'Theogoni' av Hesiodos är Projekt Lönnrots utgivelse nr 1526. E-boken
är public domain inom hela EU:n, varför vi inte sätter några som helst
restriktioner med hänsyn till e-bokens användning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.




THEOGONI

av

Hesiodos


Tolkad av

Elof Hellquist





Lund,
C.W.K. Gleerups förlag,
1924.

Berlingska Boktryckeriet.






FÖRORD.


Det är icke utan en viss tvekan, som jag låter min tolkning av
Hesiodos' Verk och dagar följas av en sådan av hans Theogoni.
Visserligen har denna, i motsats till den förstnämnda dikten, i sin
helhet ännu icke överflyttats till svensk vers. Men å andra sidan kan
man för dess vidkommande näppeligen våga påräkna det intresse och den
rätt vidsträckta läsekrets, som kom Verk och dagar till del. Därtill
torde Theogoniens innehåll vara av alltför speciell art.

Med hänsyn till denna dikts egenartade karaktär ha också
anmärkningarna här i stort sett fått en väsentligen annan prägel; i
åtskilliga fall äro de uppgifter, som lemnas, närmast avsedda för
studerande, ävensom för språkmän, som själva ej haft tillfälle att på
vissa områden följa den hithörande litteraturen.

För att ej besvära de övriga läsare har mycket härav influtit i
noter. Av utrymmesskäl har emellertid framställningen måst hållas
ytterst knapphändig.

Vid denna tolkning vållas vissa svårigheter av de synnerligen många
mytiska namn, som måste pressas in i det metriska schemat.

I likhet med bruket i andra metriska översättningar från grekiskan
har jag i stället för de grekiska accent- och språkformerna ofta
nyttjat de latinska, t.ex. Klio, Erato, Klotho, Sao, Speio[1] Urania
Kymóthoe (ej Kymothóe) osv. I flera fall är det dock ingalunda
metriska hänsyn, som föranledt detta val. En del former, såsom
Klio, Urania, Erato, Medea, Herkules ha nämligen vunnit så starkt
fotfäste i vårt språk och äro såväl kända framförallt från vår poesi
("Ingen Erato på Thules fjällar" osv.), att de grekiska ordformerna
säkerligen på många verkat främmande och stötande. Av samma orsak
brukas här också t.ex. Parnassos i st. f. textens Parnesos (genit.
παρνεσοιο) osv. Beträffande motsvarigheter till några grekiska
namn med X- eller x- har jag tillåtit mig ett par inkonsekvenser
(Χ- och χ), så ock i fråga om transkriptionen av φ (ph och f). I
åtskilliga fall har jag tvekat mellan -e och -a t.ex. Aglaie eller
Aglaia, Petraie eller Petraia; där det gällt allmänt kända namn har i
anslutning till vad nyss nämndes _a_-formen valts, t.ex. Thalia.

Dessa namn ha ofta, där så varit möjligt, blivit till sin
grundbetydelse förklarade i anmärkningarna. Därmed har dock ej
i första rummet åsyftats att tillfredsställa rent språkliga
intressen, utan avsikten har förnämligast varit att belysa diktens
innehåll. I så måtto försvara dessa uppgifter väl sin plats i
en översättning. En hel del av dessa ofta målande och poetiskt
verkningsfulla beteckningar, s.k. talande namn, voro i sin språkliga
genomskinlighet för grekerna omedelbart förståeliga. På en läsare,
som ej känner deras härledningar, göra däremot dessa namnlistor
ett tröttande och enformigt intryck. Etymologiskt belysta kommo
de att stå i en helt annan dager. Vi erinra om t.ex. namnen på
moirerna: spinnerskan, ödet, den oundvikliga eller Pontos', havets,
barn: de vidunderliga osv., eller de skiftande beteckningarna för
sjöjungfrurna, nereiderna, som låta oss se deras glänsande gestalter
med "honungsljuva" anleten i storm och vindstilla snabbt simma kring
öarna och näsen eller längs de sandiga stränderna, ledsaga skeppen
in i den trygga hamnen, leka i det vita skummet eller vila på den
spegelklara vattenytan.

Helt annorlunda förhåller det sig med åtskilliga till sin härledning
livligt omstridda namn på vissa äldre och högre gudomligheter. Här
ha anmärkningarna ofta haft till uppgift att meddela, att -- trots
allt som skrivits om dem intill den dag, som är -- många till sitt
ursprung äro lika okända för oss som för de gamla, vilka redan de
hade allehanda förslagsmeningar om deras ursprung. Det har icke synts
opåkallat att i dylika fall varna de läsare, som här icke kunna bilda
sig en egen mening, för att icke utan vidare taga allt för godt, som
de kunna finna i hand- och uppslagsböcker och även annan litteratur,
där särskilt på detta område icke sällan kategoriska uppgifter
förekomma, som äro allt annat än säkra eller oomstridda, ja stundom
bevisligen felaktiga. Dock finnas även bland dessa en del namn, om
vilkas härledning intet tvivel kan råda.



HESIODOS OCH THEOOONIEN.


Den grekiske skalden Hesiodos synes ha levat på 7- eller 600-talet
och blivit född i Beotien, dit hans fader inflyttat. Härom berättas i
Verk o. dagar 635 f.:

    'Hit över havets oändliga rymd i det beckade skeppet
    lände han ock, då han lemnat en dag det eoliska Kyme.
    Ej var han rik, ej gladde sig där, han åt lycka och välstånd,
    nej, från den tärande nöden han flydde, som Zevs honom skickat.
    Nära vid Helikon slog han sig ned i Askra, en bondby,
    riktigt ett hål, med besvärliga somrar och rysliga vintrar'.

Omdömet tyder icke på lokalpatriotism. En sådan kommer kanske dock
till synes i den förkärlek, med vilken skalden framhåller vissa
särskilt vid Beotien bundna gudar och heroer, t.ex. Herkules (se anm.
till v. 950-955). Men hos Hesiodos saknas f.ö. alldeles sådana slags
uttryck för hem- och fosterlandskänsla, på vilka t.ex. Odysséen är så
rik, såsom Odyssevs' innerliga och stolta ord om sin fäderneö Ithaka:

    'Stenig hon är, men en god fostrarinna av män. Ja i sanning
    ingen syn jag ljuvare vet än fädernejorden' (Od. 9:27--28)

-- ett härligt Runebergskt 'Vårt land' i två verser, eller strax
nedan:

    ... ljuvare ingenting finns än ens land och föräldrar.
    Icke en gång om på främmande jord i den rikaste boning
    leva man fick, men var fjärran likväl ifrån älskade fränder.[2]

Hesiodos hade icke samma orsak som Odyssevs att tala om 'älskade
fränder'. Upphovet till hans 'Verk och dagar' gavs av en rättsstrid,
i vilken han efter faderns död blev invecklad med sin broder Perses,
som bedragit honom på en del av det honom tillkommande arvet.

På sluttningarna av det frejdade Helikon utanför hembyn vaktade han,
såsom han omtalar i Theog. v. 22-23, i sin ungdom de betande fåren,
och det var här som han av muserna undfick sångens gåva.

Det enda man för övrigt tror sig känna om hans levnadsförhållanden
härrör från skaldens egna uppgifter i Verk och dagar. Enligt en där
meddelad uppgift deltog han i diktartävlingarna vid Amphidamas'
begravning i Chalkis, då han som pris för en hymn hemförde en trefot,
vilken han sedan tillegnade de helikonska sånggudinnorna.

Hesiodos skall ha avlidit i Lokris. Enligt en arvsägen dog han en
våldsam död, i det han säges ha blivit ihjälslagen av sönerna till en
hans gästvän. Bildstoder egnades efter hans bortgång åt hans minne.

Av de dikter, som tillskrivits Hesiodos, torde, utom Verk och
dagar,[3] Theogonien[4] med den största sannolikheten kunna betraktas
såsom åtminstone till en större del härrörande från honom. Bland
de gamla ha t.ex. Herodotos och Platon ansett honom vara dess
författare. Men för övrigt äro meningarna alltjämt i hög grad
splittrade rörande omfattningen av skaldens andel i dikten och
dess ursprungliga och äldsta form. Ja, det fanns redan i antiken
personer som t.o.m. tvivlade på, att H. överhuvud haft något att
skaffa med detta skaldestycke. Det torde emellertid icke kunna
förnekas, att dikten i stort sett tyckes vara utarbetad efter en
väl genomtänkt plan, och i fråga om flera större partier, som
från vissa håll stämplats som senare inskott, ha av vederhäftiga
forskare starka skäl förebragts för deras äkthet. Med stort fog har
också framhållits, att man ingalunda har rätt att på ett dylikt
första systematiseringsförsök anlägga moderna logiska och estetiska
synpunkter -- ett gyllene ord, som också med stor fördel borde kunna
tillämpas på ålderdomliga litteraturminnesmärken från andra håll,
som varit och ännu alltjämt äro föremål för en liknande kritik. Av
Nordens egna forntidskrifter torde i detta fall särskilt det f.ö.
till innehållet i viss mån jämförliga Voluspá erbjuda ett talande och
rätt avskräckande exempel.

Å andra sidan ligger det i öppen dag, att Theogonien under tidernas
lopp upptagit en hel del mindre tillsatser och f.ö. i enskildheter
undergått vissa förändringar.

På dessa frågor kunna vi emellertid icke ingå i annan mån än vad som
skett i de bifogade anmärkningarna.

Theogonien[5] avser att på grundvalen av det brokiga virrvarr av

myter och kulter, som funnos spridda över det grekiska området,
skapa en systematisk framställning av grekernas gudalära. Den kan
sålunda i viss mån jämföras med de mytologiska partierna av Snorres
Edda. Diktaren har därvid också givit eftervärlden frukten av egen
spekulation, utan att dock, som det förefaller, egentligen ha i
högre grad våldfört sig på materialet. Till systemets fromma har han
emellertid vidtagit vissa jämkningar och förändringar,[6] varjämte han
kompletterat systemet under påverkan från lokalkulterna.[7] Vilka och
av vilken art dessa tillsatser äro, tillkommer f.ö. icke oss att
söka avgöra.

Dikten gömmer också rester av gammal religiös hymnpoesi. En sådan
föreligger utan tvivel t.ex. i framställningen av Hekate (v. 411 f.).


Formellt står dikten i ett starkt beroende av Homeros' Iliad och
Odyssé, åtminstone dessas äldre delar, och ett stort antal verser äro
lånade därifrån, liksom de också ha många gudaepitet gemensamma.

I forntiden var den mycket populär. På en modern läsare göra
emellertid vissa av de långa genealogiska partierna ett torrt
och tröttande intryck. Men lysande undantag finnas av stort och
obestridligt poetiskt värde. Vi erinra t.ex. om den högstämda
och ståtliga inledningen (v. 1-115) eller om skildringen av
titanstriden (v. 664 f.), om vilken en framstående kännare yttrat,
att i jämförelse med denna 'gudastriden i Iliaden är ett tomt
buller', eller om den sedan långliga tider beundrade skildringen
av Typhóeus, 'vars hundra huvuden ryta och tjuta med alla möjliga
röster', och som 'framkallar ... en ångestkänsla liksom ett rasande
sydländskt oväder'[8] -- åtskilligt annat att förtiga.

Theogonien är liksom Erga (Verk o. dagar) avfattad på den
homerisk-joniska dialekten. Några doriska former uppträda, men i
motsats till förhållandet i Erga saknas (enligt Ahrens) eolismer.

Av de båda dikterna synes, av ett och annat att döma, Theogonien vara
den tidigare.[9] Som fullt säkert avgjord kan dock denna fråga icke
betraktas.


Förords Anmärkningar:

[1] Alla feminina namn på -- ha i attiskan huvudaccenten på den
sista stavelsen. Däremot överensstämmer den betoning, som brukas i
övers., icke blott med latinet utan mestadels också med nygrekiskan;
f.ö. icke blott i detta, utan också i flera andra fall. Se Dieterich
Akzent- u. Bedeutungsverschie- bung im Mittel- u. Neugriechischen
(Indog. Forsch. 16:3 f.).

[2] Jfr Vårt land: 'Och fördes vi att bo i glans' osv.

[3] Se härom min övers, av denna dikt, inledningen.

[4] Mellan dessa båda dikter finnes emellertid vissa
oöverensstämmelser så till innehåll som språkformer. Men att de
på dessa grunder skulle stamma från olika författare, tordepå
forskningens nuvarande ståndpunkt ej föreligga tillräckligt starka
skäl att antaga.

[5] Grek. Θεογονια, dvs. gudarnas härstamning.

[6] Jfr t.ex. anm. till v. 376.

[7] Se anm. till v. 120 och 411.

[8] Heiberg Grekisk Kultur s. 37. Dess äkthet har emellertid av
somliga forskare bestridts.

[9] Man har bl.a. åberopat sig på inledningens skildring av huru
skalden av muserna erhöll sångens gåva (v. 22 f.), jämförd med
den kortfattade uppgiften i V.o.d. v. 659. Vissa andra argument
förefalla väl lösa. Jfr även anm. till v. 535.




THEOGONI.


    Må om Helikons muser vi först nu börja att sjunga,
    dessa, som bygga och bo på det höga och heliga berget,
    där de i ringdans sväva med smidiga fötter kring källans
    skuggiga rand och det altar, som vigts åt den starke Kronion.

    Där de bada sin spensliga kropp i den svala Permessos,           5
    i Hippokrenes våg, i Olmeios' heliga flöde.
    Lätt och behagfullt dansen de tråda på Helikons höjder,
    rörande fötterna snabbt i dess glada och yrande virvlar.
    Höljda i dimmornas töcken de vandra sen nedåt om natten.
    Nejden de fylla med ljud av fagert klingande stämmor,           10
    prisa den dundrande Zevs och hans maka, den härliga Hera,
    henne från Argos, som skrider i prakt på de gyllne sandaler,
    dottern jämväl till ljungaren Zevs, strålögda Athene,
    Phoibos Apollon därjämte och Artemis, bågens gudinna,
    honom, Poseidon, dessutom, som jorden famnar och skakar,        15
    Themis, den höga, och kärleksgudinnan med glänsande ögon,
    Hebe, smyckad med gyllene krans i sitt hår, och Dione,
    Eos och Helios, mäktig och stor, och den ljusa Selene,
    Leto, Iapetos ock, samt den outgrundlige Kronos,
    Gaia, Okeanos, famnande vida, och Natten, den mörka,            20
    andra jämväl av de eviga gudarnas heliga ätter.

    Dessa Hesiodos lärde en gång den ljuvliga sången,
    medan sin hjord han förde i bet på Helikons branter.
    Så de nu togo till orda och talte, de höga gudinnor,
    härliga döttrar av Zevs med egiden, olympiska muser:            25

    Herdar på fältet, I lata och slöa, som leven för maten!
    Osant är mycket förvisst, fast sanningen likt, som vi tälja,
    men om vi vilja, nog kunna ock vi förkunna vad sant är.

    Så de talte, den mäktige Zevs' sannfärdiga döttrar,
    gåvo mig därpå en stav, en kvist av den grönskande lagern,      30
    härlig att se, och skänkte mig sen den gudomliga sången,
    att jag med den måtte prisa vad händt är och det som skall tima;
    bödo mig också att ära i dikt de odödliges släkte,
    aldrig därvid dock glömma i början och slutet dem själva.
    Men hvi tala om mig? Till ädlare ämnen jag skrider.             35

    Börje vi alltså med muserna, som i den höga Olympen
    Zevs' allhärskarens, hjärta, det ädla, med sånger förnöja,
    täljande allt som är och som timat och öden, som stunda
    -- allt i ljuv harmoni -- och oförtröttad den strömmar,
    älskliga sången, från munnarna fram, och Ljungarens boning      40
    ljusnar 1 fröjd vid ljuden av röster så rena som liljor.
    Men kring Olympens snöiga hjässa och gudarnas salar
    ekar sångernas klang. Dock först med gudalik stämma
    prisa de allt från dess ursprung den heliga ätt av titaner,
    vilken en gång blev avlad av Himlen, den vida, och Jorden;      45
    sedan de gudar, som stamma från dem och skänkt oss vad gott är;
    Zevs, höghelige fadren till gudar och mänskor, därefter
    [sjunga de om och börja och sluta sitt kväde med honom,]
    hur han av gudarna mäktigast är och den störste av alla.
    Människors ätt och de starka giganternas släkte de därpå        50
    prisa i sången och glädja därvid Allhärskarens hjärta,
    härliga döttrar av Zevs med egiden, olympiska muser.

    På de pieriska höjder, med Zevs, Kroniden, som fader,
    föddes de av Mnemosyne, gudinnan, som bor i Elevther:
    föddes de där till glömska av lidandet, lindring i sorgen.      55
    Ty hennes heliga bädd besteg den vise Kroniden,
    fjärran från gudar, och vilade där i nätterna nio.
    Men då sitt kretslopp horerna lyktat och året var ändat,
    månen fyllt sina varv och talet av dagar var uppnått,
    nio döttrar hon födde, förenta i kärlek till dikten,            60
    och med ett hjärta, där oro och sorg ej vunno ett fäste.
    Nära Olympens snöiga topp de föddes, och där de

    njuta av dansens ljuva behag och sin glänsande boning.
    I deras grannskap Kariterna bo och Himeros även,
    glädjas av festernas glans, och med härliga röster de sjunga,   65
    prisande högt de odödliga gudarnas lagar och rätter,
    alla de heliga bruken, och älskligt sångerna tona.

    Dessa nu stego med jubel och sång av odödliga röster
    upp till Olympens höjd, men vida kring jorden, den mörka,
    hymnerna ljödo och bullret av stegen från yrande dansen.        70
    Så till sin fader de gingo, som styr i himmelens salar,
    han som råder för åskans dön och den flammande blixten,
    sedan han Kronos besegrat och väl för gudarna ordnat:
    tjänster och plikter fördelt och hedersbevisningar utmätt.

    Detta nu muserna sjöngo, som bo på den höga Olympen,            75
    nio döttrar, som föddes åt Zevs, den mäktige guden,
    Klio, Terpsichore ock, Melpomene jämte Thalia,
    så Polyhymnia även, Urania, följd av Evterpe,
    Erato sen och Kalliope, hon, den främsta av alla,
    hon som kungarna följer, de vördnadsvärda och ädla.             80
    Den av från gudarna stammande kungen, som redan vid födseln
    hedras med nådig blick av den höge Allhärskarens döttrar
    -- över hans tunga de gjuta den friska och himmelska daggen
    och såsom honung flyter från munnen hans tal, men i vördnad
    folket till honom ser upp, då i domarestolen han sitter,        85
    skipande lag och rätt, ty lugnt och betänksamt han talar,
    medan beslutsamt och klokt han sliter de svåraste tvister.
    Ty av den grund kom drottarna visdom till del, att de måtte
    lätt och behändigt hjälpa den man, som kränkts inför rätten,
    lindra hans lott med lämpor och ord och hans ställning förbättra. 90
    Går han i staden sin rund, som en gud han vördas av alla,
    dyrkas i blyg beundran och reser sig högt över mängden.
    Sådan den är den heliga gåva, som muserna skänkt oss.
    Ty från de eviga mör och Apollon, den drabbande guden,
    cittrans och sångens män som en skänk ha kommit till jorden.    95
    Men från Zevs ha vi drottarna fått. O, lycklig den man, som
    muserna älska! Hur ljuvligt det tal, som från läpparna flyter!
    Bär någon djupt i sitt bröst en sorg, som sargar hans sinne,
    täres i hjärtat av kval, skall sångaren, musernas gunstling,
    sjunga för honom en sång om fädernas strålande bragder,        100
    sjunga om gudarnas saliga ätt, som bor i Olympen.
    Genast förgäter den sorgsne sitt ve och lidandet glömmer,
    genast har musernas skänk bragt lindring och tröst åt hans hjärta.

    Hell Er, döttrar av Zevs, uppstämmen den älskliga sången!
    Prisen nu gudarnas heliga ätt, som lever evärdligt,            105
    född av Jorden, den vida, och Himlen, den stjärniga, höga,
    Natten, den mörka, jämväl, och ammad av sältan i havet.
    Sägen mig då, hur gudarna först och jorden ha uppstått,
    floderna ock, det oändliga havet, som rasar i vrede,
    stjärnornas blänkande här och himlen, den vida, därovan;       110
    hur sen av dessa de Evige föddes, som skänkt oss vad gott är,
    huru de väldena delat och hedersbevisningar utmätt,
    huru därjämte de först ha vunnit den höga Olympen,
    detta förtäljen, olympiska mör i himmelens salar,
    allt från dess ursprung, och sägen vad först blev danat av dessa. 115

    Alltså: Kaos blev tidigast till, men sedan kom Jorden,
    vidsträckt och bred, en säker och skyddande boning för alla
    [gudar, som bygga och bo på Olympens snöiga åsar],
    Tartaros sen, det töckniga gömslet i skötet av jorden,
    Eros därefter, av gudarnas ätt den främste i fägring,          120
    han som lederna löser och hjärtat hos gudar och mänskor
    har i sin mäktiga hand och tystar vad klokheten bjuder.

    Men av Kaos har Erebos födts och Natten, den mörka.
    Natten blev mor åt den strålande Dag och den skimrande Etern;
    dessa hon födde, sen Erebos, mörkret, i kärlek hon famnat.     125
    Jorden gav liv åt ett barn, den höga och stjärniga Himlen,
    liknande modren, att varda för henne ett skyddande hölje
    och för de evige gudar en borg, som skänkte dem trygghet.
    Bergen, de höga, hon födde också, till nymfernas hemvist,
    deras, som bygga och bo bland ödsliga klippor och klyftor.     130
    Havet, det ödsliga, vilda, som skummar och rasar i vrede,
    Pontos, hon födde jämväl, men ej efter kärlekens famntag;
    därpå Okeanos' virvlande djup, vars fader var Himlen,
    Koios därefter och Krios, Iapetos samt Hyperion,
    Theia och Mnémosyne och Rheia och Themis, den höga,            135
    Phoibe med gyllene krans i sitt hår och den älskliga Tethys.
    Sist, efter dem, gav hon liv åt den outgrundlige Kronos,
    fruktansvärdast av barnen och hatad av Himlen, hans fader.

    Även Kykloperna födde hon, trotsiga, vilda till sinnes,
    Brontes, Sterópes därhos och den tappre och modige Arges,      140
    dessa, som åskan ha givit åt Zevs och smidde hans blixtar.
    Väl de i allt voro lika de höge och evige gudar,
    utom däri, att ett öga, ett enda, de hade i pannan
    [Därför Kykloper de nämndes, att i deras huvud ett öga,
    ett blott, rundt till skapnad och form, på pannan var fästat.]  145
    Styrka och krafter de egde och kände av slöjder ett otal.

    Andra söner jämväl ha kommit från Himlen och Jorden,
    stora och starka och modiga tre, ej lätta att nämna,
    Kottos, Briareos, Gyes -- med vilda och trotsiga sinnen.
    Hundrade armar föllo på dem från skuldrorna neder,             150
    hemska att nalkas, men femtio huvuden vuxit på varje
    upp från axlarnas bädd på den tunga och väldiga kroppen.
    Stor och förfärlig var deras kraft och mäktig gestalten.

    Ty av dem alla, som födts av den strålande Himlen och Jorden,
    dessa förskräckligast voro, och allt från början de blevo      155
    sedda med avsky av fadern: så snart en kommit till världen,
    dolde han honom i jorden, och dagens ljus han förmente
    sonen att skåda; men Uranos gladdes av dådet han övat.
    Suckande modern, den vida och rymliga Jorden, i hjärtat
    gömde sin tärande sorg; men på listiga planer hon smidde.      160
    Snart ett förråd hon skaffade fram av den skimrande malmen,
    gjorde en väldig lie därav, som hon gav sina söner,
    medan hon talade modiga ord, dock ängslig i sinnet.

    Söner av mig och en niding till far, om I viljen mig lyda,
    kunnen I hämnas på honom den skam, den smälek I lidit;         165
    ty det var han, som sökte att först Er alla fördärva.

    Talte hon så; och fruktan dem grep; och ingen av barnen
    djärvdes att svara. Men Kronos, den väldige, kloke, förslagne,
    fattade mod, och han talade så till sin vördade moder:

    Moder, så lovar jag dig att söka vad nu du har planlagt        170
    bringa till slut, ty ej bryr mig den far, som så nämnes med orätt,
    han, som fast fader har nesligt försökt att oss alla fördärva.

    Talte han så, men den rymliga Jorden gladdes i hjärtat
    och i ett bakhåll gömde sin son; där räckte hon honom
    lien, den väldiga, skarpa, men listiga planer hon smidde.      175
    Kom då i följe av Natten den väldige Himlen, men rundt kring
    Jorden, rusig av kärlek, han armarna slog och åt alla
    sidor han sträckte sig ut. Men sonen nu snabbt från sitt bakhåll
    fattade fadren med vänstra handen och grep med den högra
    lien, den stora och skarpa, och fadrens blygd han då hastigt   180
    avskar, kastande sen den bakom sig, att bakåt den fördes.
    Icke förgäves dock, ej utan märkliga följder det skedde:
    ty var droppe, som föll av det skimrande blodet till marken,
    Jorden tog upp i sitt sköt, och då året fyllde sitt kretslopp,
    föddes de starka Erinyers flock samt Giganternas skara,        185
    rustad med glänsande vapen och väldiga lansar i handen.
    Nymfer hon även gav liv, dem mänskor de meliska kalla.
    Men då blygden med stålet hon avskilt och sen vid Epiros
    slungat den ned långt ut i det vilda och böljande havet
    fördes den länge på vattnet omkring; och skimrande havsskum    190
    samlades rundt den odödliga lemmen. Men inne i denna
    föddes en mö; och först till det helga Kythere hon lände,
    men därifrån hon kom till det vågkringsvallade Kypros.
    Där hon gick fram i värdigt behag, den fagra gudinnan,
    gräs sköt under de smidiga fötterna upp. Afrodite              195
    [skumfödd gudinna, den präktigt av kransar prydda Kytheris]
    vardt hon av gudar och mänskor benämnd, ty i skummet hon danats,
    men Kythereia, emedan en gång hon kom till Kythere,
    [Kyprosbarnet som född vid det havombrusade Kypros,
    blygdälskarinna, emedan från blygden hon leder sitt ursprung.]  200
    Men av Eros och Himeros, blomstrande guden, hon följdes,
    då, nyss född, hon styrde till gudarnas gille sin kosa.
    Henne beskärdes från början den ljuva och hedrande lotten,
    så ibland människors barn som i gudars odödliga skara,
    att hon jungfrulig glättighet älskar och kvinnliga lister,     205
    kärlekens njutning och sötma och sinnesbedårande nöjen.

    Men de andra av Himlen, den mäktige fadern, som födt dem,
    nämndes titaner, ett smädande namn, och _en_ gång, han sade,
    skulle de nås av ett hämnande straff, emedan av ondska
    handen de lyft att mot fadern föröva det nesliga dådet.        210

    Födde så Natten det hatade ödet och Keren och Döden,
    Sömnen födde hon sen och Drömmarnas brokiga skara:
    icke i kärlek med någon förent gav hon liv åt dem alla.
    Moder hon blev så åt Tadlet och Sorgen, den dystra gudinnan,
    åt Hesperiderna ock, som bortom Okeanos' vågbrus               215
    vakta de gyllene äpplen och träden, som digna av frukter;
    även åt Moier och Kerer, som aldrig bida att straffa,
    [Lachesis, Klotho och Atropos, vilka åt dödliga mänskor
    skänka allt godt de njuta och allt det onda dem drabbar,]
    de som gudar och mänskor förfölja för allt som de brutit       220
    och som ej någonsin kväva den lågande vrede de känna,
    förrän de utkrävt hämnande straff på den, som har felat.
    Föddes av Natten, den dystra, till bävan för dödliga mänskor,
    Nemesis ock, men Kärleken sen och Bedräglig förhoppning;
    födde hon så den fördärvliga Åldern och trotsiga Eris.         225

    Men den förhatliga Eris gav liv åt Mödan, den hårda,
    Glömska och Hunger och Smärtor, som sköljas i floder av tårar,
    Siaktningens tummel och Mord och Strid och gruvliga Blodbad,
    Falskeligt tal och Snärjande svar och Lusten att kivas,
    Lagars förakt och svidande Skuld, förtroliga vänner,           230
    Eden jämväl, som gruvligast straffar oss mänskor på jorden,
    då med vett och med vilja en dödlig har svurit en mened.
    Pontos, havet, var fader till Nerevs, det äldsta av barnen,
    ärlig och sveklös, nämnd ibland gudar och mänskor 'den gamle',
    ty han är sann till sitt väsen och mild, och lagarnas bud han  235
    håller i helgd, och goda och vänliga äro hans tankar.
    Thavmas han avlade ock, samt den store och modige Phorkys,
    famnande Jorden i kärlek, och Keto med rodnande kinder,
    så Eurybía jämväl, som ett hjärta av stål har i bröstet.

    Älskliga äro de barn och gudomliga, vilka av Nerevs            240
    avlades sen i det ödsliga hav med Okeanos' dotter,
    Doris, den lockiga, strömmens, som rundt kring jorden sig ringlar:

    Amphitrite, Evkránte jämväl och Ploto och Soo,
    Glauke därhos, Evdóre och Thetis därjämte, Galéne,
    Speio, Halla, den älskliga mön, Kymóthoe, Thoe,                245
    så Pasíthee, Érato, rosenarmad Evníke,
    Mélite sen, den ljuva Evlímene ock, samt Agave,
    Doto tillika, och Proto, Dynámene så, och Pherusa,
    Protomedeia jämväl, Nesaia därhos och Aktaia,
    Doris samt Pánope ock, Galateia, ljuvlig att skåda,            250
    älsklig Hippóthoe sen, skönarmad Hippónoe även,
    så Kymódoke, hon som lätt på det töckniga havet
    vågorna stillar och bruset av stormande vindar med hjälp av
    Amphitrite, skönfotad gudinna, och Kymatolége;
    så Haliméde med kransar i hår, Eióne och Kymo,                 255
    Pontoporeia, Glavkónome ock med leende ögon,
    sedan Leiágore jämte Evágore, Laomedeia,
    så Polynoe även, Avtónoe, Lysianassa,
    därpå Evárne, härlig till växt och otadlig att skåda,
    Psámathe sen, med sin sköna gestalt, och den ädla Menippe,     260
    Neso, Evpompe därjämte, Themisto och Prónoe även,
    äntligt Nemertes, som ärvt sin odödlige faders begåvning:
    han, den otadlige Nerevs, en gång har avlat dem alla,
    femtio mör, som själva förstå att handla otadligt.

    Thavmas förde Elektra, den djupe Okeanos' dotter
    hem såsom brud, men åt honom hon födde den ilande Iris,        265
    sedan Harpyiorna, lockiga mör, Okypéte, Aello,
    de som vindarnas fläktar och fåglarna följa med vingar,
    vilka de röra i flykt så snabbt som den flyende tiden.

    Keto födde därefter åt Phorkys skönkindade döttrar,           270
    grå sedan födelsen ren, och därför man kallar dem Graier,
    så de odödlige gudar som mänskorna även på jorden:
    fagersmyckad Pemphredo och saffransmantlad Enyo;
    sedan Gorgonerna ock, som bo vid Okeanos' flöden,
    där Hesperidernas sång hörs tona, långt fjärran i väster       275
    Stenno, Evrýale ock, samt Medusa, i smärta förfaren.
    Dödlig Medusa var, och de andra odödliga båda.
    Men med den förra förband sig i kärlek mörklockige guden
    ute i dunmjukt gräs bland de vårliga blomster på ängen.
    Sen hennes huvud av Persevs med svärdet från bålen var avskilt, 280
    sprungo därur Chrysáor, den store, och Pegasos, hästen.
    Pegasos nämndes han, ty han var född vid Okeanos' källor,
    medan ett gyllene svärd den andre hade i handen.
    Lemnade så den förra den rymliga jorden, där djuren
    ega sitt hem, och flög till de eviges salar att bringa         285
    åskan och blixten åt Zevs, som bor i den höga Olympen.

    Men åt trehövdad Geryones sedan Chrysáor blev fader,
    då han Okeanos' dotter Kallirrhoe famnat i kärlek.
    Herkules' styrka en gång berövade denne hans rustning
    hos fotsläpande oxarnas skara på ön Erytheia                   290
    just på den dag, då han förde sin flock bredpannade oxar
    bort till det helga Tirynth, då han över Okeanos vadat,
    och sen han Orthos och herden Evrytion tagit av daga
    bortom Okeanos' flödande ström på den mörknande gården.

    Denna därefter gav liv åt ett odjur, rysligt att skildra,      295
    -- likt var det ingen av gudarnas ätt eller dödliga mänskor --
    inne i grottans håliga gömslen, den grymma Echidna.
    Hälften var mänska, en strålögd tärna med rodnande kinder,
    hälften en orm, vidunderlig, väldig, förskräcklig att skåda;
    skimrande grant, blodtörstig hon låg där i skötet av jorden.   300
    Och därnere en klyfta hon fick i den håliga klippan
    fjärran från eviga gudar och långt från dödliga mänskor
    [sådan var platsen, där gudarna bjödo Echidna att dväljas].
    Där i Arimernas land under jorden hon nödgats ligga,
    där den odödliga aldrig skall nås av den smygande åldern.      305

    Henne, så sägs det, den strålögda mön, i kärlek han famntog,
    jätten Typhaon, den häftiga, vildt framstormande vinden.
    Havande vardt hon, och rysliga barn hon bragte till världen.
    Först åt Geryones födde en hund hon, som kallades Orthos.
    Sen gav hon liv åt den gruvlige Kerberos, farlig att nämna,    310
    Hades' glupske och girige hund med stämma som kopparn;
    femtio huvud han bär, och väldig är han och skamlös.
    Födde hon så den lerneiska Hydran, som ruvar på illdåd,

    henne, som fostrades upp av den höga, vitarmade Hera,
    ty hon vredgades grymt på Herkules, väldige hjälten,           315
    Denna han dödade, sonen av Zevs, med den mördande malmen,
    Herkules samt Ioláos, en vän av den krigiske Ares,
    men honom rådde därtill jägarinnan, den höga Athene.
    Födde hon sedan Chimaira, ett hemskt, eldspyende odjur,
    faslig att skåda och stor och stark och snabb såsom fågeln.    320
    Men tre huvud hon bar, det ena ett skrämmande lejons,
    ett var av get, och det tredje av orm, en hiskelig drake,
    [framtill ett lejon, i mitten en get, men baktill en drake;
    lågande eld hon spydde med kraft ur det rysliga gapet.]
    Pegasos slog henne sen och den modige Bellerophontes.          325
    Phix, den fördärvliga, födde hon så, Kadmeernas fasa,
    famnad i kärlek av Orthos, och lejonet sen från Nemea,
    detta, som Hera fostrade upp, Zevs' vördade maka,
    och till Nemeas kullar blev sändt till mänskornas skada.
    Medan det dvaldes och härskade där på Apsésas och Treton,      330
    sökte med list det och våld att de dödliges släkte föröda;
    men för Herkules' väldiga kraft fick livet det lykta.

    Keto födde till sist, i kärlek förenad med Phorkys,
    ormen, den hemska, som vaktar i jordens skymmande gömslen
    fjärran vid världens yttersta gräns de gyllene äpplen.         335

    [Detta är alltså det släkte, som kommit från Keto och Phorkys.]

    Men åt Okeanos födde så Tethys de virvlande strömmar,
    Neilos, Alpheios, Eridanos ock med brusande virvlar,
    Strymon, Maiandros och Istros med fagert rinnande vatten,
    Phasis och Rhesos, Achéloos även med silvrade böljor,          340
    Nessos och Rhodios sen, Heptáporos ock, Haliákmon,
    Grénikos så, Aisépes, Simóeis' gudomliga flöde,
    Hermos, Peneios, Kaikos, som flyter med ilande böljor,
    Ladon, Parthenios även, Sangarios, mäktig och ståtlig,
    sedan Evénos, Ardeskos till slut och den ädla Skamandros.      345

    Även ett släkte av heliga döttrar hon födde, som fostra
    männen till mognad, med hjälp av Apollo, gudomlige drotten,
    liksom av floderna: Zevs åt dem gav det värvet att fylla.
    Peitho de hette, Adméte, Ianthe därhos och Elektra,
    Doris och Prymno, Urania, hon, de odödliges like               350
    Klymene även, Kallirrhoe, Hippo därjämte, Rhodeia,
    Zevxo, Pasithoe vidare, Klytie ock, samt Idyia,
    sen Galaxaure, Plexaure därhos, den ljuva Dióne,
    Thoe, Melóbosis så, Polydóre, härlig att skåda,
    Pluto med glänsande ögon, Kerkéis, skön till sin skapnad,      355
    sen Ianeira, Perséis därjämte, Akaste och Xanthe,
    därpå Menestho, Evropa, Petraia, den ljuvliga ungmön,
    Metis, Evrýnome ock, Telesto i skimrande mantel,
    Asia så och Kreséis, den älskliga tärnan Kalypso,
    Amphiro ock, Evdóre, Okyrrhoe, Tyche och äntligt               360
    Styx, som i ära och värdighet vida står över dem alla --
    dessa de äldsta av döttrar, som Tethys Okeanos skänkte.
    Stort är dock talet av dem, som sedan föddes till världen.
    Tre gånger tre de äro, finvristade Okeanider,
    vida spridda kring länder och hav, det omätliga, djupa,        365
    skötande ivrigt sitt värv, gudinnornas härliga döttrar.
    Likaså stort är talet av alla de sorlande floder,
    dessa Okeanos' söner, som födts av Tethys, den höga.
    Svårt, omöjligt det är för en dödlig att nämna dem alla,
    men de vid stränderna bo, visst känna de väl, hur de kallas.   370

    Helios, strålande, stor, den ljusa Selene och Eos,
    hon som glänser för alla de dödliga mänskor på jorden,
    glänser för alla de saliga gudar, föddes av Theia,
    sen Hyperion hon famnat en gång i lågande kärlek.

    Men åt Krios den höga gudinnan Evrýbia födde,                  375
    famnad i kärlek, Astraios, den väldige guden, och Pallas,
    Perses jämväl, den främste av alla i visdom och klokhet

    Sen åt Astraios föddes av Eos de häftiga vindar,
    Zephyros, ljuslynt och mild, och Bóreas, snabb i sin framfärd,
    Notos därjämte, sen guden gudinnan i armarna slutit.           380
    Därpå gudinnan av gryningen födde oss morgonens stjärna
    jämte de andra strålande stjärnor, som himmelen kransa.

    Styx, Okeanos' dotter, som famnats i kärlek av Pallas,
    födde i glänsande sal skönfotade Nike och Zelos,
    födde desslikes så Styrkan som Våldet, härliga söner.          385
    Hemvist och säte dem gavs i Zevs', den mäktiges, närhet,
    icke ett steg han tog, där dessa ej följde hans kosa,
    men där hos dundraren Zevs de dväljas till tidernas ända.
    Så blev det ordnat av Styx, den odödliga Okeaniden,
    just på den dag, då blixtnedslungarn den höge Kronion          390
    kallade alla de eviga gudarna upp till Olympen.
    Den som med honom drog ut mot titanernas skara, han sade,
    skulle ej mista den heder han vunnit: i stället han finge
    njuta till evig tid av den värdighet en gång han undfått.
    Men de hos Kronos ej ämbete egt eller hedrande poster,         395
    skulle, som rättvist vore, av honom till sådant förhjälpas.
    Se, då kom den odödliga Styx i följe av barnen
    först till Olympen upp, på den maning, som Zevs hade utsändt.
    Men hon ärade guden och gav honom härliga skänker.
    Själv hon av Zevs blev satt till ett värn för den heliga Eden,  400
    men hennes barn tillstaddes för evigt att bo i hans salar.
    Ock för de andra i allo han höll de löften han givit;
    men som den högste av gudarna härskar han själv i Olympen.

    Phoibe begav sig en gång till Koios' ljuvliga läger.
    Havande vardt av hans kärliga famntag gudinnan och bragte      405
    Leto därefter, den milda, i skimrande mantel, till världen,
    hon som är älskad av mänskor på jorden och salige gudar,
    [blid från begynnelsen ren, den ljuvaste mön i Olympen.]
    Födde hon även Asteria, frejdade tärnan, men henne
    Perses förde som maka en gång till sin ståtliga boning.        410
    Havande vorden, hon Hekate födde, men henne Kroniden
    ärade mest av dem alla och skänkte de skönaste gåvor,
    att hon del skulle ega av land och det ödsliga havet,
    men av den stjärniga himmelen ock så ära som andel.
    Mest ju hon hedras, gudinnan, av alla, som bo i Olympen.       415
    Ännu alltjämt, då någon av dödliga mänskor, som sed är,
    söker att blidka med härliga offer de evige gudar,
    flyr han till Hekate då i sin nöd, och gärna gudinnan
    skänker den man sin hjälp, till vars böner hon värdigats lyssna;
    lycka och rikedom honom hon gav med den makt, som hon eger.    420
    Ty av alla de gudar, som stamma från Jorden och Himlen,
    och som ära och välde ha vunnit, hon njuter sin andel.
    Ej har Kroniden tvingat den höga, ej henne berövat
    vad i titanernas tid, i de forna gudars, hon åtnjöt,
    utan hon eger alltjämt, vad henne från början blev tilldelt:   425
    makt på den rymliga jorden och makt i havet och himlen.        427
    Ej hennes ära har lidit, fast ensam dotter hon föddes,         426
    nej, långt större i stället den vardt, ty Zevs henne älskar.   428
    Den hon är huld, hon bistår i allt till hans bästa och fromma. 429
    Säte och stämma han får i rätten bland ärade drottar,          434
    och över alla i rådet den reser sig högt, som hon gynnar.      430
    Men då sig hjältarna väpna till mannamördande strider,
    hjälp av den höga de få, och den, som hon hyllar och älskar,
    skänker i nåder hon seger och bringar hon heder och ära.
    Trofast är hon och god, då männen kämpa i tävling,             435
    [gärna gudinnan dem hjälper och främjar i allt deras bästa.]
    Men den, som segrat med styrka och kraft, ett kamppris han hemför,
    härligt och skönt, till föräldrarnas glädje och ära förvärvar.
    Trofast hon även står ryttarne bi, om dem hon vill gynna.

    Dem jämväl, som plöja med möda det stormiga havet              440
    och som till Hekate fly och till guden Poseidon, den bistre:
    lätt och villigt gudinnan dem skänker det rikaste byte,
    men om hon vill, hon också kan rycka det bort, när det kommer.
    Skicklig hon är ock att samman med Hermes på fält och i fähus
    stammen föröka av boskap och hjorden av strövande getter.     445
    Skaran av ulliga får hon kan, om henne det lyster,
    öka från få till många och mängden desslikes förminska.
    Så, som ensam född av sin moder, hon äras av alla
    saliga gudar, som bo i Olympen, och hedras med skänker.
    Och av Kroniden hon sattes att ungdomen fostra och värna,      450
    som efter henne mot morgonens glans fick lyfta sitt öga.
    [Så från början hon vårdar de unga; det blev hennes ära.]

    Rheia födde, av Uranos famnad, de frejdade barnen
    Istia, Hera med gyllne sandaler, den höga Deméter,
    Hades, den mäktige ock, som döljer sig djupt under jorden,     455
    grym i sitt sinne, och så jordskakarn, den bistre Poseidon,
    Zevs, den vise, de evige gudars och människors fader,
    han, som skakar med åska och blixt den rymliga jorden.
    Men dem slukade Uranos, mäktige fadern, alltefter
    ut från sin moders helgade sköt till knäna de kommo,           460
    menande så, att ingen av Uranos' frejdade söner
    skulle en gång bland de Evige bära den kungliga spiran.
    Ty så han hade försport av den stjärniga Himlen och Jorden,
    att han av ödet bestämts att kuvas av en sina söner,
    vore han än så mäktig -- så hade Kroniden beslutat.            465
    Därför förgäves han spejade ej i sitt bakhåll, men barnen
    slukar han ett efter ett, och tung blev sorgen för Rheia.
    Men då hon Zevs, den mäktige fadern till gudar och mänskor,

    sen skulle föda, de kära föräldrarna bad hon om bistånd,
    modern, den rymliga Jorden, och fadern, den stjärniga Himlen,  470
    att de ett råd skulle ge, hur sonen hon hemligen skulle
    föda till världen, att hämnas en gång han måtte på fadern.
    Gärna de lyssnade till och lydde, vad dottern dem sade,
    och de  förkunnade nu, vad Ödet bestämt skulle hända           475
    Kronos, drotten, och Zevs, den store och mäktige sonen.
    Sände de så henne bort till det bördiga Kreta, till Lyktos,
    då åt den yngste av sönerna tre hon liv skulle skänka,
    Zevs, den mäktige guden; men honom då Jorden, den vida,
    från henne tog att fostra på Kretas rymliga slätter.           480
    Dit hon sen kom i den flyende nattens dunkel och förde
    honom till Lyktos först; och där av gudinnan han doldes
    djupt i den skrovliga grottan i skygd av den heliga jorden
    i det egeiska berget, där skogen står lummig och högrest.
    Sedan ett stenblock, virat i lindor, hon räckte åt Kronos,     485
    Uranos' mäktige son, som dittills styrt i Olympen,
    Detta med händerna fattade han och svalde det skyndsamt,
    dåren, som icke förstod, att nu i stället för stenen
    oskadd, oövervunnen den son vardt lämnad 1 livet,
    som skulle kuva sin fader en gång och rycka från honom         490
    konungamakten att själv som drott i Olympen fä härska.

    Präktigt frodades nu den unge och mäktige kungens
    härliga lemmar och kraft, och när åren fyllt sina kretslopp,
    måste, av Gaia med slughet förledd, den listige Kronos
    sända dem upp till ljuset igen, de barn, som han slukat,       495
    sen av sin egen son han besegrats med våld och med klokhet.
    Först den stenen han spydde så ut, som han sist hade slukat,

    men av Kroniden den sattes sen ned på den rymliga jorden
    i det gudomliga Pytho på branten av höga Parnassos
    framgent att där som ett tecken få stå, ett under för mänskor.  500
    [Sedan han löste de smärtande banden på Uranos' söner,
    dessa som fadern en gång i sin dårskap slagit i bojor.
    Tacksamt lönte de honom ock sen för hans vänliga gärning,
    ty som skänker han fick den glänsande blixten och åskan,
    vilka förut den oändliga Jorden fördolt; men med dessa         505
    härskar han sedan i trygghet och lugn över gudar och mänskor.]

    Men Iapetos förde skönvristade okeaniden
    Klýmene hem till sin boning som brud och besteg hennes läger.
    Honom hon födde en son, den djärve, obändige Atlas;
    födde därefter Menoitios, skrytsam och stolt, och Promethevs,  510
    flyktig till sinnet och slug, och sen Epimethevs, en dumbom,
    han, som från början blev född till ett ondt för de idoga mänskor.
    Ty det var han, som mottog den mö, som Zevs hade danat.
    Denne Menoitios, nidingen, rörd av den glänsande blixten,
    sände den vidtkringskådande Zevs till Erebos' mörker,
    att där få gälda sitt trotsiga mod och sin nedriga fräckhet.   515
    Men efter ödets hårda beslut den rymliga himlen
    hålles av Atlas med huvud och hand vid randen av jorden,
    medan han hör Hesperidernas sång, som tonar i fjärran.
    Sådant var Ödet, som Atlas beskärts av den vise Kroniden.      520
    Men med besvärliga bojor och band, som ej kunna slitas,
    fjättrade Zevs vid pelarens mitt den sluge Promethevs.
    Sände han sedan till honom en örn med väldiga vingar
    på den odödliga levern att tära, men rundtom på natten
    växte så åter vad allt han förtärt under dagen, som ändats.    525
    örnen sin baneman mötte i Herkules, modige kämpen,
    son av skönvristad Alkmene, och vände han så från Promethevs
    plågan och sorgen, som vilade tungt på Iapetossonen.
    Zevs, den olympiske härskaren, gillade nog vad som timat:
    gärna han såg, att den ära, som hjälten från Thebe förvärvat,  530
    stege i glans bland mänskor, som bo på den närande jorden.
    Denne, hans frejdade son, han önskade alltså att hedra,
    kuvade vreden som förut han känt, hur starkt den än lågat,

    då med Kroniden Promethevs en gång hade tävlat i slughet.
    Ty när de tvistade då i Mekóne, gudar och mänskor,             535
    hade Promethevs, att Zevs kunna lura, fördelat en oxe,
    väldig att skåda, och som han helt vänligt dem givit att äta.
    Dock för de ena han köttet och tarmarna lade på skinnet,
    höljda i fett, och täckte sen allt med magen av oxen.
    Men för de andra i stället han satte med list i sitt sinne     540
    oxens glänsande kotor, som dolts av det skimrande fettet.
    Så till honom då talade gudars och människors fader.

    Ädle Iapetos' son, mest frejdad av drottarna alla,
    käraste vän, hur partisk och slugt du delarna utmätt!

    Talade så med löje på läpp den vise Kroniden.                  545
    Men honom svarade sen i sin tur den sluge Promethevs,
    log även han i sitt skägg, men glömde ej listen han uttänkt.

    Du, högt lysande Zevs, den störste bland evige gudar,
    välj nu av delarna den, som mest kan glädja ditt hjärta.

    Sade han så med falskhet i hug, men den vise Kroniden          550
    märkte nog argan list, och på allt det onda han tänkte,
    som skulle följa härav till skada för dödliga mänskor.
    Men med händerna båda han grep det glänsande fettet.
    Vrede honom betog och rasade vildt i hans hjärta,
    då han förmärkte, hur listigt han dolt de glänsande benen.     555
    (Allt från den stunden brännas på rykande altar de kotor,
    som till de evige gudarna offras av mänskornas släkten.)

    Men molnskockaren Zevs då talte, av vrede betagen:

    Ädle Iapetos' son, du över måttan förslagne,
    käraste vän, helt visst du ej glömt dina listiga konster.      560

    Så han talte, den allvise Zevs, i lågande vrede,
    men från den dagen ville han ej, med sveket i minnet,
    skänka den aldrig mättade eldens kraft åt de arma
    dödliga människors släkte, som bor på den rymliga jorden.
    Grymt dock lurades han av Iapetos' frejdade ättling.           565
    ty från Kroniden sen denne stal bort den flammande elden,
    gömd i narthex' håliga stjälk; men svåra han kränktes,
    Zevs, som dundrar i skyn, och han vredgades djupt i sitt hjärta,
    då han den lågande elden fick se bland mänskorna glänsa.

    Men han i stället för elden ett ondt beredde åt mänskan.       570
    Vidtberömde Hephaistos en bildstod gjorde av lera,
    lik en sedesam jungfru, en sådan som Zevs hade önskat.
    Gördlade henne med smak strålögda gudinnan Athene,
    prydde med glänsande dräkt och virade kring hennes huvud
    konstrik, härlig en slöja, ett under att skåda för mänskor,    575
    [men de fagraste kransar av älskliga blommor på ängen
    flätade runt kring hjässan den strålande Pallas Athene]
    Sen hennes huvud han prydde med gyllene panndiademet,
    som en gång hade smidts av den händige guden Hephaistos'
    skickliga händer, att glädja därmed den höge Kroniden.         580
    Men där dolde han månget ett konstverk, härligt att skåda:
    djur av alla de slag, som födas av havet och landet,
    vimlade rundt där i mängd; de skimrade härligt och tycktes
    levande väsen med talande stämmor, otroliga under.

    Men när han ändat sitt glänsande verk till mänskornas ofärd,   585
    bragte han henne dithän, där gudar och människor dvaldes,
    smyckad av strålögd Athene, Kronidens härliga dotter.
    Men av häpnad betogos så gudar som mänskor på jorden,
    när de förnummo det svek, som begåtts, ofattligt för alla.

    [Ty en moder hon är till kvinnornas släkte, det veka.]         590
    Från henne stammar det farliga kön, som kvinnor benämnes,
    dessa, som leva till sorg och fördärv bland männen på jorden,
    lystna att rikedom dela och lyx, men rädda för armod.
    Så som bina i kuporna drönarna mata, de där som
    lata sig jämt, då i stället kamraterna slita och släpa         595
    dagen i ända, tills solen går ned, och bilda och baka
    glänsande kakor av honung och vax; men drönarnas skara,
    vilken därinne i skyddande boningar tiden förnöter,
    gömmer i egen mage, vad andra med möda ha samlat

    -- så har dundraren Zevs åt männen kvinnorna skapat,           600
    dem till ett ondt, ty de lata sig jämt och vålla bekymmer.
    Men ock ett annat ondt han beredt åt de dödliga mänskor.
    Ty om en man, som fruktar för gifte och kvinnornas arglist,
    icke sig skaffar ett viv och ensam han alltså får åldras,
    vårdas den gamle av ingen, om också han har till sin nödtorft,  605
    och när han dött, skola främmande släktingar tvista om arvet.
    Om däremot han en dag sig en husfru äntligen hemför,
    dygdig och präktig i allt och trogen som guld mot sin make,
    kanske ock då han i stället för godt sig ett ondt har förvärvat,
    kanske han söner har fått, som löna hans kärlek med otack:     610
    sorgligt blir då hans liv, och ständiga svåra bekymmer
    tynga hans hjärta och hug; visst aldrig det såret skall helas.

    Alltså: ej möjligt det är Zevs' vilja att gäcka och undfly;
    ty ej Promethevs, Iapetos' son, ens, hjälparn i nöden,
    undgick hans lågande harm, hur klok han än var och förslagen:  615
    bojan, den väldiga, binder hans kropp på gudens befallning.

    Men då Zevs av vrede betogs till de gruvliga jättar
    Kottos, Briareos, Gyes, han slog dem i tyngande bojor,
    häpen att se deras storlek och mod och förfärliga styrka.
    Under den rymliga jorden att vistas han sände dem sedan.       620
    Där de förnöta, de arma, sitt liv i tärande längtan,
    bo långt bort vid den yttersta gränsen av jorden, den vida,
    sänkta i bittraste sorg och kvalda av svåra bekymmer.
    Men en gång av Kroniden och övriga saliga gudar,
    födda i kärlek av Kronos och Rheia, skönlockig gudinna,        625
    skulle på Gaias råd de sändas tillbaka till ljuset.
    Noggrant gudarna gav hon besked, hur lättast de skulle
    vinna på fienden seger och glänsande ära förvärva.
    Ty ren länge de stridt mot varann, med bekymmer i hjärtat,
    man emot man, i rasande kamp och vreda till sinnes,            631
    så titanernas flock som de som stamma från Kronos,
    alltså de trotsiga gudar, som kommo från Othrys, det höga,
    och de som bo på Olympens berg och skänkt oss vad godt är,
    dessa som födts av den lockiga Rheia med Kronos som make.
    Så ha de ständigt bekämpat varann i årena tio                  635
    -- tung var mödan att bära, och vreden glödde i hjärtat.
    Ej i den rasande striden en ljusning förnams, ty dess utgång
    höljdes i natt; vem visste väl än, hur allt skulle lyktas?
    Men då av Zevs, att dem styrka, de fått den starkaste näring,
    nektar oeh härlig ambrosia, sådan som gudarna bruka,           640
    svällde därav dem hjärtat i bröstet av brinnande dådlust.
    Sedan de alltså fått smaka den ljuva, gudomliga kosten,
    talade till dem bevekande ord den höge Kroniden.

    Hören mig nu, I frejdade barn av Jorden och Himlen,
    att jag må säga Er allt vad hjärtat i bröstet mig bjuder!      645
    Länge det är, som i ordnade led vi stått mot varandra,
    kämpande dag efter dag för att seger vinna och välde,

    -- så titanernas flock som de gudar, som stamma från Kronos.
    Upp nu att möta titanernas här i den blodiga striden!
    Visen dem all eder kraft, edra armar, dem svårt är att nalkas!  650
    Ej fån I glömma den kärlek I rönt, sen mycket I lidit,
    hur I till ljuset fått vända igen från det dimmiga mörkret,
    fria från bojornas pinande tyngd, såsom gudarna bjudit.

    Talte han så. Men till orda då tog den frejdade Kottos:

    Herre, helt nytt för visso ej var vad nu du har talat.         655
    Redan vi kände dig väl som den förste i mod och i klokhet,
    den som värnar de eviges ätt för det hemska fördärvet.
    Tack vare dig och din hulda försyn, du ättling av Kronos,
    ha vi från skuggornas land och från plågan av tyngande bojor
    kommit till ljuset igen, som länge förgäves vi hoppats,        660
    Därföre ämna vi nu med brinnande iver och klokhet
    kraftigt stånda er bi att i kamp mot titanernas skara
    rädda ert välde och bringa till slut den fördärvliga striden.

    Talte han så; och prisad han vardt av de eviga gudar,
    då de förnummo hans ord. Men starkare nu än tillförne          665
    brann deras stridslust; och åter den dagen de började alla,
    icke blott männen, men kvinnorna ock, den sorgliga kampen,
    så titanernas flock som de som stamma från Kronos,
    de därjämte, som sändes av Zevs från Erebos' mörker
    åter till ljuset, vidunderligt kraftiga, gruvliga jättar.      670
    Hundrade armar föllo på dem från skuldrorna neder,
    hemska att nalkas, men femtio huvuden vuxit på varje
    upp från axlarnas bädd på den tunga och väldiga kroppen.
    Dessa nu djärvt gingo fram till strid mot titanernas skara
    -- lyfte mot fienden skrovliga klippor på seniga armar --      675
    men i sin tur ock denna då ordnade snabbt sina leder.
    Hemsk var den kraft som de visade alla med armar och vapen.
    Vågorna brusade vildt på det oöverskådliga havet,
    jorden skalv med bedövande dån, den oändliga himlen,
    skakad av larmet, stönade djupt, och vid gudarnas anlopp       680
    ryste den höga Olympen, men bort till den mörka Tartaren
    skakningen trängde och bullret från stampande fötter och stridens
    hiskliga brak med vinet av lansar och stenarnas smatter.
    Så mot varandra de sände de svåra och dödande skotten.
    Larmet från kämparnas strid steg upp till den stjärniga himlen,  685
    och med förfärliga rop de störtade fram mot varandra.
    Icke nu längre tyglade Zevs sin lågande krigslust;
    mod och tillit fyllde hans bröst, och i dagen han lade
    allt vad han kände därav: från Olympen och himlen han nedsteg,
    omvärvd av ljungeld; var han än framgick, dånade åskan,        690
    slungades flammande blixter, med dundret i följe, till jorden
    ned från hans mäktiga hand och tändes förskräckliga eldar
    gång efter gång, men i lågornas famn den närande jorden
    stönade djupt, och de väldiga skogarna kvedo av smärta.
    Jorden, den vida, Okeanos' ström och det ödsliga havet         695

    sjödo av hettan, och glödande ångor betäckte de vilda
    söner av Jorden, titanernas flock, men ända till etern,
    gudarnas hemvist, lågorna stego; av blixtarnas strålglans
    bländades också de starkares ögon, fast goda de syntes.
    Luften brann i förtärande eld; för ögat en anblick,            700
    liksom för örat ett dunder förnams, som blandades samman
    jorden och himlen, den vida, därovan; ty stort utan like,
    hiskligt att höra visst bleve det brak, som följde, om jorden
    remnade allt i sin grund och himmelen sjönke i rymden.
    Sådant var dånet, som ljöd, då gudarna drabbade samman.        705
    Vindarna jagade upp i sin fart det virvlande dammet,
    buro i famnen åska och blixt, den höge Kronidens
    farliga vapen, och skrik och bedövande buller de förde
    in bland de kämpandes led; förfärligt var larmet de hemska
    striderna födde, omätlig den kraft där lades i dagen           710
    Kampen drog mot sitt slut. Men alltjämt mot varandra i vrede
    härarna stodo och lyktade ej den rysliga striden.
    Men bland de främsta där eggade då till den rasande kampen
    Kottos, Briareos ock, samt den outtröttlige Gyes.
    Klippor, trehundra, de slungade nu med de väldiga händer       715
    snabbt mot fiendens hop, och titanerna höljdes av skotten.
    Men sen de slagit och kuvat den trotsiga skaran, den sändes
    ned under jorden, hur tappert de än hade kämpat i striden.
    Att där försmäkta med kropparna slagna i tyngande bojor,
    fördes en väg de så lång, som himlen sig skiljer från jorden:  720
    [sådan är sträckan från mänskornas hem till Tartaros' riken.]
    Liksom en åskvigg, slungad från himlen, i dagarna nio
    flöge mot jorden och först på den tionde dagen den nådde,
    så den ock flöge i dagarna nio, om kastad från jorden,
    och på den tionde först den lände till Tartaros' riken.        725
    Rundt däromkring var dragen en mur av glänsande koppar,
    trefaldt mörker kring mynningen lägrade sig, men därovan.
    rötterna växte av jorden och havet, det ödsliga, vida.
    Där nu de gömde titanernas flock i det skrämmande dunklet
    -- ty så han hade befallt, molnskockaren Zevs med egiden --    730
    nere i stinkande kvalm vid jordens yttersta gränser.
    Ingen kan fly härifrån, ty framför ställde Poseidon
    portar av koppar, och rundt däromkring gå väldiga murar.
    Men där dväljas den tappre Briareos, Gyes och Kottos,
    tjänande troget den mäktige Zevs som titanernas vakter.        735

    Alla de källor, som stamma från jorden och Tartaros' riken,
    så ock de från det ödsliga hav och den stjärniga himlen
    finner man samlade här och här löpa gränserna samman.
    Unket och mörkt är allt: för gudarna själva en fasa,
    Skrämmande djupt här gapar ett svalg: den arme, som kommit     740
    in genom portarna, ej på ett år han nådde dess botten.
    Fram och tillbaka han slungades där, en vindarnas kastboll.
    Hemskt och förfärligt tyckes här ock för de evige gudar.
    Dyster och mörk som den svartaste natt, en hemvist för skräcken,
    boningen ligger i töckniga moln, som sväva omkring den.        745
    Men framför portarna håller den starke Iapetossonen
    säkert och tryggt den oändliga himlen med huvud och händer
    utan att tröttas. Och Natten och Dagen där hälsa varandra
    alla de gånger de skrida förbi över tröskeln av koppar.
    Kommer den ena ditin, går ut genom porten den andra;           750
    aldrig på en gång dväljas de båda därinne tillsamman;
    ty då den ena har boningen lemnat och fram över jorden
    skrider i lugnt majestät, då bidar den andra i borgen
    stilla den stund, då hon ock skall börja sin gång över jorden.
    Skimrande ljus ger Dagen som gåva åt dödliga mänskor;          755
    Sömnen, en broder till Döden, i armarna håller den andra,
    Natten, den farliga, hemska, som höljs av töckniga dimmor.

    Där ha också två söner av Natten, den dystra, sin hemvist,
    Sömnen och Döden, mörka att åse: aldrig dem skådar
    Helios, strålande guden, när upp på fästet han vandrar,        760
    ej då han stiger från himmelen ned på sin glänsande bana.
    Hän över jorden, den vida, och blånande havet den ene
    fredlig och lugn sin kosa går fram, högt älskad av mänskor.

    Hårdt såsom järn är den andres sinne och hjärtat i bröstet
    kallt som koppar; men den han en gång har fångat av mänskor    765
    håller han fast, en fiende ock för de evige gudar.

    Men där framme står också en borg, som ljuder av klagan,

    Hades, den starke, där bor och den rysliga Persephoneia.
    Framför dess portar en hund håller vakt; ej ömkan han känner,
    bakslug är han och falsk; för den som går in genom porten      770
    viftar han vänligt med svansen och slugt med öronen slokar.
    Men tillbaka får aldrig han gå; där ligger på lur han,
    för att få sluka den man, som sökt att sig rädda på flykten.   773
    [Om v. 774 se anm.]
    Även en annan gudinna här dväljes, förhatlig för gudar,        775
    Styx, den hemska, av strömmen Okeanos' döttrar den äldsta.
    Fjärran från gudarna här hon bebor den frejdade borgen,
    skyddad av väldiga klippor; men silverne pelare rundtom
    fästa den säkert och tryggt vid den rymliga himlen därovan.
    Stundom som bud går Iris, den fotsnabba dottern av Thavmas,    780
    skickad av gudarna, hän över havets oändliga vidder,
    när någon gång av trätor och hat de evige söndras.
    Därest av dem, som Olympen bebo, en svärjer en mened,
    sändes så Iris av Zevs att hämta i gyllene käril
    fjärran ifrån det heliga vattnet, mångnamniga, kalla.          785
    Ned från den höga och skrovliga klippan det faller till marken,
    och som en del av Okeanos flyter från heliga strömmen
    hän genom mörker och natt under jorden, den rymliga, vida.
    Men åt Styx en tiondedel blott av vattnet blev given.
    Nio delar därav kring jorden och havet, det vida,              790
    flyta och falla med silverne skum i det svallande havet;
    en del rinner från klippan till men för de salige gudar.
    Om av de gudar, som bo på Olympens snöiga toppar,
    någon har gjutit härav och därvid svurit en mened,
    oförmögen att andas han ligger där året igenom.                795
    Ej med gudarnas ljuvliga kost får han läska sin tunga,
    andan berövad och stum, vid sitt läger den arme är fängslad:
    somnad i dödlik dvala, som bundit hans själ och hans lemmar.
    Men sedan året, det långa, förgått och han friats från pinan,
    slag i slag honom vänta ändock allt svårare plågor.            800
    Ty under nio år är han skild från gudarnas samkväm:
    ej deras rådslag hör han, och ej deras fester han firar.
    Men sen de åren förgått, på det tionde, delar han åter
    alla de gillen, som hållas hos dem, som bo på Olympen.
    Så till edgång helgades Styx' uråldriga vatten,                805
    som i den klippiga nejden går fram på sin eviga kosa.

    Alla de källor, som stamma från jorden och Tartaros' riken,
    så ock de från det ödsliga hav och den stjärniga himlen
    finner man samlade här, och här löpa gränserna samman.
    Unket och mörkt är allt: för gudarna själva en fasa.           810
    Härlig är portarnas glans, och en tröskel där finnes av koppar;
    ingen den ryggar, ty mäktiga äro de rötter den hålla;
    ingen den smidt. Men framför, långt bort från de saliga gudar,
    dväljes titanernas flock på hinsidan Kaos, det dystra.
    Men på Okeanos' botten de bo, de frejdade hjältar,             815
    som vid Zevs', skydundrarens, sida ha kämpat i striden,
    Kottos och Gyes. Men honom, den tredje, Briareos, sedan
    valde jordskakarn Poseidon till måg, ty tappert han kämpat;
    dottern till äkta han gav, den älskliga Kymopoleia.

    Men då Zevs från himlen förjagat titanernas skara,             820
    födde den väldiga Jorden Typhóeus, yngst ibland söner,
    sen henne Tartaros famnat i kärlek, som Kypris det velat.
    Kraftiga armar han hade, till alla slags mödor beredda,
    outtröttliga fötterna voro, men upp från hans skuldror
    hundrade huvuden vuxit, där hiskliga slickande tungor          825
    stucko från munnarna fram på den ryslige draken, och hemskt där
    glänste en eld från ögonen ned under buskiga brynen:
    [så var helst han än skådade, glödde där lågor i blicken.]
    Röster man hörde från alla de fasliga huvud, och vida
    ljöd deras skall till häpnad och skräck för alla. Men stundom  830
    var det, som gudarna talat sitt språk, men stundom förnams det,
    som där en vildsint tjur hade höjt sin väldiga stämma,
    stundom som hade ett lejon där rutit i rasande vrede;
    stundom ett hundskall liknade det, ett under att höra,
    stundom det pep, och vida omkring det genljöd i bergen.        835
    Säkert den dagen med jämmer och skräck hade lupit till ända,
    säkert den grymme som segrare stått för gudar och mänskor,
    hade ej himmelens härskare märkt hans vådliga planer.
    Kraftigt och tungt med åskan han körde, och jorden gav eko
    vida omkring av dess dån, så även den rymliga himlen,          840
    havet, Okeanos' ström och Tartaros' ödsliga rike.
    Under den väldiges fötter han skalv, den höga Olympen,
    suckande hävde sig jorden, då upp sig han reste till färden.
    Havet, det blånande, sattes i brand av blixten och åskan
    samt av de lågor, som strömmade ut från Typhóeus, jätten,      845
    [men av de glödande vindarna ock, av de ljungande viggar.]
    Glödde så himmel och jord och hela det blånande havet,
    väldiga vågberg skummade vildt kring stranden och näsen
    under de eviges kamp, som skakade världen från grunden.
    Hades, skuggornas härskare, darrade själv i sin boning,        850
    så titanerna ock, som med Kronos bo under jorden,
    [slogos av skräck vid drabbningens larm, som ej ville ända.]
    Men då Zevs hade samlat sin kraft, han grep sina vapen,
    åska och blixt och skimrande viggar, som slungas från fjärran.
    Ned från Olympen han stormade sen, och fienden slog han,       855
    svedde de väldiga huvuden av på den hiskliga draken.
    Men när den grymme han kuvat och piskat med vinande gissel,
    fällde han honom förlamad till mark: då stönade jorden,
    eld bröt ut från den väldiges kropp, som träffad av blixten
    låg där i mörkret av klyftornas sköt bland de ödsliga bergen -- 860
    fallen han låg. Men vida omkring den oändliga jorden
    sprutade väldiga ångor mot skyn och smälte som tennet,
    där det av händiga ynglingar glödgas i håliga deglar,
    eller som järnet, av alla metaller den starkaste, smältes,
    kuvat av flammande eld i det heliga skötet av jorden           865
    nere i grottornas djup av den konstförfarne Hephaistos:
    smälte den rymliga jorden så ock i den strålande elden.
    Vredgad slungade Zevs honom sen till Tartaros' mörker.

    Men från Typhóeus kommo de vindar, som blåsa kring världen;
    dock ej Sunnan och Nordan, ej heller den ljuvliga Västan:      870
    dessa från gudarna stamma, de dödliga mänskor till lisa.
    Alla de andra styra i blindo sin kos över havet,
    stormande vildt över blånande djup, och de dödligas skaror
    lända till skada och men, där de rusa i yrande virvlar.
    Somliga blåsa än hit och än dit; och skeppen de skingra,       875
    dränka besättningen ock; förgäves till motvärn sig sätta
    de, som dem möta, där färden går fram på det brusande havet.
    Andra förstöra de härliga verk, som de dödliga mänskor
    skapat på jorden, det rymliga, blomsterbekransade hemmet,
    fylla med stoft det i stället och skräck och gruvlig förvirring.  880
    Men då gudarna ändat sin kamp mot titanernas skara
    och de från dem hade ryckt de välden och poster de egde,
    bjödo de Zevs, den vidtkringblickande höge Kroniden,
    över dem härska som drott, som Gala en gång hade rådt den.
    Klokt han delte bland gudarna sen, vad från fienden vunnits.   885

    Zevs, de eviges drott, till gemål först valde sig Metis,
    hon som den klokaste syntes av gudar och dödliga mänskor.
    Men då hon sen skulle föda strålögda gudinnan Athene,
    dårade Zevs henne, falsk i sin hug, med sitt lismande ordsvall,
    och i sin buk han dolde gemålen, den visa gudinnan,            890
    allt såsom Gaia en gång honom rådt och den stjärniga Himlen.
    Så de rådde, att icke en annan av gudarnas skara
    finge i stället för Zevs den kungliga makten och äran.
    Härliga barn hade ödet bestämt för Metis att föda:
    först den jungfruliga Tritogeneia med strålande ögon,          895
    liknande fadren i styrka och mod och förfaren i rådslag.
    Skulle hon sedan ge liv åt en son, en mäktig och kraftfull,
    som månde härska en gång som drott över gudar och mänskor;
    ängslig dock Zevs henne dolde i buken, den visa gudinnan,
    att hon med råd måtte stå honom bi i bekymmer och glädje.      900

    Sedan förmälde han sig med Themis, som Horerna födde,
    Dike, Evnómia ock, samt deri blomstrande tärnan Eirene,
    dessa som främja de dödliga mänskornas möda och strävan;
    Moirerna även, som hedrades högt av den vise Kroniden,
    Lachesis, Klotho och Atropos, vilka åt dödliga mänskor         905
    skänka allt godt som de njuta och allt det onda dem drabbar.

    Men Okeanos' dotter Evrýnome, älsklig att skåda,
    födde åt honom Kariterna tre, skönkindade tärnor:
    Evphrosýne, Aglaia därhos och den fagra Thalia.
    Ljuvligt behag dem prydde, och milda och trånande blickar      910
    skimra där fram från ögonens par under bågiga brynen.

    Sen hos Deméter, allnärerskan, vilade Zevs, och åt honom
    födde Perséphone hon, vitarmade, sköna gudinnan,
    henne som Hades från modern tog bort, som Kroniden det ville.

    Så till skönlockig Mnemósyne greps han av flammande kärlek.    915
    Moder hon blev till muserna nio med gyllene halsband,
    dessa som glädjas åt festernas glans och den ljuvliga sången.

    Leto, i kärlek förent med den dundrande Zevs med egiden,
    födde Apollon och Artemis, bågens gudinna, av alla,
    som i Olympen bygga och bo, de ljuvaste barnen.                920

    Sist han valde åt sig till gemål den blomstrande Hera.
    Famnad i kärlek av gudars och människors härskare, sedan
    födde åt honom hon Hebe och Eileithyia och Ares.

    Själv ur sitt huvud han födde Athene, strålögda gudinnan,
    henne, som äggar till kamp och slaktningen leder och ständigt  925
    glädes i hjärtat åt stridernas larm, okuvlig och bister.

    Hera gav liv åt Hephaistos, den frejdade, han, som av alla
    evige gudar förnämligast är i konster och slöjder --
    ej dock i kärlek han föddes, ty svårt hon på maken var gramse.

    Av Amphitrite och larmande guden, jordskakarn Poseidon         930
    födde sen Triton, den bistre och mäktige, han som i havets
    ödsliga vidder bebor med sin moder och kunglige fader
    djupets gyllne gemak. Men åt sköldförstöraren Ares
    sen Kytherein gav liv åt de rysliga Phobos och Deimos,
    dessa som bringa förfäran och skräck i den täta falangen       935
    jämte den stadsfördärvande Ares, när striderna rasa;
    födde Harmonia ock, förmäld med den modige Kadmos.

    Maia, en dotter av Atlas, gav liv åt den frejdade Hermes,
    gudarnas härold, sen Zevs henne famnat på bädden, den helga.

    Födde åt honom så Semele, dotter av Kadmos, i kärlek           940
    honom, som glädje oss ger, Dionysos, den härlige sonen;
    dödlig hon födde en gud; nu äro de eviga båda.

    Famnad i kärlek av Zevs, den höge molnskockande guden,
    sedan Alkmene blev moder åt Herkules, väldige hjälten.

    Halte Hephaistos, den händige, han med de krokiga benen,       945
    valde den ljusa Aglaia till brud, av Kariter den yngsta.

    Men Dionysos med lockar av guld hemförde som maka
    dottern av Minos, den blonda och blomstrande mön Ariadne;
    gavs henne sedan av Zevs den eviga ungdomens glädje.

    Herkules, modige hjälten, en son av skönvristad Alkmene,       950
    tog till gemål, sen han kämpat till slut sina farliga strider,
    Hebe, en dotter av Zevs och av Hera med gyllne sandaler:
    henne han valde till brud på Olympens snöiga toppar --
    trefaldt säll, som får bo, efter lysande bragder på jorden,
    fjärran från sorger och ålderdomskval bland de salige gudar!   955

    Men åt den rastlöst vandrande Helios födde Perséis,
    frejdade Okeaniden, så Kirke som drotten Aietes.
    Denne sen, sonen av Helios, han som de dödlige lyser,
    valde på gudarnas maning till brud skönkindad Idyia,
    henne, vars fader Okeanos är, som kring jorden sig ringlar.    960
    Denna, i älskog famnad, som gyllene Kypris det ville,
    bragte åt honom till världen Medea, skönvristade tärnan.

    Leven nu väl, I alla som bon på den höga Olympen,
    [öar och länder och saltrika hav, som bölja omkring dem!]

    Sjungen om gudarnas släkten en sång, ljuvt talande muser,      965
    döttrar av Zevs med egiden, som bon i de eviges salar!
    Nämnen för mig de odödliga mör, som med dödliga männer
    födt dem i kärlek barn, som likna de salige gudar!

    Plutos blev född av Deméter, den heliga, höga gudinnan,
    sen av Iasion, modige hjälten, hon famnats i kärlek            970
    ute på trepljöd åker i Kretas bördiga ängder --
    han, den frejdade gud, som går fram över jorden och havets
    väldiga ryggar och skänker åt dem, som han nalkas på färden,

    lycka och gods och gläder dem alla med ymniga håvor.

    Men åt Kadmos Harmonia, dotter av gyllene Kypris,              975
    födde i Thebe, det fastkringmurade, Semele, Ino,
    så skönkindad Agáve, Avtínoe, som Aristaios,
    lockige hjälten, sig valde till brud, och sist Polydoros.

    [Okeaniden Kallirrhoe födde åt stolte Chrysaor,
    famnad av honom i kärlek, som gyllene Kypris det ville,        980
    jätten Geryones, han, som var starkast av dödliga mänskor.
    Dödad sedan han vardt av Herkules, väldige hjälten,
    för de fotsläpande oxarnas skull på ön Erytheia.]

    Eos födde åt Tithonos Memnon, den kopparbeklädde,
    som Etioperna lydde, och sedan Hemáthion, drotten.             985
    Men åt Kephalos skänkte hon Phaethon, härlige sonen,
    modig och stark, i skönhet och mandom gudarnas like.
    Honom, då ännu han stod i sin ungdoms ljuvaste blomning,
    ännu i tal och i tankar ett barn, den leende Kypris
    ryckte från jorden till himmelen upp att natten igenom         990
    vakta de heliga templen och själv som gudomlig där aktas.
    Dottern av gudafostrade drotten Aietes han förde
    bort från fädernehemmet som brud, efter gudarnas rådslag,
    Pelias, nidingen, Aisons son, den trotsige, fräcke.
    Först dock måste han föra till slut de förfärliga strider,     995
    som honom ålagt blev av den mäktige kungen att kämpa.
    Men sen han stridit och mycket fått lida, Iolkos han nådde.
    Dit han bragte på ilande skepp den tjusande tärnan,
    Aisons dotter, och valde den blomstrande mön till sin maka.
    Sen av Iason, den frejdade drotten, hon famnats i kärlek,     1000
    födde Medea Medeios, av Chiron fostrad i bergen,
    Philyras son; så bragtes till slut, vad Zevs hade velat.

    Men av Nerevs', den åldrige havsgudens, älskliga döttrar
    födde gudinnan Psamáthe, av Aiakos famnad i kärlek,
    Phokos, den härlige sonen, som gyllene Kypris det velat.      1005
    Så med Pelevs som make den silverfotade Thetis
    bragte till världen den lejonhjärtade, tappre Achilles.

    Men skönkransade Kypris gav liv åt den stolte Aeneas,
    sedan hon vilat, den höga, i famnen hos hjälten Anchises
    uppe där Ida reser mot skyn sin skogiga hjässa.               1010

    Kirke, dotter av Helios, guden som strålar i höjden,
    födde, i kärlek förent med Odyssevs. mångprövade drotten,
    Agrios jämte Latinos, den starke, otadlige hjälten,
    [födde Telcgonos ock, som den gyllene Kypris det velat.]
    Spiran de förde en gång långt bort på de heliga öar           1015
    över Tyrsenernas samtliga folk, berömda i sången.

    Sönerna två Navsithoos jämte Navsinoos födde,
    sedan Odyssevs hon famnat, den höga gudinnan Kalypso.

    Så ha vi täljt de odödliga mör, som med dödliga männer
    födt dem i kärlek barn, som likna de saliga gudar.            1020

    Sjungen om kvinnornas släkte en gång, ljuvt talande muser,
    döttrar av Zevs med egiden, som bon i de eviges salar!...




ANMÄRKNINGAR.


V. 1-115 bilda en inledning, ett prooimion, som synes ha uppstått
genom sammansmältning av flera dikter. Om dess tillkomst och
förhållandet mellan de olika delarna ha meningarna i enskildheter
varit och äro alltjämt i hög grad delade. I alla händelser återkommer
den åkallan av sånggudinnorna, som enligt bruket i det antika epos
öppnar dikten, å två andra ställen i inledningen, nämligen v. 36 och
104. I avd. 1-35 skildrar skalden, hur han av muserna invigdes till
diktarekallet; 36-104 är en hymn till dessa, och i 105-115 förkunnar
han, vad dikten skall innehålla.

1. Helikon, berg i Beotien, har sitt namn av grek. _helike_ (έλικη),
sälg (de grek. o. svenska orden äro f.ö. sannol. besläktade); alltså:
sälg- el. videberget. -- Helikon var den förnämsta kultplatsen för
muserna, ursprungligen källgudinnor (jfr anm. till v. 38); se f.ö.
v. 53 f. o. 916 f. Hos Homeros betecknas i stället Olympos i Thessalien
som musernas hemvist. I Iliaden och Odysséens äldre delar nämnes
ännu ej deras antal; niotalet uppträder först i ett senare parti av
Odysséen och hos Hesiodos. Först ännu senare bestämmas deras olika
verksamhetssfärer (hjältedikt och historia för Klio, dansen för
Terpsichore osv.).

4. Kronion (Κρονιον), jämte Kroniden (Κρονιδης) vanligt epitet till
Zevs. Dessa beteckningar med avledningsändelser, som ofta brukas
för att uttrycka härstamning, ha sannolikt orsakat eller åtminstone
bidragit till att Zevs tänkts som son till Kronos (se anm. till v.
173), en uppfattning, som synes främmande för de äldsta delarna
av Iliaden, men kommer till uttryck i de yngre. Se härtill Usener
Götternamen s. 25 f.

5. Permessos, grek. Περμησσος el. (beot.) περ-, jämte former på Τ-,
flodnamn, liksom andra liknande namn sannol. av förgrekiskt ursprung.

6. Hippokrene, grek. 'Ιππου ('Ιππο-) κρήνη, dvs. hästkällan; enligt
sägnen uthålkad av Pegasos' hovar. Jfr 'Αγανιππη.

11. Zevs, den grekiske överguden, son till Kronos (varom se anm. till
v. 4) o. Rheia (varom utförligt nedan I dikten); av urgrek. _Dieus_ =
sanskr. _dyaús_, himmel; stambesläktat med _Ju_- i lat. _Jupiter_ o.
isl. _Túr_; egentl.: den lysande.

-- Hera, Zevs' maka o. Olympens härskarinna (motsvarande romarnas
Juno), dyrkades särskilt som äktenskapets och hustrurnas
beskyddarinna. Hennes ursprungliga väsen är icke fastställt. För
namnets härledning erbjuda sig flera möjligheter. Snarast utgår *Ηρα
(med Fick-Bechtel o. Solmsen) från ett äldre *Ηρεα, besl. med Ηρως
(heros) o. lat. _servo_, skyddar, alltså egentl.: beskyddarinnan; jfr
anm. till namnet Herakles v. 289. Om Hera se f.ö.v. 314, 454, 921. --
'Ηρη 'Αργειη tolkades redan i antiken som den argiviska Hera; enl.
Usener skulle här emellertid föreligga en senare folketymologisk
anslutning till landskapsnanmet och grundbetydelsen i själva verket
vara en helt annan.

13. Athene ('Αϑήνη, 'Αϑήνα), möjl. äldst en skyddsgudomlighet för
Athen; dyrkades i alla händelser huvudsakligen i Attika. Om hennes
namn utgår från stadsnamnet eller förhållandet är omvändt, måste
alltjämt betraktas som en öppen fråga; sannolikast dock det förra (så
t.ex. Usener Götternamen s. 232).

14. (Phoibos) Apollon, i senare tid en strålande ljusgud, dock
ursprungligen utan tvivel en gudom, som sände sjukdomar, men även
botade dem (läkekonstens yngre gud Asklepios betraktades ju ock som
Apollons son). Namnets härledning måste anses vara oviss, trots ett
otal ännu in i de sista åren framställda tydningar.[1]

-- 'Artemis, bågens gudinna',[2] dor. o. beot. Även _Artamis_:
berömd jägarinna och naturgudomlighet. Härledningen är oviss; kanske
snarast med Robert en femininbildning på -i till άρταμος, slaktare,
med senare övergång till id-stummarna; i så fall väl med syftning
på de blodiga bruk, som voro förbundna med offren till Artemis. Bl.a.
även fört till άρτεμής, frisk, helbrägda.

15. Poseidon (Ποσειδαων, Ποτειδαων, Ποτιδας m.m.), Joniernas
egentlige havsgud, son av Kronos o. Rheia och broder till Zevs;
kallad 'Jordfamnaren'[3] o. 'jordskakaren'. Namnets härledning är
ytterst omstridd.[4] Se f.ö. anm. till v. 277 o. 732.

16. Themis, rättvisans gudinna, till ϑεμις, gudomlig rätt, lag; en av
Zevs' gemåler (se v. 901); en personifikation av samma slag som Dike,
egentl.: rättvisa, t.ex. i Verk o. dagar o. som en av horerna här v.
902, Horkos, eden, v. 231 osv. Jfr anm. till v. 17.

16. 'kärleksgudinnan med glänsande ögon'. Övers. 'glänsande' är mycket
oviss: grek. έλικο- har tolkats på flera andra sätt: 'livlig', 'svart'
osv.

17. Hebe ('Ηβη), egentl. appellativiskt: ungdom, ungdomskraft; dotter
av Zevs (jfr v. 952). Liknande mytiska abstraktioner, av vilka vissa
först uppträda hos Hesiodos, se t.ex. anm. till v. 16, 123, 211, 214,
224, 225, 231, 384, 886 och jfr lat. _Fortuna_, lycka, öde, _Fides_,
tro, förtröstan, _Spes_, hopp, _Concordia_, endräkt, eller isl.
_Vár_, trohetslöfte, _Syn_, nekande, osv. Icke alltid är emellertid
i dylika fall abstraktet säkert det äldsta. Förhållandet kan stundom
också vara omvändt och namnet ha utgått från ett nomen agentis
el. dyl., som sedan fått funktion av abstraktion.[5]

-- Dione (Διώνη), nämnes v. 353 bland okeaniderna; jfr de mytiska
namnen Dia och Dion; till διος, gudomlig. Dione var i Dodona namnet
på Zevs' maka.

18. Eos ('Εώς, attiskt 'Εως), morgonrodnadens gudinna o. morgonrodnad,
av samma indoer. stam *_ausos_- som lat. _aurora_ (i båda anv.) och
f.ö. nära besl. med likabetydande sanskr. _Ushas_, ty. _Ostern_,
påsk, sv. _öster_, till en rot _aus, us_, lysa.

-- Helios ('Ηλιος), solgud (o. sol); av samma indoeur. stam *_sauel_-
som sv. _sol_. En annan språklig släkting är det i samma vers
uppträdande Selene (Zεlήνη), mångudinna (o. måne).

19. Leto (jfr lat. Latona), en av Zevs' hustrur eller enligt en annan
myt älskarinnor; moder till Apollo och Artemis; dyrkad bl.a. på
Delos och av lykierna. Namnets härledning är okänd.

-- Iapetos, Promethevs' fader, en av titanerna, son av Uranos och
Gaia, broder till bl.a. Kronos (se v. 134 o. Verk o. dagar v. 54);
sannol. ej av grekiskt ursprung: bl.a. sammanställt med hebréernas
Japhet. Jfr v. 134.

-- Kronos, se anm. till v. 173.

20. Gaia, jordgudinnan, egentl. appellativ: jord, liksom t.ex.
sanskr. Prthivi, lat. Tellus, isl. Jord m.fl. Jfr anm. till Demeter
v. 454.

-- Okeanos, se anm. till v. 131-132.

22. Jfr Verk o. dagar v. 659. -- Detta ställe är det enda i
Theogonien, där skalden lämnar oss någon bestämd uppgift om sitt
liv. I Verk o. dagar förekomma däremot en mängd meddelanden om hans
levnadsförhållanden.

27. 'Osant är mycket förvisst, fast sanningen likt som vi tälja'.
Sannolikt har skalden haft de homeriska dikterna i tankarna.

30. Sånggudinnorna gåvo skalden en stav som symbol av hans
diktarkall. En dylik σκήπτρον el. ράβδος bars av dem, som fått
gudomlig ingivelse, alltså även spåkvinnor och mager, samt av
konungar (sceptern el. spiran) och innehavare av andra värdigheter
(domare m.fl.). I Iliaden 18:505 f. berättas om 'de myndige äldste',
som 'sutto på glättade säten av sten i den signade kretsen':

    'stavar de fingo i hand av en ljudligt ropande härold,
    reste med dessa sig upp, envar i sin ordning, och dömde'.

Även erinras om marskalksstaven samt om de fornnordiska valorna,
spåkvinnorna, som hade stav i handen (t.ex. Erik den rödes saga) och
vilkas namn (volva) f.ö. är avledt av isl. _volr_, stav.

31. Ett ord i originaltexten är dunkelt och flertydigt.

35. Ordagrant: 'Men varför talar jag så om eken och klippan?' Ett
gammalt ordstäv (med dock ej identiska motsvarigheter hos Homeros);
f.ö. av dunkel och omstridd innebörd. Den här valda tolkningen är
allt annat än säker.

36. Ny hänvändelse till sånggudinnorna (jfr 1 o. 104).

38. Musernas spådomsförmåga sammanhänger med kulten av orakelkällor
(här Aganippe). En dylik orakelkälla var också Kastalia. Jfr den
nordiska folktron (trefaldighetskällor o.d.).

42. Olympen, 'Ολυμπος, ett vanligt forngrekiskt bergnamn (av
icke-grekiskt ursprung). Här om det berömda berg i norra Thessalien,
där man tänkte sig gudarnas boning belägen: ett minne av grekernas
utvandring från dessa trakter. Sedan med bleknad betydelse:
gudaboningen, himlen.

45. Himlen, tänkt som gud = Uranos, och Jorden som gudinna =
Gaia. I denna övers. nyttjas omväxlande de svenska och grekiska
beteckningarna.

53-67 Synas bilda en dikt för sig.

54. Mnemosyne, se v. 135. -- Elevther, enl. den allmänna och väl
riktiga uppfattningen staden Elevthera i Beotien vid gränsen till
Attika. Emellertid födde Mnemosyne muserna i Pieria, fordom en del av
Makedonien kring berget Pieros.

58. Horerna voro kvinnliga naturgudomligheter; till grek. ωρα, årstid
m.m. (varifrån lat. hora, timma; sannolikt urbesläktat med vårt år).
Jfr anm. till v. 903.

64. Kariterna, behagens gudinnor, gratierna, till χάρις behag;
egentl. vegetationsgudinnor. Jfr v. 908 o. Verk o. dagar v. 73.

-- Himeros, egentl.: kärlekslängtan, åtrå, jfr den romerske Cupido
med samma betydelse. 68-74 äro möjligen en fortsättning av v. 35.

75 f., möjligen en fortsättning av v. 35 el. 21. -- Om muserna jfr
anm. till v. 1 o. 38. Niotalet, som förekommer redan i Odysséen,
var förr hos åtskilliga folk ett heligt tal; jfr i Eddamytologien
Heimdalls nio mödrar, de nio "världarna" osv.

77. Klio (här i latinsk form), grek. Κλειώ, hjältediktningens och
historiens gudinna, till Κλειώ, prisar, firar. Även de övriga
namnen på muserna äro, såsom jämförelsevis unga, etymologiskt
genomskinliga. Så hör Terpsichore till τέρψις, glädje, njutning, ο.
χορός, dans (kör), Melpomene till μέλτω, sjunger och dansar, Thaleia
till ϑάλλω, blomstrar (jfr _Thalia_ v. 909), Polyhymnia till πολύς,
mycken, o. ett ord motsvar. vårt låneord hymn, Urania till ούρανός,
himmel (v. 350 även en av okeaniderna), Evterpe till ευ, väl, τέρτω,
gläder, njuter (jfr Terpsichore ovan), Erato till έρατός, ljuv,
älskvärd; Kalliope betyder 'den skönögda'.

81 f. Här skildras de egenskaper, som böra utmärka den dömande
konungen. Till dennes förnämsta plikter hörde nämligen att skipa
rätt, vilket skedde tillsammans med 'de äldste': samtliga med stavar
i händerna (jfr anm. till v. 30). Jfr Odyss. 11:568 f.:

    'Nu fick jag Minos se, den lysande son av Kronion,
    sitta med gyllene spiran i hand och bland skuggorna döma,
    medan hos drotten de sökte sin rätt...';

ävensom Iliaden 18:497 f., där ett dylikt rättegångssammanträde
utförligt skildras. Med 'kungarna' i Verk o. dagar (t.ex. v. 260
f.), vilkas orättrådighet och besticklighet nagelfares, åsyftas
snarast det råd av högadliga hövdingar, som efterträdt konungen och
övertagit hans funktioner. Även hos germanerna under Taciti tid var
konungen eller fursten ordförande i rättsförsamlingen.

81-82. Jfr Horatius Carm. 4:3: 'Quem tu, Melpomene, semel nascentem
placido lumine videris'.

89-90. Versernas innebörd är i enskildheter flertydig.

94-97. Innehållet återfinnes i den 25. homeriska hymnen.

104. Ny åkallan av muserna (jfr v. 1 o. 36).

113. Om erövringen av Olympen från titanerna se v. 881 f.

116-336. Skildring av den äldsta generationen och dess ursprung ur
Kaos.

116. Kaos, grek. Χάος, egentl.: gap (i yngre tid: förvirring o.d.)
och avlägset besläktat med detta svenska ord; jfr det fornnordiska
Ginnungagap. -- Den med v. 116 inledda skildringen av världens
uppkomst ur Kaos är i väsentliga delar en frukt av skaldens
spekulation, som antagligen påverkats av vad han lärt sig genom
prästerna vid musernas helgedom på Helikon. Dessutom föreligga här
utan tvivel minnen av den samindoeuropeiska föreställningen om
alltings ursprung från Moder Jorden. -- Även i det följande ha gamla
naturmyter sammanförts inom en genealogisk ram med unga mytologiska
abstraktioner, som aldrig haft eller fått något fotfäste i folktro
eller kult.

119. Tartaros (reduplicerad bildning liksom t.ex. Gargaros,
barbaros osv.), den djupast ned belägna delen av underjorden
(Hades); jfr anm. till v. 746-47, ävensom dikten v. 719 f. -- Även
personifierad som fader till Typhoeus (se v. 822).

120. Hesiodos synes ha upptagit Eros från gudens berömda kult i
Thespiai. Homeros känner ännu intet om den allmakt, som här antydes.
Jfr anm. om Hesiodos' behandling av Hekate v. 411.

121. 'han som lederna löser' el. enligt en gammal, dock sannolikt
felaktig, tolkning: 'som sorgerna dövar', grek. λυσμιελής. Samma
epitet till Eros brukas även hos skaldinnan Sappho.

123. Erebos, egentl. om mörkret i underjorden, etymologiskt = isl.
_røkkr_ i _Ragnarøkkr_, gudaskymning, om världens undergång. --
Dikten är synnerligen rik på dylika mytiska abstraktioner; se anm.
till v. 17, 211, 214, 886.

124. Samma uppfattning om natten som dagens moder förekommer i den
fornnordiska mytologien.

126. 'liknande modren', dvs. av samma utsträckning som hon själv:
himlen läckte jorden som ett tälttak.

130. Nymferna voro lägre kvinnliga naturgudomligheter (grek. νύμφη,
brud, flicka o.d.). Jfr llladen 20:8:

    'ingen av nymferna heller, som bo i de ljuvliga lunder,
    nere i flodernas källor och inne i grönskande dälder'.

Här syftas på hergnymfer, oreader.

131. 'Havet, det ödsliga, vilda'. Betydelsen av grek. άτρυγετος är i
själva verket okänd. Ordet översattes förr (liksom icke sällan ännu)
med 'ofruktbar', men har också tolkas som 'upprörd', 'glänsande',
'ogästvänlig' m.m.

131-132. 'Havet ... Pontos'. Grekerna skilde mellan å ena sidan
πέλαγος, πόντος (i sht om Medelhavet) och ωκεανός, världsströmmen,
som flyter kring jorden och där alla floder upprinna. Denna senare
sidoordnas av Hesiodos med barnen av Uranos och Gaia, men framställes
av Homeros som 'gudarnas' eller 'samtliga varelsers upphov'.[6] Yngre
grekisk tid uppfattas dock ωκεανός som världshavet, oceanen.

133 f. Skalden övergår till att nämna de barn av Jorden och Himlen,
som kallas titaner (om namnet se anm. till v. 208), det äldre
gudasläkte, som sedan undanträngdes från sin maktställning av de
olympiska gudarna (Zevs osv.) och störtades ned till Tartaros (vilket
senare dock ej kan ha skett med t.ex. Okeanos, Mnemosyne eller
Themis). -- Förmälningen mellan Himlen (Uranos) och Jorden (Gaia) har
motsvarigheter i himmelsguden Zevs' förbindelser med jordgudinnorna
Demeter och Semele och f.ö. hos åtskilliga vidt skilda folk (malajer
o.a.).

134. Koios var fader till Leto (se v. 19 o. 404); även flod i
Messenien; okänd härledning.

-- Ιapetos, se v. 507 o. anm. till v. 19.

-- Krios, möjl. besl. med grek. κρειων, härskare (jfr biformen
Κρειος), enl. andra = κριός, vädur (i så fall av samma slag som
titannamnet Ophion, orm, från en yngre källa). Jfr v. 375.

-- Hyperion, solgud; till en komparativ *ύπερος till ύπέρ, över
(etymol. = lat. super); jfr. 'Υπατος, den överste, om Zevs, o. lat
di superi. H. brukas annars som binamn till Helios, men hos Hesiodos
framställes han som en från denne skild gudomlighet. Jfr v. 374 o.
Usener Göttern. s. 19 f.

135. Theia, dyrkad bl.a. i Ägina som Helios' moder. V. 373 nämnes
hon som moder även till Selene och Eos. Namnet är flertydigt.

-- Mnemosyne, egentl.: minne, till grek. μιμνήσκω, minnes, osv.; en av
Zevs' gemåler. Jfr v. 54, 915.

-- Rheia, enl. Hesiodos maka till Kronos; se v. 453. Namnet ('Ρειη)
föres vanligen till ρέω, strömmar, o. väl med rätta.

136. 'Phoibe med gyllene krans i sitt hår', egentl. femin. till
Apollons binamn, grek. φοιβος, klar, lysande. Moder till Leto (v.
406). -- Tethys hör samman med Okeanos.[7]

137. Om Kronos se anm. till v. 173 f.

139 f. Kykloperna, egentligen åskdemoner, som dock redan i Odysséen
framställas som ett jordiskt, klippslungande jättefolk. Namnet
betyder, såsom också skalden meddelar, 'rundöga', till κύκλος,
cirkel, hjul, och ώψ, öga.

140. Brontes betyder egentligen 'bullraren' liksom t.ex. de
isländska jättenamnen Hrungner, þrymr, Ymer m.fl. Steropes hör till
grek στεροπή, blixt, glans, liksom Arges är identiskt med adj. άργής,
glänsande. Βροντή och στεροπή förekomma v. 286 som beteckningar för
Zevs' åska och blixt, och samma ord äro, t.ex. från Korint, kända
som namn på de hästar, som draga solgudens vagn.

147. De hundraarmade jättarna; bistå de olympiska gudarna i striden
mot titancrna; jfr v. 617 f. o. 815 f. samt om namnen anm. till v.
149. -- Briareos dyrkades på Evböa. Motsvaras av Aigaion, Ιliaden 1:
404.

148. 'ej lätta att nämna', orig.: ούκ όνομαστοι. Något oklart;
kanske sådana, som ej gärna böra nänmas med namn, jfr den allmänt
spridda övertron om namnets makt ('när man talar om trollen, så stå
de farstun') o. v. 310 nedan, eller: 'vidunderliga' el. 'avskyvärda,
skändliga', alltså med samma betydelseutveckling som lat. nefandus
(egentl.: som ej får uttalas).

149. Kottos, jfr κοττις, huvud, o. mansnamn ss. Kottalos, Kottis;
även som fisknamn (jfr Cottus gobio); -tt- beror sannolikt på
intensivförlängning av samma slag som i t.ex. sv. jätte till fsv.
iætun (och sålunda ej, såsom allmänt antages, på assimilation av
vare sig -tu- eller -pt-). -- Briareos (Βριάρεως) till Βριαρός,
stark (liksom t.ex. άριστευς till άριστυς).[8] -- Gyes är formellt
identiskt med γυης, krökt trä, jfr γυΐον, ben, knä o.d., egentl.
krökning; har väl i så fall avseende på kroppens form; eller, kanske
snarare, en kortform till det besläktade γυΐον, plur. γυΐα, hand,
arm: Gyes var ju en av 'de hundraarmade'. - Jfr f.ö. v. 618, 653,
714, 734, 817 f.

150-152. Jfr v. 671-673.

151. Jfr Verk och dagar v. 148.

161. 'malmen', i originalet: άδάμαντος (gen.), till άδάμας, stål.
För Homeros var stålet ännu icke känt.

171. 'den far som så nämnes med orätt'; orig.: πατερός δυσωνύμου, där
dock attributet är flertydigt.

173. Kronos, jfr v. 137. -- Berättelsen om huru Kronos berövade
sin fader dennes manlighet torde sammanhänga med urgamla
mytiska föreställningar, som egt motsvarigheter i phallos- och
fruktbarhetskulterna. Lien nyttjades f.ö. som offerinstrument i
vissa agrarriter. Kronos hålles ju också av somliga forskare (t.ex.
Usener) för en gammal skördegud (en uppfattning som dock enl.
M.P. Nilsson Griech. Feste s. 39 n. 1 är oantaglig för Olympia och
Rhodos); biand de härledningar av namnet, som framställts, passar
en -- eller t.o.m. två -- ganska väl till ett sådant antagande.[9]
Welckers av Peppmüller Hes. s. 30 gillade utläggning av denna myt
är i alla händelser högligen fantastisk. -- Med den urgamla myten
om Kronos har enligt M.P. Nilsson Griech. Feste s. 365 den om
Aphrodites ursprung från Uranos' blygddelar förknippats: möjligen har
den semitiska anor. Om denna myt, liksom f.ö. även det föregående
från v. 116, har man med skäl anmärkt, att den starkt avviker från
'den sobra homeriska antropomorfismen'. -- Om Kronos som härskare
under den gyllene åldern se Verk och dagar v. 111 f.

185. Erin(n)yer ('Ερινύες), hämndgudinnor, furier, även eufemistiskt
benämnda εvmenider, de välvilliga, eller semnai, de vördnadsvärda.
Äldst om de vredgade och hämnande själarna av dödade människor, men
senare gudomligheter, som övervaka den sedliga ordningen och hämnas
förbrytelser mot denna, t.ex. mened (se Verk o. dagar v. 804-5).
De hade sin boning hos Hades. Erinys förekommer som attribut till
Demeter. Namnets härledning är trots många tolkningsförslag ej
säkert fastställd: i alla händelser ej besläktat med det fornindiska
mytiska namnet Saranyu-.

192. Kythere, se anm. till v. 934.

195. Afrodite ('Αφροδιτη m.m.), kärleksgudinnan, motsvar. romarnas
Venus; egentl. en fortplantnings- o. växtlighetsgudomlighet, vars
kult, bl.a. att döma av namn Kypris och Kythereia, kommit från
öster.[10]

208. Skalden härleder här felaktigt titanernas namn (Τιτάν, Τιτήν)
från grek. τιταινω, sträcker. Dess härledning är annars synnerligen
omstridd och tolkningsförslagen många. Kanske snarast med (Preller
o.) Solmsen, Indog. Forsch. 30:36 noten en utbildning av τιτος, ärad,
part. till τιος, jfr τιμή, ära, uppskattning m.m.

211. Skalden redogör nu till v. 560 för avkomlingar av de gudomliga
väsen, som nämnts v. 123 f.; till en stor del abstraktioner.

-- ödet, Μορος, besl. med μοιρα, öde, lott m.m. (av *moria) till
µeιρομαι, får som andel. Jfr till betydelsen Lachesis och Nemesis
nedan. -- Κήρ, dödsgudinna, till κήρ, öde, bråddöd m.m.

214. Tadlet, Μωμος, den svensk-franskklassiska litteraturens Momus.
-- Sorgen, 'Οιξύς, egentl.: elände o.d.; 'dystra', orig. har ett ord,
som betyder 'smärterika'. Om dylika mytiska namn se t.ex. anm. till
v. 17.

215. Hesperiderna, till grek. 'εσπερος, έσπέρα, afton, väster = lat.
vesper; döttrar av Natten, ty de bodde i fjärran västern.

217. 'Moirer och Kerer', jfr anm. till v. 211. Moirerna förekomma
även hos Homeros, men blott Il. 24 (Od. 7: Kλωϑες). Jfr de romerska
parcerna, liksom de fornnordiska nornorna, vilka också voro tre, en
precisering som dock är av senare datum (endast Urd har uråldriga
anor). Se även v. 904.

218-19 = v. 905-906 och sannol. därifrån inkomna på detta ställe.
-- Lachesis betyder 'lott, öde' (alltså samma innebörd som det
nordiska Urd, isl. Urdr) eller 'den som tilldelar lotten el.
ödet';[11] Klotho (Kλωϑώ) hör till klώϑω, spinner, o. Atropos till
τρέτω, vrider, vänder: 'den oavvändbara, oundvikliga'. Se f.ö.
v. 905, 906.

224. Nemesis, egentl.: gudomlig hämnd, harm över orättrådighet, till
νέμω, tilldeler. I Glotta 13:101 f. hävdar emellertid Kretschmer den
uppfattningen, att i en del dylika fall och bl.a. möjligen i detta
ord den abstrakta betydelsen utvecklat sig ur en konkret, agentisk.
Jfr anm. till v. 17 och om Lachesis ovan.

225. Eris, tvedräktens gudinna o. tvedräkt;[12] jfr lat. _Discordia_.
Se om dylika abstrakta anm. till v. 17 o. föreg.

228. Denna vers förekommer med en mindre avvikelse även Odyss. 11:612.

230. 'svidande Skuld', i orig.: 'Ατνη, som dock har flera andra
betyd.: 'olycka', 'dårande' m.m.; i alla händelser åsyftas här
något, som står i samband med eller ofta blir en följd av hätskhet
mot lagarna, jfr tillägget 'förtroliga vänner' (δυνήϑεας άλλήλησιν).

231. Eden, Horkos, som barn av Eris nämnes också i Verk o. dagar v.
804. En ed förutsätter tvist eller oenighet av något slag. -- F.ö. en
abstrakt gudomlighet av samma slag som Themis, Dike m.fl. (se anm.
till v. 17) el. som isl. Vár, 'som lyss till människors eder och
utfästelser, som avläggas och göras mellan män och kvinnor' (Sn.-E.),
jfr Tegnér: 'Du höga Var, som med din griffel kring jorden far och
skriver eder på gyllne skiva'.

233. Nerevs (Νήρεύς), den äldste av havsgudarna: till sitt väsen
identisk med Protevs (Πρωτεύς) i Odyss. 4:385 f.[13] Namnet hör
liksom avledningen _nereider_, sjörån, sjöjungfrur, med Brugmann
snarast till νάω, simmar (alltså av ett urgrek. *ναfερα-); jfr
ναρος, som rinner. Knappast, med t.ex. Fick, till νερδεν,
νερτερος osv.

234. 'den gamle'. Så kallades också i Odysséen den nedannämnde
Phorkys ('den gamle i havet').

237. Thavmas (θαυμας, genit. -αντος), till grek. ϑαυμαινω, häpnar,
ϑαυμα, under; alltså: havsvidunder; jfr Keto v. 238. -- Phorkys hör
möjligen till φορκός, gråaktig (urbesl. med sv. _bjärt_).

238. Keto (Κήτώ) hör till Κήτος n., havsvidunder, säl, valdjur.

239. Evrybia, till έυρύς, vid, bred, o. βια, kraft. Tre av namnen på
Pontos', havets, barn syfta alltså på deras storlek och styrka.
V. 931 har έυρυβιης som bestämning till havsguden Τριτον.

240-264. Nerevs barn, 'nereiderna': de allra flesta namnen med
genomskinlig betydelse (en del förklaras nedan) och av skalden
sammanparade med stor poetisk urskillning. Även i Iliaden (18:39 f.)
uppräknas ett stort antal av 'Nerevs' gudomliga döttrar, som bo i det
blånande djupet'.

242. Doris, jfr v. 250, 350 o. anm. till v. 244.

243. Amphitrite, till άμφι-, omkring, o. samma stam som i
havsgudsnamnet Triton (hennes son, v. 931); besl. med forniriska
_triath_ (genit. _trethan_), hav;[14] dyrkades jämte Poseidon på de
egeiska öarna. F.ö. jämte Thetis den mest berömda av nereiderna. --
Evkrante, till εύ, väl, ο. κραινω, härskar o.d. -- Ploto, jfr πλωτός,
simmande. -- Soo, till sόω, räddar o.d.

244. Glavke, strålande. -- Evdore, till εύ, väl, δωρον gåva: som
skänker rika gåvor; jfr Doris ovan. -- Thetis, 'den silverfotade',
dyrkad i Thessalien och Sparta; älskad av Zevs och Poseidon; gift
med en dödlig, nämligen Pelevs, och moder till Achillevs (se t.ex.
Iliaden 18); vindstillerska enl. Herodotos. Jfr anm. till v. 243 o.
se v. 1006. -- Galene, vindstilla.

245. Speio, jfr homer. σπέος (gen. σπειους), håla, grotta. -- Halia
('Αλιη), jfr αλς, (salt)hav, αλισύς, fiskare, urbesl. med vårt _salt_;
jfr v. 255. Variant: θαλιη, till ϑάλλω, blomstrar. -- Kymothoe, till
κύμα, våg, flöde, ϑαός, snabb (jfr Thoe). -- Pasithee, till πασι-,
all, ϑέω, ilar. Jfr till bildningen Pasithoe v. 352 o. Pasiphae,
den för alla lysande. -- Erato, jfr ερατός, älskvärd, ljuvlig. --
Evnike, till ευ o. νικη, seger. Variant: Evneike.

247. Melite, till µέλι, genit. µέλιτος, honung. -- Evlimene, till
εύ, väl, λιμήν, hamn; alltså: den som för skeppen in i den trygga
hamnen; jfr Evpompe v. 261. -- Agave, den ädla, upphöjda.

248. Doto, jfr Evdore m.fl. Jfr Virgilius Æn.: Nereïa Doto. -- Proto.
Varianter: Πλωτώ, Εύρατώ m.m. -- Dynamene, till δυναμαι, bl.a.: är
kraftig. -- Pherusa, part. till φέρω, (jag) bär.

249. Protomedeia. Någon har här fyndigt förmodat Πρωνομέδεια; i så
fall till πρών, näs, och i god överensstämmelse med betydelsen av de
följande Nesaia o. Aktaia och med ett litteraturställe: Πόσειδον, ός
Αιγαισυ κρώνος ... μέδεις. Emellertid kunde Protomedeia med Peppmüller
tolkas som syftande på den del av havet, som ligger närmast stranden
o. först befares av skeppen. -- Nesaia, till νήσος, ö, halvö (jfr
Peloponesus), liksom Aktaia till άκτή, strand, näs; jfr Neso v. 261.

250. Doris, jfr v. 242 o. anm. till 243. -- Panope, till παν-, all-,
ώψς, öga, ep. όσσε, de båda ögonen (jfr Kalliope, anm. till
v. 77). -- Galatela, Polyphems älskade, dyrkad på Sicilien och i
Storgrekland; omnämnd även av flera andra diktare.

251. Hippothoe, till ΐππος, häst, ο. ϑοός, snabb. -- Hipponoe, till
νοέω, förstår o.d.[15]

254. Kymatolege, vågstillerska; jfr Galene, vindstilla.

255. Halimede, se anm. till Halia v. 245.

256. Pontoporela, till πόντος, hav, πορ- ο. πορεύω, reser, o. sv.
_fara_. Jfr till bildningen Kymopoleia, v. 819.

-- Glavkonome, till γλαυκός, strålande; jfr Glavke ovan.

257. Leiagore o. Evagore, till λεΐος, jämn, glatt, resp. ευ, väl, ο.
αγορα, torg, handel; väl syftande på varutillförseln till sjös. --
Laomedeia, till λαός, folk, ο. µέδω, -ομαι, tänker på, har omsorg om.
Jfr följ.

250. Polynoe o. Avtonoe, till πολυ-, mycket, resp. αυτο- själv, ο.
νοέω, tänker på, har omsorg om. -- Lysianassa, till λυσι-, som löser,
ο. άνασσα, drottning; f.ö. av något dunkel innebörd: dock väl med
ungefär samma innebörd som Laomedeia. -- De sex sista namnen visa oss
nereiderna som deltagande i och sörjande för människornas handel och
vandel.

259. Evarne, till άρην, genit. άρνός, får: jfr namnet på okeaniden
Melobosis nedan (till μηλον, småboskap).

260. Psamathe, till ψάμαϑος, sand, sandstrand; jfr t.ex.
okeanidnamnen Petraia, Prymno, Asia. Se även v. 1003.[16]

261. Pronoe, den förtänksamma, jfr v. 258. -- Neso, jfr Nesaia v.
249. -- Themisto, till ϑεμιστός, rättvis, lagenlig o. d. -- Evpompe,
till πόμπε, beledsagande (jfr vårt låneord pomp, egentl.: högtidligt
tåg, förnämlig eskort). Alllså: den som ledsagar fartygen: jfr
Evlimene v. 247.

262. Nemertes, till νημερτής, ofelbar, sveklös. -- I de senare
verserna beteckna vissa av namnen på de uppräknade nereiderna samma
egenskaper som enligt v. 233 f. utmärka fadern Nerevs.

264. Skalden anslår här nereidernas antal till femtio, men nämner
femtiotvå, vilket man sökt förklara på flera olika sätt; vissa
läsningar äro f.ö. osäkra.

266. Elektra, den lysande; jfr v. 349.

-- Iris ('Ιρις), sannolikt ej, såsom ofta uppgives, direkt
personifiering av ίρις, regnbåge m.m., utan ett kortnamn till en
längre med detta ord (väl dock i en annan primärare betyd.)
sammansatt benämning; f.ö. av ytterst omstridd härledning. I
Ιliadens äldre delar är hon Zevs' budbärarinna (men nämnes ej som
sådan i Odyss.). Uppfattades ock som regnbågsgudinna. Jfr följ. o.
v. 780, 784.

267. Harpyiorna, storm- o. själademoner, som i stormvinden föra bort
de dödas själar (jfr Odens jakt), till roten i άρπαζω, jag rövar.[17]
-- Okypete, den snabbt flygande. -- Aello ('Αελλώ), kortnamn
till en längre benämning, snarast 'Αελλιπος, stormvindsfot (till
άελλα), som hos Homeros brukas som epitet till Iris. -- En annan
känd tredje harpyia Kelaino, den svarta, förekommer ej hos Hesiodos.
Homeros nämner som harpyia Podarge, den snabbfotade.

269. 'så snabbt som den flyende tiden'; orig. μεταχρόνιαι (till
χρόνος, tid), flertydigt och omstritt.

271. Graier, Jfr γραια, gumma. Som gummor framställdes de även hos
Aischylos Prom. Enligt A. ha de ett gemensamt öga och en tand.

273. Pemphredo, jfr πεμφρηδών, ett slags geting (ljud-härmande liksom
vårt broms). Även läst Pephredo. -- Enyo, egentl.: skrik, krigsrop;
alltså båda uppkallade efter rösten och lätet.

274. Gorgonerna, till γοργός, fasansfull, vild (i sht om blickar; jfr
sägnen om Gorgonögats förstenande verkan); tydligen åskdemoner.

276. Sthenno, till σϑένος, styrka, kraft; föreställd med utsträckt
tunga och långa tänder. -- Evryale, till ευρύς, vid, med avledn.
-al- (såvida ej till άλς, hav, el. enl. andra till άλλομαι, hoppar,
flyger, framstormar). I Iliaden nämnes hjälten Evryales, 'gudarnas
like'. -- Medusa, till μέδομαι, beskyddar o.d., jfr nereidnamnet
Pontomedusa ävensom Laomedeia (v. 257). Hennes svarta klädnad är väl
åskmolnet och den förstenande eldblicken det förlamande åskslaget.

277. 'mörklockige guden', Poseidon (grek. κυανοχαιτης till κυανο-,
mörk, ο. χαιτη, hår, man); jfr hans binamn Μέλανϑος till μέλας,
svart, ävensom kentaurnamnet Μελαγ-χαιτησ. Om denne gud se f.ö. anm.
till v. 15 o. 732.

280. Persevs, son av Zevs o. Danae, gift med Andromeda; dyrkad i
Argolis, Athen, Seriphos. Versen syftar på den mest frejdade av
Persevs' bragder: då han på uppdrag av härskaren på ön Seriphos,
där han bodde, Polydektes avhögg gorgonen Medusas förstenade huvud;
ofta framställt i den antika bildande konsten. Namnets härledning är
oviss; jfr Perses (v. 377), Persephoneia (v. 768) och om förhållandet
mellan de olika hithörande namnformerna Usener Göttern. s. 11 f.

281. Chrysáor (egentl.: guldsvärd), som avhugger åskdemonen Medusas
huvud, är den guldskimrande blixten; dyrkades som gud i Karien, med
den kretensiska dubbelyxan som vapen. Jfr v. 979.

282. Pegasos, av Hesiodos och andra sammanställt med πηγή, källa;
möjl. dock blott en folketymologi; sannolikt en mytisk bild av
åskmolnet (jfr anm. till v. 276, 281, 287). Jfr anm. till v. 903.

287-290. Jfr v. 979-983.

287. Geryones, egentl.: bölaren, rytaren, liksom t.ex. isl.
jättenamnen _Beli_, (Aur-, Ber- o. þrúð)gelmir. Väl en åskjätte.
Se även v. 981.

288. Kallirrhoe, den vackert rinnande; se även v. 979.

289. Herkules, Herakles ('Ηρακλέης, -κλης), son av Zevs o. Alkmene,
dyrkad dels som gud och dels som heros; f.ö. till sitt egentliga
väsen av mycket omstritt ursprung. I myten och sagorna bekant för de
ytterst farliga och svåra bedrifter, som av hans husbonde, konung
Evrysthevs i Mykenai ålades honom att utföra, t.ex., utom det här
omnämnda hämtandet av Geryones boskapshjordar på Erytheia, dödandet
av det nemeiska lejonet (v. 332), av den lerneiska hydran (v. 313
f.). Hans apoteos omtalas även av Homeros. Odyssevs såg vid sitt
besök i Hades endast hans skugga,

    '-- -- -- -- -- -- ty han själv hos odödlige gudar
    njuter nu gamman och fröjd med den tjusande Hebe till maka'.

(Odyss. 11:602 f.). Se f.ö. v. 950, 955. Namnet hör till stammen
i _Hera_ (varom närmare anm. till v. 11) o. _heros_ samt i
κλέος, ära, osv.[18]

290. Erytheia, det röda landet (aftonsolens land?).

293. Orthos el. Orthros (se v. 309); av flertydigt ursprung; όρϑος
betyder annars 'rak'.

295-304 har på grund av bl.a. sitt delvis oklara och obestämda
innehåll av vissa forskare ansetts icke tillhöra den ursprungliga
dikten. Andra betrakta blott enstaka delar av detta stycke som oäkta.

295. 'Denna'; ovisst vilken av Keto, Kallirrhoe eller Medusa.

297. Echidna; jfr έχιδνα, orm; en namnbildning av samma slag som
Chimaira (v. 319), egentl.: ung get.

298. 'strålögd'; betydelsen av έλικο- är omstridd (se anm. till
v. 16).

303. Enligt somliga senare inskott; jfr dock anm. till v. 642.

304. 'Arimernas land'; jfr Homeros Ιl. 2:783: ειν 'Αριμοις, όϑι φασι
Τυφωέος έμμεναι εύνάς. Enligt Pindaros låg Typhaons håla i Cilicien;
andra ha tänkt på Lydien eller Syrien: senare även på västligare
nejder.

307. Typhaon; jfr v. 821: Τυφωεύς; till τυφήναι, åstadkomma rök,
egentl. en eld- eller vulkangudomlighet.

309. Orthos, se anm. till v. 293.

310. Kerberos; jfr v. 769 f. Namnets härledning är trots flera
tolkningsförslag okänd.

311. Hades, se anm. till v. 455.

313. 'den lerneiska Hydran', ett månghövdat vidunder, som dödades av
Herkules i träsken vid Lerna -- ett av hans tolv svåra arbeten (se
anm. till v. 289).

314. Hera, se anm. till v. 11.

317. Originalets 'Αμφιτρυωνιάδης (Amphitryonsättlingen) har i
övers. förbigåtts, därför att det synts fåfängt att pressa in
ett motsvarande uttryck utan att göra våld på metrikens eller
språkkänslans krav. Det är f.ö. överflödigt. H. var son av Zevs och
Amphitryons maka Alkmene, varom se den pseudo-hesiodeiska dikten
Herakles' sköld v. 27 f.

-- Iolaos ('Iόλαος), Iphikles' son, se t.ex. Herakles sköld v. 77 f.
Namnet är sammansatt med λαός, folk (jfr αγασιλαος osv.). Första
leden föres av Kretschmer till fις, kraft, trots att namnet har
kort i.

318. 'jägarinnan' (om Athene); motsvar. orig. άγελειης, hemförande
byte.

319. Chimaira, jfr χιμαιρα, ung get (egentl.: envintrig, nära besl.
med sv. dial. _gimmerlamm_). Någon har förmodat, att egennamnet är en
av appellativet oberoende bildning till den stam χειμ-, χιμ-, vinter,
varav av χιμαιρα är avledt. Jfr Echidna v. 297.

323-324. Dublett till det föreg.; från Homeros Il. 6:181 f., där
emellertid talas om tre förenade kroppar.

325. Bellerophontes, bildat som Hermes' binamn Argeiphontes,
Argosdödaren,[19] Lykophontes, vargdödaren m.fl.; även kallad
Bellerophon; son av Glavkos (el. Poseidon). Då han vistades hos
konung Proitos i Tirynth, upptändes dennes maka av en häftig kärlek
till den unge hjälten; men blev avvisad. Till hämnd beskyllde hon B.
inför sin make att ha velat tvinga henne till älskog. Proitos betogs
av vrede, men då han ej ville döda en gäst, sände han honom i stället
till sin svärfar, konung Iobates i Lykien, med ett plån fullskrivet
av 'försåtiga runor'. Av denne fick han då i uppdrag att döda
Chimaira -- alltså samma motiv som i berättelserna om Davids Uriebrev
och Josef och Potifars hustru. B. lyckades emellertid i sitt företag
och fick av Proitos dottern till äkta och en del av kungariket. Se
t.ex. Iliaden 6:155 f. B. var föremål för dyrkan i Korint.

326. Phix, beotisk form för Sphinx (till σφιγγω, stryper). Sagan om
sphinxen var särskilt känd i Beotien.

-- 'Hon' (?) syftar väl på Chimaira.

328. Hera fostrade det nemeiska lejonet närmast för att det skulle
bli en motståndare till hennes fiende Herkules. Dess dödande var ett
av de tolv farliga arbeten, som blevo Herkules ålagda (se anm. till
v. 289).

330. Apesas o. Treton, berg el. bergspartier i Nemea.

336. Möjligen senare inskott.

337. Här börjar diktens _andra_ del, den andra generationen,
avkomlingarna av titanerna.

337-345. Enligt vissa forskare senare inskjutet: dock ovisst.
Påfallande är emellertid, såsom också anmärkts, att en beotisk
diktare som Hesiodos alldeles förbigår sitt eget hemlands floder
Kephisos och Asopos, men upptager obetydliga sådana, som blott äro
kända från Homeros, såsom Rhesos, Rhodios, Heptaporos, Aisepos,
Simoeis osv. I alla händelser visar flodkatalogen förtrogenhet med
den homeriska poesin (jfr Iliaden 12:20 f.). -- I listan uppräknas
förutom floder i det egentliga Grekland, i Mindre Asien o. på
Balkanhalvön blott Nilen, Donau o. Rione i Kolchis, men ingen från
den italienska halvön.

338. Neilos = Nilen; egentl. namn på en mytisk flod, som senare
lokaliserades till Egypten. Av Homeros omnämnes Nilen under namnet
Αΐγυπτοσ.

-- Alpheios i Elis. -- Eridanos, väl egentl. ett mytiskt namn, men
enl. somliga Po. Möjligen dock en förvanskning av Rhodanus (Rhone).

339. Strymon i Thrakien. -- Maiandros i Lydien (jfr 'meanderslinga').
-- Istros (Donau) i Skythien.

340. Phasis i Kolchis: nu Rione, som upprinner på Kaukasus och i
antiken ansågs bilda gränsen mellan Europa o. Asien. -- Acheloos i
Epiros.

341. Nessos i Thrakien. -- Rhodios o. Heptaporos i M. Asien. --
Haliakmon i Makedonien.

342. Grenikos (Granicus), Aisepos, Simoeis i M. Asien.

343. Hermos i Lydien. -- Peneios i Thessalien. -- Kaikos i Mysien.

344. Ladon i Elis. -- Parthenios i Paphlagonien. -- Sangarios i M.
Asien.

345. Evenos i Epiros. -- Ardeskos i Skythien (jfr till bildningen de
thrakiska flodnamnen Gáreskos, Drábeskos). -- Skamandros i M. Asien.

346-47. 'som fostra männen till mognad' (αι ... άνδρας κουριζουσι), se
anm. till v. 452.

346-361. Okeaniderna. Namnen ha samma målande karaktär som
nereidernas. Till den följande knapphändiga översikten göra vi
det förbehållet, att namnets egentliga innebörd dock stundom kan
vara en helt annan än den som för oss synes ligga närmast till
hands. Namnen syfta i regel helt naturligt på olika egenskaper hos
vattendragen och källorna: snabbflytande, snabb, (Okypete, Thoe),
vackert rinnande (Kallirrhoe); okuvad (Admete); döljer sig el. döljer
(Kalypso; den närmare innebörden flertydig; jfr det likalydande
gudìnnenamnet i Odyss., se v. 1018); flyter samman (Zevxo[20]),
motsatsen uttryckt genom Amphiro; som snabbt rinner åt alla håll el.
dyl. (Pasithoe; se anm. till v. 352); bland rosor (Rhodeia[21]),
(?) bland violer (Ianthe; jfr ΐανϑος ο. ιάνϑος, jämte ΐος, viol;
dock snarare ett jämförelsenamn 'violblomman', av samma slag som
menadnamnet Oinanthe, till οινος, vin; ej, såsom också förmodats,
till ιαινω, vederkvicker); från klippor (Petraia), vid eller från
kullar (Prymno), bland dy eller gyttja (Asia, till άσις), jfr
Xanthe, egentl.: gul; från himlen, gudomlig (Urania; Dione, jfr
anm. till v. 17); som piskar luften eller, enl. Kretschmer: vattnet
(Plexaure[22]); med klar glans (Elektra), guldglänsande (Chryseis,
dock med avvikande variantformer). Melobosis hör till μήλον,
småboskap, ο. βόσις, foder; Ianeira, av ιαν-άνειρα, väl till ιαινω,
vederkvicker, ο. -ανειρα, femin. till άνήρ, man. Peitho, övertalning
(samma namn i Verk o. dagar v. 73), Metis o. Idyia[23] som syfta
på klokhet och förstånd, äro källorakel; även i Norden finnas
vattendrag, vilkas namn tyda på vattnets profetiska förmåga; jfr anm.
till v. 38. Flera här icke nämnda äro flertydiga eller dunkla. Så är
det t.ex. visserligen klart, att Telesto hör till τελεστός, avslutad,
men det kan vara ett kortnamn till en längre benämning, vars
senare led vi icke känna. I ett par fall finnas helt eller delvis
överensstämmande namn bland nereiderna. -- Om Dione se anm. till v.
17, om Klymene till v. 508, om Evrynome v. 907, om Perseis v. 956.
-- I sin etymologiska genomskinlighet erinra namnen på de grekiska
okeaniderna och nereiderna om dem pâ havsguden Ägirs döttrar:
_Himinglæfa_, den himmelsklara, _Dufa_, den dykande, _Blodughadda_,
med blodfärgat hår, _Kolga_, den kolsvarta, _Bylgja, Bára_, bölja,
våg, osv.

361. Styx, till στυγος, hat, osv. Om hennes framskjutna ställning se
närmare v. 383 f. Jfr f.ö. 775 f.

371. Helios, Selene o. Eos, se anm. till v. 18.

373. Theia, se anm. till v. 135.

374. Hyperion, se anm. till v. 134.

375. Krios, se anm. till v. 134. -- Evrybia, se anm. till v. 239.

376. Astraios, till αστήρ, stjärna; f.ö. okänd; väl en
fantasiskapelse av Hesiodos. Jfr Asteria, Perses maka. -- Pallas,
antagligen till πάλλειν, kämpa; en arkadisk gud.

377. Perses, jfr Persevs v. 280.

378. V. 984 är emellertid Eos förmäld med Tithonos.

379 f. Vindarna före soluppgången. Skalden nämner endast tre, varför
somliga mena, att orig. αργέστην (strålande) skulle uppfattas
som egennamn = Evros, östanvinden eller sydosten. -- Zephyros,
västanvinden (av de många tolkningsförslagen är sammanställningen
med ζόφος, mörker, väster, bäst, men ingalunda säker). -- Boreas, den
ende av vindgudarna, som i Grekland erhållit en mera personlig prägel
(jfr _hyperboré_ och det försvenskade _Bore_), snarast: bergvind. --
Notos, sunnan, snarast egentl.: regnvind. -- Jfr v. 870 f.

381. 'morgonens stjärna', Eosphoros (även Phosphoros).

383. Om Styx jfr även v. 361 f., om Pallas anm. till v. 376.

384. Nike, seger, o. Zelos, iver, rivalitet: jämte bröderna Styrka
och Våld abstraktioner av skalden, framställda som den högste gudens
oskiljaktiga följeslagare. Om dylika mytiska namn se anm. till v.
17, 123, 211, 214, 384, 886. -- I det närmast följande skildras,
huru Zevs mot löften om stora belöningar skaffar sig mäktiga
bundsförvanter till den stundande striden mot titanerna.

389. Hennes avsikt var att dymedelst förskaffa sina söner Zevs'
bevågenhet och en högt uppsatt ställning hos överguden.

395. Kronos (se anm. till v. 173), Zevs' fader, var härskaren för den
gudadynasti (titanerna), som nu skulle störtas från sitt välde.

400. Vid edernas avläggande hämtade gudarna vatten från Styx' källa
(jfr v. 775 f. o. Homeros Il. 15:37).

404. Phoibe, se anm. fill v. 136. -- Koios, se anm. till v. 134.

406. Leto, se anm. fill v. 19.

409. Asteria, jfr anm. till 376.

411. Hekate, bl.a. och kanske äldst anförarinna för själa- och
spökhären (jfr Odens jakt); dyrkad i länderna kring det egeiska havet
(se t.ex. M.P. Nilsson Griech. Feste s. 394 f.). Den framträdande
roll Hesiodos här giver gudinnan vittnar, liksom framställningen av
Eros v. 120 f., om den hänsyn skalden i sin gudalära ansåg sig böra
taga till de lokala kulterna. Hos Ap. Rhod. kallas hon υνα Περσηις.
Enligt andra källor är Hekate dotter av Zevs med Hera eller Demeter.
På grund av hennes senare ställning som mångudinna och den befattning
hon hade med trolldom och trollkvinnor ha vissa forskare från hennes
dyrkan härledt en hel del bland germanerna (delvis ännu) rådande
månmagi, särskilt den ytterst intima förbindelsen i äldre nordisk
folktro mellan månen och trollkvinnorna (häxorna), varom bl.a.
vissa kenningar i isländsk skaldediktning bära vittne. -- Namnet
förekommer även som binamn till Artemis, som även kallas έκαέργη,
liksom 'έκατος om Apollon jämte έκηβόλος (även i Theog.), έκατηβόλοσ
έκατηβελέτης, vilka beteckningar översatts med 'på långt håll
verkande, träffande, skjutande', till έκάς, på långt håll. På samma
sätt uppfattas gudinnan Hekates namn vanligen som kortnamn till en
längre beteckning av samma slag. Dock finnas även andra härledningar.

411-452 innehåller en hymn till Hekate, som i någon mån stör
sammanhanget och av somliga anses för ett senare inskott, utarbetat
i anslutning till framställningen om Styx v. 383 f. ovan. Enligt
Goettling bero v. 416-420 på en ännu senare interpolation. Andra,
såsom Schmidt-Christ Gesch. s. 110, hålla emellertid före, att
partiet är äkta.

423. Jfr v. 393.

426. Versens egentliga innebörd är dunkel.

427. Ordningen har här omkastats i anslutning till Goettling, Rzach
m.fl. Enligt somliga beror versen på senare inskott.

434. Uppflyttad i anslutning till Peppmüller och Rzach.

436. Egentl. överflödig vers; kanske, såsom flera antagit, senare
inskjuten.

438. Versen har i enskildheter lästs på flera sätt.

439. Versen har, såsom isolerad, av somliga betraktats som senare
tillsats.

440-442. Läsningen är i vissa mindre väsentliga punkter omstridd.

444. Hermes (Mercurius), bl.a. vandrarnas och vägarnas gud samt
(liksom den germanske Oden)[24] anförare för själahären, synes ha
uppkommit hos ett herdefolk[25] och har där uppfattats som den,
som ökar hjordarna.[26] Det är, såsom M.P. Nilsson framhåller
(Griech. Feste s. 392), vissa för herdelivet karakteristiska drag,
som kvarleva i sagorna om gudens listighet och tjuvaktiga natur.
Att med rov och list öka hjordarna gällde för herden såsom något
lika berättigat och naturligt som sjöröveri för Odysséens skald.
-- De många framställda härledningarna av namnet 'Ερμάων (med
kortformerna 'Ερμής ο. 'Ερμεια) äro alla mer eller mindre osäkra;[27]
sammanställningen med det fornindiska mytiska namnet _Saratmeyá_-
oantaglig.

448. Jfr anm. till v. 426. -- 'vårdar de unga', grek. κουροτρόφον.
Κουροτρόφος, vårdarinnan av de unga, är ett binamn, som framförallt
tillkommer Jorden (Γαια), men även t.ex. Artemis, Leto, Demeter.
Aphrodite; jfr även det v. 346 om okeaniderna använda uttrycket. Se
bl.a. Usener Göttern. s. 124.

451. Uttr. 'efter henne' (μετ' εκεινην) är till sin innebörd dunkelt
och omstridt. En forskare har tänkt sig möjligheten av en ändring
till µet' εκεινης, med henne.

452. Versen anses av flera för interpolerad; jfr dock anm. till
v. 642.

453-458. De äldre gudarna av den andra dynastien. -- Rheia, jfr v.
135.

454. Istia ('Iστιη), den husliga härdens gudom; namnet är sannolikt,
trots framställda formella betänkligheter, besläktat med lat. _Vesta_.

-- Hera, sε anm. till v. 11.

-- Demeter (Δημήτηρ, dvs. Δαματηρ), sädes- och åkerbruksgudinna (jfr
lat. Ceres); till μήτηρ, moder. Första leden är sannolikt ett ord
för 'jord, fält'.[28] Jfr v. 912, 969 f. ävensom Verk o. dagar v.
300[29] och 465.[30] Om Demeters väsen erinrar även hennes binamn
Χαμύνη, till χαυαι, på jorden (se anm: till v. 940). Jfr Gaia v. 20
osv.

455. Hades ('Αΐδης), motsvar. romarnas Pluto, underjordens härskare.
Namnets härledning måste, trots alla tolkningsförslag, betraktas som
okänd.[31] Jfr v. 768

459 f. Jfr v. 157 f., om Kronos' faders, Uranos', avsky för sina
nyfödda barn; mytologiska dubletter. Av liknande orsak slukade Zevs
sin maka Metis (v. 889 f.). Vanligt motiv i primitiva sagor.

465. Versen är av vissa orsaker misstänkt.

472. Originaltexten är i vissa enskildheter oklar; versen har av
somliga misstänkts vara oäkta.

477. Lyktos, stad på Kreta (kret. Lyttos).

483. 'skrovliga; orig.: ήλιβατος (dor. άλ-), av dunkel innebörd.

484. 'det egeiska berget'; antagligen med syfte på geten (αΐξ)
Amaltheia, som uppfödde Zevs; enl. somliga ett annat namn på Ida.

492-506. Enligt somliga senare tillägg; i alla händelser synes detta
vara fallet med v. 501-506.

494. Syftar på titanerna, varom se v. 459 f.

496. Denna vers betraktas av somliga som oäkta; sannolikt med orätt.

499. Pytho, äldre namn på Delphi i Phokis; jfr Pythia, Apollons
orakelprästinna i D. -- Parnassos (Παρνησ(σ)ός, Παρνασ(σ)ός), berg
vid Delphi, helgat åt Apollon och sånggudinnorna. Namnet är väl
förgrekiskt.

501. Kykloperna; se v. 139 f., där Uranos dock ej uttryckligen nämnes
som deras fader. V. 501-506 äro f.ö., såsom redan nämnts ovan,
sannolikt senare inskjutna.

507. Iapetos, se 134 o. anm. till v. 19.

508. Klymene, den berömda, jfr v. 351. -- Nämnes även som gift med
Helios o. moder till Phaeton eller som maka till Phaethon.

509. Atlas, egentl. 'bäraren'[32] jfr Menoitios nedan och Poseidons
attribut γαινόχος, jordhållaren, jordfamnaren.

510. Menoitios, till μέιω, håller ut, håller stånd m.m., o. οΐσω
(stam οιτ-), jag skall bära; alltså som 'håller ut att bära', med
ungefär samma betydelse som namnet på brodren Atlas.

-- Promethevs, den förtänksamme, kloke, liksom Epimethevs, den
efterkloke. Berättelsen om P. och Pandora återfinnes i Verk o. dagar
v. 50 f., delvis eller fullständigt i samma ordalag, jfr v. 571-3 med
V.o.d. 70-72 och 613 med V.o.d. 105.

513. Nämligen Pandora, för vars mottagande Promethevs hade varnat; se
V.o.d. v. 81.

517. Jfr v. 746 f. o. Odyss. 1:53 f.

522. Så framställd även i vissa äldre avbildningar. Senare tänkte man
sig honom fängslad ej 'vid randen av jorden', utan i Kaukasus (jfr
den nordiska Lokemyten).

523. Jfr örnen i sagan om Tithyos.

526. Alkmene uppträder som Herkules' moder i den beotiska kulten (se
v. 943).

535. Mekone, i Sikyon.

-- Den följande skildringen av huru Promethevs vid fördelningen av
oxens kött och kotor sökte bedraga Zevs avser att lämna en förklaring
till bruket att vid offren benen och de övriga mindre värdefulla
partierna brändes, medan offermenigheten förtärde de bästa
delarna[33]. I Verk o. dagar omnämnes detta svek endast i en vers,
48; 'därför att illa han fordom bedrogs av den sluge Promethevs',
vilket man velat uppfatta såsom en hänvisning till den utförligare
framställningen i Theogonien, som i så fall vore äldre. Ett dylikt
gudaoffer skildras t.ex. i Iliaden 2: 419-433.

538-39. 'för de ena' ... 'för de andra', grek. τώ µεντώ δε, egentl.:
för det ena (partiet, dvs. människorna) ... för det andra (dvs.
gudarna), eller möjl.: å den ena sidan ... å den andra.

539. 'täckte sen allt med magen ay oxen'; denna del skulle alltså
göra intryck av att vara sämre. Jfr härtill Homeros' Odyss. 18:44 f.
542-551. Skalden har avsiktligt givit dessa verser en anstrykning av
komisk högtidlighet; jfr följ. anm. ävensom v. 559.

543. Versen misstänkes av somliga vara oäkta, bl.a. på grund av den
till Promethevs föga passande bestämningen 'mest frejdad av drottarna
alla'. Säkerligen dock med orätt: det pompösa tilltalet står i
överensstämmelse med stiliseringen av hela denna avdelning (se föreg.
anm.).

557. Då Zevs själv en gång valt benen, ansågo sig människorna
förpliktigade att alltjämt offra dem åt guden; jfr ovan.

559. Märk även här det komiskt högtidliga tilltalet, i stil med v.
543 osv.

567. Narthex, en umbellat, Ferula communis (jfr sv. _färla_), vars
stängel är rik på märg, lämplig för fnöske. Jfr Verk o. dagar v. 52.

570 f. Jfr motsvarande skildring i Verk o. dagar v. 70 f. (se änm.
till v. 510). Kvinnans namn, Pandora, förekommer ej i Theogonien. Den
hätskhet mot kvinnorna, som får uttryck i denna skildring, saknar
alldeles motsvarighet i de homeriskä dikterna.

571. Hephaistos, grek. 'Ηφαιστος, eldgud, smideskonstens gud; från
Lemnos; enl. Homeros, där han ofta uppträder, son av Zevs och
Hera; i den egentliga folkreligionen har han dock spelat en rätt
obetydlig roll. Liksom den fornnordiske smeden Volundr var han halt,
i överensstämmelse med verkligheten, där smedsyrket ofta bedrevs av
personer, vilkas ben voro klenare än den övriga kroppen. Namnet har
av somliga forskare sammanställts med vissa indoeuropeiska ord för
'brand, glans o.d.;[34] men har kanske icke indoeuropeiskt ursprung.
-- En målande skildring av H. lämnas i Iliaden 18:140 f.:

    "Sade och pustande reste sig upp ifrån städet så bålstor
    haltande guden, och brådt sig rörde de spinkiga benen' osv.

Se även Odyss. 8:266 f.

576-77. Enligt somliga, en variant av v. 578. I det ena fallet är det
dock fråga om blomsterkransar, i det andra om ett gyllene diadem,
vilka väl kunna tänkäs ha samtidigt nyttjats som prydnader.

577. Pallas i Athenes namn (Παλλάς) betyder egentl. 'flicka'.[35]

584. I den här avslutade skildringen av Pandoras skapelse omnämnas
såsom medverkande endast Hephaistos och Athene, medan i de
motsvarande verserna i Verk o. dagar dessutom flera andra, uppträda,
nämligen Aphrodite och Hermes, Peitho, kariterna och horerna.

586. I Verk o. dagar beordras i stället Hermes att föra Pandora som
gåva till Epimethevs.

590-91. Dessa versar tyckas vara dubletter.

595. 'lata sig jämt'. Innebörden av motsvarigheten i orig. är ej
fullt klar.

601. 'lata sig jämt och vålla bekymmer'; se anm. till v. 595.

602-612. Vissa enskildheter i denna avdelning äro dunkla och ha
tolkats på olika sätt (jfr anm. till v. 612).

612. Enligt somliga syftar αταρτηροιο γενέϑλης ej på avkomman utan
på kvinnosläktet, i vilket fall naturligtvis översättningen av de
omgivande verserna blir en helt annan.

617. Skildring av kampen med titanerna; enligt somliga ursprungligen
en fristående dikt; dock möjl. i så fall även den författad av
Hesiodos och av honom brukad för hans Theogoni. -- Titanerna
representera väl Greklands äldre, av de invandrade undanträngda
gudar, och striden mellan dem och de nya kan i så måtto jämföras
med kampen mellan vanerna (sannolikt de äldre) och asarna i den
fornvästnordiska mytologien (se t.ex. Voluspá v. 21, 23, 24).

618. Om de tre hundraarmade jättarna Briareos, Kottos och Gyes se
anm. till v. 149. Av den förres namn förekommer här i originalet
variantformen med O- (liksom också v. 734).

622. Altså i fjärran västern, dit också Atlas blev sänd (v. 518).

631. Ett par verser ha här omflyttats i anslutning till flera
utgivare.

635. Titanerna (se anm. till v. 133 och 208) och de nya olympiska
gudarna under Zevs hade redan tio hela år kämpat en förbittrad
och oavgjord kamp med varandra, då Jorden (Gaia) erinrar Zevs
om sina söner, de hundraarmade (v. 147 f.), som av fadern Himlen
(Uranos) fängslats i Tartaros, men nu på Gaias råd få återvända till
dagsljuset för att bistå Zevs i striden. Han stärker dem med nektar
och ambrosa och eldar dem i ett tal att med sin tapperhet belöna den
godhet, som visats dem. -- De tio åren, sannolikt i anslutning till
det trojanska kriget.

638. Denna vers (som här omskrivits i andra ordalag än den
grundtexten har) är i viss mån tavtologisk (jfr anm. v. 642); erinrar
starkt om Iliaden 12:436, 15:413.

639. Nämligen till "de hundraarmade".

640. Nektar och ambrosia, den kost, varmed gudarna förvärvade sig
odödlighet. Νέκταρ hör snarast (med Prellwitz) till _nek_-, död (jfr
lat. _nex, necis_), o. ett -_tar_, övervinner (bl.a. i sanskrit),
alltså egentligen: dödsbesegrare.[36] 'Αμβρόσια har en likartad
betydelse: ordet kommer av α-, etymologiskt = sv. _o_- i odödlig, ty.
_un_-, lat. _in_-, o. ett *_mrotia_ av stammen i lat. _mors_, genit.
_morsis_, sv. _mord_ (av indoeur. *_mrt_-), jfr grek. αυβροτος,
odödlig (med inskott av _b_ mellan _m_ o. _r_). -- Dessa grekernas
gudarätter äro att sammanställa med den fornindiska gudadrycken soma
och möjligen även med det fornnordiska skalde- eller gudamjödet; jfr
också t.ex. myten om Iduns föryngrande äpplen.

642. I originalet förekommer en ännu ordagrannare upprepning av v.
640, varför versen av somliga anses vara senare inskjuten. Dylika
tavtologier äro emellertid icke ovanliga hos Hesiodos (jfr t.ex.
303, 452), och fråga är väl, om de nödvändigt böra betraktas som
interpolationer.

655. Enligt en forskare (A. Meyer) skulle den följande avdelningen
vara frukten av en yngre bearbetning och de tre första verserna av
Kottos' svar egentligen syfta på den strid mellan gudar och titaner,
som hittills rasat. Snarare talar här emellertid Kottos uteslutande
om sin och brödernas förlossning från Tartaros, och den klokhet, som
han prisar hos Zevs, hade yttrat sig däri, att denne insett, vilken
betydelse denna deras befrielse skulle få för kampens utgång. --
I likhet med Homeros i Iliaden och Odysséen skildras här nämligen
endast de senaste och avgörande händelserna, då de hundraarmade
ingripa och Zevs påskyndar avgörandet medelst sin åska och sina
blixter. Någon utförligare skildring av stridens tidigare skeden har
här sannolikt aldrig förekommit.

664 f. Om skildringen av kampen mellan gudarna och titanerna se inl.

668 = v. 630.

671-73 = v. 150-152.

675. 'skrovliga', se anm. till v. 483.

687-712 behandlar Zevs' kraftiga ingripande, vilket sålunda
inträffade, då de båda härarna "störtade fram mot varandra". Enligt
t.ex. Heyne, Goettling och Aly skulle här emellertid föreligga ett
senare inskott eller ett brottstycke från en äldre Titanomachia:
skildringen av de "hundraarmades" avgörande insats[37] i striden
återupptages v. 714. Onekligen talar åtskilligt för detta
antagande, bl.a. utom det att sammanhanget störes, den obestridliga
omständigheten, att denna avdelning utmärkes av en betydligt mera
blomstrande stil än den, som annars kännetecknar Hesiodos. En
Hesiodosforskare (R. Peppmüller), som i övrigt anser partiet som
äkta, misstänker, att i alla händelser v. 706-710 böra betraktas som
"eine übertreibende Zudichtung".

697. 'söner av Jorden', orig.: χϑονιους. Översättningen är dock
ingalunda säker: enl. somliga står ordet för ύποχϑονιοθς, i vilket
fall titanernas förvisning till underjorden anteciperades; enl. andra
för έπιχϑονιους; båda antagandena emellertid osannolika.

703. Översättningen återger endast något så när innehållet av den
f.ö. i enskildheter icke fullt klara versen.

706-710. Se anm. till v. 687-712.

720. Jfr den nästan identiska vers 16 i Iliaden 8.

721. Versen är sannolikt senare inskjuten.

722. 'åskvigg'. Grundtexten har χάλκεος ακμων, städ av koppar, med
syftning på meteorstenar, uppfattade som slungade från himlen.

727. 'mynningen', orig.: δειρήν, egentl.: halsen (t.ex. av en kruka).

729 'i det skrämmande dunklet'. Orig. har ύτό ζοφω ήερδεντι, egentl.:
'under det töckniga mörkret', varmed syftas på Tartaros' lägst
belägna del, dit titanerna sändes. Ovanför denna fanns ett område,
kringhägnat av en kopparmur, och dit kom man genom den nyss omtalade
δειρή, varifrån jordens och havets 'rötter' kunde skönjas.

732. Poseidon är hos Homeros en havsgud; i det inre av det grekiska
fastlandet dyrkades han i hästgestalt.[38] Här uppträder han som en
underjordisk gudomlighet (jfr M.P. Nilsson Griech. Feste s. 65). Se
f.ö. anm. till v. 15, 277.

735. Här slutar kanske den ursprungliga och äkta skildringen av
titanstriden, och möjligt är, att fortsättningen börjar först v. 881;
jfr nedan.

736-745 synas utgöra en med den föregående parallell skildring av
Tartaros; om en annan sådan se v. 807 f.

739. Jfr den nästan identiska v. 65 i Iliaden 20, varifrån denna vers
tycks vara lånad.

743-745. Innebörden av vissa enskildheter i grundtexten är oklar.

746-747. En variant av v. 517-19. Enligt dessa verser håller Atlas
himlen 'vid randen av jorden, medan han hör Hesperidernas sånger'
(orig.: πρόπαρ 'Εσπεριδων ... έστηώς; jfr v. 716: πρόσϑ'), alltså i
fjärran västern, där man sålunda enl. v. 746 f. har att tänka sig
Tartaros, medan denna i det föregående framställes som beläget i
underjorden.

748. Egentl.: 'där Natten och Dagen, då de komma nära varandra,
hälsa varandra, då de gå över den stora tröskeln', dvs. i motsatta
riktningar.

750. Jfr v. 211 f.

755-757 har av somliga äldre forskare betraktats som inskott.

756. 'Sömnen, en broder till Döden' = Iliaden 14:231, Vlrgilius Aen.
6: 278.

767. 'framme'. Orig. har πρόσϑεν, framför; meningen är väl, att
Hades' boning ligger längre bort i väster än Sömnens och Dödens;
annars tänktes emellertid Hades vara beläget under och ej på jorden.

768. Hades, se anm. till v. 455, ävensom v. 913.

-- Persephoneia, Persephone (m.fl. former), underjordens gudinna,
'terra mater'; enl. Fick av ett äldre Φερσε-, till φόνος, mord o.d.,
o. en form av φέρω, i så fall snarast 'den dödsbringande'; jfr det
likbetydande Φερρέ-φαττα. Versen synes vara hämtad från Odysséen
10:534, 11:47.

769. Om helveteshunden Kerberos se även v. 310 f.

774 är = v. 768; den är överflödig och sannolikt interpolerad; har
här uteslutits.

776. Styx, se v. 361 o. 383 f.

780. Iris, jfr v. 266. -- Epitetet 'den fotsnabba' är såsom många
andra stående hos Hesiodos hämtat från Homeros.

785. Det vatten från Styx, vid vilket gudarna svuro; jfr v. 400.
Enligt Hesiodos hämtades alltså detta vatten av Iris, och de
svärjande hällde därav ur ett gyllene kärl. Homeros nämner endast,
att gudarna svuro vid Styx. -- 'Mångnamniga': att ega många namn
ansågs hedrande även för gudarna.

792. 'en' nämligen den ovan nämnda tiondedelen.

796. 'gudarnas ljuvliga kost', nektar och ambrosia, se anm. till
v. 640.

799. 'året, det långa', orig.: μέγαν εις ένιαυτόν, jfr lat. _magnus
annus_; om en tidrymd av nio år, grek. ένναετηρις.

805. 'uråldriga', orig: ώγύγιον; övers. är dock ingalunda säker.

807-819. En variant till v. 736-745. -- V. 807-810 överensstämma
ordagrant med v. 736-739 och äro sannolikt lånade från detta parti.

813. 'framför' (προσϑεν), dvs. portarna; dock har en forskare
framställt en annan, säkerligen oriktig uppfattning.

817. Kottos osv., se anm. till v. 147 f.

819. Kymopoleia, till κύμα, våg, vågsvall; o. en avljudsform till
πέλομαι, rör sig, alltså: som rör sig i vågorna. Namnet ansluter sig
till de v. 240 f. anförda nereidnamnen Kymodoke, Kymothoe, Kymo och
Kymatolege och är bildat som nereidnamnet Pontoporeia.

820-880. Episod om vidundret Typhoeus (grek. Τυφωεύς), son av Jorden
och Tartaros; hans uppror mot Zevs o. (från v. 869) hans avkomma.
Denna hör möjligen ej till den ursprungliga dikten, utan är kanske
en efterbildning av Hesiodos' skildring av striden med titanerna. --
Typhoeus, en de vulkaniska krafternas gudomlighet, kan ej skiljas
från den v. 307 omnämnde Typhaon. -- Den våldsamma kraften i denna
målning har alltid varit föremål för beundran; se inl.

821. Typhoeus omnämnes även i Iliaden 2:782-3: 'den jord, som
betäcker Typhoeus borta i Arimerland, där det säges, att fjättrad han
ligger'.

822. Kypris, från Cypern = Aphrodite.

828. Dublett till v. 827.

831. Gudarna ansågos tala ett särskildt språk; jfr senast Güntert Von
der Sprache der Götter und Geister, 1921.

846. Dublett till v. 845.

851. Jfr Ιl. 14:274: 'alla de gudar, som bo därnere i djupet hos
Kronos'. Enligt Hom. o. denna vers i Theogonien har alltså Kronos
tillsamman med titanerna nedstörtats i Tartaros. I Verk o. dagar
omtalas däremot, huru han borta vid jordens rand på de saligas öar
härskar över "det fjärde släktet" (v. 167 f.).

852. Enligt åtskilliga forskare en interpolation; somliga anse även
de två föregående verserna för senare inskott.

860. Enligt gammal och allmän uppfattning syftande på Etna, varför
somliga utgivare här läsa 'Αιτνης för αιδνης.

870 Jfr v. 379 f. o. anm.

881. Ny avdelning, t.o.m. 937, om avkomlingarna av Zevs och Poseidon.

883 f. En annan källa, Apollodoros (från Athen, omkr. 150 f.Kr.),
uppger, att Zevs ej blev utsedd till konung, utan erhöll denna
värdighet genom lottning.

884. 'som Gaia en gång hade rådt dem'; jfr v. 626, 891.

886 f. Zevs' gemåler. Jfr Iliaden 14: 317 f.

886. Metis (Μήτις), egentl.: klokhet, råd o.d.; hör till den
spekulativa teologien; Jfr adj. μητιστα, om Zevs, och f.ö. namn såsom
Hebe, ungdomskraft, Themis, rätt. Dike ds., Horkos, ed, osv.; se även
anm. till v. 384. -- Myterna om Zevs' förmälning först med Metis och
sedan med Themis vittna om en tid, då den etiska sidan i gudens väsen
mera trädde i förgrunden.

888. Athene, se anm. till v. 13. -- Om hur Athene sedan föddes ut ur
Zevs' huvud se v. 924.

889 f. Genom att sluka sin maka skulle Zevs, enligt oraklets utsago,
hindra, att han finge en son, som överglänste honom själv i styrka
och visdom. Jfr anm. till v. 459.

891. Jfr v. 626, 891.

895. Tritogeneia, binamn till Athene, av mycket omstridd innebörd.
Enligt rätt vanlig uppfattning 'den av Triton födda': sannolikt
felaktigt. Lippold och Kretschmer Glotta 10:38 f., utgå däremot i
sitt förklaringsförsök från benämningen Τριτοπάτορες; τριπατορ
betyder 'farfarsfar', egentl.: fader i den tredje generationen[39]
och sedermera 'stamfader' i allmänhet, och härtill ha τριτογενής
(som uppträder i betyd, 'äkta son') ο. Τριτογένεια uppkommit som
'konträrbildningar' med betyd. 'stamson', 'stamdotter'. Annorlunda
t.ex. M.P. Nilsson Arch. f. Relìgionswissenschaft 14:443: 'den på
tredje dagen födda', jfr Apollons binamn έβδόμειος, έβδομαγέτας
(till έßδομος, sjunde).

900. Här anges alltså en annan orsak till att Zevs uppslukade sin
gemål, än v. 897.

901. Themis, Zevs' andra gemål, egentl.: gudomlig rätt, lag, se anm.
till v. 15 o. 886, 902. -- Horerna, kvinnliga naturgudomligbeter; se
Verk o. dagar v. 75 samt anm. till v. 58, 903.

902. Dike, egentl.: rätt, rätτvisa; jfr Verk o. dagar v. 220, 256.
-- Evnomia, egentl.: laglighet, laglig ordning. -- Eirene, egentl.:
frid, fredstid (= lat., sv. Irene). I detta till sin bildning o.
härledning omstridda o. svårtolkade ord tänker sig emellertid
Kretschmer Glotta 10:238 snarast ett ursprungligt egennamn, varur
abstraktet 'fred' utvecklat sig; jfr om Themis (v. 901) Glotta 4:150
f. och f.ö. i allmänhet senast s. tidskr. 13:101 f.

903. 'dessa som främja de dödliga mänskornas möda och strävan'
(αΐ εργ' ώρεύουδι[40] καταϑνητουσι βροτοισι) beror på en felaktig
härledning av Hesiodos, som förbinder Horernas namn med ώρευω,
besörjer, sköter om, egentl.: iakttager o.d. (besl. med vårt
varse); i stället för att det, såsom ovan nämnts (anm. till v. 58),
sannolikast hör samman med ty. _jahr_, vårt _år_. -- Skalden hyser en
viss förkärlek för etymologiska tolkningar; se om titanerna anm. till
v. 208 och om Pegasos 282.

904. Moirerna, se anm. till v. 211, 217.

905. Om moirernas namn se anm. till v. 218-19. -- V. 905-906 = v.
218-219.

907. Evrynome (grek. Εύρυνόμη) omtalas även i Iliaden 18:398 f. -- En
Artemis Evrynome hade ett tempel icke långt från Phigalia.

908. Kariterna, se anm. till v. 64. -- Evphrosyne, glättighet o.d.;
Aglaia, den härliga, glänsande; Thalia, blomstrande lycka. Med avs.
på det senare namnet erinras om Thaleia ovan v. 77, en av muserna,
samt om Thallo, som av athenarna dyrkades som en av horerna.

910-11 anses av somliga för inskjutna, emedan dessa verser störa den
här annars strängt iakttagna indelningen i treradiga strofer.

912. Demeter, se anm. till v· 454.

913. Persephone (motsvar. lat. Proserpina), se anm. till v. 768. P.
rövades från sin moder, sädesgudinnan Demeter av Hades (Pluton),
underjordens härskare. Sedan D. efter långvarigt sökande lyckats
återfinna sin dotter, utverkade hon hos Zevs att få behålla denna
hos sig under en fjärdedel av året, medan P. den övriga delen av året
skulle vistas hos sin underjordiske make -- en av de många myter, som
avspegla växtlivets försvinnande under den mörka och kalla årstiden
och dess återvaknande under våren och sommaren. Jfr t.ex. den analoga
fornnordiska myten om Njords och Skades växling av vistelseorter.

915. Mnemosyne. se anm. till v. 135.

916. Muserna, se anm. till v. 1.

917. Leto, se anm. till v. 19.

918. Apollon o. Artemis, se anm. till v. 14.

921. Hera, se amn. till v. 11.

923. Hebe, se anm. till v. 17.

-- Eileithyia (Ειλειϑυια[41]), gudomlighet som åkallades vid
barnsbörd; erhöll årligen offer på Delos; i Iliaden stundom även i
flertal, t.ex. 11:269:

    '-- -- som en födande kvinna är kvald av den stingande pilen,
    genomträngande skärp, som de barska förlossningsgudinnor,
    döttrar av Hera, ha sändt, som ha födslopinan till vapen'.

Jfr 19:119. I Megara fanns ett tempel helgat åt 'Eilethyiorna'.
Enligt Usener Göttern. s. 299 har Eileithyia utvecklats ur en
dylik samling demoner av obestämt antal.

924. Athene, se anm. till v. 13.

927. Hephaistos, se anm. till v. 571.

929. 'ej dock i kärlek han föddes', orig. ου φιλότητι,
alltså: utan föregående samlag: i Iliaden 1:578 kallar dock
Hephaistos Zevs för sin 'käre fader'.

-- Ares, krigsgud, motsvar. romarnas Mars, till homer. 'αρής (vokat.
αρές), fördärvbringande. αρή, våld, skada, osv.

930. Amphitrite, se anm. till v. 423. -- Poseidon. se anm. till v. 15.

931. Triton (Τριτων), senare ofta även i flertal (tritoner) om
manliga havsgudomligheter, som tumla om i böljorna; till forniriska
_triath_, hav. Guden omnämnes ej hos Homeros, men väl hos Herodotos
och Pindaros.

932. 'sköldförstöraren' (ρινοτόρος), ett redan homeriskt epitet til
Ares (t.ex. Il. 21), liksom också 'den stadsfördärvande' (t.ex. Il.
20).

934. Kythereia, den kytheriska, om Afrodite, efter Kythere (en av
de joniska öarna, nu Cerigo), där enligt myten gudinnan uppsteg ur
havets skum (se v. 192).

-- Phobos o. Deimos betyda 'fruktan, skräck o.d.' mytiska
abstraktioner av samma slag som de t.ex. v. 17. 211, 214 omnämnda.
Båda förekomma i Iliaden 11:37 avbildade på Agamemnons sköld
på sidorna om Gorgo. I Iliaden 18:535 omtalas även en annan
stridsdemon, Kydoimos. stridstumlet.

937. Harmonia, egentl.: förening, jämnmått, harmoni (om dylika
mytiska namn se anm. till v. 17); enl. en annan myt dotter till Zevs
och Elektra.

-- Kadmos, enligt myten Thebes grundläggare: dödade en drake (son
till Ares), som vaktade en i Thebes närhet belägen källa. Jfr v.
925. -- Hans äktenskap med Harmonia symboliserar väl skapandet av
ett ordnat statsväsen. Även hans eget namn skulle kunna syfta härpå,
om möjligen det av Bechtel-Fick Griech. Personenn. s. 427 riktigt
tydts som betydande 'ordning' o.d. alltså liktydigt med kosmos (med
vilket det dock ej är besläktat): llksom den högsta myndigheten på
Kreta kallades kosmos, benämndes den i heroisk tid i Thebe kadmos. --
Enligt en yngre saga förlädes hans hemort till Fenicien och var han
broder till Europa, som bortrövades av Zevs.

938-944. Äktenskap mellan gudar och nymfer eller dödliga kvinnor.

938. Maia (Μαια), egentl: moder;[42] även en av sjustjärnorna. --
Hermes, se anm. till v. 444.

940. Semele (Ζεμέλη), väl ursprungligen en trakisk jordgudinna,
säkerligen, med Kretschmer, till ett trak. σεμελ-, jord, av samma
stam som t.ex. χαυύνη, epitet till Demeter, χαμαι, på jorden, lat.
_humi_ ds., _homo_, man, fslav. _zemlja_, jord. isl. _gume_, man
(i sv. _brudgum_) osv.; bl.a. dyrkad i Thebe. Jfr gudinnenamnen
grek. _Gaia_ (till Γαια. jorð), lat. _Tellus_, isl. JorD m.fl.
Se f.ö. v. 976.

946-955. De barnlösa gudaparen Hephaistos-Aglaia,
Dionysos-Ariadne, Herkules-Hebe.

941. Díonysos (Διώνυσος,[43]) egentl. en trakisk vegetations- o.
fruktbarhetsgud, bl.a. vingud, vars kult var förbunden med stark
religiös extas. Hans dyrkan spred sig även till Hesiodos' hemland
Beotien, där vartannat år en stor Dionysosfest avhölls i Kitairon.
Varken hos H. eller Homeros spelar han emellertid någon roll, som
kan anses motsvara hans stora betydelse för grekernas andliga liv.
-- Namnet utgår enligt rätt vanligt antagande från ett Διεος νύσος,
gudason enl. somliga besl. med lat. _nutrio_, när, ger di,[44]
alltså likbetydande med Διός-κουρος, dioskur. Binamn: Backos (m.fl.).

943. Herkules, se anm. till v. 289.

945-949 misstänkes av somliga vara inskott, såsom icke passande in i
den plan, som i övrigt följts i denna avdelning.

945; Hephaistos, se anm. till v. 571.

946. Aglaia, se anm. till v. 908. I Odyss. 8 är emellertid Afrodite
Hephaistos' maka.

947. Dionysos, se anm. till v. 941.

948. Minos, kretensisk sagokonung, domare i underjorden (se anm. till
v. 30).

-- Ariadne, enligt sägnen gift med o. sedan övergiven av Thesevs.
Ursprungligen en vida dyrkad naturgudinna. Hennes här omtalade gifte
med Dionysos tyder på en förening av dessa båda gudomligheters
kulter. Hon dyrkades bl.a. på ön Naxos och lokaliserades även till
staden Knosos[45] på Kreta, där enligt sagorna Minos' kungaborg var
belägen. -- Biformer: Ariagne, Arian(n)e. Härledningen är okänd:
snarast icke-grekiskt ursprung.

952. Hebe, se anm. till v. 17. -- Hera, se anm. till v. 11. -- Samma
vers förekommer även ordagrant i Odyss. 11:604, där den dock torde
vara interpolerad, enligt somliga från detta ställe.

955. Se härom även Odyss. 11:601 f.

954-955. Uttr. ος μέγα εργον εν αϑανάτοισιν ανύσοας ναιει osv. är i
vissa avseenden oklart. Egentl.: som, sedan han bland de odödliga
utfört en stor bragd, bor osv. (varvid dock εν α, är språkligt
otillfredsställande). Man har ansett och anser det vanligen[46]
syfta på Herkules' bistånd i striden mot giganterna; men om en
sådan hjälp från Herkules' sida nämner Hesiodos f.ö. intet. Somliga
(t.ex. Paley o. Peppmüller) föreslå emendationen εν ανϑρώποισιν. --
Tolkningen: 'som får bo ... bland de salige gudar', som väl återgiver
skaldens mening, får ej betraktas som direkt översättning av εν
αϑανάτοισιν ... ναιει.

956-962. Peppmüller anser, att här ytterligare ett inskott
föreligger. Den egentliga theogonien slutar enl. P. med v. 950-955,
alltså med en hyllning åt den beotiske skaldens frejdade landsman,
vars bragder han också tidigare i dikten med välbehag framhållit.
Enligt andra är denna avdelning äkta.

956. Perseis (Περσηΐς, gen. -ιδοσ). I Odyss. 10: 136 kallas Kirkes
moder Perse.

957. Kirke, trollkvinna på ön Aiaia i västerhavet, varom närmare
Odyss. 10. Jfr v. 1011. -- Namnets härledning är trots flera
förklaringsförsök okänd; Kirke själv är kanske en icke-grekisk
sagogestalt.

-- Aietes, sagokonung, från vilken i Argonautsagan Iason med
Medeas tillhjälp rövade "det gyllene skinnet", likaledes omnämnd i
Odysséen. Namnet är säkerligen eponym till Aia[47] det sagoland, dit
argonauterna styrde sin färd och som av de gamle identifierades med
Kolchis vid Svarta havet: se anm. till v. 1000; alltså av samma slag
som t.ex. Tegeates till Tegea.

959. Idyia, se anm. till 346-361.

962. Medea (Μήδεια, även Μήδη), egentl. en gammal läke- och
trolldomsgudomlighet,[48] vars namn (kanske snarast genom förmedling
av mask. Μήδειος, Μήδος, i Theog. hennes son, varom se anm. till v.
1001) hör (liksom Laomedeia ovan) till stammen μηδες- i homer. μήδεα
neutr. plur., tankar, avsikter, till μέδουαι, tänker, önskar m.m.,
sv. lånordet _meditera_ osv.,[49] urbesläktat med sv. _mäta_ osv.;
jfr till betyd. t.ex. Idyia v. 352. Hon dyrkades bl.a. i Korint.
Hennes lidelsefulla, demoniska karaktär och tragiska levnadsöden ha
med förkärlek skildrats i diktningen; men härom meddelar eller vet
Hesiodos intet. Homeros nämner ej M., men väl Aietes. Se f.ö. anm.
till v. 957 och f.ö. v. 992.

963-4. Efter dessa avskedsord och, ett nytt prooimion (965-968)
följer den s.k. Herogonien, vilken, som ovan nämnts, enligt somliga
icke tillhört den ursprungliga Theogonien, utan skulle utgöra början
till en självständig dikt, som dock kunde härröra från samme diktare.
Bevarad är endast den avdelning, som behandlar de heroer, som födts
av gudinnor med dödliga män. Av den andra, vilken synes ha innehållit
en uppräkning av de heroer, som till föräldrar haft gudar eller
heroer och dödliga kvinnor (Κατάλογος γυναικων), återstår endast
inledningen. Åtminstone i den form, i vilken denna nu förlorade
'kvinnokatalog' förelåg under antikens dagar, kunde den icke gärna
härstamma från Hesiodos, ehuruväl den så uppfattades av de flesta
alexandrinerna. Men möjligen har den utgjort en utvidgning av en
kortfattad, till Theogonien hörande framställning.

964. Anses av åtskilliga vara ett inskott: enligt somliga ha efter v.
963 någon eller några verser gått förlorade.

969. Plutos, biform till Pluton (lat. Pluto), rikedomens gud (till
πλουτος, rikedom), utvecklad ur eller sedan sammansmält med Hades. --
Demeter, se anm. till v. 454.

970-971. Jordgudinnans kärleksmöte ute på det treplöjda sädesfältet
har sin motsvarighet bl.a. i den nordiska myten om Frö och Gärd, som
träffas i Barre (enligt M. Olsen en avledning av ett _barr_ i betyd,
'korn, säd'). -- Iasion; här, att döma av formen 'Ιασιω, kanske
Iasios (Rzach har 'Ιασιων'); dyrkades t.ex. på Kreta och i Arkadien.
-- Jfr f.ö. Odyss. 5:125 f.:

    'Så, när på treplöjd åker en gång hårfagra Demeter
    vilade kärlekssäll i Iasions armar...'

-- 'på treplöjd åker' (νειω ενι τριτόλω). Om det grekiska bruket att
plöja tre gånger se Verk o. dagar 462 f. med anm.[50]

972-73. På grund av en oviss läsart (πασαν, πασιν, παντη) i vissa
enskildheter något oviss översättning.

975. Kadmos o. Harmonia, se anm. till v. 937.

976. Semele, se anm. till v. 940.

-- Ino (Ινώ), sen förmäld med konung Athamas i Orchomenos; styvmoder
till den Phrixos, som av väduren med det gyllene skinnet fördes till
Aia (varom anm. till v. 1000): störtade sig i havet, sedan maken i
ett anfall av vansinne dödat en av deras söner. Hon omnämnes även av
Homeros Odyss. 5:333 f.:

    'Honom fick Kadmos' dotter då se, skönfotade Ino,
    även Levkothea nämnd, som en dödlig med människostämma
    varit, men nu i det böljande hav är en hedrad gudinna'.

977. Agave, förmäld med Echion, moder till Penthevs; förekommer även
bland nereiderna; se anm. till v. 247. -- Avtonoe, en av nereiderna;
se anm. till v. 258. -- Aristaios, son av Apollon o. nymfen Kyrene,
åkerbruksgudomlighet o.d. dyrkad bl.a. på Pelion, på Keos och i
Kyrene.

978. Polydoros, (till πολύ-, mycken, ο. δωρον gåva), spartansk
konung, från vilken bl.a. Oidipus härstammade.

979-983. Parallell till v. 287-290 och sannolikt därifrån hit
inkommet. Det är, såsom en forskare med fog framhåller, synnerligen
osannolikt, att skalden, sedan han v. 954-955 omtalat hjältens
apoteos, här skulle meddela en av hans bragder, som till på köpet
anförts i det föregående.

979. Kallirrhoe, se anm. till v. 288. -- Chrysaor, se anm. till v.
281.

981. Geryones, se anm. till v. 287.

984. Eos, se anm. till v. 18. Eos' äktenskap med Tithonos omnämnes
även av Homeros. V. 381 i Theog. är hon emellertid förmäld med
Astraios, vilken emellertid synes vara en fantasiskapelse av skalden.

-- Tithonos (Τιϑωνός). Man vill gärna förbinda namnet på maken till
morgonrodnadens gudinna med sanskr. _tithas_, eld. glöd, jfr grek.
τΐτώ, morgonrodnad, dag. Namnet Eos hör till en ungefär likabetydande
rot.

-- Memnon, sagokonung av Ethiopien; deltog i det trojanska kriget mot
dess slut. Efter M. ha Memnonsstoderna uppkallats. Jfr till namnet
Agamemnon. M. omnämnes i Homeros' Od. 11:522: 'Han (dvs. Evrypylos)
var den skönaste man, som jag sett, näst den härlige Memnon'.

985. Hemathion ('Ηματϑιων), ethiopernas konung: ej omnämnd av Homeros.
Namnets ursprung är ovisst; det kan ej, såsom gissats, höra samman
med άμαϑος, sand ('konung över sandöknarna').

986. Kephalos, forngrekisk heros, om vars föräldrar finnas olika
uppgifter (enl. somliga källor son av Hermes): gift med Prokris; fick
av Eos förmåga att skifta hamn. Även Kephalos blev (liksom Phaethon)
enligt andra källor upptagen till gudarna.

-- Phaeton (Φαέτων), egentl. adj.: lysande, här: morgonstjärnan =
Eosphoros, vilken v. 381 nämnes såsom Eos' son. Även binamn på Helios
samt namn på en son av Helios och Klymene.

992. 'Dottern av gudafostrade drotten Aretes' var Medea: se anm. till
v.962. Framställningen ådagalägger noggrann kännedom av Argonautsagan
(i ett tidigare skede), vilken också är bekant för Homeros.

-- Aietes, se anm. till v. 957.

994. Pelias (Πελιης) omnämnes liksom Aietes hos Homeros (Od.),
vilket däremot ej är fallet med Medea. Namnet har förbundits bl.a.
med en del ord på πελ- med betyd, 'svart, dyster, grå o.d.'; blotta
gissningar.

-- Aison, väl eponym till staden Aison i Thessalien.

997. Iolkos[51] ('Ιαωλκός m.m.), den stad i Thessalien, från vilken
argonauterna ställde kosan till Kolchis (Aia), då de skulle hämta
det gyllene vädursskinnet. På den av sagor och myter från olika håll
sammansmälta, mycket detaljrika argonautsagan kunna vi här icke
ingå i annan mån än vad som skett i föregående o. efterföljande
anmärkningar.

1000. Iason (Ιήσων), son till Aison, sändes av sin farbror Pelias,
som fruktade, att han skulle beröva honom makten, till Kolchis (Aia)
för att hämta det gyllene skinnet i hopp om att han därvid skulle
omkomma. Emellertid lyckades I. i sitt företag med hjälp av egarens,
Aietes', trollkunniga dotter Medea, som älskade honom, men som han
sedermera förskjuter. 'Det gyllene skinnet' hade tillhört en vädur --
en gåva av Hermes --, som lyckligen förde Nepheles av styvmodern Ino
(se anm. till v. 976) förföljde son Phrixos från Orchomenos till det
nyss nämnda Aia. Väduren offras där åt Zevs, och hans skinn skänker
Phrixos till landets konung Aietes, som upphänger det i en lund,
helgad åt Ares, och låter det vaktas av en drake. -- Namnet är väl
besl. med ιάσασϑαι, bota, hela, läka. Han uppfostrades av kentauren
Chiron, som var skicklig i läkekonsten (se anm. till v. 1001).

1001. Medeios (även Medos), enligt den antika sagan sedan konung,
över mederna, vilkas namn felaktigt härleddes från honom. Kanske
snarast, med Usener Göftern. s. 161 f., den maskulinform, till vilken
moderns, Medeas, namn bildats med femininändelse och i så fall äldre
än detta senare. Se f.ö. följ. o. anm. till v. 962. -- Enligt andra
antika källor hade Medea andra söner med Iason.

-- Chiron el. Cheiron (Χΐρων, Χειρων[52]), berömd kentaur, son av
Kronos o. okeaniden Philyra; 'den bäste av alla kentaurer' (Iliaden
11:832); uppfinnaren av läkekonsten o. den förste läkaren och som
sådan lärare för den läkekunniga Medeas son Medeios, för Asklepios,
läkekonstens gud, för Iason (vars namn synes höra samman med
ιάσασϑαι, läka, bota) och som skicklig i vapnens bruk, jakt m.m. även
för Herkules o. Achillevs. Namnet har redan av de gamle uppfattats
som bildat av χειρ, hand, och denna härledning bör, trots framställda
invändningar, alltjämt upprätthållas; jfr t.ex. γάστρων, tjockmagad
person, till γαστήρ, till κεφαλών, huvud, lat. capito, till
caput, Naso till nasus osv. Om den ofta uppträdande biformen med i,
som bl.a. förekommer i vår text, se t.ex. Kretschmer Glotta 10:60.

1002. Philyra, dryad, till φιλύρα, lind, alltså av samma slag
som dryadnamnen Daphne, lager, Ptelea, alm, osv. och heros- o.
heroinnamnen Myrra, Narkissos, Hyakinthos m.fl.

1003. Nerevs, se anm. till v. 233.

1004. Psamathe, se anm. till v. 260.

-- Aiakos, av ovisst ursprung.[53]

1005. Phokos, halvbror till Pelevs, som dödade honom av avund. Eponym
till Phokis, liksom namnen på hans båda söner Krissos och Panopevs
till de phokiska städerna Krissa och Panopevs.

1006. Pelevs (Πηλεύς) var enl. Hesiod. fragm. son till Aiakos (och
sålunda halvbror till Phokos, v. 1005).

-- Thetis, se anm. till v. 244.

1007. Achilles (latinsk namnform, grek 'Αχιλ(λ)εύς), den från
Homeros bekante hjälten.[54] Namnets härledning har varit i hög
grad omstridd: A. har tolkats som en ursprunglig vattengudomlighet
och hans namn förknippats med namnet på gudaströmmen 'Αχελωος
(Usener Göttern. s. 14); det har förts till αχος, smärta, lidande
osv. (Kretschmer Glotta 4:305, 12:105), som kortnamn till 'Αχιλυκος,
alltså ljud för ljud identiskt med fhty. _Agiwulf_ osv.
Fick-Bechtel[54] s. 425) osv.; det har också betraktats som
ogrekiskt (Meister m.fl.).

1008. Aeneas, hjälten i Virgilii Aeneid, enligt vilken han blev
stamfader för Roms förste konung.

1009. Anchises, konung i Dardanos vid Idaberget; blev på grund av
sin förbindelse med Afrodite av Zevs förlamad eller bländad av
blixten. Bakom Afrodites förbindelse med Anchises döljer sig väl en
österländsk myt eller saga.

1011. Kirke, se anm. fill v. 957.

1013. Agrios, egentl.: vilde; eponym för de barbariska folk, som
grekiska sjöfarare stiftat bekantskap med och som bodde i närheten av
latinarna.

-- Latinos, eponym för de latinska folkslagen. Det är väl otänkbart,
att Hesiodos eller någon av hans samtida kunnat känna eller använda
denna benämning.

1014. Telegonos, egentl.: den i fjärran födde;[55] eginetisk heros,
som av avundsjuka tillsammans med Peleys dödade dennes halvbroder,
den ovannämnde Phokos. Enligt en yngre saga bragte han om livet sin
till utseendet okände fader Odyssevs, då hân ville uppsöka denne på
Ithaka. -- Versen är säkerligen ett inskott; den saknas i den viktiga
Cod. Mediceus.

1016. Tyrsener, forntida folkslag av ovisst ursprung; av skalden
uppfattat och brukat som ett kollektivmamn. Sannolikt åsyftas med
de "heliga öarna" närmast de joniska öarna (jfr Iliaden 2:625) och
kanske även Sicilien. I forntiden kallades etruskerna ofta tyrrhener
(tyrs-), och tyrrhener voro möjligen också Greklands urbefolkning,
pelasgerna (se t.ex. Kretschmer Glotta 11:276 f.).

1017. Odysseys, den kloke och förslagne konungen på Ithaka, vars av
Poseidons vrede orsakade irrfärder till makan och hemmet från det
trojanska kriget skildras i Homeros' Odyssé, ett motiv med många
motsvarigheter i världslitteraturen. Med sagan om det trojanska
kriget hade han från början sannolikt intet att skaffa. Ursprungligen
möjligτvis ett demoniskt väsen; en antydan om Odysseyskult på
Ithaka förekommer på ett ställe i den antika litteraturen. Namnets
härledning måste, trots alla tolkningsförsök, betraktas som
okänd, även de nyaste; kanske ett kortnamn till en fullständigare
benämning. Anknytningen till aor. όδυσασϑαι, hata, vredgas, i
Odyss. 1:62, 19:275, 407,[56] torde vara av folketymologisk art.
Möjligheten av icke-grekiskt ursprung är ej utesluten. De latinska
formerna äro _Ulixes, Ulysses_, vilkas _l_ uppträder redan i
grekiskan ('Ολυσσεύς, 'Ολυττεύς, 'Ολισσευς, m.m.): enllgt Kretschmer
representerande det äldre stadiet.[57]

-- Namnen på Odyssevs' söner Navsithoos och Navsinoos (till ναυς,
skepp, jfr dat. ναυσί; se anm. till v. 251) äro sannolikt uppfunna
ay skalden, likasom ock de motsvarande phaiakiska i Homeros' Odyssé
(Navsithoos o. Navsikaa). Utan tvivel syfta de på Odysseys' sjöfärder
eller förbindelse med sjöfarten: till sjöss kom han till Kalypso, och
hon lärde honom också att bygga ett skepp.

1018. Kalypso, dotter av Atlas. Vid hennes ö, Ogygia, led Odyssevs
skeppsbrott och kvarhölls där i sju år (Odyss. 5). Namnet hör till
καλύπτω, döljer. Enl. Güntert Kalypso var hon ursprungligen en
dödsgudinna.[58]

1019-1022. Jfr v. 967-968 och 965-966. Se om dessa avslutningsverser
f.ö. anm. till v. 963-4.




Anmärkningarnas notar:


[1] Den ursprungliga stammen är _Apel_- (jfr t.ex. äldre lat.
_Apello_). Prellwitz' gamla sammanställning med isl. _afl_, kraft.
osv. betraktas som den sannolikaste ännu av Kretschmer Glotta
13:242 n.

[2] Jfr Iliaden 20:70: 'och mot Hera steg Artemis fram, som åt
gyllene sländan glädes och pilar och jakt'.

[3] Det motsvarande grek. γαιήακος översättes även 'som far under
jorden'.

[4] Av de många tolkningstörslagen må här särskilt framhållas
Kretschmers fyndiga förmodan i Glotta 1:27 f.: av Πότει Δας,
Πότι Δας, av vokativen till Πότις (Πόσις), herre, o. genit. av
gudinnenamnet Δα (varom se anm. till Demeter v. 454), alltså "o Da's
herre eller gud".

[5] Se härom Kretschmer Glotta 13:101 f.

[6] Iliaden 14:201, 246.

[7] Namnet Τηϑύς bör sannolikt betraktas som ett av de många smeknamn
o.d., som bildats med två dentaler, tet(h)-, tat(h)-, tit(h)- osv.,
t.ex. grek. τήϑη, far- o. mormor, fslav. teta, tant, dědu farfar,
grek. Τατας, lat. Tatius, got. Tata, fornty. Dado, Deddo, Tado,
grek. τιϑη amma, sv. dadda osv., varom närmare min uppsats om isl.
þiazi i Ark. f. nord. fil. 21:132 f.

[8] Jfr Iliaden 1: 102. '-- -- -- den hundraarmade resen, vilken av
gudar Briareos nämns, men av mänskor Aigaion, och som i styrka och
kraft är ännu förmer än sin fader'.

[9] Den gamla sammanställningen med Κρóνος, tid, är av formella skäl
oantaglig.

[10] Namnet tolkas (med förutsättning, att det är inhemskt grekiskt)
vanligen som 'den i skummet glänsande', till άφρος, skum, -διτα,
glänsande till άφρóς, skum, -διτα, glänsande (jfr sanskr.
su-di-tí-, med vacker glans, E. Maas; samma el. liknande Hirt m.fl.)
eller 'den i molnen glänsande (άφρóς är etymologiskt identiskt
med sanskr. _abhrás_, moln, av ieur. *_mbhros_). Enligt Kretschmer
är emellertid senare leden en femininbildning till άδιτης, vandrare,
alltså: 'som vandrar fram i skummet', en härledning, som dock är
förknippad med formella vanskligheter. -- Ännu Aly Theog. s. 17
omfattar E. Meyers antagande av folketymologisk ombildning av semit.
_Astorêt_ (Astarte). Men formen är alltför avvikande för att denna
mening skulle kunna anses rimlig. Förgrekiskt (etruskiskt) ursprung
antages av Hammarström Glotta 11:216 (betydelse: 'härskarinnan,
furstinnan').

[11] Detta om, såsom Kretschmer antager, demonen är den äldre
föreställningen och ej en personifikation av abstraktet; se anm. om
Nemesis v. 224. Med avs. på betyd, jfr även Μάρος, μαιρα, anm. till
v. 211.

[12] Ordets etymologi betecknas av Boisacq som 'douteuse'. Senare
(1923) ställes det av Schwyzer Glotta 12: 17 till έρειδω, strävar el.
kämpar emot m.m. (liksom άνηρις till άντερειδω).

[13] Om namnet, såsom är sannolikast och vanligen antages, hör
till πρώτος, först, och sålunda bör tolkas som 'den förstfödde,
äldste', föreligger här en ytterligare överensstämmelse: dock äro
-- med denna utgångspunkt -- också andra betydelsemöjligheter
tänkbara. Stammen _prot_- ger emellertid ett nordiskt _froÞ_- och
kan alltså även sammanställas med isl. _fróðr_, vis, i Are frode
osv. Både Nerevs och Protevs voro visa och egde, såsom vattengudar
i allmänhet, profetisk förmåga; jfr t.ex. den fornnordiske vise
vattengudomligheten Mimer vid Mimersbrunnen eller den 'hundvise'
(dvs. mycket vise) Hymir, om nu denne riktigt uppfattats som en
havsjätte.

[14] Den i handböcker stundom framställda tydningen 'den rundtom
strömmande' är felaktig.

[15] Om de grekiska egennamnen på -νοος, -νοη se dock Kieckes IF 23:
353. Han skiljer där på två grupper: den ena med betyd, 'förstånd,
tänkande', medan den andra skulle utgå från ieur. -_'snouos_ och
höra till νέω (*svέfω), simmar (dock i vissa fall i en överförd
bemärkelse). Till den senare för han bl.a. 'Ιππονοη; jfr t.ex.
Ποντóνοος, härolden hos faikernas konung Alkinoos, vars namn också
vore av samma slag. Om orsaken, att -sn- ej uppträder som -vv- se v.
355 f.

[16] En parallell eller motsvarighet ser Kretschmer (Kulins Zeitschr.
29: 170 m.fl. st.) i nereidnamnet Ηαμαϑοι (dvs. 'Αμαϑώ; å en
korintisk vas), som han för till άμαϑος, sand; men det bör utan
tvivel, med E. Maas lndog. Forsch. 1: 168, tolkas som 'löpande
samman (med andra)'.

[17] Bildningen άρπαια är av samma art som t.ex. 'Ιδυια (v. 352),
egentl.: som har insett = fem. ιδυια, klok, förståndig, el., enl.
somliga 'Ειλειϑυια (se anm. till v. 923); alltså perf. part. akt.,
motsvar. got. bërusjôs (fem. sg. urgerm. *bêrusi), föräldrar, osv.

[18] Senast, så vidt jag vet, behandlat av Kretschmer Glotta 8:
121, enligt vilken grundbetydelsen varit 'den genom Hera berömde',
ett s.k. typiskt namn (ej 'talande'), alltså egentl. människonamn,
vanligt i Argos att döma av 'Ηρακλειτος; Jfr _Starke Hans_ o.d.
Ursprungligen föreligger här enl. K:s mening en folksaga, vilken som
heroisk saga lokaliserats till Argos.

[19] De invändningar, som redan i forntiden framställdes mot denna
översättning, bemötas av Kretschmer Glotta 10: 45 f.

[20] Till ζευξαι, ζευγνύμι, sammanbinda o.d. Jfr najadnamnet
Ζευξιππη.

[21] Jfr från andra källor okeanidnamnet Rodope.

[22] En god analogi föreligger i Kentaurernas namn, om detta
omstridda ord av Kretschmer Glotta 10:50 f. i anslutning till
vissa antika författare riktigt tolkats som 'vattenpiskaren' (till
κεντειν, sticka, slå). -- Det i samma rad förekommande okeanidnamnet
Galaxaure är omstritt. Första leden är nog γάλα, mjölk (om ξ för κ se
Kretschmer anf. avh. s. 52 noten); därest -aur- här betyder 'vatten':
'med mjölk-vitt vatten'.

[23] Jfr till bildningen anm. till v. 267.

[24] Jfr Hekate anm. till v. 411.

[25] Han kallas f.ö. bl.a. Arkas, dvs. Arkadiern.

[26] Orig. har: έδϑλή d εν σταϑμοισι συν Ηρη ληιδ' άέξειν.

[27] Se utom Boisacq s. 282 n. 3, där en del dylika uppräknas, även
Solmsen Indog. Forsch. 30:12 n.

[28] Med all sannolikhet innehåller den, med Kretschmer Wiener Stud.
24:523 f. (jfr även Brugmann Indog. Forsch. 29:203) ett dor. δα,
jord, ett gammalt smeknamn på jordgudinnan av samma slag som µa,
moder, o. βa, fader (jfr anm. till v. 15); alltså av alldeles samma
slag som lat. Juppíter av äldre *Jü-piter, av den ieur. vokativen
*_dieu pater_ (jämte nomin. Diespiter) = grek. vok. Ζευ pάτερ;
likbetydande med lat. _terra mater_, hos Tacitus benämning på den
germanska gudinnan Nerthus.

[29] 'Då skall skönkransade höga Demeter dig gynna och älska, fylla
din lada med rika förråd av sommarens gröda'.

[30] 'Hylla med bön den jordiske Zevs och den kyska Demeter, att
hennes heliga korn må frodas med ax och med kärna'.

[31] Den i en del hand- och uppslagsböcker utan förbehåll alltjämt
framställda tydningen ay ά-fιδ-ης, den osynlige el. dyl., till _uid_,
se (så tolkat redan av Platon), passar in på vissa homeriska former,
men ej på jon. 'Αιδης m.fl. Snarast synes grundformen ha varit *αέειδ-
(el. möjl. *αιειδ-); jfr Wackernagel Kuhns Zeitschr. 27: 276, Verm.
Beitr. s. 7, Glotta 7:203 not 1, Danielsson Indog. Forsch. 14:387 f.;
så ock Ehrlich m.fl. Med denna utgångspunkt har ordet bl.a. förts
samman med lat. sævus, rasande, förskräcklig.

[32] Eller närmare: den som håller himmel o. jord i samma läge; som
åstadkommer jämvikt (se Usener Göttern. s. 39 f.). Av 'Α-, samman,
och -τλας (genit. -τλαντος), gammalt pres. part. till ταλασσαι,
τλήναι, bära, tåla, hålla ut, jfr 'Αταλαντη, Τάνταλος (väl av
Ταλ-ταλ-ος genom dissimilation). Τελαμών, egentl.: svärdsgehäng, lat.
_tollo_, lyfter, sy. _tåla_ osv.

[33] Alltså en aitiologisk myt, svarsmyt; jfr t.ex. den
forn-västnordiska sägnen om hur laxen blev smal baktill osv.

[34] Stam *_ghaist_- i litau. _gaistas_, sken (Bezzenberger).

[35] Till stammen _pallad_- hör _palladíum_ (παλλάδιον), egentl.
en amulett (ofta i människogestalt), som skyddade Athen; sedan i
vidsträcktare betydelse.

[36] Mera osäker är Günterts nya härledning (Kalypso s. 162): νε-,
icke + en avljudsform till κτέρες, lik, döda (Hesych).

[37] Enligt någon sannolikt förestavad av önskan att låta Zevs med
"de hundraarmade". få dela äran av den långvariga stridens slutliga
avgörande.

[38] Jfr t.ex. de nordiska föreställningarna om 'bäckahästen' =
näcken.

[39] Τριτογένεια har visserligen i epos långt í liksom Τρίτον men i
det förra ordet föreligger sannolikt metrisk förlängning.

[40] Eller enl. somliga källor ώραιουσι.

[41] Namnet ser ut som en aktivisk perf.-participbildning av samma
slag som 'Ιδυια (v. 352), άρπυια (v. 267) osv. och uppfattas i
allmänhet som en sådan, samt föres då till έλεύϑω, kommer: i så fall
närmast (kretens.) 'Ελεύϑυια, vars -ευ- genom dissimilation skulle ha
blivit -ει-, det senare ett högst osäkert antagande; jfr även 'Ελευϑώ
Pindaros och den spartanska inskriftformen 'Ελευσια. Prellwitz Bezz.
Bezz. 19:256 (m.fl.) utgår emellertid från Ειλειϑυια som den äldre
formen, vilken tolkas 'i trångmål snabbt framskyndande', till ειλλω
o. en bildning till ϑύω, stormar (jfr Καλλιϑυια m.fl.); formerna
med 'Ελευϑ- bero i så fall på senare anslutning till έλεύϑω. --
Egentligen skulle man emellertid i dessa part. perf. akt. vänta sig
suffixbetoning såsom i Ιδυια (v. 352 osv) o. ιδυια, och sannolikt har
sådan också i äldre tid varit för handen. F.ö. förekommer också ett
egennamn 'Ιδυια med tillbakadragen accent (se Hirt Indog. Forsch. 16:
81 f.).

[42] Icke besläktat med det romerska gudinnenamnet Μαια (Mercuríí
moder), vilket snarast hör samman med _maior_ o. _magnus_.

[43] F.ö. med många växelformer (t.ex. Διόνυσος, Δεό-, Δεύ-), såsom
fallet är med vissa andra invandrade mytiska namn.

[44] Annorlunda om den senare leden t.ex. Bechtel-Fick Griech.
Personenn. s. 439.

[45] Se Iliaden 18:592.

[46] Så ännu t.ex. Aly Hesiods Theog. s. 60.

[47] Jfr Aiaia ('Αιαιη), namnet på systerns, Kirkes, ö, vilket av
Schwyzer Indog. Forsch. 38:158 f. tolkas som ett äldre ααιη el.
eol. άυαια, till άυα, morgonrodnad, besl. med έος ds.: i Odysséen
12:3 nämnes också denna ö som Eos' hemvist: 'hän till Aiaias ö, där
den morgontidiga Eos eger sin boning och tråder sin dans, och där
Helios uppgår'.

[48] I sagorna visar hon förmåga att föryngra människor; hon botar
Herkules för vansinne osv. Märk även, att hennes son uppfostrades av
den läkekunnige Chiron (se v. 1001).

[49] Däremot är lat. _medeor_, botar, _medicus_, läkare -- i motsats
till flera forskares mening -- sannolikt att föra till en helt annan
ordgrupp.

[50] Namnet på den elevsinske heros Triptolemos kan av formella skäl
ej, såsom uppgives i åtskilliga handböcker, trots hans förbindelse
med åkerbruket, betyda 'treplöjaren', utan den senare leden hör, med
Kretschmer Glotta 12:51 f., till πόλεμος strid, och uppträder här
sannolikt i betydelsen 'svår möda' el. dyl.

[51] Bl.a. tolkat som 'Jonier-hamnen'; jfr det vanliga thessaliska
personnamnet 'Ιάων.

[52] Eol. Χέρρων med speciell eolisk ljudutveckling.

[53] Äldre *Αιεη-κο-ς, av Fick-Bechtel s. 425 ställt till ett
αιεο-, rörelse, liv, jfr O.A. Danielsson Indog. Forsch. 14:338.
Stundom i stället fört till αια, säl, med hänsyn därtill att namnet
på hans maka, Psamathe, betyder 'sand, sandstrand'.

[54] Om honom och hans moder Thetis se t.ex. Iliaden 1:348 f.

[55] Jfr att hans halvbroder hette Telemachos.

[56] Jfr särskilt sista st.: "Jag, som till eder är kommen i dag,
är en man som med avund skådas av många båd' kvinnor och män på
den bördiga jorden; därför Odyssevs må vara hans namn". I texten:
πολλοίοιν ... όδυσσαμενος osv.

[57] Jfr dock Solmsen Kulms Zeitschr. 42:207.

[58] En del av de där anförda analogierna äro emellertid förfelade;
se förf. Etymol. ordbok s. 1263.


