'Noveller och skizzer' av Johannes Alfthan r Projekt Lnnrots utgivelse
nr 1461. E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden,
varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till
e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lnnrot.




NOVELLER OCH SKIZZER

af

Johannes Alfthan





Stockholm,
Albert Bonniers frlag,
1870.






INNEHLL:

 Kallista p Kastelholm. Pennteckning frn land.
 Ett mystiskt par. Sann hndelse frn r 1867.
 Frn Finland:
   1. Frn ster till vester.
   2. Wiborg.
   3. Frn Ladogas strand.
   4. En vacker hufvudstad i ett litet land.
 Reseskizzer frn Polen och Ryssland:
   1. Polen.
   2. Ryssland.
 Borgfrken. Skizz frn kejsar Nikolai regering.






Kallista p Kastelholm.

Pennteckning frn land.




1.


Utstrdda som perlor p en juvelerares bord ligga de lndska arne
i hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke fr allt
verldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammans
velat vara den juveleraren, som lemnade dessa kt-svenska perlor t
Ryssland -- och s har dock en gng skett. Den handeln torde icke
heller s ltt g tillbaka, ty -- men ltom oss tiga om den saken.

Visserligen r flertalet af arne i gruppen endast kala klippor, men
till och med p en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor,
som lska dessa klippor framfr allt annat p jorden. Dessa
sannskyldiga hafsmenniskor gifva land en nnu mera egendomlig prgel
n tillochmed dess srdeles originella fysiska bildning frlnar.
Dess i politiskt afseende stora betydelse frbigr jag hr.

Det var om vren r 185-. lands rika historiska minnen, dess
egenskap att under det nyss slutade "orientaliska kriget" ha varit
skdeplatsen inom krigets nordiska afdelning fr en erfringsscen
i civilisationens intresse, fvensom lusten att gra en liten
sommartripp till ett fr oss jemfrelsevis obekant land, frde mig
till det beslut att beska land. Jag satte min fresats raskt i
verket, gick ned till Blasieholmen der landsskutorna ligga frtjda,
och ppnade fljande samtal med en ung sjman, som sg pigg och
treflig ut.

"Hr p, min vn, reser ni snart fver till land igen?"

"Vi segla af i qvll", ljd svaret p en ganska ren dialekt, och den
unge mannen helsade hfligt.

"Kunde jag f flja med er ditfver?"

"Det kan vl g fr sig, tror jag, men det beror p far, det."

"Kan jag d f rka honom?" sporde jag.

"Inte svr att rka", svarade lndingen muntert, "han sitter der
p krogen och tar sig en morgonrisp, frga efter'n bara, han heter
Falkens Erik och rr om skutan hr."

Jag begaf mig till krogen, gick igenom sknkrummet och ptrffade i
"gstrummet" en medellders man, sittande ensam, vid ett bord. Han
tycktes mig se ut som en skutskeppare.

"Goddag!" helsade jag frimodigt, "r det Falkens Erik frn land? Er
son har visat mig hit."

"Vasserratri! Falkens Erik frn Hammarudda", ljd svaret, "men",
tillade han, "vran strmming r slut och klent fick vi betaldt nd."

"Det var illa det", svarade jag, "men jag har ett annat slags affr
med skepparn."

"Och det vore?" sporde han nyfiket.

"Vill ni fra mig fver till land?"

"Hvarfr det d? Herrn reser ju bttre med ngbt!"

"Ja, men jag tycker mera om att segla."

"Gerna fr mig d -- jag seglar af i qvll."

"Jag fljer med!" utropade jag. "Hvad begr ni fr fverfarten?"

"Kommer an p hvad slags folk herrn r", var det afmtta svaret. "Tio
rubel blott, om herrn har pass och egen matsck -- fr si resan kan
bli lngvarig; vi ha sydostlig vind, bra nog i brjan men knapp p
hafvet."

"Hvad gra d edra tio rubel i goda svenska riksdaler?" sporde jag.

"Efter kursen gr det minst tjugofem riksdaler. Jag kan rkna kursen,
jag."

"Nvl, jag betalar det; nr skall jag vara ombord?"

"Sist klockan sju i qvll", svarade Falkens Erik och sg frst p det
ena, sedan p det andra af sina ur.

Jag drack ett glas l med gubben och gick. Klockan p slaget sju
var jag p platsen med tvnne karlar, brande min kappsck, samt en
ypperlig matsck och ett rikligen frsedt flaskfoder.

"Precis herre", helsade Erik och rckte mig sin tjriga hand, samt
tillade, i det han skrattande pekade p buteljerna, "det der r bra,
det r fuktigt ute p lands haf."

Vi lade ut till sjs, skepparen, hans son, en gammal sjman till och
jag. Vdret var friskt och det gick raskt undan, ehuru vi hade blott
half vind, men skutan seglade bra, som nstan alla landsfartyg. Jag
var imellertid trtt af det myckna springandet under dagens lopp och
begaf mig snart till hvila. Stockholms skrgrd nda till Furusund
knde jag dessutom ganska vl, der var fr mig intet nytt att se. Jag
gick icke ned i den qvafva kabyssen utan lade mig p dck insvept i
min palet, med hufvudet p kappscken och utstrckt p ett par gamla
hopvikta segel.

D jag vaknade sent fljande morgon, voro vi redan ute p hafvet.
Sjn gick hg och vi seglade dikt bidevind. Det var en lust och
gldje att se de kcka boerna i sitt lilla fartyg umgs med vgor
och vind; det gick som en lek, undan fr undan. D dagen led mot
slut hade jag blifvit ngorlunda frtrogen med mina reskamrater.
Vinden hade smningom aftagit och tynade slutligen framemot qvllen
alldeles af. S gick det ock med mitt sllskaps humr. Infallen
upphrde, historierna togo slut och Falkens Erik utbrast otligt:
"Motvind r det och stiltje blir det till natten, det kan man kalla
dlig seglats". Men som jag nnu ville hra ngra "historier" till om
"gamla land", om ryssarne, samt om engelsmnnens och fransmnnens
besk, proponerade jag en liten toddy p qvllsqvisten i stiltjen.

"h ja men", sade Erik, "det lter sig gra. Bengt der, stt kitteln
p elden s vi f varmt vatten. Det r herrn som bjuder."

"Med en toddy framfr sig", fortfor han, "kan man tillochmed uthrda
en stiltje p sjn, och jag tror att vi i morgon f frisk vind igen
och det vestlig."

"N sg mig", brjade min skeppare sedan vattnet var serveradt och
jag af mitt frrd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum,
konjaksbuteljen, "hvar vill herrn egentligen i land?"

"Hvar som helst", svarade jag, "till exempel vid ert hemvist."

"Bra det", svarade Falkens Erik, slugt plirande med gonen, -- "och
r passet i ordning, h?" -- "Passet?" frgade jag, "nej ett sdant
har jag i sanning glmt att lsa -- behfs det d ndvndigt?"

"Jas!" infll bon, "r herrn en sdan en igen -- det kunde jag just
gissa. Ja, visst behfs det pass fr att komma in till land."

Jag blef i brjan smtt orolig men fann mig snart, och i det jag
drack honom till, sade jag: "Skl, Falkens Erik, fr att jag kommer i
land utan pass."

"Jaa, men risken -- --"

"N, fem af edra rubler till d, hvad sgs derom?"

"Jag tycker", svarade Erik, "att man likavl kan g i land vid
Hammarudda, som vid Ecker."

"Jag frstr -- och kaffesckarne dernere i kabyssen", invnde jag,
"de bras vl ocks hellre i land vid Hammarudda n vid Ecker
tullstation?"

"Perkele, sa' finnfan!" utropade Falkens Erik, "dem hade jag glmt.
N, herrn sqvallrar visst icke?"

"Nej, det lofvar jag eder". Och s var allt godt och vl igen och
den gamle sjmannen som vi hade med oss och hvilken flitigt anlitade
buteljen, brjade bertta underbara lurendrjerihistorier, den ena
efter den andra.

lndingen, ehuru i allmnhet frsigtig, talar dock s gerna, att man
ltt fr honom att bertta, svida han icke tror sig ha ngot att
frukta. Mig trodde de gode mnnen sig dessutom kunna lita p, emedan
jag reste utan pass och sledes ej kunde tycka om "tullsnokarne."

"Du pratar persilja", afbrt Falkens Erik den gamle, "men si jag
skall omtala en kuris 'passasch' fr herrn hr -- det r god kognak
och sdan skall ock historien bli."

Och han brjade, med skalken lurande i gat:

"Folk som reser utan pass r merndels icke s noga i politiken.
Herrn kan derfre gerna f hra mitt fventyr med engelsmnnen under
kriget. -- Si det r s, att jag alltid varit svag fr god kognak,
fast hustru min grlar derfver, men inte blir den smre fr det
nd. Nu var det s, att nr engelsmnnen voro hr, s hade min
granne Ropans-Lasse varit ute och haft roligt, sa' han, och si d
fick jag ocks lust till den leken och gaf mig ut, jag, med pigan min
-- hvad heter nu menniskan igen -- hon har ett s bortkrngladt namn."

Sonen till Falkens Erik rodnade.

"Hvad heter hon, Bengt?" sporde fadren.

"Kallista, far, det vet ni ju."

"N ja, hon rodde, och bra ror hon, det skall Gud veta och fram kommo
vi till korvetten 'Magasinet' (Magicienne). Vi rodde sakta fram till
fallrepstrappan, ty si jag ville ombord."

"Bt, ohoj?! Hvad sken I hr, godt folk?" frgade en karl p ramaste
svenska.

Nu var jag liksom litet rdd nd, fr si hade vran lnsman ftt
reda p min resa, s, f--n vet, huru det skulle ha gtt fr Falkens
Erik d! Och som nu den der krabaten p skeppet talte svenska, s
knde han mig kanske, ty der funnos allt mnga sterbottniska sjmn
hos engelsmnnen, det visste vi alla. 'Hvad vill du min gubbe?'
frgade han en gng till. -- "Se p skeppet", svarade jag. -- "Det
var klokt det, sa' han, s kan du med detsamma lotsa oss in till
Bomarsund. Vi ha just velat fnga en lnding fr detta ndaml och
betaldt fr du bra, lita p det. Du knner vl farleden?"

"Nej, se det gr jag d platt icke", svarade jag slugt och lagade mig
liksom till att ro min vg. "Men han deruppe p skeppet, han skrattade
bara och s ppnades en lucka och som ett helvetes ga tittade en
svart kanonmynning mig rakt i synen. Det gat, m ni tro herre,
blinkade ej, men den som bde blinkade och blundade, det var jag. Nog
har jag sett dden i syna p haf och vid sklfngst, p ls is ocks,
men nu var det en alldeles annan sak, nu. Skam till sgandes tnkte
jag alls icke p flickungen som jag hade med mig i bten och det var
illa gjordt, ssom herrn snart skall f se."

'Kom upp nu, gubbe lilla', sade engelsmannen, som var lika god svensk
som jag, 'ljtnanten vill tala med dig.'

"Nvl, sa' jag, lade till och ntrade upp, och innan jag visste
ordet af var jag nere i en rysligt grann kajuta och der satt en herre
vid ett bord fullt med kartor."

Officeren betraktade mig en stund och frgade sedan p engelska
tolken -- honom, gynnaren, som kunde svenska och fversatte
officerens frgor och mina svar:

'r du rdd?'

"Ja, bevars, rysligt rdd!" sa' jag.

'Hvarfr det d?'

"Jag r ingen krigsman, jag."

'Men du r sjman nd?'

"Ja vasserratri, s god som ngon annan."

'Och du knner farleden till Bomarsund?'

"Nej, jag r ej frn den trakten."

'Men du har varit der?'

"Ja, landvgen, hga herr officer", sade jag samt brjade msom
svettas och frysa af frskrckelse.

'Stewart, ge karlen der en dugtig kognak', befallde officern -- och
se det fversatte den satans tolken ocks fast den saken talte fr
sig sjelf -- och med kognaken for djefvulen i mig.

"Tack", sa' jag och grinade emot officern.

'N, huru r det nu med farleden till Bomarsund?' frgade han och
lade fem guldmynt p bordet bredvid sig. 'Du slipper icke fr tomma
ord -- ut med sanningen, knner du vgen?'

"Jag lrde af far min att aldrig ljuga", sade jag, "hjo, nog tror
jag att om de der guldpluringarne hitta vgen till mig, s nog hittar
jag vgen till Bomarsund och jag knner alla klippor och grund med."

'Signalera', ropade officern till kapten Jfvelson p Hrregrant
(Yelwerton p "Arrogant"), att vi ftt en lots ombord.'

Detta hviskade tolken till mig och jag blef igen s der underlig
till sinnes. Det frgade likvl ingen efter, utan jag frdes upp p
dck. Skeppet gjordes klart till affrd och signaler vexlades med ett
par andra fartyg. Det var visst vi som skulle brja trallen. -- Jag
frdes fram till rormannen. Uff, s jag var underlig till mods. "Tnk
om ryssdjeflarne skjuta ihjel mig nr det blir nappatag af", tnkte
jag, "eller om de f reda p allt det hr, ifall jag ter kommer i
land." Tolken gjorde mig ngra frgor, dem jag besvarade och fartyget
begynte sin kurs mot sydost.

"Hur lnge skall jag vara hr ombord?" frgade jag tolken.

Officern befallde mig tiga.

Du hrdes med ens ngot ovsen vid babordsrelingen frut -- och
"hast du mir gesehn", den unga Kallista hoppar upp p dck. Jag blef
s jmmerligt frlgen att jag glmde svara p flera af officerens
frgor, hvarfr han blef otlig.

'Hvad gr t karlen?' frgade han visst flera gnger.

"Flickan der", svarade jag stammande, "jag hade glmt henne."

'Jag trodde du var allena', sade officeren. 'Men hvad mera -- vi
skicka flickan i land igen och du blir hr.'

"Hon frrder mig", pustade jag.

'Hvad rr det mig?' sade officeren kallt, och vndande sig till
tolken yttrade han ngot som lt som "skjutsa bort henne".

Men Kallista lt icke skjutsa bort sig, den ungen, hon kom raskt fram
till mig, var alldeles icke frlgen och, besynnerligt nog, gfvo
alla sjmnnen plats fr henne att segla fram i rtt kurs p mig.

Officern sg frvnad p henne, rrde ltt vid hatten och sade
ter ngot t tolken, som frgfves befallde flickan att ge sig
af. Flicksnrtan svarade icke ens p dessa uppmaningar, hon neg
fr ljtnanten och bad att f tala vid mig en stund allena. Tolken
fversatte frgan. Svaret utfll jakande och vi gingo ngot afsides.

'Falkens Erik r p dliga vgar', sade flickan.

Jag ville bli morsk jag, och bad henne dra t hin, men hon sg s
bekymrad ut och sade: 'Husbond' fr ej stanna qvar hr -- nog kan jag
gissa hvad husbond' hr vill gra, men det r ortt, kom bort med
mig'. -- "Lttare sagdt n gjordt", svarade jag. "De hlla mig qvar
med vld, m du veta."

Nu kallades jag bort och som tolken behfdes fr att samtala med mig,
glmdes, ssom det tycktes, alldeles Kallista.

Efter en timme, vi voro d i ppna sjn igen och styrde kurs p
Nyhamns bak, sade tolken till mig, att jag nu skulle gra mig af med
flickphnget, ty det var hg tid.

Men hvar var Kallista? Jag sg henne platt icke och tolken visste det
ej heller. ndtligen fick han reda p att hon gtt frut, men vidare
visste ingen ngot om henne. D vi kommit fram, fr om fockmasten,
sgo vi henne sittande bakom en upprullad tross med hufvudet stdt
mot handen. Hon var mycket blek, blekare n vanligt.

"Kallista", sade jag, "den herrn sger att du skall gifva dig af till
land igen".

"Jag far icke utan husbond" -- var hennes bestmda svar.

Vi frskte att fvertala henne, men frgfves. D kom der drifvande
en sdander ung kadettherre, stannade hos oss och betraktade flickan.

'En vacker flicka', sade han, och se det frstod ocks jag. Han
talade nu vid tolken och denne vnde sig slutligen till Kallista
och uppmanade henne ter att resa af. 'Det blir qvll', sger unge
herrn hr, tillade han, 'och d fr du svrt att hitta hem och vgen
blir allt lngre och lngre.' -- "Ja, ge dig i vg, goda Kallista",
bad ocks jag. -- "Fan vet hvad som nu passerade eller om ngonting
passerade alls, men visst r, att flickan och kadetten sgo en stund
p hvarandra, hvarp den unge herrn befallde oss g vr vg och
lemna flickan i ro. Han sg precis ut som en vingskjuten hk, s
hjertngsligt sg han p flickan och hon -- ta mig ryssen -- sg ut
som en hel bys nattvardsungdom tillsammans, s rrande -- och jag
tror deras gon trades."

Hr afbrt en djup suck berttarens svada.

"He du, Bengt", afbrt Falkens Erik sin berttelses trd, "pusta du
mttligt, pojke, och drick mer, s ger du funderingarna p bten."

Jag brjade f en liten inblick i unga Bengts hjertehistoria och
fven den unga flickan brjade intressera mig.

"Nvl", fortfor Falkens Erik, efter att hafva begagnat uppehllet
fr att brygga sig ett nytt glas toddy och smutta derp. "Tolken och
jag gingo vr vg. Hvad de tv ungdomarne sade hvarandra kan jag
ej begripa, men d jag ter om en stund skte upp Kallista var hon
allena och visserligen icke lugn men alls icke ledsen heller och
helsade p mig med en s rolig min att jag -- ha, ha, ha, -- kom att
tnka p hustru mins gonkast nr hon var fstm i tiden. Nu talte
flickan ter vid mig och frestllde mig icke blott det ortta, utan
fven det farliga i mitt frehafvande och freslog att vi skulle
rymma. Jag ansg frslaget omjligt att utfra, men hon sade likvl
att det skulle lyckas. -- Vi hade nu passerat Nyhamn och gingo till
ankars i skren vid Ledsunds bk. Jag fick mig en dugtig 'nattfsare'
och fverlemnades att roa mig p egen hand. Men ehuru jag var
trtt, kunde jag i fljd af oro, och liksom samvetsqval ocks, icke
sofva, utan satt och vakade i en vr p dck. Smningom blef dcket
folktomare och mrkret tilltog, ty himlen var mulen och det regnade
smtt. Tiden gick trgt fr mig; jag satt ensam nu i mina sorgliga
tankar, d vid pass tolftiden p natten det hnde sig att ngon sakta
rrde vid min axel och hviskade:

"'Kom, Falkens Erik, allt r frdigt, flj mig, men g sakta -- i
strumpftterna, jag br edra stflor', och hon, ty det var Kallista,
aftog mina skoplagg utan krus. Ingen bemrkte oss. Som en skugga
svfvade den unga flickan framfr mig och utan att veta huru och
hvarfre fljde jag henne. Hon bad mig raskt klifva ner i bten, jag
gjorde s, mer dd n lefvande af ngslan, och hon nstan kastade sig
efter, afskar med sin knif linan, och sttte ifrn. Men nu ska' ni
tro att det blef allarm p 'Magasinet'.

"Inom ngra gonblick ppnades en lucka och ter tittade ett af de der
otcka malmgonen emot oss. Samtidigt glnste flera gevrspipor genom
natten och i riktning mot oss. Men nu kommer det bsta. Kallista, som
i brjan fattat rorna, gaf dem nu t mig och bad mig ro. Hon sjelf
stlde sig rak lng i btens akterstf med ansigtet t fartyget.
Gevrspiporna snktes fr den hurtiga flickan; ty kulorna hade icke
kunnat trffa mig, emedan hennes gestalt skyddade mig -- och qvinnor
lra engelsmnnen icke plga skjuta i krig. I dess stlle lades en
slup ut, som skulle frflja oss. Men snart hrdes den unga kadettens
rst fver alla andra -- jag kommer nog ihog den -- och slupen vnde
om. 'Farewell, my Kallista,' ljd det fver vgen -- och ned sjnk
flickan p bottnen i min bt. Jag rodde allt hvad krafterna medgfvo
-- jag hade, skam till sgandes, terigen glmt flickan, som likvl
rddat mig frn fngenskap och kanske dd. Hon mtte ha varit sansls
d hon nedsjnk i btbottnen, ty nr hon om en stund rrde p sig,
frgade hon hvar hon var. Jag hvilade p rorna, pustade och sade att
vi ju voro stadda p flykt. 'Ack ja, ja, lt oss ro', utropade hon
och ville taga rorna af mig, men se det lt jag icke ske. Jag lade
min kavaj under henne och lt flickungen lgga sig."

Falkens Erik gjorde hr ett uppehll och fortfor sedan med lgre
rst: "Eftert hrde vi att den unge engelske kadetten, som skall
varit en mycket frnm mans son och en modig gosse, nnu samma
sommar stupat vid ett anfall p Wiborg. -- Kallista", tillade han
nstan vekt, "har ett portrtt af honom, som han gaf henne den der
frfrliga natten, d vi flydde frn skeppet. Flickan, som annars r
bra nog, har sedan dess varit liksom 'drmmande' eller hvad jag ska'
kalla det."

En suck framtrngde ter ur djupet af Bengts hjerta. Fadren blickade
strngt p honom, men sade intet. Jag frsjnk i drmmerier.

Man sger att allmogen ej har finare knslor, att krleken hos dem
r antingen idel sinnlighet eller att den alldeles icke frefinnes
och att de flesta ktenskap ings af berkning. Detta senare m till
en del ega sin riktighet. Men r det d bttre bestllt med de s.k.
bttre stnden? Jag tror det icke. Men hvad jag tror r, att knslan
hos den obildade, jag vill hellre sga obelste, r lika sann och
lika djup, som hos den bildade, men hon uttalar sig i enklare former.
Bondflickan frstr icke att svrma, tminstone icke att klda sina
svrmerier i ord och bild, men hon lskar lika varmt fr det. Hennes
knsla r visserligen mindre estetisk, men den r lika naturlig fr
det och mnne icke detta i grunden r hufvudsaken nd? -- Jag hade
nu hr hrt en den mest romantiska berttelse ur verkligheten. En
fattig flicka rddar undan straff, mhnda dd, en man, som icke vill
ge henne sin sons hand, ehuru de unga lska hvarandra -- romantiskt
nog fr en landsflicka.

Falkens Erik och den gamle sjbussen lade sig till hvila efter att
ha tillsagt Bengt att se efter rodret, hvilket knappast behfdes, ty
det var fullkomlig stiltje. Bengt och jag sutto stilla en god stund.
Jag vill hr nmna att jag r mlare och att denna tysta nattscen p
hafvet hade ngonting mycket anslende fr mig. Jag gjorde p stt
och vis studier och det under inflytande af den egendomliga stmning,
i hvilken Falkens Eriks berttelse hade frsatt mig.

"Hr p, Bengt", sade jag slutligen, "tycker du om den der Kallista?"

"Ja visst, men jag fr henne aldrig."

"Hvarfr det d?"

"Emedan far ej gr in derp."

"Men hon har ju rddat hans lif, ja nstan nnu mer."

"Ja visst", blef svaret, "och far sger, att han gerna vill fda
henne till dddar och det fr intet, men se rfva hans egodelar det
behfver hon icke. Hon r fattig och hon har ocks ett s underligt
namn."

"Jas, tycker du det? Hvad voro hennes frldrar?"

"Fattigt backstugofolk, sges det, men p stt och vis r hon
prostens i Jomala fosterbarn, ty prosten upptog henne som litet barn
i sitt hus och der har hon lrt sig lsa och skrifva som en hel
magister."

"Hon tjenar vl nnu hos er?" frgade jag vidare.

"Tjena? -- nej! Hon bor hos oss och arbetar dugligt, och rask r
flickan, det vet enhvar i hela Jomala socken, fr si hon rddade en
gng icke mindre n fyra fullvxta karlar, af hvilka jag var en."

"N, hur gick det till?" sporde jag.

"Jo se, vi voro ute p sklfngst om vren och hade dragit bten upp
p ett stort flytande isflt. D lossnar just det stycket, som bten
lg p, och brjar flyta bort. Vi stodo der som klubbade sklar,
dumma och skrmda, men Kallista, som var med, hon hoppade i sjn, i
det iskalla vattnet, och sam bort till bten, sttte den i sjn, i
sanning ett svrt gra, och rodde den till oss igen. S blefvo vi
rddade, men hon blef sjuk efter den resan och lg i flera mnader
hos prostens. Det var vintern efter engelsmnnens besk hos oss, och
var hon 'drmmande' frut, s blef hon sedermera nnu mera underlig.
Men snll och flitig och rask r hon nd, det r alltigenom en
dugtig flicka."

"r hon vacker, Bengt?"

"Joo, men mera som herrskapsbarn, fast nog r hon bonddotter, s
mycket veta vi visst, ty hon r fdd nra det gamla slottet."

"Kastelholm?"

"Ja, Kastelholm, vet jag", sade Bengt, "men se nu friskar vinden till
och jag vill vcka far."

Vi fortsatte frden, kommo utan fventyr i daggryningen till
Hammarudda, lossade kaffebalarne och begfvo oss upp till Falkens
Eriks grd. Jag var rtt nyfiken att f skda den raska Kallista,
men blef sviken i min frhoppning, ty hon hade fr ngra dagar
sedan begifvit sig till prosten i Jomala fr att hjelpa till vid
hvarjehanda hushllsgroml. Hvad hvar att gra? Jag trstade mig
dock snart med en god bdd och sof tills solen stod hgt p himlen.
Nr jag vaknade hade all trtthet vikit och jag gjorde upp min
resplan p "fasta land", och antrdde fven snart, samma dag, min
"tour".




2.


Det var, ssom jag redan antydt, p frsommaren. rstidens utveckling
var vida mindre framskriden p land n i svenska skrgrden; hr
var allt vr nnu de sm blommornas och krlekens tid. Vi veta, vi
nordbor, hvad ett uppvaknande frn en sex, sju mnaders vinterdvala
r, och vi lska och besjunga derfr vren af hjertans grund. I mitt
hjerta skulle ocks en liten blomma vxa upp den vren, "det var s
bestmdt", sger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver
n och skall icke vissna frrn fven mitt lifsblomster blommat ut.

Sedan jag hyrt en hst och "schas" till Emkarby gstgifvargrd, men
under frden mer n en gng tittat in i bondbyarna fr att spraka med
de gladlynta lndingarne, kom jag omsider till nmnda raststlle.
Min afsigt var att beska Kastelholms ruiner och ngon tid uppehlla
mig der i trakten.

Det r ett underligt folk, dessa landsbor. kta svenskar till
hrkomst och lynne -- p land talar nmligen ingen menniska finska
utom en och annan herreman -- ro de dock trots sin likhet i seder
och bruk med vra roslagsbor, ganska olika dem i mnga afseenden. Jag
var som hemma, d jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som
kta rospiggar, men mycket hos dem frefll mig dock s fremmande.
De lska icke finnarne, men vl Finland, de hata "ryssen", men icke
Ryssland, ty "der slja vi vr strmming bst". De lska svenskarne,
men g illa t Sverige, som "lemnat dem t ryssen", och som -- _hine
illae lacrimae_ -- lagt tull p deras exportartiklar p Stockholm.
De ro snygga, till och med de fattigaste, de ro raska sjmn, men
taga sllan hyra p andra n lndska fartyg. Af dessa finnas dock
icke s f och ngra g till och med p Medelhafvet. De ro pratsamma
och srdeles artiga, mhnda, ssom alla grnsbor, ngot svfvande
i sin moral vis  vis tullstadgarne. Qvinnorna ro snygga, litet
ltta p foten kanske, det fr det lifliga sjlynnet med sig, men de
ro ofrtrutet arbetssamma och uthlliga i det tunga, ofta farliga
fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med mnnen. Vackra ro
de i allmnhet icke, men friska och hurtiga jntor, ypperliga mdrar
och glada hustrur. En och annan verklig sknhet ptrffas dock fven
hr, och d oftast af en fverraskande egendomlighet. Ett utmrkande
drag fr land r, att der finnas hgst f s kallade herremn och
nstan inga herregrdar. Folket r i fljd deraf ganska frimodigt.

Men -- jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag ocks
fljande morgon i god tid. Det r ett gammalt svenskt slott, anlagdt
ssom man tror, af sjelfva Birger Jarl. den har det haft, icke s
f af krigisk och ngra till och med af rofull natur. Det har ofta
bytt om herrar. n var det svenskt, n danskt, n finskt eller ryskt,
men hvad det n var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock
varit "residens" fr hfdingar af alla mjliga slag och det skall
hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu r det en sorglig
ruin.

Det var en frtjusande vacker vrmorgon, i hvars belysning jag frsta
gngen sg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fnstergluggarne
i den taklsa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor
och mossa framdrmde i ostrdt lugn sitt lilla lif p de ldriga
murarne.

Det ges f ting p jorden, som ro s sorgliga att se som
ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en
egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk
krafts frgnglighet. Ligger hemligheten mhnda i den uppbyggliga
frestllningen, att det gamlas frfall bebdar det nya lifvets
uppkomst, en fortgende seger svl i andens som naturens verld;
eller ligger det i menniskolynnet en afgjord bjelse fr betraktande
af alltings frgnglighet, en sannt dmjuk verldsskdning; eller
r det ett frloradt och grusadt paradis, som vr inbillning skdar
i ruinerna af fordomtima sknhet och glans? Hvad vet jag? fven
en tarflig mlare kan ansls af hvarje sknt och tankerikt mne,
ehuru frmgan, att riktigt sjlfullt delgifva t andra de ofta
underbart ljufva och storartade intrycken, blott r frunnadt f.
"Mnga ro kallade men f ro utvalde". Det r icke allom gifvet
att ssom Washington Irving genomlefva drmmar i Alhambras salar,
drmmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen skna
bilder och knslor, vckta hos en hnfrd samtid och efterverld. Men
drmsagor ha fven andra n den snillrike amerikanaren tnkt och p
andra stllen, ehuru sagorna, lika litet som stllena, kunnat uthrda
en jemfrelse med Alhambradikten. Det oaktadt r det tilltet fr
hvarje fogel att sjunga efter sin nbb. Detta m sgas, mig till
urskt, fr det jag vgat mig in p ruinernas omrde.

Jag trdde inom det gamla slottets murar med nstan hgstmda
knslor. Lget r vackert och utsigten frn borgens fnster af
intagande behag; den r nmligen nstan kringfluten af vatten och
var det fordom sannolikt alldeles. P andra sidan fjrdarne och
sunden hja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna strnder. Det
mtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu r det en snabbt
frvittrande, men nnu storartad ruin, hvars snara frfall till blott
ett stenrs ingen bryr sig om att uppehlla. Hvartill tjena vl ocks
de gamla svenska minnesmrkena -- i det erfrade landet! Jag gick
lngsamt igenom den frsta grden och intrdde p den andra, omkring
hvilken, enligt frmodan, de frnmligaste boningsrummen varit
belgna. Mina tankar irrade lngt tillbaka till Kastelholms glnsande
period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och nnu
lngre tillbaka i lands historia.

Jag fste i brjan ringa uppmrksamhet dervid, att jag icke tycktes
vara allena. En qvinnogestalt satt nmligen tyst och stilla p
en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grnade
muren. D jag intrdde p den fordom s gldjefulla borggrden,
flgo hundratals skrmda kajor upp och jag blef smtt hpen vid
det buller de stadkommo. Det lt som ett hn fver all mensklig
storhet, Den tysta qvinnan satt qvar p sin plats, utan att rra sig.
Jag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna -- henne
beundrade jag icke _d_.

D jag kom nrmare sg jag att hon var skn, men jag var
fvervldigad af minnenas makt, och i en sdan sinnesfrfattning steg
till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans nrvaro
i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan fr
tillfllet. Och dock skulle hon blifva ngot helt annat, n staffage,
i taflan af mitt inre lif!

D foglarne flgo upp, stannade jag, som sagdt, ngot, men jag mtte
af naturen ha goda nerver, fy jag skrmdes icke af det obehagliga
flaxandet och skrnet, ljud, som ro lika vl knda, som afskydda
af alla antiqvarier och beskare af gamla ruiner. Jag var en rask
yngling, tminstone ville jag vara det, och derfre klef jag efter
en stund djerft fram bland hgarne af grus och nedrasande stenar.
Omedvetet stllde jag min vg fram till flickan, som sof, och sof
tungt.

Hon var vacker som mhnda den fagraste af Kastelholms forna
borgfrknar varit och jag trodde ett gonblick att jag hade en
uppenbarelse frn hdangngna tider framfr mig eller mhnda en
f. Men som hvarken fer eller fordomtima borgfrknar g i lndsk
bonddrgt, ty den fagra trnan bar en sdan, och det till p kpet
icke af allra finaste slag, s fvertygades jag snart att hon
var en menniska. Uppriktigt sagdt var jag rtt belten med denna
fvertygelse, ty det underskna slumrande fremlet stod ju mig ssom
menniska andligen vida nrmare. Kroppsligen stod jag henne nu s
nra, att jag hll min hand p hennes axel. Hon var ganska blek. "r
hon dd?", tnkte jag, men den tanken frsvann lika hastigt, som den
kommit, ty d jag vidrrde den unga slumrerskans skuldra, rrde hon
sig litet och talade ptagligen under inflytelsen af en drm: "Nej,
herre, nej, ej ens i smyg en kyss. Ack, hvarfr skulle jag trycka er
hand igen? Hvad skall Bengt sga derom?"

Detta var d ett alldeles menskligt sprk och till p kpet lt
det som hade den bleka skna redan frskaffat sig hvad det naiva
bondsprket kallar en fstman, som misstyckte att hon gaf andra
menniskor en handtryckning.

I min poetiska sjl, _sit venia verbo_, brjade redan ett till sina
orsaker outredt, svartsjukt hat till den der Bengt gra sig gllande.
Tnk om detta vore Kallista -- men nej, huru skulle denna skna,
nstan ljufva varelse kunna vara den raska rodderskan, den kcka
simmerskan, den dugtiga arbeterskan? Det var ju omjligt enligt alla
fr mig hittills gllande begrepp om qvinlighetens vsende -- ehuru
jag medger, att det just var hennes skallade tvetydiga hrkomst,
som fvertygade mig om att just denna underligt vackra flicka var
Kallista.

Imellertid stod jag der frsjunken i skdningen af den underskna
flickan i den enkla drgten. Det ljusbruna hret hade lossnat ur sina
lnga fltor och bljade ner fver den behagliga gestaltens former.
Det var en medelstor gestalt med verkliga muskler, som tydde p kraft
och obruten helsa, ehuru fver det hela lg ett skimmer af vemod. Hon
var nmligen, ehuru solbrnd, dock mera blek n rdkindad. Ansigtets
uttryck angaf stark viljekraft och jag brjade smningom frst att
den der flickan kunde knna sig stark att utfra hvad helst hon
fresatte sig. Jag undrade p hurudana hennes gon vl skulle vara?
Voro de allvarliga, i harmoni med ansigtsuttrycket i frigt, eller
voro de milda, svrmiska kanhnda? Min nskan att se dem skulle snart
g i fullbordan, ty ehuru jag ej nndes vcka slumrerskan, hjelpte
mig dock slumpen p ett  Kastelholm ganska vanligt stt. En sten
i muren, ofvanom den, mot hvilken flickan stdde sig, lossnade och
brjade rulla. Vckt af bullret blickade jag upp -- ett gonblick
till och stenen skulle trffat den vackra sofverskan. Att vcka henne
var fr sent -- en rask handling blott kunde rdda henne -- och inom
ett gonblick var den ocks utfrd. Jag upplyftade den skna i mina
armar och ilade ngra steg undan. Stenen slog ned sekunden derp,
just p det stlle der flickan sutit.

Hon vaknade -- sakta lt jag henne glida ur mina armar och nu stod
hon framfr mig -- en tjusande, men egendomlig syn. Hon strk det
yppiga hret ur pannan och betraktade mig med en frvnad blick.
Detta uttryck af frvning i det stora, skna gat gaf det allvarliga
ansigtet ovillkorligen ett drag som gjorde situationen komisk, och
detta frvirrade mig till den grad att jag glmde borttaga min nnu
omkring flickans lif hvilande arm. Med en enkel rrelse och utan all
tillgjordhet gjorde sig flickan imellertid fri frn denna stllning.
Hon hjde sina gon ter upp till mig, och nu sgo de blott s
innerligt goda ut.

"Tack, herre, fr hjelpen", sade hon. "Jag hade annars visst blifvit
trffad af stenen?"

"Ja!" stammade jag, smtt frlgen.

I detsamma rodnade hon djupt, djupt fver de halfblottade axlarne,
bjde sig hastigt ned och upplyftade frn marken ett litet
fotografikort, som fven bemrktes af min snabba blick.

Ett stygn kndes i mitt hjerta, jag visste nu allt -- jo, det var
Kallista -- och portrttet, det var den unge engelsmannes bild.

"Sg herrn hvad det var?" frgade flickan frvirrad.

Nu spelade svartsjukan p strngarne i min sjl och jag svarade
nstan i gckande ton:

"Javisst, Kallista, det var den engelska kadettens portrtt."

D stego ett par stora trar upp i den skna ungmns gon, rodnaden
frsvann hastigt, som den kommit, och i en lg men underligt hjertlig
ton sade hon, i det hon rckte mig handen: "Ja, s r det, det r
hans bild, hans, som skjts ihjl vid Wiborg -- och han var s ung
och snll och vacker."

Jag ngrade min bitterhet, jag skmdes infr detta naturbarn.

"Men", tertog flickan, som lugnat sig snart, som bondflickor i
sdana situationer vl torde gra i stllet fr att dra ut dem tills
de bli trkiga, "huru har herrn ftt reda p mitt namn och allt det
andra?"

"Jag kom fver frn Stockholm med Falkens Erik och -- --"

"Bengt", infll Kallista gladt, "de ro d, Gud ske lof, vl hemma
igen! Tack fr den underrttelsen, men sg mig nu, huru kom herrn
just hit till det gamla slottet?"

Vi satte oss p ett par stenar och ett samtal uppstod, hvarvid jag,
s godt sig gra lt, berttade min resa och skte frklara dess
ndaml.

"Jas", afbrt Kallista ngot frsagd, "kaffesckar igen och en herre
utan pass -- akta sig fr lnsmannen i Jomala, herr mlare. Men",
tillade hon efter ett gonblicks betnkande, "jag mste skynda till
prestgrden med svaret frn prosten i Sund, dit jag skickades redan i
gr med ett bref. Jag satte mig hr blott fr att hvila litet och nu
har jag hvilat lnge nog."

"Hvar r d prestgrden dit du skall?" sporde jag.

"Der bortom fjrden, int landet, men jag kan allt med bt ro ett
godt stycke vg."

"Fr jag flja med, lilla Kallista?" frgade jag och erhll ett kta
allmogelikt svar.

"Ja visst, herre, om herrn vill. Prostens ro allt godt folk och
mycket gstfria, men det blir icke alls vl om vi icke komma dit fram
innan qvllsvarden."

Vi begfvo oss af. Det var sannt, Kallista rodde bra, nstan allt fr
bra i mitt superestetiska tycke. Sedan vi rott fver fjrden, frde
ett stycke landsvg oss fram till prestgrden.

Jag presenterade mig sjelf, blef ytterst vnligt mottagen och
frestlldes fr ett hos prosten frsamladt sllskap. Ngra grannar,
hradsskrifvaren, lnsmannen och andra hade nmligen infunnit sig p
ett besk hos den vrdige prosten. Te dracks och en toddy serverades.
Kallista passade upp.




3.


Det gick frikostigt till i den lndska prostens hus och hans gster
visste minsann att plga sig vl. Samtalet blef smningom ganska
lifligt och fll, bland andra mnen, fven p den lndska allmogen
och dess seder.

Kallista som just passerade genom rummet, tycktes ge den unge
lnsmannen anledning till fljande utfall:

"De lndska qvinnorna ro frb-- herrsjuka."

"Det har jag icke kunnat mrka", genmlte jag.

"hjo men", tertog lnsmannen med en min  la Don Juan. Han hade
frut bekldt en landskansliststol i bo och ansg sig derfr vara en
qvinnotjusare: "till exempel den der lilla ungen, som gick hr genom
rummet, r ett litet lttfrdigt stycke, man vet icke heller s noga
hvems barn hon egentligen r -- och", tillade han, "hennes namn i och
fr sig r redan alltfr tillgjordt fr att icke vara blott antaget."

"Den saken knner jag bttre", infll prosten, "och jag ber bror icke
vidare tala derom."

Men lnsmannen vnde sig med en obehaglig frtrolighet till mig och
hviskade: "Icke r hon precis fr hvar man -- men jag har p tu man
hand mer n en gng ftt --"

"Herrn ljuger", utbrast jag hgt.

"Hvad", utropade lnsmannen, "hvad skall detta betyda?"

"Att herrn ljuger och det till p kpet som en narr", sade jag helt
lugnt.

"Mina herrar, mina herrar!" infll prosten medlande.

"Herra mig hit och herra mig dit, farbror", skrek kronans ombudsman,
"men jag skall lra den der gunstig herrn att respektera min person
och mina ord."

"Er person knner jag lyckligtvis fga", genmlte jag kallt, "och,
med ert stt att fra ordet, undviker jag helst all bekantskap."

"Herre, vet ni hvem jag r?"

"En lgnare tminstone i ett fall", sade jag och steg upp fr att
aflgsna mig.

"En lgnare", rt den af toddyn ngot upprymde lnsmannen och som
sannolikt knde sig angripen p sin mmaste punkt, "hvad har jag d
ljugit p er?"

"Ni har baktalat den unga flickan der och skrutit med att ni p tu
man hand mer n en gng ftt --"

"En rfil af mig, nr han var nrgngen", bifogade Kallistas klara
stmma i drren, der hon sttt en stund.

Lnsmannen rodnade och bleknade msom.

"G bort, mitt barn", sade prosten strngt, "och blanda dig ej i
samtalet."

"Men hvarfr", infll Kallista sorgset, "skall herr lnsman alltid
tala illa om mig, d han nd sjelf bst borde veta att --"

"Tig, snrta!" utfor lnsmannen hftigt, "och ni, min herre, huru
knner ni redan, efter en dags vistelse hr, denna flicka?"

Jag frstod ej Kallistas vinkar, utan svarade lugnt:

"Jag vet ej hvilken rttighet ni har att examinera mig?"

"Den lokala administrationens rtt", svarade lnsmannen hnande.

"Jas", infll jag, "d kan herrn gerna f veta att denna unga flicka
ledsagat mig hit frn Kastelholms ruiner."

"Ni kom icke fver Ecker, kom d herrn fver Degerby?"

"Nej, jag kom fver Hammarudda". -- Kallista bleknade synbarligen.

"Hammarudda? Aha!" utropade lagens tjenare triumferande, "d fr
visst fven skerhetspolisen ngot att gra. Adj, farbror, adj go'
herrar, jag mste ovilkorligen hem", och han tillade med gckande
hflighet: "Adj, herr utlnding, _som kommer fver Hammarudda!"'_
samt gick sin vg.

Prosten uttryckte sin frtrytelse fver hela upptrdet och skte,
genom flitiga uppmaningar att "klinga", blanda bort saken.

Efter snart intagen sup skiljdes sllskapet t och jag erhll mig af
den gstfrie prosten ett rum anvisadt, ty under intet vilkor fick jag
resa bort nnu.

Inkommen i min sofkammare, hvilken lg p andra sidan grden, i den
s kallade adjunktsbyggnaden, som fr tillfllet stod ledig, tnde
jag en cigarr och satte mig att meditera. Jag hade icke nnu hunnit
lngt i mina drmmerier, i hvilka den vackra Kallista intog ett
framstende rum, innan jag strdes af en sakta knackning p fnstret,
som vette ut t parken.

Jag reste mig upp och gick fram till fnstret, hvilket jag ppnade,
och blickade ut.

Der stod i den nordiska vrnattens skymningsdager en gestalt ttt
under fnstret.

"Frlt, herr Arthur, men ni mste genast flja mig bort hrifrn",
hviskade en behaglig rst.

"Kallista?" sade jag frvnad, "hvad sker du hr?"

En ful tanke kastade fr ett gonblick sin svarta skugga fver
min sjl, det var misstnksamhetens: "Kanske voro lnsmannens
insinuationer om flickan --"

"Frst ville jag tacka er, och sedan", hrdes Kallistas rst
ter, "sedan vill jag be att ni aktar er fr lnsman -- det r en
hmndgirig karl. Men kom ut", tillade hon ngsligt, "p vgen skall
jag frklara hela saken fr er."

Ater kndes en obehaglig stickning i mitt hjerta. Men huru kunde det
vara mjligt att hon vore s frck? Jag rodnade fver min egen elaka
tanke.

"Hoppa ut, genom fnstret; p grden skulle de mhnda se er",
hviskade rsten nyo.

Med ett hopp var jag nere i parken vid den unga flickans sida.

"Kom, kom!" sade hon, och ledde mig vid handen djupt in i den mrka
skogen, allt under en msesidig tystnad. Jag brjade finna fventyret
pikant, det m nu ha franledts af hvilken orsak som helst. Komna ett
stycke vg, stannade vi och Kallista satte sig p en stubbe. Hennes
brst hfde sig hgt af den anstrngande promenaden och jag trodde
mig se att hennes kinder nu gldde i varma rosor.

Hon brt frst tystnaden och sade med flmtande rst: "Herr Arthur,
lnsmannen vet eller gissar att herrn kommit hit utan pass, han har
skickat skallfogden till Hammarudda; och med en nmndeman r han
sjelf p vg till prostgrden fr att arrestera er; jag har hrt det
af hans egna drngar."

Jag stod der till en brjan ngot "forbaused".

"Hvad r att gra?" frgade jag slutligen, litet modstulen.

"Ni mste fly, och det genast. Falkens Erik drar sig nog fram;
jag snde honom och Bengt dessutom ett bud med en gosse, s snart
herrarna brjade grla, ty jag kunde allt ana hur det skulle sluta."

"Men huru verkstlla en flykt?"

"Derfor har jag srjt, snlla herre", sade Kallista med lugn ton. "En
fjerdingsvg hrifrn ha vi en segelbt, och", tillade hon med lgre
rst, "med den fr jag herr Arthur till Bgskr, der mter oss Bengt
och s ge vi oss i vg till svenska sidan."

"Men min hulda flicka", utbrast jag, "hvarfr vgar du allt detta fr
mig?" Och jag fattade hennes hand. "Jag tror mig nog snart kunna reda
mig hr -- jag skrifver till Stockholm, fr ett pass och s r saken
klar. Ltom oss afvakta hvad som kommer."

"Ack, herre! Men Falkens Erik d -- och -- och Bengt, som voro med om
att hemta herrn hit, hur skall det g med dem?"

Jag slppte flickans hand. Jag kude liksom en kall nattflgt
sl emot min knsla och jag blef till och med p stt och vis
smtt ledsen. Jag insg nu alltfr vl att Kallista endast ville
undanskaffa mig ssom varande ett _corpus delicti_ -- och detta var
allt bra litet smickrande. Stockholmssinnet vaknade ter hos mig
och jag tyckte mig liksom frnrmad samt ansg mig ha rttighet att
hmnas en liden frdmjukelse. S underlig r ibland den moderna
verldsskdningen hos fashionabla unga mn.

"Hvad ang mig Falkens Erik och Bengt", sade jag vresigt, "de m
skta sig sjelfva, jag skter mig."

Kallista tycktes icke fatta fulla betydelsen af dessa egoistiska ord.

"Ser herrn, om herrn r borta, ha de intet vittne om kaffebalarne --
det r hemligheten. -- Nog kan jag gissa att herrn snart reder sig,
men fr de andra blir det icke s ltt och det r dock fr herrns
skull de nu kommit i bryderi, ty om herrn ej retat lnsman skulle han
aldrig ha tnkt p Falkens Erik."

Jag skmdes som en gosse i skamvrn. Det tycktes mig ligga ngonting
srdeles hgsinnadt deruti, att flickan alldeles icke tnkte p att
det var hennes heder jag frsvarat. Att taga sanningens och oskuldens
parti var ju blott en naturlig pligt. -- De andra vittnena, Bengt och
den gamle sjmannen, Eriks morbror, voro jfviga. Jag var sledes den
ende som kunde vittna i saken, svl hvad kaffebalarne vidkom som ock
rrande min egen fverfart.

"Jag kommer", utropade jag derfr pltsligt, "kom, kom, Kallista och
frlt mig, -- du gr det vl?"

"Fr hvad d, herre? Herrn gr oss ju en stor tjenst, lemnar den
vnliga prostens glada hus, sina egna resplaner och Gud vet allt
hvad."

Hon tnkte d icke alls p att det tillika besparade mig sjelf en
hel rcka af trakasserier med myndigheterna bde p land och i Abo,
under hvars guvernr arne lyda.

Det var en frtrollande naivet, som rentaf sans facon tog min
ridderlighet i ansprk. Jag var frtjust i mitt fventyr.

Vi skyndade igenom skogen och kommo till en liten fiskarstuga vid
stranden, der Kallista gick in. Vi erhllo en bt och snart voro vi
ute p sjn.

Kallista ville ro, men det tillt icke jag utan frmdde henne att
taga plats vid rodret. Det var ett litet ntskal vi sutto uti men
det hade segel nd. Vi rodde frst sderut, ungefr en mil, i svag
motvind, under nstan fullkomlig tystnad, d hissades segel och det
bar af t vestnordvest, t Hammarudda till. Jag styrde efter flickans
vgledande upplysningar.




4.


"Hr p, Kallista", brjade jag efter en lngre paus, "r det icke
ngsligt att lefva s der under jemn fruktan fr tulltjenstemn och
lnsman; kan ej Falkens Erik lta bli med sitt lurendrjeri?"

"Herre Gud, ja visst r det ngsligt ibland, men karlarne sga
att det inbringar pengar och tiderna ro s svra", blef svaret.
"Dessutom r det numera hgst sllan Erik tager ngonting med sig
frn Stockholm, han har mest brjat handla p Reval nu."

"N, tycker du s mycket om den der Bengt d?" sporde jag vidare.

"Ja d", sade Kallista naivt, "ja visst, men inte blir det ngot
utaf, ty jag r s fattig. Men det vore s roligt nd, fr si ssom
hans hustru skulle jag en gng f flja med till Wiborg och" -- hon
tvrtystnade och bjde sig ned fver skotet, liksom hon skulle ndra
ngot i dess lge -- --

"Till Wiborg", infll jag frvnad, "och hvarfr lngtar du just dit?"

"Det skall vara", stammade flickan rodnande och frlgen, "det skall
vara en s mkta rik stad och der finnas s mnga skepp alla r."

Men hos mig uppstod en alldeles annan tanke om den unga lndskans
lngtan till Wiborg och jag infll derfr:

"Kallista, fr jag se det portrtt som du gmmer i barmen?"

"Hvarfr vill herrn se det d?" frgade Kallista blygt.

"Jag ville se huru han sg ut?"

"Kan herrn engelska?"

"Ja, min vn."

"D skall herrn sga mig hvad det str skrifvet p bildens andra
sida; lofvar herrn det?"

Jag lofvade det och nu framtog hon en liten plnbok ur sin barm,
hvarur hon tog fotagrafien och rckte den t mig, i det hon slog ned
gonen.

"Herrn lofvar ju mig att icke tala om det fr ngon?"

"Icke ens fr Bengt?" frgade jag leende.

"Nej, nej -- fr ingen!"

Jag betraktade den unge engelsmannens portrtt. Det var ett
sjlfullt, vackert ansigte i blomman af ynglingaldern. P tsidan
voro med blyerts flyktigt tecknade fljande ord:

"_To my dear Kallista, my Idol, from Edmund Sutter, midshipman in Her
Majestys Navy, land, Juni 1854_."

"Hvad str der?" hviskade flickan skyggt.

"Till min dyra Kallista, min lskling, af Edmund Sutter, kadett vid
hennes maj:ts flotta, land i Juni 1854."

"Tack, herre!" sade hon sakta och rckte ut handen efter portrttet.

"Hvarfr hller du denna bild s kr?" frgade jag deltagande.

"Han rddade ju med fara fr sitt eget lif Bengts far och mig den der
svra natten under kriget?"

"r det fr intet annat, Kallista?"

Hon svarade intet, lade in portrttet i sin plnbok, gmde den och
suckade.

"Du suckar, Kallista?"

"Ja, den gode fremlingen dog ju s snart derp; hvarfr skulle jag
icke sucka fver honom?" -- och hon sg upp till mig med en tindrande
blick, hvars glans dock p ett srdeles vemodigt stt mildrades af en
framqvllande tr.

Vi frsjnko i tystnad. Kallistas ga irrade drmmande utt hafvet.
Jag sysslade med rodret.

"Hr p, min snlla vn", sade jag slutligen efter en lng paus,
"huru har det hndt att du blef dpt med ett s egendomligt namn?"

Flickan rodnade djupt. "Det kan jag visst sga herrn. Det var s,
sade min mor, att min far i tiden, fr ro skull, kallade min mor med
detta namn, fast nog hette hon Britta, och mor min tyckte s mycket
om det att hon lt dpa mig s -- far var d redan borta -- ack, och
jag", tillade hon med en suck, "har lidit mycken begabbelse fr det
namnet."

"Det var d alldeles ondigt", invnde jag.

"Kan d herrn sga mig hvad det konstiga namnet betyder. Jag har
aldrig vgat frga prosten derom, och ngon annan vet det ndock
inte."

"Kallista", svarade jag, "det betyder p grekiska sprket _den allra
vackraste."_

"N, det r vl icke s illa det", sade flickan nstan sklmskt, "d
behfver jag icke skmmas fr de andra flickorna mera, men bttre
hade det varit nd om mor min gifvit mig ett vanligare namn, det
r icke lndskt alls det hr och lter s fremmande. Och dock var
det just det namnet som rddade oss, Falkens Erik och mig, frn det
engelska skeppet i fjor."

"Huru gick det till d?" frgade jag s mycket mera nyfiken, som
den unge Sutters bitrde vid Falkens Eriks flykt redan vid dennes
berttelse derom hade frekommit mig besynnerlig.

"N ja, herr Arthur", sade Kallista, "herrn har sett portrttet,
herrn har frklarat mitt namn, hvarfr skulle icke herrn fven f
hra detta -- men sannt r att fr ingen har jag omtalat det utom
fr prosten, ty alla de andra skulle ha skrattat t mig, men det
gr visst icke ni" -- och hon lyfte sina strlande gon med ett
egendomligt uttryck upp till mig. Det lg i hennes blick ngot som
sade: "Jag vill meddela mig". Jag rckte henne min hand och sade
allvarligt att jag visst inte skulle skratta.

Efter en stunds tystnad brjade hon sin lilla roman.

"Se, herr Arthur, d den unge engelsmannen hrde Falkens Erik nmna
mitt namn, spratt han till och sg s underligt p mig. Han skickade
karlarne bort och rckte mig sin hand, den jag gerna tog, ty han sg
s snll ut, 'Kallista, my Idol!' utropade han och sg s vackert
in i mina gon, och jag var alldeles icke frlgen jag heller utan
jag sg p honom, den vackra gossen, jag med. Han kunde icke mycket
svenska, men sedan han en stund betraktat mig och jag honom, och
herrn vet att det icke r ltt att s der titta p hvarann utan att
skratta, men si _den_ lusten kom icke p oss, s sade han sakta: 'Du
heta Kallista och vara lands dotter?' D drog jag visst smtt p
mun, kan jag tro, ty han blef rd d jag svarade: 'Ja visst, unge
herre, och var god hjelp oss hrifrn.' -- 'Jag knappt dig funnit, my
Idol, och du vilja lemna mig', sade Edmund sorgset, men inte frstr
jag nnu i denna stund hvad han menade med det. Huru det nu var, s
bad jag honom s vackert och han lofvade s snllt att hjelpa oss --
och det r hela historien."

"Och portrttet, Kallista, hur fick du det?" frgade jag.

"Bilden", svarade Kallista, "den gaf han mig i vredesmod."

"Och hvarfr var han vred?"

"Sade jag vred? -- nej han var sorgsen fr det han nu icke kunde taga
mig" -- och Kallista tystnade bleknande, bjde hufvudet ned och --
jag tror hon bad en bn.

Jag strde henne icke.

Imellertid friskade vinden till och sjn brjade g hg. Bten skt
en ypperlig fart. Mot middagen voro vi vid Bgskr, en klippa,
belgen en fjerdingsvg utanfr Hammarudda, der Beugt ganska riktigt
vntade oss med en "sktbt", min kappsck och matfrrd.

Han sg s egendomlig ut i dag, den gode Bengt, till hlften
surmulen, till hlften frnjd. Han hviskade ngra ord till Kallista,
hvarp hon tycktes svara smtt frargad, men med leende uppsyn.

"Det var visst", tnkte jag ngot egenkrt, "en frga om huru hon
betett sig emot mig." Denna tanke fick imellertid icke mycken tid
p sig att mogna; den afbrts af den raske Bengt, som numera syntes
alldeles frnjd, med den nstan kategoriska anhllan att vi genast
skulle ge oss af -- "ty tulljakterna frn Mariehamn och Ecker vore
skert fr lngese'n i rrelse." Jag hade intet hremot att invnda
och vi gfvo oss af.

"Skall Kallista flja med nda till Stockholm!" sporde jag frvnad,
"och skolen I sedan tervnda p tu man hand?"

"Ja, det vore icke frsta gngen vi segla p tu man hand", menade
Bengt.

"Men fader Erik, hvad sger han om sdana frder _p tu man hand?"_

"Han d?" svarade Bengt skrattande. "Ah, han vet nog huru vi hlla af
hvaraudra -- s inte sker det ngot farligt oss emellan."

Sdan r naturens, den "enfaldige" bondens sigt om krleken och dess
frestelser. Jag brjade beundra det unga paret, ehuru jag mhnda
inom mig ngot smlog t Bengts "blinda frtrstan" till flickan. Den
enkle lndingen anade skerligen icke mycket af Kallistas knslor
fr den unge Sutters vackra bild. Der tittade d terigen hos mig
den skeptiske storstadsbon fram, som, kallt lggande dissekerknifven
vid sina egna knslor, bedmer allt efter deras mngprfvade, men
oftast ocks utntta mttstock. Bengt srjde minsann nog derfver att
Kallista skulle _srja_ fver engelsmannen, d det deremot aldrig
fll honom in att hon skulle _lska_ en skugga, nr hon i honom hade
en ungdomlig, lifslefvande beundrare. Och denna naturliga sigt af
saken var svl hans som flickans rddning; den var i grunden sann
och derfre bar den vackra frukter: frtroende och krlek. Alldeles
annorlunda hade det mjligen varit om Kallista till exempel fstat
sig vid min person, som var en till hands varande ung herre. Till
dessa frstndiga tankar kom jag, tack vare min, ssom jag nnu tror,
ofrderfvade natur, ganska snart, och jag blef ter munter och glad
och pratade vnligt med mina raska reskamrater. Jag frmdde Bengt
att bertta huru skallfogdens och nmndemannens visit hos Falkens
Erik aflupit och erfor att allt gtt vl, att kaffebalarne redan
lngt dessfrinnan befunnit sig i handlanden S:s i Mariehamn magasin,
samt att Erik alldeles lugnt bedt vederbrande fnga den svenska
fogeln, d skulle de f hra annan lt. Fiskalerna hade frlgna
begifvit sig bort, men hotat att varsko tulljakten i "staden" s den
skulle fnga svensken om han ville tillbaka till Sverige. "Men", hade
Falkens Erik, illmarigt leende, sagt: "om han kom fver utan pass,
ngot som jag fr resten ej vet, ty jag sg honom frst hr p grden
min, der han begrde hst till Emkarby, s mtte han vl ha rymt, och
d rymmer han vl allt framt till ster, hvad jag kan fatta, och
icke tillbaka till Sverige." Skallfogden hade skakat sitt skalliga
hufvud och mumlat ngot om "lnsmannens fjosk". Det skrattades
hjertligt t historien, men d tillade Bengt, "att far eftert svurit
att sjelfva ryssen m ta'n om han ngonsin mera lgger sig in i
sdana affrer -- han vore nu fr gammal dertill". Hrt gladde sig i
synnerhet den snlla Kallista.

Under tiden hade vinden gtt fver frn nordost till fullt nordlig
och tillvxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt sktte roder
och segel som en hel karl och Kallista, trtt efter anstrngningarne,
lade sig p allmn begran lugnt ner i bottnen af bten fr att njuta
ngon hvila. Hvad hon var vacker d hon sof! Fr min sjl uppsteg
ovilkorligen grdagens minne af vrt frsta mte i Kastelholms
ruiner. Bengts ga flg spejande fver den upprrda vattenytan. Vr
seglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till
Stockholm, dit jag af flera skl fvertalat det unga paret att flja
mig.

Jag hade lnge skt lmplig modell till en under arbete varande
tafla "Ragnars och Aslgs frsta mte", men jag hade hittills icke
funnit ngon Aslg-Kraka p mina konstnrsvandringar genom lifvet.
Nu hade jag en frtrfflig Kraka -- om hon nmligen ville sitta fr
mig, donna enkla, men stolta flicka frn land. Imellertid hade jag
min plan uppgjord och bud hade sndts till Falkens Erik med andra
lndingar derom att Bengt och Kallista skulle drja i Stockholm
ngra dagar lngre n vanligt.

Det unga paret infann sig hos mig morgonen efter vr ankomst fr att
erhlla liqvid fr fverfarten, ngot som de vl skt afbja, men
hvarvid jag stod fast.

Jag satt som bst vid mitt morgonkaffe, frsnkt i "minnen frn
land", korta men ljufva och egendomliga, d det ringde. Jag gissade
genast hvem det var och skyndade sjelf att ppna drren. Bengt och
Kallista stego in, kaffe serverades ooli jag brjade mitt andragande
med att frga om de ngonsin hrt sagan om Kraka. Det hade de icke,
och jag berttade den fr dem, ingjutande s lifliga frgtoner jag
kunde i sagans frlopp. Kallista var gonskenligen frtjust i den
modiga Aslg. D vnde jag mig alldeles  propos till henne -- jag
knde mig nu endast vara konstnr -- och gjorde mitt frslag.

Jag sade henne ocks att det skulle blifva min allra bsta tafla
och att hon genom att gra mig till viljes skulle gra mig lycklig.
Hon studsade visst ngot vid tanken upp att ssom Kraka upptrda
"hvarken kldd eller okldd", men jag lyckades hfva hennes skrupler,
derigenom att jag icke skulle vara _s_ nogrknad som Ragnar hvad
det "okldda" vidkom. Det var ocks egentligen icke hennes sknhet,
hvars like jag mjligen kunnat finna fven p annat hll, utan hennes
srdeles rika hrsvall och egendomliga ansigtsuttryck som jag ville
ha fr mig, att dermed klda min Aslg.

"Jag gr allt fr herr Arthur, som gjort s mycket fr mig", svarade
hon slutligen, och jag var njd, anskaffade passande "ntdraperier",
och seancerna togo redan samma dag sin brjan. Bengt var alltid
nrvarande, men han somnade ibland, den beskedlige gossen, ty
det talades icke mycket vid vra mten. Hon var s skn, min
Aslg-Kallista, att jag ofta glmde den frra karakteren fr den
senare -- isynnerhet d Bengt sof. Ibland togo dock mina knslor s
fverhand, att jag mste afbryta seancen och g ut att kalmera mig.

S hnde ock en vacker dag, d arbetet brjade nalkas sitt slut, och
jag mste lemna paletten fr att g ned till Strmparterren. Jag
mnade fara fver till Djurgrden fr att i dess svala skuggor drmma
bort en stund.

P samma bt, med hvilken jag for fver, befann sig ett engelskt
herrskap, med hvilken jag genom en tillfllighet kom i samtal. Det
ena ordet gaf det andra och frun hade till och med den artigheten att
vilja ihgkomma, det hon under vistelsen i Stockholm, som tillbragts
med att bese konstsamlingarne, hrt mitt namn ssom artist nmnas.
Bekantskapen blef intimare och jag bjds af den vrde lorden p
diner, emottog bjudningen, och fljde med det gamla herrskapet.

Efter middagen d vi sutto vid ett glas portvin blef lorden ganska
meddelsam. Han berttade att de voro stadda p resa till Wiborg i
Finland fr att helsa p sin i kriget stupade sons graf; att de af
denna son, deras enda barn, haft mycken gldje och att han varit en
mycket lsklig och svrmisk yngling.

Jag var idel ra och den gamle engelsmannen fortfor:

"Men innan vi beska Wiborg skulle vi p land vilja taga reda upp
en flicka, om hvilken vr son talar mycket i sin dagbok?"

Jag mtte ha sett "meget forbaused" ut, ty den srjande fadern
tertog med ett sorgset leende:

"Det r ett eget frhllande med denna sak. Den flicka, min son
talar om, skall p ett frundransvrdt stt likna ett i vr slgt
befintligt portrtt, som har till underskrift: '_Kallista, my Idol_'.
Det r ganska sknt och sannolikt mladt af min ldste bror sjelf,
den fr lngesedan aflidne lord Lowelond, p ngon af hans mnga
resor. Detta portrtt utgjorde vr Edmunds frsta krlek -- ja, och
jag vgar sga, hans enda. Denna barnsliga, men starka bjelse torde
dock ha skyddat ynglingen frn mngen frestelse d han trdde ut i
lifvet, ty han bibehll sig fullkomligt ren, trots sitt lifliga och
svrmiska lynne. Portrttet kallades inom hela familjen allmnt '_My
Idol_.' -- Jag skulle aldrig", fortfor den gamle efter en liten
paus, "ha besvrat er med att hra p denna slgthistoria, men jag
behfver vid de efterspaningar jag rnar fretaga, en diskret man,
som r kunnig i landets sprk -- sg vill ni hjelpa en srjande
familj?"

Jag jakade beredvilligt, och kort derp brto vi upp. D vi skildes
lofvade lorden och ladyn fljande dag kl 12 gra ett besk i min
atelier.

Klockan 11 kom Kallista till sista seancen. Hon sade att hon var
ngot sorgsen fver att allt nu var slut, och att hon igen skulle
tillbaka med Bengt, som derfr icke tfljt henne denna gng, emedan
han gtt att utrtta ngra bestyr fre afresan. Jag brjade flitigt
arbeta, men d klockan slog tolf steg jag upp, betckte min tafla och
bad Kallista klda om sig i nsta rum. Hon fljde mina anordningar,
tigande men ngot frvnad fver den korta seancen.

Det engelska herrskapet lt icke lnge vnta p sig. Jag emottog
artigt det frnma besket och de bermde pligtskyldigast ngra p
vggen hngande skizzer.

"Och denna pgende skapelse", sade lorden frbindligt, "fr man
kasta en blick p den?"

"En halffrdig tafla blott", infll jag och afhljde min Aslg.

Skulle en stjerna ha lsryckts frn firmamentet och nedfallit emellan
de tvnne skdarne, s skulle de icke ha sttt der s perturberade
som de nu stodo framfr min tafla.

"_My Idol_!" var det enda, ofrivilliga utbrott som undslapp deras
lppar -- de blott stirrade p taflan. D ppnade jag drren till
mitt rum och bad Kallista stiga fram. Hon gjorde s, och d hon sg
fremmande inne, helsade hon med en intagande vrdighet, som lt mitt
hjerta brja sl i trefjerdedels takt.

D lorden och ladyn fingo gonen p Kallista fvergick deras
frvning all den frestllning som till och med jag gjort mig
rkning p af denna effektfulla scen.

"Kallista, my Idol!" utropade slutligen den gamla damen, och utbredde
-- mhnda omedvetet -- sina armar, och Kallista -- sjnk snyftande
till den frnma damens brst. Upptrdet rckte dock endast ngra
gonblick. Bondflickans ofrderfvade nerver hemtade sig snart och
innan den bestrte men frlgne lorden nnu hunnit skynda fram till
sin lady stod redan Kallista framfr henne djupt rodnande och i
vrdnadsfull stllning och hviskade ett sakta men tydligt: "Frlt!"

Den gamla damen satte sig och lorden brjade g af och an i salen,
med hnderna p ryggen. Jag vnde mig nu till lorden med fljande ord:

"Detta r, enligt all sannolikhet, den flicka frn land som ni
sker".

"Hon skulle d vara lord Lowelonds dotter -- ty jag har alltid hllit
den flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som -- i fljd
af den slende likheten med vrt portrtt, verkligen torde vara denna
flicka, fr min brorsdotter".

"Hon r skn!" utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och
rckte henne hjertligt handen.

"Min stackars son", fortfor lorden upprrd, "har i sin dagbok
besvurit oss att fr det fall, att han skulle falla ett offer fr
kriget, vi skulle taga vrd om hans lefvande Kallista".

D Kallista hrde sitt namn nmnas, spratt hon till och vnde sig mot
den talande.

"Ja, hon r skn och jag lser p dessa fina lppar Lowelonds
beslutsamhet -- ja, hon r frukten af min snillrike men olycklige
brors frsta och enda krlek, liksom hon var min ende sons frsta och
enda krlek. Jag vill lska henne som min dotter".

"Vi skola tillsammans tala om Edmund", sade ladyn och tryckte en kyss
p den frlgna Kallistas panna.

Jag brjade nu efter lordens anhllan, att fr Kallista beskrifva
hvad som tilldragit sig omkring och med henne.

Hon tycktes icke synnerligen frvnad utan fastmera sorgsen, ty hon
afbrt min sermon med ett vemodigt:

"Att det skulle vara ngot doldt i allt som rrde mig, kunde jag
frmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att grta".

I detta gonblick intrdde Bengt.

"Se s", sade han gldtigt, "nu r det vl slut med mleverket och
vi kunna ge oss af -- men kors" -- och han bockade sig (allt ngot
bondaktigt nd) fr de fremmande, dem han nu frst bemrkte.

Jag kastade en forskande blick p Kallista. Hade de meddelade
nyheterna redan -- ehuru icke ens fullt konstaterade -- vckt hgmod
i hennes sjl? Intet spr af en sdan sjlsriktning frmrktes i den
vnlighet hvarmed hon helsade godmorgon t Bengt, och frgade "nr de
skulle ge sig af".

Men jag frklarade det rtta frhllandet fr Bengt samt att Kallista
troligen icke mera skulle -- tervnda till land.

"Jo hin ock! det skall hon min sjl" utbrast Bengi, "om n hon ftt
aldrig s frnma slgtinger?-- sg, Kallista -- fljer du med hem?"

"Ja visst", svarade flickan, alldeles naivt, "huru kan du frga s?"

Der blef dock en vidlyftig frklaring utaf med mig till tolk.

Lorden och ladyn ville p ort och stlle inhemta nrmare
underrttelser, men intill dess ville de icke slppa Kallista; Bengt,
mhnda anande ett nederlag, blef allt fordigare fr hvarje minut
-- Kallista allena frklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem,
"detta var det naturligaste och rttaste -- och prosten skulle sedan
rda vidare". fver sin gryende "lycka", som verlden kallar en sdan
frndring, tycktes hon icke alls vara frtjust, hon hade mhnda
icke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets nskningar,
hvilka icke heller uttalats alldeles ofrbehllsamt. D vnde sig
ladyn pltsligt till mig, och bad mig frga den unga flickan:

"Vill du komma med till Wiborg och helsa p Edmunds graf?"

Ett frvnadt "ah!" -- det frsta tecken hon hittills visat till
frvning -- och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var
afgrande. Det beslts, att vi alla skulle fljas t till land per
ngbt, men Bengt frklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i
vg, och bort gick han -- -- Kallista mrkte icke ens att han gtt.

       *       *       *       *       *

Det var s som lorden och ladyn nskat det. Kallista var lord
Lowelonds dotter. -- Prosten i Jomala hade fullstndiga bevis i hand,
-- men vigd hade Kallistas stackars mor icke varit.

Efter besket i Wiborg, hvilket jag fvervar, reste lorden ter
till England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela
sommaren.

Bengt erhll en hel skuta till sknks, och han frskte trsta sig.
Efter besket i Wiborg, talade nmligen Kallista aldrig mer om att
hon ville bli Bengts hustru -- och den stackars gossen frstod
vinken. Dessutom lg numera icke landshaf, utan ett fr honom
ofverstigligare svalg, emellan Bengt Falk och lady Kallista Lowelond.

Men jag, den ofrivilliga frbindelselnken i hela denna romantiska
kedja -- jag glmmer aldrig den vackra Kallista p Kastelholm, och
att jag en gng drmt om att hon skulle bli sin Rafaels Fornarina.

       *       *       *       *       *

Ngon tid efter det ladyn och Kallista lemnat Stockholm erhll jag
frn London mig tillsnd en stor lda, som vid ppnandet befanns
innehlla en snillrikt, ehuru icke konstnrligt vl mlad tafla, med
underskrift: _Kallista my Idol_. Portrttet liknade p ett slende
stt min Kallista. Derjemte erhll jag ett litet paket, med fljande
bref:

"Sir! D vi nu ha den lefvande Kallista, nska vi och isynnerhet
hon sjelf, att ni m ega denna bild. Er 'Ragnar och Aslg' har jag
kpt i Paris. Jag tillsnder er hrmed tillika min olycklige brors
dagboksanteckningar. Er m.m. Lord Lowelond".

Kanske jag en gng skall publicera lord Lowelonds den ldre fventyr
p land. Men nnu knner jag det icke.






Ett mystiskt par.

Sann hndelse frn r 1867.




Vl spelar fven i vrt gamla, glada land vinningslystnaden
mnget fult spratt t samhllet och frskingringar af statens
tillhrigheter ro icke s alldeles sllsynta, men vra spekulanter
i denna vg ha nnu mycket att lra af det stora grannrikets sner.
I Ryssland ro undansnillningarne bragta i system, byrkratiskt
reglerade och vinsten delas "i mn af rang och frtjenst" emellan
alla deltagarne, frn chefen fr ett verk allt intill den lgste
skrifvaren. Sdana obehagliga och ogrannlaga upptckter, som vr
senaste Lngholmshistoria, frekomma derfre hgst sllan. Men s
spnnes ocks bgen nog hgt ibland. Vra lsare behfva hr endast
draga sig till minnes den fven i svenska blad omtalade stora
stlden af 4 millioner lispund salt i Nischnij-Novgorod r 1867.
Huru denna bragd blef upptckt, veta vi ej, men ett faktum r att
kpmnnen i Novgorod bjdo flera millioner fr att f alltsammans i
godo bilagdt och nedtystadt. Mycket frnma och rika personer voro
komprometterade och saken vckte oerhrdt uppseende till och med
i det blaserade S:t Petersburg. Ja, svallvgorna af den allmnna
rrelsen strckte sig fven till det undangmda Finland och fverallt
talades p den tiden om saltstlden. Isynnerhet diskuterades frgan
i grnssocknarne emellan Ryssland och Finland, emedan man frmodade
att de skyldige skulle frska undkomma genom detta sistnmnda land.
Det r ocks till denna del af verlden vi nu be lsaren flja oss --
till grnsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil frn S:t
Petersburg. Der ro dsliga trakter med en mer eller mindre genom
ryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af
lurendrjeri.

Hr tager vr historia sin brjan.




1.


Har ni ngonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrvder, icke
sdant det presenterar sig p gatorna i en stad, utan som det kommer
fver den resande i villande skog, s kan ni ungefr frestlla
er i hvilket lge de tv personer befunno sig, som inleda denna
sannfrdiga berttelse.

Det var ej lngre sedan n i slutet af april mnad r 1867. Vren
hade nnu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vr
berttelse begynner, rasade, liksom den vntade vren till trots, en
frskrcklig snstorm fver trakten.

I en tarflig "kibitka" (en slda med kur af bastmattor) sutto tv
personer. Deras krsven bearbetade flitigt med sin piska den flsande
"trojkan", trespannet, framfr sldan. Men hvad frslogo de tre
djurens gemensamma anstrngningar emot de sig stundligen allt mer
och mer hopande drifvorna. Frden gick lngsamt i de resandes tycke,
ehuru de fre kamparne i jemn, fastn ovig galopp arbetade sig fram
genom den djupa snn.

Hvilka voro vl de, som sutto derinne, och hvad gllde deras resa?

Det r icke fr ro skull man i ett sdant vder ger sig ut att
resa; djur och menniskor borde unnasskydd fr de vilda elementernas
gckande hn.

"Nikifor!" hviskade en mild stmma.

"Nadeschda" [Nadeschda, ett ryskt qvinnonamn, betyder hoppet],
svarade en manlig rst, men med ett ondligt vekt tonfall:
"Nadeschda, hoppas!" Och omedelbart derp ljd ett strngt:
"pascholl framt!" Men krsvnnen stannade sina hstar tvrt.

"Vi ro icke mera i Ryssland, herre", sade han p dlig, men
begriplig ryska, "utan i Finland, och der finnes lag och rtt fr
herrar, menniskor och djur. Krken gra hvad de kunna; jag vill ej
taga lifvet af dem."

"Hundra rubel i drickspengar", var den unge herr Nikifors svar, ty
ung var han, det hrdes p rsten.

Skjutsbonden vnde sig om, fastade sina sluga, plirande gon en stund
p "herrn" och svarade slutligen tvekande!

"Hvar och en af hstarne r vrd sina hundra rubel. Jag sprnger dem
om jag kr nnu fortare."

"Godt, du fr trehundra rubel", sade Nikifor otligt, ty hstarne
stodo alltjemt stilla.

"Handpengar", ljd det trumpna svaret.

"Durak", rt ryssen, ppnade sin resvska och rckte bonden fyra
tjugufemrubelssedlar.

"Nu skall herrn f ka!" utropade den ndtligen frnjde grnsboen.
Piskan smllde, hstarne drogo till och bort gick det genom drifvorna
i yrande fart. De fyra stora sedlarne tycktes ha lagt sig ssom ett
pansar kring krsvennens hjerta -- nu fanns det fr honom icke mera
ngon "lag fr djuren i Finland".

"Nikifor, jag fryser", sade Nadeschda rysande.

Vid dessa ord greps den unge ryssens hjerta af en ondlig ngest
och han utropade passioneradt: "O! kunde jag jemna vgen med
silfverrublar, Nadeschda, s vore vi snart i nrmaste stad; der finge
du hvila."

"Ack, inte i ngon stad", svarade fruntimret, "jag r s rdd fr
upptckt."

"Tyst! tala fr Guds skull franska", hviskade Nikifor p detta sprk,
"karlen derborta frstr ju ngot ryska."

"De der mtte ha godt om pengar och ondt om sjlslugn", mumlade
skjutskarlen fr sig sjelf.

En stund frgick under tystnad. Hstarne flmtade frfrligt,
en flgt af medlidande genomtrngde sedelfrhydningen kring
skjutsbondens hjerta, kanske voro ocks de tre kamparne, beprfvade
lurendrjarhstar, vnner emellan, mera vrde n trehundra rubel, nog
af, han vnde sin fysionomi in t kuren och skrek genom den alltjemt
tilltagande stormens tjut:

"Barin, herre, hr p! Vdret blir svrare, vgen omjlig, hstarne
trtta; de ha frn Pargala sprungit nda hit, och det p bivgar
fr det ni ej hade pass, detta gr fem och en half mil i ett skede.
Jag r njd med tvhundra rubel i ett fr allt, men lt oss vika in
derborta; der synes ljus. Hr bli vi insnade -- och gripas kanske",
tillade han med ngslig stmma -- "af kossackerna frn Kivinebb. Jag
knner vrden derborta. Ni r visst liksom mngen annan en oskyldig
smuglare, och han der frrder oss icke; ltom oss kra dit, _jag
ber_."

"Smuglare", mumlade Nikifor fr sig sjelf, "n ja, om man s vill.
Vlan", fortfor han, "s kr dit. Herre Gud, hvilken natt!"

"I natt", lugnade bonden, "frfljer oss ingen, och i morgon bittida
skall jag fra herrskapet till Pampala gstgifveri. Derifrn gr
resan ltt till Wiborg, ty vgarne bli i god tid uppskottade."

"Nadeschda, derborta fr du skert hvila ett grand", sade Nikifor,
och tillade sedan: "Kr p kusk och Gud med oss alla." Han korsade
sig.

Bonden hoppade af, spnde ur de bda sidohstarne och krde in p en
skogsvg, osynlig fr andra n honom sjelf.

Omsider anlnde de resande till den grd, hvarifrn ljuset lyst.

Elden af den p hrden sprakande brasan spridde ett oskert och
dallrande sken i rummet och ett rykande pertbloss, instucket i en
vggspringa, lt sina rkmoln, liksom tankfullt uppstiga mot det
svrtade taket, inhljande hela fra delen af stugan i ett haf af
rk. En gryta puttrade redan p hrden, en spinnrock surrade, tv
barn snarkade i en vr med en klunga grisar till hufvudgrd, hvilka,
smtt grymtande, drmmande mhnda, ogillade sin frvandling till
hufvudkuddar, men dock af lttjans makt tvingades att icke rra p
sig. I pertblossets sken satt en ldre man, med en frskinspels
kastad fver axlarne, och spjelkade pertor. Det led redan mot
morgonen och grdsfolket hade stigit upp. Det var en kta tafla
af stfinskt bondelif. Grdshundens glla skall vid de resandes
intrde, stormen derute hade hittills frtagit hvarje ljud af deras
annalkande, vckte grisarne, som reste p sig, barnens hufvuden fllo
i golfvet, och en gng vckta, upphfde ungarne en grslig olt. Om
Nikifor varit etnograf och Nadeschda artist skulle de hr ha kunnat
gra studier. Men de voro intetdera, de voro blott, tminstone fr
tillfllet, ett par stelfrusna, snhljda varelser. Hpna stannade de
dock p stugans trskel.

"Stig in, stig in, godt folk", sade vrden efter att betnksamt ha
granskat de ankommande, "vdret derute har vl spelat herrskapet
ngot fult spratt?" -- Detta sades p finska.

De resande frstodo icke ett enda ord, men deras jemte dem intrdande
krsven gick fram och vexlade ett handslag och ngra ord med vrden,
hvarp denne, ej utan en viss nyfikenhet, nrmade sig Nikifor och
yttrade p ryska:

"Stigen fram och tagen af er de vta plaggen, de skola torka medan
hustru min kokar upp litet mjlk; det vrmer kroppen."

Mekaniskt brjade Nikifor afpelsa den hlft medvetslsa Nadeschda;
omsider kom fven bondhustrun fram och erbjd sin hjelp. Under tiden
hade ocks Nikifor aftagit sin pels. Nu tedde sig en egendomlig
anblick. Nadeschda, som endast haft p sig en rfskinskappa och
en ltt kaschmirschal, stod nu der i -- full baldrgt, med bar
hals och bara skuldror, men hljd i spetsar och blonder; den ltta
balkldningen sorgligt skrynklad, hret upplst, darrande som ett
asplf -- och Nikifor i frack och hvit halsduk. Bnderna frstodo
sig icke p kldningarnes dyrbarhet, men vl p besynnerligheten af
sdana resdrgter och de sgo nog fr att veta att deras gster icke
voro alldeles vanliga resande.

Gumman ledde Nadeschda fram till spiseln. Hr sjnk den arma qvinnan
ned p en bnk, nstan vanmktig. Nikifor satte sig bredvid henne,
stdjande hennes hufvud emot sitt brst.

Rdig som mest alltid en bondhustru r, fick husmodren snart mjlken
p elden och tillredde en bdd af halm i det kta parets egen sng,
medan hennes man och skjutsbonden gtt ut att draga frsorg om
hstarne. Nikifor och Nadeschda talade icke ett ord. De frtrde den
erbjudna mjlken, som ngot lifvade dem, tackade mera med blickar n
ord och lto leda sig till den improviserade bdden.

"Sofva?" sade Nadeschda sakta, "det r ju ofrsigtigt."

"Ack, du kan ej uthrda mera och resan r lng nnu innan vi hinna
till Stockholm. Du fr ej uttrtta dig alldeles redan i brjan."

"Till Stockholm, ack ja!" utbrast Nadeschda passioneradt och med en
talande blick p sin fljeslagare.

Bddens ringhet mrkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i
sin ngot medfarna balkostym. Nikifor satte sig p en pall ttt invid
sngen.

Ett ljuft leende upplyste Nadeschdas skna, ungdomliga drag. Om hon
drmde, s drmde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade,
trots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bdden. Nu
slog Nadeschda upp sina gon, vakna, klara, ondligt smktande, ssom
de blott kunna finnas hos en Orientens dotter. De fstes med ett
innerligt uttryck af oskuldsfull tillit p den sofvande unge mannen.
Sakta, sakta som en daggtr smyger i en blommas kalk, skt hon sin
hvita hand under hans kind: "Hans hufvud skall hvila bttre s, n
emot den hrda halmen", tnkte hon, slt sina gon ter och snart
sofvo bda.

Mnnen kommo in efter att ha fodrat hstarne. De samtalade hgt.
"Tyst", hviskade gumman, "lt de stackars menniskorna sofva. De ro
s fina och vackra."

Mnnen drogo sig tillbaka till andra ndan af rummet, nra spiseln.
Gumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och stllde
en butelj rom p bordet.

"Det kan duga i detta herrans vder, svger", sade hon och rckte
flaskan t skjutsbonden.

Mnnen lto icke bjuda sig tvenne gnger.

"Hr p", sporde omsider vrden sakta den andre, "har du intet nytt
frn Petersburg att frtlja?"

"Ngot har jag allt, och _icke s litet_ nd."

"Lt hra."

Nu berttade skjutskarlen vidlyftigt och med allehanda underliga
kommentarier historien om den stora saltstlden i Novgorod af fyra
millioner lispund frn kronans frrder och dertill en god del af de
tusentals gissningar, som med anledning af stlden voro gngse bland
pbeln i Petersburg. Hans hrare lyssnade uppmrksamt p berttelsen
-- blott d och d irrade hans blick med ett underligt uttryck i
rigtning mot bdden.

"Hr p, svger", afbrt han dennes svada, "du sger att din
'setakka' (den man kr fr) har pengar ssom vi h i goda r; de
ha inga saker med sig utom det der lilla skrinet, der ryms inga
klder uti -- men mycket pengar. Se p deras kldedrgt, de ha
afrest pltsligt, ofrberedt -- man lurar inte s ltt en gammal
lurendrjare -- -- vet du, jag har mina frmodanden. Hvad tror du,
Petter?"

Ett ljus tycktes g upp fr Petters mindre qvicka sjl.

"De kommo med vagn till Pargala, der togo de in p vrdshuset och
herrn hyrde mina hstar nda till Pampala fr femtio rubel, en god
affr fr mig; ja, ja, han lofvade eftert _litet_ mera, men det hr
ej hit, ja, och s skulle vi frdas s att han icke behfde visa
ngot pass vid finska grnsen."

"Ser du", mumlade vrden, "deras hnder och detta skrin lukta salt".

"Du tror att de ro stadda p flykt?"

Nu brjades ett lngt samtal de bda mnnen imellan, frdt med
dmpad, men liflig rst.

Medan detta samtal fortgick drmde Nadeschda. Det var en orolig drm.
Hon tyckte sig redan med Nikifor ha uppntt den rddande svenska
stranden, dit de strfvade, och hon vntade just p att ngon af
de goda svenskarne skulle helsa dem vlkomna med "salt och brd",
gstvnskapens symbol i Ryssland. Der framtrdde ocks en vnlig man
och bar ett brd, bestrdt med salt, i sin hand. Han nalkades dem,
men d han uppmrksamt betraktade Nikifor vredgades hans uppsyn och
han slungade saltet i ansigtet p honom och henne. "Se der ert salt",
utbrast han hnande och vnde dem ryggen. Hu, hvad det var rysligt,
hon trodde sig bli qvfd af ngslan.

Dunsterna frn de drickande karlarnes romkoppar hade spridt en vidrig
lukt i rummet och lgrade sig tungt fver den unga flickans bdd.
Nadeschda knde sin andedrgt besvrad och vaknade. Hon slog upp
sina gon, sg sig rdd omkring och varsnade de tv gestalterna vid
den slocknade eldens sken. D ndde ljudet af deras mumlande rster
hennes ra och hon frnam tydligt orden "Petersburg" och "polis", som
ro hvarandra lika i ryskan och finskan -- ty detta senare sprk har
lnat begge begreppen frn det frra.

Var det instinkt, var det sinnesnrvaro: hon skrek icke till. Hon
blickade ned p Nikifor, som sof tungt och godt, drog varsamt sin
hand undan hans hufvud och lade dit i stllet, mellan halmen och hans
kind, sina parfymerade balhandskar, steg upp frsigtigt och nalkades
med ljudlsa steg mnnen vid spiseln.

"I den evige Gudens namn", sade hon, mera hviskande n talande, och
bjde kn fr de ra mnnen, "o, hafven barmhertighet!"

Karlarne foro skrmda upp. De mtte ha hvlft mrka planer i sitt
brst eftersom de blefvo s bleka vid denna engels syn.

"Jesus vlsigne oss!" stammade de hpne.

D lste Nadeschda frn sin hvita hals och sina blottade armar med
darrande hast den tunga guldkedjan och de diamantprydda armbanden och
rckte dem med en tbrd af bnfallande allvar upp till mnnen, som
stigit upp.

Dessa skto ifrn sig gfvan. Nikifor vaknade, med ett sprng var han
hos Nadeschda. Men karlarna fingo mod d de sgo en man gentemot sig
och vrden utbrast vresigt: "I ren salttjufvarne frn Nowgorod, man
knner er."

Nikifor var alltfr naiv fr att med ens, yrvaken som han var, inse
allt det hotande i bondens ord; han blef blott frlgen. Efter ngra
gonblick fattade han sig likvl och svarade, oaktadt sina unga r,
ej utan en viss vrdighet:

"Min fars son behfver icke stjla salt fr att bli rik -- han har
flera millioner rubel n kronan mistat lispund salt."

"Och hvem r ni d?" frgade vrden.

Nikifor tvekade.

Ett hnfulltt leende gick fver den bistre bondens anletsdrag -- d
knde han sig pltsligt fattad om knna af tv veka armar och ett
anlete, likt en bedjande engels, sg upp I ill honom.

"Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit ngot, vi fly ej fr -- --"

"Fr kejsarens vrede flyn I", rt bonden, som ville arbeta sig upp
till hftighet.

"Kejsarens vrede!" utropade Nikifor, bleknande, och vek bfvande
ngra steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade hgtidligt:

"Kejsarens vrede vore vrt skydd, men vi ha icke vgat nalkas honom,
och dock", tillade hon i vekare ton, "hotar oss en stor fara. Frrd
oss icke, Nikifor betalar, rdda oss, och ni gr en god handling."

Bonden frstod blott hlften af de granna orden och s godt som intet
af deras innehll, men han anade instinktmessigt, att d en tjuf
rymmer sker detta p ett klokare stt, n dessa bda gjort. Han hade
dessutom till en del vunnit sitt ndaml: hans gster fruktade honom.
Saken tog i fljd hraf en i Ryssland ganska vanlig vndning. Nikifor
betalade ngra hundra rubel, kaffet dracks, hstarne spndes fr och
resan antrddes ter.

Den friska morgonluften, klar och angenm efter nattens storm,
lifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det
vinterliga landskapet.

"Vi ha kommit mycket norrut", sade hon, "i Sverige r vintern lng,
s lrdes i pensionen. Nikifor, ro vi snart vid svenska grnsen?"

Stackars barn! Det var nnu ett godt stycke vg dit.




2.


Nattens snstorm var frbi, solen sken klart och S:t Petersburgs
gator voro nstan snfria. Berg af sn hade aflgsnats p
"hgfverhetlig befallning" och allt var lif och rrelse i den
prunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och tv p dagen,
det r tiden fr den fashionabla verldens morgonpromenader p
"Newsky-prospekten". Tv gardesljtnanter mttes utanfr Dominiques
"Caf restaurant", helsade p hvarandra och stego in. Efter andra
glaset champagne -- ryska gardesofficerare dricka merndels champagne
-- strckte sig Boris behagligt i sin ftlj, tnde en havanna och
sporde:

"N, Ivan, hvad nytt frn Petroffs bal i gr? Du gr i
borgarsllskaper, du, och det kan vara rtt roligt ibland, det medger
jag. N, n, jag gr sjelf ocks ngongng p sdana roligheter, men
min stllning ssom furstens adjutant, ser du, gr att jag -- ja, du
frstr mig. -- -- N, lt hra!"

"Det berttas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemvl var
p balen i gr, helt pltsligt frsvunnit."

"N, n sedan?" sade Boris kallt.

"Jo, han skall icke ha terkommit hem under hela natten. Man tror att
han rymt."

"Ha, ha", utbrast Boris. "Det skulle icke passa s illa i mina planer
om den der rike gken, som str mig i vgen, vore 'nowgorodiserad'."

"Det tror jag nppeligen", svarade Ivan gckande, "hans far r ju s
rik."

"Mycket vill mera ha", replikerade Boris, "och -- dessutom, blotta
ryktet kan blifva mig nyttigt. Hr du Ivan, knner du till Iwrenjews
affrer?"

"Han har frbindelser fver hela Ryssland, gr mycket affrer --
fven i juveler". Hrvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens
sjl.

"I juveler?" frgade Boris utan att kunna dlja en viss rrelse.

"Ja, och i gr frsvann pltsligt frn Petroffs bal och jemvl frn
hemmet 'Golkondas perla' ssom vi kalla henne."

"Hvad? Nadeschda?"

"Ja, hofjuvelerarens dotter", svarade Ivan lakoniskt.

"Farvl!" utropade adjutanten i hgsta ifver, ptog sin kappa och
strtade ut.

"Den der", sade ljtnant Ivan fr sig sjelf, "vet mer om saken n jag
r njd med. Hvarfr skulle jag sammanstlla de bda namnen? Han --
han r en karl och m st sitt kast, men hon, -- stackars Nadeschda!"
Ljtnanten frsjnk hrvid fr ett gonblick i tankar, en sllsynt
freteelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden.

"h strunt!" trstade han sig slutligen, "i morgon talar ingen mera
om hela historien."

Men det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, n herr Ivan
frmodade; det var likvl helst i _slutna_ kretsar, man talade derom.




3.


Imellertid fortsatte vra tv fventyrare sin resa. Den sluge bonden
ville i det lngsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som
det led emot vren och han icke mera trodde sig behfva sin slda,
freslog han "herrn" att kpa densamma. Frr att underltta resans
besvrligheter fr Nadeschda, mottog denne anbudet, och s bar det
af vidare t nordvest. Men ehuru de frdades ganska fort, hade dock
det hundratungade ryktet ilat fre deras trespann eller anlnde
tminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden
Wiborg, der vra resande intrffade om qvllen och hvarest Nikifor
hoppats kunna bereda Nadeschda tminstone _en_ lugn natt.

D den unga damen sg gaslyktorna tindra emot sig klappade
hon af gldje de frusna hnderna och utropade hgt: "Se, se,
menniskoboningar!"

Snart kte de in till staden och skjutskarlen stannade, frut
instruerad, vid ett af stadens mindre hotel. Hvar och en som ker med
trespann blir vl emottagen af hotelvrdar. S fven vra resande. De
erhllo ett gemensamt rum -- emedan de generade sig att begra tv
skilda. Th begrdes och serverades flinkt. Sngarne bddades och
herrskapet var p tu man hand.

"Hvad det r roligt", sade Nadeschda, och frskte oaktadt sin
trtthet att g ngra slag fver golfvet "hvad det r roligt, alla
kalla mig fru -- men inte r jag din fru nnu, Nikifor?"

"Ack nej", svarade denne med en suck.

"Hvad r du otlig fr, min lskling", skrattade Nadeschda rodnande,
"nu r det ju ingen nd mera, vi ro ju i en af Stockholms frstder,
r det icke s, Nikifor?"

Nadeschda hade i Smolna kloster, genom kejserlig nd, ftt tilltrde
till pensionen, en grace som i allmnhet icke beviljas jungfrur af
oadelig brd. Hr hade hon ftt rtt orediga begrepp om Sverige. Men
det enda sanna hon visste om detta land var det bsta man kan veta
derom och det var -- ehuru det bibringats henne fr att vcka afsky
fr ett sdant land -- att Sverige var ett fritt land, ett land der
alla menniskor hade lika rtt. Derfre lngtade hon nu dit som ett
barn, hvilket anser njutandet af den frbjudna frukten vara detsamma
som frihet.

Nikifor var ngot mera bevandrad i geografien -- tminstone fr
tillfllet i marschrutan till Stockholm. Han visste att de mste
passera sex stder i Finland innan de uppndde hafvet. Han visste
till och med att land var en plats som blifvit beskjuten af
engelsmn och fransmn, men att deras general icke lyckats intaga
denna "borg" och att kejsaren sledes egde fven denna _bropelare_
till Sverige. Ja, han visste fven att bortom land var nnu ett haf
-- och sedan frst kom Stockholm.

Allt detta meddelade han nu sin vackra vn i sorgsen ton, men icke
utan en knsla af nationalhgfrd.

"O, nr du vet allt s vl, s gr vr resa nog ltt", menade
Nadeschda, "men bttre vore det ndock om till exempel redan land
vore svenskt, d behfde vi icke ha ett helt haf emellan oss och
friheten."

"Men vet du hvad", afbrt Nadeschda en ytterligare frklaring af
Nikifor, "inte fr du vara s fri i Sverige att du lemnar mig
alldeles allena; d fr jag ledsamt till och med der. Och sg mig nu,
kan kungen frbjuda oss att se hvarandra alltjemt?"

"Nej, min engel, det torde Sveriges kung ej kunna gra."

"Och kan han icke skicka mig i kloster?"

"Jag tror nstan att det icke finnes kloster i Sverige -- svenskarne
ro icke rtt-trogna." Och Nikifor korsade sig ter.

"Att der icke finnas kloster, det kommer sig af friheten", menade
Nadeschda -- och hon talade af personlig erfarenhet -- "o! hvad jag
redan lskar detta Sverige; jag skall sknka mina armband t de
fattige, d skola svenskarne icke le t den fremmande qvinnan. Och
du, Nikifor", fortfor hon med sklmsk uppsyn och slog sina armar
om hans hals, "du skall vl hlla af mig lika mycket utan som med
armband?"

Det knackade p drren och en ung man med ett hyggligt ansigte steg
in.

"Urskta, mitt herrskap", sade han p temligen god franska, "men det
r till edert eget bsta jag tagit mig denna frihet. Jag vill varna
er -- --"

Nikifor och Nadeschda foro frskrckta upp. Den frre som redan haft
ett hftigt ord p lppen fr att mta den objudne gsten, tystnade
vid de sista orden och bleknade likavl som Nadeschda. Den frmmande
betraktade dem med nstan sorgsna, i alla fall deltagande blickar.
"S unga", tnkte han vid sig sjelf, "s skna och s fallne redan!
Det har gtt lngt med frfallet derborta, nr gossar beg brott
i stort och -- englar nedlta sig att med dom njuta de s vunna
egodelarne." S tnkte Wiborgaren.

"Min herre", sade ndtligen Nikifor sakta, "hvad nskar ni?"

"Varen lugna, mitt herrskap", svarade den unge mannen, "jag vill eder
intet ondt."

"Det r bra tnkt af er", infll Nadeschda hastigt och i en upprrd
ton, "ack ni ser s god ut -- fr jag bjuda en kopp th, s fr herrn
--"

"Min herre", utbrast Nikifor, "vn eller ovn, sg edert rende fort,
ni ser att min -- att -- frken r hgst altererad."

Wiborgaren trodde sig vara en menniskoknnare, han var en smula
litteratr och ville "samla erfarenheter", han hade derfre gerna
velat frlnga samtalet men han hade icke hjerta dertill.

"Mitt rd r kort och godt", sade han med fast men mild ton: "res
hrifrn ju frr desto hellre, vi ha en ny polismstare i staden och
han vill naturligtvis dagalgga sitt nit -- ni frstr mig kanske
nu?"

"Nej, det gr jag ej fullkomligt, men vi skola resa nd, och det
straxt -- Nadeschda r s rdd."

"Kan jag gra herrskapet ngon tjenst s -- meddela upplysningar
eller dylikt -- s --"

"Ack ja", utropade Nadeschda, "sg t, alla som frga efter oss att
Nikifor r ljusltt och att jag ser ut som en tatterska, d skola de
icke gissa att det varit, vi som varit hr."

Den frmmande log. "Kan jag ej tjena p ngot annat stt? Besinna er
vl, mitt herrskap, vren uppriktige, talen sanning, jag ber, kanske
jag med min erfarenhet --"

"Uppriktige, tala sanning, nej, nej!" utropade Nadeschda uppskrmd.
"Vi skola resa emedan herrn s vill det, men omtala hela sanningen,
det vga vi icke. Herre Gud", tillade hon efter en stund, "r eders
vlborenhet kanske sjelf den nye polismstaren?" Och den skna
qvinnan bjde kn fr den unge finske litteratren, som rent af blef
rrd.

"Att icke allt str rtt till", tnkte denne, "r skert." Han
tillade derp hgt: "Jag r icke ngon polismstare, jag br ju ingen
uniform, det ser ni ju. Min bn om frtroende vill jag icke frnya,
men jag upprepar mitt rd: res."

"Genast, min herre, och tack fr ert rd", svarade Nikifor och rckte
wiborgaren sin hand. Men denne emottog icke den framstrckta handen,
bugade sig djupt, men frlget fr Nadeschda, ppnade drren och gick
ut.

"Hvarfr gaf han dig icke handen, Nikifor?" frgade Nadeschda.

"Gud vet!" svarade denne i sorgsen ton och ringde p uppassaren fr
att bestlla hstar.

Men vi skola frklara hvarfr den unge mannen varit s oartig emot
Nikifor.

       *       *       *       *       *

Ngra minuter efter det Nadeschda och Nikifor intagit sitt rum 
hotelet, hade vrden intrdt i kllarsalen och sett sig omkring med
en spejande blick. Han trffade snart upp hvad han skte. Vid ett
bord i hrnet af salen sutto ngra unge mn. Vrden nalkades dem med
betydelsefull min.

"Rara resande, rara resande", sade han.

"Hvilka d?" frgades likgiltigt af ngon i sllskapet.

"h", menade vrden, "det voro allt ngot fr er tidning, det."

"Huru s?"

"Jo, jo, men. Jag har en del af det stora salttjufbandet hr."

"Prat!"

"En ung herre och ett ungt fruntimmer utan saker, mrk vl, utan
effekter, blott ett skrin med pengar frsts, hi hi hi -- och han i
frack, hon i balkldning; de ha rymt, rymt fr polisen, det berttade
dessutom skjutsbonden, som ocks visste omtala att de fr frden
fver grnsen skola hafva betalt tretusen rubel. N, herr redaktr,
hvad sgs om detta?" Vrden tystnade andfdd.

"Jag tror herrn konkurrerat med sina kunder och tittat fr djupt i
glaset", blef svaret, som beledsagades af ett ljudeligt och allmnt
gapskratt.

Vrden blef sttt. "Hm, hm, den nye polismstaren skall nog taga reda
p saken, han. Jag r ingen tjufgmmare, jag", mumlade han.

"Den narren", sade ngon, "r man fr att tillstlla spektakel."

"Jag tror det nstan och skall hra t en smula huru det str till",
infll redaktren, en ung, ljusltt och mager herre, men med ett
srdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till sknkrummet.

De andra fortforo att glamma och dricka. Vnnen drjde lnge borta;
han saknades visserligen, men man fastade sig dock icke s mycket
dervid. D, det kunde ha frgtt en timma, hrdes frn gatan ljudet
af ett i hast bortilande kdon. I detsamma intrdde den saknade,
ngot echaufferad.

"Hvar har du drjt hela tiden, bror?" var frsta frgan.

Med en till hlften komisk, till hlften mystisk min satte han sig
ned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frgor, men
svarade intet; han satt der tyst och tnkte p den vackra ryskan, som
nu ter begifvit sig ut i natt och kld.




4.


Vi skulle gerna unna de tv flyktingarne ngon hvila, men sanningen
fordrar att meddela det de ingenstdes fingo hvarken rast eller
ro. Vesterut, allt jernt vesterut ilade de, liksom hade de velat
undfly ett dem frfljande vidunder. S genomilades de nyfikna
stderna Fredrikshamn, Lovisa och Borg, och vrt par var ndtligen
i Helsingfors. Men fven hr drjdes endast ngra timmar: den i
Wiborg erhllna varningen tycktes vara nog att gra alla stder
frhatliga. Upptckt hotade fverallt, i hvarje uppassares blick, i
hvarje stderskas leende, och -- hu d, de tallse poliskonstaplarne
sedan p Helsingfors' gator. Nadeschdas frfran vid deras ofta
terkommande anblick var icke ringa. Frn Helsingfors till bo gick
resan tungt; fret var dligt, men p sjunde dagen af sin flykt
anlnde de omsider, sent om qvllen, till gamla bo stad.

De hade hittills icke gjort sig riktigt reda fr, huru fverfarten
till Sverige skulle frsigg. Nikifor hade, frlitande sig p
rublarnes sprk, visserligen uppgjort en plan, men opraktisk som han
sjelf var, var planen det likas. Nadeschda, som d hon funnit att
hitom Fredrikshamn ingen menniska frstod ryska, troende mhnda
att de befunno sig i ett slags mellanliggande land som bildade
fvergngen frn det fruktade Petersburg till hennes lngtans
frlofvade land, Sverige.

Deras toiletter befunno sig, af ltt frstdda skl i ett fullkomligt
upplsningstillstnd, ty brdskan under den ilande frden hade icke
medgifvit ngon reparering och att verkstlla uppkp hade ju varit
att exponera sig p det ofrsigtigaste. Nr derfre den mycket
bestllsamma jungfrun omsider aflgsnat sig ur Nadeschdas rum och
Nikifor dragit sig tillbaka till sitt, dock icke frr n de gemensamt
korsat sig samt bedt Gud och sina skyddshelgon om bistnd och nd,
var det icke utan en knsla af djup nedslagenhet och blygsel som
Nadeschda brjade afklda sig fr att efter sju dygns vakor f
hvila i en ordentlig sng. Huru sg den prktiga balkldningen nu
ut? Skrynklade, rifna och nedsmutsade spetsar och blonder hngde i
bedrfligt virrvarr kring den medfarna drgten och allt slngdes
med ngslig hast undan af Nadeschdas, af en ltt frklarlig rrelse
darrande hnder: det hela en icke, ofven bild af en knsla midt
emellan nger fver ett begnget, sig sjelf hmnande, felsteg och en
uppoffrande handling. Det ur sina fltor lossnade lnga hret fll
i en oredig, nattsvart kaskad fver den ungdomliga gestaltens nu
till en del blottade, fina former. Med en knsla af hittills okndt
kroppsligt behag utstrckte hon dock de arma, trttade lemmarne i
den varma, mjuka bdden, hann knappt tnka p Nikifor och insomnade
i lugn och frid, med ett leende i de skna dragen, liksom saliga
drmmar hlle henne skadesls fr de vakna stundernas vedermda.
fven fver Nikifors fasta beslut, att moget fvervga sin plan till
resans fortsttande, vann trttheten fverhand och han insomnade, han
ocks.

       *       *       *       *       *

Den vrdnadsvrda domkyrkans i Abo tornur slog tolf innan Nikifor
vaknade. Han hoppade raskt ur sngen, korsade sig, som sig br,
och brjade gra sin toilett, s godt han kunde. Han log t sin
skrynklade frack, men han sg frnjd ut, d han vrdslst blddrade
i en packe af hundrarubelsedlar. "De der skola hjelpa", mumlade han
fr sig sjelf.

Nu klappade han sakta p Nadeschdas drr.

"Duschinka (min sjl), sofver du n?"

"Duschinka, jag sofver icke mer", klingade Nadeschdas svar.

"D mste jag helsa god morgon", sade Nikifor och steg in.

Det frsta, han sg, var en vred men prktig blick, det andra redan
en frsonlig slngkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt
svart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hr fver sitt
rodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sngen.

"Fr jag lyfta en flik af del mrka molnet fr att se dina lppars
morgonrodnad?"

Intet svar, blott ett knappt hrbart skratt. Molnfliken lyftades
och en frtjusande morgonkyss lyckliggjorde den genast derefter
bortilande unge mannen.

"Nadeschda", sade han nr han vl kommit inom sin drr, "nu sker jag
upp en jude, han skall skaffa oss ett pass, det m kosta hvad det
vill, och i morgon bittida resa vi af till --"

"Till Sverige, till Sverige!" jublade Nadeschda och, imiterande
Dumas' Valentine i Monte Christo, stack hon fram ett finger genom den
ngot mer n en hrsmn ppnade drren, Nikifor kysste fingret och
gick ut. Efter en _sdan_ morgon mste ju dagen bli lyckosam.

Nikifor rkade nu visserligen bland den i Abo frlagda ryska
militren p nog mnga judar, men judarne spela i Finland icke samma
roll som i Ryssland och Polen. Kommissionrer ro de fven hr fr
allehanda saker, men de frm icke att, ssom _der_, "gra allt fr
pengar". Judarne kunde icke hjelpa Nikifor, de kunde icke skaffa
honom ngot pass, men sin tystnad lto de honom betala dyrt nog. Ett
pass trodde imellertid den gode ynglingen sig ovilkorligen behfva
fr att slippa fver till Sverige. Frtviflad irrade han omkring p
gamla bos breda gator, vckande uppmrksamhet allestdes genom sitt
fremmande sprk, sin dyrbara pels, sitt ngsliga stt att vara och
sina stora penningesedlar.

Saltstldshistorien var just d "en vogue" fven i bo och det
bestllsamma sqvallret sammanstllde snart, fven hr, denna historia
med "det mystiska paret".

Stackars Nikifor. Han ilade ter till sina judiska gynnare. D rdde
honom en af dessa att vnda sig direkt till stadens polismstare och
bjuda honom en strre summa, t.ex. tiotusen rubel, fr erhllandet
af ett pass till Sverige. Rdet fll den i ryska ider uppfostrade
ynglingen p lppen och han begaf sig af till den fruktade
tjenstemannen. Hvad som frsiggick mellan denne och den passlse
frmlingen, knna vi icke, men hvad vi veta r, att Nikifor, efter en
stund, blek och frstrd, frtviflad strtade ut ur polismstarens
boning -- och att en poliskonstapel i all tysthet fljde honom hem
till hotelet.

Tungt som fyra millioner lispund salt hvilade det fver Nikifor.

Om ngra timmar, tack vare alla de af Nikifor gjorda bemdanden,
talade hela Aurastaden blott om "det mystiska paret" och de goda
boboerna skakade tillika betnksamt p hufvudet med anledning af den
stora saltstlden.

Det var redan qvll d Nikifor kom hem i ett beklagansvrdt tillstnd.

Hvad hade Nadeschda gjort under tiden?

Uppehllen af sina glada frhoppningars trollkraft och kroppsligen
styrkt af den njutna hvilan, ville fven hon i sin mn vara verksam
och hade, efter bibringandet t uppasserskan af en betydlig
drickspenning, med tillhjelp af denna ltit sin knapphndiga garderob
underg en ganska vl behflig granskning. Konversationen gick
frnmligast medelst teckensprk, men qvinnor frst hvarandra s
ltt isynnerhet i frgor som rra toilette. Slunda hade Nadeschda
-- hon hade ju endast en omgng klder! -- bragt det s lngt, att
hon ftt hoteljungfrun att bestyra om en del af dessas tvttning.
Att kpa nya klder fll den naiva damen icke in och uppasserskan
kunde icke ryska nog fr att hrvidlag gra ngra frslag. S
kom aftonen och Nadeschda lade sig till hvila, tillitsfull som
ett barn. Att Nikifor icke kommit hem p hela dagen, ansg hon
vara alldeles naturligt, han hade ju s mycket att utrtta. Hon
somnade derfr alldeles lugn. I drmmens rike, en stark sida hos
alla unga fruntimmer och srskildt hos de i pensioner uppfostrade,
erfor Nadeschda de vackraste syner. Hon var i det "fria Sverige",
s tyckte hon, och promenerade vid sin Nikifors arm p Stockholms
"Newsky-prospekt". Det var s roligt...

D ppnades drren sakta och Nikifor intrdde med ljudlsa steg.
Den blott halfdunkla vrnatten lt alla freml urskiljas, men i en
underlig dager.

Det var ej sinnlighetens brand, som gldde i orientalens mrka ga
-- det var mhnda vanvettets. Nadeschda sof tungt och fast. Tyst
knbjde den olycklige ynglingen vid hennes sng och lyftade sitt af
samvetsqval och ngslan frvridna ansigte upp till henne. Bad han en
bn eller frbannade han sitt grymma de? nda hit hade han slpat
med sig detta underskna, lttrogna barn -- och nu, hvad skulle han
nu gra? Allt hade ju slagit fel, ja, han hade till och med frvrrat
sin stllning genom att s grundligt blotta sig infr polismstaren.
Mrka tankar hvlfde i hans sinne, men en, den allra mrkaste af
alla, arbetade sig fram i frgrunden. Denna grsliga tanke var -- en
gemensam dd. Passionen lgar vildt i det orientaliska blodet och
eftertanken trder i bakgrunden nr frtviflan fattar i handlingens
roder. "Ett enda vildt famntag", yrade Nikifor, "jag qvfver henne
och fr mig finner jag nog p rd -- d r det slut: de skola ej f
henne, _han, han_", och han skrek hgt detta ord -- "_han_ skall icke
f henne!"

Frskrckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt -- qvinnan
frstr det lskade fremlets tankar utan att de behfva klda sig
i ord -- -- hon frstod att allt var frbi, hela den skna drmmen
om frihet och krlek, men derp tnkte hon icke nu. Nu fastades hela
hennes sjls uppmrksamhet p Nikifors vilda blick. Hon frstod
instinktmessigt dess hemska sprk och att en fara hotade, en ny
frskrcklig fara, icke blott henne, utan fven honom, den lskade.
Men hon hade drmt s sknt, hela hennes kropps- och sjlsstmning
var vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rdda den
lskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade.
Hon hjde sina blottade armar upp och strckte dem emot Nikifor
-- on strm af trar brt ur hennes skna gon. Nikifor sjnk
tillintetgjord till hennes brst, som, blott skyddadt af sin knslas
rena jungfrulighet, svallade emot hans. D var det som hade en engel
hviskat i hans hjerta: grt du ocks! Bldigheten i hans karakter
fick fverhand och fven han lttade sitt qvalda hjerta i en strm
af trar. P kn vid Nadeschdas sng, med hufvudet intryckt i hennes
lockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten
i ett qvalrikt tillstnd. D dagen grydde reste han sig upp, oviss
om hvad han skulle fretaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda
och varsnade d frfrad att hon lg i feberyrsel. Nu terkom hans
sinnesnrvaro och han visste hvad han, tminstone till en brjan,
hade att gra.

Han ringde p uppasserskan och sedan han flere gnger fr henne
upprepat ordet "doktor" och visat p den msom bleka, msom
febergldande Nadeschda, frstod denna slutligen meningen och ilade
ut efter en lkare.

Imellertid lg Nadeschda der med stirrande gon, flmtande andedrgt
och jagande pulsar. Deu hftiga sinnesrrelsen hade varit fr mycket
fr den s svrt prfvade unga qvinnans medtagna krafter.




5.


Lkaren intrdde. Det var en ung man. Han sg ngot frbehllsam
ut, men tycktes liksom angenmt fverraskad d han mtte Nikifors
ppna blick. Denne tilltalade honom p franska och ledde honom fram
till sngen. Med verkligt deltagande betraktade den unge lkaren
den sjukas skna drag medan han med sin ena hand stdde hennes
alabasterhvita arm och med den andra knde p hennes puls. Kalla
omslag m.m. frordnades och lkaren lofvade sjelf g till apotheket
efter ett styrkemedel.

D doktorn gick, kramade den ngot lugnade Nikifor en bundt
sammanvikna sedlar i hans hand.

Om en stund terkom lkaren, droppade ur en medhafd flaska ngra
droppar i en thesked och frde denna till Nadeschdas lppar.

Hon slog upp gonen.

"Nikifor", hviskade hon sakta, "ro vi p hafvet, jag tycker det
gungar s?"

Lkaren trdde t sidan. De hviskade vid hvarandra. Nadeschda tycktes
bli lugn och frskte somna, hvilket lkaren tillrdde.

Doktorn och Nikifor gingo in i nstgrnsande rum.

"Min herre", brjade doktorn efter en liten stund, "er fru r icke
farligt sjuk. Snart r hon alldeles rask igen -- om hon fr vara i
ro. Se hr imellertid edra pengar -- jag emottager dem icke."

"Jag frstr er icke min herre", utbrast Nikifor frvnad, "hvad
betyder detta?"

"Jag ber att f terlemna dessa pengar", sade doktorn kallt och lade
den erhllna sedelbundten p bordet. "Lt imellertid tillsvidare
madame frblifva i okunnighet om att ni r bevakad af polisen, det
kunde upprra henne nyo."

Nikifor bleknade. Lkaren tog sin hatt fr att g.

"Men hvarfr r jag bevakad?" stammade den unge ryssen.

"Emedan man allmnt misstnker er fr delaktighet i den stora
saltstlden", var doktorns afmtta svar.

"Ha!" utropade nu Nikifor med hgre stmma n frsigtigheten i ett
sjukrums grannskap det tillt, "ha, nu frstr jag polismstaren och
det friga med."

"Det r vl det, men var tystare nu", anmrkte lkaren och nalkades
drren.

"Men ro d menniskorna hr tokiga", fortfor Nikifor hftigt, "tar
man mig fr en tjuf? Hvad i Guds namn har _jag_ att skaffa med
saltstlden?"

"Nikifor!" ljd det frn det andra rummet.

"Ni har vckt henne."

"Kom med in, herr doktor, vi skola sga er allt, ty det hr gr i
sanning fr lngt." -- Doktorn gjorde en afbjande rrelse.

"Ni mste, ni mste" yrkade Nikifor och skt doktorn in till
Nadeschdas rum, nalkades hennes lger och hviskade lifligt vid henne.

Doktorn fljde uppmaningen ngot frvnad.

Nadeschda med blicken nstan fullkomligt feberfri, rckte honom
handen och sade med ett matt leende p de fina lpparne:

"Herr doktor, ni r skert en del man, ni skall frst vr olycka;
vi ha engng, jag tror i Wiborg, skjutit en vnlig hand ifrn oss;
det skedde af misstrogenhet. Nu skall ni f hra vr historia och
f se om ni ej d kunde hjelpa oss. Nikifor, bertta", bad hon och
tillade med en nstan skalkaktig blick p doktorn: "Sitt ned hr s
att jag fr se in i edra gon."

Doktorn, en smula frbryllad, satte sig och Nikifor brjade:
"Nadeschda r dotter till en af kejsarhofvets juvelerare. En dag
fr ngra mnader sedan snde hennes fader henne upp till en af
furstinnorna med ngot dyrbarare, frdiggjordt arbete. Han ville p
detta stt presentera sin dotter fr furstinnan i det han hoppades
att hennes sknhet skulle gra ett sdant intryck p den hga damen,
att Nadeschda skulle f ngon anstllning vid hofvet. Detta var vr
olycka. D Nadeschda intrdde till furstinnan befann sig en af de
unga furstarne nrvarande och denne fick se min engel. Han sade vl
ingenting den gngen, men efter ngra dagar infann sig en af hans
adjutanter -- fursten sjelf i sin hghet kunde ju intet direkt steg
gra -- hos Nadeschdas fader under ngot fregifvet rende samt
brjade derefter dagligen beska Nadeschdas hem. I brjan var ljtnat
Boris, adjutanten, blott artig och frekommande, talte om furstens
dla karakter o.s.v., men smningom brjade han fr Nadeschda rycka
fram med frskringar om furstens obegrnsade beundran och krlek.
Nadeschda blef skrmd, afvisade med afsky hans allt tydligare frslag
samt bad honom upphra med sina besk. Men fadern, som tyckte om den
unge Boris och icke knde till hans planer utan trodde sig i honom
erhlla en frnm och adelig svrson, uppmuntrade blott den unge
officeren till fortsatta visiter. Det kan hnda att den nedrige Boris
hade fr afsigt att sedan han lyckats uppfylla furstens brottsliga
-- hr korsade sig Nikifor -- nskningar, han af dennes hand mnade
emottaga Nadeschda ssom maka -- ty hennes far r rik. Imellertid
ndrade han taktik och visste att indraga gubben i en hvirfvel af
baler, maskerader och andra tillstllningar, hvarigenom Nadeschda
kom mycket ut i verlden. Vi hade redan frut lrt knna och lska
hvarandra. Fursten sjelf beskte ofta flera af dessa tillstllningar,
talade ofta och i en passionerad ton med Nadeschda, samt gjorde henne
slutligen i egen hg person ett anbud om ett mte. Ack, herre, hvad
skall jag sga? Nadeschda afslog naturligtvis anbudet och fursten
blef vred och hotade. O, om ni visste hvad en furstes hot i Ryssland
vill sga! D beslto vi fly -- fly fr att bli frenade i Sverige.
Derhemma r all vr lycka frbi. Klostret vntar Nadeschda och
fngelset mig. Jag frskaffade mig af min far en strre summa pengar
och en afton, d Nadeschda och jag voro p en bal, verkstllde vi
pltsligt och i all tysthet vrt beslut. Vi trodde icke att vgen
till Sverige var s lng och besvrlig: jag antog att fven mina
penningar skulle fvervinna alla svrigheter. Men s har det icke
gtt: derfr darra vi fr frfljarne, ty furstens arm r lng. Se
der vr enkla men sorgliga historia. Nu r det sagdt."

Nikifor tystnade och hans hufvud sjnk ned mot brstet.

Nadeschda sg med en blick full af ngest p doktorn.

"Nu vet ni allt?" hviskade hon.

Doktorn var synbarligen rrd.

"Ni hjelper oss!" ropade hon pltsligen glad, "jag ser det p edra
gon! Icke sannt, ni hjelper oss fver till det fria Sverige!"

Doktorn rckte henne sin hand och lofvade att gra allt fr att
frskaffa dem en hemlig lgenhet fver till Sverige.

"Gud vlsigne er!" sade Nadeschda och frde hans hand till sina
lppar, "ni r vr rddare, ni r mitt helgon, jag vill..."

D ppnades drren -- och i drren stod ljtnant Boris, adjutanten,
och bredvid honom polismstaren i staden.

"Der ro de!" sade Boris hnfullt, "de ha rest utan pass, gr er
pligt, ni knner ordern."

Hvad r att sga mera? Vr historia r snart slut.

Doktorn snderkramade en tr i sitt rliga ga d Nikifor och
Nadeschda inpackades i en tckvagn och med fyra hstar affrdes till
Petersburg nnu hastigare n hvad resan gtt till Abo. Hans protester
i vetenskapens och mensklighetens namn att uppskjuta resan tills
Nadeschda blifvit fullkomligt terstlld, bemttes af Boris med ett
gckande: "vi ha ypperliga lkare i vra kloster."

Och s gick det; klostret blef Nadeschdas och en cell Nikifors de.




6.


Ngon tid efter sitt insprrande erhll Nadeschda sent en afton besk
af ett ldre fruntimmer som underrttade henne att hon skulle flytta.
Nadeschda steg i en vagn och frdes till en ngbt. Fruntimret ledde
henne till en hytt och hr -- hvilken syn! -- mtte hon sin far, den
gamle Iwenjew -- och Nikifor, i hvars armar hon nstan svimmade.

Men p brsen i St. Petersburg talade man den veckan mycket derom
att den rike vinhandlaren just i dagarne mtte ha gjort en stor
frlust, alldenstund han sett sig tvungen att ur riksbanken uttaga en
ofantligt stor summa. Ingen fick dock veta hvart pengarne gtt, ingen
utom de fem personerna i hytten och ngra andra till "som behfdes".
Ja, det r sannt, i Ryssland gr allting an.

Ngra veckor senare erhllo svl doktorn som den unge litteratren
i Wiborg en notifikation med Genves postslmpel till Nikifors och
Nadeschdas brllop, jemte underrttelse att det unga paret mnade
tillbringa en del af sommaren 1868 i det engng s efterlngtade
"fria Sverige".






Frn Finland.



1. Frn ster till vester.


Det var hst. Stadde p terresa till Helsingfors anlnde vi,
min reskamrat och jag, till den goda staden Nyslott i landskapet
Savolaks. Svl insj- som ock kustngfartygen hade redan slutat
med sina turer fr ret. Vi voro allts tvungna att fortstta resan
"vehiculo rapphna", ett ganska primitivt fortskaffningsmedel, och
som franleder att till och med resor inom eget land fr en finne
kunna antaga en ganska "sttande" karakter. Skjutskrrorna underg
nemligen icke, fre sitt intrde i verlden, ngon preventiv censur,
emedan man  hgre ort r fvertygad om att deras hjul icke rulla s
hastigt framt, som "solens hstar skena med dess vagn".

Det r ocks sannolikt i den fromma afsigten att lta Finland rtt
lnge och grundligt njuta franingen af sin framtids dagar, som man i
orienten uppehller utvecklingen af dess morgonrodnad.

Af de vgar vi hade att vlja upp, beslto vi oss fr den s kallade
norra strandvgen, fver Willmanstrand fr att kunna egna ngra
stunder t den vackra Pungaharjusen, Imatra vattenfall och Saima
kanal. Men frst ngra ord om den ort, der min skizzerar-der fr
denna gng tog sin "Oprindelse".

Nyslott, fordom Olofsborg, p finska _Savonlinna_ det r
Savolaks'-borg anlades r 1475 af Erik Axelson Tott. Sjelfva staden
daterar sig likvl frst frn brjan af sjuttonhundratalet. I
fejderna med ryssen har fven Nyslott haft sin andel af strider och
missden, men ngon srdeles framstende roll i historiskt afseende
har det aldrig spelat. Dess lge i militriskt hnseende har icke
heller, sedan kanoner kommo mera i bruk, medgifvit detta. Ehuru
belget p en  i sundet emellan Hauki- och Pihlaja-vesi sjar,
domineras slottet dock frn de gentemot liggande hga strnderna.
Under ryska vldet har det ock i likhet med alla andra enahanda
byggnader frnmligast tjenat till fngelse, till och med ibland fr
frn Ryssland hitforslade politiska martyrer. Sgner om fngar af
detta slag ro nnu, ehuru slocknande, gngse i trakten. Om dessa
olyckliges fnster vette utt sjn, hade de tminstone den lindrande
njutningen af en vacker utsigt, ty det gamla fstets lge r ett af
de vackraste man kan tnka sig, liksom ock sjelfva stadens. Denna var
lnge en obetydlig kping, men ppnandet af Saima kanal har beredt
den en bttre framtid. Belgen invid sundet emellan ofvannmnda
sjar, r den en af naturen gynnad, men af menniskorna frsummad ort.
Dess invnare tyckas nog vara medvetna hraf, men de, liksom finnarne
i allmnhet, kasta skulden hrfr p regeringen "som intet gjort fr
deras stads uppkomst".

Vi afreste frn Nyslott p eftermiddagen och anlnde efter ngra
timmars frd till det bermda Puugaharju. Det r en ungefr 3/4
mil lng s, som skljes af Puruvesis vg i ster och Pihlajavesis
i vester. Sjelfva sen r en , som skiljer de nmnda, ganska
betydliga vattendragen ifrn hvarandra. Allmnna landsvgen frn
Nyslott sderut gr lngsmed hela sen, som p hvardera sidan nstan
lodrtt stupar ned emot vattnet. Dess hjd frn vattenspegeln torde
p ngra stllen icke understiga hundra fot, och sjelfva kammen, p
hvilken man frdas fram, r oftast s smal att landsvgen endast med
svrighet kunnat ledas fver densamma. Trakten r ytterst kuperad,
det br stndigt antingen upp- eller utfr ngon backe. Frn de
flesta af de hgre punkterna ppna sig intagande vyer t hvardera
sidan. Medelst tvenne frjor str n i frbindelse med fasta landet.

Pungaharju r i sin egenskap af kronopark en statens tillhrighet.
Der underhllas tvenne skogvaktare, af hvilka den ene, hvars bostlle
r inrttadt till ett slags hotel, r skyldig att hrbergera
beskande samt hlla restauration. Hotellet r frsedt med ett torn,
frn hvars plattform en vidstrckt och praktfull utsigt af flera
mils omkrets ppnar sig fr det undrande gat, som lngtansfullt med
blicken fljer de allt mer och mer i molnlika konturer sig upplsande
fjermare fremlen p den stora taflan. Det r en kta finsk vy
med drmmande stilla vikar och lf- eller barrkldda npna holmar
i hundratal, med fantastiskt sig bugtande sund, tcka uddar och
milslnga, skna perspektiv.

Det enda, som det praktfulla landskapet saknar, r klippor. Genom
frnvaron af dessa fr taflan i sin ofantliga utstrckning ngot
monotont: det saknas djerfhet i konturerna.

Mot qvllen, d vi lemnade "hotelet", vntade oss en fverraskande
anblick. Genom vederbrande forstmstares frsorg hade nemligen
skogen om vren blifvit upprensad samt vindfllen m.m. upplagda i
talrika, stora hopar. Dessa frbrndes nu. P uddar och hjder, i
djupa dlder och  de mnga sm holmarne rundtomkring uppflammade
hundradetals lifliga eldar, som i den mrknande natten trollikt
framskimrade mellan de hga och smrta stammarne i barrskogen p
hvardera sidan af vgen, speglande sig i de tysta vattnen som
fverallt framglittrade i djupet. Hr och der framskymtade skugglika
gestalter, karlar som sgo om eldarne. Det var en tafla af tjusande
effekt, en stund af herrlig och hngifven naturbeundran. Jag rder
alla lskande par att beska denna frtrollande skna trakt,
allrahelst i Augusti mnad under mnljusets glansperiod...

Hr afbrtos mina poetiska betraktelser. Vi voro vid Pungasalmi sund
och skulle bestiga frjan. Min reskamrat var vid sitt sardoniska
lynne och slckte mina hgstmda knslors entusiasm med fljande
komiska, men sanna historia.

 Pungaharju-"hotelet" finnes nemligen en "anteckningsbok fr
beskande", der dessa i likhet med hvad som r plgsed fven 
andra renommerade stllen kunna f inskrifva sina namn jemte "icke
opassande" anmrkningar. Jag hade ocks sett en sdan bok, men det
var till min reskamrats stora frargelse en ny och saknade alldeles
anmrkningar. I den gamla boken skola nemligen ha funnits mnga
verkligen intressanta namn, men ocks allehanda slags vidunderliga
knslautgjutelser, p vers och prosa, dels dliga originaler, dels
origtigt anvnda citater och nnu oftare stympade plagiater, en rar
samling af intyg p mensklig ffnga och narraktighet. Der skola
Alexander Dumas' och Lamartines namn ha prunkat, tyvrr skrifna med
samma handstil som den fregende antecknarens kt-finska namn. Dumas
har emellertid, vid sin resa i norden, verkligen beskt svl Imatra
som Pungaharju och Walamo. Men hedersrummet bland alla inskriptioner
intog dock, ssom min kamrat nu meddelade mig, en _egenhndig_
anteckning af Finlands fr detta generalguvernr, den fven i Polens
annaler bekante grefve Berg, som hr p tyska nedskrifvit en sentens,
i svensk fversttning s lydande:

"O, lyckliga Finland, t hvilket Gud sknkt en s herrlig natur,
du borde, hnfrdt af Pungaharjus sknhet, med andakt tacka den
allsmktige fven fr den nnu oskattbarare lyckan att i Vr
Allerndigste kejsare ha en faderlig vrdare af all denna herrlighet
och en borgen fr din sllhet fven i andlig mtto och fredens
bibehllande inom dina landamren!" -- Anteckningen var gjord kort
efter orientaliska krigets slut vid ngon af Bergs rundresor kring
landet, En vidimerad afskrift finnes hos knd person i Finland.

Med min frtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under
tystnad. Frden gick genom natten; vi passerade slunda delar af
Kerimki och Sminge socknar och kommo till det vackra Parikkala,
med sin trefliga insj Simbele "satasaarinen" d.v.s. Simbele den
hundraholmade. Parikkala r grnssocken p denna vg emellan
Wiborgs och S:t Michels ln. Hr brjar smningom skilnaden emellan
den savolakska och wiborgslnska befolkningen framtrda, men gr
sig frst rigtigt gllande vid nkil by, der sistnmda socken
sammanstter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga
ansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi freter, ger hr rum
fr den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan
freden i Nystad lydt under Ryssland, r vida mera bortkommen, den br
ett omissknneligt drag af svrmod i sin uppsyn; blicken r mrkare,
hllningen betrycktare n den mera sjelfmedvetna savolaksarens.
Detta utseende bibehller allmogen nda till nrmare Kymmene elf, d
ter ett friskare drag gr sig gllande. Vr resa gick genom Ilmes
kapell samt Rautjrvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora
vattenfall _Imatra_, dit vi anlnde fljande dag.

Huru skall jag beskrifva Imatra? Mlarens pensel har frgfves
frskt att p duken _fsta_ en bild af detta vldiga och i sitt
slag i Europa tminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det r
en fors, vl 400 famnar lng, med ett ganska betydligt fall (60-70
fot), men i egentlig mening r det intet fall nd. Det liknar icke
fallet vid Schaffhausen eller Trollhttan, n mindre kan det jemfras
med Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosi-oa-Tunya,
"dnande rk"; men en dnande rk r det likvl p stt och vis,
ty, inklmd i en smal klyfta mellan hga klippvggar, frambrusar
Wuoksenelfven, Finlands strsta flod hvad vattenmassan vidkommer:
en enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsndande hela moln af
vattendunster hgt i luften. Vid Imatra fverraskas man i frmsta
rummet af den kolossala _kraften_, som de blixtsnabbt framilande,
fver hvarandra strtande hvirflarne utveckla. Nr man str vid
fallets nedre nda och blickar uppt, detsamma, hpnar sjlen vid
den tafla som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas fr
ens blickar. Men man mste vnja sig vid denna anblick fr att rtt
frst Imatra. Frsta anblicken r srdeles egendomlig. Man tycker
att den sjudande vattenmassan nstan alldeles icke rr sig framt.
Frst sedan gat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse
den allt fvervldigande hastigheten i dessas rrelse. Skdar man
lnge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning;
det r som skulle en osynlig makt mana skdaren att strta sig
ned i det dnande svallet fr att p dess vldiga hvirflar fras
in i evigheten, ett slags tjusande ddsstt, som mngen olycklig
frivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har
sitt majestt. -- Och blott ngot mer n en fjerdingsvg ofvanfre
utbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel fga anande
att dess blja stadkommer s mycket buller i verlden.

Imatra stmde mig ganska hgtidligt, och det behfdes i sanning den
artige restauratrens stadslika servering och goda varor fr att
ter bringa mitt muntra lynne i gng. Medan vi smuttade p vrt glas
vin efter intagen sup och rken frn vra cigarrer i behagliga
hvirflar, dock lyckligtvis icke s gigantiska som Imatras, steg upp
mot taket, frgade jag vr frekommande vrd om han icke hade ngra
"historier" som anginge fallet. Nu fingo vi hra en hel mngd mer
eller mindre rrande berttelser om olycklige lskare, men icke
om en enda lskarinna, som skt och funnit en graf i Imatra. Till
sist undfgnades vi med historien om "grottan". Denna r enligt
all sannolikhet en dikt, men vrden trodde fullt och fast p dess
sanningsenlighet. Det berttas nmligen att en ung herre och ett ungt
fruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandra bekantskap vid ett
samtidigt besk vid Imatra, beslutit att taga reda upp och beska
denna "grotta". Nvl, de funno ingngen och nedstego. Deras besvr
belnades i rikligt mtt. Grottan befinner sig nmligen i en af
fallets klippvggar, med mynningen cirka 3 fot hgre n forsens niv,
men bottnen deremot, emedan grottan r ungefr 9 fot djup, 6 fot
lgre. Man str sledes bokstafligen _under_ fallet och skiljes frn
detsamma endast genom en alnstjock klippvgg. Fordom har skerligen
fven grottans mynning sttt under vatten. De tu beundrade forsen
och njto af det egendomliga skdespelet, men tnkte dock omsider p
tervgen; denna var dock omjlig att betrda utan hjelp uppifrn.
Att ropa hjelpte icke, ty forsens dn fverrstade hvarje annat ljud.
Belgenheten var hemsk. Efter ngra timmars bortavaro saknades dock
de tv fventyrarne af det sllskap, med hvilket de anlndt; man
anstllde flera efterspaningar, och en liten bondgosse -- p sdane
finnes alltid god tillgng vid Imatra -- upptckte slutligen deras
frskrckliga belgenhet, i det han krp fram nda till grottans
ppning, utan att dock vga sig in. Rep anskaffades och de tu
befordrades till dagsljuset -- ganska lefvande, men ngot vta af de
hgt fver grottans ingng uppstigande vattendunsterna. De blefvo
sedermera ett par.

"_Speluncam Dido dux et trojanus eandem deveniunt_", infll min
reskamrat.

Med mycken salvelse berttade vrden ocks att Imatra r den frsta
mrkvrdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besk.
Sdant skedde nmligen ngon gng p sjuttonhundratalet, och skall
vid detta tillflle hgheten till ra ett enkom fr detta ndaml
bygdt fartyg ha slppts ned fr forsen. En vansklig hyllningsgrd,
ty fartyget krossades inom ngra gonblick i otaliga spillror af den
vldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande
hnskratt.

Frn Imatra afreste vi sent om qvllen och fortsatte frden genom den
dsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den p sjn ovane
resanden nnu lnge efter det han stigit i land tycker sig knna
skeppets rullning under sig, s susade ock i mina ron under hela
den nattliga frden det jemna dnet af den stora forsen. -- Till
Lauritsala, den "bestmmande slussen", vid Saima kanal anlnde vi
tidigt fljande morgon.

Lauritsala r, hvad dess lge betrffar, ett ganska vackert
stlle. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens
utgngspunkt och de vackra anlggningarne rundt omkring, s torde
f platser i Finland kunna uthrda tflan dermed. Det var en frisk
hstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flgt
rrde p sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra ar och
holmar, utbredde sig fr skdarens blickar i fridfull ro; dess
blja skulle snart stelna och hlja sig i grtt isdok, hon glittrade
derfre nu s ondligt vnligt emot den strlande solen. Ngra dagar
och dess korta frihetstid r slut, d kommer det tunga lifvet under
istcket i tta mnader. -- Den prydligt byggda kanalen med sina
dels af huggen granit murade, dels i klippan sprngda vggar, sina
terrasser och planteringar och sin "frsta sluss" ger en egendomlig
relief t hela denna tafla. P ett patriotiskt sinne, med mera allvar
n fantasi till grundval fr sin verldsskdning, skall Saima kanals
utgngspunkt, det sttliga Lauritsala, alltid gra ett varmare
intryck n det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade
men dystra Imatrafallet. Hr i Lauritsala frena sig konst och natur
i en gemensam, skn skapelse, som, ngonting sllsynt i Finland,
har en srdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden
den lifliga rrelsen i vsentlig mn bidrager. Allt ser hr s
frhoppningsfullt ut och s frnjdt. Flera frn kanalens byggnadstid
qvarstende arbetarboningar vcka i sin snygga och smakfulla enkelhet
frestllningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Hr kan
hvarje finne knna sig stolt fver sitt land; han ser ju framfr sig
dess frsta storverk i modern kultur.

Den ungefr fem mil lnga kanalen frenar medelst 28 slussar
Saimens inemot 40 mil lngstrckta vattensystem med Finska viken
och fljaktligen med verldshafven. Kanalens snkning r 255 fot.
Arbete utfrdes under numera fversten, friherre N. Ericsons ledning
p ungefr 11 r och afslutades 1856. Utlndska fartyg kunna nu g
upp nda till Kuopio stad, belgen 30 mil norrut frn Finska vikens
kust. Fartyg frn denna sista ort och frn Nyslott ha ocksi senare
tider ofta kommit till Stockholm. Hvad under d, om hjertat klappar
ngot hgre i medvetande deraf att fven det fattiga Finland mktat
stadkomma ett sdant storverk.

Under sitt mer n tioriga bestnd i fullfrdigt skick, har kanalens
inflytande p trafiken i hela stra och nordstra Finland varit
ganska betydligt. Naturligtvis yttrade sig dess frsta inverkan p
exporten af trvaror. P Saimen uppstod en hel flottilj af lastprmar
("lodjor") och bogserngbtar. Staden Wiborg, invid hvilken kanalen
utmynnar i hafvet, stegrade sin export af nmnda artikel tre- och
fyrfaldigt. Dock fven andra inflytanden gjorde sig snart gllande.
De omkring och i nrheten af kanalen belgna socknarne Lappvesi,
Joutseno, S:t Andreae, Wiborgs m.fl., med en befolkning af 60-70,000
invnare, som frut frnmligast lifnrt sig medelst fraktslpning
af trvaror om vintern frn Saimens strand till Wiborg, sgo sig
nu, genom kanalen berfvade denna frtjenst, tvungne att nstan
uteslutande egna sina krafter t jordbruket. Fljden har visat att
det var en ganska helsosam frndring.

En kanal frn Saimen till saltsjn r en gammal id. En half
fjerdingsvg frn Lauritsala t ster upptckas nnu spr af forntida
frsk i denna vg. En del af dessa, knda under namn af "Puntuksen
Kaivanto", ha ingtt i Saima kanal. De nnu synliga lemningarne ro
af frvnande stora dimensioner. Traditionen tillskrifver desamme
den ryktbare Pontus de la Gardie, sannolikare torde dock vara att de
tillkomma Carl IX, men att arbetet afstannat i brist p medel.

Frn Lauritsala forsatte vi resan genom Willmanstrand utmed norra
strandvgen, fver Kymmeneelf till Borg och Helsingfors. --
Willmanstrand, tre fjerdingsvg frn Lauritsala, r en liten tck
stad. Det har en gammal fstning och ett "spinnhus", en asyl fr
mindre vlfrejdade fruntimmer.

Stadens historiska minnen ro icke af det glada slaget.

terstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid
Kouvola; vi skyndade oss till mlet. Snart sgo vi ock Helsingfors'
tornspiror hja sig mot den klara himmelen -- och vi kte in i
Finlands unga hufvudstad.




2. Wiborg.


Ett namn som i Sveriges hfder icke s sllan klingat med krigisk
ton r det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af
honom r 1293 vid en inskrning af Finska viken i dess nordostligaste
hrn. Hr tronar p en klippa, belgen i utloppet af Suomen veden
pohja, "det finska vattnets botten", den snart sexhundra r gamla
borgen, ett vrn i fordna dagar fr folk och land emot de ptrngande
moskoviterna. Der har mer n en gng svenskt blod flutit upp och
utanfr dess nu snart grusade vallar. Vid tiden fr Sten Stures
ryska krig har sagan hit frlagt Knut Posses "Wiborgska smll",
en hndelse hvarom dock alla samtida kllor tiga. Sin militriska
betydelse har slottet numera helt och hllet frlorat, ja, till och
med sjelfva staden ssom fstning r af ringa vigt. -- Wiborg r ju
icke mera nyckeln till Finland, nordens trskel, detta i rhundraden
omtvistade, blodbestnkta land!

Stadens strsta historiska mrkvrdighet r ocks detta dess gamla
slott. Tidens tand och vanvrdnad ha smningom verkat en hel mngd
frndringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har
nmligen icke p lnge varit bebodd, utan begagnades i senare tider
blott till frvaringsrum fr det i Wiborg frlagda ingenirkommandots
arkiv. Fngarnes dystra boningar befinna sig  andra borggrdens
norra sida. Men slottet har dessutom i senare tider undergtt
tvenne strre eldsvdor. Den 30 april r 1834 nedslog skan i det
150 fot hga tornet och antnde detsamma. Den skada, som den gamla
vrdnadsvrda byggnaden d led botades dock i viss mn ngra r
derefter, hvarvid det stora tornet frsgs med ett hvlfdt tak
af jern. Trtrappor leddes genom de skilda vningarna upp till
tornets spets, hvilken frsgs med en tornhuf. Denna huf hade tta
fnster och erbjd en vidstrckt och vacker utsigt fver hela den
kringliggande nejden. Men den 7 sept. 1856, vid tillfllet af
festen fr Saima kanals invigning, hade man illuminerat den nmnda
tornhufvens fnster med spetspelare af lampor, hvilket hade en ny
eldsvda till fljd. Tornets innanrede frstrdes, men murarne hllo
fven denna gng profvet.

Slottet stod fordom fven p underjordisk vg i frbindelse med
staden. Det var genom en murad gng som frn ett hvalf i slottets
stra flygel strckte sig under sjelfva den nuvarande kanalen
till ett p andra sidan om densamma inom stadens ringmur belget
dominikanerkloster, sedermera hgre elementarskolans lokal, ett
afstnd af mhnda 1,200 fot. Att en sdan gng funnits till, ehuru
betviflad af mngen, kan nedskrifvaren af dessa rader intyga, som
sjelf i sin ungdom frn slottssidan nedstigit i densamma ett godt
stycke p djupet.

Af friga ldre minnesmrken qvarst, ehuru naturligtvis i frndradt
skick, icke heller s f. Wiborg r p samma gng en minnenas och
frhoppningarnas stad, det senare frnmligast p det ekonomiska
omrdet. Hr funnos, utom det omnmnda dominikanerklostret, nnu
ett franciskaner- och ett slags nunnekloster. Det frstnmnda
frvandlades af Gustaf Wasa till "finska" frsamlingens kyrka, och
de tysta nunnornas hemvist, troligen fordom benmdt "S:t Mariae
kapell", r numera privat egendom. Den fordna domkyrkan med sitt hga
klocktorn, r fven ett af Wiborgs historiska minnen. Denna kyrka
begagnades i senare tider till mjlfrrdshus fr ryska militrer;
men fr ngra r sedan har af Wiborgs borgerskap vckts frga om
att genom inlsen af detsamma bereda en vrdigare framtid t denna
aktningsvrda fornlemning. Inom dessa murar ligger jordad den fr sin
verksamhet i Finland och den frsta finska bibelversttningen s
hgt frtjente och rade biskop Mikael Agricola, som, terkommande
frn en diplomatisk beskickning till Ryssland, afled i Wiborg r 1557.

Om det gamla franciskanerklostret gingo underbara sgner bland
folket. Byggnaden uppfrdes redan r 1481. Ofvanom dess hufvudingng
var en tafla fstad, p hvilken fljande latinska vers "af en olrder
munk", ssom det heter i "Monasterologia svithogothica", blifvit
inristad:

    M.C.D. semel. L. ter. et. X. superaddito. uno.
    Artificum. manibus. inceptum. opus. aeviternum.

Inskriften blef lnge och vl obegriplig och gaf anledning till
den fantastiska sgnen att kyrkan var en "evrdelig byggnad", som
frst d kunde ramla nr den gtlika inskriftens betydelse blifvit
funnen. Att utfinna den skulle dock ingen annan mkta n en man som
hvarken haft far eller mor. Men intrffade detta, s vore ocks
kyrkan tillspillogifven. Srdeles lnge fingo imellertid icke heller
munkarne frjda sig t sitt sttliga bo, ty den hrdhndte Gustaf
Wasa nedref strsta delen af klostret och anvnde stenarne till
byggandet af Wiborgs vallar.

I de famnstjocka murarne af det fordna klostret ha vid fretagna
reparationer igenmurade celler eller nischer ptrffats, som
innehllo benrangel, enligt all sannolikhet efter _lefvande_ inmurade
qvinnor (nunnor?), ssom underskningar velat gifva vid handen.

Detta om stadens monumenter. Den r fr frigt, ssom en f.d.
fstning, temligen trngt bygd, till strre delen med sm tvvnings
stenhus. Numera, sedan r 1862 de gamla vallarnes nedbrytning och
utjemning pbegynts, har dock staden utbredt sig, isynnerhet t
sydost eller den s.k. S:t Petersburgska frstaden till. fven dessa
nyare stadsdelar ro vlbebyggda, ehuru fr det mesta med trhus, men
gatorna ro breda och trefliga. Stadens lge r vackert och sundt.
Vatten kringflyter densamma p tre sidor.

Nu ngra ord om huru staden ter sig i frigt.

Efter r 1721, d Wiborg aftrddes till Ryssland, inflyttade mnga
tyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens frmnliga
lge, hmmad genom inskrnkande tgrder frn den svenska regeringens
sida, srskildt till frmn fr Sandhamn (Helsingfors), tog nu
en bttre fart, och Wiborg blef smningom en rik stad. Firmorna
Veckroth, Jaenisch och Bartram drefvo en betydlig handel med trvirke
och tjra, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara
grannskap. Men ett ytterst slsaktigt lefnadsstt, minskade eller
aflgsnade naturliga tillgngar m.fl. orsaker strtade dock staden i
ytterlig fattigdom i brjan af detta rhundrade. Dess export aftog
nstan oafbrutet ifrn r 1784 och var ganska klen vid freningen
med det friga Finland, hvilken skedde r 1811. Stadens import vid
denna tid bestod i intet annat n ngot salt frn Spanien och mjl
frn Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs
handel; derfre kallas ocks staden i de gamla karelska runosngerna
"saltstaden". Exporten hjde sig imellertid smningom och importen
tog fven fart p 1830-talet. Nu exporterar Wiborg vid goda
konjunkturer trvaror fr en summa af 4 till 5 millioner riksdaler
rligen, och dess import r icke stort mindre. Rederirrelsen
deremot, om man afrknar plankprmarne p Saimavattendragen och
kanalen, r icke synnerligen framstende. Handeln frmedlas till
strre delen af utlndska, isynnerhet engelska fartyg.

Af denna korta historik ses att stadens karakter i frmsta rummet r
merkantil. Samma pregel har ocks ptryckts nstan alla frhllanden
inom densamma. En prktig stenkaj, uppfrd ren 1857-1861 fr en
kostnad af omkring 120,000 rdr, nya packhus m.m. pryda hamnsidan
af staden, der liflig rrelse rder. Wiborgs egentliga hamn r i
Trngsund, 1 1/5 mil t sydvest, emedan endast fartyg af under 12
fots djupgng kunna komma upp till staden. I Trngsund ligga ofta 50
 60, till strre delen utlndska, fartyg p en gng under lastning,
och stadens hamnar beskas rligen af ungefr 500-600 skepp, utom
skrgrdsfartyg, hvilkas antal torde uppg till fver 1000.

Wiborg r fver hufvud taget en ganska bildad och lifskraftig
stad. Den rknar p sina ungefr 15,000 invnare ett gymnasium,
en hgre och lgre elementarskola, tre folkskolor, sndagsskola,
landtbruksskola, tre fruntimmersskolor och ett tyskt lyceum
samt dessutom talrika privata strre och mindre skolor. Antalet
allmnna vlgrenhetsinrttningar och sjukvrdsanstalter r stort
i frhllande till stadens relativa ringhet. Af kyrkor finnas en
svensk-tysk, en finsk, en katolsk och tre ryska.

Strre fabriker saknar staden vl icke alldeles, men deras antal
r ringa. Nmnas m dock Havis stearinljusfabrik med ungefr 200
arbetare och en mekanisk verkstad af nyaste dato. Wiborg kan derfre
i allmnhet icke bereda synnerligen mycket arbetstillfllen t de
frn landets nordstra trakter tillstrmmande hjelpbehfvande,
utan gr strmmen tyvrr t ster, der de flesta af de stackars
arbetsskande jemmerligen g under. Vallarnes nedbrytning beredde
dock en god arbetsfrtjenst t flera hundrade personer, men detta
arbete torde nu till ngon del ha afstannat. Deremot har man p
stadens sydstra sida, ren 1865-67, uppfrt en mngd batterier,
hvarigenom jemvl ngot arbetsfrtjenst beredts tminstone fr
grus- och sandslpare.

Wiborg har ganska vackra omgifningar, deribland flere allmnna
trdgrdsanlggningar som rtt vl fylla sin plats. Men stadsboernes
mest lskade samlingsstlle r den s.k. "lnga bron", hvilken,
isynnerhet i sommaraftonens svalka, verkligen erbjuder en ganska
behaglig och vacker promenadplats med det gamla tysta slottet p den
ena och den lifliga hamnen p den andra sidan.

Bland Wiborgs omgifningar kunna vi icke frbig att omnmna
"Monrepos", en praktfull park, tillhrig den frn Frankrike under
revolutionen emigrerade familjen Nicolay. Den baron Nicolay, som
erhll sig detta gods frlnadt r 1811, brjade hr, ungefr en
fjerdingsvg frn staden, vid stranden af "det finska vattnets
botten", en storartad parkanlggning, som sedermera utvecklat sina
sknheter p en frvnande kort tid. Frste egarens son, baron P.
Nicolay, f.d. rysk minister i Kjbenhavn, fortsatte med mycken ifver
sin faders verk. Numera behfver parken endast underhllas; -- man
har nra nog gjort allt hvad mjligt varit fr dess fullndning.

Monrepos, p hvars nrmare beskrifning utrymmet ej tillter oss att
ing, r ganska omvexlande: det bjuder p fjrdar och holmar, p
ngar, skogar, berg och klippor, allt skickligt berrdt af konstens
frdlande hand. Det r ett stycke "Finland i dlaste stil".

Men Wiborgs intressantaste sida r i alla fall den etnogrofiska
profkarta som denna stad freter. Ssom vi redan nmnde ha ett
stort antal _tyska_ familjer i tiden bosatt sig i den goda staden
och synbarligen frkofrats svl hvad antal som ock frmgenhet
vidkommer. Den "stora handeln" ha de helt och hllet lagt under
sig och detta sannolikt till fromma bde fr stad och land, som
det heter, ty i jemnbredd med de stora handelshusens vidstrckta
affrsverksamhet utveckla desamma icke blott en storartad vlgrenhet
utan hvad mera r, de ha i senare tider brjat dagalgga mycket
intresse fr den allmnna undervisningens upphjelpande. Slunda
existerar i Wiborg en folkskola -- oss veterligen den enda i Finland
-- som grundar sin tillvaro p _blott privata bidrag_. Dessa bidrag
flyta till niotiondedelar ur kpmnnens fickor. Detta r rtsidan
af bilden. Ltom oss nu kasta en blick p don afviga sidan. Dessa
samma "tyskar i Wiborg" ro ndock icke riktiga finnar. De mna,
tror jag, visserligen aldrig flytta bort frn nmnda land, ty deras
frdel manar dem att stanna qvar och de ro allaredan fr mycket
sammanvuxne med de frhllanden under hvilka de frtjenat och
sammansparat sin frmgenhet, fr att kunna lsslita sig ifrn denna
deras sjelfvalda hembygd. Men de frbli tyskar i mnga afseenden nd
-- och deri ligger det onda. Ngon lifaktighet i finskt-nationel
riktning kan svrligen uppspras hos dem -- om icke en sdan som r
konstlad. Deremot ro de stora kosmopoliter, dock icke s mycket
af fvertygelse som icke fastmera drifna till denna stndpunkt af
sin egendomliga stllning inom det uppspirande finska lifvet och
handelsverksamhetens fver hufvud taget alla tskillnader utjemnande
karakter. Emellertid undandrages hrigenom mycken intelligens det
offentliga lifvet i Finland.

Den nstfljande gruppen r den svenska talande befolkningen. Den r
ovedersgligen intelligensens banerfrare i den lilla, men ingalunda
betydelselsa staden. Till antalet r den "svenska frsamlingen"
ocks i jemn och stadig tillvxt. Det r egentligen sedan hofrttens
inrttande, r 1839, som det svenska elementet brjat f insteg i
och fven vunnit mycken terrng i Wiborg samt i allmnhet i hela
sydstra, det s kallade, "Gamla" Finland, en besynnerlig benmning
p de delar af nmnde land som allt sedan 1721 lydt under rysk spira.
Ssom jfvig hvad den svenska nationaliteten vidkommer vill tecknaren
af dessa rader dock icke vidare inlta sig i omdmen rrande denna
frga; han har blott velat ppeka tillvaron af fven denna grupp
ibland de mnga andra.

Nu flja _finnar_ och -- _ryssar_.

_Finnarne_ ro naturligtvis talrikast och deras nationalitet r i
hastig tillvxt. Men som densamma till strre och strsta delen
representeras af tjenstefolk och lgre handelsbetjening, kare m.m.
dylikt, s kan man icke frvnas fver dess jemfrelsevis ringa
betydelse i svl socialt som till och med kommunalt afseende.

_Ryssarne_ -- militren undantagen -- idel kpmn och deras s
kallade bokhllare -- ro ganska talrika. De ro i allmnhet mycket
mera finnar n ryssar -- tminstone till sina politiska tnkestt. De
"gamla, goda svenska lagarne", som ju fven glla i Finland, frlna
dem ett bttre skydd till person och egendom n Rysslands "Svod
sakonoff" (lagsamling) kan gra. Hvad bildningsgraden vidkommer kan
denna grupp rcka handen t finnarne, ja den str i ngra afseenden
till och med djupt under denna senare. Ryssarne i Wiborg ha nmligen
inga skolor fr sin "frsamling".

Det r denna brokiga tafla af fyra nationaliteters sammanlefnad som
gr Wiborg till en verkligen intressant ort i etnografiskt hnseende.
Man saknar icke anledning att tro sig vara i en "frstad" till S:t
Petersburg, detta stra Europas Babylon.

Frfrigt kunna vi sga till Wiborgs berm att sedligheten i
allmnhet str hgre n i mnga andra stder af samma rang, att
dryckenskapslasten -- med undantag af de ryska soldaterna -- rknar
f anhngare samt att det offentliga lifvit fver hufvud taget
utmrker sig genom anstndighet och en viss behaglighet, hrflytande
frn ngorlunda jemnt frdelade frmgenhetsvilkor, hvilket dock icke
utesluter tillvaron af tskilliga "millionrer" i den lilla, goda
staden.




3. Frn Ladogas strand.


1.

Vi be vra lsare flja oss ett godt stycke vg t ster, nda till
det sydstra hrnet af Finland. Der utgr den vldiga sjn Ladoga
grnsen emellan detta land och det egentliga czarriket. Utmed sjns
vidstrckta kuster, svl i vester som i ster, i norr och i sder,
bo endast ursprungligen finska folkstammar. Ladoga _borde_ sledes
kunna kallas en finsk insj, men s kan den likvl icke nu med rtta
nmnas, ty ehuru till sin yttre natur och sitt lge en kta finsk
sj, r dock Ladogas hjerta, den herrliga n _Walamo_, fullkomligt
ryskt; der har sedan urminnestider (r 992) ett grekiskt-katolskt
munkkloster varit belget, som icke underltit att utstrla sitt
inflytande fver fastlandets strnder, frryskande till en vsentlig
del jemvl dessas befolkning. n Walamo med sin lilla arkipelag,
belgen i insjns norra del och i politiskt hnseende rknad till
Finland, koloniserades redan tidigt af ryssar, som p dess tysta, men
skna klippor anlade en tillflyktsort fr fromma eremiters andakt. I
tidernas lopp har hraf uppsttt ett mktigt och rikt kloster, det
frnmsta i ryska riket nst efter det bermda Troitska klostret
invid Moskwa.

Ltom oss frst kasta en flyktig blick p sjelfva den stora insjn.
Dess vldiga vattenbcken har en yta af 324 qvadratmil, eller mer n
tre gnger strre n Venerns. Den utgr, jemte den nrbelgna stora
systersjn _Onega_ (229 qv.-mil), mhnda qvarlefvorna af en vldig
hafsarm som fordom frenade Hvitahafvet med Finska viken; slunda
i forntiden utgrande en "naturlig" grns emellan de skandinaviska
lnderna och Rysslands landmassa. Sjns ringa hjd fver hafsytan,
endast 55 fot, ger styrka t denna frmodan, liksom fven hela
den vida landstrckan emellan Onega och Hvita hafvet r ett lgt
flackland. Ladogas vestra kust, isynnerhet emellan stderna Kexholm
och Sordavala, freter en utmrkt vacker och romantisk skrgrd,
hvars yttersta utpost t sjn n Walamo kan anses vara. Den stra
stranden af sjn, den till Ryssland hrande, r deremot lg, sandig
och uppfylld af sandbankar samt skall icke ega ngon enda duglig
hamnplats, hvarp ter den finska sidan med sina djupt inskrande
vikar r ganska rik. I fljd hraf har ock ngon skeppsfart utmed
finska kusten utvecklat sig. Denna har dock svra hinder att bekmpa
i det oroliga Ladogavattnet, som gr seglatsen  "hafvet", som
den kringboende befolkningen kallar sjn, ganska farlig. Ladogas,
naturligtvis sta, vatten r mycket ltt upprrdt och de ostliga
vindarne, som icke hejdas af ngra landhjningar p den ryska sidan,
stadkomma en kort och hg sjgng, som r vida mera fruktansvrd n
det verkliga hafvets lngstrckta vgor.

Ehuru Ladoga upplager flera floder (Swir, Wolchow) s utgres dess
frnmsta tillflde dock af den finska elfven _Wuoksen_, genom
hvilken hela det stora Saima-vattensystemet uttmmer sig i denna
reservoir. Ladogas enda utflde r den storartade Newa-floden, vid
hvars uttrdande ur Ladogan den fordom vigtiga fstningen Nteborg,
nu Schlsselburg, r belgen. Men det var icke Sverige frbehllet
att kunna skydda dess mynning eller frhindra czaren att bemktiga
sig denna vigtiga frbindelsekanal med det inre af sitt land. De
finska vattnen som fylla Ladogas stora vattenbcken frhja nu,
inklmda emellan kejsarstadens praktfulla granitkajer, det stolta
residensets glans. Hvad vore vl Petersburg utan Newan!

Men vi terg till Ladogas perla, det romantiska Walamo. Klostret,
som r belget p den strsta af arne i den lilla arkipelagen,
r en sttlig byggnad, med talrika kapell och kyrkor, egnade alla
mjliga grekisktkatolska helgon, hvilkas namn ro ngot svra att
begripligt terge i svensk skrift; och som deras vlsignelse troligen
blott kommer "rttrogna" ryssar till godo, s kunna de hr med
skl frbigs. Deremot kunde vi ha allt skl att reklamera om icke
ett helgon, s dock en gammal svensk kung, hvars sista stunder den
ryska lokallegenden lter passera p Walamo, naturligtvis med den
saliggrande pfljd att herr Magnus Smek intrdde i den rttrogna
kyrkans skte, dptes _Gregorij_, dog och blef ett helgon. Hans
fregifna grafsten eger fljande inskription:

"P detta stlle r liket begrafvet efter -- det fverlemnades t
jorden r 1431 -- den svenske kungen Magnus, som emottog det heliga
dopet och i dopet blef kallad Gregorij. Han fddes i Sverige r 1336,
besteg r 1360 thronen. Han hade mycken kraft och kmpade tv gnger
mot Ryssland. Han aflade en ed att sluta kriget, men brt eden och
rustade sig ter. D sjnk han i de rasande bljorna, hans hr gick
under i Ladoga sj och af hans flotta nyntes intetspr; sjelf dref
han omkring p en skeppsplanka. I tre dagar och i tre ntter uppehll
Gud honom frn att drunkna. Vgorna frde honom till detta klosters
strand. Han blef upptagen af munkarne och bragt till klostret:
han erhll det rttrogna dopet. Derp iklddes han i stllet fr
konungadiademet en munkdrgt, ja ansgs vrdig botgrarekallet. Efter
att ha burit kronan blef han belnad med botgrardrgten."

Sdan ungefr r inskriften. Det r ganska sannolikt att de goda
fderne p Walamo, som icke torde ha lemnats alldeles obeskattade af
de svenska hfdingarne i trakten, p detta stt ville revanchera sig
i sina lika troendes gon och genom omvndelsen af en svensk konung
handgripligt dagalgga den "rttrogna" kyrkans seger.

Utom sjelfva klostret finnas fven p de omkringliggande arne
talrika kapell och s kallade eremitager, fordom upprttade af fromma
sjlar, eller ock till en del verkliga eremitkojor, som nnu den dag
som r i dag begagnas af lefnadstrtta mn, hvilka draga sig tillbaka
till den s.k. "demarken". Denna demark r dock icke synnerligen
hvarken tom eller farlig. Om lejon och tigrar r alldeles icke frga,
men till och med de mera nordiska vargarne ro bannlysta och ersttas
af halftama rdjur och hjortar. P Walamo f nmligen inga fredliga
djur fllas; antalet af dessa har i fljd hraf betydligt frkats
och de ro ganska litet skygga.

Klostret beskes mycket talrikt af pilgrimer frn hela Ryssland, i
synnerhet Petersburg, och rika sknker hembras helgonen fr vinnande
af deras frbner. Flere ryska kejsare och kejsarinnor ha hr
nedlagt talande bevis p sin rttrogna frikostighet. Det psts att
klosterskatten, i dyrbara drgter, smycken, krl, m.m., skall uppg
till 40 millioner rubel, det utgr ungefr 120 millioner svenska
riksdaler. Klostrets inkomster i frigt ro ofantliga. Till och med
i Finland egde munkarne ansenliga donationer. Slunda tillhrde det
inbringande laxfisket i Kymmene- och Wuoksen-elfvarne uteslutande
Walamo kloster samt inlstes fr en betydlig penningesumma fr ngra
r sedan af finska staten.

Klostrets gstfrihet motsvarar dess rikliga inkomster och, rttrogen
eller icke, erhller hvarje beskande i tre dagars tid fritt logis
och uppehlle. De flesta resande af stnd begagna sig dock endast af
det frstnmnda, som anvisas i ett enkom fr detta ndaml uppfrdt
stort hotel. Spisningen efter rysk matsedel, der linoljan spelar en
s betydande roll, torde icke anst ovana gomar. Deremot bespisas
p klostrets bekostnad dagligen flera hundra af de fattiga ryska
pilgrimerne som sommartiden beska de heliga orterna. I Juli mnad
intrffar klostrets hufvudfest, Petri-Paulidagen. D infinna sig
flera tusen beskande och svl hufvudn som ock de vackra fjerdarne
i gruppen hvimla af promenerande, ridande, kande och roende
menniskor. Processioner, praktfulla genom helgonbildernas guldglans
och hgtidliga genom koristernas snger, illustrera den inemot en
hel vecka varande festen. Under denna tid frmedla flera ngbtar
kommunikationen med Petersburg. -- En finsk ngare, "Walamo",
gr sedan ngra r reguliera turer p linien Sordavala, Walamo,
Kexholm, Petersburg. -- Talrika smaffrer kunna gras vid denna
festlighet, ty den beskande massans materiella behof ro icke ltt
tillfredsstllda. Spiritusa f icke frtras; men detta, liksom
alla andra frbud i Ryssland -- ty "i Ryssland" m man vl kunna
sga om Walamo -- kringgs med tillhjelp af rublarnes oemotstndliga
tjusarsprk; och sklmska personer ha mer n en gng frmtt till
och med sina egna munkciceroner att deltaga i fvertrdelsen emot
detta frbud. -- Hgste styresmannen af klostret r en s.k. egumen,
en ganska hg kyrklig funktionr. Den nuvarande egumen heter fader
Damaskin och r en revrdig gubbe.


2.

Utom Walamo kloster har den grekiskt-katolska propagandan vetat
att p finskt omrde frskaffa sig tillflle till nnu en
klosteranlggning. Det r n _Konevits_, jemvl belgen i Ladoga
sj, ungefr 4  5 mil sydost om staden Kexholm och nra fasta
landet. Hr grundlades r 1393 ett grekiskt kloster. Fr nrvarande
fr detta ett tynande lif. P Konevits finnes dessutom ett slags
nunnekloster, ett internat fr qvinnor, som vilja draga sig tillbaka
frn verlden. Men fven detta r fga anlitadt. n, som r betydligt
mindre n Walamo och p intet vis kan jemfras med denna i naturlig
rikekom eller fgring, har icke kunnat tillocka sig s mnga munkar
som Walamo. Man rkar ofta munkar frn Konevits ikldda en fattig
botgrares skepnad, vandrande vidt omkring fr att insamla gfvor
till sitt kloster, frebrande ngon begngen synd, hvilken p detta
stt br godtgras. Vi betvifla icke att oftast ngon begngen synd,
ett brott kanske, ligger till grund fr dessa vandringar, men vi ro
icke fullt fvertygade om att syndernas frltelse fljer p de till
klostret insamlade medlens aflemnande, isynnerhet som vi icke pminna
oss ha hrt omtalas ngot extrakraftigt helgon p Konevits, hvaremot
_Waldam_ (som ryssarue falskt uttala namnet) r bekant fr sina
"undergrande helgon".

Numera fra munkarne ett ganska tyst lif i socialt hnseende, men
s har icke alltid varit fallet. Ryssarne skryta gerna med att
kristendomen tidigare genom Ryssland kommit till Finland, n fver
Sverige. Hvad de ster och nordost om Ladoga bosatte finnarne
vidkommer kan detta icke nekas. Men hvilken har vl vinsten hraf
varit? Fr man dmma af det "andliga de", som drabbat de inom
storfurstendmet Finland genom proselytmakeri till grekiska kyrkan
omdpta finnarne, s har man just icke mycket skl att gldja
sig t kristendomens ankomst sterifrn. Utom att fver allt i
de socknar, der grekiskt-katolska finnar lefva till ett strre
antal, okunnighet och r vidskepelse bibehllit sig ssom folkets
frnmsta karaktersdrag, ha dessutom de goda sidorna af den
finska nationalkarakteren: rlighet, rttframhet, plitlighet och
gstfrihet, i det nrmaste ftt gifva vika fr sina motsatser, eller:
orlighet, dolskhet och kryperi samt en prejande schackraranda hos
befolkningen. Till sdana socknar kunna rknas Salmis och Suistamo,
nordost om Ladoga, vidare Suojrvi samt ej obetydliga delar af
Imbilaks, Sordavala, Parikkala, Kronoborg, Hiitola (Tiurola kapell),
Pyhjrvi, Rautus, Walkjrvi m.fl.

Det fanns en tid, under kejsar Nikolai regering, d den ryska
religionspropagandan dref ett frckt spel i stra Finland. Detta
tillgick slunda. Liksom hr, mste fven i Finland hvarje person som
ville ing ktenskap ha gtt till nattvarden, men detta ter kunde
icke ske med mindre han kunde lsa i bok. Om nu en ung bondgosse
eller qvinna af lttja icke lrt sig lsa samt fljaktligen tredskat
med sin nattvardsgng, men det oaktadt ville gifta sig, s sttte de
p hinder frn presterkapets sida. Hvad var d lttare och beqvmare
n att vnda sig till en rysk prest, lta dpa om sig och sedan
afsluta ktenskapet? De ryska presterna arbetade ifrigt i denna
riktning. Fljden har blifvit en talrik icke lskunnig befolkning
i flera af de nmnde socknarne, ty finska, deras modersml, ha de
icke lrt sig att lsa och lsa ryska behfva de icke fr att utfva
sin kult. Af fvertygelse har skerligen ingen i Finland bytt om
religion. Tvrtom torde icke s f greker gerna vilja g fver till
lutherska lran, men detta r helt enkelt - frbjudet. Hvilken
uppbyggelse de grekiskt-katolske finnarne ha af sin religionsutfning
kan man redan sluta deraf, att p sin hjd mhnda en tjugondedel af
dessa frstr ryska. Hela kyrkogngen r sledes fr dem inskrnkt
till iakttagandet af ngra kyrkliga ceremonier, ssom korstecknet
m.m. Hvad kan man vnta af sdana menniskor? tminstone icke ngon
hgre kultur, och icke heller torde fosterlandskrleken kunna sl rot
hos menniskor, hvilka icke ens frst de bners innehll, som de, p
obegriplig rotvlska pladdra fram, och i hvilka i sanning, kejsarens
namn torde vara det enda (och ofta terkommande) ljudfall, hvars
betydelse de fatta.

En tafla af detta sorgliga slag freter det "andliga lifvet" i en
icke obetydlig del af stra Finlands grnssocknar -- ett verk af
ryska presterliga propagandan. Hrtill kommer att naturligtvis
grekiska frldrars barn -- fven om blott den ene maken r af
grekisk trosbeknnelse -- icke f dpas till den lutherska troslran.
Elndet r ofrbtterligt under nu bestende frordningar och ljusare
tider torde under den nu rdande "frryskningsregimen" fga st att
frvnta.

Under dessa sorgliga frhllanden lefver en del af den beklagansvrda
finska befolkningen i de fr frigt af naturen rikt begfvade
Ladogatrakterna. Om derfre beskarens ga tjusas af de skna
naturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppg
fr hans sjl vid skdandet af all den sknhet, som omgifver honom,
s blekna dock de senare till ett intet och gat fuktas af en bitter
tr vid tanken p huru mnga tusen sjlar blifvit bokstafligen
snrjda i mrkrets band af just de personer, som rda om och lefva i
Walatnos vackra nejder. Man blir frestad att nska all den materiella
odling, man skdar omkring sig -- ett verk af munkarnes trgna arbete
-- djupt ned till Ladogas botten -- ty hvilket sorgligt de har icke
just denna munkinstitution bringat fver dessa trakter, hvilkas
befolkning icke mera kan sga sig ega ett fosterland?

Och att drmma om att Walamo ngonsin kunde blifva finskt -- det r
fviskt, ty lika ltt kan man drmma om att rycka en af de sknaste
juveler ur den ryska kyrkans krona eller slcka glorian, som omger
den "rtta tron", uppburen af czar och folk i fast frening.


3.

Vi ha ofvanfre skt gifva en kort teckning af det religisa lifvet
i denna del af Finland; terstr nnu att kasta en flyktig blick p
dessa orters sociala frhllanden. Vi mste tyvrr i detta afseende
tillgga att allt fven p detta omrde r uselt bestldt, liksom att
Finland jemvl hrfr har att tacka Ryssland.

Det r en sorglig tafla som vi nu g att upprulla, en tafla vittnande
om medeltidsrhet och frakt fr den enskildes rtt. Beklagligen
har densamma dock nnu den dag som r i dag ett sig vrdigt
motstycke i Rysslands frfaringsstt emot de "erfrade folken." Fr
lagkrnkningar skyr icke den czariska makten tillbaka. -- Hvad vi
hr vilja bertta r fljande: D denna del af Finland underlades
czarrikets vxande makt, sknkte dess kejsare och i synnerhet
kejsarinnor (Anna, Elisabeth, Catharina II) den erfrade jorden t
sina gunstlingar. Slunda blefvo bnderna, "urbefolkningen", s godt
som lifegna. Hri lg d ingenting underligt frn rysk sida, ty ett
enahanda frhllande egde ju rum i Ryssland. Men det bittra lg
deri att finnarne derfrinnan tnjutit svensk lag och rtt. De arma
menniskorna som byggde och bodde i dessa trakter knde sig derfre
olyckliga, hvilket de ock i sanning ro fven i dag. Det hr icke
till uppgiften af denna lilla skizz frn fr oss redan frmmande
trakter att ing i ett nrmare skrskdande af dessa frhllanden,
men vi ha velat omnmna dem fr att lsaren rtt m kunna fatta den
sorgliga bild af ett fr detta framtidsland vi nu g att teckna. Fr
att koncentrera framstllningan i en s liten ram som mjligt stlla
vi staden Kexholm och dess lif i frgrunden af vr teckning.

Aflidne professor Hwassers tanke (se den lilla bekanta skriften om
Borg landtdag) att Finland och det finska folket vore den brygga, p
hvilken civilisationen skulle bana sig en vg till Ryssland, var en
snillrik tanke -- men hvilken icke frverkligats. Sjelfva tanken kom
fr sent, den kom efter det barbariet redan slagit civilisationen ur
brdet, tminstone i de trakter om hvilka hr nrmast r frga.

Hvarje tnkande menniska skall finna att Ladogabassinen ursprungligen
varit srdeles vl egnad till utgngspunkt fr spridandet af kultur
till Europas orient. Den gamla hansestaden Nowgorod vid Ilmen
vittnar nogsamt hrom. Men Iwan "den frskrckliges" hemska bragd
vid erfringen af denna kulturens utpost (22,000 innevnare drnktes
i fr tillfllet i floden Wolchow uppslagna vak) var det ryska
elementets frsta seger i Europa. Sedan dess har civilisationen i
dessa trakter af verlden frt ett tynande lif och betydelsen af ett
framtidsland fr kulturen har vikit frn Ladogas vackra kuster. Men
betraktelser af detta slag skulle leda oss fr lngt ifrn vr vida
mindre uppgift. Allts _retour_ till Kexholm.

Hvad det r lmpligt att sga "retour" d man talar om den staden,
Kexholm! Det r verkligen en baktgende stad, isynnerhet om man i
tanken gr tillbaka till hvad denna stad kunnat blifva, oaktadt all
sin litenhet och sitt afsides lge.

Det finnes tusentals smstder p jorden, hvilka dock hvar fr sig
ega ngon betydelse fr det land de tillhra. Brackenburg i Tyskland
och Rottenborough i England betyda ngot, om n aldrig s litet, i
och fr sitt land, men Kexholm betyder platt intet fr Finland, --
det r en rysk stad. D ministerstatssekreteraren fr Finland, grefve
Rehbinder, i tiden gjorde det dystra frslaget att fr alltid frn
"storfurstedmet Finland" skilja den del af "Gamla Finland", hvarom
hr r frga -- d anade han kanske att denna landsdel var en social
och politisk krfta fr det friga landet. F orter i Finland ro s
passande som Kexholm att afge en profbit p den sociala disharmoni
som tfljt det ryska systemet i Finland, emedan ortens yttre
fysionomi kan frete en s trogen, det vill sga sjlls bild af den
lycka som Ryssland erbjuder sina erfrade provinser. Ett ordsprk i
de ryska stersjprovinserna lyder: "Dit ryssar komma, der blir det
tyst." Och tyst har det i sanning blifvit hr.

Kexholm r en gammal stad, som anlagts af svenskarne redan i
trettonde rhundradet, eller riktigare sagdt, smningom uppkommit
omkring ett af svenskarne i fordna tider p en  vid Wuoksenelfvens
utlopp uppfrdt fste, det nu s kallade "slottet". Stadens lge r
flackt, men var icke fult medan Wuoksen nnu hade sitt frnmsta
aflopp frbi densamma. Men sedan denna elf fllts genom Suvanto sj
(r 1857) och tagit en sydligare riktning, r utloppsarmen invid
Kexholm blott ett "grundt vatten". Det ypperliga laxfisket har
upphrt och hela staden har ftt en egendomligt trkig fysionomi.
Ett vrdnadsvrdt minnesmrke, det gamla slottet frn svenska tider,
uppreser sig midt ibland modern torftighet. Det gamla har hfdat
sin anborna kraft och motsttt seklernas ptryckning, det nya har
deremot icke frsttt sig sjelf, utan antagit mkliga former och fr
ett tynande lif. Stadens handel r dock icke s alldeles obetydlig,
men hvarenda kpman r ryss, eller hvad nnu vida vidrigare r, en
russifierad finne.

"Ser du ngonstdes ett gladt anlete?" Ingalunda. Med skygga,
misstrogna blickar stiga de nedslagna bnderna -- hela befolkningen
vidtomkring Kexholm bestr af s.k. donations- eller frlsebnder --
in i salubodarne. De utbjuda sin uppsamlade videbark t handlanden;
underbjudas, prejas, men erhlla dock till slut sin liqvid -- i
varor. Kontanta pengar frekomma mera sllan vid denna handel, som
i frbigende nmndt alldeles icke r obetydlig. Staden Kexholm
allena utfr af denna vara fver hufvud taget rligen fr ungefr
200-300,000 riksdaler till Petersburg, der den anvndes vid
garfverierna. Ryskt mjl utgr det frnmsta bytesmedlet.

Der kommer ett slags herreman kande i flygande fart och vid ljudet
af en vldig "Waldai-klocka". Hans trespann -- den ryska "troikan" --
stannar ngande utanfr en salubod. Det r frvaltaren frn ngot af
de stora frlsegodsen i trakten. De omkringstende bnderna blotta
dmjukt sina hufvuden -- det r ju en af deras vrsta busar som de
skda framfr sig -- en pminnelse fr oss om det feodala ok som
hvilar fver hela denna landstrcka.

Och sprket i den goda staden sedan! Ryskan och en frskmd finska
fvervga hos mngden af invnare; -- svenska hr man sllan och
alltid rysligt rdbrkad. "Jag kom utaf landet med min kappa ifrn
siden." Det egentliga salongssprket r ett slags hemsk tyska.
Brderna Grimm skulle skerligen ha sttt alldeles handfallna infr
massan af dessa underliga ljud, finska och ryska ord mod tysk ndelse
och bjning etc. etc., som hr strmma emot en.

Kexholm har dock sina minnen, ehuru dessa icke ro af det glada
slaget. Det gamla slottet begagnades nmligen ssom ett slags
statsfngelse och mer n en frnm ryss har frvisats till detta
finska "Pustosersk". Underliga historier ro i omlopp i den lilla
staden om sdana statsfngar. Slunda omtalas isynnerhet ssom
srdeles mrkvrdig den "namnlse" ("besimennij" p ryska). Denne man
anlnde ngon qvll p 1820-talet med ett fyrspann fr en heltckt
vagn, tfljd af en kosack-eskort till slottet. En af de fastaste
celler i ett sidotorn ppnades och fngen, hvars ansigte "ingen fick
se", insprrades. Vagn och eskort tervnde till S:t Petersburg.
P slottet kallades fngen "den namnlse". Icke nog med att han i
sjelfva verket var utstruken ur de lefvandes antal, han skulle icke
ens f hafva lefvat -- han hade intet namn. Hans cell var trng. S
satt han i mnga, mnga r. Slutligen en dag kommer en hemlig ordre
frn Petersburg. Den hemlighetsfulle mannen fr lemna sin cell, rra
sig fritt, men icke lemna staden Kexholms omrde. Det var en mun med
ett srdeles frnmt utseende och skick och talade flytande vl,
vida flera sprk n man kunde rdbrka i Kexholm. "Den namnlse"
var sllskaplig men ytterst frbehllsam. Han umgicks i ngra "hus"
i Kexholm. Hans lder knde ingen; gammal sg han icke ut men var
alldeles grhrig d han trdde ur sin cell. Han dog som "namnls"
efter att ha vistats elfva (?) r i Kexholm. Denne nye "jernmask", ty
fven den "namnlse" ansgs st den regerande familjen alltfr nra,
utgr ett lsklingsmne fr samtal i Kexholms societet. fven andra
"politiska fngar" omtalas, till och med svenskar och finnar, men
berttelserna om dem ro s svfvande och oskra, att vi hr frbig
desamma.




4. En vacker hufvudstad i ett litet land.


Liksom d upp en molnhljd himmel, vid den framtrdande solens
ljusblick, en i rik frgskiftning glnsande regnbge uppspringer --
s helsar oss ocks ofta p historiens blad, midt ibland scener af
nd hos ett hrdt prfvadt folk, en ljusglimt af ett hgre lif, en
regnbge i de gladaste frgtoner. Den gamle Noah hade icke s ortt
i sitt allegoriska antagande. Dessa glada ljusglimtar i ett folks
historia, dessa frgrika regnbgar, vid hvilka ga och sjl gerna
hvila och ur hvilkas skimmer de hemta ny lifskraft fr bildningens
ofta flmtande lampa, de ro i sanning en borgen fr att jordens folk
icke ro mnade att drnka sin tillvaro i ndens treflod.

En sdan regnbge p det finska folkets nu tcken- och molnhljda
himmel r det fattiga Finlands vackra hufvudstad, det ljusspridande
och frhoppningsfulla, glada Helsingfors.

F stder i norden ha, d man tager med i betraktande de politiska,
sociala och merkantila frhllandena, s hastigt blomstrat upp, som
det visserligen bland storstder icke stora Helsingfors, men hvilken
dock p intet vis numera kan rubriceras ssom en stor _smstad_. I
de europeiskt-nordiska lnderna har det fver hufvud taget visat
sig att det ingalunda r invnarantalet i en stad, som betingar
dess betydelse, vare sig i nationelt eller politiskt hnseende.
Folkkarakteren i nordens civiliserade lnder r i allmnhet i
frhllande till det yttre lifvets vilkor intensivare n sderns.

I det sociala lifvet gra sig i norden i allmnhet samma driffjedrar
gllande som i det politiska, nmligen fvertygelse och ihrdighet.
Utan ett lugnt medvetande om sin sndning, vore nordens folk
icke mktige nog att upprtthlla sin frihet. Utan ihrdighet i
viljan egde de icke nog kraft att, ehuru jemfrelsevis fattige
p materiella hjelpmedel, kunna uthrda tflan med mera lyckligt
lottade nationers inre utveckling. De ha dock bra nog lst dessa
uppgifter, p ngra f undantag nr, hvilka mera betingats af vissa
tryckande yttre frhllanden, n haft sin grund i ngon framstende
svaghet i folk-karakteren. En p sdant skl delvis hmmad snabbare
utvecklingsprocess kan dock, enligt hvad historien gifver vid hand,
nr lyckligare omstndigheter intrda, godtgras inom ganska kort
tid. Emellertid br de nordiska stdernas utvecklingshistoria en
tydlig prgel af detta folkens mera kontemplativa skaplynne. De
nordiska folken ha icke strfvat och flats med att lysa genom
praktfulla stders anlggning. Fr dem voro och ro stderna
medel, hfstnger, att hja sjelfva folkets vlstnd och befrmja
dess bildning, icke blott skapelser af nationel ffnga eller
herrskarenyck. Vi undantaga hr S:t Peterburg, skapelsen af Peter
den frstes fr Sverige s olycksbringande snille, men vi anse icke
heller ryssarne fr ett nordiskt, utan fr ett orientaliskt folk.

Hvad nu srskildt Finland, hvarom frgan gller, vidkommer, s br
man frst taga i betraktande, att i vra dagar stdernas stllning
till folkens sociala lif fver hela verlden undergtt en stor
frndring, som i betydlig mn nrmar sig nordens ursprungliga
uppfattning. Det r som skulle en flgt af amerikansk verldsskdning
ha inverkat p de europeiska folken. Stderna betyda p lngt nr
icke s mycket, i och fr sig sjelfva, som fordom. Utvecklade
frbindelser och en strre internationel rrelse och inverkan
ha fastmera, om vi f begagna oss af ett handelsuttryck, gjort
stderna till agenter folken emellan. D det gller att bedmma
en orts vigt och betydelse fr sitt land, frgas det i allmnhet
numera icke om den r stor, folkrik m.m., utan frgan gller i
hvilken mn representerar denna stad sitt folks allmnna lif i det
ena eller andra afseendet. Vr tid utmrker sig nmligen  ena
sidan lika mycket genom sitt strfvande att decentralisera det
allmnna lifvet, hvad adminastration och politik vidkommer, ssom
af den fverhandtagande _selvgovernments_-principen och de moderna
nationalitetsiderna nogsamt framgr, som den  andra sidan af alla
krafter arbetar upp att  vissa lmpliga platser _centralisera_
vissa facer af nationernas inre framtskridande.

Vidare br man taga i berkning, att i nordens vidtutstrckta och
glest befolkade lnder sllan ngon stad kan i sig frena alla
vilkor fr att kunna vara sitt lands emporium i alla afseenden. De
merkantila intressena uppska vanligtvis en annan plats fr sin
verksamhet i stort n de vetenskapliga, tminstone bestmmes deras
centralisation  ngon viss ort af alldeles andra motiver. Det rent
politiska lifvet utvecklar sig naturligtvis i frmsta rummet i ett
lands s.k. hufvudstad och de administrativa intressena trda gerna i
dettas fotspr. Isynnerhet gller detta i lnder med nnu outvecklade
kommunikationer och till dessas natur hr Finland utan gensgelse.

Helsingfors' fysionomi saknar, ty staden r hvad handeln vidkommer
den tredje i ordningen inom landet, alldeles detta uttryck af
merkantilt lif som t.ex. trycker en allt annat nivellerande stmpel
p Wiborg och fven ger gamla bo stad en viss bestmd prgel.
Helsingfors har nmligen en ganska ringa export, och en i det stora
hela obetydlig rederirrelse (2,738 lster inklusive 10 ngfartyg).
Dess handel bestr frnmligast af en stor import. En frmling som
kommer till Helsingfors vet i brjan icke hvad han skall tnka om
staden annat n att dess lge r ett af de vackrare i Europa, att
den r vl byggd och ser srdeles ung ut -- kanske man till och
med mrker en viss brdska i dess utveckling. Det inre lifvets
bestmmande momenter gra sig icke genast s tydligt gllande, som i
de flesta andra stder af samma rang. Vl ser man talrika uniformer,
ngot militr ocks och en artig mngd embetsmannakokarder, men
intet af dessa element r p ett bestmdt stt fvervgande. Snart
orienterar man sig dock -- och staden vinner, ju frtrognare man blir
med dess lif och seder.

Helsingfors r en ung stad. Vl anlades densamma redan af Gustaf Wasa
vid Wandans mynning, en half mil t nordost och flyttades till sin
nuvarande plats ungefr hundra r derefter, i medlet af sjuttonde
rhundradet. Men de f minnen af ngon vigt, som den har att bjuda
upp, gra dess ldre historia fga intressant. Staden, ehuru frn
brjan favoriserad och mnad att bli sitt vis  vis Rewals konkurrent
i handeln p Ryssland, mktade emellertid icke hja sig till ngon
strre betydelse inom detta gebit -- och ngot annat kom tillsvidare
icke i frga. Det r frst nrmare tv hundra r senare, som
Helsingfors brjar g uppt med raskare steg. Sedan r 1812 bestmd
till ste fr finska regeringen, blef staden detta fven r 1819.
Icke ett fullt rtionde hrefter eller 1828 flyttades akademiens ste
ifrn det Sverige s nra belgna bo, frn "Minnenas stad", till
det d jemfrelsevis likgiltiga Helsingfors. Den czariska politiken
misstog sig icke i alla afseenden. Hon flyttade derfre ocks
universitetet. Detta var nog praktiskt frn en absolut mot-svensk
stndpunkt betraktadt, ty det r lngre frn Helsingfors n frn bo
till Stockholm och Upsala. Men oaktadt geografien i vrt tidehvarf
trdt i ett alldeles nytt stadium hvad afstnd vidkommer, och dessa
fljaktligen icke mera betyda s mycket som fordom, s kan likvl
icke nekas, att Helsingfors r mindre svenskt n bo: det r deremot
mera finskt n Aurastaden och detta i mera n ett afseende, ehuru
allmogen i Abo-trakten talar finska. Helsingfors' finska befolkning
r ocks i jemt tilltagande, och medan man nnu p fyratiotalet hgst
sllan hrde ett finskt ord p gatorna eller af den tjenande klassen,
hr detta deremot nu till de allra vanligaste freteelser. Man br
hrvid besinna att Helsingfors r omslutet af idel svenska talande
socknar, men inflyttningarne frn det inre landet ro ganska talrika.

Att staden efter de nmnde stora frndringarne till sin frmn
snart skulle erhlla ett nytt utseende var gifvet, och 25 r efter
styrelseverkets flyttning stod Helsingfors der ssom en vacker och
aktningsbjudande stad, rknade d redan (1845) 17,000 invnare,
medan den 1820 icke nnu egt mera n c:a 7,000. Men det r frst
under de tv senaste rtionden, frn 1846-1866, som Helsingfors
blifvit hvad det nu r samt erhllit sin egendomliga karakter ssom
Finlands hufvudstad. Icke allenast att staden under denna tid
kat sin befolkning till inemot 30,000 invnarne, allts nra nog
frdubblat densamma, utan inom dessa r utvecklar den ocks sin
egentliga betydelse ssom den moderna intelligensens, bildningens
och rttvisans stamort i Finland. Den finska historien stod
ngorlunda stilla frn 1809 till 1840-talet; men frn denna tidpunkt
brjade sknjas ett tyst och lugnt, men allvarligt och ihrdigt
kulturarbete, som uppstod inom det finska folket. Detta arbete i
ljusets tjenst hade sin klla och utgngspunkt i Helsingfors. Det
r sitt universitet Finland har att tacka hrfr. Den vaknande
nationalitetsknslans "heliga flamma" underhlls hr renast och
klarast midt under hotande faror och fr dess utveckling framstllda
hinder. Om ngonsin ett universitet infr sitt folk har gjort skl
fr sin titel af intelligensens och ljusets hrd, s r detta fallet
med det finska under de senaste 20 ren. Mycket har till dess stora
inflytande, hvartill vi lngre fram skola terkomma, fven den
omstndigheten bidragit, att universitetet uppslagit sina boplar
i landets hufvudstad. Akademien har slunda blifvit det allmnna
lifvet i Finlands hjerta, hvars hgre eller svagare pulsering bst
tergifvit de inom folket lefvande opinionerna, isynnerhet s lnge
nnu inga landtdagar fingo ega rum p andra sidan Bottenhafvet.

Hr kunde det kanske vara lmpligt att i bredd med universitetets
blott medelbara inflytande egna ett flyktigt gonkast t styrelsens
eller, ssom man i Ryssland uttrycker sig, "de lokala myndigheternas"
omedelbara betydelse i Helsingfors. Den r icke ringa. Helsingfors
r i mnga afseenden en byrkratisk stad; men denna byrkrati r
_tillsvidare_ nnu s nationel, att den nra nog r det bsta Finland
eger i praktisktpolitisk vg. Den lskar att stdja sig p de gamla
_svenska grundlagarne_. Universitetsungdomen, ur hvars leder _alla_
Finlands embetsmn, utom dess guvernrer och generalguvernrer, i
tiden utgtt, utfvar dessutom ett egendomligt inflytande p allt
offentligt lif i Helsingfors. Ehuru man vl i hgre kretsar ler t
ungdomens omdmen, s -- skms man dock fr dess tadel.

Men ltom oss kasta en blick p stadens yttre freteelse.

Frn hvilken sida man n nalkas densamma framstller sig alltid en
vacker vy. Bst presenterar sig dock staden frn sjsidan sedan man
passerat det ryktbara Sveaborg, denna frfrda jungfrufstning, som
1808, utan ngot slags bombardement, gaf sig till fnga och 1853,
oaktadt en 30 timmars hrjande eld ur nutidens frfrliga kanonor,
ej ens blef stort skadad hvad dess vallar vidkommer, ppnar sig fr
det tjusta gat panoramat af det vackra Helsingfors. Hr ha vi till
venster Ulrikasborgs p klippor anlagda, med talrika och smakfulla
"villor" utsirade park, fvensom astronomiska observatoriet samt
katolska och tyska kyrkorna; till hger ter,  den s.k. Skatudden,
f.d. finska flottans kasernbyggnader, det finska markka-mynthuset och
den nya i frg- och metallglans skimrande ryska kyrkan. Och framfr
oss -- hvilken tafla: tminstone fr ett finskt hjerta:

    "Jag ser dina torn, dina stolta fasader
    Sig ordna i hvita och glnsande rader",

sjunger Topelius om Helsingfors. O ja, man kan dikta en sng om
denna vackra "lttfrdiga m, som p klipporna skalkas". Det frsta
gat fster sig vid r den p ett hgt berg placerade, hela staden
dominerande, Nikolaikyrkan, frn hvars kupol man skall njuta
frmnen att kunna f se det "lyckliga" Estlands kust och den gamla
staden Rewal. Men snker sig blicken ngot frn detta vrdtornlika
andaktstempel, s mter den vl en vida mera jordisk, men likvl
vackrare syn. Vi antaga att vi anlnde om morgonen. Framfr oss
utbreder sig ett torg, "Salutorget", 275 alnar lngt och 195 alnar
bredt, infattadt p ena sidan af nra nog palatslika, stora och i
modern stil uppfrda stenhus, och p en annan begrnsadt af en med
vackra trd planterad "esplanad", en grn, frisk oas i detta kaos
af sten. Tvnne sidor af torget stta med sina stenkajer omedelbart
till vattnet. Det r morgon. Bt vid bt i flera rader trngas vid
kajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack. Och lika
intresserade som myror och betnkta p sitt lekamliga underhll se
ocks alla dessa menniskor ut. Det r nmligen "torgdags" nu och hela
Helsingfors frser sig fr dagen med allt hvad till lifvets ndtorft
hrer, frn salt strmming nda till sparris och tidiga br, frn
trsklar och lerkrukor till doftande blommor och barnleksaker. Det
r en brokig, larmande och dock vl ordnad tafla, som i morgonsolens
glans tager sig hgst liffull ut. Till venster om torget brjar den
nmnda "Esplanaden", en srdeles tck anlggning, som, s snart
trden hunnit vxa till, skall kunna tfla med de flesta af sitt
slag i norden. Dock fven nu redan ro dess skuggrika lindaller en
af stadens behagligaste platser och en af dess strsta prydnader
samt tillika af oberkneligt gagn, i det att staden p sitt smalaste
stlle genom denna 1,300 alnar lnga och 150 fot breda trdplantering
delas i tv hlfter. Detta r af mycken vigt vid mjligen
frefallande strre eldsvdor, en hemskelse, hvaraf Helsingfors fre
sin pnyttfdelse talrika gnger lidit, och hvilken olycka alltid r
i dubbel mn hotande i en stad, der s mnga trhus frekomma som
fallet r i Helsingfors. De vackra "esplanaderna" ro derfre icke
blott "til lyst" fr den finska hufvudstaden.

Man kan tryggt jemfra denna promenad med "Unter den Linden" i
Berlin, och om fven ngon son af den tyska konungastaden skulle
harmas derfver, mste vi dock sga rent ut, att Helsingfors'
"Esplanader" med sina breda, yppiga grsplaner p sidan om allerna
se vida _friskare_ ut, n de damhljda lindgngarne i det p sand
byggda Berlin. P hvardera sidan om den grna oasen lpa tvenne
af stadens mest trafikerade gator, och midt i sjelfva promenaden,
som fr kommunikationens skull gcnomskres af ngra tvrgator,
reser sig p en fri plats det vackra och fr finska frhllanden
verkligen sttliga teaterhuset, som oaktadt branden r 1863, nu, ter
restaureradt, str i all sin smakfulla enkelhet, ett vrdigt konstens
tempel i den sknhetslskande, flrdfria Norden. Kostnaderna fr
denna byggnad torde, inklusive dess nstan totala teruppbyggande
efter branden, uppg till cirka 800,000 finska mark, ungefr 535,000
rdr. Teatern har rum fr 900 skdare samt innehller dessutom en
"kejserlig loge", vackra foyer, bufeter, garderober, boningsrum m.m.
och en strre restaurationslokal -- en "opris" i Helsingfors ocks. I
allmnhet har Helsingfors i denna vg, restaurationer nmligen, ngot
syskontycke med det frejdade Stockholm. Till och med har Helsingfors
i det s kallade "Kapellet", belget i "frsta esplanaden", ett
litet, men mycket litet, motstycke till den bermda "Strmparterren"
i Sveriges residensstad. Det lilla npna "Kapellet", (i parentes
kostar detsamma staden ungefr 24,000 rdr) r allmnna mtesplatsen
fr hela den fashionabla verlden i den finska hufvudstaden.
Restaurationslokalen, som jemvl kan begagnas vintertid, r prydd
med fresker af den finske mlaren A. v. Becker. Talriga statyetter
samt en fven i frigt prydlig inredning, bidraga att gra denna
lokal ganska inbjudande. Restauratren p stllet betalar ocks ett
rligt arrende till staden af icke mindre n 8,000 finska mark, 5,400
rdr, -- mycket nog i Helsingfors, d, om vi icke missminna oss, fr
Strmparterren i Stockholm rligen erlgges endast 6,050 rdr! Af
allt detta kan nu vl fven frmlingen se att stadens fysionomi i
allmnhet r glad. Fga prakt mter gat, men en viss estetisk smak
nstan fverallt. Hvad som dock i vsentlig mn ger Helsingfors
prgeln af endast hufvudstaden i ett litet och till p kpet fattigt
land, det r butikernas, handelsbodarnes enkla utstyrsel emot hvad
t.ex. Stockholm har att uppvisa i denna vg. Vl rknar Helsingfors
icke mindre n ungefr 200 handlande och mhnda fver 100 butiker,
och detta tyckes nog bevisa en stor omsttning, men man r njd med
mindre stt, d -- man icke kan hafva det bttre.

Totalintrycket af det hela r imellertid behagligt, och man glmmer
kanske fr ltt att man befinner sig i det "fattiga Finland", men
man glmmer ocks vid anblicken af den lifliga rrelsen omkring sig
-- och detta hedrar svl stad som land -- att man promenerar norr
om sextionde graden nordlig bredd, i ett land s fga kndt, och
tyvrr nnu mindre erkndt af utlndingar, -- och dock vl frtjent
svl af att knnas som ock erknnas t.ex. framfr ngra sm tyska
furstendmen, hvilkas namn, representerande arealen af en finsk
socken, dock ofta gra s mycket buller i verlden, -- men ett buller
som egentligast kan jemfras med de tomma tunnornas. Den nmnda ringa
kunskapen om Finland skall dock med tiden ngot ge sig och hller
redan p att underg en frndring. I annat fall hade t.ex. finska
statsverkets utlndska ln sttt p ganska naiva, men ofverstigliga
hinder i baron v. Rothschilds okunnighet om att ett storfurstendme
Finland, med egen finansfrvaltning, fanns till. S var dock icke
fallet och nu cirkulera och "paradera" de finska "statspapperen"
(sic!) p nstan alla Europas brser -- ocks ett egendomligt
steg framt, i alla fall ett stt att gra sig bemrkt, en puff
p verldsmarknaden fr Finlands tillvaro som ett konstitutionelt
samhlle -- med sjelfbeskattningsrtt. "Hony soit qui mal y pense."

Men vi terg till vra observationer under promenaden genom staden.
I monumentvg har Helsingfors intet att uppvisa, om man icke
ssom ett sdant vill antaga en af fyra eller fem skilda stycken
stenpelare, som af ett tacksamt land (eller stad) upprestes p det
stlle der fr frsta gngen en rysk kejsarinna, nmligen r 1833,
satte foten p finsk jord.

Om nu ocks det helsingforska monumentet, trots alla sina delars
mngfald, dock frefaller ngot enfaldigt i det estetiskt bildade
Helsingfors, s lider dock staden  andra sidan ingen brist p vackra
offentliga byggnader och glada trdgrdsanlggningar, bevis p den
krlek, hvarmed det finska folket omfattat sin hufvudstad och frskt
att, begagnande dess frdelaktiga och skna naturliga lge, gra
detsamma till en af nordens vackraste stder. Betnker man vidare den
korta tidrymd, inom hvilket flertalet af alla dessa frskningsverk
sammanfaller, s mste man i sanning beundra Helsingfors' raska
framsteg och detta s mycket mera, som af stadens egna inkomster, i
fljd af de dryga kostnaderna fr kommunalstyrelsen, brandkren med
redskap, inqvarteringstungan m.m. icke ngot synnerligt fverskott
kan prknas fr frskningar. Det r ocks till strre delen privata
bolag som utfrt dessa.

Ibland Helsingfors' publika byggnader utmrka sig, utom den redan
nmnda nya teatern, flera fr arkitektonisk sknhet, bland dem
universitetet, riddarhuset och bibliotheket. Den stora Nikolaikyrkan
deremot, senatshuset och kejserliga palatset ro icke srdeles
framstende genom sin formsknhet.

Helsingfors' vackra lge blir nnu vackrare genom de talrika
trdgrdsanlggningar, som af enskilta bolag fretagits i stadens
omedelbara grannskap. Ulrikasborgs brunnspark med sina hga
klippstrnder, mot hvilka Finska vikens vgor, obehindrade af ngon
skrgrd, svalla i alla sin ursprungliga kraft, lockade ocks fordom
talrika brunnsgster, isynnerhet frn Petersburg, hitfver. Dessa
orientaliska sommarbesk ha nu, i fljd af de ryska pengarnes dliga
kurs i Finland, nstan alldeles upphrt, till stor afsaknad fr
stadens galanterihandlare. Men den vackra, frn r till r i fgring
tilltagande parken str derfre ingalunda de och tom. Ungefr hvad
Djurgrden r fr Stockholm det r Ulrikasborg fr Helsingfors, och
den fver sommaren i staden qvarstannande allmnheten fyller, de
blida Juli- och Augustiqvllarne, icke allenast gngarne i denna
vackra park, utan lomnar ej heller det idylliska Kaisaniemi (Karins
udde) och det trefliga Thl lottlsa.

Till en beskrifning af Helsingfors hr vidare, att staden har
frmnen af gaslysning och en statspostinrttning samt snart torde
komma i tnjutande af en allmn vattenledning. En jernvg frbinder
staden med upplandet och genom ett fver hela landet utspndt
telegrafnt, tyvrr rysk statstillhrighet, str Helsingfors icke
allenast i kommunikation med den civiliserade verlden (svl fver
Torne som ock S:t Petersburg) -- utan hvad nstan nnu mera r
-- fven med alla Finlands stder, en i mnga afseenden srdeles
vigtig omstndighet. Helsingfors telegrafstation r fven ganska
betydligt anlitad i det i medeltal dagligen ngot fver 100 depescher
expedieras, till strsta delen privata och affattade p svenska
sprket. Stadens ngbtstrafik r icke obetydlig. Direkt frbindelse
underhlles med S:t Petersburg, Stockholm, Rewal och Lbeck samt alla
finska kuststder. I stadens omgifning rra sig flitigt flere af
dessa sm tcka ngslupar, som blifvit s moderna p senare tider.

Ngot som r srdeles betecknande fr Helsingfors r mngden af
privata freningar, underhllna skolor och vlgrenhetsanstalter.
Detta vittnar om ett allvarligt strfvande efter bildning och en
uppoffrande menniskokrlek, ngot som i sanning i Finland r af
behofvet pkalladt i dessa ndens r. Det r tillika anmrkningsvrdt
huru hastigt och enigt Helsingfors' invnare beflita sig att i
behofvets stund inrtta provisionella sjuk- eller arbetshus, barnhem
och barntrdgrdar, "soppkokningsanstalter" m.m. dylikt. Detta r
ett talande bevis fr en stigande allmn-anda, den bsta garanti
fr ett folks tidsenliga utveckling. I detta afseende fregr
allts hufvudstaden landet med ett bermvrdt -- och behfligt
godt exempel. Kommunallifvet kan sledes, fr att glla en finsk
stad, anses vara ganska utveckladt, hvartill i icke s obetydlig
grad freningar af den art som en "frivillig brandkr" och en
"handtverkare-sngfrening" m.fl. torde ha bidragit, fvensom den
uppmrksamhet, hvarmed den smningom sig allt mer och mer utvecklande
periodiska pressen fljt de kommunala frgorna. Komne p tal
hrom, m vi i frbigende nmna att i Helsingfors r 1865 utkommo
tidningar och tidskrifter, af hvilka fyra voro dagblad, alla p
svenska sprket, samt p finska 2 veckoblad och 2 tidskrifter, den
ena illustrerad. De senare ren uppvisa visserligen ett mindre antal
tidningar i Helsingfors, men man kan fven i mnga andra afseenden
anse r 1867 ssom ett fvergngsstadium. Det skulle dock fra oss
fr lngt att hr ing i en relation om den periodiska pressens
stllning i landet.

Hvad konstlifvet i Helsingfors vidkommer str nu vl detta, i fljd
af landets ringa resurser, i allmnhet icke p ngon glnsande
fot. Men den genom universitetets inflytande estetiskt frdlade
sknhetsknslan har utbildat en nobel smak, som t.ex. vis  vis
teatern, uttalar sig i en stor frkrlek fr en gedigen repertoar.
Vl anslogo fven hr Orphei uppsluppna toner och den "Skna Helenas"
visor. Men medan Helsingfors med sina nra 30,000 invnare endast 13
gnger kunde "'fylla hus", och det till p den lilla Arkadiateatern,
fr */Evoe! Dessa gudinnor/*, s mktade Stockholm med sin hgst
_fem_ gnger strre befolkning _tio_ gnger oftare appldera dessa
toner och det p den nst strsta af sina teatrar, de mindre scenerna
att frtiga.

Fr allt som gjorts fr skn konst, specielt hvad teatern betrffar,
str Finland och srskildt staden Helsingfors i stor tacksamhetsskuld
till professor Fredrik Cygnaeus, mannen som endast lefvat fr det
skna p jorden. Tidigt frtrogen i konstens rike, der Rom, Florens
och Paris voro hans sjls hvilopunkter, frenade sig alla strlar
af hans varma hjerta i det dla strfvandet att fven i Suomis
torftiga bygd sprida konstens idealiserande ljus, landets sner till
vederqvickelse och uppmuntran i deras bistra strid emot hrda den
och en karg natur. Han skapade Helsingfors' nya och vackra teater
t sina landsmn: "en klla fr vandraren i knen, ett mnsken p
nattlig frd." -- Vi tro oss icke fverdrifva, om vi sga att det
r Cygnaeus, som i frmsta rummet i Helsingfors vckt intresset fr
skn konst till en lefvande verklighet, I alla fall r det han som
frsttt att skaffa understd af hvarjehanda slag t nstan alla
Finlands nuvarande unga konstnrer. Estetices professor (numera
emeritus) r han verkligen representanten af Helsingfors' estetiska
stndpunkt, som med sina ngra fel dock frenar en viss frtjenst,
hvilket ltt kan betecknas med de f orden: "Krlek till konsten
-- ehuru landet tuggar barkbrd." Det r heroiskt att i en sdan
situation nnu kunna svrma fr idealer -- men se deri dokumenterar
sig just krleken till det skna. Det materiella har aldrig kunnat
skrmma Cygnaeus; han r optimist -- s r Helsingfors ocks.
Parallelt mod den "finska" konstfreningen har hr derfre fven
uppsttt ett "konstnrsgille"', som med sina atheniensiskt glada
rsfester med skmt och lje sker dlja torftigheten i stadens
konstsamlingar. Men huru fattig p konstverk Helsingfors nu n r,
s eger den dock i skulpturvg ngot som man kan gldja sig fver.
Det r en den finska nationalknslan srdeles anslende skapelse,
bildhuggaren Sjstrands fris i universitetets vestibul.

Kompositionen frestller, enligt ett tema ur Kalevala, Winminens
sng fr den lyssnande mennisko- och djurverlden, och inlstes af
stadens unga fruntimtimmer fr en summa af ungefr 5,500 riksdaler.
Frisen var ursprungligen mnad att pryda frsta radens loger i det
nya Thalia-templet. Teaterbolaget afsade sig dock, eget nog, denna
_gfva_ och hon tillfll allts universitetet. Det r allts nu frn
dettas galleri, som "Winminens sng" helsar en vlkommen, d man
intrder i vetenskapens allvarliga lrosalar.

Vi komma nu till universitetet, dess verksamhet och inflytande,
icke i vetenskapligt afseende, utan i social och nationel riktning.
Akademiens vetenskapliga betydelse har mycken likhet med Upsalas,
isynnerhet idkas de naturvetenskapliga studierna med mycken ifver.
Men en vsentlig skilnad, och det Helsingfors universitet till
frmn, uppstr deraf att denna hgskola r belgen i landets
hufvudstad. Denna omstndighet ger till och med den akademiska
ungdomen en viss prgel af politisk betydelse.

Kort efter universitetets flyttning till Helsingfors utvecklade sig
vid detsamma ett ganska friskt litterrt lif. Snellman m.fl. voro
unga n. Af ngon nationel tendens igenfinnes den tiden dock blott
f, om ngra spr alls; likvl frmrktes fven d redan en viss
opposition emot de frldrade teoriernas herravlde ssom nogsamt
af Kunebergs "Morgonblad" kan ses; men till praktiskt ingripande i
lifvet och omformning af allmnna opinionen hade tiden nnu icke
mognat -- _d_.

De frsta ren af fyratiotalet gfvo dock uppslag till ett
nytt lif vid universitetet. Hela Europa jste af de vaknande
nationalitetsiderna. D slog stlet rtt i flintan och en gnista
sprang upp -- ovrderlig fr Finlands folk. Det var nemligen det
klara medvetandet af dess egendomliga nationalitet som d trdde fram
i dagen. O, den som varit med om dessa frsta tider af ett vaknande
hgre lif! Huru svllda af dla knslor voro icke de brst, som fingo
lifvas af den gryende morgonrodnadens frstlingsstrlar och huru skn
log icke framtiden d fr den finska ynglingens blickar. Det var en
skn frhoppning, den har icke svikit, den kan icke svika -- men icke
blef det upp ett haf af ljus som denna nya ids kmpar trdde ut.
Tvrtom deras stig har varit ganska trnstrdd.

Der gingo den tiden tv rika andar fram, de g fr allan tid, som
tv ljusa trdar genom det finska folkets utvecklingsprocess:
Lnnroth och Castrn. Med _Kalevalas_, den finska national-epopns
framtrdande i dagsljuset infr en bildad verld, tillfrskrade
sig den finska nationaliteten en plats inom litteraturen; och
_vetenskapens_ intyg om de finska folkstammarnes forntida herravlde
fver strre delen af gamla verldens nord, dref nationalknslan upp
ur sin dvallika slummer. Nu knde Finland sina anor -- framtiden
lg i folkets egen hand. Som tv vldiga strmmar, hvardera med
sitt eget flodsystem, gingo Lnnroth och Castrn sina banor fram.
Stundens, dagens lif och frgor med sina mera praktiska tendenser
rrde dem fga. Men mktigt verkade deras dla fredme p ungdomens
ppna sinne och ett sknt lif sprang upp i de akademiska kretsarne.
Studenterna anfrda af den skarpsynte tnkaren Robert Tengstrm
och den d nnu entusiastiske Herman Kellgren, lifvades till en
patriotism, som spridde sin verksamhet t alla hll af allmnnyttig
art. Karakteristiskt fr detta frsta uppvaknande af den finska
nationalknslan r dess synnerliga sympati fr Sverige. -- Den
tidens nationalitetsfrfktare hade hga vyer med en stark lutning
t en friare social utveckling och folkbildning. Sprkfrgan, i all
sin sedermera framtrdande nakenhet, betraktades frnmligast ssom
en hfstng fr hgre, allmnneligare ider.  s.k. "hgre ort"
vckte ocks dessa nationalitetsstrfvanden fga sympati och de mest
restriktiva tgrder vidtogos emot deras utveckling. Man ville qvfva
det uppspirande lifvet i sin brodd. "Heu vatum ignarae mentes!" Man
kan krossa personer men icke ider genom bullor och frordningar. S
gick det ock hr. Censuren r icke den makt, som reglerar ett folks
utveckling.

Sedan denna tid daterar sig egentligen universitetets sociala och
nationella betydelse i Finland. Tengstrm och Kellgren slumra
lngesedan i sina frtidiga grafvar, nationalitetsiden har genomgtt
mnga strider, varit underkastad mnga fluktuationer; men ungdomens
riktiga takt, mhnda d och d vilseledd fr stunden, har dock vetat
att segrande g ur alla frestelser och fvervinna allt motstnd.

Se der en svag teckning af universitetets apostlaverksamhet i
Finland. Hvad under d om ett tacksamt folk anser denna dla
verksamhets hufvudste, Helsingfors, ssom sina frhoppningars Zion.
Nr finska folket en gng vl hunnit vxa till sig, d skall det
nog veta att fven i yttre mtto uppresa minnesstoder t de mn,
som mest bidragit till dess seger fver ett oblidt de. Om derfre
Helsingfors _nnu_ icke har ngra monument att uppvisa, s r det
endast en _tidsfrga_ nr sdana, i brons och marmor, skola pryda de
vackra allmnna platserna i staden, brande p sina piedestaler de
fr Finland evigt vrderade namnen:

            Runeberg. Lnnroth. Castrn.






Reseskizzer frn Polen och Ryssland.




1. I Polen.


Jag ber till en brjan lsaren flja mig till den gamla, goda men
oroliga staden Warschau, det vill sga _om_ han vill flja mig till
det olyckliga Polens i alla fall nnu i s mnga afseenden ytterst
eleganta hufvudstad. Till och med nnu den dag som r i dag, och
efter alla de hemska hndelser som i den senaste tiden ha fvergtt
dett den polska nationalitetens palladium, fruktar czaren vid Newans
strand just denna egendomligt polska elegans, som utmrker och i nnu
hgre grad fr ngra r sedan utmrkte det dla polska folkets vackra
hufvudstad.

Och hvari bestr d denna egendomliga, specifikt _polska_ elegans?
Tvrtemot hvad vi hr sga talar man ju, och detta tyvrr med rtta,
tidt och ofta derom att de polska stderna se hvad man kallar -- sit
venia verbo -- rtt snuskiga ut.

Den polska elegansen uppbres i frmsta rummet af de polska
fruntimren. Och det r dessa tjusande varelser czaren fruktar. Deras
inflytande p mnnen r stort och hela Europa beundrar de skna,
eleganta polskorna -- som nu s djupt srja sitt Ilions fall. Men
det r mhnda just denna sorg, s vrdigt buren, som frlner allt
polskt en viss aristokratisk pregel.

Ltom oss betrda Warschaus frnmsta gata, den stora "Krakowskaja"
(Krakaugatan), uppkallad efter det gamla Polens andra hufvudstad,
det intressanta gamla Krakau, numera sterrikisk besittning. -- Jag
mste hr i frbigende nmna att den resa jag, tervndande frn
Tyskland, fretog genom Polen och Ryssland, skedde fre den sista
revolutionens utbrott, men just under de tider d densamma var i
grningen. Icke heller existerade d nnu en jrnvgsfrbindelse
emellan S:t Petersburg och Warschau, utan den resande frdades
medelst s kallad "mallpost", en jemfrelsevis vl organiserad och
snabb diligensfrbindelse. Dessa inledande anmrkningar ro af nden
fr att man skall kunna frst en del af hvad jag i det efterfljande
gr att omtala, och hvilket i sina minsta detaljer r faktiskt, s
fga trovrdigt det ibland n kan lta.

Nvl, det r i December mnad och vi befinna oss p "Krakowskaja".
De djupa nischerna som bilda fnstren (Warschau r i allmnhet byggt
p gammaldags vis) till bottenvningarne, hvilka till strre delen
ro uppltna till bodlokaler, ro srdeles vl egnade att taga plats
uti och skda lifvet p gatan.

Polackarne ro i allmnhet ett vackert folk, jag menar naturligtvis
de verkliga polackarne, icke representanterna af kroiseringen
med vender, tyskar, ryssar och israeliter, ej heller de genuina
medlemmarne af dessa vrda fem nationaliteter i Polen, hos hvilka
polackens medfdda hfviskhet och den _polska qvinnans anboora behag_
blott undantagsvis kunna antrffas.

Det var mitt strsta nje att under min vistelse i Warschau,
hvilken inskrnkte sig till blott tre dagar, hvarje morgon, eller
mhnda riktigare frmiddag, beska "Krakowskaja", stta mig i
ngon af de omtalta "nischerna" och mnstra de af- och tillgende
personligheterna. Om jag med frbigende af det ringa vendiska
elementet och jemvl lemnande sido de "goda tyskarne", som till
en stor del ro handtverkare, brjar med de strre grupperna, s
r den fulaste af de syner som jag d var i tillflle att se, den
polska juden, isynnerhet i vissa frhllanden. Lika svrt som det
r att i later och skick skilja emellan den polskjudiska eller
hamburger-bankiren och lika europeiserad som en sdan medlem af den
israelitiska stammen mste frefalla en hvar, lika obehaglig r den
genuint polska "schackerjuden", som i sin snuskighet och nrgngenhet
lifligt pminner om orienten. Hans luggslitna, talgiga rock dljer
ett lika "futtigt" inre. Han "gr i allt" -- i lump, i smycken, i
pengar, i vackra qvinnor, med f ord i allt hvarmed pengar kunna
frtjenas.

Den dernst fljande gruppen intages otvetydigt af ryssarne, som
med hnljet p lppen g omkring i den _stad de erfrat_, och,
militrer som de flesta ro, utgra de i sina guldsmidda rockar ett
lefvande bevis p vldets prlighet. De ryska damernas strfvande
gr derfre ocks ut p att lysa som "fina" damer ur den stora
verlden. O! hvilken andlig blindhet! att tro sig kunna se "fin" ut i
jemnbredd med den verkliga polska "pannan" (damen). Den sistnmnda
tillhr rentaf ett sylfidiskt slgte. Hon svfvar fram p ett stt
som det vore ortt att blott kalla _gng_, ty s ltt, s otvungen,
s fri frn all anstrngning r den framtskridande rrelsen. Den
polska qvinnans gng r ocks bermd fver hela den civiliserade
verlden. I "_pannans_" hela vsende och skick uttalar sig en allt
genomgende aristokratisk lyftning, som hon ovilkorligen meddelar t
hela sin omgifning. I allmnhet skn, br hennes sknhet en alltfr
stolt karakter fr att nedlta sig att vara prunkande. Hennes gon
brinna och glda icke som spaniorskans och italienskans, eller
smlta i lngtansfull vllust som Orientens dotters, de strla en
lugnt och varmt till mtes och r man lycklig nog att ngot djupare
f skda i desamma, s lser man der tydligt historien om den kraft
och uppoffrande fosterlandskrlek som de polska qvinnorna dagalagt
senast under de sorgliga tilldragelserna r 1863. Mera hngifvenhet
fr fderneslandets dyra sak ha intet lands qvinnor ngonsin visat
sig ega och det i s stor och vidtomfattande skala. Det var de som
i frmsta rummet underhllo entusiasmen, och de frtjena i sanning
det hga namnet af den heliga eldens vktarinnor. Vrdad af deras
spda hnder kunde den skna lgan i de manliga brsten icke slockna,
trotts strmmar af blod som gjtos fver densamma. Beredvilligheten
att uppoffra sig fr fderneslandet steg med de sig hopande olyckorna.

Sdan var hon fven fre denna sorgliga tid, en af de sknaste
partier p historiens tafla -- och sdan frblir hon frvisst fven
i framtiden. Nu sedan mnnen slagtats, kedjats och bortfrts till
Sibiriens sn-knar, ligger Polens sak nstan alldeles i qvinnans
hnder -- och hon skall veta att hfda sin i blod och sorger af alla
slag vunna ra.

Den polska nationen r alltigenom en adelsnation, med _alla_ detta
begrepps otaliga fel och brister, men ocks icke i saknad af de
flesta goda sidor som ngra historici vilja vindicera t den adliga
institutionen. Jag fr min del sg i Polen nstan fverallt blott
fattigdom och snuskighet. I adelns slott intrngde jag icke -- och
p klostren ville jag icke tnka. Men schljchszernas (knapadelns)
boningar voro till strre delen fattiga kyffen och bndernas kojor
nnu uslare. Deremot mste jag, i motsats till hvad ofta lses om de
polska vrdshusens dlighet, sga att de restaurationer, vid hvilka
jag under den lnga frden frn Warschau till Kowno steg af, voro,
jemte sina billiga priser, ganska hyggliga.

Det hotell der jag bodde i Warscliau hette "Saxonski dom" (Hotel
de Saxe). Det var en gammal, stor och vidlyftig stenbyggnad med
korridorer, genomgngar, otaliga mrka och smala trappor m.m. Om jag
ej missminner mig har stthllaren, grefve Berg, sedermera ltit
rasera detta "farliga" hus. Betjeningen p hotelet var klen men
restaurationen god och billig. Bakom disken fungerade en liten npen
"panna", som jemvl betjonade gsterna. Det var ett synnerligt nje
fr mig att med henne frska rdbrka polska. Tyska frstod hon
icke och ryska ville hon icke gerna tala. Mnga ljliga misstag och
frvexlingar frekommo oss emellan.

Jag hade skaffat mig en biljett fr nst afgende "mallpost" till
Petersburg. Det inre af vagnen var upptaget -- min plats blef derfre
bredvid konduktren. Jag skulle sledes "summa diligentia", i fri
skolpojksfversttning: "p taket af diligensen", gra mitt intg
i Ryssland, liksom Caesar enligt egen uppgift sitt i Gallien. Det
lofvade bli en ganska obehaglig situation, ty vi voro i smllkalla
vintern: alnsdjup sn betcker marken och vinden hviner kall fver
norra Polens och vestra Rysslands sltter.

Dagen fr afresan kom och vi intogo vra platser i det oviga kdonet,
en stor heltckt vagn, frspnd med sex hstar. Jag hade bredvid mig,
utom konduktren, en annan lidandes kamrat, en rysk tjensteman, vid
namn Minin, ssom jag sedermera erfor.

Farvl, du vackra Warschau, tnkte jag tyst fr mig sjelf, med dina
stolta polska adelsmn och dina skna, prktiga qvinnor -- farvl!
Och jag insvepte mig dyster i hgen i min pels, dyster vid den
ovilkorliga tanken derp, att jag nu ilade mot grnsen af den makt,
hvars grymma frfarande nstan krossat den dla polska nationen, som
med alla sina fel dock r en af perlorna i den europeiska historiens
krans och hvilken perla nu frnrfvats oss af den vilda ryssen. Och
jag drog mig instinktmessigt undan frn min ryska kamrat och hviskade
sakta: "n r Polen ej frloradt!" -- Kamraten som trodde att jag
tilltalade honom vnde sig till mig.

"Vill ni veta", infll han liksom till svar p ngon af mig
framstlld frga, "hvilka som utgra vrt ressllskap derinne? --
Nvl", fortfor han taltrngd, "det r ingen mindre herre n en
erkebiskop frn Warschau, kejsarens (ryssen korsade sig) botpredikant
derstdes; han har tre gullkors hngande om halsen (ter korsning)
och reser nu med sin dotter fver S:t Petersburg till Moskwa. -- De
tv andra ro utlndska fruntimmer", tillade han likgiltigt.

Frden gick i brjan raskt nog, s lnge vgarne voro banade, samt
i allmnhet inom det polska omrdet bttre n sedermera d vi kommo
inom det egentliga kejsarrikets grnser.

Stationerna voro lnga och vid frsta hstombytet, det var i en
stad, stego alla passagerare ur och begfvo sig till en dem anvisad
restauration. Min granne helsade vrdnadsfullt p den ryska prelaten
och bevrdigades af honom med en ndig nick. Sedan vi i srskildt
rum aftagit en del fverplagg, brjade de skilda medlemmarne af
vrt lilla sllskap betrakta hvarandra. Biskopen var en vacker karl
om fyratio r, med vrdnadsbjudande hllning d han stod, men med
ogracis, ngot hftig gng. Hans dotter kunde vara fjorton  femton
r och var ful. Herr Minin, min granne, var en trivial freteelse
och kanske sina trettio r, men de tvenne fruntimren voro unga och
den ena till och med ganska tck; hon var p sin hjd sexton r
gammal; de talade franska sinsemellan. Instinktmessigt satte de tv
sistnmnda och jag oss vid samma bord, medan de tre ryssarne intogo
ett annat.

"Huru lnge tror monsieur, att frden till Petersburg kommer att
rcka?" tillsporde mig den ldre af damerna?

"Nio dagar och nio ntter och det oafbrutet", var mitt nedslende
svar.

De tv fruntimren vexlade bestrta blickar.

"Ah!" infll slutligen den yngre skrattande, "frden frn Geneve
hit har fr oss rckt blott sex dygn -- men man fr vl foga sig --
Ryssland r ett vidstrckt land."

De voro allts schweitziskor, troligen guvernanter kalkulerade jag,
och s var fven frhllandet, ssom jag sedermera erfor.

Snart skedde uppbrott och vi fortsatte vr resa genom natt och
dag vid en ganska frsvarlig kld. Smningom blefvo vi genom
sammantrffandet vid stationshusen bekanta med hvarandra. Ostrolenka,
platsen fr det minnesvrda slaget den 26 Maj r 1831 passerades. Hr
frefll genom vr biskops frvllande en i hgsta grad upprrande
scen. Vr konduktr, en afskedad rysk korporal, som stndigt var
berusad, insomnade  poststationen och vi i vr restauration fingo
vnta p diligensen ganska lnge. Slutligen kom konduktren och d
erkebiskopen frehller honom det ondiga drjsmlet, skyller den
bedrflige mannen p de polska bnderna som icke "ville fram med
hstar."

Den vrede som utbredde sig fver erkebiskopens drag r omjlig att
skildra. Han svor ktteder af argaste slag och utste skymford af
sdan beskaffenhet att jag innerligt gladde mig dert att de unga
damerna icke frstodo ryska. Vreden gllde naturligtvis polackarne.

"De frdmda polska slafvarne", rt prelaten sedan han trdt ut p
gatan, "m de samt och synnerligen frderfvas, det ormynglet. -- Och
snart skola de det vl ocks, det hoppas jag till Gud!"

Det var ord af en s hgtuppsatt kyrkans man! Ur den talrika
folkhopen som samlats omkring vagnen kastades mrka blickar p ryssen.

"Polskije sabaki! polska hundar"! utbrast med skrikande rst
biskopen, "hvad sken i hr?"

Jag trodde ett gonblick att en storm skulle bryta ls -- men skyggt
vek folket undan och brjade skingra sig smningom. Konduktren
hade gtt tillbaka till posthuset. Han terkom nu med en bok, ett
slags dag- eller anteckningsbok, i handen, och vndande sig dmjukt
till den nnu rasande prelaten bad han denne frm _alla sex_
resandena att under en anmrkning i boken teckna sina underskrifter.
Anmrkningen skulle innehlla att de polska bnderna visat sig
tredska. Presten gick jublande in p detta nedriga frslag och bad
herr Minin nedskrifva anmrkningen. Pligtskyldigast gjorde denne
sig redo hrtill, d jag, som imellertid vidtalat de tv damerna,
frklarade att hvarken de eller jag skulle befatta oss med denna sak.
Prelaten sg ut som om han haft lust att befalla oss att gra honom
till viljes. Jag lade dock lugnt min hand p hans axel och bad honom
skynda sig att taga reda p sin dotter, som under tiden gtt in p en
restauration. Prosten blef blekbl i ansigtet af frargelse, skyndade
hastigt in till restaurationen och framdrog derifrn sin dotter,
slpande den olyckliga flickan vid hret?

"terigen hos officerarne!" skrek han och makade henne utan vidare
krus i vagnen dit han sjelf fljde efter. Det var en sorglig syn. De
unga schweitziskorna rodnade och stego, gonskenligen frlgna fver
ett sdant handlingsstt emot fruntimmer, tysta upp i diligensen,
herr Minin intog sin plats och jag min. Vid konduktrens hesa
"pascholl!" bar det ter af, allt mera t norr, allt nrmare det
"heliga fderneslandets" riksgrns. Snart voro vi vid den punkt der
floden Wilia sammanflyter med den vldiga Niemen. Midt emot p den
ryska stranden ligger Kowno, en icke alldeles obetydlig, men illa
bygd ort. Sedan vissa "ndvndiga grnsformaliteter" voro undangjorda
satte vi med frja fver floden samt begfvo oss till "gostinnitzan",
en restaurationslokal. Det roade de unga fruntimren mycket d jag
fr dem upplste de ryska skylttarne p bodor och vrdshus m.m. De
orientaliska ljuden och de frmmande typerna gfvo anledning till
mngen ljlig frga.

"Ah", utropade frken Agues, den yngre af damerna, "se der" -- hon
stafvade -- "pectorazia, det r ett apothek fr brstlidande --"

"Nej, nej", infll jag, "de ryska bokstfverna bra lsas: restorazia
och det betyder att vi skola vika in hr".

Men erkebiskopen tyckte icke om vr "otidiga munterhet" och
tillrttavisade mig med de betydelsefulla orden: "betnk, nu ro vi i
sjelfva Ryssland -- och hr r allt bra."

Kort efter oss intrdde ett sllskap franska jernvgsingenirer,
sysselsatte vid den d under arbete varande jernvgen
Petersburg-Warschau. De bestllde ngra flaskor vin och efter att ha
tmt dessa, jemfrelsevis raskt, fortsatte de sin resa "med extra
post".

Detta gaf nu anledning t den gallsjuke biskopen att uttmma sin
vredes sklar fver "de frbannade utlndingarne" och deras slseri
med _ryska pengar_.

"Bygg sjelfa era vgar", infll jag.

"Vi frst det icke", sade han med sammanbitna tnder -- "och derfre
kalasera dessa 'frdmda fransmn', nu p vr bekostnad."

Jag bestllde en butelj franskt vin och bjd damerna p ett glas.
Vi skrattade hjertligt t prestens raseri. Emellertid tycktes denna
qvasi-opposition dock bereda oss ett aktningsfullare bemtande frn
den hge herrens sida.




2. I Ryssland.


Frn Kowno fortsatte vi, allt i samma vagn, resan upp till Dnaburg,
en gammal fstning, belgen vid Dnafloden och i provinsen Kurlands
yttersta hrn t sydost. Vi voro allts nu i Ryssland, eller
riktigare Lithauen. Det var en sanning som p ett ptagligt stt
gjorde sig gllande fr hvarje verst (1/16 mil) som vi framskredo.
Det var natt d vi brjade vr frd, och det kalla, dsliga
vinterlandskapet ingaf mig den underliga frestllningen att vi
nalkades Sibiriens tundror. S var dock lyckligtvis icke fallet, men
vi skulle i alla fall snart nog f erfara att vi voro i icke blott
ett nordligt, utan fven ett nordostligt, ett ryskt land.

Snstormen hade tilltagit och spr till ngon vg syntes icke till.
Fot fr fot framskredo de trtta hstarne framfr det tunga kdonet.
Trgt hvlfde hjulen i den alnsdjupa snn. En liten backe och de
tvrstannade. Intet kunde frm dem, att ssom det heter, rra
sig ur flcken. Vinden hven kall fver den dsliga sltten, intet
ljud hrdes, om icke d och d tjutet af en strfvande varg. Vr
konduktr sof blytungt, lidande af de obotfrdigas frhinder, sitt
vanliga rus af sig, blott skild medelst en tunn lderskrm frn mig.
Vi frskte ruska upp honom. Omjligt. D tilltalade vi kusken,
skjutsbonden, som i en jemmerlig ton frklarade att tminstone icke
hans sex hstar skulle frm draga vagnen uppfr sluttningen. Vi
svoro, herr Minin och jag. Frgfves hade vi i Kowno bedt om att f
en "mallpost-diligens" p medar. Det hade icke "gtt an", ty den
vagn vi sutto uti (eller upp) hade nu engng blifvit destinerad
till S:t Petersburg -- en ndring var icke mjlig. Vr konduktr sof
fortfarande.

"Oh boschje moj! Ack herre Gud!" utropade nu skjutsbonden, "vargarne
skola ta upp mina hstar!"

Minin och jag gfvo konduktren en duktig skuff. "Volki, vargar!"
skreko vi. D for han upp.

P det nordliga Lithauens sltter och i dess skogar ro vargar
ingalunda sllsynta. Konduktren vaknade, gned sina gon och sporde
barskt: "hvad behagas?"

"Vi ha fastnat i snn -- och bli offer fr vargarne om icke flera
hstar anskaffas", ljd svaret.

Nu blef det oroligt fven derinne i vagnen. Hans helighet tittade ut
och frgade: "Hvad str p, hvarfre gr det icke framt?"

Minin frklarade frhllandet -- hans tnder skallrade af kld.

Kort och bestmdt, och denna gng p sin rtta plats, befallde
biskopen konduktren att genast anskaffa flera hstar. I fljd hraf
begfvo sig konduktren och krsvennen ut i natten fr att leta rtt
p ngon by, derifrn succurs kunde anskaffas. Vi blefvo allena p
den de, snbetckta sltten med vra hstar framfr oss. -- Ej ett
trd syntes p det vida slttlandet -- det var alltigenom en dyster
situation, illustrerad blott af den yrande vindens tjut och vargarnes
hesa skall i fjerran. Nrvaron af menniskor afhll dock de vilda
bestarne, hvilka annars skola vara ganska nrgngna, att nalkas
vra hstar, som imellertid sklfde af fruktan. Derinne sofvo alla,
men Minin och jag vi kunde icke sofva af kld. Jag hoppade ned och
brjade motionera mig tills jag ter blef varm. D klef jag ter upp
p min plats, der jag fann kamraten nstan fvergifven af frtviflan.
"Rr p er, karl!", sade jag, "s fryser ni ej ihjl". Och Minin
lydde mekaniskt. Han steg ner och brjade g af och an, men snart
hrde jag honom i bevekande toner be presten att slppa honom in i
den vrmande vagnen. Jag var allena.

Mina tankar irrade d lngt bort i tiden. Jag var s elak att jag i
mitt inre hnlog t den frusne ryssen, som dagarne i nda uppvaktat
mig med skrytsamma historier om huru "fransmnnen r 1812 frso ihjl
i Ryssland". Han hade nu sjelf, den arme, varit p vg att duka under
fr det "heliga" Rysslands klimat och sitt fderneslands ypperliga
kommunikationer. -- Ur den kantin, min npna "panna" p hotel de
Saxe varit nog klok att rda mig medtaga, men icke anlita frr n
i Ryssland, "der ju intet kunde fs", framtog jag nu en halfbutelj
kognac och en liten lderbgare, fyllde densamma vid en tndstickas
snart slocknande sken och tog mig en duktig styrkdryck. Och det var
bra. Jag tilldrog nu lderskrmarne s godt det kunde g fr sig,
tnde en cigarr och satte mig att meditera. S frgingo vl fyra
timmar ute p den dsliga heden. Hvad hstarne gjorde under tiden kan
jag omjligen begripa -- de stackars krken. Derinne i vagnen fingo
de snlla schweitziskorna skert icke heller ngon ro, ty jag hrde
presten och Minin pladdra hela tiden.

ndtligen hrdes ljud af menskliga rster nalkas vrt ekipage. Var
det kanske plundrare? Nej, det var verkligen fr mycket "vargavder",
till och med fr rfvare, att vara ute den natten. De som nalkades
voro vr konduktr, krsvennen och ngra karlar med spadar samt fyra
hstar till. Efter en stunds arbete, skrik, stoj, svordomar och thy
tfljande anropanden af diverse helgons bistnd, voro vi slutligen
ter i rrelse. Herr Minin hade krupit ur den varma kupn och satt
ter hos mig. Han tyckte icke vara belten med sin vistelse derinne,
ty han beklagade sig fver de utlndska fruntimrens opassande
gldtighet i nrvaro af en s helig man som arkierejen.

Sedermera ingick han i en vidlyftig afhandling om hvilka prester som
fingo utdela vlsignelsen med tre och hvilka med tv fingrar. Men
jag frs och snart brjade lyckligtvis fven min kamrat ter att
frysa och teg. Af hvad den gode mannen talat hade jag icke frsttt
synnerligen mycket, men jag beklagade inom mig djupt att en ung man
med de i frigt, tminstone fr en rysk tjensteman, frsvarliga
kunskaper, som min kamrat dagalagt, skulle vara s snrjd i den
religisa formalismens boja, att han fann ngonting fr sin knsla
srande deri att tv unga flickor "vgade vara muntra i nrvaro af en
arkierej." Ryssland kommer att g framt med stora steg, tnkte jag,
jernvgar skola byggas, nya hamnar ppnas och ljuset frn Europas
vestra kulturstater skall ska sig en vg fven hit, men det inre
ljuset, sjelfva folkupplysningen, skall nnu lnge lta vnta p
sig. Hand i hand med cesarismens id, skall den "ortodoxa" kyrkans
presterskap motarbeta hvarje sann andlig utveckling. Detta ligger
sakens natur. En yttre politur skall snart nog pstrykas alla, fven
de sociala frhllandena, storartade reformer skola genomfras p
ytan af de flesta af det medborgerliga lifvets frgreningar -- men
derinne skall masken frta p folkets andliga kraft s lnge det
religisa lifvet vldsamt hlles inom ls och bom -- --

Vagnen stannade, min tankegng fbrts ocks. "Isvolte, stantzia!"
(om det behagas, se hr stationen) ljd konduktrens grofva basstmma
och tungt nedhoppade han frn sitt hga ste. Vi voro efter i hamn
och i hl. Jag hade under resan rikligen trakterat mannen med
cigarrer och votka (brnvin), han villfor derfre min anhllan att
hr drja femton minuter lngre samt intaga tschaj (the) fr att
vrma sig. Hrmed voro alla passagerarne beltna och vi intrdde i
stationshuset.

O, kan vl en ljuf frhoppning svikas p ett bittrare stt n den
frusne resandens, som under sin vinterliga frd med ljufva aningar
om en brasa och vrme  raststllet, med ens finner sig frsatt i
ett kallt, ehuru elegant mbleradt rum. S gick det imellertid oss.
I sanning, jag svor en nordisk ed, ett kta "m f--n ta' alla ryska
gstgifverier!" Snart sprakade dock en stor, munter brasa i den
vldiga ugnen och thekket bars in. Presten-prelaten tycktes ha god
lust att servera, men fverlemnade detta likvl t Minin, som med
hgtidlig min frrttade sitt vigtiga uppdrag. Vi hade allesammans,
s godt sig gra lt, grupperat oss omkring elden; sin dotter hade
likvl biskopen skjutsat undan fr att sjelf intaga hennes plats.
D jag nu uppsteg fr att be den stackars flickan intaga min plats,
utropade han frargad: "ah ni, lt bli att vara artig, hon r nog
galen i karlar nd! Fr det felet har jag pryglat tre af mina
dttrar frut till dess de miste frstndet -- och den hr skall vl
g samma vg!" [Faktiskt, liksom allt annat i denna skizz.]

Till och med Minin sg frlgen ut. Jag ndgade likvl den unga
flickan att taga plats emellan de bda schvveitziskorna som med ett
visst deltagande omhuldade den fvergifna varelsen. Theet dracks
imellertid och vi afreste. Om morgonen voro vi i Dnaburg.

Sjelfva staden r ett snuskigt nste, uppfyldt af rusiga ryssar,
snuskiga polackar, judar och soldater. Nu var der dock mera lif
p platsen, ty jernvgen hrifrn till S:t Petersburg var frdig
ehuru nnu icke upplten till trafik. Efter ngra timmars uppehll
fortsatte vi vr frd genom det enformiga nordlithauiska landskapet,
Vid Ostrowsk passerade vi likvl en fverraskande sttlig hngbro
fver floden Welikaja, som vid Pskow utfaller i sjn Peipus. Frn
denna sistnmnda stad var jernvgen till Petersburg redan i full
gng och alla mina reskamrater hade blott kpt mallpostbiljett
nda hit. Endast jag hade lst en biljett till S:t Petersburg. Det
oaktadt lt jag fvertala mig att tflja det friga sllskapet. Jag
frklarade imellertid att jag ville fara i tredje klass. Hrimot
opponerade sig vl biskopen, men d jag sade honom att jag, fr att
tminstone i ngon mn f kasta en blick p det s kallade folkets
stt att vara och fra sig, fredrog tredje klassens trbnkar
framfr andra klassens resrsoffor, och att ju han gerna kunde ha en
annan smak, frklarade han sig likvl beredd att p det "sllskapet
icke skulle tskiljas" jemvl fara i samma klass som jag. Vi stego
allts fljande morgon alla sex in i samma vaggon. Vagnarne af tredje
klassen p denna linie best af flera frn hvarandra blott genom ett
alnshgt skrank skilda "kupeer", hvilka sistnmnda dock hvar fr sig
ha skilda ingngar. Vi upptogo en kup fr oss och konduktrerna, som
alla nstan blott talade tyska, voro nog artiga att icke i vr kup
inpacka flera passagerare.

Dessa tyska talande konduktrer utgjorde nu ter en frargelseklippa
fr vr lttretlige och strngt rysktsinnade biskop, hvars
upptrdande, i frbigende nmndt, ej vckte ringa sensation hos de
redan frut i vagnen befintliga resandena. Det var ocks en ganska
egendomlig syn: den i zobel insvepte med guldkors prydde prelaten
i sllskap med rusiga, frskinnsbekldda estniska bnder, tyska
handtverksgesller m.m. samt ngra israelitiska krmare. Af de
sistnmnda hade en grupp intagit en af vra grann-kupeer. Ibland dem
befann sig en bokstafligen i trasor hljd gammal man.

"Ser ni", berttade i den andra af vra grannkupeer en tysk talande
ung man sin kamrat, "den der galgfgeln derborta; han har efter att
ha tillbringat natten i en vr  perronen, nu smugit sig in i kupeen
utan biljett. Jag knner honom; det r en entreprenr, som nyligen
med regeringen afslutat kontrakt om leverans af linne till ett belopp
af 70,000 rubel (ungefr 200,000 rdr), och nu vill han lura sig till
en gratisplats."

Det sistnmnda var sannt, ssom snart framgick af en tragikomisk
scen emellan ifrgavarande personnage och den biljettaffordrande
konduktren. Men huru nu gubben bnfll och konduktren skrattade,
slutades tvisten dermed att den trasige leverantren af linne till
ryska regeringen erhll sin passage fr halfva afgiften, hvilken en
af hans reskamrater erlade fr honom.

Imellertid sattes tget i gng. Den israelitiske gubben brjade
frrtta sin morgonandakt infr allas blickar. Nu fljde en s
upprrande scen att pennan nstan vgrar mig sin tjenst fr att
beskrifva densamma; jag vill ocks fatta mig helt kort, men anser
mig likvl sanningen skyldig den rttvisa att jag ppekar p hvilken
usel stndpunkt af bildning och humanitet befolkningen i denna del af
Ryssland (sdra delen af det S:t Petersburgska guvernementet) d stod
och nnu str.

Midt under den gamles andaktsfrrttning, mhnda verkstlld med
alltfr stor ostentation, uppkom i de andra kupeema buller och skrik.
Skrattsalfvor omvexlade med grofva svordomar och snart haglade
ett regn af ruttna plen, gurkor med flera dylika projektiler p
den beklagansvrda gubben. Det var afskyvrdt i hgsta grad. Mina
schweitziskor betckte sina ansigten. Jag bad p tyska mobben att fr
Guds skull hlla upp. Frgfves. Skrattet och begabberiet tilltogo
blott. Den ryska biskopen satt tyst och sluten, hans dumma dotter
skrattade fverljudt, herr Minin sg p presten. D vnde jag mig
till denne i det jag bad honom nu gra sin andliga vrdighet gllande
samt f ett slut p detta skndliga skdespel.

Han reste sig hg, den ryska prelaten, slog upp sin pels s att de
tre guldkorsen p hans brst blefvo synliga och sade ett enda strngt:

"Tiho! (Tyst!)"

Och det blef tyst -- alldeles tyst. Blott en af de israelitiska
kpmnnen i den frorttades kup bjde sig fram till biskopen och
uttalade ett dmjukt: "Tack, eders helighet!"

Sedan denna obehagliga episod var glmd, kom jag i resonnement
med de medfljande tysk-esterna fver det ryska presterskapets
proselytmakeri och fver "herrarnes" frtryck. Det vore dock alltfr
vidlyftigt att hr ing i ett utfrligt skrskdande af dessa
frhllanden, som i de senaste dagarne erhllit s mycken vigt och
under titel af den "baltiska frgan" hota med en vidt utseende
politisk konflikt.

Vr resa nalkades sitt slut. Tv minuters uppehll vid det kejserliga
lustslottet "Czarskoje Selo", nuvarande, kejsarens mest omtyckta
sommarresidens, nnu en kort tids frd och vi ha uppntt S:t
Petersburg. Der skildes vrt lilla ressllskap t; mina schweitziskor
gingo till Moskva ssom guvernanter; de medfrde icke de gladaste
frestllningar om lifvet i det "heliga Ryssland."

Jag derimot stlsatte mitt hjerta mot kommande dens slag. Den
fanatiske prestens dystra hot i Ostrolenka bdade intet godt -- och
1863 rs hemska scener ha besannat farhgorna.






Borgfrken.

Skizz frn kejsar Nicolai regering.


[Denna lilla berttelse har i sina flesta detaljer en sannt historisk
grund. Den r naturligtvis ngot romantiserad; dock ro svl den
intressante fngen  slottet i det gamla Kexholm, den s kallade
"namnlse", en figur ur verkligheten, liksom ock kejsar Nikolai
offentliga upptrdande vid sin broders frnflle r historiskt
riktigt; fven furst Trubetskoj och den dle Rylejeff ro som bekant
historiska personligheter.]




1.


Den bleka, kalla decembersolen hade nyss gtt upp. Dess strlar
belyste matt det dsliga landskap, som vid grnsen emellan sydstra
Finland och Ryssland strcker sig utmed Rajajoki-ns hga strnder.
Naken och skogls hjer sig en brant backe vid brdden p den ryska
sidan och bjuder den frn vester kommande resanden en ogstvnlig
helsning. Det enformiga hvita sndoket, i hvilket hela naturen nu var
inhljd, liksom i en liksvepning, gaf den fga inbjudande nejden en
nnu mera frnsttande karakter.

Den frgan trnger sig p hvarje resande: str man hr verkligen vid
grnsen af det civiliserade lifvet, vid trskeln till en frmmande
verld, med frmmande, mot den friga verlden fiendtliga intressen? S
tro mnga nnu den dag som r i dag, och mnga voro fven de skl som
talade fr denna bedrfliga sigt, tminstone vid den tidpunkt, om
hvilken vr berttelse handlar.

Det r i brjan af december mnad af det fr hela Europa minnesvrda
ret 1825, d kejsar Alexander, "den vlsignade", som det ryska
folket kallar honom, eftertrddes p Rysslands thron af den
antieuropeiske sjelfherrskaren Nikolaus. Att denne sistnmnde, all
revolutions afsvurne fiende, sjelf genom en blodig militrrevolution
besteg sin i Taganrog aflidne broders thron, r bekant. Kndt r
ocks att hela den efterfljande regeringen blef en hrdhndt och
idtom militrregering. -- Men skulle vi lta vra tankar drja vid
detta mne, s skulle lsaren mhnda i frtid skda konturerna
af den teckning, som, ofta dyster nog, det r vr uppgift att hr
upprulla fr hans blickar. Dock vilja vi redan p frhand frrda s
mycket af berttarens hemlighet, att p hans mrka tafla fven en och
annan gldtig ros och mnga blygsamma bleka liljor skola ppna sina
kalkar, p det den enkla sagan i sitt lopp fven ngon gng mtte
smeka lsarens vekare knslor.

Vi bedja derfre, fr att raskt kunna brja berttelsen, vra
lsare att med fantasiens velociped, det snabbaste kdon i verlden
fr att genomfara tid och rum bde framt och bakt, den nmnda
decembermorgonen r 1825 frfoga sig till den landsvg som, frenande
Finland med S:t Petersburg, genomskr den ofvan skildrade dystra
grnstrakten.

I en slda frspnd med en liten finsk hst af det sega och uthlliga
slaget som begagnas i dessa trakter i och fr den lifliga trafiken
emellan Finland och den stora kejsarstaden, sutto nmnde vintermorgon
tv fruntimmer med sin krsven. Fruntimren tillhrde synbarligen de
s kallade bttre stnden, det sg man af deras kldsel. Att den ena
var bedagad, sgo vi genast af de gra hrstrn som tittade fram
under mssan. Men om den andra var ung kunna vi nnu icke bedmma, ty
hon har insvept sig i en stor pelskappa, hvars krage nstan helt och
hllet fverskyler hennes ansigte. Frden skedde sterifrn, och de
resande hade just anlndt till den backe, som p sjelfva riksgrnsen
frn ryska sidan brant sluttar ned emot den bro som leder fver
Rajajoki-n. D lyftade det fruntimmer, som vi nnu icke sett, upp
sitt ansigte, bjde pelskragen ngot undan och sg frimodigt omkring
sig. Ett gldtigt utrop: "Gudskelof ter hemma", undfll hennes
lppar, fr frigt, enligt hvad vi hrt, en vanlig grnshelsning d
finnar tervnda frn Ryssland. Men vi fr vr del begagnade detta
tillflle, der vi, en objuden passagerare, ssom frfattare alltid
ro, osedda fljde med bakp sldans medar, fr att luta oss fram
och kasta en nyfiken blick p fruntimret. Och vi sgo, omslutet af
pelsbrmets mrka rand, ett litet npet "frlofvadt land"', vi mttes
nmligen af tv leende bl gon, som gladt tindrade fram ur den bdd
af skra rosor, hvilka den friska vintermorgonen framkallat p den
vackra resenrens ungdomsfriska anlete. Det var en glad syn, dessa
vackra vinterrosor, och den gjorde ett behagligt afbrott i denna
tysta vildmark af sn och kld.

Men lnge frblef det icke tyst. Bakom de resande dnade pltsligen
galopperandet af talrika hstar. Frskrckt vnde sig krsvennen
om. I yrande fart ilade bakefter vra fredliga resande och utfr
den backe de nyss passerat ett fyrspann frustande hstar. De drogo
ett stort heltckt kdon med ttt tilldragna lderfrhngen framfr
de framtill anbragta glasfnstren. Det var en s kallad "vosock".
Ekipaget omgafs af fyra ryttare p hvardera sidan. Deras lnga lansar
och brokiga drgter utvisade att de voro militrer.

"Kosacker!" utropade drngen, hvars namn, i frbigende nmndt,
var Johan, frskrckt, och frskte att kra t sidan af vgen s
mycket som mjligt. Just d den besynnerliga kavalkaden passerade
vra resande var dessas slda nra att stjelpa, och s gick det
ocks, ty den modige Johan vek ytterligare t sidan fr de framilande
kosackerna. Det unga fruntimret kunde icke undertrycka ett utrop
af frskrckelse d sldan vltade ikull. Vr lilla skna beskref
ocks alldeles pltsligt en liten luftresa och befann sig vid dess
hastiga slut djupt inbddad i den mjuka snn vid vgkanten bredvid
sin ldre kamrat, som dock icke fallit alldeles ur sldan. Der satt
unga frken nu, en rodnande ros midt i den hvita snn. Kosackerna
uppgfvo ett ljudeligt gapskratt och tittade skadeglade p den
ofrd de beredt. De hade nu ngot, dock icke mycket, saktat farten,
ty vgen bar ter uppfr p den finska sidan af bron. D ppnades
hastigt frhngena i det tckta kdonet och ut hoppade en ung man.
Med blixtens hastighet var han vid vr unga vninnas sida och lyftade
ltt den djupt rodnande lilla sknheten p den slta landsvgen. De
hunno dock knappast vexla ett gonkast, ja, knappast tnka en tanke.
Allt var ett gonblicks verk, ty under tbrder af den ytterligaste
frskrckelse strtade sig genast fyra af kosackerna fver den
unge mannen och bokstafligen buro honom tillbaka till tcksldan,
som imellertid stannat, samt tilldrogo ter de hemlighetsfulla
lderfrhngena.

Lilla frken hade gjort en besynnerlig tbrd, liksom ville hon ila
sin obekante riddare till hjelp, men det hade stannat vid tbrden,
och ingen hade sett den, om icke mhnda han sjelf. Innan den ngot
frskrckta unga damen riktigt hunnit hemta sig voro imellertid
riddaren och hans flje frsvunna.

Tanten hade undergifvit fogat sig i sitt de, och den frbluffade
Johan, som, sedan han krafsat sig fram ur snn, under hpnadsfull
tystnad sett tilldragelsen, bragte nu ter sldan i ordning, skakade
snn frn den gamla damens pels samt bddade fallarne omkring sin
unga frken, hvilken tigande tertagit sin plats i sldan. Frst
sedan frden fortsatts en stund tittade krsvennen sig om och
uttalade sin bestrtning fr den unga damen i fljande ordalag:

"Sg frken Lydia den rysliga rfvaren, som fverfll oss? Men de
modiga kossackerna hjelpte oss och togo honom till fnga".

Frken Lydia blickade ngot frvnad upp, men hon gaf den enfaldiga
Johan intet svar, mhnda emedan hon icke frstod huru man kunde
uppfatta saken slunda.

"Sg frken hvarifrn han kom", fortsatte Johan, som legat med
hufvudet i snn medan den obekante riddaren hoppat ur "vosocken",
"och sg frken hans lsliga mustascher? De sgo ut som tv svarta
djefvulshorn, utvuxna frn hans nsa. Ja, han var ryslig att se och
det friga af hans ansigte var s hvitt som hvita snn hr p marken".

Frken Lydia sg upp med en drmmande blick, men besvarade icke den
pratsjuke Johans frgor.

"Hvad kunde de vilda karlarne ha velat honom?" frgade hon, vnd till
sin tant.

Men tant besvarade hennes frga blott med ett stelt stirrande. Johan
deremot infll i en tvrsker ton:

"Kosackerna sjelfva ro nog farliga ibland, men s ro de ocks
ngon gng rtt bra att ha till hands, ssom till exempel mot andra
rfvare. Det var skert en erkesklm, som de nu fngade, goda frken."

Den unga frken frsjnk i tystnad, den gamla damen fortfor att
stirra, men detta stt att behandla denna intressanta frga behagade
alldeles icke den praktiske Johan. Han tillade derfre i en bedjande
ton:

"Herrskapet behfver icke frukta ngonting numera, kosackerna slppa
icke karlen. Men det vore roligt att veta hvart de fra honom. Jag
vill kra litet raskare, s hinna vi kanske fram till Rajajoki
gstgifvaregrd, innan de f nya hstar spnda fr den stora sldan,
som mtte vara fverfull af rackare, eftersom tta kosacker tflja
densamma."

Fruntimren svarade ingenting, och detta tog Johan fr ett jakande,
hvilket det kanske ocks var, och s fick hsten en smll och det bar
af.

I de patriarkaliska tiderna fr fyratio r sedan och i dessa frn
den stora verlden s lngt aflgsna trakter, var frhllandet mellan
tjenare och husbondfolk vida frtroligare n hvad nu fr tiden och
hos oss r fallet. Ett samtal af det slag, som det nyss anfrda,
emellan en resande dam och hennes krsven, lter derfre frklara sig
ltt nog, i synnerhet efter ett sdant fventyr, som det, fr hvilket
vra resande rkat ut.

Men vi mste lemna vra lsare ngra korta frklaringar om frken
Lydias och hennes tants personer och ndamlet fr deras resa. De
voro kommendantens  Kexholms fstning i Finland svgerska och dotter
samt hade med egen hst, ssom det var brukligt den tiden, fretagit
en resa till Petersburg i och fr ngra uppkp till den frestende
julen. Lydia var dessutom frlofvad med en ung possessionat i hennes
hemtrakt och brudutstyrseln skulle upphandlas i Petersburg, det var
nu en gng frnmt. Ofverste von Eberhardt, som var enkling, var
svensk till brden och hade varit svensk militr, men efter kriget
1808 och 1809 trdt i rysk tjenst och fortlefde nu sina gamla dagar
p den fga betydande fstningen Kexholm i stra Finland.

S mycket om den vackra, tjugoriga Lydia von Eberhardts och hennes
ldriga tants resendaml. Ltom oss nu vnda vr uppmrksamhet
t alldeles annat hll, men t omstndigheter, ganska vigtiga fr
vr berttelses gng, och hvarvid vi skola frska att fr lsaren
presentera hjelten i denna vr sannsaga.




2.


Morgonen den 9 december r 1825 hade gtt upp fver den praktfulla
kejsarstaden. Petersburgs vanligen mera folktomma gator hvimlade nu
af menniskor, som gngarne i en myrstack. Dock hade den bljande
menniskomassan fga likhet med de sm, flitiga insekterna. Det var
icke till arbete man skyndade, utan till en fest. Det afsjngs
nemligen ett "te deum" i stadens kyrkor, med anledning af det dagen
frut frn Taganrog anlnda gldjebudskapet att den sjuke kejsaren,
Alexander I, ndtligen beslutit att anlita lkarhjelp, hvilket han
hittills envist vgrat.

I festligt tg begaf sig den ende af kejsarens brder, som var
nrvarande i Petersburg, Nikolaus, med sin moder, enkekejsarinnan,
till den praktfullt upplysta katedralen. Mktigt brusade den
hgtidliga kyrkosngen, utfrd af hundratals valda stmmor, genom de
af kostbara rkelsengor fyllda hvalfven. Den hgreste storfursten
stod der andktig och korsade sig som alla de andra. "Te deums" toner
mtte ha djupt gripit fven denne mans kalla hjerta.

D, midt under hgtidligheten, framtrnger en af kyrkobetjeningen
till storfursten och hviskar i dmjuk stllning ngra ord till honom.
Nikolaus studsar och ilar ut. Ceremonien fortsattes imellertid.

I kyrkovestibulen mttes storfursten af en ung officer i en illa
medfaren resdrgt. Alla nrvarande draga sig vrdnadsfullt lngt
undan.

"Hvad nytt frn Taganrog?" frgar fursten hftigt. "Sg fort ut,
ljtnant Sergejeff."

"Eders Majestt", svarade ljtnanten och bjde kn, "se hr depeschen
frn furst Woronzow."

"Min broder?" frgade Nikolaus, nstan hviskande.

"r hdangngen den 1 december, Eders Majestt", ljd svaret.

D, s sges det, skall Nikolai strnga ansigte ha bleknat hemskt,
och han stod tyst en liten stund. Han stod der nstan som vore han
frsnkt i bn, men pltsligt ljungade hans herrskarega upp och med
ett kallt:

"Stig upp, _kapten_ Sergejeff, och tig, du frstr", vnde han sig om
och intrdde ter i kyrkan. Med majesttiska steg gick han fram till
den officierande archimandriten och talade sakta ngra ord vid den
hpnande gamle.

Nikolaus trdde t sidan. Ceremonien afbrts och den vrdige prelaten
tog ett guldkrucifix, lindade ett svart flor omkring detsamma och
trdde fram till enkekejsarinnan. Hon kysste andktigt det framrckta
korset, men d hon varsnade det svarta floret, frstod hon dess tysta
sprk och fll med ett utrop af smrta afsvimmad till golfvet.

Frsamlingen upplstes, enkekejsarinnan frdes hem och Nikolaus begaf
sig till den i hast frsamlade senaten.

Hr afsade han sig hgtidligen alla ansprk p thronen till frmn
fr sin ldre broder Constantin, hvilken dock redan frut under
Alexanders lifstid frmtts att _skriftligen_ frnhnda sig sin
frstfdslortt till ryska thronen, och det emedan Nikolaus ansgs
vara mera begfvad och bttre lmplig till kejsare. Denne sistnmnde
var ocks den lagligen faststllda thronarfvingen. Hans afsgelse var
blott en komedi, ssom den snart derp fljande blodiga revolutionen
skulle dagalgga.

Huru lngt kan icke hyckleriet, i synnerhet p thronen, g!
Symptomerna vid Alexanders ddsbdd franledde det nnu allmnt
trodda ryktet, att han blifvit frgiftad. Och hvarifrn skulle vl
ett sdant attentat utg, om icke frn dem eller riktigare den, som
hade strsta timliga frdelen deraf. Vl fanns, det r sannt, fver
hela Ryssland en vidt utgrenad sammanvrjning, hvars medlemmar icke
ryggade tillbaka fr ett furstemord, men detta var utsatt till ngon
dag pfljande r, och Alexanders ovntade dd strde i betydlig
mn de sammansvurnes planer. De hade sledes intet intresse vid en
katastrof, som tvrt emot deras berkningar intrffade fr tidigt. Om
den, sedan lngre tid vurmande kejsaren verkligen dtt af frgift,
s torde skulden kunna tillrknas ett annat inflytande, n de
sammansvurnes stmplingar. Fr deras frisinnade afsigter var och blef
den hrda Nikolaus en vida farligare sttesten.




3.


Det var natt, och de flesta af czarstadens invnare hade i smnens
armar glmt svl frmiddagens afbrutna hgtidlighet, som ock
middagens politiska komedi.

Men alla slumrade icke. P vinterpalatsets lnga facad lyste ett
svagt sken ur tv fnster.

Ltom oss kasta en blick i det tysta rummet. Vid skenet af tv
vaxljus sitter en hgrest gestalt vid ett skrifbord. Han tycktes just
ha slutat lsningen af ngra bref, som lgo framfr honom. Tankfull
lutade han sin panna emot handen och mumlade sakta fr sig sjelf!

"Det mste lyckas. Just ofrvgenheten i deras planer skall lemna dem
i mina hnder. De tro sig arbeta fr hvad de kalla frihet, men de
arbeta fr min envldsmakt och Rysslands sanna vl". Hrvid korsade
sig don hgreste mannen och steg upp. "Och de sjelfva skola falla
blodiga offer fr sina utopier."

Monologen var slut och med en kall, dyster blick fattade mannen i en
p bordet stende ringklocka och lt den klinga.

En officer intrdde ljudlst.

"r allt mrkt i palatset, som jag befallt?"

"Ja, eders majestt."

Nikolaus teg en stund.

"Sergejeff", sade han slutligen, "r allt frdigt? De komma ju alla
maskerade?"

"Alla", svarade den unge officeren, hvilken dock vgade tillgga:
"Men har eders majestt besinnat faran?"

"Lyd!" var den blifvande lierrskarens kalla svar. Sergejeff hjelpte
p honom en enkel militrkappa, tog ljusen frn bordet och lyste
frut. Slunda gingo de tysta fram genom palatsets korridorer som
blott helt matt voro upplysta. Vra vandrare gfvo fverallt den
riktiga lsen t vakthafvande gardisterna. Slunda smgo de sig ut
och stodo nu p torget.

"Hvar?" frgade den lngre af vandrarne.

"Hos furst Trubetskoj?"

"Lsen?"

"Tyrann eller frihet."

De fortsatte nu ljudlst sin vg genom den mrka decembernatten.

       *       *       *       *       *

Men den natten voro fven andra personer i rrelse. Starka patruller
genomtgade gatorna, men gfvo efter en kort vexlad lsen hastigt
plats t vra nattvandrare. Dessa gingo uppfr Newska-prospekten, men
blott fram till gatan "Lilla Million", veko af t densamma och stodo
snart framfr ett stort hus, liknande ett palats.

"S nra mitt residens", mumlade den ene, "det r djerft. Lt oss
stiga p."

Darrande ppnade den unge frrdaren af sina med-sammansvurna drren.

"Ni kommer vl sent", sade en ptagligen till portvakt frkldd
militrsperson.

"Tids nog att trffa vrden", svarade Sergejeff hastigt. De fortsatte
sin gng.

"Er Guds moders skull", hviskade nu den sistnmnde, "vid den drr,
som vi nu komma till, mste hvarje person gifva den andra lsen."

En trappa upp mttes de af en mrk gestalt, insvept i en mantel:

"Hvad vntar ni?"

"Tyrann eller frihet?" svarade Sergejeff sakta.

Hans fljeslagare mumlade blott ngra otydliga ord, hvilkas ljud
frsvann i maskens flor.

Eu hand lades tungt p hans skuldra.

"Hvad vntar ni?" ljd ter frgan.

Det var ett kritiskt gonblick. Sergejeff darrade i hela kroppen, sa
att hans vrja slamrade emot korridorens marmorvgg.

Hans fljeslagare teg nnu ett gonblick; han tycktes kmpa en svr
inre kamp, men framsttte slutligen med hftig, pressad rst:

"Tyrann eller frihet."

"Stig in sakta", ljd nu svaret, "presidenten har redan brjat."

I en svagt upplyst sal befunno sig ungefr etthundra personer,
hvilka, tysta som egyptiska sfinxer, sutto kring vggarne i det
dystra rummet.

"r rtta tidpunkten inne, mina herrar?" ljd ordfrandens rst frn
ena ndan af salen. Den ljd dof och matt, som skulle den talande
ogerna ha framstllt sin frga.

"Ja!" ljd det enstmmiga svaret, och Sergejeff spratt frskrckt
till vid klangen af den kraftfulla och stolta ton, hvarmed hans
granne uttalade sitt mhnda alla de nrvarandes de afgrande
votum: "att fven fr honom rtta tidpunkten var inne." -- Det var
frsta uppenbarelsen af Nikolai tro p sin speciella "mission" ssom
Rysslands "sjelfherskare."

"Konstitutionel monarki?" sporde presidenten vidare med ngot
vibrerande stmma samt tillade:

"Jag ber herrarne enskildt trda fram till bordet och afgifva sina
rster. Sekreterare, ropa upp numrorna."

En kallsvett betckte Sergejeffs hela kropp; han hade icke tnkt p
ngot nummer t sin fljeslagare.

"Nummer 1", ljd sekreterarens, den unge ljtnant Rylejews klara
stmma. [Rylejew var namnet p furst Trubetskojs sekreterare i
sammansvrjningskomitn. Han afrttades sedermera p Nikolai
befallning.]

"Ja!" svarade den uppropade, i det han gick fram till bordet och
sedan stllde sig till venster om ordfranden. Numrorna uppropades
och samma svar fljde frn allas lppar.

Huru skulle det g d den ende nummerlse terstod? Frrdarens
hufvud svindlade vid tanken derp. Han blundade i en bfvande
frvntan att hans eget nummer skulle uppropas. Hvad skulle han d
afgifva fr svar, han, som var medveten af den mans nrvaro, hvilken
frgan gllde s djupt? Lyckan rddade denna gng Sergejeff och hans
fljeslagare.

"Nummer tretton:" ljd sekreterarens stmma och en ljusning tycktes
g fver den dle Rylejevs drag. Och ur en dunkel vr af salen
reste sig en hg gestalt, gick lugnt fram till bordet, slog ned
kapuschongen af sin vida mantel och visade ett omaskeradt ansigte,
fver hvars dla drag en djup sorgsenhet utbredt sin dystra blekhet.

D den omaskerade mannen stod framfr ordfranden, rdde en ddlik
tystnad i salen. Man hrde icke ens de nrvarandes andedrgt.

Med klar och vljudande rst uttalade den stolta gestalten det enda
ordet:

"Republik".

Upp rusade nu vl halfva antalet af frsamlingens medlemmar och ett
kraftfullt utrop: "Republik!" ljd genom salen.

Allmn frvirring rdde. Ordfranden lemnade sin plats och frklarade
sig icke vilja eller kunna fortstta nattens frhandlingar, utan
bad de frsamlade att skingra sig innan ovsendet vckte polisens
uppmrksamhet. Kallelse till ny sammankomst skulle snart ske p
lmpligare tid och stlle. De flesta lydde och ilade hastigt bort,
liksom frdrifna af onda andar.

"Jag knner dig vl", mumlade fr sig sjelf den objudne gsten vid
frrdarens sida; "jag knner dig vl... du _kan_ ej blifva Rysslands
kejsare... och derfre vill du ha en republik. Men din framtidsbana
gr blott fver mitt lik... min vg..."

"Slck ljusen!" ljd nu furst Trubetskojs rst. Alla nrvarande
aflgsnade sig.

Vid utgendet sttte den omaskerade mannen och den frkldde
herrskaren tillsammans.

Det var dock icke sista gngen dessa tv rkades. Vr lilla
berttelse skall frska utreda en del af det de, som jernhrdt
drabbade den ene af dem.




4.


Natten var nnu icke slut, d en stor tckslda stannade utanfr ett
elegant hus vid Litejnij-prospekten. tta beridna kosacker, stumma
som bildstoder, hllo ttt bakom det hemlighetsfulla kdonet. En man,
insvept i en militrkapprock och tfljd af en enda lika kldd person
och hvilka tycktes ha invntat den eskorterade tcksldan, framtrdde
nu till husets port. Tre som det tycktes fverenskomna slag p
densamma besvarades med den tunga portens ppnande, och de tv mnnen
trdde in.

En beqvm och prydlig trappa ledde dem upp till frsta vningen.

"Sofver hans durchlaucht?" sporde en oss vlbekant rst och gjorde
med detsamma ett tecken, i det han korsade sig p ett egendomligt
stt.

"Nej", ljd kammartjenarens svar, "hans durchlaucht lser. Skall jag
anmla er?"

Ett nytt tecken och kammartjenaren ppnade drren till en vacker
salong. Han tycktes vara van vid dylika nattliga besk.

"Se der", sade han och pekade p en drr i salens fond.

Den lngre af de intrdande mnnen nrmade sig nu den anvisade drren
och lade handen p elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett gonblick,
men ppnade derefter drren beslutsamt.

Med den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung
man af del gestalt vid ett bord, betckt med talrika papper i
schifferskrift.

Det var den omaskerade frihetsvnnen vid nattens hemliga sammankomst.

Lngsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den
intrdande.

"Hvad vill du mig denna tid p dygnet, Nikolai Pawlowitsch?" sade han
afmtt och lugnt.

"Jag vill icke taga ditt lif", svarade den blifvande sjelfherrskaren
i nstan mild ton, "men du str mig och Rysslands lycka i vgen; _du
mste blifva tyst; du mste resa_."

"Frrdd, allts frrdd", genmlte den andre dystert och tillade
sedan kallt: "du r allena och jag r bevpnad."

Hrvid lade han handen p en pistol, som lg p bordet.

"Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, -- men _du mste
resa_. Se, allt r redo derute -- _res_!"

"Och hvarfr har du sjelf kommit hit fr att frkunna mig mitt de?"

"Fr att rdda ditt lif, fr att be dig tiga, ty _tiga_ mste du",
och Nikolaus tillade strngt: "_tiga_ fr min familjs heders skull...
eller d."

"Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida ngon vanra
genom mig", svarade den andre stolt. "Men tag heldre mitt lif, du
har makten, n du lter mig frsmkta i ett dsligt fngelse. Jag
r ung och vill lefva... men ett verkligt lif... Fr min skull
skall icke ondigtvis ryskt blod flyta i strmmar. Tag mitt lif som
frsoningsoffer t din herrsklystnad."

"Jag kan ej", svarade Nikolaus och rckte den namnlse sin hand.

"Skall jag vl taga denna hand, som nu gr mig s mycket ondt och en
gng skall fra mitt fderdesland i trldomens bojor?" sade den unge
mannen stolt i tvekande ton.

"Jag skall gra Ryssland stort", sade Nikolaus nstan med vrma.

"Ja, p ditt vis kanske", svarade den andre sorgset, och tillade
sedan: "men jag viker, du har makten... mitt de r afgjordt, farvl!"

Den kejserliga handen sjnk tung tillbaka; den namnlse hade icke
vidrrt den...

Fem minuter senare ilade i fyrsprng det omnmnda tckta okdonet
bort. Derinne satt en fallen man med fr evigt krossade frhoppningar.

Till vinterpalatset, befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han
tillade fr sig sjelf: "De andra skall jag ltt fvervinna och de
skola sannerligen d."




5.


Vr berttelse fr oss nu ter tillbaka frn Petersburgs prunkande
salar och de verldsskakande intriger som de dolt, och mjligtvis
nnu dlja, till det tysta Finlands torftiga nejd. Det stlle, der
vi ter bedja lsaren betrda detta land, r i sanning tarfligt nog.
Det r nemligen Rajajoki grnsstation inom Kivinebb socken. Om ni
ngonsin sett tarflighet frenad med osnygghet, s r det vl hr.
Tnk er all den fordna finska simpelheten frenad med den p mnen
s ondligt rika ryska snuskigheten, och ni skall mjligtvis f den
fga afundsvrda frmnen att kunna gra er ett tydligt begrepp om
huru det sg ut p Rajajoki r 1825. Men allt var dock icke s uselt
der heller, och det som var verkligen godt, det var det ryska thet.
Sttet att bereda detsamma var det kta ryska, medelst "samovar", det
sjelfuppvrmande thkket. Detta visste tant Agneta ganska vl, och
Johan hade sina skl ocks, ssom vi redan veta, att vilja stanna 
nmnde raststlle en liten stund. Hsten torde icke heller ha haft
ngot emot det improviserade drjsmlet. Besynnerligt nog tnkte
skerligen ingen af de tv p frken Lydia och hennes nskningar,
hvilka dock bordt vara det "bestmmande momentet".

D vra resande midt igenom hopen af stojande och redan p
morgonen halfrusiga bnder anlnde till gstgifvargrden, var den
hemlighetsfulla tcksldan redo till affrd. Hstarne drogo till,
och i en sky af uppsparkad sn frsvann fyrspannet och de tta
kosackerna. Johans mer n frvnade blick fljde de bortilande
och tant Agneta frskte att tala, men lyckades icke, af idel
"forbauselse". Hvad som vllade denna till hgsta potens uppdrifna
frvning, f vi se af fljande samtal, som, sedan det begrda thet
serverats i gstrummet, egde rum emellan tant Agneta och den p "en
kopp" inbjudna gstgifvarmor. Frken Lydia blir fr ett gonblick en
biperson i vr berttelse.

I Ryssland drickes th alltid p bit af menige man.

Den ryska gstgifverskan tog derfre en sockerbit emellan sina
fingrar, bet af ett litet stycke deraf och kastade sedan med en
till vana blifven frdighet det terstende stycket tillbaka i
sockerdosan, som var ganska vl fylld med dylika frut proberade
bitar. Tant Agneta, med sina finska frdomar, valde lnge innan hon
lyckades bemktiga sig en originalsockerbit.

Nu smuttades p thet.

"Knde ni de resande, hvilka som bst begfvo sig af; de mtte ha
varit frnmt folk?" brjade gstgifverskan.

"Ack, herre Gnd, ja; och vet ni d icke hvem det var?" blef det
ngsligt andktiga svaret.

"En stor herre?" spordes nyfiket.

Tant Agnetas frvning hade stigit, om detta varit mjligt, nnu
hgre, och hon framhviskade endast orden:

"Gud vlsigne mig... den gamle kejsaren..."

Ryssinnan korsade sig och sg jemvl frvnad ut, men tillade efter
en stund med ett hlft tviflande, men i alla fall vrdnadsfullt
uttryck i sitt ansigte:

"Och blott tta kosacker?"

Men nu hade det vrmande thet verkat och slussarne i tant Agnetas
femtiofemriga sprklda, dem frvningen hittills hllit slutna,
brtos upp. En djup suck inledde fljande frklaring, den vi likvl
till lsarens frmn betydligt afkorta. Vid alla de stllen, der
vi anbringat punkter i texten, ifylldes vid en ofrivillig paus nya
thkoppar af de gamla damerna, som vid dessa tillfllen vexlade
ytterst bestrta men tillika tacksamma blickar med hvarandra, den ena
fr det hon nu fick bertta, den andra fr det hon skulle f gra det
framdeles.

Sagan lydde s hr:

"Vi bodde midtimot 'Gostinoi dvor' (en stadsdel i Petersburg, som
innehller blott frsljningsbodar) och det var s roligt att se
den stora processionen till kyrkan, d alla skulle be fr kejsarens
(ryssinnan korsade sig) lif. Och ser ni... d sprngde pltsligt en
kosack frbi och menniskorna brjade springa och stora hopar stannade
och packade sig ihop och jag gick ut... Vet ni hvad jag d fick
hra?... Jo, att kejsaren var dd."

Ryssinnan korsade sig tre gnger och tant Agneta, s lutheran hon
var, hll p att flja exemplet.

"Och s var han icke dd nd, men en ny kejsare skulle det bli och,
och... herre Gud, det var honom de nu frde bort."

"Till Kexholm?" utropade gstgifverskan.

"Herr Jess, skall kejsaren nu brja bo i Kexholm? Ack hvad min
stackars svger, som r kommendant, d fr mycket att gra!" utbrast
tant Agneta i hgsta pathos. -- "Men huru r det mjligt, att en
kejsare kommer till Kexholm?"

"Fr kejsaren", sade ryssinnan salvelsefullt, "r ingenting omjligt."

Lsaren, som af det fregende kan bilda sig en ungefrlig
frestllning om huru de tv fruntimren uppfattat och uttydt
hndelserna af den 9 December, och i fljd deraf kan sluta till de
besynnerliga hypoteser, som de tv matronorna uppstllde, torde
urskta att vi s lnge drjt vid tant Agneta och hennes uppfattning
af hvad som timat i Petersburg just under hennes vistelse derstdes.
Vi tervnda nu till vr lilla frken, den unga och vackra Lydia.

Hon hade alldeles andra frestllningar om den frnme resanden.

fven hon antog att han var en frnm herre. Men att det icke var
den gamle kejsar Alexander, det visste Lydia bestmdt, ty hon hade
ju sett honom ga i ga, och sett att han var ung. Hon hade bttre
n tanten uppfattat de rykten, som den desdigra 9 December och
de fljande dagarne spridde sig i Petersburg, rykten om hemliga
arresteringar af flere hgt uppsatte mn, om sammansvrjningar och
dylikt.

Den intressante, bleke mannen kunde ju vara en frkldd prins? Lydia
ryste vid tanken hrp. Ryste hon derfre att det var en prins,
eller ryste hon af ngot annat skl? Hvem r s djerf och frmten,
skna lsarinna af denna lilla skizz, att han skulle vga att
analysera ett qvinnohjertas hemligheter? Berttaren af denna enkla
men sannfrdiga dikt har dock lyckligtvis alltfr mycken erfarenhet
i hvad de lttsinniga menniskorna kalla "att knna qvinnan", fr att
ens frska ngot dylikt. Jag vet icke hvad Lydia tnkte och alldeles
icke hvad hon knde vid detta tillflle, och afbryter derfre nu
talet om den lilla frkens knslor.

Men derinne i den rkiga hllstugan, der skjutskarlarne och
fraktbnderna hade sitt tillhll, skte den fintlige Johan att reda
dagens frga p fljande stt:

"Nu ha vi en ny kejsare och det r en 'molodetz' (rask karl). Han
heter Nikolaus. Tror ni han tl strtrfvare? Ne-hej! Nu reste vi
och hade pass, och ehuru vi kte med egen hst, dessutom nnu en
podoroschna [ett regeringens srskilda rekommendationspass vid resor
i Ryssland], men si d kom en ryslig rfvare och fverfll oss, men
den nye kejsarens kosacker grepo honom ett, tu, tre och stoppade
honom i den stora kibitkan, som nu med tta kosacker far land och
rike omkring fr att taga reda p alla rfvare. Det gick s hastigt
och lustigt till vid hktandet af den farliga mannen, skall jag sga
er, att de i frseende hllo p att taga frken Lydia med i kibitkan,
fr si rfvaren hade redan tag i henne..."

Ett utrop af frvning gaf sig luft hos den tillstdesvarande,
aktningsvrda publiken.

"Ja", sade Johan frnumstigt, "det skall icke frvna er, ty tiderna
ro underliga nu i Petersburg... och derifrn kom rfvaren, det r
skert; han hade alldeles sdana mustascher, som officerarne vid
gardet, och si det skall jag sga er, att mngen af dem numera gifvit
sig till att vara qvinnorfvare. Puh!"

De smutsiga glasen med en ljusgul vtska uti, som skulle frestlla
th, druckos ur under hgtidlig tystnad och betnksam hufvudskakning,
och Johan steg upp fr att efterfrga sitt herrskaps nskningar
med afseende  resans fortsttande. Denna fortsattes genast och vi
betrda ter en ny skdeplats.




6.


Den vldiga Wuoksen rullade sina bljor mktigt fram, och midt ur
deras svall reste sig en liten  med ett gammalt fste upp; det var
Kexholms urldriga borg, ett minne frn de tider d nnu svensk tro
byggde och bodde vid Ladogas strnder. Nu voro de tiderna frbi. Men
nnu satt en svensk minnesblomma qvar i den fordna riddarborgen, det
var vr gemensamma vn Lydia.

Det var qvll.

Tant Agneta och vr lilla borgfrken hade kommit hem fr ngra timmar
sedan. Den gamle kommendanten hade kysst sin dotter och leende frgat
om det var brudsorgen som blekt hennes fagra kind.

Ja, det var det; men en ganska egendemlig brudsorg i alla fall.

Allt var tyst i den gamla borgen. Skildtvakternas enformiga steg
p bastionerna strde knappast den hgtidliga tystnaden och bruset
af elfvens vgor var ett frtroget ljud fr alla slottets invnare
-- fven fr fngarne. Kanske det bidrog att vagga de stackars
menniskorna i smnens ro?

P Lydia gjorde imellertid det enformiga strmsorlet icke en sdan
verkan. Pappa sof, tant sof; allt var tyst; men hvad gjorde _han_?

Tnkte hon vl p den unge possessionaten, fstmannen? Huru kunna vi
veta det.

En god vn hade Lydia i slottet och det var fngvaktarens dotter, den
snlla Marie. Till henne stllde nu vr frken sin gng.

Marie hade en egen liten kammare i borgens stra torn just nedanom
det rum, der hennes far och mor bodde, och en smal trappa i tornets
tjocka mur ledde dit upp frn grden. Lydia steg sakta in och lyste
frsigtigt med sin lilla lykta omkring sig. Hon smg sig till sin
leksysters bdd och behagfullt lutande sig fver den sofvande flickan
hviskade hon: "Marie!"

Det var en vacker tafla, en blomsterbukett ur lifvets vr, en lilja
och en ros, mt slutna till hvarandra.

Marie vaknade och slog de runda, knubbiga armarne barnsligt fritt
omkring sin frkens hals. Jag tror att de afundsvrda menniskorna
kysste hvarandra. "Sg du honom?" frgade Lydia blygt. "Han har icke
varit hr i dag", svarade Marie, samt tillade: "och det var hgst
besynnerligt."

Men besynnerligare var att Lydia icke gaf akt hrp utan med en
vacker, men skygg blick frgade: "Hvar bor han?" Hon sade "bor", ty
hon ville icke sga hvar "sitter han?"

Marie som nu blifvit fullt vaken, undrade ett gonblick, skrattade
sedan smtt och svarade:

"I 'Lydien', som egendomen framdeles skall heta."

D bleknade Maries vninna... och icke ens det verkliga Lydiens sol
hade i detta gonblick kunnat framtrolla en ros p den vackra flickans
kinder, s blek var hon... ty hon mrkte nu frst att hon varit
otrogen ett gifvet lfte.

Hvem har lyckats loda oceanernas strsta djup... och hvem har vgat
sga att han verkligen skdat ned i qvinnans sjl? Ljufva hemlighet,
som olst ligger frdold fr mannens blick, dig lser ingen, ja,
intet i verlden, utom den kraft, som krlekens kyss frn en lskande
qvinnas lppar frlnar.

Men Marie mrkte att Lydia hade, ssom det heter, "ngonting p
hjertat".

Den enkla flickan fann inga ord fr sina knslor, men hon slog sina
vackra armar omkring leksysterns hals och hviskade:

"Goda frken, sg hvad r det?"

"Marie, du fr ej sga frken", afbrt Lydia henne, och nstan i
samma andedrag tillade hon pltsligt:

"O, du vet vl hvem jag menar... inte menar jag nu Hugo... honom gr
det ju vl i alla fall, utan den andre, du vet."

"Den andre?" frgade Marie ngot mer n naivt, "hvilken annan? inte
finns det vl mer n en Hugo?"

"Ja, det r nog skert", svarade Lydia och en djnp rodnad purprade
hennes ansigte och till och med hennes vackra, nu blottade hals, "men
det r alldeles icke frga om honom nu, utan om... den store namnlse."

Och den hulda flickan lutade sig ner fver sin vninna och
framhviskade i hennes ra en af dessa qvinnohemligheter, hvilkas
sanna natur vi mn aldrig kunna fatta. Men Marie frstod sin vn.

Hvad de tv nu meddelade hvarandra, den ena frgande, den andra
svarande, det skulle vi kunna sammanfatta i de f och enkelt nog
klingande orden: en blommas beknnelse.

Men hvem var fjriln, som vckt denna blomma till lif?

_Hvem_ det var veta vi icke, men _kvar_ han var, det hade Marie
frtrott sin vninna.

Vore jag nu Alexandre Dumas, s skulle jag sga: "Hugo var glmd." --
Men Hugo var icke glmd. Vl lefde icke ngon hvad realisterna skulle
kalla varm knsla fr Hugo i Lydias brst, men hon lskade honom nnu
och det p samma stt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna
knsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de
frlofvades mte utvisa.




7.


Man tror att det verkliga lifvet aldrig freter s romantiska sidor
som diktarens fantasi har skapat. Men vi tro att de mest fantastiska
dikter aldrig ntt den hjd af vidunderlighet som vi, vid ett
frdomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nstan dagligen se
utveckla sig fr vra gon.

Vr lilla trovrdiga berttelse r ett bevis hrp.

D Lydias fstman, den unge Hugo Forstadius fljande dag kom till
staden fr att vlkomna sin fstm efter hennes terkomst frn
Petersburg, var Lydia sjuk och tog icke emot sin fstman. Tant Agneta
var otrstlig, oaktadt hon p frmiddagen styrkt sig med sex koppar
kaffe, och den gamle fversten gick med dnande steg af och an i sitt
skrifrum. Mycket ryska hade den gamle svensken icke lrt sig, men
de f srdeles betecknande orden han inhemtat fingo nu gra tjenst,
uttalade med en fr den af gamla, ryska invalidsoldater bestende
garnisonen hpnadsvckande dlig, fljaktligen i deras tycke frnm,
prononciation.

Hvad hade d hndt, hvad hade d timat?

Med fara att upprepa hvad vi sagt, frga vi ter: hvem kan blicka i
botten af en qvinnas sjl? Ej ens en annan qvinna. Tant Agneta hade
frskt all sin konst fr att utrna Lydias sorg, ty att hon icke var
riktigt sjuk, det visste den rtkunniga, gamla gumman ganska vl, och
fadern-fversten hade svurit och till och med bedt; intet hjelpte;
Lydia var sjuk och hon tlde ingen vid sin bdd, ingen utom sin
fantasis dla drmbild och sin vn Marie.

Och trsterskan kom.

Har ni ngonsin sett huru behagfullt och raskt en ung qvinna, och
qvinna hade Lydia blifvit inom ett dygn, hoppar ur sin bdd d det
gller ngot som angr hennes hjerta, och huru flinkt hon d klder
sig? Oss, som frfattare, har det frunnats att titta in i lilla
borgfrkens fridlysta gemak; vi sgo det, vi, d hon slog sina
vackra, hvita armar om den nstan flmtande Maries hals och med
darrande stmma sporde:

"Huru mr han?"

Lydia hade blifvit djerf. Det uppvaknande krleksbehofvet hos qvinnan
frlnar henne ett hgre mod n hennes blygsamma natur ursprungligen
medgifver och Lydia frgade, likvl blott i hviskaude ton:

"Huru mr han?"

Marie, som numera visste allt, svarade sorgbundet:

"Jag fr ju icke se honom."

"Men huru fr du maten till honom?"

"Genom gluggen", blef det nedslende svaret.

"Kan man genom den der gluggen titta in till honom?"

"Jas, du r uppe, n det var bra", ljd tant Agnetas rst i drren,
"d fr vl Hugo stiga in?"

Hon svarade icke, vr vninna Lydia, men aldrig har en fstm s
rodnande emottagit sin fstman som Hugo nu blef emottagen.

O, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de tv flickorna verkliga
vnner, spotska blick, hvem kan tolka dem?

Den unge Hugo, han gjorde det p sitt stt. Sin fstm hade han
aldrig sett s vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty
han trodde i sin fr en landtjunkare frltliga enfald att hon var
svartsjuk. Vi tro nmligen nstan att fven landtjunkare kunna vara
ffnga.

Han kom s glad och lycklig och anade icke att allt var slut fr
honom i Lydias hjerta.

"Sta Lydia, huru mr du efter resan? Vlkommen!"

D mtte han Lydias blick.

Han var icke en lrd man och hade till och med icke lst mycket
romaner, men han anade sitt de i alla fall. Han anade det likvl
blott till en brjan, ty han ville och vgade icke tro p den olycka
som hotade honom.

Och hvad sade Lydia till helsning t sin fstman? Hon frblef icke
tyst, nej, hon var icke ens frlgen, hon rckte honom vnligt sin
hand och sade lugnt:

"Jag r trtt, Hugo, -- herr Forstadius, menade jag."

Hugo bleknade, s godt han kunde.

Marie log nstan ilsket och neg ytterst artigt fr den unge herrn.

Lydia var lugn, nstan kall. Att hon kunde vara varm, det veta vi af
det fregende, men nu rdde hon icke fr, den stackars flickan, att
hon var afkyld.

En underlig frndring hade frsiggtt med den unga flickan.

"Herr Forstadius", fortfor hon blidt, "ni har vl redan lnge sett
att jag icke kan lska er?"

Det var ett hpnadsvckande lugn hos en ung flicka.

"Lydia... frken Eberhardt... herre Gud! Lydia, hvad skall detta
betyda?" utropade den unge lskaren s pathetiskt han kunde.

"Min vn, och hvarfr skall jag icke fven sga Hugo?" svarade Lydia
lugnt, "det r slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty", och
hon suckade djupt, "jag lefver fr en annan."

Hugo, som var en ganska enkel natur sg mera frargad n frvnad ut,

"Allts", utbrast han till svar, "har tant Agneta rtt nd. Du...
frken menar jag, r frtjust i den der namnlse."

"Gode Hugo", genmlte Lydia vnligt och med ett melankoliskt leende,
"icke r jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif t en stor
id."

Nu voro ider saker som herr Hugo Forstadius icke hade ngon id om,
s att han litet uppbragt svarade:

"Ida hit och ida dit, frken Lydia, men nog r det illa gjort att
lemna mig s hr."

"Kors!" infll Marie, "ni har ju kammarjungfrun qvar."

Det var fr mycket till och med fr en possessionat i Kexholmstrakten
och han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne
i den delen af Finland d fr tiden bli af annat n fruktan fr sina
bnders vrede, men Hugo blef rd, mycket rd, och utfor i fljande
frebrelse:

"Adj, frken Lydia, adj ocks lilla nippertippa Marie, jag tvr
mina hnder, och sitt ni der ni sitter!"

Och bort gick han, och dermed var allt slut i frlofningsvg fr
Lydia, och stackars Marie hade af ren pligtknsla fr sin frken
jemvl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrn sig, ty det
talades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak
mera lg t den smultronrda Maries svllande former u t den ngot
finare sammansatta frken Lydias behag.

Hvem knner dock det verkliga frhllandet? Men hvad som r kndt,
det r att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, att den gamle
fversten hvarje qvll drack tre "toddar" i stllet fr de frut
vanliga tv; att tant Agnetas kafferkningar i handlanden Lisitzins
(den rfaktiges) bod blefvo allt strre och strre, att Marie brjade
bli blek, att herr Hugo d han kom till staden brukade supa sig
full, och att ingen annan n vr lilla borgfrken var lugn och sg
mycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden
naturligtvis gick sin jemna, alla invnarne underhllande gng. Och
detta sqvaller utrttade mycket, och negativt taget till och med
litet godt, ssom vi snart skola f se.




8.


Finns det en makt skoningslsare n frtalet? Maria Stuart och den
lskliga Louise de la Valliere fllo offer fr denna hemska makt;
- ack ja, och de gfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida
vingar. Men lilla Lydia -- skn och stolt som Maria och lsklig som
den blyga blomman frn Tours, -- hvad hade hon felat?

r det vl ett brott fr en ung flicka att lska ett ideal? r det
ett brott att fvergifva en handgriplig fstman fr att uppoffra sig
fr ett ideal? De finnas, som hgeligen skulle betvifla s beskaffade
sjlsrrelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega
rum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som
verkligen helighllit sin qvinlighet.

Men nu till den episka sidan af vr uppgift.

Tre r hade frgtt sedan vrt sista kapitel.

Det r sommar och det r natt. Sakta fjt smyga utfr borgens gamla
trappor, och fver grden glida de lika ltt. Skildtvakterna drmma
p sina poster om frbisvfvande englar -- det r Lydia som tyst
smyger sig fver borggrden till fngvaktarens dotter, Marie. Ngra
ltta slag p drren och Lydia slppes in. Utan vidare frberedelser
gr hon genom rummet, ppnar en lnndrr, svfvar sakta genom en kort
korridor och bjer kn p det kalla stengolfvet.

"Monseigneur, je suis ici", hviskar hon och ppnar en glugg i sjelfva
golfvet. "J'ai avec moi un numro du Journal de S:t Petersbourg."

"Ah, merci, mon ange!" ljd det dofva svaret upp ur griften, ty vi
kunna icke kalla den mrka fngelsehlan annorlunda.

Gluggen stod ppen och Lydia brjade lsa ur don franska tidningen.

Hon satt p golfvet och lutade sig s mycket som mjligt nra
gluggen, p det fngen skulle hra bttre.

"Ma celeste amie!" afbrt rsten nedifrn, och fortfor sedan (vi
tergifva likvl samtalet p svenska): "Min hulda vn, nu har du i
tre rs tid mjliggjort fr mig min tillvaro som frnuftig menniska;
men jag har aldrig frgat dig, min Lydia, om du r ung; din rst
tyder derp."

"Jag r tjugutre r", svarade Lydia sakta.

"Och jag r tjugufem, ma chre Lydia! Om du kan, s fortstt
lsningen, jag ber."

Och Lydia terupptog lsningen:

"Den 26 Juni (8 Juli), kommer hans majestt kejsaren att afresa
hrifrn (Petersburg) fr att den 27 (9 Juli) fvervara den helige
Cyrilli fest i klostret  Walamo..."

"O, Nikolai, Nikolai! Huru vill du frsvara detta?" utbrast fngen.
"Skall Alexej Alexandrowitsch ngonsin kunna frlta dig allt detta
sitt lidande? Min unga vn, ma chre Lydia, ls icke mera", fortfor
han efter en stunds uppehll, "tunga minnen lgra sig fver min
trtta sjl... tala hellre... bertta mig om det r vackert derute;
det borde ju vara sommar. Skiner solen, leka vindarne n fver
blommande ngar, som fordom d jag var fri som lrkan i skyn, som
nktergalen i vrens lund?... O, sg mig, r allt nnu ssom det var
frut? Se, jag har glmt om blommorna dofta; hr vxer blott mossa
p de kalla vggarne, och rttornas tal sinsemellan r en sorglig
musik. Ack! du r den enda vnliga fgel, som helsat mig, fallne
herrskareson."

En droppe, en perldroppe ur den skna flickans ga fll ned p
fngens panna.

"Lydia, du grter? O, grt ej fr min skull... den glmde, den
namnlses skull!" utropade fngen. "Lydia, lemna mig allena... g!
Jag ber dig."

"Adieu, mouseigneur", hviskade flickan.

"Adieu, mon coeur!" svarades nedifrn, och allt var ter tyst i det
dystra hvalfvet ofvanom den namnlse fngens nnu dystrare cell.




9.


Det var den 9 Juli, den "helige" Cyrilli fest. Allt hvad Kexholm egde
"rttroget" eller fven lutherskt, var ute p den vackra n Walamo,
hvars grekiskkatolska kloster nu firade sin strsta rshgtid. Det
var dock icke den helige Cyrilli minne, som lockat ut s ovanligt
mnga skdare, det var fastmera en lefvande mans frvntade och
fven intrffade nrvaro. Kejsar Nikolaus beskte klostret.

Tusentals menniskor bljade af och till i de vackra lundarne,
allerna och -- de ensliga "erimitagen"  den parklika n. Rdjuren
tittade nyfiket fram mellan trstammarne och betraktade de mnga nya
fysionomierna. Visste vl de arma djuren att deras kejsare betrdt
den helgade ns mark? Vi ha icke frgat dem och vi veta det icke,
men hvad vi veta r att alla varelser p hela n, rdjur, munkar och
resande voro rysligt rdda, rdjuren dock minst af alla, ty _han_
hade kommit, czaren, och hedrat _helgonets_ graf med sitt hga besk.

Men den vldige mannen sjelf, mannen som i tre rs tid varit kejsare
fver det strsta rike p jorden, var dyster i hgen och begrde
att f vara allena. Hans nskan var en befallning... och ensam gick
kejsaren omkring i den vackra skogen invid klostret. Skyggt veko alla
undan. Liksom nrvaron af en haj i hafvet bortskrmmer alla smfiskar
ur sin nrhet, s vgade icke heller ngon ddlig menniska -- -- och
det ro vi ju alla -- stra den vldige i hans tanke- och spatsergng.

Han tnkte verkligen, den gngen, den stolte Nikolaus.

Men nstan ljudlst smg en ltt fot fver vgens sand och fram i den
vldiges syn.

Det var en ung, blek qvinna, men underskn i sin skra blekhet,
Det var Lydia. Nu stod hon framfr honom. Sjelfherrskarens blick
hvilade en stund p den vackragestalten, men de hrda dragen veknade
smningom och han frgade slutligen nstan deltagande: "Hvad vill du,
mitt barn?"

"Nd" hviskade den unga flickan, "nd, Eders Majestt, fr Alexej
Alexandrowitsch."

D -- s sgs det -- blef den mktige kejsaren Nikolaus grblek i
ansigtet och han utropade tvrt: "Huru knner du Alexej?"

"Jag r hans fngvaktares dotter", sade Lydia och bjde kn fr den
man, fr hvars vink jorden d darrade.

Nikolai flinthrda hjerta mtte ha veknat vid anblicken af den ljufva
bilden framfr sig, han sansade sig, bjd henne ridderligt handen och
bad henne stiga upp.

"Mitt barn", sade kejsaren, "du knner ju ej den, fr hvilken du
begr nd?"

D uppblossade entusiasmens vackra rodnad p den skna bedjerskans
kind. Fglarne p de lummiga trdens grenar upphrde att sl och
molnskyarne stannade en sekund i sin gng p fstets bl -- de lyddes
alla p flickans ord. fven kejsaren lyssnade betagen. Hon sade helt
kort:

"Jag begr ej makt och ra, jag begr blott luft t den, som ni
knner bttre n jag, eller ngon annan i min faders borg; han
lngtar efter luft och har nu saknat sdan i tre r."

Och Lydia sg skn ut d hon sade dessa enkla ord, hon sg ut som
Maria Stuart d denna talade till sina riddersmn frn slottet
Holyroods terrass.

Nikolaus var en handlingens man.

"Han r fri", sade kejsaren, "men kom ihg, min frken, att ni nu
framdeles r vakterskan af hans hemlighet, Huru Alexej blifvit bekant
med _er_, bryr jag mig icke om att underska. Om han och ni lofva att
tiga... ni vet... s m han g fritt omkring inom den stads murar der
ni bor... nu fruktar jag honom icke mera. Men kom ihg... han skall
tiga... och ni jemvl... Speransky! kom hit!" ropade den mktige
mannen hgt.

Och fram skyndade en smallifvad adjutant.

"Er venstra eplett lutar fr mycket framt", sade Nikolaus kallt och
fortfor sedan: "stt genast upp en skrift att fngen 'den namnlse' i
Kexholm fr vistas p fri fot inom den stadens omrde. Jag vntar er
hr inom femton minuter."

Och Lydia som under tiden plockat en liten blomsterbukett rckte med
trar i gonen denna sin enkla hyllningsgrd t kejsaren.

"Tack fr rttvisan", sade hon saktmodigt men stolt.

"Du r en djerf flicka", svarade envldsherrskaren, "men du behagar
mig. r din fader adelsman?"

"fverste von Eberhardt!" svarade Lydia lugnt.

"Du skall bli hoffrken vid vrt hof."

Lydia neg och hon neg djupt, ty qvinnor ro dmjuka af naturen och
hon var i detta gonblick s lycklig att hon kunnat falla den "gode
kejsaren" om halsen.

"Farvl, mitt barn", sade nu Nikolaus, och rckte henne sin hand, den
vr Lydia verkligen kysste, "der kommer folk. Jag skall tillsnda dig
bendningspapperen inom dagens lopp." Och han mumlade sakta fr sig
sjelf: "Alexej, r du icke lyckligare nu med detta skna hjerta vid
ditt brst n du varit om du sute p min plats!"

Ngra minuter senare tillstllde Speransky frken Lydia ett kuvert,
adresseradt till kommendanten von Eberhardt  Kexholms fstning,
"konfidentielt".

Vr frken lyfte sina vackra gon mot himmelen och tackade Gud.




10.


Nr en qvinna i en smstad kan trotsa frtalet, d r hon modig,
och modig r en qvinna aldrig med mindre hon lskar, ty krleken
r qvinnans kraft. Huruvida Lydia lskade "den namnlse" veta vi
icke, men efter upptrdet p Walamo talade hela Kexholm, och vi tro
staden d hade tusen invnare, derom att frken Lydia von Eberhardt
frlskat sig i en fnge. Baktalet glmde denna gng att tillgga
att fngen var ansedd fr att vara en fursteson, en omstndighet som
tyvrr, om den nu ihgkommits, i betydlig mn skulle ha ursktat
Lydias frmenta skuld.

Klockan var 9 p morgonen. Lydia intrdde i sin faders skrifrum och
lade sakta sin hand p gubbens axel. Hon lutade sig ned fver den
gamles grnande hufvud, en smktande lilja fver en bdd af vissnad
mossa, och hon log, hon log s ljuft som en tindrande stjerna ler
fver ett vinterligt fruset landskap.

"Pappa... nu r det bra... se hr", sade den rodnande flickan.

Gubben var icke van att de senare ren se sin dotters kinder i rosors
skimmer. Han sg derfre frvnad upp och sade:

"Lydia, du har icke gjort mig mycken gldje nu p senare tider, sg,
hvarfre r du nu s glad?"

"Han r fri, pappa, han r fri", utropade flickan och rckte gubben
det kejserliga brefvet. Och der stod _Nikolaus_ under ordern med
frgyllda bokstfver, ty ryska kejsarens egenhndiga namnteckning
frgylles stdse omedelbart efter den vigtiga aktens frsiggende.

fverste von Eberhardt sg upp. "Det har du gjort, min flicka, o,
ja! du r ndock, ta' mej tusan dj--r, de m sga hvad de vilja, de
smkrken, en kta svensk frken och..."

En dotterligt m kyss p de mustaschprydda lpparne kom gubben att
afbryta sin sats, men han fortfor snart:

"Det var frb-dt bra nd att han blef fri, nu hller tminstone icke
jag lngre ett lejon i bur."

Lydias gon lyste.

Den gamle reste sig ocih gick fram till ett skp, ur hvilket han
framtog en nyckelknippa.

"Se der, Lydia, fullborda ditt verk, g att ppna tornets jerndrr,
numro tre, och slpp honom ut. Huru det n m vara, s r du en rask
flicka nd, och jag r din far."

Men Lydia stod tyst och blek framfr sin far.

"Hvad felas dig, flicka?" frgade gubben.

"_Jag_", sade Lydia, "ppnar icke hans drr, jag r rdd att mta
hans blick."

"Men han skall frga efter dig", sade gubben brydd, "du r ju den
enda som samtalat med honom under dessa tre lnga r. Flj tminstone
med. Se, jag kan icke tillrckligt ryska och min franska har jag
glmt... blif min tolk."

Behfde vl fadern be sin dotter om en sdan tjenst?

Lydia lydde.

Soldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla lset;
tungt vreds drren om i sina oslitna gngjern och dagern fll in.
Guds fria klara solljus strmmade in i den hemska hlan.

Lydia stod ngra steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af
sinnesrrelse.

"Namnlse fnge", brjade gubben p ryska.

D reste sig en hg gestalt frn den ena sidan af cellen. Han reste
sig bokstafligen frn marken.

"Hvad behagas?" sade fngen stolt.

"Lydia, sg honom att han r fri."

"Monseigneur", sade vr frken, med dallrande stmma, "monseigneur,
ni r fri."

"Fri", svarade den fallne storheten, "jag r icke fri, jag kan aldrig
bli fri. Sg", fortfor han efter ett kort uppehll: "r det icke
frisk luft som strmmar in till mig?"

"Lydia, ls upp hans majestt kejsarens bref fr... 'herr namnls'."

"Lydia", sade fngen tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den
icke ens fngelseluften kunnat frderfva, upp till sin bleka panna.
"Lydia vore det mjligen du, min hugsvalande engel? O nej! frihet
och Lydia ro fr mycket p en gng; det r ter igen blott en drm.
Vik ifrn mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig r
mrkt... det r en lgn, en kta kejserlig lgn."

D brjade en sakta stmma upplsa ett bref p franska sprket.
Det var icke lngt och hrarne, utom den namnlse och den bleka
frelserskan frstodo det icke. D lsningen slutats, gick den
namnlse ngra steg framt och stod nu i drren till sin cell.

"Ja, jag knner Nikolai nd... Jag knner den... men Gud vare
lofvad nd, ty Lydia, det r du som bringat mig denna helsning...
men hvar r du... kunna vi icke g lngre fram i dagern... jag ser
inte... Lydia, -- frlt, er hand, min frken, om jag fr be", sade
frmlingen artigt och med hfviskt skick. Och den bleknande Lydia
rckte honom sin hand.

"Lydia, ser ni mig?" frgade den befriade fngen.

"Ja, herre", svarade vr vninna nstan skyggt.

"S besynnerligt!" tertog fngen, "jag ser icke dig... ah!" och han
strk med den afmagrade handen fver gonen, "jag r blind."

Hans hand nedfll omedvetet p Lydias skuldra.

Flickan nedsjnk p sina knn och en het strm af trar lttade den
unga qvinnans brst. Hennes panna sjnk emot den "namnlses" kn.

Den gamle veteranen frn Lappos och Alavos dagar vnde sig bort.

"Durak! (lurk!)" rt han till soldaten, som stod bredvid honom och
rckte i samma gonblick handen t den fver en sdan frtrolighet
frskrckta ryssen, men besinnande sig, tillade han: "fr upp frken
till hennes rum... och... och fngen upp till mig."

Men Marie var till hands och tog vrd om sin frken och gubben
Eberhardt sjelf ledde den blinde fngen upp till sin vning.




11.


Nu brjade ett egendomligt lif fr vr lilla borgfrken. Hon hade
nstan afbrutit allt umgnge med sina fordna bekanta och lefde blott
och bart fr den olycklige namnlse. Det r mjligt att menniskorna
der nere i staden mumlade ett och annat mindre frmnligt om ett s
besynnerligt lefnadsstt fr en ung flicka; men tiden utjemnar nstan
allt och ehuru Lydias rykte icke vann ngot med tiden, s vann likvl
brarinnan af detta rykte den frdelen att hon sjelf nstan var
glmd. Det var s vanligt att f se henne promenera med den blinde
fngen, visserligen arm i arm eller nnu oftare hand i hand, ty hon
vgledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derp.
Man visste att Lydia var den blindes frelserska, att fversten
ltit komma en packe franska och tyska bcker frn Helsingfors, men
man visste ocks sqvallervgen att den gamle militren, hvilken i
frbigende nmndt blifvit sjuklig p senare tider, nstan alltid
gjorde sin dotter och den namnlse sllskap. Hvem denne sistnmnde
var, det fick man aldrig riktigt reda p. Han upptrdde dock
ngongng vid tillstllningar hos fversten, ja, till och med vid
sdana ute i staden och visade sig d ha ett ltt, nstan skmtsamt,
fint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska
kamratlikt. [Faktiskt.]

Men en dag hnde att den gamle fverste von Eberhardt samlades till
sina fder. Det hr icke till vr berttelse att skildra Lydias sorg;
hon var nu bde fader- och moderls; nog af, kort derp flyttade
Lydia in till staden. Fr att ha tillrcklig sysselsttning frskte
hon inrtta en skola fr unga flickor, men fretaget hade blott en
lam framgng. De goda Kexholmarne vgade icke anfrtro sina hulda
dttrars uppfostran t ett ogift fruntimmer, om hvilket man visste
att hon hvarje morgon spatserade upp till fstningen fr att der
afhemta en namnls blind fnge, samt med honom fretaga en timmes
promenad.

Frtalet vxte d den namnlse insjuknade oeh Lydia brjade
tillbringa flera timmar vid hans sjukbdd.

Stackars unga flicka! Bildad, vacker och icke s litet liffull,
som derfre var p vg att frlora sitt goda namn och rykte emedan
hon fredragit den platoniska bjelsen fr en intelligent och
olycklig man framfr ett ktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda
framstende egenskap var att han ansgs fr en af ortens skickligaste
hsthandlare och som stdse utstrmmade en lukt af stall, den han
i icke ringa mn skt krydda med den fina parfymen af sitt hemma
brnda, starka, allmnt vlknda brnvin, i hvars konsumtion han dock
personligen skall ha deltagit nnu flitigare n i dess tillverkning.

Men d vi nu en gng uppfrt denna figur p tapeten, kunna vi, fr
att lta den historiska delen af vr berttelse vederfaras dess rtt,
gerna vid detta tillflle egna ngra slutord t den hedersmannens
enkla de. Vi f tillika den frdelen att p samma gng igenfinna vr
lilla vninna, den snlla Marie. Frhllandet emellan fngvaktarens
raska dotter och vr romantiska borgfrken hade frblifvit det
vnligaste. Men sedan fngen sluppit ur sin cell hade en stor del af
berringspunkterna emellan Lydia och Marie upphrt. Mhnda tnkte
den senare ocks i sitt enkla sinne ungefr s hr:

"Ja, ja, min frken har nu ftt en ny beundrare igen, men jag
stackars toka, jag har fr alltid uppoffrat min!"

Ah! sdana tankar ro sorgliga fr unga flickor.

Men en dag, ngra veckor efter Lydias flyttning frn slottet,
knackade det sakta p drren till Maries lilla kammare, och in steg
ingen annan n herr Hugo Forstadius sjelf.

Marie blef blossande rd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs
vid hftiga sinnesrrelser bloden upp t hufvudet, de blekna icke s
ofta som mera frfinade organismer.

"Ja, nu r hon borta frn det hr gamla stenrset och nu r jag hr
igen", utbrast herr Hugo, "goddag, min Marie."

Marie neg.

"Hr p, mamsell Marie lilla, jag gr alltid rakt p saken. Vill du
bli min hustru?"

En outsgligt angenm knsla genomstrmmade den unga flickans hela
vsende. Hon torde mjligen ha lskat Hugo, och hennes hjertas tysta,
i alla fall blott halfmedvetna bn var ju nu tillfredstlld. Och
dock var det, ehuru jemvl omedvetet, en gldje af annat slag som
i frmsta rummet lifvade henne i detta gonblick. Det var gldjen
derfver att rttvisa vederfarits t hennes, om vi f sga s, behof
af lif som qvinna. Det var icke utsigten att f sina knappt vaknade
sinnliga begr tillfredsstllda, p dessa tnker qvinnan i allmnhet
sllan i ett sdant gonblick, nej, tvrtom, det som gladde den unga
flickan var erknnandet af hennes vrdighet att bli lskad, att bli
en _hustru_, ett begrepp som fr qvinnan har en alldeles annan och
vida hgre betydelse n ktenskapet har fr mannen. Och detta r ju
s naturligt betingadt af alla de lagar, p hvilka hela vrt slgtes
hemlighetsfulla tillvaro beror.

Det unga parets brllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en
handlingens, ej svrmeriets man. Och dermed r historien om Hugo och
Marie slut.

       *       *       *       *       *

De qvinliga knslor vi ofvanfre skt skildra, vcktes aldrig
till verkligt lif i Lydias brst. Vl torde naturen i denna dla
uppenbarelse af det menskliga vsendet ha nedlagt samma skna behof,
samma ljufva lngtan, men det ville det icke att den redan i knopp
stende blomman ngonsin skulle vecklas ut. Hon egde fven, vr
Lydia, i sin hgre intelligens ett, ehuru nog kallt medel att svalka
den svllande bloden i en tjugufemrig qvinnas dror, hon egde i
denna sin hgre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de ljufva
qvinliga behofvens mktigt manande rst.

Lydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende. Tant Agneta,
som jemvl gtt till sina systrar derborta i den oknda framtiden,
hade testamenterat t Lydia sin icke s obetydliga qvarltenskap och
detta istndsatte den unga qvinnan att flja sina ideala bjelser,
hvilket numera blifvit ett riktigt behof fr henne.

Lydias samtal med den hgt bildade, snillrike fngen hade gifvit
hennes sjl en hg lyftning. S mjligtvis fursteson han var, s
var dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmnhet
svllde hans dla barm af 1789 rs storartade ider. fven det grymt
misshandlade Polens de intresserade honom djupt och dystra ord,
hotfulla om han egt sin frihet, undfllo honom ofta.

Det var intet under att Lydia under inflytande af detta lif -- hon
och fngen, som numera vr sngliggande sjuk, sammantrffade ju
dagligen -- skulle antaga mnga af hans ider. Hon lgade i synnerhet
fr det ridderliga, olyckliga polska folket.

D hon en dag, man skref d redan r 1830, satt vid den sjukes
hufvudgrd och med sin fina, hvita hand stdde den olyckliges trtta
hufvud, frefll dem emellan fljande karakteristiska samtal.

"Lydia", sade den namnlse matt, "doktorn har i gr bekant fr mig,
att jag icke har mnga dagar qvar att lefva."

En sky, om man s kan kalla det, s hvit som den blekaste lilja,
svepte sig lngsamt fver Lydias ansigte. Intet utrop undfll henne,
hon svimmade icke, ej ens handen under sjuklingens hufvud darrade,
hon var blott s hvit som ett snflt r, och till och med tren i
hennes ga var vinterlik, fven den hade frusit till, hon gret icke.

"Lydia", tertog sjuklingen efter en liten paus, "Lydia, din hand r
s sval, den gr mitt brnnande hufvud s godt."

fver den bleka qvinnans anlete drog d ett leende af outsglig
ljufhet. Det r mjligt till och med att snn p hennes kinder ett
gonblick gaf vika fr den blekaste ros i verlden -- men dock icke
ddens bleka, hvita ros, utan en som tillhrde lifvet -- frsakelsens
frglsa blomma.

Hon lutade sig fver den sjuke och en, om han sett den, saliggrande
blick ur hennes vackra ga, fverstrlade fngens frtrda drag...
det var en hgtidlig stund af msesidigt sjlsutbyte.

"Lydia, min vn", sade fngen, "jag har intet att erbjuda dig... fr
din krlek; icke ens ett namn... men jag ber nd, Lydia, innan jag
dr: kyss mig p pannan med dina vackra lppar."

D mtte elfvorna som bo i rda rosors kalkar ha funnit vg till den
sjuke fngens rum, ty hastigt som en frtrollning frsiggr sprungo
midt ur vinterns hvithet p Lydias kind de vackraste rda rosor
upp... och hon bjde sig nrmare sin blinde lskling och vidrrde
blygt men varmt hans bleka panna med sina lppar.

Ett svagt frsk att linda en kraftls arm omkring flickans smrta
lif, besvarades af henne blott med en handtryckning.

"Om jag dr, hvad gr du d?" frgade den namnlse.

Nu stego ngra trar upp i Lydias gon och isen hade smultit. Hon
svarade intet, men hon lutade sig ter ned och en ljuf kyss frjdade
den blindes vissnande lppar.

D fick, liksom genom ett elektriskt inflytande, den svaga armen
kraft att omfatta den skna qvinnans lif... och Lydia hvilade ett
gonblick... ett gonblick, ett enda... i sin Alexis' famn.

Den dla flickan steg upp och frskte vara lugn. Hon tog en fransk
bibel och brjade lsa ur densamma. Hon lste berttelsen om Ruth.
Men d hon kom till orden: "dit du gr, dit vill jag g", afbrt den
sjuke lsningen och sade:

"Nej, Lydia, sjung hellre ngon af dessa enkla, melodiska finska
visor."

Och Lydia sjng med vacker, klangfull, ehuru vek stmma den skna
sngen:

    "Fjerran du drjer i grnskande dalar", etc.

D hon slutat var den sjuke inslumrad.




12.


Ssom vi redan nmnt, skref man r 1830. Det var en dag redan lngre
fram p hsten -- och underrttelsen om den polska insurrektionens...
eller riktigare frihetskrigets -- utbrott hade just qvllen frut
anlndt till den vrda staden Kexholm.

D Lydia derfre nu gjorde sitt vanliga morgonbesk i borgen, bad hon
med strlande gon sin vn frbereda sig p en storartad och glad
nyhet.

Den sjuke log.

"Du r s vnlig, Lydia", sade han, "men gldjen ddar sllan och om
den fven hrvidlag skulle dda, hvadmer... i dag eller i morgon det
r ju detsamma... dig kan jag ju ndock icke gra lycklig."

Entusiasmens heliga lga lifvade hela den unga qvinnans vsende.

"Alexej Alexandrowitsch", -- sade hon med sakta men fast ton, "om Adam
Czartoryski kallar, skall du vl d neka att resa dig upp... skall
ej den kroppsliga naturen lyda din mktige andes bud och ter blifva
dess lydiga tjenare?"

Flickans kinder gldde.

"Min fordne vn, ja, du hulda engel... min ende verklige vn",
hviskade fngen, "huru skulle han ha ftt veta hvar jag r... och
hvarfre skulle han just nu kalla mig?"

"Han str i spetsen fr hela det polska folket, som upprest sig emot
tyrannen Nikolaus." Och den vackra inspirerade flickan berttade nu
utfrligare det lilla hon hrt om den stora tilldragelsen.

"D Lydia, vill jag d", infll den sjuke, "och i himlen bedja fr
den goda sakens framgng. -- Farvl, Lydia", tillade han matt, "min
stund har slagit... ja, jag r glad... helsa min vn Adam... godnatt
Lydia... men det r morgon... det nstan ljusnar fr mina gon...
Gud, Gud, jag knner din nrvaro, och jag ber: hjelp den redliga
saken..." Han utandades i den frstummade Lydias arm sin sista suck.

Lydia lg lnge p kn invid den ddes bdd.

D hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton:

"Jag skall frambra din helsning till din vn Adam Czartoryski."




13.


Det var i brjan af r 1831. Det blodiga dramats i Polen frsta
frberedande akt hade gtt fver. Nationalregeringen var konstituerad
och den dle furst Adam Czartoryski var dess president.

Det var den 2 Februari.

I ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus
frnmsta gata, satt i en ftlj i ett stort, elegant mbleradt rum
en vrdnadsvrd man. Han var vid pass 60 r gammal, men sg nnu rask
och liflig ut. [Furst Adam Czartoryski fddes den 14 Januari r 1770.]

Det var fursten sjelf.

Framfr honom stod en ung, blek man med ett nstan qvinligt utseende.

I det gonblick d vi, osedda, intrda i rummet, tycktes den vrdiga
statsmannen fortstta ett pbegynt samtal med den unge mannen.

"Af den skrift", sade fursten p franska, "som ni inlemnat till
mig och den jag lst, knner jag er historia till en del. Jag vet
att ni r finne, att ni t Polens sak vill hembra ett offer af er
frmgenhet med tiotusen rubel och att ni vill ing i aktiv tjenst.
Men, min unge vn, jag tackar er fr den frra delen af ert vackra
anbud och det i fosterlandets namn, men... jag antager det icke...
ty ni r fr ung. Om Polen sjelf offrar till och med s unga sner
som ni r fr sin heliga sak, s voro det dock ortt att antaga en
liknande grd af andra nationer."

"Men", svarade den unge mannen med lgande blickar, "jag har ocks
beropat en rekommendation till er, herr furste, en helsning frn en
kr vn till er."

"Och hvem r det?" frgade fursten leende.

"Frn Alexej Alexandrowitsch", svarade den unge mannen sakta, och
resten af hvad han sade fvergick i en fr oss ohrbar hviskning.

"O, haf tack, unge man, -- numera mitt barn" utropade den dle
fursten rrd, "den som med krlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch'
gon i hans sista stund... han kan rkna p Adam Czartoryskis fulla
krlek... Kom", tillade den gamla dignitren, "kom i min famn, min
son, och vill du strida fr friheten, s vlan, du skall f det. Jag
antager dig till min egen adjutant, s kommer du tminstone icke
genast i elden."

Och nstan blygt sjnk den unge mannen till den lderstigne
frihetshjeltens brst.

En ltt omfamning och den unge nordbon stod ter tyst framfr sin
chef.

"Ja, jag knner dig... jag knner dig, Nikolaus!" mumlade Polens
president. "Och hade du skl att frukta ngon, s var det just denne
dle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett
sdant de som du nu ltit honom vederfaras." Och en tr stod i den
noble menniskovnnens vackra gon.

"Hvad heter du, min son?" frgade han vidare.

"Jag, jag heter", stammade den unge frihetshjelten "jag heter
Eberhardt."

"Eberhardt... och vidare?"

"Eberhardt von Eberhardt", svarade den unge mannen med tervunnet
lugn.

"Ljtnant von Eberhardt", sade nu fursten vnligt, "fr mig behfver
ni icke frukta att uppgifva ert riktiga namn, men lika godt fr
det. Hvarje menniska kan ha sina skl att frtiga ngot. Vi ha hr
imellertid en annan nordbo ocks, en general Langerman [aflidne
major Myhrbergs frmodade pseudonym under hans deltagande polska i
resningen], en riktig bjesse, han jemvl", tillade han leende. "Och
nu till er tjenstgring. Fderneslandet behfver icke blott sina
sner, utan fven tiden r dyrbar fr dess vlfrd. Ni skrifver en
god franska, herr ljtnant von Eberhardt, s vill jag komma i hg af
er skritvelse till mig", tillade han.

"Jag har gtt i en god skola" svarade den unge mannen med ett
egendomligt sorgligt leende.

"Och ni kan ryska, herr Eberhardt?" sporde fursten vidare.

"Fullkomligt, ers durchlaucht", svarade den unge adjutanten med en
nstan komisk blick.

"Sitt ner hr och fverstt dessa papper frn ryskan till franskan",
fortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en
plats och framlade ngra papper fr honom.

       *       *       *       *       *

Vr berttelse nalkas sitt slut.

Efter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti
1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel
soldat i den sedermera s beryktade general Ramorinos armkr.
[Historiskt.] Hans trogne adjutant fljde honom. De stodo i ledet
bredvid hvarandra och ofta mste p den svra marschen der Ramorinos
alldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens
truppafdelning den ldre kamraten stdja den yngres svikande krafter.
Men i elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt
hat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste
bragder.

Vid Ramorinos fvergng fver galiziska grnsen den 10 Oktober erhll
den unge nordiske soldaten ett sr af en frlupen kula. Han nedsjnk
i sin ldre kamrats armar.

"r du svrt srad?" frgade fursten-soldaten, men han erhll intet
svar. D uppskar han med sin sabel hastigt den ttt tillknppta
uniformen fr att tminstone kunna stilla blodfldet.

"Herre Gud", utropade han, "det r en qvinna!"

D uppslog Lydia sina gon och de bleknande kinderna purprades trots
den lidna blodfrlusten.

Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp,
men detta uppfyllde honom med en till beundran grnsande frvning.
Han upptog den lskliga gestalten och bar henne ett godt stycke vg
till dess han rkade p tv soldater, t hvilka han fverlemnade sin
brda, den han noga fvervakade.

       *       *       *       *       *

Som bekant begaf sig fursten frn Galizien till Paris. Han medfrde
sin srade adjutant.

Ngon tid senare, d han engng satt vid sin tillfrisknande lsklings
sjukbdd i sin lilla vning i den stora verldsstaden, slog denna upp
gonen.

"Gud vlsigne dig, min dotter" sade fursten gldtigt, "och hvilket
namn fr jag nu ge dig?"

"Jag heter Lydia von Eberhardt", ljd det blyga svaret.

"D skall du", sade fursten faderligt mt, "hdanefter vara
min dotter, min Lydia; nnu kan gamle Czartoryski trots alla
frluster frsrja en qvinna, som bldt fr hans arma snderslitna
fdernesland."



