'Guvernanten Celias minnen' av Axel Gabriel Ingelius r Projekt
Lnnrots utgivelse nr 1512. E-boken r public domain svl inom EU som
i vriga vrlden, varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner
med hnsyn till e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Matti Jrvinen och Projekt Lnnrot.




GUVERNANTEN CELIAS MINNEN.

af

FRF. TILL GRANRISKOJAN.





Helsingfors.
Finska Litteratur-Sllskapets Tryckeri,
1852.






          "Kom s en annan krlek. Den brjade s tyst och
          smningom, som nattens stjernor tga fram. Frst
          ser man blott en hr, en der; men ofrmrkt de vexa
          till i glans och antal, tills de fylla hela
          fstet".




                        Imprimatur: H. Molander.






INLEDNING.


I en bt p Mallasvesi.

Sjn Mallasvesi ligger ungefr vestsydvest i det vackra Tavastland.
Frenad r han genom ett sund med Roine, hvilken, belgen nordvest om
Mallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt
de sledes bevisligen ro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex.
Rhs) blifvit ansedda fr samma sj, hvilken omstndighet kanske
hrleder sig deraf, att de nstan alltid nmnas p en gng. Uti denna
namnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar
grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydlndskt,
qvinnligt. Den starke r den svagas std; Roine r maken, dess maka r
Mallasvesi.

Fr denna gng lemna vi Roine i dess vrde.

I en vik af Mallasvesi gungar en bt. Dagen r vacker -- det r i Juli
-- men hvad man kan ha emot honom r ett srdeles qvalm; luften r icke
rtt genomskinlig, ty himlen har redan mnga dagar varit molnfri och
solrk har brjat uppst.

rorna i bten fras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se,
att de icke ro srdeles vana vid denna motion; de tyckas gra det blott
p lek.

Vet en tjugurig lsare ngonting mer romantiskt, n d tvenne unga
flickor, vackra och vlvexta, alldeles ensamma fra rorna och med ett
visst koketteri ska dlja sin ovana, nr hrtill kommer, att de gunga
p en den sknaste vik en sakta sommarafton? Mste icke en sdan
tjuguring medge att taflan skulle frlora i behag, om fven hans
lskvrda person funnes i bten?

Hvad dessa flickors utseende r behagligt och nd s olika! Om den ena
kan man ana att hon uppvuxit p den dla landsbygden... s fria och
obesvrade ro hennes rrelser. Helsa, helsa str att lsa i den friska
blicken, i den vlvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas
bo under hennes barnsligt sklmska miner. P frsta gonkastet finner
man att hon icke r en qvinna med anlag till att forska i det sublima,
att hennes fantasis vingar icke bra srdeles hgt, men man finner fven
att naturen gifvit henne en ersttning, som innefattar qvinnans
lskvrdaste egenskaper: godhet och mhet... icke denna sorts godhet,
till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sdan godhet, som --
naturen gifver. Anna Degerberg r sledes en af de qvinnor, hvilka man
icke egentligen kan sknka en eldig och fantastisk krlek... de skulle
dessutom icke sentera en sdan; hon tillhr den klass af qvinnosjlar,
hvilka, goda och mma, man s ltt kan fsta sig vid och hjerteligen
hlla af.

Den andra unga flickan, Celia Ina Wrn, lockar dock gat bort ifrn dina
blonda hrfltor, Anna Degerberg, till sina mrka, ifrn dina bla, mma
gon till sina dunkla. Huru kunna grsvarta gon behaga mera n de
beprisade bl! Det inre lifvet r det, som gr det; knslan och fantasin
i frening bilda gats lockande behag... och frgen gr intet.

Celia r till vexten spd och fin... det r en fin orangeriblomma.
Hurudan mnne hennes sjl vara, mnne lika svag, spd och fin? Fantasi
bor der, knsla fven, men mnne styrka?

Vid det de nu gunga i bten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta,
van vid klimatets alla nycker, Celia en sderns blomma, lockande och
tjusande, men flyttad hit till norden, oskert om fr att lefva, oskert
om fr att d.

Hemma frn s olika trakter, mrk dock, huru de bda blommorna
vnskapsfullt bja kalkarna mot hvarandra, huru de sknka, den ena t
den andra, sin vllukt, sin doft. Sderns blomma har deraf mer, men
nordblommans doft r af annan art, och deraf kommer att sderns blomma
r lika m fr nordens blomma, som nordens blomma r fr sderns.

Annas och Celias rodd, i hvilken de frst inlagt en viss bravur, en viss
tflan, brjade smningom alltmer att g dligt, ja den liksom efter
fverenskommelse tvrstadnade. Anna, som satt nrmare fren, betjenade
sig af sitt lge och rornas hvila, samt vnde frmedelst en skicklig
manver Celia att sitta midtemot sig. Celia, ltsande icke vara njd
hrmed, hjde ett frebrende finger, men Anna fll henne om halsen och
kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: -- vet du, Celia, hvarfre
jag stllde s till, att du kom att sitta p den sidan af brdet, som r
t mig till. Jo ser du Celia, jag vill lsa i dina gon, om du hller af
Anna. Hvad jag har att sga, kanske vore det bst osagdt; men jag skulle
d vara falsk emot dig, som jag hller s mycket af. Sg Celia, ngrar
du dig redan, att du kom ifrn Helsingfors, fr att begrafva dig hr p
landet och ha ingen annan att umgs med n -- Anna, som r en sdan
landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att
jag dervid ser i dina gon.

Vnligt, men nedslagen svarade Celia: -- huru orttvis, Anna! Hvem har
jag i hufvudstaden, som jag s vrderar och hller af som dig? Du r min
vn, Anna; sga icke mina gon detsamma?

ter kysste Anna sin vn och hon sade: -- tack min Celia, du snlla,
tack. Jag r s glad nu, att jag tycker denna vik vara fr trng; skulle
vi icke frska ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu r?

Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut p sjn,
men nd fven litet rdd, svarade Celia: -- ja visst r sjn lugn, men
se hvad himlen r gr, jag frskrar, himlen r icke alls bl, ehuru jag
icke kan se ngra moln. Kanske tycks nd derfre himlen vara s gr,
att han redan lnge varit bl, ty nr gat trttnar vid en frg, s ser
det ju ltt en annan. Nr himlen lnge varit gr, s tycker man ocks
att han r bl. Lyckan r bl och olyckan r gr. Men jag skulle i alla
fall ej vilja ut p sjn, ty... jag vet ej, det r ngot, som trycker
mig, jag vet ej, om det r luftens qvalm, eller ngot obestmdt
inom mig...

Detta sade hon med en viss svrmande melankoli i tonen, men Anna, som
mrkte detta, var icke sen att, medan hgra handen hvilade p ran, med
den venstra liksom litet lugga hennes hrfltor och sklmskt infalla: --
du har vl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det r vl detta
obestmda, som trycker.

-- Nej Anna, jag r visst icke som s mnga andra frlofvade; dem menade
jag, som ocks lska hvarann. Frlt mitt sjelfberm, men jag r icke
som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals r nyttig fr sjlen och att
den, om krleken r sann, kar denna n mera; r krleken ter inbillad,
s r skiljsmessan fven nyttig; hon visar oss d att en krlek, som
hastigt frsvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru sknt r icke
afskedet, smrtsamt och ljuft; och terseendet sedan, o det r nd mera
-- det r en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag srjer icke fver
att vara skiljd frn Edvard, ty jag tnker mig i den stund, d vi ter
rkas. Men det r ngonting annat, hvad mnne det vara, sg Anna!

Vid det hon sade s, lade hon sitt lskeligt tcka hufvud mot Annas
axel, sina spda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort
detta, repade hon litet mod, torkade smleende bort ett par trar, som
vgat sig fram, och nu var Celia ter glad. Men Anna hade deremot
blifvit nedstmd, och hon sade: -- o min Celia, jag kan grta fver att
jag icke r fr dig. Vet du, nu, mer n annars skulle jag vilja ega
kunskaper; i den freskrift, jag ssom barn begagnade, str att
kunskaper pryda frstndet. Men jag gr nnu lngre. Kunskaper ge fven
helt skert t knslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan s
mycket gagna, kan fven skarpsinnigt gissa till sin vns sorger, om ock
vnnen sjelf icke visste frklara dem; hade jag kunskaper, s skulle jag
nu kunna trsta Celia, som r min vn.

-- Nej, Anna, du misstar dig, d du t kunskaper sknker ett sdant
inflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten
hr p andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trsta
dig, om du det behfde? Du skrattar. Guvernanter i allmnhet ro ett
slgte, som bevisar, att kunskaper icke precis, tminstone icke alltid,
lnda medmenniskor till ngon trefnad. Tvertom, guvernanterna ro oftast
hgst trkiga, pjkiga, pedantiska, med ljligt fverdrifna begrepp om
det passande. Jag frskrar, att hela deras sjl och tanke gr ut p det
i yttre mtto passande, och efter sdana principer bilda de fven de
barn, ngon t dem anfrtrott. I sitt nit att korrigera komma de ltt
att misstaga sig om de fel, som behfva korrigeras, och hvad som vrre
r, de misstaga sig rtt ofta om personen, som behfver rttelse, de
halka fver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den frra har ett
smilande, frekommande stt och vackra manr. Man kan sga om en
guvernant, hvad jag engng sg citeradt, jag minns icke i hvilken bok:
"hon r s sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke fr tid att
se." [Dessa ord ro af _Brne_.]

-- Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig s hftig,
men du har vl orsak?

-- Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag
kunde icke hlla af ngon af dem. All oskyldig barnslighet blef
bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag
icke haft en s redbar far och en s om mitt sanna vl m mor, s hade
du icke din Celia ens s god och bra, som hon nu r.

-- Men huru anfrtrodde de dig t guvernanter? Skert hade de icke samma
sigter i detta mne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?

-- Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro frtrffliga
menniskor, och frfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde
genom sitt moderliga inflytande tillintetgra allt det skadliga, hvaraf
hennes barn mjligen i pensionen blefve smittadt. Min far fverlemnade
hela denna sak t mammas omsorg. Och icke kan jag sga, att
guvernanterna varit mig till ngon skada, tvertom kanske till nytta,
genom den erfarenhet jag vunnit. Fr detta har jag att tacka min lskade
moder... o, att hon s tidigt skulle lemna mig, men... hon har det
bttre nu... min moder lade alltid i deras skefva lrdomar en
frnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af.
Nej, mig hafva de icke skadat; men s mnga andra, som p en gng med
mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde frldrar med
ett s flrdfritt sinne, rja nu omissknneligt det dliga inflytande,
deras guvernanter p dem utfvat; de rja det i stelt skick och ytlig
uppfattning af allt hr i verlden.

-- Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke
hon drglig?

-- Jag var blott tio r d, s att jag icke just frstod att bedma, men
det minns jag, att jag icke hll af henne, och r icke det ett ganska
skert bevis p att hon ej hade det rtta sttet, ty barn ha en

beundransvrdt fin instinkt i sina tycken fr eller emot personer.

-- Du talar om det rtta sttet; sledes mste du medgifva, att det r
en mjlighet att ha godt stt med barn; du mste fven tillst, Celia
lilla, att du gr ortt i att, ssom du tyckes gra, skra alla
guvernanter fver en kam.

-- Kanske att en bland tio kan vara p sin plats, skert icke flere. Men
jag fr min del r s rdd fr guvernanter och fr sjelfva ordet
_guvernant_, att det sista i verlden jag ville bli, det r guvernant.
Jag tror, att om jag blefve det, s skulle jag genast, liksom genom en
hemsk frtrollning, bli likasom de andra: afmtt i mina tankar, stel i
mitt vsende, pjkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.

-- N, men icke ro de ju alla sdana. Tre guvernanter blott har jag
sett; tv af dem ro tminstone icke stela i sitt vsende eller pjkiga
i sina yttranden.

-- Nej, nej; de ro d skert i sitt vsende lsa, och kanske pflugna i
sina yttranden. Likasom det skna, s kan fven det fula visa sig i
mnga drgter -- -- -- Men hr, hvad r det fr rop, som frn aflgsna
hll komma till oss?

-- Skert frn ngon ng borta fver sjn. Arbetarne ha frmodligen
slutat sin hbergning. De plga vid sdana tillfllen hurra hgt, s
hgt, att det hrs lngt, lngt bort, och sedan dansa de efter fiolens
takt en munter polska.

-- Ack, s roligt, d mste vi bestmdt ro ut p sjn. Kanske kunna vi
derifrn se folket, det trefliga, goda bondfolket, som frjdas t vl
slutadt arbete.

Nu var Celia en helt annan, n den Celia, som, icke fri frn frdom, fr
ngra gonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu ter
blefven ett barn; gldjen lyste ur hennes gon.

Flickorna satte ter ut rorna och rodde s hrdt Celias svaga krafter
det tillto. Anna var naturligtvis mera fvad, liksom fven eljest
starkare byggd, s att ett rtag af henne svarade i det nrmaste emot
tvenne af Celia. Bten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut p
sjn, och man kan icke mla Celias frtjusning, nr de hunnit till en
punkt, hvarifrn de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande
lockat dem ut p sjn. Afstndet var nra en fjerdedels mil, men man
kunde nd se, huru ngsfolket dansade, oaktadt de frn ett sdant hll
sedda mera liknade rrliga punkter, eller sm elfvor, n menniskor.
fven fiolernas toner -- ty de voro tvenne, af hvilka den ena hll
sekund -- halkade fram lngs vattenytan till de glada flickorna. Anna
njt egenteligen icke s mycket af sjelfva scenen, hvilken fr henne var
ngonting vanligt, som fastmer af sin vns gldje fver dessa fr henne
s ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett mnget spektakel,
hrt mngen konsert, men knappt gjorde ngon af dessa det intryck, som
det hon nu sg och hrde. Ett ungt sinne, som nnu icke hunnit frstenas
af stadslifvets evigt enahanda, r det mest mottagliga fr intrycken af
Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstdes n i
stder, fann nu, att hittills en strng i hennes sjl aldrig klingat --
den strng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt,
dess dolda inre lif.


Mallasvesi i vrede.

Sedan de nu hvilat p rorna ungefr en fjerdedels timme, upphrde
fiolernas ljud, och tydligen kunde de bda flickorna se, huru de sm
svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo
troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orrliga i bten,
bda frsjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjn med sina
vikar, uddar och holmar, dessa med sina lf och barrtrd, sina
grsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem s, skulle
bedt det fara varligt med deras ungdom och fgring, han skulle fven
bedt det frskona dem fr olyckor och alla jordens sorger -- detta fr
den sknhets skull, som bodde i deras sjlar.

Lnge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen
sade Anna: -- ah, Celia, jag hller af allt hr omkring oss, sjn,
holmarna, strnderna och -- korna. Gr du s med?

-- Ja, och jag ville fast vara just denna sj, denna holme, denna vik.

-- Men skert skulle du icke vilja vara ngon af dessa kor, infll Anna
skrattande efter en liten paus.

-- Hvarfre icke fr en liten tid, fr att f se, huru de ha det --
svarade Celia eftertnksamt. Derhemma har jag ofta tnkt, att det vore
roligt att f fr en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har s
frstndiga gon, och s bedjande; kanske skulle fven han fr en tid
vilja bli menniska, men fr det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha
tanke och frstnd?

-- Man sger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det r i
det hela.

-- Jag tror att de ha frnuft, men det bor i andra verldar n vrt. Jag
tror, att...

-- Men om du tror, att de ha frnuft, s mste du fven tro p deras
oddlighet. Du r en fantast, Celia.

-- Ja, jag r s. Men minns du episteln till fjerde sndagen trinitatis?

-- Ja, det r blott ngra veckor sedan den lstes, och jag lade just p
minnet den episteln, emedan jag icke frstod ngonting af den. Den
handlar ju om kreaturens suckan.

-- Ja, och om deras "frhoppning, att varda fria ifrn frgnglighetens
trldom till Guds barns herrliga frihet." r det icke en vink att fven
t kreaturen r sknkt ett hgre lif?... O, det r s dunkelt, man
kan blott ana.

-- Hvad vi kommit till fr ett mne!

-- Ett mne, Anna, fr de strsta filosofer eller teologer, men icke fr
oss, tv oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vr
aning... Vi skola icke tala mera i detta mne... vi skola... Men huru
r det s mrkt; klockan kan icke vara mer n half nie p sin hjd?

-- Kanske har tiden vikit s fort undan; vi ha ju haft s trefligt, och
tiden gr d s hastigt.

-- Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu r alldeles gr, nstan
svart. Se Anna!

Bda sgo upp och i detsamma blndades deras gon af en blixt. En
frfrlig skknall fljde genast derp. Bloden isades fr de tu, och
instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras hnder i sina
och hll dem fast der.

Ett fruktansvrdt skvder intrffar ofta s ofrmodadt, att en
naturkunnig vderleksspman knappast tio minuter fre utbrottet kan
frutsga det. Ovdrets ankomst bdas icke af ngot svart moln vid
horizonten, icke af ngot aflgset thordn, utan, ssom en ishinna
lgger sig jemnt fver vattnets yta, likas samla sig de elektriska
dunsterna till en fverallt jemn molnhinna och insvepa oss
gonblickligen i mrker, hvilket dock snart belyses af granna,
blndande, blodrda blixtar. D mrka vi, att vi hafva skan fverallt
omkring oss, liksom fver vra hufvuden, och att faran r stor.

Ett sdant fenomen intrffar vanligast efter lngvarig torka. Den de
frsta dagarna s klara och bl luften blir smningom mindre
genomskinlig, hvarefter dunsterna fvergifva jordens yta. Till slut,
sedan naturen i sin smygande gng hunnit frbereda allt till sitt
uppror, bryter hon p en gng ls, och det helst om aftonen, emedan
vattenpartiklarna d, till flje af svalkan, lttast kondenseras till

moln.

S hade fven det ovder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla
famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott ska och ljungeld utan
ock storm, som gisslade frfrligt, och, kommande n hrifrn n
derifrn, dref den lilla bten hit och dit. Anna visade dock vid detta
tillflle en beundransvrd rdighet och skicklighet. Hon satte sig vid
styret, hll med ena handen roderpinnen, med den hgra dels rodde, dels
hopade hon. Nr nu ngon stor vg kom, s stllde hon s till att
hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vgen -- hade det en enda
gng hndt, s hade btens kantring varit oundviklig; i stllet klf
fren bljorna och slunda dref bten med rodret frut.

Oaktadt sin, strng ppasslighet fordrande post, hann dock Anna frga
Celia: -- faran r stor, Celia; ro vi beredda att d nu?

-- Ofta har jag nskat att d ung, men nu, nr dden r nra, nu, ack,
nskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nd skulle sknka oss
salighet, men mina tankar hnga dock nnu mycket vid jorden, vid slgt
och vnner och -- Edvard. Och vet du... en glad aning sger mig att vi
lyckligt skola n stranden.

-- fven jag har samma aning; jag kan icke frst att vi skulle omkomma
hr.

skan dnade nstan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna
korsade hvarandra; sjn hfdes i svart och hvitt, i frskrckliga vgor;
bten hfdes efter vgen, men de unga flickorna buro de frklarades
anleten. Vore jag mlare, skulle jag vlja sdana taflor.

Och dessa flickor, nd hrde de icke till deras antal som likgiltigt
och ddt afhra skans slag; hade de varit under tak och i strre
skerhet, s hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga
lskvrdhet, men nu, nr faran var mngdubbelt strre, nr dden gapade
p dem frn hvarje blixt, hvarje vg, nu spndes deras sjlskraft; nu
visade de, af hvilken styrka den spda qvinnliga naturen stundom kan
vara mktig. De rddes icke.

Snart uppstod fven ett strtregn, som hastigt genomdrnkte deras sjalar
och tunna kldningar, samt hotade att fylla bten. Celia, hittills
overksam, brjade nu i sin tur att hedra sig. Som i bten icke fanns
ngot skar, tog hon sin hatt ifrn hufvudet -- lyckligtvis hade hon
icke lydt Anna, som rdde henne att i likhet med sig blott binda en
sjalett om hufvudet -- och nu betjenade hon sig af hatten till skar.

Detta regn, hvilket tycktes frka faran, minskade den i sjelfva verket,
ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning.
Bten, hvilken hittills drifvit omkring ett stlle, brjade nu att raskt
drifva emot -- hemmet. Anna, som mrkte att stormen blifvit regelbunden,
gjorde nu en rask svngning och i full frlig vind styrde hon till den
udde, som bortskymde viken. Nu hrdes ngestrop ifrn hemmets strand --
det var ifrn en bt, hvilken skte komma ut t sjn, fr att om mjligt
rdda de bda flickorna, men emedan stormen var fr stark, kunde denna
bt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt
"hollah! Vi komma straxt. Varen icke rdda!" och icke mnga minuter
derefter ndde de redden, och sprungo, som om de ftt vingar, till det
stlle af stranden, som var i jemnbredd med den bt, hvilken skulle
rdda dem. D styrde bten fven emot dem, och ut ifrn bten hoppade
Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hnryckning, som
den saliga stunden bjd. Strida gldjetrar greto de tre och skyndade
upp till herrgrden, der de vlkomnades af Annas moder och syskon p
samma stt.

Inga obehagliga fljder hade i frigt vikingatget (s kallades
flickornas fventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha
sknkt dem en del af sina rosor. S gladt, som de frsta dagarna
hrefter, hade lifvet mhnda aldrig varit p Mainola. Anna och Celia
voro mer n nnsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skmtande, att Celia hll
af henne mera n af sin fstman; till straff fr hvilka ord Celia slog
Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var
mera "lik en hind" n Anna, s blef denna snart fasttagen och kysste d
Celia, som ltsat vara mycket ond.

Tusende skmt och oskyldiga upptg hade de begge unga flickorna fr sig,
men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en
lskvrd, huslig matmoder, som ansg fliten fr en ndvndig krydda i
lifvet, nndes ej stra flickorna, s frtjust var hon att se dem vid
lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anfrtrodd i hennes vrd.

    "I fantasins och hoppets egna trakt
    Bor ungdomen; ej hetta, sn och storm
    Dess frjder stra kan. I njets arm
    Frgter hon s ltt all lifvets sorg."

sger Euripides, och vackra ro dessa enkla ord.

Den dla ungdomstid! Hvilkens hjerta r s frtorkadt att det icke slr
hgt vid tanken derp! En lder mera oegennyttig n den, finnes ej.
Ungdomssinnet lefver i det glada nrvarande, i det glada tillkommande;
de sorger, som varit, frgter det; de sorger, som komma, tnker det
icke upp.


Den fjerde dagen. Guvernanten.

Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafrden var icke vacker. Det
regnade vl icke eller stormade, men himlen var fverdragen af fula
moln, hvilka tycktes hota med lngvarig nederbrd.

Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta,
svfvande steg. Hvarfre tfljes hon icke nu af Anna, hvarfre tyckes
hon ska ensligheten? Mnne de bref, hon br i handen, ro hrtill en
orsak? Bda ro de frseglade med svart lack; det ena brefvet r icke
ens uppbrutet nnu; hvarfre skyndar hon sig icke att lsa fven det?

Kommen till en lfsal, som var frsedd med bord och soffor, svl af
trd som af grs, stter sig Celia icke, utan blir stende, ssom
frstenad. Hennes gon hafva knappt lifvets frg, och kinderna, hvad de
ro bleka! Hon liknar en marmorstaty, p hvilken elaka menniskor kastat
klder.

Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes knslor blifva
tankar, tankarna blifva ord:

-- Allt detta r blott en drm, en plgsam drm... s tror jag visst
och skert... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill fr
femte gngen lsa brefvet. Det vill jag.

Brefvet lydde:

    'Min goda, lskade syster Celia!

    Jag vet icke, huru jag skall brja, jag vet icke, huru jag skall
    frbereda dig p hvad du nd mste f veta, min arma Celia. Dock
    inga omsvep. Vr dyre, redlige fader, han som hll af oss mer n
    af sig sjelf, han, vr lskade fader, har nu lemnat oss och flyttat
    bort till annat land. Frstr du, Celia, att han nu r dd.

    Den lustfrd, som du minnes att pappa skulle fretaga sig i sllskap
    med ngra sina vnner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott,
    utan blef verkligen af. Skulle han nd p ngfartyg hafva rest till
    Reval, men ngfartyg kunde han aldrig med, ja han fraktade dem fr
    deras enformiga rrelsestt och fredrog den simpla galeasen framfr
    'Furst Menschikoff'. P tervgen frn Reval kantrade galeasen och
    alle man, tio till antalet, funno sin graf i vgen. Blott en blef
    under sin kamp med bljorna varsnad af en paket, destinerad till
    Helsingfors, och det r denne ene, som berttat de friges sorgliga
    de.

    Nu vet du sledes allt, och jag vill icke trsta dig, ty jag kan
    det icke, sjelf en trstbehfvande. Ett kan jag blott sga dig:
    grt Celia, grt, ty vr fader frtjenar det s vl.

    Hr innanfr har du nnu ett bref ifrn mig, men det fr du icke
    ppna frrn efter tv dagar, ty d r din sjl bttre i stnd att
    frnimma hvad der str. Lyd nu mig, Celia. M vl.

                                                  H:fors d. 20 Juli.
                                                Din broder _Clinton_.'

Sedan Celia slutat lsningen, sade hon: -- Clinton nekar mig att lsa
det andra brefvet innan tv dagar. Han medger, att fven detta bref r
skrifvet af honom. Hvarfre skref han icke allt i samma bref? Han m vl
icke vilja ge in t mig frgift i sm doser. S elak kan han vl ej
vara,  nej, jag knner Clinton s vl; hans mening r, ssom han fven
sade, att jag icke kan uthrda mycket svrt p en gng... Men jag
r en qvinna, och jag r nyfiken.

Jag ppnar fven detta bref, lt mig se:

    'Celia, min syster och vn!

    Fr tv dagar sedan skulle du icke varit i stnd att bra s
    mnga sorgliga nyheter. -- Mtte Gud nu frlna dig styrka!

    Sedan Edvard Wodin, han, t hvilken du gifvit ditt hjerta och
    ville sknka din hand, fick veta vr fars de, och dessutom fick
    veta att efter honom finnes intet annat n skulder, s visade han
    en uppenbar kld, hvilken lt mig frmoda att han ej mera skall
    ltsa om Celia, d lyckans solsken icke mera ler emot henne.
    Frmodligen har han icke heller skrifvit till dig sedan dess,
    och om s r, kan du vl sjelf finna att du r en fvergifven
    lskarinna. Den trsten kan jag gifva dig, att den, som s beter
    sig, aldrig var vrd dig, och r icke heller vrd dina trar.

    Den andra nyheten r den, att du med det frsta kommer hit till
    hufvudstaden; vi skola se till, att du fr dig ngon plats ssom
    guvernant. Jag vet vl, stackars Celia, huru detta skall kosta
    p dig; men vi mste bja oss under ndvndighetens hrda lag --
    kanske solen nnu engng uppgr fr oss.

    M nu vl, min snlla syster, och kom snart till den, som skert
    mest af alla hller af dig, kom till

                                                    _Clinton_.'

                                                        21 Juli.

Nr Celia lst fven detta bref, blef hon frst liksom helt kall, och
hennes lpp krkte sig af frakt; men nr Anna, som lnge skt henne,
slutligen inkom i lfsalen, brjade Celia att grta bittert och rckte
t Anna de tvenne brefven. I trar lg snart vnskapen vid vnskapens
brst.







FRSTA BOKEN.




Ett bref till Celias broder Clinton:

                                                    Den 20 Mars 1852.
    'Min egen gode broder!

    Skert frvnar det dig att icke allenast f ett bref, utan
    dertill ock ett paket. Hvad kan paketet innehlla? Skall jag sga
    dig det? Ett och annat, som rrer din syster: beknnelser af
    Celia.

    Vnta icke ngot systematiskt sammanhang, ngon planmessig
    anordning af det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva s;
    vi uppteckna s ofta det obetydliga och ovigtiga, och glmma
    bort det hela, plgar du sga. Dessutom hittar du skert mnga
    skriffel, uppkomna dels deraf, att jag icke strngt gtt igenom
    de sm manuskripterna, dels emedan Celia ej kunnat skrifva
    bttre. Allt sdant skall Clinton frlta, ja sjelfva felen skola
    blifva dig kra, emedan de ro af en fr dig kr person, af din
    egen, enda syster.

    Det som fr oss sjelfva r s allt, s vigtigt, huru frsvinner
    det icke atomlikt emot allt det andra, det terstende, det stora
    hela! Det enda din syster kan bjuda dig p, r en ansprksls,
    fga vl skizzerad tafla ur hjertats verld. Clinton skall icke
    skratta t den. Dock ber jag dig, att du icke heller grter t
    hjertats villfarelse, men frjdas t villfarelsens upptckt och
    sanningens seger.

    Nr Anna blifvit din, s fr vl fven Anna del af paketets
    innehll. Anna anar redan s mycket af Celias hemligheter, Anna
    r god, Anna blir Clintons maka. S mycket strre skl fr Anna
    att f veta allt. Jag frestller mig med gldje den tid, d J,
    bda lyckliga, egnen ett minne t Celia.

    Paketet fr du icke ppna frr, n d jag ej mera kan skrifva
    dig till. Tusende vlsignelser nedsndas d fver dig, min gode
    broder, frn

                                                   din lyckliga syster
                                                        _Celia_.'

Hindret var hfvet. Stum och sorgsen ppnade Clinton paketet. Der
innanfr fanns nnu ett omslag med fverskrift:

        Celias minnesblommor till sin bror.

(Det var en hop blad af olika storlek, men s sirligt och vl ihoplagda,
att paketet icke p det ena stllet syntes tjockt och klumpigt, och p
det andra tunnt och spensligt, utan fverallt lika. En fin qvinnohand
hade verkstllt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)


                                  Den 17 Aug. 1848, p resan till bo.

    Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt p
    gstgifvargrdar, helst fr ett ungt fruntimmer, som r ensamt
    och sledes saknar "frklde." Om det sista bekymrar jag mig icke
    det ringaste; det kan ha sina behag att se resande, af hvilka den
    ena gr, den andra kommer, med nyfikna, tillochmed litet oblyga
    blickar mnstra en oknd qvinnoperson, som icke det ringaste
    tar sig deraf, utan i allskns lugn studerar i dagboken. Men
    det ledsamma r det, att medan jag vntade p middagen, foro de
    andra resande af med hstarna, och nu mste jag, till ln fr
    det jag redan vntat s lnge p middagen, dertill nnu vnta p
    hst. Hvad kan jag vl nu fretaga mig, som vore lmpligare, n
    att pluttra p detta qvartark, som jag fann hr i ldan. Jag vet
    icke, om jag skall stjla det, eller om jag skall tckas vcka
    frga om betalning. Det sednare lr nd vara bttre, ty mnga
    bckar sm gra en stor , och om alla resande fretoge sig att
    af en gstgifvare stjla ett qvartarks vrde, s kunde hans kassa
    slutligen m ganska illa deraf. Dessutom gr det an att betala
    pappret litet hgre n "inkpspriset;" sdant betyder icke mycket
    fr mig, som r rik.

    En id faller mig in! Tnk om jag skulle lta detta blad utgra
    brjan till ett album. Album, hvilket nobelt och hgtidligt ord!
    Jag minns i pensionen, huru Therese V. rtt ofta med en srdeles
    vigtig min talade om sitt album. Det var en viss ffnga i denna
    min, och hela albumsidn frefll mig osmaklig. Men vntandet p
    gstgifvargrdar mtte skert ha makt att frndra smak och tycke.

    Nu tnker jag som s: om man frroskull, och "utan att gra affr
    deraf," fretar sig att fra album, hvad kan det just ligga fr
    ondt deri? Kan det icke roa en p gamla dar? Och kan man icke
    derigenom vnjas att stiga ner i sin sjls innersta och opartiskt
    forska, huru god eller elak man den eller den gngen var. Man
    vnjer sig att skrskda bevekelsegrunderna (hgtidliga ord!)
    till sina handlingar, och den rtta arten af sina knslor. Huru
    ofta, d verlden kan tnka oss ha varit mycket dla, kan det icke
    vara ngonting svart och sjelfviskt, som gjort oss s goda och
    dla. Och ter tvertom -- -- Ja, man kan derigenom komma till en
    grad af sjelfknnedom. Nog r det sannt, att Clinton sger, det
    qvinnan br vara blott knsla, men jag tror han har ortt, fast
    han r min bror.

    Ja, jag skall brja fra ett album. Men detta album skall

    frdenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen frflyter lik
    den andra, hvad skall man d uppteckna alla bagateller? r det
    icke nog att anteckna sdant, som man tycker ha en viss verklig
    vigt? Mitt album skall sledes ta sig friheten hoppa fver en
    hel mngd dagar. Mtte jag blott ha smak och omdme att skilja
    agnarna ifrn hvetet, att icke uppteckna snmos och frbise
    sdant, som har inflytande p min stllning i lifvet, min sjl
    och mina knslor.

    Hvad hsten drjer! Hvad skall jag nu hitta p att skrifva. Jo,
    en af de resande, som sg mig der i yttre rummet, mnstrade mig
    icke, utan det var liksom han skulle sett mig frut. Han sg p
    mig s lugnt och obesvradt. Fr denna ovanliga, fasta blick slog
    jag ned gonen. D tog han sig friheten att till mig adressera
    ngra ord. Det var vl om vdret, men det var nd liksom han
    skulle menat ngonting annat. Till vexten var han ngot kort och
    litet satt, sledes icke en romanhjelte. Hans ansigte var i hg
    grad markeradt och hans blick p en gng rlig och skarp. Vacker
    var han icke. Nr han gick bort, vgade han sga "mera en annan
    gng, mamsell _Wrn_." Den stygga dagboken hade frrdt mig. Jag
    skulle blifvit litet ond fver denna lindriga nsvishet, men dels
    smlog han, s likgiltig fr min vrede, dels aflgsnade han sig
    genast.

    Nu r hsten, Gudskelof, fr trappan, just som pappret blef slut.


                                                                d. 19.

    Jag r d guvernant! Nr jag frst gjorde mitt intrde i de stora
    rummen och i familjen, skte jag samla all min styrka, fr att
    icke bete mig pjkigt eller vpigt. Jag vet icke huru jag hri
    lyckades, men skert r att hofrttsrdinnan var i hg grad artig
    emot mig och tycktes vilja hjelpa mig p trafven; hon tryckte
    min hand fr andra gngen och sade: "jag vill hoppas att vi bli
    mycket njda med hvarandra." Jag svarade d ngonting sdant, som

    att blott frmgan vore lika god som viljan, s ginge allt bra.
    Hon tycktes ganska belten med mitt triviala svar.

    Snart presenterade hofrttsrdinnan fr mig mina blifvande
    disciplar, som ro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf 
    tretton r. Det r lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall
    lra denne sednare; mtte jag sl mig ut helst med detta!

    Jag har mycken respekt fr sdana gossar, som ocks lsa latin
    och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula fr mycket
    grundliga. Arten rjes hos den unga.

    Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som ro
    tvillingar, likna hvarandra mycket; de ro rdblommiga, friska,
    ja nstan vackra. Mtte rosorna p deras kinder icke blekna
    fr guvernantens skull! Mtte jag kunna locka dem mera genom
    frtroende och godhet, n genom slutenhet och strnghet!

    Gossen r blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sdana
    barn sgas ha tidigt utvecklade sjlsfrmgenheter. Det slog
    verkligen in med Axel. -- -- Eljest r min elev af det manliga
    knet ngot blyg, ssom tolf rs gossar s ofta ro det fr
    fullvuxna unga flickor. Dock ligger under denna blyghet en viss
    sklmskhet; det var liksom han tyckt: "skall jag komma att lsa
    fr en s der ung"! Kanske hade han vid begreppet guvernant
    frbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och
    yttre vrdighet (fransmnnens _embonpoint_), med ett ord en ngot
    framskriden lder.

    Oaktadt hans blyghet, hnde dock att Axel vid middagsbordet,
    nr mitt brd blef slut, kom springande med brdkorgen, och
    tycktes s gerna vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig
    smickrad af denna uppmrksamhet, men sannt r att jag rodnade.
    Jag har en olycklig egenhet att rodna vid det allra minsta.


                                                            d. 24.

    De frsta dagarna voro frhllandena hr fr mig s nya, att jag
    icke hade tid med mina knslor. Men i gr afton, nr jag var
    ensam, fll jag i bitter grt. Ensam, ensam i verlden, och blott
    en fattig guvernant!

    Men nu tnker jag icke s mer. Jag hade i natt s vackra
    drmmar... icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, s
    dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen genom dem nu knner
    mig trstad, ja lycklig.

    Brjan till en af dessa drmmar minnes jag dock stillvida, att
    jag sg bde min far och min mor. De voro, ssom de ro, dda...
    men, mrkvrdigt, de voro fven lefvande. De framtrdde p en
    gng i tvenne olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af
    min moder pekade p mig och vdjade med blicken till min far.
    Bdas blickar blefvo d frklarade; de tycktes vara njda med
    sin Celia. Sedan sgo de ter p mig, visade den ena p den
    andras dda gestalt och ter p den andras lefvande, och smlogo
    andeligt. Jag hade fallit p kn. Jag frstod hvad de menade: att
    de bda vaka fver mig; ehuru dda, ro de dock lefvande. Det
    vidare i drmmen fvergick i ett behagligt, rosenfrgadt tcken.
    Jag vaknade och bad Gud om frltelse fr det jag tyckt mig vara
    ensam i verlden. En guvernants lott ljusnade fr mig.

    Det r dock ngonting hgt och afundsvrdt att f handleda unga,
    helt spda sinnen, att f upp dem fverflytta en del af sitt
    eget jag! Afundsvrdt fven i det fall, att vi d komma att
    bemda oss om en strre fullkomning, n vi eljest vore hugade att
    eftertrakta. Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf,
    men af -- -- bnen!

    Huru skifta icke knslorna i menniskans brst! Jag r till och
    med beredd att tro, att det icke var mina drmmar, som inom mig
    framkallade en sinnesstmning, sdan jag har den nu. Solen kommer
    efter molnen och regnet. Hvad ett svagt menniskofrstnd anser
    fr varaktigt, r blott flyktande, icke ett afslutadt helt, utan
    en utveckling. Skulle jag icke i gr grtit s mycket, skert
    hade jag d ej knnt mig s lycklig nu, s outsgligen njd med
    min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens dttrar, viljen byta
    lott med den stackars guvernanten, och svaret _nej_ blir lnen
    fr er mda!

    Men Gud r dets styresman och en annan gng... kanske hjertat
    gr i andra vgor. Hvad vet jag!

    (Detta bref hade jag icke mod, jag tcktes ej afskicka det, ty
    Clinton skulle skert tyckt det vara altfr vekt. Jag lade det
    derfre i mitt album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken
    var densamma, men brefskrifverskan mindre barnslig.)


                                                            d. 5 Sept.

    Snlle Clinton!

    Hvad det r roligt, att det tminstone finnes en menniska, som
    hller af Celia, som r glad fver underrttelser frn Celia. Jag
    tycker icke att jag r ensam i verlden, slnge Clinton finnes
    der och hller af mig. Skulle jag icke ha ngon bror, o, hur
    rysligt skulle icke allt vara! D vore jag ensam.

    Vet du, Clinton, lifvet hr behagar mig icke rtt.
    Hofrttsrdinnan r visst mycket artig, men denna artighet r s
    kylig; jag ville hellre att hon vore mindre artig, men mera ppen
    och rttfram emot mig. Jag nskade att hon bemtte mig ssom en
    mor bemter sitt barn. Men kanske begr jag fr mycket; jag har
    aldrig frr varit i beroende stllning och frstr kanske icke
    huru det plgar vara.

    Hennes syster, frken Dorothe, r vl sina tio r ldre n
    Hofrttsrdinnan (som blott r trettio r); det oaktadt vore
    ortt att sga det den "gamla flickan" hos henne skymtar fram.
    Dertill r hon altfr afmtt och stel -- -- en fljd dels deraf,
    att systrarna ro af hgadelig blod, dels emedan hon i sina
    dar varit guvernant. Ty du vet, att det ganska vl gr an att
    vara af hg brd, fast man r fattig. Nr det rika och snla
    hofrttsrdet dog, upphrde frken Dorothes trldomstillstnd,
    "ithy" att hofrttsrdinnan d med nje upptog systren till
    sllskap och hjelp i sitt hus. Gamla frken uppfyller fven sin
    plats ganska vl, samt utrtta i allmnhet mycket mer n hennes
    syster, som mest tnker p sina kldningar och sina njen. (Mnne
    min bror nu tycker att jag r elak?)

    Frken Dorothe Rosenstngel tyckes ha mycket goda principer,
    men jag r alltid s generad i hennes sllskap. Det ser ut som
    om hon, som sjelf varit guvernant, skulle vilja utforska hvad
    jag gr och gller fr "s i lra som lefverne". Jag tar mig

    aldrig s illa ut, som d hon r nrvarande; En gng kom hon
    fr att hra vr lektion i geografi. Jag frgade de sm, hvad
    _ns_ var. De kunde icke svara. Jag mste naturligtvis frklara
    saken fr dem, men se, det kunde jag icke; ty jag blef i en hast
    s frlgen och frvirrad, jag rodnade, och det vrsta af allt
    var att jag brjade grta. Men d var nd gamla frken god emot
    mig; hon klappade mig p hufvudet och bad mig p franska, att
    ingalunda vara frlgen fr henne, utan modig som en bjrn. Hon
    kallade mig d ocks "ma petite." Det tyckte jag om och kom mig
    lyckligtvis ter fre, men nog lr hon nd anse mig fr ett
    pjk, och hvad hon tycker, tycker fven hofrttsrdinnan.

    (Du ser att jag, fr att hushlla med papper, med hvilket jag
    alltid r mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla
    marginalen, och skrifver mina rader nda ut bde till venster och
    hger. Utom i olika stycken, ssom nu.)

    Bland dem, som beska familjen, vill jag nmna en assessor,
    som icke r mer n trettiofem r och heter Abelin. Icke r han
    just s srdeles hygglig, som man i bo tycks tro; jemt och
    stndigt talar han om sin trgna tjenstgring och annat dermed
    sammanhngande. Dock ser han hygglig ut, och det sges att han
    har alvarliga tankar p min principale, och att hon fr sin del
    icke hade emot att nyo intrda i det heliga kta stndet.

    Men mina disciplar fr jag icke glmma. Tvillingssystrarna sm
    heta icke, ssom pullorna i Prisidentens dttrar, Nina och Mina,
    utan de heta Lina och Bina. Mamsell Rnnqvist berttar, hurusom
    pullorna genom sin lust fr fysiska experimenter frorsakade
    stora skador i huset, snderslogo glassaker och diverse; i
    att stadkomma skador hedra sig fven Lina och Bina, eller de
    s kallade "sm flickorna", men deras tilltag hrrra mindre
    af fallenhet fr fysiken, n af deras behag vid gymnastiska
    idrotter. S flickor de ro, och fast de mycket hlla af hvarann,
    hnder nd icke sllan att de ordentligen slss. Lina blef en
    gng af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf fljden blef
    att spegeln rkade i svngningar, fvergaf sin hjd och fll p
    golfvet. Glaset gick snder i s mnga och i s sm bitar, att
    en tjensteflicka knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor
    nog fr hennes ansprkslsa behof. Uppstndelsen hrfver blef
    allmn -- den stora spegeln var af _ett_ glas. De sm flickorna,
    hvilka under denna frfrliga katastrof hunnit glmma sin osmja,
    urskuldade sig behndigt nog dermed, att de fasthllande banden
    voro s svaga och "ruttna". Att barnen icke blefvo ostraffade,
    behfver jag ej omtala.

    Utom att mina sm flickor ro mycket ostyriga, ha de fven litet
    svrt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, nr jag skrifver
    detta, ty jag erinrar mig att, ssom jag nu, s lra alla
    guvernanter alltid ha ngot ondt att sga om sina disciplar. Och
    nu frst mrker jag, att jag blifvit en riktig guvernant.

    Oaktadt Lina och Bina ro ostyriga och ha svrt fr att fatta,
    hller jag dock mycket af dem, ty de ro i det hela godhjertade
    och snlla, och deras bruna gon bedja s vackert om frltelse.
    Jag har gerna tlamod med dem.

    Med deras tre r ldre bror Axel r frhllandet nstan omvndt.
    Han r stilla och eftertnksam, men har ett ypperligt hufvud.
    Han tyckes vilja deltaga blott i sdana lekar der det gller
    att utmrka sig, vare sig genom styrka, vighet, snabbhet eller
    skarpsinnighet. Och verkeligen r han i alla dessa fall mer n
    hvad man vid frsta pseendet kunde ana, ty han r blek och
    smrt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt ansigte, som
    man s mycket prisar hos barn. Sin lexa -- du minns vl att han
    lser franska och tyska fr mig -- kan han alltid bra, ehuru
    samma lexa r vl fem gnger lngre, n en annan jemnrig gosse
    skulle vga sig p; men emellant hnder att han blir distrait,
    och det till den grad, att jag nstan fattar medlidande med
    honom. Hvad mnne det blifva af ett s beskaffadt barn? Du br
    veta att han fven har en underlig talang p fiol; jag sger
    underlig, ty aldrig har jag frr hrt sdana toner. Jag vet ej,
    om jag skall sga att det r fult eller vackert. Det skra r
    att mitt ra fngslas deraf, och jag betraktar stundom den lilla
    gossen med en hemsk och underlig knsla. Det r icke utan, att
    jag sjelf blir ganska distraite, nr jag skall frhra honom.
    Eljest anses han i familjen fr ett geni. "Derfre r han litet
    underlig ibland" -- menade Hofrttsrdinnan -- "att han r ett
    geni; s ro alla genier." Hofrttsrdinnan har i allmnhet
    ofantligt mycket emot sjenier (s skrifver du vl ordet), men
    tycks likvl vara srdeles smickrad af att hennes son r ett
    sdant.

    Nu kommer det vigtigaste. Svl derfre, som emedan pappret nd
    tycks hinna till, brjar jag ter begagna den vigtiga, stdade
    och hyggliga marginalen.

    Af det frra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har
    lust fr att informera, och att hon icke mera anser en guvernants
    stllning s beklagansvrd. Men frundrar det dig att Cecilia
    stundom har rtt ledsamt? Ingen vn eller ens kamrat har jag
    n hunnit frskaffa mig; p de lediga stunderna ro barnen mig
    fr barnsliga, de gamla bda ter altfr gamla och, isynnerhet
    hofrttsrdinnan, altfr litet hjertliga. nnu en gng sger jag:
    lifvet hr behagar mig icke rtt. Men jag har en proposition.
    Kom du, Clinton, p ett par veckor hit, hit till bo. Kanske
    kan du p ngot stt gra att lifvet d (och fven framdeles)
    blir trefligare fr din syster, som tillochmed smickrar dig,
    fr att f dig hit. Kom, o Clinton; hvad gr du d alltid der
    i Helsingfors och i den horribla anatomisalen! Fr din systers
    skull, kom -- lifvet hr i bo blir, jemte resan, icke dyrare,
    n lifvet p samma tid i H:fors. Det gr ju an att du hr lefver
    hyggligt och hushllsaktigt, hvilket jag icke tror du just alltid
    gr i H:fors. Ja, ja. Det lter egoistiskt, att jag ber dig
    komma fr min skull, men... gr det nu nd. Hr har du dessutom
    tillflle att nrmare studera andan och tonen i Finlands gamla
    hufvudstad; jag hoppas den frefaller dig intressant fr sin
    brokighets skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen,
    hvilken jag nd icke vill srdeles prisa.

    Ja, kom min vn och streta icke emot! Skrifvet i natten af

                                                        _Celia_.


                                                              d. 15.

    Hvad den Clinton var god, som kom. I gr afton kom han. Jag knde
    hans steg, och gldjen bragte mig att darra. Nr han sedan trdde
    in och omfamnade mig, s kunde jag frst ej annat n grta. fven
    Clinton gret.

    Nr vi sedan brjade tala, var det icke om sdant, som mest lg
    oss p hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga
    d, men det var s roligt.

    Man var grannlaga nog att en lng stund lemna oss allena.
    Slutligen kom thbudet. Hvad Clintons min d blef frndrad! Icke
    tafatt eller blyg, utan s ungefr, som jag frestller mig en
    tapper generals min bli, d han skall emot fienden. Det var icke
    utan, att jag blef litet rdd fr min herr brors krigiska min.
    Men Clinton smlog ter och sade: var du helt lugn, Ina.

    Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn
    n Celia, som han pstr r nog smktande. Derfre anvnde han
    vl nu mitt andra namn, fr att frjaga min rdsla.

    Nr vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror fr min
    principale. Vid pass tio fremmande sutto kring thbordet,
    deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofrttsrdinnan
    kunnat i sin tur presentera fr Clinton, men nr hon det icke
    gjorde, sg jag tydligen p Clinton, att han ansg sig litet
    srad. Clinton har i all sin dar varit en folkets man och burit
    agg eller frdom emot allt frnmt, emot allt, som knnes af
    "la haute vole." Af frnmt folk pretenderar han en srdeles
    uppmrksamhet och artighet, som dock mste vara skiljd ifrn
    tillochmed det ringaste sken af nedltenhet. Hgfrden och
    blheten (p hvilkas mjlighet och verkliga tillvaro han r klok
    nog att tro) r i Clintons gon lika frhatlig, antingen den af
    dumheten hlles ppen fr dagen, eller af klokheten insvepes i
    nedltenhetens slja. Jag borde icke vara elak, men nog tror jag
    att Clinton denna gng ansg det frra vara fallet. Alltnog,
    jag vill frska pminna mig en del af det samtal, som uppstod
    emellan hofrttsrdinnan och min bror.

    -- Har herr Wrn frut varit i bo?

    -- Nej, gudskelof. Dock har jag hrt sgas, att en sdan stad
    finnes till.

    -- Ni r icke mycket artig emot vr stad, och nd har bo rtt
    mnga vackra njen att bjuda p.

    -- Artighet har aldrig varit min sak, och hvad njen angr, bryr
    jag mig icke s mycket om dem.

    -- N, men hvarfre d alls komma till det arma bo, nr man har
    sdana antipathier? -- invnde gamla frken.

    -- Jag kom hit egenteligen fr min systers skull, fr att se,
    huru det ville ha sig fr henne hr.

    Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige
    Clintons ord! Jag bde bleknade och rodnade. fven de friga i
    sllskapet blefvo s hpna fver en sdan uppriktighet, djerfhet
    eller ofrsynthet, att de icke visste, hvad fr tillfllet var
    att gra eller sga. Slutligen sade assessor Abelin (mnne af
    sjlsnrvaro, klokhet eller dess motsats?):

    -- En syster har jag aldrig haft, men dock frstr jag, att om
    jag gde en sdan, skulle jag frfara alldeles som magister Wrn.

    -- Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara
    lika mma emot er syster, som ni vore det sjelf -- infll frken
    Dorothe, icke utan en portion salt i tonen.

    -- Ja, s menar jag -- svarade assessorn.

    Clinton har en srdeles frmga att skifta frg efter
    omstndigheterna. Det menar jag ej, att min bror, hvad man
    kallar, vnder kappan efter vinden, utan det, att han frstr
    betjena sig af sm omstndigheter och vnda dem sig till frdel,
    alldeles ssom en klok general vet att profitera af en n s
    liten fiendens ofrsigtighet och p den grunda sin seger. Clinton
    sade nu smleende:

    -- Detta lr dock vara fr mycket begrdt; lika mma kunna de
    andra ej vara. Men litet, helt litet.

    Dessa Clintons ord voro sagda s i allmnhet, att ingen
    lmpligtvis kunde bli sttt fver dem, om man fven anade, att
    de syftade p hans syster. Hofrttsrdinnan fick en mycket blid
    uppsyn och nmnde ngra ord om sin lngesedan aflidne broder, den
    hon pstod sig hllit af mera n af sig sjelf. Sedan sade hon
    till mig, med mera lif i sitt ansigte och en hjertligare ton, n
    nnsin frut:

    -- Drick, ma chre, thet, innan det kallnar, och var fr all del
    ej s alfvarsam. Vra soirer skola vara glada och icke serisa.
    Befaller magistern en kopp till?

    Snart var konversationen ter i full gng, och, s bror han r
    till mig, mste jag nd medgifva, att Clinton var sjlen deri.
    Det var liksom fjrilen i hast vgat sig fram ur sitt hrda skal.
    Han stllde s till, att frgan om bo upptogs ter, och se denna
    gng var Clinton icke en sdan tvrvigg som i brjan. Han nedlt
    sig nda till reservation fr sina frra yttranden om staden, och
    medgaf skrattande, att det ibland hr i verlden roar honom att
    spela en smula radikal.

    Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons frsta impertinenta
    svar, det att man skulle anse honom fr en verldsfraktande tlp,
    en cynisk filosof, intrffade sledes icke. Tvertom, beltenheten
    med honom, att icke sga hgaktningen, steg alltmer; ja, hans
    personlighet tycktes sknka glans fven t hans syster. Till den
    stackars Celia, som alla de fregende aftnarna sutit tyst och i
    det nrmaste oantastad vid sin sm, brjade nu en och annan af
    sllskapet att adressera ngra ord. Bland dem vill jag specielt
    nmna assessor Abelin, som aldrig frr bevrdigat mig med en
    sdan ra.

    En rolig sak mste jag nnu uppteckna, icke s mycket fr att
    orden smickrade mig, som fastmera fr det de sades just vid detta
    tillflle. Jag r smickrad p Clintons vgnar, ty hans r vl
    frtjensten af att hans syster blef litet bemrkt, som visst icke
    skett, om Clintons person saknats i sllskapet. En af de yngre
    herrarne sade till sin sidokamrat halfhgt: "vid Gud, hon r
    ganska tck, den der, och melankolin klr henne bra."

    Nej, nog var jag nd bra barnslig, som uppskref sdant. Jag
    skall akta mig framdeles. Ty kanske, -- n ja!


                                                              d. 28.

    Hvad tiden lper hastigt, d Clinton r i staden. tminstone
    hvarannan afton r han hr. Han har blifvit frvandlad till den
    finaste hofman, som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla
    frken spelar han schack, med hofrttsrdinnan brde. Och han r
    s treflig, nr han spelar; han lefver icke endast i spelet, utan
    har fven tankar fr annat. Nr han vinner, ser han blygsam ut,
    frlorar han, s r han glad.

    Hrigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i
    proportion. I thorsdags proponerade gamla frken att f kalla mig
    du. Dagen derp gjorde hofrttsrdinnan detsamma. Nu knner jag
    mig naturligtvis mera hemmastadd.


                                                            d. 12 Oct.

    I gr afton var vackert mnsken. Jag visste att Clinton den
    aftonen icke skulle komma till oss. Derfre roade det mig att g
    ut och spatsera.

    Jag valde en af dessa smtcka anlggningar p Nikolai torg, dem
    man p malice kallar "kalfhagar", och dem man r barnsligt ffng
    nog att icke sknka ngot srdeles frtroende. Pruderie har
    aldrig varit min sak, och jag vgade mig in i en af dem, s ensam
    jag var.

    Hstens nedfallande blad fngslade med sitt ltta prassel mitt
    ra, medan mitt ga hvilade p den majesttiska domkyrkan, som
    talade om dunkla, frgngna tider.

    Det var s tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera n
    half tta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller
    hojtade med sin -- hesa stmma.

    D hrde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:

    -- Nej, vet du bror, nog r det ffngt att ska fjella den
    fisken. Hon har redan nappat p en annan krok.

    -- Hofrttsrdinnan Segerskjld; det r omjligt.

    -- Du knner d icke medicin-kandidaten Wrn, bror till den
    der...

    Mera ville jag icke hra. Oberknadt hade jag redan hrt fr
    mycket. Jag skyndade bort och undrade, huru ltt man hr i staden
    hittar p det ena eller andra ryktet. Emellertid beslt jag att
    icke lemna Clinton alldeles oantastad.

    Nr han i dag kom hit, brjade jag med en invit p lngt hll,
    men lt smningom cirkeln blifva allt trngre och trngre. Nr
    Clinton fann, fr hvem jag brydde honom, sade han:

    -- Du r min syster Celia, och kan s mycket misstaga dig. Sg,
    var det verkligen ditt alfvar?

    Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville
    dock icke nnu ge saken frlorad, utan frsvarade mig -- s der
    lamt.

    -- Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre n
    hofrttsrdinnan! Ty jag har skt utforska henne och funnit, att
    en sdan karakter som hennes _vore i stnd till allt_.

    Clinton fll i ett djupt begrundande, hvarp han hastigt sade:

    -- Fr att du icke framdeles mtte rka i sdana illusioner,
    vill jag resa bort. Och det sist i fvermorgon. Hvad jag sade om
    din principale kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke.
    Jag r icke hitsatt att stifta ofrid. Hufvudndamlet med min
    bo-vistelse r vunnet. Celia kommer nu att ha det bttre.

    Jag skte fvertala honom att bli qvar, att icke lta mina dumma
    ord vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var
    obeveklig. Dock sade han n en gng:

    -- Emellertid Celia, har jag vunnit mitt ml. Du _skall_ ha det
    bttre. Tro mig det, Celia.

    Det var icke utan att Clintons gon voro fuktiga d, fast han r
    en karl.


                                                           d. 15 Okt.

    Clinton for enligt sitt lfte. Hvad skall jag tnka? Vill han
    undvika till och med skenet af att vara lyckskare? Eller ville
    han fr mig, fr sig, bemantla den mjliga, uppkommande...? Nej
    det r omjligt, svida jag mste tro p hans egen frklaring,
    hans egna ord.

    Men han hll sitt ord, hans berkning slog ej fel, den raske
    Clinton! Nu r jag ssom barn i huset. Nu hlla alla af mig.
    Gamla frken klappar mig d och d och kallar mig "mein erster
    Traum". Hofrttsrdinnan klappar mig fven och sger p engelska
    (lycka att jag knner ngot af detta sprk) "jou handsome girl".
    Jag r icke riktigt sker p, om det der e skall vara i slutet af
    adjektivet eller icke, men saken r densamma.

    Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. S mycket
    ondt ett enda ogrannlaga ord kan verka!


                                                          d. 1 Nov.

    Nu r jag hr ter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt
    mera lraktiga; det frjdar en guvernants sjl! Redan visste de
    p chartan utpeka, hvar hafvet r och hvar landet. Till och med
    visste de sga, hvar den strsta  i Europa ligger... England!
    Skulle ngon tro, att jag, min usla stackare, kunde stadkomma s
    lysande resultater.

    En osed, som mina sm flickor ha, hoppas jag nu hafva vant
    dem ifrn, men det r icke utan att jag har likasom litet
    samvetsqval. D de ro i samma lexa, och jag frhr dem p en
    gng, s hnder naturligtvis ltt, att den ena den ena gngen vet
    mera, den andra systern den andra gngen. Rkar den tillfrgade
    d icke kunna svara, s hviskar systern och det tillochmed icke
    "cach", utan s hgt, att jag ganska vl hr det. Det ser ut
    som skedde detta icke egentligen fr att hjelpa systern p
    trafven, utan mera fr att utmrka sig sjelf. Detta r redan
    mycket illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrgade d icke
    efter den hviskandes ingifvelse, s blir denna frargad och sger
    helt hgt: " nej, icke r det s, utan s hr r det." o.s.v.
    Den frra blir d ter sttt, och slunda har ganska ofta
    uppsttt ett rtt lifligt gnabb midtfr min nsa. I dag gick det
    s lngt, att Lina slog Bina, allt under sjelfva lektionen och
    i deras vrda lrarinnas nrvaro. D kunde jag icke underlta
    att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har oinskrnkt
    frihet att vlja emellan de straff, hvilka af min principale
    ro bestmda eller tilltna, dmde jag dessutom Lina till det
    hgsta mjliga straffet, som jag frr icke anvndt, fyra timmars
    arrest i den toma vindskammaren, Bina ter, fr att hon hviskade,
    till en timmas stende i skamvrn. Der str den stackarn nu och
    erbjuder fr gat en bedrflig syn. Ibland ser hon p mig med
    en min: "mnne inte timmen redan snart r frliden"? Jag skulle
    s gerna frlossa henne ifrn den ledsamma stllningen: jag
    riktigt lngtar att kyssa henne, men jag mste kufva mig. Jag
    r guvernant! Lilla Lina mtte vl icke heller ha det fr vl i
    sin toma vindskammare, helst den kra middagen kommer att fr
    henne uppskjutas ett par timmar. Det svraste af straffet r
    fr dem dock, att msta sakna hvarandras sllskap, ty de ro s
    oskiljaktliga, att det r lust och gldje dert. Jag har aldrig
    sett syskon, hvilka med en sdan passion hnga efter hvarann,
    som mina sm flickor. Deraf kommer fven, att de stundom fr
    variations skull mste gnabbas.

    Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och d han det
    gr, r det bara fr att med dem spela ngot litet oskyldigt
    puts. Oaktadt sdana puts alltid g p sm flickornas bekostnad,
    oaktadt de redan p frhand veta, att Axel skall gra dem
    "ngonting illa", s ro de dock hgst frtjusta af sin brors
    rara sllskap. De komma springande till mig, klappa i de sm
    hnderna och sga, "kom och se, mabonne, hvad det nu igen skall
    bli af, ty nu r Axel i salen".


                                                          d. 17 Nov.

    Klubberna ha begynt och hofrttsrdinnan har varit god nog att
    subskribera fven fr mig. Jag har alltid varit road af dans, och
    denna smak har jag nnu icke frlorat. Visst r det sannt, att
    jag just icke har ngot att dansa t, men just derfre gr jag
    det s gerna. Jag minns ett uttryck af Heine (mtte det icke vara
    af den torra Gthe, som r just en skriftstllare fr tyskar),
    att de vackraste vrvisor kan man skrifva om vintern vid kaminen.

    Emellertid r det skert, att jag p klubberna har ganska god
    tur. Att man gr en sdan affr af mig, r visst en medelbar
    fljd af att Clinton frkade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! --
    -- Men nu pkomma mig ter griller, dem jag, s ofta de komma,
    beslutit att qvfva!

    fven de unga flickorna gra strre affr af mig, n jag kanske
    frtjenar. Deras exempel flja mnga af de ldre flickorna och
    fruarna. Axel sade hromdagen: "tror mabonne jag inte vet,
    hvarfre mabonne i hast ftt s mnga vnner. Jo, fr att de
    tycka att mabonne r... jag sger icke hvad... de tycka att de
    bli bttre och f mera anseende, nr de visa sig intima med en
    sdan som mabonne". Den pojken gr allt, fr att skmma bort mig.

    Tvenne vnner tror jag mig dock ha ftt, och de tminstone hlla
    sig icke till mig af annan anledning, n deltagande och mhet,
    eller sympathi, ty bda ro de... guvernanter.

    r det fr att jag nu sjelf r guvernant, som jag anser dessa
    bda guvernanter fr s goda och i alla afseenden s dla
    menniskor? Aldrig har jag hllit af ngot fruntimmer s, med
    undantag likvl af barndomsvnnen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes
    jag s vl, huru jag med den frtrffliga flickan disputerade
    om guvernanter. Det var den der sedan s frfrliga aftonen p
    Mallasvesi, d vi genom en s undransvrd frsynens vrd blefvo
    frlsta ifrn vgen. Och jag hade ortt d, alldeles ortt. Huru
    obetnkt och frdomsfullt r det icke att skra en hel klass
    menniskor fver en kam! Det ser jag nu. Ty icke r det, fr
    att jag nu sjelf r guvernant, som jag s hller af mina bda
    guvernanter. Jag har bemdat mig att opartiskt prfva dem, och
    jag har funnit att de frtjena att lskas ssom menniskor.

    Det r en frdom, att unga flickor icke kunna sympatisera med
    fruar. Rosina r enka och hela trettiotv r gammal, sledes
    nra dubbelt ldre n jag; nd tycker jag det r s naturligt
    och passligt att kalla henne du. Likvl r jag fven till
    "erfarenhet" emot henne ett "barn". Rosinas lif har varit
    underkastadt stormar och vgor, frestelser och strider; hon har
    gtt segrande ur dem alla.

    Fr det Emma Wodin r syster till den Edvard, med hvilken jag
    skert blifvit frenad, om lyckan smlett emot mig, och min far
    nnu lefvat, skulle jag vl haft skl att kallt stta henne ifrn
    mig; men i stllet knde jag mig dragen till henne genom ett
    osynligt band, och hoppet lt mig icke komma p skam. Emma r den
    knsligaste menniska i verlden, och om hon, som redan fyllt sina
    tjugutta r, n aldrig varit kr, s anser jag sdant n mera
    bevisa djupet af hennes sjl och renheten af hennes knslor.

    Hvad det var underligt, d vi kommo att tala om Edvard! Emma
    frsvarade honom icke, utan ogillade helt och hllet hans
    beteende emot mig. Och nr jag frskrade, att jag, alltsedan
    den stund jag blef fvergifven, icke lskat honom det ringaste
    och knappt egnat honom en enda tanke, tryckte Emma min hand och
    frskrade, att hon alltid ogillat sin bror i detta fall, men
    att hon nu gjorde det mngfaldt mera, sedan hon lrt knna mig
    personligen. r det en falsk stolthet hos mig, men skert r, att
    jag vid sdana ord af systrens mun njt en stor upprttelse och
    ngonting svart, liknande en mttad hmnd. Jag vill bedja till
    Gud, att han hdanefter bevarar Celia fr knslor af detta slag.

    Huru kan en syster s dmma om sin bror? Jag tror att om Clinton
    p samma stt frbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot
    mig, s hade jag varit frdig att, om ock med skengrunder och
    sofismer, bli en advokat fr min brors sak.

    Emma frgade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ngerfull
    skulle tervnda till mig och med ny krlek ska utplna flcken
    i den frra. D svarade jag henne hvad jag tnker, fven nu
    p min kammare; jag skulle af hjertat gerna gifva honom min
    frltelse, jag ginge tillochmed in p att bli honom en vn, men
    lska honom, nyo binda mig vid honom, det kunde jag ej. Ett
    sdant svalg af kyla, en sdan krlekens omjlighet har blifvit
    befstadt i detta brst. Hellre hvilken annan n honom.

    D tryckte Emma nyo min hand och sade: "godt Celia, jag skall
    rtta mig derefter. Min mening var vl den, att nyo komma min
    bror att minnas sina lften, men ssom det nu r, ser jag att det
    icke gr an att vidrra det mnet. Lt mig likvl vara dig en
    vn!"

    S talade Emma, och mer n hennes ord, fvertygade mig troheten
    i hennes blick och mheten i hennes handtryckning, att hon menar
    det vl med Celia.


                                                             d. 5 Dec.

    Lifvet har gtt sin hvardagliga gng, och p flera dagar har jag
    ingenting haft att frtro t mitt papper. Och det stackars hvita
    pappret ser mig s lngtande ut; ngot mste jag vl skrifva.

    Jag tycker just, hvad tlje det skulle vcka, om mina sm, fga
    intressanta konturteckningar ur en guvernants hndelsefattiga,
    obetydliga lif ngon gng komme i hnderna p en opartisk
    kritikus! Jag tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton
    skulle smle godt, men satiriskt. Och skert skulle han sga, att
    jag efter allt utseende utlemnat det vigtigaste och sysslat med
    idel bagateller, ssom flickor alltid gra. Derfre skall han
    icke heller f se mitt album; han skall icke f veta ens, att jag
    fr ett sdant.

    Men jag brjar bli smnig, och sannerligen jag heller fr denna
    gng har mera att skrifva.

    Adj, mitt album!


                                                            d. 10 Dec.

    Altfr besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall
    rra min elev af maskulina slaget. Om ngon finge kasta en blick
    i dessa papper, s skulle han vl tro, att trettonringen Axel
    gjort ngot intryck p sjuttonringen Celia. Men d skulle kanske
    Celia frsvara sig och sga: "det r icke s underligt att fsta
    sig vid den originelaste och pikantaste i hela sin omgifning."
    Och samma frsvar har jag fven nu tillhands, fr att frneka
    frsta meningen i detta stycke. Det r _icke_ altfr besynnerligt.

    I dag hnde vid lektionen ngonting, som gjorde mig ganska
    distraite och kom mig att rodna nda upp till ronen fr denne
    knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. Jag
    frgade huru _ciel_ har i pluriel. Axel svarade intet, utan
    tycktes fundera.

    -- Nog vet vl Axel, huru _ciel_ har i pluriel -- sade jag efter
    en temlig paus.

    -- Jag vet det ganska vl, och skulle genast bordt svara, men jag
    blef frvirrad, nr jag tnkte p det ordets likhet med...

    Hr tystnade han, sg ner, men kastade efter ngra gonblick sina
    stora alfvarsamma gon p mig och sade:


    -- Ngonting faller mig in. Lofvar mabonne att, p frhand g in
    p hvad jag vill?

    -- Hvad tnker Axel p? Midt under timmen, som eljest icke r
    lng, faller Axel in med sdana parentheser.

    -- Lofvar mabonne, att p frhand g in p hvad jag vill?

    -- Fr att snart komma ifrn detta mne, som icke hr till saken,
    s kan jag d lofva. Men det fr icke vara ngonting nsvist
    eller obehrligt. Jag skall kunna g in derp, utan att...

    -- Alltid har mabonne sdana elaka ord att ge mig; helt andra ger
    mabonne t systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i
    stnd att be mabonne p frhand g in p ngonting, som icke bra
    gr an!

    -- N, jag gr d in derp, men frbehller mig rttigheten att
    prfva sedan...

    -- Bra, jag kan tillta mabonne det... Hr mig d nu! Jag blef
    frgad om pluriel af _ciel_; d glmde jag att svara, ty jag
    mindes ett annat ord, som liknar det mycket. Hvad det r fr ett
    ord, menar..., det r _Celia_; jag vet ett tredje ord, som liknar
    dem begge, det r det latinska _coelum_. Det r besynnerligt att
    namnet Celia skall bde i fransyskan och latinet s mycket likna
    det ord, som betyder _himmel_.

    -- Och hvart vill Axel komma med detta prat?

    -- Jag tycker att _ditt_ namn, Celia, s vl passar fr dig. Och
    ditt namn r som en himmel.

    -- Men passar det att Axel kallar mig du?

    -- Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hdanefter kalla
    dig Celia. Huru lter _mabonne_ emot _Celia_! Hvarfre skall
    jag msta titulera Celia p samma stt, som man brukar titulera
    gamla, fula och elaka guvernanter, som ro ingenting emot Celia.

    -- r det nu detta, som Axel begr af mig?

    -- Ja, Celia, nog r det s.

    -- Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sdan bn? Hvad
    skulle mamma sga, och alla de andra?

    -- Tror Celia, att jag skulle vilja sga Celia i sllskap med
    andra... nej, med Celia ensam. Just nr jag r ensam med dig, r
    det roligt att kalla dig s.

    -- Men just d vi ro p tu man hand, r det allra mest ortt af
    mig att lta Axel kalla mig _du_, eller Celia.

    -- r det orttast d? kanske r det s. Men, Celia, jag ber dig
    s vackert, tillt det. Celia skakar p sitt hufvud, _Celias
    hufvud_... Men jag sger ngonting. Om Celia vill det eller
    icke, jag kallar nd dig fr Celia. tminstone nnns vl Celia
    inte sl mig derfr. Ochs vgar Celia icke heller sl mig, som
    r lika stark som du. Tnk om jag d skulle sl tillbaka, s
    skulle jag sedan d af sorg. Och s skulle Celia f grta p min
    graf. Celia, var god emot mig, som fr din skull visst skulle
    vara frdig att springa i elden. Ngongng i verlden, Celia...

    Chrestomathin hade han lagt t sidan, och jag kom ej ihg lexan
    mer. Jag gick in upp hvad jag icke fr eller vill tertaga, men
    skert mste ngra.

    Jag skulle likvl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har
    ngot vlde fver sin lrarinna. Det mtte vl aldrig vara s!
    Men mycket intresserad af den lilla varelsen r jag, det r sannt.


                                                          d. 20 Dec.

    I dag fick jag den underrttelsen, att min principale icke plgar
    tillbringa jularna i staden, utan p landet. Hon ger, hvad jag
    icke frut vetat, en rtt stor landsgrd, belgen, jag vill
    minnas, i Somero socken, ungefr sju mil ifrn bo. "Societeten
    i denna och nstgrnsande socknar r icke att frkasta -- sade
    hofrttsrdinnan -- och jag hoppas du, min snlla Celia, icke
    skall finna dig obelten med en liten sejour p landsbygden."
    Jag svarade naturligtvis _ja_, och r rtt belten med att komma
    p landet, ehuru det r vinter och stadsbullret nu icke r s i
    ronen skrande, som den tiden krrorna och vagnarna lta hra
    sina disharmoniska ljud.

    Det frvnar mig emellertid att min principale, som r eller
    tyckes vara s road af stadslifvet och "den finare societeten,"
    har mod att slita sig derifrn just den tid, stadslifvet sker
    visa sig frn sin mest lysande sida och verkeligen innebr s
    mycket lockande. Jag r frdig att kalla det vackert, att ifrn
    staden och ffngan fly till landet och oskulden just d, nr
    vra sinnen som mest bra vara ppna fr heligheten och friden.
    Julklockorna p landet har jag alltid tyckt ga en hgtidligare
    klang, n julklockorna i staden. Mnne det r derfre att de,
    som p landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de ro
    till antalet frre, gra det mera omedelbart, och mindre ledda
    af flrden? Allmogen fljer sin barnatro, de bildade eller
    frbildade ro s sllan barnsligt rena.


    "O, det r visst, att i qvll, i qvll, I qvll vill ett barn
    jag vara, S glad och sll I gladaste syskonskara," str det i
    Topelii Ljungblommer.

    Gerna lemnar jag staden emot landet, nr julen stundar.


                                                           d. 26 Dec.

    Ja, vi hafva firat julen p landet. Jag kan sga att jag de bda
    juldagarne mera tnkt p Gud, n lnga tider frut. Mina knslor
    gde af bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet gde

    de mycket. Men hvarfre frhfva mig! Mtte jag fr hvarje jul
    blifva alltmer ett barn; mtte tron allt heligare flda in i mitt
    hjerta!


                                                           d. 27 Dec.

    Det r nstan med vld, som man i dag rycker mig till en dans.
    Genom en enda dans kunna alla goda rrelser utplnas, och Celia
    blir intet annat n en verldsmenniska.

    Hvarfre skola menniskorna just inviga julen till sdana njen?
    r det fr att frjaga de goda fresatser, de s nyss mjligen
    fattat? Under nd, att den dla landsbygddens folk hruti skola
    vara s lika stadens barn. Och derp kom jag icke att tnka
    frut! Sannt sger Geijer: "Vi menniskan sgo p fremmande kust
    P samma stt lefva och d."

    r det ortt af mig att beqvma mig till denna dans? Eller vore
    det frdomsfullt och pjkigt att bli borta derifrn? Knappt tror
    jag det sednare. Men jag m fara.

    Hofrttsrdinnan menar det vara skada, att min gra sidenkldning
    (som hon utfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp,
    utom mycket annat) icke kan vara frdig nnu. Godt, jag klr mig
    d i den svarta tibetskldningen, ssom ett tecken att det r
    nstan emot min vilja, jag jultiden dansar.


                                                   d. 28 Dec. kl. 3.

    P en landsbal gr det hftigare till, n jag kunnat ana. Nstan
    utan afbrott fljer dans p dans, och efter supn dansades nnu
    nstan lika mnga danser, som p en assemble i staden. Fre
    kl. half till sex hade ingen ens tnkt p att bege sig af. Hvad
    ter frplgningen och srkildt drickandet betrffar, s ser det
    verkligen ut, som om "landsherrarne" tidtals vore underkastade en
    lngvarig fasta i den vgen... s tappert dricka de. Efter rd
    och lgenhet blir d den ena mera rrd n den andra.

    Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utlndning,
    en John Bull af det finare slaget. Det var i Helsingfors.
    Engelsmannen, som nyligen kommit frn en resa i sterbotten,
    tog sig om hufvudet och beklagade sig, att man knappt i ngot
    land blir tvungen att dricka s mycket som i Finland, s framt
    man ngotsnr vill flja med. tminstone, tillade han, 

    landsbygden. -- N, det bevisar ju gstfrihet hos vrdarne,
    menade Clinton. -- -- Ganska sannt, svarade englndaren, men
    gsterna borde dock icke missbruka denna gstfrihet. Sdant
    borde anmrkas i tidningar, eller kanske hellre, p ett fint
    och satiriskt stt, i romaner. -- h, infll Clinton torrt,
    vra tidningar befatta sig icke med dylikt... sdant bruka vi
    ej. -- -- Ja s, hr finnas sledes icke ngra egna romaner,
    men -- fortfor den skmtsamme engelsmannen, i det han sg p
    mig -- skulle det icke g an, att det tcka knet gfve sm
    frestllningar; sparlakans-lexor gra ofta god verkan. -- -- Vl
    mjligt, svarade Clinton, men de hlla s mycket af oss. Vra
    fruntimmer frlta oss.

    En bal r i stnd att frvandla natten till dag. Jag knner mig
    icke endast icke det minsta smnig, utan till och med vaknar
    hos mig en lust att fortstta med upptecknandet af hvad den
    hndelserika natten fr mig gde ljuft och ledt. Ja, jag vill
    frska.

    Vrden, hradshfdingen Lingh, var utmrkt artig och frekommande
    emot mig, och srjde nog fr att jag fick dansa. Tidt och ofta
    presenterade han fr mig den eller den kavaljeren. De fleste voro
    rtt hyggliga och sktte konversationen ganska bra, s att jag om
    dem har ingenting att anmrka. Derfre vill jag icke tala om dem
    vidare.

    Men om _tvenne_ af kavaljererna mste jag tala, oaktadt de
    minnen, de vcka, sannerligen ro ganska obehagliga.

    Den ena var Assessor Abelin. fven han hade anlndt till orten...
    troligen fr min principales skull. S trodde jag, och... jag
    vill tro det nnu.

    Som jag aldrig lter binda mig fr mer n den frsta blifvande
    dansen, hnde sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med
    ltthet erfrade mig fr tv danser. (Jag vet icke just, huru
    jag annorlunda skall uttrycka den sista meningen.) I den frsta
    dansen var han ssom vanligt, men i den andra var han till en
    brjan tyst och sluten. Jag tillt mig att frga orsaken dertill.
    D svarade han... jag minns icke, huru orden fllo... nog af,
    han talade sdant, som... Hvad skall jag dlja sanningen fr
    mig sjelf? Han erbjd mig sin hand fr lifvet. Han friade...
    Huru jag rodnade d, och stundom bleknade!... Jag svarade, hvad
    minns jag hvad det var, men ifrn mitt uppriktiga hjerta var det.
    Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sdan som Abelin! Att
    bli anstndigt frsrjd (hvilken strng han fven var ogrannlaga
    nog att ansl) genom en man, den jag icke kan lska, r fr mig
    en vedervrdighet och en leda. tminstone r Celia i det fallet
    bttre, n mnga andra flickor. Ja, ja... Hvad vet jag, hvad
    jag svarade i min obehagliga frvirring. Kanske brjades det med
    tacksamhet fr hans dla anbud, men det slutade s, att assessorn
    vid dansens slut tycktes frst, att han ftt afslag.

    Efter dansen kom _Axel_ till mig med de framhviskade orden: "sta
    Celia, dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, s sg
    att du r uppbjuden. Hr finnes en, som, det sg jag, visst icke
    var njd med att han dansade med Celia den andra dansen. Och den
    der, som jag icke vill sga hvem det r, kan derfre bli stygg
    emot Celia."

    S sade Axel och jag hann knappt fvertnka meningen med ett
    sdant yttrande, ty ter spelade musiken, och jag blef upptagen
    af Axel. Han talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i
    den berrda riktningen.

    Nu har jag litet nrmare tnkt fver, och jag tycker mig ha mrkt
    ngot, som jag icke vgar skrifva. Ty pappret r i vissa fall
    ssom en frtrogen, p hvilken man icke fr inplanta misstankar,
    som kunna vara lsa.

    Men nu vill jag fverg till den andra kavaljeren. Ida Elin, med
    hvilken jag p ngra dagar hunnit bli ganska bekannt, berttade
    mig p frhand en hop saker om en ung man, som fr det nrvarande
    uppehll sig i socknen i embetsfrrttningar. Enligt hennes
    beskrifning skulle det vara en den mrkvrdigaste menniska i
    verlden, snillrik i hg grad, mngsidig nda till frvning,
    talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en sammansttning
    af motsgelser: stolt, del och hurtig, men stundom frsigtig
    nda till feghet. Han var p en gng den egenkraste och den
    msintaste menniska i verlden. Vid ett tillflle hade han kastat
    sig i gonskenlig lifsfara fr ett barns skull; dervid hade han
    sagt till dem, som skte afrda honom ifrn vgstycket: "jag vet,
    att det r nog mycket vgadt, men stor blir fven min belning,
    om jag lyckas, nr modren med gldjestrlande gon tackar sitt
    barns rddare." Och han lyckades. En annan gng ter (han var
    d omgifven af bara fruntimmer) hnde sig, att en gammal fattig
    gumma fll i n. Han skulle d blott behft att hjelpa till
    att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han
    rddat den gamla. Men se, d rrde ha'n sig icke det minsta; han
    smlog blott och sade skmtande: "gamla menniskor blifva s kra
    i lifvet, att det kan vara s godt att lra dem d vid frsta
    lyckliga tillflle. Eller ha'n J, mitt herrskap, ngonsin hrt
    att ngon menniska, som fverstigit sina sextio r, tagit lifvet
    af sig"? S der skmtade han, medan gumman kmpade med det vta
    elementet. Och den stackars gumman fann der fven sin graf. Vi --
    menade Ida -- betraktade honom d med afsky, blandad med beundran
    fver hans nyligen visade sjelfuppoffring.

    Hans bana vid universitetet hade fven varit hgst besynnerlig.
    Student vid femton rs lder, undangjorde han p ett och ett
    halft r tre examina, s att han innan sitt fyllda sjuttonde
    r blef auskultant vid bo Hofrtt. Der ledsnade han snart vid
    kamratskapet, ssom han sade, och for ter till Helsingfors.
    Eter tv rs tid blef han filosofie magister, samt icke lng
    tid derefter lrare vid trivialskolan. ter ledsnade han,
    skiljde sig ifrn sin post, gjorde sedan p halftannat rs tid
    ingenting annat n spelade (de frsta nio mnaderna) och rumlade
    (de nio sednare). Antingen han nu hade ftt afsmak fr ett s
    fventyrligt lif eller ej, nog af, han sammankallade ngra
    sina kamrater, dem han frtrodde, att han icke ansg sig vuxen
    ngonting sdant, som att vara spelare eller rumlare ex professo.
    D han emellertid hade skingrat hlften af sitt arf, tog han dem
    till rds angende hvad han egentligen _nu_ skulle sl sig p. En
    af dem hade d uppmanat honom att bli landtmtare! Rdet behagade
    mannen; han studerade p sin examen ngon liten tid, och blef
    landtmtare.

    Ida menade, att d han redan varit landtmtare i tv och ett
    halft rs tid, s var att hoppas, det han icke mera skulle sl
    om. En gng hade han sagt; "det r mera enligt med min sjl,
    att samtala med trd, mossor och stenar, n med inskrnkta,
    frdomsbetagna kamrater, eller oklarsynta snusfrnuftiga frmn."

    nnu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att
    sqvallra. Nr det ngra dagar frut hade varit frga om mig, hade
    han sagt liksom fr sig sjelf: "kanske blir hon ett blad i mitt
    hjertas bok... ja, det anar mig, att hon skall spela en roll i
    min lefnadsdram."

    S mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!

    Bst jag efter frsta dansen med assessorn satt bredvid Ida,
    framtrdde der en ung man, som jag nnu icke sett under qvllen.
    Han stannar midt framfr mig och sger:

    -- Detta r det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen
    icke har ran knna. Sledes r det Celia Ina Wrn. Ah, men mitt
    minne vaknar: "en annan gng mera, mamsell Wrn." S har jag d
    slutligen funnit dig, Armida. Enda lskade, nu lemnar jag dig
    icke mer.

    Ja, han hade rtt; hans minne var troget. Det var min bekantskap
    ifrn Vista gstgifveri.

    fverraskad af ett s ovanligt tilltal, som knappt tillt ett
    svar, kunde jag icke heller sga ngonting. Han fortfor:

    -- Du ser frvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wrn m veta,
    att det r om er jag sagt: "det anar mig, att hon skall bli ett
    blad i mitt hjertas bok." Ida r god presenterar mig fr detta
    frtjusande vsende.

    Ida, med hvilken han nd verkligen var du, blef lika altererad
    som jag, och hon kunde blott framstamma: Josef!

    -- S r mitt frnamn, men tillnamnet?

    -- Josef, hvad felas dig, hvad tnker du p? -- sade Ida
    hviskande.

    -- Mitt tillnamn skall du sga. Bttre sent n aldrig; bttre
    frr n sednare. Fatta mod, Ida.

    -- N ja, Celia. Detta r filosofie magistern, ingenir Josef v.
    Degen. r det nu nog, obeskedlige?

    -- _Du_, Ida har fullgjort allan rttfrdighet. Icke s din
    kamrat med de svarta lockarna, herrliga gonen, rda friska
    kinderna, och lpparna sen! Ty vidare fram vill jag icke frvilla
    mig. Endast derhn, att ni mste _tala_!

    -- Jag vet sannerligen icke hvad jag skall sga, d jag mste
    tala p befallning -- svarade jag, halft frlgen, halft ond.

    -- Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabsta. Mer behfdes ej
    fr denna gng. Nu fick jag hra fven er rst, och dess klang r
    bra. Rsten r vigtigare n man i allmnhet frmodar. "Mera en
    annan gng, mamsell Wrn."

    Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till
    Ida: -- han r verkeligen besynnerlig.

    -- Ja, kra Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons
    goda tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest r han
    icke s fverdrifven.

    -- Du tycks vara srdeles intagen af honom.

    -- Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var
    emot oss: mtte upp min fars mark utan ngon ersttning, och
    gaf dessutom min far s goda rd i inrttningen af jordbruket,
    att pappa sger, det vi derigenom, i stllet fr att vi nu ro
    fattiga, kunna bli vlmende. Och fr att kunna uppkasta sdana
    rd, sparade han ingen mda, icke heller tid. Jag kan icke vara
    ond p honom, om han ock fr det nrvarande r litet "se s der."

    Ingenir v. Degen dansade vl icke, men vid slutet af den dans,
    jag dansat med Axel, infann han sig ter och sade helt obesvradt:

    -- Jag tror att denna lilla gosse fven mnar ha en roll i den
    dram, der vi bda bli hufvudpersonerna.

    Axel, som rnat g bort, hejdade sig vid dessa ord, och...
    antingen han nu frstod meningen i dem, eller blott anade
    densamma... nog af, han vnde sig om och sade helt sturskt:

    -- Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bttre
    n morbrors.

    -- Det frjdar mig, att du r ett s qvickt barn -- sade v. Degen
    och klappade Axel p axeln. Den stackars Axel blef hrigenom
    liksom afvpnad och drog sig misslynt undan.

    -- Det tycks frvna er, att Axel kallar mig morbror; saken r
    den, att jag r kttslig kusin med hans fru mor, men den ndiga
    frun tycks icke stort ltsa om en fattig stackare som jag. Hon
    anser mig skert fr en vidlyftig person och... kanske har hon
    rtt hri.

    Hrifrn fvergick han ter till andra mnen, och var stundom
    intressant, stundom nsvis. Jag visste icke, hvad ton jag
    skulle antaga med honom, och jag var i hgsta grad frlgen, ty
    smningom vndes allas blickar p oss. Sluteligen bjd han upp
    mig till kotiljongen, som nu skulle brjas, och jag kunde icke
    sga nej. D aflgsnade han sig och rkade mta sin kusin, min
    principale.

    Det var d att se, huru denna, lngt ifrn att visa sig fjr,
    inlt sig med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas
    slut kom hon till mig och sade sakta:

    -- Jag sg att min kusin talade med Celia, men jag sg fven, att
    Celia icke stort var agrerad af hans samtal.

    Hon skte derefter i ett lngt andragande urskulda ett tillstnd,
    som det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.

    Min principale r i allmnhet fordig och icke srdeles vltalig.
    S bra som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likvl
    gllde det en, som sade sig af henne vara fversedd. Jag frstod
    ej detta och frstr det knappt nnu.

    Axel hade sttt p ett litet afstnd och kanske uppfngat ett
    och annat uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrn Ida.
    D kom Axel och sade med en bedrfvad min: -- hvad sade mamma t
    Celia? Bad hon dig, att icke vara oartig emot hennes kusin? Sg,
    snlla Celia!

    Jag blef litet frlgen fr den lilla phngsna pojken, i och
    med detsamma jag brjade ana att hofrttsrdinnans tal var ett
    indirekt frsvar fr gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just
    ingenting, och han fortfor:

    -- Celia skrattar t mig, fr att jag r liten. Men om jag icke
    r hlften s gammal, som mamma eller morbror, s menar jag nd
    med Celia dubbelt mera vl n de. Hr mig Celia! Tro icke mamma,
    fr mamma har visst ngon mening under allt detta. Och tro icke
    heller magister Degen, fr han r aldrig ngon bra menniska.
    Celia, Celia, lska icke honom, tag honom icke till din man!

    -- Tokiga gosse, huru tnker du sdant?

    -- Nog ser jag, att Celia nu r ond p honom, nu d han r
    drucken. _Men sedan en gng, nr han r bra igen, s ngrar sig
    Celia, och blir alldeles fr mycket god emot honom._

    I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d.
    hofrttsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmtaren
    Josef v. Degen kom att placera mig.

    Emellertid var det mrkvrdigt att se, hvilken frndring nu i
    hast tycktes ha frsiggtt med denna menniska. Nu var han stilla,
    nstan blyg, och talade i allmnna mnen, ssom folk bruka mest.
    Dessa allmnna mnen behandlade han dock icke p allmnt vis,
    utan bifogade tidt och ofta en satir eller allusion.

    S lngt och i brjan var allting bra, men vid en tur, i hvilken
    jag hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han bde frg och
    ton och yttrade sig ungefr s: "de tro sig gra en dam p det
    hgsta frbunden genom de der upptagningarne, men tminstone r
    det en plga fr mig." Straxt derefter kom ter en kavaljer, fr
    att taga upp mig. D afbjde v. Degen detta, sgande: "urskta,
    herre, min dam har blifvit fr mycket fatiguerad, fr att denna
    gng kunna gra herrn den ran." D infll jag... var det vl
    eller illa gjordt?... jag infll: "nej, herr magister, jag
    r icke trtt." Nr jag terkom till min kavaljer, hade han
    frndrats hgst ofrmnligt; det var liksom hade alla furier
    ftt insteg i hans brst. Han andades vldsamt och tungt, hans
    gon liknade dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom
    fr att taga upp honom, d han med sakta, men djup ton talade:
    -- bort, jag vill tala med denna _donna_. Sttt och frlgen
    aflgsnade sig damen. Nu skulle det sledes hrt till saken, att
    han talat, men... han teg. Det var liksom han velat tillintetgra
    mig med sin tystnad. Hvad jag d lngtade efter, att ngon dam
    (det var en sdan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men de
    obarmhertiga kommo _icke_, de rdda dufvorna _vgade icke_ stra
    tigern, som lurade p sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan
    vi sutto bredvid hvarandra tysta, tillt han sig en nsvishet,
    som franlt mig att uppstiga frn min plats och draga mig till
    ett annat rum. Derifrn kunde jag nd se, huru han p sin plats
    satt qvar helt lugn. Och nr ngon nu kom och tog upp honom, hade
    han ingenting deremot; han tycktes skmta med damerna, hvilket
    frargade mig.

    Eter dansen skte han upp mig och sade: -- _ni_ srade mig; _jag_
    er n vrre, _ni_ mig n vrre, ehuru rttvist. r det icke en
    bild af, att vra den bli fltade i hvarandra? Jag har sagt, att
    Celia skall spela en roll i min lefnadsdram; nu sger jag: jag
    skall ha en roll i dramen af Celias lif... Fr denna gng nog!

    Han tog ngra steg och mrkte en gammal herre, som gick der ensam
    och melankolisk. Med denne inlt sig v. Degen, alldeles ssom
    han skulle glmt att jag fanns till i verlden, i ett samtal,
    som blef allt lifligare, ju lngre det led. De talade ganska
    hgt, s att jag vl kunde hra, hvad de sade. Frgan var frst
    om, huru ortt det r af landtmtare att skifta mark s, att
    landtmannen mste stlla sina grdesgrdar i spetsiga vinklar.
    Derifrn fvergingo de till frga om, huru bonden, fven utan
    landtmtarens tillhjelp, slser med grdselmnen, huru han ofta
    hugger ned en granbuske, af hvilken han icke kan f mera n _en_
    str, o.s.v... Det frargade mig, att han skulle tala s klokt
    och s lugnt.

    Bst jag stod der s, sprang Axel till mig och hviskade: --
    Celia, sta gulle, engla Celia, du glmmer ju hvad jag sade. Huru
    du drmmer, ibland ser du p golfvet, och sedan ter p _honom_!

    Nu kom p mig en rrelse, ssom om mitt hjerta velat brista. Men
    sedan klckte det i brstet p mig s ljuft. Jag knde inom mig
    ett innerligt begr att kyssa denna lilla trettonriga gosse. Han
    frefll mig ssom en engel, ssom mitt lifs goda genius.

    Vid supn satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det
    stora hstskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara
    ett af de lifvande elementerna i sllskapet. Han drack mycket,
    nstan ursinnigt, men han tycktes bli allt mera stdad, alltmera
    intresserande. S ofta jag sg p honom (ssom alla gjorde), sg
    Axel p mig och drack mig till. Engng sade Axel med underlig
    ton: Celia. D skulle jag ter velat kyssa honom, men jag tcktes
    icke.

    v. Degen var den enda, som frfogade sig bort straxt efter supn.
    Med nje hrde jag, att han skall resa bort ifrn socknen.

    Sedan dansade jag s mnga danser, som de andra. Men jag gjorde
    det utan egentligt nje.

    Jag ser, att jag nu skrifvit det lngsta stycket i mitt album.
    Halftannat ark! Och klockan? Himmel... hon r tv!


                                                    d. 2 Jan. 1849.

    I gr var det nyrsdag och man nskade godt nytt r. Det var den
    frsta nyrsdag, som fven jag sjelf nskade mig ett godt nytt
    r! Godt nytt r, Celia!

    Jag tycker icke om, att de gamla goda nyrsvisiterna brja bli
    aflagda. Finns det ngra visiter i verlden, hvilka frtjena att
    gras, s r det visst nyrsvisiterna, vid hvilka till och med
    ngra utan hjertlighet frampladdrade ord helgas af den enkla och
    skna inre tanke, af hvilken de ro ovrdiga representanter. Men
    r hjertligheten med, d hafva nyrsvisiterna ett n hgre vrde.
    Det kan visst vara bra att, d man vill _slippa_ nyrsvisiterna,
    sammanskjuta ngonting till frmn fr fromma inrttningar,
    ndlidande m.m., men det ginge ju an att _gra_ visiterna, och
    _nd_ hjelpa ndlidande m.m.

    Dessa tankar ro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag
    upptecknade dem, liksom de varit mina egna!

    Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var p grdagens
    dans. Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig
    der, alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sdant
    rykte endast fr att fra mig bakom ljuset? Blott _mig_? kan han
    ga en sdan gissningsfrmga och skarpsinnighet?

    Jag mste medge, att han i natt visade sig frn en frdelaktig
    sida. Tv danser dansade han med mig, den andra och
    _kotiljongen_. Och nr ngon nu tog upp mig, visade han sig glad
    och sade engng, liksom han alls icke erinrat sig den frra
    balen: -- det fgnar mig, att fven andra menniskor dela smak med
    mig. -- Ett sdant smicker misshagade mig ej.

    Vid supn kom jag ofrmrkt att bli indragen i ett samtal med
    fyra  fem personer. D mrkte jag, huru han, full af finhet,
    understdde mina ansprkslsa yttranden, huru han behndigt frde
    mig till det rtta igen, d jag p fruntimmers vis ville flyga
    fver till mnen, som egentligen icke hrde till saken. Ja, han
    frklarade s vl meningen af hvad jag sagt, att jag rodnade
    fver att hafva sagt ngonting s vackert, att jag kommit fram
    med s skna ider. Allt detta gjorde han med en sdan ltsad
    likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen annan mrkte
    det n... jag.

    Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han lska
    mig? Ville han godtgra, hvad han frra gngen brutit? Jag tror

    det sednare, men jag vill icke tro det frra.

    Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. Nr vi tagit
    afsked och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars
    Celia, huru gr det med dig, Celia?

    Men jag knner det s vl: _sdan som denna, r icke krlekens
    brjan_.


                                                        Augustdagen.

    I gr ter en dans, och s roligt som der, har jag icke haft. Min
    sjl blef likasom frd p vgor, som voro af en ljuf, drmlik
    natur.

    Men nr jag skulle stta mig i slden, fljde mig v. Degen ut...
    han hade fven hjelpt kappan p mig... med den strsta varsamhet
    och delikatess hjelpte han mig nu fven i slden... fllen
    stoppade han s sorgflligt in vid ftterna. _Han var van fven
    vid sdant._ Sedan tog han min hand, hviskade: -- r Celia nnu
    rdd fr mig? Jag svarade: -- har jag d varit rdd fr er?... D
    sade han ter: -- kalla mig Josef, det lter bttre!... Men jag
    svarade: -- nej, herr v. Degen, det gr jag icke... D sade han
    intet, men nr slden for af, stod han der bakp ett litet stycke
    vg, och sedan knde jag ngonting... likt en kyss, som brnde
    igenom dukarna och bahytten. Jag vnde mitt hufvud om, och sg
    honom ila bort t karaktrsbyggningen.

    Det var en lycka att min slde var den sista, och att jag med mig
    hade blott kusken, att han kunde blott finska och att han var
    enfaldig som ett spn.


                                                        Knutdagen.

    Detta r sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat
    den? Jag har ltit rycka mig bort af hndelsernas strm!

    I dag har min principale en tillstllning, visserligen ej
    tilltagen i s stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men
    likvl stor nog. Det kan vara femtio personer bjudna.

    Jag har dragit mig ifrn salongen, fr att en gng i mitt album
    kunna omtala saker, som ro rtt frska och som passerat rtt
    nyligen.

    Abelin var nog artig att dansa med mig nu, ssom frut. Men det
    plgar mig, att ndgas dansa med en man, t hvilken jag gjort
    ondt.

    Axel dansade med mig denna gng. Bland annat som han sade, minnes
    jag:

    -- Lofva mig ngonting, Celia!

    -- Ja, ja, goda Axel.

    -- Lofva mig, om jag dr frrn du, lofva mig d, du himmelska
    Celia, att grta p min graf!

    -- Ja, ja, ja, lilla Axel; om s gr, s skall jag visst grta.
    Tror Axel annat!... Men kan Axel lofva mig ngonting i stllet?

    -- ja, det kan jag visst lofva. Hvarfr icke det? Jag lofvar;
    den dag Celia blir gift med honom der, skall jag grta s, som om
    Celias lycka vore i grafven. -- -- --

    Glacen r serverad och musiken spelar upp.


                                                     En timme sednare.

    Nr jag kom in, sg jag v. Degen i samtal med min principale,
    och efter vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt.
    Jag tyckte icke om, att hennes blickar p honom i hast blifvit
    s varma. Hon kunde, tycker jag, sknka de varmaste blickarne t
    assessorn.

    -- Nr Josef (det namnet lter verkligen bttre) sg mig, kom
    han snart till mig, och ter voro vi ett par i kotiljongen. Och
    vi talade mycket ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just
    d dansen slutades, gjorde han mig en frga, som kom min blod
    att sjuda varmt och min barm att svalla hgt. Jag minns icke,
    hvilken frgan var, men... jag kunde ej svara derp. D tryckte
    han sakta min hand och hviskade. Men fast han hviskade, tyckte
    jag att denna rst, _med dess obeskrifliga frgton_, bordt hras
    fver hela verlden. Han hviskade: -- _ni lskar mig, tack, tack!_

    Ssom ett flor fll fver min sjl; allt frsvann ssom ett
    tcken fr mina gon. Nr jag vaknade, voro mnga omkring mig och
    bestnkte mina tinningar med vatten. Jag hade legat sansls i
    Josefs armar, men jag kom mig ter.

    Godt, att man lossat upp den trnga kldningen och snrlifvets
    tyranniska band. Nu fr brstet svalla desto friare; men fven nu
    arbetar det vldsamt. r krleken _sdan_?

    Hr sitter jag ensam, ensam, med den frnvarande till sllskap!
    Och jag skrifver detta i en outsglig gldje och smrta.






ANDRA BOKEN.




                                                       bo d. 16 Jan.

    Hvad mitt rum frefaller mig ovanligt. S var det icke frr.
    Mrkvrdigt nd, att allt frndrat frg, i det yttre, sedan min
    sjl frndrat frg, i det inre!

    Menniskorna fira marknad som bst. Hvar och en tror sig ha ngot
    vigtigt att utrtta. S har fven jag frr trott mig ha vid
    marknader. Nu tycker jag min nrvaro derute r mindre ndig.

    "Hr sitter jag ensam, ensam med den frnvarande till sllskap."

    Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, s mycket, att...
    jag allsicke hunne uppteckna s mycket. Ngonting mste jag vl
    nd uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.

    Josef r den sol, omkring hvilken Celias stjerna vnder sig. _Jag
    r ett blad i hans lefnads bok._

    Huru sade Josef Felixdagen?

    -- Frlt mig, Celia, grdagens ord. De voro sagda i gonblickets
    ingifvelse, utan berkning.

    Jag minnes dem icke mera -- svarade jag, men knde, huru hgt jag
    rodnade fver denna osanning.

    -- Frlt mig -- tertog Josef -- ty jag lskar er.

    -- Jag svarade intet; han sg p mig; det pkom mig ett begr att
    nrma mig honom. Vra sjlar mttes p en gng som vra lppar.

    Frlt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du
    sknkte mig i den frsta kyssen!

    Celia r stum och fattig.


                                                              d. 22.

    Josef r i staden. Hvilken gldje! Han har frordnande att skifta
    mark i nrheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.

    Vi ro nu hvad man kallar frlofvade, visserligen icke clat, men
    icke heller i hemlighet.

    Huru kunde det fven frblifva en hemlighet? Nr ngon bryr mig
    fr Josef, s kan jag ju icke dlja den gldje, jag derfver
    knner. Jag rodnar. Det r nd s roligt.

    Men det bsta af allt r nd, att fven Josef rodnar. Han
    kan rodna! Det trodde jag icke om honom frrn i gr, nr min
    principale brydde honom.

    Josef har en stor sjelfbeherrskning, men fven fr honom kunna
    stunder finnas, d knslan tar ut sin rtt. Dert r jag s
    innerligen glad. Jag finner, att han nd icke r ett altfr hgt
    vsende fr min krlek. Jag finner, att han r en menniska, som
    r tillgnglig fr menskliga knslor.

    Ja, efter det Josef rodnade, r jag icke mera alls rdd fr
    honom. Jag vgar skmta med honom, jag vgar tala med honom s
    barnsligt, som jag icke skulle vga med ngon annan. Och hvad det
    d frjdar mig, nr han sger, att jag r alldeles barnslig. Ty
    jag vet att Josef anser barnasinnet vara det hgsta.


    Men nnu ljufvare r, d han, smittad af mitt exempel, sjelf blir
    barnslig. Han hittar d p s mnga sm oskyldiga upptg, att jag
    anser det vara omjligt att med honom nnsin ha ledsamt.

    Jag vgade i gr afton en anmrkning, som lutade ditt. D sade
    han leende:

    -- Det kan vara s godt att min Celia tycker s, ty vet Celia,
    tiden rcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det r vl s
    utsedt, att vi skola bli man och hustru.

    ter rodnade jag, ty jag hade aldrig frrn nu kommit att tnka
    p det han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sdant.
    Det var liksom Josef skulle kunnat lsa i min sjl, ty han sade:

    -- Ja ja, Celia lilla; fven om dylikt mste man tala och komma
    fverens. En tr bor i mannens brst att f sin lskade till
    maka. En motsvarande tr frefinnes skert hos den lskande
    qvinnan.

    -- Tro mig min Josef; aldrig har n din Celia...

    Hrvid rodnade jag s hftigt, att alla pulsar brnde. Jag kunde
    icke fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plgsamma
    tystnaden:

    -- Du har rtt, du rena qvinna. Vr krleks frsta timmar bra
    icke vanhelgas med jordiska tankar p jordisk utkomst, gifterml
    och mera sdant. Vi vilja helt och hllet lefva i det nrvarande,
    och lemna det kommande t Gud och ett vnligt de.

    Nr han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarfre
    dessa ord, s skna de n voro, ingfvo mig en viss sorg.

    Men jag vill trsta mig. Jag har hrt att krleken icke kan vara
    utan sm sorger, barnsliga farhgor. Och om jag icke r glad i
    morgon, s skall jag vl bli det, nr Josef kommer. Hans nrvaro
    r mera trstande n alla frnuftsgrunder.

    Om Clinton skulle se mig sdan jag nu r, mnne han skulle nnnas
    skratta t mig?


                                                           d. 29 Febr.

    Huru lnge du, min kra dagbok, ftt sakna din vninna. Men hvad
    har jag haft att skrifva?

    Ja, nr Josef varit i staden, har jag varit mer n lycklig.
    Jag har kunnat lefva blott i min lycka. Och nr han varit
    frnvarande, s har jag visst saknat honom och knnt en viss
    sorg, men s mnga minnen, s mnga frhoppningar hafva gjort
    denna sorg nd s ljuf, att jag fr allt i verlden ej velat
    mista den.

    Jag har alltid varit lycklig. Dock hnde i dag, nr Josef satt
    vid min sida, att jag brjade grta. Var det fvermttet af
    sllhet, som vllade dessa trar, eller hvad var det?

    Josef vrdade sig icke om, att frga efter dessa trars orsak.
    Han blott kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphktade
    hrflta och brjade leka med mitt utslagna hr. Jag blef njd
    deraf.

    Jag har lst att krlek r det nrmaste steget till vansinne. Jag
    har tviflande skrattat dert, men troende skrattar jag icke mera.

    Blott det ville jag veta, hvarfr icke menniskan p hjden af sin
    lycka blir vansinnig.

    Jag frgade Josef derom; han svarade, att sdana fall gifvits,
    men de hafva intrffat genom kontrasten emellan grnsls olycka
    och den hgsta lycka. Och fven d ro de hgst sllsynta. Vidare
    sade han icke, utan vnde talet p annat.

    Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke ltit Celia bli
    vansinnig. Det r din nd, jag skall tacka.

    Innan jag lskade, trodde jag att man i krleken till en jordisk
    varelse glmmer bort sin Gud. Jag tror s icke mera. Nr sjlen
    blifvit frdubblad, huru skulle man d glmma att bedja och tacka
    Den, som skapat sjlarna?

    Visst r det dock sannt, att ofta under mina bner insmyger sig
    Josefs bild. Jag sker d frjaga denna bild och lser bner s
    mnga gngor, att Josef icke mer har fvermakten. Och sedan, nr
    jag r vl tillfreds med mitt samvete, somnar jag in s lugnt och
    drmmer de ljufvaste drmmar om Josef.


                                                       d. 10 Mars.

    Hvad jag befarat rrande Axel, tycks verkligen p alfvar vilja
    sl in.

    Alltsedan Josef och jag kommo uti detta mma frhllande (fy s
    pjkiga ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu r han s blek,
    s blek, som han n aldrig varit, fast han visst ej nnsin haft
    frisk frg. Hans matlust har fven frgtt ansenligen; frut t
    han med den hos alla skrofulsa barn nstan omttliga aptit. Nu
    ter han icke s mycket som flickorna ens.

    Sina lexor kan han ofta utmrkt vl, men stundom alls icke. fven
    de gngor, han tyckes kunna, hnder nd att han rkar i en ngra
    minuters sjlsfrnvaro, d han stirrar framfr sig frvirradt, ja
    nstan vildt och hemskt.

    Det hnde engng i frra veckan, medan Josef satt vid min sida
    och hll mina hnder i sina, att lilla Axel kom in. Sm flickorna
    ha ofta kommit in, nr Josef suttit bredvid mig s; det har icke
    gjort mig frlgen, jag har knappt mrkt sdant, men nu, d Axel
    kom in och sg s besynnerligt t vrt hll, d stack det mig,
    och jag sade ngonting sdant som: "hvad har Axel hr att gra?
    Axel fr g." D gick han lngsamt bort, och vid middagsbordet
    kunde jag se att han grtit.

    Hvarfre sade jag sdant t Axel? Var det derfre, att _han_ icke
    heller annars, utom lektionstimmarne, plgar vga infinna sig i
    mitt rum, eller var det fr det en obestmd aning sade mig, att
    trettonringen icke med goda gon sg vrt rendezvous?

    Det m nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa r, att jag
    snart ngrade min hftighet och helt och hllet tillskref den
    egoismen.

    Sedan dess har jag skt att vara mot Axel s god, jag nnsin
    kunnat, men han frndrar sig dock icke deraf. Jag skulle till
    och med nska, att han n en gng ville fverraska Josef och mig.
    Om han det gjorde, s nej minsann jag skulle ha lust att be honom
    g bort.

    Hvarfre fr icke en menniskas gldje fven vara alla andras
    gldje! Och t den, jag sknker min vnskap, hvarfre skall han
    icke vara belten med den -- vnskapen r ju redan s mycket --
    hvarfre fordrar han fven krlek?

    Dessa reflexioner har jag vgat med anledning af en trettonrig
    gosses personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag
    icke kan anse Axel fr barn. Ansge jag honom s, skulle vl
    aldrig i min sjl uppstiga en tro, en fvertygelse, den jag nu
    ffngt sker bekmpa... den att han lskar mig.

    Mnne en annan ung flicka i min belgenhet skulle stta sig fver
    en sdan tro? Eller om hon ock s trodde, skulle hon vl anse
    detta barns krlek med likgiltighet, kanske med frakt? Nej, hon
    skulle vara som jag, hon skulle mma fr Axel, ssom Celia gr
    det. Hon skulle slutligen lska Axel ssom jag; med vnskapens
    krlek blott, men med krlekens icke. Stackars liten Axel!

    Josef r med Axel mycket lugn och obesvrad. Han ltsar icke veta
    af gossens mhet fr mig; han ltsar fven fr mig anse sdant
    orimligt. Jag tror nd hvad jag tror. Frlt det Josef!

    Axel tl alls icke Josef. Stndigt grnar hans vackra blick,
    nr den vndes p min lskling. Ja, jag sg en gng Axel i
    tysthet knyta nfven och bita ihop tnderna. Sledes kan fven
    svartsjukan rymmas i barnets sjl. Det r besynnerligt!

    Jag har nog mycket grubblat p, huru min lilla stackars Axel bst
    kunde bli botad. Frnvaron och tiden vore vl det bsta. Men huru
    skall jag komma fram med sdant fr min principale?


                                                        d. 15 Mars.

    Jag behfde icke "komma fram med sdant fr min principale". Hon
    gjorde det sjelf.

    Jag vet icke, Celia lilla -- s talade hon -- huru du skall
    uppta ett mtligt mne, som min moderliga mhet tvingar mig att
    vidrra.

    Det klckte litet i brstet p mig, och om jag ocks behft eller
    velat det, skulle jag dock ingenting kunnat sga; hon fortfor:

    -- mnet gller min enda son, lilla Axel. S liten han r, r han
    dock  sjlens vgnar s utvecklad, som om han vore fyra r ldre.

    S vant stt hofrttsrdinnan n har, blef hon dock hr ngot
    frlgen, och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag brjade
    st som p nlar. Men min principale tertog:

    -- Till flje af denna sjlens tidiga utveckling kan Axel fven
    erfara knslor, hvilka frst borde tillhra ynglingen. Jag har
    lnge tviflat derp, men slutligen af mnga sm omstndigheter,
    som icke undg en moders ga, blifvit fvertygad. Och den vrma,
    med hvilken han alltid talar om _en viss person_, fvertygar
    mig nnu mera. Af rodnaden p dina kinder, lilla Celia, finner
    jag, att du ganska vl anar, hvartt jag syftar. Din discipel
    hller mycket fr mycket af sin guvernant... N n, det der r
    allt saker, fr hvilka Celia icke rr det ringaste, ty hvad kan
    man r fr, att man r lskvrd och gr intryck... Emedlertid
    mste denna hans knsla fr dig p ngot stt afkylas. Huru skall
    sdant tillg? Huru tycker Celia?

    Jag framstammade ngonting om frnvaro och tid.

    -- Du har rtt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel br nu ta
    slut. Jag rnar p ett par mnader skicka honom till min svger,
    majoren. Der har han sina kusiner att jollra med. Ett barns
    knslor lra vl icke vara s djupa, att de ju icke p en s
    pass lng tid mattas af. Axel skall f lra sig att glmma sin
    guvernant.

    Jag hviskade, att jag var tacksam fr en sdan anordning.

    Men vrre, berttade hofrttsrdinnan dagen derp, hade det sedan
    blifvit med Axel. Han hade frst bestmdt frklarat, att han
    allsicke ville fara, att man, fr att f honom dertill, mste
    binda honom med rep i slden. Sdan hade han varit i gr.

    Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:

    -- Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor
    skall vara hos morbrors. Vill Celia s med?

    -- Ja, jag tror att det r fr Axel ganska nyttigt.

    -- Tror Celia jag icke frstr, hvad mamma menade, nr hon sade,
    att jag hr hemma blir alldeles olycklig. Derfre, menade mamma,
    att jag hller s mycket af Celia. Men skall jag bli mindre
    olycklig, nr jag icke fr vara nra Celia?

    -- Axel kommer att glmma Celia och det r bst.

    -- Bst ja, derfre att jag aldrig kan f Celia, som r frlofvad
    med den elaka karlen, som jag icke kan tla.

    D jag ter icke kunde tla sdana ord, och troligen uttryckte
    det i minen, sade Axel:

    -- Frlt, sta, lskade Celia. Jag skall frska brja hlla af
    honom, efter Celia gr det. Men glmma Celia, det tror jag jag
    visst icke kan. Just nr jag dr, skall jag nnu minnas Celia.

    Hrvid brjade han snyfta fverljudt. Jag smittades af exemplet.
    Det mrkte Axel och sade:

    -- Du grter nd, vackra Celia; det r bra att du nd har ngot
    medlidande med Axel. Men sg, skall jag resa?

    -- Ja, visst br Axel resa.

    -- N, efter Celia vill det, s lt det d g. Dit r hela tv
    mil. Aldrig hres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit
    Celias gon... Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall frska
    glmma Celia. Ju mera jag vill glmma, desto mera minnes jag. --
    -- -- Adj nu Celia, blif bra lycklig, sta, ljufva, himmelska
    Celia.

    S strtade han ur rummet. Snart var hsten frespnd, och den
    lilla stackars gossen kom n en gng in och tog ett riktigt
    afsked, hvarvid han tycktes gra vld p sig sjelf, tminstone
    gret han icke, och sade: mvl, mamsell Vrn!

    Det r ocks sannt, att hans mor d var med i rummet. Jag kunde
    icke r fr att jag fljde Axel allt till slden, och att jag
    var obetnksam nog att stoppa in fllen vid ftterna och att n
    en gng rcka honom min hand. Fast mnga sgo p, frde han den
    till sina lppar. S for han af, den stackars lilla besynnerliga
    gossen, som hller af Celia.


                                                        d. 1 April.

    Det r i dag en skmtets och gldjens dag. Mina disciplar ha lof.
    De ha i dag fvat sig i konsten att ljuga med smak.

    Jag sitter hr och ngrar mitt underliga beteende i gr. Josef
    var i staden och naturligtvis hr hos mig.

    Genast som han intrdde, fann jag att han icke var som vanligt,
    ty efter frlofningen hade sdant n icke hndt, som nu var
    fallet. Josef hade druckit ngot.

    Han medgaf sdant och frgade mig, om jag var mycket ond
    derfver. D svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om
    jag fste mig vid sdant d och d. Ja, jag sade, att vore jag
    karl, s skulle det vl ngongng kunna hnda fven mig.

    D menade Josef, att han denna gng druckit, fr att frbereda
    mig p att han icke blefve ett dygdemnster. Jag har nyss --
    tillade Josef -- varit i sllskap med en stackare, som nyligen
    blifvit frlofvad och allsicke trs smaka p ngon starkare
    dryck, emedan han befarar, att han efter ngot det minsta dliga
    rykte kunde frlora sin kredit och f sig korgen.

    Josef framstllde denna pjkiga man i s ljliga frger,
    att om dennes kraste skulle hrt sdant, s tror jag mest
    att hon gifvit korgen t sin vn, blott fr att han under
    frlofningstiden var s pedantisk.

    Josef kunde vl till en del haft rtt och till en liten del
    ortt, men han talar s fvertygande, att jag tminstone d
    tyckte honom ha fullkomligen rtt. Visst r det ynkligt att
    under frlofningstiden stlla sig bttre n man verkligen r.
    Det r bde ynkligt och bedrgligt. Jag tror att sdana lismande
    varelser bli verkliga hustyranner, sedan de vl ftt tmmarna i
    sina hnder.

    Det r dock egenteligen icke om sdant jag br skrifva, utan om
    ngonting annat, om mitt underliga beteende.

    Josef talade efter middagsmltiden mycket med min principale,
    och hon syntes mycket belten. Jag vet icke huru det kom sig
    att Celia icke rtt tyckte om sdant. Var det blott en flyktig
    frestllning, att det kunde finnas qvinnor, hvilka komme Josef
    att glmma mig (hofrttsrdinnan borde jag vl ej frukta), eller
    var det verkligen svartsjuka?

    Medan jag lste med flickorna, grubblade jag fver denna punkt.
    Jag skte utforska mina knslor, och kom slutligen till det
    resultat, att det icke var svartsjuka, men vl en liten mn
    afund. Skert r, s tnkte jag fr mig sjelf, hofrttsrdinnan
    mycket intressantare n jag, efter Josef s gerna talar med henne
    s lnge.

    Sedan jag slutat min lektion, gick jag till frmaket. Der sg jag
    ngonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album.

    Dock, nr jag rtt tnker efter, s hller jag ju album endast
    fr att p gamla dar minnas gammalt nytt, samt fr att bedmma
    rtta arten af mina ungdomsknslor. Derfre br jag uppskrifva
    fven sdant, som icke r s roligt.

    Nr jag kom in i frmaket, satt Josef vid hofrttsrdinnans sida
    och hll hennes hnder i sina. Det var en obehaglig knsla, som
    Celia knde, och det r sannt, att jag tillbakahll den fot, som
    mnade gra ett steg.

    Sveko mig mina gon? Blef icke Josef frlgen, d jag intrdde?
    Den, som icke blef frlgen, var min principale, som smleende
    sade:

    -- S hr r det; man skall reta unga flickor till svartsjuka.
    Nu vill jag lemna herrskapet p tu man hand. Lt se, huru ni nu
    stller saken till rtta.

    Med dessa ord aflgsnade hon sig. Josef smlog och sade:

    -- Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, sm
    trtofrn, som bra aflgsnas. Vid sdana tillfllen gifver man
    sin hand till frskran om stadig vnskap.

    Snart hade Josef aflgsnat mina obeskedliga knslor. Ja, han
    tillochmed kom fram med, att han blifvit frlgen, men att denna
    frlgenhet kom deraf, att hans Celia blef frlgen.

    Huru skulle jag betvifla att Josef lskar mig. I gr p aftonen
    fann jag att han lskar mig mer n jag nnsin trott mig kunna
    lskas.

    D jag fr honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en
    flkt af den svarta sjukdom, som kallas _svartsjuka_, hvilken
    troligen hade frorsakat min dumma frlgenhet, urskuldade han
    mig p det mest vltaliga stt. Han sade, att hvilken annan ung
    flicka som helst, som varit i mitt lge och ofrmodadt kommit
    att bevista en scen sdan som emellan honom och hans kusin, hade
    visst fven blifvit litet hpen och frlgen. Och han sade, att
    mina knslor vid det tillfllet voro helt och hllet skilda
    ifrn svartsjuka; de voro ngonting helt annat, emedan hans
    Celia omjligen kunde blifva skyldig till ngonting s fult som
    svartsjuka.

    Smleende sade Josef de sista orden, och d jag knappt ville tro
    detta smicker, kysste han mig till glmska af alltsamman.

    Att lska r ljuft, men hvarfre skall en s obetydande
    omstndighet som den, att min lskling haft en annan qvinnas
    (_sin kusins!_) hnder i sina, frorsaka obehag hos Celia?

    Det kommer deraf, att Celia icke r alls himmelsk, utan alldeles
    jordisk. O, mtte jag aldrig mer erfara sdana knslor!


                                                             d. 10.

    O, hvad jag r lycklig! Vr krlek tillvexer och strkes allt mer
    och mer. Och den har inga moln.

    I dag talade Josef med mig om... Nej, jag vill anfra hans egna
    ord:

    -- lskade Celia, nu ro vi redan, tror jag, s bekanta, att vi
    kunna tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart f mig fullmakt
    p en stende befattning, hvarigenom jag kommer i tillflle att
    gifta mig. Gissar Celia, hvem som skall bli frun?

    En ljuf frvirring intog mig, men hvilken gldje. Samma
    frvirring mrktes hos Josef, som fortfor efter en paus:

    -- Ja, min celesta Celia, har du ngonting emot, att vi i hst
    arrangera ett litet brllopp? Ett helt litet, utan dans och
    srdeles stt. Du m veta, att vr vn, som r din principale,
    har frbehllit sig detta brllopp. r icke ett enkelt bst?

    -- Det som Josef vill, r det bsta. Om min bror Clinton fven
    blir en af gsterna, s r allt bra.

    Sdant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sllhet, nr
    jag anar all den lycka, som vntar mig.

    Jag gick slutligen s lngt, att jag bannade Josef fr det han
    ltsade rkna gifterml bland prosaiskt. Jag bevisade, att det
    var idel posi och alls icke prosa, nr man lskar hvarann.

    Josef var njd med mig och sade, att jag "bevisade" min
    proposition trotts s bra, som en vlbestlld studentkandidat
    bevisar sin Euclides. Jag blef d s glad, att jag tog en kyss af
    honom, ngot som jag n icke vgat gra.


                                                             d. 17.

    Jag hade nyss slutat lsningen af "_Nunnan i Gnadenzell_", denna
    bok, hvars hjeltinna r en undergifven engel, strlande som ett
    heligt ljus igenom den omgifvande orenligheten och mrkret.

    Som jag icke gr ngon hemlighet af de romaner jag lser, lrer
    hofrttsrdinnan sett boken p mitt bord. Alltnog, nr jag kl. 6
    ingick i salongen, frgade frken Dorothe af mig, hvad lektyr
    jag fr nrvarande hll p med. Jag frstod mig icke p att sga
    annat n sanningen.

    D skrattade frken med en mycket tvetydig min och sade:

    -- Det r synd att jag ej fick veta saken, d Celia nnu hll p
    med de frsta bladen. Jag skulle afrdt Celia frn en s tvetydig
    lektyr. Af hvem har Celia ftt den till lns?

    Nu var jag i tv fall i valet och qvalet. Fr det frsta tyckte
    jag det var svrt att om en bok, som hette tvetydig, sga att den
    var lnad af min egen Josef. Fr det andra visste jag ej om jag,
    infr gamla frken, skulle kalla honom med namn eller titel. Jag
    fvervann dock svl svrigheten som blygheten att kalla Josef
    vid namn.

    -- Jag har ftt den af Josef -- sade jag sledes.

    -- Ja s, af sjelfva Josef. Har han t ett vsende, som fr honom
    tyckes s dyrbart, kunnat anfrtro en roman, som hvimlar af s
    dliga exempel!

    -- Om jag minns rtt -- tillade hofrttsrdinnan -- har man der
    att gra med lttfrdiga nunnor bland den qvinnliga personalen,
    sklmar, drinkare och bedragare bland den manliga.

    -- Men -- infll jag ifrigt -- bland qvinnorna finnes der en
    Gisela, och bland mnnerna en grefve Eberhard.

    -- Det kan vara -- svarade hofrttsrdinnan -- men det minnes
    jag, att nr jag lst hlften af boken, kastade jag den i knuten.
    Jag vgade icke lsa mera. Det var altfr skarpt.

    -- Af samma orsak lste jag boken till slut, och fann mig mer n
    njd med den vackra upplsningen.

    Jag skulle dock i lngden dukat under fr dessa tvenne vltaliga
    qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick hra hvarom frga
    var. D sade han:

    -- Bland vra nyare romaner kan man sga, att mer n hlften r
    osedlig. D jag t... (hr drjde han litet vid namnet) Celia gaf
    en bok af det ldsta utlndska lsebibliotheket, skedde det i
    fvertygelse derom, att boken var _sedlig_.

    -- Sedlig, huru skall detta frklaras -- frgade frken Dorothe.

    Josef tycktes litet betnka sig, innan han svarade:

    -- Nr lasten r hljd med rosor, samt behaglig och frfrisk
    framtrder i dagen, mrker man endast det vackra omhnget och
    anar icke ormen, som ligger derunder. Jag minnes fabeln om
    rgeten och killingen. Geten beskref fr sin oerfarne son tigern
    ssom grufligen ful och vederstygglig att se. Killingen sg en
    gng ett djur, som var rtt varkert och hade behagliga rrelser.
    Ja, sjelfva gonen voro s milda, s milda. Naturligtvis nrmade
    killingen sig ett s intagande djur. Det var tigern, som den
    gngen fick sig en rtt god stek... Nutidens flesta romaner ro
    sdana slta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det rena hjertat
    och den rena knslan... Annat r, d lasten framstlles i all
    sin nakenhet, all sin verderstygglighet. D har han frlorat sin
    bsta retelse, och man knner, med hvars andas barn man har att
    gra. Just en sdan bok r nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman
    verkar fven genom kontrasten. S skra, rena och etheriska
    varelser som Gisela finner man icke i mnga bcker. Hon framgr
    genom det hela, som ett rent ackord genom den mest skrande
    disharmoni.

    Visst hviskade gamla frken ngot sdant som, att hvar menniska
    fr ha sina sigter, men nog hade Josef nd gtt segrande ur
    striden. Det skulle vl fven en annan n jag ha funnit... en
    annan, ja, som opartiskt bedmt saken.

    Alltid ser Josef tingen ur en hg synpunkt. Det r derfre,
    hofrttsrdinnan plgar sga, att han kan vnda svart i hvitt.
    Hon har icke betnkt det, att hvad som fr ett frdomsfullt
    sinne synes svart, kan fr ett frdomsfritt synas hvitt. Ordet
    frdomsfri tar jag derfre icke ironiskt, ssom min principale
    ofta brukar. Hon sger till ex. om atheister, att de ro
    frdomsfria.


                                                           d. 30.

    Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu d jag en gng till
    haft samma syn, mste jag tro, att jag alldeles icke "sett i
    syne", utan att allt var verklighet.

    Midnattstiden, natten emot sista fredag, lg jag vaken i
    min sng. Jag tnkte p tusen saker, som jag ej p lng tid
    ihgkommit. Bland annat sg jag s lifligt fr mig Anna, min
    Mallasvesi vn, utom hvars rdighet och snart sagdt manhaftighet
    den rysliga aftonen p Mallasvesi ingen Celia skulle finnas i
    lifvet. Nr jag fick den frfrliga underrttelsen om min fars
    dd i vgorna, s knorrade jag emot det, som icke derfrinnan
    lt mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam derfr;
    krlekens lycka hade ju icke d blifvit min del.

    Och ter tnkte jag p den goda, lifliga, uppriktiga Anna. S
    stygg jag varit emot henne; nnu hade jag ej besvarat hennes
    sednaste krkomna bref.

    D tyckte jag mig hra sakta steg p stora trappan utanfr mitt
    fnster. Trappan r fverbyggd och rtt bra att spatsera upp.

    Det var ett klart mnsken. Mnen lg s, att han upplyste mina
    hvita gardiner.

    Knappt hade jag hrt stegen, innan ena gardinen fick en skugga af
    en mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhra en fullvuxen,
    utan en mindre. Skuggan stod stilla.

    Det klckte i brstet p mig, men jag skte dock att samla mitt
    mod. Jag kastade p mig min nattrock och gick till fnstret,
    samt ppnade en flik af gardinen. Hvad jag nu sg, betog mig med
    hpnad, men nd... menniskan har troligen ett starkt begr att
    se sdant som hon... icke vill se... Jag trdde mitt hufvud
    emellan gardinen och fnstret.

    Hvem var det jag sg? En, som jag kanske hade bordt se med nje?
    Det var Axel. Ja, Axel.

    S snart han sg mig, ropade han med upprrd stmma:

    -- Celia, Celia, frlt Axel!

    Och s sprang han med blixtens hast bort t stora landsvgen.
    Mina tankar begynte att korsa sig, jag fll i en svindel och...
    somnade.

    Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn,

    derest icke jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.

    Inom fyra dygn har Axel tvenne gnger nattetid sprungit fyra mil,
    fr att vara nra Celia. Jag vgar icke bertta det fr ngon.
    Jag darrar af fruktan att n en gng f se denna syn, som icke r
    en syn.


                                                        d. 20 Maj.

    ter har vren kldt sig grn, dock icke fullkomligt nnu. Sm
    sm grna blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack,
    denna de sm bladens grnska, huru skn r icke den! Den innebr
    en hel framtid. Hvad naturen liknar menniskan, men... hvarfre
    skall jag tvinga fram en poetisk dra, som jag icke ger.
    Dessutom lr mnet vara nog utntt. S skulle tminstone Clinton,
    min bror, sga, han som fraktar alla poetiska utgjutelser,
    annars n inom hjertat, osagda, outredda.

    Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut
    om sommaren n om vintern. Hvad jag ndock har fr en trg
    inbillningskraft, som icke kunde under vintern frestlla mig
    huru Haunis ser ut om sommaren. Men s lr det vara med de
    flesta. Naturens istcke breder ngot af sin is fver hjertat och
    inbillningen.

    Josefs sllskap har jag ett par dagar ndgats sakna. Men jag
    trstar mig med hoppet att snart f terse honom. Dessutom har
    jag en ljuf sysselsttning i att pminna mig hans ord, hans
    blickar, hans mhet fr mig.

    Josefs rival r nu fven hr, botad, ssom hans moder tror, ifrn
    sin barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han
    tydligen mitt sllskap, d andra ro nrvarande, men dessemellan
    hnder det ngon gng, att han just sker mig. Axels beteende r
    ssom frut, s ojemnt och oroande.

    Ack nd, om ngon finge lsa mitt album, hvad den skulle tycka
    att jag r fr en egenkr, kanske dum person. Inbilla mig att
    en gosse vid den ldern vore s svag fr mig! Ja, denne ngon,
    lsaren skulle sga: "hon r icke njd med den krlek, hon vckt;
    hon inbillar sig fven ha gjort intryck p -- ett barn. Troligen
    tror hon, att hela det manliga slgtet, gubbe, man, yngling och
    gosse skall fr henne knna sympatier."

    Hvad skulle jag svara hrtill. Intet annat n hvad jag tror vara
    sanningen med Axel. Men jag skulle tillgga ngot annat, att
    gossens vrma fr mig smrtar mig djupt. Tnk om han derigenom
    blefve en oduglig varelse, en planta, knuten i vexten genom
    solens altfr varma strlar. (Solen, det r krleken, men icke
    jag).


                                                         d. 2 Juni.

    Josef r hr. Denna tanke kommer mig att glmma naturens sknhet,
    som snart r i sitt hgsta. Glmma, nej, men frst den bttre.
    Alla trd, alla buskar, alla blommor ro mina vnner mer n
    frut; de sympatisera med min krlek.

    Josef har brjat lra mig botanik, och han sger att han r njd
    med sin discipel. Jag mste medge, att jag sjelf frvnar mig

    fver mina framsteg. Man har skert mera ambition, nr lraren r
    den man lskar.

    Stundom gr Josef sig lustig p min bekostnad; det r, d jag
    uttalar de latinska namnen. Han sger att jag nog mycket bryter
    p fransyska d.

    -- N men, gode Josef -- sade jag -- jag lemnar ju inga
    bokstfver bort i slutet, jag lser icke u som y och s vidare.

    -- Men Celia har en s rolig tonvigt. Ls nu till exempel upp det
    der latinska namnet.

    Jag gjorde s och Josef utbrast skrattande:

    -- Det heter icke _Primuula Veriis_, utan _Priimula Veeris_.

    Jag brjade ocks att skratta. Att beg sdana sm misstag, och
    sedan bli rttad af Josef, r s roligt.

    Med anledning hraf gaf Josef mig fven en komplimang:

    -- Den som s gerna har ortt, har icke ett despotiskt sinne. Min
    Celia kommer aldrig att vilja fra toffeln. Dertill r Celia fr
    mycket qvinna, qvinna i ordets hga och dla mening.


                                                               d. 5.

    Jag hade nyss slutat min lektion med sm flickorna och var i
    tamburen, fr att kasta p mig "polkan" och hatten. Jag hade
    kommit fverens med Josef, att mta honom i parken.

    D inkom Axel helt andtruten och nd blekare n vanligt. Han
    tycktes vilja tala, men icke kunna det. Jag frgade, om han hade
    ngot att sga mig.

    -- Om jag har att sga? Ja, mamsell Vrn, jag har det.

    Efter sin "relegation" hade han, d han ngon gng talat till
    mig, undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Vrn. Jag skulle
    bordt bli glad derfver, men det smrtade mig. Skert hade
    titulaturen kostat honom anstrngning. Jag svarade:

    -- Hvad r det d, Axel har att sga mig?

    -- Jag ville frga Celia ngonting. Nr man hller af en
    menniska, nr man mycket hller af en menniska, r det d rtt,
    att icke bertta fr den om de faror, som kunna hota?

    -- Nej, det r ortt. Man br lta henne f veta sdant --
    svarade jag, till hlften obeslutsam, till hlften undrande,
    hvart detta skulle leda.

    -- n om man derigenom skulle bereda den afhllna varelsen stor
    sorg -- fortfor gossen med en frstulen blick.

    -- Ja, blott det lnder till verklig nytta fr den person man
    hller af, s br man icke undanhlla henne sanningen.

    -- Godt; jag har det ifrn Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag
    har att gra.

    Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag mste medge,
    att hans tal verkat dligt lynne hos mig fr hela dagen, s att
    fven Josef undrade derfver. Jag frtrodde dock icke t Josef
    Axels frga. Mn' jag gjorde ortt deri?


                                                           d. 25 Juni.

    Jag r blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har
    yrat, sett syner, som dock s nra slogo in med verkligheten.

    Hvad r dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande,
    emot den sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska.
    Jag menar den bleka hopplshetens sjukdom, medvetandet att vr
    sknaste drm varit en falsk illusjon, att tron p den lskade
    varit en... vantro.

    Ofta tnkte jag, under de f s lyckliga, mnaderna: "mnne icke
    denna lycka r fr stor fr Celia?" Men jag vgade icke lnge
    tnka en sdan tanke. Jag afbrt den och beslt att lefva i den
    nrvarande stundens lycka.

    Nu finner jag att min lycka var fr stor fr denna jorden.
    Derfre r min olycka nu strre, n fruktan nnsin kunnat
    frespegla mig den.

    Skert mtte Celias natur vara bra stark, d hon icke dukat under
    fr dets hrda slag. Vansinne hade varit bttre.

    Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din frsyn, dina
    outgrundliga vgar. Kanske har du igenom den hrda prfningen
    velat fra Celia till dig. Celia glmde under lyckans dagar s
    ofta bort dig fr... _honom_. Nu fr s icke mera ske. Gud skall
    bli Celias vn.


                                                             d. 26.

    I gr mnade jag uppteckna hvad som gjort mig s olycklig. D
    hade jag icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud brjade
    svindla.

    Dessutom tnkte jag: om jag p pappret tecknar mitt lifs sednaste
    hndelser, s r det likasom att frdubbla smrtan, att knna den
    tvenne gnger.

    Det kan vara s. Dock kan det fven ha sin trst. Mitt fattiga
    album r ju min enda frtrogna. Det br ltta sorgen att ppna
    hjertat fr en vn, vore fven vnnen stum.

    Och framdeles i en verld kan det vara mig krt att fr ngon
    deltagande vn f frtro det, som ligger mig p hjertat. Jag
    knner att jag icke hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens
    t min bror Clinton, men skriftligen kan jag frbereda denne vn.
    Derfre jag vill frska.

    Det var den ttonde Juni, p eftermiddagen. Jag hll p med Lina
    och Bina, d sm flickorna Elin syntes p grden och tycktes
    tala med Axel. Snart inkom fven Axel och berttade att han gick
    de sm flickornas rende. De hade ftt lof af sin magister,
    och ville nu rtt gerna g att duscha i sllskap med mina sm
    flickor. Jag gaf d efter och menade, att de kunde komplettera
    sin timme sednare. Sm flickorna blefvo naturligtvis mycket glada.

    D jag efter vanligheten ville flja med, sade lilla Hilda Elin:

    -- h, icke behfver mabonne besvra sig att komma med oss. Jag
    r ju ren tretton r och duschen r allsicke farlig.

    Jag blef liksom litet flat fver denna Hildas artighet, som nog
    mycket hade tycke af oartighet. Jag insg att barnen helst ville
    vara fr sig, och jag beslt att icke "besvra" dem med min
    guvernants-person.

    Sedan flickorna bortgtt, blef Axel gldande rd fver hela
    ansigtet, och han sade:

    -- Celia m veta, att det r min merit att Celia icke gick med
    till duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag
    icke hos "mabonne" talat godt fr dem.

    -- Och hvad vann Axel p det, om jag fr frga?

    -- Det att jag nu fr r om Celia ensam -- svarade Axel med en
    ovanligt stolt min och hllning.

    -- Det der lter bra besynnerligt, vet Axel. Tnk om Celia icke
    skulle lta s der r om sig?

    Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga gonen
    kastade han p mig.

    -- Har den stackars lilla Axel allsintet vrde fr Celia?

    -- ja, mycket. Stter Axel sdant i frga?

    -- Minns Celia, hvad jag fr ngra dagar sedan talade om faror,
    som kunna hota. n om dessa faror voro Celias?

    -- Hvilka, hvilka? sg Axel.

    -- Om jag sptt sannt, skall Celia d hata mig?

    -- I himlens namn, gosse, sg ut!

    -- Det kan icke sgas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill
    Celia erfara det? Fr jag p en liten stund r om Celia? Lofvar
    Celia lyda mig?

    -- Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?

    -- Flj mig. Var icke rdd fr den lilla gossen till vgvisare.


    Han tog mig i handen och jag fljde mekaniskt. Jag knde huru
    Axels hand darrade. Vi kommo till ndan af parken, der en tjock,
    vild skog vidtog. Axel sade numera ingenting. Vgen upphrde. Vi
    voro i skogen. Jag frgade, hvart han ville fra mig.

    -- Var tyst och stilla -- svarade gossen -- flj blott mig.

    Och sedan vi nnu ngra minuter gtt den obanade stigen, sade
    Axel med en sakta rst, men hvars hemskhet nnu griper mig:

    -- Sakta Celia, g sakta. Snart ro vi framme. Nr jag lgger
    fingret p munnen, s skall Celia blott... hra.

    En outsglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vgvisare,
    tills han stannade och lade fingret p munnen. Vi voro vid en
    naturlig jordvall, som dolde utsigten framt.

    Jag vill ej ens t pappret anfrtro det samtal, jag hr
    bevittnade; blott de sista orden m hr st qvar, ssom den
    svarta ruinen tyder den plats, der elden hrjat.

    De lydde: -- Ja ja, du r alldeles som de onda englarne. Du r
    frfrisk, du hittar p utvgar, du r icke _dum_, du! Ack om
    Celia sjelf vore hr och hrde p hvart enda ord ur din mun...
    Men tyst, jag har en trst. Du r en djefvul. Huru kan hon, som
    r en engel, bli lycklig med dig, som r en djefvul. Celia skall
    bli olycklig, det r min trst. Ja, jag vill underhjelpa er
    frening.

    En hopplshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget,
    som trffade mig, varit lindrigare, d tror jag visst, att jag
    fallit sansls ned. Slaget var fr hrdt. Jag dnade icke.

    Under hofrttsrdinnans sista ord knde jag ett begr att trda
    fram fr deras syn. En motvgande afsky hll mig tillbaka. Jag
    stod orrlig som en bildstod.

    Snart hrde jag steg, som aflgsnade sig; de hrdes icke mer. D
    sg jag mig om efter Axel. Han satt p ett litet afstnd ifrn
    mig. Sin nsduk hade han bundit kring ronen... af grannlagenhet,
    fr att icke jemte mig hra deras hviskningar. Jag gick till
    honom och upplste dukens knut. D sade han grtande!

    -- Nu hatar skert Celia mig vrre n dden?

    -- Nej, Axel. Jag vill grta tillsammans med dig. Du r min
    skyddsengel. Kom Axel, jag vill stdja mig emot din arm; du skall
    fra mig till ditt hem, som snart icke r... Celias.

    Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart
    lg jag utan medvetande och i feberyrsel.

              *       *       *       *       *

    Sm flickorna berttade mig, att jag i yrseln talat obegripliga
    saker, som... ingen kunde begripa. En gng, nr hofrttsrdinnan
    kom till min sng, hade jag sagt: -- g bort frn mig; du vill
    skert frgifta mig, elaka qvinna. -- Och s ofta hon frnyade
    frsket att pyssla om mig, hade jag alltid haft ngot elakt ord
    tillhands. Slutligen fverlt hon vrden om mig t gamla frken.


                                                           d. 27.

    I dag har jag utrttat ett och annat fr min nrvarande
    belgenhet nyttigt och ndvndigt. Jag har skrifvit afskedsbref
    till Josef. Jag sade honom ppna sanningen, att jag af en
    hndelse kommit att hra hans enskilda samtal, d. 8 Juni, med
    hofrttsrdinnan, och d jag nu knde hans sigter om ett och
    annat i verlden, fvensom hans beteende i enlighet dermed, s
    frstod han vl fven sjelf, att jag icke ville frena mig
    med honom. Frfrigt nedskref jag inga onyttiga frebrelser;
    jag nskade honom blott en annan lskarinna, som mera kunde
    sympatisera med honom.

    Vidare hade jag med frken Dorothe en hemlig underhandling,
    deri jag frtrodde henne, att vissa hndelser timat, hvilkas
    oundvikliga fljd var, att jag mste lemna min kondition om par
    dagar. Jag bad henne underrtta hofrttsrdinnan derom.

    Den gamla frken blef hraf icke s frvnad, som jag hade trott.
    Hon suckade och sg p mig medlidsamt, liksom hon skulle anat
    orsaken till min begran. Frken Dorothe har icke s liten
    observationsfrmga; det kan verkligen hnda att hon genomskdat
    sin syster.

    Hon lofvade att fr hofrttsrdinnan yppa mitt beslut.


                                                             d. 30.

    Jag har emottagit Josefs svar upp mitt bref. Med hvilka andra
    knslor ppnade jag detta bref, det sista, n alla de frra.
    Huru hastigt var icke sigillet brutit p de frra brefven, huru
    lngsamt och drjande nu!

    Hvilken skillnad fven p den nuvarande Josef och den frra! Den
    frra vrdig mina mmaste knslor, den nuvarande ovrdig dem
    alla, en menniska, som stter sig fver allt hvad samvetet anser
    rtt och heligt, "en ond engel -- sade ju hofrttsrdinnan --
    hvars frtjenst r att hitta p utvgar och att icke vara _dum_".
    Huru beklagansvrd r icke menniskan, d hon mste medge, att
    hennes hjerta farit vilse i dess val, att krleken gjort henne
    blind!

    Redan har jag brnnt upp alla hans bref, alla utom detta sista,
    det enda i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet r kort;
    det m f plats i mitt album.

        Celia!

        Af den fasta ton, som rder i ert bref, finner jag att ert
        beslut r fast och oryggligt. Derfre vill jag icke genom ngot
        vanmktigt frsk att kullkasta detta beslut falla er besvrlig
        -- -- allt emellan Celia och mig r nu frbi. Jag ville ingripa
        i dets rttigheter; dess dom har trffat mig. Tnk om mig hvad
        ni vill... jag skall icke klaga. Skert r att jag om Celia skall
        tnka det bsta. Ni r en engel, den hvarken jag eller ngon man
        r vrdig. Farvl, farvl! Glm

                                                         _Josef_.

    Detta bref, s bevekande det n r skrifvet, har icke kostat mig
    en enda tr. Deraf finner jag, att jag skall glmma honom. Jag
    behfver icke ens bjuda till; det skall g af sig sjelf.


                                                      d. 1 Juli.

    I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmtt emellan min
    principale och mig. Srdeles njd borde hon varit att bli af
    med mig. Till mitt behriga arfvode hade hon lagt skjutspengar,
    tillrckliga nog fast fr fyra hstar till min destinationsort.
    Jag anade att hon skulle gifva mig frmycket, hvarfre jag helt
    prosaiskt rknade pengarna, grande dervid en anmrkning. "Taga
    r denna gng detsamma som gifva" menade hofrttsrdinnan. Kanske
    att jag denna gng menade detsamma, ty jag anmrkte ingenting
    vidare. Var Celia denna gng frmycket eller fr litet grannlaga?

    Mindre kallt och afmtt var afskedet emellan gamla frken och
    mig. Hon tackade mig fr de mnga glada stunder jag sknkt henne,
    och tryckte varmt min hand.

    Svrt var afskedet ifrn de sm flickorna. De sade, att de icke
    alls kunde tro det var mitt alfvar att resa, frgade om de
    gjort mig ngot emot, om de hade altfr dligt hufvud, och mera
    sdant, som framlockade trar ur mina gon. Stackars oskyldiga
    barn! Jag tyckte mig i deras gon hafva bordt taga mig ut lik
    en brottsling. De hngde och klttrade vid mina knn, och ville
    alldeles icke slppa mig. Slutligen, sedan jag flere gngor kysst
    dem, lyckades jag gra mig ls. Jag frgade dem efter Axel. Bina
    svarade:

    -- Axel har varit klok, han. Axel visste huru svrt det r att
    ta afsked af mabonne. En sdan mabonne f vi aldrig, 'ke det
    sannt, Lina? Men Axel var klok, han. Axel rymde, fr att slippa
    ta afsked af dig, mabonne.

    Just d jag tog i lset, fr att komma ur tamburen, knde min
    venstra hand en spasmodisk handtryckning. Jag vnde mig om och
    sg... hofrttsrdinnan badande i trar.

    Hndelsen ville att de sm flickorna stodo och pysslade med
    schsen. Den gamla frken hll p med att taga fram t mig det
    redan frut arrangerade reskostknytet. Vi voro sledes ensamma.
    Hofrttsrdinnan sade snyftande.

    -- Gud vare med dig, goda oskyldiga barn!

    En besynnerlig rrelse intog mig. Jag kysste hennes hnder
    alldeles ssom en, den der beder om frltelse. Hofrttsrdinnan
    tycktes vilja sga ngonting, i det hon spasmodiskt drog sina
    hnder tillbaka, men i detsamma inkom gamla frken, och hela
    scenen blef blott ett intermezzo.

    Nstan utan medvetande kom jag i schsen, och det bar af. Sm
    flickorna sutto ett lngt stycke vg p fotmanteln, men de kunde
    tala lika litet som jag, emedan vi greto s mycket. Slutligen,
    sedan de fljt mig nda till randen af en stor skog, bad jag dem
    icke besvra sig lngre, emedan man skert redan saknade dem i
    hemmet. Hsten stannade.

    -- Kom Bina -- sade Lina i det hon hoppade ner -- efter Celia
    ber. Det blir heller icke bttre, fast vi flja. Vi grta nd.

    De sm krpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt
    ned och sprungo allt hvad de kunde.

    Jag upprepar det n en gng: det r dock hrdt, att s der msta
    lemna varelser, af hvilka man r s afhllen och dem man hller
    s mycket af tillbaka, att lemna dem nstan ssom en brottsling,
    utan att fr dem med ett ord, eller ens med den ringaste
    hntydning kunna frklara _hvarfre_.

    kdonet rullade ter af med stark fart. Men snart kom en lng
    backe, der farten fick svalna af, der hsten fick samla nya
    krafter, och jag ska samla nya tankar.

    Samma vg hade jag kommit ret frut. Ack, hvad jag d ansg
    mig olycklig, och nd var min strsta olycka blott den att bli
    guvernant. Nu r jag icke det mer, och likvl r jag mngdubbelt
    olyckligare nu n d. Jag har frlorat tron p menniskohjertats
    renhet. Hvad jag i fjol var barnslig!

    Just som schsen hunnit hjden af backen, och hsten rnade brja
    nyo springa, hll skjutskarlen tmmarna inne, emedan han sg en
    mensklig varelse, som tycktes ha ngonting att sga. Jag slog upp
    gonen och sg Axel. Han hoppade upp p trampen. Han sade:

    -- Jag var redan rdd att sm flickorna skulle flja Celia n
    lngre. Jag skulle d ftt lof att springa i skogen, i jemnbredd
    med hsten, nnu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det,
    och aldrig ftt tala med Celia mer. r Celia ond p mig, fr det
    jag stulit mig till, att nnu en gng f vara med Celia ensam?

    -- Nej, goda Axel; det kostade mycket p mig, att ej f taga
    afsked af dig.

    -- Nu r Celia god; det r frsta gngen som Celia r s. Frut,
    nr ngonting sdant hndt, har Celia alltid varit missnjd.

    -- Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat
    annorlunda. Jag har ndgats visa mig liksom rdd fr Axel.

    -- Ack, hvad Celia nu r god! Celia har d verkligen icke varit
    rdd fr mig?

    -- Endast en liten tid.

    -- Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den
    tiden upphrde samma dag som... Celia blef... sjuk.

    -- Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derfre r jag af hjertat
    glad, att den nu r frbi. Jag tackar dig Axel.

    -- Ack, vet Celia, huru mycket jag tnkte, huru mycket jag
    vakade, alltsen den frsta gng, d jag hrde... ngonting.
    Jag tnkte: r det rtt eller ortt att sga t Celia sdant?
    Slutligen frgade jag Celia om "faror som hota". Celia gaf mig
    lof till att... gra Celia... olycklig.

    Jag tnkte fr mig sjelf: en lycka, som r kpt genom inbillning
     en sida och bedrgeri  en annan, r nd vrre n en olycka,
    som uppkommit genom sanningens visshet och bedrgeriets
    afsljande. Jag sade blott:

    -- Jag var n mer olycklig n jag nu r det. Tro det Axel!

    -- Celia har vackra och goda ord fr mig. Men emellertid var det
    jag, som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den
    tid, d Celia trodde sig ha varit s lycklig. Och det r jag, som
    gjort att Celia r olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom
    Axel!

    Dessa ord sade han halfgrtande, men tertog sedan med en
    sjlfull ton, hvarvid hans skna gon lyste:

    -- Ack, om jag ngongng kunde godtgra det onda jag gjort den
    Celia, som jag hller af framfr alla andra menniskor i verlden,
    framfr lekkamrater och syskon, framfr min... _egen mor_!

    -- Det behfver icke godtgras, d det onda var godt.

    -- Ack nd, att jag skall vara s liten, s barnslig! Vore jag
    stor och rik och mktig, jag skulle bli Celias riddare; jag
    skulle besvrja alla de faror, som _kunna_ hota, afvrja alla de
    faror, som verkligen _hota_. Celia smler. N kanske vore det
    gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? Jag skall efter en liten
    tid, en ganska liten tid, ett r eller s, bli student. Jag mste
    rtt snart bli student. Det skall bli annat. En student r i vra
    tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall bli student
    fr Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!

    Han sg p mig, liksom han vntat ngot svar. Men d jag icke
    svarade... jag kunde heller icke svara... sade Axel:

    -- Du tror kanske icke p hvad jag sger. Tror Celia icke, att
    jag fr Celias skull vore frdig till allt... Nej Celia, du mste
    tro mig. Gif mig ett bevis p att du tror mig. Ack, vet Celia,
    jag hade ngonting att sga, ngonting att begra.

    -- S sg det ut, snlla Axel. Om mjligt r, skall jag bifalla
    din bn. Axel skakar p hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.

    -- Ack vet Celia -- hviskade Axel -- jag drmde denna sista natt,
    att... du kysste mig. Kan drmmen f bli sanning?

    Jag rodnade infr den fjortonriga gossen, och sannerligen, jag
    skulle ha afslagit hans djerfva bn, derest jag icke i hast ftt
    en id. Huru ofta hade icke under ett halft rs tid mina lppar
    vidrrt ovrdiga lppar. Kunde det d vara ett brott, om jag en
    gng, blott en enda gng kysste den trogna, dla och rena Axel?

    Blygt sg han p mig, och d han i mina blickar fann gensvar,
    vgade han sig hgre upp och tog af mig den kyss jag... s gerna
    gaf. Sedan tryckte han min hand och sade:

    -- Farvl, engel Celia! Vore jag hr lngre, skulle jag frgs
    af sllhet. Men jag vill lefva fr Celia. Gud skall lta oss se
    hvarandra ter. Farvl!

    S sagdt, hoppade han ner och gick t hemmet. Jag sg efter
    honom. Jag vntade, att han n en gng skulle se sig tillbaka. S
    skedde ej. Han frsvann vid vgens krkning.

    Skjutskarlen sg undrande p mig. Jag vinkade att han skulle kra.


                                                         d. 4 Juli.

    Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare r jag icke mer,
    det frra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak fver
    hufvudet; deras vnskap har lindrat min olycka.

    Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid
    Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.

    Jag har i halfklara ordalag frklarat fr Anna orsaken, hvarfre
    jag s snpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har
    tyckts frst en halfqvden visa; tminstone har hon icke gjort
    mig ngra frgor. Jag bad Anna, att p n lngre afstnd antyda
    sanningen fr hennes frldrar. Detta tyckes Anna gjort med all
    grannlagenhet; s mycket kan jag frst af frldrarnas hjertliga
    och innerliga beteende emot mig.

    Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till
    Mainola blott fr s lnge, som behfdes att skaffa mig en ny
    kondition. D sade han:

    -- Kondition, nej! Jag har mycket ngrat mig, att jag i fjol lt
    mamsell Vrn lemna oss. Icke ro vi mycket rika, men icke inser
    jag, hvarfre vi ej kunna orka med ngra barn till. Lt mig
    hdanefter kalla dig: Celia, mitt barn.

    Han kysste mig p pannan och fortfor:

    -- P det du icke m anse dig fr en onyttig medlem i vrt lilla
    samhlle, har hndelsen fogat fljande. Min ungdomsvn, lnsman
    Sabell har, mhnda genom ngon liten oordentlighet, frlorat sin
    syssla. Han har tre barn, tv flickor och en gosse. Den ldsta
    af dem, Emma, har jag frbehllit fr min del. Hon r tolf r.
    Det torde vara ondigt att bibringa henne utlndska sprk. Endast
    litet historia och geografi samt rkna. Det der r vl Celia s
    god och lr henne. Ngra strnga lsetimmar behfva icke komma i
    frga. Gr det liksom fr ditt njes skull. Annas sak skall bli
    att instruera lilla Emma i sdant, som rrer hushllet... Fr
    resten skall du, min Celia, bli mig ssom sagdt ett eget barn.
    Frstr du mig, och vill du g in p mitt frslag?

    Jag var s rrd, att jag icke med ord kunde uttrycka min
    tacksamhet, men kaptenen kysste mig n en gng p pannan. Han tog
    min tystnad fr hvad den var. Den som tiger, han jakar.

    Sedan, fr att surprenera s mig som Anna, hvilken hade inkommit
    i detsamma, ppnade han sin kammardrr och framdrog derifrn
    en blyg och frsagd flicka. Det var den ifrgavarande Emma, en
    rosenrd, ntt flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag
    naturligtvis likas.

    ter har sledes fr mig uppblomstrat en lycka. Hr bland
    dessa goda menniskor skall jag terf tron p det vackra i
    menniskohjertat.

    Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro p Mallasvesi. Dertill ha
    vi lof, dock icke... utom viken.


                                                           d. 15.

    Min lilla Emma r lraktig, s att det r rtt roligt att
    informera henne. Derigenom att hennes lsetimmar icke ro s
    strngt markerade, r jag rdd att hon snarare lser fr mycket
    n fr litet. Under mellanstunderna fverhopar hon mig med frgor
    om ett och annat i naturen, hvilka jag, skam till sgandes, ofta
    icke kan besvara. Derjemte har hon anlag fr en grundlighet, som
    bland flickor icke r srdeles vanlig.

    En gng, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket
    fundersam. Jag frgade, p hvad hon grubblade.

    Jo, vet Celia -- sade hon (ordet mabonne skulle s mycket mindre
    passa, som vi nstan sagdt ro systrar) -- jag funderar p, huru
    jorden nd kan vara rund. Nr jag frst lste det, tyckte jag
    att det var s ltt att frst, och s naturligt, men nu frst
    eftert tycker jag, att det dock r bra konstigt.

    Jag anmrkte d, att af alla kroppar r klotet den enklaste, s
    vida det fverallt r lika till sin yta. Tillika anfrde jag den
    vanlige sanningen, att till och med hga berg p ett s stort
    klot som jorden icke knnas mer n sandkorn p ett vanligt litet
    klot.

    -- Ja, nog frstr jag det alltid -- svarade den lilla
    tviflerskan -- men visst r en pannkaka ocks bra enkel. Jag
    tycker jorden just kunde vara som en pannkaka. Och vet Celia,
    hvarfre jag tycker s. Jo se, fr det frsta: man talar om att
    resa till verldens slut. Vore nu jorden som en pannkaka, s kunde
    den ha ett slut, som sku' sga halt. Det vore roligt att f se
    detta slut.

    Jag frklarade d, s godt jag kunde, att jordens slut r p
    hvarenda punkt p dess yta _t det bla till_, och att man kunde
    frestlla sig resa ifrn jordens medelpunkt t ytan till, fr
    att ha det njet att se jordens slut.

    -- N n, jag skall fundera p saken, kanske r det s. Men fr
    det andra: om nu jorden r ett klot, s finns det vl en fre
    hlft och en undre. Redan det r underligt, huru de menniskor,
    som finnas p sidorna af klotet kunna st der och hllas. Men
    nnu underligare r att de, som ro under klotet, kunna g och
    st med ftterna uppt och hufvudet nert, ty p hufvudet lra
    de vl nd icke st och g. De likna ju flugor, som kunna g p
    vggen och under taket.

    Jag brjade nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen
    del af jorden kunde anses st ofvanom den andra. Vidare, att om
    s vore, skulle vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanp, om
    natten vara underom klotet.

    Kaptenen, som afhrt diskussionen med mycken uppmrksamhet, och
    ville komplettera min frklaring, infll smleende:

    -- Alla lefvande varelser, hvilka ro skapade med ftter, ro s
    skapade, att de skola g p dessa ftter. Ftterna skola vara
    nrmast jorden. Att menniskan icke faller bort frn jorden,
    verkas af jordens dragningskraft. Som jorden ter r en i rymden
    fritt svfvande kula, som stndigt vnder sig kring sin axel, s
    kan intet upp eller ner komma i frga. Om du, lilla Emma, kastar
    den der bollen i luften, s vet du sannerligen icke hvilken sida,
    som r den fra eller den undra.

    Den lilla funderade ter ngra gonblick, innan hon invnde:

    -- Pappa sade, att ftterna skola vara nrmast jorden. Men
    flugorna, nr de g under taket, hafva sina ftter alldeles ifrn
    jorden, och kroppen nrmast.

    Kaptenen hviskade mig i rat, att hans frklaring verkligen var
    litet haltande. Jag skulle icke varit i stnd att svara p Emmas
    invndning, och jag rodnade...  kaptenens vgnar, ty jag trodde,
    att icke heller han var i stnd att lsa frgan. Men jag bedrog
    mig.

    -- Det der kommer af tvenne orsaker. Fr det frsta har fven
    taket, liksom alla kroppar sin dragningskraft fr sig, som
    i ngon mn upphfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna
    dragningskraft r miljoner gnger mindre n jordens, kan dess
    verkan dock vara stor nog p mycket ltta freml, som befinna
    sig mycket nra eller invid. Nu r det vl ocks sannt, att till
    exempel en fjder, ett dammkorn vanligen faller till golfvet; det
    kommer deraf, att de icke hafva fri rrelsekraft och sledes lyda
    jordens fvervgande dragning. Det ltta kreaturet flugan deremot
    har rrelsekraft, och i ngon mn vilja; d flugan spatserar
    under taket, r det skert, att hon fven ngot anstrnger sig,
    fr att hllas der; detta skulle dock icke lyckas, om icke fven
    taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma nu
    sga, hvarfre flugan kan spatsera under taket?

    -- Ja, fr att flugan r s ltt, fr att taket drar till sig,
    fr att flugan har starka ben, och fr att flugan _vill_ spatsera
    under taket.

    Kaptenen skrattade rtt godt, af nje fver Emmas naiva
    uppfattning. Det kan nog hnda, att hans frklaring icke s
    alldeles var byggd p vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var
    vunnen. Emma trodde p honom, frstod p sitt stt saken och var
    njd.


                                                            d. 20.

    Jag har afsmak fr att vidare skrifva i detta album. Hvad skola
    de fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att gra
    med de skakande, jag hr upptecknat. Hvarenda gng jag ppnar
    denna portflj, vakna hos mig hemska minnen. Hvarfre skall jag
    d s ofta ppna den!

    Jag skall brja hlla ett annat album, hvilket jag vill kalla
    mitt Mallasvesi album, eller _fridens bok_.

    Hrifrn skall jag blott gra undantag, d ngot srdeles
    gladt eller srdeles sorgligt intrffar, eller ock, d jag har
    ngonting att skrifva om personer, hvilka spelat en vigtig roll i
    detta fregende _orons_ album.






TREDJE BOKEN.




                                                   d. 2 Febr. 1850.

    Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlta
    att uppteckna i _orons_ album. Hofrttsrdinnan Segerskjld r
    frelyst med landtmtaren v. Degen.

    Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians  hennes sida.
    Det kommer deraf, att man icke lst Celias svarta album. Skulle
    man det gjort, ansge man troligen partiet temligen egalt.

    Af de knslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till
    min gldje, att Josef verkligen r bannlyst frn mitt hjerta.
    Visserligen blef jag litet hpen, mnga minnen stormade p mig;
    men bland dessa knslor fanns dock ingen, som hade ens tycke
    af krlekens oro, af svartsjuka eller ngot annat sdant. Nej
    tvertom, de knslor, den nrvarande stunden sknkte mig, hade
    snarare tycke af _gldje_. Josef har skt tvtta bort en del af
    sin flck och -- han har hgtidligen afsagt sig mig fr lifvet.

    Skall jag  ngons vgnar knna smrta, s r det  Axels. Mnne
    han igenom sin moders gifterml kommer i ngon falsk stllning?
    Jag hoppas annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels de p det
    vackraste stt.

    Ack, om den gossen p ett par timmar vore hr, att jag finge visa
    honom fr Anna. Anna skulle skert vara njd med Axel.

    Anna synes komma frn sin spatserfrd. Bort, mitt album!


                                                  d. 17 Juni 1850.

    Ack, s jag r glad! Nyss sg jag tvenne personer g arm i arm.
    Jag hller s mycket af dem begge.

    Huru ofta Anna, nstan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig
    varit kr! Jag har trott derp, ty Anna ljuger aldrig. Anna har
    mest bott hr i ensligheten p landsbygden; vckelse till krlek
    har felats henne.

    Anna har varit liksom ledsen p sig sjelf, fr det hon icke
    erfarit denna ljufva plga.

    -- Skert r jag en s opoetisk varelse, att jag aldrig kan brja
    lska -- sade hon en gng, halft grtande, halft skrattande.

    D sade jag, att poesin icke ligger i krleken egentligen --
    ty denna kan vara falsk -- utan fastmer i den sanna krlekens
    mjlighet. Jag drog p den strng, att blott _den rtta_ kommer,
    s skall Anna nog lra sig lska.

    -- Den rtte kommer vl aldrig -- sade Anna -- redan r jag tjugu
    r, och om jag r ngot vacker, s brjar vl den fgringen redan
    taga af. Fr hvarje dag blir det vl svrare att lska mig.

    Hrvid gjorde jag en liten syftning p min egen sorgliga historia
    och menade, att det kan vara en lycka att slippa krleken.

    -- N ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om
    att vara lskad. Men visst skulle jag sjelf vilja lska. Ja, jag
    skulle vilja tycka om ngon. Jag ville frska, hurudan krleken
    r. Det r ju att knappt vara en flicka, d man r tjugu r och
    n aldrig tyckt om ngon.

    Jag mnade sga Anna, att hon hruti talat temligen originelt,
    men oqvinnligt. "Det r just lngtan, behofvet att vara lskad,
    som hos qvinnan verkar behofvet att lska", hade jag nyligen
    lst hos Bulwer. Jag mnade just anvnda denna sanning, fr
    att vederlgga Anna, d bullret af ett kdon hrdes. En schs
    stannade, och ner hoppar ingen annan n... min bror Clinton.

    Jag mste sga, att jag bleknade af gldje. Anna  sin sida
    bleknade fven, troligen af andra knslor. Det var fven
    verkligen besynnerligt, i afseende  Anna, att Clinton skulle
    intrffa just nu.

    Det nstan frargade mig, att Clinton skulle se p Anna mer n p
    mig.

    -- Det r min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna
    sin syster.

    -- Ja, vet du, Celia lilla -- sade Clinton, i det han kysste
    mig -- jag blef s hpen, nr jag sg mamsell Degerberg, den du
    beskrifvit rd som en ros, nu blek som en lilja.

    -- Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, s skulle
    du icke undra s mycket fver Annas blekhet. Ser du, nu r hon
    ter rd som en ros.

    -- Det anar mig, att jag ngongng fr veta hvad frgan gllde.
    Till dess skall jag tygla min nyfikenhet.

              *       *       *       *       *

    Det r ngonting hgst angenmt och frjdande fr sjlen, att
    vara vittne till gryningen af en krlek emellan tvenne personer,

    dem man bda hller mycket af, och dem man i sjlens hemlighet
    nskar se som ett par.

    Allt ifrn frsta stunden, och mhnda till flje af Clintons
    ofrmodade ankomst, hvilken, till flje af vrt just d afbrutna
    samtal, kunde glla fr ett lyckligt frebud, tnkte jag i
    stillhet, huru trefligt det vore, om det unga herrskapet, Clinton
    och Anna, skulle brja hlla af hvarann... s der mycket.

    Jag frgade den frsta aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna.

    -- Skulle jag icke tycka om henne. En sdan flicka r fr mig
    ngonting nytt. Hon tillhr icke dessa frbildade, skna sjlar,
    som man i sdan mngd trffar i de strre stderna, varelser,
    hos hvilka en falsk fantasi tagit vlde fver tanke och knsla.
    Anna r visst icke, hvad man kallar en bildad flicka; fven
    kan det hnda, att hennes fantasis vingar icke bra srdeles
    hgt. Men bttre r tillochmed brist p fantasi, n dess skefva
    riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik ersttning
    i qvinnans bsta egenskaper, godhet och mhet. Hon tyckes mig
    tillhra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan sknka en eldig
    och passionerad krlek, men dem man nd kan s hjertligen hlla
    af. Med ett ord, jag tror att den man, som fr Anna till maka,
    blir en bland de lyckligaste... kta mn.

    S jag tyckte om Clinton fr denna uppfattning af Anna. Just s
    har jag tnkt mig henne. Jag tnkte: "kanske du, min bror, just
    blir den lycklige". Men jag sade intet. Jag ville icke skrmma
    bort den lilla blinda guden, ifall han var i farvattnet.

    Dagen derp var jag nog ogrannlaga att frga Anna, hvad hon
    tyckte om min bror. Anna blef frlgen, rodnade och knpplade p
    fransarne af sin sjal. Med en viss anstrngning svarade hon:

    -- h, nog r han hygglig.

    -- r han sdan som du frestllt dig honom?

    -- Ja, nej... _Din_ bror har jag alltid frestllt mig ssom...
    hygglig. Men nog r han annorlunda nd, n min frestllning
    fattade honom.

    -- r han fver eller under den? -- fortfor jag obarmhertigt.

    -- Nog r han p stt och vis fver min frestllning, men nog
    r han mycket styggare n jag trodde. Han stter mig s ofta i
    frlgenhet... Ack nd, sdant jag slabbrar fr dig, Celia, men
    hvarfre skall du... plga mig med sdana frgor.

    Det att Anna ansg Clinton fr stygg, kunde ter anses fr
    ett lyckligt tecken. S pass mycket visste jag af erfarenhet.
    Emellertid beslt jag att icke vidare plga Anna med frgor eller
    anspelningar, utan lta saken i all stillhet ha sin gng. Ville
    det bli krlek af, s finge det.

    Ngra dagar till hade frflutit, d jag hos Anna mrkte de
    sm symptomer, som antyda krlekens tillvaro. D Clinton var
    nrvarande, sg hon p honom litet oftare n ndigt var, och
    nd litet mera frstulet n man brukar. Annas gon voro fven
    vid sdana tillfllen mycket vackrare n eljest; de gde en god
    portion af vrma och... trnad. Besvarade Clinton blicken, s
    snkte den lilla Anna hastigt ned gonen, och rodnade stundom
    dervid.

    Var Clinton ter frnvarande, s hnde sig att Anna ofta medvetet
    suckade. Vid sina husliga groml var hon mkta tankspridd,
    och begick mnga oskickligheter, hvilka drogo henne bannor af
    kaptenskan.

    -- Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig t -- sade
    kaptenskan till sin man -- hon hllde gggulorna i kaffepannan
    och kaffemttet i steken. Jag rnade mycket banna henne, men
    nndes ej, d hon sjelf brjade grta fver sitt misstag.

    Kaptenen smlog och sade blott: -- hm, hm. Han hade vl samma
    tankar som jag.

    Med mig talade Anna mycket mindre n frut och var blefven mycket
    ojemn. n var hon snartsticken och srdeles kort om nsan; n
    ter mmare n nnsin, s att hon stundom helt ofrmodadt och
    utan orsak kom och kysste mig.

    Med Anna var sledes frhllandet icke tvifvelaktigt. Svrare
    att sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, rjde ingen
    srdeles tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet
    just lika gerna som med Anna.

    -- Kan Clinton -- tnkte jag fr mig sjelf -- kan min bror vara
    en sdan fjril, som s mnga andra unga herrar? Jag kan ta fr
    afgjordt, att han mellan fyra gon sagt Anna vackra saker, som
    inverkat p hennes knsla, efter Anna blifvit... sdan. Kan
    Clinton vara nog odel att vcka knslorna hos ett okonstladt
    barn, utan att vilja vackert svara emot dem. Kan min bror vara
    sdan!

    Jag hll redan p att arbeta mig till courage att ge Clinton en
    vederbrlig lexa, d jag i dag fick se honom jemte Anna komma
    ifrn parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hnryckt:

    -- nska oss lycka, min syster. Du frstr vl att Anna och jag
    ro riktigt frlofvade. Sg min Anna, s din blifvande svgerska
    hr, att du lskar mig.

    -- Ja, ja, ja -- svarade Anna i ljuft bryderi.

    I detsamma syntes kaptenen p trappan. Jag mste sga, att jag
    dervid blef litet hpen. Icke s Clinton, som gladt utropade:

    -- Ser farbror, att det lyckades. Hr str min flicka nu, s
    ljuft frlgen. Hon r liksom rdd fr pappa.

    -- Behfs icke, mitt barn, behfs icke. P den der vackra synen
    var pappa icke s alldeles ofrberedd. Kom in, mina barn; ni
    mste f styrka er med litet vin.

    Clinton kom sledes mina tvifvelsml fullkomligen p skam. Och
    icke nog hrmed! Han hade redan frut kommunicerat med Annas far
    och erhllit dennes bifall och vlsignelse. Clinton har betett
    sig som en duktig gosse och som en klok general. Han skaffade
    sig vnner i fstningen, innan han intog den. Fast nej; jag r
    glad, att min liknelse haltar, Clinton har icke tagit sveket till
    bundsfrvandt.

    Om sndag skall firas en frlofningsfest. Den skall bli
    storsttelig, menade kaptenen. Dit skola komma gster tillochmed
    ifrn Tavastehus.

    Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det r lika s
    ljuft att delta i andras gldje, som att sjelf vara lycklig. Och
    denna lycka r icke uppblandad med ngon oro, den r fullkomligen
    oegennyttig och derfre s tillfredsstllande.

    Derfre bort ifrn mig, du orons album! Jag flyr ter till dig,
    du fridens ansprkslsa bok.


                                                   d. 8 Jan. 1851.

    Redan hade jag nstan glmt bort att en portflj, sdan som
    denna, finnes till. Nu mste jag ter fly till dig, du nattens
    vn och orons album.

    Jag har tersett en person, hvilken tvingat fram mnga af de
    minnen, hvilka tycktes frgtna. Jag har tersett _honom_, jag
    vet icke, om med smrta eller med frjd.

    Clinton hade tillbragt hela hsten i Helsingfors, sysselsatt med
    tankar p sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rtt ledsamt,
    men fann sig nd snart, ssom en klok flicka egnar och anstr.
    De tta bref, hon erhll frn sitt hjertas vn, bidrogo icke s
    litet hrtill.

    I ett bref, dateradt sjelfva nyrsdagen, underrttade Clinton
    Anna om, att han snart skulle infinna sig p Mainola.
    Trettondagen skulle han troligen vara i Tavastehus och kanske
    tillochmed med sin vrda person "ka assemblens glans."

    Clintons frmodade ankomst var ett mktigt skl fr Anna, att
    vilja fara till klubben. Hon fvertalade sin far och mor till
    denna "lustresa". Slutligen vann hon fven mig, som visst icke
    vntade mig ngon gldje, likgiltig som jag numera blifvit fr
    dansens nje.

    Vdret var fven lockande, likasom fret. Nog af, vi foro.

    Frvnade blefvo vi vl icke, men nd s hjertligen glada fver
    att Clinton hllit sitt ord. Han var en af de frsta vi sgo i
    salen. Glad var jag fr egen del, men n gladare fr Annas.

    Sedan den frsta valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge
    sakna honom p en stund. Han skulle g till sitt qvarter, fr att
    taga med sig sitt ressllskap, "hvilken vl icke kunde underlta
    att komma, d hans vns syster och fstm varit nog frekommande
    att, p grund af en blott frmodan, bivista assemblen."

    Den frsta kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en
    kavaljer, som nog kunde fra till torgs det lilla han visste. Det
    var en lngsam dans. Det vore bttre fr herrar kavaljerer att
    tala ingenting, n att tala bara snmos. Men s lra icke andra
    flickor tnka, och hvad mngden tnker, det r vl det rtta.

    Till all lycka fingo bde Anna och jag sitta den andra kadriljen.
    Att vi sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo
    tillsamman ha ledsamt efter Clinton, som icke hrdes af. Just d
    de sista tonerna ljdo, sade Anna:

    -- Nej, men se der kommer ndtligen Clinton. Han fr med sig en
    ung, blek gosse.

    Jag satt s, att jag icke kunde se Clinton och hans fljeslagare,
    innan de voro ttt invid oss. Jag skall d... berttade mig
    sednare Anna... gifvit till ett utrop af fverraskning och sagt:
    -- Axel!

    Ja, det var verkligen Axel, men huru frndrad! Ett hufvud lngre
    n d jag, halftannat r frut, sg honom den gngen, d... fven
    anletsdragen hade undergtt en frndring, som utvisade, att af
    gossen blifvit en yngling. Med undantag af en kad liflighet och
    glans, voro dock gonen desamma, dessa gon, hvilka fven under
    gosseldern gt ett alfvar och ett djup, som tycktes tillhra
    ngon sednare period af lifvet.

    Axel tycktes ska efter ngot ord till inledning, men deraf blef
    intet. Jag skulle s innerligen gerna afbrutit den plgsamma
    tystnaden... om jag kunnat. Det blef Clintons sak:

    -- Jag tror att herrskapet redan hunnit glmma bort hvarandra.
    Om det s r, fr jag fr dig, min kra syster, presentera
    studeranden Axel Segerskjld. Det r skert studenten, som gr
    honom oigenknnelig.

    Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och s, voro i sjelfva
    verket fina, och verkade hvad de borde. De frjagade en stor
    del af frlgenheten och bryderiet. Jag vgade framstamma en
    anmrkning om, huru mycket "herr Segerskjld" vuxit, och huru
    roligt det var att se honom.

    -- Tycker _mamsell Vrn_ verkeligen, att det r roligt?

    Axel satte mycken tonvigt p detta "mamsell Vrn". Detta kndes
    mig ngot obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill
    genom mitt _herr_ Segerskjld. Dock, som stllningen oss emellan
    frndrats, och Axel icke kunde anses fr ett barn mer, tyckte
    jag mig gjort rtt. Jag mnade fven framdeles kalla honom "herr
    Segerskjld".

    Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels frga. Han drog sig
    undan, sedan han likvl ftt lfte om nsta kadrilj.

    Af orsak, att ngra ortens lejon voro alldeles outtrttliga i
    polkamasurkan, och icke syntes ha ngot emot att fr det tcka
    knet presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hnde
    sig att denna dans blef lngre n den bordt. Jag var rtt njd
    att mitt svaga brst icke tillt mig sdana fatiguerande danser.
    Emellertid skte jag att ordna mina tankar betrffande Axel.

    Huru hade Clinton blifvit s bekant med Axel? Hvilkendera mnne
    hade skt den andras sllskap? Om Clinton haft ngon aning om,
    hurudant Axels frhllande varit till mig, var det d s alldeles
    rtt att fra honom till mig? Jag fann ingen lsning af gtan
    innan Axel ledde mig till dansen.

    Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade s
    mycket att sga hvarannan; s tycktes icke frhllandet vara
    mellan Axel och mig. fver hlften af kadriljen var redan frbi,
    d Axel omsider sade:

    -- Jag ville, att jag icke alls lefvat frr n nu, eller ock att
    allt det frra varit en drm. D vore vi icke s fremmande.

    -- Lt oss _anse_ allt det frra fr en drm, och vi skola icke
    vara fremmande mera.

    -- Ja, men vet... mamsell Vrn, att jag omjligen kan komma mig
    att tycka s. Och jag _vill_ ej ens anse allt det frra fr en
    drm. Det finns deri ett och annat fr godt, fr att vara blott
    en drm.

    Fr godt fr att vara blott en drm? -- sade jag -- Kan
    verkligheten, fven d hon r skn, g upp emot en skn drm?
    Vackra drmmar ro en gfva ifrn hjden, med hvilken jordens
    gfvor icke tla ngon jemfrelse.

    -- Men om dessa jordens gfvor nd ro himlens?

    -- Jag frstr icke, hvad... Axel menar.

    (Nr jag skulle kalla honom herr Segerskjld, var det mig, som om
    tungan hftade vid gomen. Halft med anstrngning, hlft omedvetet
    nmnde jag honom sledes vid namn. Men jag rodnade).

    -- Det kan nu vara nog -- sade Axel --; det frflutna str ter
    vid min sida och r icke fremmande mer.

    Han sg p mig med en obeskriflig blick, och suckade helt ltt.
    Sedan snkte han blicken och talade liksom fr sig:

    -- Jag vet ej, om jag vgar mig till Mainola. ro husvilla
    fremlingar vlkomna der?

    -- Huru kan Axel tvifla derp? De _ro_ vlkomna.

    -- fven oaktadt Celia finnes der?

    Nu anade jag, att hans mening med detta _vgar_ kunde vara en
    annan, n det frst ville tyckas. Denna aning vgade jag dock
    icke lta inverka p mitt svar, som blef:

    -- De som ro vlkomna hos dem, hvilka ro mig i frldrars
    stlle, ro det fven fr Celia. Isynnerhet om de ro husvilla.

    -- Tack Celia fr dessa ord, som innebra mera n du kanske anar.
    Ty jag _r_ husvill och lngtar efter ett nytt hem. Och jag skall
    _vga_ mig till Mainola.

    Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarp han
    syntes aflgsna sig. Clinton terkom med det besked, att Axel
    sagt sig illamende och vndt hem tillbaka. Min bror gick att
    ska sig ny visavis. Han sade det hra till saken, att dansa med
    sin fstm minst tv gngor, och med sin syster... ingen. Clinton
    tycks hafva samma sigt som fordom, att det nemligen ser pjkigt
    och tillgjordt ut att dansa med sin syster, om hon eljest har
    ngon tur.

    Snart fick jag veta, hvarfre Axel kallade sig husvill. Clinton
    berttade mig, att alltsen hans mors gifterml med v. Degen, hade
    hemmet blifvit honom mindre krt. Modren lr fven blifvit mera
    ovnlig emot Axel, oskert p hvilka grunder, menade Clinton.
    Endast en gng p ett rs tid hade han beskt hemmet, af lngtan
    efter sina systrar. Detta besk varade blott ett par dagar.
    Frfrigt frsg man honom med penningar nog.

    Jag tnkte: -- Axel r en martyr fr Celias skull. Ja, fr min
    skull saknar han hemmets ljufva och hulda omvrdnad. Hvarfre
    skall Celia vara en oskyldig orsak till s mycket ondt? Stackars
    Axel!

    Jag skte utforska Clinton. Han hade genom en tillfllighet
    blifvit bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden p hans
    studentkalas, han visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter
    voro med om tillstllningen. Clinton hade fattat tycke fr
    ynglingen, hvars femton r icke hindrade ett djup och en flygt,
    hgre n mngen tjugurings. Sedan hade han skt Axels sllskap,
    ty Clinton fredrager i allmnhet yngre personers sllskap
    framfr ldres. "Jag vill s gerna agera beskyddare" tillade min
    bror. Lustresan till Tavastehus hade fven varit en proposition
    af Clinton.

    Min bror tyckes icke ana... Jag skulle, om jag fven ville det,
    icke for min dd kunna frtaga Clinton hans okunnighet.

    De tv fljande kadriljerna dansade jag. Mina moitier uppbjdo
    nog sin frmga att "hlla mig varm"; fven mste jag hlla dem
    rkning fr det de allsicke liknade frsta kadriljens hjelte. Det
    hjelpte icke, jag hade s tomt efter... Axel.


    Huru glad skulle icke jag sledes bordt bli, d Axel ter
    intrdde i salongen. Hans illamende hade upphrt; han hade icke
    kunnat f smn, nr andra roade sig. Derfre mste han tervnda.
    Jag knde tydligt att jag bleknade.

    Han uppbjd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men
    jag svarade ja. Jag var ju frbjuden att valsa.

    Redan fr tv r sedan, d han var hufvudet kortare n jag, var
    det ltt att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet lngre.
    Han bde valsade och frde vl. Det gick s ltt och lustigt; jag
    visste icke af ngon anstrngning.

    Redan den frsta gng, jag blef upptagen af en fremmande
    kavaljer, knde jag en stickning i brstet och andtppa. Jag
    beklagade mig derfver. Nr jag andra gngen skulle blifva
    upptagen, sade Axel:

    -- Jag ber om frltelse, min herre. Mamsell Vrn vgar icke
    valsa utfver de ordinra turerna med... mig.

    Kavaljeren aflgsnade sig smfrtretad. Axel rodnade, kanske fr
    det han ansg det lta egenkrt, d han sagt med mig. Jag tyckte
    dock om honom, fr att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade
    honom derfr.

    Sedan en och annan ftt samma besked, fingo vi sitta ostrda.
    D var att se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig,
    skmtsam, intressant. Det var ett underverk. S upprymd hade jag
    aldrig sett honom i hemmet, aldrig frut. Bland annat sade han:

    -- Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser fr mig
    framtiden i ljus. Frklara fr mig det, Celia.

    -- Skert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det mste
    vara ett eget nje, ett nje, hvilket qvinnan aldrig fr erfara.

    -- Ja, det r ett nje. Verlden ligger framfr mig s stor,
    s ppen. Den stolta tanken, att kunna verka ngot i verlden,
    trnger fram lik stjernan ur natten. nska mig lycka, Celia!

    -- Jag nskar Axel det allra bsta p jorden. Godt nytt r!

    -- Och hvad mn' vara detta allra bsta? -- sade han med en ton,
    som sade, att skmtet redan fullkomligen utrymt platsen.

    -- Det som fr jorden nrmast till himlen.

    -- D frstr jag, att Celia icke menar jordiska utmrkelser,
    yttre ra och stjernor. De stjernor ro bst, som bras...
    innanfr. Dock tycker jag, att det vore en stor lycka, ja vl den
    allra strsta, att kunna p ngot stt hja sig i deras gon,
    hvilka vi lska. Lt vara, att fosterlandet r vr lskarinna,
    d skola vi icke sky att uppoffra oss fr detsamma. Man br vara
    beredd att tillochmed _d_ fr det man lskar. D blir troheten
    beseglad genom dden. Ja, det vore ljuft att d fr... sdant!

    -- Ja, det r sannt. Men jag ville nstan, att jag icke vore
    qvinna.

    -- Det var bra, att Celia tillade detta _nstan_. Eljest skulle
    jag hafva en motsatt, besynnerlig nskning. Jag ville icke alls
    _vara_. De blommor, som vnda sig mot solen hade icke glada dar,
    om solen vore borta.

    Hastigt frndrande ton sade han smleende:

    -- Celia lr finna, att jag lrt mig att sga komplimanger.

    -- Lofva mig att hdanefter anvnda dem sparsamt -- sade jag.

    -- Lofva mig att hdanefter vara en annan, n Celia r -- svarade
    Axel.

    Kotiljongen slutade assemblen. Fljande dagen foro vi af
    till Mainola. Clinton och Anna satte sig i en slde, kaptenen
    naturligtvis med sin fru i en annan. Mig blef intet val frigt.
    Jag mste sitta med Axel i den tredje slden.

    Till min ledsnad mste jag medge, att s fort resan aflopp med
    Axel, hade den troligen icke aflupit med ngon annan. Han var
    glad och treflig, och anvnde ytterst sparsamt... komplimanger.

    Lilla Emma, som skert haft mycket ledsamt, emottog oss med en
    barnslig gldje. Men visst sg hon bra frvnad p Axel.


                                                       d. 12 Jan.

    Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, -- s
    kallar jag nufrtiden kaptenen och kaptenskan. Faster r frtjust
    i hans belefvenhet och artighet, farbror i hans "frmga att
    kunna flja med," samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru m
    det vara med mig? Naturligtvis frjdar det mycket Celia, att den
    person, hon sjelf hller af, fven blir afhllen af andra, dem
    hon hller af. Personen vinner derigenom i kad glans.

    I gr, d Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig
    fr honom. Jag svarade s ogeneradt jag nnsin kunde, att
    jag verkligen hll bra mycket af Axel, och att jag dertill
    hade rttighet, d han varit min discipel. D sade farbror
    smskrattande:

    -- Nu kom Celia att missga sig. Du sade att det var en
    rttighet, men menade skert en _skyldighet_.

    Jag rodnade, hvilket var frtretligt, emedan Clinton var i
    rummet. Smstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mtte jag
    Axel och Emma, som kommo frn den rimfrostprydda parken.

    Gud r mitt vittne, att jag vid denna syn tnkte: -- o, att
    smningom skulle uppvexa ett mt frhllande mellan dessa tv! De
    tyckas skapade fr hvarandra.

    Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag
    brjade tala om Emma, jag bermde, ssom jag det borde, mycket
    det lofvande trettonriga barnet. Jag ryckte fram med en invit p
    lngt hll, huru passligt det vore, om Axel o.s.v.

    Jag vgade icke ens hrvid se p honom. Han ljufva sonora rst
    hrdes svara:

    -- Jag frstr Celias mening, och jag tackar dig derfr. Celia
    talade som ur min egen sjl; fven hos mig har en sdan tanke
    trngt sig fram. Men jag har tillbakavisat den. Nr insekten
    en gng svedt vingarne p ljuset, s locka honom icke ens de
    klaraste stjernor af frsta ordningen; vid ljuset fster sig
    insektens lif, tills det i dden slcks.

    Dessa ord frsatte mig i en onmnbar rrelse. Jag tyckte mig
    gjort mycket illa, som framlockat sdana ord. Jag skyllde p
    klden och sprang i min kammare, der jag nu r.

    Jag fvertnker den djupa rrelsen i min sjl. Hvad skall den
    bda? r Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller
    andras, dem hon hller af?

    Men hvarfre tnker jag p olycka. Skall ngon sdan ndvndigt
    uppst nu? Att jag fr Axel ger ett stort, altfr stort vrde,
    det vet jag. r min knsla icke tacksam derfr, besvarar jag icke
    hans _krlek_... ack att jag mste anvnda detta ord... d blir
    det olycka, Axels. Besvarar jag den, _skulle det s hnda att jag
    besvarade den_, hvem blir d den olyckliga? Mnne jag sjelf? Men
    hvarfre tnker jag p olycka!


                                                             d. 17.

    Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:

    -- Sta Celia, hvarfre har du blifvit s ngslig? Du suckar s
    ofta, nr du lser med mig.

    -- Gr jag det? Det visste jag icke af.

    -- Vet Celia, vore jag ngra r ldre, s skulle jag sucka s...
    fr Axels skull.

    -- Hvarfre just fr Axels skull?


    -- Fr han r s st. Om jag ngongng i verlden blir gift... det
    kan ju hnda... s ville jag, att det vore med en, som skulle
    likna Axel bra mycket.

    -- P hvad stt r d Axel s st?

    -- S Celia kan frga! P allt stt. Han r emellant s rolig,
    och sedan igen s frstndig. Han r ocks s karlaktig och
    duktig, nr det gller, och dessemellan r han s snll och god.
    Han skulle visst icke gra en mask frnr. Och sist s r han s
    vacker, och det r ju ocks nd ngonting, det.

    -- Det r mrkvrdigt, huru mnga fullkomligheter hos Axel Emma
    hittat p.

    -- Mycket mrkvrdigare r det, att Celia icke hittat p dem. Och
    nd tnker Axel p ingenting s mycket, som p Celia.

    -- Huru kan Emma tala sdant? Huru vet Emma det?

    -- Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarfre tror Celia,
    att han s gerna r med mig allena; det r bara fr att f i
    fred tala om Celia. Han frgar mig s mycket om Celia, ja, allt

    mjligt frgar han. Och nr jag d bermmer dig, ssom alla mste
    gra, s blir han s glad, och om jag berttar ngot, som Celia
    sagt eller gjort, s hr han s uppmrksamt p, att jag r rdd
    han skall frlora andan. Det r riktigt sannt. Skulle jag icke
    veta, huru rysligt mycket Axel hller af Celia. Ack, vet du, i
    gr frgade han mig, huru lexan gtt. Jag sade d, att Celia
    varit njd med mig och kysst mig. D kom Axel till mig och stal,
    riktigt stal en kyss af mig. Nog frstr Celia, hvarfre han det
    gjorde.

    Jag blef ledsen p mig sjelf, fr det jag s gerna hrt Emmas
    berttelse. Derfre sade jag temligen omildt:

    -- Men hvart vill d Emma komma med detta prat?

    -- Jo, det skall jag sga. Jag skulle vilja att Celia vore mera
    god emot Axel. Celia tycks vara liksom rdd fr honom. Celia
    borde hlla af Axel lika mycket, som han hller af dig. h, vore
    jag i Celias stlle, nejminsann jag skulle lta en sdan gosse,
    som Axel r, vara s der. Jag skulle hlla af honom s rysligt.
    Och jag skulle fven _visa_ det.

    -- Men, minns Emma, jag r ju hela fyra, fem r ldre n Axel.

    -- Fyra, fem r ldre, hvad gr det? S mycket ldre var ocks
    mamma n pappa, och lycklig var pappa, s lnge mamma lefde. Jag
    minns nnu, huru de hllo af hvarann, och huru pappa gret, nr
    mamma lades i kyrkomullen. Hvad gr lder!

    -- Nr Axel blir s gammal som jag nu r, s har han glmt mig.

    -- Glmt? Du tror sdant om Axel. Han kan ej glmma!  nej. _Han
    r den allrabsta._

    Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en strm af
    trar. Hade en engel ifrn himlen nedstigit som fresprkare fr
    Axel, han hade dock icke kunnat vara vltaligare n detta barn,
    hvars spda fantasi, frgudande sitt freml, altfrvl rjde
    sin riktning, men hvars goda, oegennyttiga hjerta nd glmde
    allt vid tanken p dens vl, som gifvit barnafantasin dess spda
    vingar.

    Oemotstndligt brto trar sig vg ur kllan af mitt hjerta.

    De blandade sig med Emmas.


                                                            d. 20.

    Klockan r icke mera n tre p morgonen. Jag har stigit upp, fr
    att uppteckna den drm, som nyss vckte mig. Minnet af drmmar
    frgr s ltt, om man icke griper dem p frsk gerning.

    Jag var i en bergig skogstrakt, der trden voro s hga, s hga.
    Clinton och Anna voro med mig.

    Vi hade att g uppfr ett ganska brant berg. Anna var mycket
    rdd och stdde sig ngsligt p Clintons arm. Jag var icke alls
    rdd, och uppmanade dem blott att skyndsamt stiga p. Hvart jag
    egentligen ville, vet jag ej, lika s litet hvad jag ville.
    Likvl var det ngonting ytterst maktpliggande och vigtigt.

    Smningom mrkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likvl
    pskyndade jag mina steg. D jag ter sg bakom mig, fann jag att
    de, i stllet fr att vidare komma uppt, gledo sakta nedfre
    och tillbaka. D ropade jag dem an. De svarade med knappt hrbar
    rst, att de hade bttre att vara i dalen. D beslt jag att icke
    mera plga dem. De fingo vara der de ville. Jag tnkte icke p
    dem vidare. Jag gick p ofrskrckt. Jag kom till bergets topp.

    Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom
    cirkeln. Der stod Axel, och tycktes vnta p mig.

    -- Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu fr du se alla de
    rikedomar och skatter, som jag frvrfvat t dig. Flj mig.

    Sedan jag gtt ngra steg fram vid Axels ledande arm, stannade
    jag tvrt. Vr vg var afbruten genom en mrk hla.

    -- Detta ser ut som nedgngen till en grufva -- sade jag.

    -- Det r s -- sade Axel -- fatta mod och stt dig jemte mig i
    denna korg. Vi skola fara nedt.

    Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke mrkt. Vi satte
    oss i den. Den gick nedt medelst ett vindspel. Det var mrkt,
    stickmrkt.

    -- r du rdd fr mrkret, Celia?

    -- Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.

    -- Det brjar vl fven snart att ljusna -- sade Axel.

    -- Huru djup r denna grufva? -- sporde jag.

    -- Djupare n hjden af det berg, du klttrade uppfr.

    I detsamma brjade det ljusna. Korgen snkte sig alltmer, och
    ljuset tilltog. Det brjade hras ett dn och ett skrammel, som
    tilltog i samma mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer
    brjade synas; de tycktes vara i en liflig rrelse och arbeta med
    kraft.

    Bottnet af grufvan sg ut som en underjordisk stad. Detta erbjd
    en vacker och skn anblick. Den fvergick all frestllning.

    Omsider stannade korgen p botten, och vi stego ur.

    -- Nu skall jag visa fr dig mina arbetare. De ro indelta i
    tvenne klasser; men slafvar ro de alla.

    Jag sg p arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.

    -- Se noga p denna klass. Den utgres af sdana menniskor,
    som vrderat det jordiska guldet hgre n allt annat. De hafva
    frivilligt gifvit sig till slafvar. Deras ln r stor nog.

    Jag tlydde Axels ord. Jag sg p frsta klassens arbetare.
    Besynnerligt! De voro alla lika kldda, lika vexta. Jag sg p
    deras anletsdrag. Oaktadt svrtan sg jag, att fven anletsdragen
    voro lika. I hvarenda af dem igenknde jag... Edvard. Den Edvard,
    som jag fordom hade lskat i barnets inbillning. Den Edvard, som
    fvergaf mig, emedan jag var fattig p jordens guld, han, hvars
    otro icke kostat mig ngon tr och ingen sorg, emedan min krlek
    blott var... inbillning; ja, denne Edvard stod der nu fr mig,
    representerad i tusende olika och dock lika gestalter.

    Axel gick ifrn dem, och frde mig till den andra klassen.

    -- Se noga fven p denna klass. Den utgres af sdana mn, som,
    lika onda englar, kunna tjusa s det rena som det orena sinnet,
    men hvilkas makt blott grundas p ett fint bedrgeri. De hafva nu
    fven ftt sin ln. De ro mina tvngsarbetare.

    Jag tlydde Axels ord. Jag sg p den andra klassens arbetare.
    Besynnerligt! De voro alla lika kldda, lika vexta. Jag sg p
    deras anletsdrag. Oaktadt svrtan sg jag, att fven anletsdragen
    voro lika. I hvarenda af dem igenknde jag... Josef. Den Josef,
    som lik en ond engel demoniskt tjusat min sjl, han, som jag
    fvergaf, emedan han aktade det heliga ringa, Josef, hvars
    frlust kom verlden att gapa emot mig s tom och sorglig, emedan
    min krlek nd icke varit inbillning; ja, denne Josef stod nu
    der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.

    nnu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor,
    handtlangerskor t den andra klassens mn. fven de voro
    sinsemellan lika. Jag vgade knappt se t dem. De gde alla,
    fven de, bekanta drag.

    Axel gjorde ingen anmrkning fver denna tredje klass. Han
    tycktes icke ens mrka den. Han gick hastigt frbi, och drog mig
    med sakta vld t ett annat hll, s att vi voro p ett visst
    afstnd.

    -- Ser du, min Celia, dessa ro nu alla de, som lyda under mig.
    r jag icke rik? Kom, skall du f se, hvad slafvarna hjelpt mig
    till.

    Med dessa ord knackade han p bergvggen, som ppnade sig. Vi
    voro i ett rum, stort som den strsta kyrka, och rikare prydd n
    ngon sdan. Taket, golfvet, vggarne voro af silfver och guld,
    som ormlikt ringlade sig inom hvartannat. delstenar af alla slag
    bildade guirlander kring vggarne. Ifrn taket hngde kronor utan
    ett enda ljus, men gifvande en sdan glans, att jag undrade, huru
    mina gon kunde uthrda en sdan herrlighet.

    -- Du frvnar dig fver prakten i mitt rike -- sade Axel. --
    Snart skall du f se en nnu sknare syn.

    D framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla
    voro _olika_, och dock s skna. De fllo, en och en, p kn fr
    oss, och framrckte sina sknker.

    Axel gaf en vink; d framstod ett af de skna vsendena och
    rckte mig -- en myrtenkrona. Jag mnade stta den p mitt
    hufvud, men frst ville jag dock erfara, huru skickligt den var
    fltad. Jag hll den upp emot de blndande kronorna, och fann att
    myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef rtt skrmd hraf.

    -- Jag vill ej hafva den. Den r ej gjord af myrten, utan af
    smaragd -- utropade jag, och slppte kronan i golfvet. En
    frunderligt vidrig klang hrdes, d kronan fll i stycken.

    Nu trdde Axel till mig med strlande gon och sade:

    -- Du har besttt profvet. Din rena sjl kan icke dras mer af
    falska glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bttre krona.

    Hon lydde, kom och satte p mitt hufvud en bttre krona, en kta
    myrtenkrona. Det knde jag af bladens bjlighet och skna svalka.

    Jag sg p den skna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag
    tackade henne med en kyss. Det sg Axel och han talade:

    -- Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrn
    Emmas mun. Nu tar jag dem frn Celias egna lppar.

    Han kysste mig. I detsamma hrdes en sakta musik, och sedan
    brjade de vackra gestalterna uppstmma en ljuf melodi, hvars
    harmoni efterhand blef allt mera rik, mngfaldig och underbar.
    Det var en festlig brudsng.

    -- r hr ej godt att vara? -- hviskade Axel. Jag svarade:

    -- Om dock min far och moder lefde n och sge Celias lycka!

    -- Jag var beredd p Celias goda hjertas nskan. Derfre har jag
    kallat hit din fader och din mor.

    D knde jag, att mina axlar ltt vidrrdes. Jag sg mig om. P
    ena sidan om mig stod min far, p den andra min mor. De voro
    sig fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den
    friga brudskaran omkring mig.

    Min gldje blef nu fullkomlig. Helt och hllet frsmlte jag i
    det nrvarandes lycka. Jag strckte mina hnder efter Axel, fr
    att tacka honom fr all denna salighet. Han frstod mig, kysste
    mig och... jag vaknade.

    Der ligger den lilla Emma, hon som i drmmen gaf mig den goda
    myrtenkronan. Ibland suckar hon ltt. Kanske drmmer fven hon
    ngon vacker drm.

    Hvad mnne min drm betyda? Jag har drmt om silfver och guld.
    Det sges icke betyda ngot godt. tminstone r silfver illa,
    sger man.

    Det var en gng frga om drmmars betydelse. D sade en satiriker
    i sllskapet: -- drmmar betyda just precis det, som framdeles
    kommer att ske i verlden.


                                                       d. 24.

    I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag.

    P frmiddagen freslog Clinton en promenad. Emma fljde med.
    Smningom afdelade sig sllskapet helt naturligt i tvenne
    kotterier. Clinton och Anna bildade det frsta; Axel, Emma och
    jag det andra. Hastigt sade Emma: -- jag vill veta, hurudant
    frlofvade tala, och sprang till Clinton och Anna. Axel sade:

    -- Ett s frstndigt och godt barn, som Emma r! Hon knde i
    luften, att jag ville vara ensam med Celia.

    -- Emma r ett mycket frstndigt och godt barn -- sade jag
    tanklst.

    Vi talade frst ett och hvarje i likgiltiga mnen, tills det
    fven blef frga om resan. Jag bad Axel vara frsigtig och icke
    frkyla sig.

    -- Jag lofvar det, d Celia s vill -- sade Axel, med ett alfvar,
    som tycktes illa harmoniera med frgans obetydlighet. Med n
    strre vrme fortfor han:

    -- Jag lofvar nnu mer n Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren
    och obesmittad g igenom ungdomslderns faror. Celia, detta namn
    skall blifva mig en stark skld. All min regirighet lofvar jag
    dig... ran utan Celia vore utan vrde. Sist lofvar jag dig min
    krlek, en varm och trogen, ja, en evig krlek. Jag kan icke
    frestlla mig en mjlighet att lefva, om Celia ej bodde i mitt
    hjerta, icke heller ngon himmel, der ej Celia vore. Jag lofvar
    dig en krlek, som gifver allt, men fordrar... intet.

    -- Det r fr mycket, Axel. Tala dock ej s -- hviskade jag, i
    det trar ovillkorligen fuktade mina gon.

    -- Du grter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rtt, ty att
    frsaka dig fr alltid, det vore dock hrdt. Derfre vill jag
    frndra mina ord. Den krlek, som nu lifvar mitt brst, den
    gifver allt och fordrar intet. Ser du, jag frgar dig icke, om
    min krlek har ngot gensvar i ditt hjerta. Det r nog fr mig,
    att jag lskar dig.

    ter sade han, efter en lng tystnad:

    -- Det vore fven frmtet af mig, att af Celia fordra ett svar.
    Jernet skall prfvas i eld, innan det duger. Framdeles ngon
    gng, sedan jag bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara
    Celias vn... d r det tid fr frgor.

    Huru gerna jag velat sga ngra ord. fven jag hade ju bordt
    gifva... ngonting. Jag frskte tala... jag kunde icke, vgade
    ej. Axel frekom mig nu ssom ett vsen ifrn ett annat hem, ett
    vsen, som nedltit sig till ett jordens barn. Det gick igenom
    mig en rysning. Jag gick der darrande och ngslig.

    Axel sg p mig, och sade med skiftad ton och blick:

    -- Jag har sagt allt. Nu knner Celia mig... Derfre skola
    vi tala annat. Vi skola leka, skmta. Jag r ett barn. Skmtet
    passar bra fr mig. Och Celia r ett barn, som aldrig kan bli
    annat n ett barn. Derfre skola vi ha roligt... Emma, kom hit.
    Hvad har du att gra der med de gamla!

    Emma kom, och Axel hade med henne mnga roliga upptg, som ocks
    fingo mig att skratta.

    De ngra terstende timmarna var Axel s glad och tokrolig, att
    jag aldrig frr sett honom s. Och nr han satte sig i slden,
    tycktes det allsicke kosta p honom att resa.

    Clinton var icke s glad. Dock skte ocks han p sitt stt
    trsta Anna, stackars barn, som gret.


                                                     d. 1 Mars.

    Tomt, tomt hade vi de frsta tiderna efter de kra bortfarna
    vnnerna. Farbror klagade att han "radicaliter" frlorat sin
    matlust och sitt humr; Anna gret tidtals, likas Emma, som
    klagade, att det aldrig var riktigt roligt mer. Endast faster
    hade nog frstrelse af sitt hushll, och jag... jag gret icke.

    Nu deremot, sedan trarna i det nrmaste upphrt fr Anna och
    Emma, tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag s, att det
    var underligt, huru jag icke smlte. Men dessa trar voro ljufva.

    Kan det vara mjligt att jag lskar denna gosse, har jag ofta
    frgat mig, och ftt till svar: kunde det vara mjligt att jag
    icke lskade Axel? ldern gr intet, sade Emma.

    Emellertid, _om_ det r krlek, huru olika mot den, jag hyste
    fr... Josef! Den krleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja,
    den var fven ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var
    svrt och tungt. Men den, jag nu knner, har kommit smningom,
    den har s stilla smugit sig kring hjertat; den har tillvuxit
    s jemnt och skert, som en snboll, rullad i blid sn. Den r
    nstan fr ljuf, och fridfull, fr att vara krlek, dock fr
    litet systerlig, fr att _icke_ vara krlek. Sledes r det vl
    nd krlek.

    Men d det r krlek, och denna r s ljuf, s fridfull, hvarfre
    skall jag d grta? Ehuru jag knner denna krleks art, r det
    dock, som om jag fruktade den. Hvarfre skall jag tnka p
    framtiden!

    Hvad menniskan dock r oklarsynt och draktig. Den tid, jag frra
    gngen lskade (synd p det ordet!), d hade jag intet rum fr
    fruktan eller onda aningar. Jag frdes som i yrsel. Nu deremot,
    d min lskling r s annan, s del, god och rlig... nu fruktar
    jag.

    Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat,
    hvarfre jag icke mera skrifvit ngonting i fridens bok. Det har
    icke skett, emedan jag saknat lust dertill. S har jag talat till
    dem, och till en del sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna
    ngonting, hafva varit sdana, att jag hellre meddelat mig fr
    dessa stumma vittnen, dessa hvita pappersblad, n fr menniskor.
    Ja, jag har skytt att meddela dem ngonting om sdant, som rr
    Axel. Jag kan icke vara uppriktig och ppenhjertig nu. Det vore
    att vanhelga... Vore det icke?

    Men jag vill frska ngot annat. P en tid skall jag icke ens
    ha dessa stumma vittnen till frtrogna. Jag skall begrafva den
    ljufva lga, som alltmera vrmer mitt hjerta, inom mitt eget
    brst. Jag tror ej fr det, att hon af brist p nring dr.


                                                      d. 20 October.

    Jag har hllit mitt ord. P lng tid har den svarta portfljen
    varit oppnad.

    Den skna vren har varit, sommaren har flytt, hsten har kommit;
    lfven hafva gulnat och till strre delen affallit. Endast
    krsbrstrdens blad ro envisa och hlla sig grna.

    Nu r det hst, men i min sjl herrskar vr. Hsten och
    frdelsen omkring mig frm icke smitta mitt hjerta.

    Hvarfre griper jag d i orons album? Emedan jag frbehllit
    mig rttigheten att f skrifva i det, d ngot srdeles gladt
    intrffat. Det r mrkvrdigt, att jag allaredan skrifvit om
    detta glada fven i fridens album. Det r s roligt att mer n en
    gng uppteckna det, som mycket frjdar sjlen.

    Axel har skrifvit ett bref till oss. Den sklmen har adresserat
    brefvet till... lilla Emma. Det lyder s hr:

                                               H:fors d. 15 Oct. 1851.

        Sta Emma!

        Hvad Emma skall bli frvnad fver att f ett bref frn mig.
        Emma har vl icke frut ftt mnga bref, och skert intet enda
        frn en gosse.

        nd har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske
        skall det roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte
        redan i vintras, att jag var altfr lng; nu skulle Emma bli rdd
        fr mig, vet Emma, ty jag felar blott tv tum i tre aln. Men
        skert har Emma ocks vuxit, s att du icke behfver se dessmera
        upp till mig n frut. Emma blir vl icke rdd?

        Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton r? Emma mste
        den dagen f dricka mera kaffe n eljest. Jag vet att Emma
        tycker fasligt mycket om kaffe.

        Jag skulle inte fr ngon vga bertta, att jag i slutet af
        denna mnad rnar mig till Mainola. Kanske Emma nd trs
        gifva sina goda fosterfrldrar en liten vink derom. Hviska
        det fven fr Celia, s att ingen m bli skrmd.

        Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att
        bertta fr dig. En annan gng bttre. Helsa alla s mycket
        frn

                                                    _Axel Segerskjld_.

    Det r sledes i dag Axels fdelsedag. Han fyller sexton r. Jag tycker
    det fr Axel r s mycket, som fr andra tjugusex.

    Emma har stllt s till, att vi verkligen i dag ftt dricka mera kaffe
    n vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat s bra. Jag
    tyckte s med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej
    tycktes tycka s. Men det r sannt, Clinton har icke i dag sin
    fdelsedag.

    Farbror blef mycket glad fver nyheten. -- Det r en skn sak -- sade
    han -- att man ter p en tid fr hit ngon att prata frnuft med. Det
    skall bli roligt, att f hra universitetsnyheter. Ocks jag har varit
    student, och den som en gng varit det, frblir det ock.


                                                             d. 5 Nov.

    Hsten har fr en tid lemnat rum fr en skarp vinter. Den 29
    October var ett frfrligt vder. Jag anade, att Axel var p
    vgen d, men jag tackade Gud, att det icke var en sjresa.

    Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att
    man mste vara njd, nr man har sldfre, om ocks drifvorna
    gra, att man icke hinner mera n en mil p tre timmar.

    S stor och vacker Axel blifvit. -- Det var en lycka -- sade
    Emma -- att han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen
    blifvit rdd.

    Underligt att jag aldrig mrkt, att Axel r vacker. Och dock r
    han sig s lik i det _stora hela_. Samma uttryck, samma sjl,
    samma gon, som d jag frgade honom plurariel af _ciel_!

    Kanske r det frndringen i min egen sjl, som ltit mig mrka
    frndring hos Axel.

    Axel r mot mig s grannlaga. Icke ett ord af sdant, som... n
    ja!

    Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot
    hller han sig, n mer n frra gngen, till Emma. Mnne detta
    vara s alldeles bra? Han tror vl, att Emma r mera barn, n hon
    kanske r det.

    Jag har stundom rnat varna Axel, men det skulle passa sig s
    illa fr mig. Anna borde gra det, men skert faller henne icke
    sdant in, och jag... jag skulle icke kunna gra Anna uppmrksam
    derp.

    Men mnne det kan vara ngon fara fr Emma? r hon icke verkligen
    frmycket barn dertill. Och vore det fara, mnne denna just vara
    s... farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig
    fantasi?


                                                              d. 10.

    Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk.
    Jag har beslutat att resa med Emma. Farbror sade skmtande till
    mig:

    -- S mycket hellre kan du flja med, som den sta Studenten
    r bjuden att tillbringa ngra dagar hos min granne,
    hradshfding Ekendal, och hans son, studenten. Celia behfver
    ngon frstrelse under tiden. Fret r visserligen det allra
    elndigaste. Landsvgen r dels bar, dels frsedd med isgata. Det
    bsta ekipage vore nu ett mellanting emellan krra och slde. Men
    som intet sdant finns att tillg, mste man vlja mellan tvenne
    ytterligheter. Slde tycks vara skrare, men har tv saker emot
    sig: fr det frsta skulle ni drja fr lnge p vgen, fr det
    andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulkdon ser visserligen
    riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schs har nnu
    s hvassa spikar, att han borde hllas p isgatan lika vl som en
    nyss skodd hst. Detta ekipage rekomenderar jag sledes. Celia,
    som jag har mrkt kr bra, kan fra tmmarna. Anders kr s
    vrdslst; han fr sitta lat bakp sitsen.

    -- h -- svarade jag -- nog skall jag kra frsigtigt. Visst ser
    det litet haskligt ut, d man mter ngon, men det hjelpes genom
    att antingen stanna, och lta den andra kra frbi, eller ocks,
    p farliga stllen, genom att dela vg med sig s litet som
    mjligt.

    Anders gr redan att spnna hsten i redet, och jag... ja,
    hvarfre har jag skrifvit detta i orons album?


                                                            d. 15.

    Lycka, lycka, hvad r det fr ett ord? All lycka str p randen
    af en olycka. All gldje r s hastigt frdig att rcka handen t
    smrta.

    Den tolfte terkommo vi frn Emmas far, som redan var bttre.
    Sakta och frsigtigt foro vi p den bedrgliga isgatan.

    Vdret var blidt, och nd var himlen bl och solen lyste. Det
    var ett angenmt resvder. Ocks hll Emma mig nog varm med
    frgor om ett och annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag
    brjade finna, att hennes mhet fr honom dock icke var farlig,
    att hon nnu var frmycket barn, fr att p alfvar lska. Det
    var blott en ljuf, barnslig, systerlig fantasi. Dert vardt jag
    ganska glad.

    Vi hade icke mera mnga stenkast till hemmet. Emma sade:

    -- Nu fr Celia vara bra frsigtig. Vi f hr en "nedfrbacke",
    som vl icke r brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders g
    bredvid.

    Jag satt frsnkt i tankar, och svarade intet p denna naturliga
    proposition. Emellertid gick hsten framt.

    Backen var lngsluttande, hade sledes ej bordt vara farlig.
    Men, ssom Emma sade, var den krokig. Vgen borde alltid litet
    slutta t samma sida, som vgen krker sig, eller tminstone vara
    horizontel. Denna backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen
    tillbrliga sluttning, hade han dessutom en sidosluttning, men
    t motsatt sida af vgens krkning. Vid vgen var vl icke ngot
    dike, utan marken sluttade alltmera, ju lngre ned. Sist kom en
    brant, som slutade vid en liten , som tog vgen t Mallasvesi.


    D jag sg t hger, frstod jag, att denna lilla backe var vida
    farligare att frdas nedfr n uppfr. Slant schsen en gng
    ur vgen, s stannade han icke frr n vid brantens fot, i ns
    svarta kalla vatten. Ledstnger saknades hr, liksom s ofta p
    socknevgar.

    Jag rnade frska stanna hsten. I stllet tror jag att jag
    ryckte i tmmarna. Bde Emma och jag upphfde ett rop af glad
    frvning. Axel syntes nedanfr vgens krkning.

    Hsten begynte smtt lpa. Vid krkningen brjade schsen att
    slinta. Det sg Axel, och var som en blixt vid vr sida, just
    d det hgra hjulet redan var utom vgen, p den t n mera
    sluttande planen invid.

    O, att han aldrig kommit! Hvad var vr rddning vrd, d den
    kptes s dyrt!

    Axel stod nedanom vgen p den t n sluttande planen, och
    bemdade sig att hindra det hgra hjulet att lpa vidare nedt.
    Frfrliga gonblick! Axel hade intet skert fotfste p den hala
    marken. Han fll, schsen hade frlorat balansen, den fll p
    Axel.

    Huru lnge jag var utan sansning, vet jag icke. Nr jag vaknade,
    sg jag Emma grtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders
    sysselsatte sig med att resa upp hsten.

    Hsten lg omkull p vgen. Axels brst hade hindrat schsen att
    rulla vidare och draga hsten med sig i fallet.

    -- Du dumma menniska -- utbrast Emma till Anders -- du tnker mer
    p din usla hst, n p honom der. Frstr du icke, att om hsten
    stiger upp, s kan krran nnu mera skada Axel. Lyft upp schsen.

    Detta gick snart fr sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan
    allt medvetande och andades knappt. Hjulet och schsens tyngd
    hade illa skadat hans brst. Bittra de!

    Vi frbundo hans hufvud s godt vi kunde. Vi gjorde honom af vra
    fverplagg en bdd, s mjuk vi frmdde. Dock var den fr hrd --
    det funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tget
    till hemmet.

              *       *       *       *       *

    Mot aftonen vaknade Axel frn sin sanslshet. Han lt bedja mig
    komma till honom.

    O, hvilken frndring! De dla anletsdragen vanstllda under
    bemdandet att dlja smrtan, brstet tungt flmtande, och
    blicken rullande, men, ack, s skn. S lg den dle ynglingen,
    det bleka offret.

    -- Celia -- hviskade han -- hvarfre grter du? Allt r en vacker
    drm. Celia, du lefver, du r rddad.

    -- Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver fr att se... dig s der.
    Ack, hvad du andas tungt. Ditt brst r skert mycket sjukt.

    -- Jag vet ej hur det r, men visst knnes det annorlunda n
    frr. Det gr vl fver.

    Det pkom mig en underlig knsla, liksom han menat: -- det gr
    vl aldrig fver. Axel smlog och sade:

    -- Jag borde banna Celia, fr att du grter s mycket. Men...
    trarna kl dig lika bra, som allt annat. Du kan f grta.

    -- Kanske det skadar Axels brst att tala -- sade jag, i det jag

    bemdade mig att svlja trarna.

    -- Det borde icke skada, nr jag talar med Celia. Men jag vill
    ska lyda dig. Mitt ga tynger ter. Det bdar smn. Hur ljuft,
    att sfvas in af den bsta vnnen upp jorden!

    Han har somnat. Skert svfva omkring honom skna englar nu. Han
    smler stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar fver
    honom, huru mitt hjerta uti oro klappar msom, stannar ter.
    Slumra, det r ljuft!

              *       *       *       *       *

    Doktorn har anlndt, han har underskt patienten. Ack nd,
    brstbenet r krossadt.

    Doktorn har skt trsta oss, men har icke rtt lyckats med mig.
    Hans ton, hans blick har ingifvit farhgor.

    O Gud, lt Axel lefva. Fr Celias skull, lt honom icke sluta i
    blomman af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke nnu till dig!

    Men hr du icke denna bn, s hr en annan. Nr _han_ r borta,
    s tag d fven Celia rtt snart.

    Nu r nattens tid. Jag minnes min drm.



                                                              d. 19.

    ter har doktorn anlndt. Sjukdomen har frndrat natur. Smrtan
    i det skakade brstbenet har frorsakat feber och inflammation.
    Axel yrar tidtals. Mitt namn r ofta p hans lppar. Med rysning
    hrde jag honom fr ngra timmar sedan sga: -- "hvarfre skall
    du ska skilja mig frn Celia. Nog r jag henne trogen". Sedan
    brjade han ter tala osammanhngande ord.

    O smrta, att ndgas bevittna frstndet, sjlens ljus, ligga
    i dvala, lemnande rum fr en upphetsad inbillnings frvirrade
    tankespel! Nyss var han en yngling, strlande af ungdomshopp, mod
    och helsa. Nu ligger min gode vn s hjelpls der.

    De suckar, han stundom drager, de komma skert af kroppslig
    smrta. De frorsaka en sjlens smrta hos Celia; de ro lika
    mnga dolkar fr Celias hjerta.

    Skall det blifva lif eller dd? Stode det i min makt att ppna
    framtidens Isislja, jag vgade det icke. Jag vgar icke _tnka_
    p framtiden. Som ett barn i leken tcker fver sina gon, och
    tror sig icke blifva sedt af den, det icke ser, s vill Celia
    gra. Jag vill kasta ett dok fver sjlens gon. Kanske att det
    d ej hittar mig.


                                                          d. 20 Dec.

    Snart intrffar julens, den hga kristliga gldjens och barnens
    fest. Min julklapp blifver sorg och smrta, och dock ro dessa
    julklappar fr mig de kraste. Sorgen r min bsta vn, huru
    mycket ljufvare och herrligare n all jordens lycka!

    Jag knner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du
    orons album. Nu r du den rtta fridens bok.

    Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade
    vid Axels bdd. D slog han hastigt upp sitt ga. Hans gonpar
    var ej frvirradt mer, men strlande af stilla ljus. Och Axel
    sade:

    -- Du vakar Celia. r natten klar, r mnen uppe?

    -- Mnen r i nedan. Men det r stjernklart.

    -- Mnen r i nedan? Men jag r njd, att de milda blyga
    stjernorna tindra. Minns Celia, hvar den stjernan r, som heter
    _Vega_?

    -- Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvllen,
    d... Vega uti _Lyran_ r nra intill _Svanens_ kors, och icke
    alltfr lngt ifrn _Carlavagnen_.

    -- Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel fr
    be dig om ngonting. Anse Vega fr min stjerna, se p den, d och
    d, i nattens tysta timmar. Tro att min ande d talar till dig.
    Den och stjernan skola skicka dig ett mildt och vnligt svar.

    -- Jag vill s gra. Vra blickar skola mtas der.

    -- Vra blickar, ja, om vi begge bodde hr p jorden. Men...

    Hvad menar Axel -- utbrast jag, darrande fr min egen frga, i
    det jag hnfrdes af den hga aningen uti hans drag.

    -- Anse himlen vara uti Vega-stjernan -- sade Axel.

    Jag brjade att stilla grta. Jag anade, hvad han menade, anade,
    att himlen var fr mig frlorad p jorden.

    -- Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? D
    lofvade jag dig en krlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och
    nr Celia sade, att det var fr mycket, frndrade jag mina ord.
    Jag sade, att den krlek, som d lifvade mitt brst, gaf allt och
    fordrade intet. Men nu...

    Hans matta blick fick lif. Den vexte till en frga. I en onmnbar
    sllhet svarade jag:

    Jag frstr dig Axel, och lt mig svara dig. Med handen i din
    hand och gat i ditt ga, med nattens stjernor och dess heliga
    tystnad till vittnen, infr Gud den allvetande lskar jag dig,
    och skall lska dig, s lnge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.

    Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lng och salig
    kyss, en himlens flkt, hvars knsla skall flja Celia till
    grafven, ja, bortom grafvens rand. Smleende sade Axel:

    -- Nu vill jag gerna d, d Celia r min. Gud skall icke
    frskjuta mig, fr det jag lskat Celia s mt. Celia har fr mig
    varit en afbild af det gudomliga, skulle jag icke lska Celia!

    -- Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet
    behagar taga Axel bort, s m Celia rtt snart f flja.

    -- Hvad ro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sllas
    land. En blixt, ett gonblick, och Axel har dig ter. Men ack,
    Celia...

    Kanske att Gud hr Celias bn. I annat fall skall Celia rtt ofta
    se p Axels stjerna, Lyrans Vega, och tnka att jordelifvets
    dagar ro korta mot evighetens slla dagar. Celia skall icke
    srja ssom de, hvilka icke hafva ngot hopp.

    -- Jag har att bedja Celia om ngonting. Nr jag r dd, s
    skolen I begrafva mig hr i denna sockens kyrkogrd. Sen det r
    gjordt, s m'n I underrtta de dock s kra uti hemmet om min
    bortgng. Stoftet r frgngligt, dock vill jag s gerna hvila
    nra Celias hem.

    Efter en lng tystnad, hvarunder hela mitt vsende tycktes
    frsmlta i betraktandet af Axels in i dden trogna gon, sade
    han:

    -- nnu en kyss... s der... Vi frst hvarann, vi hafva intet
    mer otaldt hr p jorden. Ls fr mig ett stycke ur den bok, som
    Celia tycker s mycket om, ur boken _om Christi efterfljelse_.

    Gud gaf mig styrka att icke fvervldigas af smrta, d jag
    ur boken lste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en rst,
    ljufvare n nnsin, en rst frn annat hem:

    Jag hr en ljuf musik af underbara toner. Jag gr emot en hr af
    skna vsenden. Flj med mig, Celia...

    Hans gon lyckte sig vackert. Hans sjl utandades i en ltt suck.
    Jag knde p hans panna; den var kall. Jag skte vrma honom
    till lifs med kyssar. Ffnga kyssar, de hulpo icke! Der lg den
    trogne ynglingen ett lik. Men i dden strlade hans anlete ssom
    de helige martyrers.

    Och Celia fick icke flja med. Celia lefde, fast hon frst trodde
    sig icke lefva. Tyst och trls satt jag der i stum frtviflan.
    Ddsengeln, som rfvat frn mig det kraste, var mitt sllskap.

    Och dock tackade jag Gud, som ltit Celia ensam, ensam emottaga
    den lskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hnryckning, att
    Celias namn var det sista ord, Axel uttalat.

              *       *       *       *       *

    Fyra dagar sednare frdes Axel till grafven. fven Celia var med.
    Det r dock krt att med egna gon se, att den lskades dyrbara
    jordiska hydda vnligt blir anfrtrodd t den varma, moderliga
    jordens skte.

    nnu hade jag icke grtit, men p denna dagens afton framvllde
    ndtligen trarna ur mitt fverfulla hjerta. Dess stora tyngd
    blef hrigenom lttad. Jag brjade finna, att jag kunde hlla det
    ord, jag gifvit Axel p hans ddsbdd, att icke srja ssom de,
    hvilka intet hopp hafva. Trarna ro en mild sknk frn hjden.

    P Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig skna blickar. Jag
    knner godt min Axels ande.

    Aftonens timmar ro de kraste fr mig. r himlen fverdragen
    med moln, s att hugkomststjernan icke synes, s har jag dock en
    trst. Den hvita bdden vinkar mig, jag fr drmma.

    Alla ntter har jag drmt om den frlorade. n r han lefvande p
    jorden, n uti ett bttre obeskrifligt land. Drmmen har aldrig
    visat Axel sjuk och lidande. Jag tackar drmmen, som stdse r
    god emot mig.

    Och nr jag om morgonen vaknar, visst r det d frst s tomt,
    s tomt. Men snart st tvenne englar vid min sida, Minnet och
    Hoppet. De trsta mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i
    den flyende minuten; jag lefver i den flydda, och i den kommande.

    I frra dagar begrundade jag ofta, om de dda kunna veta, hvad de
    kra fverblifna hr p jorden frehafva och tnka. Nu tycker jag
    mig ha svaret klart. _De dda veta det._ Allt, allt, hvad Celia
    gr och tnker; det vet Axel. Hans ande vakar fver mig.

    O, hvilken trst! Han vet, att han r allt fr mig. Han vet, att
    Celia icke tnker en enda tanke, som skulle oskra hans minne och
    vara Axels ande ovrdig.

              *       *       *       *       *

    I natt mot morgonen lg jag vaken. D hrde jag en musik, som
    hade tycke af eolsharpans toner. Jag kastade gonen ditt, och
    sg en blndande klar punkt i vggen.

    Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med
    obestmda konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och
    bestmda, frgerna klarare och mera lefvande. Det var en ljusbl
    strlande gestalt, som nrmade sig mig. Dess anlete blef alltmera
    klart och bestmdt. Det var Axel.

    Jag satte mig upp och rckte ut min hand, fr att fatta Axels
    hand. Men d drog han sig med ett englasmleende tillbaka;
    konturerna blefvo alltmera obestmda, intogo allt mindre rum, och
    blefvo slutligen en blndande klar punkt, som frsvann p samma
    stlle i vggen, der den inkommit. I detsamma hrde jag ter en
    musik, som hade tycke af eolsharpans toner.

    Synen hade intet frskrckande. nnu knner jag en ljuf vrma, en
    stilla, salig frid vid minnet deraf.

              *       *       *       *       *

    Huru ortt menniskorna gra Sorgen. Sorgen r en mild moder, en
    blek, men trogen syster. Sorgen r den bsta vn. Fr allt i
    verlden ville jag ej mista sorgen.

    Derfre tycker jag ej om kroppslig smrta. Sdan sjukdom r
    ansprksfull, den strer sjlens tankar, den rycker dem till sig.

    Mitt brst, som aldrig varit srdeles starkt, har under de
    sednaste dagarna blifvit rtt konstigt. Jag knner stickningar,
    och andan blifver ofta altfr kort. Jag mste rdfrga lkare.
    Jag vill blifva botad. Jag vill ostrd f lefva i Axels minne.


                                                     d. 2 Febr. 1852.

    Jag har ej blifvit bttre, snarare smre. Det lter som en
    motsgelse, men jag r glad dert. Celia vet ngonting.

    Jag sg en dag doktorn hviska med farbror. De sgo d, som de
    trodde obemrkt, p mig. Jag mrkte det likvl, jag hemtade
    en flyktig aning ifrn deras alfvarsamma blickar. Nsta gng,
    doktorn var med mig ensam, frgade jag, om han ansg min sjukdom
    farlig. Han svarade s der temligen obestmdt, talade om
    frsigtighet och mera sdant.

    -- Sg mig, bste doktor -- sade jag ter -- r min sjukdom
    farlig.

    -- Mamsell Vrn frgar mig med en sdan min, som om ni nskade
    att sjukdomen vore farlig.

    -- Ack, var s god och dlj fr mig icke det minsta. Jag ber herr
    doktorn derom s vackert.

    -- N, det m s vara d. Er sjukdom r farlig.

    -- Sg mig att den r mycket, mycket farlig!

    -- Ni r en ovanlig patient? Ni tvingar mig att sga sanningen.
    Er sjukdom r mycket, mycket farlig.

    -- Det r vl lungsot, r det icke s?

    -- Ja, det r lungsot. Ni smler.

    -- r det icke sannt, att lungsot r obotlig!

    -- Ja, d den r lngre avancerad. Har mamsell Vrn efter det
    sist freskrifna medlet hostat blod?

    -- ja, det har jag. I dag p morgonen hade jag till och med
    _blodstrtning_, som gjorde att jag frst blef mycket matt. S
    sg mig nu, goda, bsta doktor, att min sjukdom r obotlig.

    -- Ni fruktar d ej att d, ni som r s ung, s...

    -- Nej, jag fruktar ej fr dden. Sg att min sjukdom r obotlig.

    -- Jag tror nstan s. Menniskokraft r hr fr ringa.

    -- Tack, goda doktor. Celia har hrt ett gldjens budskap. Se hr
    min hand och min varmaste tacksgelse.

    I doktorns ga lyste en tr, och stillatigande lemnade han rummet.

    Den goda, snlla doktorn frstod mig vl. Han sg att Celia ej
    mera passar vl fr denna verlden. Han skyggade ej fr, att lta
    mig f veta det, som gr mig s lycklig. Sdana borde alla lkare
    vara. r dden krkommen, hvarfre d dlja denna lycka; r dden
    frfrande, hvarfre undanhlla sanningen, och skicka sjlen
    motvillig och oberedd till... evigheten.


                                                         d. 15 Febr.

    Jag har uppskt det blad, som innehller drmmen frn den
    tjugonde Januari frledet r. Hvad jag fr den att sl vl in.

    Jag hade att g uppfr ett brant berg, en svr vg. Det betyder
    jordlifvet med dess sorger.

    Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedfre och
    tillbaka. Det betyder, att de n icke ro mogna fr skrdemannen
    med den hvassa lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende
    framfr sig. Derfre skola de lefva.

    Axel vntade mig p bergets topp vid ingngen till en mrk hla.
    Det vill sga att Axel, frrn jag, var beredd p grafven. Han
    vntade dock mig.

    I grufvan fick jag se inbegreppet af det dliga, som Celias lilla
    erfarenhet ftt se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga
    gestalterna voro hans slafvar. Det vill sga, att det goda
    herrskar fver det dliga, nu och i evighet.

    Den herrliga och blndande salen, hvars like jag aldrig sett, var
    en bild af himlen, hvars like intet ga sett och intet ra hrt.
    Min vg till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven gr
    vgen till himlens sal.

    Min fader och min mor sg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej
    vara annat n i himlen, ty de voro goda och lskade Gud.

    Den falska myrtenkronan vill jag anse frestlla den myrtenkrona,
    som jag kanske hoppades p hr i lifvet. Den kronan var visst
    grann, men hll ej profvet. Den fll snder. I lifvet skulle jag
    aldrig prydas med myrtenkrona.

    Men hvad betydde det, att Emma satte upp mitt hufvud den kta
    myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf
    s stlla till, att drmmen fven hr slr in. Det goda barnet
    skall jag bedja om en liten tjenst, som hon skall gerna gra mig.
    Sen jag r dd, skall Emma stta den kta myrtenkronan p mitt
    hufvud. Det skall fr Emma bli den kraste belning fr hennes
    sorg och trar.


                                                          d. 2 Mars.

    Mina plgor hafva aftagit, s att de nu ro nstan inga. Men jag
    r ytterligt matt. Det r en frberedelse till afskedet emellan
    kropp och sjl.

    Fr sista gngen talar jag med dig, mitt trogna album, du
    ofridens bok och... fridens. Jag nnns ej frstra dig. Jag skall
    skicka dig till trogna hnder, till min broder Clinton. Han skall
    vrda dig mt.

    Jag hade en krlek, dfvande som ett narkotiskt rus, och
    brnnande som knens sand, d solens strlar falla lodrtt. Derp
    fljde ett uppvaknande af afsmak, vedervilja. Nr solens strlar
    flytt och natten kommit, knns den sand, som brnde nyss, s kall
    som is. Det kommer deraf, att sanden r ett jordiskt mne, som
    lnar all sin vrma ifrn solen. Nr solens strlglans r borta,
    r sanden endast... sand, ett kallt och jordiskt mne.

    Kom s en annan krlek. Den brjade s tyst och smningom, som
    nattens stjernor tga fram. Frst ser man blott en hr, en der,
    men ofrmrkt de vxa till i glans och antal, tills de fylla hela
    fstet.

    Stjernorna, de tala blott till _sjlen_; de hafva intet utaf
    jordiskt slagg. De vrma sjlen ljuft och mildt och troget. Och
    den, som engng deras sprk frsttt, har evigt deras minne qvar,
    ja, fven nr de flytt.

    Min ljufva stjerna flydde bort frn mig. Han gick att strla uti
    annat hem. Men jag vill flja honom. Som nattens stjernor hvlfva
    kring, gr Celias krlek snart att lysa uti andra verldar.





