'Orestes' av Axel Gabriel Sjstrm r Projekt Lnnrots utgivelse nr 1733.
E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden, varfr vi
inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till e-bokens
anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




EURIPIDES' ORESTES

fversatt af

Axel Gabriel Sjstrm





Helsingfors,
hos J. C. Frenckell & Son,
1843.






                         L. B. S.

      Sequimur textum Editionis Stereotypae, Lipsiae,
      ex officina Caroli Tauchnitii, anno 1828 editae.



PERSONERNE:

 ELEKTRA.
 HELENA.
 HERMIONE.
 KHOREN.
 MENELAOS.
 TYNDAREUS.
 PYLADES.
 SNDEBUDET.
 PHRYGIERN.
 APOLLON.



ELEKTRA.

    Ej finns s vdligt ngot ord, att tala ut,
    Ej lidelse, ej gudaskickadt olycksfall,
    Att ej dess brda menskans lynne lyftade.
    Ty han, den slle, -- ej hans de hnar jag --
    Zeussonen sjelf, som folket pstr, Tantalos,                 5
    Rdd fr den hll, som p hans hjessa reser sig,
    I luften svfvar, lidande en sdan npst, --
    S sgs -- derfr, att han mot gudar, menska blott,
    tnjutande gemensamt bords utmrkelse,
    Ej tand fr tunga hll, som otck krmpa r.                 10
    Han t Pelops var far, och Atreus Pelops' son,
    t hvilken Klotho p sin slnda tvinnade
    Tvedrgt, att krig emot Thyestes, egen bror,
    Tillstlla; dock, hvi repa upp hvad tigas br?
    Nu drap hans barn, och dem p bordet bar Atreus.             15
    Af samme Atreus -- med det andra tiger jag --
    Var store, om han stor br heta, Agamemnon son,
    Och Menelaos af en Kretisk mor, Aerope.
    Nu ktar sin af gudar hatad Helena
    Drott Menelaos; Klytaimnestras bdd, den beryktade           20
    Hos de Helleners folk, Agamemnon vljer sig.
    Men jungfrur tre af samma qvinna fddes vi,
    Khrysothemis, Iphigeneia och Elektra -- jag --
    Och brodren vr, Orestes, af en brottslig mor,
    Som, kastande omkring gemln en grnsls duk,                25
    Gaf honom dden; hvi? att sga icke hfs
    En jungfru; folket dmma m i tvistig sak.
    Hvi skulle jag ock Phoibos klaga an fr vld?
    Men han Orestes rdet gaf, att sl sin mor
    Ihjl, som ej hos alla honom ra gr.                        30
    Nu drap han, och hrsammade allts en gud.
    Och jag var med om mordet, jag, fr qvinlig del,
    Och Pylades, som jemte oss utfrde det;
    Alltsedan trd af grslig sjukdom sjukas nu
    Orestes, stackars man, och strckt p bdd                   35
    Han ligger, och af modrens blod i raseri
    Han jagas fram; men Eumeniderna jag rds
    Vid namn benmna; som med skrck hans sinne fyllt.
    Ren detta r den sjette dagen, sen i eld
    Hans moders kropp, den mrdades, sin rening fick.            40
    Och mellertid han ingen mat i munnen tog,
    Ej gaf sig ngot enda bad; men svept uti
    Sin mantel, hvar gng sjukdomsqvalen lindring ge,
    Han grter sansad, stundom ifrn bdden upp
    Han springer snabb, likt flen ifrn oket lst.              45
    Och Argos har beslutit, att ej under tak,
    Och ej vid brasan ta oss mot, ej tala till
    Oss modermrdare, om hvilka just idag
    Argeiers stad hgtidligen skall flla dom,
    Om man oss bda tv till dds nu stena br,                  50
    Om med ett slipadt svrd man nalkas br vr hals.
    Dock hafve vi ett hopp nnu, att icke d:
    Ty Menelaos ifrn Troia kommit hem,
    Och fyllande med flottan hamnen Nauplia,
    Han ligger hr vid stranden, redan lngre tid                55
    Frn Troia jagad hafven kring; men Helena,
    Den olycslla, passande p nattens stund,
    Att hon ej, sedd om dagen vandrande, af dem
    Som sner mist vid Ilios, stenades ihjl,
    Han snde hit frut till oss. Derinne nu                     60
    Sin syster grter hon, och bsets olycksfall.
    En vederqvickelse i smrtorna hon har likvl:
    t jungfrun, lemnad qvar, d hon till Troia drog,
    Hermione, som gaf t moder min, att fostras upp,
    Sjelf Menelaos, bringande frn Sparta hit;                   65
    t henne gldes hon, och glmmer sorgen bort.
    Hr blickar jag t hvarje stig, ifall jag fr
    Se Menelaos komma; ty vi st minsann
    P svaga ben, sframt ej genom honom vi
    Bli rddade: olycligt hus r hjelpls ting.                  70

HELENA (trdande ur palatset).

    O Klytaimnestras dotter du, och Agamemnons,
    Elektra, du som jungfru gtt ren lnge nog,
    Hur har du, arma qvinna, och din bror ocks,
    Stackars Orestes, blifvit modermrdare?
    Af ngra ord till dig ej brottbeslas jag,                   75
    Som upp Phoibos vlfver syndens hela skuld.
    Likvl jag suckar fver Klytaimneatras lott.
    Min systers, hvilken, sedan jag till Ilios
    For hdan, som jag for, uti vansinnig stund,
    Jag icke sett; nu fvergifven klagar jag.                    80

ELEKTRA.

    O Helena, hvad sga dig, som skdar sjelf
    Uti olyckan kastad Agamemnons son?
    Och smnls jag invid den usles dda kropp,
    Ty dd han r, och andas knapt det minsta mer,
    Hr sitter; dock hans ofrd ej begabbar jag.                 85
    Lycksalig du, lycksalig fven din geml,
    J, som till oss i ndens stunder hafven lndt!

HELENA.

    Hur lnge lg han redan strckt p denna bdd?

ELEKTRA.

    Ifrn den stund sin moders blod han rinna lt.

HELENA.

    Den uslingen! och modren, ack, hur hon frgicks!             90

ELEKTRA.

    S r det mellertid, och han har kmpat ut.

HELENA.

    Sg, fagra m, vid gudar, vill du lyda mig?

ELEKTRA.

    Invid min broders bdd jag nu upptagen r.

HELENA

    Vill till min systers grafvrd du begifva dig?

ELEKTRA.

    Du menar till min moders? sg ocks, hvarfr?                95

HELENA.

    Att gjuteoffer bra och frn mig en lock.

ELEKTRA.

    r ej din rttighet, att g till vnners graf?

HELENA.

    Fr de Aigeiers folk att visa mig jag blygs.

ELEKTRA.

    Sent ngrar du, som hemmet nesligt fvergaf.

HELENA.

    Rtt sagdt, men emot mig likvl ej vnligt sagdt!           100
ELEKTRA.

    Hvad blygsel har du d fr Mykenaierna?

HELENA.

    Jag fdren rds till dem, som dtt vid Ilios.

ELEKTRA.

    Rtt hrdt! I Argos gr du genom allas mund.

HELENA.

    Gr mig tillviljes nu, och bort all fruktan lgg!

ELEKTRA.

    Ack nej! min moders graf jag kan omjligt se.               105

HELENA.

    Att frnorna det bure dit, ju vore skam.

ELEKTRA.

    Hvi snder du ej dottren din, Hermione?

HELENA.

    I stora sllskap hfves jungfrur ej att g.

ELEKTRA.

    Hon t den dda s umgllde modersvrd.

HELENA.

    Rtt sade du, min flicka, och jag lyder dig.                110
    Och snder egen dotter dit; ty rtt du sagt,
        (ropande int palatset)
    Kom ut, mitt barn, Hermione, kom ut pstund!
        (Hon uttrder.)
    Tag gjuteoffret hr i hndren, och min lock.
    Och gende till Klytaimnestras graf dermed,
    Lgg hningsmjlken der och korpsvart lock,                 115
    Och stende p kumlets spets sg dessa ord:
    "Dig gjuteoffret systren Helena hembr,
    Hon som ej vrden nalkas trs, och fruktar fr
    Argeiska folket." Och vlvilligt hjertelag
    Bed henne hysa emot mig och dig, och min geml,             120
    Och de oslla tv, dem gud frgjort.
    Men hvad mig egnar, ssom syster vrda om,
    De sknker man t dda ger, utlofva ock.
    G nu, mitt barn, och skynda dig, och nr du gjort
    Ditt gjuteoffer, tnk p snarlig terkomst!                 125

        (begge aftrda.)

HELEKA (ensam)

    Ack, sknhet, hur du mycket ondt bland menskor gr,
    Men rddar dem, som dig besitta dygdesamt!
    J sgen ju, hur hon hrspetsen klippte af.
    Att skona fgringen; hon samma toka r.
    M gudarne dig hata, som du strtat mig,                    130
    Och honom hr, och Hellas! ve mig, usla, ve!
        (Khoren nalkas.)
    Der komma desse, stds uti min bittra grt
    Deltagarinnor; blott de nu ur smnen ej
    Den lugne vckte, och ur gat pressa trn
    Fr mig, enr jag ter brodren rasa ser.                    135
    O J krlskeliga mr, med sakta fot
    Er nrmen! bullren icke! ej hr vare stoj!
    Frty er vnskap r mig angenm, men dock
    Olycka vore, om min broder vaknade.
    Stilla, stilla! mjuka steg med kngorna | Str. 1            140
    Tagen, och stojen ej, buller ej vare hr!
    Viken hrifrn fjerran,
    Fjerran frn bdden hans!

KHOREN.

    Se, jag hrsammar.

ELEKTRA.

    Ack, ack, som pipans andedrgt                              145
    Ur fina rret, s vare, min vn, din rst!

KHOREN.

    Vlan, s stilla som herdepipans
    Min stmma r.

ELEKTRA.

                   Rtt s!
    Trd fram, trd fram, kom stilla hit,
    Kom stilla hit, och gif besked, hvarfr                     150
    J ndtligen komne ren.
    Ty lnge redan p sin bdd han ligger.

KHOREN.

    Huru r det? Lt oss veta, du goda! | Motstr. 1.

ELEKTRA.

    Hvad de m jag nmna, och hvad olyckslott?
    Han andas nnu,                                             155
    Med korta suckar.

KHOREN.

    Ack, den olycklige!

ELEKTRA.

    Du mrdar honom, om du rr hans gonlock.
    Som ljufvaste lisa i smnen finna.

KHOREN.

    Den arme, genom gudasnda nidingsverk! den usle,            160
    genom hjertqval!

ELEKTRA.

    Ve, ve, frderf uttalte den frderflige,
    Ultalte, d min moders mord,
    Det afskyvrda,
    Frn Themis' trefot bjd orakelguden.                       165

KHOREN.

    Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.

ELEKTRA.

    Du honom med ditt skri, osl-
    la, har nu ur smnen vckt.

KHOREN.

    Jag tror han sofver nnu.

ELEKTRA.

    Vill du ej frn oss, frn borgen                            170
    Strax tillbaka, slutande ditt oljud,
    Vnda foten hn?

KHOREN.

    Han sofver.

ELEKTRA.

    Rtt du sade.

KHOREN.

    Heliga, heliga natt, Str. 3.
    Smngifvarinna t mngplgiga menskor,                      175
    Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingad
    Till Agamemnons palats;
    Ty af bekymmer, och olycksfall
    Vi frdas, vi das ut.

ELEKTRA.

    J stojen n.                                                180

KHOREN.

                  O nej!

ELEKTRA.

                         Tyst, tyst
    Om du frn bedden trder, slutande
    Din muns tumult, du goda, honom sknker
    den stilla gldjen utaf smnens ro.

KHOREN.

    Sg oss, hvad slutet p allt detta blir? | Motstr. 2.

ELEKTRA.

    Dden blir det, och hvad eljes? Ingen                       185
    Matlust han numera har.

KHOREN.

    Hans slut r gonskenligt.

ELEKTRA.

    Oss har Phoibos offrat upp.
    Fordrande ett styggt, frbjudet blod
    Af mor, som drap vr far.                                   190

KHOREN.

    Rtt s; men rysligt dock!

ELEKTRA.

    Ddad r, ddad r du | Motstr. 3.
    Huldaste moder, som dde
    Fader min, och oss bda, barnen dina.
    Ja, vi frhrjats, frhrjats, som skuggor,                 195
    Ty bland dda du r, och mitt lifs
    dlare del bortflyktar
    Under suckar och hjerteqval,
    Under nattliga trar. Men ofrmld,
    Ve, och barnls, ack, min lefnads dar                       200
    Stds olycklig jag slpar fram.

KHOREN.

    Stig nrmare, Elektra, jungfu min, och se.
    Att ej din broder der m d, frrn du vet.
    Ty ej hans alltfr lnga ro behagar mig.

ORESTES (vaknande.)

    Ack, smnens vederqvickelse, min krmpas bot,               205
    Hur ljufvelig du nalkats mig i rtter stund?
    Ack, hga Glmska af olyckorna, hur vis.
    Hur nskansvrd gudinna fr bengslade!
    Men hvarifrn r jag vl kommen hit, och hur?
    Ty sen jag vettet miste, fordom ej jag minns.                210

ELEKTRA.

    Krlsklige, hur har din smn ej fgnat mig!
    Sg, vill du att jag fattar dig och lyfter upp?

ORESTES.

    Tag, alltfr gerna tag, och frn min stackars mund.
    Frn mina gon torka tjocka svettens drgg.

ELEKTRA.

    Se, ljufligt r det vrfvet, och jag vgrar ej,             215
    Att om min broder taga vrd med systershand.

ORESTES.

    Med sida sida understd, och tofvigt hr
    Stryk undan, ty med gonen jag fga ser.

ELEKTRA.

    O stackars hufvud med de skrumpna lockarna,
    Hur har du ej frvildats af vrdslsad ens!                 220

ORESTES.

    Mig luta ter mot min bdd! Nr raserit
    Gtt fver, knner jag mig svag och orkels.

ELEKTRA.

    _Minnsann fr sjuklingen r kr dess hvilobdd,
    En rtt olustig ting, men ndig mellertid_.

ORESTES.

    Res mig igen, och lt mig strcka kroppen ut.               225

KHOREN.

    _En kinker r den sjuke, af frlgenhet_.

ELEKTRA.

    Sg, om du fttren emot marken foga vill,
    Och ndtlig ta ett steg? Omvexlingen r ljuf.

ORESTES.

    Rtt gerna; -- ty det liknar sig till helsa dock,
    _Och skenet r rtt bra, fast lngt frn sanningen_.        230

ELEKTRA.

    Hr hvad jag nu dig, bste broder, sga vill,
    Slnge dig Erinnyerne lemna sans.

ORESTES.

    Hvad nytt allis? r det till godo, tack derfr.
    r det till ondo, har jag ren olyckor nog.

ELEKTRA.

    Vet Menelaos kommen r, din faders bror;                    235
    I Nauplia han sina skepp fr ankar laggt.

ORESTES.

    Hvad nu? Kom trst i mina och i dina qval,
    Vr anfrvandt, och hos vr far i mycken skuld?

ELEKTRA.

    Han kommen r, -- du lita kan p mina ord --
    Och bringar Helena frn Troias murar med.                   240

ORESTES.

    Om han allena rddats, vore han mer sll.
    Men bringar han sin maka; med stor skam han kom.

ELEKTRA.

    Fr klick bermligt fdde Tyndareus ett par
    Af dttrar, och vanryktadt uti Hellas' bygd.

ORESTES.

    Var du de styggor olik; ty det unnes dig.                   245
    Och prata icke endaat s, men tnk jemvl!
        (brjar rasa.)

ELEKTRA.

    Ve mig, o broder, hur ditt ga vlfver sig!
    Och knapt vid sinnen, blef du genast rasande.

ORESTES.

    O moder, jaga ej -- jag ber dig -- mot mig s
    De blodbeslade, ormlika qvinnorna!                         250
    Ty sjelfve nog, ack, sjelfve de kringlpa mig.

ELEKTRA.

    Min stackars broder, hll dig stilla i din badd;
    Ty intet ser du af hvad du dig skda tror.

ORESTES.

    O Pboibos, de hundgde rna drpa mig,
    Vildblickige prestinnor i tartarens djup.                   255

ELEKTRA.

    Jag dig ej slpper. Fltande kring dig min arm,
    Jag hindrar dig, att hoppa dina olyckshopp.

ORESTES.

    Mig slpp! du sjlf, ibiand Erinnyerna en,
    Mig kramar, fr att i tartaren slunga ned.

ELEKTRA.

    O, ve mig arma! hvarifrn skall hjelp jag f?               260
    Ty begge ha vi samkat p oss gudars harm.

ORESTES.

    Hornbgen gif mig, sknken af oraklets gud,
    Hvarmed han mig Erinnyerna jaga bjd,
    Ifall med raseri de skulle skrmma mig.

ELEKTRA.

    Kan vl en gud bli srad utaf menskohand?                   265

ORESTES.

    Sframt han ej frn mina gon drager hn.
        (till Erinnyerna)
    Ha, hren J, och sen J ej de vingade.
    Frn sker bges strng afskjutna pilarna?
    Ah, ah, hvi drjen J? t ethern svingen upp.
    P vingarna; anklagen Phoibos' gudasvar!                    270
        (ngot sansad.)
    O ve, hvi ngslas jag, och hjer suck p suck?
    Hvarthn, hvarthn ha frn vr bdd vi irrat nu?
    Ty efter dyningen jag lugn nu ter ser.
    Hvi, syster, grter du, och hljer dig i dok?
    Jag blygs, att med dig dela mina hjerteqval,                275
    Och genom mina krmpor gifva jungfrun sorg.
    Fr mina nidingsvrf ej du frtvina m;
    t dem ditt bifall sknkte du; men jag utgjt,
    Vr moders blod; och Loxias anklagar jag,
    Som, manande till aldrarysligaste brott,                    280
    Med orden mig frtjuste, men i saken ej.
    Jag menar, att om jag min far, lifslefvande
    Tillfrgat, om jag borde drpa moder min?
    Med trgen bn han hndren strckt mot sonens skgg,
    Att icke stta svrdet sitt i modersbarm.                   285
    Ifall ej han tillbakavunne lifvet s,
    Men jag, oslle, blefve ml fr dessa qval.
    Derfr afslja dig, min bsta syster, nu,
    Och afst ifrn grt, nsknt olycklige
    Vi re; och hvar gng du mig misstrsta ser,                290
    S hejda du mitt hrda sinnes nederlag,
    Och trsta mig; men nr du ter suckar sjelf,
    D tillhr oss, att trda fram, och rda dig.
    Ty sdant bistnd vnnen sknt t vnnen ger.
    Nu, stackars syster, g du i palatset in,                   295
    Strck ut dig, gif t smnen smnlst gonlock,
    Och tag dig mat, och dig ocks i bad begif.
    Ty om du lemnar mig, om af entrgenhet
    drar dig sjukdom, r med oss frbi. Du r
    Mitt enda std; och -- som du ser, ej annat finns.          300

ELEKTRA.

    O nej, med dig jag ville gernast bde d,
    Och lefva. S r saken; om du doge bort,
    Hvad gr jag? huru, ensam qvinna, rddas jag,
    Vnnls, brorls och faderls? Men nskar du,
    M detta ske! ndock mot bdden luta dig!                   305
    Och hvad dig utur sngen drefve, skrmde upp,
    Ej akta srdeles, men drj hos dynorna!
    Ty fast du ej r sjuk, men endast sjukas tycks,
    Bekymmer vckes derutaf och rdlshet.
        (aftrder.)

KHOREN.

    O ve, ve! | Stroph,                                         310
    Snabbfotade och bevingade,
    Hga gudinnor, er,
    Som frjdtomt ste besitten bland
    Trar och jemmer,
    Svarthyige Eumenider, som kretsen                           315
    Vida ethern igenom, krvande
    Hmd p blodskuld, hmd p hvart modermord,
    Eder anropar jag, eder anropar jag:
    Nu Agamemnons son tillstdjen fr-
    gta sitt raseri, det vilda.                                320
    Stormande! Hvad olycksqval
    Dig, usle, drabbade, till undergng.
    Sen du oraklet tog emot, som Phoibos
    Ifrn sin trefot gaf i gudalunden,
    Der jordens medelpunkt sgs gmd.                           325
    O Zeus, Zeus | Motstr.
    Barmhertighet, hvar? O hvad blodig
    Strid, som nu frestr
    Dig, usling, gripande dig an; och trar
    Mnga med trar                                             330
    Skall bland Erinnyerna ngon, som hitbr
    Din moders blod, och dig vansinnig gr!
    Derfr veklagar jag, derfr veklagar jag.
    Den stora lyckan ej bland menskor trifves.
    Se, seglet p den snabba bt.                               335
    Hur det af stormen-snderrifves:
    S lyckan ds, tills sista spillren drifves
    Af qvalens strtvg, under jemrens grt.
    Ty hvilken annan tt tillfrene,
    n den, som genom gudsgifterml                             340
    Frn Tautalos hrstammar, har jag vl vrda bordt?
        (Menelaos kommer.)
    Se, der har vi kongen, der kommer
    Menelaos, vr drott, af sin praktskrud
    Genast igenknd,
    Att han af Tantaliderna en r.                              345
    O du, som med tusenskeppiga flottan drog
    Till Asiens kust,
    Hell dig, du lycka och framgng haft,
    Och lyktat med gudarnes hjelp ditt vrf!

MENELAOS.

    O kongaborg, dels jag med frjd dig terser,                350
    Frn Troia lnd, och dels jag suckar vid din syn,
    Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snrjdt
    Jag aldrig nnsin mera sett ett annat hus.
    Ty Agamemnons den ren jag veta fick,
    Och huru han af egen maka mrdades.                         355
    D jag tog hamn vid Malea; ur vgorna
    Sjmnnens siare frkunnade det mig,
    Lgnlse guden, sparn Glaukos, Nereus' son,
    Som gonskenligt steg ur sjn, och ordade:
    "O Menelaos, mrdad ligger broder din,                      360
    Besviken af sin egen makas sista bad!"
    Det trar kostade mig sjelf och mina mn,
    Rtt mnga. Nr jag sen betrdde Nauplias jord,
    Och ren min maka hade hitt kosan vndt,
    Nr jag Orestes redan, Agamemnons son,                      365
    Mig trodde sluta f i famn, och modren hans
    I frid och frjd, af fiskarfolket hrde jag
    Om Tyndareiska dottrens gudalsa mord.
    Och nu, hvar r han? sgen mig, J unga mr,
    Hvar Agamemnons son, som detta brott begick.                370
    Han var ett barn i Klytaimnestras armar n,
    D denna borg jag lemnande, till Troia drog,
    Att jag ej honom, om jag sge, knde nu.

ORESTES.

    Jag r Orestes, Menelaos, som du skt.
    Ock gerna jag fr dig mitt brott bertta vill.             375
    Frst dina knn jag vidrr, hjelpbegrande,
    Och hjer bnen, utaf ingen qvist bestyrkt:
    Ack, rdda mig! I lycklig stund du kommen r.

MENELAOS.

    Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skdar jag?

ORESTES.

    Rtt sagdt! fr qval jag lefver ej, men dager ser.          380

MENELAOS.

    O, hur din lock r vild och tofvig, arme man!

ORESTES.

    Min anblick ej, men mina brott besla mig.

MENELAOS.

    Utur frtorkadt ga hiskligt stirrar du.

ORESTES.

    Min kropp r hn, men namnet terstr likvl.

MENELAOS.

    Hur ofrmodlig synes mig din missgestalt!                   385

ORESTES.

    Min olyckslla moders baneman r jag.

MENELAOS.

    Jag hr; men uppskjut sdant prat en liten stund.

ORESTES.

    M ske! men gud mot mig r rik p lidanden.

MENELAOS.

    Hvad gr t dig? hvad krmpa bringar dig frderf?

ORESTES.

    Medvetandet, att jag frskrckligt handlat har.             390

MENELAOS.

    Hvad nu? -- _Vist tydligt r, men ej otydligt ord_.

ORESTES.

    Frnmligast den ngest, som frder mig.

MENELAOS.

    Svr r guds skickelse, men botelig ndock.

ORESTES.

    Och raseriet r min mors blodshmnare.

MENELAOS.

    Nr brjade du rasa s? hvad dag var det?                   395

ORESTES.

    D jag i kummel bddade min stackars mor.

MENELAOS.

    Hemkommen, eller sittande vid blet qvar?

ORESTES.

    P vakt om natten; att ej benen stules bort.

MENELAOS.

    Var ngon annan med, som understdde dig?

ORESTES.

    Jo, Pylades, som stod mig bi vid modermord.                 400

MENELAOS.

    Af hvilka skrckgestalter qvljes du sder?

ORESTES.

    Tre flickor, nattligt hemska, tycker jag mig se.

MENELAOS.

    Din mening vet jag, men ej vill jag nmna dem.

ORESTES.

    De heliga! din bildning hindrar dig frn slikt.

MENELAOS.

    For modermordets skull de s anfkta dig?                   405

ORESTES.

    O ve de qval, som flja mig, elendige!

MENELAOS.

    _Ej grsligt r, att de f straff, som grsligt gjort_.

ORESTES.

    Men hela skulden kan jag skjuta bort frn mig.

MENELAOS.

    Upp din faders dd? -- det vore obetnkt.

ORESTES.

    Mig Phoibos sjelf befallt, att modren sl ihjl.            410

MENELAOS.

    Han r allts okunnig, han, om dygd och rtt.

ORESTES.

    Vi lyde gudarna, ehvad, ock ro gudarne.

MENELAOS.

    Orakelguden dock ej lindrar dina qval?

ORESTES.

    _Han rnar_. Sdan r ju gudarnes natur.

MENELAOS.

    Hur lnge r, sen moder din ej andades?                     415

ORESTES.

    Den sjette dagen gr; dess bl r varmt nnu.

MENELAOS.

    Hur snart gudinnorne utkrfva modrens blod!

ORESTES.

    Vis man jag ej, men verklig vn till vnner r.

MENELAOS.

    Hvad btar dig, att du din fader hmnades?

ORESTES.

    n ej; men drjsml kallar jag frsumlighet.                420

MENELAOS.

    Hur r i sta'n din stllning, sen du detta gjort?

ORESTES.

    Vi hatas s, att ingen mer oss talar till.

MENELAOS.

    Har du ej, enligt lag, tvtt bloden frn din hand?

ORESTES.

    Jag stnges ut, ehvart jag gr, frn alla hus.

MENELAOS.

    Ho r bland medborgsmn, som jagar dig ur land?             425

ORESTES.

    Olax, att glda gammalt agg mot fader min.

MENELAOS.

    Jag allt forstr: Palamedes' dd hemsker dig.

ORESTES.

    Deri har jag ej del; utaf de tre jag ds.

MENELAOS.

    Hvad mer? utaf Aigisthos' vnner ngon visst?

ORESTES.

    De mig anstta, hvilka staten lyder nu.                     430

MENELAOS.

    n Agamemnons spira, lemnar staten den t dig?

ORESTES.

    De som ej oss tillstdja ens, att lefva mer.

MENELAOS.

    Hvad rna de, som du mig skert sga kan?

ORESTES.

    P denna dag skall domen fllas fver oss.

MENELAOS.

    Att g i landsflykt? ddas eller icke d?                   435

ORESTES.

    Att blifva stenade af medborgsmn ihjl.

MENELAOS.

    Hvi flyr du ej, och hastar bortom landets grns?

ORESTES.

    Vi re stngde rundtomkring af vpnadt folk.

MENELAOS.

    Enskildt af egna fiender? af Argisk hr?

ORESTES.

    Af alla borgrarne, att jag m d: kort sagdt!               440

MENELAOS.

    Elndige, som bragtes till det yttersta!

ORESTES.

    Till dig mitt hopp om rddning utur nden str.
    Men d du lycklig kommit till olyckliga,
    S gif t dina vnner af din lycka med,
    Och framgngen fr egen rkning ej behll!                  445
    Men tag ocks i vedermdorna din del,
    Och fadrens ynnest glda emot dem, du br.
    _Ty namnet blott, men saken ej de vnner ha,
    Som ej uti olyckorna sin anpart ha_.

        (Tyndareus synes komma.)

KHOREN.

    Der stapplar upp lderdomlig fot, minsann,                 450
    Svartmantlad Spartiaten Tyndareus hitt,
    Med hret klippt p sorgeart, fr dottrens skull.

ORESTES.

    Jag r frlorad, Menelaos! -- Tyndareus
    Till oss sig nrmar, han hvars gon aldramest
    Jag blygs att mta, sedan detta blivit gjordt.              455
    Ty han mig fostrade som litet barn, och mig
    Med mnga kyssar hljde; Agamemnons son
    Kringbrande p armarna, och Leda med.
    Mig rande likt sjelfva Dioskurerna.
    Och dessa tv jag, arma hjerta, arma sjl,                  460
    Ej vl har vedergllt. Hvar finna mrker nog.
    Att gmma anletet? Hvar moln, att framfor mig
    Jag stlla m, och undg gubbens skarpa blick?

TYNDAREUS.

    Hvar kunde jag vl rka f min dotters man,
    Menelaos? Ty p Klytaimnestras graf d jag                  465
    Mitt offer gjt; jag hrda att till Nauplia
    Han med sin maka kommit, rddad ndtligen,
    Ledsagen mig; ty vid hans hgra sida jag
    Vill st och helsa, skdande sentida vn.

MENELAOS.

    Hell, gamle, dig, hvars kta lger delte Zeus!              470

TYNDAREUS.

    Hell fven, Menelaos, dig, min anfrvandt!
    Ve! Bittert r, att menskan ej sin framtid vet!
    Se ormen modermrdarn, framfr borgen der.
    Hur kranka blixtar ljunga i hans blick, min pest!
    Menelaos, talar du dock med den smittade?                   475

MENELAOS.

    Hvi s? Han r ju ttling af mig lsklig far.

TYNDAREUS.

    Just han, som fdd af sdan far en sdan vardt?

MENELAOS.

    Han fddes dock; och br i nden vrdad bli.

TYNDAREUS.

    Barbar du blivit, bland barbarer lnge drjd.

MENELAOS.

    Hellenisk r den sed, att ha om slgten vrd.               480

TYNDAREUS.

    Den ock, att fver lagarna ej vilja st.

MENELAOS.

    Hvad ndtvng r, r slafveri bland vise mn.

TYNDAREUS.

    Hll dig vid detta, du; jag skall ej hlla mig.

MENELAOS.

    Ja, vreden r med dig, och ovis lderdom.

TYNDAREUS.

    Hvad strid om vishet kunde fr hans skull oppst?           485
    Om alle inse klart, hvad rtt r, och hvad ej,
    Ho finns bland ddliga mer oklok d, n han?
    Han som om rttvisan ej tog den minsta vrd,
    Och till Helleners samfundslag ej vnde sig.
    Ty sedan Agamemnon andats ut sitt lif,                      490
    I hufvudet utaf min dotter slagen, -- ack,
    Ett skndligt brott, som jag ej nnsin gilla skall!
    Fr blodskuld henne frst han hade stmma bordt,
    Och krfva laga straff, och jaga modren sen
    Ur huset. Fromt i nden d han sig betett,                  495
    Och sig vid lagen hllit fast, rttskaffens son.
    Nu med sin moder han i samma ofrd gick.
    Ty prfvande med skl, att hon en brottsling var,
    Sjelf mera brottslig blef han, som sin moder drap.
    Dig, Menelaos, om en sak jag sprja vill:                   500
    Ifall en viss af kta makan banen fick,
    Och dennes son sin moder sloge ock ihjl,
    Och mordet dennes ttling vidare med mord
    Umgllde, sg, hvar toge vl d brotten slut?
    Rtt var af fordne fder denna lag bestmd:                 505
    De ej tillstadde ngon trda infr sig,
    Ej heller sig till mte, som utgjutit blod;
    Men med frvisning straffade, och drpte ej.
    Ty eljes skulle mord dock stds vidlda en,
    Som hnderna nedslat aldrasist med brott.                  510
    Gudlsa qvinnor allesamman hatar jag,
    Och frmst min dotter, som sin egen make drap;
    Ock Helena, din hustru aldrig rosar jag,
    Ej talar till ens; gillar icke dig, som drog,
    Fr illaartad qvinnas skull till Troias flt.               515
    Allt hvad jag kan, jsg kmpa vill fr lagens helgd,
    Och slut p detta vilddjurslif och blodbestyr
    Jag gra skall -- som stds frder land och stad,
        (till Orestes.)
    Frty hvad hade du fr hjerta, usling, d
    Nr barmen blottade fr dig, bnfallande                    520
    Din egen mor? Jag sjelfva brottet icke sett,
    Och gubbens ga smlter dock i trar bort.
    En sak iallo stmmer in med mina ord:
    Hos gudar hatad, du fr modrrmord fr npst,
    Af faser jagad kring och raseri, Behfs                     525
    Vl hra vittnen, d jag saken skda kan?
        (till Menelaos.)
    Att du det vete, Menelaos, gudarna
    Emot ej handla, honom ej att hjelpa sk!
    Men tillt, att han stenas m af medborgsmn
    Och Spartas jord betrd ej eljes med din fot.               530
    Min dotter visserligen lagligt ddad vardt,
    Men ortt var det, att hon dog fr dennes hand.
    Jag i allt frigt skapades lycksalig man,
    Men ej hvad rrer dttrarna: -- deri oslt.

KHOREN.

    _Hur afundsvrd, eho i barnen lycklig var,                   535
    Och inga srdeles bekymmer samkade!_

ORESTES.

    Ack, gamle man, jag rdes yttra ord fr dig
    I sak, der jag dig krnka mste in i sjln.
    Jag gudls r, fr det jag mrdade min mor,
    Gudhrsam, under annat namn, fr fadrent hmd.              540
    Tag endast bort din lderdom, som mina ord
    Tillhinders r, och ur min talan skrmmer mig,
    D r p vg jag genast. Nu jag rds ditt hr.
    Hvad borde jag vl gra? Stt nu tv mot tv!
    Min far mig aflade; din dotter fdde mig;                   545
    Hon kren var, som tog af annan fret mot.
    Och utan far lr vl ej nnsin finnas barn.
    Jag mente derfr, att jag lifvets upphofsman
    Mer vrna bordt, n henne, som mig fdan gaf.
    Allts -- din dotter; -- ty min mor jag sga blygs,         550
    Med egen brllopsvisa, men ej vlbetnkt,
    Betrdde ann mans bdd; mig sjelf det glla skall,
    D jag om henne talar slemt; -- jag mste dock.
    Aigisthos var den dolde maken i vrt hus,
    Och honom drap jag, offrande min mor jemvl.                555
    Frfvande visst brott, men hmnande min far.
    Hvad angr hotelsen, att man br stena mig,
    S hr mig, hur jag hela Hellas gr en tjenst!
    Ty komme hustrurna till sdan dristighet,
    Att drpa sina mn, och taga tillflygt sen                  560
    Till barnen, tiggande om nd med blottad barm,
    D sge de fr intet an, att maken sl,
    Af frevndning, hurudan som helst. Har jag nu --
    Som du tror -- gjort brott, jag ock gjort slut p slikt.
    En hatad mor medrtta jag afdagatog.                        565
    Som egen make, stadd p hrfrd hemifrn.
    Anfrare fr samteliga Hellas' folk,
    Frrdde, och ej okrnkt hll hans kta sng.
    Och nr hon brottet insg, hon sig dock ej straff
    Plade, utan fr att slippa ansvarsfri,                     570
    Misshandlade min hulda far, och slog ihjl.
    Vid gudarna, dock ej jag borde gudar nmnt
    I dom om mordsak -- hade jag min moders brott
    Med tystnad gillat, o hvad skalle far min gjort?
    Monn ej mig, hatfull, till Erinnyerna sndt?                575
    Sg, eller st vl skyddsgudinnor modren bi.
    Men bist ej den mera frorttade?
    Du allts, gamle man, en brottslig dotters far,
    Du gjort min ofrd; ty af hennes dristighet
    Min far berfvad, modermrdare jag vardt.                   580
    Ser du? Odysseus' maka ej Telemachos
    Ihjlslog, ty hon icke tog sig man p man,
    Och kta sngen i palatset okrnkt blef.
    Ser du? Apollon, som i jordens medelpunkt
    Har ste, och t menskor ger orakelsvar,                    585
    Som vi i allt hrsamme, hvad han sga m.
    Jag, honom ock hrsammande, min moder drap.
    Thy ansen honom gudls nu, och sln ihjl.
    Han syndat har, ej jag; hvad visste jag?
    Monn ej den gud, jag skyller p, nog mktig r,             590
    Att brottet lsa? Hvart vill jag vl flykten ta,
    Om han, som bjd det, ej frn dden rddar mig?
    Sg derfr ej, att icke detta rtt r gjordt.
    Sg, att fr oss, som gjorde, det ej lycksamt var.
    _De hvilkas ktenskap p jorden vl bestr,                 595
    Ha -- slla dar; fr dem, som dock ptok det gr
    Bd' inom hus och utom allt slem nde fr._

KHOREN.

    Stds qvinnorna tillhinders voro skapade
    I sina mnners den, till ofrd blott.

TYNDAREUS.

    D du r trotsig, och ej viker fr mitt tal,                600
    Och svarar upp sdant stt, som srar mig,
    Dessmer du retar mig, att yrka p din dd,
    Som till behagligt tidsfrdrif jag gra vill,
    D jag hitkommit, fr att smycka dottrens graf.
    Jag nu till de Argeiers folkfrsamling gr,                 605
    Och villig, ej ovillig staten eggar jag,
    Att stena dig, och stena systren din ihjl.
    Hon mellertid lngt mer n du sin dd frtjent,
    Hon som dig retat mot er mor, i ronen
    Dig sndande fiendtelig uppmaning stds,                    610
    Berttande hvad hon om Agamemnon drmmt,
    Samt hurusom Aigisthos' brott frhatligt var
    Fr underjordens gudar, -- fven hr olideligt! --
    Tilldess hon tnde huset an med eldls eld.
        (till Menelaos.)
    O Menelaos, dig jag sger, och s gr ocks                 615
    Om dig min fiendskap, min slgtskap ngot r,
    S stt dig ej emot hans dd, mot gudarna,
    Men tillt, att han stenas m af medborgsmn;
    I annat fall betrd ej nnsin Spartas jord!
    Sen du allt detta hrt, gudlsa vnner ej                   620
    Utkora, sttande rttsinnta frn dig bort,
        (till sina mn,)
    Nu bringen oss frn denna borg, J tjenare!

ORESTES (till Tyndareus.)

    G du, att utan afbrott detta tal frn oss
    Till denne gnge, fr din lderdom forskont!
        (till Menelaos.)
    Hvart, Menelaos, styr du kosan i begrundalag nu,            625
    Dubbelt bekymmers dubbla vgar vandrande?

MENELAOS.

    Derom ej bry dig! Grubblande upp en sak,
    Villrdig r jag, hvart jag borde vnda mig.

ORESTES.

    Stll ej i verket nu din tanke, utan hr
    Frst mina ord, och sedan fatta ditt beslut.                630

MENELAOS.

    S tala! Du har rtt; ty _tystnad bttre r
    I vissa fall, n tal, i vissa -- tal n tystnad._

ORESTES.

    S m jag tala nu! men alltid lnga tal
    Framfr de korta glla, och begripas mer.
    Gif mig, o Menelaos, intet af ditt gods,                    635
    Men tergif mig hvad utaf min far du ftt.
    Ej skatter menar jag; -- de skatter, om mitt lif
    Du rddar, ro mig bland alla lskligast.
    Gr jag vl ortt? I min nd jag mste f
    Hvad ortt r af dig. -- Agamemnon ock, min far,            640
    Med ortt Hellas samlande, mot Troia drog,
    Sjelf utan minsta brott, men fr att din gemls
    Oratta handling bota, och frseelse.
    Oss detta ena fr det ena ge du br.
    Min far blottstllde -- s br gra vn fr vn --          645
    Sitt lif fr dig, och kmpade inunder skld,
    Att du tillbaka mtte f din kta hlft.
    Umgll mig allts detta, som du der mottog,
    Och mda dig fr vr skull blott en enda dag
    Och st som rddare, -- ej tio lnga r;                    650
    Vl Aulis tog som offer hulda syster min;
    Jag eftersknker det; ej drp Hermione!
    Ty, d jag r olycklig, ssom nu, br du
    Ha fvervigten, och jag f forltelsen.
    Mitt lif frra t min olycksfulla far,                     655
    Och systrens lif, som jungfru varit lnge nog.
    Ty, ddad, vrnlst lemnar jag min faders hus.
    Du svarar mig: "omjligt" -- S likvl i nd
    Den ene vnnen br den andre sknka hjelp.
    Men hvad behfs vl vnner d, nr allt gr vl?            660
    Ty guden sjelf, som hjelpa vill, r ensam nog.
    Att du din maka lskar, tror allt Hellas' folk,
    (Ej fr att smickra, och bedraga talar jag,)
    Vid henne jag anropar dig, jag, olycksman.
    Hvart r jag kommen? r det jag som plgas blott?           665
    Det r fr allt vrt hus, som jag anropar dig.
    O du, min egen faders egen bror, var viss,
    Att under jord den dde detta hr, och att
    Hvad jag har sagt, hans vlnad hviskar fver
    Bland trar detta, jemmer och bedrfvelse                   670
    Jag ordat har, och beder med entrgenhet
    Om rddning nu, som alle ska, ej blott jag.

KHOREN.

    Ock jag nsknt jag qvinna r, anropar dig,
    Att bist de oslla; ty du gitter det.

MENELAOS.

    Orestes, ack, jag fr dig allskns aktning br,             675
    Och vill i dina olyckden taga del.
    Men kraft dertill jag nskar mig frn gudarna.
    Ty s man sine blodsfrvandters smrtor br
    Gemensamt bra, om en gud frlnar kraft,
    S, att man stupar, eller nedgr fienden.                   680
    Ty med en hr, p bundsfrvandter blottad, hit
    Jag kommit har, af tusende bekymmer trngd,
    Med sparde vnners obetydeliga kraft.
    I ppen fejd allts vi torde Argos ej,
    Pelargerlandet, kufva; om med blida ord                     685
    Vi kunne det: -- vrt hopp deri vi hafva satt
    _Hur kan det stora ngon med det lilla ta?_
    Ty d nr pbeln i sin vrede rasar fram,
    Den lika svr att dmpa r, som hftig eld.
    Men om man fr den fikne fogligt efterger,                  690
    Och viker undan, passande p lemplig tid,
    Den sansar sig kanske. -- Och nr den fllt sitt mod,
    Man kan den ltt handtera, efter egen skn.
    _Hos pbeln miskund finnes, men der finns ock trots,
    Och den som passar p sin tid, r rans man_.               695
    Nu gr jag, frestande att stat och Tyndareus
    Med dig frsona, att de fve mildt sin makt.
    _Ty skeppet krnger, nr fr mycken vind det tar,
    Men reser sig igen, nr seglen in det drar_.
    S gud ock hatar alltfr mycket fvermod,                   700
    Och stadsbor hata; derfor -- allvar r mitt tal --
    Med vishet jag dig rdda br, och ej med trots.
    Med hrsmakt ingalunda -- som du tror kanske --
    Jag kan dig rdda. Ltt ej, med ett enda spjut,
    Man nedergr den ofrd, som omgifver dig.                   705
    Ej nnsin frr till Argos' jord, i dmjukhet
    Anlnde vi; likvl det oss ndvndigt r,
    Som kloke mn, att vara dets slafvar nu.
        (aftrda.)

ORESTES.

    O endast fr en qvinnas skull hrfrare,
    Men eljes intet, fegaste till vnners hmd,                 710
    Du vnder dig frn mig, och gr? Agamemnons sak
    r ute. Fader, i din olycksstund frrdd!
    Ve mig; jemvl frrdd! Och mera finns ej hopp,
    Ej hr, ej der, att rdda lifvet ur Argeiers hand.
    Ty denne man min rddnings enda tillflygt var. -- -- --     715
        (Pyladet nalkas.)
    Dock der jag ser den kraste bland ddliga,
    Min Pylades, i fyrsprng hit frn Phokis kommande,
    En ljuflig anblick: trogen man i ndens stund
    Du hellre ser, n lugnet ser sjfaranden.

PYLADES.

    Fortare n hvad jag borde, genom staden kommer jag,         720
    Hrande om folkets mte, som jag klarligt sjelf har sett,
    Stlldt mot dig, och mot din syster, som de rna drpa strax.
    Hvad r det? hur gr? hur mr du, krste bland jemnriga.
    Och bland, vnner, och bland frnder? -- ty allt detta r du mig.

ORESTES.

    Allt r ute: att i korthet mina qval jag rja m.           725

PYLADES.

    Oss tillika du frder: vnner dela ljuft och ledt.

ORESTES.

    Menelaos nedrigt handlar emot mig och syster min.

PYLADES.

    Nedrig gvinnas man med rtta blifver ocks nedrig sjelf.

ORESTES.

    Liksom han allsicke kommit, s hans ankomst btat mig.

PYLADES.

    Har han afven verkeligen hit till dessa bygder lndt?       730

ORESTES.

    Sent omsider; men befunnen niding strax mot vnnerna.

PYLADES.

    Ock sin hustru, syndarinnan, frde han p skeppet hit?

ORESTES.

    Icke han; men honom frde hon till oss, och ingen ann.

PYLADES.

    Hvar r qvinnan, som Achaier utan tal allena dt?

ORESTES.

    Hr uti min borg, om eljes min jag borde kalla den.         735

PYLADES.

    Hvilka ro nu de orden, som du sagt din faders bror?

ORESTES.

    Att ej lta medborgsmnnen drpa mig och syster min.

PYLADES.

    Gudar, hvad blef hrtill svaret? -- Detta just jag veta vill.

ORESTES.

    Han strk af, som sleme vnner gra emot vnnerna.

PYLADES.

    Under hvilken frevndning? Vet jag det, s vet jag allt    740

ORESTES.

    Han kom hit, de dygdesama dttrars far, emellertid.

PYLADES.

    Tyndareus? kanhnda vredgad emot dig, fr dottrens skull.

ORESTES.

    Mrker du? han dennes slgtskap fredrog framfr min fars.

PYLADES.

    Dina vedermdor dela sledes ej tordes han.

ORESTES.

    Ej till kmpe blef han boren, men bland qvinnortapper man.  745

PYLADES.

    Du i strsta ofrd svfvar, och ndvndigt mste d.

ORESTES.

    Medborgsmnnen rsta mste fver vrt begngna mord.

PYLADES.

    fver hvad skall domen fllas? sg; ty jag i fruktan str.

ORESTES.

    Lefva eller d det gller: ngra ord om vigtig sak.

PYLADES.

    Flykta hrifrn med systren, lemnande din kongaborg!        750

ORESTES.

    Ser du ej, hur vi bevakas af spioner fverallt?

PYLADES.

    Jo, jag stadens gator skdat, stngda af bevpnade.

ORESTES.

    Som en stad af fienderna, s belgras ock vr kropp.

PYLADES.

    Sprj mig nu, hvarfr jag lider; fven jag frlorad r.

ORESTES.

    Genom hvem? Ty detta vore qval till mina plgor laggdt.     755

PYLADES.

    Strophios, min fader, vredgad har mig jagat hemifrn.

ORESTES.

    Klagar han dig enskildt, eller upp statens vgnar an?

PYLADES.

    Vid din moders mord jag hjelpte; och han gudls kallar mig.

ORESTES.

    Stackars vn, mitt brott -- s syns det -- skulle fven skada dig!

PYLADES.

    Ej vi likne Menelaos; detta mste hrdas ut.                760

ORESTES.

    Rds du ej, att Argos skar dda dig, som mig, ocks?

PYLADES.

    Straffa mig, tillhr ej dessas, utan de Phokensers land.

ORESTES.

    _Pbeln r en amper bjesse, nr den vrnga mlemn har_.

PYLADES.

    Men nr den rttsinnta eger, rttsinnt stds besluter den.

ORESTES.

    Bra! hos folket mste talas.                                765

PYLADES.

                                 Om hvad vigtigt rende?

ORESTES.

    Om jag sade medborgsmnnen --

PYLADES.

                                  Att du handlat efter lag?

ORESTES.

    Hmnande min egen fader --

PYLADES.

                               Rds att du kan mta hrdt!

ORESTES.

    Br jag krypa bort i tysthet fr att d?

PYLADES.

                                             Det vore fegt.

ORESTES.

    Hvad r d att gra?

PYLADES.

                         Finns vl rddning, om du stannar qvar?

ORESTES.

    Ingen alls!                                                 770

PYLADES.

               Men om du flyktar, finns vl hopp om rddning d?

ORESTES.

    Finnes visst, om sig s trffar.

PYLADES.

                                     Bttre det, n stanna qvar.

ORESTES.

    Ja, jag gr.

PYLADES.

                Och fven ddad, vackrare du s skall d.

ORESTES.

    Mig medrtta sdant drabbar.

PYLADES.

                                 Blott man ville medge det!

ORESTES.

    Riktigt! s jag feghet undgr.

PYLADES.

                                   Bttre, n om qvar du blir.

ORESTES.

    Och man skulle mig beklaga -- -- --                         775

PYLADES.

                                  Mycket gr din dla brd.

ORESTES.

    Vredgad -- att min fader drpte -- -- --

PYLADES.

                                             Detta gonskenligt r.

ORESTES.

    Bort vi mste. Fegt r ddas utan ra.

PYLADES.

                                           Visserligt!

ORESTES.

    Skole vi hrom bertta fr min syster?

PYLADES.

                                           Nej, o nej!

ORESTES.

    Trar d helt skert runne.

PYLADES.

                                Tren stort jrtecken r.

ORESTES.

    D r tiga bst.                                            780

PYLADES.

                     Med tiden skall du vinna deruppe.

ORESTES.

    Detta str mig blott ivgen -- -- --

PYLADES.

                                         Sg, hvad nytt frde r?

ORESTES.

    Att gudinnorne med gisslet hindra mig.

PYLADES.

                                           Dig skter jag.

ORESTES.

    Svrt r krmpig man att nalkas.

PYLADES.

                                     Ej fr mig, att nalkas dig.

ORESTES.

    Akta dig, att ta befattning med mitt rasreri!

PYLADES.

                                                  Fr g.

ORESTES.

    r du icke rdd?                                            785

PYLADES.

                    _Bland vnner rdslan r ett sort frderf_.

ORESTES.

    G nu, styre fr min fot!

PYLADES.

                              Det blifver mig ett krt besvr.

ORESTES.

    Och till fadrens graf mig bringa!

PYLADES.

                                     Hvartill tjenade vl det?

ORESTES.

    Jag vill be, att han mig rddar.

PYLADES.

                                    Detta visst tillbrligt r.

ORESTES.

    Modrens vrd jag ej vill skda.

PYLADES.

                                    Ty hon var fiendtelig.

KHOREN

    Skynda derfr, att Argeiers dom ej hinner fnga dig,        790
    Foga, af din krmpa kraftls, sida vid min sida ttt,
    Att jag genast genon staden, fga fr dess pbel rdd,
    Fga blyg, dig mtte bra. Hur kan jag mig te som vn,
    Om i svra olycksstunden jag dig ej mitt bistnd ger?

ORESTES.

    Sdant r, att _vnner_ ega, och ej _anfrvandter_ blott.   795
    _Ty en man, som, fastn frmling, har med oss tillhopasmlt.
    Bttre r till vn besitta n blodsfrnder tusentals_.

        (Begge aftrda)

KHOREN

    Stor lycka och ra stor, | Stroph.
    Som sig frhfde i Hellas, och
    Invid Simuntiska bljorna,                                  800
    Har terigen fr Atreiderna gtt om;
    Allt efter gamle kongahusets gamla sed,
    D tvisten om det gyllene lamm
    Bland Tantaliderna stod,
    Ohygglige gstbud gfvos, och                               805
    dlaste sners slakt blef gjord.
    Hvadan mord p mord, i vexlad
    Blodsutgjutelse ej upphr
    Fr de bda Atreider.
    Bragd r obragd: att sin mors | Motstr.                     810
    Kropp med jernbevpnad hand
    Sarga, och ett blodbestnkt
    Svrd mot solens strlar svnga upp.
    Att illa gra, r stor gudlshet,
    Och illasinnte mnners galenskap.                           815
    Vid ddens fruktan hon skrek,
    Stackars dottren af Tyndareus:
    "Son, du nidingsverk begr.
    Drpande din mor! -- Se till,
    D du jktar efter fadersgunst.                             820
    Att ej evig skam du fr!
    Hvad krmpa, jemmergrt och uselhet | Epod.
    P jorden strre r,
    n att med modersblod besla sin hand?
    Ack, frfvande hvad grsligt brott,                        825
    Af vansinne hemsks,
    Eumeniderna ett byte nu,
    Vlfvande de skygga gonlock,
    Den Agamemnoneiske son!
    O, den usle, som sin egen mors                              830
    Barm, utur guldsydd korsett
    Blottad, skdande, likvl
    Sttte svrd i modershjertat,
    Fr att hmnas fadermord!"

ELEKTRA (intrdande.)

    J trnor, har ur dessa salar strtat ut                     835
    Stackars Orestes, i gudskickadt raseri?

KHOREN.

    O nej! Till det Argeiska folk han gngen r,
    Afbidande den dom, som eder frestr,
    I fljd hvaraf J lefva msten, eller d.

ELEKTRA.

    Ve mig! Hvad har han gjort! Ho rdde vl dertill?           840

        (Sndebudet nalkas.)

KHOREN.

    Pylades. Och -- som det tycks -- snart detta sndebud
    Skall bringa ddan tidender om broder din.

SNDEBUDET.

    Ack, stackars -- stackars, aktingsvrda dotter, du
    Utaf hrfrarn Agamemnon, o Elektra, hr
    De olycksorden, som jag kom, att bringa dig!                845

ELEKTRA.

    O ve! med oss det r frbi. Klart r ditt tal.
    [Ty -- ssom syns -- du kommit hit, ett olycksbud].

SNDEBUDET.

    S fll Pelasgers dom, att broder din skall d,
    Och du, olyckliga, jemvl, p denna dag.

ELEKTRA.

    Ve mig! -- den stund r inne, fr hvars fruktan jag         850
    Ren lngesedan tvinat bort i klagolt.
    Dock, hur gick rttegngen? genom hvad beslut
    Af de Argeier flldes ddsdom fver oss?
    Sg, gamle man, om genom stenars kastning jag
    Skall gifva upp min ande, eller genom svrd.                855
    Jag, som mig samkat med min broder samma straff?

SNDEBUDET.

    Frn landet kom jag just igenom stadens port,
    Nyfikenhet, att om dig frsprja tidender,
    Samt om Orestes. Ty emot din fader stds
    Vlvilja har jag hyst. -- Ock nrde mig ditt hus,           860
    Visst fattig karl, till vnners tjenst dock vlberedd.
    D ser jag folket nalkas, och ta plats p kulln,
    Dit fordom Danaos, att Aigyptos -- s sgs --
    Genmls, folket till gemensamt rdslag stmmt.
    Vid sdan anblick sporde jag en medborgsman:                865
    Hvad nytt i Argos? har frn fienderna vl
    Ett budskap s uppskakat Danaiders stad?
    Han svarte: ser du ej Orestes, kommande
    Der nra ren, att st tillsvars fr modermord?
    Ovntad syn d ser jag, som jag aldrig bordt,               870
    Pylades ser jag kommande med broder din.
    Som gick med fllda gon, och af krmpan matt;
    Den andre, likt en bror, med vnnen lidande,
    Vid handen ledde vrdsamt med sig sjuklingen.
    Nr de Argeiers skara nu fulltalig var,                     875
    Uppstod herolden, ordande: ho yttrar sig,
    Hurvida ddas, eller ej, Orestes br.
    Han modermrdaren? Derp uppreser sig
    Talthybios, som med din far de Phryger slog.
    Han frde nu, fr makten undergifven stds,                 880
    Tvetydigt tal, uppskattande din fader hgt,
    Dock bermmande din bror, men slema ord
    Grannt vlfvande, hur han emot frldrar skref
    Ej prislig lag; och mellertid han gaf alltjemt
    Aigisthos' gynnare ndock en solskensblick.                 885
    Ty sdant r det slgtet: fr den lycklige
    Herolder springa fver kpp, och deras vn
    r den, som fr beflet, och vid makten str.
    Nst honom Diomedes, drotten, ordade;
    Han tillt ej att dda hvarken broder din,                  890
    Ej heller dig, men med frvisning straffa blott
    D vardt ett gny af ngra, huru vl han talt;
    Men ngre det ogillade. -- D reser sig
    En, som ej tand fr tunga hll, i djerfhet stark,
    Argeier, ej Argeier, dock frmdd dertill,                  895
    P stojet litande och dristig skamlshet,
    Med talekraft, att bringa ofrd fver folk.
    _Ty nr en man, i orden ljuf, i hjertat slem,
    Frvillar pbeln, det till statens ofrd sker.
    Men de, som, vise, vlfva stds odolska rd                 900
    Om ej i gonblicket, framdeles likvl
    Bli statens gagn. Och detta frestndaren
    Br inse klart; ty samma r frhllandet
    Med den sam hller tal, och den som makten har._
    Han sade, att Orestes borde liksom du                       905
    Med stenkast ddas. Tyndareus dock slika ord
    t mannen, som er dda bjd, ingifvit sjelf.
    Steg s en annan opp, och talte tvertemot,
    Ej till geatalten fager, men behjertad man,
    I staden sllan skdad och p torget med,                   910
    _En man fr sig: -- de endast rdda landet, de!_ --
    Och klok, beredd att g ibredd med egna ord,
    Och flrdfri, i sin vandel oantastelig.
    Han hade, att Orestes, Agamemnons son,
    Var kransen vrd, som ville hmnas fader sin,               915
    I det han slem och gudls qvinna slog ihjl,
    Som det afskaffade, att man ej vpnar sig,
    Ej lemnar hus och hem, och drar i hrnad ut,
    Om husets vrdnad de, som bli derhemma qvar,
    Frfra f, och brottbesla kmpars bdd.                   920
    Nu fr hvar redlig vl han syntes hafva talt.
    Och ingen sade mer ett ord. D kom din bror,
    Och talte: J, som Inachos' gebit bebon,
    Att eder hmnas lika mycket som min far,
    Jag drap min moder; ty om kta mnners mord                 925
    Ej rknas hustrurna till brott, J skullen snart
    Frdas, eller bli enhvar sin hustrus narr;
    Och detta vore tvertemot hvad eder hfs.
    Ty nu r hon, som svek min faders kta sng,
    Dd vorden; om J viljen drpa mig ocks,                    930
    Upphfves lagen, och till mord anledning blir.
    Ty aldrig brist p sdan djerfhet vara skall.
    Dock han, som syntes tala rtt, ej vann gehr.
    Men han, den sleme talarn, fick hos folket rtt,
    Han som din och din broders dd pyrkade.                   935
    Och knapt bevekte dem, att icke stena er.
    Stackars Orestes, som likvl med egen hand
    Frbandt sig drpa, nnu denne dag, sig sjelf
    Med dig. Nu honom leder ur frsamlingen
    Pylades grtande; och vnner flja med,                     940
    Som honom mka och beklaga. Innan kort
    En bitter anblick vntar dig, och jemmerfull.
    Svrd eller snara derfor tillred fr din hals.
    Ty lemna lifvet mste du; ditt adelskap
    Ej rddat dig, ej heller Phoibos, Pythiern,                 945
    Som p sin trefot sitter, -- utan dig frdt.

KHOREN.

    Ack, olyckssllla jungfru, hur du dokbehljdt
    Ditt anlete nedsnker nu, och ljudls r.
    Beredd att uti suckar brista ut och grt!

ELEKTRA.

    Jag begynner min suckan, o Pelasgerland, | Stroph.          950
    Och trycker hvita nageln uti kindren in, --
    Blodigt olycksverk! --
    Jag drabbar med slag det hufvud, som hemfallet r
    Skuggornes fagra gudinna.
    Thy juble Kyklopiska landet,                                955
    fver min hals snkande bdelsjernet,
    Vr slgts ofrd.
    Sdan miskund, miskund man ger
    Ddsoffren bda
    Fr Hellas' fordne hfvitsmn.                              960
    Frsvunnen r, frsvunnen utaf Pelops' tt | Motstr.
    Hvarenda telning, och den fordna salighet,
    Som fanns i stolt gemak.
    Allt dde gudarnes hat, och fiendtelig
    Blodsdom, i hemmet flld.                                   965
    O ve, hr skden J, jordsners
    Mngtrige slgten och usle, hur mot frmodan
    dets vg gr!
    _En med den andra ofrd stds
    Vexlar, i tidens lngd;                                     970
    Allt menniskolif sig hvilar p lsan grundt_.
    Gerna till den mellan himmel och
    Jord svfvande klippan jag ginge,
    Hvilken deruppe i hjden
    Hnger p gyllene kedjors                                   975
    Lnk, en klint frn Olympen,
    Fr att grtande ropa an
    Vr ltfader Tantalos,
    Som aflade, aflade upphofsmnnen
    Till min tt,                                               980
    Som ofrd fick sig beskrd,
    D, vid flars vingade jagt,
    Uppstigen i fyrspannsvagn,
    Pelops, p hafvets kust
    kande, Myrtilos' kropp tilldds                            985
    Vrkte i hafvets svall,
    Invid Geraistos' hvitbljiga,
    Brusande strnder,
    Krande vagnen fram.
    Hvadan t mitt ttehus                                      990
    Vardt mngsuckigt frderf.
    Genom Maias son,
    Nr guldullige lammets
    Jertecken, det slema, det slema,
    Fddes i hjordarna                                          995
    Hos hstmstaren Atreus.
    Dn vardt split; och Zeus bevingad!
    Solvagn, ifrn vg mot vestra
    Himlaranden frr betrd,
    Ndgade att ndra kosan                                    1000
    Mot enflig Eos.
    Ock sjutalig Peleias' bana
    Freskref han nytt skick,
    Och vedergllde mord med mord,
    I Thyestes' beryktade mltid,                              1005
    Samt falska Kretissan
    Aeropas svekrdiga bdd.
    Men sednast mig och min fader nu
    Zeus hemskt
    Med mngplgiga hjertqval.                                 1010

KHOREN.

    Se, der nalkas din broder oss.
    Genom ddsdom till saken flld,
    Och den trognaste mannen Pylades,
    Som broderligt stdjer Orestes'
    Stapplande fot,                                            1015
    Med vrdsamt steg bitrdande.

ELEKTRA.

    Ve mig! jag suckar, d jag, broder, skdar dig.
    Vid grafven redan och framfr de ddes bl
    Ja, ve mig ter, vet nr gat blickar an
    Ditt anlet' sista gngen. Jag frn sinnen r.              1020

ORESTES.

    Vill du ej tyst, och lemnande all qvinnlig lt,
    Uthrda domen? -- Jemmerligt r det, men dock
    Vi mste bra det, som oss frestr.

ELEKTRA.

    Hur skall jag tiga? -- att guds ljus p himlen der
    Beskda, oss olyckliga man unnar ej.                       1025

ORESTES.

    Ej drp mig, du! Nog, stackars karl, af Args' folk
    Jag mrdad r, och nmn ej vra lidanden!

ELEKTRA.

    Orestes, hur beklaglig fr din ungdoms lott,
    Och brda dd! Nr du br lefva, finns du ej!

ORESTES.

    Vid gudarna, kringvf mig ej med modlshet.                1030
    Olyckors minne bringande till trar hn!

ELEKTRA.

    Vi mste d: sin ofrd dock beklagar man;
    _Ty alla menskor ha det arma lifvet krt_.

ORESTES.

    Just denne dag r ddens dag: med snaran vi
    Frdas, eller slipas svrd till vrt frderf.             1035

ELEKTRA.

    Drp mig, min broder, att ej bland Argeierna
    Det gr en ann, till hn mot Agamemnons tt!

ORESTES.

    Af modersblodet har jag nog; dig rr jag ej,
    Men aflid fr dio egen hand, hur belst du vill.

ELEKTRA.

    S hnder det; och ej ditt svrd skall svika mig.          1040
    Dock vill jag knyta armarna omkring din hals.

ORESTES.

    O, frjda dig t ringa sak, om frjdfullt r,
    Att sluta armarna kring den, som gr tilldds.

ELEKTRA.

    Hgt lskade, som br det aldraljufsta namn
    Fr syster din och delar samma hjertelag!                  1045

ORESTES.

    Du smlter mina knslor, och jag vill genmla dig
    Med varm omfamning; skulle jag vl blygas mer?
    Ack, systerhjerta! ack, mitt hulda famntag, du!
    Oss uslingar, fr kta bdd och ttlingar,
    r sdan smekning endaste ersttningen.                    1050

ELEKTRA.

    Ve! kan ej samma svrd, om lagen medgaf det,
    Oss dda begge? samma ceder ta vrt stoft?

ORESTES.

    Det vore ljufvast; men du ser ju, huru vi
    Berfvats vnner, fr att dela samma graf.

    ELEKTRA.

    Han talte ej fr dig, att du ej skulle d,                 1055
    Slem Menelaos, han, min fars frrdare?

ORESTES.

    Han sig ej viste; men vid spirans arf sitt hopp
    Han fste, varligt rdd att rdda vnnerns.
    Vlan, o ltom oss en hjeltebragd beg,
    Som anstr Agamemnon, och derefter d!                     1060
    Jag vill, fr staden rjande min dla stam,
    Med svrdet genombra hjertat, och du br,
    Detsamma vgande, detsamma fra ut.
    O Pylades, jag ber dig, blif vr baneman,
    Och, se'n vi hrjats, tag bestyret med vr kropp!          1065
    Och br oss, och begraf oss tv vid fadrens grift!
    Farvl! -- till verket vandrar jag nu som du ser.

PYLADES.

    O nej, blif qvar! ty frst och frmst jag bannar dig.
    Ifall du tror att jag vill lefva, nr du dtt.

ORESTES.

    Nvl, hvi skulle egna dig att d med mig?                 1070

PYLADES.

    Det frgar du! -- hvi lefva utan vnnen min?

ORESTES.

    Du ej moder drpt, som jag, olycklige.

PYLADES.

    Ilag med dig; thy br jag lida ock med dig.

ORESTES.

    Spar lifvet t din fader, och med mig ej d!
    Ty du har fosterland nnu, men icke jag.                   1075
    Och fadersboning, och af gods en riklig skatt.
    Men miste gr du om min stackars systers hand,
    Som jag dig lofte, vrdande vrt vnskapsband.
    Tag derfr annan delarinna till din bdd,
    Ty svgerskap emellan oss ej eger rum.                     1080
    Nu mellertid, vr vnskaps tjusningsfulla namn,
    Farvl! Ty ej fr oss det finnes, men fr dig.
    Ty vi, som d, all gldje bli berfvade.

PYLADES.

    Du misstar dig rtt mycket om mitt tankestt.
    Fruktherrlig jord ej taga m min blod emot,                1085
    Ej strlig ether, om jag nnsin sviker dig,
    Och dig forrder, rddande mitt eget lif.
    I mordet deltog jag, -- och vill ej neka det,
    Till allt jag rdde, fr hvars skull du straffad blir,
    Och derfr mste jag med dig och henne d.                 1090
    Ty henne, som jag sjelf mig valde ut till _brud_,
    Som _maka_ jag anser; hvad eljes sade jag,
    Till Delphis-landet kommen, och Phokensers stad.
    Jag, som frrn olyckan infll, var en vn,
    Om jag din vn ej vore i olyckans stund?                   1095
    S fr ej ske; men detta ock mig nra rr.
    Och eftersom vi mste d, samplgom nu,
    Att Menelaos undfr sin beskrda del.

ORESTES.

    Min vn, ack, att jag sge det, och doge se'n!

PYLADES.

    Hrsamma mig, och drj nnu med svrdets bruk!             1100

ORESTES.

    Jag gerna drjer, blott jag hmnas fienden.

PYLADES.

    Var tyst! till qvinnor hyser jag ej mycken lit.

ORESTES.

    Rds ej fr dessa! ty vninnor ro de.

PYLADES.

    Vi drpe Helena, Menelaos till bitter harm.

ORESTES.

    Hur d? -- jag redo r, blott det kan prydligt ske.        1105

PYLADES.

    Vi slakte henne; hon hos dig r undangmd.

ORESTES.

    Visst r hon det, och re'n t _sig_ frseglar allt.

PYLADES.

    Oh, icke n! -- Hon dden sjelf till fstman har.

ORESTES.

    Hvi ej? hon har beskydd utaf barbarerna.

PYLADES.

    Af hvilka? ty bland Phrygers folk jag ingen rds.          1110

ORESTES.

    Af speglars och essensers riksfrvaltare.

PYLADES.

    Hon allts hmtat med sig idel Troiskt bjefs?

ORESTES.

    Ett ringa kyffe ju fr henne Hellas var.

PYLADES.

    De slafvars slgte mot de fries intet r.

ORESTES.

    r detta gjordt, jag vgrar ej, att tvefaldt d.           1115

PYLADES.

    Och jag minsann ej heller, blott jag hmnas dig.

ORESTES.

    Frklara saken och fullborda, som du sagt.

PYLADES.

    Vi g ditin, kantnka fr att dda oss.

ORESTES.

    Detder frstr jag, men jag resten ej frstr.

PYLADES.

    Fr henne briste vi i ngstens klagrop ut.                 1120

ORESTES.

    S att hon grter, innerst i sitt hjerta glad.

PYLADES.

    Oss ock skall unnas sdan frjd, som henne d.

ORESTES.

    Hur skole vi frfrigt strida ut vr strid?

PYLADES.

    Vi bre hemligt svrd inunder kappan gmdt.

ORESTES.

    Fr drngarna hvad undergng bereds frut?                 1125

PYLADES.

    Vi stnge dem, en hr, en der, i slottet in.

ORESTES.

    Och den, som icke tiger, mste sls ihjl.

PYLADES.

    Och sedan rjer saken sjelf, hvad gras br.

ORESTES.

    Helena drpas! hemligheten vet jag nu.

PYLADES.

    Javl! men hr ocks, hur vackert r mitt rd.             1130
    Ty om emot en vlanstndig qvinnas brst
    Vi sttte svrdet, vore mordet nidingsdd.
    Nu lider hon sitt straff af hela Hellas' folk,
    Hvars fder hon har nedergjort, och barn frdt,
    Hvars flickor hon berfvat deras fstemn.                 1135
    Det blir nu jubel; eld t gudar tndes upp
    Af dem, som nska dig och mig mng rekrans.
    Fr det vi gjto ut den slema qvinnans blod.
    Ej sedan mer du kallas modermrdare,
    Men, fri frn sdant, tillhr dig ett bttre namn,         1140
    Helenas, mngdrparinnans, baneman benmnd.
    Ej br -- ej br g Menelaos nnsin vl,
    Enr din fader fll, och du och syster din.
    Och moder -- -- -- tyst! det passar ej, att tala om.
    Din borg ej ege han, som med Agamemnons lans               1145
    Sin maka vann. Ja, lngre jag ej lefva vill,
    Om jag mot henne icke drar mitt blanka svrd.
    Men om oss icke lyckas drpa Helena,
    S tnde vi p slottet eld, och brinne upp.
    Och oss fr ettdera ej ran undg skall,                   1150
    Att vackert rddas, eller ocks vackert d.

KHOREN.

    Frtjent af alla qvinnors hat till verlden kom
    Hon, Tyndariden, som satt flck p eget kn!

ORESTES.

    Ack, intet bttre finns, n tillfrlitlig vn,
    Ej rikedom, ej vlde; alltid folket r                     1155
    Ett noll, uti jemfrelse med del vn!
    Ty du var upphofsmannen till Aigisthos' dd,
    Du uti farans stunder vid min sida stod.
    Nu ter ger du mig p fienderna hmd,
    Och sviker ej. Dock slutar jag ditt pris; frty            1160
    Tungt faller sig, att fverhopas med berm.
    Men d jag nu mitt lif tillspillo mste ge,
    Jag fienderna npsa vill, och sedan d,
    Att jag m dem frda, som ha mig frrdt,
    Att de m sucka, som olyckelig mig gjort.                  1165
    Jag r ju Agamemnons son, som, Hellas' drott
    Enhlligt vald, ej sjelfgjord, egde mellertid
    Ett majestt frn gud, som jag ej sknda skall
    Igenom slafviskt ddsstt; nej, p fri mans vis
    Jag lemnar lifvet, se'n jag Menelaos qvst.                1170
    Ty blott ett enda ml vi hunne, vore vl, --
    Om ofrmodad rddning vederfores oss, --
    Det att ej d, men dda; se, det nskar jag.
    Ty det jag nskar, ljufligt r: att ur min mund
    Frnja sinnet kostnadsfritt med vingadt prat.             1175

ELEKTRA.

    Jag, broder, tror mig fven finna hrruti
    Fr dig ett rddningsmedel, mig, och Pylades.

ORESTES.

    Du menar visst en guds frsyn; hvar finna den?
    Jag vet att vishet i ditt hjerta innebor.

ELEKTRA.

    Hr mig allts, och hitt snd uppmrksamhet!              1180

ORESTES.

    Sg ut! -- -- _Det godas uppst har ock sitt behag_.

ELEKTRA.

    Du knner dottren utaf Helena; ej sannt?

ORESTES.

    Hermione, uppfostrad af min mor; jag vet.

ELEKTRA.

    Just hon till Klytaimnestras grafvrd gngen r.

ORESTES.

    I hvad berd? hvad bygger du derp fr hopp?               1185

ELEKTRA.

    Hon tmmer gjuteoffer fr vr moders skull.

ORESTES.

    Och hvad gemenskap med min rddning har detder?

ELEKTRA.

    Som gisslan tagen henne, nr hon kommer dn.

ORESTES.

    Hvad rddningsmedel finns deri vl fr oss tre?

ELEKTRA.

    Nr Helena r drpt, om Menelaos d                        1190
    Dig hotar, honom eller mig, som ro ett,
    Sg, att du rnar sl Hermione ihjl,
    Och draget svrd du hje fver jungfruns hals.
    Om nu dig skonar, icke nskande dess dd,
    Drott Menelaos, d han ser sin makas blod,                 1195
    Lt fadren f behlla jungfruns unge lif!
    Men om han ej kan styra sinnets hftighet,
    Och hotar, drabba d med svrdet jungfruns hals!
    Frty jag menar, fastn frst han synes bl,
    S hejdar han sitt sinne smningom; han r                 1200
    Ej modig eller djerf. Och deruti fr oss
    Jag finner rddningsmedlet: nu jag talar ut.

ORESTES.

    Ack du, som karlahjerta p din andel ftt,
    Och dock en kropp, bland fagra qvinnor priset vrd,
    Att lefva mer frtjenar, n att ddad bli.                 1205
    Skall, Pylades, du stackars man vl miste g
    Om sdan qvinna, eller dela prislig bdd?

PYLADES.

    O, att hon fljde till Phokensers stad med mig!
    I skna brllopssnger der hon firades!

ORESTES.

    Vid hvilka tider kommer hem Hermione?                      1210
    Att, liksom allt du eljes sagt p bsta vis,
    Vi, om det lyckas, fnge nidingsfaders valp.

ELEKTRA.

    Jag menar hon r slottet ganska nra nu;
    Ty sjelfva tiden sammanstmmer deruti.

ORESTES.

    Rtt s! men, syster Elektra, qvarstanna du                1215
    Framfr vr boning, och gif akt p jungfruns steg!
    Och vakta, att ej ngon, frrn mordet skett,
    En bundsfrvandt mhnda, eller fadrens bror,
    M in i huset trda; utan gif du ljud,
    Och bulta upp drren, eller skrik ditin.                  1220
    Vi mellertid g in, och till den sista strid
    Vi bda vpne vra hnder med ett svrd,
    Min Pylades! Ty du rill dela mdorna.
    Ack, fader, som den svarta nattens hus bebor,
    Din son Orestes kallar dig till bundsfrvandt              1225
    I ndens stund; ty fr din skull jag lider slikt
    Helt ofrskylldt, och r utaf din bror frrdd.
    Fast rtt jag gjort. Hans maka nu jag fnga vill,
    Och sl ihjl: i sdant vrf mitt bistnd var!

ELEKTRA.

    O fader, kom! om du frnimmer under jord                   1230
    En bn frn barnen, dem, fr din skull, hotar dd.

PYLADES.

    O du, min faders bundsfrvandt, min bn ocks,
    Drott Agamemnon, hr, och rdda dina barn!

ORESTES.

    Min mor jag drpte.

PYLADES.

                        Samma svrd vidrrde jag.

ELEKTRA.

    Jag det bjd, och rjde undan hvar betnklighet.           1235

ORESTES.

    Dig att hmnas, fader!

ELEKTRA.

                           Aldrig dig jag heller svek.

PYLADES.

    Du dina barn skall rdda, nr all skymf du hr.

ORESTES.

    Jag trar offra vill t dig.

ELEKTRA.

                                 Jag klageljud.

PYLADES.

    Nu hren upp, och till saken vndom oss!
    Ty om frbannelser framtrnga under jord,                  1240
    Han hr oss. Men du, ltfar Zeus, och hg Dike,
    God framgng sknken honom, mig, och henne ock!
    Ty fr tre vnner finnes blott en dom, en rtt,
    Att allesamman lefva, eller alla d.

ELEKTRA.

    J, Mykenska vninnor, | Stroph                             1245
    Som ypperst Argeiers Pelasgerland bebon!

KHOREN.

    Hvi ropar du oss, vrdnadsvrda? dig nnu
    Den titeln rddad r i Danaiders stad.

ELEKTRA.

    Er stllen der upp strkvgen somlige,
    Och somlige p stigen hr, som borgens vakt!               1250

KHOREN.

    I hvad mening ordar du s?
    Svara mig, goda!

ELEKTRA.

    Mig griper fruktan, att ngon vid borgen str,
    Och krfver hmd p hmd
    Fr blod, som kommer att gjutas.                           1255

HALFKHOREN.

    Gn hdan! skyndom oss! Jag denna vg.
    Mot solens uppgng, aktsamt bevaka vill.

HALFKHOREN.

    Och denna, som mot hennes nedgng frer, jag.

ELEKTRA.

    t alla sidor vnd nu dina gons blick,
    Frst ditt hrifrn, och se'n t annat hll!              1260

KHOREN.

    Vi gre, som du sagt.

ELEKTRA.

    Med vlfvande gonlock | Motstr.
    Sen kring fverallt, och lockarna stryken urvg!

HALFKHOREN.

    Hvem r han, som spkar p gatan der, landt-
    Junkaren, som kring palatset smyger sig?                   1265

ELEKTRA.

    Det r med oss frbi, vninnor! -- Strax
    Fr fienden de dolda svrdsman rjer han.

HALFKHOREN.

    Rds ej! ty tom, min vn,
    r gatan, fast du ej tror.

ELEKTRA.

    Hvad nu? Kan jag ej lita mer p dig?                       1270
    Gif gladlig underrttelse.
    Om framfr borggrden allt r tomt.

HALFKHOREN.

    Allt frn det hllet stilla r, se fr dig, du!
    Ty ibland Danaider ingen menska nalkas oss.

HALFKHOREN.

    Af oss tag samma budskap: allt r tyst!                    1275

ELEKTRA.

    Vlan, nu lgger jag rat till drrn!
    Hvi drjen J derinne, i godan ro
    Att slakta offret? -- -- -- hvi?
    De mig ej hra; ack, olyckliga qvinna, jag!
    Visst deras svrd, mot hennes fgring, mist sin egg.       1280
    Ibland Argeierna kanske
    Bevpnad man framstrtar,
    Och hastar med undsttning
    Till detta vrt palats. -- -- --
    Gen bttre akt! -- att blunda r ej tid;                   1285
    Men koxen hitt somlige, och andre dit!

KHOREN.

    Jag vandrar, och vandrar,
    Och glor fverallt.

HELENA (derinne.)

    Ack, de Pelasgers Argos, hur nedrigt jag frds!

ELEKTRA.

    Nu hrden J? de lgga re'n vid mordet hand.                1290
    Det qvidandet var Helenas: s gissar jag.

HALFKHOREN.

    O Zeus', o Zeus' eviga makt.
    Kom mina vnner ndtligen till bistnd!

HELENA.

    Jag drpes, Menelaos! och till hjelp ej hastar du.

ELEKTRA.

    Nedhuggen, drpen och dden, --                            1295
    Dubbla, treeggiga svdet
    Lyftadt i hand, --
    Henne, som fader
    Svek, och geml, och s mnga
    Bland Hellenerna dde,                                     1300
    Drpna vid floden med svrd,
    Der trar med trar sig mngde,
    Mngde fr jerneskotten,
    Vid Skamandros' hvirflar.

KHOREN.

    St. stilla, stilla! -- nu ett ljud frnummo vi             1305
    Af ngon som kring kongabergen strtar fram.

ELEKTRA.

    Midtunder sjelfva mordet, J vnner, kom
    Hermione; o, ltom oss nu tysta bli!
    Ty rakt hon lnder, strtande i gillrets garn.
    Ett kostligt byte varder vrt, ifall hon grips.            1310
    Stn derfr stilla nu igen med lugnad blick,
    Och med en min, som rjer intet af hvad sker!
    Jag ock vill vlfva mina gon skarpt omkring,
    Liksom jag icke visste, hvad derinne grs.
        (till Hermione)
    Min jungfru, kommer du frn Klyteimnestras graf.           1315
    Som du bekransat, och med gjuteoffer prydt?

HERMIONE.

    Den dda jag frsonat har, och kommer hit,
    Re'n fjerran frn palatset skrmd utaf de rop,
    Som jag derinnanfre hrde hja sig.

ELEKTRA.

    Hvad sger du? Oss anst suckar mycket vl.                1320

HERMIONE.

    O, var beskedlig, och lt hra hvad frsprjs!

ELEKTRA.

    Mig och Orestes detta land till dden dmmt.

HERMIONE.

    Visst icke er, som ren mine slgtingar.

ELEKTRA.

    S r beslutet; -- och vi lyde ndens lag.

HERMIONE.

    Kanske frdenskull skriet uti borgen hrs?                 1325

ELEKTRA.

    Bnfallande infr Helenas fot s ropar han.

HERMIONE.

    Hvem d? -- -- Jag intet vet, om du ej sger mig.

ELEKTRA.

    Stackars Orestes, fr eget lif, och mitt jemvl.

HERMIONE.

    Med skl d ljuder eder borg af klagerop.

ELEKTRA.

    Ja, hvarfr eljes skulle man vl skria s?                 1330
    Kom med ditin, och dela bn med vnnerna,
    Gr knfall fr din mor, den fverlyckliga,
    Att Menelaos ej m se oss mrdade.
    Men du, som fostrats i min moders armar upp,
    Vr ofrd lindra, och mot oss barmhertig var!              1335
    Kom nu med mig till vigtigt vrf! Jag gr frut;
    Ty du fr oss all rddnings ende utvg r.

HERMIONE.

    Nvl jag drisigt trder med min fot ditin!
    Och rddens, hvad p mig beror!

ELEKTRA.

                                    I borgen hr,
    Svrdprydde mnner, tagen J ej rofvet fatt?                1340

HERMIONE (intrdande.)

    Ve mig! och hvilka skdar jag?

ORESTES.

                                   Hr tigas br;
    Ty oss till rddning, och ej dig, du lnde hit.

ELEKTRA.

    Ta'n fatt! ta'n fatt! och nr ni upp flickans hals
    Laggt sfvrdet, biden, tills att Menelaos ser,
    Hur, nr han rkat ut fr rtta mn, och ej                1345
    De Phryggers pack, han lider hvad de slema hfs.
        (till Khoren.)
    Se s, vninnor, vcken buller nu.
    Buller och oljud
    Framfr palatset, att det mord, som der begs,
    Ej vcka m stor fruktan bland Argeierne,                 1350
    S att de skulle skynda till kongens borg,
    Frrn gonskenligt jag har sett Helenas kropp,
    Blodslad, dd, i salen liggande,
    tmistone ftt bud derom af trnorna!
    Ty somt af saken knner jag, och somt ej visst.            1355

KHOREN.

    Medrtta gudars hmd
    Har drabbat Helena,
    Ty hon med trar hela Hellas uppfyllde,
    Igenom frdmde Idaiern
    Paris, som bragte Hellas till Ilios.                       1360
    St. Lset br jag smlla uti kongens borg!
    Nu ngon Phrygier kommer ut derinnifrn.
    Af hvilken vi f hra hvad som frehafs.

PHRYGIERN.

    Argeiers svrd och dden jag flydde,
    P mina fremlinga skor,                                    1365
    Utfver snggemakets cedergolf,
    Genom Doriska pelarhvalf,
    Hitut! hitut! ack himmel, ack himmel!
    Med en fremmandes irring.
        (till Khoren.)
    Ve! hvart flyr jag, J qvinnor,                             1370
    Gra ethern igenom,
    Eller hafvet, som Okeanos,
    Tjurhufvut, i famnen sluter,
    Och vlfver sig jorden omkring?

KHOREN.

    Hvad nu? du slaf hos Helena, Idaiske karl!                 1375

PHRYGIERN.

    Ilios, Ilios, ve mig, ve!
    Du skskokiga Phrygiens stad,
    Idas heliga klippa,
    Hur jag beklagar din undergng,
    I sorgeligt, sorgeligt qvde                               1380
    Med fremmande ljud!
    Igenom fgelborna skngat,
    Svanvingade, fagra
    Ledas dotter, SkamHelena,
    SkamHelena, det stolte,                                    1385
    Apolloniske Pergamos
    Djefvul, du fll, O ve;
    Beklageligt, beklageligt!
    Arma Dardania, du Ganymedes',
    Zeuslsklingens, riddarborg!                               1390

KHOREN.

    Sg ut beatmdt allt hvad derinne fregr;
    Ty dessfrinnan fattar jag ej meningen!

PHRYGIERN.

    Ajjemini, jemini vid furstedd
    Barbarerne sga -- -- aj, aj,
    Med Asias tungml, nr kongablod                           1395
    Varder p marken gjutet
    Af Ades' stlsvrd ut. -- -- --
    I slottet kommo, att jag allt m sga dig
    Hellenske lejon, kta tvillingsbrder tv.
    Hrfrarn sjelf man kallade den enes far,                  1400
    Den andre son till Strophios, en illsinnt man,
    Just som Odysseus, uti all sin tystnad dolsk,
    Mot vnner trofast, och till modet ofrskrckt,
    I hrnad insigtsfull, en mordisk orm.
    Tvi hans vlbetnkta lugn,                                 1405
    Den vldsverkarens!
    In de trdde nu, och satte sig
    Vid qvinnans stol, som krypskytten Paris
    Bortrfvat, gat fldande
    Af trar, dmjuksfullt,                                    1410
    En p den ena, andre p den andra sidan,
    Vpnade mnner tv.
    Och bnfallande armar om kn't
    De slogo, de slogo p Helena nu;
    Upp sprungo d, skyndsamt sprungo                          1415
    De Phrygiske knektar; den ene
    Tillsporde den andre, frskrckt:
    "r svek hr frde?"
    Somliga syntes ej s;
    Fr andra det tycktes, att gillrets                        1420
    Garn kring Tyndaros' dotter
    Frstligen snodde den
    Modermrdande ormen.

KHOREN.

    Hvar var du d? -- kanske af skrmsel undanflydd?

PHRYGIERN.

    P Phrygiske slafvars Phrygiska vis,                       1425
    Vid Helenas, Helenas lockar,
    Jag sod d, och svalka -- svalka
    Med grann solfjder p kinden gjt,
    Upp Barbarers vis.
    Sjelf linet ifrn sin slnda hon                           1430
    Med fingren tvinnade,
    Och garnet p golfvet flla lt.
    Af Phrygiskt byte till grafven en pryd-
    nad nskande vfva af lia.
    Ett purpurne tcke,                                        1435
    Sknk t Klytaimnestra.
    Tilltalade nu Orestes
    Lakainska qvinnan; "dotter af Zeus,
    Tag hitt med foten ett steg,
    Uppstigen ur lnstoln,                                     1440
    Till Pelops' din ltfadrens plats,
    Vid urgammal hrd,
    Att du m hra mina ord!"
    Nu fr han, nu fr han henne, som flj-
    de, utan att ana, hvad skulle ske.                        1445
    Medhjelparen annat fretog,
    Den sleme Phokensaren, strax:
    "Gn J urvgen ej, stds sleme Phrygier?"
    Och en han stngde hr, en annan der;
    Uti hststallen somliga,                                   1450
    I festgemaken somliga, och somliga
    Bd' hr och der, aflgsnande
    S lngt som mjligt alla frn sin fru.

KHOREN.

    Hvad hnde sedan efter detta vidare?

PHRYGIERN.

    Idaiska moder, moder,                                       1455
    Mktiga, mktiga! -- Ve
    De blodiga mord, lagstridiga brott,
    Som jag set, som jag sett
    I frstars palats!
    Inunder purpurmantelns dunkel drogo de                     1460
    Med hndren svrden fram,
    Och vlfde hit och dit
    Sitt ga, om tillstdes ngon fanns.
    Likt fargaltar ifrn ber-
    gen, infr qvinnan trdande,                               1465
    De sade: "du mste d!
    Du mste d! -- Din sleme make drper dig,
    Som sin egen broders son
    I Argos t dden frrdde."
    Hon skriade, skriade: ve mig, ve!                          1470
    Hon stack den mjella armen i sin barm.
    Och drabbade hufvut med jemmerslag,
    Och med flyende fot p gyllne sandalen
    Ett steg hon tog, hon tog. I dess lockar
    Fingrarna strte Orestes,                                  1475
    P Mykeniske skon framtrdd,
    Och bjande nacken mot venstra skuldran,
    Han ernade halsen drabba
    Med blixtrande svrdet.

KHOREN.

    Hvar voro Phrygerne i huset d, till hjelp?                1480

PHRYGIERN.

    Vid hennes ndrop, drrar och drrposter vi
    Med stafvar sttte ut, der vi frvarades,
    Och hastade till hjelp, en hn och ddan en,
    Med stenar den, en annan med en lans,
    En hllande i hnderna utdraget svrd.                     1485
    Tillmtes oss kom Pylades,
    Okufvelig, sdan -- sdan,
    Som Phrygiske Hektor, eller treplymad Aias,
    Hvilken jag sg, jag sg i Priamos' kongaborg.
    Vi drabbade samman med svrden strax,                      1490
    Och pstund, pstund rjde nu
    Vi Phryger, hur mycket i Ares' strid
    Underlgsne vi re Helleniska hrn.
    En griper till flygten; dd ligger en ann;
    Den ene r srad; den andre bnfaller                      1495
    Om rddning frn dden,
    Och vi stucko oss undan i mrkret;
    De dde stupade, ock dende, ock lgo der.
    Ack, stackars Hermione intrdde nu
    Till det blodiga nederlag                                  1500
    Af sin moder, som henne osll fdt.
    Anrusande, som thyrsoslse Bakkhantinnor,
    De henne likt en lejonvalp med hndren
    Rykte till sig, och ter emot Zeus' dotter
    Vnde sig, fr att mrda.                                  1505
    Men ur gemaket hon redan
    Och kongaborgen frstvunnit, --
    O Zeus, och Jord, och Dag och Natt! --
    Anten genom trolleri
    Eller Magers konstleri,                                    1510
    Eller gudars snatteri.
    Hvad sedan hnde, jag ej vet,
    Ty p ilande fot jag genast mig smg derfrn.
    Mngsuckiga qval, mngsuckiga                                1515
    Menelaos hrdade ut,
    Fr att bringa frn Troia
    Onyttiga Helena hem.

KHOREN.

    Upp det ena nya fljer nu det andra strax:
    Ty svrdbevpnad framfr borgen skdar jag
    Orestes med frtviflans steg ankommande.                   1520

ORESTES.

    Hvar r mannen, som ur borgen undansmg sig glafven min?

PHRYGIERN.

    Drott, jag dig tillfotafaller, helsande p Phrygers vis.

ORESTES.

    Ej i Ilios vi re, re p Argesk mark.

PHRYGIERN.

    Lifvet fr den kloke allstds mera ljuft n dden r.

ORESTES.

    Skrek du ej p Menelaos, att han skulle skynda hit?        1525

PHRYGIERN.

    Dig jag frdig r att bist; ty du r det mera vrd.

ORESTES.

    Menar du d, att medrtta Tyndareiska dottren draps?

PHRYGIERN.

    Om hon haft tredubbla halsar, hon medrtta mistat dem.

ORESTES.

    Rdslan smickrar frn din tunga; hjertat tnker icke s.

PHRYGIERN.

    Hvarfr ej? hon dde Hellas och allt Phrygiernas folk.     1530

ORESTES.

    Svr, -- ty eljes jag dig ddar -- att du icke smickrar mig!

PHRYGIERN.

    Vid mitt lif jag det bedyrar; och d svr jag visst ej men.

ORESTES.

    Var fr alla Phryger jernet ock i Troia s en skrck?

PHRYGIERN.

    Bort med svrdet! mig s nra hiskligt blixtrar det af blod.

ORESTES.

    Rds du, att i sten frvandlas, liksom sge du Gorgo?      1535

PHRYGIERN.

    D jag rds; men allsej knner hufvudet utaf Gorgo.

ORESTES.

    Slaf, hvi fruktar du fr dden, som frn ofrd rddar dig?

PHRYGIERN.

    Hvarje menska, -- fven slafven, glades att Guds dager se.

ORESTES.

    Riktigt sagdt! ditt vett dig rddar; g i borgen ter in!

PHRYGIERN.

    Du ej drper mig?                                          1540

ORESTES.

                      Du slipper.

PHRYGIERN.

                                  Ack, du sagt ett vackert ord!

ORESTES.

    Dock vi vilje oss besinna.

PHRYGIERN.

                               Det var icke vackert sagdt.

ORESTES.

    Dre r du, om du menar, att jag blodar halsen din;
    Ty du varken r en kvinna, eller rknas du bland mn;
    Men att du ej mtte hja ndrop, jag ur borgen kom,
    Ty on Argos skri frnimmer, vckes det pstunden opp.      1545
    Att med klingan Menelaos mta, jag allsicke rds;
    Komme han, med blonda lockar fver axeln prunkande!
    Ty om han Argeier medfr hit till denna kongaborg,
    Helena att hmnas, om han icke mig frskona vill,
    Samt min syster, och Pylades, som med mig utfre allt,     1550
    Skall han skda f sin dotters och sin makes tvenne lik.

KHOREN.

    O ve, hvad olyckslott!
    I nytt elnde, nytt frskrckligt,
    Genom Atreiderna strtad r vr kongeborg.

HALFKHOREN.

    Hvad gre vi? frkunne vi till staden det?                 1555
    Eller tige vi stilla?

HALVKHOREN.

    Vnninor; skrast detta r.

HALVKHOREN.

    Se, framfr palatset, se, den hvirflande rk,
    Som genom ethern sig hjer, frklarar allt!

HALVKHOREN.

    De facklor tnda, fr att brnna kongens borg,
    Den Tantaleiska; ej de afst ifrn mord.                   1560

HALVKHOREN.

    Slutet bestmmer Gud fr oss mnskor,
    Slutet, huru han vill.
    Och vldiga hmdemakters kraft
    Har drabbat kongaborgen med blod
    Fr det sl Myrtilos sttten ur vagnastoln.                1565

KHOREN.

    Der jag varsnar Menelaos, nrmad till vr kongaborg
    Skyndesamt: han visst frnummit hvad derinne fregr.
    Skynden er derfr att skjuta reglar strax fr drrarna,
    Atreus' ttlingar derinne! Bjesse r den lycklige
    Emot den som ofrd drabbat: ssom dig, Orestes nu.         1570

MENELAOS.

    Jag kommit hit, frnimmande missdd och vld
    Af tvenne lejon; mnner dem ej kallar jag.
    Ty jag frsporde, att min kta hlft vl ej
    r mrdad, men frsvunnen dock, ur allas syn,
    Ett lsligt prat frnimmande, som, illa skrmd,            1575
    En viss androg hos mig; men modermrdarens
    r detta verk: isanning vardt att skratta t.
    Man ppne huset! Tjenarne befaller jag
    Instta drrn, att jag tminstone min dotter m
    Befria ur de blodbestnkte mnners vld,                   1580
    Och att jag m min arma stackars maka f
    Tillbaka, p hvars lik med egna hnder se'n
    Jag rnar drpa dem, som mrdat min geml.

ORESTES (p taket.)

    Hr p du, kom med hndren ej vid detta ls! --
    Dig, Menelaos, menar jag, af frckhet stinn, --            1585
    Ty eljes snderkrossar jag din hufvudskl
    Med murken bit ur taket, fordom mstarverk.
    Fr din entrgenhet r drren stngd med bom,
    Som nog dig hindra skall, att vldsamt trnga in.

MENELAOS.

    Hvad r frde nu? jag skdar facklors sken,               1590
    Och dessa mn, p bergens tak frskansade,
    Och svrdet hotande min egen dotters hals.

ORESTES.

    Vill du mig sprja? eller vill du hra mig?

MENELAOS.

    Just intetdera; hra mste jag likvl.

ORESTES.

    Jag rnar drpa dotter din, -- -- -- kan du frst.        1595

MENELAOS.

    Se'n Helena du drpt, till mord du lgger mord?

ORESTES.

    Ack, att s vore, och ej gudar gckat mig!

MENELAOS.

    Du nekar, fast du drpt, och talar frckt sder?

ORESTES.

    Ett futtigt nekande! o, om jag hade dock -- --

MENELAOS.

    Hvad sak utrttat? du mig gr frskrckelse.               1600

ORESTES.

    Jo, Hellas' skamflck skickat till afgrundens natt.

MENELAOS.

    Min hustrus lik mig gif, att jag m jorda det!

ORESTES.

    Krf det af gudar! Men din dotter drper jag.

MENELAOS.

    S modermrdaren till mordbragd tillgger mord.

ORESTES.

    Nej, hmnarn af en far, som mrdad du frrdt.             1605

MENELAOS.

    Dig var ej nog din moders redan gjutna blod?

ORESTES.

    Att _hexor_ slagta aldrig nnsin trttnar jag.

MENELAOS.

    Tar du ock, Pylades, i denna mordbragd del?

ORESTES.

    Han medger stillatigande; mitt "Jo" r nog.

MENELAOS.

    Det skall du ngra, om du ej p vingar flyr.               1610

ORESTES.

    Vi rne icke fly, men tnda huset an.

MENELAOS.

    Du vill frstra sledes din fadersborg?

ORESTES.

    Att du ej fr den. Och din dotter drper jag.

MENELAOS.

    Drp bara! ty d kommer du tillsvars fr mig.

ORESTES.

    S r det.                                                 1615

MENELAOS.

               Ve, o ve! gr ingalunda s!

ORESTES.

    Var tyst! och hll tillgodo hvad medrtta sker!

MENELAOS.

    r rttvist, att du lefver?

ORESTES.

                                Jag r landets kong.

MENELAOS.

    Hvad lands?

ORESTES.

                Just hr i Argos, det Pelasgiska.

MENELAOS.

    Vigvattnet nalkas, skulle anst dig?

ORESTES.

                                         Hvi ej?

MENELAOS.

    Du skulle offra fre striden?                              1620

ORESTES.

                                  Du kanske?

ENELAOS.

    Jo; jag r ren i hndren.

ORESTES.

                              Men i sinnet ej.

MENELAOS.

    Ho ville dig tilltala?


ORESTES.

                           Den som r farsvn.

MENELAOS.

    n den, som hedrar moder sin?

ORESTES.

                                  Lycksalig r.

MENELAOS.

    Allts ej du?

ORESTES.

                  Mig _hexorna_ behaga ej.

MENELAOS.

    Tag svrdet frn min dotters hals!                         1625

ORESTES.

                                       Det ljuger du!

MENELAOS.

    Min dotter drper du?

ORESTES.

                          Deri ej ljuger du!

MENELAOS.

    Hvad vill jag gra?

ORESTES.

                        G till Argos' folk, och bed -- --

MENELAOS.

    Hvem skall jag bedja?

ORESTES.

                          Staten, att ej dda oss.

MENELAOS.

    Min dotter eljes mrden J?

ORESTES.

                               S saken st.

MENELAOS.

    Min stackars Helena!                                       1630

ORESTES.

                         Och jag ej mkvrd r.

MENELAOS.

    Som offer jag dig bragt frn Troia.

ORESTES.

                                        Om s r -- --

MENELAOS.

    Se'n tusen qval mig qvalt.

ORESTES.

                               Fr min skull ej likvl.

MENELAOS.

    Jag lidit grymt.

ORESTES.

                     Mig var du d ogagnelig.

MENELAOS.

    Du snrjer mig.

ORESTES.

                    Dig sjelf du snrjt, du sleme man!
    Hr hit, Elektra, tnd p kongaborgen eld,                 1635
    Och du, bland mina vnner tillfrlitligast,
    Min Pylades, stick eld uti palatsets tak!

MENELAOS.

    O du, Danaers jord, och folk i Argos' land,
    Ack, viljen J med vpnad hand ej hjelpa mig?
    Ty mannen der med vld utkrfver af vr stad,             1640
    Att lefva, fast han skndligt ufgjt modersblod.

APOLLON.

    O Menelaos, hejda du din vredes fart!
    Jag Pboibos, son af Leto, hr tilltalar dig.
    Men du, som svrdbevpnad hotar dotter hans,
    Orestes, fven veta m hvad bud jag br.                   1645
    Den Helena, som du att drpa sinnad var,
    Af vrede emot Menelaos full, -- r fri:
    Hon r det, som J skden der i etherns rymd,
    Den rddade, ock genom dig ej mrdade.
    Jag rddat henne, och ifrn ditt bdelssvrd               1650
    Befriat, p befallning af vr fader Zeus.
    Frty Zeus' dotter ju oddlig vara br,
    Samt, hos Kastor och Polydeukes; uti etherns rymd
    Bisittarinna, hjelpa de sjfarande.
    En annan maka m du bringa i din borg,                     1655
    Emedan gudarne, fr hennes dejlighet,
    Hellener bragt i handgemng och Phrygier,
    Och ddar utsndt, att frn jorden plna bort
    Det frcka menskoslgtets fverfulla tal.
    S r frhllandet med Helena; men du,                     1660
    Orestes, br bege dig utom landets grns,
    Och bo upp Parrhasisk mark i ett rs tid.
    Det stllet heta skall, till minne af din flygt,
    Bland Azaner och Arkader Oresteion.
    Och, gngen ddan till de Athenaiers stad,                 1665
    Utlofva bter fr utgjutet modersblod
    Infr de tre Erinnyer; men gudarne,
    Rttsskiparne p Areskulla, rttrdigt straff
    Plgga dig, och mlet der du vinna br.
    Och henne, som du hotar nu med svrdet s,                 1670
    Hermione, du kta skall; Neoptolemos,
    Som rnar henne kta, ktar henne ej.
    Ty honom r beskrdt, att d fr Delphiskt svrd
    Nr p Achilleus, fader hans, jag krfver straff.
    t Pylades din systers hand, som du bestmmt,              1675
    Du gifva m; han vnta kan ett lyckligt lif.
    I Argos lt Orestes, Menelaos, spiran ha;
    Och dig till Spartas jord begif, och herrska der
    I landet, du med henne fick, som tusen qval
    Beredde dig, tilldess hon frde dig hit hem.               1680
    Hr infr staten allt tillrtta stller jag,
    Som honom tvang, att egen moder sl ihjl.

ORESTES.

    Orakelgud, i dina svar ej nnsin du
    Bedrgelig har varit, men sannfrdig stds!
    Mig kom den fruktan p, att, hrande en rst               1685
    Frn trollen, jag mig skulle tycka hra dig.
    Men allt gr bra, och jag hrsammar dina ord.
    Se nu, frn dd befriar jag Hermione,
    Och henne ktar, om sitt bifall fadren ger.

MENELAOS.

    O Helena, Zeus' dotter, hell! jag prisar dig,
    Invnarinna uti gudars slla hem!
    t dig, Orestes, ock min dotter lemnar jag,
    P Phoibos' bud. -- Vlbrdig sjelf, vlbrdig m
    Till kta tag, och lycklig vare du, och jag!

APOLLON.

    Nu vandren allesamman, dit jag bjuder er,                  1695
    Och trtan sliten!

MENELAOS.

                       Dig hrsamma mste man.

ORESTES.

    S gr ock jag, och med min lott frsonar mig,
    O Menelaos, och ditt budord, Loxias!

APOLLON.

    Nu er vg! nu er vg! Samdrgtighet,
    Den skna gudinnan, vrdande; men jag                      1700
    Vill Helena bringa till Kronions sal,
    Och de tindrande stjernors himmel,
    Der bredvid Hera, och Herakles' geml,
    Heba, som gudinna hon thronar,
    Af menskorna rad med offer stds,                         1705
    Jemte Tyndariderna, sner af Zeus,
    Beskyddande hafvets sjmn.

KHOREN.

    Ack, du herrliga Segergudinna, mitt lif
    Du evigt skydda m,
    Och aldrig trttna, att krna det!                         1710



