'Hjertesr eller Hjertebalsam' av A. I. Arvidsson r Projekt Lnnrots
utgivelse nr 1337. E-boken r public domain svl inom EU som i vriga
vrlden, varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn
till e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




Hjertesr och Hjertebalsam

         eller

Den dygdiges Seger fver det och Dden


Romantisk Grtospel i Tre ppningar


af

A. I. Arvidsson





bo,
Bibeltryckeri,
1819.






PERSONERNA:

 Madame _Pleureuse_.
 Madame _Chat-Amie_.
 Madame _Cheri-babiche_.
 Madame _Careusseuse_.
 _Zemire_ deras vn.
 En Fransk riddare.
 Andar och Spken.
 Diverse annat lst folk, ssom:
    _Eko_, en hynda.
    _Grolla_, |
    _Broka_,  |
    _Jeppe_,  | Kattor.
    _Fix_,    |
    _Jussa_.  |

mnet r lnadt ifrn Medeltiden.




Frsta ppningen.


[Theatern frestller en svartkldd sorgkammare. Midt p golfvet str
en liten kista (tjenlig blott fr ett ganska litet barn) sirad med
krusflor och silfverstjernor, hvilka p det aftagna locket afbilda
Constellationerna Jungfrun och Lilla Hund. Ofvanfr dem r fstad en
rik myrtenkrans, knuten med hvita och grna band. Sex mareschatter, med
brinnande vaxljus, st p hvardera sidan af kistan. Systrarna i djup
sorgdrgt med dok, frklde och krage, sitta grtande kring kistan.
Snyftande och suckar hindra dem lnge att frambringa ett ord. En douce
sorgmusik ljuder hgtidligt genom rummet.]

Madame _Pleureuse_.

O! grt du sorgsna verld, som qvalets trnen knner
Rys! se det grymma sr, som detta hjerta brnner!
Fly ej den treflod, som min gas rand
Sig hvlfver brusande till grafvens dystra land;
Der i det mrka hus jag sluta fr min plga.
Och uti ddens famn utslcka hjertats lga.
Det tysta kanske snart de suckars hemska ljud.
Som ltta qvalets tyngd och lyda sorgens bud!
Men grymma menskor I! nr haden I ett hjerta?
Ett hjerta ssom mitt, s mt fr varje smrta?
Nr kndes n ett qval, en suckan eller nd
Vid nstan olycksfall, ja vid hans grymma dd?
S srjde ej en mo d hon sin lskling saknar.
D frn sin morgondrm oroligt hon uppvaknat.
Af sorgsna miner mts, som bda lskares fall.
Der han neddignat har fr svrd och kulors knall.
Ej srjde s en m, ej knde hon min smrta
S ingen srja kan, som ej har detta hjerta!
Men verld du anar ej hvad det frn mig tog.
Du vet ej, kalla verld, vem ddens lia slog
Du har kanske en mor, kanske en far frlorat.
Frlusten af ditt allt har ej din sorg frstorat,
Trhnda har du mist en lskad maka blott?
Hur drglig din frlust, hur sll din ljufva lott.
Emot det qval mig tar, mot denna skatt jag saknar.
Jag r berfvad allt, till plgor blott jag vaknar!
Hvem kan frst min nd, hvem tolka allt det qval.
Som snderskr min brst. -- I Gudars stora sal.
Om det frunnas mig att nnsin ditin komma.
Der skall jag ska n den ros och denna blomma.
Vilkoret fr mitt lif, min evigt mma vn.
Min liflust, lifvets allt! Nr trffas vi igen? --
Hon var blott fr mig: jag lefde blott fr henne.
Till ett vi sammansmlt; vi voro ej mer tvenne;
Jag var blott der som hon, och hon blott der som jag.
Hvem kunde skilja oss vid mrker eller dag?
Nej ingen skiljde oss!
    (med affekt)
                       O, himla makter alla
Bls upp i er bason, s jord och himlar skalla!
Rr upp bd haf och berg, omstrt den grna strand.
M kunnig bli min sorg kring alla jordens land.
Ja! storma, bullra, bryt, knyt, flyr, skryt, hvlf ock krossa.
Gjut vatten fverallt, lt edra eldar blossa;
Ty snart mitt lif tar slut i denna sorgsna stund!
Basuna fr allt folk, att jag har mist en -- hund!
    (Paus)
Men Systrar n en plikt fr oss hr terstr;
M p den ddas stoft vi gjuta nu en tr.
En tr p askan n skall friska upp dess safter.
Kanske frdlja sig der underfulla krafter.
Att blomster tusen slag m frdas p dess graf.
Ty det oss betog, hvad det gifmildt gaf,
O! grten Systrar d, lt vra trar rinna.
De trffa vl vr fot om de ej himlen hinna!

_Alla Systrarne_ (Tutti lamentoso).

Uu, uu, uu, uu, uu, uu!
Yy, yy, yy, yy, yy, yy!
Voj, voj, voj, voj, voj, voj, uj uj, uj uj, uj uj, uj!
Uj uj, uj uj, uj uj, voj voj, voj voj, voj voj, voj!

Madame _Pleureuse_.

S fira vrdigt vi vr dda lsklings minne.
S med gemensam sorg man ltta kan sitt sinne.
Och nr, med nedtryckt sjl, man vandrar hand i hand.
Man lindra kan sitt brst och hinna trstens land.
O ltom smrtans qval i toner sakta strmma.
Och pris om hennes lof, som vi dock aldrig glmma;
Uppstmmom systrar d vr sidsta sorgesng.
Om lyckans slipprighet om detta lifvets gng.
Med hjertats hrda qval, med saknans mma tuner.
Den srjda flja vi till himlens regioner.
Vi trffas der en gng, vi se hvarann igen.
Det r ju dygdens ln, hon blir det fr vr vn.
Upphjom d dess lof, hur hon ikring oss dansat,
Hur med en bakvnd mine hon gladlynt till oss svansat,
Och om hon misstog sig om hvad var fram och bak,
Det var ju bagatell, en alltfr ringa sak.
Medgifvom systrar der, vi lska dessa lter,
De pryda oss en hvar, ja kungar, potentater!
Det gaf ett nytt behag, ty modestie det var,
Och [med en djup suck] i vr syndatid r blygsamheten rar.
Beprisom ock den dygd, som grdda ej frsmdde,
Med socker vl frsatt, och illa d ej mdde,
Som ltt behaga sig den Franska Confiture
Och gjorde deraf blott en coup de la nature,
Och huru t den ej frskt ktt och brd och kaka
O! hvilket monster n fr husmor och fr maka.
F fddes af den art uti vr slemma tid,
Ej finns en jungfru mer, med sdan dygd och id!
Det enda ondt hon rnt, var blott ett eget vder.
Men det frdrefs s ltt med Hoffmans droppar, flder,
Instmmom systrar d en srglig afskedssng,
Till hennes dygders pris, om lifvets dystra gng.

_Thrnodie af Systrarne_.

    Zemir vr mma vn
    Du hlft utaf vrt hjerta,
    Frstr du n vr smrta,
    O se vi dig igen!
    O! jmmer, O! jmmer! O nd!

    Zemir vr gonsten!
    Du som i himlens salar
    Med englarne samtalar.
    Glm ej mitt hjerteben!
    O! jmmer, O! jmmer! O nd!

    Jag glmmer icke dig!
    Hur kunde jag dig glmma,
    Du himlaljufva, mma?
    Ack glm blott du ej mig!
    O! jmmer, O! jmmer! O nd!

    O! se du, till mig ner,
    Se mitt beklmda hjerta!
    O! anar du min smrta,
    Och hr hur jag nu ber?
    O! jmmer &c.

    Frsprjer du min grt.
    Och hr de qvalda toner.
    Som upp till dina zoner
    Frsnds med sorgligt lt
    O! jmmer &c.

    O! fr i himlen du
    St grdda, socker kaka,
    O fr du socker-kaka,
    Ell' fr du blott ragout?
    O! jmmer &c.

    Ack! om du skref till mig
    Att du der icke svlter.
    En ryslig sten d vlter
    Ifrn mitt hjerta sig!
    O! jmmer &c.

    O! fr du der en kyss?
    Mn' englarne ej kyssa.
    Mn' de till smn dig vyssa.
    Ssom jag gjorde nyss?
    O! jmmer &c.

    Farvl du ljufva vn!
    Det lttar dock mitt hjerta.
    Det lindrar qval och smrta!
    Att minnas dig igen!
    O! jmmer, O! jmmer! O nd!

[Lng paus, upptagen af Systrarnes suckan, pustar, snyftningar och de
hftigaste tbrder, betecknande deras djupt krossande sorg och
saknad.]

Madame _Chat-amie_.

Ja ja, du min Zamire, ej gr du ur mitt sinne;
Hur du mig lskade, det gr ej ut ur mitt minne.
Jag hoppas dock en gng vi kunna rkas der.
Som intet afsked finns, och ingen skillnad r.

Madame _Cheri-babiche_.

Jag glmmer ej den dag, d hon till oss blef lmnad.
Mitt hjerta sade strax att hon fr mig var mnad.
Jag knde ngot varmt, s ljufligt i mitt brst.
Det talte till min sjl, liksom en inre rst.
En aning fdde sig, en suck ur hjertat trngde.
En tr i gat sig med gldjestrlar mngde.
S var jag ej till mods n i min lefnads dar.
Min lngtan sade mig att detta krlek var.
Vl fann jag sedan mig, s tyckte jag, bedragen.
Men hoppades likvl att det frgr med dagen.
D kom den olyckstt, som mig till jorden slog.
Zemire! min mma vn, mitt lif, mitt allt -- hon dog!

Mad. _Caresseuse_.

Hvem f vi klappa nu, Zemire r ju frsvunnen.
Hon r af ddens hand frkrossad, fvervunnen:
Och hennes mjuka hr och hennes varma brst.
Den ljufva harmonie af hennes skna rst.
Med kattorna i dans hur mngen gng jag skdat
Zemire, med herrskar-mine, sin evighet bebdar
En sdan skn musik, en sdan melodie.
Nr mer p denna jord en sdan hra vi?
Zemire, som ur en fljt sjng klar och ren discanten.
Hon lopp ackorder ut, den ljufva krlekspanten.
Ock med en lrkas smak hon drillade ibland.
Och med sitt tirlill frnjde haf och land.
Ssom en nktergal hon suckade i dalen,
O! hennes ljufva brst, dr brnde krleksqvalen!
Hon blott min suck frstod, min lngtan anade.
Ty hennes skarpa blick i hjertat spanade.
Men det var icke det, som jag nu ville sga.
Blott dess musik-talang vi vilja vervga.
"Gr rtt t all frtjnst", s lyda skaldens ord.
Och sllan en Zemire fds i vr kalla Nord.
Hvad r mot henne, verld! din Thalma, Catalani,
Din Gabrielli med, och alla Spalanzani!
Nr med Zemire i Chor man hrde Jeppes rst
Med Grolla, Broka, Fix, -- d fann mitt hjerta trst
Mot alla lifvets qval, mot smrtor och mot plgor.
Och sjlen svingades melodiens vgor.
Upp till Serafers hjd, allena skapade
Att njuta sngens ln, bland himlens evige.
Och der skall ock en dag, i klara stjerneringar,
Min Grolla, Jeppe, Fix, p melodiens vingar,
Med Broka och Zemire, uti en lustig dans
Af solars klara sken hopflta sig en krans.
Och efter deras namn man stjernorna skall nmna,
Och deras rykte s till efterverlden lemna,
Der de med evig glans ibland de hjeltar g
Hvars bragder ryktet skref i himlavalfvets bl.

Mad. _Pleureuse_.

Du vrdigt syster visst, och som din smrta gnar.
Ja och ditt snilles kraft, och det oss alla fgnar.
Zemires frtjenster har, med skra penseldrag,
Fr verlden tecknar ut, med vrde och behag.
Dock har du lemnat bort af dess fortjenster flera,
Och dem jag nskar nu att kunna hr supplera.
Frst nmna d jag br dess silkesfina hr,
Jag har den knslan n, jag mins der som i gr,
D vid min sida hon lg som en silkesbna,
S trind och len och mjuk, m himlen henne lna,
Fr hvarje ljuf sekund, fr hvarje knslans tr,
Som hon kan locka fram, ehur den snart frgr.
Vl hyste hon ibland en strre mngd af gster,
Som, svarta till sin drgt, dock icke voro prester,
Det var dess enda fel -- hvar ddlig ger dem,
r ngon af oss fri, mig svaren, systrar, hvem?
Som sagt, -- dess enda fel, hon hyste dessa qvicka,
Som hoppa ltt i dans; som kittla och som sticka,
Men tckt hon log dert, hon kyste dem med grace
Och smlog d t mig; p lppen smg en frace,
Om hennes mma brst, om hennes mma hjerta,
Som ingen ddlig vill tillfoga ngon smrta.
Och nr dess ltta vn sprang i en luftig tour,
Melodiskt vid mitt brst hon sjng: "_Brulant d'amour_".
Men af min knslas hjd, at smrtans grymma plgor,
Jag svindlar, mttas af, i smnens vallmo vgor
Frsnkes nu min sjl, jag svimmar, ack jag dr,
Zemire, Zemire, mitt lif du allt! fr dig jag dr!

        (Dnar. Blir clairvoyante och talar.)

    Hvad ser jag -- himlen ppnas! -- (paus)
    Hvar r jag? -- Uti grafven! -- (paus)
    Hvad skdar jag, o! smrta.
    O! min Zemire det r!
    O! klappa mma hjerta
    Jag henne skdar der!
        (Med enthusiasm)
    Bland englar och andar
    I Abrahams skte
    Min lskling jag skdar
    O! kom till mitt mte,
    Din rst mig bebdar,
    Bland himmel
    Och hvimmel, -- -- --
    Bland englar, Serafim,
    Bland andar, Cherubim,
    Och luftens hela skara
    Att jag der snart fr vara!

[Lng paus. Hon kastar sig orolig fram och ter;
ger sorlande ljud och talar:]

    Men jag tror jag ter irrar,
    r det ej Zemire som stirrar,
    Der ibland en smutsig hop?
    r det ej en kllargrop?
    Kan vl Abraham sin boning
    Der nu ha, och utan skoning
    Fngsla dig Zemire, min vn?
    r det ej ert blndverk n?
    Nej Zemire, du mma, goda,
    Liknar mera nu en groda,
    Sluten i en kllarsval,
    n den fordna glada, yra,
    Som blott kyssar kunde styra,
    Vid din dans i vnners tal.
    Hafva n de onda makter,
    Uti bergets mrka schakter,
    Fngslat in din skna kropp?
    Skall du mma hr frkrossas,
    Fria anden ej frlossas
    Snart fr dina vnners hopp?
    Men du flktar sorgligt svansen,
    Ej du svnger bakfram dansen,
    Huru r det nu med dig?
    Mtte himlen det frlta,
    Men jag tror jag brjar grta!
    In i hjertat skr det mig!

        O ve! o ve! o ve!
        Der komma andar,
        Der komma spken,
        I lgor, i rken,
        Med horn och brnder,
        Med jern och tnger,
        De knipa och nypa,
        Och slita och rifva,
        Och rycka och knycka,
        Den arma Zemire,
        Den usla Zemire! -- --
        I onda andar,
        I leda andar,
        Finge jag i Er,
        Kommer Ni hit,
        gon och oron
        Skulle jag kl
        Af eder alla.
        Med muschlappar fula
        Skulle Ni f
        Skamflate vandra! -- -- --
        O ve! o ve! o ve!
        O! jmmer, O! jmmer!
        De togo Zemire
        Och stoppade henne
        Uti en sck!

[Hon fr starka convulsioner. Kroppen bjer sig i en bga, med hufvud
och ftter uppt frenade. Detta sker med den hastighet, att hon kastas
i denna stllning emot taket, och frhnget faller.]




Andra ppningen.


[Theatern frestller ruinerna af ett gammalt Gthiskt tempel. Under
detsamma ppnar sig ett stort mrkt hvalf upplyst af en enda lampa i
taket. Tunga dimmor svfva fver dunklet, som brytes af tta blixtar
ifrn djupet. Lngst i bakgrunden sitter, p en svart thron, en
hjeltestor, luftig varelse, genomskinlig, som ett tungt moln. Andar och
vsenden af alla slag och alla frger, sm, stora, en-, tv-, tre-, och
mngbenta, med ett och mnga hufvud, samt utan hufvud, svva hvisslande
omkring. En ande intrder, och br p en lng stng Zemire, som hnger
uppbunden vid bakftterna.]

_Anden_.

Hr r det olycksbarn, jag lnge efterspanat.
Till synder och till last har naturen danat.
Men dets blick r skarp, och skarpt dess hmdesvrd.
Nu frs hon till den ln, hon lnge varit vrd.

[Blixtar bryta ut frn alla sidor, med hftiga knallar. Den stora anden
p sin thron skakar ett gldande eldsvrd. Zemire sklfver i alla
lemmar, och sker ffngt att upplyfta sitt nedt hngande hufvud. Hon
qvinkar ynkeligen; den stora anden tecnar med eldsvrdet. Zemire
nedsttes p golfvet och lossas.]

_Zemire_ [I vnlig stllning, med den hviftande svansen frut, nalkas
smitande den stora anden, och uttalar med darrande, men lissmande
glffs:]

Ah! Monsieur diable, vous etes un grand Seigneur,
Vous etes un vaste genie, et le plus grand railleur.
Vous voulez mig un peu nu decontenensera,
Et dans une cour brillante min blygsamhet probera.
Je suis, je vous assure, une dame de qvalit,
Uppfostrad en bon ton, som Ni vl snart fr se.
J'ai honte de me tout seule, s ibland mnner finna,
Hvars les plus doux coups d'oeil, s krligt p mig brinna.
Le rouge upp min kind, r skymd af min cheveu,
Men blicka litet hit [lyfter p hren] vous le voyez un peu,
La peau douce comme soie, och foten ltt som vinden,
Jag dansar pas de deux, aussi charmante som hinden.

    [Dansar och gr sina vanliga bakvnda hopp.]

_Den store Anden_.

Du r en kta narr, uti din franska drgt,
Men sprket passar braf, man har ej kunnat vrkt
Ett lmpligare sprk t detta ludna slgte.
Men denna mma vn, som fordom dig uppvckte
Med kyssar, sockerbrd och grdda utan mtt,
Hon r nu mer ej hr, du fr en annan lott.
I andar, sen er tjenst! I lren henne ta
Som hundar i gemen, hvar dag I bren mta,
Hur mycket uti hull hon har forkofrar sig,
Och derom straxt rapport I noga gifven mig.
Fr frigt fvas hon att endast Franska sprka,
Hon fr ej Svenska mer uti sitt tal inbrka.
Dock stnde henne fritt, att sklla ssom frr,
Men Franska eller bjbb nu blott tilltas br.

_Zemire_.

Fr jag d sockerbrd, min mage att servera,
Ty grdda, confiture jag blott frmr goutera?

_En Ande_.

Hvad grdda, sockerbrd? Jo ngra torra lxor,
Och sura skorpor till, s matas alla hxor!

_Zemire_.

Vous etes un etourdi, Monsieur, vous etes nigaud,
Vous etes de conduite un impoli lourdaud!
Har man vl nnsin sett un gentilhomme traitera,
Une dame de nom, som Ni vill henne maltraitera?
A ma fois je suis une dame de qvalit,
Une nompareille! Mon Dieu! c'est une crudelit!
Frskaffa, mon ami, hit lcker confiture,
Jag lefver blott deraf, car telle est ma nature.

_Anden_.

Hr blir en annan dans, n sofva, lppja grdda,
Och p en snhvit arm sin aftonlger bdda!
Nu skall du lra f dig mores som en ann,
Spring nu allt hvad du vill, och hoppa hvad du kan.
Men lefva som sig br, det vill jag hr dig lra;
Du t din mstare snart nog skall gra ra.
Se hr har du ett ben, voulez vous?

_Zemire_.

                                    Monseigneur!
Vous me tuez, parbleu, vous me tuez de peur
Jag knner ddens kld deja ma vie angripa,
Jag hr la mort cruelle sin lia redan slipa.

_Anden_.

t eller stryk. Madame! Hur smakar det?

_Zemire_ [Tuggar och vrider kftarne i tusende bugter.]

                                        Mon Dieu?
Jag talar Svenska rent, blott jag ej ndgas d!

_Anden_.

Nej Franska blott, Madame! -- Ls efter denna lxa:
"Jag tillstr att jag r en kta pulverhxa".

_Zemire_.

Je tillstr que je suis exact une pulverhxa!

_Anden_.

"Jag lofvar -- -- -- -- --"

[Det hres ett buller utanfr; allt rkar i oordning. -- Den Store
Anden springer upp af sin thron, griper till sitt svrd och alla andar
flja honom. Man hr vapengny, skri och buller af de kmpande. Skriket
tilltager, flera andar lpa fram och ter. En af dem hnger Zemire
ssom frst p stngen, fr att bra bort henne. Nu instrta alla de
friga. Den store Anden gripes af en praktfullt kldd riddare, som
nedslr honom och stller sptsen af sitt svrd emot hans hjerta.]

_Riddaren_.

Je suis de l'origine un Chevalier de France,
Heros tout comme il faut de meurs et elegance.
Je sais att vous har hr une dame de qvalit,
Qvi vous, Barbare, traitez avec crudelit.
Men la galanterie, som de ma vie sacreras,
Kan ickc det fordra att damer maltraiteras.
Ditt lif r i mitt vld, je fais tour que je veux;
Jag svr par ma fois, jag svr, hr du, parbleu,
Att om du denna dame ej  l'instant frlossar,
Med spitsen af mitt svrd ditt hjerra jag frkrossar,
Mais ce ne suffit pas, j'exige de vous encore,
Puisque c'est mon office, frn den jag aldrig gr.
J'exige att ni galant t denna damen sknker
Den le plus grand bonheur p den hon alltid tnker,
Och ger t ses amies en liten souvenir,
Att de ej glmma bort sin mma vn Zemire,
Hon skall ej s tout seule nu hdan tervandra,
Mais avec compagnie! som ingen dock kan klandra;
Hon skall en ung Zemire t hvar sin vn snart ge,
Que faites vous, Monsieur? Det skall ndvndigt ske!

_Anden_.

Jag lfvar hvad ni vill.

_Riddaren_ [Med rlighet till Zemire].

Madame vous etes libre!
Et mon honneur etait i hvarje minsta fiber.

    [Andarne lsa Zemire. Riddaren trder fram med mycken
    artighet och kyssar henne med grace p foten.]

A votre service Madame on offert toute ma vie,
Cette est la juste loi de toute Chevalerie!
Mon bras et mon epe, sacres  l'innocence,
Decide le sort du monde par notre indulgence.
    [Till Anden]
Med prakt och all respekr, Ni henne terfr!
    [Till Zemire]
Ah! le plus doux moment est de ma vie cette heure?

[Han stiger fram med mycken sirlighet och kysser Zemire p foten. Denna
tcker honom munnen; han kysser, kastar sig p kn fr henne och kysser
ter hennes fot med yttersta hftighet. Derefter trycker han den med de
vldsammaste tbrder till sitt hjerta och frhnget faller.]




Tredje ppningen.


[Sorgkammaren. De srjande systrarne hafva ngot hmtat sig, och sitta
nu vid ett arbetsbord stldt nra likkistan. Morgonen ljusnar.
Vaxljusen ro slckta.]

Mad. _Pleureuse_ [Br om halsen en medaillon, hvarp bilden af Zemire
r mlad.]

    [Ett gnblicks tystnad. Arbete.]

Men fven smrtans sr kan tiden hela!
Hon lka kan ett brst der sorgen svider!
Med mnga olyckor mig det drabbat;
Jag saknar mor och far och slgt och vnner,
Dem alla ryckte dden frn mitt brst.
Jag dem har glmt, man glmmer dem ju ltt,
D vid en lsklings hjerta man sig trstar.
Och min Zemire, Du var min trst i nden.
    [Med en vldsam suck.]
Men fven dig har det frn mig ryckt!
Med ilsken afund sg det vred vr lycka,
Sg blomsterbandet som s nra knt
Mitt lif vid ditt! Och afund brstet svllde!
Nu ljunga hennes skor mor ditt lif,
Och evigt skiljas vi p denna jord.
    [Med hftighet]
Barbar! du har ej lskat, har ej saknat!
Du knner icke hjertats helga lngtan,
Du vet ej hur det fr en lskling brinner.

    [Faller p kn i yttersta raseri,
    strckande hnderna mot himlen.]

Barbar, barbar, barbar, frstr mitt mma hjerta
Gr slut upp mitt lif, och dda denna smrta!
Gif ter min Zemire, gif henne mig igen,
Mitt lif derfre tag, det offras fr min vn!
Gif blott etr gonblick att till mitt hjerta trycka
Att kyssa stoftet n; -- mig unna denna lycka!
Lt vid dess sida mig bli lagd i samma graf,
O! unna det barbar! tag sedan hvad du gaf!

    [Kysser med hftighet medaillon.]

Mad. _Cheri-babiche_ [Sker att uppresa henne].

O! trsta dig du arma, qvalda hjerta,
Vi dela ju din sorg och dina plgor!
Kanske en hgre makt ger henne ter,
Man hoppas allt, och tiden lindrar smrtan.
Du talte derom nyss, har du der glmt.

Mad. _Pleureuse_.

Jag knner detta vl, och erfor genast
Att en frndring med mig redan timat,
Jag knde ren en hvila i mitt hjerta,
Ovntadt lugn vid tanken p Zemire,
Men ocks derfr blygdes jag, I Systrar,
Ty fyratjugu timmar blott frflto
Sen hon, den mma, rycktes ur min famn.
Jag trodde mig nnu dess minne skyldig,
En afskedstr, ett utbrott af min smrta,
Ty snart kanske den hel och hllen kalnar.
Det r nrvaron som skall knslan lifva.
Frunderligt gr det dock till i verlden,
Att glmma fader, moder, lskare,
Det gr nu ltt, det har jag ofta funnit,
Men att Zemire, den mma, ljufva slita
Utur sitt hjertfl, detta trodde jag
Ej kunna ske p Sekler; snart det hnder.
Men ack, I Systrar, nu frstr jag saken,
Jag har ej henne glmt, jag henne har
Hos mig, och derfr svallar icke hjertat,
Det njuter lugnt nrvarons gonblick.

    [Kyssar medaillonen med hftighet.]

Mad. _Caresseuse_.

Men ltom oss, att lindra vra hjertan,
Omtala hennes undransvrda dygder,
Ty en Zemire ej fdes alla dar.
Hon sof s ofta vid mitt varma hjerta,
Och andades s stilla p min arm.

Mad. _Chat-amie_.

Hur ntt smg hon sig ej uti mitt skte,
Och om hon srundom fick orena ftter,
Hon alltid med decence dem tvttade
I tvl och vatten, innan hon sig skte
En platts uti min famn. -- O? Ack, Zemire!

Mad. _Pleureuse_.

Och med Pomada, med Eau de Cologne
Hon alla dagar hyggade sig sjelf,
Och en odeur, som frn den finsta Frken,
Kring henne spred en himla atmosfer.
n natten, nattens -- O! de ljufva ntter!
Dem saknar jag dock alltid! Ho dem glmmer?
Och hvad naturen ej tilldelat mig,
Det gafs t henne uti strre mtt,
En inre vrma, skyddad af den fina,
Den silkesfina drgten. Ljufva drmmar,
Som blomsterenglar och Serafer flgo,
I bla mantlar, kring vrt ljufva lger.

[Det hres en hastig skknall. Systrarne springa frskrckta upp. Man
hr en stormande och glad musik, med pukor och trumpeter. P en gyllene
thron, prydd med flaggor och vimplar, buren af svfvande andar, sitter
Zemire, med en blomsterkrans om hufvudet. Hennes utseende har blifvit
ngot frndradt, hon ser fetare ut. Under full musik nedsnkes
thronen, infres i rummet, Zemire nedstiger och andarne frsvinna. Alla
Systrarne falla p kn af stum frtjusning.]

_Zemire_.

Bonjour, comment vous va? Jag varit litet borta.
Har ni hr sockerbrd och grdda, eller torta?

Mad. _Pleureuse_ [Springer upp, slr sig fr brstet af gldje, faller
nyo p kn fr Zemire, kysser dess ftter, grter, och hfva sig].

Kom himlar, kom verldar, kom strten er ner!
Hr har jag Zemire, hvad nskas nu mer!
    [Afbrytes af gldjetrar och snyftande.]
O! de, O! Gudar, hvad sknkten I mig!
De ndige Herrar frbarmade sig!
O! de, du r dock det bsta p jorden,
Den bsta Herre vi hafva i Norden.
Zemire, Zemire -- -- --

    [Hon dnar. De andra mrka ej det. Alla ro sysselsatta
    med Zemire, och frambra en hvar ngon slags fda.]

Mad. _Cheri-babiche_.

Se hr har du socker!

Mad. _Chat-amie_.

Hr grdda, du mma!

Mad. _Caresseuse_.

Hr fikon! O kan du din olycka glmma?

Mad. _Cheri-babiche_.

t Socker!

Mad. _Chat-amie_.

t grdda!

Mad. _Caresseuse_.

t fikon, min vn!

_Zemire_ [Snusar p allt, utan alt ta.]

Frtrollningen tror jag r qvar i mig n.
Comment? Jag kan ej mer p sockerbrd goutera!
Helas! Jag kan ej mer af bakelser jouera.

Mad. _Pleureuse_ [Vaknar, missnjd och ledsen.]

Ej ser man akt p mig, blott fr den der Zemire;
Hr dnar jag, och ej man detta varse blir.
N, n Zemire r ny! Vlkommen till mitt hjerta,
Att lindra mina qval, att lindra all min smrta!
Du har ej illa mtt, du ser helt frodig ut.

_Zemire_.

Du fr vl snart nog se, hvad deraf blir till slut,
Parbleu! det gr ej ann, att ej t verlden sknka
Une belle posterit, hvad man derom m tnka.
Honni oui mal y pense, det dock mitt valsprk blir,
Jag handlar ssom fri, sjelfstndig r Zemire.

[Systrarne klappa hnderna och hoppa jublande kring golfvet. Nu
intrder _Eko_, tfljd af _Grolla, Jeppe, Broka, Fix och Jussa_. De
gra en djup reverentz fr Zemire. Derefter stller sig _Eko_ midt p
golfvet, och dess sllskap rangerar sig omkring honom. En af systrarne
stter sig vid klaveret. En annan griper till en Cittra, de tv andra
till Tambour de Basque och Triangel. Man spelar en allette; _Eko_ och
dess suite dansa med mycken konst och grace. Efter dansen skalla fver
allt: Bravo, Bravo och _Lefve Zemire, Lefve Zemire!_ Hela sllskapets
handklappingar ro alldeles ursinniga, och fortfara fven sedan rideaun
fallit].



