnerska
tonvgor, men icke frty kunde jag en dag vid lunchen i Villa Wahnfried
helt lugnt anmrka:

-- Der Meister hat einen Fehler gemacht, eben so gross wie seine Genie.

Frau Cosima fste en frfrad blick p mig. Det uppstod en isande
tystnad.

-- Ja, fortfor jag med den frbluffande tvrskerhet, som hr den
verkliga ungdomen till, der grosse Meister hat einen grossen Fehler
gemacht. Die Musik-Drama, das ist doch ein Unsinn.

Tystnaden blev alltmer beklmmande. Jag fortsatte med att frklara, att
dramat dock r det talade ordet. Musiken r lyrisk extas. Att tnka sig
en frening dem emellan r uteslutet.

Jag hade uttalat en sdan hdelse, att ingenting vidare terstod. Jag
tittade mig oskyldigt omkring och mtte obeskrivligt konsternerade
ansikten. Jag hade sagt ngot ofrsvarligt.

-- Jo, fortfor jag. Mnniskan mste frst tala, sedan sjunga, drp
dansa. Men talet r hjrnan, det r den tnkande mnniskan. Sngen r
knslan. Dansen r dionysisk extas, som rycker allting med sig. Det r
omjligt att p ngot vis frena det ena med det andra. Musik-Drama
kann nie sein.

Jag r glad ver att jag rkade vara ung p en tid, d mnniskor inte
voro s medvetna om sig sjlva, som de ro nu fr tiden, och inte
heller hatade livet och njet som nu. I mellanakten av "Parcifal" drack
folk gladeligen bier, men detta hade ej det minsta att skaffa med deras
intellektuella och andliga liv. Jag sg ofta den store Hans Richter
lugnt dricka l och ta korv, och det hindrade honom ej frn att ngot
senare upptrda som halvgud, och inte heller hindrade det mnniskorna
omkring honom frn att fra ett samtal av hgsta intellektuella och
spirituella slag.

P den tiden var inte heller magerhet liktydig med begvning.
Mnniskorna insgo, att mnniskoanden r ngot som strvar uppt och
tillvxer genom oerhrd energiutveckling och vitalitet. Hjrnan r
egentligen ingenting annat n kroppens verfldiga energi. Kroppen
slukar som en boaorm allt vad den mter och ger hjrnan endast det som
den sjlv finner ondigt.

Mnga av sngarna i Bayreuth hade kolossala kroppshyddor, men nr de
upplto sin mun, trngde deras stmmor ut i andens och sknhetens
vrld, dr gudarna dvljas. Drfr fick jag den uppfattningen, att
dessa mnniskor voro omedvetna om sina kroppar, vilka fr dem
tvivelsutan endast voro masker av enorm kraft och energi, genom vilka
deras gudomliga musik kunde finna ett uttryck.




KAPITEL XVI.


Under min vistelse i London hade jag i British Museum lst Ernst
Hckelss verk i engelsk versttning och blivit hgligen imponerad av
hans klara och verskdliga frklaringar av universums olika fenomen.
Jag skrev till honom ett brev, vari jag uttalade mitt tack fr de
intryck hans bok givit mig, och tydligen mtte ngot i mitt brev ha
gjort intryck p honom, ty nr jag sedan brjade upptrda i Berlin,
besvarade han detsamma.

Hckels var vid denna tidpunkt frvisad av Kaisern och kunde ej komma
till Berlin p grund av sina frisprkiga uttalanden, men vr
brevvxling fortsatte, och nr jag var i Bayreuth, skrev jag till honom
och inbjd honom att beska mig och bevista festspelen.

En regnig frmiddag satte jag mig upp i en med tv hstar frspnd vagn
-- det fanns inte bilar p den tiden -- och begav mig till tget fr
att mta Hckels. Den store mannen steg av tget. Fastn ver sextio r
gammal, hade han en sttlig, atletisk gestalt; skgg och hr voro
alldeles vita. Han bar underliga, illasittande klder och en nattsck i
handen. Vi hade aldrig trffats frut, men vi igenknde varandra
gonblickligen. Jag slts genast i hans stora armar, och mitt ansikte
begrovs i hans skgg. Frn hela hans person utstrmmade en fin doft av
hlsa, styrka och intelligens -- om man nu kan tala om en doft av
intelligens.

Han fljde mig till Phillips Ruhe, dr hans rum stod frdigt och
blomstersmyckat. Sedan rusade jag till Villa Wahnfried fr att bertta
Frau Cosima den glada nyheten, att den store Ernst Hckels kommit till
Bayreuth som min gst och skulle hra "Parcifal". Till min
verraskning mottogs bemlda nyhet med stor kld. Jag hade ej frsttt,
att krucifixet ver fru Cosimas sng och rosenkransen p nattduksbordet
icke voro blott och bart prydnadsfreml. Hon var en trgen
kyrkobeskare och en verkligt from katolik, och den man, som skrivit
"Naturlig skapelsehistoria", och som var den strste bildstormaren
efter Charles Darwin, vilkens teorier han frfktade, kunde icke vnta
sig ngot varmare mottagande i Villa Wahnfried. P mitt naivt
rttframma stt utlade jag Hckels storhet och min beundran fr honom.
Fru Cosima gav mig med stor tvekan en undanskymd plats i Wagnerlogen
fr hans rkning, ty jag var hennes nra vn, och hon kunde ej neka mig
ngot.

Samma kvll promenerade jag under mellanakten till publikens stora
frvning, ifrd min grekiska tunika, barbent och barfotad, hand i hand
med Ernst Hckels, vilkens vita huvud reste sig hgt ver mngden.

Hckels var mycket dmpad under "Parcifal"-frestllningen. Inte frrn
vid tredje akten frstod jag, att hela denna mystiska passionsstmning
icke tilltalade honom. Hans sinne var alltfr vetenskapligt inriktat,
fr att han skulle kunna lta sig fngas av en legends tjusning.

Som han icke fick mottaga ngon inbjudning till middag eller mottagning
p Villa Wahnfried, fick jag den idn att stlla till en Ernst Hckels-
fest till hans ra. Jag inbjd en frbluffande samling mnniskor, frn
konung Ferdinand av Bulgarien, som d beskte Bayreuth, och prinsessan
av Sachsen-Meiningen, kejsarens syster, som var en ovanligt vidhjrtad
kvinna, till prinsessan Heinrich av Reuss, Humperdinck, Heinrich Thode
m.fl.

Jag hll ett tal till Hckels, vari jag prisade hans storhet, och
drefter dansade jag till hans ra. Hckels kommenterade min dans,
liknade den vid naturens stora universella sanningar och sade, att den
var ett uttryck fr monismen, i det att den hrstammade frn en enda
klla och hade en enda riktning fr sin utveckling. Eftert sjng Von
Barry, den bermde tenoren, och drp intogs sup, vid vilken Hckels
var s glad och munter som en pojke. Vi festade och sjngo nda till
morgonen.

Icke frty steg Hckels upp med solen nsta morgon, som han fr vrigt
gjorde alla morgnar under sitt uppehll p Phillips Ruhe. Han brukade
komma in i mitt rum och be mig flja med honom upp till bergets topp,
vilket jag mste beknna, att jag ej var fullt s angelgen om som han.
Men promenaderna i frga voro i alla fall frtjusande, han pratade om
varenda sten han hittade p vgen, varje trd, varje geologiskt
jordlager.

Nr han slutligen anlnt till toppen av berget, stod han dr som ngot
slags halvgud och granskade naturens verk med fullkomligt gillande
blickar. P ryggen bar han stativ och frglda och gjorde mnga skisser
av trden i skogen och hjdernas klippformationer. Ehuru han var en
ngorlunda god mlare, saknade hans arbete helt naturligt den fdde
konstnrens inspiration och prglades snarare av vetenskapsmannens
skickliga observationsfrmga. Hrmed vill jag ej ha sagt, att icke
Ernst Hckels kunde uppskatta konst, men den var i hans gon helt
enkelt en ytterligare manifestation av naturens utveckling. Nr jag fr
honom brukade skildra vr entusiasm fr Partenon, var han mer
intresserad av att f veta marmorns kvalitet, samt frn vilka skikt och
vilken sida av berget Pentelikon den hmtades n att hra mig lovprisa
ngon klenod av Fidias' hand.

En kvll hade konung Ferdinands av Bulgarien nrvaro bebdats p Villa
Wahnfried. Alla reste sig, och man viskade t mig att ocks stiga upp,
nr han kom in, men jag var en hetsig demokrat och frblev i stllet
liggande i behagfull stllning p en vilsoffa  la Madame Rcamier.
Snart nog frhrde sig konungen om vem jag var och kom drp fram till
mig, till stor skandal bland alla nrvarande hgheter. Han slog sig
helt okonstlat ned bredvid mig p soffan och brjade tala med mig om
sin frtjusning fr gamla grekiska antikfreml. Jag berttade i min
tur fr honom om mina drmmar om en skola, som skulle medfra en
pnyttfdelse av antiken, och han genmlde s hgt att vem som helst
kunde hra det: -- Det var en frtjusande tanke. Ni skall komma och
grunda er skola i mitt palats vid Svarta havet.

Hjdpunkten nddes, nr jag vid middagen frgade honom, om han icke
skulle vilja intaga sup hos mig p Phillips Ruhe ngon kvll efter
frestllningen, s att jag finge sprka mera med honom angende mina
ideal och ider. Han antog lskvrt denna min inbjudan, hll ocks sitt
lfte och tillbragte en frtjusande kvll hos oss p Phillips Ruhe,
varunder jag lrde i hg grad uppskatta denne mrklige man, skald,
konstnr, drmmare och med en intelligens, som verkligen kunde kallas
kunglig.

Jag hade en hovmstare med kaiser-mustascher. Han var hgst imponerad
av konungens besk hos mig. Nr han kom in med en bricka med champagne
och sandwiches, sade Ferdinand: -- Nej tack, jag rr aldrig champagne.
-- Men nr han fick se etiketten, ndrade han sig. -- A, jas, Mot et
Chandon -- jo tack, grna fransk champagne. Men sanningen att sga, s
har jag hr blivit frgiftad med tysk champagne.

Fast vi helt oskyldigt sutto och talade konst med varandra, frorsakade
likvl Ferdinands visiter i Phillips Ruhe oerhrt mycket prat i
Bayreuth, emedan de alltid gde rum vid midnattstid. Jag kunde faktiskt
icke gra ngot utan att verka extravagant och olik alla andra
mnniskor, sledes chockerande.

I Phillips Ruhe funnos mnga soffor, kuddar och rosafrgade lampor men
inga stolar. Villan betraktades drfr som ett lastens tempel. I
synnerhet sedan den store tenoren Von Barry begynt sjunga dr hela
natten igenom och jag dansade, ansg befolkningen stllet som ett
sannskyldigt Blkulla, och vra oskyldiga festligheter framstlldes som
frfrliga orgier.

I Bayreuth fanns en artistkabaret, kallad Ugglan, dr folk brukade
sjunga och dricka natten lng, men detta ansgs fullkomligt i sin
ordning, emedan de uppfrde sig p ett stt, som var man kunde begripa,
och emedan de hade vanliga klder p kroppen.

I Villa Wahnfried gjorde jag bekantskap med ngra unga officerare, som
bdo mig flja med dem p ridturer om morgnarna. Jag steg till hst,
ikldd min grekiska tunika och sandaler samt med lockarna flygande fr
vinden. Jag liknade Brnhilde. Som Phillips Ruhe lg en bra bit frn
Festspiel Haus, kpte jag en av dessa hstar av en officer och anlnde
som Brnhilde till alla repetitioner. Som hsten tillhrt en militr,
var den van vid sporrarna och synnerligen svr att hantera. Nr den var
ensam med mig, hngav den sig t alla tnkbara upptg. Bland annat
brukade den stanna vid vartenda vrdshus p vgen, dr officerarna
plgat sitta och dricka; den stod med alla fyra benen som fastvuxen i
marken och kunde ej frms att rra sig ur flcken, frrn ngra
kamrater till den frre garen under stor munterhet kommit ut och
eskorterat mig en bit vidare p vgen. Man kan tnka sig, vilken
sensation jag skulle vcka, nr jag till sist anlnde mitt fr hela den
vid Festspiel Haus frsamlade publiken.

Vid frsta "Tannhuser"-frestllningen frorsakade min genomskinliga
tunika, igenom vilken varenda detalj av min dansande kropp syntes, en
viss oro bland de rosakldda balettbenen, och i sista gonblicket
tappade till och med stackars Frau Cosima kuraget samt snde en av sina
dttrar till min kldloge med ett lngt, vitt linne, som hon bad mig ta
p mig under den ltta slja, som utgjorde hela min drkt. Men jag var
istadig. Jag ville kl mig och dansa p mitt eget stt eller ocks inte
alls.

-- Ni ska f se, att om ngra f r kommer alla edra backanter och
blomsterflickor att kl sig likadant som jag, sade jag, och denna min
profetia gick i uppfyllelse.

Men vid denna tid var det mnga heta debatter om mina vackra ben,
huruvida mitt eget sidenlena skinn var riktigt moraliskt eller om det
inte lmpligen borde tckas med hemska, laxfrgade silkestriker.
Orkneliga gnger talade jag mig hes ver mnet, hur vulgra och
opassande dessa triker voro, och hur vacker och oskuldsfull den nakna
mnniskokroppen r, nr den bres upp av vackra tankar.

Hr kmpade jag allts mot filistrarna, sjlv en fullfjdrad hedning i
allas gon. Men denna hedning stod dock i begrepp att vervinnas av en
krlek, framfdd av Franciskuskulten och enligt silvertrumpetens
ritual, som tillknnager Graals upplyftande.

I denna sllsamma legendvrld frrann sommaren. Dess slut nalkades.
Thode for ut p en fredragstum. Sjlv ordnade jag en turn genom
Tyskland. Jag lmnade Bayreuth, men giftet frde jag med mig i mitt
blod. Jag hade hrt sirnernas locksng. Trnadens smrta,
samvetsaggets hets, det tragiska offfret, temat krleken och dden --
allt detta skulle hdanefter fr alltid utplna den klara anblicken av
de doriska kolonnerna och Sokrates' visdom.

Frsta anhalten p min turn var Heidelberg. Hr hrde jag Thode hlla
fredrag fr studenterna. I omvxlande milda och eldiga tonfall talade
han till dem om konsten. Pltsligt, mitt i frelsningen, uttalade han
mitt namn och brjade fr dessa ynglingar skildra den nya estetiska
uttrycksform, som en amerikanska infrt i Europa. Hans lovord kommo mig
att darra av sllhet och stolthet. Samma kvll upptrdde jag fr
studenterna, vilka sedan frde mig i procession genom gatorna -- till
slut fann jag mig stende p hotelltrappan vid Thodes sida, delande
triumfen med honom. Hela Heidelbergs ungdom tillbad honom som jag.

I varje butiksfnster fanns hans portrtt, och i varje butik fanns min
lilla bok "Der Tanz der Zukunft". Vra namn voro stndigt
sammanlnkade.

Frau Thode gav en mottagning till min ra. Det var en vlvillig kvinna,
men hon frefll mig fullkomligt ofrmgen till den sinnets lyftning,
vari Heinrich Thode levde. Hon var en alltfr genomgende praktiskt
anlagd natur fr att kunna vara en sjlsfrnde till honom. Mot slutet
av sin levnad lmnade han henne fr vrigt och begav sig med en
kvinnlig Rttfngare i Hameln -- en violinist -- till en villa vid
Gardasjn. Fru Thode hade ett brunt och ett grtt ga, vilket gav henne
ett oavltligt oroligt ansiktsuttryck. Under en mycket ryktbar
rttegng lngre fram i tiden uppstod en familjediskussion, huruvida
hon var Richard Wagners eller Von Blows barn. I varje fall var hon
synnerligen lskvrd mot mig, och knde hon ngon svartsjuka, visade
hon den dock icke. Skulle en kvinna kunnat vara svartsjuk fr Thodes
skull, mste hon ha dmt sig till ett liv av nstan kinesisk tortyr, ty
alla dyrkade honom -- bde kvinnor och ynglingar. Han var den
magnetiska medelpunkten i alla sllskap. Det skulle fr vrigt vara
ganska intressant att f veta exakt vad svartsjuka innebr. Intet som
helst mmare frhllande uppstod mellan Thode och mig, fast vi
tillbragt s mycken tid tillsammans. Likafullt hade hans stt att
behandla mig gjort mig s verknslig, att det blott behvdes ett
vidrrande, stundom endast en blick, fr att jag skulle erfara
krlekens mest utskta njutning och intensitet, i samma frhllande
till verkligheten som en drm. Jag antar, att detta frhllande var
alltfr abnormt fr att kunna rcka lnge. Till sist kunde jag absolut
icke ta och jag verflls gng p gng av en egendomlig mattighet, som
ven inverkade p min dans.

P min turn var jag ensam och hade blott en kammarjungfru med fr att
passa upp p mig. Slutligen befann jag mig i ett sdant tillstnd, att
jag hrde Heinrichs rst kalla mig om natten, varp jag utan undantag
fick brev frn honom dagen drp. Mnniskor brjade tala om hur mager
jag var och kommenterade mitt elndiga utseende, som de ej kunde
frklara. Jag varken t eller sov, lg vaken hela natten och kunde ej
bli kvitt lidandet. Stndigt sg jag Heinrichs gon fr mig och hrde
hans rst. Efter sdana ntter kunde jag stiga upp i vnda och
frtvivlan och taga ett tidigt morgontg samt resa ver halva Tyskland
bara fr att f vara i hans nrhet en enda timme och drp ensam
tervnda till min verksamhet och min turn samt till nnu strre pina.

Detta farliga tillstnd bragtes ntligen till ett slut av min
impressario, som kom till mig med ett kontrakt som gllde Ryssland. S:t
Petersburg lg blott tv dagars resa frn Berlin, men frn det
gonblick man passerat grnsen, var det som man kommit in i en annan
vrld. Landet frvandlades till stora snsltter och vldiga skogar.
Den kalla snn -- de glnsande vita vidderna tycktes avkyla och svalka
min heta panna. Heinrich, Heinrich! Nu var han ter i Heidelberg och
frelste fr sttliga studenter om Michelangelos "Natten" och den
underbara "Guds Moder". Och hr var jag, mer och mer avlgsnande mig
ifrn honom, in i ett den vldiga kalla vithetens land, endast avbrutet
av fattiga byar, bakom vilkas frostverdragna fnster svagt ljussken
glindrade. nnu kunde jag frnimma hans stmma, fast svagare. Till sist
frso Venusbergets torterande tongngar, Kundrys stnanden och
Amfortas' smrteskri till en enda genomskinlig isglob.

Den natten drmde jag i min sovkup, att jag naken hoppade ut ur
fnstret i snn och famnades och rullades och frfrs i dess iskalla
armar. Vad skulle doktor Freud sga om den drmmen?




KAPITEL XVII.


r det inte omjligt att tro p en gudomlig frsyn, nr man tar upp sin
morgontidning och lser om tjugu personer, som omkommit vid en
jrnvgsolycka, mnniskor som icke tnkt en tanke p dden dagen frut,
eller ocks om en hel stad som frstrts genom versvmning? Varfr
skall man d vara s absurt egoistisk, att man tror p en makt, som
styr vra egna sm jag?

Men likvl finns det saker i tillvaron, som ro s ovanliga, att de
tidvis f mig att tro p frutbestmmelse. Tget till S:t Petersburg
till exempel, som skulle kommit fram klockan fyra p middagen, rkade
ut fr snhinder p vgen och kom fram klockan fyra nsta morgon, tolv
timmar frsenat. Ingen var nere vid stationen fr att mta mig. Nr jag
steg av tget, var temperaturen tio grader under fryspunkten. Jag hade
aldrig knt en sdan kyla. De ryska kuskarna med sina blgvantar p
hnderna togo sig vldiga karbrasor fr att hlla blodet flytande i
drorna.

Jag lmnade min kammarjungfru kvar med bagaget, tog sjlv en droska och
sade till kusken att kra till Hotel Europa. Hr var jag mitt i
Rysslands mrka gryningstimme, alldeles ensam p vg till mitt hotell,
nr jag pltsligt fick skda en syn, som i spklikhet erinrade om ngon
av Edgar Allan Poes fantasier.

P avstnd sg jag en lng procession, svart och sorgesam. Mn kommo
vandrande, hukade och dignande under likkistor, den ena efter den
andra. Kusken lt hsten g fot fr fot, bjde sig fram och gjorde
korstecknet. Jag stirrade p synen i den svaga morgondagern, fylld med
fasa. Frgade var det var. Fast jag inte frstod ryska, lyckades kusken
gra klart fr mig, att det var de arbetare, som dagen frut, den
olycksdigra 5 januari 1905, vapenlsa blivit nedskjutna utanfr
Vinterpalatset, drfr att de kommit fr att bedja tsaren om hjlp i
sin nd, om brd t sina hustrur och barn. Jag bad kusken stanna.
Trarna runno utfr mina kinder och frso dr till is, medan den
bedrvliga, ndlsa processionen drog frbi. Men varfr skulle de
begravas i dagbrckningen? Jo, fr att senare p dagen kunde det
framkallat revolution. Denna anblick var inte avsedd fr staden under
dagsljusets timmar. Grten sammansnrde min strupe. Med bottenls
indignation sg jag dessa stackars frkrossade arbetare bra sina
martyrer till graven. Om tget inte varit tolv timmar frsenat, hade
jag ej ftt bli vittne hrtill. Och hade jag ej ftt bli vittne
hrtill, skulle mitt liv tett sig annorlunda. Infr denna procession
vigde jag mig och alla mina krafter till folkets och de frtrampades
tjnst. Ack, hur sm och obetydliga frefllo mig ej mina personliga
frjder och lidanden. Hur vrdels till och med min konst, om den ej
kunde hjlpa dessa. Slutligen hade de sista olyckliga dragit frbi.
Kusken vnde sig undrande om och sg mina trar. ter korsade han sig
med en tlig suck och drev hsten vidare mot hotellet.

Jag kom upp i mitt praktfulla rum och gled ned i den mjuka bdden, dr
jag grt mig till smns. Men medmkan och det vanmktiga raseriet frn
denna tidiga morgontimme skulle hdanefter bra sin frukt hela mitt liv
igenom.

Rummet p Hotel Europa var kolossalt till omfng samt hgt i tak.
Fnstren voro tillslutna och ppnades aldrig. Luften kom in genom
ventiler hgt upp p vggen. Jag vaknade sent. Min impressario kom upp
till mig med blommor. Snart var mitt rum fullt drav.

Tv dar senare upptrdde jag infr eliten av S:t Petersburgs societet
p Saal des Nobles. Vad det mste frefallit egendomligt fr dessa den
praktfulla ryska balettens dilettanter med dess praktfulla dekorationer
och iscensttningar att se en ung flicka, ikldd en spindelvvstunn
tunika, upptrda framfr ett enkelt bltt draperi till Chopins musik
och dansa ut hela sin sjl, som om hon frstode Chopins sjl. Men redan
efter frsta dansen blev det stormande applder. Min sjl, som lngtade
och led under Preludiernas sorgsna toner, min sjl, som lngtade och
revolterade under Polonsernas dn, min sjl, som grt i rttfrdig
vrede vid tanken p den dr begravningsprocessionen i dagbrckningen,
denna min sjl kunde vcka denna rika, bortskmda och aristokratiska
publik till gensvar och applder -- hur sllsamt!

Nsta dag fick jag besk av en frtjusande liten dam, insvept i
sobelpls, med diamanter i ronen och halsen inlindad i prlhalsband.
Till min verraskning omtalade hon, att hon var den stora danssen
Kschesinskaja. Hon hade kommit fr att hlsa mig vlkommen i den ryska
balettens namn och inbjuda mig till galafrestllning p operan samma
kvll. Jag hade varit van vid enbar kyla och fientlighet frn baletten
i Bayreuth. De hade till och med gtt s lngt, att de strtt
glasskrvor p mattan, s att mina ftter skadades. Denna frndrade
uppfattning var fr mig bde gldjande och verraskande.

P kvllen hmtades jag i en magnifik, uppvrmd och med dyrbara
plsverk fylld vagn till Operan, dr en elegant loge, innehllande
blommor, konfekt och tre vackra exemplar av S:t Petersburgs _jeunesse
dore_ vntade mig. Jag bar fortfarande min lilla vita tunika och
sandaler och mste ha tagit mig mycket besynnerlig ut mitt i denna
samling av allt vad Petersburg gde av rikt och frnmt.

Jag r en fiende till baletten, vilken jag anser som en falsk och okta
konstart eller rttare som ngot utanfr alla konstens rmrken. Men
det var omjligt att lta bli att appldera Kschesinskajas lvlika
gestalt, dr hon fladdrade ver scenen, mer lik en frtjusande fgel
eller fjril n en mnsklig varelse.

Under mellanakten sg jag mig omkring och skdade vrldens sknaste
kvinnor i underbara dekolletterade toaletter, verhljda av juveler och
uppvaktade av herrar i eleganta uniformer -- ett skdespel av rikedom,
prakt och lyx, som var svrt att frst, nr man drmed jmfrde
begravningsprocessionen ett par dagar tidigare. Vad hade dessa leende,
lyckliga mnniskor fr frndskap med de andra?

Efter frestllningen var jag inbjuden till sup i Kschesinskajas
palats, dr jag trffade storfurst Mikael, vilken med en viss frvning
lyssnade till min plan angende en dansskola fr folkets barn. Jag
mtte ha frefallit dem komplett obegriplig, men de mottogo mig icke
frty med all, tnkbar hjrtlighet och slsande gstfrihet.

Ngra dagar senare fick jag besk av den bedrande Anna Pavlova, och
ter inbjds jag till en loge p Operan fr att se henne upptrda i den
hnfrande baletten "Gisle". Fast rrelsesystemet i dessa danser gick
stick i stv mot all mnsklig och artistisk uppfattning, kunde jag inte
heller nu lta bil att hjrtligt appldera Pavlovas frtjusande
gestalt, nr hon denna kvll svvade ver scenen.

Vid supn i Pavlovas hus, som var ngot enklare n Kschesinskajas
palats men fullt ut lika vackert, satt jag mellan de bgge mlarna
Bakst och Benoist och trffade vidare fr frsta gngen Serge
Diaghileff, med vilken jag kom i livlig diskussion om danskonsten,
sdan jag uppfattade den, kontra baletten.

Den kvllen gjorde Bakst en liten skiss av mig, som terger mitt allra
hgtidligaste ansikte med lockar som sentimentalt hnga ned p bgge
sidor drom. Bakst, som var clairvoyant, spdde mig i handen den
kvllen. Han sg dr tv kors, sade han och fortsatte: -- Ni kommer att
skrda mycken bermmelse, men ni skall mista de tv varelser ni lskar
mest p jorden -- Den gngen var hans profetia en gta fr mig.

Efter supn dansade den outtrttliga Pavlova p nytt, till sina vnners
frtjusning. Fast klockan blev fem p morgonen innan vi gingo vr vg,
bjd hon mig att komma klockan halv nio samma morgon, ifall jag hade
lust att se henne i arbete. Jag kom tre timmar senare -- jag medger,
att jag var ganska trtt -- och fann henne vid stngen i sin tyllkostym
och i frd med de mest krvande gymnastiska vningar, medan en gammal
herre med fiol markerade takten och sporrade henne till kade
anstrngningar. Det var den bermde mstaren Petitpas.

I tre timmar satt jag stel och frbryllad och betraktade Pavlovas
frbluffande skicklighet. Hon frefll att vara skapad av stl och
kautschuk. Hennes skna ansikte fick en martyrs lidande uttryck. Hon
hejdade sig ej ett enda gonblick. Hela meningen med detta slags
trning tycktes vara att helt och hllet avskilja kroppens gymnastiska
rrelser frn tanken. Men tankefrmgan kan endast bli lidande p att
hllas hjd ver denna rigorsa muskeldisciplin. Detta r raka
motsatsen till de teorier, p vilka jag grundat min skola, och enligt
vilka kroppen blir s att sga genomskinlig och ett tankens och andens
eget uttrycksmedel.

Nr klockan blev tolv, serverades lunchen, men vid bordet satt Pavlova
vit och blek och rrde knappast vid vare sig maten eller vinet. Jag var
fr egen del hungrig och t flere podjarskykotletter. Pavlova frde mig
tillbaka till hotellet och fortsatte sedan till en av de ndlsa
repetitionerna p Kungliga teatern. Jag sjnk trtt omkull p min sng
och somnade gott, prisande min lyckliga stjrna att intet ovnligt de
sknkt mig en balettdanss' levnadsbana.

ven fljande dag steg jag upp vid den oerhrda timmen klockan tta p
morgonen fr att beska kejserliga balettskolan, dr jag sg alla de
sm eleverna st i rader och g igenom denna tortyrexcercis. De stodo i
timtal p yttersta tspetsen, liksom offer fr en grym och meningsls
inkvisition. De stora, nakna danssalarna, blottade p alla frsknande
och inspirerande moment, med ett stort portrtt av tsaren som enda
prydnad p vggen, verkade p mig tortyrkammare. Mer n ngonsin knde
jag mig vertygad om att kejserliga balettskolan r en fiende bde till
natur och konst. Efter en veckas uppehll i S:t Petersburg for jag till
Moskva. Hr var publiken icke i brjan s entusiastisk som i S:t
Petersburg -- men jag fredrar att citera den store Stanislawsky:

Vid denna tid, 1908 eller 1909, jag minns icke ret exakt, lrde jag
knna tv av tidens stora snillen, vilka gjorde djupt intryck p mig --
Isadora Duncan och Gordon Craig. Jag kom av en hndelse att bevista
Isadora Duncans upptrdande -- jag hade ej frut hrt talas om henne
och icke heller lst ngon av annonserna, som bebdade hennes blivande
upptrdande i Moskva. Drfr blev jag mycket verraskad av att i den
tmligen ftaliga publiken finna ett vervgande procentantal av mlare
och skulptrer med Mamontov i spetsen, en hel mngd medlemmar av
baletten samt mnga premirhabituer och personer som lska ovanliga
upplevelser p teatern. Frsta anblicken av Duncan p scenen gjorde ej
ngot vidare intryck. Ovan vid att se en nstan naken gestalt p
scenen, kunde jag knappast uppfatta eller frst danserskans konstart.
Frsta numret p programmet mottogs med matta applder och svaga frsk
till visslingar. Men efter nnu ngra nummer, varav ett var synnerligen
fngslande, kunde jag icke lngre frbli likgiltig fr majoritetens
avvisande hllning och brjade demonstrativt appldera.

Nr mellanakten kom, skyndade jag, en den stora konstnrinnans nydpte
lrjunge, fram till rampen fr att appldera. Till min gldje fann jag
vid min sida Mamontov, som gjorde precis detsamma som jag, och i hans
nrhet befunno sig en ryktbar mlare, en bildhuggare och en frfattare.
Nr publiken sg, att bland de applderande funnos vlknda
Moskva-artister och skdespelare, blev det stor frvirring.
Visslingarna upphrde, och nr auditoriet frstod, att det gick fr sig
att appldera, blev bifallet allmnt och efterfljdes av inropningar
samt vid slutet av frestllningen ovationer.

Frn den gngen frsummade jag icke en enda av Duncans frestllningar.
Behovet av att ofta se henne dikterades hos mig av en inre, konstnrlig
knsla, som stod i intimt samband med hennes egen konst. Lngre fram,
nr jag blev frtrogen med hennes metoder liksom med hennes gode vn
Craigs ider, kom jag till insikt om att olika mnniskor i alla
vrldens hrn inom olika omrden skte inom konsten efter samma
naturligt framfdda skaparprinciper. Nr de mtas, hpna de ver
likheten mellan sina ider. Detta var precis det som hnde vid det
sammantrffande jag nu skildrar. Vi frstodo varandra nstan innan vi
hunnit yttra ett ord. Jag fick ej tillflle att lra knna Duncan vid
hennes frsta Moskvabesk. Men under andra besket kom hon till vr
teater, och jag mottog henne som en hedersgst, liksom hela vr trupp
lrt knna och hlla av henne som konstnrinna.

Duncan kan icke tala om sin konst logiskt och systematiskt. Hennes
ider upptrda hos henne hndelsevis, som resultat av de mest ovntade
vardagliga omstndigheter. Nr hon tillfrgades, vem som lrt henne
dansa, svarade hon exempelvis:

"Terpsichore. Jag dansade nda frn det gonblick jag kunde st p
ftterna. Jag har dansat hela mitt liv. Mnniskan, hela mnskligheten,
hela vrlden mste dansa. S har det varit, och s skall det alltid
frbli. Det r frgves som folk frsker hindra detta och inte vill
frst ett naturligt behov, som nedlagts i oss. _Et voil tout!_
slutade hon p sin oefterhrmliga fransk-amerikanska dialekt. En annan
gng frklarade hon p tal om en just avslutad frestllning, varvid
beskare kommit in i hennes kldloge och strt henne under
frberedelserna:

"Jag kan inte dansa p det sttet. Innan jag gr in p scenen, mste
jag placera en motor i sjlen. Nr den brjar arbeta, s rra sig mina
ben och armar och hela min kropp oberoende av min vilja. Men om jag
inte fr tid att stlla in motorn i sjlen, s kan jag inte dansa."

Vid den tiden var jag sjlv p spaning efter en verkligt skapande
motor, som skdespelaren mste lra sig stta in i sin sjl, innan han
trder in p scenen. Jag mste ha trkat ut Duncan med mina frgor. Jag
iakttog henne under hennes upptrdanden och hennes repetitioner, hur
hennes stegrade knsloverksamhet frsta gngen frndrade hennes
ansiktsuttryck, och hur hon med strlande gon vergick till att
uttrycka det som ftts i hennes sjl. Nr jag mindes alla vra
tillflliga samtal om konst, samt jmfrde vad hon gjorde med vad jag
sjlv gjorde, fick jag klart fr mig, att vi bda strvade efter ett
och detsamma fast inom olika konstgrenar. Under vra samtal om konst
nmnde Duncan oupphrligt Gordon Craigs namn, vilken hon ansg som ett
snille och en av de strsta inom samtidens teater.

"Han tillhr inte bara sitt land utan hela vrlden", sade hon, "och han
mste leva dr hans snille har de strsta mjligheterna att utveckla
sig och dr hela atmosfren r mest avpassad efter hans behov. Hans
plats r p er Konstnrliga teater."

Jag vet, att hon skrev mycket till honom om mig och vr teater och
frskte vertala honom att komma till Ryssland. Fr egen del begynte
jag ska vertala teaterdirektionen att inbjuda den store regissren
att komma till oss fr att ge vr konst nya impulser och lgga mer jst
i degen vid denna tidpunkt, d vr teater ntligen tycktes ha brutit
ned den sista hindrande muren. Jag mste gra mina kamrater full
rttvisa. De diskuterade saken som sanna konstnrer, och de beslto
lgga ned en stor summa p att fra vr konst framt."

Lika mycket som baletten fyllt mig med fasa, fyllde Stanislawskys
teater mig med entusiasm. Jag gick dit var kvll jag inte sjlv
upptrdde och mottogs med den strsta tillgivenhet av hela truppen.
Stanislawsky sjlv kom mycket ofta fr att se mig dansa och trodde, att
han genom att grundligt utfrga mig skulle bli i stnd att verflytta
alla mina danser till en ny skola i sin teater. Men jag sade honom, att
detta bara kunde gras genom att brja med barn. Vid mitt nsta besk i
Moskva sg jag fr vrigt ngra unga vackra flickor i hans trupp
frska dansa, men resultatet var bedrvligt.

Som Stanislawsky hela dagen var strngt upptagen med repetitioner,
brukade han komma p besk till mig efter frestllningarnas slut. I
sin bok sger han: "Jag mste ha trkat ut Duncan med mina frgor".
Nej, han trkade ingalunda ut mig, jag var bristfrdig av iver att f
frmedla mina ider till andra.

Den kalla snluften och den ryska maten, i synnerhet kaviaren, hade
fullkomligt botat min klenhet, som frorsakats av mitt egenartade
svrmeri fr Thode. Nu lngtade hela min varelse efter kontakt med en
stark personlighet. En sdan mtte jag i Stanislawsky. En kvll
betraktade jag honom, dr han stod framfr mig med sin manliga gestalt,
sina breda axlar, sitt ltt grnande svarta hr, och just nr han
skulle g, lade jag hnderna p hans axlar, knppte dem sedan om hans
starka nacke, drog hans huvud ned mot mig och kysste honom p munnen.
Han tergldade mt min kyss, men han sg omttligt hpen ut, som om
detta varit det sista han vntat sig. Nr jag ville fortstta, drog han
sig hftigt tillbaka, betraktade mig med bestrtning och utbrast: --
Men vad skulle vi ta oss till med barnet? -- Vilket barn? frgade jag.
-- Vrt barn, naturligtvis. Vad skulle vi gra med det? Ty, fortfor han
majesttiskt, jag skulle aldrig g med p att mitt barn uppfostrades
utanfr min personliga vervakning, och det skulle stlla sig svrt i
mitt nuvarande hushll.

Hans gravallvarliga uppfattning om detta barn blev fr mycket fr min
humor. Jag brast i skratt, han stirrade frskrckt p mig, lmnade mig
och rusade nedfr hotellkorridoren. Jag skrattade gng p gng under
aftonens lopp vid blotta tanken, men trots min munterhet var jag
frtvivlad och frargad drjmte. De unga mn jag trffat i
Kschesinskajas loge skulle givit vad som helst fr att f uppvakta mig,
men de trkade ut mig till leda, bara de ppnade munnen. Det r vl
detta som menas med att vara "cerebrale". Efter umgnget med
spirituella och kultiverade mn som Charles Hall och Heinrich Thode
frmdde jag icke mer uthrda att sllskapa med _la jeunesse dore_.

Mnga r eftert berttade jag denna episod fr Stanislawskys hustru,
som vervldigades av munterhet och utropade: -- O, det r s likt
honom! Han tar livet s frfrligt allvarligt.

Under ett kort besk i Kieff, dit jag gjorde en avstickare frn Moskva,
stllde massor av studenter upp sig p den ppna platsen framfr
teatern och ville ej lta mig passera, frrn jag lovat att ge en
srskild frestllning fr dem, d teaterns biljettpriser voro
betydligt ver deras ekonomiska resurser. Efter frestllningens slut
stodo de fortfarande dr ute och demonstrerade hftigt mot
teaterledningen. Jag stllde mig upp i slden och talade till dem --
jag sade dem, hur stolt och lycklig jag var ver att genom min konst
kunna inspirera Rysslands intellektuellt betonade ungdom -- ingenstdes
i vrlden, sade jag, frga studenterna s mycket efter konst och ideal
som i Ryssland.

Detta mitt frsta besk i Ryssland mste avbrytas p grund av tidigare
uppgjorda engagemang, som terkallade mig till Berlin. Innan jag for,
hade jag emellertid undertecknat kontrakt om att tervnda till
Ryssland p vren. Trots att besket varit s kort, hade jag dock
hunnit f ett starkt intryck av landet och folket. Dr rdde mycken
strid fr och emot mina ideal, och det utkmpades till och med en duell
mellan en fanatisk _balettoman_ och en Duncanentusiast. Det var frn
denna tid, som den ryska baletten brjade taga upp Chopins och
Schumanns musik samt skruda sig i grekiska drkter; ngra av balettens
medlemmar gingo till och med s lngt, att de togo av sig skor och
strumpor...




KAPITEL XVIII.


Jag tervnde till Berlin med ett fast beslut att nu ntligen starta
min lnge ptnkta skola utan vidare drjsml och tvekan. Jag
anfrtrodde mina planer t min mor och Elizabeth, vilka voro lika
entusiastiska fr saken som jag sjlv. Vi begynte gonblickligen -- med
den fart, som alltid utmrkte oss -- leta efter ett lmpligt hus fr
den blivande skolan, och inom en veckas frlopp hade vi ftt tag p en
villa vid Trauden Strasse i Grnewald, som just blivit frdigbyggd. Den
kpte vi.

Vi buro oss t precis som om vi hrt hemma i Grimms sagor. Vi vandrade
till Wertheimer och kpte fyrtio sm sngar, var och en frsedd med
vita musslinsgardiner, ombundna med bl band. Vi skulle gra vr villa
till ett riktigt barnens paradis. I husets mitthall placerade vi en
kopia av den heroiska Amazonen i dubbel kroppstorlek, i den stora
danssalen della Robbia-reliefer och Donatellos dansande barn. I
sovrummet placerade vi ocks della Robbia -- bl och vita smbarn, samt
madonnan och barnet, venledes i bltt och vitt, inramat i
fruktgirlander.

Dessa idealframstllningar av barnkroppar, basrelieferna och
skulpturerna av barn i deras spdaste r och ven bcker och tavlor med
liknande bilder -- ville jag ha i skolan, drfr att de tergvo
barnen, sdana alla tiders mlare och bildhuggare tnkt sig dem --
grekiska vasmlningar av dansande barn, sm tanagrafigurer, Donatellos
dansande barngrupp -- en skimrande barnmelodi -- och Gainsboroughs
dansande smttingar.

Alla dessa figurer ha en viss frndskap i formernas och rrelsernas
naiva grace, som om barn av alla tidsldrar mttes och toge varandra i
hand ver rhundradena. Och de riktiga barnen i min skola, som rrde
sig och dansade mitt ibland dem, skulle skerligen utvecklas till att
likna dem och omedvetet i rrelser och ansiktsuttryck terspegla ngot
av samma glttighet och barnsliga behag. Det skulle bli deras frsta
steg hn emot sknhet, deras frsta steg fram mot dansens nya konst.

I villan placerade jag vidare bilder av dansande, springande och
hoppande unga flickor -- dessa unga spartanskor som i gymnasierna
trnades i strnga kroppsvningar, s att de blevo mdrar till hjltar
och krigare, dessa lttfotade lperskor, som rligen vunno pris,
utskta bilder i terrakotta med flygande sljor och fladdrande drkter,
unga flickor som dansade hand i hand. De representerade det framtida
ideal, som skulle uppns, och min tanke var den, att mina elever skulle
lra sig knna en frtrolig krlek till dessa gestalter, dagligen mer
och mer komma att likna dem och fr varje dag tillgna sig ngot av
deras harmonis hemlighet. Ty jag trodde entusiastiskt, att endast genom
att vcka viljan till sknhet kan man uppn sknhet.

Fr att uppn den harmoni jag syftade mste mina elever vidare fr
varje dag genomg vissa vningar, inriktade p detta ml. Men det var
vningar, tillrttalagda s att de skulle verensstmma med deras egen
innersta vilja, fr att de allts skulle utfra dem med fullkomlig
villighet och glatt humr. Var och en av dessa rrelser skulle icke
blott vara ett medel till mlets ernende, utan ett ml i och fr sig
-- ett ml som skulle tillkomna och krna varje dag i livet.

Gymnastik mste vara grunden till varje slag av fysisk fostran. Kroppen
mste ovillkorligen f fullt upp med sol och luft, dess utveckling
mste ovillkorligen frsigg metodiskt. Alla kroppens vitala krafter
mste lockas fram och fullfljas till det yttersta. Detta r
gymnastiklrares uppgift. Drefter kommer dansen. In i den harmoniskt
utvecklade, till hgsta grad av energi trnade mnniskroppen trnger
dansens ande. Fr gymnasten ro kroppskulturen och kroppens rrelser
sjlvndaml, fr den dansande ro de blott medel. I dansen mste
kroppen glmmas, den r endast ett instrument, harmoniskt och av vl
avvgda proportioner, och kroppens rrelser ro icke som i gymnastiken
kroppens rrelser rtt och sltt, utan genom kroppen uttrycka de
sjlens frnimmelser och tankar.

Meningen med dessa dagliga vningar r att av kroppen, vid varje steg i
dess utveckling, skapa ett s fullndat instrument som mjligt, ett
instrument till att ge uttryck t den harmoni, vilken, under det den
genomstrmmar och skiftar i allt och alla, stdse r frdig att flda
ver i den varelse, som r beredd fr densamma. vningana skola begynna
med en enkel gymnastisk preparering av musklerna fr att ge dem
smidighet och styrka. Frst efter dessa gymnastiska vningar komma de
frsta dansstegen. Frst i ordningen bland dessa sistnmnda kommer den
enkla rytmiska gngen eller marschen i lngsamt tempo efter enkla
rytmer. Drefter vergr man till rask gng eller marsch efter mer
komplicerade rytmer, s fljer sprngmarsch, frst lngsam, sedan med
lngsamma hopp vid vissa moment i rytmen. Genom liknande vningar lr
man sig ljudskalans toner, och p enahanda stt lrde sig mina elever
rrelseskalans toner. Dessa toner kunna fljaktligen insttas i de mest
varierande och subtila harmonikomplex.

Men dessa vningar skulle endast utgra en del av mina elevers studier.
Barnen voro alltid ifrda ltta, vackert draperade drkter, bde under
lekar och idrott, p promenader och i skogen, dr de hoppade och
sprungo som vanliga smttingar, tills de en dag skulle ha lrt sig
konsten att genom rrelser uttrycka sig lika naturligt som andra
uttrycka sig i tal och sng.

Barnens studier och iakttagelser skulle dock ej bara hmtas frn
framstllningar i konst utan framfr allt frn rrelserna i naturen.
Molnens rrelser, de vajande trden, fgelns flykt och lvens dallrande
fr vinden skulle alla ha sin srskilda betydelse fr dem. De skulle
lra sig iakttaga de speciella srdragen i varje enskild rrelse. De
skulle inom sig sjlva lra att uppfatta det hemlighetsfulla, fr andra
oknda sambandet med naturens hemligheter, ty varje del av deras
smidiga, vlvade kroppar skulle ha lrt sig att giva gensvar p
naturens melodi och sjunga med den.

Fr att vrva elever till skolan annonserade vi i de ledande
tidningarna, att Isadora Duncanskolan ppnats och toge emot begvade
barn i ndaml att uppfostra dem i den konst, som jag smningom
hoppades kunna sknka t alla folkets barn. Skolans pltsliga ppnande
utan fregende frberedelser, kapital eller vederbrlig organisation
var naturligtvis det mest frhastade fretag man grna kunde tnka sig
och drev min impressario till frtvivlan. Han planerade oavltligen
vrldsturner fr min rkning, och jag insisterade, ena gngen p att
tillbringa ett r i Grekland, ngot som han kallade att da bort tiden,
andra gngen p att frdrva hela min karrir genom att upptaga och
arbeta med vad han ansg fullkomligt onyttiga barnungar. Men detta stod
alldeles i verensstmmelse med alla vra vriga fretag, samtliga i
hgsta grad opraktiska, olmpliga och impulsiva.

Frn Kopanos snde Raymond oss allt mer oroande meddelanden. Den
artesiska brunnen blev ideligen allt kostsammare. Varje vecka blev
utsikten att finna vatten allt mindre och mindre. Utgifterna fr
Agamemnons palats vxte till sdana hrresande siffror, att jag
ntligen tvangs att sga stopp. Kopanos har sedan dess frblivit en
skn ruin p sin kulle och vid varenda grekisk revolution
ofrnderligen begagnats som fstning. Den str dr n i dag, kanske
som ett framtida hopp.

Jag beslt nu, att alla mina tillgngar skulle undantagslst anvndas
p en skola fr all vrldens ungdom, och jag valde Tyskland till dess
hemort i egenskap av den medelpunkt fr filosofi och kultur, som jag d
trodde detta land vara.

Det kom mngder med barn som svar p annonsen. Jag minns en dag, nr
jag kom hem frn en matin och fann hela gatan blockerad av frldrar
med ty tfljande avkomma. Kusken vnde sig om p bocken och avgav en
frklaring:

-- _Eine verrckte Dame, die dort wohnt, die eine Ankundigung in die
Zeitung gestellt hat, dass sie Kinder sehr gern haben will._

Jag minns nu inte riktigt hur vi bar oss t fr att vlja ut barnen.
Jag var till den grad ivrig att f de fyrtio sm sngarna upptagna, att
jag tog barnen utan vidare gallring, endast ledd av ett lskligt leende
eller vackra gon, och jag gjorde mig inte heller reda fr huruvida de
hade frutsttningar fr att lra sig dansa.

I Hamburg kom till exempel en dag en herre i verrock och hg hatt in i
min salong p hotellet, brande i famnen ett knyte, insvept i en stor
schal. Han placerade knytet p bordet, och nr jag ppnade det,
blickade mig till mtes tv stora, frvntansfulla gon -- det var ett
fyrars barn, det tystaste barn jag ngonsin trffat. Hon sade ej ett
ord, gav ej ett ljud ifrn sig. Mannen sjlv tycktes ha synnerligen
brtton. Han frgade mig, om jag ville ta barnet och vntade ntt och
jmnt p svar. Med min vanliga brist p frutseende gick jag in p att
behlla barnet, och han avdunstade, varefter jag aldrig sett skymten av
honom.

Detta var ju ett underligt stt att lmna ett barn i mina hnder,
ungefr som om det varit en docka. P tgresan mellan Hamburg och
Berlin kom jag underfund med att flickan hade hg feber -- det var ett
svrt fall av krtelinflammation -- och i tre veckor kmpade vi sedan i
Grnewald med dden om detta lilla liv, bitrdda av tv skterskor och
den frtrfflige doktor Hoffa, den bermde kirurgen, som var s
frtjust ver min id med denna skola, att han gjorde mig tjnster
gratis.

Dr Hoffa yttrade ofta till mig: -- Det hr r ingen skola, det r ett
sjukhus. Alla de hr barnen ha rftliga anlag, och ni fr hnderna
fulla inte med att lra dem dansa, men att ver huvud taget hlla dem
vid liv. -- Dr Hoffa var en av mnsklighetens strsta vlgrare, en
framstende kirurg, som frtjnade fabulsa summor p sina operationer,
och som sedan anvnde hela sin frmgenhet p ett sjukhus fr fattiga
barn, som han helt och hllet ensam underhll straxt utanfr Berlin.
nda frn det min skola brjade sin verksamhet, utnmnde han sig sjlv
till dess lkare och hgsta tillsyn i allt som gllde barnens hlsa och
skolans sanitra frhllanden. Utan hans outtrttliga hjlp skulle jag
aldrig kunnat stadkomma sdana utomordentliga resultat med barnen, som
fallet blev. Hoffa var en stor, robust man med vackert ansikte och rda
kinder; hans vnliga leende fick barnen att hlla lika mycket av honom
som jag gjorde.

Att vlja ut barnen, organisera skolan, brja undervisningen och sedan
hlla den ordinarie dagordningen gende, upptog hela vr tid. Trots att
min impressario meddelade mig, att framgngsrika efterapare av min
verksamhet gjorde succs bde i London och p andra hll, kunde
ingenting frm mig att bryta upp frn Berlin. Varje dag mellan fem och
sju var jag sysselsatt med att lra barnen dansa.

De gjorde fenomenala framsteg, och jag tror, att deras utmrkta hlsa
till stor del berodde p den mycket frnuftiga vegetariska diet, som Dr
Hoffa dekreterat. Han hyste den sikten, att barnens vlbefinnande
fordrar frska grnsaker och mycket frukt men intet ktt.

Vid denna tidpunkt var min popularitet i Berlin nstan otrolig. Jag
benmndes "die gttliche Isadora", och det ryktades till och med att
nr sjuka mnniskor kommit till teatern och sett mig, hade de blivit
friska. Varenda matin kunde man f skda den sllsamma anblicken av
sjuka mnniskor, som buros dit p brar. Jag hade aldrig haft ngon
annan drkt n min vita tunika och sandaler p mina bara ftter.
Publiken kom till mina upptrdanden i ngot som liknade religis extas.

En kvll, nr jag skulle hem frn teatern, spnde studenterna hstarna
frn min vagn och drogo mig uppfr Siegesalle. Mitt under vgen
begrde de, att jag skulle tala till dem. Jag steg upp i vagnen -- det
fanns fortfarande inte bilar d -- och tilltalade studenterna ungefar
s hr:

-- Det finns ingen strre konst n skulptrens. Men hur kunna ni,
konstlskande mnniskor, tillta denna frfrliga skandal mitt i
hjrtat av er stad? Se p dessa statyer! Ni studera konst allesammans,
men om ni vore konstlskare i sjl och hjrta, skulle ni i denna kvll
taga stenar och frstra dem. Konst? r detta konst? Nej? Det r
Kaiserns visioner.

Studenterna voro av samma uppfattning som jag och tjto instmmande.
Hade inte polisen nrmat sig, hade de frmodligen fljt min uppmaning
och frstrt de grsliga vidundren.




KAPITEL XIX.


Det var en kvll 1905. Jag var i Berlin och hade upptrtt som vanligt.
I regel ger jag icke akt p publiken nr jag dansar -- den frefaller
mig nrmast som en stor gud, representerande Mnskligheten -- men denna
kvll hade jag dock varit medveten om en person, som satt p frmsta
bnken. Icke s att jag sett p honom eller mrkt vem det var, men jag
var pyskiskt medveten om hans nrvaro, och nr frestllningen var
ver, kom en hrlig mnniska in i min kldloge. Men han var ytterligt
uppretad.

-- Ni r underbar! utbrast han. Ni r underbar! Men varfr har ni
stulit mina ider? Var har ni ftt tag i min scendekoration?

-- Vad r det ni talar om? Det r mina egna bl draperier. Jag hittade
p dem, nr jag var fem r gammal, och jag har dansat framfr dem nda
sedan dess.

-- Nej, det r mina dekorationer och mina ider. Men ni r den varelse
jag har gtt och frestllt nig i dem. Ni r min drms levande
verklighet.

-- Men vem r ni?

D hrde jag frn hans mun dessa underbara ord:

-- Jag r Ellen Terrys son.

Ellen Terry, mitt ideal bland kvinnor. Ellen Terry...

-- , ni ska komma med oss hem och ta kvllsmat, sade min
omisstnksamma mor. Eftersom ni r s intresserad fr Isadora, fr ni
lov att komma hem till oss.

Och Craig fljde med oss hem.

Han var vild av hnfrelse. Han ville frklara alla sina ider, sin
konst, sina avsikter...

Och jag var ytterligt intresserad.

Men de andra blevo undan fr undan smniga och avlgsnade sig under
allehanda urskter fr att g till vila. Craig fortfor att prata om den
sceniska konsten, hela tiden illustrerande sina ord med tbrder.

Mitt i alltsammans sade han pltsligt:

-- Ja, men vad gr ni hr fr slag? Ni, en stor konstnrinna, och bor
mitt i er familj? Det r ju absurt. Jag var den som sg er och uppfann
er. Ni tillhr min scenuppsttning.

Craig var lng och senig, hans ansikte erinrade om hans underbara mors,
men det var om mjligt nnu finare. Trots hans kroppslngd fanns det
ngot feminint hos honom, srskilt kring munnen, som var knslig, med
tunna lppar. De gyllne lockarna frn hans barnportrtt -- Ellen Terrys
lille guldlockige son, som var s vlbekant fr londonpubliken -- hade
nu mrknat en smula. De mycket nrsynta gonen lyste som stlblanka
lgor bakom glasgonen. Han gjorde ett intryck av en viss mtlighet,
en nstan kvinnlig vekhet. Endast hnderna med de bredtoppiga fingrarna
och de kinesiskt fyrkantiga tummarna skvallrade om styrka. Han brukade
skrattande tala om dem som mrdartummar -- "lagom att strypa dig med,
min vn".

Liksom hypnotiserad lt jag honom hnga en cape ver min vita tunika.
Han tog mig vid handen, och vi ilade nedfr trapporna ut p gatan. Dr
anropade han en droska och sade p sin allra bsta tyska:

-- _Meine Frau und mich, wir wollen nach Potsdam gehen_.

Vi kommo till Potsdam i daggryningen. Dr drucko vi kaffe p ett litet
hotell, dr man just slagit upp porten. Nr solen gtt upp, tervnde
vi till Berlin. Dit kommo vi klockan nio, och vr enda tanke var denna:
-- Vad ska vi nu ta oss till? -- Vi kunde inte tervnda till min mor,
vi foro till en vninna, som tog emot oss med stor vnlighet och bjd
oss p stekta gg och kaffe. Drp fick jag lgga mig och sova i hennes
sngkammare. Jag vaknade ej frrn p kvllen. D tog Craig mig med sig
upp i sin studio, hgst upp i ett hgt hus i Berlin. Golvet var svart
och bonat, och konstgjorda rosenblad voro strdda ver det.

Hr var det icke frga om en ung man, som lskade en ung kvinna. Hr
var det frga om tvenne tvillingsjlars mte. Det ges en lycka, s
fullndad, s fullkomlig, att den knappast kan verlevas. I Craigs
studio fanns ingen soffa, ingen bekvm stol och ingen mat. Golvet var
vilolger, inga pengar hade han, och jag tordes inte g hem efter
dylika. Jag stannade hos honom i tv veckor. Han lt hmta mat p
kredit, och nr den anlnde, gmde jag mig ute p balkongen, varefter
jag smg mig in och delade den ansprkslsa mltiden.

Under tiden gick min stackars mor omkring p alla polisstationer och
alla beskickningar och beklagade sig ver att ngon usel frfrare
bortfrt hennes dotter. Min impressario var vild av ngest ver mitt
pltsliga frsvinnande. Stora skdarskaror mste avvisas, ingen visste
vad som hnt. I tidningarna infrde man frsiktigtvis ett meddelande,
att Miss Isadora Duncan allvarligt insjuknat och tills vidare mst
instlla sina upptrdanden.

Nr tv veckor gtt, tervnde vi till min mor, och hur djupt frlskad
jag n var i Craig, mste jag dock medge, att jag var en smula trtt
att sova p ett hrt trgolv och ej ha ngot annat n konserver att
ta.

Nr min mor fick se Craig, utbrast hon:

-- Usling! Lmna genast huset!

Hon var mttlst frbittrad p honom.

Gordon Craig r ett av vr tids mest sregna snillen, en varelse som
Shelley, skapad av eld och blixt. Han har givit impulsen till hela den
nya riktningen inom modern teater. Visserligen har han sjlv aldrig
tagit aktiv del i den praktiska verksamheten p scenen. Han har dvalts
fr sig sjlv och drmt, men hans drmmar ha blivit inspirationen till
allt det som r sknt i vr moderna teater. Utan honom skulle vi ej
haft Reinhardt, Jacques Copeau, Stanislawsky. Utan honom skulle vi
fortfarande suttit dr med den realistiska iscensttningen, dr
vartenda lv syntes p trden och husens drrar kunde ppnas och
stngas.

Craig var en utomordentlig fljeslagare. Han var en av de f mnniskor
jag ngonsin trffat, som befunno sig i yppersta form frn morgon till
kvll. Redan med den frsta koppen kaffe p morgonen fattade hans
fantasi eld och gnistrade. En vanlig promenad genom gatorna tillsammans
med honom var som att promenera i Egyptens gamla Tebe i sllskap med en
versteprst.

Vare sig det berodde p hans ovanliga nrsynthet eller ngot annat,
kunde han ibland tvrt stanna, ta fram penna och block och, i det han
betraktade ngot grsligt exemplar av modern tysk arkitektur, ett
bostadshus av "die neue Kunst"-slaget, utbreda sig ver hur sknt detta
var. Drunder begynte han med febril fart gra en skiss drav, vilken,
nr den vl var frdig, liknade Dendras tempel i Egypten.

Han kunde bli fullkomligt hnryckt ver ett trd, en fgel eller ett
barn han sett p vgen. Man hade aldrig ett enda trkigt gonblick
tillsammans med honom. Antingen befann han sig i ett stadium av hgsta
hnfrelse, eller ock var hans sinnesstmning den rakt motsatta, d
hela himlen med ens tycktes svartna och hela luften fylldes av fasa. D
tyckte man, att ens andedrkt lngsamt pumpades ur ens kropp och
ingenting fanns kvar annat n nattsvart ngest.

Allt eftersom tiden led, blevo dessa dystra sinnesstmningar allt
vanligare. Varfr? Jo, fr det frsta emedan jag, nr helst han sade:
-- Mitt arbete! Mitt arbete! -- milt brukade genmla: -- Ja, ja, ditt
arbete. Det r underbart. Du r ett snille -- men jag har min skola,
som du vet. -- Varp han brukade sl nven i bordet: -- Ja, men mitt
arbete! -- Varp jag svarade: -- Ja, det r nog mycket betydelsefullt.
Ditt arbete r inramningen, men i frmsta rummet kommer det levande
vsendet, ty frn sjlen utstrlar dock allting. Frst kommer min
skola, den strlande mnskliga varelsen, som rr sig i fullndad
sknhet, drnst kommer ditt arbete, den fullndade inramningen t
denna varelse.

Dessa vra samtal slutade ofta i skmttad, dyster tystnad. Drp
brukade kvinnan inom mig vakna i frskrckelse. -- , lskling, har jag
frnrmat dig nu? -- Han: -- Frnrmat? Nej, fr all del! Alla kvinnor
r odrgliga phng, och du r ett odrgligt phng, som hindrar mig i
mitt arbete. Mitt arbete! Mitt arbete!

Och s brukade han g ut och sl igen drren efter sig. Frst bullret
av denna igenslagna drr brukade vcka mig till medvetande om den
frfrliga katastrofen. Jag satt dr och vntade p hans terkomst, och
nr han inte kom, tillbragte jag natten i grt och frtvivlan. S tog
sig tragedien ut. D dessa scener allt oftare upprepades, blev
slutligen vr tillvaro ytterligt oharmonisk och omjlig.

Det var mitt de att vcka denne snillrike mans krlek, och det var
ven mitt de att frgves ska frena min egen verksamhet med denna
hans krlek. Otnkbara kombination! Efter vra frsta krleksveckor
begynte den hftigaste kamp som ngonsin utstritts, den mellan Gordon
Craigs snille och min egen konstnrliga ingivelse.

-- Varfr gr du inte slut p det hr? brukade han sga. Varfr ska du
ndvndigt upp p scenen och vifta med armarna? Varfr kan du inte
stanna hemma och formera mina pennor?

Och likvl uppskattade Craig min konst s som ingen annan uppskattat
den. Men hans _amour propre_, hans konstnrsffnga ville ej tillta
honom att medgiva, att en kvinna kunde vara konstnr.

Min syster Elizabeth hade lyckats f till styrelse fr skolan i
Grnewald ett antal mycket framstende och frnma damer i Berlin. Nr
de fingo hra talas om Craig, snde de mig en lng skrivelse med
hgtidliga frebrelser och frklarade, att de, ssom tillhrande den
hgre societeten, icke lngre kunde st som beskyddarinnor av en skola,
vars ledarinna visat sig hysa sdana lsa moralbegrepp.

Frau Mendelssohn, hustru till den store bankiren, utsgs av damerna att
frambra denna skrivelse till mig. Nr hon kom till mig med det
frfrliga dokumentet, betraktade hon mig med en osker blick, brast
drp i grt, slngde brevet p golvet, tog mig i famn och utbrast: --
Tro inte, att jag varit med om att underteckna den dr elndiga
skrivelsen. Men de andra damerna r det ingenting att gra t. De vill
inte lngre st som skolans beskyddarinnor. Men de gillar fortfarande
din syster Elizabeth.

Nu hade Elizabeth nog sina ider, hon med, men hon aktade sig fr att
lta dem komma till offentlighetens knnedom. Jag insg fljaktligen,
att dessa damers uppfattning var den, att vad som helst gr fr sig,
bara det inte pratas drom. Detta frargade mig till den grad, att jag
hyrde Philharmoni-salen och dr hll en frelsning om dansen som
frigrelse samt slutade mitt anfrande med att pldera fr kvinnans
rttighet att lska och fda barn nr hon s nskade.

Naturligtvis, yttrade jag, kommer folk att sga: men hur ska det g med
barnen? Nja, jag kan nmna namnen p mnga framstende mnniskor, som
icke blivit fdda inom ktenskapet. Detta har ingalunda hindrat dem
frn att n fram till bde rikedom och anseende. Men bortsett hrifrn,
hur kan en kvinna ing ktenskap med en man, som hon tror vara s usel,
att han i hndelse av slitningar icke skulle vilja frsrja sina egna
barn? Om hon tror att han r s beskaffad, varfr gifter hon sig d med
honom? Sanning och msesidigt frtroende mste vl dock vara de frsta
frutsttningarna fr krlek. Som sjlvfrsrjande kvinna tror jag i
alla fall, att om jag hembr det stora offret av kraft och hlsa och
till och med riskerar livet fr att f ett barn, s skulle jag
sannerligen icke gra det, om mannen ngon gng i framtiden kunde komma
och hvda, att barnet lagligen tillhr honom, samt att han vill ta det
ifrn mig och bara lta mig trffa det tre gnger om ret.

En mycket spirituell amerikansk skriftstllare genmlte en gng till
sin lskarinna, nr hon undrade vad deras barn skulle tnka om dem,
ifall de icke gift sig: -- Om ditt barn och mitt barn vore ett sdant
slags barn, s skulle vi inte fsta oss vid vad det tnkte om oss.

Denna min frelsning frorsakade stor skandal. Halva publiken
sympatiserade med mig, den andra hlften visslade ut mig och kastade
allt vad de fick tag i upp p podiet. Sedan denna ogillande publik
lmnat salen och jag stannat kvar med de vriga, hade vi en intressant
diskussion om kvinnans rttigheter och den ortt som begs mot henne --
en diskussion som var betydligt framom kvinnorrelsens stndpunkt i
vra dar.

Jag bodde fortfarande vid Victoria Strasse, medan Elizabeth flyttade ut
och slog sig ned i sjlva skolan. Min mor oscillerade mellan de bgge
platserna. nda frn och med nu brjade min mor, som hittills under
tider av umbranden och olyckor burit alla bekymmer med beundransvrt
tlamod, finna livet ganska ledsamt. Kanske var det p grund av hennes
irlndska temperament, som hon icke kunde finna sig i medgng lika bra
som i motigheter. Hennes lynne blev hgst ojmnt. Hon var ofta i en
sinnesstmning, d ingenting passade henne. Fr frsta gngen sedan vi
rest till utlandet, brjade hon uttrycka lngtan hem till Amerika och
talade om hur mycket bttre allting var dr -- maten och s vidare.

Nr vi togo henne med oss p den finaste restaurangen i Berlin fr att
gra henne till lags och frgade henne: Mor, vad vill du ha fr ngot?
kunde hon svara: -- Jag vill ha rkor. -- Om det inte var rkssong,
kunde hon fara ut i frbannelser ver landet, detta usla land, dr det
inte fanns rkor, samt vgra frtra ngot alls. Rkade det finnas
rkor, kunde ter beklaga sig och tala om hur mycket bttre rkorna
voro i San Fransisco.

Jag tror, att allt detta till stor del berodde p den ensidiga tillvaro
hon frt, genom att hon i s mnga r uteslutande gnat sig t sina
barn. Nu, nr vi funnit andra intressen, som s upptogo vr tid, att de
stndigt drogo oss bort frn henne, insg hon, att hon frntt de bsta
ren av sitt liv p oss och icke behllit ngot fr sig sjlv -- ngot
som jag tror mnga mdrar gra, i synnerhet i Amerika. Hennes lynnighet
tilltog mer och mer, och hon uttalade stndigt sin lngtan att
tervnda till sin hemstad, vilket hon kort eftert ocks gjorde.

Mina tankar voro stndigt hos villan i Grnewald och dess fyrtio sm
sngar. Vad det nd r oberkneligt -- hade jag trffat Craig ngra
mnader tidigare, hade dr aldrig funnits ngon villa eller ngon
skola. I honom fann jag en sdan tillfredsstllelse, att jag aldrig
skulle knt behovet av att grunda en skola. Men nr nu denna min
barndomstanke blivit verklighet, blev den fr mig till en fix id.

Efter ngon tid upptckte jag -- det fanns ej ringaste tvivel om saken
-- att jag vntade ett barn. Jag drmde, att Ellen Terry visade sig fr
mig i den skimrande drkt hon brukade bra i "Imogene", ledande vid
handen ett litet blont barn, som fullkomligt liknade henne, och ropande
till mig med sin underbara stmma: -- Isadora, lska! lska... lska...

Frn detta gonblick visste jag vad som skulle komma till mig ur det
skumma Intets vrld. Det var ett sdant barn, som skulle komma och
bringa mig gldje och sorg. Gldje och sorg. Fdelse och dd. Rytmen i
livet dans.

Det gudomliga budskapet sjng inom mig. Jag fortfor att dansa fr
publiken, att undervisa i min skola.


Stackars Craig var rastls, otlig och olycklig, och gng p gng
utbrast han: -- Mitt arbete! Mitt arbete! Mitt arbete!

Ideligen detsamma, om och om igen -- den grymma naturen som hindrande
stller sig i konstens vg. Men jag fann trst i min ljuvliga drm om
Ellen, en drm, som fr vrigt upprepades tv gnger.

Vren kom. Jag hade undertecknat kontrakt om upptrdande i Danmark,
Sverige och Tyskland. I Kpenhamn verraskades jag i hg grad av de
unga kvinnornas intelligenta och lyckliga uppsyn, dr de vandrade p
gatorna, ensamma och fria, alldeles som ynglingar med studentmssor p
sina mrka lockar. Jag blev alldeles hpen, jag hade aldrig sett s
frtjusande flickor. Och jag fick vidare veta, att Danmark var det
frsta land, dr kvinnorna ftt rstrtt.

Jag mste fretaga denna turn p grund av de vldiga omkostnader min
skola drog. Jag hade anlitat mina yttersta tillgngar och hade inga
pengar kvar.

I Stockholm var publiken ofantligt entusiastisk, och efter
frestllningen eskorterades jag av flickorna frn Gymnastiska
centralinstitutet till mitt hotell; hela vgen sprungo och hoppade de
bredvid min vagn i lutter frtjusning ver att se mig. Jag beskte
deras institut, men besket gjorde mig ingalunda till proselyt. Den
svenska gymnastiken synes mig avsedd fr en statisk, orrlig kropp, men
har intet att skaffa med den levande, vibrerande mnniskokroppen.
Dessutom betraktar den muskulaturen som sjlvndaml, i stllet fr att
den blott skall vara den mekaniska ramen, en aldrig sinande klla av
tillvxt. Svensk gymnastik r ett falskt system av kroppskultur, emedan
den icke rknar med fantasien och endast betraktar kroppen som ett
objekt i stllet fr rrlig, vital energi.

I de skolor jag var i frskte jag efter bsta frmga klargra detta
fr eleverna. Men som jag vntat, frstodo de fga hrav.

Medan jag var i Stockholm, skickade jag en hlsning till Strindberg,
som jag storligen beundrade, och bjd honom komma och se mig upptrda.
Han svarade, att han aldrig gick ngonstans, och att han hatade
mnniskorna. Jag erbjd honom att f sitta dold intill sjlva scenen,
men inte ens d kom han.

Efter en framgngsrik ssong i Stockholm tervnde vi till Tyskland
sjvgen. Jag knde en intensiv lngtan efter att vara i havets nrhet.
Frst reste jag nu till Haag och drifrn till en liten by vid namn
Nordwyck p Nordsjns kust. Hr hyrde jag en liten vit villa nere i
dynerna, Villa Maria.

Jag var till den grad oerfaren, att jag trodde, att ett barns fdelse
var en fullt naturlig procedur. Jag slog mig allts ned i denna villa,
belgen hundra miles frn nrmaste stad, och vnde mig till lkaren i
byn, med vilken jag i min okunnighet var fullt tillfreds, under det
han, s vitt jag nu frstr, endast var van att ha att gra med
kvinnorna i byn.

Frn Nordwyck till nrmaste by, Kadwyck, var det tre kilometer. Jag
bodde fullkomligt fr mig sjlv. Var dag promenerade jag frn Nordwyck
till Kadwyck och tillbaka igen. Jag hade alltid knt denna lngtan till
havet, att vara ensam som nu i Nordwyck i den lilla vita villan,
alldeles isolerad bland sandklitterna, som strckte sig miltals t
bgge hll. I Villa Maria bodde jag under juni, juli och augusti.

Under tiden brevvxlade jag flitigt med min syster Elizabeth, som under
min frnvaro frestod skolan i Grnewald. Under juli skrev jag en
lroplan fr skolan och utarbetade en serie av femhundra vningar, frn
de enklaste till de mest komplicerade, ett sannskyldigt kompendium i
dans.

Min lilla brorsdotter Temple, som uppfostrades i skolan i Grnewald,
tillbragte tre veckor hos mig. Hon brukade dansa nere p havsstranden.

Craig, rastls som vanligt, kom och for. Men jag var icke ensam lngre.
Barnet gjorde sig allt mer pmint. Det var underligt att se min vackra,
marmorlika kropp mer och mer deformeras. Det r en skrmmande hmndakt
av naturen, att ju mer frfinade nerver, ju knsligare hjrna, desto
strre och intensivare smrtor. Smnlsa ntter, plgsamma timmar. Men
drjmte ocks gldje. Bottenls, grnsls gldje, nr jag varje dag
vandrade ver sanddynerna mellan Nordwyck och Kadwyck med havet och
dess vldiga vgor p ena sidan och de svllande dynerna p den andra,
lngs den vergivna stranden. P denna kuststrcka blser det nstan
alltid, ibland en mild, bljande vstanvind, ibland en s stark blst,
att jag mste kmpa mig fram mot den. Ibland kunde det storma
fruktansvrt, och Villa Maria knakade och skalv hela natten som ett
skepp p havet.

Jag brjade sky allt vad mnniskor hette -- de sade ju s enfaldiga
saker. Hur fga frst de icke den havande kvinnans helgd. Jag sg en
gng en sdan kvinna vandra framt en gata, medan de frbigende
betraktade henne, visst icke med vrdnad utan med frsmdliga
smleenden sins emellan, som denna kvinna, vilken i sin kropp bar
brdan av ett vardande liv, ej vore annat n ett lustigt skmt.
Jag stngde min drr fr alla beskare utom fr en god och trogen vn,
som brukade komma cyklande till mig frn Haag med bcker och
tidskrifter samt muntra upp med mig med samtal om aktuell konst, musik
och litteratur. Han var vid denna tid gift med en framstende
skaldinna, om vilken han brukade tala med en blandning av dyrkan och
mhet. Han var en ytterst metodisk mnniska -- kom p bestmda dagar,
utan att ens det vrsta stormvder kunde avhlla honom. Med undantag
fr honom var jag mestadels ensam med havet, dynerna och barnet, som
redan tycktes hysa livlig otlighet att f gra sitt intrde i vrlden.

Nr jag vandrade vid havet, kunde jag ibland knna ett vermtt av
styrka och mod, och jag tnkte, att denna varelse skulle bli
uteslutande min egendom, men andra dagar, d himlen var gr och de
kalla nordsjvgorna vredgades, kunde jag ha stunder av pltslig
modlshet, nr jag knde mig som ngot stackars djur i en vldig flla,
varifrn jag med vervldigande lngtan strvade att bli fri, fri. Men
vart skulle jag d ta vgen? Kanske ut i de hemska vgorna? Jag kmpade
tappert emot dylika sinnesstmningar och lyckades vervinna dem, men de
lurade alltid p mig vid alla mjliga tillfllen och voro svra att
undvika. Dessutom hade jag en knsla av att mnniskor drogo sig undan
mig. Min mor frefll mig tusentals mil avlgsen. Craig var ocks s
underligt fjrran frn mig och stndigt frdjupad i sin konst, medan
jag fr min del allt mindre och mindre tnkte p min och helt gick upp
i det frfrliga, monstrusa vrv, som fallit p min lott, detta
frhxande, gldje- och smrtbringande mysterium.

Hur lnga och pinsamma slpade sig icke timmarna fram! Dagarna,
veckorna, mnaderna, hur lngsamt frflto de ej. I vxlande hopp och
frtvivlan tnke jag ofta p min barndoms och ungdoms pilgrimsfrd,
mina strvtg i fjrran lnder, mina upptckter i konstens vrld, och
allt tedde sig fr mig som ett dimmigt, avlgset frspel till detta --
vntan p ett barns fdelse. Ngot som varenda bondkvinna fick vara med
om. Detta var allts mina strvandens kulmen.

Varfr hade jag inte min lskade mor hos mig? Det var emedan hon hade
sina frdomar om att jag mste gifta mig. Men hon sjlv hade ju varit
gift, hade funnit sitt ktenskap omjligt och hade skilt sig frn sin
make. Varfr nskade hon nu mig i samma flla, dr hon sjlv blivit s
illa tgngen? Med hela min intelligens motsatte jag mig tanken p
gifterml. Jag ansg d, och jag anser fortfarande ktenskapet vara en
orimlig och frslavande inrttning, som, i synnerhet nr det r frga
om konstnrer, leder till skilsmssodomstolen och till tarvliga och
plgsamma rttsprocedurer. Tvivlar ngon p mina ord, s m han lgga
upp ett register p alla konstnrer inom olika fack, som ltit skilja
sig, samt alla skandaler i de amerikanska tidningarna under senaste
decenniet.

I augusti kom en skterska till mig, som sedermera blev min mycket goda
vn, Marie Kist. Jag har sllan trffat en tligare, mildare och
vnligare mnniska. Hon blev mig till stor hugnad. Ty frn och med
denna tid mste jag beknna, att jag begynte angripas av alla slags
farhgor. Frgves sade jag mig, att alla kvinnor ju fda barn. Min
mormor hade tta barn, min mor fyra. Det var ju livets vanliga gng
o.s.v. Likafullt hyste jag fruktan. Fr vad? Ingalunda fr dden, inte
ens fr smrtan -- det var en oknd fasa, som jag aldrig frut
frnummit.

Augusti led mot sitt slut. September kom. Min brda hade nu blivit
ganska tung. Villa Maria lg hgt uppe p dynerna, man kom upp till
huset p en trappa med nra hundra trappsteg. Jag tnkte ofta p min
dans, och ibland greps jag av en vild saknad. Men s frnam jag ngra
energiska sparkar och ngot som vnde sig inom mig. D kunde jag smle
och tnka fr mig sjlv, att vad r egentligen konsten annat n en
dunkel spegel fr livets frjd och livets under.

Mer och mer frvandlades min kropp fr mina hpna blickar, mina fina
ftter blevo trtta, mina vrister svullnade, mina hfter vrkte. Vart
hade min vackra, ungdomliga najadgestalt tagit vgen? Och min
relystnad? Min ryktbarhet? Mot min vilja knde jag mig ofta oerhrt
elndig och nedslagen. Denna kamp med jtten Livet var fr mycket fr
mig. Men s tnkte jag p det kommande barnet, och de smrtsamma
tankarna veko.

Hjlplsa, pinande vntans timmar i natten. Ligger man p vnstra
sidan, trycker det p hjrtat, vnder man sig p hgra, blir det nd
inte bekvmare, slutligen ligger man p rygg, alltid ett offer fr
barnets energiska livsyttringar. Med hnderna tryckta mot den svllande
kroppen frsker man frmedla ett budskap till barnet. Grymma vntans
timmar i natten. Till synes tallsa ntter frflyta p detta stt.
Vilket pris betala vi icke fr moderskapets hrlighet!

En dag bereddes jag en ofantligt glad verraskning. En lsklig vninna
frn Paris -- hon hette Kathleen -- kom till mig drifrn och sade sig
mna stanna hos mig. Det var en magnetisk mnniska, full av liv, hlsa
och mod. Sedermera blev hon gift med upptcktsresanden kapten Scott,
hjlten frn Sydpolen.

Vi sutto alla en dag och drucko vrt eftermiddagst, d jag knde en
stt, som om ngon sparkat mig i ryggen, och drefter en vldsam
smrta, som om ngon drivit en borr in i ryggraden och frskte ppna
den. Frn detta gonblick brjade marterna, och jag var som ett offer i
hnderna p en vldig och skoningsls bdel. Knappt hade jag hmtat mig
frn ett anfall, frrn nsta kom. Tala om spanska inkvisitionen --
ingen kvinna som ftt barn skulle ngonsin frukta den! Den mste varit
en oskyldig lek i jmfrelse med detta. Skoningsls, grym, utan att
knna vare sig trtthet eller medlidande, hade denna osynliga,
fruktansvrda djvul mig i sitt vld och trasade snder mina ben och
senor i oavbrutna spasmer. Man sger, att dessa plgor fort glmmas.
Jag kan blott svara, att jag endast behver sluta gonen fr att nyo
hra mina skrin och stnanden frn den gngen som ngot som omsluter
och avskiljer mig frn mitt eget jag.

Det r det mest oerhrda barbari att fordra, att ngon kvinna alltjmt
skulle tvingas utst en s vidunderlig tortyr. Det skulle rdas bot
hrp, det skulle frhindras. Det r helt enkelt orimligt, att med vr
moderna vetenskaps resurser den smrtfria fdseln icke existerar som en
sjlvklar sak. Det r lika ofrltligt, som om lkarna skulle operera
bort blindtarmen utan svning. Vad r det fr oheligt tlamod eller fr
brist p intelligens hos kvinnorna, som gr, att de ett enda gonblick
uthrda denna upprrande massaker p dem sjlva?

I tv dar och tv ntter pgick denna outsgliga grslighet. Och p
tredje dagens morgon tog den enfaldige lkaren fram en kolossal tng
och fullbordade slaktproceduren utan ngot som helst bedvningsmedel.
Jag tror, att med undantag av att ligga fastspetsad under ett
jrnvgstg kan intet g upp mot vad jag led denna gng. Lt mig inte
hra talas om ngon kvinnosak eller rstrttsrrelse, frrn kvinnorna
ha gjort slut p denna, som jag tror, fullkomligt gagnlsa vnda och
brjat yrka p att frlossningar i likhet med alla operationer skola
fretagas smrtfritt och uthrdligt.

Vad r det fr vanvettig vidskepelse, som drvidlag str hindrande i
vgen? Vad r det fr ytlig, kriminell brist p uppfattning?
Naturligtvis kan man genmla, att alla kvinnor icke lida till den grad.
Nej, det gra inte heller indiankvinnorna eller bondhustrur och
negresser. Men ju mer civiliserad kvinnan r, dess fruktansvrdare ro
hennes kval, dess mer ondiga bli de ocks. Fr den civiliserade
kvinnans skull borde ett civiliserat medel mot denna frfrlighet
uppfinnas.

N, jag dg ju inte drav. Nej, det gjorde jag inte, och det gr inte
heller det stackars offer, som i rtt tid tages frn strckbnken. Och
s sger man mhnda, att jag blev lnad, nr jag fick se mitt barn.
Ja, jag knde en uppslukande gldje, men icke frty darrar jag av harm
n i denna dag, nr jag tnker p vad jag fick utst, och vad mnga
andra kvinnor f utst tack vare vetenskapsmnnens outsgliga egoism
och frblindelse, vilka tillta sdana ohyggligheter, trots att de
kunde frhindras.

Men barnet! Barnet var underbart, danat som en Kupido med bl gon och
lngt, brunt hr, som lngre fram fll av och ersattes med gyllene
lockar. Och under ver alla under, denna mun skte sig till mitt brst
och bet med sm tandlsa gommar. , kvinnor, vad tjnar det till att vi
utbilda oss till jurister, mlare och skulptrer, nr detta under nd
existerar? Nu knde jag denna grnslsa krlek, som vergr mannens.
Jag lg dr trasig, bldande och hjlpls, medan den lilla varelsen sg
och kved. Livet, livet, livet! Vart tog min konst vgen? Min konst
eller konsten ver huvud taget? Vad brydde jag mig om konsten? Jag
knde, att nu var jag en gud, verlgsen varje konstnr.

Under de frsta veckorna kunde jag ligga lnga timmar med barnet i mina
armar och se p henne medan hon sov; ibland uppfngade jag en blick
frn hennes gon och knde mig mycket nra grnsen, mysteriet, kanske
vetskapen om livet. Denna sjl i en nyskapad kropp, som mtte min blick
med till synes s gamla gon -- evighetens gon -- krleksfullt
blickande in i mina. Krleken var mhnda svaret p allt. Vilka ord
kunna skildra denna frjd? Det r ett under, att jag, som icke r
frfattare, kan finna ngra ord alls.

Vi tervnde till Grnewald med barnet och min kra vninna Marie Kist.
Alla barnen voro frtjusta i den lilla. Jag sade till Elizabeth: -- Det
hr r vr yngsta elev. -- Alla frgade: -- Vad ska hon heta? Craig
tnkte ut ett underbart irlndskt namn -- Deirdre. Deirdre -- Irlands
lskade. Och vi kallade henne Deirdre.

Smningom tervnde mina krafter. Ofta stod jag framfr Amazonen, vr
symboliska staty, med frstelsefull sympati, ty icke heller hon skulle
ngonsin mer bli s hrligt redo till strid p nytt.




KAPITEL XX.


Juliette Mendelssohn, som bodde i sin palatsliknande villa tillsammans
med sin make, den store bankiren, var vr nra granne. Hon intresserade
sig livligt fr min skola, trots sina bornerade vninnor. En dag inbjd
hon oss alla att komma och dansa fr min tillbedda idol, Eleonora Duse.

Jag frestllde Gordon Craig fr Duse. Hon blev genast intresserad av
hans sikter om teater. Efter ngra sammantrffanden, alla prglade av
enahanda entusiasm, bad hon oss komma till Florens och ville, att Craig
hr skulle stta upp en pjs t henne. Det bestmdes, att det skulle
bli Ibsens "Rosmersholm". Och vi togo ett _train de luxe_ till Florens
allesammans -- Eleonora Duse, Craig, Marie Kist, babyn och jag.

Jag ammade barnet p vgen, och jag var obeskrivligt lycklig. De tv av
mig mest tillbedda varelserna i vrlden hade rkats, Craig skulle f
arbete, Duse en iscensttning, vrdig hennes snille.

I Florens slogo vi oss ned p ett litet hotell i nrheten av Grand
Hotel, dr Duse logerade i kungliga vningen.

S begynte de frsta verlggningarna, vid vilka jag fungerade som tolk
t Craig, vilken varken begrep italienska eller franska, och Duse, som
ej kunde ett ord engelska. Hr befann jag mig mellan dessa tv stora
snillen, tv krafter, vilka egendomligt nog frn allra frsta brjan
tycktes vara i opposition mot varandra. Jag kunde endast hoppas, att
jag skulle stlla dem bda till freds och gra dem beltna. Denna plan
fullfljde jag medels uppstliga felversttningar i viss grad. Jag
hoppas verkligen, att en del av de lgner jag uttalade mtte frltas
mig, ty de sades i heligt ndaml. Jag ville, att denna stora sak
skulle fras igenom, och detta skulle aldrig i livet ha skett, om jag
verkligen sagt Duse vad Craig sade till henne, eller om jag till Craig
framfrt Duses befallningar i hennes egna ordalag.

I frsta scenen i "Rosmersholm" vill jag minnas, att Ibsen beskriver
frmaket som "rymligt, gammaldags och hemtrevligt". Men Craig hade
tckts frestlla sig en vldig egyptisk tempelinterir, enormt hg i
tak, strckande sig uppt himlen och med vggar som frtonade i
fjrran. Enda olikheten mot det egyptiska templet var att dr skulle
finnas ett stort kvadratformigt fnster i bortersta delen av rummet.
Enligt Ibsens beskrivning skall fnstret vetta ut mot en all av gamla
trd, som leder till en ppen grd. Craig hade behagat tnka sig denna
i dimensionen tio gnger tolv meter. Hans fnster vette mot ett
landskap, som flammade i gula, rda och grna toner -- det kunde varit
en scen frn Marocko, men omjligt en gammaldags grd p ett gammaldags
herreste.

Eleonora sg ganska frbryllad ut och yttrade: -- Jag tnker mig
fnstret ganska litet. Det kan omjligt vara s vrst stort.

Varp Craig dundrade p engelska: -- Sg t henne, att jag inte vill
veta av ngra frbaskade fruntimmer, som lgger sig i mitt arbete!

Vilket jag taktfullt versatte fr Eleonora: -- Han sger, att han
beundrar dina sikter och ska gra allt fr att behaga dig.

Hrefter vnde jag mig till Craig och versatte Duses invndningar helt
diplomatiskt p fljande stt: -- Eleonora Duse sger, att eftersom du
r ett stort geni, s vill hon inte gra ngon anmrkning p dina
skisser utan godtar dem som de r.

Ibland kunde dessa samtal pg i timmar. Ofta intrffade de ven p
barnets mattider, men likafullt lyckades jag alltid vara till hands fr
att spela den viktiga rollen av fridstiftande tolk, fast jag ofta led
kval, nr det drog ut p tiden, och jag mste drja och fr dessa bda
konstnrer frklara vad de icke sagt varandra. Jag var rtt trtt
numera och min hlsa ganska medtagen. Dessa trttsamma diskussioner
gjorde inte heller min konvalescenstid till ngon vidare angenm sdan.
Men med hnsyn till det stora stundande evenemanget, framfrandet av
"Rosmersholm" i Craigs uppsttning och med Duse i huvudrollen, knde
jag, att intet offer frn min sida vore fr stort.

Drp stngde Craig in sig p teatern, dr han med ett dussin vldiga
frgpytsar framfr sig och en stor pensel begynte mla sceneriet med
hgst egen hand. Han kunde nmligen inte f tag p italienska arbetare,
som precis begrepo hur han ville ha det. Han kunde inte finna lmplig
duk, varfr han tog vanlig sckvv och sydde ihop. I flera dagar satt
en skara gamla italienska gummor p scenen och sydde och snrpte p
denna sckvv. Unga italienska mlare strtade omkring p scenen och
frskte utfra Craigs order, medan Craig med sitt lnga hr p nda
gallskrek t dem, doppade penslarna i frgpytsarna, klev upp p
stegarna i livsfarliga attityder och stannade p teatern hela dagen och
strre delen av natten. Han gick icke ens ut fr att ta. Om jag inte
kommit till honom med en korg mat vid lunchdags, skulle han icke ftt
ngon fda ver huvud taget.

En order gav han: -- Hll Duse weg frn teatern! Lt henne inte komma
hit! Gr hon det, stter jag mig p tget och reser min vg.

Under tiden var Duse uppfylld av lngtan efter att f se vad som
frsiggick, och det var min uppgift att utan att sra henne avhlla
henne frn att bege sig till teatern. Jag brukade ta henne med mig p
lnga promenader i parkerna, dr de hrliga statyerna och de underskna
blommorna ngot lugnade hennes nerver.

Jag skall aldrig frgta anblicken av Duse, nr hon vandrade i parken.
Hon sg ej ut som en kvinna av denna vrlden utan snarare som ngon
gudomlig vision av Petrarca eller Dante, som av en hndelse kommit att
hamna p denna jord. Alla mnniskor veko undan fr henne och stirrade
p oss med vrdnad och nyfikenhet. Duse tyckte ej om att man betraktade
henne. Hon valde alla undangmda smrre stigar och bivgar fr att
undg uppmrksamhet. Icke heller hyste hon ngon krlek till den
olyckliga mnskligheten som jag. Hon betraktade de flesta medlemmarna
drav som "canaille" och brukade ven tala om dem i sdana ordalag.

Detta hrrrde huvudsakligen frn hennes verknsliga natur. Hon
trodde, att man kritiserade henne. Kom Duse blott i personlig kontakt
med mnniskor, kunde hon vara bde frstende och vnlig.

Jag skall aldrig glmma dessa promenader -- popplarna, Duses granna
huvud, frn vilket hon, s snart vi voro ensamma, brukade rycka av
hatten, s att de korpsvarta, ltt grnade lockarna fladdrade fr
vinden. Hennes obeskrivligt intelligenta panna och hennes underbara
gon aldrig skall jag glmma dem. Sorgsna gon -- och likvl har
jag aldrig skdat ett mer strlande uttryck av frjd i ngot
mnniskoansikte, levande eller i konsten framstllt, som nr Duses
ansikte ngon gng upplystes av entusiasm.

Arbetet med Rosmersholmsdekorationerna fortskred. Varje dag gick jag
till Craig p teatern med lunch eller middagsmat och fann honom alltid
i ett tillstnd mitt emellan raseri och jubel. Ena gngen trodde han,
att detta skulle bli den mest makalsa syn den konstnrliga vrlden
skdat, andra gngen kunde han bryta ut i ursinne ver att ingenting
fanns att f i detta land -- inte frg och inte arbetare, allting mste
han gra sjlv.

S nalkades den stund, nr Duse skulle f se det fullbordade verket --
jag hade lyckats hlla henne borta frn teatern med alla upptnkliga
phitt. Nr dagen var inne, kom jag till henne p utsatt tid och frde
henne med mig till teatern. Hon befann sig i ett tillstnd av oerhrt
nervs upphetsning, som jag fruktade vilket gonblick som helst skulle
bryta ut i stormvder. Hon mtte mig nere i hotellets stora hall,
insvept i en vldig plskappa samt med en brun plsmssa p huvudet,
som kom henne att likna en rysk kosack; den satt en smula p trekvart.
Ty ehuru Duse ngon gng i sitt liv p inrdan av goda vnner uppskte
fashionabla modefirmor, kunde hon aldrig ha en modern toalett p sig
eller p ngot stt verka chic. Hennes klder sutto alltid upp i ena
sidan och hngde ned i den andra, hatten satt alltid p sned. Hur
dyrbara hennes klder n voro, tycktes hon aldrig bra dem, frefll
endast att nedlta sig till att ha dem _p sig_.


P vgen till teatern var jag s uppriven, att jag knappast kunde tala.
ter avhll jag henne med diplomatisk frsiktighet frn att rusa till
sceningngen och lt i stllet ppna stora entrn t henne och frde
henne in i en loge. Det blev en lng vntan, varunder jag led osgbara
kval, allt under det hon ideligen upprepade: -- Blir mitt fnster
sdant som jag tnker mig det?

Jag hll hrt hennes hand och smekte den, under det jag sade: -- Bara
en liten stund -- -- -- du fr strax se det -- -- -- lite tlamod bara.
Men jag var formligen vervldigad av skrck vid tanken p det dr
lilla fnstret, som vid detta laget antagit de mest gigantiska
dimensioner, som tnkas kunde.

Gng p gng kunde man hra Craigs stmma i desperata tonfall och med
ansatser att tala italienska.

-- Fr tusan! Varfr har ni inte satt det hr? Varfr gr ni inte som
jag sger t er?

Drp ter tystnad.

Efter vad som tycktes vara timmar av vntan, och nr jag knde p mig,
att Eleonoras stigande upphetsning skulle bryta ls vilken sekund som
helst, gick ridn lngsamt upp.

, hur skall jag kunna beskriva den syn, som visade sig fr vra hpna,
hnryckta blickar? Sade jag nyss ett egyptiskt tempel? Intet egyptiskt
tempel har ngonsin utstrlat en sdan sknhet. Ingen gotisk katedral,
intet atenskt palats. Aldrig har jag sett en sdan sknhetssyn. Genom
vldiga bla vidder, himmelska harmonier, stigande linjekomplex och
kolossala hjder drogs blicken mot ljuset frn detta stora fnster,
bakom vilket visade sig, ingen liten all utan den ondliga rymden.
Inom dessa bla vidder fanns samlad all mnniskans tanke, grubbel och
jordiska sorger. Bortom detta fnster fanns samlad all hennes fantasis
hnryckning, frjd och under. Var detta vardagsrummet p "Rosmersholm"?
Inte vet jag, vad Ibsen skulle tyckt. Troligen skulle han blivit som vi
-- mlls, hnryckt.

Eleonoras hand grep min. Jag knde hennes armar slutas om mig. Hon hll
mig fast omfamnad. Jag sg trarna rinna utfr det skna ansiktet. En
stund sutto vi slutna i varandras armar, tysta Eleonora av beundran och
gldje, jag av oerhrd lttnad ver att hon var njd efter alla mina
fregende farhgor. S sutto vi dr, tills hon slutligen tog mig vid
handen och drog mig med sig ut ur logen, tgande med sina lnga steg
genom den mrka gngen upp p scenen. Hon stod p scenen, och med den
stmma, som var Duse sjlv, ropade hon:

--- Gordon Craig! Kom hit!

Craig kom in frn sidan, han sg blyg ut som en gosse. Duse slt honom
i famnen, och frn hennes lppar flt en sdan strm av tillbedjan p
italienska sprket, att jag icke hann med att verstta den fort nog
fr Craig. Orden strmmade frn hennes mun som vatten frn ett
kllsprng.

Craig grt ej av rrelse som vi, men han teg en lng stund, vilket hos
honom var ett tecken p starka knslor.

Drp kallade Duse in hela teatertruppen, som vntat bakom scenen. Hon
hll ett sakligt och lugnt anfrande till dem av ungefr detta
innehll:

-- Det har blivit mitt de att mta detta stora snille, Gordon Craig.
Jag mnar nu gna terstoden av min bana (sempre, sempre) uteslutande
t att visa vrlden hans stora verk.

Med frnyad vltalighet vergick hon drp till att frdma hela den
vanliga teaterriktningen, den gngse scendekorationen, den gngse
uppfattningen om en skdespelares uppgift.

Hela tiden medan hon talade, hll hon Craigs hand i sin och vnde sig
gng p gng till honom, medan hon ordade om hans geni och om teaterns
stora pnyttfdelse.

Endast genom Gordon Craig, sade hon om och om igen, skola vi
skdespelare slippa ut ur denna monstrusa freteelse, detta benhus,
som heter teatern av i dag.

Man kan frestlla sig min frjd. Jag var ung och oerfaren p den
tiden, och jag trodde, att mnniskor verkligen menade vad de sade i
entusiastiska gonblick. Jag frestllde mig Eleonora Duse stllande
hela sitt mktiga snille till min store Gordon Craigs och hans konsts
frfogande. Jag frestllde mig framtiden som en enda obeskrivlig
triumf fr Craig och ett stort frhrligande av teatern som konst. Jag
rknade icke med den mnskliga entusiasmens ytlighet, i synnerhet den
kvinnliga entusiasmens. Och Eleonora Duse var ingenting annat n
kvinna, trots allt hennes snille -- vilket sedermera skulle visa sig.

P "Rosmersholms" premir var teatern fylld av en vldig,
frvntansfull publik. Nr ridn gick upp, flmtade hela salongen till
av hnfrd verraskning. Resultatet kunde inte grna ha blivit
annorlunda. Denna frestllning av "Rosmersholm" komma Florens
teatervnner ihg den dag i dag r.

Med sin vidunderligt fina instinkt hade Duse tagit p sig en vit
klnning med stora vida rmar, som fllo ned vid sidorna. Nr hon
visade sig p scenen, verkade hon mindre Rebecka West n en delfisk
sibylla. Med sin aldrig svikande intuition rttade hon sig efter varje
stor kontur, varje ljusglimt som omgav henne. Hon lade om alla tbrder
och rrelser. Hon rrde sig ver scenen som en profetissa, som har
stora budskap att frkunna.

Men nr de andra skdespelarna kommo in -- Rosmer till exempel, som
stack hnderna i fickorna -- frefllo de att vara scenarbetare, som
kommit in av misstag. Det var direkt pinsamt. Endast den man som
spelade Brendels roll passade fullkomligt in med den makalsa
omgivningen, nr han framsade orden "Nr gyllene drmmar dalade ned
ver mig -- hljde mig i tcken -- nr nya, svindlande, vittfamnande
tankar fddes i mig -- kringsvepte mig med brande vingar -- d
utformade jag det i dikt, i syner, i bilder."

Vi tervnde frn frestllningen utomordentligt stimulerade. Craig
strlade av gldje. Han sg framfr sig sin framtid, en lng rad av
stora uppgifter, alla gnade Eleonora Duse, om vilken han nu ordade i
lika hnfrda ordalag som frut i indignerade. Ack ja, den mnskliga
svagheten! Detta skulle bli den enda kvll Duses snille framtrdde i
Craigs inramning. Hon framfrde nmligen ett repertoarprogram, och
upptrdde drfr varje kvll i ett nytt stycke.

En frmiddag beskte jag min bank och fann, att mina tillgngar smlt
ihop till ungefr noll. Barnets fdelse, skolans mnga behov, vr resa
till Florens, allt detta hade uttmt mina ekonomiska resurser. Det var
absolut ndvndigt att skaffa pengar, och i grevens tid anlnde en
inbjudan frn en impressario i S:t Petersburg med frfrgan, om jag
ville upptrda igen, samt med anbud om en turn genom Ryssland.

Jag lmnade allts Florens, sedan jag lmnat min baby i Marie Kists
vrd och Craig i Eleonora Duses, samt tog expresstget via Schweiz och
Berlin till S:t Petersburg. Som man ltt kan frestlla sig, var det en
ganska vemodig resa fr mig. Den frsta skilsmssan frn mitt barn
vensom skilsmssan frn Craig och Duse voro mycket smrtsamma. Min
hlsa var icke heller den bsta -- barnet var endast halvvgs avvant,
och detta frorsakade mig en hel del fysiska olgenheter.

Lngre och lngre mot norr frde mig tget, tills jag ter anlnde till
dessa vidder av sn och skogsmarker, som nu tycktes mig dsligare n
ngonsin. Som jag dessutom varit alldeles fr mycket inriktad p Craig
och Duse fr att gna vidare uppmrksamhet t min egen konst, var jag
egentligen icke det minsta tekniskt frberedd p en dansturn. Men den
vnliga ryska publiken tog emot mig med sedvanlig frtjusning och
versg med de brister som mjligen frekommo.

Jag minns inte vidare mycket frn denna ryska turn. Det r ondigt att
nmna, att jag med hela min sjl trnade tillbaka till Florens. Jag
gjorde drfr turnn s kort som mjligt och antog ett engagemang fr
en hollndsk turn, som skulle fra mig litet nrmare min skola och de
mnniskor jag lngtade efter att trffa.

Frsta kvllen jag upptrdde i Amsterdam verflls jag av ett underligt
illamende. Jag trodde, att det var vad man kallar mjlkfeber, och
efter frestllningens slut svimmade jag p scenen och mste fras
tillbaka till hotellet. I dagar och veckor lg jag sedan i ett rum med
dmpad dager, inpackad i ispsar. Jag led av neurit, en sjukdom fr
vilken lkarna tills dato icke funnit ngot botemedel. I flere veckor
kunde jag ej frtra ngon fda, fick endast litet mjlk med opium,
fll gng p gng i yrsel och slutligen i ett lngvarigt medvetslst
tillstnd.

Craig kom i flygande hast till mig frn Florens och var tillgivenheten
sjlv. Han stannade hos mig i tre eller fyra veckor och bitrdde vid
min vrd, tills han en dag fick ett telegram frn Eleonora Duse: "Jag
ger Rosmersholm i Nizza. Iscensttningen otillfredsstllande. Kom
genast."

Jag var konvalescent vid det laget, varfr han kunde lmna mig och resa
till Nizza, men genast jag sg telegrammet, hade jag en hemsk frknsla
av vad som skulle intrffa med dessa tv konstnrer, nr inte jag fanns
till hands fr att jmna ut meningsskiljaktighetema.

Craig infann sig en frmiddag p den gamla Casinoteatem i Nizza,
grslig i och fr sig, och fann dr, att man utan Duses vetskap skurit
snder hans dekoration i tv delar. Nr han fick se sitt msterverk,
detta konstverk, hans mdas barn, som han med sdana anstrngningar
skapat i Florens, p detta stt misshandlat och stympat, rkade han
helt naturligt i ett av dessa anfall av ursinne, fr vilka han
understundom fll offer, och vnde sig, vilket var nnu vrre, till
Duse, som stod p scenen, med dessa ord:

-- Vad har ni gjort? Ni har frstrt mitt verk. Ni har delagt min
konst. Ni, som jag vntade mig s mycket av.

Han fortsatte obarmhrtigt att storma mot henne p detta stt, tills
Duse, som sannerligen icke var van vid sdan behandling, greps av
vrede. Lngre fram sade hon till mig: -- Jag har aldrig sett maken till
mnniska. Ingen har ngonsin tilltalat mig s. Han stod dr skyhg med
armarna korslagda i engelsk vrede och sade de ohyggligaste saker. Jag
har aldrig varit med om ngot dylikt. Naturligtvis kunde jag inte tla
det. Jag pekade p drren och sade: "G! Jag vill aldrig se er fr mina
gon mer."

Och detta var slutet p hennes plan att gna hela sin terstende bana
t Gordon Craigs snille.

Jag kom till Nizza s svag, att jag mste bras frn tget. Det var
karnevalens frsta dag, och under vgen till hotellet antastades min
vagn av ett band pierroter, vilkas grimaser och upptg p mig verkade
som en danse macabre fre den slutliga dden.

I ett hotell i nrheten av mitt lg ocks Eleonora Duse sjuk. Hon
skickade mnga mma hlsningar till mig och snde ven sin lkare till
mig. Dr Emil Bosson icke blott sktte mig med strsta omsorg utan blev
frn den tiden min vn fr livet. Jag genomgick en lng, smrtsam
konvalescenttid.

Min mor kom till mig och likas min trofasta vninna Marie Kist. Barnet
var prktigt och blev allt vackrare fr varje dag. Vi flyttade till
Mont Boron, dr vi p ena sidan hade utsikt ver havet och p den andra
sgo toppen av det berg, dr Zarathustra mediterat tillsammans med
ormen och rnen. P den soliga terrassen, dr vi tillbragte dagarna,
tervnde jag smningom till livet. Men det var ett liv mer tyngt av
finansiella svrigheter n ngonsin tillfrne, och fr att avhjlpa dem
tertog jag s snart jag frmdde min hollndska turn, fast jag
fortfarande knde mig mycket matt och svag.

Jag dyrkade Craig -- jag dyrkade honom med hela min eldiga
konstnrssjl, men jag insg, att en skilsmssa var oundviklig.
Likafullt hade jag kommit till det upphetsade tillstnd, vari jag
varken frmdde leva med honom eller utan honom. Att leva tillsammans
med honom innebar att ge upp hela min konst, min personlighet, ja,
kanske mitt frstnd och mitt liv. Att leva utan honom var att befinna
sig i ett oavbrutet tillstnd av depression och svartsjuka, vartill jag
befanns ha endast allfr mycken anledning. Bilden av Craig tillsammans
med andra kvinnor pinade mig om natten, tills jag ej mer kunde sova.
Bilden av Craig i frd med att utlgga sin konst fr kvinnor, som
betraktade honom med tillbedjan i blicken -- bilden av Craig intagen av
andra kvinnor -- betraktande dem med sitt intagande leende -- Ellen
Terrys leende -- intresserad fr dem, m mot dem -- sgande fr sig
sjlv; "Den hr kvinnan gillar jag. Isadora r nd fr omjlig nr
allt kommer omkring" -- allt detta drev mig hart nr till vanvett. Jag
kunde ej arbeta, jag kunde ej dansa. Jag frgade ej efter, huruvida
publiken gillade mig eller inte.

Jag insg, att detta mste ha ett slut. Endera Craigs konst eller min
egen -- och att uppge min konst visste jag var otnkbart, jag skulle
tyna bort, jag skulle d av saknad och sorg. Jag mste hitta p ett
lkemedel, och jag tnkte p homeopaternas visdom: ont skall med ont
frdrivas. Och lkemedlet infann sig, som det vi mycket lngta efter ju
ofta brukar gra.

Han intrdde i mitt rum en middag, blond, lskvrd, ung, ytterst
vlkldd. Han sade: -- Mina vnner kallar mig Pim.

Jag sade: -- Pim, nej, men ett s frtjusande namn! r ni artist?

-- Nej, o nej, utbrast han, som om jag anklagat honom fr en
frbrytelse.

-- Vad har ni att komma med, d? En stor id?

-- Nej, kra hjrtanes, jag har inga ider alls, sade han.

-- Ngot ml i livet d?

-- Inte alls.

-- Men vad gr ni fr slag?

-- Ingenting.

-- Men ni mtte vl ha ngot fr er?

-- Ja, genmlte han fundersamt, jag har en frtjusande samling
snusdosor frn adertonhundratalet.

Hr hade jag mitt lkemedel. Jag hade undertecknat kontrakt om en ny
turn i Ryssland -- en lng och anstrngande turn, inte bara i norra
delen av landet utan ven genom Sydryssland och Kaukasien, och jag
fasade fr de lnga, ensamma resorna.

-- Vill ni flja med mig till Ryssland, Pim?

-- , det skulle vara frtjusande, svarade han hastigt, men jag mste
frga mamma frst. Henne kan jag nog vertala, men s r det en annan
-- hr rodnade Pim -- en som hller frfrligt mycket av mig -- och som
kanske inte gr in p att jag reser.

Hur det var, gjordes det upp att en bil skulle hmta oss efter mitt
sista upptrdande i Amsterdam och fra oss till expresstget, som vi
skulle stta till vid stationen nrmast efter Amsterdam. Det var en
kall, dimmig natt, och tjockt tcken lg lgrat ver flten. Chauffren
ville ej kra fort, emedan vgen lpte utmed kanalen.

-- Det r mycket farligt, sade han, och bilen krlade lngsamt framt.

Pltsligt tittade Pim bakt och utbrast:

-- O hjlp, hon frfljer oss!


Det behvdes ingen vidare frklaring.

-- Hon har skert en revolver, sade Pim.

-- Schnell, schneller! sade jag till chauffren.

Men chauffren pekade bara p de glimmande punkter i dimman, som
antydde kanalvattnets omedelbara nrhet. Det var hgst romantiskt, men
till sist kommo vi dock undan frfljarnas bil och anlnde till
stationen. Hr togo vi expresstget till Ryssland.

Nr vi kommo till S:t Petersburg, hpnade jag, nr braren rknade ihop
aderton koffertar, alla brande Pims initialer.


-- Vad ska detta betyda? sade jag.

-- , det r bara mitt bagage, sade Pim. Den hr r fr mina halsdukar,
den hr innehller mina skjortor, de hr r fr mina complets, och i de
hr ligger mina skor. I den hr har jag mina plsfodrade vstar -- de
r s bra fr Ryssland.

Det fanns en bred trappa i Htel de l'Europe, och nedfr denna brukade
sedan Pim komma flygande en gng i timmen, var gng ifrd ny complet
och ny halsduk, till alla skdares beundran. Han var alltid utskt
kldd och var faktiskt arbiter elegantiarum i Haag. Den store
hollndske mlaren Van Vley mlade en gng hans portrtt mot en
bakgrund av tulpaner, guldfrgade tulpaner, purpurfrgade tulpaner,
rosafrgade tulpaner -- och hans hela person hade fr vrigt samma
frscha och intagande utseende som en tulpanrabatt om vren.

Pim var vacker, blond och blgd, utan ngon som helst intellektuell
inriktning. I mina gon illustrerade han Oscar Wildes aforism: "Bttre
det nje, som varar fr stunden, n den sorg som varar bestndigt". Pim
representerade verkligen det nje, som varar fr stunden. Han var fr
mig en frstrelse i ett gonblick, nr jag som bst tarvade sdan;
utan honom hade jag blivit en hjlpls neurasteniker. Men Pims nrvaro
gav mig verkligen nytt liv och ny vitalitet. Det var kanske frsta
gngen jag fick vara med om att helt enkelt vara ung, sorglst ung. Pim
skrattade t allt, hoppade och dansade. Jag glmde min smrta och levde
i gonblickets gldje, var sorgls och glad, och som fljd hrav
fldade mina frestllningar ver av frnyad vitalitet och glttighet.

Det var vid denna tidpunkt jag komponerade "Moment Musicale", som
gjorde sdan succ i Ryssland, att jag mste dansa om den fem eller sex
gnger p varje frestllning. "Moment Musicale" var Pims dans.




KAPITEL XXI.

Om jag bara betraktat dansen som min egen personliga uppgift, skulle
min vg varit ofantligt ltt. Redan ryktbar, efterskt i alla lnder,
hade jag bara att fortstta mitt triumftg. Men jag var ju gripen av
denna id med min skola -- en vldig skara som skulle dansa Beethovens
Nionde symfoni. Om natten behvde jag bara sluta gonen, fr att dessa
gestalter skulle dansa genom min hjrna i ett mktigt tg, ropande till
mig att komma och ge dem liv. -- Hr ro vi! Du r den efter vilkens
vidrrande vi skola bli levande. (Nionde symfonien: _Millionen
umschlingen!_)

Jag drmde en drm om en prometeisk skapelse, dansande gestalter, som
vrlden aldrig skdat maken till, vilka p mitt bud skulle uppstiga ur
jorden och nedstiga ur himmelen. Ack, denna stolta, frfriska drm,
som tett mitt liv frn den ena katastrofen till den andra! Varfr tog
du mig fngen? Du ledde ju, som Tantalus' ljus, endast till mrker och
frtvivlan. Men nej! nnu flmtande mste dock detta ljus smningom
fra mig till den hrliga synens frverkligande. Du lilla fladdrande
lga, alltid ngot framom mina stapplande steg! Alltjmt tror jag p
dig, alltjmt fljer jag dig fr att finna dessa vermnskliga
varelser, som i harmonisk krlek skola dansa den stora sknhetssyn, som
vrlden bidar.

Med dylika drmmar tervnde jag till Grnewald fr att undervisa den
lilla skara, som redan lrt sig dansa s bra, att min tro p en
slutligen fullndad dansorkester strktes -- en dansorkester, som
skulle bli fr gat, vad de stora symfonierna ro fr rat.

n liknande krleksgestalterna p en pompejansk fris, n Donatellos
ungdomliga gratier eller ocks Titanias luftiga flje, fingo de under
min ledning lra sig dansa i bljande, ringlande led, som sltos och
upplste sig, frenades och skildes t, i ndlsa ringar och sviter.

Fr var dag blevo de allt starkare och smidigare, och inspirationens
ljus och den skna musikens reflexer lyste i deras unga gestalter och
ansikten. synen av dessa dansande barn var s vacker, att den vckte
alla konstnrers och diktares beundran.

Emellertid blev det allt svrare att g i land med de stora
omkostnaderna, och jag fick drfr den idn att fra barnen med mig
till olika lnder fr att taga reda p om myndigheterna i ngot av
dessa vore i stnd att uppskatta det skna i detta slags barnuppfostran
och villiga att ge mig mjligheter att driva mitt experiment i strre
skala.

Vid slutet av varje frestllning brukade jag vdja till publiken om
hjlp att finna ngon utvg till att lta andra bli delaktiga av min
upptckt, som skulle kunna gra livet friare och gladare fr millioner
mnniskor.

Fr mig blev det alltmera klart, att i Tyskland skulle jag aldrig f
det std jag behvde fr skolans rkning. Kejsarinnans sikter voro
till den grad puritanska, att hon, nr hon beskte ngon bildhuggares
atelj, i frvg skickade sin major domus fr att vertcka alla nakna
statyer med skynken. Den tungrodda preussiska regimen gjorde det
otnkbart fr mig att lngre tnka mig Tyskland som milj fr min
verksamhet. Jag tnkte nu p Ryssland, dr jag mtts med sdan oerhrd
entusiasm, och dr jag frtjnat en frmgenhet. Med tanken p en
eventuell skola i S:t Petersburg reste jag ter dit i januari 1907,
tfljd av Elizabeth och ett tjugutal av mina sm elever. Experimentet
slog icke vl ut. Fast publiken med entusiasm mottog mina anfranden om
den kta danskonstens renssans, var den kejserliga baletten alltfr
sadelfast i Ryssland, fr att ngon frndring skulle tnkas mjlig.

Jag tog med mig mina sm elever, fr att de skulle f bevittna
vningarna i balettskolan. Barnen i den sistnmnda betraktade mina
ungdomar som kanariefglar i bur beskda svalorna, som kretsa i luften.
nnu har icke dagen kommit fr en de fria rrelsernas skola i detta
land. nnu fortlever baletten, ett uttryck fr etiketten frn
tsardmets dagar. Det enda hopp, som fanns fr min skola i Ryssland,
skulle d ha varit Stanislawskys anstrngningar. Men fast han gjorde
allt som i hans makt stod fr att hjlpa mig, hade han ingen mjlighet
att inpassa oss i sin stora Konstnrliga teater, vilket jag helst
skulle velat.

Nr jag nu allts misslyckats i bde Tyskland och Ryssland, beslt jag
gra ett frsk i England. Sommaren 1908 tog jag min skara med mig till
London. Under ledning av de framstende impressarierna Joseph Schumann
och Charles Frohman dansade vi under flere veckor p Duke of York's
Theatre. London-publiken betraktade mig och min skola som en
frtjusande frstrelse, men ngon hjlp till grundande av en skola i
strre stil fick jag ej.

Sju r hade gtt, sedan jag frsta gngen dansade i London. Nu hade jag
den gldjen att frnya min forna vnskap med Charles Hall och Douglas
Ainslie, skalden. Den stora och skna Ellen Terry kom ofta till teatern
och sg oss upptrda. Hon lskade barnen, och en gng tog hon dem alla
med sig i Zoologiska trdgrden till deras grnslsa frtjusning. Den
intagande drottning Alexandra hedrade tv gnger vra frestllningar
med sin nrvaro, och mnga damer i den engelska aristokratien,
dribland den ryktbara Lady de Grey, sedermera Lady Ripon, uppskte oss
helt okonstlat bakom scenen och hlsade mig med den mest utskta
lskvrdhet.

Hertiginnan av Manchester ansg, att min plan borde kunna finna
frstelse i London, och att jag dr skulle kunna intressera folk fr
min skola. Hon inbjd oss alla till sin egendom vid Themsen, dr vi
upptrdde fr konung Edward och drottning Alexandra. Under ngon tid
levde jag p hoppet om att kunna upprtta en skola i England, men till
sist gick ven detta i kvav. Var fanns den byggnad, var det markomrde,
var de ekonomiska tillgngar, som erfordrades fr att frverkliga mina
planer i den stora skala jag tnkt mig?

Som vanligt kostade min lilla skara oerhrt med pengar. n en gng var
min kassa lnsad, och till sist voro vi tvungna att tervnda till
Grnewald, sedan jag tecknat kontrakt med Frohman om en turn i
Amerika.

Det vllade mig stort lidande att skiljas frn min skola, frn
Elizabeth, Craig och framfr allt mitt barn, Deirdre, som nu var nstan
rsgammalt, blont, rosenkindat och blgt.

Och s hnde det sig allts, att jag en dag i juli satt alldeles ensam
ombord p en stor amerikangare, jmnt tta r sedan jag lmnat U.S.A.
ombord p kreatursngaren. Nu var jag redan ryktbar vorden i Europa.
Jag hade skapat en konstgren, en skola och ett barn. Det var ju inte s
dligt. Men vad finanserna angick, var jag fga rikare nu n d.

Charles Frohman var en ypperlig impressario, men han begrep ej, att min
konst icke var av samma skrot och korn som ett teaterfretag och endast
riktade sig till en mer exklusiv publik. Han lancerade mig mitt i
augustihettan som ett attraktionsnummer vid Broadway samt med en liten
och medioker orkester, som frskte spela Glucks "Iphigenia" och
Beethovens Sjunde symfoni. Resultatet blev, som man kunde vnta, ett
komplett fiasko. De f mnniskor, som gingo p teatern dessa gldande
aftnar, nr temperaturen var fyrtio grader och drutver, blevo
frbryllade och fga beltna med vad de fingo se. Recensenterna voro
ftaliga och skrevo frnt. P det hela taget kunde jag ej annat n
knna, att min terkomst till mitt fdernesland varit ett stort
misstag.

En kvll, nr jag satt i min kldloge och knde mig mer n vanligt
nedslagen, fick jag hra en behaglig och hjrtlig rst bakom mig och
sg i drrppningen en man, icke s hgvxt, men vackert byggd, med
brunt, lockigt hr och ett vinnande leende. Han strckte ut handen mot
mig p ett ovanligt spontant och hjrtligt stt och sade s mnga
vackra saker om det intryck min dans gjort p honom, att jag knde mig
gottgjord fr allt vad jag lidit alltsedan min ankomst till New York.
Denne man var George Grey Barnard, den store amerikanske bildhuggaren.
Han kom sedan varje kvll till min frestllning och tog med sig
konstnrer, diktare och andra sina vnner, dribland David Belasco, den
geniale amerikanske teaterledaren, mlarna Robert Henri och George
Bellows, Percy MacKaye, Max Eastman: -- kort sagt, alla de unga
revolutionrerna frn Green Village. Jag kommer ocks ihg de tre
oskiljaktiga diktarna, som bodde tillsammans i ett torn nedanfr
Washington Square -- E.A. Robinson, Ridgeley Torrence och William
Vaughn Moody.

Detta vnliga och entusiastiska mottagande frn dessa unga konstnrers
och skriftstllares sida gladde mig ofantligt mycket och motvgde i
ngon mn New Yorkpublikens ftalighet och kyliga bemtande.

Under denna tid fick George Grey Barnard en gng den idn att gra en
staty, till vilken jag skulle st modell, och som skulle heta "Amerika
dansar". Walt Whitman har en gng sagt: "Jag hr Amerika sjunga", och
en vacker oktoberdag, i sdan vderlek som bara frekommer om hsten i
New York, stodo Barnard och jag tillsammans p en kulle i nrheten av
hans studio p Washington Heights med utsikt ver landskapet, varvid
jag pltsligt bredde ut armarna och sade: -- Jag ser Amerika dansa. S
fddes hos Barnard idn till denna staty.

Jag kom varje morgon till hans atelj, medfrande en lunchkorg. Vi
tillbragte mnga frtjusande timmar tillsammans under samtal om nya
planer p att vcka intresset fr konst i Amerika.

Jag minns, att jag i hans atelj sg en hrlig torso av en ung flicka,
till vilken, enligt vad Barnard berttade mig, Evelyn Nesbit sttt
modell, innan hon trffade Harry K. Thaw, den blivande mrdaren. Hennes
sknhet hade hnryckt alla konstnrer.

Det blev en skn begynnelse p denna staty, "Amerika dansan", men det
blev tyvrr ingen fortsttning. P grund av sin hustrus pltsliga
sjukdom mste Barnard avbryta arbetet. Jag hade hoppats bli hans
msterverk, men det blev icke jag som fick sknka Barnard inspiration
till hans msterverk i Amerika -- icke jag utan Abraham Lincoln,
vilkens staty nu str i den dystra trdgrden framfr Westminster
Abbey.

, George Grey Barnard, vi skola bli gamla, vi skola d, men icke dessa
frtrollande stunder vi tillbragte tillsammans, jag, danserskan, du,
trollkarlen, som skulle fngat reflexen av denna min dans, som med
mstarkraft skulle gripit gonblickets blixt och snt den p frd genom
evigheten. Ack, vad blev det av mitt msterverk -- mitt _chef d'uvre_
"Amerika dansar"? Jag ser upp, och jag mter Det mnskliga medlidandets
blick -- kolossalstatyn av Abraham Lincoln, Amerika tillgnad -- den
stora pannan, de frade kinderna, frade av trar, medlidandets och
martyrskapets trar -- och jag, ltta, flyende vsen, dansande infr
detta ideal av vermnsklig trohet och dygd.

Charles Frohmann, som begrep, att det skulle betyda katastrof att drja
lngre vid Broadway, frskte nu med en turn genom smstderna, men
denna turn var s oskickligt arrangerad, att den blev ett om mjligt
nnu vrre fiasko n frestllningarna i New York. Till sist frlorade
jag tlamodet och uppskte Frohman. Jag fann honom djupt nedslagen vid
tanken p alla pengar han frlorat.

-- Amerika kan icke frst er konst, sade han. Den gr vida ver
amerikanernas horisont, och de kommer aldrig heller att begripa den.
Det r bst att ni far tillbaka till Europa.

Mitt kontrakt med Frohman lydde p en sex mnaders turn med garantier,
vare sig den blev en succs eller ej. Av srad stolthet och ven med
frakt fr hans bristande hederlighetsbegrepp tog jag nu detta kontrakt
och rev det i bitar mitt fr hans gon, i det jag sade: -- I alla
hndelser r ni kvitt allt ansvar.

P inrdan av George Barnard, som upprepade gnger sade mig, att han
var stolt ver mig ssom varande amerikanska, och att det fr honom
vore en stor sorg, om Amerika inte kunde bringas att uppfatta min
konst, beslt jag tills vidare stanna i New York. Jag hyrde en studio i
Beaux Arts Building, dekorerade den med mina bl draperier och min
matta och upptrdde dr varje kvll fr konstnrer och litterrt folk.

En av dessa aftnar i min studio beskrevs p fljande stt i The Sunday
Sun fr den 15 november 1908:

"Hon (Isadora Duncan) r svept frn midjan och nedt i ett stycke
underbar kinesisk sidenbrokad. Hennes korta, mrka hr r rullat och
uppfst i nackgropen i en ls knut och framtill delat, enkelt,
madonnaaktigt, nedfallande kring hennes ansikte... med den
upptstrvande nsan och de grbl gonen. Mnga skildrare i pressen
beskriva henne ssom hg och statuarisk --- i sjlva verket r hon bara
fem fot och sex tum.

"En ambrafrgad rampbelysning tndes, och en gul lampa i taket lyser
med milt sken och fullbordar frgeffekten. Miss Duncan ber om urskt
fr det otillfredsstllande pianoackompanjemanget.

"Det borde inte alls vara ngon musik till detta slags dans", sger
hon, "mer n mjligen sdant slags musik, som Pan skulle kunna exekvera
p en rrfljt, skuren vid flodbdden, eller en herdepipa -- det r
allt. De andra konstarterna, mleriet, skulpturen, musiken,
skaldekonsten, ha lmnat dansen lngt bakom sig. Den har faktiskt varit
en av de frlorade konstarterna, och ett frsk att instlla den i
verensstmmelse med en s lngt hunnen som musiken, r ganska svrt.
Det r t teruppvckandet av den frlorade danskonsten, som jag gnat
mitt liv."

Hon har sttt helt nra poetparterren vid brjan av sitt anfrande,
och nr hon slutar, befinner hon sig i andra nden av rummet. Man vet
inte, hur hon kommit dit, men man kommer att tnka p hennes vn Ellen
Terry och hennes nonchalanta stt att ignorera avstndet.

Hon r ej lngre en trtt vrdinna med vemodsfullt ansikte, utan en
hednisk ande, som helt sjlvfallet stiger fram ur ett stycke brusten
marmor, som om det vore den naturligaste sak i vrlden. En Galatea
kanske, ty frvisso dansade Galatea under de frsta gonblicken efter
sin frigrelse. Hon r Daphne med upplst hr, som undflyr Apollo i den
delfiska lunden. Hennes eget hr lser sig och faller ned, nr denna
liknelse kommer en i tankarna.

Inte underligt, att hon trttnat p att st fngslad i detta
marmorstycke r ut och r in till gonfgnad fr engelska lornjetter
och bakom dem halvt ogillande blickar. En lng fljd av tanagrafigurer,
processionerna p Partenonfrisen, urnors och minnestavlors
guirlandsmyckade sorgescener, backanternas verdd passerar revy fr
ens blickar, vilka synas iakttaga henne, under det de i sjlva verket
beskda hela detta den mnskliga naturens panorama, innan konsten steg
in.

Sjlv hvdar Miss Duncan, att hela hennes liv varit en enda
anstrngning att finna vgen tillbaka till och terupptcka den
ursprunglighet, som gtt frlorad under tallsa generationer.

"Under den avlgsna tid, som vi behaga kalla barbarisk", sger hon,
"gde varje knsloyttring motsvarande uttryck i rrelser och tbrder.
Ande, sjl och kropp samarbetade i fullkomlig harmoni. Se p dessa
hellenska ynglingar och jungfrur, som fngats och fngslats av
bildhuggarens trollmakt, mer n de huggits och mejslats fram ur den
motstrviga marmorn -- man kan ju nstan frutsga, vad de skulle yttra
till en, om de ppnade munnen, och om de inte ppna den, spelar det
ingen roll, man vet det i alla fall."

Drp tvrtystnar hon och r ter den dansande genien, en figurin i
ambra, som bjuder dig vin ur den hjda bgaren, kastar rosor ver
Atenas altare, simmar i bljeskummet p Egeiska havets purpurfrgade
vgor, medan skalderna se p och profeten profetiskt stryker sitt skgg
och en i sllskapet sakta citerar ngra rader ur John Keats' _Ode till
en grekisk urna_.

Mary Fanton Roberts, redaktris fr en konsttidskrift, har givit, vad
Duncan sjlv anser vara den bst uttryckta kontentan fr hennes
grning:

"Lngt tillbaka, lngt ned genom seklerna, vandrar ens ande, nr
Isadora Duncan dansar, tillbaka till vrldens morgon, d sjlens
storhet tog sig fritt uttryck i kroppens sknhet, d rrelsens rytm
verensstmde med ljudets, nr mnniskokroppens rrelser voro ett med
vinden och havet, nr en kvinnas armrrelse var ett rosenblad, som
ppnade sig, hennes fotsteg p marken ett lvs singlande till jorden.
Nr all innerlighet i religion, krlek, patriotism, offergrd och
lidelse uttrycktes till harpans, tympanons och cymbalens toner, nr mn
och kvinnor dansade infr sin husliga hrd och infr sina gudar i
religis extas eller i skogen och vid havet p grund av den livsgldje,
som bodde i dem, d mste varje stark, stor och god impuls i
mnniskosjlen ha flutit frn anden ver i kroppen i fullstndig
harmoni med universums egen rytm."

George Grey Bernard hade rtt mig att stanna i Amerika, och jag var
glad att jag lydde hans rd. En dag uppenbarade sig nmligen i min
studio en man, som skulle bli den som ntligen tillvann mig den
amerikanska publikens bevgenhet. Det var Walter Damrosch. Han hade p
Criterion Theatre sett mig dansa Beethovens Sjunde symfoni till musik
av en liten usel orkester, och han hade frstnd nog att inse, vilken
effekt som skulle kunna uppns med hjlp av hans egen utmrkta orkester
under fullgod ledning.

Min barndoms pianostudier och mina sedermera fljande studier i
orkesterkomposition mste ha stannat kvar i mitt undermedvetna jag. Nr
helst jag ligger stilla med slutna gon, kan jag hra hela orkestern
lika tydligt, som om den spelade mitt fr mina gon, och vid vart
instrument ser jag en gudalik gestalt i uttrycksfullaste rrelse. Denna
skuggorkester dansade alltid fr min inre syn.

Damrosch freslog mig en rad upptrdanden p Metropolitan-operan under
december, och jag gick med gldje in hrp.

Resultatet blev precis vad han frutsagt. Charles Frohman, som skickat
och velat kpa en loge till frsta frestllningen, erfor med stor
verraskning, att varenda plats var utsld. Detta visar, att ven den
strsta konst kan gra fiasko, om den icke framfres i rtt inramning.
Detsamma var fallet med Eleonora Duse under hennes frsta amerikaturn,
d hon, tack vare olmpliga arrangemang mste spela infr nstan tomma
hus och trodde, att Amerika aldrig skulle kunna uppskatta henne. Nr
hon dremot tervnde 1924, hlsades hon frn New York till San
Fransisco med oavbrutna ovationer, helt enkelt emedan Morris Gest hade
tillrcklig konstnrlig intelligens fr att uppfatta henne och hennes
konst.

Jag var stolt ver att resa i sllskap med en ttio mans orkester, ledd
av den framstende Walter Damrosch. Denna turn gick ovanligt bra,
emedan inom hela orkestern rdde den mest vlvilliga stmning bde mot
ledaren och mot mig. Jag knde sjlv sdan sympati fr Walter Damrosch,
att jag, nr jag stod p scenen, tyckte mig med varenda nerv i min
kropp st i kontakt med orkestern och dess utmrkte dirigent.

Hur skall jag kunna beskriva njet av att dansa till denna orkesters
musik? Jag ser den framfr mig -- Walter Damrosch hjer taktpinnen --
jag ser p den, och vid frsta tonerna stiger och sjuder hela orkestern
liksom inom mig sjlv, den mktiga tonstrmmen vller ver mig, jag
blir det medium, genom vilket Brnhildes frjd, nr hon vckes av
Siegfried, eller Isoldes frtvivlan, nr hon sker dden, bda skola
finna sitt uttryck. Underbar, stigande, svllande bra mig dansens
rrelser framt -- uppt, jag knner nrvaron av en mktig kraft inom
mig, som lyssnar till musiken och sedan genomtrnger hela min varelse,
skande efter utlopp. Ibland kunde denna kraft vxa till ursinne och
skaka hela min kropp, tills jag trodde mitt sista gonblick p jorden
var inne. Stundom kunde den tynga mig, tills jg frnam en
ngestknsla, som kom mig att strcka hnderna mot himlen, bnfallande
om en hjlp, som icke kom. Ofta tnkte jag fr mig sjlv: vilket
misstag att kalla mig fr danserska, jag r blott en magnetisk
medelpunkt, frn vilken orkesterns toner ska sig ett synligt utlopp.
Det var som om eldstrlar sprunge ut frn min sjl och knte
frbindelse med den sklvande, vibrerande orkestern.

Dr fanns en fljtist i orkestern, som p ett s underbart stt spelade
de lyckliga andarnas solo i "Orpheus", att jag ofta verraskade mig med
att st orrlig p scenen, medan trarna strmmade frn mina gon av
ren hnfrelse, d jag lyssnade till honom, allt under det fiolerna
sjngo och hela orkestern tycktes sjudande lyftas uppt, buren av den
makalse ledarens inspiration.

Ludvig av Bayern brukade sitta ensam och lyssna till orkestern i
Bayreuth, men hade han dansat till dess toner, skulle han ftt erfara
en nnu hgre njutning.

Det rdde en underbar frstelse mellan Damrosch och mig; jag knde
omedelbart en harmonierande rrelse hos mig sjlv mta var och en av
hans tbrder p dirigentplatsen. Nr han lt crescendot svlla, steg
och verfldade livet inom mig -- varje musikalisk fras versattes i en
musikalisk rrelse, hela min varelse vibrerade i verensstmmelse med
hans intentioner.

Ibland nr jag blickade ned frn scenen, sg jag Damrosch' stora huvud
bjt ver partituret, och d knde jag, att min dans i sig hade ngot
av Atena, som framsprang fullrustad ur Zeus' huvud.

Denna min amerikaturn betecknar nog den lyckligaste perioden i mitt
liv. Men naturligtvis led jag av hemlngtan, och nr jag dansade Sjunde
symfonien, sg jag fr mig mina elevers gestalter, sdana de skulle
vara, nr de hunnit den lder, d de tillsammans med mig kunde tolka
denna symfoni. Drfr var min gldje icke oblandad, men den innebar
hopp om en strre framtidsgldje. Kanske ger livet icke heller ngon
oblandad gldje, blott hopp. Den sista tonen i Isoldes krlekssng
frefaller att vara fullndningen, men den innebr dden.

I Washington mttes jag av en sannskyldig storm -- en del prster hade
i hftiga ordalag protesterat mot min dans.

Men vem visade sig d vid en matin till allas hpnad i den frnmsta
logen, om inte president Roosevelt sjlv? Han tycktes njuta av
frestllningen och tog upp applderna efter varje nummer p
programmet. Eftert skrev han till en vn:

"Vad kunna dessa prster finna fr ont i Isadoras dans? Hon frefaller
mig lika oskyldig som ett barn, som dansar i trdgrden i morgonsolen
och plockar av sin fantasis skna blommor."

Dessa ord av Roosevelt, som citerades i pressen, dmpade i hg grad
prsternas nit och blevo ett gott std fr min turn. Denna var som
sagt mycket framgngsrik och angenm p alla stt, och man kunde ej
tnka sig en lskvrdare dirigent eller en behagligare kamrat n Walter
Damrosch, som i allt var en god mnniska och en utmrkt konstnr. P
lediga stunder kunde han njuta av en god sup och spela piano i timtal,
aldrig trtt, alltid glad, lskvrd och intagande.

Nr vi terkommo till New York, hade jag till min gldje ett svllande
bankkonto att rkna med. Och hade det ej varit fr min lngtan efter
mitt barn och min skola, skulle jag aldrig ha lmnat Amerika. Men nu
tervnde jag till Europa, och p kajen lmnade jag en liten skara
trogna vnner, Mary och Billy Roberts, mina diktare, mina konstnrer.




KAPITEL XXII.


Elizabeth var mig till mtes i Paris med tjugu av mina elever samt med
mitt lilla barn, som jag ej sett p ett halvt r. Man kan tnka sig min
gldje. Nr hon fick se mig, sg hon p mig med en besynnerlig blick
och brjade grta. Varp jag naturligtvis ocks begynte grta -- s
underbart var det att ter hlla Deirdre i mina armar. Och s det andra
barnet -- min skola. Alla eleverna hade blivit s lnga. Det var ett
frtjusande terseende, och vi sjngo och dansade tillsammans hela
kvllen.

Den store konstnren Lugn-Po hade tagit sig ansvaret fr mina
upptrdanden i Paris. Det var han som tagit dit Eleonora Duse, Susanne
Desprs och Ibsen. Han frstod, att mitt framtrdande behvde en
srskild inramning, varfr han fr min rkning hyrde Gait Lyrique och
Colonneorkestern under anfrande av Colonne. Resultatet blev, att Paris
togs med storm. Frfattare som Henri Lavedan, Pierre Mille och Henri de
Rgnier skrevo om mig i de mest entusiastiska ordalag.

Paris log mot mig.

P varje frestllning jag gav syntes eliten av Paris' konstnrliga och
intellektuella vrld samlad i salongen. S tyckte jag mig d nra min
drms fullkomning. Skolan jag drmde om syntes ntligen nra att
frverkligas.

Jag hade hyrt tv stora vningar i Rue Danton n:r 5. Jag bodde en
trappa upp, och i vningen ovanp hade jag alla eleverna med deras
lrarinnor inlogerade.

En dag upplevde jag en svr frskrckelse. Straxt fre en
matinfrestllning brjade Deirdre pltsligt f vldsamma host- och
kvvningsanfall. Jag trodde, att det mjligen kunde vara den fruktade
strypsjukan, tog en droska och for kring hela Paris fr att f tag i en
lkare. Slutligen fann jag en framstende barnlkare, som vnligt nog
fljde mig hem och dr konstaterade, att ingen fara frelg.

Jag kom en halvtimme fr sent till matinn. Colonne hade utfyllt
vntetiden med musik. Hela tiden medan jag dansade, darrade jag av
ngest. Jag tillbad mitt barn, och jag knde, att om ngot hnde henne,
skulle jag ej kunna verleva det.

Vad moderskrleken nd r fr en stark, egoistisk och vldsam passion!
Jag tycker icke den r vidare vrd att beundra. Det vore ondligt
mycket mer beundransvrt, om vi kunde vara i stnd att lska alla barn.

Deirdre kunde nu springa omkring och dansa. Hon var utskt att se p,
ett fullkomligt portrtt i miniatyr av Ellen Terry, vilket skerligen
berodde p min beundran fr och mina mnga tankar p henne. Nr
mnskligheten hunnit lngre framt i utveckling, komma alla blivande
mdrar att fre barnens fdelse isoleras p ngon skyddad plats, dr de
skola vara omgivna av skulpturverk, tavlor och skn konst i allmnhet
samt musik.

Ssongens stora evenemang var Brissonbalen, till vilken hela det
litterra och konstnrliga Paris var inviterat. Var och en skulle
upptrda och personifiera titeln p ngot bermt konstverk. Jag gick
dit som Euripides' Backant och fann dr Mounet-Sully i grekisk drkt --
han kunde gott ha personifierat Dionysos sjlv. Jag dansade med honom
hela kvllen -- eller rttare sagt, jag dansade omkring honom, ty den
store mannen avskydde modern dans. Det ansgs, att vrt upptrdande var
oerhrt ansttligt. I sjlva verket var det nog s oskyldigt, och jag
sknkte den store konstnren ngra timmars frstrelse, p vilken han
satte synnerligen stort vrde. Det frefaller ganska mrkligt, att jag
med min amerikanska oskuldsfullhet till den grad skulle kunna chockera
Paris denna afton.

ter hade jag vid denna tid kommit till randen av en ekonomisk
katastrof. Med mina tillgngar var det omjligt att g i land med den
utvidgade skolans utgifter. Jag hade med de pengar jag frtjnat ihop
tagit till mig, srjt fr och uppfostrat fyrtio barn, av vilka tjugu
befunno sig i Tyskland och tjugu i Paris, och dessutom hjlpte jag
ocks andra personer. En dag sade jag skmtsamt till min syster
Elizabeth:

-- S hr kan det inte fortg. Jag har inga pengar mer. Om skolan ska
kunna fortsttas, mste vi ha tag p en millionr.

I och med att jag uttalade dessa ord, hade den tanken blivit en fix id
hos mig.

-- Jag mste ha tag p en millionr! upprepade jag hundra gnger om
dagen, frst p skmt, sedan p fullt allvar i enlighet med
Cousystemet.

En frmiddag -- det var dagen efter en mer n vanligt lyckad
frestllning p Gait Lyrique -- satt jag i min morgonklnning
framfr spegeln. Jag minns, att jag hade lagt upp hret i papiljotter
med tanke p dagens matinfrestllning, och jag hade en spetsmssa p
hret. Kammarjungfrun kom in med ett visitkort, p vilket stod ett
vlknt namn. Pltsligt ringde det i min hjrna: -- Hr har jag min
millionr.

-- Visa in honom.

Han kom in, hgvxt och blond med lockigt hr och skgg. Min frsta
tanke var: Lohengrin. _Wer will mein Ritter sein?_ Hans rst var mycket
behaglig, men han frefll blyg. -- Han verkar som en stor gosse
maskerad med skgg, tnkte jag fr mig sjlv.

-- Ni knner mig inte, men jag har ofta applderat er underbara konst,
sade han.

D kom en underlig knsla ver mig. Jag hade trffat denne man
tidigare. Men var? Som i en drm mindes jag Prince de Polignacs
begravning -- jag, unga flickan, grt bittert, primitivt ovan som jag
var vid den franska begravningsceremonien. En lng rad av slktingar i
kyrkans sidoskepp. Ngon skt fram mig. -- _Il faut serrer la main_,
viskade man till mig. Och vervldigad av uppriktig sorg ver att ha
frlorat en kr vn, rckte jag handen t den ene efter den andre av
slktingarna. Pltsligt minns jag, att jag mtte blicken hos en av dem.
Det var den hgvxte mannen framfr mig.

Vi hade frsta gngen mtts i en kyrka vid en likkista. Det var ju
allts intet lyckobdande tecken. Men icke frty visste jag frn detta
gonblick, att hr var min millionr.

-- Jag beundrar er konst och det mod som ni visat i att fullflja ert
ideal med skolan. Jag har kommit hit fr att hjlpa er. Vad kan jag
gra fr er? Skulle ni till exempel vilja fara med alla edra dansande
barn till ngon liten villa vid Rivieran, vid havet, och dr komponera
nya danser? Ni behver inte oroa er fr kostnaderna. Jag skall bestrida
dem samtliga. Ni har utrttat ett stort arbete, ni mste vara trtt.
Lt nu ansvaret vila p mig.

Om en vecka satt hela min lilla trupp i en frsta klassens jrnvgsvagn
p vg mot havet och solskenet. Lohengrin mtte oss vid stationen. Han
frde oss till en frtjusande villa vid havet, frn vars terrasser han
visade ut mot sin yacht med dess vita segel.

-- Den heter Lady Alicia, sade han. Men kanske vi nu ska ta och ndra
namnet till Iris.

Barnen dansade under apelsintrden i sina ljusbl tunikor, och med
hnderna fulla med blommor och frukt. Lohengrin var ytterst vnlig och
god mot barnen och tnkte p allas bekvmlighet. Hans stt mot dem
ingav mig en ytterligare knsla av frtroende frutom den tacksamhet,
som jag redan hyste till honom, och som efter dagligt umgnge med hans
intagande personlighet snart nog skulle frdjupas till ngot nnu
varmare.

Barnen och jag bodde i en villa vid Beaulieu, medan Lohengrin sjlv
uppehll sig p det elegantaste hotellet i Nizza. D och d inbjd han
mig att ta middag tillsammans med honom. Jag minns att jag infann mig
i min enkla grekiska tunika och med bestrtning dr trffade en annan
dam i en underbar, frgrik toalett, verhljd med diamanter och prlor.
Jag frstod genast, att hon var min fiende. Hon fyllde mig med fruktan,
och det visade sig sedermera, att den var befogad.

En kvll hade Lohengrin med sedvanlig generositet inbjudit ett stort
sllskap till en maskeradbal p Casino. Han skaffade till samtliga
deltagare pierrotkostymer, utfrda i fladdrande libertysiden. Det var
frsta gngen jag burit en dylik kostym och frsta gngen jag varit p
en offentlig maskeradbal. Det var en munter tillstllning, som fr mig
bara frdunklades av ett enda moln: damen med diamanterna -- ven hon
skrudad som pierrot -- infann sig p balen. Nr jag sg henne, led jag
sannskyldiga kval. Men lngre fram p kvllen minns jag, att jag
dansade frenetiskt med henne -- till den grad nra grnsar krleken
till hatet -- nda tills hovmstaren p stllet kom fram och upplyste
oss om att det icke var tilltet.

Mitt i all denna drskap kallades jag pltsligt till telefonen. Det var
besked frn villan i Beaulieu, att Erica, skolans yngsta telning,
pltsligt angripits av strypsjuka -- det var allvarligt -- mjligen
frga om livet. Jag rusade frn telefonen till bordet, dr Lohengrin
satt som vrd. Jag bad honom genast telefonera efter en lkare. Och det
var dr, i telefonhytten, under trycket av ngest fr en varelse, som
lg oss bda varmt om hjrtat, som skiljemuren fll och vra lppar fr
frsta gngen mttes. Men icke en sekund frslsades. Lohengrins bil
stod utanfr porten, och som vi gingo och stodo i vra pierrotdrkter
foro vi och hmtade lkaren och ilade sedan i rasande fart till
Beaulieu. Vi funno den lilla halvkvvd och bl i ansiktet. I tv timmar
vntade vi i ngest -- d uttalade lkaren sin dom: barnet var rddat.
Gryningen silade in genom fnstren, trarna runno nedfr vra kinder,
men s fattade Lohengrin mig i armen: -- Mod, lskling! Vi mste
tillbaka till vra gster. -- Hela vgen tillbaka hll han mig ttt
intill sig i bilen, viskande: -- Om det s bara vore fr detta enda
minnes skull, skulle jag lska dig livet ut.

P Casino tycktes tiden ha gtt s fort, att gsterna knappast mrkt
vr frnvaro.

Men en hade rknat minuterna drunder. Damen med diamanterna hade
iakttagit vr avfrd med svartsjuka blickar, och nr vi ter visade
oss, grep hon en kniv och rusade fram mot Lohengrin. Han mrkte till
all lycka i tid hennes avsikt, grep henne om handleden och svngde
henne hgt ver sitt huvud samt bar henne p detta vis till damrummet,
som om hela hndelsen varit ett frut avtalat maskeradskmt. Sedan
verlmnade han henne t betjningen med den enkla anmrkningen, att
hon frefll en smula hysterisk och synbarligen behvde f ett glas
vatten. tervnde s till balsalen, fullkomligt oberrd och i bsta
humr.

Lohengrins frikostighet mot barnen och hans uppriktiga oro fr lilla
Erica, allt detta hade tillvunnit honom min krlek. Nsta dag freslog
han mig en lustresa ombord p den nu omdpta yachten. Vi togo min lilla
Deirdre med oss, lmnade skolan i lrarinnornas vrd och avseglade till
Italien.

Pengar medfra frbannelse, och de som ga pengar kunna ej vara
lyckliga i tjugufyra timmar.

Om jag blott insett, att den man jag var tillsammans med hade ett
bortskmt barns natur, och att varje ord och varje handling frn min
sida borde vara vl vertnkt, fr att de skulle behaga honom, hade
allt varit gott och vl. Men jag var fr ung och naiv att veta detta;
drfr pratade jag gladeligen p, frklarade fr honom mina ider om
livet, Platos "Republiken", Karl Marx och en allmn reformering av
vrlden, utan en aning om hur jag frdrvade alla mina chanser. Denne
man, som frklarat, att han lskade mig fr mitt mods och mitt delmods
skull, blev allt mer och mer frfrad, nr han kom underfund med vilken
rdgldgad revolutionr han ftt ombord p sin yacht. Smningom frstod
han, att han icke kunde frena mina ideal med sitt eget vlbefinnande.
Men kulmen nddes, nr han en kvll frgade mig, vilken som var min
lskligsdikt. Frtjust tog jag fram min _livre de chevet_ och lste fr
honom Walt Whitmans "Stora landsvgens sng". Hnfrd av min egen
entusiasm mrkte jag inte effekten, och nr jag sg upp, blev jag
bestrt ver att se hans vackra ansikte frvridet av vrede.

-- S'n smrja! utbrast han. Den mannen kunde aldrig ha frtjnat sitt
eget brd.

-- Frstr du inte, ropade jag, att han sg Det Fria Amerika i en syn?

-- t fanders med alla syner!

Och s frstod jag med ens, att den syn vari _han_ sg Amerika, var de
dussintals fabriker, som sknkte honom hans frmgenhet. Men sdan r
kvinnans natur, att jag efter denna och andra ordvxlingar kastade mig
i hans armar och glmde allt under hans smekningar. Dessutom trstade
jag mig med den tanken, att han snart skulle f gonen ppna, och att
han d skulle hjlpa mig med att skapa den stora skolan fr folkets
barn.

Under tiden kryssade den magnifika yachten p det bl Medelhavet.

Jag ser alltsammans fr mig, som om det varit i gr; yachtens breda
dck, lunchbordet med kristall och silver, Deirdre dansande i sin vita
tunika. Jag var frlskad och lycklig. Men hela tiden hade jag ett
obehagligt medvetande om eldarna nere i maskinrummet, om yachtens
femtio mans besttning, om kaptenen och styrmannen -- denna oerhrda
apparat fr tv mnniskors nje. Jag knde en undermedveten oro, allt
eftersom dagarna frflto, var och en av dem ett steg bort frn
idealet. Och ibland anstllde jag otrevliga jmfrelser mellan detta
lttjefulla liv i lyx, ideligt festande och vrdslst frsjunkande i
njen och njutning och  andra sidan min tidiga ungdoms bittra kamp och
frsakelser. Men snart kunde jag ter ge vika fr de intryck p sjl
och sinne, som den praktfulla dagbrckningen sknkte. Min Lohengrin,
min graalriddare, ven han skulle en gng komma att dela mina stora
tankar.

Vi tillbragte en dag i Pompeji, och Lohengrin hade ftt den romantiska
idn, att han ville se mig dansa i Paestums tempel i mnsken. Han
engagerade en liten neapolitansk orkester och ordnade s, att den
skulle bege sig ut till templet och dr invnta vr ankomst. Men just
den dagen blev det ovder med en syndaflod av regn. Hela denna dag och
den fljande kunde yachten icke lmna hamnen, och nr vi ntligen
anlnde till Paestum, funno vi orkestermedlemmarna genomdrnkta och
elndiga sittande p trappstegen, dr de vntat i tjugufyra timmar.

Lohengrin sade till om dussintals vinflaskor och lamm  la Plicaire,
som vi p arabers vis to med fingrarna. Den utsvultna orkestern t och
drack, som om den aldrig sett mat frr, och var till den grad kaputt
efter vntan i templet, att den icke frmdde spela. Som regnet ter
brjade dugga, begvo vi oss alla till yachten och styrde kurs p
Neapel. Orkestern gjorde ett modigt frsk att spela fr oss p dck,
men nr yachten brjade gunga, blev den ene efter den andre v
musikanterna grn i synen och frsvann ned i sin hytt...

Och detta var slutet p min mnskensdans i Pstums tempel.

Lohengrin ville fortstta att kryssa p Medelhavet, men jag hade ett
kontrakt uppgjort om en rysk turn, och dv fr alla bner och ven
trots mina egna knslor beslt jag hlla det. Lohengrin frde mig
allts tillbaka till Paris. Han skulle ha kommit med mig till Ryssland,
men han fruktade fr passvrigheter. Han fyllde min kup med blommor,
och vi togo ett mt avsked.

Det r en egendomlig omstndighet, att nr vi skiljas frn en lskad
mnniska, knna vi, trots den snderslitande smrtan, samtidigt en
besynnerlig knsla av befrielse.

Turnn i Ryssland gick bra som de frra gjort, och under densamma
tersg jag Craig. Han var i bsta humr och var som bst sysselsatt
med att stta upp "Hamlet" p Stanislawskys Konstnrliga teater. Alla
skdespelerskorna vid teatern voro frlskade i honom. Skdespelarna
voro betagna av hans sknhet, hans snille och hans ovanliga vitalitet.
Han kunde hlla timslnga anfranden fr dem om den dramatiska konsten,
och de gjorde sitt allra bsta att flja hans fantasis flykt och hans
intentioner.

En tragikomisk episod intrffade i dessa dagar, nrmast beroende p att
jag hade med mig en mycket vacker kvinnlig sekreterare. Sista kvllen,
just innan vi skulle resa till Kieff, gav jag en liten middag fr
Stanislawsky och Craig. Sekreteraren var nrvarande. Mitt under
middagen frgade Craig mig, om jag tnkte stanna hos honom eller ej.
Som jag ej kunde svara, fick han ett av sina vlbekanta anfall av
ursinne, lyfte upp sekreteraren frn hennes stol, bar in henne i andra
rummet och lste drren. Stanislawsky blev oerhrt chockerad och gjorde
sitt bsta fr att frm Craig att ppna drren, men nr inga
vertalningar hjlpte, kunde vi ej gra ngot annat n bege oss till
stationen, dr vi emellertid funno, att tget gtt fr tio minuter
sedan.

Jag fljde Stanislawsky till hans bostad, dr vi sorgmodigt sutto och
diskuterade modern konst, allt under det vi frskte undvika alla
hntydningar p fallet Craig. Men jag kunde se, att Stanislawsky var
allvarligt bedrvad och upprrd p grund av Craigs beteende.

Nsta dag for jag till Kieff. Ngra dagar eftert uppsktes jag hr av
min bleka och ngot uppskakade sekreterare. Jag frgade henne, om hon
inte ville stanna hos Craig i Ryssland, varp hon med eftertryck
svarade, att det ville hon inte alls. Drefter reste vi tillbaka till
Paris, dr Lohengrin mtte oss.

Hr fick jag nu lra knna alla verkligt goda restauranger, dr man
krusade fr Lohengrin och behandlade honom, som om han varit en krnt
hrskare. Alla hovmstare och alla kockar tvlade om att behaga honom
-- och det var ej att undra p, ty han strdde ut pengar med kunglig
frikostighet. Jag lrde mig ocks fr frsta gngen skillnaden mellan
en _poulet cocotte_ och en _poulet simple_, jag lrde mig frst mig p
ortolaner, tryffel och svamp. Min tungas och min goms slumrande nerver
vcktes, jag lrde mig skilja p vinernas rgngar, vilket r och
vilken cru som var utsktast i smak jmte mnga andra detaljer, om
vilka jag hittills svvat i okunnighet.


Nu uppskte jag ocks fr frsta gngen ett fashionabelt modehus och
fll offer fr den underbara trollmakten hos tyger, frger, linjer --
till och med i hattar. Jag, som alltid gtt med en liten vit tunika, av
ylle om vintern, av linne om sommaren, fll nu fr frestelsen att
bestlla vackra klder och bra dem p min kropp. Jag hade en enda
urskt. Modekonstnrn var ingen vanlig sdan utan ett snille -- Paul
Poiret, som kunde klda en kvinna, s att han samtidigt skapade ett
konstverk. Men fr mig var detta en frndring frn helig till profan
konst.

Men alla dessa njen ha ocks sina reaktioner, och det gavs dagar d vi
talade om den underliga komma, som benmnes neurasteni.

Jag minns, hur jag under en ljuvlig morgonpromenad i Boulognerskogen
sg ett frmmande, sorgmodigt uttryck -- som jag i god tid lrt mig
frukta -- komma ver hans ansikte. Nr jag frgade efter anledningen
svarade han:

-- Alltid mors ansikte i kistan -- var jag n r, ser jag hennes dda
ansikte. Vad tjnar det till att leva, nr det nd slutar med dden?

Och jag insg d, att rikedom och lyx icke sknka tillfredsstllelse.
Det r avgjort svrare fr rika mnniskor att fretaga sig ngot
allvarligt hr i livet. Ty alltid ligger yachten i hamnen och inbjuder
till seglats p azurbl hav.




KAPITEL XXIII.


Denna sommar tillbragte vi p yachten, kryssande utanfr Bretagnes
kust. Ofta var vdret s stormigt, att jag gick i land och fljde
yachten i bil lngs kusten. Lohengrin hll sig ombord, men han tlde
icke sjn vidare bra -- ofta blev han mrkgrn i ansiktet. Sdana ro
de rikas gldjemnen.

I september for jag till Venedig med mitt barn och dess skterska och
tillbragte dr ngra veckor ensam med dem. En dag gick jag in i S:t
Markuskyrkan och satt dr fr mig sjlv, stirrande upp i den bl och
gyllene kupolen. Pltsligt tyckte jag mig se ett litet gossansikte, men
det var i verkligheten ett av kyrkans ngla-ansikten med stora, bl
gon och en gloria av guldgult hr.

Jag for till Lido och tillbragte ngra dagar i tysta meditationer,
medan lilla Deirdre lekte i sanden. Det jag sett i S:t Markuskyrkan
fyllde mig bde med gldje och ngslan. Jag lskade, men nu knde jag
ocks till den ytlighet och den nyckfulla sjlviskhet, som mnnen kalla
krlek, och jag visste, att min konst nu skulle tvingas att lmna ett
offer -- att den kanske skulle bli lidande -- min konst, mitt arbete --
och med ens greps jag av en outhrdlig lngtan efter min skola.

Jag tror, att i varje mnniska liv finns en andlig linje, en
upptgende kurva, och allt som strker denna r vrt verkliga liv --
resten r blott avfall, som vi befrias ifrn, i och med att vr sjl
renas och utvecklas. En dylik andlig linje r fr mig min konst. I mitt
liv har det bara funnits tv motiv -- krlek och konst -- ofta har
krleken skadat konsten, ofta har konstens bjudande maning gjort ett
tragiskt slut p krleken. Ty mellan dessa tv gives ingen frsoning,
endast oavbruten kamp.

I detta tillstnd av obeslutsamhet och inre oro reste jag till Milano
fr att konsultera en lkare, en god vn, som jag kallat dit i och fr
ett sammantrffande.

-- Det r ju upprrande, sade han, att ni, en enastende konstnrinna,
ter skulle utstta er fr den risken att berva vrlden er konst. Det
r otnkbart. Flj mitt rd och avvnd ett sdant brott mot
mnskligheten.

Jag lyssnade till honom, fortfarande obeslutsam, ena gonblicket fylld
av vedervilja vid tanken p att min kropp nyo skulle vanstllas, min
kropp, som var min konsts instrument, andra gonblicket upplivad av
hoppet i form av det dr nglaansiktet, min sons ansikte.

Jag bad min vn lta mig f en timme att fatta mitt beslut p. Jag
minns hotellrummet -- ett ganska dystert rum -- dr jag mitt fr mig
pltsligt sg en tavla p vggen, en egendomlig kvinna i toalett frn
1700-talet, som med vackra men hrda gon blickade rtt in i mina. --
Vad du n beslutar, tycktes hon sga, s gr det detsamma. Se p min
sknhet, som strlade fr mnga r sedan. Dden uppslukar ju allt --
allt -- varfr skall du utstta dig fr lidande fr att ter stta in
liv i vrlden, bara fr att det ter skall svljas av dden?

Hennes blick blev allt grymmare och hemskare och min oro allt
intensivare. Jag dolde mina gon i hnderna fr att slippa mta hennes
blick. Jag frskte tnka, fatta ett beslut. Jag bnfll dessa gon
genom min tredimma att ha barmhrtighet med mig, men de frefllo
blott allt hnfullare i uttrycket. Liv eller dd -- stackars varelse --
du r fngad i en flla i alla fall.

Till sist reste jag mig och talade till gonen: -- Nej, ni skola inte
ngsla mig. Jag tror p livet, jag tror p krleken, jag tror p
naturens heliga lagar.

Var det inbillning, eller glimtade dr pltsligt fram i dessa gon ett
frfrligt, gckande lje?

Nr lkaren tervnde, omtalade jag fr honom mitt beslut, och drefter
kunde ingenting f mig att vika drifrn.

Jag for tillbaka till Venedig, tog Deirdre i famn och viskade:

-- Du ska f en liten bror.

-- , skrattade Deirdre och klappade frtjust i hnderna. S roligt, s
roligt!

-- Ja det ska bli roligt.

Jag telegraferade till Lohengrin, och han kom flygande till Venedig.
Han frefll frtjust, han var full av krlek och mhet. Demonen
Neurasteni frsvann p en tid.

Jag hade ter tecknat kontrakt med Walter Damrosch, och i oktober for
jag till Amerika.

Lohengrin hade aldrig varit i Amerika och var oerhrt intresserad av
landet, i betraktande av att han hade amerikanskt blod i drorna. Han
tog naturligtvis den praktfullaste rumssviten ombord p ngaren, en
srskild matsedel trycktes fr vr rkning varje kvll, och vi reste
som kungliga personer. Att frdas tillsammans med en millionr
frenklar saker och ting betydligt, och p Hotel Plaza i New York hade
vi en magnifik vning, och alla bugade fr oss till hger och vnster.

Jag tror, att det frekommer ngra lagbestmmelser i U.S.A., enligt
vilka tv lskande icke f frdas tillsammans i landet. Stackkars Gorky
och hans trogna vninna sedan sjutton r tillbaka jagades ur hus i hus,
och livet gjordes till en plga fr dem, men nr man r mycket rik,
utplnas alla dessa sm obehag av sig sjlva.

Den amerikanska turnn gick alldeles frtrffligt, ty pengar dra till
sig pengar. Men i januari kom en mycket nervs dam in i min kldloge
och utbrast: -- Men bsta Miss Duncan, det syns ju alldeles tydligt
frn frsta bnken. Ni kan inte fortstta s hr.

Varp jag genmlte: -- Men kra Mrs X., det r ju just detta jag vill
uttrycka med min dans -- krleken -- kvinnan -- vren -- befruktningen.
Ni knner ju Botticellis underbara tavla -- den fruktbrande jorden --
de tre dansande gracerna _enceinte_ -- och madonnan -- ven zefyrerna
_enceinte_. Allting bljar och varslar om nytt liv. Det r detta som r
innebrden i min dans.

Mrs X. sg frgande ut, men vi ansgo det likafullt bst att avbryta
turnn.

Till min stora gldje tervnde min bror Augustin och hans lilla flicka
med oss. Han hade blivit skild frn sin hustru, och jag tnkte, att
resan borde uppliva honom.

-- Vad skulle du tycka om att resa uppfr Nilen p en dahabeah hela
vintern -- fly frn de kulna vintermolnen bort till det klara
solskenet, beska Thebe, Dendrah, allt det som du lngtat att f se?
Yachten ligger redo att fra oss till Alexandria, vr dahabeah r
bemannad med trettio infdda matroser och en frstklassig kock, dr r
prktiga hytter -- sovrum med bad --

-- Ja men skolan -- mitt arbete -- --

-- Din syster Elizabeth skter skolan bra, och du r s ung, att du har
gott om tid fr ditt arbete.

Vi tillbragte allts vintern p Nilen, och den skulle varit en drm av
lycka -- den var det i det allra nrmaste -- om det ej varit fr samma
spke, neurastenin, som en gng p gng kom fram som en svart hand och
vertckte solen.

Medan man lngsamt frdas uppfr Nilen, vandrar sjlen tillbaka ettusen
-- tvtusen -- femtusen r -- tillbaka genom det frflutnas tcken till
evighetens portar.

Hur lugn och hrlig var icke denna frd fr mig, som inom mig bar
lftet om ett nytt liv. Tempel, som berttade om Egyptens gamla
konungar p frd genom den gyllene kensanden, faraonernas gravar och
deras djupa hemligheter. Det lilla livet inom mig symboliserade p
ngot vis denna resa till mrkrets och ddens rike. En mnskensnatt i
Dendrash tempel frefll det mig, som om alla gonen i gudinnan
Hathors, den egyptiska Afrodites, hrjade ansikten, vilka med hypnotisk
ihrdighet frekommo hela templet igenom, voro riktade mot mitt ofdda
barn.

Underbarast r de ddas dal och allra underbarast fr mig en liten
furstes grav, som aldrig fick vxa upp och bli en stor farao. Dd vid
s spda r -- rhundradena igenom frbli ett dtt barn -- och s
tnkte man p de sextusen r han vilat dr. Hade han levat, skulle han
varit sextusen r gammal.

Vad minns jag frn denna resa i Egypten? Den purpurfrgade
soluppgngen, den skarlakansrda solnedgngen, knens gyllene sand,
templen. De soliga dagarna tillbragta p tempelgrdar i drmmar om
faraonernas tillvaro -- i drmmar om mitt kommande barn. Bondkvinnorna
vandrade p Nilens strnder brande sina krukor p sina skna huvuden,
medan de mktiga kropparna vaggade under de svarta mantlarna, Deirdres
fina gestalt, dr hon dansar p dcket. Deirdre vandrande p Tebes
ldriga gator. Det lilla barnet, som blickar upp p de urgamla,
skamfilade gudarna.

Nr hon fick se Sfinxen, sade hon: -- Mamma, den dr dockan r inte
vacker, men s kolossal den r!

Hon hll just p att lra sig trestaviga ord.

Det lilla barnet infr evighetens tempel -- den lille fursten i
faraonernas gravar -- Konungarnas dal och karavanerna p frd genom
knen -- vinden som fr sanden i vgor tvrs ver knen -- varthn?
Soluppgngen i Egypten infann sig med sllsam intensitet omkring
klockan fyra p morgonen. Sedan var det omjligt att sova, ty nu
begynte trampet av arbetarna p stranden -- vatten hmtades upp, flten
pljdes, kamelerna pdrevos, och allt detta fortsattes intill
solnedgngen i livliga och rrliga fresker.

Vr dahabeah rrde sig lngsamt framt till sjmnnens sng, allt under
det deras bronsfrgade kroppar rrde sig i takt med rorna. Sjlva voro
vi ingenting annat n lttjefulla skdare.

Kvllarna voro underbara. Vi hade en Steinwayflygel med oss och en
mycket begvad ung engelsk pianist, som varje kvll spelade Bach och
Beethoven, vilkas hgtidliga rytmer s vl harmoniera med Egyptens
vidder och dess tempel.

Inom ngra veckor uppndde vi Wadi Halfa och kommo in i Nubien, dr
Nilen blir s smal, att man nstan kan vidrra strnderna p vardera
sidan om bten. Hr beslto herrarna i sllskapet att fara till
Khartum, och jag stannade ensam kvar ombord med Deirdre och tillbragte
den fridfullaste perioden i mitt liv under tv veckors tid i detta
sllsamma land, dr sorg och oro tyckas utplnade. Vr bt liksom
vaggades p tidsldrarnas rytmer. Fr dem som ha rd drtill r en frd
uppfr Nilen i en vl inredd dahabeah den bsta vilokur i vrlden.

Fr oss r Egypten ett drmmarnas land -- fr den stackars fellahn ett
arbetets -- men det r i varje fall det enda land jag vet, dr arbetet
kan vara vackert. Fellahn, som huvudsakligen lever p linssoppa och
ojst brd, har en hrligt vacker, smidig kropp, och vare sig han gr
hukad p kern eller hmtar vatten ur Nilen, verkar han alltid
bronsskulptur, vars sknhet skulle frjda en bildhuggares ga.

Vi tervnde till Frankrike och stego i land i Villefranche. Lohengrin
hyrde fr ssongen en sttlig villa i Beaulieu med terrasser, som
sluttade ned mot havet. Med sin vanliga impulsivitet roade han sig
dessutom med att kpa upp land p Cap Ferrat, dr han mnade uppfra
ett stort italienskt slott.

Vi fretogo bilturer till Avignon och Carcassonne, som ocks skulle
tjna som frebilder till detta slott. Ett slott reser sig nu ocks p
Cap Ferrat, men som s mnga andra av hans fantasier har det aldrig
blivit fullbordat.

Vid denna tid var han gripen av en abnorm rastlshet. Nr han inte
strtade i vg till Cap Ferrat fr att kpa mark, tog han snlltget
till Paris p mndagen och kom tillbaka p onsdagen. Jag dvaldes i
stillhet i trdgrden vid det bl havet, grubblande ver den underliga
skillnaden mellan livet och konsten och ofta fylld av undran, huruvida
en kvinna verkligen ngonsin kan vara konstnr, d konsten r en strng
mstare, som fordrar allt eller intet, medan en lskande kvinna offrar
allt fr livet. Hr var jag emellertid nu fr andra gngen i min levnad
totalt isolerad och avskild frn min konst.

Den frsta maj, en morgon, nr havet lg bltt, solen brnde och hela
naturen slog ut i blom, fddes min son.

I olikhet mot den enfaldige bydoktorn i Nordwyck kunde den skicklige
doktor Bosson konsten att lindra smrtorna med lmpliga morfindoser,
och denna min andra barnsng var mycket olik den frsta.

Deirdre kom in i mitt rum med sitt tcka lilla ansikte prglat av
lillgammal moderlighet.

-- , en s'n st liten pojke, mor. Du ska inte vara orolig fr honom.
Jag ska alltid hlla honom i famnen och ta vrd om honom.

Jag mindes hennes ord, nr hon var dd och hll honom i sina sm stela,
vita armar. Varfr bedja mnniskor till Gud, som, om Han alls finns
till, mste vara omedveten om allt detta?

n en gng lg jag allts vid havet med ett nyftt barn i mina armar --
men i stllet fr den lilla vita, av vinden kringsusade Villa Maria var
det ett palatslikt hus, och i stllet fr den dystra, oroliga Nordsjn
var detta det bl Medelhavet.




KAPITEL XXIV.


Nr vi terkommo till Paris, frgade mig L., om jag inte skulle vilja
ge en fest fr vra vnner, och bad mig gra upp ett program fr
densamma. Mig frefaller det, som om rika mnniskor aldrig forstode
konsten att roa sig. Om de skola ge en middag, blir den inte s olik
den en fattig portvakt stller till, och jag hade alltid gtt och tnkt
fr mig sjlv vilken makals fest man skulle kunna ge, om man bara hade
pengar nog. Jag ordnade festen p fljande stt.

Gsterna inbjdos klockan fyra till Versailles, och i parken voro
uppsatta tlt med alla slags frfriskningar, frn kaviar och champagne
till t och bakelser. Drefter spelade Colonneorkestern p den ppna
plats, kring vilken tlten rests, under Pierns ledning ett
Wagnerprogram. Jag minns hur underbar Siegfriedidyllen klingade under
de stora trdens skugga denna hrliga sommareftermiddag, och hur
hgtidligt begravningsmarschen klang, just nr solen gick ned.

Efter konserten vinkade en magnifik sup med mera materiella
njutningar. Den rckte ungefr till midnatt, d hela parken
illuminerades och vi dansade till fram p smtimmarna till musik av en
orkester frn Wien.

Detta var min uppfattning om en fest, given av en rik man fr hans
vnner. Till densamma infann sig eliten av Paris' intellektuella och
konstnrsvrld, och alla satte verkligen vrde p den.

Men det underliga var, att fast jag stllt till alltsammans fr att
behaga L., och fast festen kostat honom 50,000 francs -- och det var
nd fre kriget! -- var han sjlv ej nrvarande vid densamma.

Ungefr en timme fre festens brjan fick jag telegram om att han haft
ett slaganfall och var alltfr sjuk att kunna komma, men att jag finge
taga emot gsterna utan honom.

Inte underligt, att jag knde mig bjd fr att bli kommunist, d jag s
ofta sett exempel p det faktum, att fr en rik mnniska att finna
gldje r som fr Sisyfus att rulla sin sten upp ur ddsriket.

Samma sommar fick L. fr sig, att vi skulle gifta oss. Jag sade honom,
att jag var en motstndare till ktenskapet.

-- Vad det r dumt av konstnrer att gifta sig, sade jag. Jag mste ju
turnera vrlden runt, och du kan vl inte stndigt och jmt sitta i en
loge p teatern och beundra mig?

-- Du behvde inte turnera, om vi gifte oss, svarade han.

-- Vad skulle vi d gra fr ngot?

-- Vi skulle bo i mitt hus i London eller p mitt landsstlle.

-- Vidare d?

-- Ja, s ha vi ju yachten.

-- N, mer d?

L. freslog, att vi skulle prva denna tillvaro i tre mnader.

-- Om du inte tycker om det, skulle det frvna mig.

P sommaren reste vi fljaktligen till Devonshire, dr han hade ett
underbart slott, byggt efter mnster av Versailles och Petit Trianon
med massor av sovrum och badrum och lyxvningar, vilket allt stlldes
till min disposition, samt fjorton automobiler i garaget och en yacht i
hamnen. Men jag hade inte rknat med regnet. Under den engelska
sommaren regnar det dagen i nda. Engelsmnnen tyckas ej fsta sig
drvid. De stiga upp och ta sin frsta frukost med skinka och gg och
flsk och njure och grt. S ta de regnrockar p sig och vandra ut i
den blta naturen nda till lunchdags, d de inmundiga en mngd rtter,
avslutade med Devonshiregrdde.

Frn klockan fyra till fem hetas de syssla med sin korrespondens, fast
jag fr min del tror, att de sova. Klockan fem komma de ned till tet,
till vilket serveras en mngd bakverk, smr, brd och marmelad.
Drefter ltsas de spela bridge, tills det r tid att gna sig t
dagens mest maktpliggande uppgift -- att klda sig till middagen. Till
denna infinna de sig i full aftontoalett, damerna djupt dekoletterade
och herrarna i frack, fr att avta en mltid p tjugu rtter. Nr
denna r ver, frdjupa de sig i ett lttare politiskt samtal eller
snudda vid filosofin, tills det r tid att g till vila.

Man kan ltt gissa, huruvida detta liv tilltalade mig eller ej. Efter
ett par veckors tid var jag fullkomligt utom mig.

P slottet fanns en underbar balsal med gobelnger och en tavla av
David, frestllande Napoleons krning. David tyckes ha mlat tvenne
tavlor med detta mne, den ena finns i Louvren, den andra i balsalen i
L:s slott i Devonshire.

Nr L. sg min tilltagande frtvivlan, sade han: -- Varfr dansar du
inte igen -- i balsalen?

Jag tnkte p gobelngerna och tavlan.

-- Hur ska jag kunna gra mina enkla rrelser framfr dem p det hala
golvet?

-- Om det r enda hindret, sade han, s kan du skicka efter din matta
och dina draperier.

Jag skickade allts efter matta och draperier. De senare hngdes ver
gobelngerna, och mattan lades p det bonade golvet.

-- Men jag mste ha en pianist.

-- Skicka efter en pianist, sade L.

Jag telegraferade allts till Colonne: -- Tillbringar sommaren i
England, mste arbeta, skicka pianist.

I Colonneorkestern hade det funnits en frste violinist, en man med
besynnerligt utseende och mycket stort huvud, som satt och dallrade p
en illa hopkommen kropp. Denne man spelade ocks piano, och honom snde
Colonne till mig. Denna person var mig emellertid s osympatisk, att
han ingav mig formlig fysisk vedervilja, nr helst jag sg p honom
eller vidrrde hans hand, och jag hade bett Colonne att inte ta honom
med sig till mig. Colonne hade sagt, att mannen dyrkade mig, varvid jag
genmlt, att jag inte rdde fr min motvilja, och att jag helt enkelt
ej kunde tla honom. En kvll, nr Colonne varit sjuk och ej kunde
dirigera p Gait Lyrique, hade han skickat denne man i sitt stlle.
Jag blev ond och sade: -- Jag kan inte dansa, om han skall dirigera.

Han kom in i min kldloge, sg p mig med trar i gonen och sade: --
Isadora, jag tillber er, lt mig f dirigera denna enda gng. -- Jag
betraktade honom kallt.

-- Nej. Jag mste sga er rent ut, att ni verkar fysiskt motbjudande p
mig.

Han brast i grt.

Publiken vntade, och Lugn Po vertalade Piern att dirigera i
stllet.

En ovanligt regnig dag fick jag ett telegram frn Colonne: "Pianist p
vg. Anlnder d och d den och den dagen."

Jag gick till stationen, och dm om min bestrtning, nr denne mannen,
som jag kan kalla X., stiger av tget!

-- Vad menar Colonne med att snda er? sade jag. Han vet, att jag
avskyr er.

-- _Je vous demande pardon, Madame, le cher Matre m'a envoy_...
stammade han.

Nr L. fick veta, vem pianisten var, sade han: -- D behver jag
tminstone inte vara svartsjuk.

L. led fortfarande av sviterna av vad han sjlv ansg vara ett
slaganfall, och en lkare och en sjukskterska befunno sig p slottet.
Deras frhllningsorder mot mig voro ytterst strnga -- jag bodde i ett
avlgset belget rum i andra ndan av huset, och jag var tillsagd, att
jag p inga villkor finge stra L., som tillbragte en stor del av dagen
p sitt rum, livnrande sig p en diet av ris, mackaroni och vatten,
medan lkaren en gng i timmen underskte hans blodtryck. Ibland frdes
han in i ett slags bur, importerad frn Paris, i vilken han fick sitta,
medan starka elektriska strmmar leddes genom hans kropp. Dr satt han
och sg ytterligt medtagen ut, under det han yttrade:

-- Jag hoppas det hr ska vara bra fr mig.

Allt detta kade naturligtvis mitt rastlsa tillstnd, och det tillika
med det ndlsa regnandet torde mjligen kunna frklara de egenartade
hndelser, som tilldrogo sig.

Fr att drnka min spleen brjade jag, trots min motvilja mot X.,
arbeta tillsammans med honom, men jag stllde en skrm omkring honom,
dr han satt vid pianot, och frklarade:

-- Ni r mig s obeskrivligt vedervrdig, att jag inte str ut att se
er.

En gammal vninna till L., grevinnan A., var vid denna tid p besk p
slottet.

-- Hur kan ni behandla den stackars mannen s dr? sade hon till mig,
och en dag yrkade hon p att han skulle f flja med i den tckta bil,
i vilken vi varje dag efter lunchen brukade ka ut.

Jag bad honom mycket motvilligt flja med. Det fanns inga baksten i
bilen, varfr vi mste sitta alla tre i bredd, jag i mitten med
grevinnan till hger och X. till vnster om mig. Som vanligt ste
regnet ned. Nr vi hunnit en bit p vg, verflls jag av en sdan
kvljande motvilja mot X., att jag knackade p rutan och sade till
chauffren att vnda och kra hem. Han nickade och fr att visa sin
beredvillighet, gjorde han en tvr vndning med bilen, s att jag
slungades handlst i famnen p X. Han slog armarna om mig. Jag satte
mig rtt igen och sg p honom och knde med ens hela min varelse
flamma upp i lgor som en halmstack. Jag har aldrig erfarit en s
vldsam knsla. Och pltsligt greps jag av hpen bestrtning, nr jag
sg p honom. Hur kom det sig, att jag ej sett det frut? Hans ansikte
var ju fullkomligt sknt, och i hans gon brann snillets dolda flamma.
Ifrn detta gonblick visste jag, att han var en stor man.

Under hela hemvgen sg jag p honom i ngot slags lidelsefull trance,
och nr vi intrdde i slottets hall, tog han min hand och drog mig,
fortfarande med sin blick fst vid min, sakta bakom skrmen i balsalen.
Hur var det mjligt, att ur s vldsam antipati kunde fdas s vldsam
krlek?

Det kom en dag, nr X. mste lmna slottet fr att aldrig mer
tervnda. Vi bragte detta offer t en man, som vi trodde vara dende.

Men denna episod visade mig klarare n ngonsin, att jag ej var skapad
fr hemliv, och p hsten for jag, klokare och sorgsnare vorden, till
Amerika fr tredje gngen. Och fr hundrade gngen fattade jag det
bestmda beslutet, att hdanefter skulle jag gna hela mitt liv t
konsten, vilken, om den n r en strng mstare, likvl r hundra
procent tacksammare n mnskliga varelser.

Under denna turn vdjade jag ppet till den amerikanska publiken om
att hjlpa mig med min skola. Min treriga erfarenhet av de rikas
tillvaro hade lrt mig, att den r hoppls, ofruktbar och sjlvisk, och
jag hade insett, att verklig gldje icke finnes annat n i
gemensamhetsknslan. Denna vinter talade jag allts till the upper ten
p Metropolitanoperan, och tidningarna gjorde hrav en praktfull
skandal med vldiga rubriker: "Isadora frolmpar de rika".

Det har psttts, att jag uttalat ovnliga ord om Amerika. Kanske har
jag gjort det -- det betyder dock ej, att jag icke tycker om Amerika.
Det kanske tvrtom betyder, att jag lskar Amerika alltfr mycket. Jag
vet en man, som lidelsefullt lskade en kvinna, som ej ville veta av
honom. Varje dag skrev han ett krnkande brev till henne, och nr hon
frgade honom: "Varfr skriver ni p detta vis till mig?" svarade han:
"Drfr att jag lskar er till vanvett".

En psykolog kan frklara detta fall, och ngot liknande gller nog om
mig och Amerika. Naturligtvis lskar jag Amerika. Dessa mina barn ro
ju alla Walt Whitmans andliga avkomma. Och denna min dans, som blivit
kallad grekisk, den r tillkommen i Amerika, den r det framtida
Amerikas dans. Alla dessa gester och rrelser -- varifrn ha de kommit?
De ha sprungit fram ur Amerikas vldiga natur -- de stamma frn Sierra
Nevada, frn Stilla havet, dr det spolar Kaliforniens kust, frn
Klippiga bergens vidder, frn Yosemitedalen, frn Niagarafallen.

Beethoven och Schubert voro barn av folkets djupa led hela sitt liv. De
voro fattiga mnniskor, och deras stora verk inspirerades av och
tillhra mnskligheten. Folket behver det stora dramat, musiken,
dansen.

Vi ha varit ver p stra sidan och givit en gratisfrestllning dr.
Ngra personer sade till mig: "Om ni spelar en symfoni av Schubert dr
borta, s kommer folket inte att begripa det".

Ja, vi gav som sagt en gratisfrestllning -- en teater utan
biljettlucka, vad det var behagligt! -- och dr satt mnniskorna som
frtrollade, och trarna rullade utfr deras kinder. S mycket begrepo
de! Livets, diktens och konstens kllor bara vnta p utlopp hos dessa
mnniskor i stadens fattigkvarter. Bygg dem en stor amfiteater, den
enda demokratiska formen av en teater, dr alla se lika bra, utan loger
och -- titta p hgsta raden dr uppe! -- tycker ni det r rtt att
placera mnniskor uppe i taket som flugor och sedan begra, att de
skola uppskatta teater och musik?

Bygg en enkel, vacker teater! Den behver inte smyckas med guld och
grannlt. God konst kommer frn mnniskoanden och behver ingen yttre
prydnad. I vr skola ha vi inga kostymer, inga smycken -- endast den
sknhet, som strmmar frn den inspirerade mnniskosjlen och frn
kroppen, som r dess symbol. Om min konst alls kunnat lra er ngot,
hoppas jag, att den lrt er just detta. Man skall ska efter och finna
sknhet hos barnen, i deras gons glans och i deras sm hnder,
utstrckta till vackra rrelser. Hand i hand ha ni sett dem dansa ver
scenen i en lng rad, vackrare n ngon prlcollier, som bres av ngon
av damerna hr i logerna. Dessa barn ro mina prlor och juveler --
ngra andra vill jag inte ha. Giv sknhet, frihet och kraft t barnen!
Giv konst t de mnniskor, som behva den! Den stora musiken skall icke
avskiljas och vara enbart ett ftal kultiverade individers njutning,
den skall bjudas fritt t den stora massan, den r lika ndvndig fr
den som luft och brd, ty den r mnsklighetens andliga vin.

       *       *       *       *       *

Jag glmmer aldrig min hemkomst till Paris. Jag hade lmnat bda mina
barn i Versailles tillsammans med deras skterska. Nr jag ppnade
drren, kom min lille gosse springande emot mig -- hans gyllene lockar
stodo som en gloria kring hans lilla ansikte. Nr jag reste ifrn
honom, hade han varit en liten baby i vaggan.

r 1908 hade jag kpt Gervex' studio i Neuilly, dr det fanns ett
musikrum i form av ett kapell. Hr slog jag mig nu ned tillsammans med
mina barn, och hr arbetade jag frn morgon till kvll, och stundom
ven hela natten tillsammans med min trofaste vn Hener Skene, den
talangfulle pianisten och outtrttliga arbetsmyran. Vi brjade ofta
arbeta tidigt p morgonen, och eftersom dagern aldrig trngde in i
studion, dr vggarna voro tckta med mina bl draperier, och dr
belysningen utgjordes av bglampor, hade vi ingen aning om vad tiden
led. Ibland kunde jag sga: -- r du inte hungrig? Jag kan undra, vad
klockan r. -- Och nr vi sgo p klockan, var hon fyra morgonen drp.
Vi voro till den grad intresserade av vrt arbete, att vi kommo i vad
hinduerna kalla "ett tillstnd av statisk extas".

I ett hus i trdgrden bodde barnen med skterska och guvernant, s de
aldrig strdes av musiken. Trdgrden var hrlig, och om vren och
sommaren dansade vi med studions drrar vidppna.

I denna studio icke blott arbetade vi utan lekte tillika. L. lskade
att stlla till fester och middagar; ofta frvandlades hela platsen
till en tropisk trdgrd eller ett spanskt palats, och dit kommo alla
konstnrer och celebriteter i hela Paris.

En kvll minns jag bland annat hur Ccile Sorel, Gabriele d'Annunzio
och jag improviserade en pantomim, i vilken d'Annunzio dagalade
pfallande dramatisk talang.

I mnga r hade jag hyst antipati mot d'Annunzio p grund av min stora
beundran fr Duse, som jag ansg, att han icke behandlat vl. Jag
vgrade drfr att lta mig sammanfras med honom. En vn frgade mig
en gng: -- Fr jag ta med mig d'Annunzio till dig. Jag svarade: --
Nej, lt bli det; jag kommer bara att bli ovettig, om jag rkar honom.
Men trots detta kom han i alla fall en dag till mig i sllskap med
d'Annunzio.

Jag hade aldrig sett honom frr, och nr jag mtte denna mrkliga
mnniska av ljus och magnetism, kunde jag ej annat n utropa: -- _Soyez
le bien-venu; comme vous tes charmant!_

Nr d'Annunzio rkade mig i Paris 1912 hade han beslutat att besegra
mig. Detta var ingen komplimang frn hans sida -- d'Annunzio ville
uppvakta och vinna varenda ryktbar kvinna i vrlden, han samlade
bildligt talat skalper p samma stt som indianerna. Jag motstod honom
emellertid p grund av min hngivenhet fr Eleonora Duse. Jag mnade
bli den enda kvinna i vrlden, som kunde hlla honom stngen. Det var
en heroisk impuls.

Nr d'Annunzio uppvaktar en kvinna, skickar han henne var morgon en
liten dikt tillika med en liten blomma, som skall utgra ett slags
symbol fr dikten. Varenda morgon klockan tta fick jag mottaga denna
lilla sndning, och nd hll jag stnd.

En kvll -- jag hyrde d en studio i nrheten av Htel Byron -- sade
d'Annunzio till mig med ett egendomligt tonfall: -- Jag kommer vid
midnatt.

Hela dagen i nda hllo jag och en god vn p med att iordningstlla
studion. Vi fyllde den med vita blommor, vita liljor, idel sdana
blommor, som bruka hra till p begravningar. Och vi tnde myriader med
ljus. d'Annunzio hajade till vid synen av studion, som sg ut som ett
gotiskt kapell med alla de brinnande ljusen och de vita blommorna. Han
intrdde, vi togo emot honom och ledde honom fram till en med kuddar
verhljd divan. Frst dansade jag fr honom. Drefter verhljde jag
honom med blommor och stllde ljus runt omkring honom, i det jag sakta
och rytmiskt rrde mig till tonerna av Chopins begravningsmarsch. Han
lg dr som hypnotiserad. Alltjmt rrande mig i takt med musiken
slckte jag ljusen vid hans ftter. Men nr jag hgtidligt nalkades dem
som stodo vid hans huvud, lyckades han med en vldig kraftanstrngning
komma p benen, och med ett hgt skri av fasa rusade han bort frn
studion, medan pianisten och jag, maktlsa av skratt, sjnko i
varandras armar.

Andra gngen jag motstod d'Annunzio var i Versailles. Jag hade bjudit
honom p lunch p Trianon Palace Hotel. Det var omkring tv r efter
den frra hndelsen. Vi foro ut till platsen i min bil.

-- Har ni inte lust att ta en promenad i skogen, innan vi ter?

-- Jo grna, det vore frtjusande.

Vi krde till Marly och lmnade dr bilen och gingo till fots in i
skogen. d'Annunzio var hnryckt.

Nr vi gtt en stund freslog jag:

-- Nu gr vi tillbaka och ter.

Men nu kunde vi inte finna bilen. Vi frskte d till fots uppn Htel
Trianon, vi gingo och gingo och gingo, men vi kunde inte hitta det.
Till sist brjade d'Annunzio grta som ett barn.

-- Jag vill ha min lunch! Jag vill ha min lunch! Jag har en hjrna, och
den behver nring. Nr jag blir utsvulten, kan jag inte arbeta.

Jag trstade honom s gott jag kunde, och slutligen hittade vi
hotellgrindarna och kommo fram till restaurangen, dr d'Annunzio fick
en splendid lunch.

Tredje gngen jag korsade d'Annunzios nskningar var flere r senare,
under kriget. Jag var i Rom och hade tagit in p Htel Regina.
d'Annunzio bodde p samma hotell. Varje kvll brukade han intaga middag
hos Marquesa Casatti, och en kvll inbjd hon ocks mig. Jag kom dit
ock infrdes i ett vntrum, inrett i grekisk stil. Hr satt jag och
vntade p att marquesan skulle visa sig, d jag pltsligt fick hra en
lng tirad av de vulgraste tillmlen man kan tnka sig riktas mot mig.
Jag vnde mig om och fick se en grn papegoja -- jag sg tydligt, att
den icke var bunden. Jag for upp och sprang in i den angrnsande
salongen. Hr satte jag mig att vnta, nr jag pltsligt fick hra ett
morrande och sg en vit bulldogg. Han var icke heller bunden, varfr
jag frfogade mig in i nsta salong, dr golvet var betckt med vita
bjrnskinn och bjrnfllar till och med kldde vggarna. ter satte jag
mig att vnta p marquesan, hrde strax drp ett vsande ljud, sg ned
och fick gonen p en cobra i en bur, som reste hals och vste mot mig.
Jag flg in i nsta salong, helt och hllet bekldd med tigerhudar. Dr
satt en gorilla och visade tnderna. Nu strtade jag in i nsta rum,
som befanns vara matsalen, och hr fann jag marquesans sekreterare.
Till sist kom marquesan ned till middagen, ifrd genomskinliga pyjamas
av tunt guldtyg.

-- Ni tycks lska djur, kan jag mrka, sade jag.

-- Ja, jag dyrkar dem -- i synnerhet markattor, svarade hon med en
blick p sekreteraren.

Efter denna egendomliga form av apritif avlpte middagen, underligt
nog, under ytterst korrekta former.

Efter middagen gingo vi tillbaka till salongen med gorillan, och
marquesan skickade efter sin spkvinna. Denna anlnde, ifrd en hg
spetsig hatt och vid hxkpa, samt brjade lsa vr framtid i korten.
Nu anlnde d'Annunzio. Han r ytterst vidskeplig och tror p alla
spkringar. Denna berttade en hgst underbar historia fr honom.

-- Ni kommer att flyga upp i luften och utfra hemska bragder. Ni
kommer att strta ned och vara nra ddens portar. Men ni kommer att
genomg dden och leva och vinna stor ra.

Till mig sade hon:

-- Ni kommer att uppvcka nationerna till en ny religion och grunda
stora tempel ver hela vrlden. Ni har ett hgst ovanligt beskydd ver
er, och nr helst en olycka hotar er, vaktas ni av stora nglar. Ni
kommer att leva till hg lder. Ni kommer att leva fr alltid.

Drefter tervnde d'Annunzio och jag till hotellet, och han yttrade
till mig:

-- Jag har besegrat alla vrldens kvinnor, men nnu har jag inte
besegrat Isadora.

I tre veckor frfljde han mig, och d hade jag hunnit bli s trtt och
nervs hrav, att jag rusade till jrnvgsstationen och flydde med
frsta tg.

Han brukade frga mig.

-- _Pourquoi ne peux-tu pas m'aimer?_

-- _A cause d'Eleanore._

P Htel Trianon hade d'Annunzio en guldfisk, som han lskade. Den var
inhyst i en makals kristallskl, och d'Annunzio brukade mata den och
prata med den. Guldfisken rrde d p fenorna och ppnade och slt
munnen, som om den ville svara honom.

En gng, nr jag bodde p Trianon, frgade jag le matre d'htel:

-- Vart har d'Annunzios guldfisk tagit vgen?

-- Ah, madame, Sorglig historia! d'Annunzio for till Italien och sade
t oss att ta vrd om den. "Denna guldfisk", sade han, "ligger mig
varmt om hjrtat. Den utgr symbolen fr hela min lycka." Och han
telegraferade ideligen: _Hur mr min lskade Adolphus?_ En dag simmade
Adolphus litet lngsammare n vanligt i sklen och upphrde att frga
efter d'Annunzio. Jag tog den och slngde ut den genom fnstret. Men s
kom det telegram frn d'Annunzio: _Knner p mig, att Adolphus inte r
kry._ Jag telegraferade tillbaka: _Adolphus dd. Avled i natt._
d'Annunzio svarade: _Begrav honom i trdgrden. Ordna med gravvrd._ D
tog jag en sardin, och lade den i staniolpapper och begrov den i
trdgrden, och s satte jag en vrd p graven med inskriptionen: Hr
vilar Adolphus. d'Annunzio kom tillbaka och frgade:

-- Var r min Adolphus' grav?

Jag visade honom graven i trdgrden, och han lade massor med blommor
p den och stod en lng stund och grt ver den.

       *       *       *       *       *

En av vra fester fick ett tragiskt slut. Jag hade ordnat en tropisk
trdgrd kring studion med bord fr tv, dolda bland tjockt lvverk och
exotiska vxter. Jag var vid denna tid invigd i tskilliga parisiska
krleksaffrer och kunde drfr sammanfra par, som jag visste nskade
det, drigenom frorsakande mnga av fruarna en del bekymmer. Alla
gsterna anlnde i persiska drkter, och vi dansade till en
zigenarorkester. Bland gsterna voro Henri Bataille och Berthe Bady,
goda vnner till mig sedan mnga r tillbaka. Klockan tv p natten
satt jag tillsammans med Henri Bataille, som, trots att han alltid
varit som en broder fr mig, denna kvll talade och behandlade mig helt
annorlunda. Och vem skulle i samma gonblick intrda om inte L.? Nr
han fick se oss tillsammans, rusade han tillbaka till studion, in bland
gsterna, begynte infr dem urladda hela sin frbittring mot mig och
frklarade, att han skulle avlgsna sig fr att aldrig mer tervnda.

Hans utbrott dmpade naturligtvis den allmnna gldjen och min stmning
frbyttes hastigt frn komedi till tragedi.

-- Spela Isoldes dd, sade jag till Skene, annars blir hela kvllen
frstrd.

Jag kastade hastigt p mig en vit drkt och dansade nda till
daggryningen, medan Skene spelade underbarare n ngonsin.

Trots att vi voro komplett oskyldiga, ville L. aldrig tro detta. Han
svor, att han aldrig ville terse mig. Frgves bnfll jag, frgves
skrev Bataille, som var ytterst upprrd ver hndelsen, ett brev till
L. Det halp ej.

Han gick endast in p att trffa mig ute i bil. Hans frbannelser
ringde i mina ron med klangen av djvulska klockor. Pltsligt tystnade
han, ppnade bilens drr och sttte ut mig i mrkret. Ensam och halvt
bedvad vandrade jag i timtal p gatorna. Frmmande mn gjorde miner t
mig och mumlade tvetydigheter. Hela vrlden tycktes mig med ens
frvandlad till ett groteskt helvete.

Tv dagar eftert fick jag hra, att L. rest till Egypten.




KAPITEL XXV.


Min bste vn och trstare under dessa dagar var musikern Hener Skene.
Det var en egendomlig mnniska i s mtto som han fraktade framgng
och personlig relystnad. Han dyrkade min konst och var endast lycklig,
nr han spelade fr mig. Han var en makals pianist med nerver av stl.
Ofta kunde han spela natten lng fr mig, ena gngen Beethovens
symfonier, andra gngen hela Ringen, frn "Rhenguldet" till
"Gtterdmmerung".

I januari 1913 turnerade vi tillsammans i Ryssland. Drunder tilldrog
sig ngot egendomligt. Nr vi en morgon i dagbrckningen anlnde till
Kieff, togo vi slde till hotellet. Halvvaken som jag var, sg jag
pltsligt, alldeles tydligt, p vardera sidan om vgen, tv rader med
likkistor, icke vanliga sdana, utan barnkistor. Jag grep Skene i
armen.

-- Titta, sade jag, alla barnen -- alla barnen r dda.

Han frskte lugna mig.

-- Dr r ju ingenting.

-- Vad fr slag? Ser du ingenting?

-- Nej, ingenting mer n snn -- snn som ligger i drivor p vardera
sidan om vgen. Du har ngon underlig hallucination -- du r vl trtt.

Fr att lugna mina nerver tog jag en rysk badstu samma dag. I badstun
ligger man p lnga trbritsar i ett upphettat rum. Jag lg p en dylik
brits, och uppasserskan hade gtt ut ett slag, d hettan pltsligt blev
mig fr stark och jag ramlade frn britsen ned p marmorgolvet.

Jag hittades medvetsls och mste fras tillbaka till hotellet. Lkaren
efterskickades och konstaterade en lindrig hjrnskakning.

-- Ni har hg feber -- ni kan omjligt upptrda i kvll --

-- Ja, men jag avskyr att narra publiken, sade jag och envisades att
bege mig till teatern.

Det var ett Chopinprogram. Mot slutet av frestllningen sade jag helt
tvrt till Skene:

-- Spela Chopins begravningsmarsch.

-- Varfr det d? frgade han. Den har du ju aldrig dansat.

-- Jag vet inte -- spela den!

Jag yrkade s ivrigt drp, att han gav vika och jag dansade till
begravningsmarschens toner. Jag framstllde en varelse, som br sin
dda i sina armar med lngsamma, tvekande steg till det sista
vilorummet. Jag framstllde nedstigandet i graven och slutligen anden,
som frlossas ur kroppens fngelse och stiger, stiger mot ljuset --
uppstndelsen.

Nr jag slutat och ridn gick ned, blev det en underlig tystnad. Jag
sg p Skene. Han var ddsblek och darrade. Han tog mina hnder i sina,
de voro iskalla.

-- Be mig aldrig spela det mer, sade han. Jag upplevde dden sjlv.
Jag tyckte mig till och med inandas doften av vita blommor --
begravningsblommor -- och jag sg barns kistor -- likkistor --

Vi voro bgge uppskakade, och jag tror, att vi hade en frknsla av vad
som skulle komma.

Nr vi i april 1913 tervnde till Paris, spelade Skene ter
begravningsmarschen fr mig p Trocadro vid slutet av en lng
frestllning. Efter en lng stunds tystnad, varunder publiken frefll
gripen av vrdnad, applderade man vilt. Ngra kvinnor grto -- somliga
nstan hysteriskt.

Det frflutna, det nuvarande och framtiden ro som en lng vg. Bakom
varje krk fortstter vgen -- framtiden ligger dr och vntar p oss.

Efter hallucinationen i Kieff hade jag en knsla av ngon kommande
olycka, som tyngde och kvalde mig. Jag upptrdde ngra gnger i Berlin,
hr komponerade jag en dans, framstllande en mnniska som gr genom
vrlden och pltsligt krossas under ett fruktansvrt slag, varefter hon
srad och sargad reser sig till nytt hopp.

I Berlin trffade jag mina tv barn, som under min turn i Ryssland
varit hos Elizabeth. De voro bgge utomordentligt friska och krya och
dansade och hoppade av frjd och levnadslust. Tillsammans tervnde vi
till Paris och det stora huset i Neuilly.

Ofta stod jag p balkongen och betraktade Deirdre, medan hon
komponerade sina danser utan att veta sig iakttagen. "Nu r jag en
fgel, och jag flyger s, s, s hgt bland molnen" och "Nu r jag en
blomma och tittar upp p fgeln och sger s, s, s..." Nr jag sg
hennes utskta sknhet och grace, undrade jag stundom fr mig sjlv, om
hon skulle bli den som skulle frverkliga min skola. Hon var i varje
fall min bsta elev.

ven Patrick hade brjat dansa efter en besynnerlig musik, som han
sjlv hittat p. Han ville aldrig lta mig lra honom dansa. -- Nej,
brukade han allvarsamt svara, Patrick ska dansa Patricks egen dans
alldeles sjlv.

Medan jag bodde hr i Neuilly, arbetade i min studio, lste i timtal i
biblioteket, lekte i trdgrden med mina barn och lrde dem dansa, var
jag fullkomligt lycklig och fasade vid blotta tanken p resor, som
skulle skilja mig frn de mina. Eftersom de fr var dag blevo alltmer
intagande, krvdes det alltmer mod av mig fr att st ut med att lmna
dem. Jag hade alltid profeterat, att dr en gng skulle uppenbara sig
en stor konstnr, som skulle frena de bgge gvorna att komponera
musik och dans gemensamt, och nr min lille gosse dansade, frefll det
mig, som om han mjligen skulle bli den som skulle skapa den nya dans,
som skulle fdas ut ur den nya musiken.

Jag var frenad med dessa bda ljuvliga barn inte blott med band av
ktt och blod, utan med ett hgre band, konstens. Bgge voro
lidelsefullt frtjusta i musik och tiggde att f vara i studion, nr
Skene spelade och jag arbetade, och de sutto dr s stilla och s
intensivt uppmrksamma, att deras allvar nstan skrmde mig.

Jag minns en dag, d den store Raoul Pugno spelade Mozart och barnen
kommo in p t och stllde sig p mse sidor om honom, medan han
spelade. Nr han slutade, stucko de som p verenskommelse sina blonda
huvuden in under hans armar och betraktade honom med sdan beundran,
att han ryckte till och utbrast:

-- Varifrn kommer de hr sm nglarna -- Mozarts nglar? -- Och drvid
skrattade de, klevo upp i hans kn och gmde ansiktena i han skgg.

Jag betraktade den vackra gruppen med rrelse. Jag anade ej d, hur
nra alla tre voro det skuggornas land, frn vilket ingen tervnder.

Detta var i mars mnad. Jag dansade omvxlande p Chtelet och
Trocadro, men trots att mitt liv i yttre avseende frflt lyckligt,
led jag stndigt under en egendomlig beklmning.

En kvll dansade jag ter p Trocadro Chopins ddsmarsch, medan Skene
satt vid orgeln. ter knde jag som en isande pust ver pannan och
frnam i samma gonblick en stark doft av vita tubarosor och andra
begravningsblommor. Deirdre, som, vitkldd och frtjusande, satt i en
loge, brast pltsligt i grt, som om hennes lilla hjrta ville brista,
och utropade: -- , varfr ska mamma vara s ledsen?

Detta var frsta preludierna till den tragedi, som snart skulle gra
slut p alla mina frhoppningar om ett naturligt, gldjefyllt liv. Jag
tror, att det finns sorger, som dda, fast man till synes fortstter
att leva. Ens kropp slpar sig mhnda ddstrtt framt vgen, men
hjrtat r krossat -- fr alltid. Jag har nog hrt mnniskor tala om
sorgens frdlande inflytande. Fr min del kan jag blott sga, att
dessa f dagar av mitt liv, som fregingo drpslaget, voro min andes
sista. nda sedan dess har jag blott haft en enda nskan -- att fly --
att fly -- att fly bort frn all fasan, och mitt liv har varit en enda
sllsam rad av flyktfrsk, ngot i samma stil som den vandrande juden
eller den flygande hollndaren, och fr mig har hela tillvaron sedan
varit som ett spkskepp p ett spkhav.

Trots min till synes s lyckliga tillvaro, levde jag, som jag nyss
nmnde, under en egendomlig beklmning, ett slags dystra aningar, och
ibland kunde jag vakna pltsligt om natten med en stark knsla av
fruktan. Jag brukade ha ljuset brinnande om natten, och en natt sg jag
i dess matta sken en gestalt i svarta draperier nalkas foten av min
sng och betrakta mig med medlidsam blick. Under ngra gonblick var
jag frstenad av skrck, s vred jag p full belysning, och gestalten
frsvann, men denna underliga hallucination -- den frsta i sitt slag
jag ngonsin haft -- terkom gng p gng med vissa mellanrum.

Jag plgades s hrav, att jag en dag vid en middag hos min goda vn
Rachel Boyer, anfrtrodde mig t henne. Hon blev frskrckt och yrkade
med sin vanliga vnlighet p att genast f ringa efter en lkare. --
Det mste vara ngot fel med nerverna, sade hon.

Dr Ren Badet anlnde. Jag berttade fr honom om mina syner.

-- Edra nerver r tydligen veranstrngda, ni mste ut p landet en
tid.

-- Men jag r bunden av kontrakt hr i Paris, sade jag.

-- Far till Versailles d -- det r s pass nra, att ni kan bila in
och ut, och luften r mycket strkande.

Fljande dag talade jag hrom med barnens snlla skterska, som blev
mycket frtjust. -- Det blir s nyttigt fr barnen att komma till
Versailles, sade hon.

Vi packade allts vra kappsckar och skulle just ge oss i vg, nr en
smrt gestalt i svarta draperade klder uppenbarade sig vid min grind
och sakta kom vandrande uppfr gngen. Var det mina veranstrngda
nerver, som spelade mig ett spratt, eller var det samma gestalt som p
natten visat sig vid min bdd? Hon kom fram till mig.

-- Jag har smugit mig hit, sade hon, bara fr att f rka er. Jag har
drmt om er p sista tiden, och jag knde, att jag mste f trffa er.

D knde jag igen henne. Det var den ldriga drottningen av Neapel. Ett
par dagar frut hade jag tagit med mig Deirdre fr att hlsa p henne.

-- Deirdre, vi ska g och hlsa p en drottning, sade jag.

-- , d mste jag ha min fina klnning, sade Deirdre. Hon menade en
liten klnning, som Poiret gjort t henne med en mngd broderade
volanger.

Jag hade gnat ganska mycken tid t att lra henne gra en korrekt
hovnigning, och hon var alldeles frtjust. I sista gonblicket grt hon
emellertid och sade:

--  mamma, jag r s frfrligt rdd att g och hlsa p en riktig
drottning.

Jag frmodar, att stackars lilla Deirdre trodde, att hon skulle upp p
ett riktigt hov. Men nr hon i det lilla frnma huset i utkanten av
Boulognerskogen frestlldes fr den smrta, frfinade damen med sitt
vita hr upplagt i fltor som en krona p huvudet, gjorde hon ett
modigt frsk att utfra sin hovnigning, varp hon skrattande flg i
den ppnade kungliga famnen. Hon knde alls ingen fruktan fr
drottningen, som var idel godhet och behag.

Nr hon nu kom p besk i sin lnga sorgslja, frklarade jag fr
henne, att vi skulle resa till Versailles samt anledningen hrtill. Hon
sade, att det skulle vara henne ett nje att flja med oss -- det
skulle vara ett ventyr. P vgen tog hon med en pltslig rrelse av
mhet mina tv smttingar i sin famn och tryckte dem till sitt brst,
men nr jag sg de bda blonda huvudena inramade i svart, erfor jag
nyo den sllsamma beklmning, som s ofta p sistone ansatt mig.

I Versailles drucko vi under synnerligen god stmning t tillsammans
med barnen, varp jag fljde drottningen tillbaka till hennes bostad.
Jag har aldrig trffat en ljuvare, innerligare eller intelligentare
varelse n den olyckliga Elisabeths syster.

Nr jag nsta morgon vaknade mitt i Htel Trianons hrliga park, voro
min fruktan och alla mina onda aningar skingrade. Lkaren hade haft
rtt, det var lantluft jag behvde. Ack, om bara den grekiska kren
varit dr. Den skulle kunnat citera en passus, som gr ut p att vi
ofta genom att vlja motsatt vg fr att undvika olyckan vandra rakt i
den, liksom den olycklige Oidipus. Om jag aldrig begivit mig till
Versailles fr att undg den profetiska ddsvisionen, som frfljde
mig, skulle icke mina barn tre dagar senare ha mtt sin dd p samma
vg.

Jag minns den dr kvllen s vl, ty jag dansade som aldrig frr. Jag
var icke lngre en kvinna utan en gldjens lga -- en eld -- Och som
slutnummer efter en rad av extranummer dansade jag till sist "Moment
Musical", och medan jag dansade, var det som om ngot sjnge i mitt
hjrta: "Liv och krlek -- hgsta hnryckning -- allt har jag att giva
-- allt har jag att giva dem som behva det". Och det tycktes mig med
ens, som om Deirdre sutte p min ena axel och Patrick p den andra,
balanserande mot varandra i fullkomlig frjd och lycka, och nr jag,
under det jag dansade, sg frn den ena till den andra, mtte jag deras
skrattande glada barnansikten -- barnaleenden -- och mina ftter
tycktes aldrig trttna.

Efter frestllningen vntade mig en stor verraskning. Lohengrin, som
jag ej trffat efter hans resa till Egypten ngra mnader tidigare, kom
in till mig i min kldloge. Han frefll djupt gripen av min dans och
av vrt mte, och han freslog, att han skulle supera med oss i
Augustins rum p Htel Champs Elyses. Vi begvo oss dit och vntade
vid det dukade bordet. Tiden gick -- en timme gick -- han kom ej. Detta
gjorde mig oerhrt nervs. Trots att jag visste, att han ej rest ensam
till Egypten, hade jag knt en stark gldje ver att terse honom, ty
jag hade alltid lskat honom, och jag lngtade att f visa honom hans
egen son, som blivit stor och stark och vacker i faderns frnvaro. Men
nr klockan slog tre och han ej anlnt, brt jag i bitter besvikelse
upp fr att tervnda till barnen i Versailles.

Anstrngningen under upptrdandet och den lnga vntan med ty
tfljande nervositet hade gjort mig alldeles uttrttad, jag kastade
mig i sngen och somnade tungt.

Jag vcktes tidigt nsta morgon, nr barnen sin vana trogna kommo in
till mig och hoppade upp i min sng, skrikande av frtjusning. Sedan
to vi frukost tillsammans, som vi alltid plgade gra.

Patrick var mer n vanligt bullersam och roade sig med att vlta omkull
stolarna. Fr varje stol som fll skrek han av gldje.

D intrffade ngot egendomligt. Kvllen frut hade ngon -- vem fick
jag aldrig veta -- skickat mig tvenne vackert bundna exemplar av Barbey
d'Aurevillys arbeten. Jag strckte ut handen och tog upp en av dessa
bcker frn bordet bredvid mig. Jag skulle just banna Patrick fr hans
ovsen, nr jag av en slump ppnade boken och min blick fll p namnet
Niobe och fljande rader:

_Belle, et mre d'enfants dignes de toi, tu souriais quand on te
parlait de l'Olympe. Pour te punir, les flches des Dieux atteignirent
les ttes dvoues de tes enfants, que ne protgea pas ton sein
dcouvert._

Just i detta gonblick sade skterskan: Snlla Patrick, brka inte s,
du str mamma.

Hon var en vnlig, snll kvinna, den tligaste varelse i vrlden, och
hon tillbad bda barnen.

-- , lt honom vara, utbrast jag, tnk hurudant livet skulle vara utan
deras buller.


Och den tanken kom fr mig: hur tomt och mrkt skulle inte livet vara
utan dem, ty mer n min konst och tusen gnger mer n ngon mans krlek
hade de fyllt och krnt mitt liv med lycka. Jag lste vidare:

_Quand il ne resta plus de poitrine  percer que la tienne, tu la
tournas avidement du ct d'o venaient les coups... et tu attendis!
Mais en vain, noble et malheureuse femme. L'arc des Dieux tait dtendu
et se jouait de toi.

Tu attendis ainsi -- toute la vie -- dans un dsespoir tranquille et
sombrement contenu. Tu n'avais pas jet les cris familiers aux
poitrines humaines. Tu devins inerte, et l'on raconte que tu fus
change en rocher pour exprimer l'inflexibilit de ton cur_ --

D tillslt jag boken, ty en pltslig skrck hade huggit sin klo i mitt
hjrta. Jag ppnade famnen, ropade bda barnen till mig, och nr jag
knde dem inneslutna i mina armar, fllde jag pltsligt trar -- jag
minns varje ord och rrelse frn den dr morgonen. Hur ofta har jag ej
i smnlsa ntter nyo genomlevat varenda detalj drav och hjlplst
undrat, varfr icke ngon uppenbarelse varnat mig och frhindrat det
som skedde.

Det var en mild, mulen morgon. Fnstren stodo ppna utt parken, dr
trden stodo i sin frsta vrblom. Fr frsta gngen det ret knde jag
den sllsamma pltsliga frjd, som brukar komma ver oss i tidiga
vrdagar, och under intrycket av vrens hnryckning och synen av mina
rosiga, lskliga, lyckliga barn, fylldes jag av en sdan gldje, att
jag pltsligt sprang upp ur sngen och brjade dansa med dem, medan vi
alla tre jublade och skrattade tillsammans. Skterskan betraktade oss
leende.

Pltsligt ringde telefonen. Det var L:s rst -- han bad oss komma in
till staden fr att trffa honom. Jag skulle ta barnen med mig. -- Jag
vill trffa dem. Han hade ej sett dem p fyra mnader.

Jag gladde mig t att detta skulle medfra den frsoning jag lngtade
efter, och jag viskade nyheten till Deirdre.

-- , Patrick, ropade hon, vart tror du vi ska fara i dag?

Hur ofta hr jag inte i mina ron den barnsliga rsten: -- Vart tror du
vi ska fara i dag?

Mina stackars brckliga, ljuva barn, om jag den dagen vetat vilket
grymt de som vntade er! Vart, vart var det ni foro den dagen?

D yttrade skterskan: -- Det blir bestmt regn -- kanske det r bttre
de stannar hemma.

Hur ofta hr jag inte som i en fruktansvrd mardrm hennes stmma och
frbannar mig sjlv, som inte lyssnade till hennes rd. Men jag tnkte
p att sammantrffandet med L. skulle i hg grad underlttas, om barnen
voro med.


Jag knde nytt hopp och ny levnadslust under bilfrden frn Versailles
till Paris, medan jag satt med de sm varelserna i mitt kn. Jag
visste, att nr L. finge se Patrick, skulle han glmma all sin
personliga motvilja mot mig, och jag drmde, att vr krlek skulle
kunna fortfara och skapa ngot verkligt stort.

Innan L. reste till Egypten, hade han kpt ett stort omrde mitt i
Paris, dr han tnkte bygga en teater fr min skolas rkning, en teater
som skulle bli en mtesplats och en hamn fr alla vrldens stora
konstnrer. Jag tnkte mig, att Duse dr skulle finna en lmplig milj
fr sin gudomliga konst, och att Mounet-Sully dr skulle kunna
frverkliga sin lnge nrda drm om att f uppfra trilogien "Konung
Oidipus", "Antigone" och "Oidipus i Colonnus" i svit.

Allt detta satt jag och tnkte p under den dr frden till Paris, och
jag knde mig ltt om hjrtat under alla dessa funderingar och
frhoppningar. Men det templet skulle aldrig byggas, icke heller skulle
Duse finna ett henne vrdigt tempel och Mounet-Sully dog utan att
ngonsin f frverkliga sin drm om att uppfra Sofokles' trilogi.
Varfr skall konstnrens hopp nstan alltid vara en ouppfylld drm?

Det gick som jag vntat. L. var frtjust t att f se sin lille gosse
igen och likas Deirdre, som han innerligt hll av. Vi to en mycket
trevlig lunch tillsammans p en italiensk restaurang, med spaghetti och
chianti, och vi talade tskilligt om den blivande underbara teatern.

-- Det blir Isadoras teater, sade L.

Nej, sade jag, det blir Patricks teater, ty Patrick r den store
kompositren, som kommer att skapa framtidens sammanhrande dans och
musik.

Nr lunchen var slut, sade L.: -- I dag knner jag mig s vl till mods
-- ska vi inte g Salon des Humoristes?

Men jag hade en repetition, varfr L. tog med sig vr unge vn H. de
S., som befann sig i vrt sllskap, medan jag tillsammans med barnen
och deras skterska tervnde till Neuilly, Nr vi voro utanfr porten,
sade jag till skterskan.

-- Vill ni komma med in och vnta hr tillsammans med barnen?

Men hon svarade: -- Nej, jag tror det r bttre vi far hem. De sm
behva f vila.

S kysste jag dem och sade: -- Jag kommer ocks snart. Lilla Deirdre
tryckte lpparna mot glasrutan, nr hon for. Jag lutade mig fram och
kysste rutan p andra sidan mot den punkt, dr hon hade sina lppar.
Det kalla glaset gav mig en frnimmelse av obehag.

Jag kom in i min stora studio. Det var nnu icke tid fr repetitionen.
Jag tnkte vila en stund och gick upp p mitt rum, dr jag kastade mig
p divanen. I rummet stodo blommor och en ask konfekt, som ngon
skickat till mig. Jag tog en konfektbit och tuggade lttjefullt p den,
allt under det jag tnkte fr mig sjlv: -- Visst r jag nd bra
lycklig, nr allt kommer omkring -- kanske den lyckligaste kvinnan i
vrlden. Jag har min konst, framgng, lycka, krlek, och framfr allt
mina frtjusande barn.

Dr lg jag allts i godan ro, t stsaker och smlog fr mig sjlv --
nr mina ron pltsligt uppfngade ett underligt skri, som lt, som om
det icke hrde jorden till.

Jag vred p huvudet. Det var L. -- han vacklade som en drucken. Hans
knn veko sig under honom -- han fll mitt framfr mig och frn hans
lppar hrdes orden:

-- Barnen -- barnen -- r dda.

Jag minns, att en underlig stillhet kom ver mig, att jag knde ngot
brnna i halsen, som om jag svljt gldande kol. Men jag frstod
ingenting. Jag talade mycket milt till honom, jag frskte lugna honom,
jag sade honom, att detta inte kunde vara sant. D kommo andra
mnniskor in, men jag kunde inte fatta vad som hnt. S intrdde en
svartskggig herre -- man sade mig, att han var lkare. -- Det r inte
sant, sade han. Jag skall rdda dem.

Jag trodde honom. Jag ville flja med honom, men man hll mig tillbaka.
Sedan fick jag veta, att de gjorde s, fr att jag ej skulle f veta,
att det faktiskt ej fanns ngot hopp. Man fruktade, att chocken skulle
berva mig frstndet, men vid det laget lyftes jag till ett stadium av
exaltation. Jag sg, hur alla grto runt omkring mig, men sjlv grt
jag ej. Tvrtom knde jag ett oerhrt starkt behov att trsta var och
en. Nr jag nu ser tillbaka, r det svrt fr mig att frst min egen
underliga sinnesstmning. Befann jag mig verkligen i clairvoyant
tillstnd, och visste jag, att dden icke existerar -- att dessa tv
sm kalla vaxbilder icke voro mina barn, endast deras avlagda klder?
Att mina barns sjlar alltfort levde i strlglans och alltid levde?

Blott tv gnger kommer detta en moders skri, som man hr likasom
utanfr sig sjlv -- vid fdelsen och vid dden -- ty nr jag i mina
egna hnder knde dessa sm kalla hnder, som aldrig mer skulle trycka
mina, hrde jag mitt skri -- samma skri jag hrt nr de fddes. Men
varfr samma skri, nr nd det ena r den versvinnliga lyckans och
den andra sorgens? Jag vet det ej, men jag vet, att de ro desamma. r
det mhnda s, att i hela universum finns blott ett enda stort skri,
som i sig innesluter sorg, lycka, extas, vnda, skapelsens modersskri?

Hur ofta hnder det ej, att vi g ut p frmiddagen p ngot obetydligt
rende, mta en svart, dyster, kristen begravningsprocession och rysa
och tnka p alla vra kra. Vi vilja inte lta den tanken smyga sig p
oss, att en dag skola vi sjlva vandra som srjande i en sdan
procession.

nda frn min tidigaste barndom har jag alltid knt en stark antipati
mot allt som haft med kyrkan eller dess dogmer att skaffa. Lsningen av
Ingersoll och Darwin och hednisk filosofi hade ytterligare styrkt denna
motvilja. Jag r emot hela den moderna vigselritualen, och jag anser
att den moderna formen fr begravning r spklik och ful nda till
barbariets grns. Liksom jag haft mod att vgra att lta mig vigas och
vgra att lta dpa mina barn, s vgrade jag nu att lta en kristen
begravning frbindas med deras frnflle. Jag hade en enda nskan --
att denna fruktansvrda olycka skulle frvandlas till sknhet. Min sorg
var fr stor fr trar. Jag kunde inte grta. Vnner kommo till mig i
mngd grtande. Massor av folk stodo i trdgrden och ute p gatan och
grto, men jag kunde ej grta, jag uttalade bara en livlig nskan, att
dessa mnniskor, som kommo svartkldda till mig fr att visa mig sin
sympati, skulle frvandlas till sknhet. Jag kldde mig ej i svart.
Varfr skulle man frndra sin drkt? Jag har alltid ansett sorgdrkt
bde orimlig och ondig. Augustin, Elizabeth och Raymond frstodo min
nskan, de uppfrde i studion en vldig sockel av blommor, och nr jag
kom till medvetande, var det frsta jag hrde Colonneorkestern, som
spelade den underbara klagan ur Glucks "Orpheus".

Men vad det r svrt att p en enda dag frvandla fula instinkter och
skapa sknhet. Om jag ftt min vilja fram, skulle dr ej ha varit ngra
dystra mn i svarta hattar, inga hstar, ingenting av den onyttiga,
fula pantomim, som gr dden till ngot skrckfyllt makabert i stllet
fr till exaltation. Hur praktfullt skn var icke Byrons handling, nr
han brnde Shelleys lik p havsstranden. Men jag kunde i hela vr
civilisation endast upptcka det vida mindre tilltalande alternativet i
form av ett krematorium.

Vad jag lngtade efter en sista frsknande strlglans, nr jag skulle
skiljas frn mina barns och deras lskliga vrdarinnas kvarlevor. Den
dagen skall frvisso komma, nr intelligentsian hr i vrlden kommer
att revoltera mot dessa kyrkans fula riter och skapa och deltaga i en
skn och estetiskt tilltalande sista ceremoni ver de dda. Redan
krematoriet r ett stort framsteg frn den sedvnjan att stoppa ned
liken i jorden. Det mste vara mnga som knna likadant som jag, men
naturligtvis kritiserades mitt frsk att klargra detta; kritikerna
voro en mngd ortodoxa, som ansgo, att emedan jag ville sga farvl t
mina kra i harmoni, frger, ljus och sknhet i stllet fr att lgga
ned dem i jorden till fda t maskarna, s var jag en hjrtls och
frfrlig kvinna. Hur lnge skola vi vnta, tills intelligensen fr
verhand i oss i livet, i krleken -- och i dden?

Jag kom till den dystra kryptan i krematoriet och sg framfr mig
kistorna, som inneslto de gyllene huvudena, de smeksamma, blomlika sm
hnderna, de snabba sm ftterna, allt vad jag lskade som nu skulle
verlmnas t lgorna -- fr att hdanefter ej vara ngot annat n en
handfull stoft.

Jag tervnde till studion i Neuilly. Jag hade ngra obestmda planer
p att ta mitt liv. Hur skulle jag kunna fortstta att leva -- sedan
jag frlorat barnen? Frst smflickornas tilltal, dr de stodo runt
omkring mig -- Isadora, lev fr oss -- r inte vi ocks dina barn,
vckte mig till uppgiften att lindra dessa barns sorg, som stodo dr
och grto ut sina hjrtan ver Deirdres och Patricks dd.

Om denna sorg drabbat mig tidigare i livet, skulle jag ej kunnat hmta
mig efter den. Hade den kommit betydligt senare, skulle det ej ha
frefallit mig s frfrligt, men i detta gonblick, mitt i min fulla
livskraft och energi, tog den hela min styrka. Om d en stor krlek
omsvept mig och frt mig bort -- men L. besvarade ej min kallelse.

Raymond och hans hustru Penelope skulle resa till Albanien fr att dr
arbeta bland flyktingarna. Han vertalade mig att sluta mig till dem,
och jag reste med Elizabeth och Augustin till Korfu. Nr vi kommo till
Milano, dr vi skulle tillbringa natten, fick jag samma rum, dr jag
fyra r tidigare genomlevat s mycken inre kamp fre lille Patricks
fdelse. Sedan dess hade han bde blivit fdd, kommit till mig med
nglaansiktet i S:t Markus, som jag sett i min drm, och sedan nyo
lmnat mig.

Nr jag ter sg portrttet p vggen och mtte kvinnans dystra blick,
som tycktes sga: "Var det inte som jag sade -- allt fr till dden" --
fylldes jag med en sdan obeskrivlig fasa, att jag strtade nedfr
korridoren och bnfll Augustin att fra mig till ett annat hotell.

Vi avreste med ngaren frn Brindisi, och kort eftert anlnde vi en
hrligt vacker morgon till Korfu. Hela naturen log och strlade, men
jag kunde ej finna ngon trst dri. De som voro i mitt sllskap,
berttade, att jag i dagar och veckor endast satt och stirrade framfr
mig. Jag gav ej akt p tiden -- jag hade intrtt i ett grhetens
sorgliga land, dr ingen vilja till liv eller rrelse existerade. Nr
det gller den verkliga sorgen, ges det varken rrelse eller
uttrycksfrmga fr de av sorgen slagna. Liksom Niobe frvandlades till
sten, satt jag och lngtade efter att utplnas i dden.

L. var i London. Jag tnkte, att om han blott ville komma till mig,
skulle jag kanske slippa loss ur denna hemska ddsliknande coma. Kanske
jag skulle tervnda till livet, om jag finge knna varma, lskande
armar omkring mig.

En dag bad jag att f vara i fred, ingen finge stra mig. Jag lade mig
raklng p sngen med armarna korslagda p brstet -- gardinerna voro
frdragna och rummet mrkt. Jag hade kommit till frtvivlans yttersta
grns, och om och om igen upprepade jag ett budskap till L.:

-- Kom till mig. Jag behver dig. Jag r dende. Om du inte kommer, s
fljer jag barnen.

Jag upprepade detta som ett slags litania, gng p gng.

Nr jag reste mig, mrkte jag, att det var midnatt. Jag fll i en
plgsam smn.

Nsta morgon kom Augustin in till mig med ett telegram i handen.

    "Fr Guds skull snd mig besked angende Isadora.
    Reser genast till Korfu. L."

Under de fljande dagarna tyckte jag mig skymta den frsta hoppfulla
ljusglimten i allt mitt mrker.

L. anlnde en morgon, blek och upprrd,

-- Jag trodde du var dd, sade han.

Drp berttade han mig, att jag den kvllen jag snt honom mitt
budskap, visat mig for honom som en dimgestalt vid foten av hans sng
och tilltalat honom just med de ord jag anvnt och s mnga gnger
upprepat: -- Kom till mig -- kom till mig -- jag behver dig -- om du
inte kommer, dr jag.

Nr jag ftt bevis p denna tankeverfring mellan oss, knde jag ocks
den frhoppningen, att krleken skulle driva min frtvivlan p flykten,
att jag ter skulle f uppleva den dr frnimmelsen, att mina barn
skulle komma tillbaka fr att trsta mig. Men s skedde ej. Min
grnslsa saknad och sorg voro fr outhrdliga fr L. En frmiddag
reste han tvrt sin vg utan att varsko mig p frhand. Jag sg
fartyget nga i vg frn n, och jag visste, att han var ombord. Jag
sg det frsvinna p det bl vattnet, och n en gng var jag lmnad
ensam.

D sade jag fr mig sjlv: antingen mste jag gra slut p mitt liv med
ens, eller ocks mste jag finna ngot medel att kunna leva trots den
konstanta, gnagande ngest, som frtr mig dag och natt. Ty ideligen,
vakande eller sovande, genomlevde jag nyo den dr fruktansvrda
frmiddagen, hrde Deirdres stmma: -- Vart tror du vi ska fara i dag
-- hrde skterskan yttra: -- Kanske det vore bst att de stannade
hemma -- och hrde mitt eget lidelsefulla genmle: -- Ja, ni har rtt,
lt dem stanna inne, snlla ni, lt dem stanna inne, slpp inte ut dem
i dag.

Raymond kom dit frn Albanien, som alltid fylld av entusiasm. -- Hela
landet lider nd. Byarna r delagda, barnen svlter. Hur kan du sitta
hr i din sjlviska sorg? Kom och hjlp till att ge fda t barnen och
trsta kvinnorna.

Hans vdjan gjorde verkan. ter satte jag p mig min grekiska tunika
och sandaler och fljde med Raymond till Albanien. Han arrangerade ett
flyktinglger efter synnerligen originella metoder, gick till torget i
Korfu och kpte oberedd ull, lastade denna p en liten ngbt och frde
den till Santi Quaranta, flyktingarnas frnmsta hamnstad.

-- Ja men, Raymond, invnde jag, ska du fda de hungrande med ull?

-- Vnta ska du f se, sade Raymond. Om jag tog brd med mig t dem, s
skulle det bara rcka fr i dag, men jag ger dem ull, och det r fr
framtiden.

Vi landade vid Santi Quarantas klippiga kust, dr Raymond organiserat
ett slags central. P en skylt lstes: "Den som vill spinna ull fr en
drachma pr dag".

Snart stodo utmrglade, svltande kvinnor i k. Med den erhllna
frtjnsten kunde de kpa sig gul sd, som grekiska regeringen lt
frslja i hamnstaden.

Sedan styrde Raymond sin lilla bt tillbaka till Korfu. Dr satte han
snickare till att frfrdiga vvstolar och tervnde med dem till Santi
Quaranta. "Den som vill vva det spunna yllegarnet i mnstrade vvnader
fr en drachma pr dag."

Massor av hungrande infunno sig, och Raymond frsg dem med mnster
frn gamla grekiska vaser. Snart sutto vvande kvinnor i en rad lngs
stranden, och han lrde dem sjunga unisont, under det de vvde. Nr
vvnaderna voro frdiga, befunnos de vara frtjusande soffverkast, dem
Raymond snde till London, dr de sldes med 50 % frtjnst. Med denna
startade han ett bageri och slde vitt brd hlften s dyrt som
grekiska regeringen slde sin sd, och p detta vis fick han sin by p
ftter.

Vi bodde i tlt vid havet. Varje morgon nr solen gick upp, dko vi i
havet och summo. Ngon gng hade Raymond verskott p brd och potatis,
och d vandrade han ver hjderna, bort till andra byar och delade ut
brdet till de svltande.

Albanien r ett sllsamt, sorgmodigt land. Hr uppfrdes det frsta
altaret t Zeus, dundraren. Han kallades dundraren, ty i detta land
frekomma bde vinter och sommar stndiga skvder och vldsamma
regnskurar. I sdant ovder traskade vi omkring i vra tunikor och
sandaler, och jag kom underfund med att det r betydligt behagligare
att bli tvagen av regn n att g omkring i regnrock.

Jag sg mnga sorgliga syner. En mor sittande under ett trd med sitt
spdbarn i sina armar och tre eller fyra smttingar klamrande sig fast
vid henne -- alla svltande och hemlsa, hemmet brnt, fadern och maken
ddad av turkarna, hjordarna stulna, sdden frstrd. Dr satt den
stackars modern med sina terstende barn. Mnga sckar potatis
utdelade Raymond till sdana.

Vi tervnde trtta till lgret, men en sllsam lyckoknsla brjade
dock smyga sig in i mitt brst. Mina barn voro borta, men det fanns ju
andra -- hungrande och lidande -- kunde jag inte leva fr dessa andra?

Det var i Santi Quaranta, dr det inte fanns ngra hrfrisrskor, som
jag frsta gngen klippte av mig hret och kastade det i havet.

Nr hlsa och kroppskrafter tervnde, blev emellertid detta
liv bland flyktingarna outhrdligt fr mig. Utan tvivel rder stor
skillnad mellan en konstnrs och ett helgons liv. Inom mig vaknade
konstnrsinstinkterna p nytt. Det var fullkomligt omjligt, det knde
jag, att med mina begrnsade medel hejda den elndets versvmning, som
representerades av de albanska flyktingarna.




KAPITEL XXVI.


En dag knde jag, att jag ej lngre stod ut i detta land av berg,
klippor och stormar. Jag sade till Penelope:

-- Nu mrker jag, att jag inte uthrdar att se allt det hr elndet
lngre. Jag lngtar efter att sitta i en mosk med en enda stilla
lampa. Jag vill knna persiska mattor under ftterna. Jag r trtt p
de hr vgarna. Vill du komma med mig p en liten utflykt till
Konstantinopel?

Penelope blev frtjust, vi bytte ut vra tunikor mot vanliga klder och
togo ngbten till Konstantinopel. Hr slogo vi oss ned p Peira Palace
Htel och tillbragte ngra dar med att vandra omkring i staden,
frnmligast i dess ldsta del med de trnga gatorna. I en smal, mrk
grnd pekade Penelope pltsligt p en skylt. Den var avfattad p
arabiska, som hon kunde verstta, och den frkunnade, att hr bodde en
spkvinna.

-- Vi gr in, sade Penelope.

Vi kommo in i ett ldrigt hus, och sedan vi vandrat uppfr en
slingrande trappa och letat oss fram genom vindlande gngar, funno vi
i ett rum p husets baksida en gammal kring, hopkrupen ver en kittel,
ur vilken besynnerliga ngor uppstego. Hon var armeniska till brden,
men talade ngot grekiska, s att Penelope frstod henne. Hon berttade
fr oss, hur hon under den senaste armeniska massakern i detta rum
bevittnat, huru turkarna nedslaktat hennes sner, dttrar och barnbarn
nda ned till det minsta spdbarnet. Frn den gngen hade hon blivit
clairvoyant och kunde se in i framtiden.

-- Vad ser ni i min framtid? frgade jag henne genom Penelope.

Den gamla blickade en stund in i rken frn kitteln och uttalade drp
ngra ord, som Penelope versatte fr mig.

-- Hon hlsar dig som solens dotter. Du har blivit snd till jorden fr
att sknka gldje t mnga mnniskor. Ur denna gldje skall en religion
uppst. Efter mnga vandringar skall du vid ditt livs slut bygga tempel
ver hela vrlden. I tidens fullbordan skall du tervnda till denna
stad, dr du ocks skall uppfra ett tempel. Alla dessa tempel skola
vara helgade t sknheten och gldjen, emedan du r solens dotter.


Denna poetiska profetia frefll mig vid den tiden ganska sllsam i det
tillstnd av sorg och frtvivlan, vari jag d befann mig.

Drp frgade Penelope: -- Hurudan skall min framtid bli?

Hon svarade ngot, och jag sg, att Penelope blev blek och tycktes
ytterligt uppskrmd.

Vad sger hon? frgade jag.

-- Hon sger ngot otckt, svarade Penelope. Hon sger, att jag har ett
litet lamm, hon menar min gosse, Menalkas. Hon sger: "Du nskar dig
nnu ett litet lamm" -- det mste vara dottern jag alltid gr och
hoppas p. Men s sger hon, att denna min nskan aldrig skall g i
uppfyllelse. Hon sger ocks, att jag snart skall f ett telegram, i
vilket det str, att ngon som jag lskar r mycket sjuk, och att en
annan som jag lskar r nra dden. Och sedan, fortfor Penelope, pstr
hon, att mitt liv inte ska bli lngt, utan att jag p en hgt belgen
plats med utsikt ver vrlden skall genomleva min sista meditation och
sedan lmna denna sfr.

Penelope var mycket upprrd. Hon gav den gamla pengar, tog avsked, grep
mig vid handen och sprang lngs gngarna, nedfr trappan och ut p
gatan, dr vi funno en droska, i vilken vi foro tillbaka till hotellet.

Nr vi trdde in, kom portiern emot oss med ett telegram. Penelope
stdde sig p min arm och var nra att svimma. Jag mste leda henne upp
p rummet, och dr ppnade jag telegrammet. Det ld: "Menalkas mycket
sjuk, Raymond mycket sjuk, kom genast".

Stackars Penelope var utom sig. Vi packade hastigt vra koffertar, och
jag frgade efter nsta btlgenhet till Santi Quaranta. Portiern
upplyste oss om att en bt skulle avg i solnedgngen. Nr vi kommo
fram till Santi Quaranta, funno vi bde Menalkas och Raymond sjuka i
feber. Jag gjorde mitt bsta fr att vertala Raymond och Penelope att
lmna detta dystra Albanien och med mig tervnda till Europa. Jag fick
skeppslkaren att utva sitt inflytande, men Raymond vgrade att lmna
sina flyktingar och sin by, och Penelope ville naturligtvis icke verge
honom. Jag blev allts tvungen att lmna dem p den de klippan, dr de
bara hade ett litet tlt till skydd, medan det blste full orkan ute.

ngaren fortsatte till Triest, dr min bil mtte p telegrafisk order
frn mig. Jag skydde passagerarna ombord och flydde hastigt i bilen
uppt Schweiz. Hr stannade jag en tid vid Genve-sjn, men
vervldigades snart nog av grnsls trtthet och melankoli. Jag
frmdde ej lngre stanna ngon lngre tid p en och samma plats utan
frdades utan rast och ro i min bil omkring i Schweiz, varefter
slutligen en oemotstndlig impuls drev mig tillbaka till Paris. Jag var
alldeles ensam, ty umgnge med vem det vara mnde skulle varit
outhrdligt fr mig. Inte ens min broder Augustin, som uppskt mig i
Schweiz, frmdde bryta den frtrollning jag levde i. Till sist hade
det gtt drhn, att blotta ljudet av en mnniskorst var mig olidligt.
Jag anlnde till mitt hem i Neuilly en kvll -- stllet var vergivet
s nr som p en gammal man, som tog vrd om trdgrden och bodde i
portvaktsstugan invid gatan.

Jag steg in i min stora studio, och under ett gonblick terkallade
anblicken av mina bla draperier, min konst och mitt arbete i mitt
minne, och jag beslt frska tervnda drtill. Till den ndan
skickade jag efter min vn Hener Skene fr att spela fr mig, men
ljudet av den vlknda musiken frsatte mig endast i grtparoxysmer.
Det var faktiskt frsta gngen jag kunde grta. Hela platsen terfrde
p ett pinsamt stt i mitt minne de lyckliga dagar jag hr upplevat.
Jag hade hrselhallucinationer av barnens rster i trdgrden, och nr
jag en dag kom in i det lilla hus, vari de bott, och sg deras klder
och leksaker ligga kringstrdda dr, brts jag fullkomligt och insg,
att jag omjligt kunde bo kvar i Neuilly. I alla fall gjorde jag en
kraftanstrngning och bjd dit ngra vnner p besk.

Men p natten kunde jag ej sova, och d jag visste, att floden flt
farligt nra huset, satte jag mig en dag, ofrmgen att lngre hrda ut
i denna atmosfr, i min bil och reste sderut. Frst nr jag satt i
bilen och frdades med en fart av sjuttio eller ttio kilometer i
timmen, kunde jag f en stunds befrielse frn den obeskrivliga
ngesten.

Jag for genom Alperna och ner i Italien samt fortsatte planlst mina
strvtg. Ena dagen satt jag i en gondol i Venedig och bad gondoliren
ro hela natten, andra gngen hade jag hamnat i den ldriga staden
Rimini. En natt tillbragte jag i Florens, dr jag visste att C. bodde;
jag knde en stark lngtan att skicka bud efter honom, men jag visste,
att han nu var gift och hade ett lyckligt hem, varfr jag tnkte, att
en hlsning endast skulle vlla missfrstnd, och avstod.

En dag -- jag befann mig d i en liten stad vid havet -- fick jag ett
telegram av denna lydelse:

    "Isadora, jag vet, att du frdas omkring i Italien. Jag
    ber dig komma till mig. Jag skall gra mitt bsta fr
    att trsta dig."

Telegrammet var undertecknat Eleonora Duse.

Jag har aldrig ftt veta, hur hon upptckt, var jag fanns, men nr jag
sg det magiska namnet, visste jag med ens, att Eleonora Duse var just
den mnniska jag behvde trffa. Telegrammet var avsnt frn Viareggio,
p andra sidan den halv, dr jag befann mig. Jag satte mig genast upp
i bilen, sedan jag skickat ett tacksamt svar till Eleonora och meddelat
min ankomst.

Den kvll jag kom fram till Viareggio, stormade det fruktansvrt.
Eleonora bodde i en liten villa lngt ute p landet, men hon hade
lmnat en hlsning p Grand Htel och bett mig uppska henne.




KAPITEL XXVII.


Nsta frmiddag kte jag bort fr att trffa Eleonora Duse, som bodde i
en rosafrgad villa bakom en vingrd. Hon kom nedfr en av vinrankor
hljd gng fr att taga emot mig, och hon var som en ljuvlig ngel att
skda. Hon tog mig i famn, hennes underbara gon strlade emot mig med
sdan krlek och mhet, att jag knde mig som Dante mste gjort, nr
han mtte den gudomliga Beatrice i "Paradiso".

Frn denna dag bodde jag i Viareggio och hmtade mod frn strlglansen
i Duses gon. Hon brukade vagga mig i sina armar och trsta mig, men ej
blott trsta, hon tycktes liksom taga sin sorg i sitt eget brst. Och
jag insg, att om jag hittills ej sttt ut med andra mnniskors
sllskap, s var det emedan alla spelade komedi, i det de frskte
ltsas glmska. Eleonora dremot sade: -- Bertta fr mig om Deirdre
och Patrick.

Och hon fick mig att beskriva deras sm vanor och yttranden och visa
henne deras fotografier, dem hon kysste och grt ver. Hon sade aldrig
en enda gng: -- Srj inte mer -- utan hon grt med mig. Fr frsta
gngen efter deras dd knde jag, att jag inte mer var ensam. Ty
Eleonora Duse var en vermnniska. Hennes hjrta var s stort, att det
kunde rymma vrldens sorg, hennes ande den mest strlande som ngonsin
lyst ver denna jordens mrker. Nr jag vandrade nere vid havet
tillsammans med henne, tycktes det mig, att hennes huvud dvaldes bland
stjrnorna och hennes hnder ndde bergens toppar.

En gng sg hon upp mot bergen och sade till mig:

-- Se p Croces strnga, skrovliga sidor, se hur dystra och
avskrckande de verka vid sidan av Ghilardones trdkldda sluttningar
med de soliga vingrdarna och de hrliga blommorna. Men om du ser upp
mot toppen av det mrka, skrovliga Croce, s kan du skymta skinande vit
marmor, som vntar p bildhuggaren, som skall ge den oddlighet,
Ghilardone frambringar bara frndenheter till mnniskans jordiska
behov, Croce till hennes drmmar. Sdant r konstnrens liv -- mrkt,
dystert, tragiskt, men det ger nd den vita marmorn, varur mnniskans
drmmar framspringa.

Eleonora lskade Shelley, och mot slutet av september, nr en och annan
blixt kunde lysa fram ver de dystra vgorna och stormen tjt, brukade
hon peka utt havet och sga:

-- Se -- Shelleys aska lyser -- dr r han -- dr gr han p havet.

Eftersom jag p hotellet plgades av stirrande frmlingar, hyrde jag en
villa. Men vad var det som frmdde mig att vlja ett sdant stlle?
Ett stort, rtt tegelstenshus, djupt begravet mellan sorgmodiga furor
och omslutet av en hg mur. Och om dess yttre var dystert, prglades
det inre av en melankoli, som trotsar all beskrivning. Huset hade,
enligt en sgen, varit bebott av en dam, som efter en olycklig krlek
till en person av mycket hg rang vid sterrikiska hovet -- somliga
pstodo Franz Joseph sjlv -- dessutom ftt uppleva den olyckan att se
sin son, frukten av deras frbindelse, bli vansinnig. Hgt upp i villan
fanns ett litet rum med tillbommade fnster, vggarna mlade i
fantastiska mnster och en liten fyrkantig ppning i drren, genom
vilken mat tydligen rckts in till den unge mannen, nr han blev
vldsam. P taket fanns en stor ppen loggia, som p ena sidan vette
mot havet och p den andra mot bergen.

Denna dystra boning, som innehll minst sextio rum, hade jag ftt idn
att hyra. Jag tror det var den tta furuskogen och den underbara
utsikten frn loggian, som tilltalade mig. Jag frgade Eleonora, om hon
ej skulle vilja bo dr tillsammans med mig, men hon avbjde hvligt
mitt frslag, och nr hon flyttade in frn sin sommarvilla, slog hon
sig ned i ett litet vitt hus i nrheten.

Duse hade en srskild egenhet i frga om sin korrespondens. Om man var
i utlandet, brukade hon bara d och d under loppet av en tre r skicka
en ett telegram, men bodde man i hennes nrhet, skickade hon nstan
varje dag en frtjusande liten hlsning, ibland tv eller tre gnger om
dagen, varefter vi brukade mtas och promenera tillsammans vid
havsstranden. D plgade Duse sga:

-- Den tragiska Dansen promenerar tillsammans med den tragiska Musan.

En dag vandrade Duse och jag nere vid havet, nr hon pltsligt vnde
sig mot mig. Den nedgende solens strlar bildade en eldrd gloria
kring hennes huvud. Hon betraktade mig lnge och med en underlig blick.

-- Isadora, sade hon med halvkvvd stmma, sk aldrig lyckan mer. Du
br p din panna det mrke, som r de stora olyckligas hr p jorden.
Det som nu hnt dig r bara prologen. Fresta inte det mer.

, Eleonora, om jag blott lytt din varning! Men Hoppet r en svr vxt
att ta dd p; hur mnga grenar som n brytas av och frdrvas, s vxa
dr alltid fram nya skott.

Duse var vid denna tid en praktfull mnniska, mitt i blomman av sin
lder och sin intelligens. Nr hon vandrade p stranden, tog hon lnga
steg -- hon gick olikt alla andra kvinnor jag sett. Hon bar aldrig
korsett, och hennes figur, som nu var mycket stor och fyllig, skulle
gjort en modeexpert frtvivlad, men prglades likvl av delt majestt.
Allting hos henne bar vittne om hennes stora, plgade ande. Ofta lste
hon fr mig ur de grekiska tragderna eller ur Shakespeare, och nr jag
hrde henne lsa upp vissa rader ut Antigone, tnkte jag p hur
brottsligt det var, att icke vrlden fick bevittna denna sttliga
tolkning. Det r icke sant, att Duses lnga bortovaro frn scenen mitt
under hennes konsts mognaste r berodde p olycklig krlek eller ngot
annat sentimentalt motiv, som en del mnniskor lskat att tro, inte ens
p klen hlsa. Utan hon saknade det std och det kapital, som skulle
hjlpt henne att fra fram sin konst p det stt hon nskade. Det r
hela den enkla, beklmmande sanningen. Den vrld, som "dyrkar konsten",
lt denna vrldens strsta skdespelerska i femton lnga r frtras av
ensamhetsknsla och fattigdom. Nr Morris Gest ntligen kom underfund
med detta och ordnade en turn med henne genom Amerika, var det fr
sent -- hon avled drunder, mitt i sin vemodiga strvan att samla de
pengar hon behvde fr sitt arbete -- de pengar p vilka hon vntat i
alla dessa lnga r.

Jag hyrde ett stort piano och telegraferade drefter till min trogne
vn Skene, som genast kom till mig. Eleonora var lidelsefullt frtjust
i musik, och varje kvll spelade han Beethoven, Chopin, Schumann och
Schubert fr henne. Ibland brukade hon med sin lga, utskt vackert
klingande stmma sjunga sin lsklingssng: "In questa tomba obscura,
laschia mia pianga", och vid de sista orden -- "Ingrata -- Ingrata" --
uttryckte hennes rst och hennes blick sdan djup sorg och sdan
frebrelse, att man ej kunde bevittna henne utan trar.

En kvll i skymningen steg jag pltsligt upp, bad Skene spela och
dansade fr henne Adagio ur Beethovens Sonate Pathtique. Det var
frsta gngen jag dansat sedan 19 april, och Duse tackade mig genom att
ta mig i famn och kyssa mig.

-- Isadora, sade hon, vad gr du hr? Du mste tervnda till din
konst. Det r din enda rddning.

Hon visste, att jag ngra dar tidigare mottagit kontrakt rrande en
turn i Sydamerika.

-- Du skall gra det, bad hon entrget. Om du visste, vad livet r
kort, och hur mnga r som kanske vntar dig av _ennui, ennui_,
ingenting annat n _ennui_. Fly frn sorg och _ennui_ -- fly!

-- _Fuir! Fuir!_ sade hon, men mitt hjrta var alltfr tungt. Jag kunde
dansa fr Eleonora, men att upptrda fr allmnheten frefll mig
otnkbart. Hela min varelse var alltfr plgad -- vartenda hjrteslag
ropade p mina barn. S lnge jag var tillsammans med Eleonora, var jag
trstad, men natten i den ensamma villan med ekon i alla dess tomma,
dystra rum, tillbragte jag i vntan p morgonen. D brukade jag stiga
upp och simma utt havet. Jag tnkte fr mig sjlv, att jag skulle
simma s lngt, att jag icke skulle kunna komma tillbaka, men min kropp
vnde alltid av sig sjlv om mot land -- sdan r livets kraft i en ung
mnniska.

En gr hstafton vandrade jag ensam framt sandstranden, d jag
pltsligt, alldeles framfr mig, fick se mina barns, Deirdres och
Patricks, gestalter, hand i hand. Jag ropade p dem, men de sprungo
skrattande framfr mig, precis lagom utom rckhll fr mig. Jag sprang
efter dem -- ropade -- ropade -- men pltsligt frsvunno de i ett
tcken av havsskum. En frfrlig fruktan verfll mig. Denna syn -- var
jag sinnesrubbad? Under ngra gonblick hade jag en bestmd knsla av
att jag hade ena foten ver den skiljegrns, som gr mellan galenskap
och sunt frstnd. Jag sg hospitalet framfor mig -- det fruktansvrt
enformiga livet -- och i bitter frtvivlan fll jag p mitt ansikte och
grt hgt.

Jag vet inte hur lnge jag legat dr, nr jag knde en vnlig hand p
mitt huvud. Jag sg upp och varseblev vad jag frst trodde var en av de
skna, kontemplativa figurerna i Sixtinska kapellet. Han stod dr
framfr mig och sade:

-- Varfr grter ni alltid? r det ingenting jag kan gra fr er?

Jag sg upp.

-- Jo, svarade jag. Rdda mig! Rdda mer n mitt liv -- mitt frstnd.
Ge mig ett barn.

Den aftonen stodo vi p taket p min villa och sgo solen g ned och
mnen frsilvra bergets marmorsida. Och jag knde, att jag var rddad,
terfrd till livet och krleken.

Nr jag nsta dag berttade alltsammans fr Eleonora, frefll hon ej
det minsta frundrad. Konstnrer leva s oavltligt i sagans och
fantasiens vrld, att det syntes henne helt naturligt, att
Michelangelos yngling skulle komma frn havet och trsta mig. Och fast
hon avskydde att trffa frmlingar, tillstadde hon till och med i
nder, att jag finge frestlla min unge Angelo fr henne, och vi
beskte tillsammans hans atelj -- han var nmligen skulptr.

-- Tror du verkligen han r ett geni? frgade hon mig, sedan vi tagit
hans arbeten i skrskdande.

-- Utan minsta tvivel, svarade jag. Han blir frmodligen en andre
Michelangelo.

Ungdomen r underbart elastisk. Ungdomen tror allt, och jag trodde
nstan, att min krlek skulle kuva min sorg. Jag var fr vrigt s
trtt av den oavltliga smrtan. Det var en av Victor Hugos dikter, som
jag stndigt brukade lsa, och till sist lyckades jag vertyga mig
sjlv: -- Ja, de ska komma igen, de vntar bara p att f komma igen
till mig. Men ack, denna illusion rckte ej lnge.

Det visade sig, att Angelo tillhrde en korrekt italiensk familj och
var frlovad med en ung flicka, som tillhrde en annan korrekt
italiensk familj. Detta hade han ej sagt mig, men en dag frklarade han
alltsammans i ett brev och bjd mig farvl. Jag var emellertid ej det
minsta ond p honom. Jag knde, att han rddat mitt frstnd, och jag
visste, att jag ej lngre var ensam. Frn detta gonblick begynte fr
mig en period av intensiv mysticism. Jag hade en knsla av att mina
barns andar dvaldes i min nrhet -- att de skulle tervnda fr att
trsta mig hr p jorden.

Nr hsten nalkades, flyttade Eleonora till sin vning i Florens, och
ven jag vergav min dystra villa. Frst for jag till Florens och drp
till Rom, dr jag mnade tillbringa vintern. Julen tillbragte jag i
Rom. Det var ganska vemodigt, men jag sade till mig sjlv: -- Jag
ligger tminstone inte i graven och sitter inte p drhus -- jag r
hr. Och min trofaste vn Skene stannade kvar hos mig. Han gjorde
aldrig en frga, han hyste aldrig ett tvivel -- sknkte mig bara sin
vnskap och beundran -- och sin musik.

Rom r en makals stad fr en sjuk sjl. Vid en tidpunkt, d Atens
blndande ljus och fullndning skulle gjort min smrta desto
intensivare, var Rom fr mig ett lkemedel med sina stora ruiner, sina
gravar och inspirerade monument, staden som skdat s mnga dda
slkten. I synnerhet lskade jag att vandra p Via Appia i den tidiga
morgonen, nr vinkrrorna mellan tv lnga rader av gravar kommo in
frn Frascati med sina smniga kuskar vilande mot vintunnorna som
trtta fauner. D tycktes det mig, som om tiden upphrt att finnas
till. Jag var som en ande, som vandrat p Via Appia i tusen r med
Campagnans vldiga vidder omkring mig och Rafaels vldiga himlavalv
ovanfr mig. Ibland strckte jag armarna mot denna himmel och dansade
framt vgen -- en tragisk figur mitt ibland gravar.

P kvllen brukade Skene och jag g ut och stannade ofta framfr de
mnga kllor, som oupphrligt flyta fram ur springor och skrevor i
berget. Jag lskade att sitta dr bredvid och hra vattnet plaska och
porla. Ofta kunde jag sitta dr och grta tyst fr mig sjlv, medan min
milde fljeslagare hll min hand i stilla medlidande.

Ur dessa sorgsna sysselsttningar vcktes jag en dag av ett lngt
telegram frn L., som i min konsts namn besvor mig att tervnda till
Paris. Under inflytande av detta budskap satte jag mig p tget och
reste till Paris. P vgen passerade vi Viareggio. Jag sg taket p den
rda tegelstensvillan bland furorna och tnkte p de mnader av
omvxlande frtvivlan och hopp, som jag dr tillbragt, samt p min
underbara vninna Eleonora Duse, som jag nu lmnade.

L. hade stllt i ordning t mig en magnifik vning p Htel Crillon med
utsikt ver Place de la Concorde och fylld med blommor. Nr jag talade
om min upplevelse i Viareggio fr honom och min underliga drm om
barnens pnyttfdelse, dolde han ansiktet i sina hnder och yttrade
efter ngot som frefll att vara en inre strid:

-- Jag kom till dig frsta gngen r 1908 fr att hjlpa dig, men d
frde oss vr krlek till sorg och frtvivlan. Nu skola vi skapa din
skola, sdan du vill ha den, och bereda litet lycka t andra i denna
sorgsna vrld.

Drp berttade han fr mig, att han kpt det stora hotellet i Bellevue
med dess mot Paris vettande terrasser och dess mot floden sluttande
trdgrd och rum fr ettusen barn. Det berodde bara p mig, om skolan
skulle existera fr all framtid.

-- Om du r villig att lmna sido alla personliga knslor och fr den
nrvarande tiden bara leva fr en id, sade han.

Och tnkande p hur mycket sorg och hur mnga katastrofer detta liv
bragt mig, medan endast och allenast min Id lyst ljus och obesmittad
ovan alltsammans, gick jag in hrp.

Nsta morgon beskte vi Bellevue, och frn denna dag brjade
dekoratrer och tapetserare att under min ledning i hast frvandla det
tmligen banala hotellet till ett tempel t "Framtidens dans".

Femtio nya aspiranter utvaldes efter en tvlan i Paris, och vidare hade
jag eleverna frn den frsta skolan samt lrarinnorna.

Danssalarna voro det forna hotellets matsalar, prydda med mina bla
draperier. Mitt i det lnga rummet byggde jag upp en plattform,
varifrn trappsteg ledde ned; denna plattform skulle anvndas av
skdare eller av de frfattare, som dr ibland avprovade sina verk.
Jag hade kommit till den slutsatsen, att enformigheten och
lngtrdigheten i en vanlig skola delvis bero p att alla golv ligga p
samma niv. Mellan flere av rummen lt jag drfr gra sm gngar, som
frde upp p ena sidan och ned p den andra. Matsalen ordnades som
underhusets sal i Londons parlamentshus med rader av sten, som
placerades ovanfr varandra p ena sidan, och dr lrarinnorna och de
ldre barnen sutto p de hgsta platserna och de mindre barnen
nedanfr.

Mitt under detta jktande, rrliga liv samlade jag n en gng ihop med
att giva undervisning, och barnen lrde sig med frvnande snabbhet.
Tre mnader efter skolans ppnande hade de gjort sdana framsteg, att
de blevo freml fr alla konstfrstndigas beundran och frvning.
Lrdagen var Konstnrernas dag. En offentlig frelsning fr konstnrer
hlls p frmiddagen mellan klockan elva och ett, varefter med L:s
sedvanliga frikostighet en prktig lunch serverades fr bde konstnrer
och barn. Nr vdret blev varmare, dukades lunchen i trdgrden, och
efter det man tit, gjordes det musik, reciterades dikter och dansades.

Rodin, vilkens hus lg p hjden mitt emot, i Meudon, kom ofta och
hlsade p oss. Han brukade sitta i danssalen och gra skisser av de
unga flickorna och barnen, medan de dansade. En gng sade han till mig:

-- Om jag bara haft sdana modeller, nr jag var ung! Modeller som
kunna rra sig och det till p kpet efter naturens och harmoniens
lagar. Jag har haft vackra modeller, det r sant, men aldrig ngon som
frstod rrelsens vetenskap s som edra elever gr.

Jag kpte mngfrgade capes t barnen, och nr de gingo ut p promenad
i skogen eller dansade och sprungo, sgo de ut som en skara vackra
fglar.

Jag trodde, att denna skola p Bellevue skulle bli bestndig, och att
jag dr skulle tillbringa terstoden av mitt liv samt dr lmna kvar
resultatet av min verksamhet.

I juni gvo vi en festfrestllning p Trocadro. Jag satt i en loge
och sg p hur mina elever dansade. Vid vissa punkter i programmet
reste sig publiken och skrek av frtjusning och gldje. P slutet
applderade de i det ondliga utan att vilja avlgsna sig. Jag tror,
att denna ovanliga frtjusning fr barn, som ingalunda voro trnade
dansrer eller artister, var entusiasmen infr hoppet om ngon ny
rrelse inom mnskligheten, som jag obestmt anat. Sdana voro gesterna
i Nietzsches syn:

"Zaratustra dansaren, Zaratustra den ltte, som vinkar med vingarna,
redo till flykt, vinkar till alla fglar, frdig och redobogen, salig
och ltt om hjrtat."

Detta var de som en gng i framtiden skulle dansa Beethovens Nionde
symfoni.




KAPITEL XXVIII.


Det dagliga livet p Bellevue brjade med ett gldjeutbrott p
morgonen. Sm ftter hrdes rusa lngs korridorerna, barnrster hrdes
sjunga. Nr jag kom ned, fann jag dem alla i danssalen, och nr de
fingo syn p mig, ropade de alla: -- Godmorgon, Isadora! Vem kunde vara
dyster och nedslagen i en sdan atmosfr? Och fast jag ofta, nr jag
frgves spanat efter tv sm ansikten bland dem, kunde g till mitt
rum fr att f grta ut i ensamheten, lyckades jag nd varje dag samla
ihop mod till att undervisa dem, och deras obeskrivligt lskliga och
gracisa dans gav mig en viss levnadslust p nytt.

r 100 f.Kr. lg p en av Roms kullar en skola, knd under namnet
"Seminarium fr Roms dansande prster". Eleverna i denna skola utvaldes
ur den hgsta aristokratien, och icke blott detta, de mste var och en
ga ett stamtrd, som strckte sig mnga hundra r tillbaka i tiden,
och ingen flck skulle finnas  detsamma. Fast de inhmtade
undervisning i konst och filosofi, var dock dansen deras frnmsta
uttrycksmedel. Under alla rets fyra rstider upptrdde de p teatern.
Vid dessa tillfllen vandrade de frn sin kulle ned till Rom, dr de
deltogo i vissa ceremonier och dansade fr folket till allas
uppbyggelse, som sgo dem. Dessa gossar dansade med sdan lycksalig
hngivelse och renhet i sitt upptrdande, att deras dans verkade som
balsam och stimulans p sjuka sjlar. Det var ngot i denna stil jag
drmde om, nr jag frst grundade min skola, och jag trodde, att
Bellevue, dr det lg p ett Akropolis i Paris' grannskap, skulle kunna
f samma betydelse fr denna stad och dess konstnrer som de dansande
prsternas skola ftt fr Rom.

Varje vecka kom en skara konstnrer med sina skissbcker till Bellevue,
ty skolan hade redan brjat ge uppslag till hundratals skisser, och
mnga bilder med dansande gestalter, som finnas n i dag, ha sina
modeller drifrn. Jag tnkte mig, att denna skola skulle skapa ett
nytt frhllande mellan konstnren och hans modell, s att modellerna
inte lngre skulle vara de stackars sm stumma fiskar man brukar f se
i konstnrernas ateljer, utan levande ideal av livets mest fullkomnade
uttrycksformer -- allt detta genom anblicken av mina elever, dr de
rrde sig till Beethovens eller Csar Francks musik, agerade den
dansande kren i de grekiska sorgespelen eller reciterade Shakespeare.

Dessa mina frhoppningar strktes yttermera av att L. nu tycktes tnka
sig mjligheten av att terupptaga teaterbygget, som blivit avbrutet p
ett s sorgligt stt, uppe p Bellevuehjden samt av denna byggnad
skapa en festteater, dit parisarna skulle komma p stora hgtidsdagar,
och vilken skulle ytterligare utrustas med en symfoniorkester.

n en gng tillkallade han arkitekt Louis Sue; teaterns
miniatyrmodeller, som en gng frkastats, stlldes ter upp i
biblioteket, och grundmurarna utmrktes. Hr i denna teater hoppades
jag f frverkliga min drm om att sammanfra musikens, tragediens och
dansens konst i deras dlaste former. Hr skulle Mounet-Sully, Eleonora
Duse eller Suzanne Desprs spela Oidipus eller Antigone eller Elektra,
medan mina elever skulle vara den dansande kren. Hr hoppades jag ven
f fira Beethovens hundrarsminne med Nionde symfonien och ett tusen av
mina elever. Jag frestllde mig den dag, d barnen skulle komma i en
ringlande rad nedfr kullen, embarkera p flodngaren, stiga i land vid
Invaliddmen, fortstta sin heliga procession till Panthon och dr
hgtidlighlla ngon stor statsmans eller hjltes minne.

Varje dag tillbragte jag timmar med att undervisa eleverna, och nr jag
blev fr trtt att st, lade jag mig p en soffa och fortfor att
undervisa dem medelst arm- och handrrelser. Min uthllighet, nr det
gllde undervisning, frefll ibland att grnsa till det ofrklarliga.
Jag behvde blott rcka ut hnderna mot barnen, s dansade de. Det var
icke, som om jag lrde dem dansa, utan snarare, som om jag fr dem
ppnade en vg, p vilken dansens egen ande utgts ver dem.

Vi planlade en frestllning av Euripides' Backanterna, och min bror
Augustin, som skulle spela Dionysos' roll och kunde den utantill,
brukade lsa den fr oss varje kvll eller ocks ngot av Shakespeares
skdespel eller Byrons "Manfred". d'Annunzio, som var full av entusiasm
fr skolan, kom ofta och t lunch eller middag tillsammans med oss.

Den lilla gruppen elever frn den allra frsta skolan, som nu voro
hgvxta unga flickor, hjlpte mig undervisa de minsta, och det var fr
mig en rrande syn att se den stora frndring, som gt rum med dem,
och den skerhet och kunskap, med vilken de fortplantade mina lrdomar.

Men i mnaden juli detta ret 1914 fll en underlig beklmning ver
vrlden. Jag knde den, och ven barnen knde den. Nr vi stodo p
terrassen och blickade ut ver Paris, voro barnen ofta tysta och
nedslagna. Vldiga svarta moln skockade sig p fstet. En hemsk
stillhet tycktes hnga ver landet. Jag frnam den, och det frgfll
mig, som om rrelserna frn det barn jag bar voro svagare och icke s
tydligt frnimbara som de frras varit.

Frmodligen var jag ocks trtt av mina anstrngningar att omstta sorg
och saknad i nytt liv, och allt eftersom juli mnad skred framt,
freslog L., att vi skulle skicka hela skolan till England, fr att
ungdomarna skulle f tillbringa ferierna p hans gods i Devonshire. En
frmiddag kommo de allts allesammans introppande tv och tv fr att
sga farvl t mig. De skulle tillbringa augusti vid kusten och
tervnda i september. Nr de alla rest, tycktes huset s mrkvrdigt
tomt, och trots mina anstrngningar blev jag ett rov fr en djup
nedslagenhet. Jag var ytterligt trtt och kunde i lnga timmar sitta p
terrassen, frn vilken man sg ut ver Paris. Starkare och starkare
blev den frnimmelsen, att ngon fara hotade sterifrn.

En morgon kom det dystra budskapet om mordet p Calmette, vilken nyhet
frsatte hela Paris i ett tillstnd av oro och ngslan. Det var en
tragisk hndelse, ett frebud till det stora sorgespelet. Calmette hade
alltid varit min konst och min skola en tillgiven vn, och jag blev
mycket uppskakad och bedrvad ver nyheten.

Jag knde mig rastls och full av farhgor. Nu nr barnen voro borta,
frefll Bellevue s stort och stilla, och den vldiga danssalen var s
melankolisk. Jag frskte lugna min nervositet med tanken p att mitt
barn snart skulle fdas, eleverna skulle komma tillbaka, och Bellevue
skulle ter bli en medelpunkt fr liv och glttighet, men timmarna
slpade sig fram, nda tills Dr Bosson, som fr tillfllet gstade oss,
en dag kom in vit i ansiktet med en tidning i handen, i vilken jag
skymtade rubrikerna med nyheten om mordet p rkehertigen. Sedan kommo
rykten och drp vissheten om krigsutbrottet. Hur sant r det ej, att
kommande tilldragelser kasta skuggor framfr sig. Nu visste jag, att
den mrka skuggan, som jag knt hnga ver Bellevue under senaste
mnaden, var just kriget. Medan jag planerat en teaterkonstens
renssans och fester av olika slag, hade andra krafter planerat krig,
dd och frdelse, och vad betydde min ringa kraft mot alla dessa
makters anstormning?

Den frsta augusti knde jag de frsta fdslosmrtoma. Under mina
fnster ropades nyheten om mobiliseringen ut. Det var en het dag, och
fnstren stodo ppna. Mina skrik, mina kval, min vnda ackompanjerades
av trummornas muller och tidningsfrsljarnas rop.

Min vninna Mary stllde in en vagga, kldd med vitt musslin, i mitt
rum. Jag hll blicken fst p vaggan. Jag var vertygad om att Deirdre
eller Patrick skulle komma tillbaka till mig. Trummandet fortfor.
Mobilisering -- krig -- krig. r det krig? undrade jag. Men mitt barn
mste fdas, och det var s svrt fr honom att komma in i vrlden. En
frmmande lkare intog dr Bossons plats, vilken ftt order att sluta
sig till armn och ndgats avresa. Lkaren sade oavbrutet: Courage,
Madame! Hur kan man sga "Courage" till en stackars mnniska, som
snderslites av plgor? Det hade varit vida bttre, om han sagt: --
Glm, att ni r kvinna, att ni br uthrda smrtan stndaktigt och alla
sdana dr dumheter, glm allt sdant och bara skrik, tjut, vrla! --
nnu bttre hade det varit, om han varit mnsklig nog att ge mig litet
champagne. Men denne lkare hade sitt eget system, och det var att
sga: -- Courage, Madame! Skterskan var nervs och sade stndigt: --
Madame, c'est la guerre -- c'est la guerre. Jag tnkte fr mig sjlv:
-- Mitt barn blir en gosse, men han r fr liten att g ut i krig.

ntligen hrde jag gossens skrik -- han skrek -- han levde. Hur stor
min skrck och fasa n varit under detta fruktansvrda r, frsvann det
nu alltsammans i ett stort vermtt av gldje. Sorg och trar, lng
vntan och smrta, allt uppvgdes av detta enda stora frjdegonblick.
Sannerligen, finns det en Gud, mste han vara en stor regissr. Alla
dessa lnga timmar av sorg och fruktan frvandlades till gldje, nr de
lade det vackra gossebarnet i min armar.

Men trummorna fortsatte. Mobilisering -- krig -- krig.

-- r det? tnkte jag. Vad bryr jag mig om det? Mitt barn r hr,
tryggt i mina armar. Lt dem kriga -- vad bryr jag mig om det?

S egoistisk r mnniskans gldje. Utanfr mitt fnster sprang man fram
och tillbaka -- rster hrdes -- kvinnor grto -- det ropades --
mobiliseringen diskuterades -- men jag hll mitt barn i mina armar, och
mitt under den allmnna frdelsen vgade jag knna mig bottenlst
lycklig, lyftad till himlarna i verjordisk frjd ver att ter hlla
mitt eget barn i mina armar.

Kvllen kom. Det var fullt med folk i rummet, som gladde sig t barnet,
som vilade p min arm. -- Nu blir du glad igen, sade man.

En efter en lmnade de mig, och jag blev ensam med den lille. Jag
viskade: -- Vilkendera r du, Deirdre eller Patrick? Du har kommit
tillbaka till mig. Pltsligt stirrade det lilla livet p mig, flmtade,
som om det kippade efter andan, varp en lng visslande suck hrdes
frn hans kallnande lppar. Jag kallade p skterskan, hon kom, sg,
ryckte frfrad till sig barnet, och i andra rummet hrde jag rop p
oxygen -- varmt vatten --

Efter en timmes pinsam bidan kom Augustin in och sade:

-- Stackars Isadora -- ditt lilla barn -- r dtt --

Jag tror, att jag i det gonblicket ndde hjden av det lidande jag
skulle genomg p jorden, ty i denna dd var det, som om de andra p
nytt dtt -- det var en upprepning av den frsta vndan -- med
ngonting tillagt.

Min vn Mary kom in och lyfte grtande ut den lilla vaggan. I nsta rum
hrde jag de hammarslag, som tillslto den lilla ldan, vilken blev min
stackars lilles enda vagga. Dessa hammarslag tycktes i mitt hjrta
ansl den hgsta frtvivlans sista toner.

En vn kom till mig och sade: -- Vad betyder din personliga sorg?
Kriget har redan skrdat hundratals offer -- srade och dende kommer
redan tillbaka frn fronten. Fr mig blev det helt naturligt att lta
Bellevue inredas till sjukhus.

Ty under dessa dagar knde alla samma entusiasm. Det hrliga budskapet
om tappert motstnd, den underbara entusiasmen, som skulle resultera i
miltals frtt land och dito begravningsplatser -- vem kan sga, om
allt detta var rtt eller ortt? I nrvarande stund frefaller det
alltsammans att ha varit ganska gagnlst, men hur kunna vi bedma det?
Och Romain Rolland sitter i Schweiz, hjd ver det alltsammans, och
nedkallar ver sitt bleka, tankfulla huvud somligas frbannelser och
andras vlsignelser.

Frn det gonblicket voro vi emellertid alla eld och lga, och till och
med konstnrerna sade: -- Vad spelar konsten fr roll? Pojkarna ger
sina liv, soldaterna ger sina liv -- vad betyder d konsten? Och om jag
haft ngon fungerande intelligens p den tiden, skulle jag ha sagt: --
Konsten r strre n livet -- och d skulle jag ha stannat i min studio
och skapat konst. Men jag fljde med terstoden av vrlden och sade: --
Ta alla dessa bddar, ta hela detta hus, som skapades t konsten, och
gr det till ett lasarett fr de srade.

En dag kommo tvenne brbrare in i mitt rum och frgade, om jag hade
lust att se mitt lasarett? Som jag ej frmdde g, buro de mig p en
br frn rum till rum. I vartenda rum sg jag, att mina basreliefer med
backanter och dansande fauner och nymfer och satyrer blivit nedtagna
frn vggarna tillika med mina draperier och gardiner, och i stllet
fr basrelieferna hade billiga frgyllda krucifix satts upp, sdana som
furnerades av en katolsk firma, som fabricerade och utsnde tusentals
under kriget. Jag tyckte, att rummet borde ha gjort ett bra mycket
gladare intryck p de stackars soldaterna i dess frra skick.

I min underbara danssal hade de bl draperierna frsvunnit och dr
stodo ndlsa rader med sngar och vntade p de srade. Mitt
bibliotek, dr skalder sttt p hyllorna fr de invigdas rkning, hade
nu frvandlats till operationssal, som vntade sina martyrer. I mitt
dvarande klena tillstnd greps jag djupt av allt detta. Jag knde, att
Dionysos blivit fullstndigt besegrad. Detta var Kristi regemente efter
korsfstelsen.

Kort efter detta fick jag hra de frsta tunga stegen av dem som buro
in srade p brar.

Bellevue! Mitt Akropolis, som skulle blivit en inspirationens klla, en
akademi fr det hgre liv, som skapas ur filosofi, poesi och stor
musik. Frn denna dag frsvunno konst och harmoni, och inom dina vggar
hrdes mina frsta skrik -- den srade moderns och barnets, som skrmts
bort frn denna vrld av krigstrumman. Mitt konsttempel hade
frvandlats till ett martyrskapets Golgata och till sist till ett
blodigt slakthus med sr och dd. Nr jag tnkt p tongngar av
himmelsk musik, funnos dr blott rasande skrik av smrta.

Bernard Shaw sger, att s lnge mnniskor tortera och dda djur och
ta deras ktt, skola vi fortfarande ha krig. Jag tnker, att alla
sunda, frstende mnniskor skola dela hans sikt. Barnen i min skola
voro samtliga vegetarianer och blevo starka och skna p en diet av
frukt och grnsaker. Nr jag under kriget ibland hrde de srades
skrik, tnkte jag p djurens skrik i slakthuset, och jag knde med mig,
att s som vi plga dessa stackars frsvarslsa djur, s plga gudarna
oss. Vem kan lska det fruktansvrda, som kallas Krig. Men ktttarna
knna frmodligen behov av att dda -- fglar och djur, de lskliga
rdjuren -- rvjakter.

Slaktaren med sitt blodiga frklde str fr blodsutgjutelse och dd.
Varfr inte? Frn att skra av halsen p en ung kalv till att skra av
strupen p vra brder och systrar r bara ett steg. Nr vi sjlva ro
hundratals mrdade djurs gravar, hur kunna vi d vnta ngra
idealfrhllanden p jorden?

Nr jag kunde flyttas, lmnade Mary och jag Bellevue och begvo oss
till kusten. Vi frdades genom krigszonen, och nr jag uppgav mitt
namn, behandlades vi med den strsta frbindlighet. Nr en skiltvakt
yttrade: -- Det r Isadora, lt henne passera, tyckte jag det var den
strsta ra, som ngonsin bevisats mig.

Vi kommo till Deauville och tog rum p Htel Normandie. Jag var trtt
och sjuk och gladde mig t denna fridens boning. Men veckor frflto,
och jag befann mig alltjmt i ett orovckande tillstnd av svaghet, s
att jag ntt och jmnt kunde g ned p stranden och inandas den salta
havsluften. Nr jag till sist kom underfund med att jag verkligen var
sjuk, skickade jag till sjukhuset efter lkaren.

Till min hpnad infann han sig icke, utan snde ett undvikande svar,
och d jag ej hade ngon som passade upp p mig, blev jag kvar p Htel
Normandie, alltfr dlig att kunna gra upp ngra planer fr framtiden.

Vid denna tid var hotellet en tillflyktsort fr mnga bemrkta
parisare. Intill vra rum lgo grevinnan de la Beraudires, vilkens
gst var skalden greve Robert de Montesquieu. Efter middagen kunde vi
ofta hra honom med sin ljusa falsettrst recitera sina dikter, och
mitt bland underrttelserna om krig och blodsutgjutelse, som ndde oss,
var det egendomligt att hra honom extatiskt proklamera sknhetens
makt.

ven Sacha Guitry var gst p hotellet, och varje kvll brukade han
underhlla ett frtjust auditorium nere i hallen med sina
oemotstndliga historier och anekdoter.

Endast nr en kurir frn fronten kom till oss med underrttelser frn
skdeplatsen fr vrldstragedien, trdde den dystra verkligheten oss in
p livet.

Denna tillvaro blev emellertid snart motbjudande fr mig, och som jag
var alltfr sjuk att kunna resa, hyrde jag en mblerad villa. Den hette
"Svart och vitt", och allting i den, mbler, mattor, gardiner, var
svart och vitt. Nr jag hyrde den, tyckte jag, att den var synnerligen
chic, och icke frrn jag frskte bo i den, insg jag, hur prvande
den skulle bli.

Hr var jag allts, skild frn Bellevue, bortryckt frn alla mina
frhoppningar fr min skolas, framtidens och konstens rkning, till
detta lilla svarta och vita hus vid havet, ensam, sjuk, isolerad,
vergiven. Men det vrsta av allt var dock sjukdomen. Jag hade knappast
krafter ens till en kort promenad p stranden. Hsten kom med
septemberstormarna. L. skrev till mig, att skolan ftt flytta till New
York, dr han hoppades finna en fristad under kriget.

En dag, nr jag knde mig mer n vanligt vergiven, gick jag till
sjukhuset fr att uppska den lkare, som vgrat beska mig. Jag fann
en kortvxt man med svart skgg. Var det bara min inbillning, eller
frskte han verkligen fly, nr han fick se mig? Jag nrmade mig honom
och sade:

-- Vad har doktorn egentligen emot mig, eftersom ni inte kommer till
mig, nr jag ber er? Vet ni inte, att jag r sjuk och verkligen behver
trffa er?

Han framstammade ngra urskter, fortfarande med den jagade blicken i
sina gon, och han lovade komma nsta dag.

Fljande dag vidtogo hststormarna. Sjn gick hg, regnet ste ned.
Lkaren anlnde.

Dr satt jag och frskte frgves tnda en brasa -- skorstenen rkte
in. Lkaren knde p min puls och gjorde mig de vanliga frgorna. Jag
berttade fr honom om min sorg p Bellevue, om barnet, som inte ville
leva. Han fortfor att stirra p mig p samma hallucinationsartade stt.

Pltsligt slog han armarna om mig och begynte verhlja mig med
smekningar.

-- Ni r inte sjuk, utropade han, men er sjl r sjuk -- sjuk efter
krlek. Det enda som kan kurera er r krlek, krlek och ter krlek.

Ensam, sjuk och sorgsen som jag var, kunde jag ej annat n knna mig
varmt tacksam fr detta spontana uttryck av tillgivenhet. Varje dag kom
han till mig efter dagens arbete p sjukhuset. Han berttade mig om
sina fruktansvrda upplevelser dr, om de srades lidanden, om de ofta
hopplsa operationerna, alla krigets grsliga fasor.

Ibland fljde jag honom p hans nattjnstgring, nr hela det vldiga
Casinolasarettet sov och endast nattljuset brann. Hr och dr vnde och
vred sig ngon smnls martyr under suckar och stnanden, och lkaren
gick frn den ene till den andre, uttalade hr ett trstens ord, gav
dr en svalkande dryck eller ett barmhrtigt bedvningsmedel.

En natt frgade jag honom, varfr han icke hrsammat min frsta
kallelse och kommit till mig. Han besvarade ej min frga, men
betraktade mig med en blick, s fylld av sorg och pina, att jag icke
vgade fullflja mnet. Dr var en hemlighet begraven. Jag knde, att
mitt frflutna p ngot stt var frbundet med hans vgran att besvara
min frga.

Den frsta november, Alla ddas dag, stod jag vid villans fnster och
sg ut, och drvid kom jag att observera, att stenlggningen p grden,
som bestod av svarta och vita stenar, rkade fullkomligt se ut som
tvenne gravar. Denna anblick blev fr mig en sorts hallucination, och
till sist kunde jag ej se ut p grden utan att rysa. Jag frefll
fullstndigt inspunnen i ett nt av dd och sorg, dr jag tillbragte
hela dagen ensam i villan eller nere p den nu vergivna sandstranden.
Jrnvgstg p jrnvgstg anlnde till Deauville med sin sorgliga last
av srade och dda. Det en gng s fashionabla casinot, som nnu fr
kort tid sedan genljudit av dansorkestrar och skratt, hade nu
frvandlats till ett lidandets stora karavanseraj. Mer och mer fll jag
offer fr melankolien, och nr jag mtte Andrs frtvivlade blick --
den mnniskas blick, som hetsas av ett hemskt minne -- besvarade han
min stumma frga med ett: -- Nr du fr veta allt, betyder det vr
skilsmssa. Du fr inte frga mig.

Nr jag en natt vaknade, stod han lutad ver mig, och det frtvivlade
uttrycket i hans gon var mer n jag kunde bra.

-- Sg mig vad det r, tiggde jag. Jag str inte ut med denna dystra
hemlighetsfullhet lngre.

Han flyttade sig ngra steg frn mig och stod med huvudet bjt och
betraktade mig -- han var en kort, understsig man med svart skgg.

-- Knner du inte igen mig? frgade han.

Jag betraktade honom. Dimman skingrades. Jag gav till ett skrik. Nu
mindes jag. Den dr frfrliga dagen. Lkaren som kom till mig och
uppmanade mig att hoppas. Han som frskte rdda mina barn.

-- Nu frstr du vad jag lider, sade han. Nr du sover, r du s lik
din lilla flicka, dr hon lg. Och jag gjorde s oerhrda
anstrngningar att rdda henne -- -- -- i timtal anstrngde jag mig --

Hans ord frorsakade mig en sdan fruktansvrd smrta, att jag grt
hjlplst hela terstoden av natten, medan hans lidande frefll lika
tungt som mitt.

Nsta dag vandrade jag framt stranden, lngre och lngre bort, fylld
av en frfrlig tr efter att aldrig mer tervnda vare sig till den
sorgliga villan eller till den krlek, som dr vntade mig. Jag gick
nda tills det blev skymning och sedan alldeles mrkt, innan jag insg,
att jag mste tervnda. Tidvattnet kom in med stor snabbhet, och jag
vandrade ofta i det framskljande vattnet -- det kndes isande kallt,
men jag knde ett begr att mta dem och vandra raka vgen ut i havet
fr att gra slut p den outhrdliga sorg, frn vilken jag ej kunde
finna ngon undflykt vare sig i konsten, i ett barns fdelse eller i
krleken. Var gng jag skte fly, mtte jag bara frstrelse, vnda,
dd.

Halvvgs till villan mtte mig Andr. Han hade gripits av oro, ty nr
han hittat min hatt, som jag i frbifarten tappat p stranden, hade han
trott, att jag skt min dd i vgorna. Vi vandrade tillbaka till villan
och frskte trsta varandra, men vi insgo, att skilsmssa var absolut
ndvndig, om vi ville bevara vrt frstnd.

En annan episod intrffade ocks, som bidrog till att skrpa min knsla
av stor vergivenhet. Jag hade skickat efter en koffert med varma
klder frn Bellevue. En dag anlnde den, men man hade tagit fel
koffert, s att nr jag ppnade den, fann jag, att den innehll
Deirdres och Patricks klder. Nr jag sg dem dr, mitt fr mina gon,
de sm plaggen de sista gngen burit -- kapporna och skorna och de sm
mssorna -- hrde jag ter det skri jag hrt nr jag sg dem ligga dda
-- ett underligt, lngt, klagande skrik, som jag inte igenknde som
mitt eget, snarare var det som om ett svrt sargat djur utsttt sitt
ddsskri genom min strupe.

Andr fann mig medvetsls, nr han tervnde, liggande tvrs ver den
ppna kofferten med de sm plaggen hrt tryckta i min famn. Han bar mig
in i nsta rum och skaffade undan kofferten -- jag sg den aldrig mer.




KAPITEL XXIX.


Nr England drogs in i kriget, inredde L. sitt slott i Devonshire till
lasarett, och fr att skydda alla barnen, som ju voro av olika
nationaliteter, snde han dem alla till Amerika. Augustin och
Elizabeth, som fljt med skolan till New York, telegraferade
oupphrligt till mig och bdo mig komma ver, vilket jag till sist
ocks beslt mig fr att gra.

Andr for med mig till Liverpool och frde mig dr ombord p en stor
Cunardngare, som skulle g till New York.

Jag var s sorgsen och frbi under hela verresan, att jag aldrig
lmnade min hytt annat n nattetid, d alla andra passagerare sovo, och
nr Augustin och Elizabeth mtte mig i New York, blevo de frskrckta
ver mitt frstrda utseende.

Jag fann min skola, en glad skara krigsflyktingar, installerad i en
villa. Sjlv hyrde jag en stor studio vid hrnet av Fjrde avenyn och
Tjugutredje gatan, hngde upp mina bl draperier och brjade arbeta p
nytt.

Jag, som kom frn det bldande, hjltemodiga Frankrike, upprrdes ver
Amerikas pfallande likgiltighet infr kriget, och en kvll svepte jag
efter ett upptrdande p Metropolitanoperan min rda schal omkring mig
och improviserade Marseljsen. Det var en maning till Amerikas unga mn
att resa sig till skydd fr vr tidslders hgsta civilisation -- den
kultur som bragts vrlden genom Frankrike. Nsta morgon voro
tidningarna hgst entusiastiska. En av dem skrev:

"Miss Isadora Duncan hlsades med ovationer vid slutet av sitt
upptrdande, nr hon improviserade Marseljsen, medan publiken reste
sig upp... Hennes exalterade poser voro imitationer av klassiska
figurer p Triumfbgen i Paris. Hennes axlar voro bara, likas ena
sidan nda till midjan, nr hon hnfrde sina skdare med att terge
den bermda bgens hrliga gestalter. Auditoriet jublade och bravoropen
skallade efter denna levande framstllning av del konst."

Snart nog var min studio vorden en mtesplats fr alla skalder och
konstnrer i staden. nda frn den stunden fick jag tillbaka mitt mod,
och d den nyligen uppfrda Century Theatre rkade vara ledig, hyrde
jag den fr ssongen och brjade dr frbereda min "Dionysion".

Men teaterns snobbistiska inre frargade mig. Fr att frvandla den
till en grekisk teater tog jag bort alla orkesterplatserna och lade dr
en bl matta, p vilken kren skulle rra sig. Jag tckte de fula
logerna med stora bl draperier och med en trupp av trettiofem
skdespelare, ttio musikanter och hundra sngare satte jag upp
Oidipus-tragedien med min broder Augustin i huvudrollen och min skola
och mig sjlv som kren.

Min publik bestod huvudsakligen av folk frn stra sidan, vilka fr
vrigt ro Amerikas verkliga konstlskare. Deras frtjusning rrde mig
till den grad, att jag begav mig dit ver med hela min skola och en
orkester och gav gratisfrestllningar p Yiddischteatern, och om jag
haft tillgngar, skulle jag ha stannat dr och dansat fr dessa
mnniskor, vilkas hela sjl r som skapad fr musik och poesi. Men ack,
detta mitt stora experiment visade sig vara ett ganska dyrbart sdant
och gjorde mig alldeles bankrutt. Nr jag vnde mig till ngra av New
Yorks millionrer, fick jag blott det svaret: -- Men varfr vill ni
spela grekiska tragedier?

Vid denna tidpunkt levde hela New York i jazzfeber. Mn och kvinnor ur
stadens bsta kretsar, gamla och unga, tillbragte hela sin tid i de
stora salarna i sdana hotell som Biltmore, dansande foxtrot
till negerorkestrars grsliga ovsen. Jag inbjds till ett par
danstillstllningar, och jag kunde ej terhlla min indignation ver
att sdant skulle f frsigg, medan Frankrike bldde och behvde
Amerikas hjlp. Hela atmosfren detta r 1915 ingav mig vmjelse, och
jag beslt tervnda med skolan till Europa.

Jag saknade emellertid mjligheter att betala ngbtsbiljetterna.
Platser voro reserverade p ngaren "Dante Alighieri", men jag hade
inte pengar att betala dem. Tre timmar innan ngaren skulle avg,
saknade jag nnu ndiga tillgngar, d en ung amerikanska intrdde i
min studio och frgade, om jag skulle avresa till Europa i dag.

-- Ja, som ni ser, sade jag, i det jag pekade p de reskldda barnen,
ro vi parata att resa, men nnu har vi inte ftt pengar till
biljetterna.

-- Hur mycket behver ni? frgade hon.

-- Omkring tvtusen dollars, svarade jag, varvid denna sllsamma unga
dam tog fram en plnbok, drog ur densamma tv tusendollarsedlar, lade
dem p bordet, talade och sade:

-- Det r mig ett nje att f hjlpa er med den lilla saken.

Jag betraktade med bestrtning denna frmling, som jag aldrig frut
sett, och som utan att ens begra kvitto stllde denna summa till min
disposition. Jag kunde ej tnka mig annat, n att hon var ngon oknd
millionrska. Eftert kom jag emellertid underfund med att det ej
frhll sig s. Hon hade faktiskt dagen frut avhnt sig alla sina
aktier och vrdepapper fr att kunna stlla dessa medel till mitt
frfogande.

Tillsammans med mnga andra kom hon ned till bten fr att ta avsked av
oss. Hennes namn var Ruth -- Ruth som sade: "Ditt folk skall vara mitt
folk". Och en sdan Ruth har hon ocks frblivit fr mig alltsedan
dess.

D vi frbjudits att p ngot vis vidare manifestera Marseljsen i New
York, stodo vi dr p dck, varje barn med en liten fransk flagga dold
i rmen, och jag hade sagt till, att nr ngvisslan ljd och ngare
gled ut frn kajen, skulle vi alla vifta med vra flaggor och sjunga
Marseljsen, vilket vi ocks gjorde till stor gamman fr oss sjlva och
till grnsls fasa fr beflet ombord.

Min vninna Mary, som kommit ned fr att sga farvl, kunde i sista
gonblicket ej uthrda att skiljas frn mig, och utan bagage och utan
pass sprang hon ombord och stmde in i sngen, i det hon sade till mig:
-- Jag fljer med.

Sjungande Marseljsen lmnade vi slunda det rika, njeslystna Amerika
och reste till Italien med min numera nomadskola. Vi anlnde till
Neapel p en stor klang- och jubeldag. Italien hade beslutat intrda i
kriget. Vi voro alla frtjusta t att vara tillbaka i Europa och hade
en hrlig fest ute p landet, dr jag minns, att jag talade till en
skara stirrande bnder och arbetare och bland annat sade: -- Tacka ni
Gud fr ert vackra land och avundas inte Amerika. Hr i ert underbara
land med bl himmel och vingrdar r ni rikare n ngon amerikansk
millionr.

I Neapel hade vi en verlggning om vart vi hrnst skulle styra kosan.
Jag nskade livligt att fara till Grekland och funderade p att sl
lger p Kopanos och stanna dr till krigets slut. Men denna tanke
skrmde mina ldre elever, vilka hade tyska pass; drfr beslt jag
ska en tillflyktsort i Schweiz, dr det skulle bli oss mjligt att
upptrda.

Vi foro slunda till Zrich. P Htel Bar du Lac bodde dottern till en
vida knd amerikansk millionr. Jag tyckte detta var ett ovanligt gott
tillflle att f henne intresserad fr min skola, och en middag lt jag
drfr barnen dansa fr henne p grsplanen. Det var en s frtjusande
syn, att jag knde mig vertygad om att hon skulle bli gripen, men nr
jag knde henne p pulsen i frga om understd t min skola, genmlde
hon: -- Ja, de r nog sta, men de intressera mig inte. Jag r bara
intresserad av att analysera min egen sjl. Hon hade i ratal idkat
studier tillsammans med doktor Jung, den bermde Freuds lrjunge, och
hon tillbragte timmar varje dag med att nedskriva de drmmar hon haft
under fregende natt.

Fr att vara i nrheten av mina elever tillbragte jag sommaren p Htel
Beau Rivage i Ouchy. Jag hade vackra rum med balkong mot sjn. Jag
hyrde ett slags stor barack, hngde dr upp mina bl draperier, vilkas
inspirerande inflytande aldrig slog slint, samt frvandlade drmed
byggnaden till ett tempel, dr jag undervisade barnen och dansade varje
middag och kvll.

En dag hade vi gldjen att hos oss se Weingartner och hans hustru, fr
vilka vi dansade hela middagen och kvllen efter ett program,
upptagande Gluck, Mozart, Beethoven och Schubert.

Frn min balkong kunde jag varje morgon p en annan stor balkong se en
skara vackra gossar frsamlad, alla kldda i glnsande sidenpyjamas. De
brukade smle mot mig frn sin balkong, och en kvll inbjdo de mig p
sup. Det var behagliga och begvade ynglingar, alla krigsflyktingar,
och bland dem befann sig denna kvll den vackre unge hertigen av S.
Andra kvllar foro vi ut i motorbt p Lac Leman. D fldade champagnen
ombord. Vanligtvis landade vi p morgonen klockan 4 i Montreux, dr en
mystisk italiensk greve gav sup fr oss. Denna vackra, men hrda och
makabra mnniska brukade sova hela dagen och steg frst upp vid nattens
inbrott. Ofta tog han ur fickan fram en liten silverspruta och alla
brukade ltsas, att de ingenting sgo, nr han stack dess spets in i
sin vita, magra arm. Eftert knde hans kvickhet och glttighet inga
grnser, men man pstod, att han led fruktansvrda kval under dagens
lopp.

Det roande umgnget med dessa behagliga ynglingar sknkte mig en viss
frstrelse i min ensamhet och mitt vemod, och en afton, nr mina
livsandar stigit ovanligt hgt till vders, gav jag mig tillsammans med
en ung amerikansk vn och ynglingarnas ldste ledare i vg i en hrlig
Mercedesbil. Det var en underbar kvll. Vi flgo lngs Lac Lemans
strnder och frbi Montreux. Jag ropade: -- Vidare, vidare! tills vi
slutligen i dagbrckningen befunno oss i Viege. Fortfarande ropade jag
-- Vidare, vidare! -- och vi rusade upp genom den eviga snn och genom
St. Gotthardspasset.

Snart nog voro vi nere i Italien; dr stannade vi ej, frrn vi ntt
Rom, och frn Rom foro vi vidare till Neapel. Nr jag fick syn p
havet, erfor jag en brinnande lngtan efter att terse Aten.

Vi gingo ombord p en liten italiensk ngare, och en vacker morgon fann
jag mig ter i frd med att stiga uppfr Propylernas vita
marmortrappsteg mot den gudomliga och visa Pallas Atenas tempel. Jag
mindes s livligt sista gngen jag var dr, och jag kunde ej hjlpa att
jag blygdes, nr jag tnkte p hur fruktansvrt jag sedermera vikit av
frn visdomens och harmoniens stigar, och vilket pris av lidande jag
ndgats betala fr de lidelser, som frhxat mig.

Staden var i uppror. Venizelos' fall kungjordes dagen efter vr
ankomst, och det troddes, att den kungliga familjen skulle stlla sig
p kaiserns sida. Den kvllen gav jag en frtjusande middag, och bland
mina gster befann sig konungens sekreterare, M. Melas. Mitt p bordet
hade jag placerat en massa rda rosor; under vilka fanns dold en liten
grammofon. I samma rum befunno sig en del hga funktionrer frn
Berlin. Pltsligt hrdes frn deras bord en skl utbringas: -- Hoch der
Kaiser! -- varvid jag frde rosorna t sidan och satte i gng
grammofonen, som brjade spela Marseljsen. I samma gonblick utbragte
jag en skl. --- Vive la France!

Kejsarens sekreterare sg en smula frfrad ut, men var i verkligheten
frtjust, ty han stod helt p de allierades sida.

Vid detta laget hade en stor skara folk frsamlats p den ppna platsen
utanfr vra fnster. Jag lyfte Venizelos' portrtt hgt ver mitt
huvud, bad min unga amerikanska vn flja efter med grammofonen, som
fortfarande tappert spelade Marseljsen, och drp skredo vi fram till
torgets mitt, dr jag till musiken frn det lilla instrumentet och den
nu entusiastiska folkskarans sng dansade Frankrikes stora Hymn.
Eftert talade jag till massan:

-- Ni har ju en andre Perikles, den store Venizelos -- varfr oroar ni
honom? Varfr fljer ni honom inte? Han vill bara fra Grekland fram
till ra.

Drp bildade vi procession och tgade till Venizelos' bostad, dr vi,
stende nedanfr hans fnster, vxelvis sjngo grekiska folksngen och
Marseljsen, nda tills soldater med pskruvade bajonetter ovnligt
kommo och skingrade oss.

Efter denna hndelse, som i hg grad roade mig, togo vi en ngbt
tillbaka till Neapel och fortsatte frden till Ouchy.

Frn d och till krigets slut gjorde jag frtvivlade anstrngningar att
hlla tillhopa skolan. Hela tiden trodde jag, att kriget skulle ta slut
och vi kunna tervnda till Bellevue. Men kriget fortsatte, och jag
blev tvungen att lna pengar frn procentare till femtio procents rnta
fr att hlla skolan i Schweiz gende.

r 1916 undertecknade jag ett kontrakt om en turn i Sydamerika, och vi
avreste till Buenos Ayres.

Ju lngre jag hinner i dessa memoarer, dess klarare inser jag
omjligheten av att skildra mitt eget liv -- eller snarare de olika
mnniskor jag varit. Hndelser, som tyckts mig taga en hel livstid, har
jag nedskrivit p ngra f sidor, mellantider, som frefallit som
rtusenden av smrta och lidande, och ur vilka jag av ren
sjlvbevarelsedrift utgtt som en helt annan mnniska fr att ver
huvud taget kunna fortstta att leva, hava hr icke alls kommit att
frefalla s lnga. Ofta frgar jag mig i frtvivlan: vilken lsare
skall kunna stta ktt p det skelett jag framstllt? Jag frsker
nedskriva sanningen, men sanningen springer sin vg och gmmer sig fr
mig. Hur finna sanningen? Om jag vore frfattare och hade skrivit ett
tjugutal romaner eller s om mitt liv, skulle jag komma sanningen
nrmare. Men sedan jag skrivit dessa romaner, skulle jag ndgas skriva
konstnrinnans historia, som vore ngot helt skilt frn de vriga. Ty
mitt konstnrsliv och min uppfattning om konsten har vxt och vxer
alltjmt som en srskild organism, fullkomligt oberoende av det som jag
kallar min vilja.

Likvl sitter jag hr och frsker skriva ned sanningen om allt det som
hnt mig, och jag fruktar storligen, att det hela blir ett enda stort
fiasko. Men nu har jag en gng fr alla tagit mig den omjliga
uppgiften att nedskriva mitt liv p papperet, och jag tnker fortstta
drmed till slutet, fast jag redan hr alla s kallade goda kvinnor i
hela vrlden sga: -- En rent skandals historia! Alla hennes olyckor
r bara hennes synder, som hmnar sig. Men jag r inte medveten om att
ha syndat. Nietzsche sger: "Kvinnan r en spegel". Och jag har bara
tergivit och reagerat fr de mnniskor och de krafter som gripit mig,
och liksom hjltinnorna i Ovidii Metamorfoser har jag ndrat gestalt
och karaktr i enlighet med de hga gudars beslut.

Nr ngaren anlnde till Newyork, slt sig Augustin, som ej tyckte om
att jag skulle frdas s lngt alldeles ensam i krigstider, till mig,
och hans sllskap var fr mig en stor hugnad. P ngaren funnos ven
ngra unga boxare, vilka brukade stiga upp varje morgon klockan sex fr
att trna och sedan simma i saltvattensbassngen ombord. Jag trnade
tillsammans med dem p morgonen och dansade fr dem p kvllen, varfr
resan blev mycket angenm och icke alls frefll lng. Maurice
Dumesnil, pianisten, var min ackompanjatr p denna resa.

Bahia var den frsta semitropiska stad jag upplevde; den frefll
mycket behaglig, grn och fuktig. Fast det stndigt sregnade, gingo
kvinnorna p gatorna i klnningar av kalik, som voro genomdrnkta och
klibbade mot deras kroppar. De frefllo fullkomligt omedvetna om
regnet och tycktes ej frga det ringaste efter om de voro vta eller
torra. Detta var ocks frsta gngen jag bevittnade rasblandningen
mellan svarta och vita uppfattad med fullstndigaste likgiltighet. P
en restaurang, dr vi intogo lunch, satt en svart man vid ett bord
tillsammans med en vit flicka, och vid ett annat bord satt en vit man
med en svart flicka. I den lilla kyrkan framburo kvinnor sm nakna
mulattbarn till dopet.


I varje trdgrd blommade rd hibiscus, och hela staden Bahia ngade av
blandkrlek mellan svarta och vita. I somliga kvarter i staden lutade
sig svarta, vita och gula kvinnor lttjefullt ut genom fnstren i illa
knda hus och tycktes hr totalt sakna det urgrpta, skygga utseende,
som vanligen utmrker storstdernas prostituerade.

Ngra dagar efter det vi anlnt till Buenos Ayres, gingo vi en kvll
till en studentkabaret. Det var det vanliga lga, mycket rkiga rummet,
verfyllt med mrkhyade unga mn i sllskap med likaledes brunhyllta
flickor, alla dansande tango. Jag hade aldrig dansat tango, men den
unge argentinaren, som var vr ciceron, vertalade mig att frska.
nda frn mina frsta trevande steg knde jag mina pulsar sl i takt
med den snrjande, languissanta rytmen i denna vllustiga dans, ljuv
som en lng smekning, berusande som krlek under sderns himmel, grym
och farlig som tropikskogens tjusning. Allt detta knde jag, medan den
mrkgde ynglingens arm med en frtroendeingivande tryckning frde mig
i dansen och han d och d skt en djrv blick in i mina gon.

Jag blev pltsligt igenknd och omringad av studenterna, som
frklarade, att man denna kvll firade Argentinas frihetsminne,
varefter jag ombads att dansa deras folksng. Som jag lskar att gra
studenter till viljes, gick jag in hrp, och sedan jag ftt orden
versatta fr mig, svepte jag den argentinska flaggan omkring mig och
skte tolka deras en gng frslavade lands lidanden och dess frigrelse
frn tyranniets ok. Jag gjorde en nstan elektrisk succs. Studenterna,
som aldrig sett detta slags dans frr, skreko av hnryckning och tvungo
mig att om och om igen dansa folksngen, medan de sjngo den.

Jag tervnde till hotellet, uppvrmd av min framgng och frtjust i
Buenos Ayres, men ack, jag hade frjdat mig fr tidigt. Nsta morgon
blev min impressario ursinnig ver att lsa om min sensationella
framgng i tidningarna och meddelade mig att i enlighet med gllande
lag ansg han mig ha brutit kontraktet. Alla de bsta familjerna i
Buenos Ayres indrogo sina namn frn subskriptionslistorna och skulle
bojkotta mina upptrdanden. Den improviserade frestllning, som berett
mig s mycket nje, spolierade allts hela mitt upptrdande i Buenos
Ayres.

Konsten ger form och harmoni t allt det som r kaos och missstmning i
livet. En god roman stiger artistiskt till en viss klimax och har ingen
antiklimax. Krleken i konsten slutar som fr Isolde med en tragisk och
skn slutton, men livet sjlvt har antiklimax p antiklimax, och en
krleksaffr i levande livet slutar vanligen med missljud och det mitt
i en tongng. Och i levande livet dr ofta en krleksaffr en elndig
dd under trycket av ekonomiska svrigheter och advokatrkningar.

Jag hade startat denna turn i hopp att f ihop tillrckligt med pengar
fr att hlla skolan gende trots kriget. Man tnke sig min
bestrtning, nr jag erhller ett telegram frn Schweiz med
underrttelsen, att de penningar jag telegraferat dit p grund av
krigsrestriktioner blivit innehllna. Som ledarinnan fr det internat,
dr jag kvarlmnat flickorna, icke kunde underhlla dem utan ndiga
penningmedel, lpte de nu fara att bli krda p porten. Med min vanliga
impulsivitet yrkade jag p att Augustin genast skulle bege sig till
Genve med pengar fr att rdda flickorna. Jag besinnade ej, att
jag drmed lmnades utan -- tillrckliga tillgngar att betala
hotellrkningen. Som min frbittrade impressario begivit sig till Chile
tillsammans med ett operettsllskap, voro pianisten Dumesnil och jag
totalt strandsatta i Buenos Ayres.

Publiken var kylig, tungrodd, ofrstende. Den enda framgng jag hade i
Buenos Ayres var faktiskt den dr kvllen p studentkabareten, nr jag
dansade folksngen. Vi blevo tvungna att lmna kvar vra koffertar p
hotellet och fortstta vr frd till Montevideo. Lyckligtvis hade mina
sm danstunikor intet vrde i hotellgarnas gon.

I Montevideo var publiken raka motsatsen till argentinarna -- vilda av
frtjusning -- och vi blevo drfr i stnd att fortstta till Rio de
Janeiro. Dit kommo vi utan pengar, utan bagage, men direktren fr
Municipalteatern var vnlig nog att genast trffa verenskommelse om
frestllningar. Hr fann jag publiken ytterligt intelligent och
responsiv.

I Rio de Janeiro trffade jag skalden Jean de Rio, som alla de unga
mnnen i staden beundrade, emedan varje ung man i Rio sjlv r skald.
Nr vi gingo tillsammans, fljdes vi av en mngd ungdomar, som ropade:

-- Viva Jean de Rio! Viva Isadora!

       *       *       *       *       *

Jag kvarlmnade Dumesnil i Rio; han hade nmligen gjort s stor succs
dr, att han ej hade lust att fara drifrn. Jag for ensam till New
York, orolig och ledsen fr min skolas skull. Ngra av de boxare, som
farit ut p samma gng som jag, voro ocks med p ngbten men i
skepnad av uppassare, ty de hade ej gjort succs och hade nu inga
pengar.

Bland passagerarna var en amerikan vid namn Wilkins, som alltid
upptrdde berusad. Var dag vid middagen brukade han till allmn
konsternation yttra: -- Ta den hr flaskan Pommery 1911 till Isadora
Duncans bord.

Nr vi anlnde till New York, var ingen nere och mtte mig; mitt
telegram hade p grund av trassel i dessa krigstider icke blivit
framlmnat. Av en slump ringde jag upp en mycket god vn, Arnold
Genthe. Han var ej blott ett snille, han var tillika en trollkarl. Han
hade vergivit mleriet fr fotograferingen, men hans fotografikonst
var verkligt trolsk. Han riktade visserligen in sin kamera mot
mnniskor och tog deras fotografier, men dessa tavlor voro ej
fotografier av dem som sutto fr honom utan hans hypnotiska fantasibild
av dem. Han har tagit mnga fotografier av mig, som icke terge mitt
fysiska jag utan mina sjlstillstnd -- ett av dem r sannerligen min
egen sjl.

Han hade alltid varit min bste vn, och nr jag nu befann mig ensam
nere p kajen, ringde jag upp honom. Hur stor var ej min frvning, nr
en vlknd rst, dock icke Arnolds, svarade. Det var Lohengrin, som av
en underlig tillfllighet just kommit upp fr att trffa Genthe samma
frmiddag. Nr han hrde, att jag var ensam, utan pengar, utan vnner,
sade han genast, att han skulle komma och hjlpa mig.

Han kom efter ngra minuters frlopp. Nr jag sg hans hga, myndiga
gestalt, intogs jag ter av en egendomlig knsla av trygghet och
tillit, och jag var lika glad att trffa honom som han mig.

Inom parentes vill jag bedja mina lsare i denna sjlvbiografi ge akt
p, att jag alltid varit trogen mot dem jag lskat och skerligen icke
skulle ha vergivit en enda av dem, om de varit trogna mot mig. Som jag
en gng lskade dem, lskar jag dem nnu, och fr alltid. Om jag skilts
frn mnga av dem, kan jag drfr endast klandra mannens nyckfullhet
och dets grymhet.

Efter denna frskrckliga resa var jag allts glad och tacksam att n
en gng f se Lohengrin komma till min undsttning. Med sitt vanliga
befallande stt klarade han snart nog mitt bagage genom tullen,
drefter begvo vi oss till Genthes studio och gingo sedan alla tre ut
fr att ta lunch vid Riverside Drive, mitt emot Grants grav.

Vi voro synnerligen glada att vara tillsammans igen, vi drucko mycket
champagne, och jag knde, att min terkomst till New York gt rum under
lyckliga auspicier. L. var stadd vid vnligaste och givmildaste lynne.
Efter lunchen strtade han ned och hyrde Metropolitanoperan samt
tillbragte middagen och kvllen med att till alla stora konstnrer
skicka ut inbjudningar till en stor gratis galafrestllning. Denna
frestllning blev en av de sknaste upplevelserna i mitt liv. Alla
artister, skdespelare och musiker i New York voro nrvarande, och jag
hade den gldjen att f dansa utan att tnka p kvllskassan. Som
alltid under kriget slutade jag frestllningen med Marseljsen, och
det blev vldiga ovationer fr Frankrike och de allierade.

Jag berttade fr L., att jag skickat Augustin till Genve och nmnde
tillika om min oro fr min skola. Med sin vanliga frikostighet kablade
han genast den summa, som erfordrades fr att taga skolan ver till New
York. Men tyvrr kommo pengarna fr sent. Alla de sm eleverna hade
redan hmtats hem av sina frldrar. Denna upplsning av en skola, fr
vilken jag offrat ratals arbete, vllade mig mycken smrta, men jag
trstades ngot av Augustins och de sex ldsta barnens ankomst kort
eftert.

L. var fortfarande vid bsta humr, och ingenting var fr gott fr
barnen och mig. Han hyrde en stor studio hgt upp i Madison Square
Gardens, dr vi arbetade varje dag. P frmiddagen brukade han taga oss
ut p lnga bilturer lngs Hudsonfloden. Han gav presenter t var och
en. Fr gonblicket var tillvaron fullkomligt underbar, tack vare
penningens magiska inflytande.

Men den bistra New Yorkvintern nalkades, min hlsa svek, och L.
freslog att jag skulle gra en tur till Kuba. Han skickade med sin
sekreterare som sllskap.

Jag har de allra behagligaste minnen frn Kuba. L:s sekreterare var en
ung skotte och drtill diktare. Min hlsa tillt mig ej att upptrda,
men vi tillbragte tre veckor i Havanna, dr vi kte lngs kusten och
njto av den pittoreska omgivningen. Jag minns en tragikomisk hndelse
frn vrt uppehll dr.

Omkring tv kilometer frn Havanna ligger ett gammalt sjukhus fr
spetlska, omgivet av en hg mur. Muren var emellertid ej hg nog att
hindra oss frn att gng p gng se en fasansfull mnniskomask blicka
ut ver den. Myndigheterna insgo det olmpliga i att ha detta stlle
alldeles intill en fashionabel vinterkurort och beslto flytta
sjukhuset. Men de spetlska vgrade att lta sig flyttas. De klngde
sig fast vid drrarna, murarna, somliga kommo upp p taken och hllo
sig fast dr, och det ryktades till och med, att en del av dem kommit
undan i Havanna och dr hllo sig dolda. Flyttningen av detta
spetlskesjukhus tycktes mig alltid likt ngot underligt hemskt stycke
av Maeterlinck.

Ett annat hus, som jag beskte, beboddes av en kvinnlig medlem av en av
de ldsta familjerna p platsen. Hon hade en underlig svaghet fr apor
och gorillor. Det gamla husets trdgrd var full med burar, i vilka hon
frvarade sina lsklingar. Beskande togos emot med den yttersta
gstfrihet, och vrdinnan brukade mta gsterna med en markatta
sittande p skuldran och en gorilla vid handen. Dessa voro de tamaste i
kollektionen, men andra voro icke s lugna av sig; nr man gick frbi
deras burar, kunde de skaka gallren och skrika och gra grimaser. Jag
frgade henne, om de ej voro farliga, och hon genmlde nonchalant, att
frnsett att de togo sig ut ur burarna och ddade ngon trdgrdsdrng
d och d, gjorde de ingen frnr. Denna upplysning gjorde mig tmligen
nervs, och jag var glad, nr det blev tid att bryta upp.

Det underliga i historien var, att denna kvinna var mycket vacker med
stora, uttrycksfulla gon, vidare mycket belst och intelligent samt
van att i sitt hem samla omkring sig vittra och lrda. Hur skulle man
d frklara hennes sllsamma tillgivenhet fr apor och gorillor? Hon
berttade mig, att hon i sitt testamente lmnat hela sin samling av
apor till Pasteurinstitutet som material i experimentarbetet med krfta
och tuberkulos, ngot som syntes mig som en underlig form av krlek
efter dden.

nnu en intressant hgkomst har jag frn Havanna. En natt anlnde vi
efter vr vanliga tur lngs kusten och int de stora sltterna till ett
typiskt Havannakaf. Dr funno vi -- klockan var omkring tre p natten
-- den vanliga samlingen av morfinister, kokainister, opiumrkare,
alkoholister och andra livets vrakspillror. Vi togo plats vid ett litet
bord i det lga, svagt upplysta, rkiga rummet, och min uppmrksamhet
fstes vid en man med vitt ansikte, urgrvda kinder och vilda gon, som
tycktes ha hallucinationer. Med sina lnga, smala fingrar gled han ver
tangenterna p ett piano, och till min frvning spelade han Chopins
Preludier med underbar insikt och smak. Jag lyssnade en stund, nrmade
mig honom drp och tilltalade honom. Men han kunde blott yttra ngra
f osammanhngande ord. Jag hade emellertid ftt hela kafets
uppmrksamhet riktad p mig, och nr jag nu insg, att jag var alldeles
oknd, kom det ver mig en pltslig lust att dansa fr detta sllsamma
auditorium. Sedan jag svept min cape omkring mig och givit mina
anvisningar, dansade jag till flera av Preludierna. Smningom blev det
alldeles tyst i kafet, jag fortsatte att dansa, och tskilliga av
skdarna fllo i grt. ven pianisten vaknade ur sitt morfinrus och
spelade som en inspirerad.

Jag fortfor att dansa till framp morgonen, och nr jag brt upp,
omfamnade de mig allesammans. Jag knde mig stoltare n p ngon
teater, ty jag visste att detta var ett verkligt prov p min talang,
utan ngon impressarios hjlp och utan frhandsreklam, som vckte
publikens uppmrksamhet.

Kort hrefter tog jag ngbten till Florida och steg i land vid Palm
Beach. Drifrn telegraferade jag till Lohengrin, som kom och mtte oss
p Breakers Hotel.

Den svraste delen av en stor sorg r icke sjlva brjan, nr chocken
slungar en in i ett exalterat tillstnd, som r nstan bedvande till
sina verkningar, utan den kommer lngt, lngt eftert, nr mnniskor
sga: -- , nu har hon kommit ver det -- eller: -- Nu r hon bra igen,
hon har glmt det. Man sitter kanske i vad man skulle tro r ett glatt
middagssllskap och knner Sorgen med iskall hand krama om hjrtat
eller dess andra brnnheta klo borra sig in i strupen. Is och eld,
helvete och frtvivlan vervldiga en, man lyfter sitt champagneglas
och frsker kvva sitt elnde i glmska.

Detta tillstnd hade jag nu ntt. Alla mina vnner sade: -- Hon har
glmt det, hon har kommit ver det -- men i sjlva verket kunde
anblicken av ett litet barn, som pltsligt kom in i rummet och ropade
"Mor!" ge mig en dolkstt i hjrtat och fylla hela min varelse med en
sdan ngest, att min hjrna endast kunde ropa efter Lethes flod, efter
glmska i ngon form. Ur detta frfrliga lidande lyckades jag likvl
skapa nytt liv, skapa konst. , vad jag avundas dessa nunnors
resignation, som med bleka lppar mumla oupphrliga bner hela natten
igenom vid frmlingars kistor. Sdana temperament ro freml fr
konstnrens avund, som ropar: -- Jag vill lska, lska, skapa gldje,
gldje. -- Vilket helvete!

En dag skisserade L. fr mig en plan fr en framtida skola enligt mina
ider samt meddelade mig, att han kpt Madison Square Garden som
lmplig tomt fr skolan. -- Fast jag var entusiastisk fr planen i
stort sett, var jag ej bengen att ta upp ett s vldigt fretag mitt
under brinnande krig, och det var detta som slutligen frargade L. till
den grad, att han med samma impulsivitet, varmed han gtt in fr kpet,
inhiberade detsamma vid vr ankomst till New York.




KAPITEL XXX.


I brjan av r 1917 upptrdde jag p Metropolitanoperan. D trodde jag
som s mnga andra, att vrldens frihet, pnyttfdelse och civilisation
berodde p om de allierade skulle segra, varfr jag vid slutet av
varenda frestllning dansade Marseljsen, medan publiken stod upp.
Detta hindrade mig emellertid ej frn att upptrda till Wagnersk musik,
och jag antar att alla intelligenta mnniskor skola hlla med mig om
att bojkotten mot tyska konstnrer under kriget var bde orttvis och
enfaldig.

Den dag ryska revolutionen tillknnagavs, fylldes alla frihetslskande
hjrtan av hoppfull gldje, och den kvllen dansade jag Marseljsen i
den revolutionra anda, vari den en gng skrivits, och lt den fljas
av "Marche Slave", vari frekommer en hymn till tsaren. Hr framstllde
jag den frtryckte trlen under den vinande piskan.

Denna antites eller rrelsens och musikens inbrdes dissonans
frorsakade en viss rrelse bland publiken.

Underligt nog r det alltid dessa rrelser av frtvivlan och uppror,
som mest attraherat mig under hela min konstnrsbana. I min rda tunika
har jag stndigt dansat Revolutionen och maningen att gripa till vapen
fr de frtrycktas sak.

Denna ryska revolutionskvll dansade jag i fruktansvrd, trotsig
gldje. Mitt hjrta var bristfrdigt i mitt brst av medknsla med
dessa pinades frlsning. Det var ej underligt, att L., som kvll efter
kvll iakttog mig frn sin loge, slutligen mste ha blivit en smula
ngslig och frgat sig, om denna sknhetens och behagets skola, vars
beskyddare han var, icke smningom var p vg att bli ngot farligt,
som skulle fra honom och hans millioner till dd och undergng. Men
min konstnrliga impuls var mig fr stark, och jag kunde ej kvva den
ens fr att gra en lskad varelse till viljes.

L. gav en fest p Sherry's till min ra. Det brjade med middag och
fortsatte med dans och en sttlig sup. Vid detta tillflle begvade
han mig med ett underbart halsband. Jag har aldrig velat ha juveler och
har aldrig burit sdana, men han frefll s frtjust, att jag lt
honom hnga diamanterna om min hals. Framp morgonen, d gsterna
frfriskat sig med champagne tunnvis och det gick en smula runt i min
egen hjrna av festens yra och druvans must, fick jag den olycksaliga
idn att lra ut en apachetango, sdan jag sett den dansas i Buenos
Ayres, t en ung vacker man, som var bland de nrvarande. Pltsligt
knde jag min arm fattas som i ett skruvstd, jag vnde mig om och fick
se L. skummande av vrede.

Detta var det enda tillflle, vid vilket jag bar det olyckliga
halsbandet, ty kort efter denna hndelse frsvann L. efter ett nytt
vredesutbrott. Dr stod jag med en enorm hotellrkning samt alla
utgifterna fr min skola. Efter att frgves ha vdjat till honom bar
jag det dyrbara diamanthalsbandet till pantlnaren, och jag sg det
aldrig mer.

Dr satt jag allts i New York utan pengar vid slutet av ssongen, d
fortsatt verksamhet var praktiskt taget utesluten. Lyckligtvis hade jag
i min go en hermelinskappa och ven en underbar smaragd, som L. kpt
av en son till en maharadja, som blivit av med alla sina pengar i Monte
Carlo. Jag slde kappan till en ryktbar sopransngerska, smaragden till
en annan ryktbar sopransngerska samt hyrde en villa vid Long Beach
ver sommaren, dr jag installerade mina elever, alltunder det jag
vntade p hsten, s jag ter skulle ha mjligheter att frtjna
ngot.

Med min vanliga brist p frutseende rknade jag fga med framtiden,
sedan jag vl ftt pengar till villa, bil och vra dagliga behov. Som
jag ju nu praktiskt taget var utblottad, hade det givetvis varit mera
praktiskt att omstta pengarna i solida aktier och vrdepapper, men
naturligtvis fll detta mig aldrig in, och vi tillbragte en ganska
angenm sommar vid Long Beach samt trffade som vanligt en hel del
konstnrsfolk. Bland de gster, som dr bodde hos oss i flere veckor,
var den geniale violinisten Isaye, som fyllde vr lilla villa med musik
morgon och kvll. Vi hade ingen studio utan dansade nere p stranden,
och vi stllde till en srskild fest till Isayes ra; han var glad som
en pojke drver.

Men som man ltt kan frestlla sig, hade jag inga pengar kvar, nr jag
efter denna trevliga sommar tervnde till New York, varfr jag efter
ett par oroliga mnader tecknade kontrakt om upptrdanden i
Kalifornien.

P denna turn nalkades jag smningom min fdelsestad. Just innan jag
kom dit, lste jag i tidningarna nyheten om Rodins dd. Tanken p att
jag aldrig mer skulle f rka min store vn kom mig att grta s lnge
och mycket, att jag, nr jag vid ankomsten till Oakland sg
journalisterna vntande p perrongen fr att f intervjua mig, hljde
mitt ansikte med en svart spetsslja, fr att mina svullna gon ej
skulle synas -- ngot som fick dem att skriva, att jag antagit ett
mystiskt betonat yttre.

Det var tjugutv r sedan jag beskt San Fransisco, och man kan tnka
sig min rrelse ver att nu ter befinna mig i min fdernestad, dr
allt blivit till den grad frvandlat efter jordbvningen och eldsvdan
1906, att jag knappast kunde knna igen staden.

Fast den utvalda och frmgna publiken p Colombia Theatre var ytterst
lskvrd och frstende, liksom ven var fallet med recensenterna, var
jag icke tillfreds, ty jag ville dansa fr folket i stor skala. Men nr
jag bad att f anvnda den grekiska teatern fr detta ndaml, fick jag
avslag. Jag har aldrig ftt veta orsaken hrtill, huruvida det var
ngot slags strategi p min impressarios sida eller ngon illvilja, som
jag icke frstod.

I San Fransisco tersg jag mor, som jag inte trffat p ngra r,
emedan hon p grund av ngon ofattbar hemsjuka vgrade bo i Europa. Hon
sg mycket sjuk och ntt ut, och nr vi en gng to lunch p Cliff
House och jag rkade f se vra bda ansikten i en spegel, kunde jag ej
lta bli att jmfra mitt sorgsna ansikte och min mors frstrda
utseende med de tv ventyrerskor, som fr nra tjugutv r sedan
begivit sig ut i vrlden med s stora frhoppningar fr att ska ra
och rikedom. Vi hade funnit bggedera -- varfr skulle d resultatet
bli s tragiskt? Troligen drfr att detta r den naturliga fljden av
livet p detta hgst otillfredsstllande klot, dr redan de allra
frsta villkoren ro ofrdelaktiga fr mnniskan. Jag har trffat mnga
stora konstnrer och intelligenta och s kallade framgngsrika
mnniskor i mitt liv, men aldrig en enda, som verkligen kunde kallas
lycklig, fast mnga kanske framgngrikt bluffade med lycka. Bakom
masken kan man med ngon skarpsynthet alltid upptcka samma oro och
samma lidande. Kanske den s kallade lyckan icke existerar i denn
vrld. Bara gonblicksvis.

Sdana lyckliga gonblick fick jag uppleva i San Fransisco, nr jag
mtte min musikaliska tvillingsjl -- pianisten Harold Bauer. Till min
verraskning och frtjusning sade han mig, att jag var mera musiker n
danserska, och att min konst lrt honom innebrden av eljest
outgrundliga tongngar hos Bach, Chopin och Beethoven. Under ngra
vidunderliga veckor upplevde vi ett makalst konstnrligt samarbete, ty
just som han frskrade mig, att jag fr honom ppnat hans konsts
hemligheter, visade han mig tolkningar av min egen, som jag aldrig
drmt om.

Harold hade levat ett subtilt intellektuellt liv hgt ovanfr den stora
mngden. I olikhet med de flesta musici var han ej begrnsad enbart
till musiken, utan gde fin frstelse fr allt slags konst samt
vidstrckt intellektuell kunskap om poesi och den djupaste filosofi.
Nr tv mnniskor, som lska och hylla samma hga konstideal, mtas,
gripas de av ett srskilt slags berusning. Under flere dagar levde vi i
hggradig berusning utan vin, och nr vra blickar mttes och vra
hemliga, sklvande frhoppningar frverkligades, erforo vi en sdan
vldsam hnfrelse, att vi kunde utropa som i smrta: -- Har du knt
den dr tungngen hos Chopin s? -- just s, kanske lite mer -- jag
skall visa dig den motsvarande rrelsen fr den. -- , s underbart, nu
skall jag spela den fr dig. , vad det r hnfrande -- detta r den
hgsta tnkbara gldje.

Sdan var vr konversation, som stndigt steg till allt djupare
frstelse fr den musik, som vi bda tv beundrade.

Vi upptrdde tillsammans p Columbia Theatre i San Fransisco, och det
var en av de lyckligaste hndelserna p hela min bana. Mtet med Harold
Bauer infrde mig n en gng i den underbara atmosfr av ljus och
gldje, som endast kommer frn samliv med en sdan lysande sjl.
Jag hade hoppats, att detta skulle kunna fortstta, och att vi
tillsammans skulle upptcka en alldeles ny domn fr musikaliskt
gemensamhetsuttryck. Men ack, jag hade ej rknat med omstndigheterna.
Vrt samarbete slutade med en tvungen och dramatisk skilsmssa. Medan
jag uppehll mig i San Fransisco, hade jag blivit god vn med en
framstende skriftstllare och musikkritiker, Redfern Mason. Efter en
av Bauers konserter, nr vi alla superade tillsammans, frgade han, vad
han kunde gra fr att bereda mig en gldje hr i San Fransisco. Som
svar bad jag honom lova att bevilja mig en anhllan, vilken den vara
mnde. Han lovade detta, varp jag tog en penna och skrev en lng
panegyrik ver Bauers konsert, vljande till utgngspunkt den av
Shakespeares sonnetter, som brjar:

    "Hur ofta, nr du svrmar i musik
    och ver lyckliga tangenter flyger
    med ltta fingrar, samt, p vlljud rik,
    din harmoni in i mitt ra smyger,
    har jag mot klaffarne ej avund knt,
    som ftt i flykten bra handens brda..."

och som slutar:

    "Nr lumpna klossar f s slla vara, --
    lt dem din hand, mig lppen kyssa bara."

                 (C.R. Nybloms versttning.)

Redfern var oerhrt generad, men han mste hlla sitt ord, och nr
denna recension nsta dag stod infrd under hans namn, retades alla
hans kolleger obarmhrtigt med honom om hans pltsliga nya passion fr
Bauer. Min lskvrde vn uthrdade stoiskt deras raljeri, och nr Bauer
lmnade San Fransisco, var han min bste kamrat och trstare.

Trots den entusiasm, som den utskta publiken i Columbia Theatre lade i
dagen, var jag nedslagen ver min fdelsestads brist p intresse fr
mina planer p en blivande skola. Hr fanns redan en hel hop av mina
efterbildare och flera efterapningar ven av min skola, med vilka man
tycktes fullt belten, och till och med syntes man anse, att det
strngare anslaget i min konst skulle kunna komma oro stad. Mina
efterapare voro alla av den sirapssta typen, de framhvde allt det i
mitt verk, som de behagade kalla "harmoniskt och vackert", medan de
utelmnade allt allvarligare, varmed menades sjlva sakens innebrd och
verkliga krna.

I ett gonblick av profetisk krlek till Amerika yttrade Walt Whiteman:
-- Jag hr Amerika sjunga -- och jag kan frestlla mig den mktiga
sng, som Whitman hrde, ljuda frn Stilla havets strand ver
sltterna, rsterna som stiga i barnens vldiga koral, mnnen och
kvinnorna, som lovsjunga demokratien.

Nr jag lste denna Whitmans dikt hade ocks jag en syn -- Amerika
dansande en dans, som skulle bli ett vrdigt uttryck fr den sng
Whitman hrde, nr han hrde Amerika sjunga. Denna musik skulle ha en
rytm, jmfrlig med Klippiga bergens vldiga kurvor. Den skulle ej ha
ngot att skaffa med jazzrytmens sensualism, den skulle vara som
vibrationerna i den amerikanska sjlen, dr den strvar uppt genom
arbete till ett harmoniskt liv. Icke heller hade denna dans, som jag
tyckte mig se, ringaste spr av likhet med charleston eller foxtrot --
snarare var det ett barns sprng mot hjderna, mot sin framtida
fullndning, mot en ny stor syn, anblicken av det liv, som skall bli
ett uttryck fr Amerika.

Jag har ofta smlett -- en smula ironiskt -- nr folk talat om min
grekiska dans, ty sjlv rknar jag dess upphov frn de berttelser, som
min irlndska mormor ofta berttade oss, om hur hon och morfar frdades
bort ver stepperna i en tckt vagn r 49, hon aderton, han tjugu r
gammal, och hur hennes barn fddes i en sdan vagn under en ryktbar
sammandrabbning med rdskinnen, samt hur, nr indianerna voro
definitivt slagna, min morfar stack in huvudet i vagnen med den rykande
bssan nnu i handen, fr att hlsa p sitt nyfdda barn.

Nr de kommo fram till San Fransisco, byggde min morfar ett av de
frsta trhusen, och jag minns, hur vi beskte detta hus, nr jag var
liten flicka och min mormor, som tnkte p Irland, ofta brukade sjunga
irlndska snger och dansa irlndska _jigs_ fr dem. Jag frestller
mig, att in i dessa irlndska jigs smugit sig ngot av den hjltemodets
anda, som hrskade bland pionjrerna, samt ven rdskinnen sjlva --
troligen ngra av rdskinnens egna gester och ter en bit av
Yankee-Doodle, nr morfar versten Thomas Gray kom hem frn irlndska
kriget. Allt detta dansade mormor in i den irlndska jiggen, och jag
lrde mig den av henne, samt lade in dri mina egna frhoppningar om
det unga Amerika samt slutligen min egen stora andliga uppfattning av
livet efter Walt Whitmans linjer. Detta r ursprunget till den s
kallade grekiska dansen, med vilken jag nu versvmmat vrlden.

Detta var allts roten och upphovet, men nr jag sedermera kom till
Europa, fick jag tre stora lromstare, fregngarna till vrt
rhundrades dans, Beethoven, Nietzsche och Wagner. Beethoven skapade
dansens mktiga rytm, Wagner dess skulpturala form, av Nietzsche
danades dess ande. Nietzsche var den frste dansande filosofen.

Ofta undrar jag, var den amerikanske kompositr finns, som med Walt
Whitman skall hra Amerika sjunga och komponera den rtta musiken till
den amerikanska dansen, vari icke skall frekomma en enda jazzrytm --
ingen rytm frn midjan och nedt, men frn solar-plexus, sjlens
temporra hemvist, uppt mot den stora himmelens stjrnbanr, som
vlver sig ver landstrckan mellan Stilla havet, ver prrierna,
Sierra Nevada och Klippiga bergen till Atlanten. Unge amerikanske
kompositr, jag ber dig, skapa musiken till den dans, som skall
uttrycka Walt Whitmans Amerika -- Abraham Lincolns Amerika.

Mig frefaller det monstrust, att ngon skulle finna jazzrytmen vara
ett uttryck fr Amerika. Jazzrytmen r den primitive vildens uttryck.
Amerikas musik skulle bli ngot helt annat. Den terstr nnu att
skriva. Ingen kompositr har nnu uppfattat Amerikas rytm -- den r fr
mktig fr de flestas ron. Men en dag skall den strmma fram ur
jordens vidder, regna ned frn den ondliga rymden, och Amerika skall
finna sitt uttryck i ngon titanisk musik, som skall omskapa dess kaos
till harmoni, och finlemmade skimrande ynglingar och flickor skola
dansa till denna musik, dansa, icke med charlestons stapplande, aplika
konvulsioner utan en vldig, fascinerande rrelse uppt, stigande hgt
ver Egyptens pyramider, hgt ver Greklands Partenon, ett uttryck fr
en sknhet och en styrka, som ingen civilisation nnu skdat.

Denna dans skall icke innesluta ngot av balettens idiotiska koketteri
eller negerns sensuella konvulsioner. Den skall vara ren. Jag ser
Amerika dansa, med ena foten stdd mot Klippiga bergens hgsta topp,
med bgge hnderna utstrckta frn Atlanten till Stilla havet, med det
dla huvudet hjt mot himlen och pannan lysande under en krona av
millioner stjrnor.

Hur groteskt r det ej, att man i Amerika uppmuntrat skolor fr s
kallad kroppskultur, svensk gymnastik och balett! Den renodlade
amerikanska typen kan aldrig bli balettdansare. Benen ro fr lnga,
kroppen fr smidig, anden fr fri fr denna den tillgjorda gracens och
tspetsdansens skola. Det r notoriskt, att alla stora balettdansser
varit mycket kortvxta med sprda figurer. En hgvxt, vlbyggd kvinna
kan aldrig dansa balett. Icke heller den typ, som uttrycker Amerika,
nr det r som bst. Inte ens med tillhjlp av den vildaste fantasi kan
man frestlla sig frihetsgudinnan dansa balett. Varfr d understdja
denna skola i Amerika?

Henry Ford har uttryckt en nskan, att alla barn i Ford's City skola
dansa. Han gillar ej modern dans, han vill att de skola dansa
gammaldags vals, mazurka och menuett. Men gammaldags vals och mazurka
ro uttryck fr sjuklig sentimentalitet och romantik, som vr ungdom
vuxit ifrn, och menuetten r uttryck fr oljig hovmannaservilitet frn
Ludvig XIV:s dagar och fr styvkjortlar. Vad ha dess rrelser med
Amerikas fria ungdom att skaffa? Vet inte Ford, att rrelser ro lika
vltaliga som ord?

Varfr skola vra barn krka sina knn i denna sippa, slavbetonade
dans, menuetten, eller svnga sig i den labyrint av falsk
sentimentalitet, som heter vals? Lt den d hellre komma fram i stora
sprng och hopp med upplyftade pannor och utstrckta armar fr att i
dans tolka vra pionjrers sprk, vra hjltars tapperhet, vra
statsmns rttvisa, godhet och renhet och vra mdrars gudaingivna
krlek och mhet. Nr de amerikanska barnen dansa p detta vis, komma
de att bli hrliga varelser, vrdiga den hgsta demokratiens namn.

Detta blir det dansande Amerika.




KAPITEL XXXI.


Alldeles som det funnits dagar, d mitt liv tyckts vara en gyllene
legend, besatt med dla stenar, en doftande blomsterng, en strlande
dag med varje timme krnt av krlek och lycka, nr jag ej haft ord fr
att uttrycka min hnryckning och min gldje ver livet, nr min
skoltanke frefll som ett snilledrag och min skola en stor framgng,
nr min konst var en pnyttfdelse -- p samma stt har det funnits
dagar, nr jag under frsken att minnas mitt frgngna liv endast
gripits av grnsls motvilja och en knsla av ytterlig tomhet. Det
frflutna ter sig som en enda rad av katastrofer, framtiden som en enda
stor olyckshndelse och min skola som en hallucination med upphov i en
vansinnigs hjrna.

Vad r sanningen om mnniskolivet, och vem kan finna den? Mitt i all
denna vnda och hnryckning, denna smuts och denna lysande renhet,
denna mnniskokropp, fylld av helvetets eld, och denna samma kropp,
strlande av hjltemod och sknhet -- var finns i allt detta sanningen?
Gud vet det -- djvulen vet det -- men jag misstnker, att de bda ro
frbryllade.

Vissa dagar r mitt sinne som ett fnster av frgat glas, genom vilket
jag skdar underbara och hrliga ting, makalsa former och de rikaste
frger. Andra dagar ser jag endast ut genom ett dystert fnster av
vanligt grtt glas och ser fr mina gon den sorgliga sophg, som
kallas livet.

Om vi blott kunde dyka ned i oss sjlva och hmta upp -- som dykaren
hmtar upp prlor -- dyrbara prlor ur den stora tystnaden i vrt
undermedvetna jags stora djup.

Sedan jag lnge ensam och frtvivlad kmpat fr att hlla min skola
tillsammans, lngtade jag efter att tervnda till Paris, dr det
mjligen skulle g fr sig att skaffa pengar genom att slja en del av
mina tillhrigheter. Mary kom tillbaka frn Europa och telefonerade
till mig frn Biltmore. Jag berttade henne om min svra belgenhet,
och hon sade: -- Min gode vn Gordon Selfridge reser i morgon. Om jag
ber honom, s skaffar han dig alldeles skert en biljett.

Jag var s uttrttad av kampen och s sjuk in i sjlen efter detta
uppehll i Amerika, att jag tacksamt gick in p detta, och nsta dag
lmnade jag New York. Men oturen frfljde mig. Nr jag frsta kvllen
promenerade p dck, dr mrker rdde p grund av frhllningsorderna
under det pgende kriget, fll jag ned genom en lucka i golvet och
skadade mig svrt. Gordon Selfridge stllde s vl sin hytt som sitt
personliga sllskap till mitt frfogande under verresan och var
ytterligt vnlig och lskvrd. Jag erinrade honom om mitt frsta besk
hos honom fr tjugu r sedan, d en liten hungrig flicka bad om kredit
p en dansklnning.

Detta var frsta gngen jag kom i berring med en handlingens man. Jag
hpnade ver hans syn p tillvaron efter alla de konstnrer och
drmmare jag knt i mitt liv. Jag hade ju ven umgtts med mn, som
varit mer eller mindre neurasteniska, antingen frsjunkna i djup
melankoli eller fyllda av uppskruvad munterhet tack vare spriten. Men
Selfridge representerade den ovanligaste, jmnaste glttighet jag
ngonsin bevittnat, och som han aldrig smakar vin, gjorde detta mig
oerhrt hpen, ty jag hade aldrig insett, att ngon kunde finna livet i
och fr sig behagligt. Fr mig hade det alltid frefallit, som om
framtiden endast kunde bjuda p en och annan gldjeglimt genom konsten
eller krleken -- denne man dremot fann lycka i sjlva detta att leva.

Nr jag kom till London, alltjmt lidande under sviterna av mitt fall,
hade jag ej tillrckligt med pengar fr att fortstta till Paris,
varfr jag slog mig ned vid Duke Street och telegraferade till en del
vnner i Paris. Inga svar kommo, troligen p grund av kriget. Jag
tillbragte ngra frfrliga, dystra veckor i denna bedrvliga bostad,
fullkomligt hjlpls. Ensam och sjuk, utan en slant, med min skola
tillintetgjord och kriget till synes i frd med att fortstta fr
evigt, brukade jag sitta vid det mrka fnstret om kvllen och iakttaga
luftraiderna samt nska, att en bomb ville falla ned p mig och gra
ett slut p mina bekymmer. Sjlvmord r s frestande. Ofta tnkte jag
drp, men alltid var det ngot som hll mig tillbaka.

I frtvivlan kablade jag till L. men fick intet svar. En impressario
hade ordnat med ngra upptrdande av mina elever, vilka ville frska
sin lycka i Amerika. De gjorde turn under benmningen Isadora Duncan
Dancers, men ingenting av behllningen kom mig till godo, och jag
befann mig i en fullkomligt frtvivlad situation, nda till dess en
lskvrd medlem av franska legationen kom till min hjlp och frde mig
till Paris. Hr tog jag rum i Palais d'Orsay och vnde mig till
procentare fr att f ln.

Varenda morgon klockan fem vcktes man av Tjocka Berthas dunder, en
lmplig brjan p en dyster dag, som fortsatte med en rad fruktansvrda
nyheter frn fronten. Dd, blodsutgjutelse, slaktande fyllde timmarna,
och p natten ljdo visslingarna, som varskodde om luftraider.

Ett angenmt minne frn denna tid var mitt sammantrffande med den
ryktbare "Ace" Garros hos en vn en afton, d han spelade Chopin och
jag dansade och vi sedan gingo tillsammans till fots frn Passy till
Quai d'Orsay. En luftraid pgick, som vi iakttogo, och under vilken jag
dansade fr honom p Place de la Concorde -- han sittande p fontnens
kant, applderande mig, medan hans sorgsna gon upplystes av bomberna,
som exploderade i vr omedelbara nrhet. Han berttade fr mig, att den
natten skte och lngtade han efter dden. Kort eftert skte och fann
honom hjltarnas ngel och frde honom bort frn ett liv, som han icke
lskade.

Dagarna frflto i grnsls enformighet. Jag skulle med gldje ha
arbetat som sjukskterska, men jag insg det ffnga i att ytterligare
ka den lnga kn av skterskeaspiranter. Jag mnade allts nyo vnda
mig till min konst, fast mitt hjrta var s tungt, att jag undrade, hur
lnge mina ftter skulle frm bra dess tyngd.

Det finns en sng av Wagner, som jag lskar -- "ngeln" -- vari
berttas om en ande, som dvljes i sorg och vergivenhet, men till
vilken kommer en ljusets ngel. En sdan ngel kom ocks till mig i
denna mrka tid i skepnad av pianisten Walter Rummel, som en god vn
sammanfrde mig med.

Nr han kom in, tyckte jag, att ett portrtt av den unge Liszt stigit
ut ur sin ram -- lng, smrt, med en kopparfrgad lock ver den hga
pannan och gon som brunnar av strlande ljus. Han spelade fr mig, och
jag kallade honom "min rkengel". Vi arbetade tillsammans i den
teaterfoaj, som Rjane vnligt stllt till min disposition, och under
Tjocka Berthas dunder och ekot av krigsnyheter spelade han fr mig
Liszts "Tankar p Gud i knen" -- den helige Franciskus matande
fglarna -- och jag komponerade nya danser, inspirerad av hans musik,
danser som helt och hllet bestodo av bn, ljuvlighet och ljus. n en
gng tervnde min ande till livet, lockad av de himmelska melodier,
som tonade under hans fingrar. Detta var begynnelsen till mitt livs
mest helgade, mest eteriska krlek.

Ingen har ngonsin spelat Liszt som min rkengel. Han har visionens
gva. Han ser bortom det skrivna partituret, han talar med nglarna.
Han var mild och ljuvlig och nd frtrd av lidelse. Han spelade med
obeskrivlig gld, hans nerver frtte honom, hans sjl stegrade sig. Han
liknade ett helgon, som dansar p gldande kol. Att lska en sdan man
r farligt. Lsaren mste komma ihg, att dessa mina minnen spnna ver
mnga r, och att jag fr var gng jag mtte en ny krlek trodde att
detta var den ende, den p vilken jag s lnge vntat, den som ntligen
skulle terupprtta mitt liv. Men krleken medfr vl alltid denna
vertygelse. Varje krleksaffr i mitt liv skulle kunna bli en roman
fr sig, och alla slutade de illa. Och alltid har jag vntat p den som
skulle sluta lyckligt och vara fr evigt. Krlekens under r de
skiftande temata och vxlande tonarter, varver den frfogar. En mans
krlek jmfrd med en annan mans kan vara s olika som att hra
Beethovens och Puccinis musik. Men instrumentet under de spelandes
hnder r alltid kvinnan, och den kvinna, som endast knt en enda man,
r som en mnniska, som aldrig hrt mer n en kompositrs verk.

Nr sommaren kom, drogo vi oss sderut. P Cap Ferrat inredde vi vr
studio i ett nra nog folktomt hotells alldeles tomma garage, och under
dagar och ntter spelade han himmelsk musik, medan jag dansade.

Det var en ljuvlig tid. Jag hade min rkengel hos mig, jag bodde vid
havet, jag levde i musik. Vilken pendelrrelse r inte livet -- ju
djupare ngest, desto hgre hnryckning.

D och d kommo vi fram ur vart gmstlle och gvo en
aftonunderhllning eller en konsert till frmn fr de ndlidande. Men
mestadels voro vi fr oss sjlva, och min sjl levde i ett svall av
lycka.

I en villa i nrheten bodde en vrdnadsvrd prst och hans syster,
Madame Giraldy. De voro vra enda vnner, och jag dansade ofta fr dem
till Liszts musik. Nr sommaren led mot sitt slut, hyrde vi en studio i
Nizza, och nr stillestndet proklamerades, tervnde vi till Paris.

Kriget var frbi. Vi sgo Segern marschera genom Triumfbgen, vi
skreko: "Vrlden r rddad!" Ty i den stunden voro vi diktare
allesammans, men ack, liksom diktaren vaknade upp fr att skaffa brd
och ost t sin lskade, s vaknade vrlden upp till sina kommersiella
angelgenheter.

Min rkengel tog mig vid handen, och vi gingo till Bellevue. Vi funno
huset i frd med att frvandlas till ruiner. Men varfr inte bygga upp
det igen, tnkte vi. Och vi tillbragte ngra bortkastade mnader med
att frska uppdriva medel till detta hopplsa ndaml.

Till slut voro vi vertygade om det omjliga i tanken och gingo med p
ett drgligt kpekontrakt med franska regeringen, som ansg det stora
huset frtrffligt lmpat till fabrikslokaler fr framstllning av
giftgaser fr nsta krig. Sedan jag sett mitt Dionysion frvandlat till
lasarett fr srade, blev det nu mitt de att slppa det ifrn mig till
krigsndaml.

Nr kpet gtt i fullbordan och pengarna funnos p banken, kpte jag
ett hus vid Ruc de la Pompe, den forna Salle Beethoven, och hr inredde
jag min studio.

Min rkengel hade en underbar frmga att knna medlidande -- han
tycktes uppfatta all den sorg, som gjorde mitt hjrta s tungt, och som
ofta frorsakade mig grtfyllda och smnlsa ntter. Han kunde betrakta
mig med s mma och lysande gon, att min sjl blev trstad.

I vrt studio sammansmlte hans och min konst p ett underbart stt,
medan min dans under hans inflytande blev alltmer eterisk. Han var den
frste, som lrde mig inse den fulla andliga innebrden av Franz Liszts
musik. I Salle Beethovens stilla musikrum brjade jag ocks instudera
ngra stora fresker i rrelse och ljus, som jag ville framskapa ur
Parsifal. Vi tillbragte heliga timmar tillsammans, vra frenade sjlar
liksom buros upp av den hemlighetsfulla kraft, som fyllde oss. Nr han
spelade och jag dansade, var det ofta, som om min sjl, nr jag lyfte
armarna, stigit upp ur min kropp p Graalmotivets silvertoner -- vi
hade liksom skapat en andlig enhet utanfr oss sjlva, och nr sjl och
rrelse stego mot ondligheten, kom svar som ett eko frn ovan. Vi voro
liksom p grnsen till en annan vrld. Vr publik frnam ocks denna
samlade kraft, och det vilade en egendomlig psykos ver teatern, som
jag aldrig frut bevittnat. Hade vi fortsatt vra gemensamma studier,
skulle vi skerligen kunnat framskapa en ny uppenbarelse t
mnskligheten, men som det heter i sagan, r mnniskan aldrig njd,
utan ppnar drren fr den onda fn, som medfr allt slags otyg. P
samma stt knde jag -- i stllet fr att vara njd med den lycka jag
funnit -- en okuvlig lust att starta min skola p nytt, varfr jag
telegraferade efter mina elever i Amerika.

Nr de kommit, samlade jag ngra goda vnner och sade till dem: -- Lt
oss allesammans fara till Aten och se p Akropolis, ty vi kan kanske
nnu g i land med att grunda en skola i Grekland.

Vad ens motiv kunna missfrsts ibland! En journalist i The New Yorker
(1927) beskrev denna resa p fljande stt: "Hennes extravagans knde
inga grnser. Hon bjd hem ngra vnner, brjade i Venedig och
fortsatte till Aten".

Ve mig! Mina elever anlnde, unga, vackra och framgngsrika. Min
rkengel sg p dem -- och fll -- fll fr en av dem.

Hur skall jag beskriva denna resa, som fr mig var min krleks via
dolorosa? Hur jag frst upptckte deras bjelse p Htel Excelsior p
Lido, dr vi bodde ngra veckor, hur jag fick visshet drom p ngbten
till Grekland, och hur denna visshet slutligen fr alltid frdrvade
fr mig anblicken av Akropolis vid mnsken -- detta r stationerna p
denna lidandesvg.

Nr vi kommo till Aten, frefll allt att teckna sig till det bsta fr
skolan. Genom Venizelos' tillmtesgende stlldes Zappeion till min
disposition. Hr inredde vi vr studio, och hr arbetade jag alla
morgnar med eleverna fr att f fram en dans, vrdig Akropolis.
Min plan var att f ettusen barn invade till de stora
Dionysosfestligheterna p Stadion.

Varje dag gingo vi till Akropolis, och nr jag mindes mitt besk dr
1904, var det fr mig en ondligt rrande syn att se mina elever nu
tminstone delvis frverkliga den drm jag drmt dr fr sexton r
sedan. Och nu, nr allting tycktes tyda p att kriget var slut, skulle
jag ntligen bli i stnd att grunda min s lnge ptnkta skola i Aten.

Mina elever, som frn Amerika medfrt en viss affektation och vissa
manr, som misshagade mig, fingo dessa avlgsnade under Atens hrliga
himmel och den underbara anblicken av bergen, havet och den stora
konsten.

Mlaren Edward Steichen, som tillhrde vrt sllskap, tog en mngd
frtjusande bilder frn Akropolis och i Dionysosteatern, vilka gvo en
svag frestllning om vad jag nskade skapa i Grekland.

Vi funno Kopanos i ruiner, bebodda av herdar och getter, men
ofrskrckt beslt jag att rja undan p marken och teruppfra
byggnaden. Arbetet igngsattes genast. Allt skrp, som hopats under
ratal, stdades undan, och en ung arkitekt tog sig att stta in
drrar och fnster samt lgga p tak. I det hga vardagsrummet lade vi
en matta att dansa p och frde dit en stor flygel. Med den praktfulla
solnedgngen ver Aten och dess purpurgyllne tersken ver havet mitt
fr vra gon brukade vi hr varje kvll hra min rkengel spela Bach,
Beethoven, Wagner och Liszt, och i aftonsvalkan virade vi kransar av
hrlig vit jasmin, som pojkarna i Aten slja p gatorna, kring vra
pannor och strvade ned fr att intaga vr aftonmltid vid havet!

Bland dess blomsterkrnta flickor liknade min rkengel Parsifal i
Kundrys trdgrd, men jag brjade mrka ett uttryck i hans blick, som
verkade mer jordiskt n himmelskt. Jag hade trott p vr krleks styrka
med dess intellektuella och andliga betoning, och det drjde en tid,
innan det gick upp fr mig, att hans skinande vingar frvandlats till
tv lidelsefulla armar, de dr kunde gripa och fasthlla en dryads
kropp. Hela min erfarenhet gagnade mig sltt icke, och detta blev fr
mig en fruktansvrd chock. Frn och med nu tog en frfrlig smrta mig
i besittning, och mot min vilja brjade jag iakttaga deras tillvxande
krlek med knslor, som till min egen frskrckelse ibland vckte
mordets demon till liv inom mig.

En kvll i solnedgngen, nr min rkengel -- som mer och mer brjade
iklda sig en mnniskas skepelse -- just slutat den stora marschen ur
"Gtterdmmerung" och de sista tonerna dogo bort i luften liksom p
purpurstrlar och ekon frn Hymettos, sg jag pltsligt deras blickar
mtas och flamma upp i samma lidelse.

En spasm av vrede genomfor mig, s vldsam, att jag skrmdes drav. Jag
vnde mig om och gick drifrn; hela natten vandrade jag omkring p
hjderna i trakten av Hymettos, utom mig av frtvivlan och raseri. Nog
hade jag tidigare i mitt liv mtt detta grngda vidunder, vars bett
frorsaka det fruktansvrdaste av alla lidanden, men aldrig hade jag
frnummit det i en sdan oerhrd grad som nu. Jag lskade och hatade
dem bgge p en gng, och denna erfarenhet har lrt mig att hysa
sympati och frstelse fr de olyckliga, som, under trycket av
svartsjukans obeskrivliga marter, dda den de lska.

Fr att icke rka ut fr denna olycka tog jag med mig en liten klunga
elever och min vn Edward Steichen, och vi vandrade uppfr den
underbara vgen frbi det gamla Tebe till Kalkis, dr jag tersg den
gyllene sand, p vilken jag frestllt mig Eubas jungfrur dansande vid
Ifigenias olycksaliga brllop.

Men i detta gonblick kunde icke all Hellas' hrlighet utdriva den onde
ande, som hade mig i sitt vld och stndigt fr min inre blick lt
uppstiga bilden av de tv jag lmnat kvar i Aten. Den synen gnagde p
mina inlvor och frtte som syra p min hjrna, och anblicken av dem
bda p balkongen utanfr vra sovrum, bgge strlande av ungdom och
msesidig gld, fullbordade mina kval, nr jag vl tervnde hem.

Nu kan jag icke fatta denna psykos, men vid den tiden var den lika
omjlig att undg som skarlakansfeber eller smittkoppor. Men trots
detta undervisade jag mina elever varje dag och gjorde upp planer i
Aten fr skolan, mot vilken det tycktes le hult. Venizelos' ministr
var synnerligen intresserad fr mina planer, och Atens befolkning
entusiastisk.

En dag voro vi inbjudna till en stor hyllningsdemonstration fr
Venizelos och den unge konungen, vilken gde rum p Stadion.
Femtiotusen mnniskor deltogo dri liksom hela den grekiska kyrkan, och
nr den unge monarken och Venizelos intrdde i Stadion, hlsades de med
stormande ovationer. Processionen med patriarker i brokadskrudar, styva
av gyllene broderier, som glittrade i solen, var en vidunderlig syn.

Nr jag kom in i Stadion i min mjukt draperade peplos, fljd av en
grupp levandegjorda tanagrafigurer, kom den lskvrde Constantine Melas
fram, rckte mig en lagerkrans och sade:

-- Ni, Isadora, tersknker oss Fidias' oddliga sknhet och Greklands
guldlder.

Och jag genmlte:

-- , hjlp mig bara att skapa ett tusen fullgoda dansande ungdomar,
som kunna dansa p Stadion, s att hela vrlden kommer hit fr att
beskda dem.

Nr jag uttalade dessa ord, sg jag min rkengel i hnfrelse trycka
sin lsklings hand, och fr en gngs skull knde jag mig frsonligt
stmd. Vad betyder mkliga sm lidelser i jmfrelse med min stora syn,
tnkte jag och smlog mot dem med krlek och frltelse. Men nr jag
samma kvll sg deras bda huvuden avteckna sig i silhuett mot mnen,
fll jag ter offer fr den ynkliga lidelsen och det till en grad, att
jag vild till sinnes vandrade ut i natten och starkt funderade p ett
sapfiskt sprng frn Partenons klippa.

Inga ord kunna terge den tortyr jag undergick och den ljuva sknheten
i min omgivning, som endast gjorde min pina mera intensiv. Icke heller
tycktes ngot kunna rda bot p situationen. Kunde en vrldslig lidelse
franleda oss att uppge vra oddliga planer p ett stort musikaliskt
samarbete? Eller kunde jag kra bort min elev frn denna skola, dr hon
blivit uppfostrad? Men alternativet att fr var dag se deras krlek och
avhlla mig frn att ge luft t min egen smrta frefll mig ocks
omjligt. terstod slunda mjligheten att lyfta sig till andens hjder
ovan allt detta, men trots min frtvivlan hll mig den stndiga
kroppsrrelsen i dansen, de lnga fotvandringarna och de dagliga
simturerna i havet vid en kroppslig vigr, som gjorde att mitt
sjlsuppror stod att dmpa.

Medan jag allts lrde mina elever sknhet, lugn, filosofi och harmoni,
var jag sjlv oavbrutet i klorna p ddliga lidelser. Jag vet ej, vart
det slutligen skulle burit hn. Mina enda vapen voro uppskruvad
glttighet och tungt grekiskt vin varje kvll, nr vi intogo vr
aftonmltid vid stranden. Skerligen hade dr funnits dlare vgar att
vlja, men jag var icke d i stnd att finna dem. Jag berttar ju hr
endast mina stackars mnskliga erfarenheter. Vare sig de ro vrdefulla
eller vrdelsa, kunna de mhnda fr andra tjna som ett varnande "Hur
man _icke_ skall gra". Men var och en frsker nog undg plga och
lidande p det stt han finner bst.

Den outhrdliga situationen tog slut till fljd av en egendomlig dets
nyck, en liten elak apas bett, som visade sig s desdigert fr den
unge konungen.

I flere dagar svvade han mellan liv och dd, och s kom d den
sorgliga underrttelsen om hans bortgng, tfljt av en sdan
uppstndelse, att Venizelos och hans parti n en gng mste vika och vi
venledes avlgsna oss, emedan vi inbjudits till Grekland som hans
gster och drfr blevo situationens politiska offer. Alla de pengar
jag nedlagt p Kopanos' teruppbyggande och p studions inredning voro
slunda tillspillogivna, vi mste uppge alla tankar p en skola i Aten
och i stllet g ombord p ngaren och tervnda till Paris.

Vilket underligt plgsamt minne r icke detta mitt sista besk i Aten
1920, terresan till Paris, den frnyade pinan samt det slutliga
avskedet och skilsmssan frn min rkengel och min elev, som ocks
lmnade mig. Fast jag knde mig som martyr, befanns hon hysa rakt
motsatt uppfattning och klandrade mig bittert fr mina knslor och min
brist p resignation.

Nr jag ntligen var ensam i huset vid Rue de la Pompe med dess Salle
Beethoven vntande min rkengels musik, knde min frtvivlan inga
grnser. Jag stod ej lngre ut med anblicken av denna boning, dr jag
varit s lycklig, jag lngtade att fly bort bde frn det hela och
vrlden, ty vid det laget trodde jag, att bde vrld och krlek voro
dda fr mig. Hur mnga gnger i vrt liv komma vi ej till den
slutsatsen, fast vi, om vi kunde blicka ver p andra sidan nsta
kulle, skulle se en dal med blommor och lycka vntande p oss. I
synnerhet ogillar jag den sikt som s mnga kvinnor hysa, att ett
vrdigt liv efter fyllda fyrtio r skulle utesluta all krlek. Det r
ett misstag.

       *       *       *       *       *

Vren 1921 mottog jag fljande telegram frn sovjetregeringen:

    "Endast ryska regeringen kan uppskatta er. Kom till oss,
    vi skola skapa er skola."

Varifrn kom detta bud? Frn helvetet? Nej -- men frn dess nrmaste
grannskap. Frn det som i Europa gllde fr att vara helvetet,
sovjetregeringen i Moskva. Och jag sg mig omkring i mitt de hus,
utblottat p krlek och hopp, och jag svarade: "Ja, jag kommer till
Ryssland, och jag skall undervisa edra barn p det villkoret, att ni
ger mig en studio och avlnar mitt arbete".

Svaret var jakande, och en dag befann jag mig p en ngbt p Themsen i
akt och mening att frn London avresa till Reval och drifrn till
Moskva.

Innan jag lmnade London, gick jag till en spgumma, som sade: -- Ni
skall ut p en lng resa. Ni skall gra mnga underliga erfarenheter,
ni fr bekymmer, ni kommer att gifta er. --

Vid sista ordet avbrt jag henne med ett skratt. Jag, som alltid varit
i harnesk mot ktenskapet! Aldrig skulle jag gifta mig! -_Wait and
see!_ sade spgumman.

P vgen till Ryssland knde jag mig, som om jag varit en sjl efter
dden p vg till en annan sfr. Jag trodde, att jag lmnat alla former
fr europeisk tillvaro bakom mig. Jag trodde verkligen, att
idealstaten, sdan Platon, Marx och Lenin drmt sig den, genom ngot
mirakel blivit frverkligad p jorden. Med hela min energi, som sttt
p s mnga missrkningar, nr det gllt att frverkliga mina ideal i
Europa, var jag nu beredd att intrda i kommunismens paradis.

Jag hade ej medfrt ngra toaletter. Jag frestllde mig, att jag
skulle tillbringa terstoden av mitt liv i en rd flanellblus bland
kamrater, lika enkelt kldda och uppfyllda av broderskrlek.

Allt eftersom ngaren stvade norrut, sg jag med frakt och medmkan
tillbaka p det klkborgerliga Europas gammalmodiga institutioner och
sedvnjor, allt detta som jag nu skulle lmna. Nu skulle jag bli en
kamrat bland kamrater, genomfra en vldig arbetsplan i humanitetens
tecken. Farvl, olikstlldhet, orttvisa och all den gamla vrldens
brutalitet, som omjliggjort min skola.

Nr ngaren ntligen var framme, klappade mitt hjrta av gldje. Framt
nu, in i den hrliga nya vrld, som blivit skapad! In i kamraternas
vrld. Drmmen, som upprunnit i Buddhas hjrna, drmmen, som terljudit
i Kristi ord, drmmen, som varit alla stora konstnrers yttersta hopp,
drmmen som Lenin genom sin trollmakt frverkligat -- i denna drm
intrdde jag nu, fr att mitt arbete och mitt liv skulle bli en del av
dess hrliga lfte.

Farvl, Gamla Vrlden! Nu hlsade jag Den Nya.




ISADORA DUNCANS SISTA LEVNADSR.


Ngot mer n tv r ha frflutit sedan den septemberdag, d Isadora
Duncans oroliga liv ndades i en olyckshndelse av sllsamt och hemskt
slag. Vid den tiden var hon i full frd med sina memoarer, fr vilka
hon fr vrigt hoppades erhlla ett s pass stort honorar, att hennes
permanent usla finanser ngorlunda skulle upphjlpas. Hon hade frt
memoarerna fram till sommaren 1921 med den desdigra frden till
Ryssland och hade redan pbegynt fortsttningen, d hon skrdades av
dden. De sex r, som hon allts icke hunnit skildra, ha redan av
vnner och nrstende behandlats i tills vidare tre olika arbeten;
flera torde med visshet flja, ty Isadora Duncans personlighet var,
sga vad man vill, i alla hndelser av underligt fascinerande slag och
lockar till frdjupande i de nyckfulla impulser och sregna emotionella
kurvor, som utmrka hennes levnadsbana.

Isadoras hgt spnda frvntningar p vad Sovjetryssland skulle bjuda
henne av uppgifter och framgngar voro dmda till frkrossande
besvikelser. Icke en mnniska var nere fr att mta henne, nr hon i
sllskap med sin adoptivdotter Irma Duncan tidigt p morgonen den 24
juli 1921 anlnde till Moskva. Inga frberedelser voro vidtagna, inga
rum bestllda. Det var sndag, och alla myndighetspersoner voro borta
frn staden. Icke ens Lunatscharsky, som dock i egenskap av kommissarie
fr undervisningsvsendet och de skna konsterna bort vara underrttad
om hennes ankomst -- hon kom ju p officiell inbjudan av Krassin i
sovjetregeringens namn -- fanns i staden. En tillfllig bekantskap frn
tgresan hjlpte de bda damerna till rtta, men frsta natten ndgades
de likvl tillbringa i jrnvgsvagnen -- staden var verfylld.

Nr Lunatscharsky omsider tervnde till Moskva, fick Isadora
tillfllig bostad i den ryska premirdanssen Geltzers hem -- hon var
sjlv ute p turn, och i kommunismens frlovade land frelg intet
hinder att stlla en privatpersons bostad till en frmlings frfogande
i garens bortovaro. Det berttas drastiska historier frn Isadoras
frsta bekantskap med frihetens och jmlikhetens lyckliga brdraskap,
bland annat har Lunatscharsky sjlv i en tidningsartikel skildrat
hennes nrvaro vid en soar, dr ocks ngra av de ledande
sovjetherrarna befunno sig. Isadora kom dit full av spnning, vntande
att f trffa en skara renhjrtade idealister, kldda som Tolstoj i
enkla allmogeklder och utstrlande mnniskokrlek och barmhrtighet. I
stllet fann hon en mngd elegant kldda mnniskor i en prlig salong,
lyssnande till en sngerska, som exekverade vulgra franska
revyschlagers och skabrsa visor. Isadora rkade i fullt uppror, steg
fram mitt p golvet och sjng ut sitt hjrtas mening om bde den banala
salongsinredningen, den mediokra underhllningen och "kamraterna"
sjlva, dem hon kallade "bourgeois" rent ut.

Det var en mdosam tid. Lunatscharsky, som aldrig drmt om att Isadora
verkligen skulle bry sig om att resa till Ryssland, hade icke vidtagit
ngra mtt och steg fr att ordna hennes verksamhet; inga elever
funnos, inga lokaler, allt gick p skruvar. Underliga bekantskaper
trngde sig p danserskan, hon fick vara med om s mycken "frihet" i de
besynnerligaste former, att hon snart ftt mer n nog drav. Samtidigt
var det miserabelt bestllt med den lekamliga spisen. I egenskap av
konstnrer skulle Isadora och Irma uppbra vad som kallades "ransoner
fr hjrnans arbetare"; dessa ransoner utgjordes av litet vitt mjl,
kaviar, te och socker. En gng var fjortonde dag fick Isadoras
kammarjungfru promenera till livsmedelsbyrn i Kreml fr att hmta
ransonerna, varp hennes givmilda matmor stllde till med sm fester
fr sina halvt ihjlsvultna ryska konstnrs- och diktarvnner: man
bakade pannkakor av mjlet och bredde kaviaren drp. Hela ransonen
gick t p en kvll, och sedan levde man i tv veckor p potatis.

Lngt fram i december kom omsider "Isadora Duncans statsskola" i gng,
men mste p grund av lokalernas arktiska temperatur snart nog upphra,
medan brnslerekvisitionerna gjorde sin snigelaktiga rond frn den ena
byrn till den andra. Och en vacker dag kom kamrat Lunatscharsky i egen
hg person till danserskan och meddelade henne, att i fljd av den
finansiella kris Ryssland fr nrvarande genomgick sge sig
sovjetregeringen icke lngre god att understdja hennes skola. Kamrat
Duncan finge dremot mer n grna ge egna frestllningar fr betalande
publik och p s vis p egen hand underhlla sin skola. Nr det blev
bttre tider, skulle regeringen med nje nyo lmna henne hjlp. Den av
sovjetmyndigheterna slunda grundligt lurade konstnrinnan hade nu att
vlja mellan att nyo draga ut till en oviss framtid p kontinenten
eller i Amerika, eller ocks kvarstanna vid sin ryska skola, dr fr
nrvarande fyrtio intelligenta barn som bst hllo p att f intresse
fr arbetet. Hon valde, karaktristiskt nog, den senare delen. Vad hon
n kan beskyllas fr, men aldrig krmarsynpunkter.

Men hennes kvarstannande i Ryssland blev desdigert fr henne ur en
annan synpunkt. Kort eftert sammantrffade Isadora nmligen med den
man, som under ngon tid framt skulle frvandla hennes liv till ett
renodlat helvete. Det var den unge proletrskalden Sergei
Alexandrevitch Yessenin. Han var en av topparna inom den
efterrevolutionra skolan, bondson, blgd, guldlockig, primitiv och
rbarkad, berusad av sin litterra framgng, vldsamt begiven p starka
drycker och en i allo oslipad diamant. Isadora blev lidelsefullt
frlskad i honom. I hennes krlek blandades tskillig modersmhet, som
kom henne att verse med den obeskrivlige individens upptrdande, hans
supvanor, som tidvis frvandlade honom till ngot smre n ett djur,
och hans ytterligt ra behandling av henne sjlv. Hon gick s lngt,
att hon stick i stv mot sina principer ingick ktenskap med Yessenin,
detta fr att kunna fra honom med sig bort frn hans dliga vnner och
dliga vanor till Amerika, dit hon emellertid visste, att hon ej kunde
komma in med en man, vid vilken hon ej formellt var vigd.

I maj 1922 hade Isadora ftt nog av Sovjetryssland fr denna gng och
begav sig flygledes med sin make till Berlin. Hr blev paret
medelpunkten fr ett underligt sllskap av mer eller mindre autentiska
ryska dlingar och kulturkoryfer, bland vilka Yessenin flt ovanp
till en grad, som nnu mer frryckte huvudet p honom. Icke frty har
Maxim Gorki i en essaysamling om ryska skriftstllare skildrat sitt
sammantrffande i Berlin med Yessenin, som han kallar fr den nya
generationens frmste skald. Gorki beklagar Yessenins ktenskap med
Isadora Duncan, vilken enligt Gorkis uppfattning aldrig var i stnd att
begripa sin makes storhet. Sjlv begrep Gorki plus minus noll av
Isadoras danskonst -- han sger, att hon, nr hon dansade, mest av allt
pminde om en kvinna, som frsker hlla sig varm...

Under ett halvr frde paret Yessenin ett kringirrande liv p
kontinenten under stndiga ekonomiska vedermdor, och i oktober
antrdde Isadora den desdigra frden till Amerika, som skulle bli
hennes livs stora fiasko. Motigheterna brjade redan vid ankomsten till
New York. Hr fick hon nmligen veta, att varken hon, Yessenin eller
den medfljande impressarion skulle f g i land -- detta p grund av
myndigheternas skuggrdsla fr Isadoras ryska gifterml och fr
kommunismen. Efter en hel del brk, som frdrjde dem ett par dygn, och
efter den mest minutisa underskning av deras bagage slpptes trion
ntligen ls och hamnade p Waldorf Astoria. I New York hade hon
relativt god framgng, men i Boston retades den impulsiva danserskan av
publikens solida trkighet och klkborgerliga yttre samt av lokalens
gr enformighet, hon ryckte demonstrativt av sig sin lnga rda
sidenschal, svngde den i luften och ropade:

-- Den hr r rd. Det r jag med. Rtt r livets och kraftens frg. Ni
var en gng i tiden vilda hr -- lt inte tmja er!

Vid detta utbrott reste sig en mngd gamla herrar och damer och lmnade
salen, och nsta dag lstes i jtterubriker i hela amerikanska pressen:

       Rd danserska chockerar Boston.
       Isadoras tal skrmmer publiken p flykten.
    Duncan med flammande schal sger, att hon r rd.

Detta blev signalen till allmn stormlpning mot Isadora. Hela det
amerikanska bigotteriet och pryderiet reste sig i majesttisk
indignation, hetsade av landets utskta press, som hr fann stoff till
prima sensationer. Isadora ndgades instlla flera upptrdanden i olika
stder, och turnn led svrt ekonomiskt avbrck. I januari 1923
tervnde hon, nedslagen och med dliga affrer, till Europa, nrmast
Paris.

Hr gjorde Yessenin livet mer n vanligt bittert fr henne. Sedan han
under rusets inflytande slagit alla speglar i Htel Crillon snder och
samman, frdes han till en vrdanstalt, varefter Isadora i augusti for
tillbaka till Ryssland med honom, inseende att endast det land, som
ftt honom, kunde i lngden hysa ett monstrum av Yessenins slag. I
Moskva tskildes makarna, och Isadora begav sig nedt Kaukasus fr att
f en tids vila efter alla uppslitande erfarenheter. Irma Duncan
berttar, att nr hon hjlpte Isadora packa och tog fram vad som
behvdes fr resan, upptckte hon, att vninnan endast gde ett litet
ftal kldningar och knappast ngra underklder.

Under 1923 och 1924 fretog Isadora en del turner i Ryssland, bland
annat till Ukrajna. Bland folket blev hon populr p grund av sin
givmildhet, p hotellen ngot mindre populr p grund av sin mindre
kldsamma vana att resa ifrn obetalda rkningar. P Htel de l'Europe
i Petersburg, dr hon sin vana trogen tagit en furstlig svit av rum och
dagligen hllit ppen taftel fr sina vnner med champagnen fldande
som i den gamla goda tiden, var den kvarlmnade rkningen att frlikna
vid krigsskulden hos ngot av de mindre lnderna i vrldskriget. Skolan
i Moskva pgick, men inbragte fga, och ett frsk att turnera med
eleverna slog ej vl ut -- publiken frgade ej efter flickorna, endast
efter Isadora. Hon begav sig d ensam med sin impressario ut p turn
nedt Volgadistriktet, Turkestan och Ural, en frd som fr henne blev
fullkomligt katastrofal. Hennes brev frn dessa resor till Irma Duncan
vittna, trots sin lakoniskt sarkastiska ton, om vilka vedermdor den
olyckliga kvinnan fick utst, dr hon, utblottad p pengar, utan mat,
utan de enklaste toalettartiklar, ndgades dansa infr vldiga
kommunistauditorier, som icke betalade ett re och icke fattade ett
jota av hennes konst. Ett utdrag ur ett av hennes brev, frn
Jekaterinburg, tsarfamiljens ddsstad, frtjnar anfras. Det r
daterat den 4 augusti 1924:

"Du har ingen frestllning om vad en levande nattmara vill sga,
frrn du ftt skda denna stad. Kanske mordet p en viss familj har
kastat ett slags Edgar Allan Poe-skrck ver den, eller ocks r den
alltid likadan. De melankoliska kyrkklockorna ringer oavbrutet och r
fruktansvrda att hra. Gr man p gatan, skriker gatpojken 'Prava'
eller 'Lieva' efter en och riktar gevret mot en. Ingen tycks ha en
knsla av humor. Den frmste av kommunisterna sade: 'Hur kan man spela
sdan avskyvrd musik som Liszt och Wagner?' Bda mina upptrdanden
gjorde fiasko, och hr sitter vi nu och vet inte, vart vi ska ta vgen.
Hr finns ingen restaurang, bara vanliga 'utspisningsstllen' och ingen
hrfrisr. Den enda kvarvarande fossilen med denna benmning frskrade
mig, medan han med darrande fingrar brnde av mig hret, att hr fanns
inte en enda _dama_ kvar -- de har skjutit dem allesammans. Vi sg
huset och kllaren, dr de skt _en viss familj_. Dess psykos tycks
genomtrnga hela atmosfren. Du kan inte tnka dig ngot fasansfullare.
Denna stad tycks nrma sig helvetet mer n ngon annan plats jag
skdat."

I ett annat brev skriver hon:

"Jag gav 40 _tchervonets_ till en man, fr att han skulle bestlla
biljetter t oss till Sibirien, Han frsvann och telegraferade sedan,
att Sibirien lg i ruiner -- ingen ssong -- ingen publik etc. Kom s
tillbaka utan pengar. Var hade han gjort av dem? Han frklarade, att
han skickat dem till sin hustru, som behvde dem. Jag fretar allts
denna turn till frmn fr andra mnniskors hustrur. Underbart
-- -- -- Jag har inte en flaska eau de colognc, ingen tvl, ingen
tandpasta sedan en mnad tillbaka. Sngarna ro av brder och livligt
bebodda. Flckar och revolverskott i speglarna. _C'est tres amusant!_
Mitt hr r alldeles vitt av brist p hennachamponering, och jag knner
mig fullkomligt kaputt. Mina bla draperier, som blivit packade i vtt
tillstnd, ro alldeles gra av mgel och falla i bitar."

Efter denna pers lyckades emellertid Isadora ta sig tillbaka till
Moskva och begav sig p hsten samma r -- 1924 -- till Berlin, dit hon
lockats med ett kontrakt, som emellertid visade sig vara rena svindeln.
Hr frde hon under ngra veckor en ohygglig tillvaro, absolut
vergiven, utan svar p sina frtvivlade brev och telegram med bner om
hjlp, flyktande frn det ena usla hotellet till det andra, utan ett
re till mat, svltande, sjuk och uppgiven. Hennes brev ro
hjrtslitande att ta del av. Slutligen kom en summa p ngra hundra
dollars frn en vn i Amerika, och med hjlp hrav lyckades danserskan
uppn Bryssel, varefter hon, sedan hennes vninna, skdespelerskan
Ccile Sorel, inskridit och ordnat med hennes pass, kom tillbaka till
Paris i januari 1925.

Men hennes lidanden upphrde ej, och de tv r hon hade kvar att leva
utgjorde en enda kedja av motgngar, frdmjukelser och elnde. I svlt
och umbranden, besvikelser och ngest slpade sig mnaderna fram.
Tragiska brev, vari dock den ofrbrnneliga bohmhumor, som prglade
hennes uttrycksstt, alltsom oftast slr igenom, ge en djupt bedrvlig
bild av den arma kvinnans tillvaro. Budet om hennes makes sjlvmord p
ett hotell i Petersburg ndde henne mitt hrunder och grep henne hrt,
varjmte det gav anledning till nya skandalskriverier i den franska
pressen, som alltsedan Isadoras sovjetengagemang varit henne gramse och
ftt allmnheten med sig. D och d lyste som en hoppets stjrna ngon
flyktig mjlighet till ekonomiskt understd, som skulle stta henne i
stnd att ter starta den skola, som var hennes livs stora id. Men
hoppet blev aldrig verklighet. Hennes grandseigneuraktiga generositet
och flotthet frnekade sig aldrig, lika litet som hennes absoluta
ofrmga att rra sig med pengar. Hade hon ngon gng ett par hundra
francs, frsvunno de oundvikligen i form av presenter till ngon fattig
vn eller ett champagnelag p Isadoras balkong p Htel Negresco i
Nizza, dr hon lyckats frm hotelledningen att med beundransvrt
tlamod i veckor och mnader fylla hennes behov utan en antydan om
betalning.

Den desdigra 14 september 1927 hade Isadora verenskommit med en ung
italienare om en provkrning p kvllen i hans lilla bil, fr vilken
hon fattat starkt tycke -- liksom ocks fr dess gare. Hennes vninna,
Mary Desti, med vilken hon bodde p hotellet, hade onda aningar om en
frestende olycka och frskte vertala Isadora att icke ka ut. Men
frgves. Nr italienaren p utsatt tid infann sig, virade Isadora sin
stora rda sidenschal kring halsen ett par gnger och dansade ut ur
huset ned till bilen. Just nr hon skulle stiga in i densamma, vnde
hon sig om, vinkade t Mary Desti och en vn, som stodo vid porten, och
ropade skmtsamt:

-- _Adieu, mes amis, je vais  la gloire!_

Det blev hennes sista ord. I nsta gonblick hade bilen satt sig i
gng. Mary Desti, som sg att Isadoras rda schal fallit ned och
slpade utefter bilens sida, ropade hgljutt: -- Din schal, Isadora, ta
upp schalen! -- Nsta sekund hade bilen stannat, som de bgge vnnerna
trodde, fr att Isadora skulle kunna dra in schalen. De nrmade sig
bilen och sgo, att Isadoras huvud fallit framt -- nnu ett gonblick
-- och italienaren for ned ur bilen, skrikande som besatt: -- Jag har
ddat henne, jag har ddat henne!

Det befanns, att schalens lnga fransar, och ven en del av sjlva
schalen snott in sig i bilens bakhjul samt, nr bilen rullade framt,
stramat till och ryckt Isadoras huvud framt med en hftig knyck. Dden
hade gjort sitt arbete vl -- i brkdelen av en sekund hade den strypt
henne, brckt hennes nacke och krossat halspulsdern.

Halva Rivieran frsamlades i den blomsterprydda, med vaxljus upplysta
studion, dr den dda vilade. Inom ngra dagar frdes liket till Paris
-- kistan var tckt med den stora purpurfrgade sammetsmantel, som
Isadora brukat bra, nr hon dansade Chopins Begravningsmarsch och
Liszts "Les Funerailles". I Paris, i krematoriet p Pre Lachaise,
verlmnades Isadora Duncans jordiska kvarlevor t elden. Hennes urna
str i kolumbariet tillsammans med tv sm urnor, brande namnen
"Deirdre", "Patrick".

M. L.



