'Om medeltidens skdespel' av Gustav Edvard Ingelius r Projekt Lnnrots
utgivelse nr 1321. E-boken r public domain svl inom EU som i vriga
vrlden, varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn
till e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




OM MEDELTIDENS SKDESPEL

och deras fortgng till sednare tider,
med srskildt fstadt afseende vid
Finlands ldste dramatiske frfattare
_Jakob Pehrsson Chronander_.


Akademisk afhandling
      hvilken,
med den vidtbermda Historisk-Filologiska Fakultetens
vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland tillstnd,
till offentlig granskning framstlles

        af

D:r Gustaf Edvard Ingelius,
Vice Bibliothekarie,
uti historisk-filologiska lrosalen
den 25 September 1861
p.v.t.f.m.






Kristendomen r lifsgrunden fr menniskoslgtets hgsta andeliga
utveckling. P en tid d ett allmnt sedligt frfall hade genomtrngt
det verldsbeherrskande romerska riket, d den menskliga anden,
omtcknad af mrker, frgfves skte en lsning af lifvets djupaste
frgor, kom "i tidens fullbordan" "ett ljus till hedningarnas
omvndelse", "vgen, sanningen och lifvet."

Ur denna lifgifvande klla begynte den moderna vetenskapen och konsten
att framvlla. Men detta skedde frst smningom under seklers tysta
arbete. Allt vetande har sin historiska kontinuitet. Derfre fortlefde
ock, efter kristendomens upptrdande i verlden, den hedniska litterra
kulturen nnu lnge, ehuru alltmer vissnande och vanstlld. Slutligen
funno antikens engng s herrliga litterra alster sin graf under den
nedstrtande romerska verldskolossens ruiner. Blott ngra fragmenter af
vetandets skatter rddades frn gruset af den allmnna frstrelsen.

Romarene knde sig aldrig rtt hemmastadde i konstens ideala verld.
Sknhetsbegreppet uppndde hos dem aldrig ngon hgre sjelfstndig
utveckling, jemfrlig med den hos Grekerne, snggudinnornas och
gracernas frklarade gunstlingar. Men behofvet af litteraturens och
konstens lifvet frdlande njutningar blef dock p lngden oafvisligt.
Och Romarene voro lycklige nog att i sdana saker, dem de sjelfve icke
frmdde frambringa, finna de vrdigaste freml att efterlikna i
Hellas' ovanskliga snillefoster. Dramatiken, som klarare n ngot annat
afspeglar det nationela medvetandet hos folken, kan fven derfre sgas
vara den hgsta konstarten, om den ock icke alltid utvecklar sin
blomkrona sknast och herrligast d folkanden i politiskt och socialt
afseende uppntt sin hjdpunkt, utan stundom frr, stundom sednare.
Emellertid sammanfll i Grekland, den antika konstens mnsterland,
dramatikens kulmination med det politiska lifvets hgsta utveckling.
Med den politiska frihetens och den sedliga kraftens frfall aftynade
det grekiska dramat. Rom rfde det besegrade folkets kultur, men den
grekiska inspirationens skaparekraft i diktens underverld kunde hon ej
rfva. Derfre blef fven Roms dramatiska poesi i allmnhet
osjelfstndig.

Medeltidens skdespel kunna icke rtt uppfattas utan
knnedom om och sammanhang med den hedniska theatern, sdan den
fretedde sig under de frsta kristna seklerna, d polytheismen var
herrskande, samt nnu en lngre tid derefter. Derfre torde ock en kort
framstllning af denna theaters tillstnd, s vidt detta blir mjligt
ur de torftiga underrttelser, man hrom ger i behll, hr frsvara
sitt rum.

Efter den romerska republikens undergng, och sedan
riket erhllit ett monarkiskt statsskick, undantrngdes den
efter grekiskt mnster bildade tragedin och komedin nstan
helt och hllet af _pantomimen_. En fvergng till dessa
dramatiska frestllningar utgjorde _mimerna_, ursprungligen
tbrdsspel med dans, hvartill lngre fram fogades monolog eller
dialog. De voro ett slags till en del skrifna, till en del
improviserade farcer, frestllande scener ur det romerska folklifvet,
med nog grofkornigt skmt, grnsande till det obscena. Dessa sm dramer
uppfrdes af skdespelare utan masker. Qvinnorolerna spelades nstan
alltid af qvinnor. P Caesars tid synas mimerna erhllit en strre
regelbundenhet samt ett mera bildadt sprk n tillfrene. De frekomma
nnu i det fjerde seklet.[1]

Pantomimen, hvilken sedan kejsaretiden sges blifvit infrd, var
vsendtligen tbrdsspel. Med frtjusning sgos pantomimerna, dessa
lefvande statyer, hvilka med talande mimik konstnrligt kunde uttrycka
de finaste nyanser af de lidelser som upprra ett menskligt hjerta,
samt utfra en dramatisk handling med en sanning, som gjorde det talade
ordet umbrligt. Ocks slsa flere frfattare de mest fverdrifna
loford p pantomim-skdespelarenas talang. S sger t.ex. Cassiodorus:
"His sunt additae orchestarum loquacissimae manus, linguosi
digiti, silentium clamosum, expositio tacita", samt "Quibusdam
gesticulationibus facit intelligi quod vix narrante lingua aut
scripturae textu possit agnosci." Och Cyprianus uttrycker sig angende
samma sak: "Cui ars sit _verba_ manibus expedire".[2] Men ehuru
pantomimen frnmligast genom sitt tbrdsspel i frening med dans vann
sin stora ryktbarhet, ingick, ssom bestndsdel i skdespelet, fven en
text benmnd _canticum_, som afsjngs med musikaliskt accompagnement,
hvadan uttrycket: _agere, saltare canticum_ begagnades i betydelsen af
uppfra en pantomim. Stundom, ehuru mycket sllan, utfrdes
representationen utan musik och _canticum_, hvilken sistnmnda vanligen
lnades ur tragiska och episka poeter samt fven annorstdes ifrn.[3]

Uti pantomim-balletten, som uppndde den hgsta elegans och
fullkomlighet i sitt slag, upptrdde i sednare tider fven aktriser,
med de mest obesljade behag. Sdana representationer frekommo fven i
enskilda hus vid festmltider. Danserskor frn Grekland, Syrien,
Spanien och andra lnder infunno sig p sdana banketter. nnu i fjerde
och tillochmed femte seklet synas pantomimerna, hvilka funnos till ett
otroligt stort antal, hafva tnjutit publikens ofrminskade ynnest.[4]
Men denna smak var i sedligt afseende ytterst frderflig bde fr Rom
och provinserna, ty fverallt hade den passionerade frkrleken fr
pantomimen intrngt. Ocks ska mnga frfattare i pantomim-spelen en
af de vsendtligaste orsakerna till det stora rikets grnslsa
sedefrderf.[5]

Men ehuru nu pantomimerna, hvilka genom sitt talande tbrdssprk
lyckades gra sig begripliga fr alla de talrika massor af menniskor
af olika nationalitet som strmmade till Rom, fretrdesvis omhuldades,
och hrjemte smaken fr gladiators- och djurstrider samt kapprnningar
var allmn och liflig, fortfor dock fven komedin oafbrutet under de
tre frsta kristna seklerna samt frekommer nnu i det fjerde.
Tillochmed den antika fvensom den derefter bildade tragedin, ehuru
berfvad den fordna choren, hade under nmnda tid nnn icke utdtt
Frst efter frra hlften af det femte seklet synes hon sprlst
frsvinna. Till bevis fr dessa sceniska frestllningars tillvaro kan
anfras, att Lactantius upphfver sig emot sin tids komedi och tragedi
fr deras osedliga innehll, att Claudianus omnmner tragedin och
komedin, samt att Chrysostomus omtalar srskilda roler som aktrerna
spelade. Men dessutom finnas i behll tv komedier frn det fjerde
seklet: _Ludus septem sapientium_ och _Querolus_. Den frra, frfattad
af Ausonius, r en liten pjes, bestende blott af p hvarandra fljande
monologer, utan handling och upplsning.[6] Den sednare, Querolus, "det
sista stora monumentet af den antika komedin",[7] ssom Magnin sger,
enligt styckets prolog en imitation af Plauti _Aulularia_, innehller
mnga kristna tankar samt afspeglar det fjerde seklets seder lifligare
n ngot annat arbete. "Cet ouvrage", ssom han vidare yttrar sig "est
 la fois une comdie de caractre, de moeurs et d'intrigue,
tincelante d'esprit, de verve et de posie".[8] Dessutom terst
fragmenter af nnu ngra andra skdespel.[9]

Slunda fortforo s vl _ludi circenses_ som _ludi scenici_ nnu under
loppet af det fjerde seklet. Polytheismen var fr djupt inrotad i
tnkestt och seder fr att de gamla skdespelen, fr hvilka den stora
massan vurmade, skulle kunnat utan den strsta svrighet utplnas.
Dualismen mellan den nya verldsomskapande kristendomen och den gamla
hedniska traditionen upphrde blott lngsamt med den sednares
utrotande. Detta lg i sakens natur. Ocks frestafvade de frste
kristne kejsarnes politik skonandet af hedniska seder och bruk s vidt
mjligt var. fven theatern tolererades, ehuru man ej hrvid frfor
konseqvent. Frst under Gratianus och Valentinianus begynte ett mera
systematiskt anfall emot den hedniska theatern. Den frra frbjd alla
spektakel p de stora kyrkohgtiderna samt sndagarna. Ett dylikt
frbud finnes utfrdadt fven af Theodosius. Men folkets passion fr
dessa njen ville icke vika. Derfre finner man ock att nnu Honorius
auktoriserade de gamla skdespelen, likvl med frbud emot offer och
hednisk vidskepelse. Under honom blefvo dock gladiatorstriderna, hvilka
redan Constantinus, ehuru utan verkan, hade frbjudit, nstan utrotade.
Endast ngra spr hraf frefinnas nnu sednare.[10]

Att den frderfvade hedniska theatern skulle frn kristligt-moralisk
synpunkt blifva ett freml fr det hgsta ogillande, r sjelfklart.
Ocks underlto icke kyrkofderna att med vrma och kraft upptrda emot
alla arter af de antika skdespelen. Tertullianus anfr i sin skrift
"de spectaculis" bland annat, att, ehuru han medger det den heliga
skrift p intet stlle uttryckligen frbjuder skdespel, den kristne
genom dopet afsvurit sig djefvulen och allt hans vsende samt derfre
borde afhlla sig frn frlustelser, uti hvilka hedniskt afguderi s
vsendtligen ingick. Den kristnes hjerta borde vara den heliga andes
fridlysta tempel, aflgsnadt frn lidelsernas strider. Man skulle
derfre afhlla sig frn den farliga scenen, der syndiga tankar och
handlingar drefvo sitt demoniska spel. Och fven i konstnrligt
afseende borde man ringakta representationer, hvilkas idkare voro
belagda med allmn infami.[11] Clemens Alexandrinus finner likas i
lidelsernas vckande samt srskildt i komediernas och pantomimernas
upprrande obsceniteter ett kraftigt skl att frklara sig
emot theatern. Cyprianus sger, att mimerna helt ofrtckt
lra ktenskapsbrott och otukt. Med kraft ifrar Lactantius
emot de sedefrderfvande skdespelen; emot komedin med dess
fretrdesvis erotiska motiver, ett gift s mycket farligare, som
sprkets och formens behag kastade en frfrisk slja fver
sinligheten; emot tragedin, som beflckades af mord, blodskam och andra
grsligheter; samt emot histrionernas och mimernas all sedlighetsknsla
p det grfsta hnande framstllningar. Derfre och emedan de gamla
skdespelen stodo i den innersta frening med den hedniskt-religisa
kulten, borde de undflys, ssom afledande sinnet frn den ende, sanne
Gudens dyrkan. Hufvudsakligen samma skl anfr Chrysostomus emot
theatern. Kristendomen hade d redan ngon tid varit statsreligion, men
passionen fr skdespel derigenom ingalunda aftagit. Tvertom upptrdde
kristne sjelfve ssom skdespelare. fven Augustinus hnrycktes i sin
ungdom af den herrskande theaterlusten, ssom orden: _rapiebant me
spectacula theatrica_ uti hans _Confessiones_ utvisa. Men sednare
ogillade han hgeligen dessa njen ssom nrande hedendomen i
menniskans hjerta. -- Dylika bevekelsegrunder som kyrkofderne anfrt
emot den antika theatern, hafva fven andra andeliga uttalat.[12]

fverhufvud befinnes den gamla kristna kyrkan hafva frdmt theatern
ssom hednisk och frderfvad.[13] Tillochmed tskilliga kyrkomten
fattade strnga beslut emot densamma. Skdespelare fingo icke blifva
kristne frrn de hade fvergifvit sitt yrke, och blefvo uteslutna ur
den kristna kyrkans gemenskap om de tergingo till scenen. Efter
allvarlig bot och nger kunde de dock blifva befriade frn en sdan
exkommunikation, mot vilkor att icke mer tervnda till denna djupt
fraktade samhllsklass, hvars medlemmar icke blott af allmnna
opinionen utan fven genom af hgsta makten utfrdade edikter
stmplades ssom _inhonestae personae_, och ansgos ssom utan
rddning frlorade varelser.[14]

Undergrfna, ssom vi hafva sett, af staten och kyrkan, synas efterhand
mest alla skdespel upphrt i det vestra romerska rikets provinser,
under loppet af det femte seklet. De med allt skl frdmda demoniska
lustbarheterna funno icke mer ngon tillflyktsort. fverallt ramlade
theatrarna, och tidens armod mgtade ej ur gruset teruppresa dessa
kolossala konst-monumenter, hvilka blifvit oskrade af en helgernande
oren ande.[15] Blott i Rom och Ravenna qvarstodo theatrarna ngot
lngre,[16] utan att den antika konstens bttre ande, som hade vikit
samtidigt med frsvinnandet af Roms sedliga kraft, ngonsin mer kunde
frammanas.

Det var de stora folkvandringarna som fullndade den hedniska theaterns
ruin. De vilde krigarena rckte en hjelpsam hand att utfra det
katholska presterskapets straffdomar emot densamma, helst frstrandet
af dessa hedendomens stamhll frklarades fr en Gudi behaglig gerning.
Intrdande uti en helt ny krets af ider, uti en verld, fr
hvars kultur de utan traditionens upplysande fackla voro alldeles
fremmande, fverlemnade sig de barbariska horderna t en blind
frstringsdrift. Ocks lyckades det frtrffligt att tillintetgra
konstskapelser som nnmera saknade all lifgifvande princip. Och den
antika theaterns de att upphra ssom konstanstalt var hrigenom
afgjordt, helst dess frstrare saknade allt begrepp om densamma ssom
sdan, och dessutom voro nstan fullkomligt obekanta med
dess prestationer. Med rtta uttrycker sig derfre Magnin:
"Le moyen ge n'a pas connu le grand thtre antique:  peine les
barbares ont-ils entrevu la dernire ombre de ces admirables
solennits, et entendu le dernier cho de la dernire comdie grecque
ou latine".[17] Dock alldeles sprlst frsvunno likvl icke alla den
antika dramatikens elementer. Men hrom lnge fram.

Med medeltiden intrdde ett nytt, vigtigt tidskifte i den
menskliga andens utvecklings-process. Ssom sjelfva namnet
utmrker, var det medeltidens mission att frmedla den antika
bildningen med den moderna. Vl har detta pstende skenet emot sig. Ty
den vandalism, med hvilken man fverhufvud frfor emot antikens
litteratur- och konstalster, synes hellre vittna om en frdelsens
styggelse n om en traditionel anknytning vid en fregende
kultur. Men den nnu i sina ruiner vrdnadsbjudande grekiskt-romerska
civilisationen, frdlad och helgad genom kristendomens
verldsombildande makt, inympades icke dessmindre tyst och omedvetet hos
de talrika nya folk som nu upptrdde p den europeiska verldstheatern,
fr att i brokig, ofta fantastisk, frgskiftning afspegla de gryende
nationaliteterna. Den allmnna menskliga bildningen, d hgst
representerad af den antika, utvecklades slunda p nationel grund och
botten. Vl r det uti det halfdunkel som hljer medeltidens hela
bildningsprocess mycket svrt att upptcka alla de kllsprng, ur
hvilka den antika knlturen instrmmat i det moderna medvetandet. Men
derfre r man icke berttigad att frneka den traditionela bildningens
allmnna lag. Och skulle icke kulturen s hafva fortgtt, vore fven
den skallade "renaissancens" tidehvarf ofrklarligt.

Men huru r det med denna bildningens historiska kontinuitet i
dramatiskt hnseende sedan den antika theatern, ssom hr ofvan
nmndes, hade frsvunnit? Besvarandet af denna frga inleder oss i
utredningen af dramats ursprung.

Den mimiska instinkten r dramats klla. En sdan imitations-drift
frefinnes i alla tider och hos alla folkslag, fven dem som st p den
lgsta grad af bildning. Upplyste resande intyga, att de tillochmed hos
vildarne i det inre Afrika och p sderhafvets ar samt annorstdes
sett sm dramer uppfras, stundom beledsagade af sng och dans samt
pantomim-spel. Det dramatiska sinnet synes derfre vara menniskonaturen
medfdt. Det r en plastisk drift som rjes fven hos barn, hvilka
gerna i sina lekar efterhrma fullvxta personer eller ock tergifva
scener ur sin egen lilla verld.[18]

Men emedan all skn konst ursprungligen utgr ur religis grund, bra
fven de ldsta dramatiska frestllningarna prgeln af detta ursprung.
Och det r presterskapet som i samhllenas frsta tider, icke blott hos
antikens kulturfolk, utan fverallt, ssom innehafvare af all
intelligens och gudomens tolkar, haft det strsta inflytande fven p
dramats utbildning.[19] Hvarje folk har sledes halt sitt sacerdotala
drama. Och ju innerligare presterskapet beherrskat folkets tnkestt
och inbillningskraft, desto mer uteslutande har ock dramat varit bundet
vid den religisa kulten. Derfre synes ock Judarnes dramatik hafva
inskrnkt sig till dramatiska elementer i deras gudstjenst: en
praktfull tempel- och offertjenst, tempelmusik, offerdanser och
dramatisk vexelsng. Fr frigt hafva Judarna, hvilka liksom
Muhammedanerna afsky bilderdyrkan och anse hvarje afbildning af Gud
och af menniskogestalten, emedan denna r skapad efter Guds belte,
fr syndig och hednisk, i likhet med de sednare motvilja fr den
imiterande dramatiska konsten.[20] Med frbigende af andra folkslag,
i hvilkas religisa kult man upptckt dramatiska elementer, br hr
omnmnas, att fven hos Grekerna, den antika bildningens hgsta
representanter, dramat utgtt ur samma klla. I den lyriska chorsngen
i frening med dans, ur hvilken detsamma ursprungligen hrflutit,
rjer sig en religis betydelse. Denna sng var en vexelsng emellan
chorfraren och hans fljeslagare, uti hvilken den frre reciterade
Dionysos' den och choren uttryckte i dithyramber de knslor af sorg
och gldje, som hrunder framkallades. Och emedan Dionysos benmnes
"befriaren" frn jordlifvets tvng och vedermdor, kan man icke undg
att i denna myth finna "det personifierade uttrycket af en hedendomens
dunkla lngtan efter den som komma skulle", ehuru icke i kristendomens
rent andliga mening.[21]

I grund af detta dramats allmnna religisa ursprung, br det icke
frvna att fven en kristlig dramatik skulle uppst. I sjelfva verket
finner man spr hraf i litterra produktioner redan frn det andra
kristna seklet. Och frn det fjerde rhundradet ger man en tragedi,
Khristos paskon, tillskrifven Gregorius Nazianzenus. Detta dramatiska
alster, hvilket till en betydlig del r lnadt frn tskilliga af
Euripides' tragedier, sker att i klassisk form ingjuta ett kristligt
innehll, ehuru detta tillflje af nmnda ln mste blifva nog
grumladt. Ocks frtljes sjelfva handlingen blott genom budbrare.
Chorens id r den antika. Marias klagan fver Frlsarens lidande, som
framstr ssom styckets egentliga medelpunkt, r icke utan drag af hg
pathos. Denna tragedi, som icke var bestmd fr scenen, innehller
embryoniskt det mne som framdeles utgjorde krnan af det kristna
dramat.[22]

Det r i den fornkristna _gudstjensten_, med dess terlsningsverket
betecknande symboler, man br ska ursprunget till ett kristligt drama.
Fr att fsta ett vid hedendomens sinliga skdningsstt traditionelt
bundet folk vid den nya lran, var det ndvndigt att gifva den kristna
kulten en s vidt mjligt var till gat och fantasin talande gestalt.
En sdan framstllde ock den kristna urliturgin, efter hvilken alla
fljande liturgier, ehuru i frkortad form, ro bildade. Fremlet fr
detta storartade symboliska drama var, ssom antyddes, en sinnebildlig
framstllning af Kristi hela terlsningsverk. Derfre ingingo
hri, ssom momenter, redan skapelsen och syndafallet. Lngtan efter
frlossning, profetiorna om densamma, samt deras fullbordan genom
Kristi fdelse ro lifligt betecknade. Likas Frlsarens lroembete
samt hans dd ssom ett frsoningsoffer fr mensklighetens synder.[23]
Vl r det sannt, att dessa symboler nnu icke utgra drama, i ordets
egentliga betydelse. Men _vexelsngerna_ emellan presterskapet, cboren
och frsamlingen -- de s kallade antiphonierna och responsorierna --
samt _vexeltalen_ emellan biskopen, presbytererne och diakonerne,
innehlla redan, jemte frenmnda symboler, dramatiska elementer,[24]
som erhllo en hgre utbildning i sednare hlften af sjette seklet,
genom Gregorius den Store, uti nattvardsmessan.[25]

Ur dessa elementer p kristligt-religis grund och botten uppstod
medeltidens drama under sjelfva tempelhvalfvet.[26] Man tnjde sig
icke p lngden med en blott symbolisk liturgi, s imponerande den n
var. Icke heller var det tillrckligt att man i religionens tjenst
dessutom hade infrlifvat poesin, musiken, mlarekonsten och
skulpturen, fr att gifva ett rikare, mngsidigare uttryck t de
kristna iderna. Den lifliga och naturfriska fantasin fordrade en nnu
strre skdlighet. Och detta franledde formliga dramatiska
framstllningar, frnmligast af Kristi lefverneshistoria,
franstaltade af presterskapet, sedan det icke mer kunde stfja
massornas oemotstndliga skdelystnad. Det var sjelffallet att sdana
skdespel, som utgingo ur kyrkans eget skte, fven skulle stllas
under dess presters omedelbara tillsyn och ledning. Dramats heliga
freml hade i annat fall s ltt kunnat oskras. Ocks upptrdde, s
vidt kndt r, endast personer tillhrande det andliga stndet lnge
uteslutande p den nya scenen. Men var ens sdane skdespelares
upptrdande berttigadt? kunde man hrvid frga. Hvarfre icke?
Kristendomen innehller intet emot skn konst fiendtligt. Hon qvfver
och ddar icke det sinliga, utan genomtrnger detsamma renande,
helgande, frklarande. Hon r en frmedling af det sinligt skna och
det andligt sanna. Och detta begrepp r verkliggjordt ssom ideal i
Guds menniskovordne son, hos hvilken "gudomens fullhet bodde
lekamligen." Ur denna sublima dogm har, liksom hela den moderna skna
konsten, fven den moderna theatern hrflutit och har i densamma sitt
berttigande.[27]

Tiden, nr de frsta skdespelen uppfrdes i kyrkorna, kan vl aldrig,
i anseende till det ogenomtrngliga dunkel, uti hvilket den ldre
medeltiden r insvept, noga utredas. Ocks r det omjligt att till
punkt och pricka utpeka p verldsuret den stund d en bildningsart,
vare sig hvilken som helst, frst upptrder. Vetenskapen, konsten,
samhllsinstitutionerna, -- ro alla i detta hnseende oupplsliga
gtor.

Vi hafva i det fregende antydt, att hvarje folk haft
sin hierarkiska period, d presterskapet i religionens namn
beherrskade all intelligens. S hafva fven de kristna folken haft sin
hierarki, och denna ganska lngvarig. nda frn den tid d kristendomen
upphjdes till statsreligion, samt isynnerhet efter det de germaniska
folkslagen hade bildat stater p det vest-romerska rikets ruiner,
fortfor denna hierarki, visserligen stundom tillochmed hftigt
bestridd, men aldrig besegrad, att ga bestnd till utgngen af det
trettonde seklet, samt att fven derefter, ehuru till sitt innersta
undergrfd, vara den makt som gaf grundtonen t medeltidens ider nda
till dess reformationen ohjelpligen brt den katholska enheten och
inledde den menskliga anden uti en vsendtligen modifierad
begreppssfer. Dessa allmnna konturer ro hr uppdragna, fr att inom
denna ram kunna gifva en teckning af medeltidens theater.

Medeltidens andliga skdespel, utgngna, ssom vi hafva sett, ur
liturgin, hade, liksom den sistnmnda, ursprungligen till freml en
framstllning af Kristi terlsningsverk. Men emedan dramat icke kunde,
ssom den blott symboliskt betecknande liturgin, p engng tergifva
alla facerna i detsamma, inskrnkte man sig till att p de
hgtidsdagar, d srskilda momenter ur Frlsarens lif och
verksamhet utgjorde gudstjenstens freml, liksom i skilda
akter, en fr hvarje helgedag, dramatisera den motsvarande
bibeltexten. Derfre terfinnas ock i dessa skdespel hgtidsdagarnas
kyrkotext antingen helt och hllet eller till en del. Och fr alla de
kyrkofester som srskildt behandla Jesu lefverne, nda frn julen till
Kristi himmelsfrd, ger man i behll religisa skdespel, hvilka
utgra medeltids-dramats hufvudcykel.[28]

mnet var det sublimaste, man kunnat vlja fr dramatisk behandling.
Hrom yttrar sig en frfattare: "Zuerst im Advent die Vorbereitung,
gleichsam der Prolog zu dem ergreifenden Schauspiel, dann im
Weihnachtsfest die Geburt des gttlichen Helden; in dem der
unschuldigen Kinder und der Epiphanien die bedeutsamsten Momente,
welche seine Wiege umgeben und sein Jugendleben erfllen; hierauf in
jedem der einzelnen Festtage, welche den Ostercyklus bilden, die
Gedchtnissfeier der Passion und Auferstehung in ihren wichtigsten
Umstnden; im Himmelfabrtsfeste zuletzt der Schlussact des gttlichen
Lebens: hier haben wir ein Ganzes von hchst dramatischer Gestalt, und
das geistliche Schauspiel musste durch Anschliessen an diesen Typus von
selbst zu weiterer Ausbildung gelangen".[29] Men detta skdespel,
sdant det uppfrdes, freter en vsendtligen episk karakter, i det
detsamma, fullkomligt obekymradt om de s kallade dramatiska enheterna,
i antik och modern mening, framstller en cykel af handlingar ssom ett
helt, och hvarje srskild handling, frn brjan till slut omstndligt
utfrd, ssom en del af det hela. Uti en sdan handlingarnas
gruppering, s vidt mjligt var, i organiskt sammanhang i
fverensstmmelse med bibelordet, hvilken mste betraktas ssom den
enda mjliga enheten i medeltidens andeliga drama, fverensstmmer
detta med tidehvarfvets skulptur och mleri, som fven lskar att i
grupper framstlla hela den heliga historien.[30] En sdan p episoder
rik mngfald r vl, fven i dramatiskt hnseende, icke fremmande fr
den romantiska poesin fverbufvud, men dennas sjelfstndighet, att i
sig upptaga samt med fantasins rtt och frihet gestalta och utbilda
verklighetens stoff, hvaraf hon eljest r bunden,[31] saknade det
religisa medeltidsdramat, s lnge det strngt hll sig till
bibelordet. Derfre kunna icke heller de esthetiska konsttheorierna
tillmpas upp detsamma.

De bibliska skdespelen, hvilka ursprungligen fverallt i de katholska
lnderna voro affattade p det latinska kyrkosprket och utgjorde en
del af sjelfva kulten, fortforo, till en del nnu i det trettonde
seklet, att p nmnda sprk uppfras af personer tillhrande det
andeliga stndet. Det latinska andeliga dramat uppndde tillika med
hierarkin under loppet af det elfte, tolfte och brjan af det
trettonde rhundradet sin hjdpunkt. Det var fven d mleriet,
skulpturen och musiken, i kyrkans tjenst, i de vrdnadsbjudande
gthiska domerna -- dessa medeltidens msterverk -- lifiigast uttryckte
den kyrkligt-hierarkiska idkretsen.[32] Men ngon hgre utbildning
kunde, af skl som redan blifvit antydda, sdana skdespel likvl icke
uppn. Det latinska sprket, som var okndt af den stora mngden, var
hrtill fven en vsendtlig orsak, ibland annat derfre, att den
ndvndiga vexelverkan emellan scenen och publiken hrigenom strdes.
Dessutom gjorde de spelandes ringa antal, att ingen mera komplicerad
dramatisk handling kunde utfras.

Ocks innehllo oftanmnda skdespel i brjan ganska ringa af det man
kunde benmna dramatiskt. De voro d kanske endast mimiska
framstllningar af ritual-bckernas texter, hvarmed stundom frenades
profeterande scener ur gamla testamentet samt visioner ur Johannis
uppenbarelsebok, utfrda af de spelande ssom tableaux vivants.
De liturgiska vexelsngerna, antiphonierna och responsorierna, gfvo
hrtill en slags musikalisk-dramatisk dialog, hvilken frst sednare
erhll en strre utstrckning, sedan ritualtexterna, frbundna med
bibelstllen, utbildats till mera sammanhngande episkt-dramatiska
berttelser uti recitativet (_cantitatio_) och den egentliga
kyrkosngen (_cantus_). Genom de fredragandes gende fram och tillbaka
erhll taflan mera lif och rrelse, hvarigenom en dramatiskt framstlld
handling upprann.[33] Ur denna musikalisk-lithurgiska grund utvecklades
smningom det andeliga skdespelet.

Ssom frut blifvit nmndt, utgjorde de srskilda kyrkofesterna till
minnelse af Frlsarens lefverneshistoria det frsta och frnmsta
mnet fr den kristna dramatiken. Redan i slutet af det fjerde
rhundradet skall en hymn, uppstmd af presten i englarnes samt
besvarad af folket i herdarnes namn, varit nstan allmnt infrd i
kyrkorna.[34] Och sedan ett halfbarbariskt folk blifvit det herrskande,
begynte presterskapet, fr att tillfredsstlla dess vid sinliga bilder
bundna fantasi, att, till minne af Kristi fdelse, i kyrkorna under
julhelgen inrtta en krubba -- _praesepe_ --, fr att kunna gifva de
hndelser som intrffade vid Kristi vagga en dramatisk form. Uti samma
helgade rum framstlldes likaledes p ett theatraliskt stt de tre
konungarnes tillbedjan af Kristusbarnet samt huru desamme t den
nyssfdde Frlsaren framburo sina hfvor. fven magernes stjerna
figurerade vid detta tillflle. Och redan frn fjerde seklet ger man
en vexelsng emellan Maria och magerne, tvifvelsutan bestmd att
utfras i kyrkan.[35] Sdana julspel befinnas stundom haft ett
vidstrckt omfng. S frekomma i dem n menniskans skapelse, n
syndafallet, n profetior om terlsarens ankomst m.m. Dessa
skdespel slutas icke heller, alltid med Kristi fdelse och dermed
nrmast frenade omstndigheter. Man har exempel upp, att desamma
utstrckts till den heliga familjens flykt till Egypten samt Guds
befallning om dess tervndande. De gammaltestamentliga parallelerna,
hvilka i julspelen anvndas, frefalla ofta nog skta: t.ex. paradiset
ssom en motbild af stallet i Bethlehem, Rachels klagan fver sina barn
ssom en frklang af Marias klagan, det bethlehemitiska barnamordet,
ssom frebildande Kristi lidande, tervndandet frn flykten till
Egypten, hans uppstndelse frn de dda o.s.v.[36]

Men ibland kyrkohgtiderna erbjd Psken, som redan p Constantin den
Stores tider firades med synnerlig prakt, under mnga festliga dagar
sjelfmant anledning till uppfrande af talrikare andeliga skdespel n
ngon af de friga hgtiderna. Ocks insg presterskapet, under den
hierarkiska perioden, ganska vl ndvndigheten af att efter den lnga
fastan upplifva sina hrares sinnen fven genom dramatiska
representationer, hvilka derjemte voro egnade att genom lefvande
skdning djupare inskrpa kristendomens dogmer hos ett folk som var
genomtrngdt af en lgande, ehuru blind auktoritetstro. Derfre
erhll ock det s kallade pskspelet, _ludus paschae_, efterhand en
utstrckning, som omfattade icke blott Kristi lidande, dd och
uppstndelse samt stundom fven hans himmelsfrd, ja ngongng
tillochmed sjelfva yttersta domen, utan hrtill nnu icke mindre
Frlsarens hela friga lefnadshistoria n profetiorna om hans ankomst
till verlden.[37]

Det torde blifva omjligt att afgra, hvilken af de kristna
kyrkohgtiderna frst blifvit dramatiskt framstlld. Kanske voro flera
ibland desamma nra nog samtidigt freml fr en sdan behandling. Men
de ldsta och talrikaste till gudstjensten sig hnfrande
skdespelstexter, man knner, ro de latinska pskspelen.[38] Dessa
synas nrmast blifvit franledda af en symbolisk handling,
frestllande Kristi graflggning, hvilken frekommer ssom en
mycket gammal sed i den kristna kyrkan. Man plgade nemligen
lngfredagseftermiddagen nedlgga crucifixet uti ett inom sjelfva
templet iuredt grafkapell, fr att derifrn, pskmorgonen under
hgtidlig sng, upplyfta detsamma. Folket sammanstrmmade
i tta massor fr att se denna Kristi uppstndelse betecknande
korsupphjelse-ceremoni. Men emedan den vidskepliga tron hade rotfstat
sig hos mngden, att hvarochen som med egna gon kunde vara vittne till
detta upplyftande af crucifixet icke skulle d under det lpande ret,
blef det en ndvndighet att besluta, det denna ceremoni skulle
frrttas af presterskapet inom lyckta drrar fre folkets intrdande i
kyrkan.[39] Hrifrn var fvergngen ltt till ett dramatiskt utfrande
af Kristi uppstndelse. Ocks ger man tminstone redan frn det
elfte seklet en anvisning hrtill uti ett latinskt _Mysterium
Resurrectionis_. Saken gller den scenen, d qvinnorna framgingo till
Kristi graf, hvilken utfrdes af tre andelige mn uti en drgt som
skulle frestlla de tre Mariornas: _Primum procedant tres fratres
praeparati et vestiti in similitudinem trium Mariarum.[40] Den
dramatiska tillgngen hrvid framlyser klarare uti fljande mera
omstndliga framstllning: Duo sacerdotes se cappis induunt, sumentes
duo thuribula, et humeraria in capita ponent, intrantes chorum,
paulatim euntes versus sepulchrum, voce mediocri cantantes: _quis
revolvet nobis lapidem_, quos diaconus, qui debet esse retro
sepulchrum, interroget psallendo: _quem quaeritis_, deinde illi: _Jesum
Nazarenum_, quibus diaconus respoudet: _non est hic_. Mox incensent
sepulchrum et dicente diacono: _ite, nuntiate_, vertent se ad chorum,
remanentes super gradum, et cantent: _surrexit dominus de sepulchro_
usqve in finem. Finita antiphona domnus abbas incipiat: _te deum
laudamus_ in medio ante altare, moxque campanae sonentur in
angularibus.[41] Ifrn det tolfte rhundradet har man en teckning af
meranmnde scen, uti hvilken man ser tre prester kldde som qvinnor,
brande rkelsefat, samt engeln, sittande p den toma grafven.[42] Mone
har meddelat nnu tskilliga andra, mera utvidgade, pskspelstexter
ifrn det trettonde och fjortonde rhundradet. Uti ngra af dem
upptrda, utom frut nmnda personer, fven Frlsaren (dominica
persona) och flere eller frre apostlar, samt uti ett stycke dessutom
profeterna. Dessa skdespel innehlla jemte kyrkotexten oftast fven
rimmade verser, hvilka sistnmnda, ehuru af kyrkan icke auktoriserade,
likvl tolererades, med vilkor att de voro affattade i kyrkostil. Hrom
upplyses man af ett i de fransyska kyrkorna hllet latinskt pskspel,
frn det trettonde rhundradet, uti hvilket fljande anvisning lemnas:
"si qui autem habent versus, de hac repraesentatione compositos, licet
non autenticos, non improbamus_".[43] Ssom profstycke af ett pskspel,
samt fr att hrjemte nnu nrmare belysa det ofvansagda, m hr
meddelas fljande, hufvudsakligen af kyrkotext bestende, dramatisering
af scenen vid grafven.

_In reeurrectione_.

Angelus dicit.
Quem quaeritis in sepulchro, o christicolae?

Mulieres respondent.
Jesum Nazarenum crucifixum, o coelicola.
Angelus dicit.
Non est hic, surrexit sicut praedixerat; ite, nuntiate,
quia surrexit de sepulchro.

Mulier secum cantat.
Quis revolvet nobis ab ostio lapidem, quem tegere
sanctum cernimus sepulchrum?

Angelus inquirit.
Quem quaeritis, o tremulae mulieres, in hoc tumulo plorantes?

Respondent mulieres.
Ihesum Nazarenum crucifixum quaerimus.

Angelus dicit.
Non est hic, surrexit, sed cito euntes dicite discipulis
ejus et Petro, quia surrexit Ihesus.

Mulieres redeuntes secum cantant.
Dicant nunc Judaei, quomodo milites custodientes
sepulchrum perdiderunt regem ad lapidis positionem? quare
non servabant petram justiciae? aut sepultum reddant, aut
resurgentem adorent nobiscum, dicentes alleluja.

Venientes autem ad discipulos dicunt.
Ad monumentum venimus plorantes, angelum domini sedentem vidimus
ac dicentem, quia surrexit Ihesus.

Chorus.
Te deum laudamus.[44]

Till de skdespel som behandla Jesu lefverne, och utgra hufvudcykeln
af medeltidens andeliga dramer, ansluta sig nrmast de s kallade
"Mariaspelen." Det var ett lsklingsmne fr medeltidens skalder, att
med bildrika ord ska uttrycka den heliga Jungfruns klagan vid sin
Sons kors. Den bermdaste latinska Marieklagan r _Stabat mater_. Dessa
_planctus b. Mariae virginis_, ehuru dialogiserade, ro likvl mera
blott lyriska utgjutelser af en djup och innerlig knsla n egentligen
dramatiska alster, hvarfre de fven oftast befinnas frbundna, ssom
rrande episoder, med Kristi dramatiserade korsfstelse och begrafning.
Dock frekommer en och annan Marieklagan ssom srskildt dramatiskt
stycke, fvensom Mariehimmelsfrd, grundad p legenden.[45] Men
dessutom uppfrdes andeliga skdespel fven vid andra katholska
religisa fester. Ocks voro ngra sndagsevangelier, t.ex.
domsndagens, dramatiserade. Likas ngra apokryfiska evangelier.
Och en srskild dramatisk krets, fven den af vsendtligen andeligt
innehll, ehuru ofta innerst uppgrumladt af djup vidskepelse, utgick ur
helgona-legenderna.[46]

Ehuru denna afhandling har en fverhufvud alltfr allmn karakter fr
att hr tillta ett mera specielt skrskdande af ngra enskilda
dramatiska arbeten, vore den likvl nog fr mycket ofullstndig, om den
alldeles med stillatigande frbiginge en frfattarinna, hvars rykte hos
hennes landsmn varit s stort, att tillochmed de mest betydande
mn sknkt henne en grd af beundran, och att man benmnt henne _den
tionde snggudinnan_. Om detta fruntimmer, Hrotsvitha, en nunna i det
saxiska benediktinerklostret Gandersheim, yttrar sig en af
hennes gamle biografer: "Rara avis in Saxonia visa est." Och Magnin,
som egnat hennes dramer, dem han utgifvit i fransysk fversttning,
en kritisk forskning, sger om henne: "Cette Sapho chrtienne, ...
comme l'appellent ses compatriotes, ne fut pas seulement une merveille
pour la Saxe, elle est une gloire pour l'Europe entire. Dans la nuit
du moyenge, on trouverait difficilement une toile potique plus
clatante".[47]

Hrotsvitha upptrdde ssom frfattarinna under sednare hlften af det
tionde seklet, -- ett rhundrade, som man r van att anse fr
medeltidens stjernlsa midnatt. S mycket strre uppmrksamhet frtjena
derfre litterra prestationer, hvilka erbjuda bilden af en oas uti en
cken, helst de frrda en nra bekantskap med Horatius, Virgilius,
Ovidius, och framfr allt med Plautus och Terentius.[48] Utom
tskilliga i poetisk form troget tergifna legender, samt ngra
historiska qvden, har Hrotsvitha efterlemnat sex dramer, af Celtes och
andra, men ej af frfattarinnan, benmnda komedier, ehuru deras
innehll r vsendtligen af tragisk art. Dessa dramatiska arbeten ro
alla, liksom hennes friga litterra qvarltenskap, frfattade p
latin. Uti Hrotsvithas eget fretal till sina dramer finner man
anledningen uppgifven till deras frfattande. Hon sger nemligen, att
mnga funnos, som hnfrda af den klassiska litteraturens bildade sprk
fredrogo de hedniska bckerna framfr de heliga skrifterna. Detta
gllde isynnerhet lsningen af Terentii komedier, s beflckade dessa
n voro med lttfrdiga skildringar af fallna qvinnors osedliga vandel.
Fr att afleda en sdan fr det kristliga sinnet frderflig lecture,
hade hon fresatt sig att, i motsats till den hedniske poeten,
dramatiskt afmla heliga jungfrurs kyskhet (sacrarum castimonia
virginum), utan att likvl derfre sky en imitation af den omtyckte
Terentii skrifstt.[49] Men denna imitation r af alldeles negativ art.
Den bestr frnmligast blott i ofvannmnda motsats: ett frherrligande
af den af kristendomen genomtrngda qvinnans seger fver frestelsen i
stllet fr den hedniska och omoraliska qvinnans, sdan hon tecknas i
Terentii komedier, fall och undergng. Situationerna ro stundom ganska
mtliga. Men hennes innerligt religisa sinnelag afspeglar fverallt
en skr, jungfrulig kyskhet. Diktionenn rjer intet spr af en genom
sinliga lidelser grumlad fantasi.[50]

Hrotsvithas sex dramer ro: Gallicanus, Dulcitius, Calimachus, Abraham,
Paphnutius, samt Sapientia. Dessa grunda sig p legender, hvilkas
innehll fverhufvud troget tergifves, s att inventionen frnmligast
inskrnker sig till detaljerna. Orts- och tidsenheten r i allmnhet
icke iakttagen. Ehuru scenen r frlagd till kristendomens ldre
martyrperiod, befinnes dock det tionde seklets lokal- och tidsfrg
troget anbragt i dessa dramer, hvilka redan ssom den tyska dramatikens
ldsta knda minnesmrken ga en strre betydelse.[51] Men hrtill
kommer nnu deras inre vrde i och fr sig. Uti desamma framblixtra
drag af djup och innerlig knsla samt med psykologisk sanning utfrd
karaktersteckning. Men emedan hr icke r tillflle att ing uti en
detaljerad framstllning af deras innehll, m endast fljande yttrande
af Magnin om Calimachus anfras: "La troisime comdie, _Callimaque_...
est de tous les drames de Hrosvita, celui qui, par la dlicatesse
passionne des sentimens, l'exaltation du langage et le romanesque de
la lgende, se rapproche le plus du drame de nos jours. On a dit
souvent que l'amour est un sentiment moderne, n en Occident, du
mlange de la mysticit chrtienne et de l'enthousiasme naturel aux
races dites barbares. Toujours est-il bien remarquable que ce soit
Hrosvita, une religieuse allemande, contemporaine des Othons, qui nous
ait legu la premire et une des plus vives peintures de cette passion,
peinture sur laquelle prs de neuf cents ans ont pass et qu'on dirait
d'hier, tant nous y trouvons dj les subtilits, la mlancolie, le
dlire de l'ame et des sens, et jusqu' cette fatale inclination au
suicide et  l'adultre, attributs presque insparables de l'amour au
XIX sicle".[52] Ocks finner Magnin, samt med honom Barack, en
fverraskande likhet emellan Hrotsvithas "Calimachus och Drusiana" samt
Shakespeares "Romeo och Julia".[53] -- Frfrigt m hr anmrkas, att
skdespel till de heliga martyrernas ra -- likartade med Hrotsvithas
dramer, ssom fven grundade p legender, men deruti olika, att de
synas haft till freml endast af kyrkan kanoniserade helgon -- ro
ganska gamla, trhnda samtida med de i det fregende omtalade, med
kyrkofester frbundna, latinska andeliga skdespelen. Dessa martyrspel,
icke mindre rika p underverk n Hrotsvithas s kallade komedier, stodo
i sammanhang med de pompsa processioner och de kyrkliga ceremonier som
tillhrde helgonfesternas begende. Munken Geoffroy franstaltade i
England redan omkring 1110 uppfrandet af ett skdespel, hvarom det
heter: "apud Dunestapliam, quemdam ludum de sanct Katerin _quem
miracula vulgariter appellamus_, fecit." Och en engelsk frfattare,
ifrn sistnmnda sekel, Stephanides sger i en beskrifning fver
London: "Lundoniae pro spectaculis theatralibus, pro ludis scenicis,
ludos habent sanctiores, representationes miraculorum quae sancti
confessores operati sunt, seu repraesentationes passionum quibus
claruit constantia martyrym".[54]

Ibland de mnga uti kulten efterhand infrda ceremonierna, benmndes
en, nemligen korsupphjelsen, ssom frut blifvit nmndt,
_resurrectionis mysterium_. Det sista ordets grundbetydelse af det
dolda, det hemlighetsfulla, egnade sig vl att uttrycka Guds rikes
hemligheter i allmnhet, samt srskildt och ursprungligen den gudomliga
mandomsannammelsen samt terlsningen; derfre betecknades
ock med ordet mysterium en dramatiserad framstllning af Frlsarens
lif, men frnmligast af hans lidande och dd samt uppstndelse ifrn
de dda.[55] Annu i trettonde och fjortonde seklerna kallades endast
sistnmnda skdespel mysterier.[56] Hrefter begynte bibliska skdespel
i allmnhet fvensom de p helgonlegender grundade att erhlla detta
namn. Och slutligen erhllo mysterierna en nnn mera omfattande
betydelse, s att fven verldsliga skdespel af allvarligare innehll
erhllo denna benmning.[57]

Mysterierna -- till sitt begrepp sledes ursprungligen identiska med
pskspelen -- synas frn det elfte seklet varit allmnna i Frankrike,
Tyskland, England, Italien och Spanien.[58] Uti hvilket af dessa
lnder, de frst uppsttt, r icke tillrckligt utredt. Men likartade
principer framkalla fverallt likartade fenomener. Och religionen var
under medeltiden den medelpunkt, frn hvilken alla s vl det enskilda
som det offentliga lifvets facer ssom radier utgingo. Man kunde
derfre deraf sluta, att mysterierna framtrdt ngot s nr samtidigt
uti ofvansagda lnder. Dock hafva ngra frfattare, med afseende 
deras uppkomst, tillerknt Frankrike frstfdslortten. S sger
Sismondi, att Fransoserne framfr alla andra moderna folkslag hafva
"esprit inventif", att det tillhrt dem att "dcouvrir les premiers
cette vie nouvelle qu'on pouvait donner aux ouvrages de l'esprit, par
la reprsentation dramatique", samt att "ce furent eux encore qui dans
le temps o le thtre des anciens tait compltement oubli, songrent
les premiers  mettre sous les yeux de spectateurs rassembls, ou les
grands vnemens, qui ont accompagn l'tablissement de la religion
chrtienne, ou les mystres dont elle ordonne la croyance".[59] Hase
yttrar sig i detta afseende: "Die erste Entwicklung dieser geistlichen
Spiele im 11 Jahrhunderte ist bis jetzt fr Frankreich beurkundet", men
tillgger: "bald haben alle germanische und romanische Vlker daran
theilgenommen".[60] Och Mone icke allenast anfr flera drag af fransyska
frebilder i de tyska mysterierna, utan finner dessutom uti medeltidens
skdespel tskilliga berringspunkter med den gallikanska liturgin frn
det sjette rhundradet, hvilka han anser frtjena uppmrksamhet,
emedan, ssom han sger: "solche Andeutungen ... knnen zu dem Beweise
fhren, dass in Frankreich das Schauspiel des Mittelalters entstanden
ist".[61]

Vi hafva i det fregende frskt att i allmnna drag karakterisera det
latinska andeliga dramat, sdant det var under medeltidens hierarkiska
period. Vi komma nu till den tidpunkt d detta sacerdotala drama icke
lngre tillfredsstllde den stora mngdens sceniska behof. Man begynte
fordra mera handling n den ringa tillstymmelse som hrtills frefanns,
samt ett rikare innehll n kyrkotexten allena kunde meddela. Men genom
tillfredsstllandet af sdana fordringar, betrddes en farlig vg. Ty
ju mer mysterierna nu fverskredo den af kyrkan freskrifna lithurgin,
desto vidstrcktare flt ppnades fr missbruk och villfarelser af
hvarjehanda slag. De heliga dogmernas innehll begynte profaneras genom
godtyckliga tillsatser, de t Gud invigda templen oskras p ett
himmelskriande stt genom menniskofunder af den frderfligaste art.
Derfre skte fven pfven och enskilda synoder, under loppet af det
trettonde rhundradet, att genom allvarliga pbud forvisa sdana
frfrligt urartade skdespel frn Herrans hus.[62] Derifrn frsvunno
de ock slutligen, men blott fr att framstllas af andra aktrer och p
andra sprk samt p en annan scne under bar himmel, utan att
derfre frneka sitt ursprungliga, andeliga grundvsende. Men
fvergngen till detta nya stadium, som synes hafva erfordrat en lng
tid, frbereddes likvl i sjelfva kyrkorna, under kleresiets uppsigt
och medverkan. Jemte och i bredd med det latinska sprket infrdes nu
fven modersmlet. De gamla latinska kyrkohymnerna fortforo att sjungas
ssom forut, fvensom den heliga skrifts ord att reciteras p latin,
men de sednare erhllo omedelbart hrp en utlggning p folksprket
Spelordningen var fortfarande lnge affattad p latin, och tskilliga
roler, isyhnerhet heliga personers, utfrdes af klerker. Men lekmn
fvertogo dock de flesta rolerna. Och fljden hraf blef den, att
skdespelet slutligen alldeles frverldsligades samt att de andelige
aftrdde frn all befattning med detsamma.[63]

Frr n vi skrida till en nrmare utredning af nmnda frndrade
dramatiska frhllanden, torde det vara lmpligast att hr vidrra en
art af dtidens skdespel, uti hvilken man igenknner ett starkt
genljud af tidehvarfvets religisa grundton, med tillblandning af dess
fantastiska tros- och begreppsfrvirring. Det sublima och det
groteskt-komiska gingo ofta hand i hand vid sdana representationer.
Och en anspelning af bitande satir fver tidens s vl andliga som
verldsliga frhllanden vgade hr och der framsmyga sig, n lekande,
n med utmanande djerfhet.

Pilgrimsfrder till det heliga landet under korstgsperioden synas
hafva gifvit den frsta vckelsen till dessa skdespel. De tervndande
botgrarena framstllde, p ppna platser och gator, fr sina
hemmavarande, af lgande trosnit och den lifligaste nyfikenhet
genomtrngda landsmn scener ur den underverld, de med egua gon
skdat, samt dessutom och framfrallt scener ur Kristi lefnads- och
lidandeshistoria. Man tror att sdana representationer blifvit gifna i
det tolfte eller tminstone det trettonde seklet.[64] Och ifrn sednare
hlften af sistnmnda rhundrade var det brukligt, tminstone i
Frankrike, att vid furstliga fester, under bar himmel, uppfra
skdespel, som af Villemain karakteriseras slunda: "Ces
reprsentations taient fort simples: tout le monde y jouait, on
allait, on venait dans un certain ordre; on changeait deux, ou trois
fois de costume. Le peuple tait charg de representer le peuple; on le
divisait quelquefois en Chretiens et en Sarrasins, en Romains et en
Jnifs. C'tait une pantomime  laquelle on mlait le jeu de quelques
machines".[65] Huru det heliga och det profana sammanfrdes i brokig
frvirring uti dessa vidunderliga representationer, framlyser lifligt
uti skildringen af den fest, Philip den Skne gaf r 1313 vid det
tillflle, han gaf ridderslaget t sina tre sner. En samtida poet,
Godefroy de Paris, qvder hrom, ibland annat, fljande:

    "L vit-on Dieu sa mre rire,
    Renart fisicien et mire;
    Et si virent lors mains preudommes,
    Nostre Seingnor mengier des pommes;
    Et nostre Dame sans esloingne,
    Ovec les trois roys de Conloingne,
    Et les anges en paradis
    Bien entor quatre vingt et dis;
    Et les ames dedens chanter...
    Dyables i ot plus de cent...
    L vit-on Dieu et ses apostres,
    Qui disoient leurs patenostres
    Et l les inocena ocire,
    Et saint Jehan, mettre  martire
    Voir pot on et dcoler...
    Et Renart chanter une ptre
    L fu vu et vangile...
    Et d'autre part
    Adan et ve,
    Et Pilate qui ses mains lve...
    Mestre Renart i fu evesque
    V, et pape, et arcevesque".[66]

nnu tskilliga andra scener erbjuder detta regellaa
spektakel. Ingen dialog freprjes. Personerna rra sig
blott ssom stumma figuranter.

Med frbigende af andra exempel p likartade dramatiska upptg, m hr
nnu anfras en scne vid konung Carl VI:s geml Isabellas af Baiern
hgtidliga intg i Paris r 1389, naivt och frgrikt mlande, som
vanligt, framstlld af Froissart, som var, ssom han sjelf sger,
nrvarande " toutes ces choses." Man sg der "un ciel nu et
tout estell trs richement, et Dieu, par figure, sant en sa
majest, le Pre, le Fils et le Saint-Esprit; et l, dedans
ce ciel, jeunes enfans de choeur, lesquels chantoient moult
doucement, en formes d'anges, laquelle chose on voit et
oyoit moult volontiere. Et  ce que la roine passa dedans
sa litire dessous, la porte de paradis ouvrit et deux anges
issirent hors; et tenoient en leurs mains une trs riche couronne d'or
garnie de pierres prcieuses, et la mirent les deux anges et l'assirent
moult doucement sur le chef de la roine, en chantant tels vers:

    "Dame enclose entre flenre de lis,
    Rone estes vous de Paris,
    De France et de tout le pays.
    Nous en rallons en paradis".[67]

Genom modersmlens infrande uti de latinska andliga skdespelen,[68]
erhllo de mera frg och lif. Vl r det sannt, att den latinska
bibelfversttningens, den af kyrkan sanktionerade Vulgatas, ord
tergfvos i brjan s troget som mjligt p de moderna sprken, men
det lg i sakens natur att en friare parafras af bibelordet skulle
intrda ju mer lekmannainflytandet lyckades att gra sig gllande. Och
detta intrffade i samma mn som hierarkins makt och betydelse begynte
sjunka. Den omedelbart efter den latinska bibeltexten fljande
fversttningen p folksprket skulle ursprungligen vara en
_bibelfrklaring_, hvars betydelse, ssom sdan, icke br underknnas.
Denna sistnmnda version var ock jemfrelsevis trogen s lnge prester
och klosterbrder med sina lrjungar uteslutande uppfrde de, af de
andelige sjelfve frfattade, till omfnget nnu inskrnkta bibliska
dramerna. Men frhllandet blef mycket frndradt sedan lekmn begynte
upptrda p scenen.[69] De andeliga skdespelen erhllo nu efterhand
ett oerhrdt omfng. Aktrernas antal uppgick snart till hundradetal.
Lekmnnen frstodo icke latin. Derfre mste allt flera delar, och
slutligen hela pjeserna fversttas till modersmlet. Bearbetningarna
tillvxte i antal och blefvo iochmed detsamma allt friare. Styckena
erhllo en nationel och lokal prgel, som de andeliga dramerna frut
alldeles hade saknat. Men hrtill kom nnu en tillsats af det
groteskt-komiska, det burleska, hvilket slutligen gaf det ytterst
urartade religisa skdespelet sin bane. Till detta komiska element,
som spelade en vigtig rol i medeltidens sednare dramatiska alster,
skola vi lngre fram terkomma.

Ssom ett kort profstycke p den ofvannmnda bibelparafraseringen,
hvilken alltid synes varit p rimmad vers, m hr anfras, ur ett tyskt
pskspel frn fjortonde seklet, den scen d Kristus efter nattvardens
instiktelse fretager fottvagningen med sina lrjungar. Denna fregs
uti den af Mone infrda skdespels-texten omedelbart af Frlsarens ord:
"Ett nytt bud gifver jag eder, att j lsken eder inbrdes, ssom jag
hafver lskat eder, p det j ock skolen lska eder inbrdes."

_Ihesus cantet: mandatum novum etc. et dicat_. (Joh. 33, 34.)

     Ich wil uch geben ein nuwe gebot,
     daz ir nit brechent dorch keine not,
     ir sollent einander lieb han,
     rehte als ich uch han gedan.

_Tunc praecingens se linteo et apprehens pelvi cum
aqu lavet pedes singulorum et cum pervenerit ad Petrum,
cantet Petrus: non lavabis, et dicat_ (Joh. 13, 6-9.)

    Herre meister, ez sal nit sin,
    daz d waschest die vze min.

_Reepondet Ihesus cantant: si non lavero tibi etc. et dicat_.

    Lezest du dir die vze nit
    waschen hie z dirre zit,
    so inhast du sicherlich
    kein deil an mime rich.

_Respondet Petrue cantans: domine, non tantum pedes
etc. et dicat_.

    Herre, die rede sai nit sin,
    wasche nit alleine die vze min,
    wasche mir daz heubet und auch die haut,
    e ich so dure worde gepant.

_Post lotionem resedeant, cantat: scitis quid fecerim_
[dicat Ihesus] (Joh. 13, 12-15.) o.s.v.[70]

Frestende utdrag r ur det icke mindre n trettonhundra fyrtio verser
lnga skdespelet "Leben Jesu".[71] Detta berr allt det hufvudsakliga
af Kristi offentliga upptrdande, ifrn hans dop till hans
uppstndelse. Inga rimmade latinska verser, ssom i mnga andra
skdespel, utan blott kyrkohymner eller bibelord frekomma i detta i
allvarlig kyrkostil hllna stycke, som dessutom uti bemdandet att
jemfrelsevis strngt hlla sig till dogmerna rjer en frfattare af
det andliga stndet. Ehuru det tyska sprket i detta skdespel finnes
genomgende infrdt, r dock spelordningen, ssom fven fregende
profstycke utvisar, antydd p latin, fvensom den latinska kyrkotexten
p mnga etllen angifven.[72] Orden "dicat" och "cantet", som p mnga
stllen frekomma, tillknnagifva, att kyrkotexterna och hymnerna
sjngos, men parafrasen p modersmlet blott lstes. Men att ing uti
nrmare detaljer af detta skdespels innehll, frbjuder ej mindre
utrymmet n planen fr denna afhandling. M hr blott tillggas, att
frfattarne till de s kallade mysterierna i allmnhet icke frtjena
all den ringaktning, de srdeles i slutet af det fregende och brjan
af det nrvarande rhundradet ftt rna. Ty de dagalgga stundom en
stor skicklighet uti att sammanstlla evangelisternas berttelser i ett
organiskt sammanhang, hvilket bevises fven af sistnmnda skdespels
anordning.[73] Mone sger om de forntyska skdespelen: "Manche
derselben haben eine tief gedachte Gruppirung der Personen und ihrer
Geschihten, und fassen die innern Beziehungen des geschichtlichen
Zusammenhangs in so gedankenvoller Betrachtung auf, dass sie auch in
dieser Hinsicht ihren alten Namen Mysterien verdienen".[74]

Angende mysteriernas musikaliska bestndsdel m nnu nmnas, att
musiken, tillflje af det som i det fregende ofta blifvit antydt, uti
dessa skdespel obestridligt spelat en vigtig rol, ehuru de frfattare,
som berrt detta mne, hrom lemnat hgst sparsamma underrttelser.
Deandeliga skdespelen voro mest melodramer, med omvexlande tal och
sng, samt hade musikaliska ouverturer. Vanligast ppnades skdespelet
med hymnen _Veni Sancte Spiritus_, hvari jemvl skdarena instmde.
fven krerna, hvilka ofta frekomma, synas icke blifvit utfrda utan
all konst. Chorgossarne torde vl oftast hafva sjungit dessa krer, men
fven hela den frsamlade menigheten, hnfrd af religis knsla,
utbrast emellant i sdana samljud. "Tout  coup", yttrar sig Le Roy
(l.c. pp. 117-118), "au milieu du spectacle, o l'orgue tenait lieu
d'orchestre, des cantiques taient entonns par les acteurs et rpts
en choeur par toute l'assemble:

    "Allons faire nostre _Oremus_,
    Chantons _Te Deum laudamus_.

"Tel est,  peu prs, le _final_ de tous les miracles et mystres qui
nous ont t conservs".[75]

Huruvida choren r en vsendtlig bestndsdel af det kristna
medeltidsdramat, liksom den fordom var det i den grekiska tragedin, r
en frga som hr icke br med tystnad forbigs. Den antika choren
tillhrde den bildningsperiod, d hvarken statens lagar eller religionens
dogmer nnu frmdde att fjettra den individuela handlingens sjelfviska
godtycke. Under de sedliga frvecklingar, som hrigenom ndvndigt mste
uppst, framgr choren, ssom representant af det substantielt allmnna,
utan att likvl ingripa i handlingens fria gng, blott uttalande sitt
omdme, n beklagande, n varnande, n vdjande till de hge gudarnes
makt och rttvisa. Choren r slunda lyrisk, ehuru den derfre icke
frlorar den episka karakteren af substantiel allmnhet.[76] Men
chorens infrande, i grekisk mening, uti den romantiska tragedin har
misslyckats. Kristendomen har gifvit icke mindre de menskliga n de
gudomliga tingen en hgre frklaring. Derfre ro ock den antika
chorens dunkla orakelsprk icke lngre berttigade. fven den handlande
personens sjelfviska trots emot ett blindt fatum har frsvunnit. Hon
kan nu med subjektiv innerlighet hngifva sig t en tingens ordning,
uti hvilken hon igenknner en gudomligt ledande frsyn. Ocks
framstlla medeltidens mysterier ingen handling uti den ursprungligt
grekiska meningen.[77] Och choren i dessa dramer -- ursprungligen
tillhrande gudstjensten samt efter mysteriernas frflyttning frn
kyrkan nnu bibehllen i desamma -- var blott ett lyriskt uttryck af
den religisa samknsla, som p andaktens vingar i toner uppsvingade
sig mot himlen.

fven toner af verldsligt innehll ljuda ngongng i de andeliga
skdespelen, t.ex. ssom krleksqvde i Maria Magdalenas eller hennes
tillbedjares mun.[78] Hennes person framhlles eljest med afgjord
frkrlek framfr andra uti mysterierna frekommande individer. Hon
framstr der ssom en typ af det t en ohejdad verldslust hngifna
sinnet. n r det yttre prydnad och grannlt, som p ett barnsligt --
naivt stt fngslar hennes hg, n njenas hvirfvel, som kommer henne
att glmma lifvets hgre allvar. Utan qvinlig blygsamhet frestlles
hon slutligen, isynnerhet i ngra franska pskspel, ssom djupt fallen
och p branten af sin undergng. Men d, ngerfull och frkrossad,
nedkastar sig den botfrdiga Magdalena till Frlsarens ftter, som full
af frbarmande emottager synderskan med dessa trsterika ord:

    Lve -- toy, femme, va en paiz,
    Pardonnez te sont tes meffaits,
    Ta parfaite foy t'a saulve.[79]

Ssom profstycke m anfras nedanstende dialog emellan Magdalena, nnu
i sorgls verldslust, och den allvarliga, krleksfullt varnande Martha:

_Tunc Maria Magdalena cum una puella et II juvenibus curizet dicens_.

    Ich bin ein ledig junges wip
    unt tragen einen stolzen lip,
    ich wil mit freuden vrolich sin,
    zu danzen stet das gemude min.
    weme freude ist swere,
    daz ist mir gar unmere.

_Tunc dicat ad eam Marta_.

    "Maria liebe swester min,
    gesteme den wilden mude din,
    gedenke, daz uns got hat gegeben
    in dirre werlet ein krankes leben,
    in dem wir gedienen sollen
    godes riche, ob wir ez wollen;
    dar ume wende dinen mt,
    daz ist dir an der selen gut".[80]

Magdalenas historia, kort fre hennes omvndelse, r i de dramatiska
mysterierna utspckad med en mngd scener af ganska verldslig
beskaffenhet. Detta bevisar det profana elementets intrngande
i skdespel, hvilka ursprungligen voro fremmande fr detsamma.
Hrigenom erhllo mysterierna ett efterhand allt mer och mer
omfattande innehll. Och sedan klerkerne upphrt att frfatta
sdana dramer, blefvo, ehuru fven desse hade gjort sig skyldige
till mnga verldsliga tillblandningar, genom troubadourer och andra
lekmn, till det nu starkt travesterade bibelmnet tillagda mnga
dramatiserade scener ur romantiken och nationalhistorien, hvilka allt
efter omstndigheterna lokaliserades.[81] Dessa redan frut antydda
frhllanden franleda oss att, med srskildt fstadt afseende vid
det groteskt-komiska och satiriska i medeltidens dramer ska belysa
vrt mne frn en annan, men detsamma likvl vsendtligen tillhrande
synpunkt.

Menniskonaturen har sina kontraster. Visheten och drskapen finna
tillrckligt utrymme inom samma individ. Ifrn den sublimaste
hnfrelse kan hon s ltt nedsjunka tillochmed till ett
frljligande af det, t hvilket hon kort frut egnat sin tillbedjan.
Derfre br det frefalla mindre ovntadt, att fven det komiska
elementet insmygt sig i det andeliga medeltidsdramat. Lnge frr
n detta skedde, hade likvl redan ngra dramatiska upptg, hvilka
stodo i frening med traditioner om de romerska saturnalierna, banat
sig vg nda in i kyrkan. Den kristna julhgtiden infll nemligen p
samma tid som Romarne firade sin frjdefest till minne af Saturni
gyllene lder. Folket ville icke heller nu frsaka den frjd som
tfljde den fordna hedniska festen. Frtryckt, som det var,
slafvande under dagens tunga och hetta, fordrade dock fven det att
tminstone en gng om ret f njuta sin "libertas decembris".[82] Och
emedan allt under medeltiden gerna antog en kristligt-andelig prgel,
blef den hedniska gudstjensten i brjan ett freml fr gyckel.
Man ikldde sig hvarjehanda masker, mest frestllande vilda djurs
skepnader, emedan djurfktningar vanligen hade sttt i frbindelse
med de hedniska festerna. Den hedniske offerpresten upptrdde och
begycklades. Men sedan minnet af hedendomens religisa orgier hade
utplnats, fvergick gycklet p den kristna kulten. Icke blott de
liturgiska ceremonierna, fven sjelfva kyrkotexten och musiken
parodierades. Men i stllet fr den fordne offerpresten, upptrdde nu
en "narrbiskop", utstyrd med kpa, mitra, krckla och kors. Festen
ppnades hgtidligt med orden: "silete, silentium habete", hvarp
frsamlingen lika hgtidligt svarade: "Deo gratias." Narrbiskopen
frrttade hrefter messan, uti hvilken det heliga upplste sig i
ett burleskt charivari. Den allvarliga, hgstmda kyrkosngen var
frvisad fr tillfllet. I dess stlle hrdes skrande dissonancer
af jamningar, hvisslingar, tjut. Och hrunder ringdes kyrkans
klockor med full fart. Uti en vild yrsel strmmade man ur kyrkan,
och med den uttgande massan frenade sig p gatorna hvarjehanda
gyckelmakare, sjungande satiriska kupletter. Denna _narrfest_
(festum stultorum, fatuorum), hvilken r urgammal, emedan redan
Augustinus befinnes hafva ifrat emot densamma, firades icke allenast
i kyrkorna af prester och andra tempeltjenare, utan fven i munk- och
nunnekloster.[83] Ett narrfesten liknande upptg, ehuru jemfrelsevis
af menls art, var "la fte des Innocents", d messan frrttades
af en "barnbiskop", och den hierarkiska ordningen frfrigt fr
tillfllet var omvnd, s att det hgre presterskapet hade de lgre
frrttningarna.[84]

En annan, fven ganska gammal religis farce var _snefesten_, som
synes blifvit firad till minne af Jungfru Marias flykt till Egypten.
En prktigt utstyrd flicka, med ett barn i sin famn, frdes p
ryggen af en sna i procession till kyrkan. snan framleddes till
hgaltaret. Hrp firades messan med pomp och stt. Efter dess slut
hrmar presten tre gnger snans skriande, hvilket af folket i chorus
besvarades lika mnga gnger med _hinham, hinham, hinham_. Till slut
uppstmdes "Sire Asnes" till ra en halft latinsk, halft fransysk
sng, hvaraf frsta versen lydde:

    Orientis partibus
    Adventavit Asinus;
    Pulcher et fortissimus,
    Sarcinis aptissimus.
    Hez, Sire Asnes, car chantez,
    Belle bouche rechignez,
    Vous aurez du foin assez,
    Et de l'avoine  plantez.

Dialog ooh sng omvexlade i denna farce, uti hvilken flera bibliska
personer upptrdde, t.ex. Moses, Aron, Bileam ridande p en sna,
m.fl.[85].

Sdana ursinniga orgier, frfvades uti Guds hus. Uti ngra af dessa,
ssom narrfesten, frmrkas tydliga spr af djupt inrotad hedendom. Men
hrtill komma, p en annan scen, nnu andra dramatiska freteelser af
grotesk-komisk art, hvilka fven hafva sin upprinnelse i hedendomen och
dagalgga huru denna traditionelt fortlefde hos medeltidens folk.
Dessa freteelser frtjena uppmrksamhet icke allenast ur allmn
kulturhistorisk synpunkt, utan fven srskildt i dramatiskt hnseende,
emedan de utgra den antika scenens anslutningspunkt till den
moderna.[86]

Men man br hrvid erinra sig, hvad frut blifvit nmndt, att den
antika dramatiken i hgre mening, lnge undergrfd, hade, vid
medeltidens ingng, genom folkvandringarne frlorat sin sista
lifsgnista. Det r derfre en annan klla, man mste uppska, fr att
uppfnga bilden af antikens dramatiska genius, sdan den i bizarr,
fantastisk gestalt afspeglade sig fr nya p verldstheatern upptrdande
nationer, hvilka, emedan deras verldsskdning ursprungligen
var rotfst p hednisk grund, uti gamla romerska traditioner lnge
frnummo kra genljud af egna fornminnen.

Det var p den regellsa folktheatern, i vidstrcktaste betydelse,
antikens dramatiska minnen fortplantades hos de kristna folken. Det var
genom denna alla folk i alla tider tillhriga theater, den klassiska
hedendomens dramatiska spel och lekar, svidt grligt var, blefvo
omedelbart frbundna med de elementer till dylika, som frefunnos hos
de celtiska och germaniska folkslagen.[87] Och sedan kristendomen
ibland dem blifvit utbredd, torde fven den nya lran icke varit utan
allt inflytande p de gamla sceniska bruken.[88] Men vare sig hrmed
huru som helst r det tminstone skert, att den stora massan
synnerligen omhuldade de eljest, ssom frut blifvit omordadt, af stat
oeh kyrka frskjutne komedianterna. Deras gyckelspel sknkte folket p
torg och andra ppna platser, en kr frstrelse. fven rika och
frnma personer befinnas hafva gerna sett deras dramatiska
prestationer, hvarmed de frra plgade hemma i sina hus roa sina
gster. Allvarliga varningar emot dylika frlustelser uteblefvo vl
icke. S skrifver t.ex. Alcuin p Carl den Stores tid; "Nescit homo,
qui histriones et mimos et saltatores introducit in domum suam quam
magna eos immundorum sequitur turba spirituum." Men sdana varningar
blefvo utan verkan. Icke lngt derefter omtalar en erkebiskop Agobard,
att man nda till fvermtt undfgnade skndliga gyckelmakare med
starka drycker, under det man lt frsamlingens fattiga d af hunger:
"Inebriat histriones, mimos turpissimosque et vanissimos joculatores,
quum pauperes Ecclesiae fame discruciati intereant." Tillochmed sges
det hafva varit vanligt, att sdana aktrer, bildande en art trupper,
erhllo tilltrde till furstliga fester, der de ofta begfvades med
dyrbara sknker, ehuru dock icke exempel saknas derp, att de fven
blifvit rtt snpligen affrdade frn sdana samqvm.[89] Dessa
gyckelmakare, hvilka vanligen frbundo sina sceniska upptg med sng
och spel p ngot instrument, voro ett kringirrande slgte -- _homines
vagi_, ssom de fven benmndes -- frn den ena staden samt furste- och
adelsborgen till den andra. Det finnes omtaldt, att de ngongng nda
till hundradetal varit frsamlade frn skilda lnder. Och nda till
Skandiens bygder framtrngde "the _grande_" "aff mongom landom", ssom
rim-krnikan sger, och erhllo dyrbara gfvor, t.ex. vid hertigarne
Waldemars och Eriks frmtningar:

    "The grande fingo ther dyra hafvor,
    rs ok gangare ok andra gafvor,
    Klde ok Slf ok alle handa,
    Sva at the foro gladi hem till landa".[90]

fverallt i Europa, och synnerligen i dess sydliga lnder, frekommo
sdana spelmn och komedianter, under hvarjehanda benmningar, hvilka
dock svl i sdern som norden synas haft en likartad betydelse af
gyckelmakeri. Kydqvist, som lemnat en intressant filologisk-historisk
underskning fver detta fga utredda mne, upprknar en stor mngd
benmningar p dessa scenens enfans perdus. Utom de latinska orden:
_histriones, mimi, ministelli, thymelici, scurrae, joculatores,
ludiones, lusores,_ frekomma i hans afhandling: _juglator, joglar,
jogleor, jngler, jongleur, guchelare, kokeler, giocolatore, giocolare,
ludrer, minstrel, leikari, lekare, loddare, lyddare, lakara, kocklare,
gcklare, gycklare, grande, spilman, pipare, bombare, trumpare,
fidlare o.s.v._[91] Spelman och gycklare synas fverhufvud varit
identiska begrepp under medeltiden. Och "det allmnna omdmet fstade
vid spelmans-egenskapen ngonting ljligt, tillochmed d den var parad
med hjeltebedriften".[92] Endast troubadourerne, stundom frnma och
hgtbildade personer, hvilka med accompagnement af harpa, som ansgs
dlare n andra instrumenter, afsjngo sina snger, synas aldrig varit
underkastade det allmnna tljet, men s mycket mer drabbade detsamma
deras beledsagare jonglrerna, hvilka upptrdde med burleska danser,
taskspelerier och andra upptg.[93] Ehuru man gerna sg dem fva sina
konster, voro likvl de och deras vederlikar hemfallna under det
fraktliga ljets gissel. Men icke nog hrmed, fven den medborgerliga
rttslsheten lg tung frer dessa fraktade varelser, s att t.ex.,
ssom det uppgifves i Sachsenspiegel, mansboten fr spelmn utgjordes
"af en mans skugga." (Spilleuten und allen den, die sich zu eigen
geben, den gibt man zu bus den schatten eines manns).[94] fven i
Sverige var lagen lika hrd emot sdana personer, som kan ses af
Vestgtha-Lagens "Lekare-Rtt", der det r stadgadt: "Varder Lekare
slagen, det skall alltid ogildt vara".[95]

Alla frut anfrda latinska namn p gycklare, fvensom _jongleur,
minstrel, spilman,_ m.fl., hvarifrn Sveriges lekare och dylika icke
synas gra undantag, "voro under medeltiden stende rubriker fr allt
slags putsmakare, jemvl hofnarrar och folknarrar".[96] De s kallade
hofnarrarne, hvilka voro anstllde i tjenst icke blott vid furstliga
hof utan i allmnhet hos frnma personer, fven af det andeliga
stndet, och bibehllos lngt in p nyare tider, buro en egen ljlig
drgt, hvartill ibland annat hrde sneron, bjellror och narrstaf,
samt tvenne horn p hufvudet.[97] Icke sllan upptrdde fven
medeltidens gycklare, ifrn hvilkas krets ofvannmnde narrar
ursprungligen utgtt, under hvarjehanda frkldningar, n i
djurskepnader, n ssom spken, tomtegubbar, jttar och onda andar m.m.
Med danser, ofta nog obscena, lindansarekonster och taskspelerier, allt
beledsagadt af sllsamma tbrder, roade dessa nomadiserande
upptgsmakare bde hg och lg. Men de hade hrtill nnu andra
befattningar. De utbjdo till salu rter och andra lkemedel, hvilka
folket under den magiska medicinens mnghundrariga tidehvarf ansg
besitta en undergrande kraft, sedan de under sng, besvrjelser och
mystiska ceremonier blifvit behrigen beredda. Och dessa jonglrer, uti
hvilkas snger mnga vidskepliga fornminnen, nda frn den gra
hedendomen, genljdo, ansgos par prfrence vara synnerligen vl
qvalificerade farmaceuter och lkare. Mjligt nog, att verkan af deras
lifselixir emellant betviflades. Men emellertid frtjenar
detta deras qvacksalveri uppmrksamhet, emedan uti medeltidens andeliga
skdespel lkaren, som tillika r kpman, tfljd af narren, spelar en
framstende rol.[98]

Att presterskapet skulle ifra emot gycklarena och deras konster, r
sjelffallet, helst hednisk vantro och vidskepelse derigenom underhllos
hos folket. Dessutom nrdes hedendomen hos de nyeuropeiska nationerna,
hvilka lnge blott till namnet voro kristna, genom de qvden ur den
episka folksagan, som sjngos af oftanmnde menniskor, och
hvartill den stora massan med begrlighet lyssnade. Men om ock de
fleste andelige stmplade gycklarena ssom djefvulens anhang, utfll
likvl domen stundom mildare. S sade t.ex. Thomas Aqvinas, denne
_doctor angelicus_, som p sin tid gllde som ett orakel, sin sigt
vara, att histrionernas spelyrke i och fr sig icke vore frkastligt,
blott detsamma med sans och hof utfvades, och det s mycket mindre,
som menniskonaturen krfde en sdan vederqvickelse. Klokheten och
psykologisk erfarenhet manade till eftergift fr ett folknje, som hade
slagit fr djupa rtter fr att genom strnga frbud kunna utrotas.[99]

Uti kulturhistoriskt hnseende r en underskning om gyckelspelarnes
sociala stllning icke oberttigad, helst fven hrigenom ngot ljus
sprides fver den europeiska medeltids-odlingens ldre tider. Men det
r icke s mycket denna sakens allmnna sida, vi afsett med fregende
framstllning, som srskildt den omstndighet, att gyckelmakarne, ssom
i det fregende redan blifvit antydt, omedelbart frbundo antikens
skdespel med medeltidens,[100] samt att deras spel innehller en
tillstymmelse till komisk dramatik. Dessa personer upptrdde dessutom,
ssom vi straxt f se, fven p en helt annan scen, men deras
prestationer frnekade icke heller der sitt grundvsende. Och det var
just ur denna klla, det grotesk-komiska elementet hufvudsakligen
instrmmade i medeltidens andeliga skdespel, mysterierna, till hvilka
vi nu tervnda.

Att det sublimt-tragiska, som tillhrde mysteriernas begrepp, kunde
beflckas af tillsatser af grotesk-komisk art, frefaller vid
frsta pseendet nog ovntadt och besynnerligt. Vl har man allmnt
skt frklaringen till detta sllsamma fenomen i menniskonaturens
vsende, der ytterligheter berra hvarandra s nra, att den fina
grnslinjen emellan desamma med strsta ltthet fvertrdes. Men
om man ock icke kan bestrida sanningen af denna psykologiska
grundsats, borde tminstone det heligas omrde vara fridlyst emot
all besmittelse. Och likvl --, s har det icke varit. Medeltidens
kyrkliga frhllanden fverhufvud erbjuda de mest ojfaktiga bevis
p en upprrande sammanblandning af det heliga och det profana.
Hvad under d, att tidehvarfvets dramatik framstllde en likartad
tafla! Det vidunderliga, det fantastiska, det groteska lg innerst
i ett folkmedvetande, hvarest hedendomens skuggor lngsamt veko fr
kristendomens gryende ljus.

Vi hafva sett, att sdana religisa farcer som narr- och snefesten
blifvit uppfrda i kyrkorna. Och emedan dessa skndliga upptrden, af
eftergift fr de barbariska folkens ra frestllningsstt, redan under
den tidigare medeltiden kunde ga rum i sjelfva Guds hus, r det icke
osannolikt att fven det sacerdotala dramat, som behandlade
mysterierna, af samma orsak varit behftadt med ngon burlesk oart, s
mycket det n i allmnhet synes varit presterskapets allvarliga
strfvande att utestnga allt sdant ofog frn helgedomen. Ehuru
bevisen fr detta antagande ro f, m likvl anfras, att en
byzantinsk frfattare frn elfte seklet omtalar, det en art
skdespelare, med biskopens tillstnd, ftt intrda uti en kyrka i
Konstantinopel samt att slunda genom oanstndiga danser, snger, tal
och tbrder de heliga hymnerna och ceremonierna blifvit strda.[101]
Mera bevisande ro dock pfven Innocentii III:s samt ngra synoders
frbud emot likartade dramatiska upptg i kyrkorna, hvarom frut
blifvit nmndt. Men frst efter det att de andeliga skdespelen
icke mer gfvos i kyrkor, sedan theatern blifvit uppslagen p
vida, ppna platser och lekmn hade, p modersmlet, i mngd
upptrdt p scenen, synes det komiska elementet vunnit en allt strre
utstrckning, ju lngre det led. Och hvilka kunde vl nu anses
vara lmpligare att utfra de komiska rolerna, n fretrdesvis
_gycklarena_, hvilka nda frn hedenhs genom skicklighet i sitt
fack hade tillvunnit sig en allmnnare uppmrksamhet. Ocks
synas de blifvit anvnde redan frrn det andeliga dramat
helt och hllet hade emanciperet sig frn sacerdotal ledning.[102] Och
denna association knnde utan svrighet verkstllas, helst dessa
jonglrer, lngt ifrn att vara fremmande fr det andeliga skdespelet,
tvcrtom tillocbmcd p egen hand skola uppfrt mysterier.[103]

Men hvilket var det komiska stoffet par prfrence i medeltidens
mysterier? I det fregende r frut omnmndt, att djurmaskeringar, ett
arf frn antiken, anvndes vid narrfestens kristna saturnalier, samt
att gycklarene plgade bland annat uti djurskepnader upptrda med
sina konstmakerier. Ocks var den herrskande lusten fr dylika
metamorfoser ett betecknande uttryck af frestllningssttet hos
menniskor som stodo naturlifvet mycket nrmare n civiliserade
nationer. Derfre var ock djurfabeln mycket en vogue hos medeltidens
folk. Hraf synes fven lttast kunna frklaras, att den personifierade
onda principen, djefvulen, uti folkfrestllningen framstod med
svans, horn, bockftter, svart och luden kropp m.m. Fantasin
utrustade den bizarre gestalten med nnu flere andra attributer, hvilka
varierade efter omstndigheterna. Djefvulen framstllde fverhufvud,
genom en frening af det frfrande och det groteska, bilden af det
idealiskt fula.[104] Hrigenom blef han, ssom en, ehuru karrikerad,
fantasibild af det onda, en poetisk person,[105] infrd i dramat, att
trots all sin frskrcklighet, vara det nyare komiska elementets frsta
ock frnmsta representant.[106] Ssom sdan fortfor han, till folkets
omtliga frlustelse, under medeltiden och nnu lngre att vara
hjelten icke mindre i de mest sorgliga dramer n i de tokroligaste
komedier.[107] Fr frigt r han i sina handlingar icke bunden af ngra
den fysiska eller moraliska verldens lagar. Frestaren kan efter behag
antaga hvilken skepnad som helst. Besvrjelser, trolldom, list och lgn
anvndas allt efter omstndigheternas kraf. Ocks lyckas hans
frderfliga anlag utomordentligt vl. Gud sjelf kan, efter medeltidens
begrepp, icke alltid skydda sina tillbedjare. Endast vid den heliga
jungfruns frmedling stannar den onde rdvill och maktls. Och derfre
r ock det frsta vilkoret fr hvarje frbund med djefvulen, att
afsvrja Jungfru Maria.[108]

Fr att nrmare frtydliga de frkroppsligade onda andarnes upptrdande
uti de dramatiska mysterierna, m hr ur det fransyska skdespelet
_Mystre de la Passion_ fljande scen anfras:

Gud Fader sitter p sin thron, omgifven af sina englar. Han vill att
alla menniskor skola saliga varda. Men hans rttvisa krfver att
saligheten skall frvrfvas. D uppstr en lng debatt fver denna sak
emellan Guds personifierade egenskaper: Mildheten och Barmhertigheten 
den ena sidan, samt Rttvisan och Sannfrdigheten  den andra,
hvarefter Gud af sin ondliga godhet besluter att utgifva sin enfdde
Son till ett frsoningsoffer fr menniskornas synder. Men d ppnas
afgrundens gap, och ut strtar derifrn Lucifer, som i raseri fver den
Hgstes beslut framkallar sina tjensteandar med fljande energiska
skymford:

    "Diables d'enfer horribles et cornus,
    Gros et menus, aus regardz basiliques,
    Infames chiens, qu'estes-vous devenus?
    Saillez tous nudz, vieulx, jeunes et charnus,
    Bossus, tortus, serpens diaboliques,
    Aspidiques, rebelles tyranniques,
    Vos pratiques de jour en jour perdez.
    Traistres, larrons, d'enfer sortez, vuidez...
    Venez  moy, mauldis espritz dampnez!"[109]

Uti en annan scen i samma mysterium framstlles Maria, ssom ett
trerigt barn, uti templet samtalande i andeliga mnen med sina
leksystrar.[110] Det englalika uti hela hennes vsen upprr det
innersta hos Satan, som, i dyster frknsla af den stundande gudomliga
terlsningen, orolig framrusar p skdeplatsen och samtalar med
Lucifer och Belial:

_Sathan_.

    Hau! Lucifer, prince des dyables!...

_Lucifer_.

    Et qu'y a-t-il, Sathan?

_Sathan_.

                            Je voy
    Ce que jamais diable ne vit.

_Blial_.

    Sathan, Sathan, rappaise-toy;
    Conte  Lucifer nostre roy
    Que c'est que ton esprit ravit.

_Sathan_.

    Je croy quant ja lui auray dit
    Que de despit il crevera...
    Tout nostre enfer destruit sera,
    Nostre renom s'abolira,
    Et bref nous serons destruits tous.

_Lucifer_.

    Sathan, qu'y a-t-il, dis-le nous!

_Sathan_.

    Une vierge sur terre est ne,
    Si saige et si morigene,
    Et en vertus si trs parfaicte!...

_Lucifer_.

    Et que est-elle?...

_Sathan_.

    Elle est plus belle que Lucresse,
    Plus que Sara dvote et saige,
    C'est une Judic en couraige,
    Une Hester en humilit,
    Et Rachel en honnestet,
    En langaige est aussi benigne
    Que la Sibille Tiburtine.
    Plus que Pallas a de prudence;
    De Minerve elle a la loquence.
    C'est la non pareille qui soit;
    Et suppose que Dieu pensoit
    Rachepter tout l'humain lignaige
    Quant il la fist.[111]

Uti det tyska mysterium _De resurrectione_ inledes "das Teufelspiel"
genom den latinska rubriken: _Tunc diaboli educunt Luciferum,
catenatum, qui sedens in dolio lamentando dicit_. Uti denna jmmerliga
belgenhet hller Lucifer frst en monolog, uti hvilken han med
bitterhet, blandad med vemod, klagar fver frlusten af de frn Hades
bortryckta sjlarne, hvilka ingingo i det rike, derifrn han och hans
olyckskamrater blifvit uteslutne:

    "Patriarchen unt propheten
    unt alle, de dar mynschen heten,
    se weren sundich edder nicht,
    we nemen se al an unse richt,
    de sint uns al to male untswunden,
    wente Ihesus heft se untbunden
    unt brochte se an synes vader rike,
    dar wy armen al ghelike
    worden schemeliken afgheslaghen.
    Nu mote wy an der helle plaghen."

Men detta qvalfulla vemod aflses omedelbart af begret att uti det p
jorden lefvande menniskoslgtets frderfvande finna en ersttning fr
frlusten af egen sllhet:

    "Doch wille we wesen unvordraten
    unt nummer ave laten.
    nu uns de hilgen aldus untslyken,
    So wille wy na den sunderen kyken."

Och nu afsnder Lucifer sina tjenare, ibland hvilka han anser Satanas
fr sin frnmsta handtlangare, ssom efter hans mening den slugaste,
ehuru denne i skdespelet frestlles ssom en dum djefvul, p jagt
efter menniskor af alla stnd och yrken, hvilkas synder han hrjemte p
ett ljligt stt upprknar. De onde englarne sprida sig t alla
vderstreck. Men knapt voro de borta, frrn Lucifer blir orolig och
kallar dem tillbaka. Men de hra honom icke, ehuru han anstrnger sitt
rytande till det yttersta. Slutligen tervnder dock Satanas, klagande
derfver att han och hans medtjenare, genom terkallandet i frtid,
gtt miste om det syftade rofvet. Lucifers oro kas. Han terkallar
nnu engng de frige afgrundsandarna, hvilka nu instlla sig och
erhlla nya frhllningsorder. Astrot, som sger sig lupit vl hundra
hvarf hela verlden omkring, men frgfves, fr derfre uppbra skarpa
frebrelser, helst han fr ingen del motsvarat de frestllningar,
Lucifer gjort sig om honom:

    "Ik mende, gy weret ducent -- kunste -- heren,
    nu mach ik jw noch wol anders leren".[112]

Komiska drag hafva icke saknats uti de fregende situationerna,
isynnerhet uti Lucifers satir fver de herrskande lasterna hos skilda
stnd. Men nu blir satiren lokaliserad. En lumins ide uppstr i
Lucifers hjerna. Man behfde icke lpa veriden ikring fr att erhlla
erforderliga subjekter, d sdana funnos p nra hll i -- Lybeck. Der,
menade afgrundsfursten, erbjds ett ypperligt tillflle att "vele zelen
vorwerven", s vl klerker som lekmn af alla klasser.[113] Och
omedelbart hrp skyndade sig tjensteandarne, utan motsgelse, till den
anvista orten. Der ansattes frnmligast nringsidkare, ssom bagare,
slagtare, vrdshusvrdar, skomakare, skrddare, vfvare o.s.v. Efter
vlfrrttade render terkommo de utskickade, "et sic portant animas
ad Luciferum." Denne anstller rfst och ransakning med de fngne,
hvilka fr honom beknna sina synder och bedja om nd, som naturligtvis
icke beviljades. Alla budbrare hade tervndt, med undantag endast af
Satanas. Lucifer ser sig omkring, med oroliga blickar. Kunde vl
Satanas plgas af gikt eller ngon annan krmpa, han, som frut varit
s flink och frdig?

    "An kunsten was he jo de beste,
    o wig nu is he de leste."

D infinner sig ndtligen Lucifers gunstling, "portans clericum", ssom
det str skrifvet i skdespelet. Den sistnmnde hade, lsande i sitt
breviarium, blifvit anfngad af den onde anden. Framfrd till Lucifers
tribunal erhller klerken bitande tillvitelser derfre, att han, som
bordt visa salighetens vg t andra menniskor, nu sjelf kommit till
afgrunden. Men den andliges nrvaro vcker dock en brnnande ngslan
hos Lucifer, helst presten plgade honom med scholastisk dialektik samt
derjemte "drecht dat wigwater an der nesen." Derfre sger Lucifer: "de
pape heft my de har vorsenghet", och tillgger:

    "Satanas, lat den papen gan,
    ik enkan van hette nicht lengber stan."

Fall af harm efterkommer Satanas sin herres befallning. Den andlige
blir fri och aflgsnande sig slungar han en exorcism emot satan,
hvilken med jmmer erfar dess kraft, och blir tillika hnad af Lucifer:

    "Haddestu den papen bytiden heten gan,
    so droftestu nicht so schemeliken stan."

Men ocks denne sjelf undgr icke prestens hot:

    "Kumpt Ihesus noch ens vor dyre doren,
    he schal de ganzen helle vorstoren."

Detta synes i brjan mindre upprrt afgrundsfursten, n medvetandet af
den eviga frdmelse, uti hvilken han och hans anhang, fr hgmodet som
r alla synders urgrund, blifvit frsnkta. Och det r derfre han
"lamentando" utbrister:

    "Dor mynen homut bun ik vorlaren,
    o wig dat ik je wart ghebaren!
    o we wafen my vil armen!
    we schal sik over my vorbarmen?
       -- -- -- -- -- -- -- --
    homud is en ambegyn aller sunde,
    homud heft uns duvele senket in afgrunde,
    de mynsche is to den vrouden karen,
    de we duvele hebben vorlaren."

D nu s var, terstod blott att i ilsken frtviflan bringa i afgrunden
s mnga syndare som mjligt:

    "He si leye edder pape,
    here, ridder edder knape,
    bischop, Cardinal edder pawes,
    Hyntzke, Hermen edder Clawes,
    klostemunne edder bagyne,
    se si eyslik edder fine,
    wan se de sunde hebben dan,
    se scholen myt uns duvelen to der hellen gan."

Men pltsligt begynner prestens hotelse att plga Lucifers inbillning.
Skrmd deraf vill han hasta till sin afgrund fr att i frening med
sina demoner vl frvara helvetets portar och de innelyckta sjlarne.
Dock, sjuk som han var och utmattad af sjlsqval mste han bedja sina
tjensteandar slpa sig fram:

    "O knechte, myn jamer is so lank,
    von kummer bun ik worden krank,
    wolde gy my to der helle dreghen?"

Hnande framslpa desse sin herre till hans bostad. Och slunda ndas
"das Teufelspiel".[114] Omedelbart hrefter afslutas hela skdespelet
af "Conclusor" med en uppmaning till alla de frsamlade att akta sig
fr djefvulens arga list. Men emedan det eviga lifvets hopp var beredt
genom Frlsarens uppstndelse, skulle hrjemte alla frena sig uti en
frjdesng:

    "Des wille wy uns vrowen in allen landen
    unt synghen: Christus is up ghestanden".[115]

En sdan oerhrd sammanblandning af det burleska med det allra
heligaste uppstod genom det komiska mellanspelet, som efterhand insmg
sig uti det andeliga dramat. Ett sdant intermezzo framkallades af de
marknader och folkfrlustelser som voro frenade med de stora
kyrkofesterna. Isynnerhet erbjd pskhgtiden, efter den lnga fastan,
ett efterlngtadt tillflle att gifva luft t en lnge terhllen
lefhadslust. Deraf frklaras fven nrmast tillkomsten af tskilliga,
ofta ganska ra pbelscener, hvilka uti den mest skrande motsats till
mysteriernas hgstmda innehll afbrto det religisa skdespelets
sammanhang. Ibland figuranterna uti denna pbelkomedi, hvarest
prygelscener, skymford och grofva tvetydigheter utgjorde den frnmsta
kryddan, br, utom hin Onde och hans flje, frnmligast omnmnas den
redan frut omtalade qvacksalvaren-krmaren, hvilken jemte sin tjenare
_Rubin_ frehade allehanda bouffonnerier. Men emedan utrymmet frbjuder
att detaljera desamma, och de frfrigt st utom allt frnuftigt
sammanhang med mysterierna, skola vi hrom endast anfra, att uti
pskspelena allmnt frekommer en scen, der _Mercator_ -- "eyn arczt
wit bekant, meister Ypocras", som "hat durchfaren manche lant, Hollant,
Probant, Russenlant, Prussenlant" o.s.v. -- sljer salfvor t qvinnorna
som voro p vg till Herrans graf. Men hvilken vidrig kontrast emellan
qvinnornas fromma snger, af hvilka en lyder:

    "Sed eamus et ad ejus
    properemus tumulum,
    si dileximus viventem,
    diligamus mortuum
    et ungamus corpus ejus
    oleo sanctissimo",

samt det derp fljande kpslageriet, hvarvid Mercator och Rubin
framst ssom listige och snikne krmare och qvinnorna -- pruta![116]
Efter den lnga, af Mercator inledda, profana episoden[117] vidtager
ter den fromma handlingen vid qvinnornas ankomst till den Uppstndnes
graf.

Fr att tillfredsstlla den stora massans smak, gick man slutligen s
lngt, att man tillt tillochmed det allra heligaste antaga en burlesk
anstrykning, ehuru man derfre icke synes frestllt sig att detta
skulle oskra andakten. S framstller sig Frlsaren, uti ett
tyskt mysterium frn femtonde seklet, fr de tre Mariorna i en
rtagrdsmstares skepnad, och ger dem tillvitelser fr det de s
tidigt om morgonen drefvo omkring. Och d de sprja honom om deras
herre, svarar han:

    "Ich kann dein ja nicht gewarten,
    Ich muss graben mein garten.
    Ich bereite mein pastarnack
    Und stopfe den in meinen sack
    Und will damit zu markte lauffen
    Und mir des Brodes kaufen".[118]

Ngongnsg kunde det plumpa skmtet urarta till de grfsta
ansttligheter, ssom t.ex. d uti ett fransyskt mysterium Gud Fader
sgs sofvande p sin thron under Kristi korsfstelse och graflggning,
samt uppvcktes af en engel med ord uti den raste pbelton.[119]

Fr frigt br anmrkas, att alla medeltidens litteratur- och
konstalster bra en skarpt markerad prgel af tidehvarfvets
skdningsstt. Det chaos, uti hvilket all forntid lg fr medeltidens
folk, gjorde att fven personer frn antiken mste iklda sig en fr
dem fremmande kostym. Men en sdan anakronism freter sig icke endast
uti den yttre drgten. fven institutioner, som icke tillhrde den
klassiska hedendomen, fverfrdes p densamma utan all tvekan. S t.ex.
sknker en uti skdespelet "Himmelfart Maria" upptrdande konung t
sina krigare ridderlig drgt och insignier, hvilkes symboliska
betydelse han frklarar, samt lgger de dubbade riddarena p hjertat en
sannskyldig riddares pligter. Om ridderlighet tala frfrigt krigarne
uti detta skdespel jemnt och samt. Och uti ett annat ("Auferstehung
Christi") svra vktarena vid Frlsarens graf "by unsern ritterlichen
eren".[120] Derfre finnas i mysterierna s mnga situationer, hvilka
frefalla oss ljliga, ehuru de i den naiva okunnighetens tidehvarf
icke s uppfattades. Men nr vi i vra dagar lsa, att Paulus
titulerades _Monseigneur Saint Paul_; att Gud Fader kallade Adam i
paradiset: _beau frre_; att Kristus vid nattvardens instiktelse sjng
sin frsta messa, samt kallade krigsknektarne som grepo honom _beauls
seigneurs_; att Nero, fvensom Frankernes konung Chlodwig och den
heliga Ignatius, svuro vid Muhammed[121] m.m.m.m., kan man svrligen
undertrycka utropet: o sancta simplicitas!

Mysterierna, hvilkas ursprung och vsende vi i det fregende skt
utreda, hade under tidernas lopp allt mer och mer frlorat sin
lithurgiskt-kyrkliga karakter samt iochmed detsamma till det mesta
emanciperat sig frn sacerdotal ledning. Detta sammanhngde, ssom
frut blifvit nmndt, med det kyrkliga lifvets frfall i allmnhet. Men
hrtill kom en annan vsendtlig orsak. Det _tredje stndet_ hade under
korstgs-perioden tillkmpat sig en social emancipation samt bildat
_kommuner_. Borgerskapet inom dem hade frdelat sig i srskilda
_skr_-korporationer. Och det var nu till desse sistnmnde, ledningen
af de dramatiska mysterierne frnmligast fvergick i det trettonde
rhundradet. Med utomordentligt intresse omfattades dessa skdespel,
som numera gfvos p modersmlet,[122] och utbreddes isynnerhet frn
frenmnde tid, i alla kristna lnder.[123] Huru likvl det latinska
sprket delvis nnu lnge derefter bibehlls i mysterierna, r p sina
stllen omtaladt. Men i alla fall blef i hvarje land modersmlet det
fvervgande, sedan skr-brdraskapen begynt uppfra andeliga
skdespel, hvilka p srskilda tider hos srskilda nationer erhllo en
alltmer verldslig karakter, och tidigast ssom det synes, hos
Fransoserne, hvilkas religisa drama redan i det trettonde seklet visar
sig fullkomligt fritt frn kyrkligt inflytande.[124]

De ldsta dramatiska freningar af ofvansagde art, vi funnit omnmnda,
ro brdraskapet _del Gonfalone_ i Rom, r 1261, och sllskapet
_Batutti_ i Treviso, r 1264. Medlemmarne uti dessa begge freningar,
hvilka uppfrde passionshistorien, synas, tminstone de i det sednare
sllskapet, nstan uteslutande hafva besttt af lekmn.[125] Men den
mest bekanta och tillika den ryktbaraste dramatiska associationen under
medeltiden var _la Confrrie de la Passion_, stadfstad af franska
konungen Carl VI r 1402.[126] Detta r den frsta formligen
sanktionerade organisation, theatern erhllit.[127] Aktrerna uti detta
dramatiska samfund, hvilka af konungen behedrades med titel af hans
"_chers et bien-aims confrres_", och till strsta delen bestodo af
borgare och handtverkare, inredde sin theater uti "l'hpital de la
Trinit".[128]

Uppfrandet af ett mysterium var ett evenement fr en provins, ja
tillocbmed utom densamma.[129] Ty sdana skdespel kunde blott sllan
gifvas, emedan hrtill erfordrades en ofantligt stor personal, som
skulle infvas i sina roler, samt fr frigt stora tillrustningar.
Ocks tnjde sig icke menniskorna i medeltiden med dramatiska
mysterier, som skulle hafva rckt endast ngra timmar. Nej, flera dagar
 rad, stundom bela veckor fortsattes dessa skdespel, hvilka icke voro
indelade i akter, utan i "dagsverk" (journes).[130] Och dagsverk, i
ordets egentliga mening, voro fven dessa sceniska representationer, ty
de fortforo ofta bde fr- och eftermiddagar, med endast ngra timmars
afbrott. Men s behfdes ock den lnga tiden alltfr vl, d de
andeliga dramerna stundom brjades med verldens skapelse eller
syndafallet ocb slutades ngongng frst med -- yttersta domen. Hvilken
ofantlig mngd af bibliska personer mste icke upptrda p en sdan
scen! Och d hrtill kommo englar, bde goda och onda, skaror af helgon
och martyrer, samt dessutom nnu en hop mythologiska, klassiska ocb
fingerade personer -- lt ock vara att mnga bland dem icke hade ngot
att sga, utan voro endast stumma figuranter --, kan man ltt
frestlla sig, att flere dagsverk erfordrades till fullbordandet af
detta vidlyftiga arbete. Och sedan hvilken omstndlighet s vl i
monolog som dialog! Ty det var en samvetssak att gra bibelparafrasen
s uttmmande som mjligt. Mysteriernas grotesk-komiska intermezzo
bidrog ock uti icke ringa mn att frlnga skdespelen. Men framfr
allt frlngdes desamma genom de i stor mngd infltade hymnerna samt
friga sngpartier.

S lnga och vidunderliga dessa sceniska framstllningar n voro, synes
likvl skdarenas tlamod hafva varit outtrttligt. I vra dagar
frefaller detta nog sllsamt. Men man sg saken med helt andra gon i
medeltiden och nnu ngon tid derefter. D betraktades sdana skdespel
ssom verksamma medel till from uppbyggelse, gemensam fr skdare och
aktrer. Derfre ansgos de fven ssom andra religisa fester, under
hvilka man, s lnge de varade, borde afhlla sig frn verldsligt
arbete. D "Mystre de Saint Martin" 1496 gafs uti staden Seurre,
hade man utfrdat det pbud, "que nul ne ft si os ni si hardi de
faire oeuvre mcanique en ladite ville l'espace de trois jours, pendant
lesquels on devait jouer le mystre".[131] Mysterierna voro hrjemte en
"charge communale", jemfrlig p stt och vis med "la choragie
antique", ssom sistnmnde frfattare yttrar sig.[132] Fr aktrerne
voro dessa representationer stundom frenade med ganska drygt ansvar
och otrolig anstrngning, ty det finnes antecknadt att desamme
frbundit sig "par corps et sur leurs biens,  parfaire l'emprise; item
toient tnus de faire serment et eulx obligier par devant hommes de
fiefs et jurez de cattel et notaires, de jouer s jours ordonnez par
suprintendantz." Och emedan den dramatiska handlingen s naturtroget
som mjligt skulle utfras, intrffade fall d i den fromma ifvern
sjelfva lifvet sattes p spel. S hnde r 1437, d passions-mysterium
gafs i Metz, att en prest, som spelade Frlsarens rol, "fat presque
mort en la croix, s'il n'avoit est secouru; et convient que un autre
prestre fat mis en la croix pour parfaire le personnage du
crucifiement." Och om en annan prest, som vid samma tillflle
frestllde Judas, sges det, att han "fat presque mort en pendant,
car le coeur lui faillit, et fat bien hastivement despendu,
et port en voye".[133]

Medeltiden saknade en utvecklad konst-poesi. Derfre var ock, i
dramatiskt hnseende, den idens och formens sammangjutning till en
harmonisk enhet, som r ett oeftergifligt vilkor frr all skn konst,
oknd i detta tidehvarf. Mysteriernas sublima tanke framskymtar vl hr
och der, men den kaotiska formen insveper densamma ter snart i dunkla
moln. Det hela frlorar sig uti en brokig mngfald af episoder och
enskildheter, framstllda i episk bredd, hvarigenom den dramatiska
handlingens trdar brista. Hrigenom uppstr en fljd af srskilda
handlingar, allt lsare sammanbundna, ju flera de ro. Visserligen r
grupperingen af det bibliska stoffet stundom rtt sinnrikt utfrd, men
strngt bundne, som dramaturgerne det voro, vid bibelordets
ordningsfljd, hvilken s litet som mjligt borde rubbas, kunde de med
bsta vilja icke stadkomma annat n en blott approximativ dramatisk
enhet uti de andliga skdespelen. Och hvad den sceniska framstllningen
betrffar, hvarigenom dramat erhller ktt och blod, en andligt
frkroppsligad gestalt, mste densamma naturligtvis st uti ett
omedelbart sammanhang med texten och slunda frete en sllsam anblick.
Hrom hafva vi vl redan i det fregende meddelat ngra notiser, men
skola nu till slut, i sammanhang med beskrifningen om scenens yttre,
tekniska inrttning, hrtill bifoga tskilligt som nrmare belyser
nmnda sak.

Huruvida ngra sceniska tilbedelser blifvit gjorda i kyrkorna, s
lnge de religisa skdespelen derstdes uppfrdes, r vl icke
tillrckligt utredt; men man har dock anledning att frmoda, att
ngon liten flyttbar theater fven der blifvit uppstlld, fvensom
p kyrkogrdarna, dit scenen frst frflyttades frn templet.[134]
Sedan torg och andra ppna platser hrefter blefvo den skdebana,
p hvilken mysterierna uppfrdes, gjordes naturligtvis mycket
strre tillrustningar. Ehuru underrttelserna hrom fverhufvud ro
sparsamma, kan man dock af dem gra sig en allmn frestllning
om theaterns inrttning, hvilken hufvudsakligen synes hafva varit
likartad i alla kristna lnder under medeltiden. Scenen bestod af tre
afsatser eller vningar, till hvilka man stundom uppklef p stegar.
Uti den fversta, i fonden belgna, afdelningen thronade den heliga
Treenigheten, omgifven af englar och helgon. Gud Fader sgs hvitkldd
och med krona p hufvudet. Freden, Rttvisan, Barmhertigheten och
Sanningen stodo vid hans sida. Denna lokal frestllde det himmelska
paradiset, med grnskande trd. Den medlersta vningen, som var den
vidstrcktaste, var den jordiska vdjobanan med mnga srskilda
lokaler, hvilkas benmning stundom var skriftligen ptecknad.[135]
Den nedersta afsatsen var helvetet, som vanligen utgjordes af ett
draksvalg, hvilket efter behof ppnade och tillslt sig.[136] Men
stundom fick den Onde tnja sig med ett stort kar, "darin ein und
aus zu springen, als der rechte Hllenhund".[137]

Kallelsen till sdana skdespel skedde stundom genom ett hgtidligt
trumpetskall (le cri du jeu). Skdespelarne framtrdde i procession
p scenen och uppstmde en andelig hymn, hvarefter de frdelade sig
i grupper. Hrp upptrdde hrolden, som frekommer under mnga
benmningar, ssom _Herold, exlamator, proclamator, argumentator,
actor, prcursor, expositor ludi, meneur du jeu_. Denne person,
som var en slags theaterdirektr eller regissr, hvilken ledde
anordningen af skdespelet, utlade i en prolog styckets innehll
samt lt skdarena veta hvilken rol hvarje aktr hade att utfra.
Ngongng saknades dock hrolden, i hvilket fall skdespelarne
presenterade sig sjelfva. Hrolden, ehuru icke upptrdande som aktr,
mste likvl hafva haft en ganska besvrlig befattning. Ty det var
jemvl hans sak att mana skdarena till tystnad och uppmrksamhet
genom ett esomoftast upprepadt _silete, silentium habete_. Och detta
var sannerligen ingen ltt sak med en af tusentals personer bestende
folkskara. Dessutom var det hroldens liggande, att, s mycket
mjligt var, fr skdarena frtydliga bibeldramemas sammanhang
genom kommentarier, som anbragtes emellan srskilda scener. fven
slutade han icke mindre hvarje "journe" med en from uppmaning till
folket, att allvarligen besinna hvad de under dagens frlopp hade
sett uppfras, n det hela med en likartad epilog, som p stt och
vis uttalade styckets moral; hvarefter frsamlingen skildes sedan den
afsjungit en hymn, vanligast _Te Deum laudamus_.[138]

Skdespelarne frdelte i grupper, ssom sagdt blifvit, intogo platser
inom srskilda afdelningar, der de frblefvo sittande tilldess turen
kom till dem att upptrda p scenen, "donec ordo eum tangat". D gde
de hvar fr sig att uppstiga frn sina platser, "sargat a loco suo",
samt trda fram, hvarefter de tervnde dit, derifrn de hade kommit.
Ehuru skdarena under dagar och veckor voro i tillflle att se sina
aktrer, skulle de ndock naturligtvis anses vara frnvarande alltid
d de icke agerade. Ingen egentlig scenfrndring gde rum. Ocks
fanns intet theaterperspektiv, emedan kulisser saknades. Lokalenoch
dekorationerna -- uti hvilka sistnmnda stundom, isynnerhet hos
Fransoserne, utvecklades icke ringa prakt -- frblefvo fverhufvud
desamma. Dock synas emellant lokaliteter, som under en dag icke
behfdes, p ngon fljande blifvit tillsatta. Handlingarnas mngd
var emellertid s stor, att hvarochen af dem icke kunde frrttas uti
sin srskildt erforderliga lokal. Derfre omtalas ock uti ett tyskt
"Passionsspiel" "eine gemeine burge, dar in man kront, geislet, das
nachtmal und ander ding volbringt." Eljest fordrade man att allting
skulle framstllas med strsta mjliga naturtrohet. Derfre frblef
fven snan, som anvndes vid Kristi intg till Jerusalem, under hela
denna dag stende p theatern. Fr frigt bortburos icke saker, som
ej mera behfdes, utan stlldes blott sido, ssom t.ex. bordsservis
och fverblifna anrttningar efter en mltid. Men d mnga handlingar
icke kunde i verkligheten utfras, mste man tnja sig med
symboliska antydningar. S frestlldes det att djefvulen hade gtt
in i Judas, genom en lefvande svart fgel, hvilken han fasthll i
ftterna och lt flaxa framfr sin mun. De aflidnes sjlar i Hades
frestlldes genom hvita linnetyg, som drogos fver de spelande,
o.s.v.[139]

Den ursprungliga theater-kostymen, s lnge skdespelen gfvos
i kyrkorna, var den vanliga prestkpan samt fr heliga personer
mess-skruden. Och fven sednare synas de som utfrt sistnmnda
roler begagnat presterlig drgt. S vidt bekant r, upptrdde inga
qvinnor p scenen under medeltiden. Alla qvinnoroler spelades frthy
af personer af det manliga knet. All slags maskering var frfrigt
mycket omtyckt uti detta fantastiska tidehvarf. Och dtidens
pittoreska drgter voro redan iochfrsig s mlande, att de erbjdo
en theatralisk anblick.[140]

Mysteriernas innehll, sdant det fretedde sig vid medeltidens
utgng, var s allmnt omfattande, att det i sig upptog hvarje art
af dtidens dramatik. Bibehllande sin ursprungliga musikaliska
och historiska natur, hade mysterierna hrjemte redan tidigt
infrt pantomimen uti mnga tableaux vivants, hvilka ur det gamla
testamentet framstllde frebilder till det som fullbordades i
det nya frbundets tider. Dessutom hade genom det grotesk-komiska
mellanspelet farcen efterhand intrngt i det andliga skdespelet. Och
hrtill kommo nnu elementer af de dramatiska _Moraliteterna_,[141]
hvilkas vsende vi nu g att betrakta.

Hos hvart och ett folk, som ger en litteratur, synes, isynnerhet
uti dess litterra bildnings ldre stadier, allegorien hafva spelat
en vigtig rol. Behofvet att skdliggra abstrakta begrepp uti
en konkret form r oafvisligt fr menniskor som p naturlifvets
stndpunkt nnu dvljas i andens smn, ehuru det hrmed icke r
sagdt, att en mera utvecklad bildning skulle helt och hllet
utesluta det allegoriska skdningssttet. Ty fven den klassiska
antiken, tillochmed p hjden af sin utveckling, var icke fremmande
fr detsamma. Men fverhufvnd torde dock ett sdant skdningsstt
fretrdesvis tillhra hvarje litteraturs barndom. Och hvad de
ny-europeiska folken vidkommer, hos hvilka "barbariet var engng
fosterlndskt" under lnga sekler, mste bildningsarbetet, fven i
sprkligt hnseende, isynnerhet hos de nationer hvilkas tungoml
utgtt ur flera stridiga elementer, hafva varit s svrt, att
anvndandet af allegorin fr att uttrycka abstrakta begrepp redan
derfre ofta blef en ndvndig ndfalls-utvg.

Allegorin intrngde fven uti medeltidens uppspirande konst. Mleriet
och skulpturen framstllde allegoriska grupper. Men ocks poesin i
allmnhet, och srskildt den dramatiska, infrde allegorin. Denna
frekommer redan uti Hrotsvitha's dram "Sapientia", om hvilken
Magnin yttrar sig: "Ce drame _allegorique_ est un des premiers et
sans contredit un des plus remarquables modles de ce qu'on a appl
dans la suite _moralits_".[142] Och uti mysterierna i allmnhet
frekomma allegoriska personer p flera stllen. Frut r omtaladt
huru uti dessa Guds egenskaper frestllas personifierade. Men fven
andra abstrakta begrepp upptrda i desamma under personlig gestalt.
Uti en tysk dram frn tolfte seklet: "Ludus paschalis de adventu
et interitu Antichristi", framstlles p sdant stt icke blott
Antichrist -- "denna fantastiskt tnkta personifiering af alla emot
kristendomen fiendtliga makter" --, utan hrtill nnu Hedendomen,
Synagogan, Kyrkan, Tron, Ktteriet med flera.[143] Uti "Mystre de
la Passion" plgas Judas, efter sitt frrderi, af den allegoriska
personen Dsesprance.[144] Och synnerligen personifieras uti
mysterierna enskilda laster. De onda andarne framtrda vanligen ssom
representanter hvar fr sig af srskilda arter af personifierad ilska
och frderf.[145]

Fr att ltta uppfattningen af de sllsamma dramatiska moraliteternas
uppkomst och utbildning, r det ndigt att nnu frutsnda
ngra upplysningar. Uti den ldsta franska moderna litteraturen
br det mnster uppskas hvarefter de friga romaniska folkens
nationallitteratur bildats. Och hvad srskildt det allegoriska
elementet betrffar, synes tillochmed Dante hafva frn de franska
trouvrernas skola lnat sina "majestueuses allgories" och uti
"le Roman de la Rose" funnit en frebild, hvilken han dock,
vsendtligen ledd af sin egen mktiga genius, vida fvertrffat.[146]
Nmnde Roman de la Rose, brjad af Guillaume de Lorris, p
Ludvig den Heliges tid, och fortsatt af Jean de Meung, under Filip
den Sknes regering, tnjt nda till renaissancens tidehvarf det
allra hgsta anseende. Detta ofantligt vidlyftiga allegoriska
poem var den chevalereska krlekens och galanteriets verkliga
codex. Men utom det fantastiska, mystiska och sentimentala, uti
hvilket allt en sinlig gld framlyser, innehller denna dikt,
synnerligen uti dess ofvannmnde fortsttning, en den skarpaste
satir fver tidens sociala, politiska och religisa frhllanden.
Och allt detta var insvept i allegorisk drgt.[147] "Une muse ou
plutt une fe rgnait: l'allgorie", yttrar sig Philarte Chasles om
denna tids mani fr allegorier.[148] Dygder, laster, alla knslor
uti de finaste nuancer, fvensom de mest klyftiga distinktioner i
allmnhet, upptrda personifierade, och tnjuta alla feodaladliga
fretrdesrttigheter, ssom sistnmnde frfattare sger: "Ces
personnagea imaginaires jouissent du privilge de la noblesse: chacun
d'eux a ses chapelains, ses destriers, ses clercs, ses chteaux
et ses oratoires." Vurmen fr den allegoriska genren stegrades
slutligen till den smaklsaste fverdrift, exempelvis d Olivier de
la Marche uti sin "le Triomphe et Parement des Dames" yttrar, att en
rttskaffens qvinnas drgt br hafva _ceinture de chastet, tablier
de diligence, et pantoufles d'humilit_.[149]

Troubadourer och Trouvrer underhllo och lifvade genom egna
sknlitterra alster smaken fr allegorier, hvilken genom _Cours
d'Amour_ och andra derefter bildade poetiska freningar n vidare
utvecklades. De bekanta _Jeux Floraux_, sedan 1324, bidrogo ock
vsendtligen att utbreda det allegoriska skriftstlleriet. Och
fljden af allt detta blef, att furstliga och andra frnma
personer frfattade rimmade afhandlingar, _"beaux dictiez"_, uti
hvilka tflingssnger i den "glada vetenskapen" satiren sllade sig
till allegorin. Uti hof och slott samtalade man i allegorier. Vid
fter och tornerspel komplimenteredes blde riddare af allegoriska
personer.[150] I de feodala slotten plgade man uppfra smrre
pantomimer, uti hvilka s vl bibliska, klassiska och moderna, som
ock allegoriska personer upptrdde i kostym. Dessa frvandlades
efterhand till talpjeser.[151] De skallade _jeux-partis_ och
_entremets_, hvilka uppfrdes i de aristokratiska borgarne i det
tolfte och trettonde seklet, torde hafva varit sdana skdespel.[152]
Men vid slutet af det fjortonde seklet omtalas i Frankrike
allegoriska dramer under ett nytt namn, de skallade _Moralits_.[153]
Och det var frst med dessa skdespel, allegorin, hvilken redan
lnge frut hade beherrskat den romantiska litteraturen, i stort
inkom p den dramatiska scenen.

Moraliteterna synas ursprungligen varit rent allegoriska skdespel,
af religis och moralisk tendens. Derfre upptrda i desamma
dygder och laster, knslor, lidelser m.m. personifierade. Men
det karakteristiska i dessa allegoriska dramer r, att alla dessa
abstrakta personifikationer st i strid emot hvarandra. Det Ondas och
det Godas makter kmpa om segern fver den menskliga anden. Genom
den konflikt emellan motsatta lidelser, som tillhr moraliteternas
vsende, ro de mera dramatiska n de episkt beskrifvande
mysterierna, helst de sednare, bundna af bibelordets textsammanhang,
innehlla en rad af p hvarandra fljande handlingar. Dramat fordrar
en vida strngare concentrering n mysteriernas nstan vers fr
vers och ord fr ord fortlpande bibelparafras. Och dessutom r
den dramatiska handlingen vsendtligen beroende af de kollisioner,
som uppst derigenom att srskilda individer ska att verkliggra
sina sjelfmant frelagda ndaml.[154] Mysterierna sakna vl icke
heller dylika konflikter, men dessa framst der fragmentariskt
infogade uti episoder, som strande afbryta handlingens erforderliga
enhet och utveckling. Uti de religisa moraliteterna r deremot
den dramatiska sammanhllningen jemfrelsevis strre i det att de
sceniskt framstlla innehllet af den kristna sedolran, efter fri
bearbetning. Ocks voro moraliteterna, vid valet af motiver, icke
uteslutande bundna vid bibeln; ty de behandlade hrjemte redan tidigt
fven jordlifvets konflikter i allmnhet, skrskdade frn allmnt
sedlig synpunkt.[155]

Hen ehuru nu moraliteterna p ofvansagda stt hade ett friare
utrymme n mysterierna, kunde de likvl icke, s lnge de endast
framstllde en personifiering af abstrakta begrepp, tillvinna sig
den stora mngdens bifall, emedan de uti dessa skdespel upptrdande
allegoriska gestalterna saknade dramatiskt lif och rrelse. Sdana
bleka, blodlsa hamnar kunde hvarken ansl knslan eller fattas
af tanken. Det var icke mjligt att gifva t desamma en utprglad
individualitet, hvilka attributer man n anvnde fr att ska gra
dem begripliga, medan bibeldramernas lskade gestalter stodo varma
och lefvande fr folkets gon. De, uti sdant skick, s impopulra
moraliteterna skulle vl ock snart hafva sprlst frsvunnit, om
ej nya lifgifvande elementer frn mysterierna hade inkommit i
desamma. Det behfdes hrtill mera bibliskt stoff n blott moraliska
abstraktioner. Verkliga personer med ktt och blod mste derfre
infras. Och emedan i sdant afseende den bibliska parabeln nrmast
fverensstmde med moraliteternas begrepp, stllde man vid sidan af
de allegoriska personerna fven bibelns rike man och Lazarus, de
visa och fvitska jungfrurna,[156] m.fl. Men icke engng denna
brokiga samling frmdde tillrckligt fngsla skdarenas sinnen.
Hrtill erfordrades nnu nya omskapande elementer, hvilka i det
fljande skola berras, sedan frut ngra prof p de rent abstrakta
moraliteterna blifvit framstllda.

De religisa moraliteterna ro stundom genomtrngda af mysticism.
S r fremlet fr en moralitet sjlens frmlning med Jesus. De
uti densamma frekommande personerna ro Jesus, Sjlen, _Charitas_,
_Veritas_, Goda Ingifvelsen, Synderna, Rttvisan och Zions
dttrar.[157] En annan moralitet framstller de nio grader, hvarigenom
den i synd fallna menniskan inkommer i paradiset, p stt som fljande
innehllsfrteckning utvisar: "L'homme produit de nature au monde,
qui demande le chemin de Paradis et y va par neuf journes; la
premire de nature  pch, la seconde, de pch  pnitence
passant par liberal arbitre, la troisime, de pnitence aux divins
commendemens, la quatrime, des commendemens aux conseils, la
cinquime, des conseils aux vertus, la sixime, des vertus aux
sept dons du St. Esprit, la septime, des dons aux batitudes, la
huitime, des batitudes aux fruits du St. Esprit, la neuvime, des
fruits du St. Esprit au jugement et Paradis".[158]

Den fransyska moraliteten: "Bien-Advis et Mal-Advis" personifierar
dygden och lasten. Bien-Advis och Mal-Advis frestllas hvardera
vandrande p sin srskilda vg, den ena ledande till salighet, den
andra till frderf. Den frre, efter att hafva tagit rd af Tro
och Frnuft, trffar p sin vg nger, Bn och dmjukhet. Dessa
allegoriska personer, ikldda qvinnodrgt, understdja Bien-Advis
uti dennes bemdanden att fr frvrfvande af himmelska hfvor
berfva sig alla jordiska egodelar. Tillochmed mantel och skor mste
derfre afkldas. Mal-Advis faller, under sin vandring, i dliga
rdgifverskors vld. Dessa ro Frmtenhet, Yppighet, Uppror, Drskap
och Hyckleri, hvilka slpa sitt offer till en krog, der de slutligen
fverlemna Mal-Advis, med ett rep om halsen, t Frtviflan, som fr
honom rakt fram till Dligtslut.[159]

De gamla engelska moraliteterna (moral plays, moralities) ro,
liksom andra lnders, af religist-moralisk natur. En ibland de
mest bekanta r _Every Man_. Moraliteten begynnes med en af
Bndbraren (messenger) framfrd prolog, som i korthet redogr fr
styckets innehll. Hrp upptrder Gud Fader p scenen, klagar
fver menniskornas urartande, kallar p Dden och befaller honom
att frambringa Every Man (Hvarochen), som representerar hela
menniskoslgtet, infr den gudomliga domstolen. Bfvande sker d
Every Man, i sin nd, skydd hos Godtsllskap, Frvandtskap och
Kikedom. Men d dessa, den ena efter den andra, fvergifva honom,
vnder han sig till Godgerning. Efter att hafva frebrtt Every Man
fr lngvarig frsummelse att anlita henne, frer Godgerning honom
till sin syster Kunskap, och denna till Beknnelse, en helig man, som
lgger honom en botgrelse, hvilken han verkstller p skdeplatsen;
hvarefter han annammar sakramentet. Nu fvergifves han af Styrka,
Sknhet, fverlggning och slutligen Besinning, alla allegoriska
personer, men Godgerning qvarstr vid hans sida tilldess han dr.
Hrp nedstiger en engel och sjunger Reqviem. Moraliteten afslutas
sedan af "Doctor" med en epilog, som inskrper styckets moral.[160]

Men moraliteterna afsgo icke uteslutande sjlens vlfrd. fven
kroppens helsa var ngongng deras freml. En sdan medicinsk
moralitet r den fransyska: _la condemnation de Banquet_. Hos Banquet
samlas till gstabud tskilliga personer: Frossen, Lckerhet,
Jag-dricker-eder-till (Je-bois--vous) och andra. Vid ett fnster
utanfr matsalen visa sig Slagfluss, Gikt, Kolik m.fl. fven dessa
inkallas af Banquet. Men nu uppstr en s hftig strid emellan de
frra gsterna och de sednast ankomna, att af de frstnmnda fyra
nedfalla dda p valplatsen. De terstende instmma derfre Banquet
till rttegng infr domaren Erfarenhet, hvilken dmer Souper ett
straff, derfre att denne frambragt alltfr mnga fat, med tillagd
hotelse att lta hnga honom, om han understode sig att nalkas Diner
p nrmare afstnd n sex lieues. Hrefter befaller Dite, en torr
och gravitetisk personlighet, att arrestera Banquet och dma honom
till dden. Lkemedel, en allegorisk person liksom alla de andra, r
lagd att upplsa domslutet:

    "Que le Banquet par sa faulte excessive
    En commettant cruelle occision,
    Sera pendu  grant confusion".[161]

Sdana voro de ursprungliga, rent _allegoriska_ moraliteterne, hvilka
fverhufvud buro prgeln af en religis anda och ett sedligt allvar.
Detta framlyser t.ex. ur prologen till "Bien-Advis et Mal-Advis":

    "Nous faisons protestacion
    Que n'est point notre intencion
    De rien dire contre la foy,
    Contre Dieu ne contre la loy".[162]

Ocks afsgo moraliteterna att vcka andelig uppbyggelse hos skdare
och skdespelare. Lifvade af en gemensam andakt, afsjngo s vl de
frre som de sednare hymner till den Hgstes ra, p samma stt som i
mysterierna.[163] Men profana elementer intrngde tidigt i sistnmnda
skdespel. Och samma fall intrffade med moraliteterna. De erhllo en
burlesk-komisk tillsats i likhet med bibeldramerna. Hrigenom uppstod
en lika frvirrad sammanblandning af det sublima och det groteska, som
i mysterierna. Djefvulen, som var mysteriernas frnmsta lustiga
person, erhll samma rol fven i moraliteterne, der han vanligen
tfljdes af en allegorisk figur: Lasten (Vice), hvilken ssom narr och
rolighetsmakare dref sitt spel med menniskor och afgrundsandar. S
sammanflt i femtonde och sextonde rhundradet frestllningen om den
onda principen med den om det ljliga i allmnhet.[164] Den satiriska
farcen, lokaliserad, r gemensam fr mysterierna och moraliteterna, af
hvilka de sednare nnu mindre n bibeldramerna kunde umbra ett sdant
bihang, emedan skdarenas intresse i motsatt fall svrligen kunnat
hllas vaket.

Men den stora hopens sceniska behof tillfredsstlldes icke nog af de af
kyrkan auktoriserade mysterierna, icke ens sedan en utvxt af burlesk
komik anslutit sig till det andeliga skdespelet. nnu mindre kunde, af
hr ofvan uppgifven anledning, moraliteterna, hvilka frnmligast
senterades af de jemfrelsevis mera bildade klasserna, uppfylla nmnda
behof. Ocks erfordrades s stora tillrustningar och kostnader till
hvardera slaget af dessa representationer, att de blott sllan, vid en
eller annan hgtidlig fest, kunde uppfras. Derfore, och till flje af
den naturliga dramatiska instinktens kraf, stod, alla kyrkans frbud
oaktadt, den stora folktheatern p torg och gator alltid ppen fr den
skdelystna mngden, som hrvid af hjertans grund frjdade sig fver de
frut beskrifna gycklarenas prestationer.[165] Men vi skola icke lngre
uppehlla oss vid dessa jonglrer. Det kan vara nog att endast tillgga
det de synas blifvit anvnde ssom skdespelare fven uti
moraliteternas komiska partier,[166] samt att fr frigt dessa
vagabonder, hvilka innstlade sig hos bde hga och lga, voro
kolportrer af de ider som rrde sig p samhllets djup. Allt, s vl
profant som heligt, var ett freml fr deras skoningslsa gyckel. Det
feodala samhllets personer och institutioner mnstrades af denna
farliga areopag, s mycket farligare, som den sorglst ringaktades af
de privilegierade klasserna, hvilka icke synas hafva anat att de
fraktade gyckelmakarnes satir var ett uttryck af _vox populi_.

Sedan folket kommit till ngot medvetande af sin sociala stllning,
upprrdes dess knsla af de skrande dissonancerna uti samhllets hela
organisation. Slnge den religisa hnfrelsen nnu var lefvande och
chevaleriet samtidigt bibehll sin ursprungliga idealiska karakter,
varsnade man mindre dessa missfrhllanden. Men s snart kyrkans
tjenare begynte att allt mer och mer frverldsligas, och feodaladelns
rofgirighet att tillvxa, alstrade det stigande fortrycket hos massorna
en motsvarande frbittring, hvilken stundom fvergick till ppet vld,
men dock oftast gaf sig luft i satiren. Medeltidens folksng och saga
bra vittne hrom. Det r i satirens drgt, medeltidens tnkestt
friast och fullstndigast uppenbarar sig. Vi hafva frut antydt hvilket
inflytande "le Roman de la Rose" i sdant afseende utfvade. Om
fortsttaren af detta bermda verk, Jean de Meung, yttrar sig Lenient:
"Il est vritablement l'Homre de la satire au moyen ge".[167] Men p
ett djupare, innerligare och mera omfattande stt uttrycker dock ett
annat litterrt alster frn medeltiden denna epoks ider.
Detta verk, seklers arbete, r "Reineke Fuchs" (Reinardus
Vulpes, le Renart, Reinaert), hvars frsta uppkomst tskilliga nationer
tillegnat sig. Rikt och snart sagdt obegrnsadt r innehllet af denna
allmnt bekanta folkbok,[168] hvilken, under den i medeltiden s
omtyckta djurfabelns form, parodierar icke mindre kyrkan och statens
institutioner n skilda samhllsklasser och enskilda personer, samt
ingriper i alla lefnadsfrhllanden p ett ofrargeligt, men
likvl djupt och kraftigt stt; hvarom Lenient (l.c. p.
149) ibland annat trffande uttrycker sig: "Tout ce que le
moyen ge a vnr, pratiqu avec foi, avec amour, plerinages,
croisades, miracles, pieuses lgendes, duels judiciaires, confession,
chevalerie, papaut, se retrouve l parodi sans clat, sans violence,
avec une ironie douce et legre, qui n'est pour cela ni moins vive, ni
moins profonde." Reineke framrullar taflor, der verldslige och andelige
potentater ingalunda ro tecknade med ljusa frger. Isynnerhet
fr presterskapet uppbra skulden fr det mesta onda.[169]
Men grundkarakteren i denna satiriska folkdikt r, ssom
redan sjelfva namnet tillknnagifver, en utlggning af huru
fintlighet och list frm besegra den ra styrkan, samt huru
omjligt det r, att gra lycka i verlden utan dessa egenskaper.[170]

Medeltidens samhllsfrhllanden gfvo ett rikt mne
fr den satir, vi i det fregende funnit genomg le Roman
de la Rose och le Renart. Men ett nnu friare flt n litteraturen,
erbjd theatern fr dess gissel. Ocks hafva vi redan funnit huru
satiren rjde sig uti mysterierna och moraliteterna. Dessa dramers
allvarliga grundmne freskref dock ngon grns fr dess lopp. Men
otyglad deremot kunde densamma alltid framrusa p jonglrernas scen.
Och hrtill ppnades nnu, under medeltidens sista rhundrade, en ny
bana fr det satiriska elementets verksamhet: uti den frn de bibliska
och moraliska skdespelen emanciperade _Farcen_.[171]

Farcen utgick nrmast ur de fransyska _fabliaux_ och _contes_,[172]
hvilka fretrdesvis behandla hvardagslifvets tilldragelser. Slotts-,
stads- och kloster-anekdoter af hvarjehanda slag, men framfr allt
krleks- och ktenskapshistorier utgra det frnmsta fremlet fr
dessa berttelser, en genre, uti hvilken fordna tiders Fransmn
isynnerhet excellerade. Qvinnan r sjlen i dessa fabliaux. Den kta
mannen framstlles gemenligen ssom dum och bedragen. Munken och
presten spela en vigtig rol. Den vinningslystne krmaren r icke
bortglmd. fven den lifegne bonden, visserligen grof och tlpig, men
med ett elakt, satiriskt smlje p lppen och ett trffande ordsprk i
munnen, finner en plats i dessa naiva, men stundom nog obscena
historier, hvilka fr frigt icke heller utesluta dlingen, ehuru de
fretrdesvis rra sig inom den borgerliga medelklassen.[173] Den
fransyska farcen bestod i en dramatisering af de srskilda
samhllsklassernas seder och lefnadsstt, uti en yrt lekande och
fverddig form, ehuru utan konstnrlig utbildning. Dessa bouffonnerier
berrde med all fransysk liflighet och gldtighet det sociala lifvets
svaga sidor. Intet stnd skonades. Klerker och lekmn af alla klasser
voro lika utsatta fr den satiriska farcens anfall. Och dagens
chronique scandaleuse erbjd ett nskadt tillflle att gifva ett
skarpare eftertryck, en lifligare farg t det hela.

Les clercs de la Basoche insgo snart att de torra,
abstrakta moraliteterna icke kunde behaga skdarena. De
begynte derfre att fven uppfra farcer. Men vid samma
tid uppstod ett annat dramatiskt samfund, priviligieradt af
franska konungen Carl VI, _les Enfants sans soucy_. Medlemmarne
uti detta skdespelaresllskap bestodo af ungt, sysslolst folk, till
strre delen tillhrande de hgre samhllsklasserna.[174] Denna glada,
sorglsa ungdom frlustade sig sjelf och andra med farcer som benmndes
soties.[175] Direktren fr detta sllskap, som bar en capuchon beprydd
med tv sneron, kallade sig _le Prince_ eller _le Roi
des Sots_.[176] Dessa i brjan rivaliserande sllskap kommo
snart vl fverens och voro sedan ofta frenade. tskilliga
andra dylika freningar sammanslto sig efterhand med la Basoche
och les Enfants sans soucy.[177] Religion, politik, moral,
samhllsinstitutioner, privatlifvet, -- allt underkastades
dessa farceurers dom. Det var derfore icke underligt, att de drogo sig
mnga enskilda personers och fven parlamentets vrede. Dock befinnes
Ludvig XII hafva uppmuntrat den censur, la Basoche genom sitt spel
utfvade fver laster och missbruk. Ocks lt han les Enfants sans
soucy r 1511 uppfra Gringore's emot pfven Julius II rigtade bitande
farce "la Chasse du Cerf des cerfs", en ordlek fver den antagna
pfvetiteln: _Servus servorurn Dei_. Men under Frans I:s regering
blefvo dessa representationer instllda "sous peine _de la hart_" samt
upphrde derefter fr alltid.[178]

Ehuru Italien r den katholska kristenhetens stamste, synas likvl den
klassiska antikens hedniska traditioner, hvilka i detta land voro
nationela, hafva derstdes fortlefvat i folkmedvetandet lngt in i
medeltiden. Derfre r det ock sannolikt, att Italienarnes e omtyckta
urgamla, mest improviserade lustspel (commedia dell' arte) hrleder sig
frn de gamle Romarnes mimer.[179] Ocks framlyser detta burleska spels
omedelbara samband med antiken deraf, att den italienska farcens
frnmsta komiska person, Arlecchino, r kostymerad i likhet med de
romerska mimer, som benmndes _planipedes_, hvilka med bara fotter
(planis pedibus) upptrdde p proscenium, samt dessutom hade rakade
hufvuden, svrtade ansigten, och en brokig drgt. Ty fven den moderna
Harlekin br en mngfrgad drgt, som bildande ett sammanhngande helt
saknar egentlig fotbekldnad, samt dessutom en svart mask och en liten
hatt som knapt betcker det rakade hufvudet. Den italienska
folktheatern har nnu tskilliga andra stende komiska roler, hvka
erinra om dylika i den romerska antiken. En sdan r t.ex. Scapino,
hvilken jemte Arlecchino af toskanska skriftstllare benmnts Zanni,
ett ord, sannolikt hrledt af det latinska Sannio, och betecknande
egenskaper som tillhra Harlekin, enligt Cicero's (de Oratore lib. II.
cap. 61.) hrom meddelade beskrifning: "Quid enim potest tam ridiculum
esse quam Sannio est? qui ore, vultu, imitandis moribus, vocibus,
denique corpore ridetur ipso?" En annan burlesk gestalt, Pulcinella,
synes omedelbart hrstamma frn den latinska Maceus.[180] Dock har man
frst frn medlet af det femtonde rhundradet sker underrttelse om
den italienska farcen.[181]

Emedan burlesk-komiska elementer redan tidigt hade orenat Spaniens,
liksom andra lnders, andeliga skdespel, samt dessutom jokulatorer
fven i detta land finnas omtalade,[182] torde vl ock den egentliga
farcen, ssom en srskild dramatisk art, der hafva varit bekant under
medeltiden. Men med skerhet kan detta dock icke afgras, emedan hela
den spanska medeltidslitteraturens den ro insvepta i mrker.[183]
Frst hos dramatikern Juan de la Encina (f. 1468, d. 1534) finnes en
bestmd tskilnad emellan andeliga och verldsliga skdespel, de
sedermera benmnda comedias _divinas_ och _humanas_. Och ibland
de sednare frekomma tv dramer, hvilka tillhra farcen.[184]

Underrttelserna om den engelska farcen under medeltiden ro svfvande
och dunkla. Men helt skert existerade fven d detta slags skdespel i
England, helst detsamma i det sextonde seklet befinnes hafva p det
hgsta frtjusat hela det engelska folket samt sknkte den
store Shakespeare's snille rika ingifvelser. Hof- och folknarrar
uttryckte d i sina bouffonnerier, Iigs, sdant som i folkets innersta
medvetande fann en allmn genklang. Ocks voro p denna tid
dessa tokroliga figurer, hos hvilka humorn spelade p djupet,
theaterpublikens lsklingsgestalter.[185] Det vore intressant
att uti aflgsnare tider kunna uppspra utvecklingsgngen af dessa
grotesk-komiska freteelser, hvilka i England hade en s framstende
nationel betydelse. Men af frenmnda skl, samt emedan detta fr
frigt fverskrider vr frmga, inskrnke vi oss till endast ngra
antydningar. Vid medeltidens banketter i frnma hus uppfrdes en art
sm allegoriska dramer, som i Frankrike benmndes _entremets_,
_intrludes_. Ifrn detta land fverkommo de till England. Dessa pjeser
afsgo frnmligast ett underhllande skmt. Men emedan den allegoriska
formen var fr mycket svfvande och abstrakt, aflade man densamma
slutligen, och inkom hrigenom mer och mer p det verkliga lifvets
konkreta omrde. En komisk-satirisk, till karikatyr grnsande, teckning
af personer och frhllanden, fven frn det lgre folklifvet,
utmrkte efterhand dessa dramatiska stycken, hvilka, i saknad
af all egentlig handling, p ett fullkomligt fritt och obundet stt
uttalade befngda infall och qvickheter, utan att derfre sakna en
didaktisk-moraliserande rigtning. En ibland de frnmsta frfattare
till sdana farcer r John Heywood, som var mycket gynnad af konung
Henrik VIII. Hans dramatiska kompositioner skola, ehuru i en ngot
hgre utbildning, hafva stor likhet med dem af samma art, tysken Hans
Sachs diktat. Att dylika prestationer inom de lgre samhllsregionerna
skulle iklda sig en nnu mera karikerad gestalt n vid hofvet och hos
de frnma, synes kunna antagas ssom sjelffallet.[186]

I Tyskland framtrdde medeltidsfarcen under namn af _Fastlagsspel_
(Fastnachtsspiel). Detta regellsa skdespel utgick ur frkldningar
som voro sedvanliga under karnavalen, d maskerade personer gingo frn
grd till grd hos sina bekanta, der de tillstllde hvarjehanda upptg.
De uppfrde fven sm dramer, hvilka i brjan torde hafva inskrnkt sig
till endast en mimisk representation. Men efterhand uppstodo ett slags
karaktersmasker med dialog. Aktrerna, som tillhrde den borgerliga
samhllsklassen och frnmligast voro handtverkare, dramatiserade
scener ur hvardagslifvet, sdana desamma presenterade sig inom deras
sfer. Situationerna uti dessa troligen mest improviserade dramatiska
upptg voro komiskt-burleska. Om den sceniska apparaten bekymrade man
sig icke det ringaste.

Efter vl frrttadt vrf samt erhllen undfgnad, frflyttade sig det
lustiga sllskapet till en annan grd, hvarest samma upptg, med fr
tillfllet erforderlig variation, blef frnyadt. Men s menlsa och
okonstlade voro fastlagsspelen icke alltid. Det hnde ock att man hade
vl fvertnkt sina roler, att de husliga sederna trffades af satirens
gissel, samt att de inrotade missbruken, i socialt, kyrkligt och
politiskt afseende, underkastades en strng censur. Och isynnerhet
blefvo kyrkans frderfvade tjenare af desse fastlagsgycklare s hrdt
angripne, att reformationens luttringseld derigenom uti icke ringa mn
frbereddes.[187]

De genom handel och nringsflit uppblomstrande tyska riksstderne,
framfr allt Nrnberg, voro stamhllet fr sdana fastlagsspel. Det var
ock i sistnmnde stad, der mstaresngen tidigast utbildades, en
"Meistersnger" Hans Rosenplt, som lefde vid medlet af femtonde
seklet, utom en mngd rimmade komiska berttelser och snger,
efterlemnat fven fastlagsspel, hvilka, jemte dylika af hans samtida
Hans Folz, som ock lefde i Nrnberg, ro de ldsta med skerhet knda
dramatiska alster af nyssnmnde art. Men dessa kompositioner sakna allt
konstnrligt vrde. Sprket r rtt. Ett ytterst plumpt och grofkornigt
skmt utgr deras frnmsta krydda. De behandla med frkrlek erotiska
freml. Det hela br prgeln af en inskrnkt klkborgerlighet, utan
ngra spr till idealisk lyftning.[188] Uti reformationstidehvarfvet
antog fastlagsspelet en polemisk-dogmatisk karakter, frenad med den
skarpaste satir fver de kyrkliga missbruken. I sdant afseende utmrka
sig isynnerhet Niclas Manuel's tv fastlagsspel, uppfrda i Bern r
1522. Deras tendens rjes redan af namnet p de personer som upptrdde
i hans "_Todtenfresser_" -- s benmnes den ena af de nyssnmnda
dramerna --, utgende ur sjlamessans indrgtighet fr det andeliga
stndet. Ibland dessa personer m anfras: abboten Nimmergnug, dekanten
Scbindebauern, prosten Geizsack, pastorn Wetterleich, biskopen
Wolfsmagen, kardinalen Hochmuth samt pfven Entchristelo. Ssom prof p
den bitande skrpa som genomgr hela detta skdespel gller fljande:

_Pabst Entchristelo_:

    Der Tod ist mir ein gut Wildpret,
    Dadurch mein' Diener und mein Rth
    Mgen fhren hohe Pracht
    In allem Wollust Tag und Nacht
    Dieweil wirs haben gebracht dahin,
    Dass man nit anders ist im Sinn,
    Dann dass ich also gewaltig sei,
    Wiewohl ich leb von Bberei.
    Noch mg ich die Seel in Himmel lupfen,
    Dadurch ich manchen Vogel rupfen.
    Auch whnen sie, ich hab den Gwalt,
    In die Hll zu binden, wer mir gefallt...

Pastor Wetterleich klagar fr pfven fver den ndstllda belgenhet,
uti hvilken pfvedmet rkat genom bibelfversttningen:

    O heiliger Vater, nu hilf und rath,
    Damit wir bleiben bei unserm Staat --
    Die Layen merken unsre List,
    Wo Du nit unser Helfer bist --
    Der Teufel nehm die Druckergesellen,
    Die alle Ding in Deutsch stellen,
    Das alt und neu Testament,
    Ach, wren sie halb verbrennt...
    Unsre Kunst die hilft nit meh,
    Paulus thut uns Leiden web,
    Mit sein' tief gegrndten Episteln,
    Die schmecken mir gleich wie grob Disteln,
    Wo man nit mag mit Bannbriefen schaffen,
    Dass sie nit thten wider uns Pfaffen.

Detta skdespel gjorde ett s djupt intryck p sinnena, att, ssom
krnikeskrifvaren Anshelm frtljer, "durch diss wunderliche und vor
nie als gotteslsterlich gedachte Anschauwungen ward ein gross Volk
bewegt, christliche Fryheit und bbstliche Knechtschaft ze bedenken und
ze underscheiden".[189] Theatern var i reformationsseklet ett ofta
anlitadt och verksamt medel fr den protestantiska lrans inskrpande,
icke allenast i Tyskland och Schweitz utan fven i England och
Skottland. Ocks de inre stridigheterna inom den nya kyrkan blefvo
dramatiskt framstllda. Frn katholikernas sida upptrdde man sllan p
scenen till frsvar af den gamla samt vederlggning af den nya lran.
Dock skedde sdant ngongng.[190]

Genom den upplifvade bekantskapen med antiken uppstod i Italien det
lrda skdespelet, _Commedia erudita_, hvilket till strsta delen
inskrnkte sig till fversttningar eller efterbildning af grekiska och
romerska dramatiker. Men emedan detta icke utfvade ngot mrkbart
inflytande upp medeltidens skdespelsvsende i allmnhet, kan det vara
nog att endast omnmna, det tskilliga p latin skrifna theaterstycken
fregtt Politiani dram "Orfeo", som blifvit kallad fr den frsta
tragedi p italienska sprket samt uppfrd 1472; hvartill kan tillggas
Bibiena's "Calandra", frfattad omkring 1490, hvilken man anser fr den
frsta komedi p italiensk prosa.[191] Dock, ehurn den klassiska
dramatiken iochfrsig r fremmande fr vrt mne, br det likvl icke
med tystnad frbigs, att ett nytt slag af skdespel, som kan betraktas
ssom en mellanlnk emellan det andliga och det lrda dramat, i latinsk
drgt uppstod vid medeltidens utgng. Dessa skdespel, hvilka ro knda
under namn af _skolkomedier_, och synas nrmast haft skolelevernes
behof af praktisk kunskap i latinska sprket att tacka fr sin
uppkomst, infrdes veterligen frst i Tyskland, af de skallade
humanisterne. Den ldsta dramatiska produkt af sdant slag, vi funnit
omnmnd, r Reuchlins' "Henno", en komedi i fem akter, spelad af
studenter -- ty fven desse plgade upptrda ssom aktrer i skoldramer
-- r 1497. En annan representation af samma pjes franstaltades
sednare af Melanchton till Reuchlins ra.[192]

I brjan synas frnmligast Terentii komedier hafva blifvit
uppfrda.[193] Skolfrestndarene afsgo hrvid hufvudsakligen det
latinska sprkets inprglande i elevernes minne, men hrjemte fven ett
ledigare skick hos desamma, samt frimodighet att upptrda infor en
strre allmnhet. De betnkligheter och skl, som mjligen kunde
anfras emot sdana representationer, mste vika, di fven Luther
frklarade skolkomedierna vara nyttiga.[194] Ocks befinnas studenterne
i Wittenberg under Luthers lifstid hafva uppfrt latinska
theaterstycken utan att han haft ngot att anmrka deremot.[195]

Det skulle p lngden hafva blifvit nog enformigt att inskrnka sig
till endast Terentii sex samt hrtill mjligen nnu ngra af Plauti
komedier. Derfre begynte skollrarene sjelfva frfatta latinska
komedier, hvilkas representationer de torde hafva ledt ssom
regissrer. fven synas de hafva upptrdt i prolog och epilog. Sdana
skdespel befinnas stundom hafva blifvit gifna ssom ett fastlagsnje.
Afven franleddes dessa dramatiska fningar af de rliga skolexamina
samt andra hgtidligheter. Elevernes frldrar och syskon funno ett
stort behag uti skdandet af dessa frestllningar, hvilket n mera
frkades derigenom, att, i likhet med det som hade skett med de gamla
latinska mysterierna, fven en fversttning eller frklaring p
modersmlet efterhand bifogades. Slutligen gfvos dessa dramer helt och
hllet p modersmlet. Ehuru de icke hade ngot konstnrligt vrde,
inverkade dock deras frfattares frtroligare bekantskap med antiken
tminstone i ngon mn upp skoldramats formela utbildning. Men
skolkomedierna erhllo snart ett vsendtligen frndradt innehll.
Reformationen blef en hfstng fr tidens alla ideela intressen. Allt,
fven dramatiken indrogs uti denna krets. Ocks hade tidehvarfvet
sjelft ett dramatiskt skaplynne. Stora karakterer upptrdde d i
storartade konflikter emot hvarandra. Intet under derfre, att ock
skolkomedierna gingo i polemisk-dogmatisk hrnad emot katholicismen.
Men sedan fven den stridande protestantismen sjelf hade stelnat uti en
nog krf orthodoxi, frlorade fven dramat sin spnstighet och
rrlighet. Allmnna moraliska betraktelser, med en strngt didaktisk
rigtning, samt hrjemte bibliska historien, till strsta delen gamla
testamentets, utgjorde hrefter freml fr skolkomediernas
dramatisering. Allegoriska och klassiska personer fingo plats jemte de
bibliska. fven det burlesk-komiska elementet var icke alldeles
uteslutet, ehuru icke blott skollrare utan ock pastorer voro
skolkomediernas frfattare. Dock synes djefvulen och andra
vederstyggliga masker efterhand hafva frsvunnit frn skolans
dramatiska scen. tminstone voro sdana figurer frbjudna att der
upptrda genom en frordning af hertig Albrecht af Preussen r 1585.
Men mnga slippriga saker, grofkorniga och obscena, tillt man i
nyssnmnde sekel och nnu lngt sednare halka fver de unge aktrernes
lppar.[196]

Ibland de talrika uti skolkomedierna dramatiserade bibliska mnena,
hvilka vanligen framstlldes uti en lngslpig omskrifning af
bibelordet, utan poetiskt fri lyftning, med tillknnagifven afsigt att
glla ssom en dygde- och lastspegel, m exempelvis omnmnas
berttelserna om Abrahams offer, Sodoms undergng, profeten Jonas,
Daniel i lejonkulan, den vise Salomo, den tappra Judith, den fromme
Tobias, Jakob och hans tolf sner, den kyske Joseph, samt den
gudfruktiga Susanna. Denna sistnmnde "komedi", som var srdeles
omtyckt och fven blifvit uppfrd i kyrkor, framstllde dock mnga
ganska verldsliga scener. Ur nya testamentet dramatiserades
frnmligast ngra parabler, ssom den om den frlorade sonen, den rike
mannen och Lazarus m.fl. Inblandade enskilda snger och krer gfvo
ngon omvexling t dessa enformiga skolkomedier, hvilka, s
bristflliga de n voro, dock nnu i det sjuttonde rhundradet voro
mycket omtyckta och upphrde icke frr n mot slutet af det adertonde
seklet. Dock synas uti sistnmnde sekel nstan endast verldsliga
stycken hafva blifvit uppfrda i skolorna. Betrffande skolkomedierna
kan hr till slut tillggas, att mnet till desamma fven togs frn
skol- samt isynnerhet studentlifvet.[197]

Ocks Jesuiterne lto uppfra skdespel uti sina udervisningsanstalter.
Grundmnet var bibliskt, men s utblandadt med klassiskt-mythologiska
och profanhistoriska tillsatser, att det andeliga innehllet hrigenom
blef alldeles frflyktigadt, helst operan och balletten fven inmngdes
uti dessa sinneberusande dramatiska kompositioner. Allt var berknadt
p yttre effekt: de praktfulla kostymerna och dekorationerna, det
konstrika maschineriet m.m. Ocks uppfrdes dessa skdespel infr en
publik, der tillochmed kejsare, konungar och andra furstliga personer
sgos bland skdarena, af en ungdom som tillhrde den hgsta
aristokratin. Jesuiterordens upplsning gjorde ett slut p dessa
representationer.[198]

Medeltidens andeliga skdespel, mysterierna, fortforo i det sextonde
rhundradet nstan fverallt att tnjuta den stora allmnhetens bifall.
Dock var reformationens inflytande p dessa dramer i protestantiska
lnder genomgripande. De erhllo der en fretrdesvis evangelisk
karakter. Helgonalegender jemte dithrande underverk samt fverhufvud
mnga den katholska kyrkans dogmer frsvnnno derfre efterhand frn
protestanternas dramatiska scen. Men mysterierna i inskrnktare
betydelse, den dramatiserade passionshistorien, uppfrdes numera
sllan. Och detta gller icke mindre den katholska n den
protestantiska frsamlingen. fverallt valdes de bibliska motiverna
frnmligast frn gamla testamentets historiska skrifter samt till en
del frn nya testamentets parabler. Dock befinnas fven
Apostlagerningarna dramatiserade, ehuru ngongng p ett ursinnigt
stt. S uppfrdes dessa "Actes des Aptres" i Frankrike[199] "moult
triomphantement." Fyrahundra ttatio aktrer visa sig p scenen. Om
hvarandra figurera heliga och profana personer. Djefvulen och narren
saknas icke heller. Ingen begrnsad tanke eller handling genomgr det
hela. Hastiga ddsfall och uppstndelse frn de dda, mord, brand,
krig, frbannelser, trolldom, slippriga krleksscener omvexla, i den
mest fantastiska frvirring, med martyrers lidanden. Blixt och dunder
och jordbfning frekomma i alla akter af detta vidunderliga skdespel,
som slutas med den yttersta domen.[200]

I Frankrike och Italien bibehll det religisa skdespelet, s lnge
det der hade en tillvaro, en vsendtligen katholsk karakter. Men redan
fre den nyare tidens ingng synes detsamma hafva upphrt i sistnmnda
land, hvarest dramatiken, fvergifvande sitt religist-kristna
ursprung, hrefter utgick ur en efterbildning af den upplifvade
klassiska antiken. fven i Frankrike fvergick man, under renaissancens
tidebvarf, frn "mystre" till klassisk tragedi. Dock fortlefde
hrjemte det religisa skdespelet derstdes under hela detta
sekel,[201] frnmligast uppfrdt af "les confrres de la
passion", hvilka foro omkring i stderna fr att gifva sina
representationer,[202] ehuru dessa "tragdies saintes", mest af
gammaltestamentligt innehll -- af hvilka en stor mngd tillochmed frn
det sjuttonde rhundradet kunde uppgrfvas ur arkivernas gmmor, om det
eljest lnade mdan -- icke voro fria frn inflytelse af antik
frebild. Hrtill kommer ett stort antal religisa dramer p latin,
frnmligast af jesuiter.[203] Och ytterst kan tillggas, att fven det
franska klassiska dramats heroer, Corneille och Racine, upptagit mnga
det andeliga skdespelet tillhrande motiver.[204]

I Spanien utvecklades, p kta nationel grund och botten, en yppigt
blomstrande dramatisk litteratur. Hvad det nyare spanska andeliga
dramat vidkommer, utgick detsamma omedelbart ur mysterierna, och
i formelt hnseende, frnmligast ur moraliteterna. Dock benmnas
dessa religisa skdespel redan i det femtonde seklet _Autos_ --
akter, heliga handlingar --, ssom _Autos al nascimiento_, motsvarande
de gamla julspelena. _Autos sacramentales_, hvilka trdde i stllet
fr de gamla pskspelen, egentligen till frherrligande af den
katholska "festum corporis Christi", hade fretrdesvis allegoriska
personer. Guds egenskaper, dygder, laster, dden, kyrkan, ktteriet,
judendomen, Islam, afgudatjensten, verldsdelarne, naturen, rstiderna,
ljuset, mrkret m.m. ro hr personifierade. Ocks historiska
personer frekomma i autos, men fven dessa gerna i en kristligt
allegorisk besljning, p samma stt som de i nmnda skdespel frn
den antika mythen upptrdande Amor, Psyche och andra, hvilka alla
representera kristligt-religisa frestllningar. Lope de Vega --
denne utomordentligt produktive dramaturg, som skall hafva frfattat
adertonhundra dramer af dels komiskt dels tragiskt inneh&ll, indelade
liksom Calderon's skdespel i tre akter (Jornadas), samt fyrahundra
autos sacramentales -- har uti sina andeliga skdespel (comedias
divinas) "framstllt alla schatteringar af sitt folks religisa
egendomlighet: obetingad undertro, drmmande mystik, frsnkning
i fvermenskliga smrtor eller frjder, barnslig trosnaivetet,
tillspetsad trossubtilitet och dyster frfljelselystnad." Och
Calderon, som i de finaste nuancer gestaltat det menskliga lifvets
flan uti sitt beundransvrda intrigspel, har dock ur religionen
inandats sin egentliga lifsluft samt "fven i ngra komedier med
snillets visa mtta framstllt sitt folks religisa knslor." Ocks
uti tskilliga af hans rent verldsliga skdespel frnimmes en
religis grundton. Och slunda sammanfaller nnu i det sjuttonde
seklet blomman af Spaniens nationalpoesi med det andliga dramat.[205]

Ngra mysterier uppfrdes i England nnu under loppet af det sextonde
seklet.[206] I Tyskland synes p samma tid antalet af uppfrda
andeliga skdespel hafva varit vida strre. Den spelande personalen,
som bestod af unge mn af borgarestndet, var stundom mycket talrik.
S upptrdde t.ex. r 1571 uti Holzwart's "schn neu Spiel vom
Saul" icke mindre n hundra talande och femhundra stumma personer.
Men ssom offentliga folkskdespel torde mysterierna hafva npphrt
i detta land redan mot slutet af sistnmnda rhundrade.[207] Hurn
de religisa skoldramerna, hvilkas innehll var enahanda med det i
nyssnmnda offentliga skdespel, nnu lnge hrefter, ssom enskilda
amatrsspektakel, fortforo att gifvas af skolelever och studenter, r
redan i det fregende omnmndt.

S upphrde efterhand det andeliga skdespelet. Men folktraditionen
r underbart minnesgod. Skulle man vl kunna frestlla sig
att nnu i vrt rhundrade, liksom i den kristna dramatikens
ursprungstider, herdarnes tillbedjan, offrandet vid krubban samt
scener ur passionshistorien blifvit dramatiskt uppfrda uti ngra
kyrkor i franska Flandern. Men s har det likvl varit, hvarfre
biskopen i Cambrai sg sig franlten att r 1834 formligen frbjuda
alla sdana representationer. Dock finnes det antecknadt, att
passions-dramat nnu det fljande ret blifvit uppfrdt p mnga
orter i nmnde provins.[208] I Tyrolen, Krnthen och Steiermark
hafva likartade skdespel blifvit framstllda af landtfolket
derstdes nnu uti innevarande sekel. Men strre uppmrksamhet n
ngot annat dylikt, har det andeliga skdespelet i byn Oberammergau
uti bajerska hglandet vckt bland talrika skdare af alla
samhllsklasser. Detta passionsspel, hvilket sedan 1633, endast
med frre afbrott blifvit uppfrdt hvarje tionde r, gafs sednast
i fjol. Under spelren 1830, 1840 och 1850 rknade man p hvarje
spektakeldag (sistnmnde r tolf till antalet) fem  sextusen
skdare. De spelande, alla Oberammergauare, voro tre  fyrahundra,
frn dibarnet till ttioringen. Fr ndamlet har man inrttat en
sommartheater, emedan det r under sommarmnaderna och d mest p
sndagar, dessa representationer frefalla. Askdarenas bnkar,
utan ryggstd, hja sig amfitheatraliskt fver hvarandra under bar
himmel, men omgifna af ett brdskrank. Den sceniska inrttningen
med rideau, kulisser, srskilda rum och gator m.m. r sinnrikt
uttnkt. -- Den ursprungliga texten r 1811 omarbetad. Hrigenomhafva
djefvulen med sitt anhang, de personifierade synderna och dden
frsvunnit. Ingen narr eller skallad lustig person frekommer. Men
ehuru stycket slunda r moderniseradt, terstr dock tillrckligt
fr att gifva detta skdespel en kta medeltidskarakter. Rimmade
sngstycken afsjungas emellan srskilda scener af choren, af folket
kallad skyddsandarne, hvilka dessutom inledningsvis framstlla i
tableauz vivants gammaltestamentliga frebilder till den evangeliska
historien. Det gamla testamentets rika innehll indrages i
evangelierna fr att hrigenom uti stundom nog vgade och skta
paralleler visa huru allt hnvisar p terlsningsverket. Den sceniska
framstllningen af passions-historien, som begynner med Hosiannah
vid Kristi hgtidliga intg till Jerusalem, upptager i biblisk
ordningsfljd de frnmsta momenterna af densamma samt afslutas,
emedan himmelsfrden, af brist p erforderligt maschineri, icke kunde
visas, med en tableau, frestllande Frlsaren i triumf, omgifven
af sina trogna beknnare i tillbedjan. Det hela har gjort ett djupt
intryck p den talrika frsamlingen.[209]

Det komiska elementet gick i arf frn medeltida-mysterierna till
likartade dramatiska alster i nyare tider. Djefvulen, som uti de
frra parade begreppet af det frskrckliga och det ljliga, var
fven i de sednare en i ordets egentliga bemrkelse frskrckligt
ljlig figur. Han upptrdde p scenen vanligen tfljd af flera
andra afgrundsandar. Ocks synes deras antal hafva varit alldeles
godtyckligt. S finnes det uti fretalet till en dramatisk
bearbetning af parabeln om rike mannen och Lasarus, frn 16
seklet, visserligen sagdt att "sechs scheusliche Teufel" skulle
upptrda, men tillgget: "allhier mag man auch wohl noch mer Teufel
verordnen",[210] bevisar nogsamt att man icke just s noga brydde sig
om antalet. fven Dden, personifierad, spelar i de seduare
medeltidsdramerna en tragi-komisk rol.[211] Uti nyare dramer af
religist-moraliskt innehll synes Dden nnu oftare med samma
karakter.[212] Men det r egentligen Narren som uti sistnmnde
skdespel spelar den mest framstende komiska rol. Han frekommer
redan i medeltideu, som frut blifvit nmndt, ssom hof- och
folknarr. Men frst sednare aftrder hin Onde, hvilken under tidernas
lopp frvandlades till ett sceniskt bihang och slutligen alldeles
frsvann frn skdeplatsen, sin komiska hufvudrol t narren, som i
sjelfva verket var af strre betydenhet n man vid frsta pseendet
skulle frestlla sig. Utgngen ur samhllets lgsta regioner, der
de mgtiges frtryck herrskade, var han i en stndig opposition
emot det bestende statsskicket, hvars invecklade frhllanden han
vl icke mgtade fatta, men hvars svaga sidor och utvxter voro
tillrckligt i gonen fallande fr att mana till tadel och anfall,
och derfre af narren angrepos med plumpa stickord och gckerier.
Fr frigt r anmrkningsvrdt, att, emedan tillfredsstllandet af
lifvets oundgngligaste materiela behof stod i det omedelbaraste
samband med den slafvande hopens existens, narren erhll benmniug
efter srskilda nationers lsklingsrtter. S erhllo italienarne
sin Signor Maccaroni, engelsmnnen sin Jack Pudding, fransmnnen
sin Jean Potage, tyskarne sin Hauswurst o.s.v. Genom allt detta
infltades i mysterierna och moraliteterna, ja ngongng tillochmed i
skolkomedierna ett komiskt intermezzo, som urartade till en verklig
pbel-farce, hvars sjl narren var. t denna dramatiska figur har
endast Shakespeare gifvit en konstnrligt utbildad gestalt. Stundom
synes det dock hafva lyckats fven fr Calderon att i den komiska
personnagen inlgga en djupare betydelse genom att framstlla
densamma ssom representant af den prosaiska verkligheten i motsats
till idealet, genom att gra Gracioso till hjeltens karikatyr. Men
fverhufvud ndde narren icke ngon hgre utbildning. Ju lngre
det led, desto mer blef han en blott abstraktion, utan sammanhang
med handlingen, frvandlades slutligen till ett improviseradt
fantasistycke, samt frsvann ssom sdant frn den dramatiska
scenen.[213]

Likasom medeltidens mysterier hade uti sig upptagit hvarochen
d existerande dramatisk art, s att en strngt karakteristisk
tskillnad emellan mysterier, moraliteter och farcer vid detta
tidehvarfs utgng icke kan uppdragas, s erhllo fven den nyare
tidens moraliteter ett allt omfattande innehll. Vl uppfrdes nnu
under loppet af det sextonde seklet talrika bibeldramer i mnga
europeiska lnder, ja tillochmed sednare frekomma dylika hr och
der; men behandlingen af det religisa mnet hade blifvit en annan
n den ursprungliga. En ofta dogmatisk och polemisk rigtning gaf
mysterierna under reformationstidehvarfvet en frndrad karakter.
Moraliteterna -- frnmligast de som innehllo bibliskt stoff, --
hvilka redan frn brjan hade en dualistisk tendens, voro egnade
att i dramatiskt hnseende yttrycka denna nya religisa rigtning.
Och fven de moraliteter som rrde sig inom det allmnt sedligas
omrde, fvensom de hvilka med frkrlek behandlade konflikterna
inom det medborgerliga sambllslifvet, skrskdade allt detta ur en
religist-moralisk synpunkt. Ocks inskrptes den praktiska moralen
icke mindre uti de lnga, i predikostil hllna prologerna, n i
sjelfva styckena och epilogerna. Dessa skdespel erhllo hrigenom,
synnerligen i de protestantiska lnderna, en mycket didaktisk
natur. Ehuru den allegoriska formen, hvilken de allt fortfarande
fretrdesvis bibehllo, icke mgtade gifva nog lif och rrelse t
de frglsa gestalter, de framstllde p scenen, fortlefde dessa
dramer emellertid p skdeplatsen under hela det sextonde seklet.
Ocks voro de icke utan inflytande p tskilliga romantiska skdespel
och historiska dramer, ty dessa innehlla i mngd elementer frn
moraliteterne. Och nnu i det sjuttonde seklet hade dessa skdespel
icke upphrt. S ro t.ex. Calderons allegoriska autos sacramentales
icke blott i formelt hnseende, utan fven till sitt inre vsende,
frnmligast moraliteter.[214]

Hvad i det fregende blifvit sagdt om det burleskt-komiska
mellanspelet, narren m.m. i mysterierna, gller fven moraliteterne.

I det fregende hafva vi skt gifva en bild af medeltidens skdespel
samt af de derur i nyare tider omedelbart utgngna dramatiska
alstren. Emedan den skandinaviska, och synnerligen den svenska,
dramatiken under nmnda epoker nrmast ansluter sig till vrt
speciela mne, hafva vi nda hittills uppskjutit att berra Danmarks
och Sveriges skdespel, fr att hrigenom bereda den naturligaste
fvergng till sagde mne.

Danmarks skdespelsvsende under medeltiden r nstan alldeles
okndt. Men emedan mysterierna i grannlandet Tyskland voro mycket
gamla, och detta lands dramatik isynnerhet utfvat inflytande p de
ldsta danska dramaturgerne, kan man vl antaga ssom helt skert
att andliga skdespel blifvit uppfrda i Danmark redan lngt fre
konung Hans' regeringstid, ehuru de frsta knda representationerna
af "komedier" -- den vanligaste benmningen fr skdespel i allmnhet
p femton- och sexton hundratalet -- skedde frst r 1501. Dessa,
sistnmnde r, af skolelever uppfrda komedier voro sannolikt
"Efterligninger af Mysterierne".[215] Under reformationstidehvarfvet
synes theatern i Danmark p samma stt som i andra protestantiska
lnder blifvit anvnd till utbredande och befstande af kyrkolran.
Ocks gfvos skdespel ofta i sjelfva kyrkorna. Detta skedde nnu i
sjuttonde seklet, ssom t.ex. 1635 i domkyrkan i Sleswig och 1690 uti
domkyrkan i Bergen, p hvilket sistnmnda stlle passionshistorien
och andra bibliska historier blefvo dramatiskt framstllda af
kathedralskolans elever.[216] mnen till dessa i Danmark mycket
omtyckta skolkomedier, hvilka, liksom i Tyskland, ursprungligen voro
affattade p latin, samt fven sednare, efter det modersmlet begynt
anvndas, ofta frekommo p frstnmnda sprk, valdes dels ur bibeln
dels ur den grekiska och romerska antiken. Men fven bibeldramerna
blefvo utstofferade med mnga klassiska zirater, mest ur
mythologin.[217] Skoleleverne torde fretrdesvis hafva uppfrt
skdespel p danska, under det studenterne, hvilka r 1574 befinnas
blifvit lagde att p sina konventer uppfra Terentii komedier, "holdt
sig til Latinen, rimeligtviis forde de ikke ansaae det fr Provectiores
anstaendigt at producere sig i Landets Tungemaal." Men om ock
studenterne jemfrelsevis oftare n skolans lrjungar begagnade
romaresprket till dramatiska representationer, synas likvl fven
de sednare kunnat med stor ledighet uttrycka sig p latin, d de
uppfrde skolkomedier p detta sprk. En latinsk komedi af denna art,
"Susanna" uppfrdes 1574 af skolan i Viborg "der havde den AEre,
iblandt Tilskuerne at have Kongen selv, som fandt sig saa synderlig
tilfreds med Udfrelsen, at han til Skolen forrede 20 Lster korn
til 30 Disciples Underhold." En sednare representation af "Susanna"
gde rum vid en fest med anledning af Christian den fjerdes fdelse,
1577. D blefvo "den anden Dag nogle af de Hilrde (Professorerne
ved Kjbenhavns Universitet) med deres Studentere opfordrede til
(paa Kjbenhavns Slot i Gaarden) at lade see en Comedie, som dennem
var bleven befalet at agere, og blev den Historie om Susann
Uskyldighed antagen og yudeligen ageret; Siden blev og en mrkelig
moriansk Daaredands anstiftet. Om Tirsdageftermiddag bleve atter de
tilforordnede Hilrde igjen opkaldede og legede den mrkelige Seir,
som Kong David haver indlagt sig over den mgtige Kmpe og Philister
Goliath; derefter blev ogsaa bestilt en mrkelig Pygmeers Kamp med
Tranerne".[218]

Ibland de ganska talrika danska skolkomedierna, hvilke nda till
sednare hlften af det sjuttonde rhundradet allmnt omhuldades af
publikens ynnest och utgjorde en hufvudsaklig frlustelse vid de
frnmas fester, synnerligen vid brllop, frekomma fven ngra
moraliteter. En sdan var t.ex. i sednare hlften af sextonde seklet
"Kortvending" med allegoriska personer. Efter enhvar af dess tre
akter fljde sng och dans.

En religis grundton synes genomg denna dram, att dma af slutorden
uti epilogen:

    "Thy wille wy alle gladelig quede,
    Oc Bede gud alle ssammen,
    Att handtt will giffue oss hymmerigs glede;
    Ther till siger alle Amen!"

En annan moralitet, "de Mundo et Paupere" som uppfrdes i brjan
p sjuttonde seklet, skall, enligt Rahbek, hafva ngon likhet med
den af oss frut omnmnda franska moraliteten "Bien-advis et
Mal-advis".[219]

fven uti de danska mysterierna frn nyare tider, hvilka i likhet med
andra lnders religisa skdespel, under reformationstidehvarfvet och
sednare, nstan uteslutande tyckas behandlat bibliska mnen ur gamla
testamentet, saknas icke burlesk-komiska elementer. S upptrder
uti "Kong Salomons Hylding", som uppfrdes infr det kungliga huset
vid Christian den fjerdes hyllning 1584, utom en djefvul, hvars
rol troligen hr ssom annorstdes hade en komisk anstrykning, en
hofnarr, benmnd Krage, med ett ofta groft och plumpt skmt. En annan
narr, Brynke, utser en lng rad plumpa skllsord i "den gudfrygtige
Tobi Giftefrd", uppfrd 1635 vid ett frnmt brllop, hvilket
Christian IV behedrade med sin nrvaro.[220] Men emedan dessa ra
utvexter i bibeldramerna, utan allt sammanhang med handlingen, redan
frut blifvit skrskdade, torde en vidare utlggning hraf vara
obehfiig. -- Att farcer, liknande de tyska fastlagsspelen, ocks i
Danmark frekommit, torde kunna antagas, emedan "Fastelavnslben"
var de danske studenterne frbjudet.[221] Men sdana farcer voro
sannolikt mest alla improviserade.

De danska skolkomedierna, hvilka till strsta delen lra varit
fversttningar eller bearbetningar af tyska mnster, voro en slags
sammanblandning af mysterier och moraliteter samt mngfaldiga frn
den klassiska lrdomens rustkammare fr srskilda tillfllen anbragta
tillbehr. Om dessa p rimmad vers, med oregelbundet omvexlande
outbildade trocher, jamber, anapster och daktyler, affattade
dramer yttrar sig verskon sannt och trffande med fljande ord,
hvarmed vi kunna afsluta skolkomediernas karakteristik: "Deres Kjrne
var i Almindelighed lange Taler, hvori Personerne mere beskreve
end udtrykte deres Flelser og derhos lode sig det vre vigtigt
at fremkomme med saa mange Allusioner, Lrdomme og Sententser,
som Frfattaren havde kunnet finde paa. Fablen var yderst simpel,
og Savnet af Handling sgtes ofte erstattet ved Sange, Dandse
og langstrakte, i Comedien aldeles vilkaarligt indlagte platte
Episoder, som undertiden gik over til at blive egne Smaastykker,
der snderlemmedes og fortsattes paa hvilket Sted Frfattaren
ansaae det godt at give Tilskuerne nogen Afvexling. I de senere
Stykker maatte Narren ikke savnes, men han stod ikke i mindste
Forbindelse med Handlingen, hvorimod han ikke sjelden brugtes, som
de Gamles Chor, til at fremstte Reflexioner over Personernes Ord
og Foretagender. Fro Mysterierne beholdt endeel af Skolestykkerne,
uagtet Reformationen, lige til deres Undergang mange Trk, som
levende erindrede om Catholicismen".[222]

Den svenska medeltidsdramatiken r, liksom den danska, insvept
i mrker. Men tillvaron af skdespel i Sverige, under nmnda
tidskifte, kan derfre icke bestridas. Vl r det sannt, att en
lyrisk stmning r frherrskande hos den svenska nationen. Men om
ock svensken, hngifven t en lyriskt-subjektiv innerlighet, med en
ansats af didaktik, r "en monologisk natur", som "mera discurerar
n samtalar",[223] samt derfre fven i diktens verld icke utan
svrighet frambringar en dialog med utprglad karaktersteckning;
saknar han likvl icke ursprungliga dramatiska anlag. Ocks har
redan den skandinaviska mythen en afgjord dramatisk karakter.[224]
fven de svenska folkvisorna, dessa omedelbara utgjutelser
af det nationela medvetandets allmnna innehll, hafva stundom ett
dramatiskt skaplynne, tillochmed dialogiserad uppstllning.[225]
Men detta gller i hgre grad om de svenska folklekarna, hvilka ro
n endast mimiska och symboliska, n hrjemte i dialog uttryckande
ngon konstlst enkel handling frn hvardagslifvets sfer, samt ofta
tfljda af sng och dans.[226] P folkfester nda frn urldriga
tider, ssom den frsta maj, midsommarsdagen, jultiden o.s.v.,
plgade man roa sig med sceniska lekar och danser.[227] Och nnu
i vra dagar fortlefva dessa lekar och ringdanser, frnmligast
jultiden, till en del fven i vrt land. Med allt detta hafva vi
endast velat antyda, att det svenska folket, i likhet med friga
nationer, icke kunnat vara i saknad af skdespel under medeltiden.
Att i sdant hnseende den andeliga dramatiken d fven i Sverige
hufvudsakligen blifvit bearbetad, framgr ur det vi frut varit i
tillflle att utlgga, ehuru blott ytterst f fragmenter af likartade
skdespel frn denna tid i sistnmnda land frefinnas. Ett sdant
synes vara ett samtal om Kristi korsfstelse mellan en bedjande
kristen och jungfru Maria, der det lnga svar, "Bedjaren" ger t "Vr
Fru", r utmrkt af en rrande sknhet och, ssom Wieselgren sger,
"eger ett natursannare pathos n modersknslans uttryck i mnga nya
dramatiska frsk." Ssom ett annat dylikt torde man kunna anse
"Trtte imellum Jesum af Nazareth och Belial." "Jesus nederfor till
helvete med en hvit fana och rdt kors; Patriarcherne brja ropa,
d han nalkas, att han ville frlossa dem ur frborgen. Emellertid
frordnar Herren en domstol, som frst med sin dom kunde visa att
nden vore rttvis. Kring domarbordet ser man nu, hvad man vntat,
Moses, Salomon, Joseph o.a. men helt ovntadt insnder vrdnaden
fr klassikens msterverk fven en Virgilius, en Aristoteles, en
Hippokrates. Men desse jfvar Satan." Mjligen kan ock hit rknas:
"Aff huru kroppin och sjlen thrtte." Detta "samtal emellan en
kropp och sjl i helvete" r, enligt Hammarskld, "till sitt innehll
en moraliserande vision, enligt den tidens smak, i hvilken man mycket
igenknner af andan i la Divina Comedia, ehurn naturligtvis detta
lilla stycke ej uthrdar ngon jemfrelse med Dantes stora, himmel
och helvete omfattande, msterstycke".[228]

Den poetiska medeltidens bisarra, fantastiska skapelser i litteratur
och konst frbleknade och bortdogo efterhand, isynnerhet i
protestantiska lnder, under inflytelsen af den strngt dogmatiska
och krft polemiska begreppsutveckling, reformationen framkallade.
Fr den didaktiskt-moraliserande rigtning, som nu intrdde, mste
den uppsluppna fantasins ystra lekar flykta. Men ehuru af denna
orsak en vresig stmning emot vitterheten fverhufvud var mrkbar,
begagnade likvl fven reformationens befordrare och vnner den
dramatiska dikten ssom ett verksamt medel till den renade lrans
belastande och utbredande. Utom Luther, hvilken, ssom vi hafva sett,
fri frn all trngbrstad ensidighet, gaf den dramatiska konsten
dess berttigande, var fven den svenske reformatorn Olaus Petri
fvertygad om nyttan af skdespel, naturligtvis frutsatt att den
kristna religionens och moralens lror uti desamma icke oskrades,
utan tvertom rent och klart framstlldes. Ett interessant bevis
hrp bibringar sistnmnde utmrkte man uti fretalet till sin _Tobie
Comedia_, det frsta med skerhet knda och tryckta dramatiska verk p
svenska.[229] Emedan man hrjemte ur detta fretal erhller upplysande
antydningar om tillvaron af en ldre svensk dramatik, tveka vi icke att
afskrifva fljande lngre utdrag af detsamma: "Lika mycket, hvad man
fr veta Guds vilja, under enfaldig ord eller konsteliga dikter, all
then tid thet r ju Guds vilje som vi f veta... Och ssom man seer
skeedt wara nr Gudz almogha, s seer man ock wara skeedt ibland
frstndigha Heedningar, att lrde mn som mera haffua besinnat
hwadh godha sedher och itt rligit liffuerne kraffdt haffuer, n
then menighe man, the haffua brukat mong sett, ther the haffua ltit
then menighe hopen frst medh, hwadh rett eller orett giordt war,
Somlighe brukadhe sltt och enfaldigh ord och taal ther til, Somlighe
wijsor, ordsprk, och mongahanda Poetiska dichter, fr them ther
hahde lust til, Somlighe brukadhe Spel eller Comedier och Tragedier
p vppenbara spelplatzer eller skodoplatzer, p thet at the som
lust hadhe til at se vpp huru the som spelet driffuo, hadhe (vnder
fremmande kldhebonat) vnderligha thffuor, skulle ock ther bredho
widh nghot lra thet them nyttigt wore, antingen at gra eller lta,
S at hwar och en fick ju nghor rettelse vnder thet sett som han
hahde lust til. Thet samma haffua ock wre frfhder brukat s hr j
landet som j annor land, sedhan Christendomen hijt kom, medh vijsor,
rijm och Comedier om helgha mn, som fregafiz til godh exempel, om
tbe ellies hadhe altijdh s rett drabbat sanningen, som the thersdana
dichtadhe, synas haffua hafft meningen godh, S haffuer man nu
hr utsatt p rijm i Comedie wijs, fr them som ther haffua lust til,
Tobie Historie" etc.[230]

Man finner af ofvan anfrda fretal att andeliga skdespel fven i
Sverige under medeltiden verkligen gt rum.[231] Och att desamma
ocks derstdes liksom i andra lnder haft ett lithurgiskt ursprung,
framstr ssom en naturlig fljd af det som frut blifvit sagdt
om det kristna dramata upprinnelse. Ocks hade den pfliga kulten
fverallt ssom Wieselgren sger, ett "theatraliskt vsende".[232]
Under reformationstiden var den intellektuela verksamheten i
Sverige med afgjordt fretrde vnd t det andeliga hllet, och
detta frnmligast i polemisk-dogmatisk rigtning. Hvad den svenska
dramatiska litteraturen under detta tidskifte vidkommer, knner man,
efter Tobi Comedia, frn sednare hlften af femtonhundratalet
endast fljande trenne skdespel, alla i handskrift: _Comoedia
Studiosorum, Holofernis och Juditz Historia samt De Creatione Mundi
eller Om Meniskiones Skapelse och hennes Fall_.[233] Men ehuru s
f spr af dramatiska kompositioner qvarst frn denna tid, har
deras antal likvl sannolikt varit vida strre. Frn det fljande
rhundradet frefinnas talrikare s vl andliga som verldsliga
skdespel.[234]

P sextonhundratalet hafva, s vidt vi kunnat finna, fljande
skdespel, af andeligt innehll, blifvit tryckta dels i Sverige dels
i Finland, samt troligen alla uppfrda: _Josephi Historia_ och
_Konnungh Dawidhz Historia_, begge sannolikt af Thomas Petri
Gevaliensis;[235] _En lijten andelig Tragoedia om the 3 vijsa Mn_,
af Olffsson; _Salutaris Jesu Christi Nativitas_, af Pachius, p tyska,
(spelt infr Drottning Christina); _Acta et Martyria Apostolorum. Thet
r Een Tragico-Comoedia om Apostlarnes grningar och jmmerliga
marteringar_, af Brask; _Itt gudeligit Samtaal eller andelig
Prosopopoeiae Dicht, aff then helige Bernhardo Componerat, verterat och
p Rijm affsatt aff Josepho Chaerbero; Genesis Aetherea eller Jesu
Christi Fdelse_, af Kolmodin, uppfrdt i bo r 1659, _Rebecca_, en ny
och andelig Comoedia, af Beronins; samt slutligen _Thet Himmelske
Consistorium tilhoopa kallat, fr vra frste Frldrars ynkeliga
affall skull: vthi een lijten Skohle fning och Comoedia medh ngre
Skohle-gssar, nrwarande Hge sampt Lgre Stndz-Personer, upp
Wijborghs Slott reprsenteradh och frestlt Anno 1674_; af
Carstenius.[236] I det sjuttonde seklet uppfrdes fven skdespel p
latin. Och under sednare hlften af detta rhundrade synes man
isynnerhet i bo bafva interesserat sig fr sdana dramatiska
representationer, af andligt innehll, enligt Wieselgrens ord: "P
latinska andliga komedier skaffade man sig bttre tillgng i bo genom
att 1670 upplgga, utur 'Corn. Schoni Terentius Christianus s.
Comoediae sacrae': _Comoed. Dyscoli, Josephus, Pentecoste, Triumphus
Christi, Daniel_".[237] Slutligen br tillggas att ngra skdespel af
religist innehll finnas i handskrift, ssom t.ex. _Judas Redivivus,
thet r en christelig Tragico-Comoedia_ -- enligt Rydqvist (a st., s.
235) den utmrktaste och friast behandlade af alla hr ofvan nmnda
religisa dramer p svenska, innehllande ngra kta tragiska
bestndsdelar --;[238] _Christianus Redivivus eller Christtrognas
Dygdespegel, i en lustig comoedia frfattat_, af Lundius; samt
_Josephus venditus, en svensk comoedia_, af Brask.[239]

Dessa religist-moraliska skdespel ro till innehllet
fverensstmmaude med andra kristna lnders mysterier, sdana
de framst efter medeltidens utgng. De bibliska dramerna flja
fverhufvud troget bibeltexten.[240] Men ngongng tillggas dock
saker som ro alldeles fremmande fr den tid och de personer, dramen
behandlar. Huru sllsamt lter det t.ex. icke att f hra den man,
Josef mter, d han p sin faders befallning utgtt fr att uppska
sina brder i Sichern, sjunga en svensk folkvisa, der Frlsarens namn
frekommer:

Joseph.

    Kre Fadher iagh gr nu stadh,
    Och wil bestllat, som tu migh badh.

_Hic errat in solitudine_, Och honom mter een bondbe.

    Min kre Wen, hr migh itt ordh,
    Wijss migh rtte wghen til min Fadhers hiordh.

Rostiens.

    Thenna wghen skal tw rtt framg,
    Ingen annan wgh tu pass vpp.

Joseph.

    Faar wl min wen, iagh tackar tigh,
    At tu rttan wgh, wijste migh.

Rusticus.

    Faar och tu wl min wen s from,
      Rtt nu han p wghen kom.
    Ty gr iagh min koss j fagre wdher,
      S gladeligb iagh een wijsa qudher.
    _Duffuan sitter p Lilie quist, gudh rdhe,
      Hon siunger s fagert om Jesu Christ
    Men Gudh giffue oss sina ndher_.[241]

Ngon dramatisk enhet sker man frgfves i dessa skdespel. S
finner man t.ex. uti Josepbi Historia omedelbart efter Jakobs
vlnskningar fr sina sners frnyade resa till Egypten Ruben
samtala med Josef och adressera till honom fljande ord:

Ruben.

    Hell wari tigh tu Frste godh,
    Gudh giffue tigh altijdh itt frit modh.

Joseph.

    I hre nu alle komne igen,
      Lp min drengh och waar ey seen.
    Lt maat tilpynta, lt all tingh wara rede,
      Och ltt duken p bordhet bredhes.
    Leffuer edher gamble Fadher n,
      Heller hwadh seije j fremmande Mn,
    hr thetta Benjamin eder yngste broder,
      Som haffuer fdt Josephs Modher?

_Hr skijndar han sig frn them fr grt skull_.

Ruben.

    Ja, ndighe Herre, wr Fadher mr wll,
    Han nskadhe E. N. wara hell och sll. o.s.v.[242]

Ibland de anfrda svenska skdespelen st, enligt Rydqvist,
"Prosopopoeiae Dicht" och "Thet Himmelske Consistorium" p
grnsen mellan mysterier och moraliter.[243] Och i sjelfva
verket utmrker redan sjelfva titeln p det frstnmnda stycket,
hvars innehll vi frfrigt icke knne, att pjesen r en religis
moralitet. Ty berrde titel lyder slunda: "Itt gudeligit Samtaal
eller andelig Prosopopoei Dicht, vthi hvilken the Gudhomlighe
Egenskaperne, Rttfrdigbeten, Sanningen, Barmhertigheten, Fridhen
och Allvijsheten, med Gudh Alzvoldigh, om Menniskiones Fall och
Vprttelse, vthi Discours-vijs anfrde blifva".[244]

Till samma art af skdespel hr fven det ofvan nmnda i Finland
uppfrda "Himmelske Consistorium." Dess innehll, som fr oss har
ett inhemskt intresse, r i korthet fljande. Adam och Eva beklaga
sig fver syndafallet. Den sednare, som nu fr sent nskar att hon
"hade smakat ngot annat i stlle fr detta frbannade plet",
menar att Adam icke hade bort tillstdja henne en sdan drskap,
eller tminstone icke sjelf flja exemplet. Men hrtill svarar Adam
helt artigt: "Mitt eendaste Hjerta! skulle iagh s grymm och afwogh
stella migh emoot tigh, som s mngen krleks gldje och lust i
tigh altijd funnit hafwer, at iagh tigh i ngor mtto mootstrfwa
skolie. Hller du migb t _fr een beest_ eller omeniskligh, at iagh
tiu krleek wrt umgnge icke lijda och efterflia mtte." Gud
Fader, efter att i en lng monolog hafva dagalagt menniskornas
otacksamhet och brottslighet, sammankallar af medmkan fver de
fallna sitt Consistorium, sina _Himmelske Mr_, p det att han, ssom
orden lyda, "frnimma m hvad str til grande", samt presiderar uti
andra akten i rdet, med Freden, Nden, Mildheten, Lngmodigheten m.fl.
till venster om sig, och till hger Rttfrdigheten, Strngheten,
Stadigheten, Heligheten och Sanningen. Consistorium uppmanas att
yttra sina sigter om "desse ynckelige persohner, som fr wra gon
st", Adam och Eva, hvilka under rdplgningen ro tillstdes
fven som Mensklige slechtets elndighet, deras advokat, samt
Lucifer, deras anklagare. Freden talar till menniskornas frmn.
Med henne instmmer Enigheten. Men derfre fr den sistnmnda en
skarp tillrttavisning af Rttfrdigheten, som frgar henne om hon
r _klok eller nchter_. Rttfrdigheten och Strngheten yrka p hrdt
ansvar, hvilket naturligtvis ocks Lucifer tillstyrker. Vnligheten
vill nnu lgga sig ut fr menniskornas sak, men blir snst af
Lucifer med orden: "Tig du nsvisa qvinna, war tyst tu owettige
och krysta lpparna tilsamman." I tredje aktens brjan instrtar
Lucifer med tjenare fr att basta och binda Adam och Eva, sgande:
"Jo, jo! mina trognaste camrater! Tager Cerberi kdjor, glmmer
intet Handklofvarna. Slr, binder, sargar, skonar intet." Under det
befallningen verkstlles, heter det om Consistoriales: Dessemellan
sucka samptelige Himmelens Mr. Men Nden frhindrar menniskoparets
bortslpande, med en sng, hvars frsta strof begynnes med orden:
"Lt bli, lt bli, tu arge skalker, Tag bort tiu nbb tu glupig
falker." Adams och Evas sak utfres allt fortfarande pro et contra.
Den fr menniskorna bnfallande Mildheten yttrar bland annat: _Ack!
kre, lt migh icke f repuls!_ Rttfrdigheten, hrfver frgrymmad,
r obevekligt strng, och vill att man "gntzligen" skall "vrka och
upphfva" Freden och Mildheten. Med henne frena sig Stadigheten och
Heligheten. Lucifer "_gillar theras tahl_", sgande: "Herr Domare,
desse hafva icke s galit dmbt. _Eija frty, o mine kre, krapser them
i ett huj hrifrn med eder_." Men d Lngmodigheten, Sachtmodigheten,
Alsmechtigheten, Godheten och Mensklige Slechtets Elndighet med
kraft tala fr menniskornas frskoning, samt fven nglarnes Chor
instmmer i frbn fr desamma, bevekes slutligen Fadren att sga
till Lucifer: "Tag bort tin band, tu frbannade, och gack bort til
dit herberge: nnu r menniskjan tig icke tildmbd." I fjerde akten
fortsttes Consistorii fverlggning med all ifver. fven dogmatiska
bevisningsgrunder anvndas. Och d ndtligen menniskornas sak brjar
ljusna, "_begynna Adam och Eva se gladlynt ut; men deremot taga
djeflarna p rasa_." Slutligen hller Visheten ett tal, hvaruti hon
dogmatiskt bevisar, att menniskornas Frlsare mste vara bde Gud
och menniska. Consistoriales frundrade fver detta tal, "foga sina
hufvuden tilhopa." Uti fortsttningen af talet framstller Visheten
frslaget om Guds Sons menniskoblifvande, samt frenar sig med hela
den venstra sidan af rdsfrsamligen uti en bn hrom, p vers, till
Sonen. Han, som hrp uppstiger, frklarar sig villig att blifva
ett frsoningsoffer fr menniskornas synder, samt erhller Fadrens
samtycke till terlsningsverkets utfrande. Sedan hrefter de
systrar som framfr andra gynnat de fallna ddliga, hade p latin
afsjungit _ra vare Gud i hjdene_, tillslutes skdeplatsen. Dock visa
sig nnu "i pningen" Adam och Eva, yttrande sin tacksamhet samt
instmmande i psalmen: _O Jesu Christ som mandom tog_.[245]

Detta allegoriska stycke, som lifligt erinrar om de gamla
medeltidsmysterierna, uti hvilka, ssom vi hafva sett, Guds egenskaper
likaledes framstllas personifierade, har fven ett mellanspel,
infltadt i de skilda akterna. Detta mellanspel r delvis lnadt ur
Stjernhjelms ballet _Then fngne Cupido_. Cupido, Venus och Diana med
sina Nympher, Pallas, Aesculapius, tv Satyrer, drengen Doris, samt
herdarne Tityrs och Melibus upptrda hruti p scenen.[246]

Att icke heller de svenska mysterierna och moraliteterna sakna
groteskt-komiska partier, ses af ofvanstende p sina stllen nog
grofkorniga dramatiska komposition. Men fverhufvud fvertrffa
dock Nordens religisa och moraliska skdespel i sedligt allvar
det mellersta och synnerligen det sdra Europas. Det nordiska
folklynnet var fr mycket intvndt, fr att kunna knna en hjertlig
lust och frjd vid sdana dramatiska bouffonnerier, som frtjuste
de sydligare, lttrrligare nationerna. Derfre forekomma ock
dylika afarter blott sparsamt i de svenska dramerna af religist
innehll. Stundom saknas det komiska elementet helt och hllet,
ssom t.ex. i Josephi Historia. Naturligtvis orenades de katholska
andeliga medeltidsskdespelen i Sverige mera n de protestantiska
af burleska tillsatser. D Olaus Petri uti fretalet till sin Tobi
Comoedia sger om fregende svenska dramatiska skribenter: "Om
the ellies hadhe altijdh s rett drabbat sanningen", torde han
hrmed nrmast hafva syftat inblandningen af profana, det heliga
srande freml i de andliga dramerna.[247] Men helt och hllet utan
sdana andakten strande utvxter voro dessa skdespel icke heller
efter reformationens infrande i Sverige. Hrp lemnar det frut
anfrda bevis. Och vi kunna tillgga fljande exempel. Uti Olffssons
"Tragoedia om the tree wisa Mn" frekomma, efter frsta aktens slut,
dessa ord: "1 medler tijdh figurers eller ngot annat kortt wijl"
(kurzweile); hvarmed afses, enligt Rydqvist, "frmodligen skuggspel,
pantomim eller annat upptag".[248] Att fr frigt slika roligheter
vanligen irekommo i de verldsliga skdespelen, synes deraf, att
samteliga Messenii dramer voro frsedda med en skallad _lustig
person_.[249] Och kanske upptrdde, fven uti andliga spel, narren i
Sverige, liksom annorstdes, med diverse improvisationer.

Betrffande farcen, s r det i det fregende omnmndt, att
gycklare, jemvl frn utlandet, under medeltiden med framgng
upptrdt i Sverige, och med all sannolikhet kan antagas, att
deras prestationer der ssom annorstdes varit till strsta delen
improviserade. M det ock ga sin riktighet, att, ssom Rydqvist
(Skandia VII, 214) sger, Sverige, s vidt kndt r, icke "haft
ngon egentligen lokaliserad folkmask", och att detta lands "Dummer
Jns, Jon Blund och andra personifikationer af vissa svagheter ro
blotta abstraktioner, utan skdlighet och dramatisk bestmdhet;"
s finnas likvl af bde in- och utlndske frfattare tskilliga
burleska varelser omtalade, hvilka i narrkostym i Sverige,
nnu p femton- och sextonhundratalet, upptrdde vid srskilda
tillfllen ssom gycklare (Skandia VII. 206, 207). Dessa voro
hof- eller folknarrar. Och hrtill komma tskilliga intyg frn
reformations-seklet, hvilka ovedersgligen dagalgga tillvaron af
en gammal folkfrlustelse i meranmnda land, jemfrlig med Tyskarnes
fastlagsspel. Vi hafva frut omnmnt, att hvarjehanda maskeringar
voro vanliga vid dessa dramatiska lustbarheter. S skedde fven i
Sverige. Olaus Magnus sger, att man under de sex sista dagarne
fre fastan plgade derstdes anstlla maskrader, hvilka stundom
voro s ohfviska, att de vckte allmn frargelse. Och att man
fven vid den svenska karnavalen, liksom vid den tyska, tilltit sig
satiriskt skmt och hn, framgr ur det begrepp, ordet "Fastelagen"
fordom synes inneburit. Till nrmare frklaring hraf bifogas ngra
historiska upplysningar. Gustaf I tillstadde att man s skymfligen
behandlade Peder Sunnanvder och Mster Knut, till straff fr deras
brottslighet, att de "bleffue infrde i Stockholm genom Norra Port
medh en _Fastelagen_, them til Frsmdelse, Hn och Spott, och wore
kldde i gambla uthntte och slarffuota Chorkpor, ther affuoga
satte p suultna Hstar", den frre "medh en Halm Crona p Hoffuudet
och ett Trswrd widh Sijdhon", den sednare "medh en Biskopz Hatt
aff Nffuer, och flgde them en stoor hoop i Larffua kldher"
(maskerade personer), "som ropade ti Folcket." Och nr delinqventerne
schavotterade, "wordo monga Rijm them til stoor Spott ther uplsne
aff them, som i Larffua klderne wore".[250] Tegel berttar
fvenledes, att Biskop Brask gjorde "sigh sjelff til Fastelagen",
fr att genom ett slikt gyckelspel roa Gustaf I, d denne konung var
hans gst i Linkping.[251] fven sjelfva konungen fruktade, ssom
det heter i Vesters Recess 1527, "att slige fastelagen fretoges
med honom, som mz mongom androm skedt r", samt ville hellre afst
sin spira "enn att man skall tagha sig nogon ny _fastelagen_ fr mz
honum".[252] nnu kan tillggas, det Olaus Petri klagar, att af
gudstjensten blifvit "fgho better n en _fastelaghen_".[253] Hraf
synes flja, att "Fastelagen", som ursprungligen utmrkte aftonen
och natten fre fastan, och sedermera i vidstrcktare mening hela
karnavalstiden, under tidernas lopp fven srskildt betecknat
hufvudpersonen i karnavalsmaskraderna samt slutligen ett hnfullt
gckeri i allmnhet.[254]

Reformationstidehvarfvet synes smningom hafva utrotat den gamla,
p katholsk grund hvilande svenska farcen, hvars beskaffenhet
eljest r foga knd, emedan densamma veterligen icke hunnit att
frn improvisation trda i skrift.[255] -- Att fr frigt farcen
fverallt blifvit modifierad efter skilda tiders och nationers
skaplynne, samt nnu i dag fortlefver, behfver en gng fr alla
blott antydas.

Liksom de danska religisa och moraliska skdespelen, voro fven de
dermed nra beslgtade svenska[256] enligt all sannolikhet till
det mesta skolkomedier, uppfrda af djeknarne vid landets skolor
och gymnasier. Frn det sjuttonde seklets brjan fanns, ssom
Wieselgren (Sv. Sk. Litten III, 508) sger, "en theater mjligtvis
i hvarje schola." Men fven vid rikets universiteter frehades
dramatiska fningar.[257] S uppfrdes t.ex. Messend "Disa" i
Upsala af studenter r 1611.[258] Och bo Akademies sjelfva
invignings-hgtidligheter afsltes, den 17 Juli 1640, med en under
professor Wexionii inseende af studenterne uti hgskolans auditorium
superius uppfrd "Comoedia", benmnd _Studentes_. Detta moraliska
skdespel, som gafs under lifliga bifallsyttringar af de talrikt
nrvarande skdarne och skdariunorna, afsg det akademiska lifvet
samt frestllde "huru somlige frldrar visa sig mycket knappe att
best penningar t sina sner, hvilka d gemenligen blifva flitige;
men andre best dem allt hvad de stunda, genom hvilken obetnksamma
frikostighet snerne blifva frsummelige, ohrsamma och frlorade:
huru somlige ynglingar sl sig till yppighet, spel och andra laster,
samt blifva frderfvade; men andre beflita sig om vetenskaper, dygd
och Gudsfruktan, samt blifva bermlige och ypperlige mn".[259]

Skolkomedierna (i ordets vidstrcktaste betydelse omfattande
fven skdespelen vid universiteterna) frekomma vl, ssom frut
blifvit sagdt, nnu under loppet af det adertonde seklet, men vid
medlet af det sjuttonde rhundradet synas de upphrt att omhuldas
med lika allmnt intresse som tiilfrene. tminstone rigtades de
hgre samsllsklassernas hg mot representationer af en helt annan
art. Dessa voro de icke allenast i Italien, utan fven i Spanien,
Frankrike, Tyskland och annorstdes mycket omtyckta herdaspelen.
Efter det trettioriga krigets fasor lskade man att i diktens verld
framtrolla ett Arkadien, der herdar och herdinnor i idyllisk
frid figurerade vid sidan af gudar och gudinnor. fven allegoriska
personer upptrdde. Musik, dans, prktiga kostymer och dekorationer
voro ett bihang till dessa vid hofven och frnma privatfester
vanliga representationer. Hrtill kommo de s kallade _vrdskaperna_
-- ett slags hofmaskrader, hvarest furstliga vrdar och vrdinnor,
fr stllande brudfrldrar vid ett bondbrllop eller dylikt,
uudfgnade sina gster, tillhrande hofkretsen, men fr tillfllet
utkldde till bnder o.s.v., -- samt balletter och operor.[260]
Likartade dramatiska frlustelser infrdes samtidigt fven i Danmark
och Sverige. Uti sistnmnda land utgaf Stjernhjelm, p flera sprk,
sina balletter -- "ett slags upprnningar till operor", uti hvilka
mest klassiskt-mythologiska och allegoriska personer upptrdde --
fr den konst- och praktlskande drottning Christinas hoffester,
fvensom _upptg_, "allegoriska representationer utan dans, med en
blandning af vers och prosa." fven skdespel p italienska sprket
gfvos vid Christinas hof.[261] Af ofvan nmnda orsaker begynte, vid
sagde tid, de andliga ooh sedolrande skdespelen fverallt smningom
aftyna. Men emedan den europeiska civilisationen rotfstades
jemfrelseviv sent uti Norden, hade denna ock i sjelfva verket en
lngre medeltid n det friga Europa. Derfre torde det icke sakna
allt intresse, att se huru den frn sistnmnda tidehvarf hrstammande
dramatiken hade gestaltat sig uti vrt undangmda fosterland d nr
mysterierna och moraliteterna fverhufvud icke mera voro annat n ett
svagt genljud blott frn den lngt aflgsna bildningsperiod, ur hvars
skte de hade upprunnit. Men saken har hrjemte ett nnu mera specielt
intresse. Ty vi komma hrigenom till den svensk-finska dramatikens
vagga, d vi nu g att skrifva om Finlands frste knde dramaturg.




Jakob Pehrsson Chronander.[262]


Finlands litterra hfder terspegla troget det nationala armodet.
Dess vitterhet, vare sig p det ena eller det andra af landets tvenne
tungoml, r i stnd att uppvisa s f utmrkta namn, att i forskarens
gon fven en ringare frmga mste tillvinna sig tminstone en relativ
betydenhet. Det torde derfre rtt vl kunna frsvaras att bland
Finlands minnesvrde mn upptaga dess till tiden frste, ehuru till
snillet fga utmrkte dramatiske skald, utan afseende derp att han
till brden var svensk. Ty mannens poetiska verksamhet inrymmes hel och
hllen inom de r han tillbragte vid akademien i bo, och hans minne
skulle fr efterverlden ga ingen betydelse, vore det ej fr ngra,
under hans ungdomslif vid Auras strnder fretagna strftg inom
"snggudinnornas" omrde. Dessa vittra fningar hafva frvrfvat honom
ett rum i alla svenska litteraturhistorier, ehuru dessa om hans friga
vrf och lefnadsden hafva mycket litet att frmla. Icke heller har
det velat lyckas oss att vinna synnerlig upplysning om hans personliga
frhllanden, oaktadt mycken hrp anvnd tid och mda, mera kanske n
hela saken varit vrd, ty de frhoppniugar, hvartill den unge skalden
och vetenskapsidkaren i bo berttigade sin samtid, tyckas icke gtt i
fullbordan under hans sednare obemrkta embetsmannabana. Hvad vi om
hans lefnad kunnat inhemta, bestr i fljande:

Jacobus Petri Chronander var fdd i Vestergthland. Hans frldrar
ro obekanta, liksom hans fdelser, ehuru detta sannolikt kan
utsttas till brjan af 1620-talet. Han begaf sig i sin ungdom till
bo, der han inskrefs som student r 1643.[263] Hr tycks han
forvrfvat sig flere vnner och gynnare, deribland den p sin tid
ansedde professoren Mich.[264] Wexionius, hvilken ock, att dma af
den "Censura" som i det fljande skall anfras, synes haft ganska
frdelaktiga tankar om Chronanders litterra frmga. Tor hnda
hade han i frmsta rummet sin dramatiska talang att tacka fr det
att han blifvit bemrkt fven p samhllets hjder. Fr denna
frmodan talar tminstone den omstndighet, att hans _Bele Snack_,
dedicerad till riksrdet och presidenten i Abo Hofrtt Jns Kurck
"till Laucko, Anoila, Kiulaholm och Klackeberg etc.", samt dennes
fru Christina Horn "till Humblesund och Runagrd etc.", blifvit,
enligt frfattarens egen utsago, tryckt p nyssnmnde frnma
personers bekostnad samt tvenne gnger uppfrd till firande af deras
brllopsfest. Med afseende barn, samt fr frigt fr att antyda
rigtningen af hans i bo idkade studier, torde fljande afskrift ur
dedikationen hr frtjena att infras, helst vi om hans personliga
frhllanden under vistelsen i Finland, utom det frut sagda, inga
andra underrttelser ga, n de meranmnde dedikation jemte en
annan till hans vn Johannes Wassenius,[265] och nnu en dylik
till assessorn Petrus Vigelius, fvensom tskillige hans vnners
lycknskningsverser innehlla.[266] Chronander "Tilskrijfwer och
Dedicerar Vndertienstligen" sin _Comoedia_ Bele Snack till sin "Ndige
Herre och Gunstige Patron s ock Hans Ndes krlskande Hws Frw" p
fljande stt:

"Eders Nde Wlb. Herre r Jagh icke ringa frorsakat
Vndertienstligen betacka, nr Jagh rtteligen hoos mig fwerlgger,
the Ndige och Hggunstige, vthaff E. N:dea medfdde Hghbeprijselige
mildbeet, Jagb s wl som mnge andre Studerande Personer ehrfarit och
rnt hafwer. I synnerheet kan, eller m jag icke forbij g den hga
Gunst aff E. N:de Mig wederfaren r, i thet mig ssom det bermliga
Studii Juridici ringa Dyrckare, bleff fr en tijd sedan, jempte mina
Stndia Academica effterltet E. N:des och thet Konglige Hoffrttz
Hglofl. Collegii Hgwijse taal, nyttige Discurser och skarpsinniga
Jndicia hra och bijwistas, och alts Theoriam med Praxi sammanfoga,
hwilket Jagh med tacksampt Hierta beknner, migh, vthi min ringa
Progress, icke lijtet till Fordeel och fortsttiande warit. Nu ssom
Jagh dmiukeligen altijd der hn hafwer trachtat och tnckt, huru och
p hwadh stt E. N:de Jagh ngot Vnderdnigt tacksamheetz Tekn kunde
see lta, Fresatte jag mig til E. K:des gladelige och Hgthijdelige
Brlloppz-Fst, med then dle och Wlborne Frw, Frw Christina Horn,
bgges E. N:der til hra och dmiuk Tienst, een ny Comoedia att
sammansttia, och den sedan Agera lta, om sdan Materia, som med
sielfwe tijdhen sigh bst lmpar och beqwmer. Hafwer alts thetta
mitt ringa Wrck vnder bgges E. N:ders' Kampn aff Trycket welat
lta vthg, deelss min skyldiga vnderdniga Tienst at aflggia,
deels at Comoedien medh E. N:ders bekstnadt r afftryckt, deels
och, ssom frnmhligast r, E. N:ders hugneliga Heders-Dagh, med
innerligh Lycknskan, Heder och Prydnadt at Celebrera. Bedher
alts med Vndertienstligh tilfrsicht dmiukeligen, at thetta
Mitt ringa doch wlmeenta Wrck aff E. Nde Ndigst vptagas, som
thet Vnderdnigst offereras." Hrefter nedkallar frfattaren den
Hgstes vlsignelse till detta ktenskap, samt innesluter sig uti de
hgfrnma makarnes "beskydd" och "Waanlige hghbeprijslige Gunst och
Bengenheet" Hr kan ock nmnas, att prologen till detta stycke r
dedicerad till grefve Pehr Brahe och ofvannmnde riksrd Jns Kurck.
-- Synnerligen omhuldad tycks Chronander varit af assessorn i bo
Hofrtt Petrus Vigelius, adlad Ekenberg, som "ansgs fr en utmrkt
lrd och skicklig man".[267] Ty d Chronander tillegnade nyssnmnda
disputation "Maecenati propensissimo ac _nutritio_ meo liberalissimo",
ssom han benmner Vigelius, innebr detta, att han ansg honom
fr sin verklige fosterfader. S sparsamma dessa underrttelser om
vr frfattares enskilda frhllanden n ro, dagalgga de likvl
tillrckligt, att han genom tacksamhetens och tillgifvenhetens band,
under sin vistelse i Finland, varit fstad vid tskillige utmrkte
mn.

Chronanders frnmste gynnare, Kurck, Wexionius (bermd p sin tid
fven ssom rttslrd) och Vigelius, fvensom hans frtrogne vn
Wassenius, voro alla jurister. Ocks var det t rttsvetenskapen, han
egnade sin verksamhet och det med sdan framgng, att han blef en af
de sex som under det sjuttonde rhundradet veterligen tillvunnit sig
juridisk fakultetsgrad vid Finlands universitet.[268] Tvenne examina,
"unum privatum, alterum publicum", berttigade enligt Konung Karl X
Gustafs Constitutiones fr Upsala Akademi, af r 1655, gllande fven
fr den i bo, i ldre tider till erhllande af fakultetsgrader vid
de svenska universiteterna. Om och nr Chronander undergtt det frra
lrdomsprofvet, bestende uti ett enskildt frhr infr fakulteten
(den juridiska i bo d representerad af en enda professor), ross
obekant. Vi veta icke heller om ett sdant frhr, som medfrde
kandidatgrad i den fakultet, infr hvilken det anstlldes, fre
nmnde konstitutioners infrande erfordrades. Dock r detta sannolikt
Licentiatgraden finnes "icke ens vara omnmnd och n mindre ngon
tidpunkt fr dess intrdande bestmd." Dock kan i sjelfva verket
"publicum examen", som "consistet in disputationibus, orationibus
ac lectionibus",[269] anses motsvara sistnmnda grad. Chronander
disputerade r 1651 fr juridisk grad under prsidium af M.
Gyllenstolpe, den frenmnde Wexionius, som 1650 blifvit adlad,[270]
"de obligationibus ex contractu vel quasi contractu".[271] Axelson
uti sin disp. "de primordiis et incrementis poeseos svecanae",
utg. i Upsala 1748 under Hydrns praesidium, benmner Chronander
Jur. Licent. Hammarskld, uti sitt ofta citerade arbete, sid. 66,
sger ock att han blef juris licentiat i bo. Denna titel ger honom
fven Stiernman, i sin "Aboa literata", p. 37. Och Babenius, uti
 sitt programm till juris doktors-promotionen i Upsala 1818, sger
att Chronander blifvit utnmnd till juris doktor i bo, dock utan
promotionsakt.

Utom frenmnde gradualdisputation har vr frfattare, p latin,
skrifvit "Oratio Amplissim Regionis Westrc-Gothiae, descriptionem,
veraque ac digna encomia repraesentans, 1646 in fol".[272] samt
"Fasciculus Juridicus, praecipua Digestorum contenta, secundum seriem
Titulorum, novem disputationibus comprehendens, cum collatione Juris
Svecani. Quem sub moderamine -- -- -- Mich. Gyllenstlpe Wexionii
-- -- -- publice in Academia Christinea, quae Aboae est, disputando
proposuit et intra biennium consumavit Jacobus Pet. Chronander, W.
Gothus. Aboae 1651".[273]

Efter sistnmnda r nda till slutet af r 1660 hafva vi ingen annan
knnedom om Chronanders lif och verksamhet n att han under denna tid
(huru lnge, veta vi icke), enligt Stiernman (Aboa lit. p. 37) och
andra frfattare, varit justitiae administrator i Pommern. Men af en
"Kongl. May:tts Resolution gifwen des Hradhz hfdingh p Gttlandh
wllb. Jacob Chronander", daterad Hamburgh 28 Sept 1667 och frvarad
i Svenska riksarkivet, inhemtas att han den 22 December 1660 ftt
fullmakt p denna hradshfdingetjenst och nu konfirmeras dervid.
Samma resolution innehller hrjemte, att Chronander begrt "nu
ssom tillfrna om een Ndig Dimission ifrn Praesidentz Tiensten",
emedan hradshfdinge- och presidentssysslorna i frening voro
fr mycket att skta. H.K.M. samtyckte till denna begran, dock
s att Chron. skulle behlla presidentsplatsen hela ret 1667 och
njuta fulla lnen. Till sistnmnde plats, som mjligen varit ett
fverborgmstareembete, kom Chr. tminstone redan i brjan af
1661. Ty "Wisby Rdstugfu-Rtts" protokoll 1661 innehller hrom
fljande underrttelse. "Anno 1661 den 11 Februarij hltz allmnna
Rdstugu, fwerwarande Hr Gouverneuren Wlb:ne Peer Flemming, sampt
och samptllige Borgemstare och Rdh. Giorde, effter fregngne
wanhlige Ceremonier, Hr Jacobus Chronander sin Borgemstare Eedh,
att wara Wijsby Stadz Praesident, och hans fullmacht i samptlige
Borgerskapetz nrwaro oplstes." Han, som slunda nra nog samtidigt
hade erhllit begge de frenmnde tjensterna, hll, ssom 1661 rs
dombok fr Gottlund utvisar, den 4, 5 och 6 februari "lagha tingh
mdh menighe man aff norra tredinghen" samt tillknnagaf, "t nu
Nembdhen satt war och tingh lijst", att honom blifvit allerndigst
anfrtrodd "Hredtzhffdingz tinsten ffwer Gothland, ssom
giffna fullmacht i Bookstaffwen uthwijser, then han begradhe, att
Befaldningz Mannen wille lta fr Allmoghen, ssom sedwanligit hr,
vplse." Vidare upplyses, att edens aflggande, enligt guvernren
Fritz' muntligen gifna befallning, skulle uppskjutas till dennes
ankomst, som "t effter afflagdh Eedh honom wrkeligh jnstallera
skole; medler tidh eij mindhre ssom sedermehra betrachta sin
mbetess plicht och en rttsinnigh domare Eedh, ther han och
fr dhetta i sitt frrigha domare mbete, och afflagt hadhe."
Betrffande ter presidentstjensten i Wisby, frn hvilken, ssom
sagdt, afsked beviljades t Chron. 1667, befullmktigades, enligt
svenska riksregistraturet, Pedher Gr till densamma den 6 Mars 1669.
Emedan uti denna fullmakt sges, att "embetet nyligen r vordet
vacant och ledigt", torde Chron. nda till den 17 Juni sistn. r, d
Gr, enligt Wisby rdst.rtts prot., presenterade sin fullmakt och
aflade ed, fortfarit med frvaltningen af detsamma. Ehuru Chron.
blifvit utnmnd till hradshfding fver hela Gottland, befinnes
domsagan likvl redan under hans tjenstetid ssom domare derstdes
blifvit delad, och han frthy inskrnkt till hradshfding endast
fr sdra befallningen, uti hvilken befattning han qvarstod till mot
slotet af 1689, d den 6 November Daniel Lindelii fullmakt att vara
hradshfding fver sdra befallningen p Gottland publicerades.
Denne utnmndes till sagde tjenst, "emedan ett hradshfdings stlle
up Gottland r kommit att blifwa ledigt, frmedelst det at den frre
hradshfdingen drsammastdes -- -- -- Chronander fr sin lder ock
andre tilsttande swagheters skuld sitt mbete som sig br, icke
aldeles frmr at frtrda." (Riksreg. 1689 Aug.)[274] Chronanders
lefnadsomstndigheter efter denna tid ro oknda.

Chronanders efterlemnade dramatiska skrifter ro de redan nmnda
_Surge_ och _Bele Snack_. Vi skola nu i texten ordagrannt meddela
det oss gifna utdraget af frstnmnda skdespel, med uteslutande
endast af ngra f stllen, hvilka synats oss alltfr mycket sra
anstndigheten. De srskilda scenernas innehll infras fven frn
Trnegrenska manuskriptet i ofrndradt skick. I noterna bifogas
ngra tillgg ur den frn K. bibliotheket i Stockholm godhetsfulIt
meddelade fullstndiga afskriften af i frga varande skdespel.






SURGE

Eller

Flijt ooh Oflitighetz Skode Spegel

Frfattat vthi een Lustigh Comoedia.

I hwilken Lttia och Flijtigheet, besynnerligen bland studerande
Personer, med sine rtte Frgor, brede widh begges theras
tskilliga vtgng beskrifwes:

Hwar vtinnan och Lrdom och skickeligheet, som aff bokligha
konster hmptas, sampt thess bestndigheet, mz andre frwanskelighe
hfwor och hra, mz thes obestndigheet jmnfres.

Hwilken bleff vtij bo An. 1647
den 6 Maji, som war 2. Daghar effter at the
XVIII PHIL. CANDIDATI Gradum Magisterij med stoor Solennitet
antogho, hollen och Celebrerat.

Sammansatt, AUTHORE

JACOBO P. CHRONANDRO,

W-Gotho, Reg. ibid. Acad. Alumno.
Sumptibus Anthoris
Tryckt aff Peder Wald, hr 1647.



        Viro Iuveni
        Politissimo ac Clarissimo
        DN. H. JOHANNI S. WASSENIO
        VV-GOTHO,

    Min Hgthrade Trogne Broder

    Wil iagh bafwa thenna min
    Skode-Spegel till itt fast
    broderligit wenskaps tekn
    ocb Congratulation    dedicerat och frhrat.



Clarissime Dn. M. Wasseni.

Jagh hller ondigt thenne min ringa Invention och Dicht vrschta:
ty frst r nogsamt kunnogt at liufliga Comoediers vpdichtande
r en gammal och lofligh plgseed, hwilken en part meena at the
bermlighe Athenienser haffwa frst vpfunnit, thet och sedan mnga
fmemlighe Philosophi haffwa effterflgt, sig ther med itt oddeligit
nampn frwerffwandes. Ther til med frer en hfligh Comoedia ey
ringa nyttigheet medh sigh. Ty hon r intet annat n en affmlning
hwilken oss frestller huru vthi werlden tilgr, hwar aff wij
kunna menniskiornes leffwerne lijka ssom vthi en Spegel beskoda,
alts ther igenom ransaka oss sielffwa, och ey sllan wachta oss
fr tilstundande olycka. Hennes nyttigheet bestr och ther vthinnan
at aff Comoediers Speelandc Corrigeres och rttes ohflige och
Bondachtige seder bde vthi thffwor, affecter och Taal, Hwilket ey
r en ringa nyttigheet.

Hwad lust och liufligheet, ther hon hffligen brukas, vpwckes, kan
hwar och en som p sdanna speel haffwer tilstdes warit, hoos sigh
besluta.

Thet synes och en deels ndigt wara, at hfliga Comoedier bland then
studerande vngdomen framstlles: Ty han haffwer trffwat sanningen
then som sade:

    Interpone tuis interdum gaudia curis,
    Ut possis animo quemvis sufferre laborem.

Item Johannes Lauterbachius sger:

    Seria non semper tractare negotia prodest,
    Sint quandoq' bono seria mixta sale.

Ja aff Comoediers Speelaade wederqwekes och vpfriskes ens studerande
Persons Sinne och Minne, hwilket vndertijden aff lngwarachtig
studeringar mycket frswages och forderfwes, och om en Studiosus wil
med frucht sina studier handla s moste han wara frisk, lustigh och
gladh.

Fr tesse bemelte orsaker syntes migh och loflight wara mit ringa
ingenium vthi samma ffning prffwa och lita en Comoediam, aff
giffwen lgenheet publicera och vtg, angendes mst oss, som i thet
studerande stndet wistas.

S emdan Tua Claritas, Clarissime Wasseni r med sdant frstnd
och hgha gfwor aff Gudi beprydd at Tua Cl. r aff Vend facul:
Phil: nu ibland the Aderto mz stort berm Philosophiae Magister
solenniter ythropat och Krnt, och thet mz Tuae Cl. bekantes
alsomstrsta Congratulation: Ty r iagh i synnerheet frorsakat at
gldias ffwer Tae Cl. lyckelige success, besinnandes then liuflige
broderkrlige och ovplselighe wenskap som wij ifrn wr barndom
hafft och n dagheligen haffwa, tilgnar alts mig then wlgng
och lycka, ssom och (hwilket Gudh affwende) olycka, som tigh
wederfares, effter wij til personerna, oansedt Tw doch til sinnen
fr wr stndachtighe samdrchtigheet En ra. Hwad r liufligare ja
nyttigare n haffwa en sdaa trogen wen, then haa, ssom sig sielf
troo och i moot och medgng sigh p frdrista kan? En sdan wenskap
r migh aff Ta Cl. stedze wederfaren, alts fordrar wr broderligha
wenskap at iagh thenna min wlmenta Dicht til itt brodertaksamhets
tekn och Congratulation vthi snnerheet Tae Clti offerera skal,
intet tvijflandes vthan Ta Cl. thenna til hra och Fraternitatis
monumentum giffwen sknck, fr tin wanlige broderlighe affection
vptaghandes warder. Gudh som tig hga gffwor frlnt haffwer, styre
them til sins nampns hro och n wijdare frmeere, Tig til oddeligt
nampn, Mig til stadig frgd och hugnat

                                       T:ae Cl:ti

                                          Trogne Broder Altijdh

                                              Chronander.

Skriffwit i bo S. Johannis Dagh 1647.



Censura.

Tria hominum genera esse svavissimus Graecorum potarum Hesiodus jam
olim, et ex illo summus iste philosophorum Coryphaeus Stagirites
observarunt: Primum videlicet eorum qui su sponte quid agendum
perspiciunt idq' vel sine monitore agunt, et alacriter exequuntur:
Secundum eorum, qui licet ipsi quid gerendum et faciendum per se non
intelligant, alios tamen bene monentes et sana consilia propinantes
lubentes gratoq' animo audiunt ijsdemq' obsequuntur: Tertium vero
omnium deterrimum ac plane deploratum eorum est, qui nec ipsi quid
designandum aut qvomodo vivendum ex se ipsis assequuntur, nec
alios honesta et utilia svadentes ullatenus admittunt aut sanis
et utilibus admonitionib' locum relinquunt. Isti ut omninm etia
hoc tempore rarissimi; illi freqventiores: Ita hi proh nefas! plus
satis freqventes. Et ne longius abeatur, vel in hc ipsa regi et
florentissim Acad. per Dei gratiam non desunt felicissima ingenia ex
variis nationibus, quae ad omnigenae virtutis solidaeq': eruditionis
arcem plenis passibus grassantur, Alij Ductores suos haud segniter
nec absq'; successu consequuntur; ita, quod dolendum est, hic
ut in omni loco, conditione atq': officio inveniuntur, q' omnes
bene monentes spernunt suis moerorem intolerabilem sibiq'; ipsis
indubitatum exitium attrahentes. Illos quippe et istos gloria, decus
et praemia manent; Hosce pudor, dedecus et extrema miseria expectat.
Quae omnia ingeniose satis inter regiae hujus universitatis alumnos
Praestantissimus Juvenis Dn Jacobus P. Chronander W-G praesenti hac
comoedi expresserat; proinde haud indigna videtur, quae non tantum 
liberalium artium studiosis relegatur, sed etiam  quovis mediocris
conditionis ponderetur. Neminem lacessit; nisi vitia ijsdemq deditos:
et cumprimis Negligentiae. Legat igitur in officio diligens et
recreabitur. Legat et relegat etia negligens et, si modo emendabilis,
emendabitur. Etiam atq'; etiam candid' lector valeat

                                          Mich: O. Wexion'.
                                      p.p. et Fac. Phil. p.t Dec.



Prologus.

    Edle, Wlborne, Gunstighe,
    Hglrde mn, frstndighe
    Frwer, Jungfrver, Matroner,
    Wll Studerande Personer.
    Hwarfre wij s gladeligh
    ra hijt komna eendrkteligh,
    Kan nogh frsts vthan mnga ord,
    Fast man intet blifver kundgiord,
    Een Comoediam wij nu akta
    Medh wr Sermon hr betrakta,
    Hwilken r stlt eenfaldeligh,
    Fr ngra dagar hasteligh
    Til een ringa tienst och behagh
    Wre Vnge Magister i dagh,
    Och wilia medh thetta wrt Speel,
    Gldias medh them, fwer then deel,
    Sampt heder och s stoora hra,
    Som Gudh monde them beskra, etc. etc.[275]




Act. I. Scena I. Diligentia.[276]


Scena II.

    Negligentia, Circejus, Tubbe, Nimmergodt, Dragwaal, Styrbirn.

Neglig.

    Slsamme ordh iagh hr hrer,
    Them Diligentia frer,
    Skammeligh hon mig frtalar
    hndoch iagh alla hugswalar.
    Hon skms ey att Ungdomen rda
    Sigh att tiena vthan all wda,
    I synnerheet hon locka will
    Studenterna frn migh hr till.
    The som henne troo re drar
    Och flla medh tijden trar.
    Hoo will lta sigh bedragha
    Medh Studering s frswagha?
    Therfre O Yngling hr mit taal,
    War ey s ltt holla tigh faal,
    Ty hwad gagnar s hgeligh
    Studera hr bedrfweligh?
    Werldzlig Wijsheet frbudin r
    Aff Gudi Skriften Witne br.
    Ja, mngen wijs blifwer een took
    Nr han frmodar blifwa klook,
    Lrdom kommer trttor staadh,
    Een olrd lefwer trygh och gladh.
    Sedan nr tu t omsider dr
    Kre hwem troo tigh hra gr?
    Therfre tigh ingen lyder
    Hwilket iagh Styrker ocb biuder.
    Men hren ynglingar kre
    I min tienst i tienligha re,
    Hr fn i lustighe dagar
    Och alt hwad eder behagar,
    Dansa, Springa och s spassera
    Skna klder ehr stoffera,
    Hwar dagh dricka will iagh lofwa,
    Sedan till middagen soffwa,
    Frukost skal strax ferdigh wara,
    Jagh will fr ehr intet spara.
    Medh arbeet iagh ingen mder,
    Men i wellust mina fder,
    Circejus witner thet samma,
    Willen i hans ord anamma.

Studenten Circejus, bnderne Tubbe[277] och Nimmergodt flja hennes
rd. Frgfves varna Styrbirn och Dragwaal, samt hota med Fogden som
will krfva skatten.


Scena III.

Stndenten Falladius frestas af Negligentia bitrdd af Circejus,
men afhlles genom Diligentias rd.

Chorus.

    Vivat ter felix Christina Augusta perennis.
    Regnet ter felix Regina Togaq' Sagoq'.
    Vivat fundatrix nostri nutrixq' Lycei.

Facetiae Intercalares.

Tubbe och Nimmergodt ro p en krog och dricka "Altrakant"
(l. "Alekant"). Cellarius gr rkningen till 1 Rdr,[278] men
grl uppstr och han fr slag af yxhammaren.




Act II.


Scen. I.

    Circejus, Virgo, Pediseqva, Cupido, Cellarius.

Circ.

    Nv re the bste Vngdomsdagar
    Ware Lustigh migh behagar,
    Guld och Penningar ey feelar:
    Ty them migh Fadher meddeelar.
    Hwadh Fadher itt helt hr samkar
    Medh arbete och swre tanckar,
    Spenderar iagh een lustigh Qwll
    P Speleman, Wijn, Midh rtt wll.
    Hraff r iagh i stoor Respect,
    Alt hwad iagh gr thet synes tcht.
    Brder alla wara wilia
    Och ingen migh frn sigh skilia.
    Doch intet iagh studerar hgt,
    Ther till r ey mitt hierta bgt,
    Bttre Dagher haffwer iagh frt
    n swlta misereres trst
    Nr andra the lsa och waka,
    Monde iagh p Wijnet smaka.
    Om ngon han Disputerar,
    Strax min nfwe praesiderar,
    Och nr iagh blifwer Opponent,
    Will ingen wara Respondent;
    Ty fr iagh fram itt Argument,
    Thet andra kan han swara sent;
    Doch om nfwen ey haar framgng,
    Skall iagh lijkewl gra bng:
    Ty Archipraeses iagh widh sijdan br,
    Han fr strax Heus vthan beswr.
    Men een Jungfrw migh beweeker,
    Medh then jagh dansar och leeker.
    Sardanapalus een Konung
    War ooh lustigh, Nr han war vng.
    Ach sij iagh seer en Jungfrw Skn!
    Till henne steller iagh min bn.
    War sund och sll tu fijn Damme.

Virgo.

    Jagh nsker Ehr och thet samme.

Circ.

    Tckes min Jungfrw hwijla en stund
    Mdan att wij gra frbund.

Virgo.

    Tijden medhgifwer ey snacka,
    Doch will iagh min Herre tacka.

Circ.

    Kllarswen, Wijn och Midh bsta
    Giff' hijt, tigh lyster iagh gsta.

Virgo.

    Fr min skull thet ey behoff gre,
    Far wll, iagh rdes att thet sprs:
    Frty ingen nogsampt sigh wachtar
    Fr folks taal, thetta betraktar.
    Min Modher baad och alwarligh
    Migh igen komma rtt snarligh.

Circ.

    Ack Lilie green och skne roos!
    Gack ey hastigt frn migh tin koos.
    Een goodh Skl iagh tigh till dricker.

Virgo.

    Tacksijelse, om thet sigh skicker
    S dristigt hoos obeknda
    Sigh stlla, mycket kan hnda.

Circ.

    Tu skna Nympha r behagligh,
    Blijf migh en Wen altijdh dagligh,
    Migh behagar tin skn gestalt,
    Tin sedigheet och fwer alt.
    Apelles ey conterfeger
    Then skne skapnat som tu ger:
    Som Stiernor tin gon Skijna,
    Ansiktet Rubiner fijna.
    I hwar tin kind r en Roos rdh,
    Aldrigh borde tu blifwa ddh.
    Aff titt taal hiertat kitlar;
    Medusa gulhr hr glitrar.
    Tin mun r stare n Socker
    Tin fingrar r sm Gulddocker;
    Som Hesperus p Himmelen str
    Pryda tigh Lppar och gnehr.
    Tin hals r som hwijt Elphenbeen,
    Brysten som Alabastersteen.
    Som Nchtergaal klingar tin Rst,
    Nr tu talar fr iagh stoor trst
    I titt ktt pryda tin senor,
    Rdt silke re tine sm dror;
    Hnder, Armar, alla Lemmar,
    Aff stoor sknheet thet alt glemmar.
    Ehwar tu trder strax en Roos
    Yprinner, Som een skn Turkoos.
    Jupiter aff Calistonis
    Sknheet betogs och Junonis;
    Men tu r fast mycket Sknare;
    Ey war Dido prchtigare.
    Paris han Venus tildmde
    plet, och Minervam glmde:
    Men om thet efter min dom ginge,
    Fr alla tu Guldplet finge:
    Ty tin Sknheet migh behagar
    Ssom hnde fordom dagar,
    Att Eyryale alla beweekte
    Och Sthenyo, nr gon leekte.
    Hercules fr Dejanira,
    Pelops fr Hyppodamia,
    neas fr Lavinia,
    Vtstodo fltslagh, fr n thee
    Them finge, thetta mrk och see!
    Medh Lpande Hippomenes
    Atalanta han wan, man lss;
    S will iagh medh en Starck Hielte
    Fckta om tigh, fast han migh flte.
    Laertes han kpte sin brudh
    Euryclea efter pbudh,
    Wore tu s fr fint guld faal
    Kpte iagh tigh med liufligt taal.
    Och Amor tu r s htsk och gram
    Som Enceladus geer tu flam.
    Om tu neekar iagh frkalnar,
    Som grss aff Solen frfalnar.
    T Anaxarete hon frskt
    Iphis, han strax sitt lijf vtgt;
    Jagh troor thet samma om migh talas,
    Om iagh ey aff tigh hugswalas,
    Alts Cupido Bogan spnd,
    Medh krleek tu Jungfrwn vptnd.
    Hade iagh Apollos Skckta
    Jagh tigh skte att intet hckta;
    Doch intet felt, som honom frtrt,
    T han Cyrenes fr Daphnes skt.
    Ach saligh then dagh vprunne!
    Om iagh tin krlek hr wunne.

Cupido.

    Jagh skiuter nu medh min bogha,
    Tu skalt knna krleks Logha,
    Doch thetta iagh tilkenna gifwer,
    P sidstonne hon falsk blifwer.

Virgo.

    Hwadan kom thet Venus swfwar,
    All min kropp aff Krleek bfwar!
    Jag tnckte som Orithia
    Och Electra migh ey befrija;

    Men nu skiutas krleks Strlar,
    Jagh fngas aff Elskogs plar.
    Ingen Jungfrw s kysk finnes,
    Vthan hon aff krleek winnes.
    Juno, Rhea re Gudinner,
    Cupido them bdha hinner.
    Fast wij subtil ra i taal och lagh,
    Medh Venus tappa wij doch fltslagh,
    Troo migh iagh haar thet frskt bst,
    Venus r een oroligh gst:
    Ty hon kan mootst hans snara,
    Therfre will iagh tigh swara:
    Skulle nu icke tin sedhigheet
    Beweeka migh till krligheet,
    Wore Hiertat en hrd Demant
    Jagh r tin trst och edla pant
    Marpessa hafwer Ida vtwalt,
    Frskt Apollo nr thet galt:
    Alts fr ngon Vngerswen
    Wlier iagh tigh till bste wen.
    Vti Tiugu hr Penelopes
    Span och Wffde fr Vlysses.
    Ems p Leander tnckte:
    Ty fr hans ddh hon sigh drnckte.
    Helena sina dror vpslogh
    Fr Paris och sitt Lijf borttogh.
    Cleopatra Antonius
    Alcestis sin Wen Admetus,
    Elskade och vtaff Hiertans grund;
    S kr st tu migh vti all stund,
    Blifwer tin Wen vti hrligheet,
    Hr r min Hand medh sedigheet
    Doch ey otrohet emoot migh haff,
    Som Jason Medea fwergaff,
    Gr tu thet, iagh medh Porsia
    Kortar mitt lijff och Pantea.

Circ.

    Haff tack Jungfrw fr Liufligh Swaar,
    All frgd migh thenna stund tilbaar.
    Medh migh Paeana nu siunger
    I Nymphae medh Engla tunger!
    Om tu mitt Lilla Hiertekorn
    Kommo vthi ndh, ia ddzens torn;
    Som Orpheus sin Wen bste
    Eurydice, iagh tigh frlste,
    Thenna guldkid fr min skull br,
    Tnck vpp migh fierran och nr.
    Tolf Gylden geer iagh tin pijga,
    Wr Krleek skall hon frtiga.

Pediseqva.

    Troheet och tienst iagh bewijsar
    Hoos hwar man tigh hgt beprijsar.

Virgo.

    Hwad skall iagh gifwa tigh fr sknk?

Circ.

    Ach Hiertans Wen ey ther om tnck.

Virgo.

    Doch itt Fampntagh, iagh r tigh hull.

Circ.

    Ach thet war bttre n alt mitt gull!
    Fr then gunst sig hiertat glder,
    Tungan och frgdesng qwder.
    Ndigt skildes iagh frn tigh bort
    Thet moste doch skee p een tijdh kort.

Virgo.

    Ey behagar mig thetta taal.

Circ.

    Min frgd, giff tigh till ingen qwaal,
    Mt migh igen om tree dagar.

Virgo.

    Thetta hans taal migh behagar;
    Doch medh Wartekn thet stadfst,
    Till thes att wij mtas hr nst.

Circ.

    See hr min Ring och Armeband,
    Tagh them medh tin snhwijta hand.

Virgo.

    Far wll, Gudh han tigh bewara,
    Ifrn all Olycka och Fahra.

Circ.

    Ach hr Jungfrw lijtet bijda:
    Fr tin bortgng fr iagh qwijda!

Virgo.

    Tin wte kinner iagh klappar,
    War till fredz tu migh ey tappar.

Circ.

    Haf tack fr gunst tu bewijsa,
    Far wll, nu fick iagh goodh lijsa.

Cellarius.

    Ey penningar iagh n bekom,
    Fr Wijnet hr min Herre from.

Circ.

    Hey, Hey, kre, tagh icke pant!
    Jagh betalar tigh wll sielffinant

Cellar.

    Een sdan gst kan behfwas,
    Aff honom iagh ey bedrfwas.
    Fem kannor togh han, iagh skref Siu.
    S skall man skriffwa X fr V.
    Men iagh frstr then frija will,
    Moste intet knyta pungen till.


Scena II.

    Palladiaa, Mercator, Circejus, Aulicus.

Den frete, ehuru i stort behof af klder, kper dock bcker hos en
handlande. Circejus och en "hofbuss" kpa kort, terning, svrd, krut,
nya klder och gyllenduk till en trja t Virgo.[279] Af bcker
vrderar Circ. blott Cornel. Agrippa, som sger att lrdom r onyttig.
Sedan gra bda narr af Pallad. och vilja ehuru frgfves locka honom
frn sina bcker.


Sc. III.

    Palladius, Professor.

Pallad. gr till Prof. och klagar att han ej frstr "Philosophian"
samt begr handledning.[280] Fr derjemte uppmuntringar, och tackar.

Chorus.

    Crescant Sveciaci Gothiciq' Columina Regni
    Qvina: Micent Proceres, Stemmata clara cluant.




Actus III.


Scena I.

    Circejus, Servus, Virgo.

Circejus lemnar ett gladt sllskap fr att efter aftal mta Virgo;
han begr ter sitt "Wartekn", sitt armband och sin ring, men hon
sger sig tappat dem. Circ., dermed tillfreds, freslr brdspel,
sedan han sknkt henne gyllenduk, och frlorar derp damask till en
kjortel. Sedan dansas efter musik, och sist lter Circ. sjunga en af
honom frfattad

            En Ny Wijsa.

        Siunges effter then Werssen
    Frijar tu til then Rijka, Fr hennes Rijkedom.

    1.

    Intet hgre bepryder
    Een Jungfrw aff vng hr,
    hn sedigbeet och Dygder,
    Wisserligh hon t fr,
    Then henne hgt begrer.
    Aff Hiertat och altijd hrer
    I Kyskheet menar iagb.

    2.

    P tigh alts, Mijn Lilja,
    Jagh tncker vthan List:
    Ingen skal oss thskilia
    Ty tu r then frwist,
    Ssom Dygden hgt wrderar,
    Troheet och s praesenterar
    Med tuckt och sedigheet.

    3.

    Som Diuren aff gldie springa
    Emoot Sommaren blijdh,
    Ty them kan t ey tvinga
    Winterens hrda tijdh;
    Alts tu migh och hugswalar
    Nr tu liufligt medh migh talar
    Min Sorg frswinner bort.

    4.

    Herrans ord trstrijkt sjna
    Aff tigh och dyrkas hgt,
    Ja til Kyskheten fijna
    r och titt Hierta bgt;
    Sedigt tu tigh Modererar,
    Tin tienst och Accommoderar
    Efter hwars Dignitet.

    5.

    Nr iagh och Skodar lenge
    Tin Snlheet vndrar migb:
    I taal Swaar och omgenge
    r tu allom liufligh,
    Tit Gemte migh behagar,
    Tin Gestalt och alla dagar,
    Dgligh r tu frsan.

    6.

    Tina dygder vtfra,
    Kan iagh ey Hiertans kr,
    Doch wil iagh them kundgra
    Korteligh, mark nu hr:
    All sedigheet som kan falla
    Aff Damer och Jungfrwr alla
    r tu begffwat medh.

    7.

    Jagh mrker och begrundar,
    Ach tu fijne Coral,
    At nu snarligh tilstundar
    Then tijdh iagh reesa skal.
    Lt migh tin krleek doch winna,
    En stadigh wen hoos tigh finna,
    Ehwar wij mtas ht.

    8.

    Min ringa dicht fulndar
    Jagh nu, O Skna Dam,
    Och henne tigh forsender
    Aff stoor krlighets flam.
    Lt henne tigh behaga
    Titt Hierta och til migh lagha,
    Ach min Lust, Hiertans frgd.

Hvarefter de skiljas under krleks-frskringar.


Scena II.

    Palladius, Circejus.

Pallad. frestas ter af Circ. men gifver denne i stllet goda rd,
som han visar frn sig med frakt.


Scena III.

    Professor, Circejus.

Prof. grlar p Circ. fr hans liderliga lefverne. Denne gr frst
svaga urskter, men gr sedan lfte om bttring.

Chorus.

    Brahaeus vigeat Magnanimus Comes
    Cancellarius et Pieriae domus
    Nostrae in secula cana
    Optat nostra Academia.


II. Facetiae Intercalares.

    Styrbirn, Dragwaal, Praetor och hans Poicke.

Styrb.

    Hr Granne Dragwaal, iagh hafwer frstt
    At wr Vtridare han kommer brt,
    Plsagilan wil han af oss hafwa,
    Landgillet, Taxen skola wij och skaffwa.

Dragw.

    Meera hr tu, meenar tu han glmmer
    Smrskatten, then han s hgt bermmer;
    Tro fritt Vtridaren thet ey gret:
    Ty han skirmiserar dicht med smret:
    Jagh hrer br kommer och Fougden wr,
    Therfre laga, att hoos oss wl tilstr.

Styrb.

    Min Kona skal rt strax bryggia och baaka,
    Gott Brnnewijn kan och Fougden smaaka.

Dragw.[281]

Styrb.

    Tyst, sij Fougden kommer sielff nu starck,
    Tagh myssan aff, gr kors och nigh til marck.

Praetor.

    Gudz frid, i Dannemn bda,
    Eder monde iagh fwerrda.
    Chronans skatt migh strax nu gifwer,
    S mycket iagh p eder skrifwer.

Styrb.

    Heyle, tagh strax Husbondens Hst i stal,
    Thet bsta H och Haffre tu gifwa skal.
    Huru mycket r innevarande hr
    ra wij skyldigha, Husbonden wr?

Praetor.

    Frst 6 Daler och 10 Marck,
    Ther til tre Daler: thetta mrk,
    Siutton daler gr thet tilhoop,
    Skal tu frst, tin gamble took.

Styrb.

    Gudh han lne wr Husbonde therfr
    Een rtt rkning han medh oss bda gr.
    Hr r therfr, Husbonde wr skatt al,
    Ssom Dragwaal och iagh vtleggia skal.
    Jagh wil och frhra Husbondan min
    It skna paar Strumpor och Klippingz skin.

Dragw.

    Jagh gifwer och en stoor frgyltan skeed,
    Jagh skal och senda en Oxe efter plgseed
    Itt wl skrifwit Supplicas iagh frambr,
    Till Husbonden r wrt hgsta begr,
    Laga s, att wij icke meera skula
    Skiutza och maata the Knechtarna fula.
    Fr thy nr the komma i wrom gla
    Snoka the i hwar wr och ra snla.
    Heylin, Drengen och migh strax kra the vth
    Medh sina Kroksablar och hwassa Spiut;[282]

Styrb.

    Hossbonde the rijda och wr Hors s fort,
    At the p stunden kasta flet bort
    Haa wij l, til wr Dotter han frijar,
    Nr thet blir alt, han oss bda hijar:
    Han rister och skakar mitt gambla skegg,
    Wender Foten vp, slr Hufwud i wgg.

    Gode Hossbonde, iagh beder rtt Ehr,
    At then Blrocken icke kommer meer.
    Ty han kitlar medh sablen mongen stund,
    At iagh wil g bde frn grd och grund.
    Wee then ssom theras Narri lijder:
    Ty Rygknoten ther effter hrt swijder.

Praetor.

    Gr bort bda: P thetta hoot
    Skal iagh med frsta rda boot
    Poicke, frwara the skncker,
    At lna eder iagh wist tncker.




Act. IV.


Sc. I.

    Circejus, Palladius, Cellarius.

Circ. ber Pallad. flja till kllaren. Denne stder sig p Seneca
och menar att det ej skadar att dricka mttligt, men tror det bttre
att taga ett rus p sitt rum n borta. Han fljer dock Circ., som
p kllaren gr honom spratt och gr bort, d Pallad. fordras fr
hela frtringen, och d han ej har penningar, tages hans kappa i
pant.[283]


Sc. II.

    Circejus, Hospes.

Vrden krfver Circ. Denne begr och fr slutligen anstnd och
besluter lta en bekant skrifra till hans frldrar och sga att han
r sjuk och bebfver penningar till bcker.


Sc. III.

    Circeji Pater.

Monolog, der gubben som ftt brefvet, lofvar snda Circ. penningar.


Sc. IV.

    Palladius, Circejus, Miles, Scriba.

Circ. med sitt liderliga sllskap mter Pallad. och begabbar honom.

Chorus.

    Ut Claris Academia baecce coepit
    Florere artibus, ita ad astra semper
    Nitatur magis: Inclyti Lycei
    Doctores valeant nitore adaucti.
    Florescant Studiosi in omne tempus.


III. Facetiae Intercalares.

Tubbe, Nimmergodt, Praetor och hans Poicke, Dragwaal.
Tubbe och Nimmerg. f besk af Fogden, men mta honom med ovett samt
slutligen med hugg och slag, s han med sin pojke mste taga till
flykten (Flere tvetydigheter.)[284]




Act V.


Sc. I.

    Miles, Aulicus, Scriba, Circejus.

Circejus, som rkat i grl med dessa sina supbrder, blir af dem med
hugg och slag utdrifven frn en kllare, samt ngrar att han ej fljt
Palladii rd.


Sc. II. Miles, Mercator, Artifex.

En soldat, en kpman, en handtverkare prisa en hvar sitt yrke.


Sc. III.

    Aulicus, Scriba.

En hofbuss och en skrifvare gra detsamma.[285]


Sc. IV.

     Palladius, Negligentia, Professor.

Palladius klagar fver sin fattigdom och sitt betryckta lge.
Negligentia vill nnu fresta honom med Circeji exempel,[286] men han
r fast. Han gr i stllet till Prof. och begr rd och hjelp. Denne
lofvar honom stipendium.


Sc. V.

    Pater et Mater Circeji.

Dessa, som kommit under fund med sin sons laster, klaga fver dem och
nska sig dden.

Chorus.

    Sit sacrum coeptum stimuliq' casti
    Qveis Notos Phoebus petiit Magistros:
    Prole foecund beet hos celebris
                           Sponsa Sophia.


IV. Facetiae Intercalares.

Nimmergodt, Tubbe, Praetor med sina tjenare Dromo och Smelring,
Styrbirn ocb Dragwaal.[287]

Fogden kommer fr att slpa Nimmergodt och Tubbe till tings fr att
svara fr fverfallet p honom, d han sednast var der. De bedja om
nd. Han fordrar skatten fr tvenne r, och d de ej kunna betala,
fngslar han dem. Styrbirn och Dragwaal frbarma sig fver dem och
blifva deras lftesmn, d de slippa lsa och lofva skaffa penningar.




Actus VI.


Se. I.

    Circejus, Virgo, Pediseqva.

(Hr ombyter Circejus sine skne klder. Frf:s anm.)

Circejus kommer illa kldd och vill beska Virgo, men som han inga
presenter har, blir han illa bemtt. Hvarken hon eller pigan vilja
knnas vid honom, och frgfves pminner han dem om sina fordna
gfvor. Han blir utstngd och gr bort, bittert moraliserande fver
qvinnoknets naturliga obestndighet.


Sc. II.

    Miles, Mercator, Artifei.

Soldaten, lemlstad i krig, kpmannen, hvars fartyg frlist,
handtverkaren, hrars egendom brunnit, klaga fver fattigdom och nd,
samt nska sig dden.


Sc. III.

    Aulicus, Scriba.

Hofbussen, skild frn sin tjenst, och Skrifvaren, betrdd med
balance, klaga sin nd och sitt elnde; de kalla fven dden.


Sc. IV.

    Mors.

Moraliserar fver huru sllan menniskorne i lyckan, huru ofta i
olyckan, minnas dden. Han kommer, ej efter menniskornas kallan, utan
efter Guds vilja.


Sc. V.

    Palladius.

Denne som nu, fri frn tryckande nd, med ifver och framgng
studerar, prisar sig lycklig och sll.

Chorus.

    Exaudi Patriae tu gemitus Deus!
    Belli Teutonici nunc facito exitum,
    Quo nostro liceat dicere tempore:
    Salve pax miserum spes, Salus unica.


V. Facetiae Intercalares.

Nimmergodt, Tubbe, Praetor, Dromo, Smelring, Dragwaal och Styrbirn.

De bda frsta ha frslst penningarne, de lnat af sina grannar,
till utgrande af skatten. Fogden kommer; frgfves vilja de muta
honom, de gripas och sttas i tornet, under klagan att de fljt
Negligentia.[288] Dragwaal och Styrbirn deremot frjdas ofver att
de fljt Diligentias lror.[289]




Act VII.


Sc. I.

    Apollo, Angelus, Palladius, Philosophia medh sina sin Dotrar
    Metaphysica, Physica, Mathesis, Ethica, Politica, Logica,
    Rhetorica.

Apollo berttar sagan om Hercules vid skiljevgen och liknar Palladius
vid honom. Dennes belning frkunnas: magisterkransen och frmlning
med Philosophia, som med sina sju dttrar intrder.[290] S vl modren,
som dttrarne gifva underrttelse om hvartill de kunna tjena och hvad
de innehlla en hvar.


Sc. II.

    Palladius.

I en monolog uttalar Palladius sin gldje att hafva fljt Diligentias
rd. Han har, oaktadt mda och besvr i brjan, vunnit yttre anseende
och inre tillfredsstllelse.


Sc. III.

    Circejus.

I en monolog upptrder Circejus och klagar fver sin frra drskap,
sin forspilda ungdom och sin frstrda frmgenhet. P grund af
egen erfarenhet varnar han ungdomen frn utsvfningar och liderligt
lefverne, samt lttjan. P deras korta frjd kommer lngvarig ooh
fruktls nger.


Epilogus.

Frfattaren drager moralen ur skdespelet och framstller den, samt
vnder sig med en slut-lycknskan till de promoverade, och tackar
sist Fruar, Jungfrur samt studerade personer fr deras "audiens."

Chorus.

    Concede nobis, tu pater optime,
    Sic hisce terris qvaerere gaudia
    Comoediarum ludrica, ne tua
    Perdamus illic coelica jubila.

Personerne hvilka Comoediam presenterade wore thesse:

 Prologus, Wlb. Johannes Stierna.
 Diligentia, Flijtigheet, Hardevicus And. AEimelaeus.
 Negligentia, Oflijtigheet, Balthasar Wernle, Junior.
 Circejus, oflijtigh student, Jacobus P. Chronander, West Gothus.
 Servus, Circei tienare, Johannes Olavidi, Westman.
 Palladius, flijtigh student, Olaus Olai Wexionius.
 Virgo, Jungfrw, Gustavus Andreae AEimelaeus.
 Pediseqva, Frwstuffwepiga, Henricus B. Gr.
 Cupido, Krleeks Gudb, Johannes Wernle.
 Cellarius, Kllarswen, Daniel p. Terserus, Wesm.
 Mercator, Kpman, Laurent Andreae Kempe, Botn.
 Aulicus, Hoffbuss, Laurentius Norganius, Suderm.
 Professor, Lsemstare, Olaus J. Naesander, Suderm.
 Miles, Krigzman, Samuel And. Bergius, Smoland.[291]
 Hospes, Circei Werd, Andreas M. Kinnoraeus, W-G.
 Senex, Circei Fader, Johan Johan. Nybelius, W-G.
 Mater, Circei Moder, Henricus Sigfridi, Nyland.
 Artifex, Handwerckzman, And. Landweter, W-G.
 Scriba, Skriffware, Ericas Andreae, Botn.
 Mors, Dden, Johannes Johan. Bruntonius, W-G.
 Apollo, Bokliga konsters Gudh, Lauren. Olai Vigelius, Wermel.
 Angelas, Engel, Laurentius Petri Vigelius.
 Philosophia, Johannes Svenonis Forsenius, Nyl.

Hennes siu Dotrar:

 1. Metaphysica, Ericus Clavidi Forshn.
 2. Physica, Isacus Abrahami Hermainen, Nylan.
 3. Mathesis, Johannes Theet, Nylandus.
 4. Ethica, Johannes Johannis Plagman.
 5. Politica, Johannes Petri Plagman.
 6. Logica, Elias Eliae.
 7. Rhetorica, Gustavus Gustavi, Nylandus.
    Epilogus, Welb. Jacobus Swart.
    Praetor, Fougde, Sveno Petri Torelius, W-G.

Fougdekarar:

 Dromo, Bartholdus Jacobi.
 Smelring, Paulas Henrici Kerconius.
 Fougdens Poicke, Daniel Kort, Aboen.

Bnderna:

De flijtighe.

Dragwaal, Johannes Clingius, Nericiencis.
Styrbirn, Esaias Gabr. Gammal, Botn.

De oflijtighe.

 Nimmergot, Sveno Johannis Caliander, O-G.
 Tubbe, Sveno Petri Bohl, Smolandus.

Larvatores.

 Eschillus Petri Stolpe, Smolandus.
 Olaus Henrici Hambrinus, Nericiensis.

Til then fromme, ssom och wrngwijse Lsaren:

    En from Lsare mindicht wl vthfrer:
    Ty thet en Christeligh wenskap tilhrer:
    Men Mome fast tu leggier en wrng dom til,
    Jagh tigh ey skter, gr man huru tu wil.
    Hr Mome, Jagh sgh tigh med mig p itt byte,
    Om iagh mins rt, slapp tu ey vthan tit lyte,
    Tberfre ransaka frst tin egen barm,
    Nr thet r wl giordt, gr tu migh ey harm.[292]

Den genomgende tanken uti ofvanstende "Flijt och Oflitighez
Skode Spegel", r tillknnagifven redan i sjelfva titeln, hvarest
frfattaren sger, att i hans "Comoedia" "Lrdom och skickeligheet,
som aff bokligha konster hmptas, sampt thess bestndigheet, mz andre
frwanskelighe hfwor och hra, mz thes obestndigheet jmnfres."
Utan aning om att ett konstverk kunde hafva sitt ndaml i sig
sjelf, delade Chronander sin tids rdande sigt, att den praktiska
nyttan och tillmpningen p lifvets srskilda frhllanden borde i
dramatiken i frmsta rummet uttryckligen framhllas. Ocks sger
han, att "en hfligh Comoedia" medfr "ey ringa nyttigheet med sigh.
Ty hon r intet annat n en affmlning hwilken oss frestller huru
vthi werlden tilgr, hwar aff wij kunna menniskiornes leffwerne lijka
ssom vthi en Spegel beskoda, alts ther igenom ransaka oss sielffwa,
och ey sllan wachta oss fr tilstundande olycka." Men icke endast
denna skdespelets moraliska nytta r afsedd. "Hennes nyttigheet
bestr och ther vthinnan at aff Comoediers Speelande corrigeres och
rttes ohflige och Bondachtige seder bde vthi thffwor, affecter
och Taal, Hwilket ey r en ringa nyttigheet." Hvardera syftemlet,
s vl det moraliskt-didaktiska som det att befordra yttre skick och
lefnadsvett var frherrskande srdeles i skolkomedierna. Ocb fven
Chronanders sigt, att "aff Comoediers Speelade wederqwekes och
vpfriskes ens studerande Persons Sinne och Minne", hystes af
frfattarne till nmnda skolkomedier, hvartill fven Surge br
hnfras.

Skoldramerna voro fretrdesvis antingen mysterier eller moraliteter.
Vi skola underska om Surge kan rknas bland ngondera af dessa
dramatiska arter. Nyare tiders mysterier och moraliteter hade
stundom s nra berringspunkter med hvarandra, att man icke utan
svrighet kan srskilja dessa begge slags skdespel. Ty mnen ur
bibliska historien ing, i sdana fall, i moraliteterne och moraliska
betraktelser m.m. i mysterierna. Men hvad nu ifrgavarande skdespel
vidkommer, r mnet dertill icke taget ur den heliga skrift. Dock r
en religis grundton frnimmbar i detsamma. Och s till vida har Surge
ngon likhet med de bibliska skdespelen, t.ex. d Professor (Act II.
Sc. III. p. 42) sger uppmuntrande och rdande t Palladius:

    "Fr allting skall tu fruckta Gudh:
    Wara lydigh effter hans Budh",

och frmanande (Act III. Sc. III. p. 51) t Circejus:

    "Thetta tu rtt fwerwger,
    Kom ihugh hwadh Syrach sger:
    Lydh Frldrarnas godha rdh,
    S frampt tu wilt haffua Gudz ndh;"

samt d Palladius, belnad af Diligentia, slutar (Act VII. Sc. II. p.
111) sin monolog med orden:

    "O Gudh giff oss tin helga ndh,
    At wij lyda titt helga rdb,
    ffwa oss i alla dygder hr,
    Och leffwa sedan medh tigh ther."

Uti frenmnda hnsigt kunna fven nedanstende lycknskningsord af
Epilogus (p. 116) till de promoverade magistrarne hr frtjena sin
plats:

    "The vnge Magistrer lycka och frgd
    nska nu wij vtaff Himmels hgd,
    At Gudh them wl bewarer
    I thetta stand och forswarer,
    At thet behagar Gudi frst,
    Lnder fderneslandet til trst,
    Hwar aff wnner och frnder stort
    Frgdas, gldias hwar p sin ort
    Medb stort berm och vtsprijder
    Edert nampn vthi alla tijder.
    Effter dden infr Gudz Troon
    Mtas medh frgd och heligh Croon",

fvensom Epilogi slutord:

    "Hwar och en gr nu til sit stand,
    Regere oss Gudh then Helge And."

fven den latinska Chorus, som omedelbart hrp afslutar skdespelet,
r en bn till den Hgste, och derfre srskildt anmrkningsvrd,
att frfattaren anser fikandet efter "gaudia Comoediarum _ludrica_",
kunna blifva s farligt, att menniskan, genom att missbruka desamma,
fventyrar frlusten af delaktighet i det himmelska rikets salighet.

Men oaktadt meranmnda skdespels religisa princip, kan det likvl
icke rknas bland mysterierna, emedan inga bibliska personer
deruti upptrda i handling. Nrmare ansluter sig detsamma till
de ursprungliga religisa moraliteterna, emedan dess innehll r
sedolrande, ur kristlig grund. Men d hrjemte talrika moraliska
maximer ur hedniska frfattare frekomma spridda fverallt i Surge,
aflgsnas ter hrigenom detta skdespels likhet med sistsagda
moraliteter. Vi skola hr anfra blott ett enda stlle ssom
tillrckligt bevisande vr Cbronanders sammanblandning af kristna
och hedniska frfattares grundsatser. Palladius sger uti sin nmnda
monolog (Act VII. Sc. II. pagg. 109, 110) bland annat fljande:

    "Aff Epicteto har iagb lrt
    Lijda hwad Gudh haffwer beskrt,
    Jagh haar Gstebudh dageligb,
    Platonis Rtter mndeligb.
    Botius migh vnderwijsar
    Wara dmiuk thet iagh hgt prijsar,
    Menniskiors haat lijda toligh,
    Luther binder wara roligh.
    Medh Xenocrates iagh rustar
    Migh emoot Kropsens onda lustar.
    Rt bruka lyckan Ausonius,
    Intet fruchta olyckan Tullius
    Aldrigh hgfrdas Publius,
    Ingen smda Nazarius,
    At girugheet fly Enmenius,
    Ey bedragha Lucretius,
    Wara tacksam Valerius,
    Ey missunna Horatius,
    Wara rtfrdigh Lampridius,
    Ey olydigh wara Ovidius,
    Ey skia fordeel Sophocles,
    Wara barmhertigh Augustinus
    Ey wara wredsam Iulius,
    Gudfruchtig leffwa Basilius,
    Omsider saligh d Ambrosius."

Rydqvist sger: "Ngon svensk moralitet, i ursprunglig drgt,
r icke bekant; men den frutnmnda komedien Surge str detta
skaldeslag ganska nra".[293] Emot denna frfattare anse vi oss
hr bra anmrka, att "_Prosopopoeiae_ Dicht" och "_Thet Himmelske
Consistorium_" mera nrma sig de ursprungliga moraliteterna n Surge,
om nemligen, ssom allmnnast blifvit antaget, moraliteterne utgtt
ur mysterierna.[294] Men i alla fall r sistnmnda skdespel,
ssom sagdt, icke utan likhet med de gamla moraliteterna. Dess
religist-moraliska rigtning berttigar till detta pstende. Dock,
emedan sjelfva mnet icke r bibliskt, utan taget ur det allmnt
sedligas omrde, der styckets handling frnmligast lefver och rr
sig, str Surge p grnsen emellan de ldre och nyare moraliteterna.
Och d man hrtill lgger de sedliga grundsatsernas uti denna dram
frekommande tillmpning p srskilda samhllsstnd, -- en rigtning
som fretrdesvis karakteriserade nyare moraliteter -- samt framfr
allt ett i ymnigt mtt anbragt lrdomskram; rjer allt detta p ett
omissknneligt stt Surges frvandtskap med de moraliska skdespelen,
sdana desamma hade gestaltat sig efter den upplifvade bekantskapen
med antiken. Med rtta sges derfore uti biographiskt lexicon
fver namnkunnige svenska mn (3 Band. sid. 266), att Surge r "en
_Moralitet_, lik de, som under slutet af medeltiden allmnt uppfrdes;"
och vi tillgge: nnu mera lik moraliteterna efter nyssnmnda periods
utgng. Surge har fven deruti moraliteternas vsendtliga egenskap,
att den r ett _allegoriskt_ skdespel, ty der frekomma talrika
_personifierade_ abstrakta begrepp. Och "Chronander r", ssom den
svenske biografen yttrar sig, "mrkvrdig, emedan om han hos oss ej
r den enda, dock den _frsta frfattare_ till slika moraliteter".[295]
Men fr oss Finnar har han, _vr frste knde dramaturg_, ssom
frut blifvit sagdt, ett nnu specielare intresse.

Handlingen (eller handlingarne, ty de ro flere, ehuru ledande till
samma ml) i Surge r fri, utgende ur viljans sjelfbestmning. Det
beror af hufvudpersonernas, Palladii och Circeji, fria val att flja
Diligentias eller Negligentias rd. Men den dramatiska handlingens
motivering r nog svag. Circeji val r snart gjordt. Utan synbart
betnkande fverlemnar han sig t Negligentia, som benmner sig
"Voluptas' Gudinna s klaar" (Act. I. Sc. III. p. 20), i det han (Act
I. Sc. II. pagg. 16, 17) sger:

    "Tin tienst O skna Gudinna
    r liufligh, kan iagh besinna;
    Ty i wellust lefwer iagh hwar stund,
    Tu holler titt giorda forbund.
    Een lijten tijdh war iagh flijtigh,
    T trngde migh sorgh otijdigh,
    Men nu r iagh vtan bekymmer,
    Frisk lustig iagh thigh berymmer."

Palladius, som lyssnar till de rd, Diligentia, som sger sig vara
"Apollos Gudinna prchtigh", framstllt, har i brjan ngon tvekan
att betrda mdornas trnbestrdda stig, helst Negligentia och hennes
tjenare Circejus icke underlta att fresta honom med sinlighetens
lockelser. Derfre, d den sistnmnde (Act. I. Sc. III. p. 21) talar:

    "Skot ey flitigheten nogha,
    I mit stalbrorskap tigh foga.
    Lt boken fara hwart hon kan,
    Thet rder iagh och bliff een man.
    Nr andra g att lsa och skrijfwa,
    Wilia wij p krogen blijfwa,
    Och ther dansa dricka och speela,
    Troo migh, intet skall tigh feela",

svarar Palladius, fr gonblicket hngifven t den sinliga lustan ocb
hrjemte helt ovntadt groft fatalistisk:

    "Thet synes wl migh wara krt,
    Om Gud hafwer thet s beskrt."

Men sedan Diligentia omedelbart hrp hade sagt honom:

    "Ney Gudh han befaller klarligh.
    Tu skalt studera alwarligh" o.s.v.

samt att lttjan r roten till allt ondt, segrar hans goda genius, och
han frblir hrefter, ehuru tskilliga gnger frestad till affall
(synnerligen uti Act. V. Sc. IV), stndaktig uti Diligentias tjenst.

Styckets karakterer ro fverhufvud fga individualiserade. Att detta
mste glla dess mnga allegoriska personligheter, r sjelffallet. Ty
sdana karakterer ro abstrakta. Utan rotfste uti en tnkande ocb
knnande persons inre, ro de luftiga, svfvande vsenden, som frlora
sig uti allmnheten af ett begrepp. De ro fantomer, dem den
frsinligande konsten icke mgtar uppfnga. Dock synas oss s vl
Diligentia som Negligentia, ssom brare af allmnna moraliska satser,
icke vara utan all frtjenst tecknade. Hvad ter de verkliga personerna
betrffar, r Palladii karakter mera svagt hllen. Det personliga uti
densamma r nra nog att frflyktigas af allmnna religisa och
moraliska betraktelser samt lrdomsprl. Ocks ro de situationer, uti
hvilka han upptrder ssom handlande, nog enformiga, och konflikterna
likas. Circeji karakter r jemfrelsevis raskt och lifligt tecknad.
Engng hemfallen t Voluptas och hennes gudinna Negligentia, rusar han
hejdlst fram p frderfvets vg, hrunder sllande sig till andra
likstmda personer samt p hvarjehanda stt begycklande Palladius,
ssom t.ex. (Act. III. Sc. II. p. 49) d denne, som skulle g frst
till kyrkan och derifrn till akademien, fr att p sistnmnda stlle
hlla en "oration", hade bett honom allvarligt besinna ndvndigheten
af att vl anvnda den hastigt frsvinnande ungdomstiden:

    "Nr som tu blifwer wr Domprost
    Skal iagh sknckia tigh en stoor Ost:
    Ty s wl r tin Predikan giord
    Att iagh rtt icke achtar itt titt ord,
    Om Staden wil iagh Spassera,
    Medh Lustige slskap Brawera.
    Helsa them alla tijt tu gr
    Medh min tienst: ty iagh sielf ey nr."

Det r numera icke endast lttsinnet som ger sig luft i Circeji tal
och handlingar. Hrtill kommer nnu ett bitande hn fver hvarje
allvarligt strfvande i lifvet. Den sedliga kraften frslappas
ju lngre dess mera. En slaf af sina lidelser, bedrager han, fr
att kunna tillfredsstlla desamma, slutligen sina egna frldrar.
De lften att frbttra sitt lefverne, han dessfrinnan gifvit
Professor, voro endast toma ord, helst hans fregende uttryck (Act
III. Sc. III. p. 50) till densamme:

    "Hwilken kan lefwa allom til lagh"

bevisa frnvaro af nger och behof af bttring. Frst d han blifvit
skymfligen behandlad af Miles, Aulicus och Scriba, ibland hvilka den
sistnmnde (Act V. Sc. I. p. 71) sger:

    "S skal man lra en Drijfware,
    Dricka medh Hoffbuss och Skrijfware",

varsnar man en skymt af nger hos Circejus. Men denna var intet annat
n ett frgngligt foster af gonblickets ngsliga belgenhet. nnu, s
fattig och frfallen han n var, hoppades han dock p Virgos krlek ocb
tillgifvenhet. Men hruti blef han frfrligt bedragen, ssom
nedanstende utdrag ur den lnga dialogen uti Act VI. Sc. I. nogsamt
utvisar:

Circ.

    Min Jungfru kr, war ganska sl,
    At iagh tigh fan war mycket wl.

Virgo.

    Tu talar mchta dristigt hr,
    Sg, nr bleff iagh tin Jungfru kr.

Circ.

    Min Roos weet wl wr krleek stoor,
    Hon trstar migh iagh wist thet troor.

Virgo.

    Tit taal iagh intet lijda kan,
    Tin Roos bliffwer iagh ey frsan.
    Menar tu at iagb r ltfrdigh,
    Smikra medh sdan owrdigh?
    Ney, mit stand thet ey medgiffwer,
    Tuchtigh, sedigh, kysk iagh leffwer.
    Tu r migh aldeles obekend,
    Tit Ansichte strax frn migh wend.

Circ.

    Wist st tu vpfd vthi then Buur
    Dher Tygris boor it grymt wildiur.
    Fdh st tu vtaff een Leyinna,
    Och aldrigh aff ngon Qwinna...

Virgo.

    Ay twij, twij om iagh hadhe en mun
    Aff leer, iagh tigh kyste ingalund...
    En Morian st tu lijker,
    Som Lazarus st tu rijker.
    Kre see huru krokot han str,
    Hwad r fr en Jungfru som tu fr?

Circ.

    Annat loffwa tu nr iagh thig
    Gaff skncker, ach tu ltfrdigh.
    Jagh hoppas min hiertans lust,
    Wrt giorda bund br i sitt bryst.

Virgo.

    Skal iagh s lijtet wyrda migh,
    At iagh bleffwe en sdan gunstigh,
    Som str slarffwot til hand och foot,
    Ney, packa tigh pocker emoot
    Tu har wist speelat Panckerut,
    Fnaska tigh strax p dren vth,
    Eliest skal tu fast taghas,
    Med Eldgafflen hdan jajas.
    Then min Krleek begra wil,
    Skal wara rijk Munseur ther til...
    Jagh til Fawour thenna hr korg,
    Ther i kan tu lggia tin sorg,
    Bind honom strax vpp tin rygg,
    Wandra ther med och war nu trygg...

Circ.

    Skamligh fixeras iagh forvist
    Aff then som iagh trodde vthan list,
    Nr iagh til hen skencker baar,
    Ingen krare n iagh t war.
    Therfre yngling Exempel tagh,
    Troo intet Jnngfruns goda behagh,
    I dagh haffwer hon lurat migh,
    I morgon kan thet hnda tigh,
    st tu rijk hon wl tigh lijder,
    Bughar, nijger, alla tijder...
    Men om Hiulet lper omkring,
    Hon tigh t knner ingen ting.
    Jungfruns krleek kan snarligh fs,
    Men ssom wdret han forgs,
    Troo frijt Jungfruns taal thet r snlt,
    Mongen yngling r ther med flt.
    Ssom Trne Rooser hlier,
    Alts Jungfrun hiertat dlier.
    Jungfruns sinne r ostadigt s,
    At hon grna wil lska tw...

Efter denna katastrof, hvars tragikomiska effekt yterligare frhjes
genom Pediseqva's glpord emot Circejus, terstr fr denne icke mera
ngon trst eller ngot hopp. Nu ndtligen, ehuru fr sent, erknner
han det sedligt verksamma lifvets sanna vrde. Och ett freml fr
menniskornas bespottelse samt frskjuten af alla, klagar han bittert
fver att draktigt hafva fljt Negligetias rd, men tillskrifver
dock sin ohjelpliga ofrd i frmsta rummet sig sjelf. (Act. VII. Sc.
III.) Genom viljans sjelfbestmning samt genom att tillrkna sig
den derur hrsprungna handlingens fljder, framstr Circejus ssom
en dramatisk karakter. Ssom individ gr han det sjelffrvlladt
elnde till mtes: men p sin jordiska lyckas ruiner erknner han de
ovanskliga sedliga makternas himmelska rtt.

Virgo, denna "fijn Damme", hvars dygder och behag Circejus med varma
frger afmlar, underlter heller icke sjelf att beprisa sin tukt och
rbarhet. Hon gr och gller fr ett bildadt fruntimmer. fven p den
klassiska lrdomens flt visar hon sig bevandrad. Men snart rjes
dock hvars andas barn hon i sjelfva verket r, ehuru den frblindade
Circejus frst sent kom till denna erfarenhet. Nu ppnas ndtligen
hans gon, och han fann sin dyrkade Virgo vara en ytterligt flrdfull
varelse, utan hjerta, utan krlek, utan trohet. D skyr han icke att
framstlla denna frn all sann qvinlighet emanciperade menniska ssom
en typ af hela knet. Ngot sdant synas tminstone hans reflexioner
antyda. Eller kanske gllde desamma endast denna Virgo ooh hennes
gelikar.

Uti de gamla mysterierna och moraliteterna r icke sllan en
_bondekomedi_, utan frbindelse med handlingen, infltad.[296] En
dylik, benmnd _Facetiae Intercalares_, frekommer fven i Surge,
med andra personer n de i hufvudhandlingen. Men bihandlingen, om
man s vill kalla den, uti dessa "facetiae" utgr ur samma id som
hufvudhandlingen. Bnderne, s vl de "flijtighe" som de "oflijtigbe",
hafva samma skyddspatronessor som Palladius och Circejus, de frre
nemligen Frw Deligensa och de sednare Frw Neglagensa. Flitens och
lttjans motsatta fljder framstllas fven hr. "Mellanspelen i
Surge utgra en lgre, plumpare, af bnder framstlld behandling af
samma mne, som den egentliga komedien".[297] Dessa (srdeles Fac.
Interc. II) lemna en liflig skildring af den orttrdighet och det
frtryck, kronans uppbrdsmn och krigsfolket, ssom kndt, p den
tiden utfvade i vrt land emot bnderna. Uti sistnmnda Facetiae
erlgga Styrbirn och Dragwaal, med illa dold satir, t fogden
kronans ortt debiterade skatt jemte thy tfljande skncker, men
Tubbe och Nimmergodt (Fac. Int. III) betala honom med annat mynt:

Praetor.

    Gudz frid, tagh i stallen min Hst,
    Gif honom gryn och Hwete bst.
    Gif Brennewijn, lt duka Bord,
    Hr Siik, nr iagh talar itt ord.

Tubbe.

    Hr, stt man pasligh Buss, Hwadan kom tu
    Eller hwem lade tigh til wr by nu.
    Jagh troor wist i dagh tigh ey hugg tryter,
    Endoch tu s stort mz orden skryter.

Nimmerg.

    Tu ledes widh lefwa som iagh frstr,
    Rtt strax min Brunsbijla p tin rygg gr.

Praetor.

    Bonden r galen som iagh weet,
    Jagh r Fougden erh fwerheet.
    Skatten skolen i lefrera,
    Ther til skncker ytermera.

Men desse lta ej skrmma sig. Praetor och hans "Poicke" blifva slagne
och taga till flykten:

Praetor.

    Bonden r galen mz Yx och Knijf,
    Medh foten frlsar iagh mitt lijf.

Puer.

    Jagh taar Wtscken och lper til foot:
    Frthy the basta snder hwar min knoot.[298]

D fogden fljande gngen (Fac. Int. IV) beskte Tubbe och Nimmergodt,
erinrande dem om den frra undfgnaden, sger

Tubbe:

    Kre Husbonde iagh har ondt i mit ra,
    Jagh hrer ey hwadh ord i nu hr fra, och

Nimmerg.:

    Kre Husbonde wij eder ey knde,
    Wij wiste ey hwart edert hrande lnde.

Men d Praetor hrtill genmler:

    Hrer bonden hwilken en sklm,
    Bttre iagh rister tigh Gr hielm.
    Nogh mins iagh wl tin rustiga yx,
    Och at iagh en gng med tigh hgz,

svarar Tubbe, som nu mera icke var df, ironiskt:

    Hller til godhe, ty i wore s snar,
    Husbonden skulle bleffwet een stund qwar:
    Frty t begynte wij sl vpp therfr,
    Husbonde tunnan ssom eder br.
    T haden i s god wlplgning ft,
    At i ey skole orkat gt eller stt.
    Men nr wij wore lustighe som bst,
    T wille Husbonden ey bliffwa wr gst

Ur denna med mycken verve utfrda dialog vilja vi nnu anfra fljande,
som omedelbart ansluter sig till det fregende:

Praetor.

    Nu narra the migh vpp i mund,
    Men iagh skal lna tigh strax p stund.
    P tin wlplgning som tu bd,
    Jagh stod therfre bleek och rdh.
    Til Tinget skolen i reesa,
    Om tu wilt pipa eller wreesa.
    Ther skal iagh lra tigh forst,
    Hwad thet heter at Fougden sl.

Nimmerg.

    Kre Husbonde skonar oss bda,
    Ty thet hnde vthaf en slump och wda,
    Eder rygg skola wij wl lkia och smria,
    Med en Bock och Oxe frst at bria.

Ehuru Tubbe och Nimmergodt snart hrp fngslas af Praetors tjenare
("Fougdekarar") Dromo[299] och Smelring, upphra de likvl icke
med sitt satiriska gyckel. Men sedan de af sina grannar ftt lna
penningar, dem de aldrig lofva terbetala, (Fac. Interc. V) samt
frslst dem "vpp l, wijn, toback", faller deras mod d de se
fogden terkomma:

Nimmerg.

    See nu kommer Fougden manstarck och wreed,
    Til Bneboken tu nu tigh bereed.

Tubbe.

    Wij loffwa och liugha ssom wij re waan,
     Herre Gudh giffwe Bffwelen haan.

Men nu hjelpte icke mera de af Tubbe afsides erbjudna mutorna, helst
Praetor, varnad af sin erfarenhet, svarade honom:

    Tit skilms hierta knner iagh rtt,
    Tu migh ey lurar p thet stt,
    Wore iagh ensam skncktes migh
    Feeta xhammars slengar aff tigh....

Lika fruktls var Nimmergodt's bn:

    O Husbonde warer barmhertighe,
    Och hielper oss nu bde Elendighe.

Och d allt hopp var frloradt, utbrister slutligen Tubbe:

    Jagh seer at wr matmoor nu oss bedragher,
    Som wl i frstone syntes fager,
    Ty s lenge wij arbetade dagh frn dagh,
    Hade wij alt godt effter wrt behagh o.s.v.

Vi hafva omnmnt, att de nyare moraliteterna med frkrlek behandla
de skarpt begrnsade samhllsklassernas olika intressen. En sdan
stndsrepresentation erbjuder ock Surge. En hofman, en krigare,
civile tjenstemn, lrde, borgare och bnder upptrda hr ibland de
handlande personerna. Men vanskligheten af deras diktan och traktan,
af all den lycka, de jordiska strfvandena, ssom sdana, erbjuda,
dagalgger frfattaren d han inleder en tredje handling, eller
hr rttare situation, hvars medelpunkt r Mors. Miles, Mercator,
Artifex, Aulicus, Scriba, fvensom Senex och Mater, alla skeppsbrutna
seglare p lifvets haf, anropa dden om befrielse frn ett tryckande
elnde. Mors, som brjar (Act VI. Sc. IV. p. 95) sin monolog:

    Rdens nu all skilfwa och bfwa:
    Ty nu see i dden hr swfwa,
    See min Bogha, Pijl och Skchta,
    Trtz ngon tr medh migh fchta,

beklagar menniskornas andeliga skerhet och forblindelse under lyckans
dagar, samt tillgger att han, som r syndens ln, i sinom tid, nr Gud
s vill, skall verkstlla sitt vrf, och slutar med uppmaningen:

    Warer therfre alla reedhe:
    Ty ingen str emoot min wreede.[300]

Omedelbart hrp (Act VI. Sc. V.) lter frfattaren Palladius uti en
monolog yttra bland annat fljande:

    Pythagoras haffwer wl lrt,
    Alt hwadh Gudh haffwer tigh beskrt,
    Om tu thet ey i huffwudet br,
    Sey ey at thet titt egit r.
    S wara sant, witna klarligh,
    The mn hr talte vppenbarligh.
    Alla nska ddhen ffwer sigh,
    Men nu frst leffwa lyster migh.

Genom framhafvandet af denna intelligensens af hvarje yttre
tillfllighet oberoende makt, r fven den nyssbeskrifna eljest
episodartade handlingen, ssom fverensstmmande med styckets id,
berttigad.[301]

Krerna uti Surge innehlla, liksom de gamla mysterierna och
moraliteterna, bner till den Hgste, samt hrjemte till srskilda
personer stllda vlnskningar. Det r fderneslandets lycka och
ra, i ljusets och sanningens tjenst, som utgr det nrmaste
fremlet fr dessa fromma utgjutelser. I sdan hnsigt egnas den
frsta kren t den lika segerslla som intelligenta Christina,
"ter felix Regina togaq' eogoq', fundatrix nostri nutrixq' Lycaei."
Och detta med rtta. Ty fven fr oss r hon "nd den Store Gustaf
Adolphs dotter", denna snillrika drottning, som i Finland fr all
tid rotfstat den hgre upplysning, hvilken redan hennes af stora
vyer intagne dle fader hr hade forberedt. Ocks den andra kren,
fr rikets fem hgste embetsmns vlgng, r fullt berttigad.
fven desse ifrade med vrma fr vrt lands sedliga och litterra
frkofran.[302] Men ibland dem strlade dock, i nmnda hnseende,
herrligast "Grefven", offrande sina dlaste krafter, ssom skalden
qvder:

    t detta land, hvari sin sjl
    Han gjt,
    Som vrens flgt gjuts i den stela lunden.

Det var han, Pehr Brahe, som p Auras strand, hans "fordna
lsklingsstrand",

    Den fackla utstrckt hll,
    Hvars gnistor fver stad och land
    Den nya gryningen i Finland tnde.

Derfre egnas ock t honom, med allt skl, en srskild kr.

Den hrp fljande kren nskar, att universitetet aldrig mtte lemna
ur sigte sitt idealiska ml, utan stdse strfva allt hgre och
hgre, sedan det under lyckliga auspicier hade begynt sin verksamhet
Vidare tillnskas dess lrare och studerande allt godt. Hrefter
egnas, i kristligt sedlig anda, en kr t de nyss promoverade
magistrarne, med bifogad nskan att de mtte i ymnigt mtt
lyckliggras af Visheten, med hvilken de hade trolofvat sig. Alla nu
nmnda krer afse fvervgande akademien och dess strfvanden. De
tvenne terstende berra andra freml. S rofullt n det stora
tyska kriget var fr Sveriges vapen, krfde dock detsamma af det
lilla riket s smrtsamma offer, att det var nra att digna under
brdan af sin pltsligt frvrfvade politiska storhet. Man lngtade
derfre innerligt efter en snar fred. En varm bn till den Hgste
hrom utgr ock fremlet fr den fljande kren. Och den sista,
hvarmed skdespelet slutas, innehller, ssom frut blifvit sagdt, en
bn om de vdliga dramatiska frlustelsernas rtta bruk.

Larvatores uti studentkomedierna hade, ssom i det fregende nmndes,
blifvit allvarligen tillsagde att afhlla sig frn allt ofog. Men
hvilka deras roler i allmnhet och srskildt i Surge varit, knne
vi icke. Troligen voro de dock maskerade personer, som frehade
hvarjehanda improviserade upptg, liknande det d p scenen allmnt
fliga narrspelet. Icke mindre hrigenom n genom de burleska
facetiae intercalares -- ett slags modernt drama satyricum -- var,
liksom i andra moraliteter, farcen infrd fven i Surge.

Uti allmnt kulturhistoriskt hnseende hafva mysterierna och
moraliteterna ett vrde, som icke br underknnas. S fven Surge.
Men ingen af dessa dramer kan i konstnrligt afseende hgt
skattas. Vl innehlla de stundom ngon rikedom p ider, men de
sakna helt och hllet en formel sprkutbildning. Den innehllets
och formens sammangjutning till en organisk totalitet, som den
dramatiska konstens begrepp innebr, finnes icke uti dessa regellsa
kompositioner. Reformationstidehvarfvet, samtidigt med den upplifvade
hgen fr antikens studium, hann icke gifva dessa hnsvinnande
skdespel en utbildad konstnrlig technik. Rimmeri-vurmen, rfd
frn medeltiden, fortgick lngt in p nyare tider, utan synnerlig
formfrndring. fven all hgre uppfattning af poesin saknades lnge.
Den svenska "Allmnheten", nnu under det sjuttonde seklet, "ansg
Poesien nstan endast ssom ett gyckelspel, hvilket man vid vissa
hgtidliga tillfllen skulle hafva med fr praktens skull, och poeten
sjelf ssom en Pagliazzo, hvilken alltid borde st tillreds att roa
den resp. Publiken. De s kallade Poeterna arbetade ocks ifrigt att
underhlla denna stmning och bereda den sigt af konsten, att den
borde vara en tjenarinna fr alla hvardagslifvets smbestyr".[303]
Vid hvarjehanda tillfllen skulle en sdan poet rimma.
Tillfllighetsdikten blef slunda den herrskande. Ocks Chronanders
rimmade dramer ro ingenting annat n tillfllighetsstycken.

Ehuru flere frfattare omnmnt Chronauder bland dramatiske
skriftstllare (mest anfrande endast titlarne p hans utgifna
skdespel), har dock egentligen Hammarskld ensam lemnat en
karakteristik fver honom ssom dramaturg. Efter att frst ur
frfattarens dedikation till Wassenius hafva citerat utlggningen
om nyttan af skdespel, sger Hammarskld, att Chronander valt
hvarken ngot bibliskt eller historiskt mne, utan till alla delar
sjelf uppfunnit icke mindre Surge n Bele Snack. Hrefter redogr
han med ngra ord fr Surges innehll, samt slutar med fljande
karakteristik: "Knnaren skall snart upptcka, att vr auctor velat,
i anseende till inrttningen af sina dramer, hafva Aristophanes
till sin frebild, hvadan hr visserligen mycket hnder, och
hufvudpersonens tillstnd betydligen frndras, dock utan att hr
trffas, hvad man vanligen kallar dramatisk intrigue. Likas upptrda
allegoriska personer bland verkliga och lefvande, och flera hndelser
lpa bredvid sjelfva hufvudhndelsen, utan att p den ngot inflyta,
fastn ledande till samma ml. Men Chronander hade p lngt nr
icke den phantastiska djuphet och det rika snille, som erfordras
fr att med framgng trda i s vldiga fotspr. Hans uppfinning
r fga sinnrik, framstllningen utan qvickhet och, der den skall
vara skmtsam, af den mest ra och ohyfsade plumphet: dictionen
trg, opoetisk och nedtyngd af ett allestdes otidigt anbragt och
affecteradt lrdomsskryt, och knittelversen hvarken vrdad eller
flytande, ehuru vid den m anmrkas, ssom en egenhet, att Chronander
understundom i den har anvndt daktyliska rim, och att han i sin
Bele Snack stundom skall hafva afbrutit den versifierade dialogen
med obundet tal. Men ej allenast i afseende p dessa nyheter i den
yttre formen, utan fven genom den friare, mera spelande andan i
hela compositionen, skulle man frvntat, att Chronander -- ehuru
han ej var ett bland dessa mgtiga snillen, som gra epoch --
likvl p Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett
mgtigt inflytande, i hnseende till den krlek fr theatraliska
representationer och den dramatiska formen, som utmrkte Svenskarne p
den tiden".[304]

nnu p ett annat stlle talar Hammarskld om Chronanders "synbara
fikande efter Aristophaniskt manr i sina bda komedier".[305]
Hvaruti detta "fikande" skulle best, derom upplyser han oss icke.
Ocks skall det tvifvelsutan blifva omjligt att upptcka denna
"frebild." Den innerliga frbindelse med det offentliga lifvet,
som vsendtligen utmrker Aristophanes' lustspel, frsprjes icke
i Chronanders ansprkslsa dramatiska alster. Och hvad det sociala
lifvet och dess konflikter vidkommer, ro de grekiska medborgerliga
samhllsfrhllandena icke heller det allra ringaste dramatiskt
lokaliserade af vr dramaturg. Lt ock vara, att Chronander kunnat
frn Aristophanes' komedier erhlla allmnt menskliga motiver,
fvensom elementer till det groteskt-komiska och satiriska, --
hvarfre bebfva uppska desamma frn s aflgsna tider, d hans
egen samtid och nnu mera den nrmast fregende perioden, uti
moraliteterne erbjdo en naturlig klla, hvarifrn allt detta kunde
sas? Obetingadt mste derfre en sdan Hammarsklds sigt frkastas.
Fr frigt vilja vi gerna erknna sanningen af hans pstende, att
Chronanders skdespel sakna dramatisk intrig, endast tillggande,
att en dylik sllan eller aldrig frekommer i moraliteterne. Det r
ocks sannt, att frfattarens "uppfinning r fga sinnrik"; men "utan
qvickhet", ssom Hammarskld fven sger, synes oss framstllningen
dock icke vara, srdeles i Facetiae Intercalares. Pstendet att
diktionen r trg och opoetisk, r visserligen vl grundadt, men
finner sin naturliga frklaring fvensom sin urskt uti det af
honom begagnade sprkets d nnu outbildade skick. Att under sdant
frhllande knittelversen kan vara "hvarken vrdad eller flytande", r
sjelffallet. Hvad ter betrffar det anmrkta lrdomsprlet, s delar
Chronander detta fel med alla frige den tidens frfattare af
skolkomcdier.

Af allt det fregende kan nogsamt inses, huru behftade med
hvarjehanda brister vr Chronanders dramatiska alster ro. Men
med allt detta r dock "den friare, mera spelande andan i hela
compositionen" fortjent att med berm uppmrksammas. Der r
verkligen ett lif, en rrlighet, som man knapt hade kunnat vnta
sig af de eljest vanligen tungt slpande moraliteterna. Ocks r
dialogen fverhufvud icke synnerligen trttande genom sin lngd.
Men att den oftare r "taal" (ssom Epilogus, s. 115, benmner
hela kompositionen) n egentligt samtal, ligger i moraliteternas
natur. Fr frigt har Chronander -- hvilket kanske r hans strsta
frtjenst ssom dramaturg -- i Surge, uti parallelt lpande
handlingar, konseqvent utfrt en och samma tanke. Orttvist vore
derfre att frnknna honom ett namn bland diktare af moraliteter.
Men att instmma uti Hammarsklds, med hans anfrda premisser
fga fverensstmmande pstende, det man skulle "frvntat, att
Chronander p Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett
mgtigt inflytande", vore ptagligen att fr mycket nedstta den
tidens dramatiska ansprk i det svenska riket, s sm de n d kunde
vara.

Af frteckningen fver "Personerne hvilka Comoediam presenterade"
finner man, att tminstone strre delen af de aktrer som uppfrde
Surge voro studenter, att sluta af uppgiften, hvilken nation de
agerande tillhrde. Och ehuru frfattaren, hvilken sjelf utfrde
hufvudrolen i denna dram, icke antecknat alla de medspelandes
landsmanskap, fljer hraf likvl icke ssom afgjordt, att de frige
ej kunnat vara studenter. Fr frigt synes det nog sannolikt, att
p denna tid, vid en dramatisk representation, hvilken anstlldes
i universitets-staden med anledning af en akademisk hgtidlighet,
endast studerande som tillhrde hgskolan derstdes skulle upptrda
ssom skdespelare.

Titeln p Chronanders andra skdespel r: "Bele Snack eller een Ny
Comoedia, Innehllande om Gifftermhl och Frijerij thskillelige
Lustige Discurser och Domar; Hwilken bleff til Twenne dle, Wlborne,
Hge och Fornmhlige Personers Brllopz-Fst, Hllen och Agerat,
den 22 Julii och 1 Augusti 1649 p then Kongl. Academien vthi bo.
Till Ndigt behagh, een wlmeent och Vnderdnigh Tienst, Stlt och
Sammansatt aff Jacobo P. Chronandro W-Gotho. Tryckt i bo aff Petro
Wald." fven denna "Comoedia" r en moralitet, men nra grnsande
till farcen. Ehuru den uppfrdes till firande af en hgaristokratisk
familje-fest, innehller den icke dess mindre mnga slipprigheter
och grofheter, som sra nutidens mtligare anstndighetsknsla. De
uti skdespelet upptrdande personerna voro icke frre n sjuttio
till antalet. Ocks bestr stycket af icke mindre n tio tryckta ark.
Hrtill kommo Facetiae Intercalares eller "Bonde-Acten", hvilken,
ehuru uppfrd d pjesen gafs, icke trycktes, "effter han ngot
widhlyfftigh r", ssom frfattaren uttrycker sig. Fr frigt r
Bele Snack en i alla afseenden smre pjes n Surge. Handlingen r
nstan ingen. En redogrelse fr styckets innehll kan derfre gerna
utelemnas.

Sist m anmrkas, att Chronanders begge dramatiska arbeten hra till
den finska tryckpressens allra strsta bibliografiska sllsyntheter.




FOTNOTERNA:


[1] Magnin, La Comdie au IV:e sicle. Uti Revue des deux mondes,
tome II 1835, pagg. 648, 650. Alt, Theater und Kirche, sidd. 13,
285. Mimer kallades icke mindre skdespelarena n de af dessa
uppfrda skdespelen. Aktrerne uti frstnmnda dramer benmndes
pantomimer.

[2] Magnin, Les origines du thtre moderne, t. I., 476, 477. Alt, 287.

[3] Magnin, sist anf. a., 488 ff. Alt, 288, 289.

[4] Magnin, la com. au IV:e s., 647, 648. Alt, 290.

[5] Magnia, la orig. du th. mod., 473. Alt, a.a., 13.

[6] Magnia, la com. au lV:e sicle, a. st. 634, 635, 651-656.

[7] Magnin, De la comdie au dixime sicle, uti Revue des deux
mondes, t. XX. 1839, pag. 441.

[8] Magnin, La oom. au IV:e s., pagg. 659, 669, 673. Magnin redogr
omstndligt fr innehllet af denna komedi.

[9] Magnin les orig. du th. mod., XX.

[10] Magnin, la com. au IV:e s., 637-640. Alt, 321-323.

[11] Jmfr Alt, 310-312.

[12] Jmfr Alt, 313-317. Om Augustini ungdomslust fr theatern kan
tillggas, att han sjelf tflat ssom dramatisk diktare. "Cum mihi
theatrici carminis certamen inire placuisset", yttrar han sig uti sina
_Confestiones_ III. 3. Se Hase, das geistliche Schauspiel, sid. 7.

[13] Magnin, les orig, du th. mod., XVIII. Villemain, Tableau de la
littr. du Moyen Age, II., pag. 216.

[14] Alt, 318-319, 323, 327.

[15] Per omnes civitates cadunt theatra, cadunt et fora et moenia, in
quibus daemonia colebantur. Unde enim cadunt, nisi inopia rerum,
quarum lascivo et sacrilego usu constructa sunt. _Augustinus, de
consensu evang._ L 33. Se Alt, s. 400.

[16] Alt, sist anf. s. 400. I Konstantinopel bibehll sig theatern nnu
i det sjunde seklet, men ytterst depraverad. Villemain, a.a. 217.

[17] Magnin, les orig. du. th. mod., XV.

[18] Magnin, les orig, du th. mod., III-IV, XVII-XVIII, 8-9, 11,
44 ff. Prutz, Geschichte des deutschen Theaters, 13, 44. Villemain,
a.a., 217.

[19] L'influence du clerg sur le drame, et gnralement sur la posie
et les arts, n'est pas un fait particulier aux populations grecques et
italiques. Cette influence est une loi sociale, absolue, universelle,
une consquence de l'tat hiratique par lequel passe toute socit.
Magnin, les orig. du th. mod., XVII.

[20] Ibid., l.c. Alt, III-IV, 4, 302. Afskyn fr theatraliska
framstllningar skall i sednare tider betydligt hafva aftagit s vl
hos Judar som Muhammedaner, hvilka hvardera upptrdt p scenen. Men
deras stela, abstrakta monotheism stter ett ofverstigligt svalg
emellan det andliga och sinliga, s att ingen skn konst i djupet af
dem kan fattas. Alt, 303-306.

[21] Alt, 4-6, 60-62, 345. Magnin, les orig. du th. mod., 21, 22, 28.
Hase, das geistl. Sch., I.

[22] Hase, a. arb., 4-7. Magnin, les orig. du th. mod., XXI.

[23] Alt, 328 ff. Denne frfattare lemnar en varm och liflig
framstllning af den kristna urliturgins begrepp. Rrande den kristna
dramatikens ursprung ur gndstjensten, fverensstmma frfattarna
allmnt. Se Villemain, (a.a., 218), Magnin (les orig. du tb. mod.,
VII), Prutz (a.a. 15, 16), Mone (Alttetsche Schauspiele, 14), Hase
(a.a., 11) m.fl.

[24] Jmfr Wolf, Gesch. d. Span. u. Portugies. Nationalliteratur, s.
567. Mone, Schauspiele des Mittelalters I, s. 6. Alt, s. 18.

[25] Die Messe war seit Gregor dem Grossen eine fast dramatische
Gedichtnissfeier des heiligen Weltschauspiels auf Golgatha, die ganze
Tonleiter religiser Stimmungen umfassend von schmerzensvollen
_miserere_ bis zum Jubel des _gloria in excelsis_, daher sie nachmals
auch so leicht zum Textbuche geworden ist fr grossartige Symphonien.
Hase, a.a., s. 11. -- En dramatisk vexelsng, behandlande Kristi
lidande, utfres nnu i vra dagar i mnga katholska kyrkor under
dymmelveckan. S t.ex. i Vaticanska kapellet i Rom. Stmmorna
ro frdelade. Kristus sjunger tenor, Pilatus bas, o.s.v. Sngarenas
antal r, efter regel, s stort som de talande personernas i
evangelii-texten. Evangelistens berttande ord framfras i recitativ.
Folket sjunger i chor. Mone, Altt. Sch., 14. Hase, s. 11.

[26] Vi kunna hr omnmna, att, utom liturgins dramatiska elementer,
spr af andra sdana frefinnas under de fem frsta kristna seklerna,
t.ex.: vexelsngerna vid de s kallade krleksmltiderna, danser
vid visen processioner och omkring martyrernas grafvar, samt andra
sceniska bruk, uti hvilka, till en del hedniska, en religis hnfrelse
uttalade sig under en liflig mimik. Magnin, les orig, du th. mod., XXI.

[27] Wie die christliche Kirche, so hat auch das Theater die, das Wesen
aller Religion und Konst ausmachende und in dem Dogma von
den Gott-Menschen sich concentrirende Idee von einer Vereinigung
des Gttlichen und Menschlichen zur Grundlage. Alt, a.a., s. 703.

[28] Mone, Schauspiele des Mittelalters I., 4, 251. Mone har, ehuru
blott i strdda aphorismer, infrda vid de tyska skdespel, han ur
handskrifter i tryck utgifvit, lemnat om grundlig forskning vittnande
notiser rrande medeltidens skdespel. Men ingen vetenskapligt
sammanhngande historia fver medeltidens theater i allmnhet
r, oss veterligt, nnu utgifven. Endast ngra srskilda lnders
theatervsende p denna tid har, synnerligen under sednaste decennier,
blifvit med intresse bearbetadt. Men emedan blott ett ringare
antal af hithrande talrika manuskripter hrtills blifvit tryckt, r
det sjelffallet, att ett stort dunkel under sdana frhllanden nnu
hljer mnet.

[29] De citerade orden ro af v. Schack (Gesch. der dramat. Lit. u.
Kunst in Spanien) och anfrda af Wolf (Gesch. d. Span. u. Portug.
Nationallit.) s. 566.

[30] Mone, Altt. Schausp., 15, 16. Mone, Scbausp. des Mittelalters I.,
3. Alt, a.a., 358, 388.

[31] Hegel, Aesthetik III., sidd. 255, 269.

[32] Jmfr Magnin, les orig. du th. mod., XXI, XXII. Mone, Altt.
Sch., 13, 14. Le Roy, Etudes sur les mystres, pag. 10.

[33] Jmfr Wolf, 567. Mone, Sch. d. Mittelalt. I, 6, 7. Hase, 24, 25.
Prinz, 28. Man br hrvid icke glmma att fven orgeln var infrd
redan i medeltidens kathedraler.

[34] Prutz, 28.

[35] Magnin, les orig. du tb. mod., XVIII. Alt, 352. Hase, 20, 21.
Prutz, 28. Ssom en from plgsed, har offrandet vid krubban lnge
fortfarit fven ibland furstliga personer. S gjorde t.ex. kon.
Carl V af Frankrike rligen. Se Le Roy a.a., 3. De s kallade
tre konungs- eller julspelen uppfrdes vanligen p de tre nrmaste
dagarne efter juldagen. Mone, Sch. d. Mittelalt, I. 133. "Als
Kindersitte", tillgger sistn. frfattare, (sist anf. arb. s. 138)
"sind die Dreiknigsspiele ja bis in die neueste Zeit brig geblieben."
Man erinre sig hrvid vra _stjerngossar_. P den sista af ofvannmnda
tre dagar infaller Menlsa-barnsdag, hvilken fven tidigt blifvit
dramatiskt firad. Detsamma gller ock Palmfesten, som firades med
palminvigning, hgtidlig procession samt dramatisk vexelsng. Prutz,
28. Mone, Altt. Sch. 14. Alt, 346.

[36] Mone, Schausp. d. Mittelalters I., 133.

[37] Alt, 345. Mone, Sch. d. M:s II, 168. Jmf. Hase, 16, 17.

[38] Mone, Sch. d. M:s II, 168.

[39] "His itaque obviantes statuimus", innehller ett stadgande af
synoden i Worms r 1316, "ut Resurrectionis mysterium ante ingressum
plebis in ecclesiam peragatur." Alt, s. 348. Hase, s. 16.

[40] Le Roy, Etudes sur les mystres, pag. 4.

[41] Mone, (Sch. des M:s I., 7) anfr ofvanstende latinska beskrifning
ur _Gerber's_ Veteris liturgiae Alemannicae monumenta.

[42] Mone (sist anf. arb., s. 8.) lemnar en afbildning af nmnda
teckning. Frfrigt sgas n tv n tre personer framtrda till
grafven, ssom ses kan af det ofvanstende.

[43] Mone, Schausp. des Mittelalters I. 9-27.

[44] Mone, s. arb., I. 12, 13.

[45] Ibid. I. 27 ff., 251; II. 360, 361. Hase, a. arb. 19.

[46] Jmfr Mone, I. 251. La Harpe; Cours de littrat. ancienne et
moderne, t. VII, XV.

[47] Magnin, Hrosvita. Revue d. deux mondes, t. XX, 1839, p. 449.
Die Werke der Hrotsvitha, herausg. von K. A. Barack, Nrnb.
1858, Vorrede. Sistn. bok r den frsta edit. af Hrotsvithas samtliga
arbeten. Fr frigt kan nmnas, att Conr. Celtes, r 1501,
utgaf den frsta uppl. af Hrotsvithas verk.

[48] Barack, l.c. Vorrede, VI, XI.

[49] Barack, l.c. XII, XIII, XIX ff., XXXII, 137-139.

[50] Jmfr Barack, l.c. XIX, XXXIX, XLVI, samt Magnin, l.c. pag. 453.

[51] Barack, l.c. XIII, XXXI ff. Magnin, l.c. 458. -- Fragmenter
af latinska dramer fver Kristi fdelse, p vers, skola dock finnas
redan frn det nionde seklet uti bibliotheket i Mnchen. Hase,
a. arb. 9.

[52] Magnin, l.c., 456, 457. M emellertid de anfrda "attributs" st
fr deras fransyske frfattares rkning,

[53] Magnin, l.c., 457. Barack, l.c., XXXV. -- Huruvida Hrotsvithas
dramer blifvit uppfrda, synes vara oafgjordt. Magnin samt nstan
alla andra franske frfattare, som behandlat detta mne, anse att
dessa blifvit sceniskt framstllda, men Barack (l.c. XL, XL1) r af
motsatt tanke. Ngra frfattare pst att Hrotsvitha blifvit
fverdrifvet bermd, t.ex. Prutz (a. arb., 17, 25), som anser hennes
dramer innehlla ingen egentlig handling, utan endast tal. Och
Hase (a. arb. s. 11) sger, att inflytandet af hennes lrda komedier
icke strckt sig utom klostermurarne. Vare sig nu hrmed huru
som helst, frtjena dock Hrotsvithas dramatiska arbeten i alla fall
en icke s ringa uppmrksamhet.

[54] La Harpe, a. arb., t. VII, pagg. XVIII, XIX. De dramatiserade
helgonlegenderna benmnas i England _miracles_ eller _miracle-plays_,
emedan helgonens underverk utgra fremlet fr sdana dramer.
Hase, d. gestl. Sch., s. 46. Att fr frigt nnu ldre skdespel af
detta slag frefunnits, framgr ur fljande stlle hos Alt (a.a., s.
354): "Leboeuf berichtet in seinem _Discours sur l'tat des sciences
sous Charlemagne_ von twei Handschriften alter Klosterschauspiele vom
Jahr 815." Men mnet fr dessa skdespel r icke uppgifvet.

[55] Jmfr Hase, l.c, 41, 42, samt Freytag, De initiis scenicae poesis
apud Germanos, sidd. 34, 35.

[56] Mysterium supplicii et resurrectionis in scenicam explicationem
mutatum est, neque unquam in conciliorum, synodorum et episcoporum
jussis saec. XIII et XIV aliis ludis sacris idem nomen datum est.
Freytag, l.c., 36.

[57] Ett Pariser-parlamentets dekret af r 1548 gr en tskilnad
emellan _myttret sacrs_ och _profanes_. Se Hase, a.a., s. 48.

[58] Till ngon absolut visshet i afseende  tiden torde man i saknad
af urkunder, icke kunna komma. Vl pstr Alt (a.a., s. 354), att
man redan _fre_ det elfte rhundradet, i ofvannmnda lnder, finner
mysterierne "als Gegenstand der entschiedentsten Vorliebe des Volkes."
Men han uppger icke tillrckliga skl fr detta pstende.
Freytag deremot sger (a.a., 43): "Mysteriis sc. X. nihil scenicae
artis infuissa", men anser dem dock icke lngt derefter blifvit "ad
scenicam formam adacta."

[59] Sismondi, De la littr. du midi de l'Europe, I. 305, 333.

[60] Hase, d. geistl. Sch., s. 25.

[61] Mone, Sch. d. Mitt:s, II 164-168.

[62] Innocentius III stadgar r 1210: Interdum ludi fiunt in Ecclesiis
theatrales, et non solum ad ludibriorum spectacula introducuntur
in eis monstra larvarum, vertun etiam in aliquibus festivitatibus
Diaconi, Presbyteri et Subdiaconi insaniae suae ludibria exercere
praesumunt. Mandamus, quatenus, no per hujusmodi turpitudinem
Ecclesiae inquinetur honestas, praelibatam ludibriorum consuctudinem
vel potius corruptelam curetis e vestris Ecclesiis exstirpare.
Concilium i Trier freskrifver r 1227: Non permittant Sacerdotes
ludos theatrales fieri in Ecclesia et alios ludos inhonestos. Och
synoden i Utrecht pbjuder r 1293: Ludos theatrales, spectacula et
larvarum ostensiones in Ecclesiis et Cimiteriis fieri prohibemus. Se
Hase, a.a., s. 32.

[63] Ibid. l.c. Jmf. Mone I. 54, 55.

[64] Siamondi, a. arb., pag. 334. La Harpe, l.c., pag. 60. Alt,
a.a. s. 554.

[65] Villemain, anf. arb., pag. 227.

[66] La Harpe, l.c., XX-XXII

[67] Les chroniques de sire Jean Froissart, ed. Buchon, t. III. pagg.
4, 5.

[68] Man har upptckt ngra spr af modersmlets tidiga infrande.
Lebeuf omnmner, enligt Alt (a.a., s. 354), i sin af oss frut anfrda
"Discours sur l'tat des Sciences sous Charlemagne" dramer
p frisiska sprket af abboten Angilbert, som lefde p Carl den
Stores tid. Men detta pstende r icke bevisande. Magnin redogr (uti
Journal des Savants, 1846, pagg. 76-93) fr ett dramatiskt stycke frn
det elfte seklet, af Raynouard benmndt "Les vierges sages et les
vierges folies", ehuru i sjelfva handskriften endast rubriken: _Hoc est
de mulieribus_ frekommer. Stycket bestr, enligt Magnin, af tre skilda
dramer. Utom Frlsaren frekomma der de visa och fvitska jungfrurna,
Moses, flere profeter, David, engeln och de tre Mariorna vid grafven,
Virgilius, Sibylla m.fl. Detta anses vara det ldsta monument af
dramatisk poesi i Frankrike, och r skrifvet p provencaliska och
franska samt delvis p latin. Jmfr Le Roy, a.a., 7-9, Hase, a. a., 31,
samt Magnin, les orig. d. th. mod., 315.

[69] In dem geistlichen Schauspiel gingen die lateinische Kirche and
das teutsche Volk neben einander; im dreizehnten Jahrhundert
hatte dieses noch wenig Antheil, im vierzehnten Jahrhundert aber
war die Kirche nur noch Begleiterin des teutschen Textes, im
fnfzehnten zog sie sich ganz zurck und das Schauspiel wurde weltlich.
Mone I. 54, 55. Mutatis mutandis anse vi detta kunna tillmpas fven p
de andra europeiska kulturlndernas dramatik under medeltiden.

[70] Mone, Sch. d. Mitt:s t. 51, 99, 100. Hr m nmnas, att det
ldsta knda latinskt-tyska andeliga skdespelet r frn det trettonde
rhundradet. Ibid., s. 53.

[71] Detta skdespel var dock p lngt nr icke bland de lngsta. Man
ger tyska andeliga dramer af mer n fyratusen versers lngd samt
nnu lngre fransyska skadespel af samma art. Mone, l.c., II. 154.

[72] Mone, I. 51-54.

[73] Alt, l.c., 357, 358.

[74] Mone, I. 3.

[75] Jmfr Hase, l.c., 50, 51. och Mone, Altt. Sch., 23. Alt (a. arb.,
555) finner uti dessa andeliga sngspel _oratoriernas_ ursprung.
Gervinus (Shakespeare I. 79) delar samma sigt. Mankell (Medelt.
skdesp., s. 171), har meddelat prof p tre medeltids-melodier, frn
11--1300-talet, hvilka, ssom han sger, "bevisa, att jemvl de gamlas
sng egde, hvad hvarje godt sngmotiv borde ega, nemligen
verklig _melodi_."

[76] Jmfr Hegel, Aesthetik, III. 548. "Der Chorgesang, den
individuellen Charakteren und ihren innern und usseren Streit
gegenber, spricht die allgemeinen Gesinnungen and Empfindungen in
einer bald gegen die Substantialitt epischer Aussprche, bald gegen
den Schwung der Lyrik hingewendeten Weise aus." Ibid. s. 498. En
intressant framstllning af chorens betydelse samt huru densamma af
skilde frfattare, ibland dem Johan Ludvig Runeberg, blifvit uppfattad,
frekommer i ett litterrt fredrag af J.J. Wilh. Lagus.
Se Litter. soirer i Helsingfors, s. 184 ff.

[77] Schon die ltesten sogenannten Mysterien, Moralitten und
sonstigen Farcen, von denen das romantische Drama ausging, stellen kein
Handeln in jenem ursprnglich griechischen Sinne, kein Heraustreten
aus dem unentzweiten Bewusstseyn des Lebens und des Gttlichen
dar. Hegel, anf. arb., III. s. 549.

[78] Le Roy, anf. arb., pagg. 181, 218. Mone, II. 60. Hase, 182.

[79] Le Roy, 214 ff. Uti ett latinskt mysterium frn tolfte seklet
sger Frlsaren till Magdalena:

   Dilexisti multum, o femina,
   Tui fletus tua peccamina
   Diluerunt.

Se Le Roy, pag. 226. -- Hase, (a. arb. s. 82) yttrar
sig om Maria Magdalena: "Maria Magdalena, nach der katholischen
Tradition dieselbe nicht nur mit der salbenden Snderin, sondern
auch mit der Schwester der Martha, ist eine beliebte Figur der
Osterspiele."

[80] Mone, I. s. 79. Med anledning af Magdalenas hr ofvan anfrda
ord br nmnas, att fven _danser_ frekomma i mysterierna,
men "doch unsers Erinnerns nicht bei heiligen Personen", sger
Hase, a.a., s. 81.

[81] Jmfr Hase, a. a:, 48, 49, 84, 85.

[82] Horat. Satir. lib. II. v. 4.

[83] Flgel, Geschichte des Groteskekomischen, 159-167. Alt,
415-417. Lenient, 429-432. Om det grsliga ofog som bedrefs i kyrkan
vid denna narrfest, sger Du Cange (Glossar. med. e. inf. lat.
voce Kalendae): Divini ipsius officii tempore larvati, monstruosi
vultibus aut in vestibus mulierum aut leonum vel histrionum, choreas
ducebant, in choro cantilenas inhonestas cantabant, offas pingues supra
cornu altaris juxta celebrantem missam comedebant, etc.

[84] Lenient, La satire en France au Moyen age, pp. 432, 433.

[85] Lenient, a.a., 433, 434. -- Alt, a.a., 418. -- Flgel, a.a.,
167-170. Sistnmde frfattare omtalar ytterligare mnga andra farcer
vid kristna fester (sidd. 170 o. ff.). Man frskte att genom
strnga frordningar gra ett slut p dessa kyrkan vanrande upptag,
men frst lngt in p nyare tider synas de fullkomligt hafva
upphrt.

[86] Magnin, a. a., XI.

[87] Jmfr Magnin, a. a., XV. -- Wolf, a.a., s. 365.

[88] Freytag, ehuru icke underknnande den romerska bildningens stora
inflytande, anser att Germanernas sceniska spel uppsttt ur en
sammansmltning af nationela och kristna elementer, s. 10 o. ff. Dock
br det icke lemnas onmndt, att Rydqvist i sin sakrika och grundliga
afhandling om "Nordens ldsta skdespel" sker bevisa att
medeltidens folk-theater hos nationer af germanisk hrkomst
hufvudsakligen bestod af elementer frn den romerska antiken. Se
Skandia, 7:e bandet, s. 197-202.

[89] I detta afseende frtjenar att anfraa hvad Otto von Freisingen i
sin krnika yttrar om tillgngen vid kejsar Henrik II:a af Tyskland
frmlningsfest: "Quumque ex more regio nuptias Inglinheim
celebreret, omne balatrorum et histrionum collegium, quod, ut assolet,
eo conflexerat, vacuum abire permisit, pauperibusque ea, qu
membris Diaboli subtraxerat, large distribuit. Se Alt, anf. arb.,
401, 402.

[90] Freytag, a.a. s. 18 o. ff. -- Rydqvist, anf. st., sidd. 177, 184.
Ihre (Glosa. Suiog. I. 665) lemnar oafgjordt om ordet "grande" br
hrledas ur _gra_, hvarigenom det blefvo liktydigt med _aktr_, eller
ur det islndska _g_, som betyder gldje. Rydqvist hyllar frstnmnde
hrledning, men Ihre ansluter sig nrmare till den sednare,
helst "grande" och "lekare" befinnas anvnda ssom synonymer.
I hvardera fallet torde dock grande betyda en kringvandrande
gyckelmakare, kanske med bibegrepp af en gstande. Se hrom
nrmare Ihre, l.c. pp. 664, 665.

[91] Rydqvist, Nordens ldsta skdespel, passim. -- Till ytterligare
upplysning i saken m anfras: Glossariis IX et X sc. nonnulla nomina
istorum hominum germanica insunt, ut _sangari_ sive _singari_
cantor, _svegelari_ tibicen, _fidelari_, fidicen, _trumbalari_
tympanista, _sprangari_, saltator, _salsari_ saltator, _scirno_ scurra,
_goukalari_ joculator, _germinari_ incantator. _Lodder_ cum nota quadam
homo vagus nominatur, ita ut ex ipsa copia verborum id genus hominum
notissimum et divulgatum fuisse intelligatur. Freytag, a.a, 18, 19.

[92] Rydqvist, a. st., 188.

[93] Rydqvist, a. st., 185-187. Alt, s. 404 o. ff.

[94] Grimm, Rechts-Alterthmer, s. 677. Jmfr Rydqvist, a. st., s. 182.

[95] Ibid., s. 172. Lekare karakteriseras hr med orden: "den som med
_Giga_ gr, eller med Fidla far, eller trumma." Straffbestmningarna,
rrande slika personer, voro ytterst hnfulla och komiska. Se
hrom mer p sistnmnde stlle.

[96] Ibid., s. 215.

[97] Ibid., s. 205, 206.

[98] Jmfr Freytag, ss. 18-32.

[99] Jmfr Alt, s. 402, 403, 412-415. Freytag, s. 22.

[100] Gaukler, Spieler, Hofnarren und Snger in ihren
verschiedenartigen Productionen sind die unmittelbarsten Schpfer
dramatischer Auffhrung und die Pfleger der Schaulust geworden.
Gervinus, Shakespeare, I. s. 85.

[101] Villemain, Littrature du Moyen ge, II. pp. 218, 219.

[102] Wolf, a.a., s. 568. Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht. II.
s. 366.

[103] Es fehlt nicht an Spuren, dass eben diese Banden sich auch der
geistlichen Schauspiele, der Mysterien, bemchtigt und sie, es muss
dahin gestellt bleiben, in welcher Gestalt und unter welchen
Vernderungen, zu gewerbmssigen Darstellung gebracht haben. Prutz,
Gesch. d. deutsch. Theat., s. 19.

[104] Jmfr Freytag, 28, 29, samt Lenient, 411.

[105] Jmfr Hase, 312.

[106] Gervinus sger att djefvulen "der Satyr der neuen Zeit", r "die
ursprnglichste Gestalt der neueren Carricatur und die komische
Figur der himmlischen Bhne." Gervinns, Deutsch. Dicht. II. 368.

[107] Lenient, 414.

[108] Ibid. 180-184. Man ansg den heliga Jungfrun kunna frlsa
hvarochen syndare som anropade henne om hjelp. Karakteristiska ro i
detta afseende fljande ord uti en _ludus ascensionis_.

    _Deinde dicit Ihesus discipulis suis_.

    Ir zwlf botten, ich fragen ch gemeine,
    was sprechent die lt von mir und miner mter reine?

    _Petrus dicit_.

    Ich sprich das sicherlich,
    das du bist gottes sun von himelrich
    und die werdu mter din
    die ist all der welt ein _erlserin_.

               Mone, Sch. d. M. s I. 254, 260.

Mrkeliga ro ock i samma hnseende de ord som uti skdedespelet
"Himmelfart Maria" yttras af Frlsaren (Dominica persona) till sin
moder:

    Ich wil dir selbir geben balt
    ubir alle sunder dy gewalt,
    daz du selber [dy] _erlsen_ salt
    von des tfels gewalt.

             Mone, Altt. Sch., 84, 85.

D Jungfru Marias frbn ngongng framstlldes ssom fruktls,
kunde de svraste skrupler hos skdarena uppst, ssom bland
annat framgr af detta Hase's (d. g. Sch., 51, 52) anfrande: Zu
Eisenach wurde nach Ostern 1322 vor Landgraf Friedrich das Spiel
von den klugen und den thrigten Jungfrauen aufgefhrt. Als nun
die 5 Thrinnen auch durch die Frbitte der seligen Jungfrau Maria
nicht Gnade fanden, da fuhr der Landgraf aus: "Was ist dann
der Christen Glaube, wenn der Snder durch die Frbitte der
Mutter Gottes und aller Heiligen nicht Gnade erlangen kann!...
Und es begann jene Verdsterung, in welcher dieser heldenmthige
Frst die letzten Jahre seines Lebens zubrachte." nnu uti
reformations-tidehvarfvet egnades den katholska andeliga sngen
fretrdesvis t Jungfru Maria. Se Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht.
II. 272.

[109] Le Roy, a.a., 167, 168. De onda andarne frestllas i medeltidens
dramer alltid skymfande hvarandra.

[110] Man finner att Marias rol i skdespelet mste hafva blifvit
spelad af flera personer, emedan hon der upptrder vid tre, tta och
tretton rs lder, samt slutligen ssom Frlsarens moder. Le Roy,
s. 197.

[111] Le Roy, pagg. 195-197.

[112] Mone, II. 19-21, 33, 71-79.

[113] Ibid. 21, 79, 80. "Man sieht hier den Anfang der menschlichen
Komdie, deren Inhalt aber noch religis bleibt... Die Spttereien und
Missverhltnisse zwischen Lbeck und Wismar sind als satirischer
Zug ebenso diesem Schauspiele einverleibt, als Dante Menschen und
Geschichten seiner Zeit in sein Werk verwebte." lbid. s. 21.

[114] Mone, II. 22-26, 80-104. Lucifer och hans anhang framstlla
mnga drag af tragi-komisk art vid det tillflle, d de i Hades
bundna andarne frlossas. Lucifer i sin nd vnder sig fven d
fretrdesvis till Sathanas, hvilken han kallar "min vil ber kumpan."
Mone, Altt, Schansp. 118.

[115] Mone, II. 105, 106.

[116] Mone, Altteutschc Schausp., 17, 18, 125, 132-134. Hase, a.a.,
78, 79.

[117] Mone, Altt. Schausp., 123-138.

[118] verskon, Den danske Skueplads, I. sidd. 18, 19.

[119] Pre Eternel, vons avez tort,
           Et devriez avoir vergogne.
      Votre Fils bien-aim est mort,
      Et voos dormez comme un yvrogne.
           Gott d. Vat.
      Il est mort?
           Der Engel.
      D'homme de bien.
           Gott d. Vat.
      Diable emporte, qui en savais rien.

                     Se Alt, a. a., s. 389.

[120] Mone, Altt. Sch. 96-101, 115.

[121] Hase, a. a., 74-76, Mono, I. 97, II. 132.

[122] Magnin, les orig. du thtre mod., XXIII-XXIV.

[123] Pruts, a.a., s. 16.

[124] Wolf, a.a., 568.

[125] Alt, 393, 394. -- Utom af do borgerliga skren, oppfrdes
andeliga dramer fvcn af andra korporationer, ssom t.ex. af de
studerande vid universiteterne, hvilka i medeltiden voro ett slags
religisa samfund, samt af skol-elever. La Harpe, VXI. p. XVII.
Gervinus, 6. d. deutsch. Dicht. IL 359.

[126] Le Roy, a.a., 131. Sismondi, I. 334.

[127] Voil le monument le plus ancien d'une sorte de Constitution
regulire donce au thtre. Villemain, a.a., p. 228.

[128] Lenient, p. 337. Le Ror har genom text-kritik och andra
underskningar kommit till dea fvertygelse, att man uti ett
manuskript, som har till fverskrift "La passion de Iesu Christ, en
rime franchoise", ger i behll samma mysterium som "confrres"
uppfrde i Paris. Le Roy, pp. 131 ff., 161. ff.

[129] Lenient, p. 337. Le Roy, p. 115.

[130] Ibland sdana lnga skdespel m omnmnas "la Passion en vingt
journes" och samma mysterium "en vingt-cinq journes." Det sednare
uppfrdes i Valenciennes r 1547, och var frfattadt af en
Roland-Girard, "clercq du Bguinage en ladite rille, et fabricateur
par son art rhtorical de toutes les dites vingt-cinq journes."
Le Roy, pagg. 128-130.

[131] Saint-Marc Girardin, Du drame religieux en France. Se Rev. d. d.
M. 1858, t. XIII. p. 207.

[132] Gurardin, a. et, p. 208. Rika och frnma personer befinnas hafva
offrat stora summor p de andeliga skadespelen. Men eljest synes
intrdes-afgiften hafva varit frivillig och ringa. Overskou, s. 27.
Hase, s. 34.

[133] Le Roy, pp. 115-117.

[134] Jmfr Rydqvist, a. st., s. 232.

[135] Rydqvist, 232-233. Trutz, 36. Hase 35-37. Uti ett tyskt
passionsspel frn det femtonde seklet, i handskrift med bifogade
sceniska notiser frn det fljande rhundradet, d de andeliga
skdespelen nnu gfvos under bar himmel, frekommer ett stort antal af
hr ofvannmnda lokaler: "Herodes hauss", "Pilatus hauss", "Kaivas
hus", "das huss in [dem] das nachtmal war" o.s.v. Uti samma
teckning upptagas fven "der himmel" och "die hel." Se Mone, II.
154-157.

[136] Rydqvist, 233. Le Roy, 167. "Et estoit la bouche d'enfer trs
bien faite, car elle ouvroit et clooit, quand les diables vouloient
entrer et issir", heter det om det frut nmnda passionspelet i Metz
r 1437. Se Le Roy, pag. 117.

[137] Hase, 37.

[138] Jmfr Mone, Altt. Sch. 21, 109, 110, 145; samt Sch. d. Mitt:s II.
30, 31, 119, 120, 184-187, 378, 411, 412. Le Roy, 265, 266.
Ovcrskou, 26-28. Hase, 34, 38, 39.

[139] Mone, II 158-163, 184.

[140] Hase, 39, 40.

[141] Jmfr Gerrinus, Shakespeare, I. 90, 91.

[142] Magnin, Hhrosvita, a. st., pag. 458. Barack sger vl, att nmnda
stycke "keineswegs" r en dramatisk moralitet; men d han tillgger,
att dramen framstller den strid och seger fver hedendomen, en
kristlig moder, Sapientia, samt hennes tre dttrar, Fides, Spes och
Charitas, utsttt och vunnit, samt att Hrotsvitha skt att teckna dessa
personer "sorgfltig ihrem Namen nach", s ro vi mera bjde att med
Magnin antaga pjesen vara en "modle" till de sednare utvecklade
moraliteterna. Jmfr Barack, a. st., XXXVII.

[143] Hase, 25-30.

[144] Le Roy, 258.

[145] Alt, 395.

[146] Jmfr Sismondi, a.a., I. 346, 347.

[147] Lenient, 122-128, 156-158.

[148] Phil. Chasles, Etudes sur le seizime sicle en France, pag. 40.

[149] Phil. Chasles, l.c., 40, 41, 43.

[150] La Harpe, t. VII, pp. XXX, XXXI. Phil. Chasles, 41. Alt, 407,408.

[151] La Harpe, t. VII, pp. XXVIII, XXIX. Jmfr Gervinus, Shakespeare,
I. 86.

[152] Magnia, les orig. 3. th. mod., XXX, XXXI.

[153] _Les clercs de la Basoche_, som gfvo dessa skdespel,
privilegierades vl redan r 1303, men befinnas frst p den i texten
uppgifna tiden hafva begynt uppfra sina "Moralits." Se Magnin, uti
Journal des Savants 1846, pag. 549. -- Dessa "Clercs de la Basoche",
hvilka man anser vara moraliteternas egentliga uppfinnare, voro unga
jurister och rttsbitrden t prokuratorerne och advokaterne i Paris.
Ssom en priviligierad dramatisk frening, bildade Basocbisterne ett
gille, hvars hufvudman benmndes "Roi de la Basoche." Benmningen "la
Basoche" hrledes frn _basilica_ ssom pretorns tribunal frst
kallades. Sismondi, I. 344. Alt, 395. Lenient, 335.

[154] Jmfr Hegel's Aesthetik, III. 487, 490.

[155] Jmfr Gervinus, Shakespeare, I. $1, 82.

[156] Jmfr Alt. 398. Haee, 43.

[157] Alt, 395. Lenient, 338, 339. Uti moraliteterna frekomma stundom
personer med latinska namn, ssom af det ofvanstende synes. Andra
dylika allegoriska personer ro Caro, Mundus, Demonia. Lenient, 337.

[158] Alt, 395, 396.

[159] Lenient, 338.

[160] Alt, 396. Hase, 44, 46. Flgel, IV. 198-200. Uti medeltidens
sednare s vl mysterier som moraliteter frekomma ofta scener i form
af en juridisk process. S t.ex. d den syndiga mensklighetens sak
utageras infr den Hgstes thron emellan Rttvisan och Barmhertigheten,
hvarom frut blifvit nmndt. D rttsvsendet vid den feodala statens
frfall uppstod, erhllo juristerna ett vidstrckt inflytande, fven i
litterrt afseende. Och emedan dramat samtidigt begynte utbildas, r af
ofvan antydda skl frklarligt huru t.ex. clercs de la Basoohe, hvilka
voro idel jurister, kunde blifva moraliteternas egentliga upphofsmn.
Dock hvad srskildt processformen i dramat vidkommer, br densamma icke
ensamt tillskrifvas juristerne. fven scholastikernes disputationer
innehlla ngot likartadt. Och fr frigt lg ett sdant
betraktelsestt i tidens hela anda. Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch.
Dicht, II. 373, 374.

[161] Alt, 397, 398. Lenient. 338.

[162] Lenient, 340.

[163] Le thtre disait l'Ave, Maria ou chantait le Te Deum laudamus:
c'est le finale ordinaire de toutes les moralits; le pablic disait
Ave, Maria avec le thtre, et chantait le Te Deum. Girardin, Du drame
religieux en France, uti Revue des deux mondes, 1858, tome XIII, pag.
208.

[164] Gervinus, Shakespeare, I. 92, 93.

[165] "Il resta toujours en dehors de l'glise un surcrit de sve et
de passion mimique non satisfait, qui exigea, nonobstant toutes
dfenses, le maintien dans les carrefours des farceurs et des
baladins." Magnin, les orig. du th. mod., X.

[166] Alt, 399.

[167] Lenient, 156.

[168] "Was sich in einem grossen Raume, was sich durch alle Klassen,
noch mehr aber, was sich im Laufe langer Zeiten als bewhrt und
ohne Widerrede als trefflich in der ffentlichen Meinung erhlt,
dem forsche man doch ernstlich nach", sger Germinus om Reineke
Fuchs, samt att denna populra skapelse nnu under reformationstiden
hade en stor betydelse. Germinus, Gesch. d. deutsch. Dicht.
II. 405, 410.

[169] Ibid., sidd. 408, 409.

[170] Lenient, pagg. 145, 146, 151.

[171] Detta srekildta slag af skdespel, egentligen af franskt
ursprung, har tvifvelsutan sitt namn (farces, farcituree, prosea
farcies, ptres farcies) af latinska ordet _farcio_, med hnseende
till den brokiga blandning af olika sprk och olika mnen, som deri
ing. Jmfr Magnin, les orig. du tb. mod., pag. 304, samt Lenient, pag.
341.

[172] Lenient, pag. 324.

[173] Sismondi, l.c., 317, 318. Lenient, pag. 82 ff. Hegel, Aesthetik,
III. 412. P samma stlle yttrar sig sistnmnde frfattare, att
fabliaux och contes ro "eine Gattung, welche in reinster Weise mit
gebildeterem Geist Boccaccio zur Vollendung brachte."

[174] Lenient, pag. 341.

[175] Orden "farce" och "sotie" synas stundom blifvit anvnda om
hvarandra. En fransysk frfattare, Thomas Sibillet, sger: "Le vrai
sujet de la farce ou sottie franaise sont badineries, nigauderies et
toutes sottises mouvantes  ris et  plaisirs." Lenient, pag. 342. Le
Roy (p. 408) definierar "sotie" p fljande stt: "La sotie participe
de la _farce_ par le ton, et de la _moralit_ par l'allgorie. Elle a
plus que cette dernire un but satirique."

[176] Lenient, pag. 342. Le Roy, pag- 303.

[177] Lenient, pagg. 342-344, 386 ff.

[178] Lenient, pagg. 345-350, 386. Under en annan mildare form bibehll
sig likvl den gamla fransyska farcen, och erbjd nnu lngt sednare
ett rikt flt fr Molire's snille. Fr frigt har denna farce
frambragt typer, som under sekler qvarsttt p scenen. Ibid., pagg.
344, 351.

[179] Flgel, Gesch. des Groteskekom., 28.

[180] Flgel, l.c, 32 ff. All, anf. a., 523-525.

[181] Flgel, l.c., s. 68.

[182] Jmfr Trnegren, Primordia artis scenicae Hispanorum, pagg. 20,21.

[183] Ibid., pag. 20.

[184] Alt, a.a., 501-504. Trnegren, l.c., pagg. 27-29.

[185] Jmfr Gervinus, Shakespeare I. 88-90.

[186] Jmfr Gervinus, Shakespeare I. 88-88. Flgel, Gesch. d. kom.
Litt. IV. 206, 207.

[187] Jmfr Alt, 22, 23, 421-23. Prutz, 20, 21.

[188] Prutz, 21, 22, 40-43. Alt, 421, 422.

[189] Alt, 426, 428, 431, 432, 449, 450. Prutz, 72, 73.

[190] Haze, 99, 104-109.

[191] Alt, 520, 522. Flgel, Gesch. d. kom. Litt. IV. 129-134, 136,
137.

[192] Prutz, 118, 119. Alt, 465. Alla skoldramer ro indelale i akter.
Medeltidens mysterier och moraliteter icke mindre n farcerna sakna
denna indelning.

[193] Dock finnes fven Plautus omnmnd. Den kursachsiaka skolordningen
freskrifver nnu 1580 spelandet af Plauti och Terentii komedier. Hase,
114.

[194] "Comdien zu spielen soll man umb der Knaben in der Schule willen
nicht wehren, sondern gestatten und zulassen, erstlich, dass sie sich
ben in der lateinischen Sprache; zum Andern, dass in Comdien fein
knstlich erdichtet, abgemalet und frgestellt werden solche Personen,
dadurch die Leute unterrichtet, nnd ein Iglicher seines Ampts und
Standes erinnert und vermahnet werde, was einem Knecht, Herrn, jungen
Gesellen und Alten gebhre, wohl anstehe und was er thun soll, ja, es
wird darinnen frgehalten and fr die Augen gestellt aller Dignitten
Grad, Aempter nnd Gebhre, wie sich ein Iglicher in seinem Stande
halten soll im usserlichen Wandel, wie iu einem Spiegel." Med dessa
ord dagalgger Luther nyttan af skdespel samt tillgger: "Und
Christen sollen Comdien nicht ganz und gar fliehen, drumb, dass
bisweilen grobe Zoten und Bhlerei darinnen seien, da man doch umb
derselben willen auch die Bibel nicht drfte lesen." (Tischreden, 6:r
Bd., sidd. 336, 337) Dessutom anser han (uti sina "Vorreden") Judiths
bok och Tobie bok fr ursprungliga dramer, hvilka ssom sdana, jemte
andra, skulle blifvit uppfrda af Judarna: "Und mag sein, dass sie
solch Gedicht gespielet haben, wie man bei uns die _Passio_ spielet und
ander Heiligen [andere heilige] Geschicht." Se hrfver fvensom
det fregende Luther's smmtl. Werke ed. Irmischer, Bd. 62, sidd.
336, 337. Bd. 63, sidd. 91-93.

[195] Alt, s. 464.

[196] Jmfr Alt, 459 ff. Prutz, 119, 120. Hase, 114 ff.

[197] Alt, 475 ff. Hase, 115 ff. Pratt, 120.

[198] Jmfr Prutr, 122, 123, samt Hase, 126, 126.

[199] Spelade i Bourges 1536, i Paris 1541 samt i Tours 1547. Le Roy,
280. Phil. Chasles, 128.

[200] Jmfr Phil. Chasles, XXVI, 128, 129.

[201] Hase, s. 194.

[202] Detta dramatiska samfund frekommer nnu 1615. Le Roy, pag. 267.

[203] Hase, l.c. Saint Marc Girardin, anf. st., 206, 210.

[204] Jmfr Hase, ss. 195 ff.

[205] Hase, 146-151, 154, 155, 163, 192, 193. Jmfr Alt, 509,
512-515.

[206] Flgel, Gesch. d. kom. Litt., IV. 198.

[207] Prutz, 115, 118. Alt, 500.

[208] "Justa canones conciliorum, prohibemus rectoribus ne admittant
spectacula, ut ficta pastorum adoratio, vulg _Bethleem_, inter
officium natalitiorum Christi et alia hujusmodi, ut Passionis ejusdem,
vel unius aut alterius illius circumstantiae figurativa
repraesentatio." Se Le Roy, 151, 152, 156.

[209] Hase, 132-141. Uti Leipziger Illustrirte Zeitung fr 1860
frekommer en afbildning och beskrifning fver Oberammergauer
skdespelet sistnmnde r. Med ofrminskadt intresse synes den stora
mngden af skdare af alla stnd, som fven d sammanstrmmade
till Oberammergau, hafva fvervarit representationerna.

[210] Alt, 477, 478.

[211] Le sqvelette moqueur entrelace ses tibias d'une faon grotesque
ou solennelle; le rire contracte sa mchoire; ses poses, ses airs
d'importance sont ceux d'un lugubre _gracioso_. Lenient, 421.

[212] Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht., III. s. 102.

[213] Jmfr Prutz, 172-176. Gervinus, Gesch. d. d. Dichtung III, 100 ff.
samt samma frfattares Shakespeare I. 95, 96. Hase, 191. Alt,
473. Rydqvist, a. st., 214.
[214] Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht. III. 426, 427, samt
Shakespeare I. 84, 90-92. Sismondi, I. 344.

[215] Overskou, Den danske Skuepl. I. 3, 4, 8, 33-35. Skolelever och
studenter synas nstan uteslutande upptrdt ssom aktrer i Danmark,
fven offentligt, p femton- och sextonhundratalet. Men ocks voro
skolgossarne d ngot ldre n nu fr tiden. "De vare andre Karle
end nuomstunder; Karle, som havde Been i Panden og Skjaeg paa Hagen",
sger nnu 1723 en man om eleverne p den tiden han gick i skolan.
Overskou, I. 34, 35.

[216] Ibid., 37-39.

[217] Ibid., 45, 48.

[218] Ibid., 44, 48, 49.

[219] Overskou, I. 42, 43, 69, 70.

[220] Ibid., 56, 57, 76, 77.

[221] Ibid., 80.

[222] Overskou, I. 78, 70.

[223] Hammarskld, Svenska Vitterheten, andra uppl., pag. 105.

[224] Atterbom, Svenske siare och skalder, II. s. 12.

[225] Rydqvist, i Skandia 7. Band. sidd. 170, 171.

[226] Jmfr Rydqvist, a. ut., sidd. 242-240 och Hammarskld, anf. a.,
s. 18.

[227] Wieselgren, Sveriges skna litteratur II, 516, 517, Rydqvist,
a. st., 242 ff.

[228] Hammarskld, 23. Wieselgren, II. 498-503. Rydqvist, (a. st,
228) sger att sistnmnda stycke icke "r uppstldt i samtal" samt
att det "har i och fr sig ingenting dramatiskt." Men om likvl
ofvan upptagne stycken verkligen blifvit sceniskt uppfrda (hvilket
ej synes oss omjligt, emedan deras innehll icke strider emot
medeltidsdramernas art), kunna vi dock icke instmma uti Wieselgrens
sigt, att de i sdant fall bra rknas bland fastlagsspelen, emedan
desammas hela inre vsende tillhr mysterierna. Mjligen kan dock det
fven af sistnmnde snillrika frfattare anfrda "Samtal mellan Jul och
Fasta" tillhra karnavalsspelet, s vidt man kan dma efter
Hammarsklds (l.c.) korta antydning af detta styckes innehll.

[229] Den frsta upplagan r tryckt i Stockholm r 1550. Hammarskld,
I. s., pag. 46.

[230] Rydqvist, a. st., 237. Hammarskld, 43, 44. Detta skdespel,
hvilket, liksom de flesta svenska af andligt innehll, torde vara en
efterbildning af utlndskt mnster, har prolog och epilog samt
bestr af tre _delar_ (akter). Det r affattadt p skalladt
knittelrim. Det krnfulla, ehuru konstlst enkla sprket, samt den
fromma tonen hafva ett anslende behag. Jmfr Hammarskld, 44, 45.
Wieselgren, III. 485, 486.

[231] Jmfr Wieselgren, II. 497, 498.

[232] Jmfr Sveriges Skna Litt. I. 136, 140.

[233] Se fretalet till Josephs Historia, nyo af trycket utgifven.
Stockholm 1849. (Femte upplagan.)

[234] Om de sednare, hvilka egentligen icke tillhra vrt mne, m i
frbigende blott nmnas, att Johannes Messenius, vid seklets brjan,
hade fr afsigt att dramatisera hela den svenska historien uti ett
galleri af femtio komedier och tragedier, ehuru han ej kom att frfatta
flera n: "Disa comoedia; Svanhvita Comoedia; Signill, tragoedia; Blanka
Mreta, tragoedia; Christmanna Comoedia; Gustaf I:s Comoedia."
Messenius syftade p detta stt att, i likhet med Shakespeare, "bilda
ett slags dramatiskt epos af sitt fderneslands historia", men hans
"sannfrdiga comedier" och "lustiga tragedier" tala alldeles icke ngon
jemfrelse med Shakespeare's dramer. Ty platta, prosaiska, i tunga
knittelverser, sakna de dessutom dramatisk enhet och kostym. Men dessa
dramer gjorde dock, fr deras fosterlndska innehll, lycka p sin tid.
Och de i desamma infltade sngstyckena, stundom bestende i ldre
folkvisor, stundom af frfattaren sjelf diktade i folkvisans manr, ro
fverhufvud af vrde. Wieselgren, III. 483, 484. Hammarskld, 61, 62.
Atterbom, II. 52, 53.

[235] Se fretalet till den frut nmnda Josephi Historia, hvaraf
frsta upplagan trycktes i Rostock 1601.

[236] Hammarskld, 59, 60, 64-66, 104. Rydqvist, a. st.. 228, 235, 236.
bo Tidningar 1792, N:o 22.

[237] Wieselgren, III. 502.

[238] Hammarskld, (sidd. 58-60) sger att Judas Redivivus blifvit
uppfrd den 11 Febr. 1594, samt att Hertig Carl, som mycket lskade
theatraliska representationer (jmfr hrom Atterboro, II, 52), ltit
fr sig uppfra detta stycke, men fretalet till mera nmnde Josephi
Historia lemnar den upplysning, att den enda knda handskriften deraf,
frvarad p Kongl. Bibliotheket, uttryckligen frmler, att detta
skdespel r "stlt och frfattat" frst 1614.

[239] Wieselgren, III. 487.

[240] Jmfr Rydqvist, a. st., 235.

[241] Josephi Historia, pag. 8.

[242] Josephi Historia, Actus VI. pagg. 30, 31. Jmfr Genesis, kap. 43,
verss. 14-16, 27-30.

[243] Rydqvist, a. st., 236.

[244] Hammarskld, 68.

[245] bo Tidningar 1792, N:o 22, 27-29.
[246] Ibid., N:o 27-29.

[247] Rydqvist, &. st., 238.

[248] Ibid., 220.

[249] Hammarskld, 62.

[250] Tegel, K. Gustaff den fretes Hist., D. I. s. 137. Rydqrist,
a. st., 220-224. Jmfr Ihres Gloss., ord. Fastelagen.

[251] Tegel, l.c., pagg. 177, 178.

[252] Stjernman, Riksdagars och Mtens Besluth, I. 58, 65.

[253] Rydqrist, a. SU, 221.

[254] Ibid., s. 222. Wieselgren (anf. arb., III, 162) omnmner
fastlagsspel, som voro mnade att uppfras nnu r 1558: K. Erik
funderade p ngot dylikt 1558. Han besvrade sin gamle fader med
bref frn Kalmar med allehanda ting, deribland med bn om att f
harnesk och rustningar fr uppfrandet af skdespel. Det var dock
ej frga om annat n fastlagsspel (Skouspil i fastelagen). Den
gamle Konungen svarade: "Vill du hafve skouspil, kan du hlle
vapensyn med vra ryttare."

[255] Jmfr Rydqvist, uti Skandia VII, sidd. 224, 225.

[256] Overskou, (d. danske Skuepl., I. s. 33) sger att Sverige frn
Danmark hemtat sin gamla dramatiska litteraturs mnster, men d han
hrjemte tillgger, att de gamla danska andliga dramerna voro en
"Efterlignelse" af de tyska, kan man med skl tillskrifva fven de
svenska ett tyskt ursprung.

[257] Ehuru fven skdespel af verldsligt innehll gfvos vid skolor,
gymnasier och universiteter, voro likvl de bibliskt-moraliska
skolkomedierna fvervgande i Sverige nnu i det sjuttonde seklet, att
dma af Wieselgrens (a. a. I, 209, 210) ord: "Andliga poemer
uppblomstrade rikt i detta tidehvarf. nnu str sjelfva den dramatiska
konsten i tempelfrgrden och gifver bibliska skdespel i samma tonart
som tidens psalmer och andliga tal. Den andliga sngens orgel
fverbrusar alla andra toner uti diktens tempel."

[258] Hammarskld, Sv. Vitterh., 8. 63.

[259] De hr nfvan citerade orden, fversatte ur Wexionii _Natales
Academiae Aboensis_, tr. i bo 1648, frekomma i Grot's Calender till
minne af K. Alex. Univ:s andra secularfest, sid. 14. -- bo
universitets gamla protokoller fr r 1641 innehlla fljande
underrttelser om akademiska skdespel derstdes samma r: Den 3 Mars
1641 "bleff och taalt om _Comoedier_ och promotione." Den 22
Maj "klagade Rdmannen Hans Plaghman p studios. Sven Petri
Humbla, Smol., Isaac. Petri Holmens, och Johann. Soltovius, Uppland.,
som varit _larvatores_ i nstholdne Comoedia, att de samma
dag Rectors-ombytet skedde slagit hans fnster ut. Humbla och
Soltovius friade sig med ed och Isaacus Petri, som erknde sig det
ensam gjort dmdes att erstta skadan och betala 12 Daler s.m.
bter." "Dito. Jran Skomakare, som bodde vid bron, klagade p
larvatores... att de slagit in fnstren i verkstaden och jagat efter
hans pojke. Larvatores dmdes att Jr. Skomakares fnster
frbttra lta och frlikas med honom." "Dito. Beslts att nr
framdeles ngon Comoedia ageras skola larvatores warnas att ej gra
ngon en ofrrtt om de vilja undfly straff."

[260] Alt, Theater u. Kirche, 25, 20. Prutz, Gesch. d. deutsch.
Theaters, sidd. 131-133.

[261] Overskon, Den danske Skuepl., I. 107 ff. Atterhom, Sv. siare och
skalder, II, 76, 94, 95, 204. Hammarskld, Sv. Vitterh., s. 69. -- Den
nationela sjelfknslan, lifvad af medvetandet att Sverigo icke blott
hade blifvit protestantismens hufvud utan hrtill nnu uppsvingat sig
till den europeiska nordens hufvudmakt, alstrade ett begr att fven
uti vetenskap och konst uppn en framstende plats. Ocks gde den
tidens svenske dlingar och lrde en vidstrckt klassisk belgenhet.
Dessutom knde man den nyare tyska vitterheten i grund, och den
italienska var p Christinas, Carl Gustafs och Carl XI:s tider mera n
ngonsio frr eller sednare i Sverige knd och lskad. Och den
fransyska vitterheten brjade mot det sjuttonde rhundradets slut "med
stora steg nalkas till sin instundande allmakt." Atterbom, II. 130-136,
204.

[262] Frrn jag fvergr till skildringen af Chronanders lefnad och
litterra verksamhet, r det fr mig en dyr, af tacksamheten
framkallad pligt, att meddela fljande upplysningar. Framlidne
universitetsbibliothekarien professoren _Carl Wilhelm Trnegren_, i
frknslan af sin snart frestende hdangng, uppmanade mig den 20
December 1859 att anska den efter hans frnflle ledig blifvande
tjensten. Hrjemte bad han mig brja tnka p mne till erforderligt
specimen samt yttrade den nskan, att jag skulle, fr detta ndaml,
anvnda ssom material ett honom tillhrigt manuskript fver
ofvannmnde Chronander, "om icke fr annat" -- ssom orden fllo sig --
"s tminstone derfre, att manuskriptet innehller fr oss alldeles
nya saker." I sammanhang hrmed bad han mig studera mysterierna och
moraliteterna. I brjan af det fljande ret erinrade mig professor
Trnegren ytterligare om samma sak. Efter hans frnflle erhll jag den
27 Februari samma r, ett till mig adresseradt konvolut, inneslutande:
1:o ett sammandrag af Chronanders dramatiska arbeten; 2:o en fver
denne dramaturg pbrjad biografi, hvilken tvifvelsutan var mnad att
ing i den samling af lefnadsteckningar, som under titel af "Finlands
Minnesvrde Mn" utgifvits; 3:o uppgift  ngra frfattare hvilka i
sina skrifter omnmnt Chronander; 4:o ngra till mnet hrande utdrag
ur bo akademies ldsta protokoller; 5:o ett utdrag ur Kolmodins
Genesis Aetherea; samt 6:o tv bref till professor Trnegren frn
Kungl. vicebibliothekarien Klemming i Stockholm. Dessa rrande prof p
vnskap och vlvilja af en saknad frman hafva afgjort valet af mitt
mne.

Med erknsla br jag hrjemte omnmna, att amanuensen vid
universitetsbibliotheket hrstdes herr B.O. Schauman, under sin
vistelse i Stockholm sommaren 1860, till flje af min hos honom derom
gjorda anhllan, benget frskaffat mig frn K. bibliotheket i
sistnmnde stad en fullstndig afskrift af Chronanders Surge.

[263] "1 dedikationen till Drottn. Christina af sitt i Maj 1651
afslutade arbete: Fasciculus juridicus sger Chronander sig i tta r
studerat vid akademien i bo. P Univers. Bibliothcket forvaras en r
1734 af Mag. Johan Friberg p grund af gamla matriklar uppgjord
frteckning p i bo ren 1640-1713 inskiifne Vestgthar, der
Chronander, ursprungligen bortglmd, sedan blifvit upptagen under ret
1644. Saken r dock af ringa vigt."

[264] Hr slutas den af Trnegren pbrjade biografin, hvilken,
afbruton redan i sin frsta brjan, vi hr ofvan frskt att efter
frmga fullflja. Att med "professoren Mich." menas prof. Michael
Wexionius, r utom allt trifvel redan derfre, att ingen annan
professor med detta dopnamn p Chronanders tid fanns i bo.

[265] Denne Wassenius blef sedermera assessor i bo Hofrtt och adlad
Lagermarck. Se Stiernmans Aboa Literata, pag. 39.

[266] Ibland sdana verser, hvilka alla ro srdeles bermmande,
frtjena hans innerligt tillgifne vn Wassenii att i synnerhet
bemrkas. Wassenius, "patriotae, amico et fratri suo ver Orestes
constans velut Pylades", egnar sin lycknskan "politissimo magnaeque
expectationis juveni Chronandro", uti Mich. Wexionii Collegii Ethici
Disp. II. de Morum s. actionum humanarum ultimo fine. Resp. Jac. P.
Chronander, 1647.

[267] Lagus, bo Hofrtts Historia, I, sidd. 167, 168.

[268] Palmn, Programm ang. d. fjerde J. U. Doktorspromotionen i
Finland, Helsingfors 1860, sidd. 13, 14.

[269] Jmfr hrom samt om fakultetsgrader i allmnhet sistnmnde
programm, s. 14.

[270] Tengstrm, Chronol. frteckn. o. anteckn., s. 121.

[271] Lidn, Catalogus Disputationum, sect. III, pag. 228.

[272] Stiernman, Aboa liter., pag. 38.

[273] Lidn, III, pagg. 226, 227.

[274] Ofvanstende underrttelser om Chronander, hemtade frnmligast
frn svenska riksarkivet och Wisby rdhusarkiv hafva vi erhllit ur K.
vicebibliothekarien Klemmings frut nmnda bref till professor
Trnegren.

[275] Prologus (sidd. 0-12 i det tryckta originalet) redogr fr
styckets hela innehll.

[276] Diligentia presenterar sig och utlgger huru man inom alla stnd,
och nu med srskildt fstadt afseende vid det lrda stndet, endast
genom mdor och frsakelser, i hennes tjenst, kommer till lycka och
heder:

    Alts O Yngling hwar wid sit nampn
    Flg migh, iagh r tigh een trygh hampn,
    Offra till migh tin vngdoms floor,
    Thet gagnar tigh om tu rtt troor. (Sidd. 12-15.)

[277] Tabbe sger ibland annat:

    Een bfwel bonde lengre wara will.
    Jagh hrer i gifwa vtban arbeet maat,
    Therfre will iagh hoos ehr wara laat. (sid. 17.)

[278] Cellarius:

    Een trind Rix Daler skall tu nu vprkna
    Eller och een tunna rogh vptekna.
    S skall man lra Bonden weeta huut!
    Sluka Wijn med sin store flab och truut. (sid. 26.)

[279] Uti denna scen sges icke att Aulicus skulle kpslagat med
Mercator. Den sistnmnde yttrar sig om Circejus:

    Thenne medh mlgh vl kpslagar.
    Ty om Fyrcken han intet klagar.
    Tolf Dukater iagh lucrera.
    En Nar lter sig fixera. (Sid. 39.)

[280] Hll, Sll, Professor gunstighe,
      Min Befordrare mechtighe!
      dminkeligh r mitt begr,
      Att I wilien vthan besvr
      Philosophien migh lra,
      Nr iagh thet monde begra;
      Ty ey Studerar en som thet br
      Om han intet Privatim gr;
      Mitt leffverne ther til styra,
      Sampt vngdoms tijdhen then yra. (Sidd. 41-4S.)

[281] Innehller grofva tvetydigheter. (Sid. 52.)

[282] Dragwaals hrp fljande ord ro obscena. Ibland hans slutord
frekomma: "iagh arme _Mies_" -- det sistnmnda det enda finska
ordet i skdespelet. (Sidd. 53, 64.)

[283] Circejus, en routinerad kroghjelte, sger till Palladius:

    "Twij skam, try hr haar tu hr warit,
    Och ey Kllaren frfarit,"

samt ytterligare, begycklande den sednares ovana stt:

    "Stort lje tu hr bereder
    Medh tina thffwer och aeeder:
    Som en Koo p een ny fhusdr,
    Seer tu Kllaren fram och fr,
    Tckes tigh haffwa hr Qwarter,
    Effter tu s nogha beseer."

Pallad.

    Oroligt r hr hres roop,
    I hwar wr sta kannor och stoop. (Sid. 56.)

[284] Tubbe kallar "Frw Neglagensa" fr sin och Nimmergodts husbonde.
(Sid. 68.)

[285] Mercator, Artifex och Scriba ro besvrade af inga moraliska
scrupler fver tillvaron af en lycka, hvilken, ssom de sjelfva med
vlbehag skryta, r grundad p bedrgeri. S sger bland annat
Mercator:

    Bonden kiper fr Silffwer teen.
    Om thet haar lijten glantz och skeen.
    Jagh rosar at mit godz r fint,
    Doch r min idel flrd och skiempt,
    Mongen ther med iagh fixerar,
    Och min wllust s formerar.

Och Scriba:

    Min gunst alla behffwa,
    Jagh kan hielpa ock bedrffwa,
    Jagh skriffwer en rad eller fem,
    Tolff Dukater tar iagh fr them.
    V och X nr iagh ombyter
    Mngens Taska iagh t snyter.
    Radera kan iagh ganska wl,
    Ther aff bliffwer man rijk och sl.

Miles sger vl ock att han "skiffter stort byte" samt "frwerffwar
godz", men han dyrkar likvl rans idol, d han efterstrfvar "it
oddeligit nampn." Aulicus, en kta epiknr, frjdande
sig fver vllefnaden vid hofvet, "tar dagen som han kommer",
"gr", fr frigt, "reverentz med tuchtigh ord", "braverar omby",
samt slutar med uppmaningen: "hoffwet i tin vngdoms tijd besk,
ty ther r lyckan blijd." (Sidd. 72-75.)

[286] Negligentia.

      Jo thetta iagh tigh fr spdde,
      Thet dogde intet som iagh rdde.
      Ser tu Circejus dageligh
      Haffwer frgd wllust hierteligh,
      Hvar r Diligentia tin Matmoor,
      Hwij hielper hon ey nr tu henne troor?
      Beed man nu tin Metaphysica om brdh,
      Tu kant Mathesis, hwij lijder tu ndh?
      Ethica kallar sigh en fast borg.
      Hwij lter hon tigh s lijda sorg?
      Ls Logica tu bliffwer wl mtt,
      Tu behffwer ingen annan rtt,
      Gack man och see p Himmelens fst,
      T kan tu tigh fda och klda bst,
      Ha, Ha, wil tu n Philosophera,
      Och dageligh ffengt Speculera.
      Seer tu nu at tu r en stoor Narr,
      Som s dageligh studerar:
      Doch haar Voluptas migh hijt sendt,
      Jagh beder at tu tigh omwendt,
      Kasta frn tigh boken plat,
      Eliest blir tu frlorat (Sidd. 77, 78.)

[287] Uti vr frn Stockholm erhllna afskrift af Surge str: Nimmer,
godt, Tabbe, Praetor ocb hans Tienare Dromo, Smelring, Styrbirn, oc
Dragwaal. (Sid. 82.) Men att Smelring i sjelfva verket var Praetors
tjenare, framgr tydligt ur sistn. facet, intercal. fvensom ur
frteckningen p personerna i slutet af pjesen.

[288] S sger, bland annat, Tubbe:

    Men twij wle Neglagensa Frwa wr,

Hon lrde oss wara laath hr frn hr. (Sid. 100.)

[289] Dragwaal:

    Wr Frw Deligensa br oss prijsa:
    Dy fr hennes skuld haa wij roo och lijsa. (Sid. 101.)

[290] Sedan Angelus, p Apollos befallning, framkallat Philosophia med
sina sju dttrar till Palladius, yttrar sig

Philosophia:

    Jagh kommer effter titt begr,
    Mine siu Dotrar re och hr,
    Sij iagh r tin Braudh kysk och from,
    Som tu haar lskat aff vngdom,
    Nu wil iagh Echtenskap ing,
    Effter Gudhi behagar s,
    I krligheet wij samman boo
    Ingen skal gra oss meer oroo etc. (Sid. 103,104.)

Emedan beskrifningen fver det "Echtenskap" lifligt erinrar om vra
magisterpromotioners symboliska ceremonier (hvaraf bruket att ppna och
hopsl bcker, s vida vi kunna pminna om, sednast anvndes vid
promotionen 1844), anfras hr fljande ord af :promotor:

Apollo:

    I mtas medh stoor seedigheet,
    Then som thet seer har liuffligheet,
    Therfre iagh ehr tilsamman
    Foghar medh prydnad och gamman.
    Tagh thenna Ring til goffwer,
    Hwar medh tin Bruudh tigh trooloffwer,
    Han r aff fint Gold som tu seer,
    En skin Prla pryder ther meer,
    Hwar medh tecknas ssom tin Brwd,
    r fijn, Kysk, heligh i sin skrwd,
    S skal til benne tin krleek,
    Wara och ren vthan all smleek,
    Hwilket skeer nr tu s lrer,
    At tu aldrigh Gudh wanhrer,
    Ey heller tin nsta stielper,
    Men mz lrdom honom hielper.
    Hwars mening skal tu intet lyda,
    Men then bsta rtt vttyda.
    Jagh antwardar tigh och en Book,
    Hwar vthaff tu skalt blifwa klook;
    Tnk ey at tu ey meer behfwer
    Wijdare nu Studera fwer:
    Doch thetta tu mrk hr fastligh,
    Ey altijdh lp til boken haatligh,
    Nr som tu en annan skal lra,
    Annat tit kal nu mon bra,
    Alts boken tigh pen fs,
    Men strax igen hon ter sls.
    P Hufwudet iagh Cbronan rena
    Settier, och wil ther medh meena
    Then frijheet tu kan bekomma
    Ibland the lrde med fromma:
    Ty frij st tu fr tylpachtigheet,
    Ofrstnd och oskickligheet.
    Vthi thenna stool tu och vpstigh,
    Hwar medh iagh then macht gifwer tigh
    Att lra andra som tu frm,
    Ey lengre sittia hra p.
    nskar hr medh aff Himmels hgd
    Tig mycken lycka medh stoor frgd. (Sidd. 106-108)

[291] Uti vr frenmnda Stockholmska afskrift str: "Samuel _Jonae_
Bergius Smolandus." (Sid. 117.)

[292] Hr slutas Trnegrenska manuskriptet fver Surge.

[293] Rydqvist, a. st., sid. 236. De sist citerade orden, jemte ngra
andra p ett fregende stlle, ro de enda, Rydqvist har om Cbronander
och hans Surge.

[294] Dock br medgifvas, att "Pros. Dicht" icke r en _ursprungligen_
svensk moralitet, utan endast en svensk _fversttning_.

[295] Biogr. lex. fver namnk. svenska mn, III, $. 266.

[296] Overskon, a. a., 1, 76. Uti sdana mellanspel upptrda bnder p
bondsprk i burleskt-komiska scener. Jmfr Gervinus, Gesch. d.
deutsch. Dicht. III, p. 101.

[297] Rydqvist, a. s., 219.

[298] Prygelscener frekomma vid denna tid och nnu lngt sednare fven
i andra lnders skdespel. "Ueberhaupt gehrten Prgel damals wie
spter, bis Ende des vor. Jahrh., zu den wirksamsten Bhneneffekten."
Prutz, a. a., 214. Ocks grofva tvetydigheter voro vid samma tid lika
vanliga som gouterede p scenen. Ibid., 158, 192.

[299] Dromo, ursprungligen en slafrol hos Terentius, frekommer fven
ssom tjenare i _Judas Redivivus_. Jmfr Rydqvist, a. st., 212.

[300] Dden, som eljest ofta p scenen framstr ssom "eine
schreckhafte und scherzhafte Figur zugleich" (Gervinus, Gesch. d.
deutsch. Dicht. III, 102) r hr blott det frra.

[301] Ocks mysterierna hafva ngongng, utom det vanliga komiska
mellanspelet, nnu en handling. S frekomma uti "Auferstehung
Christi", frn det sextonde seklet, tvenne mellanspel: det ena, en
farce, benmndt _das klene spil_, det andra inledt af Dden. Monc,
Sch. d. Mitt:s, II, 418, 419.

[302] r 1641 utfrdade Regeringen en skrifvelse till biskop Rothorius,
hvars inlednings brjan lyder: "Eder r nogsamt vetterligen Herr
Biskop, huruledes Vi hafve en lng tid derefter traktat, p hvad
stt bokeliga konster, goda seder och dygder mera n hrtill mtte
florera uti Vrt Storfurstendme Finland, och allt barbariskt ovsende
dersammastdes kunna st till att afskaffa", o.s.v. Tengatrm,
Chronolog. frteckn. o. ant., sid. 51.

[303] Hammarskld, l.c., 190. Ngra f frfattare hade likvl en hgre
stmning. Ibid., 190, 191.

[304] Hammarskld, l.c., 67, 68.

[305] Ibid., 139.



