'Elegier' av Tibullus r Projekt Lnnrots utgivelse nr 1492. E-boken r
public domain svl inom EU som i vriga vrlden, varfr vi inte stter
ngra som helst restriktioner med hnsyn till e-bokens anvndning eller
dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




ELEGIER

af

Albius Tibullus


fversatt af

Johan Gabriel Linsn




Helsingforsiae,
Ex officina typographica frenckelliana,
1833.






FRSTA BOKEN.




10 Elegien.


    Hvilken var det, som frst uppfann de frfrliga svrden?
      O! hur var han ej vild och till sitt sinne af jern.
    D uppkommo bland menskorna mord och blodiga strider,
      D blef en kortare vg rjd fr den gruflige dd.
    Dock oskyldig den arme ju r: vi vndt till vr ofrd,      5
      Hvad han mot skogens djur lemnade oss till frsvar.
    Skulden dertill r det rikliga guld; ty krigen ej funnos,
      D man vid gudarnes fest bgare hade af bok.
    Vallar och fsten man gde ej d; men utan bekymmer
      Mellan de sprckliga fr slumrade herden frnjd.        10
    Hade jag lefvat d, jag ej hopens bedrfliga vapen
      Knde, med klappande brst aldrig trompeten jag hrt.
    Nu jag tvingas till krig: mhnda en fiende redan
      Br det spjut, som en dag djupt i min sida r tryckt.
    Fderne-Larer! beskydden mig dock. J nrden ju fven       15
      Mig, d, som liten nnu, ofta kring eder jag sprang.
    Blygens icke, att J af en trdstam bildade ren,
      S i min farfars tjll fordom J bodden jemvl.
    Bttre man hll sin tro, d frsedd med en ringare prydnad
      Guden, formad af trd, stod i sitt lilla kapell.         20
    Denne var tillfredsstlld, om man offrade honom en drufva,
      Eller med kransar af ax prydde hans heliga hr.
    Mngen, som bnhrd blef, sjelf offerkakorna frambar,
      Fljd af en dotter, som gaf guden af honing sin grd.
    Men afvrjen frn oss, J Larer! den srande kopparn,       25
      Landtligt till offer jag vill egna min fetaste gris.
    Det skall jag hvitkldd flja och myrtenkransade korgar
      Bra, med myrtenkrans sirad om hufvudet sjelf.
    Mtte jag tckas er s! En annan m tapper i striden
      Gynnad af vldige Mars strcka sin fiende ned:           30
    Att i ett dryckeslag han sina bedrifter m kunna
      Tlja, och rita fr mig lgret p bordet med vin.
    Hvad raseri, att med krig pkalla den ryslige dden?
      Han ju nalkas nd, nalkas med smygande steg.
    Sden ej grnskar dernere, der odlas ej drufvan, der hotar  35
      Cerberus; mannen vid Styx vidrig frskrcker dig der.
    Der, med kinder, frtrda af qval, och lockar frbrnda,
      Bleka gestalter i mngd irra kring nattliga djup.
    O! hur lycklig r den deremot, som, d tten han tryggat,
      Ofrmrkt i sitt tjll ser sig af ldren beskt.         40
    Sjelf ledsagar han fren, och sonen lammen, p bete
      Och fr den trttes behof vrmer hans maka ett bad.
    Blifve det ock min lott! M mitt hufvud glnsa af grhr:
      M jag, som gubbe, f sprka om flyktade dar!
    Freden m odla flten till dess! Den skna gudinnan        45
      Frst till det krokiga ok frde ett pljande spann.
    Freden ju fostrade rankan och drufvans safter hon gmde,
      Fr att gifva en son vin frn hans fdernekrl.
    Hacka och lie begagnas i fred; de bedrfliga krigarns
      Vapen, ej brukade mer, tras i mrkret af rost.          50
    D frn sin helgade lund en landtman, litet berusad,
      Sjelf p sin krra, som kusk, ker med maka och barn.
    Venus' strider just d uppflamma, med skingrade lockar
      fver sin brutna drr hjer sin klagan en m.
    Slagen upp sin blomstrande kind, hon grter; men fven    55
      Segraren grter, att han kunnat frfara s grymt.
    Amor, den skalken, likvl bibringar de tvistande skymford;
      Mellan de hftige tv guden befinner sig kall.
    Ack! af sten och af jern r hvar och en, som sin flicka
      Slr. Frn himlen med vld rycker han gudarne ned.       60
    Vare det nog, att blott bortrycka den fladdrande sljan:
      Vare det nog, att blott rubba dess prydliga hr.
    Vare det nog, att vcka en tr; lycksalig den yngling,
      Hvilken, d vredgad han r, bringar sin flicka till grt!
    Men den icke kan styra sin hand, m svrdet och pken      65
      Bra, och draga sig bort fjerran frn Venus, s mild!
    Kom d till oss, vlgrande Fred! med axet i handen,
      M af ditt glnsande skt jorden begjutas med frukt!






ANDRA BOKEN.




6 Elegien.


    Macer vill tga i flt. Hur gr det med Amor, den unge?
      Fljer han modigt och br vapen p halsen till strid?
    Om den frre af marscher till lands eller svikande vgen
      Bortfrs; lngtar med svrd denne vid sidan att g?
    Brnn d, yngling! den man, som ditt lugn frgtit s vildsint, 5
      Bjud den frvikne p nytt flja ditt eget banr!
    Skonar du krigare blott, vill jag ock krigare blifva,
      Bara frmedelst min hjelm rinnande vatten t mig.
    Hejsan! i krig. S farvl bd' krleksgudinna och flickor!
      Krafter besitter jag nog, fven trompet jag ju har.      10
    Stort jag pratar, men knapt har jag stolt min beknnelse utsagt,
      Frrn den bommade drrn jagar p flykten mitt mod.
    Ofta jag svurit, minsann! att ej vandra tillbaka till trskeln,
      Men d jag svurit som bst, vnder dock foten sig om.
    Hftige Amor! o mtte jag snart din bge och pilar         15
      Krossade skda och slckt facklan, du br i din band.
    Du mig elndige plgar, du mig till frfrliga eder
      Samt till skndliga ord tvingar i mitt raseri.
    Redan med dden mitt qval jag slutat; men hoppet dock gynnar
      Lifvet och sger mig stds: "bttre i morgon det blir."  20
    Hoppet ock odlaren nr; t frorne sden frtror det,
      Fr att af kern en dag f den med rnta igen.
    Fglar med snaran det fngar och fiskar desslikes med metspn,
      Sedan af betet frut kroken den fina r dold.
    Hoppet trstar ock den, som i mgtiga bojan r sluten;     25
      Benen skramla af jern; arbetet gr dock med sng.
    Hoppet mig lofvar min Nemesis' gunst, men hon vgrar bestndigt,
      O! att Gudinnan ej du, hrda, besegrade blott.
    Skona, jag beder dig det vid din systers tidiga aska,
      S kan hon hvila i lugn under en lttare mull.           30
    Helig r bon fr mig; t den lskade sknker och kransar
      Br jag till grafven, och der fuktar med trar jag dem.
    Jag till dess minnesvrd skall fly, och, bedjande dmjukt,
      Sga dess tigande stoft alla de den jag led.
    Hon skall icke frdra, att hennes beskyddade grter,       35
      Derfr i hennes namn manar till krlek jag dig.
    Att den fraktade Skuggan ej snder dig qvljande drmmar,
      Att, d du slumrat, ej hon sorgsen m st vid din bdd,
    Sdan hon strtade ned frn fenstret, det hga, till marken, 40
      Sdan till Orcus hon kom, drypande rysligt af blod.
    Nog hrom, att min lskades sorg ej m bittert frnyas;
      Ty jag icke r vrd, att hon m tras fr mig.






TREDJE BOKEN.




3 Elegien.


    Hvartill gagnar, att himlen jag fyllt med lften, Nera!
      Och med bevekande ord burit min rkelse fram?
    Ej fr att kunna visa mig blott frn en boning af marmor,
      Hedrad och knd fverallt genom mitt granna palats,
    Ej fr att mnga krar t mig m pljas af oxar,            5
      Och en betydande skrd jorden frlna mig huld.
    Nej! att med dig i en lng frening njuta de frjder
      Lifvet frunnar, och sist sjunka frnjd i din famn.
    D fullndade ro de dar, som bestmdes min lefnad
      Naken jag mste uti Lethiska bten nd.                 10
    Ty hvad gagnar vl mig det riktande guldets besittning,
      Och om min ker utaf hundrade oxar blef pljd?
    Eller hvad gagnar ett slott, som p Phrygiska pelare hvilar,
      Tenarus! huggna frn dig, eller, Carystus! frn dig?
    Hvad i detsamma en park, som liknar de helgade lunder,     15
      Sparrar frgylda omkring, golfvet med marmor beprydt?
    Hvad betyder den mussla, man fr p Erythriska stranden,
      Och den i Tyrisk frg doppade, skimrande ull?
    Hvad dessutom af allt, som hopen beundrar? det vcker
      Afund; folkets begr ofta vid skenet r fst.            20
    Icke de ddliges sinnen af gods befrias frn sorger;
      Enligt sin egen lag Lyckan beherrskar vr tid.
    fven en ringa behllning med dig r behaglig, Nera!
      Utan dig deremot Konungars lott jag frsmr,
    O! hur skn den gryning, som ger mig Nera tillbaka,       25
      Trefallt sll, ja n mer, blefvo den dagen for mig!
    Men om med frnvndt ra en gud de lften har afhrt,
      Hvilka t honom jag gaf fr en frening s ljuf,
    Kan ej konungamakt mig gldja, ej Lydiens guldflod,
      Icke hvad jordens krets kosteligt har i sitt skt.       30
    Andra m nska sig det. M _jag_, med min tarfliga lefnad,
      Kunna bekymmerfri njuta min makas behag!
    Kom, o Saturnia! gynna jemvl min rdda begran,
      Gynna mig, Cypria! _du_, frd p en sncka till mig.
    Nekar oss det freningens stund, och de sorgliga Systrar,  35
      Hvilka vid spnadens gng sjunga vr kommande lott,
    Kalle mig hn till den nattliga sjn och de rysliga floder
      Orcus, frfrligt blek, sumpiga vattnets, regent!






FJERDE BOKEN.




10 Elegien.


    Knner, Cerinthus! ej du fr din flicka en mmande omsorg,
      Under det feberns eld brnner min mattade kropp?
    Ack! jag nskade ej besegra de sorgliga smrtor,
      Om jag ej trodde, att du nskade lika med mig.
    Ty hvad btade mig, att besegra smrtorne, om du            5
      Kunde frdraga med kld hvarje din lskades qval.



11 Elegien.


    M jag, o dyre! af dig ej vara s innerligt lskad,
      Som jag fr ngra dar tyckte mig vara nnu:
    Om jag af drskap ngot begtt i hela min ungdom,
      Som af nger hos mig vckte ett djupare qval,
    n att i gr om aftonen dig jag lemnade ensam,              5
      Fr det jag nskade s kunna frdlja min brand.




12 Elegien.


    Aldrig en qvinna frmr frn din omfamning mig rycka;
      Genom en sdan lag krleken har oss frent.
    Du mig behagar allena och dig frutan i staden
      Mina gon ej se ngon frtjusande m.
    Mtte d du jemvl fr mig blott synas s lskvrd!         5
      Finna ej andra dig skn, r jag frskrad om dig.
    Afund icke behfs; ej saknas af hopen hr loford,
      Den, som r vis, i sitt brst hemligen frjde han sig!
    Sll slunda jag lefde med dig i den enslige skogen,
      Hvarest en menniskofot aldrig en stig har betrdt.       10
    Du i bekymmer mitt lugn, mitt ljus i den mrkaste natten,
      Du p en ensam ort vore mig, hulda! en verld.
    Sndes frn himlen ock nu en flicka ned t Tibullus,
      Blefve frgfves hon snd: Venus ej rra mig skall.
    Trohet svr jag dig nu vid den heliga Juno, din guddom,    15
      Hvilken allena fr mig r bland de himmelske stor.
    Dock, hvad gr jag? o ve! min skerhet sjelf jag ju afstr,
      Jag min dre som svor; nyttig din fruktan mig var.
    Detta skall ka ditt mod, nu skall du mig grymmare plga,
      Sdant frskaffade mig, arme, min pratsamma mun.         20
    Nu p din vink r jag frdig till allt; din blifver jag evigt,
      Aldrig jag flyr frn din tjenst; den r fr mig s bekant.
    Bunden jag stter mig ned vid Venus', den heligas, altar,
      Hrde bestraffar hon skarpt, bedjande gynnar hon mildt.




13 Elegien.


    Ofta af ryktet jag hr, att min flicka mig icke r trogen,
      Ack! nu nskade jag ga min hrsel ej mer.
    Dessa beskyllningar blott uppdiktas, att vcka min smrta,
      Hrda rykte! hvarfr plga mig, arme? S tig!



