'Canterburysgner' av Geoffrey Chaucer r Projekt Lnnrots utgivelse
nr 1294. E-boken r public domain inom hela EU, varfr vi inte stter
ngra som helst restriktioner med hnsyn till e-bokens anvndning
eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




CANTERBURYSGNER

av

Geoffrey Chaucer


I svensktolkning av Harald Jernstrm


Utgiven med frfattarunderstd ur
de medel Riksdagen anslagit fr den
svenska litteraturens frmjande.





Tammerfors,
Tammerfors Handelstryckeri,
1938.






INNEHLL:

 Prolog.
 Riddarens berttelse.
 Mjlnarens prolog.
 Mjlnarens berttelse.
 Fogdens prolog.
 Fogdens berttelse.
 Kockens prolog.
 Kockens berttelse.
 Inledning till lagkarlens prolog.
 Prolog till lagkarlens berttelse.
 Lagkarlens berttelse.
 Skepparens prolog.
 Skepparens berttelse.
 Abedissans prolog.
 Abedissans berttelse.
 Prolog till sir Thopas.
 Sir Thopas.
 Prolog till Melibeus.
 Berttelsen om Melibeus.
 Munkens prolog.
 Munkens berttelse.
 Prolog till Nunneprstens berttelse.
 Nunneprstens berttelse.
 Epilog till Nunneprstens berttelse.
 Lkarens berttelse.
 Vrdens ord.
 Prologen till Avlatskrmarens berttelse.
 Avlatskrmarens berttelse.
 Fruns frn Bath prolog.
 Fruns frn Bath berttelse.
 Tiggarmunkens prolog.
 Tiggarmunkens berttelse.
 Stmningsmannens prolog.
 Stmningsmannens berttelse.
 Den Lrdes prolog.
 Den Lrdes berttelse.
 Kpmannens prolog.
 Kpmannens berttelse.
 Epilog till Kpmannens berttelse.
 Vpnarens prolog.
 Vpnarens berttelse.
 Odalbondens prolog.
 Odalbondens berttelse.
 Prologen till Andra Nunnans berttelse.
 Andra Nunnans berttelse.
 Kanikens Drngs prolog.
 Kanikens Drngs berttelse.
 Intendentens prolog.
 Intendentens berttelse.
 Prstens prolog.
 Prstens berttelse.




PROLOG


Hr brjar boken om Canterburysgnerna.

    Nr blid april med sina ljumma regn
    har tagit marstorr jord uti sitt hgn
    och badat varje rottrd i den fukt
    som sknker liv och skapar korn och frukt,
    och nr Zephirus med sin andedrkt
    i alla hult, p varje hed har vckt
    de spda skott, nr solen, dagens drott
    vdurens hus till hlften genomgtt,
    och solig rymd r fylld av fgelsng
    och fgelkvitter ljuder natten lng,
    (s eggar vren i sm fglars vrld)
    d lngtar folk att dra p pilgrimsfrd
    (och gycklare att ska andra strnder)
    till fjrran helgonskrin i mnga lnder,
    och srskilt d frn varje grevskaps nda
    av England de till Canterbury vnda
    att se relikerna, som rda bot
    fr mngen plgsam vrk och ddlig sot.

    En dag p vren, nr jag tagit in
    i Southwark i ett vrdshus, Tabard Inn,
    beredd att drifrn begiva mig
    p vg till Canterbury, hnde sig
    att dit p kvllen kom en talrik skara,
    -- vl tjugonio stark -- som skulle fara
    till Canterbury att dess under se;
    av skilda stnd och villkor voro de,
    men slumpen hade frt dem alla samman.
    Den kvllen gick med skmt och mycken gamman
    ty det fanns gott om rum i hus och stall.
    Och nr omsider kvllens frjd var all,
    var jag bekant med alla, kunde jag
    betrakta mig som en av deras lag;
    och vi beslto att g tidigt upp
    och drp rida bort i samlad trupp.

    Men medan jag har tillflle och tid,
    s vill jag, innan jag igen tar vid
    med min berttelse, beskriva hr
    hur var och en ser ut och vem han r
    till stnd och villkor, till manr och stt,
    och venledes hur envar sig kltt
    allt efter rang och skilda trakters sed.
    En riddare r den jag brjar med.

    En _riddare_ dr fanns, en utmrkt man,
    som, allt sen dess fr frsta gngen han
    red ut i vrlden, dragit svrdet blott
    fr sanning, ra, fr allt sknt och gott.
    Han kmpat tappert vid sin konungs sida
    och hade ven hunnit rida vida
    svl i Kristenheten som ibland
    de hedningar i mnga fjrran land.

    Alexandria var han med och tog,
    och mer n en gng han till Preussen drog
    och sattes frmst vid ridderskapets bord.
    I Lettow stred han, och p Rysslands jord,
    vl oftare n ngon kristen lord.
    Uti Granada var han med nr hrd
    stod kamp vid Algezir. I Belmarye
    han ridit, varit med vid Satalye
    och Lyes nr de togos. Ofrsagd
    han tagit del i mngen landningsbragd.

    Han hade fktat med i femton slag;
    i Tramissene fr vr tro och lag
    han trenne fiender i tvekamp slagit.
    Och denne hjlte hade ven dragit
    i flt med hrskaren av Palatiet
    mot andra hedningar uti Turkiet,
    och verallt han vunnit lov och pris.
    Och fast han var en hjlte, var han vis
    och till sitt stt s blygsam som en flicka.
    Ej hade ngon sett den mannen skicka
    sig otillbrligt eller grymt och kallt,
    han var en verklig riddersman i allt.
    De sttligaste hstar hade han,
    men till sin kldsel var han fga grann.
    Helt flckad av hans pansarskjorta var
    den enkla parkumsjacka som han bar,
    ty genast efter lnga flttgs slut
    p denna pilgrimsfrd han dragit ut.

    Med honom var hans son, en unger man,
    en munter _vpnare_ som hjrtan vann.
    Han hade sllsynt vackert, lockigt hr
    och ldern var s dr en tjugo r.
    Till vxten var han medellng; hans bl
    var smrt, och armens muskler hade stl.
    Han hade slagits vid kavalleriet
    i Flandern, Artois och Picardiet
    och sktt sig vl i varje trffning dr
    i hopp att vinna s sin hjrtanskr.
    Hans drkt var sirad som en ng, dr rda
    och vita blommor sknt i solen glda.
    Bestndigt ljd hans vissling eller sng;
    han var s frisk som majdag ljus och lng.
    Kort var hans rock, dess rmar lnga, vida,
    han kunde bttre n de flesta rida.
    Han kunde gra snger, komponera,
    tornra, dansa, skriva och skissera.
    Han lskade s hett, att nattetid
    han sov ej mer n nktergal i lid.
    Tjnstvillig, hvlig, ansprksls han var
    och skar vid bordet steken fr sin far.

    En _jgare_ han hade vid sin sida,
    en enda blott; s lyste honom rida.
    Den mannens rock och huva voro grna;
    ett koger pilar, blanka, vassa, skna
    pfgelspilar hngde vid hans lnd.
    Fr noggrann vapensktsel var han knd:
    hans pilars fjdrar voro alltid jmna.
    Sin lnga bge sgs han sllan lmna.
    Han hade brunbrnd hy och kortklippt hr;
    vl hemmastadd han var bland skogens snr.
    Hans goda armskydd fint arbetat var;
    vid ena sidan svrd och skld han bar
    och vid den andra dolk med nlvass spets
    och fstet bland de finaste som setts.
    En amulett p brstet blnkte sknt;
    ett horn han bar, och dess gehng var grnt;
    att han var skogsman var ej svrt att gissa.

    Dr fanns ocks en nunna, _abedissa_,
    som log s blitt och blygt vid andras stoj.
    Hon svor ej vrre ed n vid S:t Loy
    och hennes namn var moder Eglentine.
    Hon sjng rtt vl med rst s spd och fin
    och tonerna i lagom mn nasala.
    En utmrkt franska kunde damen tala,
    om ock hon gjorde det p Stratfordvis;
    hon hade aldrig varit i Paris.
    Hon var i bordsskick frebild fr alla;
    ej sgs en bit frn hennes lppar falla,
    ej sgos hennes fingrar ssen rra.
    Hon kunde s en bit till munnen fra,
    att ej en droppe fll p hennes brst.
    Hon talade med mjuk och vnlig rst
    och torkade sin verlpp s gott,
    att man ej sg det minsta spr av flott
    p bgarn nr hon druckit efter maten.
    Hon strckte sig behagfullt efter faten.
    Ett litet skmt frstod hon alltid rtt,
    var angenm och lskvrd i sitt stt
    och strvade att flja hovets skick.
    Hon hade sttlig hllning nr hon gick
    och var s vrdnadsbjudande som f.
    Men ngra ord m sgas nu ocks
    om hennes sinnelag. S medlidsam
    hon var, att hennes trar brto fram
    om blott hon sg en mus i fllan dd.
    Sm hundar hade hon, som to brd
    av vetemjl, samt mjlk och halstrat ktt,
    och bittert grt hon om en sdan dtt
    och nr en hund blott lidit kroppslig smrta.
    S knsligt och s vekt var hennes hjrta.
    Hon knt sitt dok p mycket prydligt stt.
    Hon hade gon gr som glas, och ntt
    var nsan, munnen liten, mjuk och rd,
    och vrdnad hennes breda panna bjd:
    helt skert mtte den en spann i bredd,
    ty sttligare dam blir sllan sedd.
    Ovanligt vlsydd hennes kappa var.
    Av sm koraller kring sin arm hon bar

    ett armband prytt med grna stenars mngd;
    vid den en medaljong av guld var hngd,
    p vilken verst syntes krnt ett A
    och nedtill: _Amor vincit omnia_.

    En annan _nunna_ reste nu med henne
    som hennes kapellan, samt _prster_ trenne.

    En _munk_ dr fanns, en man med ngon makt,
    en godsfrvaltare, en vn av jakt,
    en manlig man, som kunnat abbot vara.
    Av vackra hstar hade han en skara,
    och nr han red och sprngde fram med fart,
    hans ridtyp hrdes pingla lika klart
    som frn kapellet klockan ljd i dalen,
    dr han var chef fr klosterfilialen,
    St. Moritz' regel, St. Beneits ocks
    den gav han inte mycket akt upp,
    ty den var gammal, var ej heller ltt;
    han hll sig till den nya tidens stt.
    Han gav ej mycket fr det prat man hr,
    att jgarn ej blir salig nr han dr,
    och ej fr talet att en munk frstres,
    sframt han utom klostrets murar fres,
    att han kan liknas vid en fisk p land.
    Av sanning fanns ej dr det minsta grand.
    I denna sikt gav jag honom rtt:
    kan det vl vara ett frnuftigt stt
    att inom klostret bckers visdom leta,
    att endast dr med hnderna arbeta,
    som Augustinus bjd? Vad nytta gr
    en broder, som en sdan vandel frt
    Frdenskull var hans frjd en skarp galopp;
    vinthundar hade han med vingsnabbt lopp.
    Hans strsta nje var att hetsa harar
    (fr det han aldrig ngon kostnad sparar).
    Frsedd med slag av skinn var rmen hans,
    av grverk av det bsta slag som fanns,
    och kapuschongens flikar sammanhll
    en nl av guld, som strax i gat fll;
    den hade formen av en krleksknut,
    Tonsuren var s blank, att den sg ut
    som glas, och lika slt man kinden fann.
    Han var en ganska fet och frodig man.
    Hans skarpa gon spelade, och rd
    var ansiktshyn med kopparkittels gld.
    Hans stvlar glnste, likas hans hst.
    Han var minsann en mycket sttlig prst.
    Ej var han som en osll ande blek;
    fet svan han hellre t n annan stek.
    Hans gngare var rd som skogens br.

    En gladlynt _tiggarmunk_ fanns ven dr,
    en mycket lttsinnig och munter man.
    I alla ordnar ingen finns, som kan
    bertta s och smickra s, som han.
    Han mnga unga kvinnors krlek vann
    och kta mn han skaffade dem alla.
    Sin ordens prydnad kan man honom kalla.
    Han var bekant med mngen odalman,
    och hjrtlig vlkomst verallt han fann;
    den fann han ock i stderna hos mnga
    frnma damer, hrde bikter lnga,
    ty strre makt n socknens egen prst
    har pvens sndeman, han lser bst.
    Frstelse han visade, hans ton
    var vnlig nr han gav absolution.
    Botgringen blev ltt, om blott han visste
    att han om goda gvor ej gick miste,
    ty nr man hller tiggarmunken vl,
    r detta tecken p en luttrad sjl,
    att mnskan ngerfull till bikten gtt
    och att de grott, de frn, ens biktfar stt;
    ty mngen r s hrd uti sitt hjrta
    att han ej grter, fast han knner smrta.
    Han grter ej, ehuru hjrtat blder,
    men giver gvor t de arma brder.
    Hans kapuschong var nstan alltid full
    av smtt och gott fr skna damers skull.
    Frvisso var hans vsen som en sol;
    han sjng frtrffligt, spelade fiol,
    han kunde visor mer n ngon annan.
    Hans hals var liljevit, och ven pannan,
    och som en kmpes hgrest hans gestalt.
    Han knde alla krogar verallt
    och bttre vrden, kvinna eller man,
    n spetlska och tiggare, ty han
    frvisso var en s frnmlig prst,
    att det fr honom lmpade sig bst
    att hlla sjuka tiggare frn livet.
    Man mste undfly dem, ty det var givet
    att strre nytta kunde dras av dem,
    som slde mat och dryck i eget hem.
    Och verallt dr frdel stod att vinna
    var han den frommaste man kunde finna
    och voro orden blida som han sade.
    Ej bttre tiggare hans kloster hade,
    ty var en nka n s fattig, fick

    han nog en skrv av henne nr han gick,
    sen han frklarat _in principio_.
    Mer n arrendet tog han in nd.
    Han kunde rasa nstan som en valp,
    men mngen han p krleksdagar halp;
    d var han icke ngon fattig lrd
    i sliten kpa vid en annans hrd,
    han var en verklig pve fr en stund.
    D stod hans dubbla kamgarnskappa rund
    kring honom med en gjuten klockas fall.
    Han lspade en smula, som man skall
    nr sta ord man tager p sin tunga,
    och nr han hrdes till sin harpa sjunga,
    d tindrade hans gon med ett ljus
    som stjrneblossens i Gud Faders hus.
    Hubertus var det namn som munken bar.

    En _kpman_ med ett kluvet skgg dr var
    i brokig drkt, och rak till hst han satt;
    p huvudet en flandrisk bverhatt
    och p hans ftter skor med vackra spnnen.
    Sin sikt lt han hra dr bland mnnen;
    han hll p det, som gagnade en britt:
    s borde havet alltid hllas fritt
    emellan Middelburgh och Oreville.
    I penningvxling var han rent ett snille.
    Sitt goda huvud brukade han vl.
    Att han var skuldsatt visste ej en sjl,
    s verlgset var hans stt, s vrdigt,
    nr ngot lneavtal gjordes frdigt.
    Frvisso en ibland de bsta mn,
    men vad han hette vet jag inte n.

    Dr fanns ocks en _lrd_ frn Oxenford,
    som lnge levat i Minervas grd.
    En mager krake var hans hst, och han
    var sjlv frvisso ingen fetlagd man;
    nej, trd och melankolisk sg han ut.
    Trdsliten var hans kappa som en klut.
    Han hade ej nnu prebende ftt
    och statens tjnster hade han frsmtt,
    ty hellre hade han invid sin sng
    ett tjogtal band i kalv och marokng
    av Aristoteles i sirlig prnt
    n fina klder eller instrument.
    Hur djupt han n i varat kunde blicka,
    fanns inte mycket pengar i hans ficka,
    och allt vad han av sina vnner fick,
    till bcker och till lrdom blott det gick;
    och flitigt han fr deras sjlar bett,
    som honom medel fr hans forskning gett.
    Studera var hans hgsta frjd och lust,
    och vad han talade var alltid just
    vad ndigt var; frbindligt var hans svar,
    och kort och klart, av visdom fullt det var,
    I vad han sade fanns moralisk krna
    och andra undervisade han grna.

    En _lagkarl_, en frsiktig och studerad,
    som mycket ofta blivit konsulterad
    fanns ven dr, en excellent person.
    Han var diskret, frbindlig var hans ton,
    i allting som han sade fanns reson.
    Som domare vid mngen rttssession
    han suttit, drtill utnmnd som sig borde.
    Hans kunskaper och stora rykte gjorde,
    att goda honorar han stndigt fick.
    I bttre domarkappor ingen gick.
    Han hade alltid mynt, ty aldrig var

    villkorligt denne lagkarls honorar.
    Ej kunde ngon vara mera jktad,
    men brdskan var ibland med sken beslktad.
    Han knde alla rttsfall, alla lagar,
    som stiftats sedan konung Wilhelms dagar,
    och han frstod att stta upp en akt,
    s allting dr var vl tillrttalagt,
    ty utantill han kunde hela lagen.
    Han bar ett randigt sidenskrp kring magen,
    men enkel var hans drkt p denna frd;
    en lng beskrivning r den icke vrd.

    En _frlseman_ med honom kommit dit.
    Hans skggkrans var som tusensknan vit
    och ansiktshyn var rd som karmosin.
    Han doppade p morgnarna i vin.
    Han ville vara glad och inte sur,
    ty han var kta son till Epikur,
    som lrde oss, att njutning r det enda,
    som kan till en fullkomlig lycka lnda.
    Sin egendom, sitt hushll sktte han
    som hela traktens Sankte Julian.
    Hans brd, hans l var alltid fullt av kraft,
    och bttre vinfrrd har ingen haft.
    Det rdde aldrig brist p fisk och ktt
    i huset hans; s var hans hushll sktt,
    att verfld p mat och dryck man fann
    av varje lckert slag som tnkas kan.
    I burar hll han mnga rapphns feta,
    och karpar kunde man i dammen meta.
    Ve kksan om ej ssen till hans karp
    var klar i tid och var tillrckligt skarp!
    Ett frdigdukat sidobord med kall
    men smaklig mat stod stndigt i hans hall.
    Han hade mer n en gng fretrtt
    sitt grevskap p ett ytterst vrdigt stt.
    Tveeggad kniv och brs av siden, vitt
    som morgonmjlk, han bar vid bltet sitt.
    Sheriff han varit, lnsman venledes.
    En bttre frlseman fanns ingenstdes.

    En _vvare_, en _frgare_ man fann
    dr ock, och vidare en _timmerman_,
    _hattmakare_ och _tapetserare_.
    Ett mktigt gilles kldsel buro de,
    och allt hos dem var bde nytt och gott;
    beslag av koppar hade de frsmtt
    p blten, penningpungar, knivars slidor,
    och silver blnkte dr t alla sidor.
    Varenda en av mnnen var som gjord
    fr plats vid gillessalens hedersbord,
    envar var ock s klok, s vis, att han
    frtrffligt lmpat sig till lderman.
    Frmgenhet och inkomster de hade;
    det var ocks vad deras fruar sade,
    och annat hade varit rent en skam.
    Det r rtt gott att kallas fr madame
    och g som frmsta uppfr kyrkans trappa
    med vrdighet, i kungligt buren kappa.

    En _kock_ de tagit med sig p sin frd,
    en man i sanning kulinariskt lrd.
    Han kunde koka kycklingar med mrg;
    han knde London-l av varje frg,
    han kunde halstra, vispa till en kaka,
    purer koka, lckra pajer baka.
    Det var vl synd, att mannen hade men
    av ngot trkigt frtsr p sitt ben.
    Han gjorde vrldens bsta blancmanger.

    En vstkust-_skeppare_ var dr att se;
    s vitt jag vet var han frn Dartmouthtrakten.
    Han red en hst, som sjlv bestmde takten,
    i rock som nda ned till knet hngde,
    och vid hans sida under armen svngde
    hans dolk i ett gehng av snre blott.
    Av sommarhettan brunbrnd hy han ftt.
    Frvisso var han en kumpan som f.
    Han druckit mngen bgare bordeaux
    nr som befraktarn slumrat stt och drmt.
    Hans samvete var icke srskilt mt:
    om det blev strid och han fick verhand,
    gick genom sjn de slagnes vg till land.
    Men i att vl berkna ebb och flod
    och havets strmmar, skta ratt och lod
    och n en hamn nr mnen lyste full
    fanns ej hans like mellan Rom och Hull;
    och trygg han stod vid sin kajutas vgg
    nr stormen ven och ryckte i hans skgg.
    Han knde alla hamnars vidd och djup
    frn Gotland ned till Finisterres stup,
    och varje vik, som dremellan fanns.
    Och Maudelayne hette skutan hans.

    Det fanns bland oss en _doktor i fysik_,
    och ingen mnniska var honom lik
    nr det blev tal om sjukdom, kirurgi,
    ty han frstod sig p astrologi.
    Han kunde vnta lugnt med en patient
    i timmar, tills det blivit skert knt
    vid vilken tid konstellationen blivit
    den rtta fr magi han freskrivit.
    Han visste om en sjukdom eller bld
    var franledd av hetta eller kld,
    av torka eller fukt, och vilken saft.
    Hans medel hade sllspord lkekraft.
    Nr sjukdomen var utredd till sin rot,
    gav han den sjuke utan drjsml bot.
    Rtt mnga apotekare han knde,
    som honom grna mediciner snde,
    ty mellan dem var konkurrensen stor,
    och med dem alla var han vn och bror.
    Han lst den store Esculapii skrifter
    och Deiscorides, knde Rufi gifter
    och Ypocras, Haly och Gallen,
    Serapion, Razis och Avicen,
    Averrois, Damascen och Constantin,
    Bernard och Gatesden och Gilbertin.
    I mat och dryck var han en mttlig man,
    och mnga lckra rtter undvek han
    och hll sig till de nrande och ltta.
    Fr bibeltolkning var han ej den rtta.
    I blodrtt var han kldd, och persiskt bltt,
    och fodret var av siden, som var gott.
    En sparsam man han det oaktat var:
    vad digerdden inbragt, det fanns kvar.
    Till guldet stod naturligtvis hans hg,
    emedan guldet r en kraftig drog.

    En _fru frn Bath_. Hon hrde till de glada,
    men hon var ngot dv, och det var skada.
    Hon var den bsta smmerska jag knt;
    ej bttre setts i Ypern eller Gent.
    1 hela Bath fanns ingen enda kvinna,
    som hade rtt att med sitt offer hinna
    till prsten fre henne. Den som hann,
    blev utan misskund lyst i hennes bann.
    Hon hade mnga fina huvuddukar,
    och jag kan svra p, att de hon brukar
    som sndagsstass, de vga tio pund.
    Hon hade rda strumpor, vaden rund
    och strumpan stram och skorna utan veck.
    Rdkindad var hon, vacker, glad och kck.
    Hon var en duktig kvinna hela dagen:
    fem mn hon tagit enligt kyrkolagen,
    frutom lskare i ungdomstiden;
    men drom nog, den tiden var frliden.
    Tre gnger hon beskt Jerusalem;
    hon korsat floder fjrran frn sitt hem;
    hon skdat Rom och varit i Cologne,
    I Galice vid S:t Jame och i Boulogne.
    Hon visste reda sig i alla lnder.
    Men ngot glesa voro hennes tnder.
    Passgngare var hsten, och hon satt
    till hst med grace, besljad och med hatt,
    som var s vid som ngon mindre skld.
    En prktig mantel skyddade mot kld,
    och skorna voro bgge sporrbesatta.
    Hon hrdes ofta prata glatt och skratta.
    Hon visste gott hur mnnens krlek vanns,
    ty hon frstod sig p en gammal dans.

    En kyrkans man sgs ven dr som gst,
    det var en liten fattig _sockenprst_,
    men rik var han p godhet, fromma verk.
    Han var ocks en lrd, studerad klerk,
    som kunde tolka Kristi sanna lra.
    Frsamlingsbornas fromhet var hans ra.
    Att gra gott, det var fr honom livet,
    och varje motgng bar han undergivet,
    fast mngen prvning drabbat honom svrt.
    Han kunde aldrig straffa ngon hrt,
    om tiondet blev glmt. Lngt hellre gav
    han t de fattiga n stllde krav,
    och gav ej blott av tiondet t dem.
    Han levde torftigt i sitt enkla hem.
    I socknen var det lngt frn grd till grd,
    men om det blott i ngon krvdes vrd,
    gick pastorn dit att trsta och att lindra;
    d kunde inga regn och stormar hindra.
    Han gick till fots, var vgen n s svr.
    Ett gott exempel gav han sina fr:
    han handlade; frst drp tnkte han.
    Till liknelser, som han i Skriften fann,
    han ofta lade denna bild ocks:
    "Om guld fr rost, vad skall d jrnet f?"
    r prsten ond, som skulle bli den bste,
    vad under d, om rosten har ftt fste
    i ngon lkmans sjl? Det r en skam
    att skda herden smre n hans lamm.
    Vl br en prst med sitt exempel strva
    att visa lekmannen, hur han br leva.
    Han var ej den, som bortgav p arrende
    sin egen syssla och som sedan rnde
    till London till S:t Pauls i hopp att dr
    i katedralen finna ltt besvr
    med sjlamssor, ej av dem, som g
    till brdraskapen. Han var bland de f,
    som hemma hlla hjorden fast i tron.
    Han var en herde, intet legohjon.
    Men trots sin helighet och dygd var han
    frdragsam mot en arm och syndfull man;
    och i sitt tal var han ej strng och hrd,
    men mild och hovsam vid sin sjlavrd.
    Han ville leda folk till Herrens tempel
    och himlen genom verk och gott exempel.
    Men fann han ngon man frhrdat frck,
    d blev han strng och skarp, d drev han gck
    med bde hgstllda och simpelt folk.
    Ej hade Kristi lra bttre tolk.
    Han frgte icke efter jordisk makt
    och vad subtila teologer sagt,
    han lrde det, som lrts vid Jordans lv;
    och frst och frmst: han fljde lran sjlv.

    Sin bror, en _bonde_, ven dit han frt,
    en man, som mnga hundra dynglass krt,
    en flitig arbetsmyra, och en blid,
    som levde p sin grd i lugn och frid.
    Sin Gud han lskade av allt sitt hjrta,
    vad Gud n gav av gldje eller smrta,
    sin nsta som sig sjlv. Han styrde plogen
    och dikade och trskade p logen
    fr Kristi skull fr mngen fattig man,
    nr blott en mjlighet han drtill fann.
    Med punktlighet betalade han skatt;
    sitt arbete och spannml gav han glatt.
    Han red en mrr och bar en fotsid rock.

    En mjlnare dr fanns, en fogde ock,
    en avlatssljare med fina drag,
    en stmningsman, en intendent och jag.

    Vr _mjlnare_ var storvxt och bastant,
    grovt byggd och stark; att det var sant
    bevisade han ltt och ofta nog:
    i brottning var det han som priset tog.
    Han hade breda skuldror, muskler tjocka.
    Den tyngsta port han lyfte som en docka,
    och drrar kunde han sl in med skallen.
    Hans skgg var rtt som rvskinnet i hallen
    och drtill brett som bladet p en spade.
    Mitt p sin nsas tjocka spets han hade
    en vrta och p den en tofs av hr
    lik den, som p ett vildsvins ron str.
    Han hade svarta nsborrar, och vida.
    Ett svrd och skld han hade vid sin sida.
    Hans mun var vldig och var ppen jmt;
    hgrstad var han, kom med mnga skmt
    som alla gllde synd och otukt blott.
    P spannmlsstld frstod sig mannen gott;
    det blev till guld det mjl han tummat p.
    Hans rock var vit och mssan himmelsbl.
    Sckpipa blste han som f personer;
    ur staden redo vi vid pipans toner.

    Ett lagkarlsgilles _intendent_ dr fanns,
    och ingens fredme var som hans
    fr ekonomer, om de ville f
    det klart, hur man skall kpa maten s,
    att vid vartenda kp, hur n det gres,
    en vinst i ekonomens ficka fres.
    Ja, r det ej en Herrens stora nd,
    att s en olrd man kan lgga rd,
    att mnga lrde fras bakom ljuset?
    Tv tjog magistrar hade han i huset,
    i juridik studerade och lrda,
    och minst ett dussin hade varit vrda
    att vara ombud fr och taga hand
    om vilken lord som helst i Engeland.
    De kunnat skta s hans gods och gull
    att kassakistan stndigt varit full
    och att han kunnat, om han velat blott,
    frbttra varje ndstlld mnskas lott
    uti det ln, som sitt han kunde kalla;
    men intendenten lurade dem alla.

    Vr _fogde_ var en smrt, kolerisk man.
    Han var s rakad, som man vara kan,
    hans hr var rundklippt ver ronen
    och framtill kortklippt som hos kyrkans mn.
    Han hade mycket lnga ben, och smala;
    om vdor r det inte lnt att tala.
    Han sktte s sin spannmlsbod, att ingen
    revisor kunde finna brist i bingen.
    Han kunde gott av vderleken sga
    vad hstens spannmlsskrdar skulle vga.
    Hans herres fr, hans nt, hans mejeri,
    hans svin, hans hstar och hans hnseri,
    de voro helt i denne fogdes hand,
    blott redovisning sndes in ibland,

    ty tjugo r var godsets herre bara;
    men fogdens papper voro alltid klara.
    Ej fanns den drng, den herde, som ej visste,
    hur fogden vann, allt medan herren miste,
    men ingen vgade ett enda knyst.
    Fritt ute p en vacker hed lg tyst,
    av grna trd beskuggad, fogdegrden.
    Han stod sig bttre n den unge lorden.
    Han hade verfld fr egen del
    och kunde drfr -- det var skickligt spel! --
    ge lorden ln av det som var hans eget
    och f ett tack, som kanske var frlget.
    Som ung han gtt i lra, och man fann
    ej mngen lika skicklig timmerman.
    Han red en hst, som framfr plogen gtt,
    en appelkastad hst, som hette Scot.
    Bl verrock han bar och vid sin sida
    ett svrd som hade rostat i sin slida.
    Frn Norfolk var vr fogde, frn ett stlle
    invid en stad, som heter Baldeswelle.
    Omgjordad var han som en munk plr vara,
    och stndigt red han sist uti vr skara.

    En kyrklig _stmningsman_ var dr med oss.
    Hans ansikte var eldrtt som ett bloss,
    ty finnar hade det i dubbla varv.
    Han var s full av lusta som en sparv;
    han hade skorv i skgg och gonbryn;
    hans uppsyn skrmde alla barn i byn.
    Ej kvicksilver, ej svavel eller bly,
    ej vinsten kunde bota denna hy,
    och ingen salva rdde p de tinnar
    av vitt, som krnte mannens feta finnar.
    Det bsta som han visste i ett kk
    var vitlk, purjolk och annan lk,
    och grna drack han vin i kllarsalen.
    D pratade och skrek han som en galen.
    Och nr han vl var drucken av sitt vin,
    d talade han alltid blott latin.
    Han kunde ngra fraser, kanske tre,
    som han i akter jmt och samt ftt se,
    och att han lrt sig dem var intet under:
    en papegoja pratar lnga stunder
    och sger "Walter" lika bra som vi.
    Men med hans kunskap var det strax frbi,
    om ngon kunde prva den p annat:
    vid "Questio quid juris" har den stannat
    Han var en tjnstvillig och vnlig man,
    ej fanns en mera hjlpsam vn n han:
    han var i stnd att fr ett stop med vin
    ge ngon god kumpan sin konkubin
    fr flere mnader, och utan groll.
    Han plockat mngen gs p skilda hll,
    och om han drvid haft en god kamrat,
    fick denne lra, att det blott var prat,
    om han av prsterna fr slikt frdmdes,
    blott icke penningbrsen drvid tmdes,
    ty det r straff, nr mnskors brsar tmmas
    "I brsen endast avgrundskvalen gmmas."
    Att detta tal var lgn, det vet jag vl;
    frbannelsen br flys av varje sjl,
    ty bannet slr i bojor lika visst,
    som ett _absolvo_ sknker frid hos Krist.
    Med alla stiftets unga flickor var
    han s frtrogen som en andra far;
    han knde deras tankar som en mor.
    Han bar p huvudet en krans s stor
    som kransen i en krogskylt, och han bar
    en limpa som en skld till sitt frsvar.
    Hans bsta vn i Tabards vrdshussal,
    en _avlatssljare_ frn Rouncival,
    frn pvens hov direkte kommit dit.
    Med hgan rst han sjng en vacker bit

    och vnnen blste ackompanjemang
    p tuba med en djup och mktig klang.
    Han hade hr s gult som vax av bin,
    men sltt det hngde som en bunt av lin,
    och testarna han hade voro lnga:
    p axlarna och ryggen lgo mnga;
    men det lg tunnt, i stripor hr och dr.
    D hattar endast ro till besvr,
    fick vskan gmma mannens hatt p frden.
    Han trodde, det var sed i stora vrlden
    att ha p huvudet en mssa blott.
    En hares gon hade karlen ftt.
    P mssan var veronikan den vna
    med silke sydd. Hans vska lg p knna
    brddfull av avlatsbrev till gagn och trst.
    Som getens gll var avlatssljarns rst.
    Han bar ej skgg, och skulle aldrig f,
    ty slt var kinden som hos flickor sm;
    jag tror han var en flicka eller snping.
    Men allt frn Ware ned till Berwicks kping
    platt ingen bttre sljare man fann,
    ty enligt egen uppgift hade han
    en bit av Jungfruns dok i vskans djup
    och en av seglet i Sankt Peters slup,
    den bt vr Frlsare befann sig i
    den gng han kvste stormens raseri.
    Ett mssingskors han hade fullt av sten
    och i en glasburk lgo grisars ben.
    Men fr reliker utav detta slag
    fick han p landet p en enda dag
    av mnskorna i mnget fattigt hem
    mer n vad veckors mda bragte dem.
    P detta stt med hal och smidig tunga
    bedrog han bde gammalt folk och unga.
    Men sanningen att sga bar han dock
    i kyrkan vrdigt upp en prstmans rock.
    Predika kunde han som ngon prst,
    men offertorier sjng han allra bst
    till stor hugsvalelse fr kvalda brst.
    Han mste tala, va upp sin rst,
    ty genom den flt silver in i pungen.
    Frdenskull vart den vackra visan sjungen.

    S har jag d en kort beskrivning gett
    av varje man, hans stnd och drkt och stt,
    och nmnt vad mlet var fr pilgrimsfrden,
    som frt oss till den gode vrdshusvrden
    p Tabard Inn i Soutwark ttt invid
    The Belle, och det kan skert vara tid
    att nu frtlja vad vr pilgrimstrupp
    p kvllen gjorde, hur vi brto upp.
    Och sedan skall jag tlja om vr ritt,
    dr mngen talte ganska djrvt och fritt.
    Men dessfrinnan vill jag bedja Eder
    att icke dma mig fr andras seder,
    om sprket stundom doftar mustig jord,
    nr hr jag anfr andras skmt och ord
    och gr det, om jag kan det, ordagrant.
    Det tycka vi ju alla -- inte sant? --
    att den, som talar om vad ngon sagt,
    br strva, om han har det i sin makt,
    att bruka sagesmannens egna ord,
    hur ohljt grovt hans skildring n var gjord.
    Berttelsen blir annars icke sann,
    ej heller bilden av ens sagesman.
    Sin egen broder fr man icke skona,
    vad n han sagt och skulle ha att sona.
    Vr Herre sjlv om grova ting har talat
    och ingen skada gjort, men vl hugsvalat,
    och Plato sger: tala, men med vett;
    ditt ord br vara slkt med det som skett.
    Jag ber er slutligen frlta mig,
    om i berttelsen det hnder sig,
    att ngon man ett ortt yrke ftt;
    frmgan fattas, som ni vl frsttt.

    Fr alla hade vrden muntra ord,
    och snart vi sutto kring ett kvllsvardsbord,
    dr huset bjd p rik och god frplgnad.
    Hans vin var starkt; vi drucko det med fgnad.
    Han var en hvisk man; hans stt var gott,
    fastn han var en enkel krogvrd blott.
    Han var en storvxt och en klargd man,
    en bttre borgare fanns ej n han.
    Frisprkig var han, klok, och vllrd ven,
    en manlig man med mod och kraft i nven.
    Han var ocks en gladlynt god kamrat;
    nr vi frplgat oss med dryck och mat
    och alla sutto samlade kring hrden,
    d talade han glatt och skmtsamt, vrden,
    och yttrade bland annat dessa ord:
    "Jag hlsar er vlkomna till mitt bord,
    ty. p min ra, hela vren lng
    har icke samlats hr p samma gng
    ett trevligare, mera glttigt lag.
    Bereda er ett nje ville jag,
    och kom just nu att tnka p ett rtt
    frtrffligt och ett mycket billigt stt.

    "Ni drar p pilgrimsfrd; m Herren giva
    er lycksam frd, och m till gagn den bliva!
    Jag vet, att nr ni rider vgen fram,
    gr ritten under prat och skmt och glam,
    ty det gr sannerligen ingen glad
    att rida i en stum och butter rad,
    ock drfr vill jag gra ett frslag,
    som torde ka eder frds behag.
    Och om ni alla kunna enas blott
    om det, att mitt frslag r ganska gott,
    och sedan flja det, frslaget mitt,
    p vgen under morgondagens ritt,
    d, vid mitt huvud och min faders minne,
    skall ingen ledsnad trycka ngons sinne.
    Strck handen upp, och gr det utan prut!"

    Ej krvdes mycken tid fr vrt beslut;
    vi funno saken fga allvarsam
    och bdo honom genast komma fram
    med planen, som han ville fresl.
    "Go'herrar", sade han, "hr noga p,
    och skratta inte t frslaget mitt.
    Det r, om jag fr tala kort och fritt,
    att var och en, att ritten underltta,
    p denna eder resa skall bertta,
    allt medan ni mot Canterbury rider,
    tv ventyr, som hnt i forna tider,
    och tv p tervgen, om han hinner.
    Och den av er, som drvid priset vinner.
    jag menar den, som har berttat bst,
    skall sedan bliva bjuden p en fest,
    som ges p allas vr bekostnad hr,
    och han skall sitta invid pelarn dr,
    nr vi ha tervnt frn pilgrimsfrden.
    Och fr att frjda eder", sade vrden,
    "skall sjlv jag flja med p denna ritt
    och visa eder vgen kostnadsfritt.
    Och den som inte gr vad jag befallt,
    han skall betala utan prut fr allt
    vad vi ge ut p vgen. Lt mig hra
    s fort som mjligt, vad ni mnar gra,
    att jag m hinna rusta mig fr frden."

    Med nje lovade vi alla vrden
    ja, svuro p att flja hans frslag,
    och bdo honom ock att nsta dag
    som ledare utav vr pilgrimsskara
    bedma sgnerna och ven svara
    fr den sup, som segraren bestllde.
    Hans domslut skulle bliva det som gllde
    i stort och smtt, det enades vi om;
    och nr beslutet blivit fattat, kom
    det mera vin, men lng blev ej vr vaka:
    vi drucko det och drogo oss tillbaka
    till bddarna, och det blev tyst i huset.

    P morgonen, nr frsta gryningsljuset
    bar bud om dag, gick vrdshusvrden upp
    och vckte oss och samlade vr trupp.
    I skritt och lngsamt trav vi redo bort
    och kommo till S:t Thomas inom kort.
    Dr gjorde vrden halt och talte s:
    "Go'herrar, hren alla noga p.
    Ni torde minnas grdagens kontrakt;
    och om ni str vid det, som d blev sagt,
    s gller frgan: vem berttar frst?
    Jag slcker blott med l och vin min trst.
    och den som inte lyder mitt beslut,
    han skall betala allt vad vi ge ut.
    Nu lotta vi, och nr vi dragit lott,
    berttar den, som minsta stickan ftt.
    Herr riddare, ers hge nde, drag!
    I denna sak bestmmer endast jag.
    Trd fram, fru abedissa", sade han,
    "och ni, magister, var ej blygsam, man,
    och grubbla ej; grip tag varenda en!"

    Att brja dragningen var ingen sen,
    och fr att sga genast hur det gick,
    var riddarn den, som drvid lotten fick;
    s lt den slumpen eller det falla,
    och detta var en gldje fr oss alla,
    Han mste nu bertta; det var rtt
    i enlighet med lftet, som han gett,
    och avtalet vi gjort och svurit p.
    Det insg denne riddare ocks,
    ty han var vis och god och fann det skligt:
    ett avtal var fr honom alltid heligt.
    Han sade drfr strax: "I denna lott,
    ser jag en sknk, som jag av Herren ftt.
    S lt oss rida, lyssnen till min sgen."
    Och nr vi sedan redo framt vgen,
    tog riddaren till orda och frtalde.
    Hr fljer nu den saga som han valde.

Hr slutar prologen till denna bok




RIDDARENS BERTTELSE


Iamque domos putrias, Scithice post aspera gentis,
laurigero etc.

                    (Statius, Theb. XII. 519.)

    Frn forna tider lever sagan kvar
    om hertig Theseus, som en gng var
    Athns behrskare och styresman.
    Ej fanns en strre krigare n han
    p denna tid, som lngesedan svunnit.
    Han hade mnga rika lnder vunnit.
    Med svrdet dels och dels med visa ord
    han underlagt sig de femeners jord,
    det land, som frr benmndes Scythien,
    och ktat Ipolita, drottningen,
    och tagit henne med sig sderut
    med mycken pomp och stt och stor salut
    och ven hennes syster Emelie. --
    S m det draga med musik frbi,
    det stora furstefljet, mot Athn
    med vapen blixtrande i solens sken.

    Frvisso, om det endast vore grligt,
    berttade jag Eder rtt utfrligt
    om hur av Theseus och hren hans
    Femenien besegrades och vanns
    och hur de mttes i ett blodigt slag,
    Athn och amazonerna, en dag
    och huru Ipolita blev belgrad,
    den tappra scytherdrottningen besegrad,
    om hur den firades, frmlningen,
    och jublet nr de kommo hem igen,
    men vid allt detta kan jag icke drja.
    Jag har, vet Gud, ett vidstrckt flt att plja,
    och svaga oxar har jag fr min plog.
    Vad jag berttar, blir dock mycket nog.
    Jag vill ej heller ngot hinder stta
    fr andra hr, som bra f bertta
    och vinna priset, medan det r tid.
    Dr nyss jag slutat, tar jag ter vid.

    Nr nu den hertig, som jag talat om,
    p detta lysande triumftg kom
    i nrheten av staden med sin hr,
    och blicken gled t sidan, sg han dr
    en sllsam syn: p kn i vgens damm,
    dr han med klingande musik drog fram,
    en skara damer lgo, tv och tv,
    i svarta klder; och de greto s,
    att mkligare klagan aldrig ntt
    en ddlig man s lnge vrlden sttt;
    och kvinnoskarans klagan hrde upp
    frst nr den hejdat fursten och hans trupp.

    "Vad kvinnor ren I, som detta gren,
    och hemkomstfesten min med klagan stren!"
    S sade fursten. "r det avund lg,
    som intill grt frbittrat eder hg?
    Har ngon krnkning ftt den sorg jag ser,
    s sg mig det, om jag kan hjlpa er.
    Och varfr r den kldd i svart, er skara!"

    Den ldsta damen hrdes hrp svara,
    nyss ur en vanmakt vckt, s blek av smrta,
    att hennes anblick rrde varje hjrta.
    Hon sade: "Herre, du som vann victoria
    och unnats leva med din segergloria,
    ej srjer jag din lycka och din heder;
    om misskund endast, och om skydd jag beder.
    Hav misskund med den smrta, som oss brnner;
    och av den mkan, som ditt hjrta knner,
    lt p oss elnda en droppe falla.
    Ty, herre, det r s, att dessa alla
    ha varit drottningar och hertiginnor,
    om ock du skdar nu blott arma kvinnor
    till fljd av dets skiftningar och kast,
    som aldrig lta lyckan stnda fast.
    Uti barmhrtighetens tempel hr
    vi arma bidat dig, o herre kr,
    i tvenne veckor ren; nu bedja vi,
    O hertig, du som kan det, st oss bi!

    "Jag, som str hr framfr dig, Theseus,
    r enka efter kung Capaueus,
    som dog i Thebe, ack, en sorgens dag!
    Och alla dessa, kldda liksom jag
    och klagande som jag sin bittra nd
    ha sett sin make fallen dr och dd,
    nr staden togs av en fientlig hr.
    Nu r den gamle Creon herre dr
    1 staden Thebe och dess vida land,
    en grym tyrann med blodbesudlad hand.
    Av djvulsk illvilja, och fr att bra
    nnu i dden hand p vra kra,
    p alla vra mn, som blivit slagna,
    ha deras dda kroppar blivit tagna
    och slpade i hg, dr hundar sknda
    de ddas lik, som ej f bliva brnda
    och icke heller grvas ned i jord."
    S snart hon hade talat dessa ord,
    bad hela skaran, djupt i stoftet bjd:
    "Se ned till oss med mkan frn din hjd
    och lt vrt ndrop till ditt hjrta trnga!"

    D steg han ned frn springaren, den strnga
    och dla fursten, fylld av deras smrta.
    Det var som dden gripit om hans hjrta,
    nr sdant elnde han sg hos dem,
    som fordom stolta borgar haft till hem.
    Han hjlpte upp dem alla, ingt trst
    i deras plgade och kvalda brst
    och svor en helig ed som riddersman,
    att all sin kraft och makt, dem ville han
    frvisso bruka att s grundligt hmnas,
    att det i hela Grekland skulle nmnas,
    och talas om, hur han tyrannen slog,
    och sgas det var rtt att Creon dog.
    Och fursten drjde icke en minut;
    banret lt han genast veckla ut
    och red mot Thebe, tfljd av armn.
    Han tog ej mer ett steg emot Athn
    och unnade sig ej den minsta vila:
    mot Thebe sgs han hela natten ila.
    Men Ipolita, drottningen, fick rida
    med systern. Emelie invid sin sida
    in till Athn, som nddes inom kort
    och dr de drjde, medan han drog bort.

    En blodrd bild av Mars med skld och lans
    var konstrikt utsydd p banret hans,
    vars vita siden solens strlar smekte,
    och p hans lilla vimpel glitter lekte
    bland guld och guldtrd p en bild, som gllde
    fr Minotauros, den han en gng fllde.
    S red han, hertigen, s red han dr
    med allt sitt ridderskap och all sin hr,
    till dess han ndde Thebes flt de vida
    och ppet trdde fram, beredd att strida.
    Nu m det sgas kort vad sedan skedde,
    nr Creon dr sitt folk mot honom ledde:
    d ridderlig och manlig kamp var lyckt,
    lg Creon fallen, var hans hr p flykt,
    och genom stormning nedbrts palissaden
    och brcktes muren, intogs sjlva staden.

    S fingo alla damerna igen
    de dda kropparna av sina mn
    och kunde brnna dem p vligt stt.
    Det blev fr lngt, och vore icke ltt,
    att skildra huru sedan blet tndes,
    hur mycken grt dr var nr liken brndes,
    och huru Theseus, nr allt var slut,
    tog hviskt avsked, innan han red ut
    till lgret sitt, av damerna vid blet.
    Jag nskar vara kort, s hinnes mlet.
    Nr s han hade grymme Creon slagit
    den store Theseus, och Thebe tagit,
    sov han p fltet allt till nsta dag.
    I hela landet var hans vilja lag.

    Att genomg de fallnes tta leder
    och tag frn de dda deras klder
    och harnesk drogo marodrer ut,
    nr allt var tyst och drabbningen var slut.
    S hnde sig, att i en hg av fallna
    man fann bland lik, som redan hunnit kallna,
    tv unga riddare, som levde n.
    En praktfull rustning hade dessa mn,
    och Palamon var namnet som han bar,
    den ene riddaren, Arcite var
    den andres namn: Halft dda voro de,
    men deras skldemrken lto se
    i skenet av en facklas rda ljus,
    att det var tv av Thebes kungahus,
    som tvenne systrar hade ftt till vrlden.
    Nr de ur hgen dragits fram, gick frden
    frsiktigt frst till furstens tlt, och sen
    om ngon tid till borgen i Athn,
    dr fngelset blev deras livstidshem,
    ty ingen lsen togs emot fr dem.
    Nr allt var ombesrjt, drog fursten bort
    med all sin hr och ndde inom kort
    sin stad, Athn, med segerns lager krnt;
    och livet dr blev honom ljust och sknt
    tills dden ndde honom i hans borg.
    Men i ett torn, i ngslan och i sorg,
    frsmktade de tv fr livet dmda,
    Arcite, Palamon, till hlften glmda.

    S gingo dagarna, s gingo ren;
    och sedan hnde sig en dag p vren,
    att Emelie, som var en jordisk ngel
    och sknare n liljan p sin stngel
    och friskare n majdags sunnanvind
    -- ty rosens frg lg skr p hennes kind;
    jag undrar, var den lyste mera klar --
    en morgon, ssom hennes vana var,
    sttt upp med solen, kltt sig och trtt ut,
    ty majnatt tl ej slummer utan slut.
    S eggar vren varje knsligt hjrta,
    att smnen flyr fr lngtans bilder bjrta.
    "St upp och lyss till vrens melodi!"
    den viskar innan natten r frbi,
    och flickan hrde det i vindens sus.
    Den drkt hon kltt sig i var ren och ljus
    och hennes hr, det gyllengula, tta,
    lg ver ryggen, samlat i en flta.
    Nr solens frsta strlar smekte marken,
    d strvade hon ensam kring i parken;
    dr plockade hon blommor, vita, rda,
    att i en krans kring hennes lockar glda
    och sjng med himmelskt ljuva nglatoner.
    Men den bland borgens fasta bastioner,
    dr furstens fngar fingo dvljas mest
    och dr de nu frsmktade som bst,
    kusinerna, som fglar i en bur,
    den vettade emot den lga mur,
    som omgav parken, dr prinsessan var.
    Sknt lyste solen, morgonen var klar,
    och Palamon, den djupt betryckte fngen,
    var denna dag som vanligt ter gngen
    med vaktens tillstnd till ett rum som lg
    hgst upp i tornet, drifrn man sg
    ut ver staden och det mjuka grna,
    i slottets park, dr Emelie, den skna,
    lustvandrade bland trd och blommor sm.
    Den sorgsne Palamon begynte g
    som ngon osll ande av och an;
    s bittert han sitt hrda de fann,
    att han frbannade med vilda ord
    den stund han ftts till denna usla jord.
    D fogade en slump p ngot stt,
    att genom fnstrets galler, tjockt och ttt,
    han rkade f syn p Emelie
    och bleknade, gav till ett litet skri,
    som om han blivit stungen eller klmd.
    Upp sprang Arcite d, bestrt och skrmd
    och frgade: "Vad r det, vad str p!
    Vad gr din hy s ddslikt blek och gr?
    Vad ropade du fr dr nyss du stod?
    Br d fr himlens skull med tlamod
    vr fngenskap, ty ingen jordisk makt
    kan ndra det, som det p oss lagt.
    Det varit ngon ond disposition
    Saturnus haft, en viss konstellation,
    som bragt oss hit; det hjlper ej att spjrna.
    Vi fddes under ngon olycksstjrna
    och undg ej vad det p oss lade."
    Men Palamon han svarade och sade:
    "Kusin, nu tog du sannerligen miste
    och drmde, nr du trodde att du visste.
    Vr fngenskap bekymrar mig blott fga,
    men jag blev ddligt trffad i mitt ga
    och genom det i djupet av mitt hjrta.
    Det som bereder mig s mycken smrta,
    det r en nstan verjordisk syn;
    jag ser en kvinna, skn som morgonskyn.
    Mhnda r det blott en jordisk kvinna,
    mhnda Venus, krlekens gudinna."

    Och drmed fll han ned p kn och bad:
    "O, Venus, om du kommit till vr stad
    och gr frkroppsligad i parken dr,
    hav misskund med oss arma fngar hr!
    Hjlp oss att fly ur denna hemska borg!
    Och r mitt de fngenskap och sorg
    till dess jag en gng dr i fngelset,
    hav ngon misskund med min dla tt,
    som en tyrann i detta lge bragt!"
    Nr dessa ord den unge mannen sagt,
    fll ock Arcites blick p den som gick
    bland parkens trd, en desdiger blick,
    ty om kusinens hjrta blivit srat,
    blev nu Arcites icke mindre drat,
    och med en suck ur djupet av sitt brst
    han sade, talande med sorgsen rst:
    "Den friska sknheten hos henne dr
    har trffat mig i hjrtat, och jag r
    till dden dmd, om ej jag lyckas vinna
    tminstone en blick av denna kvinna."

    Nr Palamon fick hra dessa ord,
    blev blicken mrk som om han tnkt p mord.
    Han sade: "Var det allvar eller skmt?"
    Arcite sade: "Allvar; fga stmt
    r sinnet nu, vid Gud, fr skmt och gamman."
    D drog den andre gonbrynen samman.
    "Ej skulle", sade han, "det hedra dig,
    att bliva en frrdare mot mig,
    som r din anfrvant och fosterbror.
    Betnk den dyra ed, du en gng svor,
    den ed vi bda svuro d varandra,
    att, medan vi p denna jorden vandra,
    ej trda hindrande i vgen nr
    den andre, brodern, ftt en ungm kr;
    I krlek och i annat skulle vi
    i ord och grning st varandra bi.
    Det var den ed vi svuro bgge tv;
    du kan ej neka till att det var s,
    du mste utan tvivel ge mig rtt.
    Och likvl vill du p ett nedrigt stt
    berva mig min lskade, den kvinna
    som intill dden blir min hrskarinna.
    Men det, Arcite, det skall icke ske!
    Av oss var jag den frste, som fick se
    den skna dr i parken, och jag sade
    t dig, som t en trogen vn jag hade,
    vad drvid detta arma hjrta knde.
    Jag sger du r falsk, om ej som frnde
    och vn du bistr mig i denna sak."

    Arcite svarade s stolt och rak:
    "Det r vl snarast du, som visar prov
    p falskhet som den nedrigaste bov,
    ty, _par amour_, till henne stod min hg
    nr du nnu var oviss om du sg
    en jordisk kvinna eller en gudinna.
    Du dyrkade, men jag, jag ville vinna
    en mnsklig varelse av ktt och blod
    och nmnde det fr dig som fr en god
    och trogen vn och svuren bundsfrvant.
    Och om det ven skulle vara sant,
    att du kom frst, s mins vad vismn sagt:
    Nr krlek tnds, har lagen ingen makt.
    Den hgsta lagen r vr krleks lag,
    mot den r varje annan knsla svag.
    Och drfr bryta mnskor alla dagar
    fr krleks skull mot sed och skrivna lagar.
    En man kan ej bli fri sin krleksgld,
    han mste lska, blev det n hans dd,
    och var hon n en annans kta viv.
    Tnk ock p det, att i ditt hela liv
    du ej kan vinna denna skna kvinna;
    det kan ej heller jag: vi m besinna
    att vi ha dmts att evigt hr frsmkta.
    Befria oss lr ingen lsen mkta.
    Som hundarna om benet strida vi:
    de slogs om det tills dagen var frbi;
    d kom dr smygande den sluga katten,
    tog benet och frsvann med det i natten.
    Den regeln r fr oss helt visst den bsta:
    'vid kungens hov r ingen man ens nsta.'
    S lska, om du vill; det gr ock jag
    och mnar gra det till ddedag.
    Vi mste vandra hr vr trnestig
    och ska vinna lyckan var fr sig."

    Lng tvisten blev emellan dem och bitter,
    men jag r icke den, som kan och gitter
    frtlja allt som sades av de tv;
    till hndelserna vill jag terg.
    En idel furste nmnd Perothous,
    som varit vin med hertig Theseus
    lngt innan bgge vuxit upp till mn,
    kom till Athn att hlsa pi sin vn
    och fr att finna glada njen dr,
    ty ingen mnska hll han mera kr
    in Theseus, sin bsta vn p jorden.
    De kunde sagts om dem, de gamla orden
    om vnskap som bestr i alla den
    och som r starkare n sjlva dden;
    men jag vill skildra vad som sedan hnde.
    Allt sedan mnga r tillbaka knde
    Perotheus Arcite, hyste han
    en vnskap varm fr denne unge man;
    och han frmdde Theseus att sknka
    Arcite friheten. Han finge lnka
    sin frd t vilket hll han fann fr gott,
    och drvid fste man ett villkor blott

    Och detta r, i strsta korthet sagt,
    vad freskrivet blev i deras pakt:
    om han, Arcite, ens en enda gng,
    dag eller natt, i all sin levnad lng,
    blev sedd i ngot utav furstens lnder,
    och ssom fnge fll i dennes hnder,
    d var hans liv frverkat utan nd.
    S fanns fr honom ingen annan rd
    n fara bort till hemmets fjrran trakt
    och sedan stndigt taga sig i akt.

    Hur svr var icke nu Arcites smrta!
    Det var som dden gripit om hans hjrta;
    hans klagan och hans grt var bitterlig.
    Han vlvde planer p att dda sig
    och sade: "Ve den dag d jag blev fdd!
    Nu r min levnads lycka helt frdd,
    ej r det lngre skrseldskval jag knner,
    frn helvetet r lgan, som mig brnner.
    Ack att han knde mig, Perotheus!
    Ty annars var jag kvar hos Theseus,
    i fngenskap som frr uti hans borg,
    och det var salighet mot denna sorg.
    D fick jag skda n den ljuva kvinna,
    som jag kan dyrka, om ock aldrig vinna;
    det hade varit lycka nog fr mig.
    O, fngne frnde Palamon, mot dig
    har lyckan sannerligen varit blid:
    i tornet fr du vistas all din tid.
    I fngelse? Frvisso nej! I paradis!
    Fortunas trning fll p sdant vis,
    att jag r fjrran, du r henne nr,
    fr henne se nnu; och d du r
    en ung och sttlig del riddersman,
    och lyckan r frnderlig, s kan
    det hnda, att din lngtans ml du nr.
    Men jag r en frvist; mig terstr
    blott en frtvivlan svart som vinternatten.
    Det finns ej jord, ej luft, ej eld, ej vatten,
    ej varelse med knsla i sitt brst,
    som kunde hjlpa eller bringa trst.
    Frtvivlan driver mig till ddens kust,
    farvl mitt liv, min gldje och min lust!

    "Men varfr klaga vi s hgt mot skyn
    p dets skickelser, p Guds frsyn,
    som ofta kan oss i frkldnad sknka
    vad bttre r n det vi sjlva tnka?
    Den ene nskar rikedom och jord,
    men vinner avund, faller fr ett mord.
    En fnge lngtar till sitt eget folk
    och trffas hemma av sin fogdes dolk.
    Ondligt ofta sdant sker och hnder;
    vi veta ej till vad en handling lnder.
    Vi ro som en drucken, en av dem,
    som visserligen vet sig ha ett hem,
    men ej kan minnas rtt hur vgen gr;
    fr druckna mn r stigen alltid svr.
    I denna vrlden r det s med oss:
    vi jaga ivrigt efter lyckans bloss
    men fara mycket ofta vill nd.
    Det kunna alla vittna, jag ocks,
    som i min drskap var frvissad om,
    att drest blott ur fngelset jag kom,
    blev allting gldje och fullkomlig lycka;
    och nu mig stndigt sorg och saknad trycka.
    Nr jag ej mer fr se dig, Emelie,
    r jag s gott som dd, r allt frbi."

    Och Palamon, som satt i tornet fngen,
    och visste hans kusin var fri och gngen,
    var dr s full av klagan och av grt,
    att tornet genljd av hans klagolt;
    hans bojor blevo mer n en gng vta
    av trarna hans gon mste grta.
    "Ack!" sade han, "Arcite, du frvisst
    har vunnit seger i vr bittra tvist.
    I Thebe gr du vart det lyster dig,
    och fga lr du tnka dr p mig.
    D du r klok och sinnet ditt r kckt,
    s kan du samla alla av vr slkt
    och draga hit med sdan vapenmakt,
    att genom seger eller fredlig pakt
    du vinner Emelie, den fagra m,
    och d r jag frvisso dmd att d.
    D du r fri och kan begiva dig
    t vilket hll du vill p sjlvvald stig
    och r en dling, r den frdel stor,
    du vunnit ver mig, din fosterbror.
    Till stndig grt och klagan tvingar
    mig all den plga fngenskapen bringar
    och ven detta djupa hjrtesr,
    som gr mig fngenskapen dubbelt svr."
    Svartsjukans eld slog drmed i hans hjrta
    s vldsamt upp och bragte sdan smrta,
    att av hans knslors gld och vilda svall
    hans hy blev gr som aska dd och kall.
    "O, grymma gudar, I som styren jord
    och himmel", sade han, "med allmaktsord,
    och risten i en tavla av demant
    allt det, som en gng varder skett och sant,
    betyda mnskorna vl mer fr er
    n fren man i trnga fllor ser?
    Se mnskan offras som ett annat djur,
    hon hlles fngslad i sin trnga bur,
    hon har ett liv av samma plgor fyllt,
    och det i sanning ofta ofrskyllt.

    "Vad r det fr en grym frsyn, som lter
    en skuldls vlla att en oskuld grter?
    Och vad som gr min plga dubbelt svr
    r det, att mnskans vilja aldrig fr
    mot hga gudars rdslag resa sig,
    allt medan djuret vljer sjlvt sin stig.
    I dden slipper djuret varje plga,
    men mnskan brnnes av en avgrundslga,
    fast redan detta liv har plgor nog;
    frvisso gick det s nr mngen dog.
    M teologer lsa denna gta,
    jag vet blott det, att mngen hr fr grta.
    Ack, ofta har jag sett en tjuv, som tagit
    vad andras var och som en vn bedragit,
    g fri omkring, vart n hans kosa br,
    men jag r dmd att sitta fngen hr.
    Till det har Junos vilda vrede frt,
    och hans, Saturnus', sedan de frstrt
    allt Thebes dla blod trots murar vida.
    Och Venus slr mig frn en annan sida
    med svartsjuka och fruktan fr min vn."

    Nu vill jag lmna Palamon igen
    och lta honom dr i tornet dvljas;
    Arcites de skall hr nu frtljas.

    Och sommarn svann, och lnga ntter snde
    frdubblad kraft t plgorna de knde,
    den frie liksom fngen i sin borg.
    Jag vet ej vem som knde strre sorg,
    ty Palamon var dmd att hllas fngen
    i bojor tills hans levnads dag var gngen
    och han omsider stod vid ddens kust;
    Arcite var vid huvudets frlust
    frvisad ur det land hon levde i
    hans hjrtas dam, den skna Emelie.
    Nu gr jag eder, lskade, en frga:
    vem av de tvenne lider vrre plga?
    Den ene kan f se sin dam, men bitter
    r synen, nr han maktls, fjttrad sitter.
    Den andre r vl fri och kan bege
    sig vart han vill, men han fr aldrig se
    sitt hjrtas dam. Ja, dmen vad de knde,
    men jag vill skildra det, som sedan hnde.

Explicit prima pars.



Sequitur pars secunda.

    Nr sen Arcite hem till Thebe ntt,
    begrt han varje dag sin hrda lott
    att aldrig mer f terse den skna.
    S mycken sorg fick dr Arcite rna,
    att s har ingen mnska lida ftt
    s lnge solen lyst och vrlden sttt.
    Han kunde icke sova, icke dricka,
    han t ej, han blev mager som en sticka.
    Hans blick vart hlgd, tycktes ofrd bda,
    som falnad aska var hans hy att skda,
    och ensam sg man honom stndigt gnga;
    hans plgontter blevo ndlst lnga.
    Och om han hrde toner av en lt
    var all hans kraft frbi, brast han i grt;
    han var s svag, Arcite den betryckte,
    och s frndrad, att hans vnner tyckte
    hans rst, hans tal var talet av en man,
    som ingen hrt frut. S trdde han
    fr vrlden fram, att icke krlekskrank
    han syntes blott: dr tycktes finnas vank
    i sinnet, fdd av ngot hemligt fel
    i sjlens, fantasiens strngaspel.
    Kort sagt: han hade ryckts ur alla vanor,
    och alla knslor gingo nya banor
    i hopplst lskande Arcites hjrta.

    Dock, varfr tala lngre om hans smrta?
    Nr han i Thebe och ibland de sina
    sttt ut med denna sorg och grymma pina
    ett r, om icke tvenne, som jag sagt,
    en natt nr smnen honom lisa bragt,
    han drmde, att dr stod invid hans bdd
    Mercurius och sade: "Var ej rdd!"
    I handen hjd sin stav han bar, en hatt
    p gudens lnga ljusa lockar satt,
    och kldd han var, nr nu gestalt han tog,
    p samma stt som d, nr Argus dog.
    Och guden sade s: "Du skall bege
    dig till Athn, dr slutar allt ditt ve."
    Arcite vaknade nr s han sagt,
    sprang upp och sade: "Ingen jordisk makt
    skall hindra mig, att redan denna dag
    begiva mig stad. Ej ryggar jag
    fr ddens hot; om blott min ljuva m
    jag skdar dr, r jag beredd att d."
    Vid dessa ord grep han en spegel fatt
    och sg att hyn var bliven blek och matt
    och sg ett ansikte han knappast knde.
    Den synen genast denna tanke snde:
    "D jag har blivit s frndrad av
    den sjukdom, som min stora sorg mig gav,
    kan i Athn, om blott jag dr gr bjd,
    jag skert vistas utan att bli rjd
    och varje dag f se den jag har kr."
    Han bytte klder strax p stllet dr
    och ptog d en torftig arbetsdrkt;
    och ensam, tfljd endast av en knekt,
    som visste allt och var en trogen man
    och som var lika fattigt kldd som han,
    begav han sig direkte till Athn;
    och nr han hunnit dit, var han ej sen
    att g till hovet fr att ska f
    en tjnst av vilket slag den vara m.
    Och resultatet blev, kort sagt, att han
    rtt snart fick tjnst, och detta hos en man,
    som Emelie till kammarherre ftt;
    Arcite var s klok, att han frsttt
    att taga reda p den rtte mannen.
    Ved hgg han vl, ltt bar han vattenspannen

    ty han var resligt vxt, hans blod var ungt,
    och han var stark och grov. Ej fanns s tungt
    ett vrv, att han ej gjorde vad man bad.
    Ett r p detta stt han levde glad
    som kammurpage hos den han hade kr,
    och Philostrate kallades han dr.
    I samma stllning fanns det ingen man
    vid hovet halvt s grna sedd som han;
    s hvisk var han stndigt, att hans rykte
    blev spritt kring hela borgen, och man tyckte,
    att han frtjnade en bttre plats
    n den han ftt i hertigens palats,
    en hgre rang ocks, p det hans stt
    och goda seder komme till sin rtt.
    Och genom dd och kloka rd han vann
    en sdan gunst hos hertigen, att han
    fick trda uti dennes tjnst, dr snart
    han furstens egen kammarherre vart
    och ln som var hans stllning vrdig lyfte.
    Och frn hans hemland kommo mn i syfte
    att verbringa rntor varje r,
    men i hans levnadsstt var intet spr
    av dessa pengar hemifrn att mrka.
    I trenne r han fortfor s att verka
    vid hovet och i flt, att ingen fanns,
    vars sllskap gladde Theseus som hans.
    Nu lmnar jag Arcite i hans lycka
    och gr till Palamon, som sorger trycka.

    Han satt i fngelse sju lnga r
    i tornets mrka dystra rum, och svr
    var pinan dr, och heta trar brnde.
    Var den ej dubbel, sorgen som han knde?
    Hans krlekskval beredde sdan plga,
    att denna nstan slckt frnuftets lga,
    och fngen var han, icke fr ett r,
    nej, till den dag, d han bars ut p br.
    Kan man hans lidanden, vad han fick tla,
    p ngot sprk med ordens bilder mla?
    Jag kan det ej, mitt sprk blir alltfr matt.
    P sjunde ret hnde sig en natt
    (det var den tredje maj, ty man kan stta
    sin lit till det, som bckerna bertta)
    p grund av slumpen eller dets bud
    (ty det som sker r alltid snt av Gud)
    att Palamon, nr midnattstimmen slog,
    med tillhjlp av en vn och frnde tog
    sig ut ur fngelset och flydde bort;
    ett delt vin utav en fyllig sort
    han hade ltit vaktaren f smaka
    och karlen kunde drfr icke vaka:
    det opium som fanns i vinet gav
    en smn s djup som smnen i en grav.
    S flydde han s lngt hans krafter rckte.
    Men natten led, den nya dagen brckte,
    han mste ska skydd och styrde stegen
    frsiktigt mot en skog, som lg vid vgen;
    dr hoppades han finna dolda stllen,
    dr trygg han kunde vistas intill kvllen.
    Och nsta natt han mnade bege
    sig vidare till Thebe fr att be
    de vnner som han hade hjlpa sig
    att verfalla Theseus med krig.
    Han ville grna stta in sitt liv
    p ett frsk att vinna till sitt viv
    den dam han lskat mnga tunga r.
    Men till Arcite nu jag tergr,
    som intet anade av ngon fara,
    men pltsligt fngades i dets snara.

    Den glada lrkans sng br bud om dagen,
    hon hlsar gra morgonen betagen;
    och Phoibos gr s klar ur nattens hus,
    att stern blir ett enda skratt av ljus;
    hans strlar torka upp de silverdroppar,
    som hnga skimrande p blad och knoppar.
    Arcite, i den kammare han ftt
    hos Theseus i praktfullt kungaslott,
    har stigit upp och ser hur dagen ler;
    och fr att hylla Maj, och nnu mer
    fr det sin lngtans ml han ter minns,
    han tar en hst, den snabbaste som finns,
    och sprnger ut ur borgen, rider bort
    ifrn Athn och lnkar inom kort,
    av slumpen frd, sin ritt mot skogen, som
    jag redan tidigare talat om,
    med uppstet att binda dr en krans
    av hagtornskvistar, eller vad dr fanns.
    Och hgt han sjng i solens sken det skna:
    "Vlkommen, Maj, med allt det friska grna
    och blommors mngd p alla kerrenar!
    Jag fr vl taga ngra grna grenar!"
    Och ltt om hjrtat satt han av, nr sjungen
    var denna hlsning, trngde in i dungen
    och fljde dr en liten nyckfull stig.
    Och genom slumpens lek det hnde sig
    att stigen ledde ttt frbi det snr,
    dr Palamon lg gmd, och ngest svr
    han drvid led: var det en man p spaning
    som nalkades! Han hade ingen aning
    om vem det var. Men det r skert nog,
    att 'flten se, och ron har en skog.'
    En mnskas tankar mste vara snara,
    ty alla dagar bringa ngon fara.
    Arcite visste icke att han fanns
    s nra, att han hrde orden hans,
    ty Palamon satt stilla dr han satt.

    Nr s Arcite gtt sig trtt, och glatt
    sin visa sjungit till de sista orden,
    var han helt pltsligt mkta tankfull vorden.
    S nyckfull r en lskande p vren:
    n upp i topparna, n ned i snren,
    n upp, n ned som hinken i en brunn.
    Som Frejas dag, om n med guld i mun
    hon solig grytt, rtt nu ses skurar grta,
    s plgar ven Venus nyckfullt lta
    det mulna i ett hjrta, som hon vckt;
    som hennes dag, s byter sjlv hon drkt.
    Ej varar fredagsvder veckan ut.

    D nu Arcite sjungit visan slut,
    han suckade och satte sig frstrdd.
    "Ve", sade han, "den dag, d jag vart fdd!
    Hur lnge, Juno, skall ditt grymma hjrta
    nnu frlusta sig med Thebes smrta?
    Ack, Cadmus kungahus r helt frtt,
    och Amphions har kuvats eller dtt!
    Av Cadmus' tt, av hans, som var den strste
    bland dem, som byggde Thebe, och den frste,
    kring vilken kungakronan spred sin glans,
    av Cadmus' tt r ven jag, och hans
    det r det dla arvet i min sjl;
    och likvl r jag nu en usel trl,
    som gr som vpnare hos den som blivit
    den vrste fiende mig det givit.
    Och Juno vllar mig n strre skam:
    jag vgar icke trda ppet fram
    som den jag r, Arcite, utan br
    det usla namnet Philostrate hr.
    Ack, hrde Mars, ack grymmaste gudinna,
    s han I ltit all vr slkt frsvinna,
    att endast jag r kvar i livet n
    och Palamon, som fordom var min vn.
    Och fr att rga mina plgors mtt
    har Amors pil mitt trogna hjrta ntt
    med sdan kraft och sdan brnnhet gld
    att vad den bdar blott kan vara dd.
    h, dina blickar dda, Emelie!
    Du drper mig; fr mig r allt frbi.
    Ja, allting annat, som jag hr fr lida,
    det skulle bort i tomma intet glida,
    om blott hos dig fr mig en tanke fanns."
    Vid dessa orden sjnk han som i trance
    fr ngon tid; s steg han upp med hast.

    Men Palamon, som tyckt att hjrtat brast
    som genomborrat av en iskall klinga,
    nr han Arcite hrt, han mste springa
    ur snret fram, han darrade av vrede,
    hans mun frvreds som munnen hos den lede
    och stel som drens var hans vilda blick.
    Han ropade: "Frrdare, nu fick
    jag veta det, Arcite, att du r
    frlskad i den dam jag hller kr;
    och detta, fast du r min anfrvant
    och svurne hjlpare. r det ej sant?
    Och med det falska namn, som nyss jag hrt,
    du hr din herre bakom ljuset frt.
    Fr en av oss r livet nu frbi.
    Du skall ej vinna henne, Emelie,
    ty hon skall bliva min i alla den;
    se Palamon, din fiende i dden!
    Fast jag r vapenls och allting mist,
    nyss flyktad ur mitt fngelse med list,
    s sger jag, att du skall dden d,
    om du ej avstr frn mitt hjrtas m.
    Vlj vad du vill, men tag dig vl i akt!"

    Arcite stod dr full av spotskt frakt,
    nr detta tal av Palamon han hrde,
    och som ett lejon vred han handen frde
    till svrdet sgande: "Vid Gud allsmktig,
    om ej din sjl av krleken gjorts drktig
    med galenskap, om blott ett svrd du drog,
    du skulle aldrig lmna denna skog.
    Du skulle falla hr fr detta svrd,
    ty, sannerligen, den r intet vrd
    den pakt du talat om och vdjat till:
    se, krleken r fri, och du far vill!
    Jag lter inte skrmma mig s ltt.
    Men d du r en man av del tt,
    och r beredd att lta tvekamp slita
    vr tvist, s lovar jag -- och du kan lita
    upp mitt ord som riddersman -- att jag
    skall komma hit igen i morgon dag
    och hava med mig harnesk ock fr dig;
    vlj d det bsta! Jag skall nja mig
    med det som smre r. Och du skall f
    i kvll av mig en bdd att sova p
    och mat och dryck. Och blir det du som vinner
    och jag som hr min brda bane finner,
    s kan, fr mig, du taga Emilie."
    Kusinen svarade: "S gre vi!"
    Och drmed skildes de till nsta dag,
    av lften bundna och av hederns lag.

    Cupido, hur du lter mnskor lida!
    Du tl frvisso ingen vid din sida.
    Med sanning blivit sagt, att krleken
    frdrager varken herre eller vn;
    det fann Arcite, Palamon det fann.
    Till staden sedan snart Arcite hann,
    och nsta morgon, innan dagen vunnit
    han redan osedd tvenne harnesk funnit,
    som voro lmpliga att tagas p
    nr kampen stod emellan dessa tv.
    Och drp red han ensam ut till lunden
    med rustningen vid sadelknappen bunden.
    De mttes sedan dr p utsatt tid
    p platsen som var vald fr deras strid.
    Och bdas hy begynte skifta frg
    som jgarens, nr han bland Thraciens berg
    p bjrnjakt eller p en lejonjakt
    med spjut i handen p sitt pass ger akt
    p varje ljud och hr hur kvistar knckas
    av djurets fot, och dessa tankar vckas:
    nu stundar kamp, snart flyter bloden rd,
    och kampen gller seger eller dd,
    ty faller icke besten fr mitt spjut
    p denna plats, r det frvisso slut
    mitt eget liv. -- S bytte bda drkt
    som om de aldrig hade varit slkt:
    ej yttrades ett ord till hlsning dr,
    men genast gjorde bgge sig besvr
    att hjlpa sin kamrat att hastigt f
    den tunga rustningen ordentligt p.
    S flldes tvenne spjut p samma gng,
    och kampen brjade, och den blev lng.
    Man kunnat tro att Palamon var bliven
    en lejonhanne, som sett honan riven,
    och som en tiger var Arcite vild.
    Av vilddjurs kamp det var en trogen bild,
    ty vredens fradga tckte dem med skum;
    i blod till vristen frdes kampen stum. --
    Nu lter jag dem hlla p med detta
    och vill fr er om Theseus bertta.

    S starkt r det, vilket lnkar frden
    fr alla varelser i hela vrlden,
    p stt, som himlens Gud p frhand sagt,
    l s starkt r det, att om all jordisk makt
    n svurit p, att ngot ej skall ske,
    s hnder det nd (och parcer le),
    och hnder sedan ej p tusen r.
    Ty det, till vilket mnskan ivrigt trr,
    hat, krlek, krig och vnskapsband,
    det ligger allt uti frsynens hand.
    Till Theseus det r min tanke gr.
    Till jaktens frjder han s hftigt trr,
    och srskilt nu i maj till jakt p hjort,
    att ingen morgonsol gr upp s fort,
    att icke han r kldd och klar att rida
    med folk och horn, och hundar vid sin sida.
    Ja, jakten var hans hgsta lust och frjd,
    och framfrallt var han med dagen njd,
    om sjlv han stckte stolta hjortens bana,
    ty efter Mars han dyrkade Diana.

    Klar dagen var, som redan blivit sagt,
    och allt var frjd nr fursten red p jakt
    med Ipolita, drottningen s skn,
    och Emelie i kldning dunkel grn;
    en kunglig jgarskara fljde med.
    Och raka vgen ut till skogen red
    furst Theseus, ty dr -- det bud man bragt
    en sttlig kronhjort sig till vila lagt.
    Till glntan dr han riktade sin bana,
    ty driven hade hjorten haft fr vana
    att komma dit; det hade ofta setts.
    Nu ville fursten stlla till en hets
    med hundarna han valt fr dagens drev.

    Men nr han hann den lilla glntan, blev
    han genast varse, huru dessa tv,
    Arcite, Palamon, dr slogos s,
    som endast vilda bjrnar plga sl;
    som blixtar syntes svrdens klingor g
    med sdan kraft, att vl de kunnat strcka
    en ek till marken eller murar brcka.
    Ej visste fursten vilka han sg strida,
    men sporren satte han i hstens sida,
    och med ett sprng han skilde t de tv
    och drog sitt svrd och ropade: "Hall!
    Hr upp, om livet r er bda krt!
    Vid Mars, dens liv r inte mycket vrt,
    som gr ett hugg som mina gon skda.
    Men sg mig vad slags folk ni r, ni bda,
    som utan domare och vittnen hr
    s hftigt kmpa som man endast plr
    med sekundanter, ty det gller livet."

    Av Palamon blev svaret genast givet
    Han sade: "Sire, vrt svar det skall du f.
    Frtjnat dden ha vi bgge tv,
    och bda ha vi haft s hrda den,
    att vad vi bgge nska oss r dden.
    Av dig som rttvis domare begra
    vi ingen nd och icke liv och ra;
    blott det som gunst begr jag hr av dig:
    lt dda mig, och honom jmte mig!
    Om ej sl honom frst, ty vet, han r
    din fiende Arcite, mannen dr,
    vid ddsstraff landsfrvist, s str det skrivet,
    Nu str han dr; han har frverkat livet.
    Han kom till dig som ngon fattig sate
    och sade, att han hette Philostrate
    S har han spelat hr med falska kort,
    och till din vpnare du honom gjort.
    Och hr str han, som lskar Emelie.
    I denna stund, d allting r frbi,
    beknner jag helt ppet fr er alla,
    att jag r den, man Palamon plr kalla,
    den man som rymt ur fngelset med list.
    Jag r din bittra fiende frvisst
    och lskar skna Emelie s hett
    att jag vill d, sen henne hr jag sett.
    Giv mig min dom, jag lngtar till de dde!
    Men lt kamraten dela samma de,
    ty bda hava vi frverkat livet."
    Av Theseus blev detta svaret givet:
    "I denna sak r domen ltt att flla;
    den dom din egen mun har fllt fr glla,
    ty din beknnelse frvisso gr
    rtt verfldigt varje lngt frhr.
    Vid rde Mars, I skolen d i dag!"

    Men drottningen, s kvinnligt vek och svag,
    och Emelie, de brusto ut i grt;
    s gjorde damerna som fljt dem t.
    Det var s hrt, s tyckte dessa alla,
    att slika grymma domslut skulle falla,
    ty delt blod i arv de tvenne ftt,
    och blott fr krleks skull till strids de gtt,
    och blodet flt ur sr p arm och brst.
    Och alla ropade med hgan rst:
    "Hav misskund, herre, med oss kvinnor alla!"
    P sina knn de drvid sgos falla
    och hade velat kyssa furstens fot.
    Ej kunde denne lnge st emot,
    ty misskund fdes ltt hos del man.
    Och fast han frst av vrede darrat, fann
    han snart i vad de bgges brott bestod
    och fattade fr vad de gjutit blod.
    Och fastn vreden dmt, om den ftt rda,
    s fann frstndet urskt fr dem bda.
    Och detta tnkte han: att varje man
    m hjlpa sig i krlek, om han kan,
    och rymma ur ett fngelse med list.
    S blev hans hjrta ven rrt till sist
    av kvinnorna, av deras grt och smrta;
    han tnkte dessa tankar i sitt hjrta
    och sade fr sig sjlv: en dlig man
    den furste r, som ej frlta kan,
    som r ett bistert lejon bde mot
    den man som ligger dmjuk fr hans fot
    och den, som nnu stndar stolt och trotsar
    och varken knner nger eller ltsar.
    Den furste dmer ortt mnga gnger,
    som ej gr skillnad mellan trots och nger
    och mter bdas skuld med samma mtt.
    Nr s hans vrede hade helt frgtt,
    d sg han upp med blicken ljus och klar,
    och vad han talade och sade var:
    ", krleksgud, din makt vi skdat hr,
    hur stark, hur allt betvingande den r!
    Emot din vilja bta inga hinder.
    Du r en gud, som lser och som binder,
    den ena gr du glad, den andra dyster
    och leder varje hjrta vart dig lyster.
    Hr se vi nu framfr oss dessa tv,
    som vunnit friheten och kunnat f
    i Thebe leva lugnt i prakt och glans!
    De visste gott var deras ovn fanns
    och att jag hade makt att dda dem;
    dock drev dem krleken frn deras hem
    och drev dem rakt i ddens skra gap.
    r icke detta vrsta galenskap?
    r ngon galen, om ej lskaren?
    Vid Gud i hjden, se p dessa mn!
    Se hur de blda! Lyser blodet sknt?
    S deras herre, krleksguden, lnt
    de tv fr det de gjort vad han befallt!
    Och likvl tror sig den, som trotsar allt
    fr krleks skull, s klok som ngon nsta!
    Men det r hrvid dock det allra bsta,
    att hon, som kommit detta allt stad,
    ej r dem tacksam, ej det minsta glad.
    Hon vet ej mer om deras knslor heta,
    vid Gud, n gken eller haren veta.
    Allt mste man frska, kallt och hett;
    en man fr stundom mista allt sitt vett.
    Jag vet det av mig sjlv i flydda r,
    ty ven jag har gtt i samma spr.
    Och drfr, d jag knner krleks smrta
    och vet hur krlek tvingar mannens hjrta,
    enr jag ofta i dess snara gtt,
    frlter jag fullstndigt Edert brott
    p bn av drottningen, som bjer hr
    sitt kn, och Emelie, min syster kr.
    Och svren nu mig bgge tv med hand
    och mun att aldrig kmpa mot mitt land,
    att aldrig mer mot mig I skolen strida,
    men st som bundsfrvanter vid min sida.
    Jag tillger er fullstndigt edert fel."
    S svuro de, och det var rligt spel,
    och bdo honom om beskydd och nd.
    Den lovades; och sedan gav han rd:

    "Vad brd och rikedom betrffar, kan
    frvisso intet hindra, att till man
    hon vljer en av er, om n hon var
    prinsessa eller drottning, men det svar
    jag ger er fr min syster Emelie,
    som blivit orsak till er jalousie,
    r att, som sjlv ni vet, hon ej kan kta
    er tv p samma gng, hur ni m fkta,
    att en av er, med eller mot sin vilja,
    sin levnads vg frn hennes mste skilja.
    Kort sagt: hon kan ej taga eder bda,
    vad knslor n i edra hjrtan rda.
    Och drfr r det bsta sttet visst
    att det sjlvt fr slita eder tvist
    som det vill; och jag vill fresl
    ett stt, som det kan slita tvisten p.

    "Det r min vilja, det r mitt beslut
    -- och det skall glla utan minsta prut;
    jag ger er det och nskar lycka till --:
    vardera fr bege sig vart han vill
    helt fritt, och utan lsen eller fara,
    och nr ett r frflutit, skall han vara
    p denna plats igen; och med en svit
    av hundra riddare han komme hit,
    med hundra man fullt rustade till strid.
    Och det frskrar jag emellertid
    p riddarra och p tro och heder,
    att vem som n m segra d av eder,
    i en torneringsstrid, du eller han,
    jag menar den, som med de hundra man,
    jag talat om, kan flla eller driva
    p flykt den andre, honom skall jag giva
    min syster till geml, ty detta r
    vad det vill. Torneringen blir hr
    och, vid min salighet, med ovld skall
    jag drvid skta domarns hga kall.
    Ej skall jag flla domen, innan slagen
    r en av er, om ej tillfngatagen.
    Om Edert bifall I frslaget sknken,
    s sgen det; lt hra vad I tnken.
    Nu r mitt utslag sagt, och det str fast."

    Vem gladdes, om ej Palamon? Vem brast
    i jubel nu, om ej Arcite? Vem
    kan skildra frjden vl hos alla dem,
    som stodo samlade kring dem s ttt,
    nr fursten ltit nd g fre rtt?
    P sina knn de fllo alla neder
    och gvo honom mycken tack och heder,
    thebanerna i synnerhet, med skl.
    Och glatt och hoppfullt sade de farvl
    och drogo hemt genom skog och bygd
    till staden i de gamla murars skygd.

Explicit secunda pars.



Sequitur pars tercia.

    Jag tror jag bleve klandrad, och med rtta,
    om jag frsummade att hr bertta
    hur Theseus med iver tog itu
    med arbetet p rnnarbanan nu.
    Jag vgar pst, att det icke fanns
    p jorden en torneringsplats som hans.
    En mil i omkrets var den, cirkelrund,
    omgiven av en mur p stadig grund
    med vallgrav runtomkring; och det var gott
    en sexti alnars hjd, som muren ftt.
    I trappsteg byggd var murens inre sida;
    s sg envar, som satt dr, fritt och vida.

    Mot ster fanns en port av marmor vit,
    mot vster skdades, nr man sg dit,
    en likadan. Och aldrig har man sport
    att sdant storverk utfrts lika fort.
    Ej fanns en man frfaren i fysik,
    bekant med skilda grenar av teknik,
    ej ngon penselns eller lerans man,
    som ej hos fursten ln och uppgift fann,
    och hans teater vxte dag fr dag.
    Olympens hga gudar till behag
    och fr att srskilt Venus' ynnest vinna,
    blev valvet ver stra porten krnt
    med ett kapell t krlekens gudinna;
    och p den vstra byggdes, lika sknt,
    ett altare r Mars med sdan stt
    att drtill vl en vagnslast guld gick t.
    Och i ett torn p byggets norra vall
    av alabaster vit och rd korall
    lt Theseus ett tredje tempel dana,
    ett rikligt sirat, helgat t Diana,
    t jaktens och t kyskhetens gudinna.

    Men nnu har jag icke hunnit minna
    er om de mlningar och de skulpturer,
    de ansikten, gestalter och figurer,
    som funnos uti templen, alla tre.

    I Venustemplets inre fanns att se
    p murens ytor, sorgliga att skda,
    den smnlshet, de faror och den vda,
    de helga trar och den heta grt,
    de trns gisselslag, som flja t
    en krleksslav i detta jordelivet.
    Men mycket annat sgs dr ock beskrivet,
    sgs frjd och hopp, sgs lngtan, lustigt mod
    och sknhet, ungdom, trots och hetsigt blod,
    sgs charm och kraft, sgs offer och frsvar
    och spnning, iver, svartsjuka; den bar
    en krans av guld, som lyste som en sol,
    och p sin hand en gyllne gk som gol.
    Dr sg man sng, musik och fest och dans
    och granna drkter; all den lust och glans,
    som hr till krleken och jag skt lmna
    en skildring av, och mer n jag kan nmna
    sgs dr p muren klart i form och frg.
    Ja, allt som finnes bland Cytheras berg,
    dr Venus bor och prglar all naturen
    fanns avbildat av mstarhand p muren
    med all sin ljuvlighet i grna lundar.
    Ej var frgten Lttjan dr han blundar,
    ej sagornas Narcissus, ung och skn,
    ej Salomo, som fr sin drskaps ln,
    ej Herkules med jttelik gestalt,
    Medea, Circe, kunniga i allt
    som trolldom rr, ej Turnus, tigervild,
    och fngen sg man Croesus p en bild.
    Man ser, att guld och vishet icke g
    mot sknhet upp, att styrkan ej kan st
    mot Venus' makt, ty efter sitt behag
    hon leder hela vrlden varje dag.
    Se, alla dessa voro mkligt fngna
    i hennes snaror, lugn och sllhet gngna.
    Jag lmnar blott ett par exempel hr,
    men funne tusen utan stort besvr.

    Dr sg man Venus uti kvinnohamn
    helt naken flyta skn i havets famn;
    frn naveln ned till foten tcktes kroppen
    av grn och glasklar vg med skum p toppen.
    En cittra bar hon i sin hgra hand
    och hade kring sitt huvud lagt ett band
    av friska rosor i en doftrik krans;
    drver duvor i en luftig dans.
    Framfr gudinnan sg man sonen st,
    Cupido med de ltta vingar tv.
    Helt blind, som han s ofta synes, var han;
    en bge och ett koger pilar bar han.

    Vi skulle jag ej lika vl beskriva
    de tavlor vilka murens ytor liva
    i Martis tempel, tavlor vilkas mngd
    uppfyller murens hela bredd och lngd!
    Det var som om man skdat dr igen
    Marstemplet i det fjrran Thracien,
    det stora templet i den kalla trakt,
    dr rde Mars sitt hgkvarter frlagt.

    Frst fanns p muren bilden av en skog,
    dr ingen bodde, ingen fgel slog,
    en skog med torra gamla trd och torra grenar
    och hemska stubbar, stora skarpa stenar,
    dr vinden brummade och stormen ven
    och tycktes vilja bryta varje gren.
    Och p en glnta nedanfr ett berg
    stod Martis tempel mrkt i nattens frg.
    Dess murar hade smitts av hrdat stl,
    dess ingng var ett svart och spklikt hl.
    Ur den s stark och vild en stormil trngde
    att alla drrar skakade och svngde.
    Blott genom drrar kunde nordljus flyta,
    ty intet fnster fanns p murens yta,
    som kunnat slppa in en strle ljus.
    Varenda drr i detta gudahus
    var gjord av evig diamant och ttt
    med jrn beslagen p ett konstrikt stt.
    Var pelare, som stdde templets tak,
    var gjord av gjutjrn, famnstjock, blank och rak.

    Dr sg man brottets mrka bild och sg
    vad ont som fdes av en brottslig hg;
    den grymma vreden, rd som kolets gld,
    den usla tjuven och den bleka nd,
    en lismare med dolk i vnster hand,
    och rk och lgor frn en anlagd brand.
    Man sg en sovande i bdden mrdas
    sg ppet krig, dr sr och ddar skrdas,
    och hetsig strid med skarp och blodig kniv,
    p alla vggar endast hat och kiv.
    Sjlvspillingen lg ven dr p br;
    hans hjrtblod hade klibbat allt hans hr
    kring spiken, som han drivit in en natt.
    Dr syntes dden med sitt hemska skratt.
    Och mitt i templet satt, en sorglig syn,
    olyckan sjlv, s sjukligt blek i hyn.
    S sg man vanvett skratta vilt och gllt,
    en man frfljas, som en annan fllt,
    och denne ligga dr hans liv man tagit,
    sg tusen slagna, dem ej pesten slagit.
    Tyrannen med sitt byte sgs dr med,
    och staden, som han plundrat och brnt ned,
    samt brnda snckor, havets forna rnar.
    Dr sg man jgarn drpt av skogens bjrnar
    och svinet ta barnet i dess sng
    och grytan sklla kocken och hans drng.
    Dr syntes varje form av Martis dom.
    Dr sg man vagnen rusa framt tom,
    med kusken under hjulen, dd och blodig;
    dr sgs, bland mngen Martis man s modig,
    barberare, en slaktare, en smed,
    som smidde skarpa klingor p sitt std.
    Och verst, mlad i kupolen, fanns
    en bild av segern sjlv i all sin glans;
    men ver hennes strlande gestalt
    p hrfin trd en klinga blnkte kallt.
    Dr sg man hur man mrdat Julius,
    den store Nero och Antonius;
    fast de vid denna tid ej hunnit fdas,
    sg man p vggen hur de skulle ddas,
    och genom Martis makt det hade skett.
    S var det mlat, som man evigt sett
    i stjrnorna dr uppe hur det gr
    med dem, som vntas av ett banesr.
    Med f exempel m det rcka till,
    fast jag kan lmna mnga om jag vill.

    Statyn av Mars, med bister min och blick,
    stod p en stridsvagn, hg, med krigiskt skick,
    och ver gudens huvud lyste tv
    utav de stjrnor, som p fstet g;
    Puella, Rubeus var deras namn.
    Framfr statyn man sg en dunkel hamn,
    det var en raggig rdgd varg, som stod;
    och frossade p mnskoktt och blod.
    Allt detta hade penseln vl ftt fram
    i dmjukt nit, _ad Martis gloriam_.

    Nu skall jag skildra det, som stod att finna,
    i templet, som t kyskhetens gudinna
    Diana blivit vigt, s kort jag kan.
    P templets alla fyra vggar fann
    man jakt och kyskhet skildrade i bild.
    Dr skdades Callisto, god och mild,
    och hur hon av en vred Diana blev
    frvandlad till en bjrn, som slog och rev,
    men sist av Zevs till stjrnan ver polen
    frvandlades och frdes bortom solen.
    Dr sgs som stjrna hennes son ocks.
    Dr sg man Dana som en fura st
    (jag menar ej gudinnan sjlv, Diana,
    men Pennevs dotter; hon bar namnet Dana)
    och Atheon, som gjorts till hjort, emedan
    han sett Diana naken, och som sedan
    av egna hundar hetsades och stlldes
    och angreps vilt, tills han omsider flldes.
    Bland mngen annan avbildad gestalt
    fanns Atalanta jagande sin galt
    och Meleager, stadd p samma jakt,
    samt andra, som Diana sorger bragt.
    Dr sg man mycket annat sllsamt, som
    jag icke nu har lust att minna om.
    Gudinnan sjlv satt hgrest p en hjort
    med hundar kring sig; hennes slpp var stort.
    Ttt under hennes fot sgs mnens skra,
    nu ny, snart full, och d var nedan nra,
    Med bge i sin hand hon syntes rida
    i klargrn drkt, med koger vid sin sida.
    Mot marken hll hon blicken snkt, som sg
    hon nda dit, dr Plutos rike lg.
    I fdslovnda lg en kvinna dr
    framfr gudinnan, ansatt av besvr;
    hon bad med blicken p Diana fst:
    "Hjlp mig, gudinna, du som kan det bst!"
    Vl hade den, som penseln frt, frsttt
    att skapa liv med frg; hans verk var gott.

    S blev omsider rnnarbanan frdig,
    som fursten ltit fra upp, och vrdig
    sin upphovsman den var, ty templens prakt
    och murens hjd frkunnade hans makt.
    Men nu r tid att lmna hertigen
    och tala om kusinerna igen.

    S nalkades den dag, d dessa tv
    frbundit sig att komma fr att f
    utkmpa kampen, som jag talat om;
    och enligt avtalet med fursten kom
    vardera till Athn vid utsatt tid
    med hundra man, vl rustade till strid.
    Frvisso var det mngen d som tnkte,
    att sedan vrldens frsta klinga blnkte
    har ej, s lngt Gud skapat sj och flt,
    en sttligare riddarskara stllt
    sig upp till strid; s utskt var den skaran,
    ty var och en, som skte bragden, faran,
    och ville vinna namn bland tappra mn,
    han hade velat vara med i den;
    och den som gillades vart mkta glad.
    Det r ju klart, att om i ngon stad,
    var det i fjrran eller hr hos oss,
    det gavs ett sdant tillflle att slss,
    s ville alla kcka junkrar grna
    f vara med och kmpa fr en trna.
    Att kmpa fr en jungfru, _ben'cite_!
    Det var en skn och sttlig syn att se.

    Det gick fr Palamon p detta stt;
    en talrik riddarskara fick han ltt.
    Ringbrynja bar en del, och drp fst
    en brstplt; ver den en ledig vst.
    I tunga rustningar sgs en del rida,
    och andra buro skldar vid sin sida.
    En del bar benskydd, som var svrt att rubba,
    en del bar yxa, andra buro klubba.
    Allt nytt vi se, r det av gammalt sedda.
    Som jag beskrivit voro mnnen kldda,
    envar i rustning efter egen smak.

    Dr kom med Palamon, s hg och rak,
    Lycurgus, thracerkungen, aldrig slagen.
    Svart var hans skgg kring manligt skna dragen.
    I hans pupiller lg en sllsam gld,
    som stundom tycktes gul och stundom rd;
    han var rtt snarlik gamen hgt i skyn
    med sina buskigt tta gonbryn.
    Hans lnga lemmars hrda muskler svllde
    och armen hade styrka om det gllde.
    Som seden i hans vilda hemland var
    stod kungen hgrest p en gyllne char,
    av fyra starka vita tjurar dragen.
    Som mantel ver harnesket var slagen
    en mycket gammal, kolsvart bjrnfll, full
    av gyllne nitar, allt fr glansens skull.
    Ned ver ryggen lg det, hret hans,
    och korplik var dess djupa svarta glans.
    En armstjock krans av guld, en dyrbar skatt,
    lg kring hans hjssa, tung och ttt besatt
    med rda stenar och med diamanter.
    Kring vagnen lpte hundar som drabanter.
    ett tjog av dem, som tjurar stora, vita.
    De kunde gott ett lejon snderslita,
    men nu var gapet bundet med en rem.
    Guldhalsband glnste p envar av dem.
    Med hundra herrar fljde han sin vn,
    allt vl bevpnade och blde mn.

    Uti Arcites skara, mngbesjungen,
    Emetreus, den store inderkungen,
    sgs komma till kusinernas tornering
    upp en sttlig fux i stlmundering
    med ett schabrak, som rikt med guldtrd stickats.
    Frn Tarsus vapenrockens klde skickats,
    med stora prlor var dess yta fylld.
    Ett konstverk var hans sadel, helt frgylld.
    Han bar en mantel, som av tusen rda
    och gnistrande rubiner tycktes glda.
    I lnga lockar vllde hret hans,
    och solen gav det guldets gula glans.
    Skarp var hans nsa, krkte sig en smula,
    hans mun var stor, hans gon voro gula,
    hans ansiktshy var frisk som rda br
    och hade ngra frknar hr och dr,
    hans blick var lejonets i skogens snr.
    Han kunde vara fem och tjugo r.
    Hans skggvxt syntes redan manligt tt;
    hans rst var stark som klang av en trumpet.
    Han bar p huvudet en lagerkrans,
    och festlig var dess friska grna glans.
    P handen bar han, att frstr sig med,
    en snvit kungsrn, fjttrad med en ked.
    Han hade hundra herrar med sig dr,
    vl rustade med allt, som brukligt r,
    frutom hjlmar, ty i riddarskaran,
    som med Arcite kom och skte faran
    fr krleks skull och fr att vinna ra,
    stod varje man i rang en konung nra.
    Kring kungen lpte fritt p alla kanter
    rtt mnget lejon, mngen smidig panter.

    S drogo alla dessa riddersmn
    en sndag, innan det var middag n,
    in i Atn; dr gjorde skaran halt.

    Nr Theseus, en riddare i allt,
    frt in dem i sin stad, drog han frsorg
    om inkvarteringen i stad och borg
    och skte sedan att med stora fester
    frstr och hedra sina hga gster.
    nnu i vra dagar sger man,
    att ingen srjt fr gster s, som han.
    Men om betjningen och om musiken,
    om sknkerna (och ingen blev besviken),
    om prakten dr i Theseus' palats,
    om var vid bordet vissa gster satts,
    vem sknast var bland damerna dr fanns,
    om vem, som lyste mest i sng och dans,
    vem priset tog fr tal med vett och smak,
    om falkarna vid salens hga tak
    och hundarna p golvet skola vi
    ej tala hr; dem gr jag nu frbi.
    Till det, som sedan skedde, vill jag g,
    och den av er som vill m hra p.

    Nr sndagsnatten n var mrk och stilla
    d hrde Palamon en lrka drilla;
    hon sjng, fast det nnu var lngt till dagen,
    och Palamon sjng med, av Frjd betagen.
    Med hjrtat fyllt av helig eld och glad
    till sinnes stod han upp och drog stad
    p vallfart till Cytheras hrskarinna,
    till Venus, alla lskandes gudinna.
    Han styrde sina steg i hennes stund
    till altaret p rnnarbanans grund,
    och infr hennes bild, s sllsamt skn,
    sjnk han p kn och bad han denna bn:

    "O, Jovi dotter och Vulcani maka,
    min hrskarinna s i drm som vaka,
    du, av vars verk Cytheras  r full,
    se ned till mig allt fr den krleks skull
    du till Adonis hyst, se till min smrta,
    lt mina bner trnga till ditt hjrta!
    Ack, intet sprk kan tolka vad jag knner,
    hur jag frtres av en eld, som brnner
    och gr ett helvete av denna jord.
    Frvirrad r jag, finner icke ord,
    men, hga hrskarinna, du som vet
    mitt hjrtas lngtan, hav barmhrtighet!
    Frbarma dig, betnk mitt hjrtas plga,
    och jag skall troget bruka all frmga,
    gudinna, till att tjna endast dig;
    mot kyskhet skall jag stndigt fra krig,
    det kan jag infr dina gon svra.
    Jag frgar icke efter krigarra,
    och beder icke om att vinna seger
    i morgondagens kamp; och fga vger
    fr mig det rykte jag kan vinna dr.
    En enda ynnest jag av dig begr:
    att helt f ga henne, Emelie,
    och d i hennes armar. St mig bi!
    Om det blir seger eller nederlag
    i striden r mig lika gott, blott jag
    fr trycka henne till mitt brst som brud.
    Jag vet det vl, att Mars r krigets gud,
    men vet ocks, att sdan makt r din,
    att om du endast vill det, blir hon min.
    I dina tempel skall jag dyrka dig
    i all min levnads tid, och vart min stig
    mig n m leda, skall du offer finna
    p dina altaren. Men vill, gudinna,
    du ej min bn bevilja, beder jag
    att jag m finna dden denna dag.
    Jag vinner aldrig frid i detta liv,
    om Emelie blir hans, Arcites viv.
    Blott detta ber jag om: sknk mig den kvinna,
    jag lskar, dyrkar, signade gudinna!"

    Nr s han ndat, Palamon, sitt tal,
    frrttade han efter ritual
    och alla regler strax sitt offer dr;
    men hur det gjordes skall ej skildras hr.
    En stund frflt, och s en sklvning gick
    igenom venusstoden, och han fick
    ett tecken, som han tydde som ett svar.
    Om n det drjt, s var det bud det bar
    frvisso att hon skulle hjlpa dem;
    och ltt om hjrtat skyndade han hem.

    Nr Palamon till Venus' tempel gick,
    slog Emelie med solen upp sin blick
    och skyndade till samma rnnarbana,
    till templet, som var helgat t Diana.
    Av hennes trnor, som hon tagit med,
    bars elden och bars allt vad kult och sed
    fr rtta offer krva av envar,
    som sker hga gudars gunst och svar;
    de buro rkelse och horn med mjd,
    ja, intet fattades, som seden bjd.
    Med skna bonader blev templet kltt
    och fyllt med rkelse. Nr detta skett
    d tvdde Emelie, s from i hg,
    sin kropp i vatten ur en kllas vg;
    men dessa hennes riter vgar jag
    fr eder skildra blott i korta drag,
    vl foro ej de rena drav illa,
    men det r stundom gott att tiga stilla.
    P hennes ljusa hr, som slagits ut
    och blivit kammat, satte man till slut
    en eklvskrans, ty kulten krvde det.
    Tv eldar tnde hon p altaret,
    och riter, varom gamla verk bertta,
    frsummade hon icke att frrtta.
    Nr sedan offerelden vl var tnd,
    tog hon till orda, mot Diana vnd:

    "O, grna skogars kyska gudam,
    som skdar allt i himmel, jord och sj,
    o, drottning ver Plutos land det lga,
    gudinna, du, som ser mitt hjrtas plga
    och sedan lnge vet till vad jag trr,
    gr ej min straffdom lika tung och svr
    som den, som drabbat Atheon en dag.
    Du, kyskhetens gudinna, vet att jag
    vill vara jungfru under allt mitt liv
    och varken lskarinna eller viv.
    Jag r, det vet du, en utav de dina,
    som lska jakt, att hra pilar vina
    och att i vilda skogar gillra garn
    och ej att gifta sig och g med barn.
    Jag nskar icke knna ngon man.
    Gudinna, hjlp mig, du som fr och kan,
    p grund av trefalden, som prglar dig!
    En enda r den gunst jag utber mig:
    att du i nder ville s beg,
    att de igen bli vnner, dessa tv,
    Arcite, Palamon, och vnda sig
    ifrn den krlek, som de hyst till mig,
    s helt, att all den krlek, som de knna,
    och alla trns lgor, som dem brnna,
    bli slckta eller finna andra ml!
    Men om ditt rdslag ingen ndring tl,
    och om mitt de mste formas s,
    att jag skall kta en av dessa tv,
    s giv mig den, vars knslor hetast brinna.
    Diana, skda, kyskhetens gudinna,
    de trar, som p mina kinder falla!
    Jag ber, beskyddarinna av oss alla,
    som ro mr som du, bevara mig
    som m, och jag skall alltid prisa dig."

    Klart brunno eldarna, nr Emelie
    bad denna bn, men nr den var frbi
    d sg hon ngot sllsamt inom kort:
    den ena elden syntes tyna bort
    men sedan ter flamma hgt och kckt;
    strax drp var den andra pltsligt slckt,
    och drvid frste elden som nr vta
    och sura klabbar i en brasa grta;
    och rda droppar sg hon, dr hon stod,
    ur veden trnga, rda liksom blod.
    Hon skrmdes nstan frn frnuft och vett
    nr s hon offerlgan slockna sett,
    ty tecknet syntes henne ofrklarligt;
    det kunde bda ngot hemskt och farligt.
    D trdde fram gudinnan sjlv, Diana,
    i jgardrkt, med bge i sin hand,
    och sade: "Dotter, du skall lgga band
    p dina knslor, ty vid gudars bord
    har skrivits ned med evigt fasta ord,
    att du skall kta en av dessa tv,
    som lidit fr sin krlek s som f,
    men jag fr icke sga vilkendera.
    Farvl, nu kan jag icke drja mera.
    Av eldarna, som p mitt altar brinna
    skall, innan hrifrn du gr, du finna,
    vad denna krlekssaga skall dig bringa."
    Vid dessa orden hrdes pilar klinga
    i hennes koger, klirra mot varann,
    och hon gled bort, Diana, och frsvann.
    Men Emelie stod kvar dr tyst hon sttt
    och sade: "Ack, vad r det svar jag ftt?
    Jag lmnar mig i ditt beskydd, Diana,
    och lter dig bestmma om min bana."
    Och utan ngon lngre tvan tog
    hon vgen hem. Om detta hrmed nog.

    I fjrde timmen, Martis nmnd av mngen,
    var ock Arcite till ett tempel gngen
    att offra enligt hednisk ritual
    t vilde Mars i dunkel tempelsal.
    Med hjrtat brinnande och dmjukt sinne
    bad han till guden denna bn dr inne:

    "O, starke gud, som dyrkas frmst bland alla
    i Thracien, det kulna och det kalla,
    och verallt i varje trakt och land
    har vapenskiftens utgng i din hand
    och gynnar den, du finner segern vrd,
    tag mot av mig min fromma offergrd.
    Och r det s, att med min unga styrka
    jag finnes vara vrdig till att dyrka
    och tjna dig, s sknk mig nu ditt std;
    hav misskund, gudom, med mitt hjrtas nd!
    Tnk p den trande och heta lga,
    som en gng brnde dig, begrens plga
    den gng, d Venus, ung och frisk och skn
    omsider sknkte dig din krleks ln
    och lg besegrad, viljels och stilla,
    om ock det drvid en gng gick dig illa,
    nr alltfr snart Vulcanus kom tillbaka
    och fann dig ligga samman med hans maka!
    Fr eldens skull, som brnde d ditt hjrta,
    hav misskund ock med mig och med min smrta!
    Jag r ju lika ung, som du var d,
    och, tror jag, av min krlek plgad s,
    att ingens sorger vertrffat mina,
    ty hon, som vllat mig all denna pina,
    har ej en tanke ver fr min nd.
    Och vl jag vet, att jag p liv och dd
    fr lov att kmpa, innan min hon bliver;
    jag vet ocks, att drest du ej giver
    din gunst, ditt std, s vinnes intet slag.
    S hjlp mig, herre, i min strid i dag,
    allt fr den eld, som en gng brnde dig,
    s visst som nu den elden brnner mig,
    och giv att segern denna dag blir min!
    M mdan bliva min och ran din!
    Ditt tempel skall jag vrda, och jag skall
    med nit arbeta i det hrda kall,
    du stdse dina fljesvenner ger,
    och i ditt tempel hnga mitt banr
    samt deras vapen, som i strid jag fr.
    Och alltid, allt intill den stund jag dr,
    skall i ditt tempel evig eld du se.
    Och ven detta lfte vill jag ge:
    mitt skgg, som ingen kniv har knt, mitt hr,
    som ingen sax berrt och skuldran nr,
    dem skall jag sknka dig, och jag skall tjna
    dig all den tid mig gudarna frlna.
    S hav d misskund med den nd du ser
    och giv mig seger; blott om den jag ber."

    S slutade Arcite dr sin bn.
    D hrdes genom templet starkt ett dn
    frn drrarna och deras ringar tunga.
    Arcite hrde hpen dnet runga.
    S klara lyste eldarna, som brunno
    p altaret, att deras strlar hunno
    till varje vr; och st i luften flt
    en doft av rkelse; och mera gt
    Arcite nu i offereldens flamma.
    S hrde han ett ljud, som tycktes stamma
    frn Mars' staty: dess brynja klirrade, och d
    frnam han svagt och tyckte sig frst,
    att ordet "seger" ljd i dessa ljud.
    D prisade han tacksamt krigets gud.
    S hastade han hem till sitt kvarter
    s ltt om hjrtat som nr hoppet ler,
    s glad som fgeln r nr solen skiner.

    Men i Olympen sgos bistra miner
    och var fr lftens skull en sdan strid
    emellan Venus, annars vek och blid,
    och Mars, den hrda guden, van att dda,
    att Jupiter fick ordet blott med mda,
    till dess den bleke gud Saturn, som sett
    s mycket, som i gamla tider skett,
    p grund av allt det myckna han ftt skda
    fann ut en vg, rom tillfredsstllde bda.
    Ja, det r visst, att ldern mycket vet,
    ty den r vis, den har erfarenhet.
    I lpning kan man sl en gammal man,
    men ej i rdslag. Och Saturnus fann
    en utvg och ett stt att mkla fred,
    fast sdant annars icke r hans sed.

    "Min kra Venus", sade han, "min bana
    och makt g vidare n mnskor ana.
    Nr ngon drunknar i det kalla hav,
    s var det alltid jag, som dden gav.
    Jag r den mrka fngenskapens gud,
    och galgens dd r min; p mina bud
    gr massan till revolt, och nr det kom
    till lnligt mord med gift, stod jag bakom.
    Jag r en hmndens gud, jag straffar brott,
    nr fram till Lejonet min bana ntt,
    jag delgger borgar, sprider fasa.
    jag strtar torn och lter gruvor rasa
    och bringar dd till schaktet och gemaket.
    Jag drpte Simson, nr han fllde taket.
    Av mig r feberns kalla svett, av mig
    frrderiet, varje mrk intrig;
    och pesten kunna mina blickar s.
    Grt nu ej lngre! Jag skall s beg,
    att Palamon, din riddare skall vinna,
    den dam, fr vilken dessa bda brinna.
    Det mste bliva frid emellan er,
    om ocks Mars i deras tvekamp ger
    sin riddare sin hjlp, om n det r
    som frr, att edra tankar g i sr.
    Jag r din faders far och bistr dig.
    S grt ej lngre; lita lugnt p mig!"

    Jag lmnar Mars och Venus nu och lmnar
    Olympens alla gudar, ty jag mnar
    bertta er till vad allt detta ledde,
    frtlja hndelser, som sedan skedde.

Explicit tercia pars.



Sequitur pars quarta.

    Den dagen blev en festdag i Atn,
    och det, att det var maj och solen sken
    gt sdan eld i varje mnskas sjl,
    att hela dagen gick med riddarspel
    och dans och venustjnst av skilda slag.
    Men fr att vara tidig nsta dag
    och f beskda all den stora striden,
    gick man till ro d dagen var frliden.
    P morgonen, nr gryningen blev ljus,
    frnams frn alla hll frn stall och hus
    hur hstar vrenskades och harnesk skrllde;
    och ryttarskaror redo fram och stllde
    sin kosa upp mot hertigens palats.
    Och sllan har ett krigarga glatts
    av harnesk av s sllsamt skna slag
    som de, som sgos dr p denna dag,
    av blanka skldar, broderiers kransar,
    guldsmidda hjlmar, rustningar och pansar.
    Lnsgrevar kommo, sutto hgt till hst,
    vasaller, adelsmn med sklden fst
    med starka remmar och med hjlm och lans,
    som glimmade vid deras hstars dans;
    fr tjnst var allt, och intet blott fr prl.
    Skum stod kring hstars betsels guld och stl.
    och till och frn med fil och tnger red
    dr mngen vpnare och vapensmed.
    Dr gingo odalmn till fots och ven
    ofrlse mn med stadig pk i nven,
    trumpetare och pipare, en skara
    av dem, som blsa mod i strid och fara.
    Palatsets grd var full av folk i grupper,
    hr tre, dr tio, dryftande de trupper
    som skulle g i striden med de tv.
    En sade ett, den andre: det gr s;
    en hll p den med ramsvart skgg, en annan
    p mannen med den hga, kala pannan;
    en sade: "Se p den, den dr kan slss!
    Och se p yxan hans, bevare oss!"
    S pratade man dr i varje grupp
    lngt efter sedan dagens sol gtt upp.

    Den store Theseus, ur drmmens riken
    av bullret vckt, av pratet och musiken,
    blev kvar i rummet i sitt rika slott,
    tills riddarna frn Thebe hade ntt
    till platsen framfr hertigens palats.
    D tog han i ett ppet fnster plats,
    s praktfullt kldd i kunglig hgtidsskrud
    som i Olympen p sin tron en gud,
    och ditt trngdes alla fr att se
    och hra orderna han skulle ge.

    Frn en vid borgen upprest stllning ljd
    en hrolds stmma, vilken tystnad bjd;
    nr stimmet tystnat, ropade han ut
    sin hge herres vilja och beslut.

    "Det r vr hge hrskares behag
    betrffande den kamp, som str i dag.
    att den skall fras p ett sdant stt,
    att dri icke mn av del tt
    frlorat livet, varfr han i tid
    frndrat reglerna fr dagens strid.
    Vid ddsstraff bjuder hertigen, att ingen
    m taga yxa eller pil till ringen,
    och dolk m icke bras ens i slida;
    med uddvasst sttsvrd m man icke strida,
    Blott en gng m man mot en annan rida
    med lansen flld; skall striden lngre fras,
    s r det blott till fots, som det fr gras.
    Och skadas ngon, m han icke drpas;
    han skall till en utav de plar slpas,
    som rests p var sin sida, och han r
    frpliktad till att sedan stanna dr.
    Och blir av cheferna den ena tagen
    utav den andra, eller annars slagen,
    skall drmed vapenleken vara slut.
    S dragen nu med Gud i striden ut!
    Med slagsvrd mn i kmpa och med spjut."

    Till himlen ndde jublet nu frn hopen,
    s starka klingade de glada ropen:
    "Gud skydde hertigen som r s god,
    att han vill skona liv och delt blod!"
    Trumpetskall ljd, musiken stmde upp,
    och alla redo ut i ordnad trupp
    till rnnarbanan mellan hus man prytt
    med praktfullt guldtyg, glnsande och nytt
    I spetsen sgs den dle hrskarn rida
    med riddarna frn Thebe vid sin sida.
    S fljde drottningen och Emelie
    och sedan hela skaran rytteri,
    dr rangen avgjort allas plats i raden.
    P detta stt gick tget genom staden,
    och ut till rnnarbanan ndde man.
    Lngt innan solen upp till zenit hann,
    satt Theseus med sin geml den blida
    och Emelie vid ringens ena sida.
    Frnma damer sutto runt omkring
    och folket trngdes i en vldig ring.

    Frn vster under Martis tempel red
    Arcite in med kmpar, led vid led;
    banret hans var rtt och likt en flamma.
    I stra porten sg man i detsamma
    ett vitt banr, och Palamon red fram
    vid Venustemplet, bistert allvarsam.
    Om n man skt s lngt som vindar n,
    s hade ingen kunnat visa p
    tv trupper, vilka varit lika jmna,
    ty ingen mnska hade kunnat nmna
    ett fretrde, som den ena haft
    i del hllning, lder eller kraft;
    s lika hade bdas urval skett.
    S ordnade de sig p vligt stt
    i tvenne led. Nr allas namn lsts upp
    och samma antal fanns i varje trupp,
    d sltos portarna och ljd igen
    en hrolds rst: "Till striden, riddersmn!"

    I ringen rder stillhet; solen skiner.
    Nu smattra gllt trumpeter och klariner.
    I vster och i ster blnka pansar,
    nr alla kmpar snka sina lansar.
    Nu trnger sporren in i hstens sida,
    och man fr se, om riddaren kan rida.
    Dr sklver lans mot skld s hrd som sten,
    dr trnger spetsen genom brstets ben.
    Upp flyga lansar, tjugo fot i lngd,
    ut drages svrdens silverblanka mngd.
    De falla ned p hjlmar, klyva stl,
    och blodet strmmar ver hals och bl.
    Av tunga klubbor brckas ben och kyller.
    Dr banas vg i kampens vrsta myller.
    Dr snubblar hst och strta hst och man,
    och mellan hstars ftter rullar han.
    Han slss till fots med bruten lans som bst,
    d blir han kullsttt av en annans hst.
    Dr sras en, en lans har trffat blen;
    trots allt sitt motstnd fres han till plen
    som regeln bjd, och fr ej mera strida.
    En annan frts till fltets andra sida.
    Ibland blir kampen avblst fr en tid,
    och krafter samlas till frnyad strid.
    De tv thebanerna ha ofta mtts,
    och hrt har lansen mot den andre sttts;
    tv kmpar ha de bgge lyckats flla.
    En tiger, vilken hr sin unge gnlla
    i rvarns grepp, som hr den gny och klaga,
    kan ej med strre hat och vildhet jaga
    sin fiende n nr Arcite rnde
    mot Palamon, och intet lejon knde,
    nr det blev hetsat eller skte fda,
    en sdan blodtrst, sdan lust att dda,
    som Palamon att drpa denna dag.
    I deras hjlmar bita hrda slag;
    frn bgge strmmar blodet rtt och hett.

    En nde har dock allt, som sker och skett,
    och innan solen hade gtt till vila,
    sgs kung Emetreus den starke ila
    mot Palamon, som med Arcite stred,
    och ge ett hugg som trngde djupt och sved.
    Med tjugomannastyrka blev han tagen
    och trots sitt motstnd bort till plen dragen.
    Vl kom Lycurgus, kmpen utan tadel,
    att bringa hjlp, men stttes ur sin sadel.
    Emetreus den starke sjlv blev slngd
    ur sin ett stycke av ett slagsvrds lngd;
    han fick av Palamon en stt mot blen.
    Men denne slpades trots allt till plen;
    hans tapperhet var fruktls denna gngen.
    Han mste stanna, nr han vl var fngen,
    ty stridens regler hade man i minne.

    Hur var han icke sorgsen i sitt sinne,
    hur grna han till striden tervnt!
    Men Theseus, som skdat det som hnt,
    han ropade till dem, som stredo n:
    "Giv akt! Hr upp med striden, riddersmn!
    Jag dmer nu, d kampen r frbi:
    Arcite skall f kta Emelie.
    I rlig strid han vunnit hennes hand."
    D lstes pltsligt tusen tungors band;
    s mktigt hrdes jubelropen skalla
    att ringens murar hotade att falla.

    Vad gjorde Venus nu i himlars hjd?
    Vad sade hon? Gudinnan satt dr bjd
    och gret s bittert, nr hon hrde orden,
    att hennes trar fllo ned till jorden.
    Hon sade: "Vilken evig skam fr mig!"
    Saturnus sade: "Dotter, lugna dig!
    Vl var det Martis man, som vann i dag,
    men du skall snart f trst, det lovar jag."

    Trumpeters glla smatter smlte hop
    med hroldernas hga ljubelrop,
    som hlsade Arcite segersll.
    Men ngot sllsamt hnde denna kvll,
    och jag skall nu bertta vad det var.

    Arcite avtog hjlmen, som han bar,
    och sprngde sedan med sitt huvud bart
    arenan fram i hejdlst vldsam fart
    med blicken riktad upp mot Emelie.
    Och hennes mtte hans med sympati.
    (Se kvinnors ynnest plgar flja den,
    som lyckan gynnat framom andra mn.)
    Mot henne var hans sjl med blicken vnd.
    D sprang ur marken fram en ande, snd
    av Pluto, som Saturnus talat med.
    D skyggade den hst Arcite red
    och sprang t sidan, snubblade i sprnget,
    och innan nsta gonblick var gnget,
    fll ryttaren till marken rtt p skallen,
    och som en dd han lg dr han var fallen
    Av sadelbgen var hans brstben brckt,
    och ansiktet var svart som korpens drkt;
    s hftigt stockade sig blodet dr.
    Frn platsen bars han bort med stort besvr
    och till palatset blev han sedan tagen.
    Dr blev han genast ur sitt harnesk dragen
    och varsamt lagd i sng, frty han var
    vid liv nnu och hade minnet kvar
    och bad att bruden skulle hmtas dit.

    S vnde Theseus med all sin svit
    tillbaka till Athn, sin huvudstad,
    i festlig och hgtidlig kavalkad.
    Han ville icke strax bedrva alla,
    om ock Arcite hade rkat falla.
    Det sades ven om Arcites sr,
    att skadan ej var ver hvan svr.
    Till glada tankar stmde ven detta,
    att ingen blivit drpt i stridens hetta,
    fast sren voro svra, srskilt hans,
    vars brstben hade brutits av en lans.
    P andra sr och brutna armar lades
    vl salvor mest, men mnga trollord sades,
    och lkemedel druckos denna dag
    av salvia och mnga andra slag.
    Frdenskull skte hertigen att visa
    dem alla heder och att bringa lisa
    och hll, som riktigt var, en fest, som rckte
    tills hela natten gtt och dagen brckte.
    Och ingen hade blivit nesligt slagen:
    det var en vapenlek man haft p dagen,
    och leken bringar inga nederlag,
    blott missden av varjehanda slag.
    Och det r ingen skam att bliva bragt
    till plen, nr det sker med vermakt,
    nr tjugo man emot en enda g
    och gripa tag i arm och ben och t,
    d hsten drivits bort med slag av stavar
    av fotfolk, bde odalmn och slavar.
    I slika fall kan ingen trda fram
    med ngot tal om feghet eller skam.
    Furst Theseus lt drfr ropa ut,
    att alla tvister skulle vara slut,
    ty ingendera sidan var att klandra
    och lika god den ena som den andra.
    S gav han rika sknker t envar
    och hll en fest fr dem i trenne dar.
    Nr konungarna sedan drogo hem,
    var det en dagsled drygt han fljde dem.
    S drogo alla bort mot hemmets hrd;
    man bjd "farvl" och sade: "lycksam frd!"
    Men nog om kmparna. Jag tergr
    till vr Arcite och hans svra sr.

    Arcites brst arbetar tungt, med smrta,
    och stndigt vidgas sret vid hans hjrta.
    All lkekonst kan giva fga hopp,
    nr blodet levrat stannar i hans kropp.
    Man koppar honom, sker derlta,
    men varken detta eller droger bta.
    Den animala kraft, den expulsiva,
    som kroppen har, kan ingen rddning giva,
    frmr ej driva giftet ur hans lunga.
    Hans andedrag bli flmtande och tunga
    och varje muskeltrd blir genomtrngd
    kring brstets onda sr av giftets mngd.
    Ej finnes rddning fr Arcites liv
    i purgativ och ej i laxativ;
    fastn de bgge avsedd verkan bragt
    har ej naturen lngre ngon makt.
    Men nr naturen icke sknker styrkan,
    finns intet hopp. Br mannen bort till kyrkan!
    S var d varje hopp om liv frbi.
    D lt Arcite kalla Emelie
    och Palamon, den vn han hllit kr,
    och talade till dem och alla dr:

    "O vilken sorg och vilka grymma plgor
    mig brnt fr din skull som med avgrundslgor!
    O bittra dd! O du, min Emelie!
    O samvaro, som redan r frbi,
    mitt hjrtas drottning och mitt unga viv
    mitt hjrtas dam, som ndar nu mitt liv!
    Vad r det denna vrld oss mnskor gav?
    En vn i dag, i morgon blott en grav,
    den kalla grav, dr ingen str dig bi.
    Min ljuva fiende, min Emelie,
    farvl! Och lgg nu mjukt din arm kring mig
    och hr de ord, som jag vill sga dig!
    Emellan Palamon och mig har strid
    och tvedrkt rtt en mer n rslng tid
    allt fr den krleks skull vi hyst till dig.
    S visst, som Jupiter m bist mig
    att bra vittnesbrd p sdant stt
    om en hans tjnare, att allt r rtt,
    om sanning, ra ridderskap och vett,
    om visdom, dmjukhet och del tt,
    om frihet och om uppst rent ocks,
    s visst till Jupiter jag hoppas g,
    s vet i denna vrld jag ingen man
    s vrd din krlek och din hand som han,
    som Palamon, som vigt t dig sitt liv.
    Om ngonsin du blir en makes viv,
    r Palamon den man, som du skall taga."
    Nu blevo orden hans allt mera svaga,
    ty frn hans ftter uppsteg till hans brst
    en ddens kld, frlamande hans rst.
    All kraft, som i hans armars dror runnit,
    den hade ven domnat och frsvunnit.
    Nr nu hans hjrta, sjukt och srat, knde
    de vissa frebud, som dden snde,
    begynte ock hans andes ljus att svika,
    och ur hans gon syntes glansen vika.
    Men blicken gick nnu till Emelie.
    "Hav tack!" han sade. S var allt frbi.
    Hans ande flydde till den fjrran ort,
    dr jag ej varit, varom jag ej sport.
    Jag knner icke livet efter dden,
    och sgnen tljer endast mnskoden.
    Fast teologer skildrat andars hem,
    s vill jag icke hr citera dem.
    Kall r Arcite. Honom lmna vi
    t Mars och tala nu om Emelie.

    I grt brast Palamon, och med ett skri
    sjnk hon till golvet sansls, Emelie,
    och Theseus bar henne hastigt bort.
    Men hrom kan jag fatta mig helt kort:
    det r ej lnt att skildra hur hon grt,
    ty det r ngot varje mnska vet,
    att nr en kvinna har sin make mist,
    s srjer hon s djupt, att hon frvisst
    av sorgen eller sot av ngon sort
    frhrjas och omsider tvinar bort.

    I staden flldes mngen sorgens tr
    av gammalt folk och folk i unga r
    allt fr thebanens skull, som dog s ung.
    S barn som vuxna knde sorgen tung.
    S mycket grts det icke ens den dagen,
    d Trojas Hector hade blivit slagen.
    Hur var ej saknaden och smrtan svr!
    Dr revos kinder, och man slet sitt hr.
    "Ack, varfr r du dd", ljd mnget skri,
    "du, som var rik och gde Emelie!"
    Och Theseus -- hos en blott trst han fann,
    sin far Eneus, nu en gammal man,
    som knde denna vrlden och dess sed
    och sett hur allting hr gr upp och ned,
    hur gldje fljer sorg och grt p skratt
    och gav exempel ur sitt minnes skatt.

    "Se, liksom ingen dtt", s fll hans ord,
    "som icke en gng levat p vr jord.
    har ingen heller levat i vr vrld,
    som ej i dden slutat denna frd.
    Vr vrld r blott en vg, en mdosam;
    vi ro pilgrimer, som tga fram,
    och det r dden blott, som vilan ger."
    S talte han, och drtill mycket mer
    av visa ord, som kunde sknka trst
    och ter vcka mod i kvalda brst.

    Och Theseus begynts vervga
    hur vrdigast man skulle g tillvga
    vid brnningen utav Arcites kropp
    och varest blet bords fras opp.
    Omsider kom ocks beslutets stund;
    Arcite skulls brnnss i den lund,
    dar frst han kmpat fr sin krleks skull
    mot Palamon. I samma lund, s full
    av ljuvlig grnska, dr han en gng knt
    hur som en eld hans krlekslngtan brnt,
    dr skulle det hans dda kropp beskras
    att helt av blets rena eld frtras.
    Han gav befallning om att hugga ned
    urgamla ekar, spjlka dem till ved
    och trava den, s den var ltt att brnna.
    Strax sgos mn p snabba ftter rnna
    och rida ut och gra som han sagt.
    S hmtades en br; p den blev lagt
    ett tckelse av guldtyg; och man lade
    den prktigaste duk, som fursten hade.
    Guldsmidda voro klderna som togos,
    och vita handskar p hans hnder drogos;
    hans huvud pryddes med en lagerkrans,
    och vid hans sida lades svrdet hans.
    Nr fursten sedan blottade hans drag,
    brast han p nytt i grt. Och nsta dag
    lt Theseus den dde hjlten bras
    till hallen att av folket ses och ras,
    och hallen genljd d av folkets grt.

    Dr sg man Palamon; hans drkt var vt
    av trar, dr han stod vid vnnens br
    med skgget lngt och tovigt, askstrtt hr.
    Mest grt vid bren likvl Emelie.
    P det att alla riter skulle bli
    frrttade p dagens sorgefest
    p stt som syntes prktigast och bst,
    framleddes trenne hstar med mundering,
    dr stlet blnkte som p stor tornering.
    Arcites vapen buro dessa tre,
    och sttliga och vita voro de.
    Den frsta ryttaren bar sklden hans,
    en annan hll i handen fast hans lans;
    hans guldbeslagna turska bge var
    vad tredje ryttaren i laget bar.
    S gick den ut till lunden, deras ritt
    i avmtt, sorgsen och hgtidlig skritt.
    P axlarna av Greklands frmsta mn
    i vilkas gon trar glnste n
    och vilkas gng var vrdigt allvarsam,
    bars bren lngsamt huvudgatan fram.
    Med svart betckt var gatans hela lngd,
    och husens rcka var med svart behngd.
    P hgra sidan sgs Egeus vandra,
    och Theseus gick ensam p den andra;
    de hade bgge gyllne krl i handen,
    som fyllts med honung, blod och vin till randen.
    S fljde Palamon med talrik svit
    och sedan Emelie med kind s vit.
    Hon bar en lga enligt tidens sed;
    den elden skulle blet tndas med.

    P blet som var uppfrt fr den dda
    var mycken omsorg nedlagd, mycken mda;
    mot himlen steg dess krn av virkets mngd
    och tjugo famnar mtte det i lngd.
    Man hade lagt fr jtteblet grunden
    av halm, som massvis slpats ut till lunden.
    Men hur man hgt p krnet blet tnde
    och under vilka namn man trden knde --
    ek, furu, bjrk och jrnek, poppel, al,
    alm, ask och asp och pil ur fuktig dal,
    lnn, hagtorn, hassel, bok och andra slag --
    det skall jag icke skildra nu i dag,
    ej heller alla gudavsens flykt
    ur skogen dr de tyckt sig bo s tryggt,
    skogsnymfer, fauner, amoriner sm,
    och ej hur djuren som p marken g
    och fglarna med skrck sin kosa stllde
    till fjrran nejder, nr man trden fllde,
    och ej hur mark, som aldrig solen sett,
    med fasa knde hur den brnde hett;
    ej huru elden frst med halm blev nrd,
    hur sedan kluven torrved blev frtrd
    och drp frska trd med grna grenar,
    s kryddor, tyg med guld och dla stenar,
    girlander lysande av blommors prakt,
    och myrrha, rkelsen med mystisk makt;
    ej hur Arcite bland allt detta lg,
    ej vilka skatter man kring honom sg,
    ej huru Emelie, som seden var,
    antnde blet med den eld hon bar,
    ej hur hon svimmade nr gnistor stnkte,
    ej vad hon sade eller vad hon tnkte;
    ej hur juveler kastades i flamman
    nr elden vuxit hg och slagit samman
    och ej hur skldar slungades och svrd
    och mnga kldesplagg som offergrd,
    samt sklar, som man fyllt med vin och blod,
    nr blets lga hg mot himlen stod;
    ej heller hur en vldig ryttarhop
    tre gnger medsols red med hga rop
    kring jtteblet, fr att sedan rida
    tre varv med vapengny, som hrdes vida,
    hur kvinnors sorg i grt och trar klddes,
    hur sedan Emelie mot hemmet leddes
    och hur Arcites kropp i aska fll.
    Jag skildrar icke vakan, som man hll,
    ej heller vaknattsspelen enligt grekisk sed
    vid blet, nr det smningom brann ned,
    ej brottaren med naken, oljad kropp,
    som priset vann, ej tvlingen i lopp.
    Jag vill ej heller skildra, hur de sen
    begvo sig tillbaka till Athn;
    jag gr till saken, ty jag mste fra
    till slut den lnga sgen ni ftt hra.

    Dr kommo nya den, nya vrar
    och torkade med tiden sorgens trar.
    S fattades -- jag tycker det ser ut
    som ngon riksdag funnits dr -- beslut
    av grekerna i mnga stora frgor,
    bland annat -- fr att undg krigets lgor
    om vnskap och frbund i vissa fall
    och om att vinna Thebe till vasall.
    D var den dle fursten icke sen
    att kalla Palamon till sitt Athn,
    men utan uppgift om vad sklet var;
    och i den sorgdrkt, som alltjmt han bar
    kom Palamon i strsta hast; och d
    lt fursten hmta Emelie ocks.
    Nr alla tagit plats, och stimmet dtt,
    satt Theseus en stund och sg frstrtt
    framfr sig under tystnad; vemod lg
    i blicken, vittnande om sorgsen hg.
    S sgs en liten suck hans lppar skilja,
    och drp erfor man hans hga vilja.

    "Nr han, som skapar vrldar nr han vill
    lt ljuva krleksbojan bliva till,
    d skapade han ngot hgt och stort.
    Han visste ock frvisso vad han gjort,
    ty just med denna ljuva boja band
    han samman elden, luften, vatten, land,
    allt inom vissa grnser, som han givit.
    Av samme store skapare har blivit
    bestmt, att var och en som blivit fdd
    till detta usla jordeliv, r ndd,
    p utsatt dag, att lmna det ocks.
    Frbi den dagen kan han icke g,
    om n han kan frkorta sina dagar.
    Det krves ej bevis fr dessa lagar,
    ty deras verkan framstr uppenbar;
    min mening vill jag likvl gra klar.
    Att evig, ofrnderlig ocks,
    r skaparen, skall d envar frst.
    Man inser, om frnuftet ej har fel,
    att frn det hela stammar varje del.
    Ur intet uppkom icke hav och land,
    ur intet utgick ej det minsta grand,
    ur ngot evigt, ofrstrbart allt,
    som ftt en jordisk, bristfllig gestalt.
    Och drfr har en vis frsyn bestmt,
    att hr p denna dunkla jord alltjmt
    i stndig vxling slktled skola fljas
    av nya led och de i sin tur hljas
    av jordens mull, och intet hr best.
    Vi se dem stndigt komma, stndigt g.

    "Se blott p eken, som sin mognad ntt
    s lnge efter det dess frsta skott
    ur jorden skjutit och i sekler str!
    En gng r den frsvunnen utan spr.

    "Betanken, hur p vgen, dr vi g,
    den hrda stenen som vi trampa p
    frvittrar, ntes, blir ett stoft till slut.
    Den breda floden torkar en gng ut.
    Den stora staden skall en dag frsvinna.
    Ja, allting har en nde, som vi finna.

    "En man, en kvinna skda vi ocks
    i ngotdera utav dessa tv:
    i ungdom eller ock i lderns kvll.
    D mste mnskan, konung som gesll,
    p havet en, den andra p en ng,
    den tredje hemma i sin egen sng.
    Dr hjlper intet; allt som ftts ur fr,
    skall en gng vissna; allting mste d.
    Vem kommer denna lag att stndigt glla,
    om icke Jupiter, allt varas klla?
    Det r den hgste, skaparen, som lter
    allt skapat vnda till sitt ursprung ter.
    Att streta hremot r icke lnt
    fr ngon mnska, okrnt eller krnt.

    "D krver visheten -- s synes mig --
    att mnskan lr sig vl att finna sig
    i det, som ej kan undgs, i den kalla
    och bleka dd, som en gng vntar alla.
    En dre den, som knotar och som flyr,
    och en rebell mot den, som allting styr.
    Ett bttre de kan man ej begra
    n det, att d p hjden av sin ra,
    nr man r sker om sitt goda namn;
    d har man frt sitt rykte tryggt i hamn.
    Och mindre sorg br det hos vnner fda,
    om ngon gtt med ra till de dda,
    n om han blir fraktad och frdmd;
    d blir hans ungdoms bragd fr evigt glmd.
    S var det skert bst, nr dden lyckte
    ett liv, som stod p hjden av sitt rykte.
    Det kan blott mnsklig envishet bestrida.
    Vi knota vi och srja vi och lida
    fr det Arcite, ridderskapets blomma,
    har gtt med ra, lmnat detta tomma
    och mrka fngelse, som kallats liv?
    Vi klaga hr nnu kusin och viv
    allt ver det, som blev Arcites de?
    Kan han vl tacka dem fr det, den dde?
    Nej, det frnrmar honom och hans minne.
    Dock kuva de ej sorgen i sitt sinne!

    "Med denna maning slutar jag mitt tal:
    giv plats t gldjen efter sorg och kval
    och tacka Jupiter fr allt han sknkt.
    Och innan nu vi skiljas, har jag tnkt,
    att vi av tvenne sorger skulle f
    till stnd en salig frjd, som skall best.
    Ja, vilka ro de, som djupast srja?
    Det r med dessa tv vi skola brja.

    "Min syster", sade han, "min nskan r
    -- och denna nskan dela alla hr --
    att du av nd med misskund ville se
    till Palamon, din riddare, och ge
    ditt ord att taga honom till din man,
    som troget tjnat dig, allt sedan han
    dig frsta gngen sg i sommargrnskan.
    Rck mig din hand, ty sdan r vr nskan.
    Giv oss ett prov p kvinnlig godhet nu
    en mktig konungs brorson r han ju.
    Och om han ocks var en fattig man,
    s r det mnga, lnga r, som han
    har dyrkat dig och lidit svrt ocks;
    det br man hrvid ven tnka p,
    ty nd gr framfr rtt i hgsint val."

    S stllde han till Palamon sitt tal:
    "Med ringa mda vinnes, tnker jag,
    ditt gillande av detta mitt frslag.
    Trd fram och rck ditt hjrtas dam din hand."
    S knts p stllet mellan dem det band,
    som hymens eller ktenskapet kallas,
    med rdets bifall, riddarnas och allas.
    Vid toner av en festlig melodi
    blev Palamon frmld med Emelie.
    O Gud, som skapat all vr vrld, beskr
    envar att vinna den han hller kr!
    S levde Palamon ett lyckligt liv
    1 rikedom och hlsa med sitt viv.
    Hon lskade s mt sin dle man,
    han var s trofast hngiven och sann,
    att aldrig vxlades i deras hem
    det minsta onda ord emellan dem.
    S var med Palamon och Emelie.
    M Gud i nder st oss alla bi! -- Amen.

Hr r riddarens berttelse slut.




MJLNARENS PROLOG


Hr fljer samtalet mellan Vrden och Mjlnaren.

    Nr Riddarens berttelse var slut
    fanns ingen dr, som icke sade ut,
    att den var fin samt gjort en glad till sinnes
    och vl frtjnade att dras till minnes;
    mest prisade de adliga densamma.
    Vr Vrd han skrattade och svor: "Anamma,
    det hr gr bra! Nu frser det i pannan,
    nu skall vi utan tvan ha en annan
    av samma slag, ty brjan den var bra.
    Herr Munk, lt hra, om ni skulle ha
    p lager ngot bidrag till vr lek."
    Men Mjlnarn -- av ett stadigt rus helt blek --
    som knappast hlls i sadeln dr han satt
    och varken lyfte huva eller hatt
    till svar p ngon hlsning, skrek med rst,
    som tycktes stamma ur Pilatus' brst,
    och svor vid vapen och vid ben och blod:
    "Jag kan en fin berttelse, en god,
    och jag skall nog bertta utan sl."

    Men Vrden sg, att han var full av l,
    och sade: "Vnta, Robin, kre vn!
    Ge dig till tls; hr finns ju bttre mn,
    som skall bertta frst, det r det rtta."

    "Vid Gud", svor Mjlnarn, "nu skall _jag_ bertta.
    Jag gr min vg, om man vill hindra mig."
    "Bertta d, och fan m taga dig!"
    brt Vrden ut. "Ditt vett har gtt till Gud."
    D sade Mjlnaren: "Jag skar ljud,
    men frst r den beknnelsen att gra,
    att jag r full. Det kan jag nogsamt hra;
    och om jag drfr talar mindre vl,
    r detta enbart Southwark-lets fel.
    Vad jag berttar blir om verkligt liv,
    allt om en timmerman och om hans viv
    och hur en klerk bedrog vr gode man."

    D avbrt fogden. "Tig d!" sade han
    "med rusigt prat om otukt! Det r skam
    och det r synd ocks att komma fram
    med lgt frtal och skmma ut en karl
    och ven hustrun, som din avsikt var.
    Ett annat mne kan du hitta p."

    Den fulle Mjlnarn tog till orda d
    och sade: "Osewold, en hanrej kan
    den aldrig bli, som r en ogift man.
    Om dig r hrmed intet sagt nnu;
    det finns ju mngen god och trogen fru,
    ja, tusen goda mot en enda fallen.
    Det vet du sjlv, om du har vett i skallen.
    Vi gra mina ord dig d s het?
    Jag har ju sjlv en hustru, som du vet,
    och likvl vill jag ej fr mycket gott
    betrakta mig som en av dem, som ftt
    en stackars hanrejs bittra smlek smaka.
    Jag vill tro blint p trohet hos min maka.
    Frnuftig make lter dunkel hlja
    vad Gud och vad hans hustru vilja dlja.
    D fr han njuta Herrens verfld,
    d gr p honom aldrig ngon nd."

    Vad r att sga vidare n detta,
    att Mjlnarn fordrade att f bertta
    och talade om mindre hyfsat folk.
    Och nr jag blir den grove Mjlnarns tolk,
    s ber jag var frfinad stndsperson
    fr Guds skull inte tnka, att min ton
    beror p elakt uppst; jag r tvungen
    att sjunga visan s, som den var sjungen,
    ty annars bli ej tingen vad de bra.
    Jag sger drfr: den som ej vill hra
    m lta bli och skynda till den nsta,
    ty det r inte svrt att f till bsta
    berttelser om fint folk och moral
    och s legender, efter eget val.
    S klandra icke mig, om ni tar fel!
    Att Mjlnarn var en drummel vet ni vl,
    och grov var fogden, voro ej s f;
    om otukt talade de bgge tv.
    Vlj sjlv, och lt frfattaren g fri --
    och se ej allvar i ett raljeri!

Hr slutar prolog en.




MJLNARENS BERTTELSE


Hr brjar Mjlnaren sin berttelse.

    Det fanns i forna dar i Oxenford
    en riker knl, som hade mynt och grd;
    han var en timmerman och vrdshusvrd.
    Hos honom bodde ock en fattig lrd,
    som lste sprk, men all hans fantasi
    var stndigt riktad p astrologi,
    och vissa regler tror jag nog han knde,
    ty det var mer n en gng, som det hnde,
    att han blev frgad, nr man ville hra
    om rtter tid fr det man tnkte gra,
    om det blev regnig eller vacker dag
    och andra ting av varjehanda slag.

    Man nmnde honom Nicholas den lrde.
    P hemlig krlek satte denne vrde,
    och han var slug och kunde hlla ttt,
    och blygt som ngon ungms var hans stt.
    Han hade dr i vrdshuset ett rum,
    och ingen delade hans tusculum.
    Med sta blommor var det prytt, och han
    var sjlv s st, som man det vara kan,
    som lakritsrot och som en sirapstrd.
    Hans Almageste och hans bokfrrd,
    hans astrolabe, klar fr krt besvr,
    och rknebrdet lgo alla dr
    p hyllor vid hans bdd till dagligt bruk.
    Hans kista tcktes av en eldrd duk
    och drp lg den vackra psaltaren.
    Han lockade p kvllarna ur den
    s ljuva toner, att man greps av dem;
    frst sjng han _Angelus ad Virginem_,
    och drp lt han kungens visa flja.
    Sin strupe mste han rtt ofta sklja.
    Ja, s frdrev vr ste klerk sin tid,
    nr vnners gvor sknkte lugn och frid.

    Hans vrd var gift och lskade sitt viv
    vl sjufalt mera n sitt eget liv.
    Blott aderton var vrdens unga maka,
    och svartsjukt skte mannen att bevaka
    vart steg hon tog, ty hon var jmt i tagen
    och han var gammal, rdd att bli bedragen.
    Han knde icke Catos visa bud
    att man br ta en like till sin brud,
    en like till sin fru och hjrtanskr,
    ty ung och gammal glida ltt isr.
    Men d han en gng fastnat s i snaran,
    s terstod det blott att mta faran.

    Skn var den unga frun, och hennes midja
    var smrt som vesslans, smidig som en vidja.
    Hon bar en grdel, silkesstickad, mjuk;
    kring sina lnder hade hon en duk
    s vit som morgonmjlk och rikt broderad.
    Och hennes vita srk var dekorerad
    med kolsvart silke framtill ver barmen
    och bak i nacken liksom runt kring armen.
    P hennes mssa, som var vit och sval,
    sgs svarta band av samma material.
    Sitt hrband bar hon hgt, och det var brett;
    och gat lyste lftesrikt och hett.
    Helt smala voro hennes gonbryn,
    tv svarta bgar mot den vita hyn.
    Hon var s tjusande att se upp
    som prontrden, nr i blom de st,
    och mjukare n lammets fina skinn.
    Hon bar en lderbrs i grdeln sin,
    med silke sydd, med prlor ttt besatt.
    Om n man skte bde dag och natt
    och vrlden runt, s kunde man ej vnta
    att finna lika glad och vacker jnta.
    S strlande var hennes klara hy
    som prglad slant av guld nr den r ny.
    Hon sjng, och hennes drillar voro glada
    som svalans kvitter p en lantlig lada.
    Hon kunde dansa och hon kunde leka
    som killingen nr vrens vindar smeka.
    Hon hade mun s st som honungsmjd,
    som pplen, dem man stekt p sakta gld.
    Hon var s nyckfull som en flyktig il,
    lng som en mast och rak som bgskytts pil.
    Hon bar en brosch vid kragen, som var lg,
    och prktigare brosch man sllan sg.
    Hgt upp p benet knt hon skornas band.
    Hon var en lckerbit fr vilken grand,
    fr vilken adelsman som hlst att smaka,
    och fr en odalman en vrdig maka.

    Det hnde sig en dag, att dessa tu,
    den unge Nicholas och husets fru,
    d hennes man var rest till Osenie,
    frstrdde sig med lek och raljeri,
    som klerker gra fint och ntt, frsts,
    och att han fattade i hennes chose
    och sade: "lskling, om du inte gr
    mig helt till viljes, vet jag att jag dr."
    Om hennes hfter hll han hrt och bad:
    "Min lskade, gr mig nu genast glad
    och lska mig, om du ej vill min dd!"
    Men hon sprang upp med kinden het och rd
    och vred sig undan, sgande som s:
    "Nej, ngon kyss det skall du inte f.
    , lt mig vara, Nicholas; lt bli!
    Jag ropar, om du inte ger mig fri.
    Slpp mig, s sant du r en man av ra!"

    D brjade han bedja och besvra.
    S entrgen och vacker var hans bn,
    att hon omsider lovade den ln,
    han bett fr krleks skull, och svor en ed
    att gra allt hon kunde frjda med,
    s snart ett lgligt tillflle man fann.
    "Men", sade hon, "s svartsjuk r min man,
    att om du inte noga passar dig
    s r jag viss p att han ddar mig.
    Du mste vara ytterligt diskret."

    "Hys ingen oro fr vr hemlighet",
    var klerkens svar. "En dlig klerk r han,
    som ej kan lura ens en timmerman."
    S blev man ense, skulle man allts
    se tiden an och noga passa p.
    Nr Nicholas ftt lftet av sitt lamm
    och klappat henne bde bak och fram
    och kysst sin skna, grep han psaltaren
    och spelade och sjng som frr igen.

    S hnde sig en helgdag att till kyrkan
    att egna Herren en tillbrlig dyrkan
    den goda hustrun gick som mngen annan.
    D strlade s klar som dagen pannan,
    s grundligt var den tvdd till dagens fest.

    Vid denna kyrka tjnade en prst,
    en ung, och Absalon var namnet hans.
    Hans hr var krusigt, hade guldgul glans,
    var likt en gloria av lockar lena;
    och jmn och snrrt var hans vackra bena.
    Hans hy var rd, hans gon voro gr,
    utskurna skorna, som han hade p,
    och prktigt rda byxorna han bar.
    Av bsta tyg och bl till frgen var
    kaftanen hans, av mstarhnder sydd,
    och tjock var brden, varmed den var prydd.
    Msskjortan, som han hade ver den,
    var vit som hggen under blomningen.
    En prydlig gosse var han vid min sjl.
    Han kunde derlta, klippte vl,
    och skrev han, blev nog dokumentet rtt.
    Han kunde dansa p minst tjugo stt
    och kasta sina ben p den fason,
    som freskrevs av Oxford-tradition.
    Han spelade rubeca helt galant
    och sjng ibland till den i hg diskant.
    Guitarrens strngar slog han ofta nog.
    I varje kllare och varje krog,
    dr ntta flickor funnos, var han gst,
    s sktte han vl sjlavrden bst.
    Men, sant att sga; han lt vder ltt,
    och kunde bliva grov i tal och stt.

    Varenda helgdag, som gudfader sknkte,
    gick denne Absalon omkring och stnkte
    med vigvatten i mnga kvinnors hem,
    och mnga vackra blickar gav han dem,
    och timmermannens maka mer n andra,
    fr vilket karlen knappast var att klandra:
    hon var s prydlig och s st och ljus.
    Om prsten varit katt och hon en mus,
    han slukat henne i ett enda tag.

    Fr kvinnorna var Absalon s svag,
    att om en kvinna med ett offer kom,
    s fick hon med sin gva vnda om;
    han mottog ej vad de fr honom spart.
    En vacker natt, nr mnen lyste klart
    och han hlls vaken av sin krleks brand,
    tog Absalon guitarren i sin hand
    och trdde ut s glad i mnens ljus.

    Han gick direkt till timmermannens hus
    och ngot efter frsta hanegllet
    var Absalon med sin gitarr p stllet,
    och vid ett fnster stllde han sig dr.
    S sjng han ut sin lngtan, sitt begr:
    "Mitt hjrtas dam, se ned till mig i nder,
    ty utan dig den mrka natten rder",
    och spelade guitarr p samma gng.
    Den kta mannen vcktes av hans sng
    och sade till sin hustru: "Alison,
    sg hr du sngen! Det r Absalon,
    som sjunger till guitarr hr utanfr."
    Hon svarade p detta: "Ja, jag hr,
    min kre John, jag hr det mycket vl."

    S blev det ofta sng och strngaspel,
    och stndigt vxte prstens mma lga,
    tills den med tiden blev en stndig plga,
    som fljde honom bde dag och natt.
    Han putsade sig stndigt som en katt,
    han skte hennes gunst av all sin sjl
    och svor att vara hennes trogne trl.
    Han sjng med drillar som en nktergal,
    han snde henne sknker utan tal
    av heta vfflor rakt frn ugnens gld,
    av stat vin och kryddat l och mjd.
    Med smek och smicker tro sig ngra vinna,
    med sknker andra, ynnest hos en kvinna.

    Herodes spelade han mngen gng
    och gjorde lycka med sin vackra sng.
    Men vartill btade all denna mda!
    Blott Nicholas fick hennes blod att glda,
    och vad n Absalon m gjort och sagt,
    s vann han intet annat n frakt,
    s hll hon honom fr en narr alltjmt,
    och allt hans allvar vnde hon i skmt.
    Det ligger sanning i de ord som lra:
    "Var hlst den sluge sklmen finnes nra,
    blir fjrran vn frhatlig eller glmd."
    Och Absalon var den, som hr var dmd
    att dvljas fjrran frn den sknas hem,
    och Nicholas den gynnade av dem.

    Du fine Nicholas, du har det gott,
    och Absalon har skl att klaga blott!
    S hnde sig igen en vacker dag
    att mannen for till Osenay ett slag.
    D fattades av dessa unga tu,
    av Nicholas och timmermannens fru,
    beslutet om att gra upp en plan
    att lura timmermannen, stackars fan,
    s det blev dem frunnat ngongng
    att ligga hos varandra natten lng,
    ty detta nskade de bgge tv.
    S spilldes icke flere ord drp,
    men Nicholas grep genast verket an:
    till rummet, dr han bidde, frde han
    i tysthet mat och dryck fr dagar tvenne,
    och dessa freskrifter gav han henne:
    om mannen frgte henne var han var,
    s skulle hon frklara i sitt svar,
    att han ej blivit sedd p hela dagen;
    mhnda var han svrt av sjukdom slagen,
    ty pigan hade inte lyckats f
    ett enda svar, hur n hon knackat p.
    Och samma lrdag gick han till sitt rum
    och hll sig sedan dr helt tyst och stum.
    Han t och sov och mdde ganska gott
    tills nstan hela sndagen frgtt.

    Av undran greps vr gode timmerman,
    av oro ven, och s sade han:
    "Det str nog illa till, befarar jag,
    med honom, unge Nicholas i dag.
    M Gud frbjuda att det gr till dden!
    Hur hastigt skifta icke vra den!
    Till kyrkan bar man just i dag en dd,
    som jag i mndags sett helt frisk och rd."

    Till drngen sade mannen sedan: "G
    och knacka p hans drr, tag reda p
    hur det str till och kom och giv rapport."

    Med raska steg gr drngen genast bort,
    och nr vid rummets stngda drr han str,
    s knackar han och ropar han och slr.
    "Hej, mster!" hojtar han emellan slagen.
    "Hur kan ni sova hela lnga dagen?"

    Dr halp dock varken skrika eller banka.
    D mrkte han en ppning i en planka,
    som ngon hade gjort fr katten sin,
    och bjde sig till hlet och sg in
    och fick p detta stt omsider syn
    p Nicholas, som satt och sg mot skyn
    som om han gapat upp mot mnens skiva.
    D gick han ned och brjade beskriva
    hur klerken varit stum och underlig.

    Hans vrd begynte d beskrma sig
    och sade: "Hjlp oss, milde Fader vr!
    Man anar fga vad som frestr.
    Nu har han genom all sin astromi
    av vanvett gripits eller agoni.
    S trodde jag det skulle g till slut;
    vad Gud frdolt fr icke forskas ut.
    Vlsignad den, som icke sker svar,
    vars hela visdom r den tro han har.
    En annan klerk, som lste astromi,
    gick stndigt ut p flten fr att si
    vad tecken himlen genom stjrnor gav,
    och han fann dden i en mrgelgrav.
    Den sg han ej. Men vid sankt Barnabas,
    jag r bekymrad fr vr Nicholas.
    Han skall vl kunna fs att lta bli
    med slika studier, om Gud str bi.
    Ge mig en str, s skall jag taga spjrn,
    nr Robin lyfter drren frn dess jrn.
    Fr studierna skall jag stta stopp!"
    Nr detta blivit utsagt, gick han opp.
    Ja, drngen var en stor och kraftig karl,
    och snart var drren avlyft, vgen klar;
    och drren fll till golvet med ett dn.
    Men Nicholas satt stilla som ett fn
    och stirrade som dittills upp mot skyn.
    Hans vrd blev rent frskrckt vid denna syn,
    grep Nicholas vid axlarna helt blek
    och skakade och ruskade och skrek:
    "Hej, Nicholas! Hall, hr p! Se ned!
    Vak upp och tnk p Kristus, hur han led!
    Jag korsar dig mot gastar och mot troll."
    S sade han t fyra skilda hll
    besvrjelser, och sade dem till sist
    rakt ver trskeln till sin farstukvist:
    "O Jesus Krist och Benedikt, bevara
    i nder detta hus mot varje fara
    och nattens andar, vite _pater noster_,
    som du bevarar Herrens helga kloster!"
    D tycktes Nicholas f liv omsider.
    Han suckade och sade: "Vilka tider!
    Skall hela denna vrld g under nu!"

    D sade vrden hans: "Vad sger du?
    Vad? Tnk p Herren som vi enkla mn!"
    S Nicholas: "Giv mig en dryck, min vn,
    s skall jag sedan tala om fr dig
    en sak, som angr bde dig och mig,
    och blott fr dig berttar jag om den."

    Hans vrd gick genast ned och kom igen
    Och hade med sig l, ett stadigt mtt.
    Nr sedan bgge djupa klunkar ftt,
    gick Nicholas och lade klinkan p,
    och nr de satt sig, talte han som s:

    "Min kre, gode vrd, nu skall du svra
    vid allt vad heligt r och vid din ra,
    att ej fr ngon yppa det jag vet,
    ty det r Kristi egen hemlighet.
    Om du frrder mig, s r du sld;
    d tager dig den onde i sitt vld,
    och vanvett kommer d att drabba dig."
    "Nej, Gud frbjude det att hnda mig!"
    brast vrden ut. "Se, jag frstr att tiga
    och lper ej med skvaller som en piga.
    Bertta lugnt; det skall bevaras vl
    och ej frrdas fr en enda sjl."

    "Ja", sade Nicholas, "d m det ske.
    Av himlens tecken har jag kunnat se,
    d jag betraktat mnens klara skiva,
    att det p nsta mndags kvll skall bliva
    ett regn s starkt och vilt, att Noaks flde
    ej halvt s hastigt lade jorden de.
    Se, inom mindre n en timme skall
    vr hela vrld bli drnkt av regnets fall
    och alla mnskor mista sina liv."

    D sade timmermannen: "Ack, mitt viv,
    min Alison, skall ven hon bli drnkt?"
    Han isades vid tanken som han tnkt
    och sade: "Str d ingenting att gra?"
    "Jo", sade Nicholas. "Om du vill hra
    och flja mina rd, s r vi trygga;
    p egna planer fr du inte bygga.
    Kung Salomo har sagt och sagt med skl:
    'Lyd alltid rd, s skall det g dig vl'.
    Och om du gr som jag dig sger nu,
    s skall jag bringa rddning t din fru
    och utom henne bde dig och mig.
    Du har vl hrt hur Noak redde sig
    d han av Herren Gud ftt vetskap om
    den flod, som sedan ver vrlden kom?"

    "Ja", svarade hans vrd, "fr lngesedan."
    "D", sade Nicholas, "d vet du redan
    hur Noak, nr han vl ftt arken gjord,
    i frmsta rummet tog sin fru ombord.
    Han hade, som jag mycket vl frstr,
    lngt hellre offrat alla sina fr
    n ltit bli att srja fr sin fru.
    Och vet du, vad du har att gra nu?
    Det brdskar, och nr brdska r p frde,
    r drjsml dumt och prat av intet vrde.

    "G strax stad och skaffa oss envar
    ett stadigt degtrg eller ngot kar,
    som r tillrckligt stort, med tta nt,
    s det kan gra tjnst som rddningsbt.
    Lgg proviant i den av lmpligt slag,
    men lgg ej mer n fr en enda dag,
    ty floden sjunker snart, och nr vi hunnit
    till onsdag morgon, har den helt frsvunnit.
    Men tig fr Robin och fr pigan Gille;
    jag fr ej rdda dem, om n jag ville.
    Du br ej frga efter skl, ty vet,
    jag yppar icke Herrens hemlighet.
    Det r vl nog, det r vl stort och sknt
    att rna samma nd som Noak rnt!
    Din fru blir rddad, lita lugnt p mig.
    G nu och skaffa trg, och skynda dig!

    "Och nr det lyckats dig att skaffa hem
    de trenne trgen, skall du hnga dem
    i taket vid en bjlke eller ring,
    men s, att ingen anar ngonting.
    Och d du vl har utfrt vad jag sagt
    och stuvat all vr proviant och lagt
    i varje trg en yxa -- du frstr:
    att kapa trossen med, nr vattnet str
    tillrckligt hgt -- s hugger du till slut
    ett hl i gaveln, s vi slippa ut,
    nr allt det regn, som falla skall, r fallet.
    Det gr du hgst i gaveln ver stallet.

    "S ltt och lustigt skall du sedan glida
    p vattnet som en and vid makans sida.
    D ropar jag: 'Hej, John, hej, Alison!
    Humret upp! Nu sjunker floden, John!'
    D blir ditt svar ett glatt: 'Hall, hall!
    Det dagas; jag kan se er bda tv.'
    S bliva vi i all vr levnads dar
    all vrldens herrar, liksom Noak var.

    "Ett viktigt varningsord br dock bli sagt,
    och minns att noga taga dig i akt.
    Den kvllen, d vi alla g ombord,
    fr ingen sga ens ett enda ord,
    ej skrika eller grta, bedja blott.
    Av Herren sjlv har jag det budet ftt.

    "Ditt trg skall hnga lngt ifrn din frus,
    s ingen synd begs i detta hus
    i tankar eller blickar eller dd.
    G nu! Nu knner du vr Herres rd.
    I morgon kvll, nr alla gtt till vila,
    d skola vi helt tyst till trgen ila
    och sitta dr och bida Herrens nd.
    G nu din vg, det r mitt sista rd.
    Jag har ej lngre tid att prata, du att hra.
    'Den kloke fattar sjlv, vad han br gra'.
    Och varfr leda den, som sjlv kan se?
    G nu, och bringa rddning t oss tre!"

    S gick han bort vr gode timmerman.
    Rtt mnga tunga tankar tnkte han,
    och frun fick veta vad som frestod.
    Hon visste mer n han om denna flod
    och klerkens plan, men ltsade som hade
    hon nstan dtt av bara skrck, och sade:
    "O ve! Bege dig genast till ditt vrv!
    Drj icke! Det kan bliva vrt frdrv.
    Ack, tnk p mig, ditt eget trogna viv!
    G, kre man, och rdda vra liv."

    Hur stark r icke fantasiens makt!
    En tanke, vckt nr ordet blivit sagt,
    kan g tillrckligt djupt att bringa dd.
    Den gode mannen mste ska std;
    han tyckte sannerligen att han sg
    hur floden vlvde in som havets vg
    att drnka Alison, hans dyra fru.
    Han snyftade och klagade fr sju,
    och tunga suckar tolkade hans hg.
    Han gick och skaffade ett duktigt trg,
    en tina och ett kar och snde dem
    i strsta hast helt hemligt till sitt hem
    och hngde upp dem dr de skulle vara
    Han gjorde sedan trenne stegar klara
    (man mste hava sdana, frsts,
    om trgen verhuvud skulle ns)
    och lade brd och ost i trg och kar,
    och drtill l, ett stenkrus fr envar.
    Fr blott ett dygn var detta skert nog.
    Men innan dessa mtt och steg han tog,
    s hade drngen Robin skickats ned
    till Londons stad, och pigan sndes med.
    P mndagskvllen gick han utan ljus
    och lste ytterdrren till sitt hus.
    Nr detta vl var ordnat, gingo de
    och satte sig i trgen alla tre.
    De hngde tysta dr en stund p svaj.

    "Tyst! -- _Pater-noster_", sade Nikolai
    "Tyst!" sade John; "tyst!" sade Alison.
    I stilla bn frsjnk den gode John
    och bidade med alla sinnen spnda
    det skyfall, som Vr Herre skulle snda.

    All denna spnning gjorde snart, att han
    fll djupt i smn, vr gode timmerman;
    det var den tid, d aftonklockan ljd.
    Hans suckar tolkade hans sjland,
    och snarkningar hans obekvma lge.
    Ned smg sig Niklas sakta fr sin stege;
    det samma gjorde Alison ocks,
    och utan drjsml gingo bgge tv
    till sngs i timmermannens egen bdd,
    och dr vart ras, och dr var ingen rdd.
    S lgo Alison och Niklas dr
    i frjd och gamman under krt besvr,
    tills _laudes_ vckte brderna, och dessa
    begvo sig till dygnets frsta mssa.

    Klerk Absalon, som var s amurs
    och stndigt plgades av ngon ts,
    var denna mndag rest till Oseney
    med ngra vnner fr att roa sig.
    En munk, han sg i kyrkan, sporde han
    frstulet efter Johan timmerman,
    och nr de lmnat kyrkan, fick han veta,
    att munken icke sett vr John arbeta
    allt sedan lrdag kvll. Det hade hnt
    rtt mngen gng, att klostrets abbot snt
    Johannes efter timmer och att denne
    var borta ngot dygn, mhnda tvenne.
    "Han r vl annars hemma hos sin fru;
    men skert vet jag inte mer n du."

    Fr Absalon var detta budskap glatt.
    Han tnkte: jag skall vaka nsta natt,
    ty John har inte rrt sig utomhus
    allt sedan dagen grydde och blev ljus.
    Nu gr det bra. I natt r jag p stllet
    och knackar p vid frsta hanegllet,
    ty sovrumsfnstret sitter lgt hos John.
    D skall jag tala om fr Alison
    min krlekslngtan, och jag skall vl f
    tminstone en kyss, det svr jag p.
    P den skall jag nog inte bli bedragen.
    Min lpp har kliat hela lnga dagen,
    och det betyder kyssar, som man vet.
    Och jag har drmt om ngon festlighet.
    Nu skall en lur p ngra timmar smaka,
    och sedan skall jag hela natten vaka.

    Vid frsta lystringsrop frn grdens tupp
    steg Absalon, den blde lskarn upp
    och kldde sig och tuggade s smtt
    p kardemumma fr att lukta gott.
    Han glmde inte heller bort att taga
    i munnen lakrits fr att mer behaga.
    Nr kroppen s bekommit ndig vrd,
    begav han sig till timmermannens grd
    och stllde sig vid fnstret, mot vars ruta
    (den satt s lgt) han kunnat brstet luta.
    En hostning frst. S sade Absalon
    med dmpad rst "Vad gr du, Alison,
    min skna lskade, du honungsljuva?
    Vak upp, min skatt, och svara mig, min duva!
    Ack, fga tnker du p all den smrta,
    som krleken till dig berett mitt hjrta.
    Jag trampar trstande p torra stenar
    och lngtar som ett lam till moderns spenar.
    Jag kan ej ta, och jag mste vaka.
    Som turturduvans krlek till sin maka
    r min till dig, s hngiven och trogen".

    D svarade hon honom: "Drag t skogen!
    Det vankas, tro mig, inga famntag hr.
    Jag har en annan mycket mera kr
    n dig, min Absalon. Frsvinn nu ren,
    ty annars kastar jag vid gud en sten!
    Ja, g fr fan i vld, och lt mig sova!"
    "Ack", sade Absalon, "det vill jag lova,
    att aldrig trogen krlek lnats s.
    Fr jag ej annat, fr jag vl nd
    en kyss fr Jesu krleks skull, o sg?"

    Hon svarade: "Men gr du din vg?"

    "Ja, skert, lskling", sade Absalon.

    "Nvl, jag kommer", sade Alison,
    och viskade till Nicholas, sin skatt:
    "Giv akt, s fr du dig ett vldigt skratt."

    P kn fll Absalon och sade s:
    "Nu r jag gott p vg; nu skall det g,
    ty efter kyssen fljer skert mer.
    Min lskling, se till mig i nder ner!"

    D skt hon fnstret upp, och det med fart,
    och sade: "N, kom an, och gr det snart,
    att inte grannarna f syn p dig!"

    Frvntansfullt om munnen strk han sig

    i nattens mrker, som var svart som kol.
    S stack hon genom fnstret ut sitt hl,
    och Absalon han tryckte strax med smak
    en saftig kyss p hennes bara bak;
    han kunde icke anat vad det var.

    Han ryggade. Var det en hutls karl?
    Av skgg ha kvinnor sllan ngot spr,
    och vad han knt var lnga strva hr.
    Han sade: "Fy, ett skgg! Vad har jag gjort?"

    Ett hnskratt ljd. S stngdes fnstret fort,
    och Absalon gick bort med nedtryckt sinne.
    "Ett skgg, ja!" utbrast Nicholas dr inne.
    "Vid gud, det dr gick prktigt, Alison!"

    De orden hrde stackars Absalon
    och bet sig hrt i lpparna av vrede.
    "Det skall betalas!" svor han vid den lede.

    Vem gned vl sina lppar nu med sand,
    med halm, med tyg, med sgspn och sin hand
    om icke Absalon, som man frstr.
    "M satan taga mig med hull och hr,
    om inte hmnden", sade han, "r mer
    fr mig n allt vad jag i vrlden ser."
    "h", sade han, "h, om jag ltit bli!"
    Med all hans krlek var det nu frbi,
    ty sedan denna ftt s nedrig ln,
    frbannade han Evas hela kn;
    nu var han botad frn sin lskogssjuka.
    Han gret av ilska s, som barn det bruka,
    och suckar vittnade om vad han led.
    S gick han ver gatan till en smed,
    som hette mster Gerveys och som slog
    och hamrade i smedjan p en plog;
    det var en bill och kniv den skulle f.
    Vr Absalon var snar att knacka p
    och sga: "ppna, Gerveys, ppna fort!"

    "Vad nu? Vem dr?" blev d av smeden sport.
    "Jag, Absalon". -- "Vad, hur i Herrans frid
    r du i rrelse vid denna tid?
    Vad fattas dig? N, jag kan tnka mig,
    att ngon vacker flicka lockat dig
    s tidigt utomhus. Jag har vl rtt?"

    Vr Absalon tog smedens skmt helt ltt,
    och han gav intet svar p dennes frgor.
    Han hade p sin slnda lngre tgor
    n Gerveys anade och sade nu:
    "Min kra vn, helt skert lnar du
    t mig den kniv du har i ssjan dr?
    Om ngon stund har du den ter hr".

    D sade Gerveys: "Tag den, kre vn.
    Var det en guldkniv eller var det n
    en pung med mynt, s blev den grna given.
    Men vartill kan du vl behva kniven?"

    "Tja", sade Absalon, "det sger jag
    frmodligen t dig i morgon dag".
    S grep han kniven i dess svala nde,
    begav sig genast ut med den och rnde
    till timmermannens hus med lnga steg.
    Dr hostade han frst, men huset teg.
    S skyndade han sig att knacka p.

    D sporde Alison: "Vem knackar s?
    Det lter, tycker jag, som tjuvatag".

    "Nej", sade han; "min lskling, det r jag.
    Det r din Absalon, min egen skatt.
    Jag bringar dig en ring av guld i natt.
    Den har jag en gng av min moder ftt;
    dess guld r fint, och arbetet r gott.
    Du fr den fr en enda kyss i natten".

    Vr Nicholas, som sttt och kastat vatten,
    beslt att gra liksom Alison,
    nr hon lt kyssa sig av Absalon,
    och fnstret ppnade han drfr tvrt,
    och sedan stack han sakta ut sin stjrt
    s lngt han bara kunde skjuta den.
    Nu hjde Absalon sin rst igen:
    "Jag ser dig icke. Sg ett ord, som leder!"
    D lt vr Nicholas s kraftigt vder,
    att himlens tunga tordn tycktes braka
    och Absalon frblindad steg tillbaka.
    Men nsta gonblick flg jrnet opp
    mot Nicholas och ndan av hans kropp.

    Bort brnde kniven p en handsbred flck
    allt skinn frn rumpan, och av ddlig skrck
    och grymma plgor blev han rent frbi.
    Han hvde upp ett vilt och smrtfyllt skri:
    "Hjlp! Vatten, vatten! Hjlp mig den som kan!"

    D vaknade vr gode timmerman
    och hrde ropet "vatten" och frstod,
    att nu var floden kommen, Noaks flod.
    Han satte sig p flcken upp och grep
    till yxan sin och kapade de rep,
    som hllo trget fst vid husets tak,
    och fll till golvet med ett vldigt brak.
    I fallet slogs han sansls, stackars John.

    Upp sprungo Nicholas och Alison
    och ropade p hjlp, nr detta hnde.
    Och grannar, bde sm och stora, rnde
    frn alla hll till platsen, dr man skrek,
    dr John lg utan sans och ddligt blek
    med armen bruten. -- Han fick st sitt kast,
    ty allting lades honom sjlv till last:
    s fort han talte, tystades han ned
    av vnnen Nicholas, och hustrun med.
    De sade bda tv, att han var vriden
    och hyst en sdan skrck p sista tiden
    fr "syndafloden", att han gtt stad

    och kpt tre trg, som han hngt upp i rad
    ttt under taket, varp han gtt p
    och tiggt och vertalat dem ocks
    att sitta i hans trg _par compagnie_.

    Man skrattade t denna fantasi.
    Mot taket sg och gapade man jmt
    och vnde all hans olycka i skmt.
    Frgves skte timmermannen f
    en syl i vdret; ingen hrde p
    hans tarvliga och dumma undanflykt.
    I hela staden ansgs han frryckt,
    ty alla lrda sade genast s;
    det voro de fullkomligt skra p.
    Och alla skrattade t denna tvist.

    S blev hans hustru lgrad dock till sist,
    trots all hans svartsjuka och vaksamhet,
    och kysst av Absalon dr bak, ni vet.
    Och Nicholas har ftt ett sr, som brnner.
    S var med dem. Gud skydde er, govnner!

Hr slutar Mjlnaren sin berttelse.




FOGDENS PROLOG


Prologen till Fogdens berttelse.

    Nr skaran skrattat nog t stackars John,
    den fine Nicholas och Absalon,
    bedmdes deras fall p skilda stt,
    men fr det mesta togs det ganska ltt.
    Den enda, som tog anstt i vr skara,
    var fogden Osewold, och det var bara
    emedan han var timmerman till facket.
    Han var en smul frargad ver snacket
    och brummade och fann historien svag.

    "Frvisso", sade Fogden, "kunde jag
    bertta om en mjlnare, vars maka
    bedrog sin man, men sdant vill ej smaka.
    Jag r fr gammal, har ej lust att skolkas,
    vrgrnskan r frbi, och vintern nalkas;
    min vita hjssa tljer mina r.
    Mitt blod br vara visset som mitt hr,
    om ej jag liknar mispelns frukt, den dr
    blir smre blott ju ldre frukten r,
    till dess frruttnelsen tar vid en dag.
    S r med gamla mn, befarar jag:
    vi mogna frst nr livet r frbi;
    s lnge vrlden spelar, dansa vi.
    Vi vilja likna lken: huvud grtt,
    i andra ndan friska grna skott.
    Och nr vr kraft har blivit blott ett minne,
    bor gammal drskap kvar i gubbens sinne.
    D tala vi om vra krleksden,
    ty under askan glimmar nnu glden.

    "Om fyra brnder i vr sjl jag vet:
    lgn, skrytsamhet och vrede, lystenhet.
    De glda in i lderdomens dagar.
    Nr ldern vra lemmars kraft frsvagar,
    bli dessa kvar, vad n oss det snder.
    Jag har nnu en unghsts starka tnder,
    fast mnga, mnga r ha hunnit svinna
    alltsen min levnads tunna brjat rinna.
    Se, samma stund jag fddes, samma stund,
    drog dden tappen ur den tunnans sprund;
    sen dess har livet stndigt runnit ut,
    och nu r tunnan nstan tmd och slut.
    Nu silar livet droppvis ver kanten.
    Den usla tungan p den gamla fjanten
    kan tala n om fordoms uselhet,
    men om det gller annat, blir han bet."

    Vr Vrd fann hans predikan alltfr tung
    och tog till orda, vrdig som en kung.
    Han sade: "Vad, r karlen rent frgjord?
    Skall vi f hra bara bibelord?
    En fogde, som frbytts till predikant,
    hr fanden till, det r d visst och sant.
    Till din berttelse! Frspill ej tiden!
    Se Depeford! Och lngt r dagen liden.
    Se Orenewich, dr mnga skalkar bo.
    Nu r det tid att brja, vill jag tro."

    "Nvl", gav fogden Osewold till svar,
    d ber jag eder, att ni inte tar
    det illa upp, om jag har gjort mitt val
    och mnar giva mjlnarn svar p tal.

    "Den fulla mjlnarn har frtalt i dag
    om hur en hygglig timmerman som jag
    blev fult bedragen av den fru han valt.
    Med edert tillstnd skall han f betalt
    med samma mynt; det blir den bsta tacken.
    Jag ber till gud, att han m bryta nacken!
    Han ser s vl ett grand i nstans ga,
    men bjlken i hans eget mrkes fga."




FOGDENS BERTTELSE


Hr brjar fogdens berttelse.

    I Trumpington, ej lngt frn Cantebro,
    dr gr en  och ver den en bro.
    Vid denna  str n i dag en kvarn,
    som stod dr redan d, nr jag var barn.
    Dr bodde mnga r en mjlnarfar,
    en mkta dryg och fin och vlkldd karl.
    Han kunde blsa pipa s man grt
    och brottas, skjuta, fiska, knyta nt.
    Vid bltet bar han, nr han var p frd,
    en huggare, som liknade ett svrd.
    I rockens ficka lg en liten dolk.
    Han kunde sannerligen skrmma folk!
    I byxan hade han en Sheffield-kniv
    Hans ansikte var runt som en oliv,
    hans hjssa var som apans utan hr;
    och gllde det att skryta, var han svr.
    Om ngon trdde honom alltfr nra,
    frstod han nog att hota och att svra.
    Frvisso stal han sd ett litet grand,
    och gjorde det med van och varsam hand.
    Och "Stolte Simkin" kallades han mest.
    Hans hustru hon var dotter till en prst,
    som givit dottern sin i hemgift mnga
    och skna kopparpannor fr att fnga
    till mg en man s rik som Simkin var.
    I kloster var hon hllen av sin far,
    ty Simkin ville, att hans unga fru
    var vluppfostrad och var m nnu.
    En sdan man vet vlja och kan rata!
    Och hon var stolt och nbbig som en skata.
    En sttlig anblick voro dessa tvenne
    i helgdagsdrkt; d gick han framom henne
    med huvudet av kappans krage tckt,
    och hon kom efter i en grann rd drkt;
    och Simkins byxor voro lika rda.
    D hrde de blott artigheter flda.
    Om ngon hade vgat vara frck
    och skmta med hans hustru, driva gck,
    s hade Simkin tagit karlens liv
    med huggare, med dolk, om ej med kniv.
    En svartsjuk man r verallt en fara,
    och r han ej, s vill han anses vara.
    D hustruns rykte inte var det bsta,
    s sg hon hgst fraktfullt p sin nsta,
    var vrdigt lugn -- som vattnet i ett dike.
    Hon tyckte ingen vara hennes like
    med hnsyn till familj och bokligt vett
    och fint manr, som klosterskolan gett.

    En vuxen dotter hade dessa tv,
    p tjugu r; s hade de ocks
    en liten en, som n i vaggan lg,
    en halvrsgammal, riktigt duktig pg.
    Vlvxt var flickan, fyllig likas,
    och uppnst var hon, hade gon gr
    och breda hfter, runda, hga brst,
    ljust, vackert hr och en behaglig rst.

    Den gamla prsten, flickans morfar, sade
    hon skulle rva allting, som han hade
    av lst och fast, fr det hon var s grann.
    t henne dg ej vem som hlst till man.
    Han ville skaffa henne en av god
    frnm familj med gammalt, delt blod.
    Se, kyrkans goda borde ges t den,
    som stammade frn helga kyrkans mn.
    Hans helga blod var det, som skulle f,
    om ocks helga kyrkan led drp.

    Stor tull tog denne mjlnare frvisst,
    ty dr i trakten rdde ingen brist
    p malt och vete, srskilt d dr lg
    ett stort kollegium, som hade rg
    och malt i mngd att mala varje r.
    Dess intendent fll en gng i en svr
    och hftig sjukdom; han blev vit som sn,
    och mngen trodde, att han skulle d.
    D stal han, mjlnarn, bde korn och malt
    som aldrig frr, ja tio-, hundrafalt,
    ty tidigare stal han fint och ntt
    men nu helt grovt p kta tjuvastt.
    Vl skllde fogden, hotade att stimma,
    men drav lt sig mjlnarn inte skrmma;
    han svor frtrnad p, att allt var rtt.

    Den tiden fanns det i kollegiet
    tv unga mn, som togo livet glatt.
    De funno grna p ett litet spratt
    och tiggde nu, att fogden ville vara
    s god och lta dem tillsammans fara
    till kvarnen med en sck med sd att malas.
    Han tvekade och mste vertalas.
    De satte huvudet 1 pant drp,
    att mjlnar Simkin inte skulle f
    en enda skppa knyckt av dem, den fnen;
    och slutligen gick fogden in p planen.
    Den ena hette Aleyn, vnnen ter
    benmndes John. De stammade frn Strother,
    en stad lngt bort i norr, jag vet ej var.

    Till frden gjorde sig vr Aleyn klar
    och slngde upp en sck med sd p hsten.
    S red han bort, och John ocks fr resten.
    Vid sidan hade bgge skld och svrd.
    John knde vgen; snabbt gick deras frd;
    nr kvarnen nddes, lades scken ned
    och Aleyn hlsade: "God dag, Guds fred;
    hur mr din skna dotter och din fru?"

    "Vlkommen, Aleyn", sade Simkin nu,
    "och John ocks. Vad hrs fr nytt i dag?"

    "Ja, som du vet har nden ingen lag",
    gav John till svar. "Om ingen drng man har,
    s gr man saker sjlv, om man r karl.
    Vr intendent r sjuk, av dden mrkt,
    det hoppas jag; s har hans huvud vrkt.
    Och vi ha kommit hit, min vn och jag
    med sd, som borde malas denna dag.
    Jag ber dig gra det s fort du kan."

    "Fr det", var Simkins svar, "skall jag bli man.
    Vad gr ni medan malningen str p?"

    "h", sade John, "jag har beslutat st
    vid skruven och se sden hllas ner,
    ty det blir frsta gngen, som jag ser
    p nra hll en mjlnares metoder."

    D sade Aleyn: "Gr du det, min broder,
    s skall jag st dr nere och betrakta
    hur mjlet rinner ned helt fint och sakta.
    Det kommer skert nog att roa mig,
    ty det r lika, John, med mig som dig.
    Jag har ej heller sett en kvarn som gtt."

    Men mjlnarn log t deras enfald blott
    och tnkte: "Allt det dr r bara spel;
    de vilja blott se till att ingen stjl.
    Trots deras lrdom och bevakning skall
    nog Simkin lura dem i alla fall.
    Ju konstigare knep de hitta p
    dess lngre skall jag sannerligen g.
    Jag ger dem kli fr mjl fr det de snoka.
    De lrde ro inte alltid kloka,
    som vargen en gng sade till en hst.
    Jag ger ej mycket fr en boklrd prst."

    Vid frsta tillflle, som gav sig, smet
    han genast ut i strsta hemlighet.
    Han sg sig om och fick omsider syn
    p hsten, dr den stod vid skogens bryn
    ttt bakom kvarnen, tjudrad vid en stam.
    D gick han hastigt och beslutsamt fram
    och lste utan drjsml grimmans knut.
    Befriad strckte hingsten genast ut
    till krrets ng, dr vilda mrrar rnde;
    dit drog en brunst, som inga hinder knde.

    Vr mjlnare gick in som intet hnt
    och sktte sina sysslor exellent,
    s malningen blev slutfrd i en hast.
    Nr scken fyllts med mjl och knutits fast,
    gick John till hsten. Nr han platsen hunnit,
    fann han frfrad, att hans hst frsvunnit.
    "Vr hst r borta", skrek han. "Aleyn, hr!
    Kom ut och skynda dig, vad n du gr!
    O ve, vr intendent har mist sin hst!"
    Vr Aleyn glmde var han krvdes bst;
    all tanke p hans goda mjl frsvann.
    "Vafalls? Vart tog han vgen?" utbrast han.

    D rnde hustrun in med fart och sade
    1 upprd ton: "Er hingst kom ls och lade
    i vg till krret och dess vilda ston.
    Rtt ringa tack frtjnar den person,
    som band hans grimma s. Den var just god!"

    "Ack", sade John. "Aleyn, fr Kristi blod,
    lgg bort ditt svrd; jag lgger mitt ocks.
    Jag r s snabb som ngot skogens r,
    han undgr inte oss i ngot fall.
    Hur stllde du ej hingsten i ett stall?
    Fan ta dig! Du r mig ett rans fn!"

    S lpte bda hastigt drifrn
    mot krret fr att fnga hingsten sin.

    Nr mjlnarn sett dem lpa, gick han in
    och tog av mjlet, som de glmt bevaka,
    och bad sin hustru genast brja baka.
    Han sade: "De ha misstnkt hela huset,
    men dem fr nog en mjlnare bak ljuset,
    trots all den lrdom de ha lst sig till.
    Se hur de gno! Ja, lp nu bst ni vill!
    Min sjl, de fnga honom ej s snart."

    De lpte hit och dit med vldig fart
    och skreko: "Ptro, hr hit!" och "Stanna, stopp!
    G du och vissla, s skall jag... Se opp!"
    Men innan kvllens skymning kom och dimman,
    var ingendera karl att gripa grimman,
    s snabba voro hingstens sprng och kast.
    Men i ett dike ficks han sedan fast.

    S vandrade de tv tillbaka, vta,
    frargade; de hade kunnat grta.
    "h", sade John, "nu kommer folk att le,
    nu blir vi freml fr spott och spe.
    Nu stal han nog vrt mjl. Nu komma alla
    kamraterna och mjlnarn frmst att kalla
    oss idioter. h, det r en skam!"

    S for han ut, d han gick vgen fram
    mot kvarnen, ledande Bayard, sin hst.
    Nr han kom in, satt mjlnaren som bst

    vid elden, ty det hade blivit kvll.
    De mste bedja honom vara snll
    och hrbergera dem till nsta dag.

    Han svarade dem strax: "Det lovar jag;
    mitt hus str alltid ppet fr en vn.
    Hr r ju trngt, men ni r lrda mn,
    och utav tio alnar kan som knt
    en lrd f tusen genom argument.
    F vi ej annars rum, s gr en sal
    med tillhjlp av tillrckligt konstigt tal!"

    "Ja, Simon", sade John, "du r min sjl,
    en prktig skmtare och svarar vl.
    Ett gammalt ordsprk sger, att man tar
    vad man kan finna eller vad man har.
    Men srskilt ber jag dig, vr gode vrd
    om mat och dryck och vila vid din hrd.
    Vi skola hederligt betala dig.
    'Med tom hand lockar ingen falk till sig.'
    Du hr, att jag har pengar i min ficka."

    D snde Simkin mjlnare sin flicka
    att hmta l och brd och tog en gs
    och stekte den; och hsten fick ett bs.
    S bddade han fint t dem med filtar
    och rena lakan som t egna piltar
    blott tio fot ifrn sin egen bdd.
    Den tredje bdden blev t dottern redd
    i samma rum, och det frstr man ltt:
    det kunde inte bli p annat stt,
    d huset icke hade andra rum.
    S satt man dr i mjlnarns tusculum
    och t och drack sitt l i allskns frid.
    Till sngs begav man sig vid midnattstid.

    Av let hade mjlnarn blivit mosig
    och blek om nosen, ej som andra rosig.
    Han hickade, och det var rent fatalt,
    hur talet blivit grtigt och nasalt.
    Han gick till sngs; s gjorde hans ragata.
    Hon var s pigg och munter som en skata,
    ty hennes strupe hade fuktats vl.
    Vid hennes sng stod vaggan, och med skl:
    hon skulle vagga, giva barnet di.
    Och strax nr dryckeslaget var frbi,
    krp dottern ned i sngen i sin vr.
    Till sngs gick John, och Aleyn likas;
    det fanns ju ingenting att vnta p.
    Av let hade mjlnarn druckit s,
    att han drog timmerstockar som en hst
    och sov som svinet nr det sover bst.
    Hans hustru snarkade vid mannens sida
    s ljudligt, att det hrdes lngt och vida;
    och dottern snarkade _par compagnie_.

    Nr Aleyn hrde denna melodi,
    knck han i John och sade: "Sover du?
    Vad sgs om den musik, som pgr nu?
    En sdan mssa fr man sllan hra.
    Jag vnnar fanden ville dem frgra.
    Har ngon mnska nnsin hrt p maken?
    Men jag skall ge dem fr att jag hlls vaken.
    Det blir nog ingen smn fr mig i natt,
    men lika gott: jag spelar dem ett spratt,
    ty", sade han, "s sant jag ligger hr,
    skall jag frska lgra flickan dr.
    Se, ngot ha vi laglig rtt att f;
    du vet, det finns en lag, som sger s:
    den man, som blir i ngon punkt lderad,
    skall bliva i en annan kompenserad.
    Vr sd stals bort -- det kan du ej bestrida --
    och vilken smlek ha vi ej ftt lida!
    Och d jag ej kan f min sd igen,
    skall jag i njen ta betalt fr den.
    Vid gud, de skola f betala mig!"

    D sade John: "Du Aleyn, akta dig!
    Vr vrd r nog en ganska farlig karl,
    och antag att han vaknar, flickans far.
    Han skulle icke rygga fr ett brott."
    ", strunt i gubben!" sade Aleyn blott,
    steg upp och smg sig under flickans tcke.
    Hon sov p rygg, och drfr kom den frcke
    s nra henne, innan hon hann vika,
    att det var alldeles fr sent att skrika.
    Kort sagt: de vordo ett, de tv i vrn.
    Vi vnda vra blickar drifrn.

    En stund lg John frargad i sin bdd
    och tyckte, att han varit alltfr rdd.
    "h", sade han, "det hr r rent frbannat.
    Jag r en sna, kan ej sga annat.
    Kamraten min har skaffat sig en trst:
    han trycker mjlnarns dotter till sitt brst.
    Han vgade och vann, d han var kck.
    Jag ligger hr i sngen som en sck!
    Och nr det hr berttas ngon dag,
    r den, som ter sig ganska ljlig, jag.
    Men jag gr slut p denna parodi.
    Det heter: 'lyckan str den djrve bi'."
    S gick han upp, tog vaggan med den lilla
    och bar den till sin egen sng helt stilla
    och ofrmrkt. Dr fick den sedan st.

    En snarkning tystnade en stund drp,
    och husets fru begav sig ut i natten
    p grund av ett behov att kasta vatten.
    Nr hon kom in, stod vaggan ej att finna.
    "Aj, jag gick miste", tnkte mjlnars kvinna.
    "Nu hll jag p att g i klerkens bdd.
    Det hade varit farligt, r jag rdd."
    I mrkret knde hon sig fr igen
    och fann sin vagga och en sng vid den.
    Hon kunde inte ana argan list,
    ty vaggan stod vid sngen liksom sist,
    och mrkret gjorde, att hon intet sg.
    S krp hon lugnt i klerkens sng och lg
    och redde sig att somna in p nytt.
    Men snart, nr ngra f minuter flytt,
    for klerken ver frun med vldsam kraft.
    P lnga tider hade hon ej haft
    slik livfull lek, s hetsigt gick han p.
    S levde lustigt vra klerker tv
    med var sin kvinna hela denna natt.

    Nr gryningen brt in, vart Aleyn matt,
    och drtill hade han frvisso skl.
    Han sade: "Malin, lskade, farvl!
    Se dagen gryr, jag mste lmna dig.
    Men vart n det mnde fra mig,
    frblir jag din; det svr jag vid min sjl."

    "Min egen lskling", sade hon, "farvl!
    Nu skall jag yppa ngot, nr du gr:
    d du p vgen hemt kvarnen nr,
    s finner du vid bakre drren dr
    en kaka, som r gjord av ungefr
    en skppa av ditt eget mjl i gr.
    Den stals av far min, som du gott frstr.
    Farvl, min lskade, och g med gud!"
    S hrdes dr en liten snyftnings ljud.

    Aleyn gick upp, ty det var bst han flydde
    till John, kamraten, innan dagen grydde.
    D fick han fatt i vaggans vre del.
    "Vid himlen", tnkte han, "nu tog jag fel.
    Av famntags mda har jag blivit yr;
    jag vet ju inte mera vart jag styr.
    Att vaggan finnes hr bevisar ju,
    att jag gtt rakt till mjlnarn och hans fru."
    S gick han vidare den gode pg
    till sngen dr den snikne mjlnarn lg.

    Han trodde det var den, dr Johnny var.
    Helt stilla krp han in till mjlnarfar
    och gav en liten knuff och sade s:
    "Du John, din slfock, vakna och hr p;
    jag kan bertta om ett lustigt spratt:
    tre gnger under denna korta natt
    jag lgrat mjlnarns dotter som en karl,
    allt medan du av rdsla legat kvar
    i sngen hr, i sanning som en fjant."

    "Du falska skurk"; skrek mjlnarn; "r det sant!
    , falska horkarl, falska klerk, bandit!
    Jag skall ta livet av dig bit fr bit.
    Hur djrvdes du beg ett dd s frckt
    mot dotter min, som r av del slkt?"
    I Aleyns strupe hgg han hftigt tag,
    och denne riktade ett knytnvsslag
    mot mjlnarns nsa med en kraftig arm,
    s blodet flt i strmmar p hans barm.
    De rullade med mun och nsa lck
    p golvet liksom grisar i en sck.
    S kommo de igen p sina ben.
    D sttte mjlnarn foten mot en sten
    och fll p rygg p sngen och sin fru,
    som inte visste ngonting nnu,
    d hon och John, som vakat natten lng,
    nyss hade somnat in p samma gng.
    Av fallet vckt begynte hon att skria:
    "Hjlp, helga kors! Hjlp, heliga Maria!
    _In manus tuas!_ Herre, hjlp, man slss!
    O, Simkin, vakna! Han r ver oss.
    Mitt hjrta sprngs; jag r vid ddens port.
    En ligger ver mig. , hjlp mig fort!
    Hjlp, Simkin, ty de falska klerker rasa!"

    John klerk flg upp med sjlen fylld av fasa
    och trevade lngs vggen fr att finna
    en str dr sttt. Och upp kom mjlnarns kvinna.
    och d hon knde rummet in och ut,
    s fann hon stren inom en minut.
    En springa slppte in en strle ljus,
    ty mnen lyste klart p mjlnarns hus,
    och i det svaga skenet sg hon dem,
    men sknjde icke vem, som dr var vem.
    Hon sknjer endast ngot vitt, som rr sig.
    Men nr hon sg det vita dr framfr sig,
    s trodde hon, att detta vita var
    en mssa, vilken klerken Aleyn bar,
    och smg sig fram med stren sin och slog.
    P mjlnarns hjssa var det slaget tog
    s kraftigt, att han stp och skrek: "Jag dr!"
    D slogo John och Aleyn honom mr
    och kldde sig med hast och togo sedan
    sin hst och mjlet sitt och drogo ddan.
    Till kvarnen hunna togo de den kaka,
    som mjlnarhustrun hade hunnit baka.

    S var den stolte mjlnarn grundligt slagen:
    hans vetebulle hade blivit tagen,
    han hade bjudit p en dyr sup
    och lnats blott med hugg och slag och spe.
    Hans fru var lgrad, dottern likas.
    S kan det stundom mjlnarsklmar g.
    Det r vl sant, det talestt man har:
    'den illa gr, han ven illa far,
    en sklm skall stta p sin verman.' --
    Jag ber till Gud i himlars hjd, att han
    m sknka nd och frid t oss envar.
    Jag slutar nu; med mjlnarn r jag klar.

Hr r Fogdens berttelse slut.




KOCKENS PROLOG


Prologen till Kockens berttelse.

    Berttelsen var s i Kockens smak,
    att helt frtjust han kldde sig dr bak
    och skrattade och sade: "Kristi dd!
    Den mjlnarn gick det galet, d han bjd
    de tv kamraterna p nattkvarter!
    Sant sade Salomo p sitt manr:
    'fr gster br du taga dig till vara.'
    1 mngen nattgst dljer sig en fara.
    Man borde knna grundligt alla dem,
    man tar emot som gster i sitt hem.
    Jag vill ej lngre heta Hogge av Ware,
    om ngonsin i alla mina dar
    jag hrt en mjlnare s vl beskriven.
    Men elak var den lxa, som blev given.
    Men sluta nu -- det skall vi inte gra!
    Och drfr, om det lyster er att hra
    en bit av mig, som r en fattig man,
    skall jag bertta strax, s gott jag kan,
    en hndelse, som timat i vr stad."

    Vr vrd gick genast med p det han bad:
    "G p, och lt berttelsen bli god,
    ty ur pastejer har du tappat blod,
    och steken har du nog i mnga fall
    vrmt upp igen, nr den har blivit kall.
    Om dig ha hrda ord helt skert brukats,
    av mngen pilgrim, vilkens mage sjukats
    av din persilja och din gdda gs,
    ty flugor vimla i ditt kk, frsts.
    Du fr bertta; det har jag bestmt.
    Du blir vl ej frargad av ett skmt?
    1 skmtet ligger sanning ofta nog."

    "Sant", sade Roger, kocken; och han log.
    "Men 'sant tal, ont tal', plr det ven heta,
    och drfr, Harry Bailly, skall du veta,
    att ej bli ond, om jag p denna frd
    berttar ngot om en vrdshusvrd.
    Jag gr det inte nu, men nr vr ritt
    igen gr hemt, skall vi nog bli kvitt."
    Han skrattade helt gott och tog itu
    med sin berttelse, som fljer nu.

Hr slutar prologen till Kockens berttelse.




KOCKENS BERTTELSE


Hr brjar Kockens berttelse.

    Det fanns i flydda tider i vr stad
    en hkarlrling som var mycket glad
    och livlig som en guldfisk i sin skl,
    rd som ett br, med muskler utav stl
    och svart och lockig, vlsktt chevelyr.
    Han var en s dansant och munter fyr,
    att han benmndes Perkin danseman.
    Ett varmt och knsligt hjrta hade han:
    det srades s ltt av Amors pil
    som vattnet krusas av den minsta il.
    P varje brllop sjng han till musiken,
    han tyckte mer om krogen n butiken.

    Den lmnade han alltid nr man red
    i kapp i Chepe p dess vackra hed
    och kom ej ter innan allt var slut
    och han ftt dansa dr och rasa ut.
    Kring honom samlades till glada lag
    en skara unga mn av samma slag,
    och dr var dryckenskap och dans och sng,
    och trning spelades dr mngen gng,
    ty Perkin kunde kasta trning s,
    att det var lust och frjd att se drp,
    och han frstod att str omkring sig pengar
    i dessa lag av lrlingar och drngar.
    Det kndes i hans principals affr,
    ty ofta nog var kassan lnsad dr.
    Frvisso r det nstan alltid s,
    att nr en fattig lrling slr sig p
    att rumla om, att lska och att spela,
    betalar principalen fr det hela.
    Se, stld och rummel, spel och dans med skarn
    de ro alla samma andas barn;
    med sanningen ha mnniskor, som fra
    ett dylikt liv, platt ingenting att gra.
    Fast Perkin nog fick hra lnga tal
    och skarpa snubbor av sin principal,
    hll denne gode kpman likvl ut
    tills Perkins lrlingstid var nstan slut,
    men s en dag, nr kassan var frsvunnen,
    tog principalen bladet ifrn munnen.
    "Ett ordsprk sger", sade han helt torrt:
    "'ett ruttet pple skall man kasta bort,
    ty annars smittas all den frukt man har.'
    S r det ven med en dlig karl:
    han mste f sitt avsked utan krus,
    ty annars smittar han ens hela hus."
    Nu hade principalen blivit strng
    och sade upp sin alltfr glada drng,
    p vilken han ej lngre satte vrde,
    och s fick Perkin draga sina frde.

    Det finnes ingen tjuv, som inte har
    en stallbror, som tar varor i frvar
    och bistr uslingen p andra stt.
    Fr Perkin var det drfr ven ltt
    att skicka sina saker till en man,
    som var av samma skrot och korn som han.
    Hans hustru hll fr syns skull en butik
    och lg med karlar fr att bliva rik.

Av denna Kockens berttelse skrev Chaucer ingenting vidare.




INLEDNING TILL LAGKARLENS PROLOG


Vrdens ord till sllskapet.

    P solens stllning mrkte nu vr vrd,
    att den tillryggalagt av dagens frd
    frn st till vst en fjrdedel och mera;
    och fast han inte hade ftt studera,
    s visste han, att ret hunnit till
    den adertonde dagen i april
    och kunde han vl se p samma gng
    att skuggan av ett trd var lika lng
    som trdet, varav den sitt upphov ftt.
    Och drfr insg han av skuggans mtt,
    att soln, som sken s det var lust och frjd,
    ntt fem och fyratio graders hjd;
    p grund av latituden och av dagen
    var klockan, sg han, redan tio slagen.
    Och pltsligt vnde han, hll in sin hst
    och sade med sin blick p skaran fst:
    "Nu har en fjrdedel av dagen gtt,
    och, mina herrar, r det ej ett brott
    att slsa bort sin tid? Det tycker jag.
    Se tiden slsar, rinner natt och dag
    och stjl frn oss, n under det vi sova,
    n av den vakna tid oss getts som gva.
    Den r en strm, som aldrig tervnder
    frn frden till ett oknt fjrrans lnder.
    Att mista tid r vrre n att mista
    -- ha vise sagt -- allt guldet ur sin kista.
    'Frlorat gods kan ofta terfs.
    men tid, som flytt, kan aldrig mera ns';
    den fs frvisso lika litet ter
    som Malkin fr igen, om n hon grter,
    den mdom, som hon obetnksamt mist.
    Att slntra fram s hr blir ganska trist.
    Herr Lagman, hjlp oss att frkorta vgen,
    bertta ngonting, en vacker sgen!
    Ni har som andra lovat finna er
    i alla freskrifter, som jag ger;
    infria nu ert lfte som en karl,
    s har ni gjort er plikt mot oss envar."

    "_Depardieux_", blev svaret, "mycket grna.
    Ett lftes helgd lr ingen hellre vrna.
    Ett lfte r en skuld, och grna gr
    jag vad jag lovat har och drfr br,
    ty sger icke skriften: 'vad i krven
    att andra skola gra, bliver ven
    en lag fr eder sjlv'. Men det r s,
    att det blir svrt fr mig att hitta p
    en god historia, som ej redan blivit
    frtald av Chaucer, som ni vet har skrivit
    om ting, som hnt i tider, som frgtt,
    med rytm och rim s gott han det frmtt.
    Vad en bok inte talat om, det finns
    berttat i en annan, som man minns.
    Om lskande har han berttat mera
    n vad Ovid har kunnat relatera
    i sin bermda bok Epistuale,
    och gamla saker vill jag inte ge.
    I ungdomsren skildrade han redan
    en krlekssaga, Alcions; och sedan
    har han beskrivit varje ryktbar kvinnas.
    I mngden av berttelser, som finnas
    i Chaucers bok om goda kvinnor, str
    om babylonska Thisbes banesr
    och om Lucretias tunga offergrd
    och ven Didos dd fr eget svrd
    hur Phyllis hngde sig fr Demophon,
    om Deianeira och om Hermion
    om Ariadne, verjordiskt skn,
    som fanns av guden p den de n,
    om Heros och Leanders drunkningsdd,
    Helenas trar och Briseidas nd,
    och ven dina den, Ladomea.
    Han skildrat dina grymheter, Medea,
    som drpte dina barn med egen hand,
    nr Jasons svek i dig tnt hatets brand.
    O Penelope, ljuvaste Alceste,
    er dygd bermmer han mhnda mest.

    "Men intet sger eller skriver han
    om Canacea, kvinnan vilken brann
    av syndfull krlek till sin egen bror;
    hans avsky fr allt slikt r alltfr stor.
    Ej heller har han ngonsin beskrivit
    hur Apollonii skna dotter blivit
    av konung Antiochus flld och lgrad,
    hur denne tog en gunst, som blivit vgrad;
    det r en hemsk berttelse att hra.
    Beskriva slikt har han ej velat gra:
    han avskyr ventyr av detta slag.
    Och om jag ocks kunde, ville jag
    ej skildra ngonting s avskyvrt.

    "Men den berttelsen, som ni begrt.
    hur skall det bli med den? -- Jag vet det gott,
    att inga muser vid min vagga sttt
    -- det hr kan nog Ovidius frklara --
    mn bryr mig inte om att jag har bara
    en mycket torftig kost att bjuda p;
    torr r som knt vr juridik ocks!"
    Han smlog litet, nr han sade detta.
    Nu fljer det han hade att bertta.




PROLOGEN TILL LAGKARLENS BERTTELSE


    O fattigdom, all smleks bittra rot,
    s fylld av kld och trst och hungers hot!
    Att be om hjlp, det bjuder dig emot,
    men ber du ej, blir nden snart s svr,
    att den fr alla blottar dina sr.
    Emot din vilja fr du lov att lna
    till livets ndtorft, tigga eller rna.

    Du klandrar gud, som enligt dina ord
    fr ojmt delat lotter p vr jord;
    du hyser syndig avund mot din nsta
    och anser honom hava allt det bsta.
    Du sger att han en gng nog fr knna
    hur heta avgrundslgor kunna brnna,
    ty aldrig har han hjlpt en vn i nden.

    Hr blott den vises ord. Han sger: "Dden
    r bttre n att lida brist och nd,"
    samt "ingen aktar den, som saknar brd."
    Ja, fattig man betraktas med frakt.
    Hr ven detta, som den vise sagt:
    "Varenda dag r tung fr fattig man.
    S akta dig fr fattigdomens bann!"

    Om du r fattig, fly dig vnner,
    och hat r vad din egen broder knner.
    O, rika kpmn, lycklig r er lott!
    O folk, som sktsamhetens gva ftt,
    I sln ej _ambes as_ i livets spel;
    dr faller blott _sis cink_ p eder del.
    Fr er r julen sorglst gldjefull.

    I dragen vida fr er vinnings skull
    och veten mngt om mnga fjrran lnder,
    I bringen tidningar om det som hnder
    i andra lnder under fred och krig.
    En kpman r det, som berttat mig
    den gamla sgen, som I nu fn hra,
    om I hans lust att lna mig ert ra.




LAGKARLENS BERTTELSE


Hr brjar Lagkarlen sin berttelse.

    I Syrien i forna tider bodde
    ett sllskap rika kpmn, vida knde
    i mnga land och ven hgt betrodde,
    ty stndigt voro varorna de snde
    utav ett slag, som dem till heder lnde.
    De slde sidentyg och guldbrokad,
    som funno kpare i varje stad.

    Och ledarna fr detta kpmansgille
    beslto en gng alla flja med;
    fr handelns eller njets skull de ville
    ej andra snda som de haft fr sed,
    men sjlva fara ut i vsterled
    till staden Rom; och nr de mlet hunnit
    ha inom kort ett gott kvarter de funnit.

    Vr kpmansskara skter nu sin handel
    i denna stad och sina njen dr. --
    Om kejsardotterns dygderika vandel,
    om huru skn och hjrtegod hon r,
    hur hon, Constance, r hela staden kr
    f dessa kpmn hra varje dag
    p alla hll i dessa ordalag:

    "Vr kejsare av Rom, den Gud beskydde,
    en dotter har; allt ont frn henne vike!
    Sen dag p jorden frsta gngen grydde
    i sknhet, godhet ej hon haft sin like
    i ngon stad och ngot kungarike.
    Vi bedja Herren hennes heder vrna,
    Europas krona gav vi henne grna.

    "Hon sknhet har frutan hgmods last
    och ungdom fri frn drskaper och flrd,
    i allt vid dygdens stig hon hller fast,
    hon dmjukt gr sin vg i denna vrld;
    En frebild hon r fr hvisk frd;
    ja, hennes hjrta r en helgedom
    och hennes hand r ej fr ngon tom."

    Allt detta tal var sant som Herrens ord,
    men nu jag tergr till det som hnde.
    Av nya varor tog man last ombord
    och sedan man prinsessan sett man vnde
    tillbaka hem till Syrien och knde
    sig vl tillfreds nr hemmets hamn man ntt
    och sina varor vl frslda ftt.

    Nu var det s, att dessa kpmn vunnit
    sultanens gunst, och nr frn fjrran land
    och lnga resor ter hem de hunnit,
    plr deras hrskare dem be ibland
    p gstabud och d i frsta hand
    frhra sig var deras skepp sig rrt
    och vad p frden de ha sett och hrt.

    Bland det, som vra kpmn denna gng
    berttade fr honom, var Constance
    det under, varav skildringen blev lng;
    om hennes bild det stod en sdan glans
    att inom kort i hrskarns hjrta fanns
    fr ingen annan plats, att han till slut
    blott ville lska henne livet ut.

    Mhnda i den stora foliant,
    som mnskor kalla himlen, var det skrivet
    med stjrnors tecken lika klart som sant,
    att denna krlek kostar honom livet.
    I stjrnebilder r det mnskan givet
    att lsa klart, om blott hon lsa kan,
    det slut, som vntar varje ddlig man.

    I stjrnorna stod skrivet lngt frut
    om Hektors dd, i stjrnor skildrades
    Achilles' de, Julius Caesars slut
    och Tebes sista kamp, hur Herkules
    och Simson, Turnus, vise Sokrates
    sin levnad skulle sluta, men det r
    fr mnskan svrt att lsa allting dr.

    Sultanen sammankallade med hast
    sitt hga rd och gav det klart besked:
    han lt det veta, att hans hjrta brast
    av all den krlekslngtan, som han led,
    om icke innan mngen sol gtt ned
    Constance blev hans. De mnde sig besinna
    och botemedel fr hans plga finna.

    Den ena sade si, den andra s,
    repliker vxlades med skrpa i,
    och goda skl gav bde en och tv,
    man talade om svartkonst och magi;
    men enig lyckades man sedan bli:
    ej annan utvg gavs n gifterml,
    prinsessan mste bliva hans geml.

    Det skulle dock frvisso bliva svrt
    att detta f till stnd, ty, ppet sagt,
    "Emellan hennes faders land och vrt
    har det genom skilda lagar lagt
    ett svalg, om vilket bda hlla vakt:
    Det krnkte nog en kristen furtstes ra
    om dottern hyllade Mohammeds lra."

    Sultanen svarade: "Men hellre n
    jag avstr frn Constance, jag vergr
    till hennes kristna tro, ty hennes vn
    jag mste bli. Jag hoppas Ni frstr
    vad saken gller nu: om jag ej fr
    den romerska prinsessan till mitt viv,
    r detta slutet p mitt korta liv."

    Men alla enskildheter lmnar jag
    och tljer nu helt kort vad sodan hnde:
    frmedelst ambassader och frdrag,
    som pven sjlv frmedlade och knde
    och som till Kristi kyrkas ra lnde
    men skulle bringa Mahomets p fall,
    blev avtalt s, som nu jag skildra skall.

    Sultanen lovade att lta dpa
    sig sjlv, sitt ridderskap och allt sitt land,
    och drmed skulle han sig rtten kpa
    till kejsarns skna unga dotters hand.
    Med ett beedigat frdrag frband
    man sig att lta fiendskapen fara.
    Constance, m Herren Gud dig vl bevara!

    Nu vntar skert mer n en bland er,
    att jag skall skildra hr den prakt och glans,
    som prglar allt vad sedan kejsarn ger
    som hemgift t sitt kra barn Constance.
    Man br dock veta, att det aldrig fanns
    en mera givmild far, och hela natten
    frslog vl knappt, om jag beskrevo skatten.

    Till hennes flje valdes ut prelator
    och damer, hga herrar samt en rad
    av enkelt folk som sjmn och soldater;
    och kungjort blev i hela Romas stad
    att kejsarns nskan var att folket bad
    i varje kyrka, som i staden fanns,
    om Guds vlsignelse fr dottern hans.

    Och slutligen den kom, den sorgens dag,
    som lmpligast fr avfrd kejsarn fann,
    den tunga dag var kommen, sger jag,
    d, intet uppskov vidare gick an.
    Constance r blek av sorg, men dock hon kan
    st upp och gra sig till resan klar,
    ty hon frstr, att intet val hon har.

    Man fattar vl, att mngen bitter tr
    hon gt den dag, d bort man henne snde
    frn landet dr hon drmt i livets vr
    dr varje vn hon hade, varje frnde,
    att givas t en man hon icke knde.
    Att varje kta make r en skatt
    det veta alla hustrur. (Hrdes skratt?)

    "Min fader", sade hon med sorgsen rst,
    "ditt barn, som rnt s mycken krlek hr,
    och du min mor, som stdse var min trst,
    som r mig ver allt p jorden kr,
    blott detta eder dotter nu begr:
    att edra tankar flja med p frden;
    vi ses ej mer igen i denna vrlden.

    "Jag mste nu bege mig p en frd
    till ett barbariskt land, s bjd ert bud;
    men Krist, vars dd p korset frlst vr vrld,
    skall styrka mig att lyda er och Gud.
    Och vad betyder jag, jag arma brud?
    Att lida och att bli en mans slavinna
    det r den lott, som vntar varje kvinna."

    Jag tror att knappt i Troja vid dess fall,
    nr Pyrrhus muren brckt, nr borgen brann,
    att knappt i sjlva Rom, nr Hannibal
    dess hrar slagit; och dess portar hann,
    mer smrtfylld klagan ljd och sorg man fann
    n nr det nu begrts Constances de.
    Men intet ndras av ett treflde.

    O, _primum mobile_, o firmament,
    som allting leder dr du vlver dig
    och slungar allt frn st till occident
    som av naturen ville vnda sig
    t motsatt hll, du lt en stjrnestig,
    d denna resa vidtog, ordnas s,
    att vilde Mars fick makt att ddligt sl.

    Ack, kejsare, hur glmdes fstets lagar?
    Fanns ingen filosof i all din stad?
    Det ges dock menliga och lyckodagar,
    d man br drja eller dra stad,
    och ltt en hgstlld man fr veta vad
    han vlja br, ty det r skert sport
    nr den r fdd, som ftts till ngot stort.

    Till skeppet s den sorgsna m man br
    och all tillbrlig vrdnad fr hon rna.
    "M Jesus Kristus skydda alla hr",
    s sger hon. -- "Farvl, Constance, du skna!"
    Hon sker dem med glttig uppsyn lna.
    Nu lmnar jag Constance och gr igen
    tillbaka till sultanens Syrien.

    Sultanens moders skarpa gon se
    att hennes ende son r i berd
    att sina forna offer verge;
    hon sammankallar d sitt hga rd
    med tanke p ett nattsvart avgrundsdd,
    och nr det samlats s kring hennes bord
    hon stter sig och talar dessa ord:

    "Frvisso r det knt, att vr sultan
    fr avsikt har att vergiva det,
    som freskrivet r i vr koran
    och lrts utav Mohammed, Guds profet.
    Men jag bedyrar vid min salighet,
    att hellre mister jag mitt liv n jag
    frvisar ur min sjl Mohammeds lag.

    "Vad kunde vi av detta nya vinna
    om icke trldomsok och nger svr?
    Till sist i helvetet vi skulle brinna
    fr svek emot den tro, som varit vr.
    Men, mina herrar, om er hjlp jag fr,
    om I mig fljen nr det gller strid,
    s skall jag rdda oss fr allan tid."

    Vid sin profet bedyrade de alla
    att henne fljde de i liv och dd
    och att de skulle sina vnner kalla
    att lmna hennes fretag sitt std.
    Nr sultaninnan sedan ter bjd
    dem lyssna till den mrka plan hon hade,
    var detta vad till sina mn hon sade:

    "Se hr den utvg, som jag finner bst:
    vi taga dopet -- kan vl vatten skada? --
    och sedan hller jag en vlkomstfest,
    dr vr sultan, min son, p nytt fr bada
    och hans geml i rda strmmar vada;
    d skall en dopfunts vatten ej frsl
    att henne ren frn allt det rda tv."

    O sultaninna, ondska r ditt namn,
    megra, furie, Semiramis!
    O orm som tagit mnsklig kvinnohamn
    Du r lik den som fanns i paradis!
    O falska kvinna, som p alla vis
    vill skada dygd och oskuld genom brott,
    i dig bo grymhet, svek och laster blott!

    O Satan, full av avund, sedan ut
    du drevs ur paradisets ljuva land,
    din vg till kvinnan vet du som frut!
    Med Evas hjlp du oss i trldom band.
    Du ville bryta detta Hymens band,
    och nr med svek du nskar ngot vinna
    till redskap vljer du som frr en kvinna.

    Nu sultaninnan, som jag s frbannat,
    lt rdets herrar draga sina frde.
    Men nog om dem; jag vergr till annat.
    Ett samtal med sin son hon snart begrde
    och sade d, att vad Mohammed lrde,
    det ville hon frneka liksom han
    och hlla Kristi lra blott fr sann.

    Hon bnfll honom om att i sitt hem
    f fr de kristna stlla till en fest.
    "Jag ser med nje att du roar dem",
    s sade han, "och blir med frjd din gst."
    Han bjde kn och tackade, men mest
    frutan ord, ty gldjen kvvde dem.
    Hon kysste sonen och begav sig hem.

Explicit prima pars.



Sequitur pars secunda.

    Omsider ha de kristna gtt i land
    p syrisk jord, och sttlig syn det r.
    Sultanen d med hjrtat tnt i brand
    stafetter snder ut, som budet br
    t alla hll att drottningen r dr.
    Och srskilt har sin egen mor han bett
    att mta drottningen p vrdigt stt.

    Det blev en stor och praktfull kavalkad
    nr syrierna romarskaran mtt.
    Sultanens moder, leende och glad,
    vlkomnar nu Constance s varmt och stt
    som ngon mor en dotter den hon ftt,
    och till en nrbelgen stad de rida
    i vrdig skritt allt vid varandras sida.

    Ej strre kunglig stt och prakt man sett
    i triumfatorn Julius Caesars tg,
    som av Lucanus skildras vitt och brett,
    n den, som i sultanens svit man sg.
    Men djupt i hennes falska hjrta lg
    en ond demon, som ville ofrd bringa,
    en giftig skorpion, beredd att stinga.

    Kort drp mta de en sttlig rad
    av ryttare: sultanen och hans mn.
    Han hlsar henne strlande och glad
    som lskarn hlsar saknad hjrtevn.
    I festligt lag man glammar lnge n.
    Men tiden gr och nattens timmar ila
    och glammet tystnar, alla ska vila.

    S kom den dag och stund, som utsatt var
    fr gamla sultaninnans stora fest,
    och av de kristna gjorde sig envar
    i ordning d med allt han gde bst.
    Och festa fick i sanning varje gst
    och skda mycket underbart och nytt
    -- och dyrt betala innan morgon grytt.

    O brda ofrd, som bestndigt fljer
    var jordisk frjd, bemngd med bitterhet!
    Snart sorgens skugga varje lycka hljer
    och grt r slutet p vr munterhet.
    Lyd detta rd fr egen skerhet:
    nr glad r dagen, br du stdse minnas
    att sorg och smrta i beredskap finnas.

    Ty inom kort de skett de hemska morden;
    varenda kristen, som i salen fanns
    blev huggen eller stucken ned vid borden
    -- sultanen sjlv bland dem -- med svrd och lans;
    den enda som blev skonad var Constance.
    Och bakom detta svarta nidingsdd
    stod gamla sultaninnan och dess rd.

    Och varje omvnd syrier, som glatt
    sultanens order fljt, vart inom kort
    frutan misskund mrdad dr han satt.
    Och fru Constance hon frdes genast bort
    till en galr utav en srskild sort:
    det var ett skepp, som intet roder hade.
    "Nu kan du segla hem till Rom", man sade.

    En summa pengar fick hon med sig d
    och, sanningen att sga, proviant
    i stora mngder, klder likas,
    och snart sjng viddens vind i mast och vant.
    O, min Constance med hjrta rent och sant,
    o, unga lskeliga kejsardotter,
    nu styre Han, som skiftar dets lotter!

    Hon korsar sig, i bn hon sjunker ned,
    hos Kristi kors hon sker trst och mod:
    "O, rena altare och helga trd,
    som signat blev av Lammets dyra blod,
    O Frlsare s nderik och god,
    lt icke djvulen min ande taga
    den dag mig vgorna i djupet draga!

    "Du starka trd, beskyddare av tron,
    som var det enda trd som vrdigt fanns
    att bra Hrskaren p himlens tron,
    det vita lam som stacks av knektens lans,
    och under vilket seger stdse vanns
    nr dina armar strcktes huldrikt ut,
    beskydda mig, och giv ett saligt slut!"

    S driver hon omkring i lnga r
    allt lngre ver havets sltt den vida
    och slutligen Gibraltars sund hon nr;
    men tunga dagar fr hon genomlida
    och ofta har hon dden vid sin sida,
    allt innan havets vgor lnka frden
    mot land i ngon oknd del av vrlden.

    Vl m man sprja, varfr hon blev spad
    av sultaninnans vilda mrdarhand.
    Den frgan r dock ganska ltt besvarad:
    vem frlste Daniel i Babels land
    p lejongropens blodbestnkta sand,
    dr dden annars ndde en och vart
    Det var den Gud han i sitt hjrta bar.

    Gud fann fr gott att ter lta ske
    ett underverk att vittna om hans makt!
    Vr Herre Krist, som botar varje ve,
    han gr -- det varje visman vet och sagt
    rtt ofta ting fr ml, som han ej lagt
    i dagen fr oss mnskor, alltfr sm
    att kunna Herrens all vishet frst.

    Men om hon ock kom trygg frn blodig bal
    hur fann hon ej i havets vg sitt slut! --
    Vem hll vid liv i buken av en val
    profeten Jona tills han kastats ut?
    Vl vet envar, att det var Hans beslut,
    som tillt Israel vid Herrens hand
    g torrskott genom havet upp till land.

    Vem bjd vl stormens vilda andar fyra,
    som hade makt att hrja hav och land:
    "Nu Nordan, Sunnan, alla vindar yra,
    frhrjen varken fartyg eller strand!"
    Han var det ock, som med sin starka hand
    den arma kvinnan undan stormar bar,
    nr djupt hon sov och nr hon vaken var.

    Hur kunde hennes matfrrd frsl,
    att hon p trenne r ej knde brist!
    -- Vem fdde heliga Maria d
    i kengrottan? -- Kristus sjlv frvisst.
    Ett lika mrkligt under gjorts av Krist
    med fiskar fem och endast tvenne brd.
    Gud snde henne mat i verfld.

    P detta stt mot Englands kust hon drev
    och ver Nordsjn, tills emot en strand
    vid ngon oknd borg hon driven blev;
    den lg p kusten av Northumberland.
    Och skeppet fastnade p bottnens sand
    s fast, att ingen flod det kunde hja;
    Guds vilja var, att dr hon skulle drja.

    Frn borgen hastade dess hvitsman
    att se vad man p vraket kunde finna.
    En ensam, sorgsen kvinna dr han fann
    och s en dyrbar skatt; och denna kvinna
    var ddligt trtt och ville intet vinna
    frutom gravens ro, all hennes lngtans ml.
    Om den hon bnfll p sitt modersml.

    Hon talade latin p sllsamt stt,
    men hennes ord frstodos efterhand.
    Nr mannen s p vraket sett sig mtt,
    han frde henne med sig upp i land.
    Dr sjnk hon strax p kn p strandens sand
    och tackade sin Gud; men vem hon var,
    p frgor drom gav hon intet svar.

    Hon hade, sade hon, s lnge irrat
    p havet kring, av alla vindar frd,
    att hennes sinne blivit helt frvirrat
    och ingenting hon mindes om sin brd.
    Till trar blev den strnge fogden rrd.
    Hos dennes hustru s ett hem hon fann
    och allas krlek hon med saktmod vann.

    Slottsfogden och hans hustru Hermengild
    de voro hedningar som alla dr
    i trakten runtomkring. Men god och mild
    var slottets fru; Constance var henne kr,
    och nr hon talat om vad Kristus lr,
    fann genom Kristi nd om ngon tid
    ock Hermengild hos Herren Jesus frid.

    I landet hade fordom kristna funnits,
    men alla hade drivits ut ur det,
    nr de av hedningarna vervunnits;
    nu rdde dessa norrut vitt och brett.
    De kristne av de gamle britters tt
    de hade flytt till Wales och funnit dr
    en fristad undan hedningarnas hr.

    De kristne hade dock ej helt frdrivits;
    dr fanns ett ftal kvar, som bad till Krist
    i hemlighet den bnen som oss givits;
    i slottets nrhet funnos trenne visst.
    Bland dessa var det en, som synen mist,
    men klart han sg med detta inre ga,
    som mnskosjlen riktar mot det hga.

    En sommardag med sol och glitterdans
    p havets bljor ut till himlens rand
    begav sig fogden tfljd av Constance
    och av sin hustru ned till havets strand
    att vandra p dess jmna, fasta sand.
    Dr mtte de en man i torftig drkt,
    den gamle man, vars gons ljus var slckt.

    "I Kristi namn", den blinde gubben bad,
    "fru Hermengild, giv mig min syn igen!"
    Den bnen gjorde slottsfrun fga glad,
    ty fogden kunde gott frst av den
    att hon var kristen och frtrnas, men
    Constance bjd henne tro p Kristi styrka
    och handla som en dotter av hans kyrka.

    Av hpnad slagen borgens hvding stod;
    han sporde: "Vad betyder vl det hr?"
    Constance gav svaret: "Det r Kristi blod
    och kraft, som varje mnskas frlsning r."
    Hon tolkade s vl vad kyrkan lr
    att innan de p kvllen gtt till ro
    var fogden omvnd till vr kristna tro.

    Slottsfogden var ej hgste styresman
    p denna borg och uti denna trakt,
    men sedan mnga vintrar frde han
    beflet dr, bekldd med hvdings makt,
    och den, som denna i hans hnder lagt,
    var Alla, kung i allt Northumberland
    frn Skottland ned till Humbers lga strand.

    Men till berttelsen jag tervnder.
    Den onde, som bestndigt varje mans
    och kvinnas hjrta frestar, lustar tnder,
    han kom en riddare att mista sans
    och vett av syndig tr till Constance.
    Han tyckte sig frvisso helt frbrinna
    om ej han finge famna denna kvinna.

    Han giljade till henne, men han fann,
    att hon stod fast vid det som dygden bjd
    och flydde varje synd. D fylldes han
    av hat, och hmndlust i hans hjrta sjd;
    hon skulle bringas till en neslig dd.
    En natt, nr fogden rest till kungens hov
    smg skurken till det rum, dr flickan sov.

    Av bn och vaka matt Constance sig lagt
    till vila vid sin goda slottsfrus sida
    och riddaren, som drevs av Satans makt
    och ville lta henne skuldls lida,
    smg fram till dem, drog dolken ur dess slida,
    stack den i borgfruns hals och lade den
    invid Constance och smg sig ut igen.

    Kort drp fogden, fljd av Alla kung,
    till borgen tervnde -- fr att se
    sin maka mrdad, finna sorg s tung,
    att mngen tr han gt i bittert ve.
    En blodig kniv i bdden funno de
    invid Constance. Hur kunde hon frklara?
    Av sorg frlamad kan hon intet svara.

    Fr konungen frtaldes vad som hnt
    och ven om Constance, hur henne frt
    till denna kust ett skepp, som vinden snt.
    (Om detta han I alla redan hrt.)
    Kung Allas hjrta blev s sllsamt rrt
    nr han fick se en kvinna skn som dagen
    av det nu s grymt till marken slagen.

    Ty lik ett lamm, som bidar bdelns kniv,
    s skuldls stod hon infr konungen.
    Den riddare, som tagit borgfruns liv,
    bar vittnesbrd, att hon, Constance, var den,
    som mrdat Hermengild i bdden, men
    bland folket mumlades: "Ett sdant brott
    kan denna kvinnan aldrig ha begtt.

    "Ty from och blid vi henne stdse se
    och Hermengild var henne mycket kr;"
    det r det vittnesbrd, som alla ge,
    frutom den, som banemannen r.
    Den dle konungen frstr att hr
    r ngot dolt och fattar ett beslut
    att sanningen i grund skall forskas ut.

    O ve, Constance, du kan ej tvekamp krva,
    har ingen riddare i detta land!
    S mnde Han, som dog att vi m leva
    och som fr evigt mrkrets furste band,
    nu strcka ut till dig sin starka hand!
    Ty om ej Kristus hr ett under gr
    en brottslings bittra dd du skuldls dr.

    Hon fll p sina knn och talte s:
    "Gud Fader, du som rddade Susanna
    frn falska vittnesbrd, och du ocks,
    Guds Moder, signad dotter till S:t Anna,
    infr vars barn man sjunger Hosianna,
    -- om jag r utan skuld till detta dd,
    st d mig bi! Om ej, giv dd s brd!"

    Han I ej skdat mitt ibland en skara
    av hundra andra dragen p en man,
    som fres mot sin dd och ltit fara
    allt hopp om nd -- ett anlete, som kan
    med endast frgen sga; hr r han
    som nu skall d? -- S vit stod i en ring
    av mnniskor Constance och sg sig kring.

    O, drottningar med hrlighet och makt,
    o, hertiginnor, damer utav brd,
    betnken vilken prvning det lagt
    p& kejsardottern, frn sitt hemland frd,
    nr ondskans sdd ses mogna snabbt till skrd!
    O kejsardotter, i din strsta nd
    du stndar ensam utan vnners std!

    Men sdan mkan knner konung Alla
    (medknsla hyser varje del man)
    att frn hans gon stora trar falla.
    "G bringa oss en bok!" s sger han,
    "och om vr riddare bekrfta kan
    med ed att det var hon, d utser jag
    en domare att dma efter lag."

    En bibel hmtades, och utan fruktan
    gick mannen ed p hennes skuld och brott.
    D drabbar honom Herrens hrda tuktan:
    ett slag i nacken har han pltsligt ftt
    och faller handlst ned dr nyss han sttt,
    och mannens gon trnga ut ur skallen.
    Med fasa skdar folket honom fallen.

    En rst ur rymden talar dessa ord:
    "Infr en kung har du beskylla vgat
    en skuldls kyrkans dotter fr ett mord;
    det har du gjort, och nu r mttet rgat."
    Allt folket stod som hade ljungeld lgat,
    lamslaget av det underverk som skett,
    blott ej Constance, som dri Herren sett.

    Stor skrcken var, och nu nr klarhet vans,
    grep nger var och en, som trott s ltt
    p det frtal, som slungats mot Constance,
    och fljden vart -- av undret folket sett
    och av frklaringar Constance dem gett --
    att kungen sjlv och mngen av hans rd
    blev omvnd genom Herren Kristi nd.

    Men riddaren med livet plikta fick
    fr sina lgner, enligt dom som Alla
    p stllet fllde, och Constances blick
    var trskymd nr hon sg hans huvud falla.
    Guds nd, som funnit frlsning fr oss alla,
    lt henne sedan st som kungens brud
    med drottningkrona till sin brllopsskrud.

    Det fanns dock en i konung Allas borg,
    som detta giftermlet gjorde vild
    av hat och hmndlust, grmelse och sorg,
    och denna varelse var Donegild,
    kung Allas moder, nu frn makten skild.
    Hon fann det var en skam att kronan givits
    en oknd kvinna som till landet drivits.

    Mig lyster icke orda vitt och brett
    om str och agnar, hller mig till kornet.
    Vad gitter jag frtlja om den rtt,
    som frst togs in och vem som blste hornet
    p brllopet, om flaggorna p tornet?
    Bestndigt r det samma enskildheter:
    man spelar, sjunger, dansar, dricker, ter.

    De g i sng som brukligt r och rtt,
    ty hustrur ro helga ting, men nr
    mot natt det lider mste deras stt
    bestmmas blott av det en man begr,
    den man, som deras kta make r,
    d br den sanna hustrun alltid veta
    att fr en stund sin helighet frgta.

    En gosse under hjrtat inom kort
    hon bar. Nr kungen lmnade sin grd
    och drog mot fiender i Skottland bort,
    gav han i uppdrag t sin frste lord
    och biskopen att noga taga vrd
    om hans geml. S dmjuk, mild och blid
    frbidade Constance vr Herres tid.

    En gosse fds nr vntans tid r slut;
    Mauritius de detta barnet kalla.
    Slottsherren snder sedan skyndsamt ut
    en man att verbringa till kung Alla
    ett brev med redogrelse fr alla
    de hndelser som timat under tiden,
    som sedan kungens avfrd r frliden.

    I hopp att vinna gunst beger sig denne
    i strsta hast till konung Allas mor.
    Med dessa ord han hviskt hlsar henne:
    "Madame, jag bringar bud om lycka stor
    fr var och en som hr i landet bor:
    en son har sknkts vr konung och hans fru.
    Vl m vi alla prisa Herren nu.

    "Hr har jag breven som frtlja detta,
    de mste fras fram med strsta hast.
    Om Ni, min fru, har ngot att bertta,
    jag str till tjnst; jag rider utan rast."
    Hon svarade: "Jag finner lmpligast
    att denna natt hos oss kvarter du tar.
    I morgon skall jag sedan ge mitt svar."

    Budbraren drack mycket l och vin
    och ofrmrkt ur vskan hans man stal
    hans brev. ty han vart drucken som ett svin.
    Och Donegild, s nedrigt lmsk och hal
    frfalskade ett brev med fult frtal
    till konungen frn hans befallningsman,
    och detta r vad man i brevet fann:

    "Jag mste underrtta nu med sorg:
    att vidunder har drottningen i dag
    till vrlden ftt, s hemskt att denna borg
    ej rymmer man s modig att dess drag
    han vgar skda. Drfr fruktar jag
    att modern kanske r en hxa blott,
    av onda makter frd till detta slott."

    S sorgset konung Allas sinne blev
    nr detta brev han lst, men vad han knde
    fick ingen veta. Egenhndigt skrev
    han svar: "Vlkommet r vad Kristus snde,
    vad n det r, hur n sig lyckan vnde.
    M Kristi vilja ske och icke min!
    Den bjes dmjukt, Herre, infr din.

    "Beskydda vl mitt barn, hur hemskt det n
    m vara skapt, och drottningen, tills jag
    frn detta kriget hinner hem igen.
    Om det r Kristi vilja, skall en dag
    en son mig sknkas av ett annat slag."
    Han slt sitt brev, en tr p kinden gled,
    och budet fick det, steg till hst och red.

    O ryttare s full av druckenhet,
    din andedrkt r stark, men ingen kraft
    1 dina lemmar bor, och vad du vet
    frrder du, och vad frnuft du haft
    har drivits ut av druvans dolska saft!
    Dr dryckenskapen prglar anletsdragen
    dr trder varje hemlighet i dagen.

    O Doneglld. vrt sprk har icke orden
    som kunde skildra all din infami.
    Blott sjlva herren ver underjorden
    kan finna ord fr ditt frrderi.
    Fy, odjur, fy! O nej, vad sga vi?
    Fy _avgrundsande_! Du r en bland dem,
    som ha i helvetet sitt rtta hem!

    P tervg frn kungen vek han snart
    igen hos kungens falska moder in,
    och mkta glad t hans besk hon vart
    och lade sig om hans frplgnad vinn.
    Han drack och fyllde grundligt buken sin,
    han somnade och sov som frr man sport
    tills solen trdde genom dagens port.

    Fr andra gngen breven stulna bli
    och falskligen till fogden detta skrives:
    "Vid ventyr av hngning ger Ni
    se till att hon, Constance, ur landet drives
    och svarar fr att intet uppskov gives;
    p inga villkor fr hon drja kvar
    1 detta rike mer n trenne dar.

    "P samma skepp, som hit till Englands strand
    har frt Constance, m hon och barnet fras
    och skeppet sedan skjutas ut frn land
    att driva bort p havet och frgras."
    O min Constance, vl m din slummer stras
    och onda syner dig i drmmen givas
    nr dessa order dr i natten skrivas!

    Budbrarn vaknade p morgonen
    och red med hast den vg han hade kvar
    till kungens borg och gav t hvdingen
    det falska brev han i sin vska bar.
    Bestrt blev denna ver Allas svar.
    "O Herre Krist", han sade, "vilken hrd
    fr synd och ondska r ej denna vrld!

    "Allsmktig Gud, om hr din vilja sker,
    hur r det mjligt, rttvis som Du r,
    att mngen skuldls sls till jorden ner
    och syndare i vlmakt leva hr?
    O goda fru Constance, du r mig kr
    och tungt det r att jag din bdel blivit,
    men neslig dd r valet kungen givit."

    S bittra trar ung och gammal fllde
    nr kungens grymma pbud blivit knt,
    och ddsblek fjrde dagen stegen stllde
    Constance mot skeppet utfr strandens slnt.
    Men dmjukt bar hon allt vad Kristus snt,
    och nr hon stranden ntt hon fll p kn
    och sade: "Herre, m din vilja ske!

    "Han, som mig rddat undan riddaren
    som genom mened skte mig frgra,
    han kan mig skert frlsa nu igen
    p saltan sj, han kan mitt fartyg fra
    och skall vl ter mina bner hra.
    P Honom litar jag och p hans Moder,
    de ro mina segel och mitt roder."

    P hennes arm lg grtande den lilla,
    och dr p kn hon stod s milt hon sade:
    "Var stilla, lskling, ingen gr dig illa."
    Den mjuka duk hon p sitt huvud hade
    hon drp ver barnets gon lade
    och fick det snart att ter slumra in.
    D hjde hon mot himlen blicken sin.

    "O himladrottning", sade hon, "Maria,
    frvisso fr att kvinnan lt sig fresta
    kan intet mnniskan frn dden fria
    och mste ock din son de dde gsta.
    Ditt helga ga har ftt se den bsta
    p korset d; vad r all mnsklig smrta
    mot den, som d det led, ditt modershjrta!

    Du sg din lskling d en kvalfull dd
    och jag bar kvar nnu mitt hjrtas skatt.
    Du heliga, du hjlp i all vr nd,
    till himlens hga hrskarinna satt,
    du klara stjrna i vr levnads natt,
    hav misskund med det lilla barn jag br
    som de betryckta stdse huld du r!

    "Ack, lilla barn, i vad bestr ditt brott?
    Hur blev din faders sjl s grym och hrd?
    Du har ju aldrig ngon synd begtt."
    Mot fogden vnd hon sade: "Nd, min lord,
    fr barnet mitt; tag det i Eder vrd!
    r det ej mjligt som jag bad om nyss,
    giv gossen d i faderns namn en kyss!"

    Hon kastade mot borgen n en blick.
    "Farvl du grymme bortom skog och hed!"
    S sade hon och reste sig och gick
    till skeppet ned. Allt folket fljde med.
    Hon vyssjade sitt lilla barn som kved
    och tog farvl av allt p Englands jord,
    hon korsade sig fromt och gick ombord.

    Med proviant var skeppet vl frsett,
    fr lnga tider skulle den frsl;
    och annan ndtorft hade fogden gett
    -- pris vare Gud -- i riklig mngd ocks.
    Allsmktig Gud, lt denna frden g
    till hennes hem! Lt vinden blsa rtt!
    Nu driver hon p havets de sltt.

Explicit secunda pars.



Sequitur pars tercia.

    Kort drp konung Alla hemt drar.
    Nr till sin kungaborg han tervnde
    han frgade var barn och maka var.
    Slottsfogden d sitt hjrta isas knde
    och han berttade hur allting hnde,
    som nyss jag skildrat har s gott jag kan.
    Det falska brevet fretedde han

    och sade: "Herre konung, blott vad du
    vid hot om ddsstraff lagt har jag gjort."
    Den man som brevet frt torteras nu
    tills man av honom har i allo sport
    vad nattkvarter han haft p varje ort
    Vem ddets upphov var ha sedan snart
    frsiktiga frfrgningar gjort klart.

    Igenknd stilen blev i brevets prnt
    och blottat allt 1 detta svarta brott:
    hur det gick till r icke lngre knt.
    Men resultatet var, att moderns lott
    blev dden fr det dd. som hon begtt
    nr konung Alla frn Constance var skild.
    S mkligt slut fick drottning Donegild.

    S bittert srjde Alla dag och natt
    sitt lilla barn och sin frsvunna maka
    att det ej skildras kan; vart ord blir matt.
    Men till Constance jag vnder nu tillbaka,
    dr hon p havet ngestkval fr smaka
    fem r och mer -- Gud ville det frvisst --
    tills hennes fartyg nr en strand till sist.

    Det hnde sig, att vid ett hedniskt slott
    -- det r mig oknt hur man det plr kalla --
    Constance och hennes barn till kusten ntt.
    Allsmktig Gud, vars ga ser oss alla,
    vi Dig Constance och barnet anbefalla,
    nr ter i ett hedniskt land hon dvljes
    i strsta fara, varom nu frtljes.

    Det kom en massa folk frn borg och bygd
    att se p skeppet, skda fru Constance.
    Men ensam smg en natt i mrkrets skygd
    hovmstaren, den vrsta skurk dr fanns,
    till skeppet ned (m avgrundskval bli hans!)
    och sade han beslutat henne ga
    vad n hon drtill kunde ha att sga.

    Frtvivlat var den arma kvinnans ve,
    hon bad, och barnet grt, nr s han sagt.
    Men hjlpen skulle himlamodern ge,
    ty nr hon kmpade med all sin makt
    fll skurken pltsligt verbord, och bragt
    i havet sjnk han i dess djup till sist.
    S rddades Constance av Herren Krist.

    O, lga lusta, se ditt de hr!
    Ej endast mnskans sjl du platt frstr,
    du ock frdrv och dd fr kroppen r.
    Av allt det verk, som blinda lustan gr,
    blir ofrd blott; om mer n en man hr,
    som ej fr handling, men fr avsikt blott
    att denna synd beg sitt straff har ftt.

    Var kunde denna svaga kvinna taga
    en sdan kraft att stta mannen bort! --
    Hur slutade vl Goliats hjltesaga!
    Hur kunde vl en man av Davids sort,
    s ung och vapenls, dig inom kort
    till marken sl! -- Vi inse det envar:
    blott genom Herrens nd det mjligt var.

    Vem sknkte Judit kraft och mannamod
    att dda Holofernes i hans tlt
    och s befria Herrens folk med blod?
    Jag visat, nr jag mina frgor stllt,
    att liksom kraft frn ovan fordom vllt
    till dessa s, att hrllg seger vanns,
    s gav han ven kraften t Constance.

    Men nu gr skeppet vidare, och snart
    det genom sundet vid Gibraltar far.
    T vst, i syd, I norr det drivet vart
    och stundom sterut i lnga dar,
    tills Du, Guds Moder (evigt signad var!)
    I din ondligt stora godhet bjd
    hon skulle rddad bli ur all sin nd.

    Nu lmna vi Constance ett gonblick
    och gna kejsaren av Rom ett ord.
    I brev frn Syrien han lsa fick
    hur alla kristna mrdats p dess jord;
    den grova smlek ock har blivit spord,
    hans dotter lidit genom sultaninnan
    som hg och lg har slagit drfrinnan.

    D hade ofrtvat kejsaren
    senatorn, fljd av mnga herrar, snt
    med hela flottan ut till Syrien
    att taga gruvlig hmnd. Och de ha brnt
    och hrjat, slagit, ingen misskund knt
    Men inom kort, nr detta r tillnda,
    mot Rom de ter sina stvar vnda.

    Nr nu senatorn flottan hemt frde
    omstrlad av den vunna segerns glans,
    han mtte, statt p drift, som nyss vi hrde,
    det skepp som bar den arma fru Constance.
    Han visste icke vem hon var, ej vanns
    frklaring till att s p vreda vgor
    hon ensam drev; hon gav ej svar p frgor.

    Han henne fr till Rom och t sin fru
    antvardar dr Constance och hennes barn,
    och i senatorns hus hon stannar nu.
    S har Guds Moder rddat mnget flarn
    p livets hav ur nd och ondskans garn.
    I detta hem hon drjde lnge kvar
    och helig hela hennes vandel var.

    Senatorns hustru var en nra frnka
    men knde dock ej mer igen Constance.
    Nu vra steg t annat hll vi lnka:
    till konung Alla och till sorgen hans;
    s bittert har han srjt, att trst ej fanns,
    sin lskade, fr alltid mista maka.
    Vi vnda senare till Rom tillbaka.

    Kung Alla, som sin egen moder slagit,
    s svra samvetskval omsider led
    att han -- jag skildrar detta kort -- har dragit
    till Rom, dit mngen fre honom red,
    att dmjukt kasta sig fr pven ned
    och bikta all den synd, som han begtt.
    samt gra bot och sona s sitt brott.

    Snart blev i hela Rom det allmnt knt
    att Alla kung som pilgrim komme dit;
    ett budskap hade han i frvg snt.
    D red senatorn strax i hviskt nit
    att mta honom med en prktig svit;
    p samma gng som han med svitens prakt
    vill hedra kungen, visar han sin makt.

    Nr konungen han mter hlsar han
    med strsta vrdnad, Alla likas;
    med utskt takt bemta de varann.
    S hnde det, att inom dagar tv
    senatorn skall till konung Alla g
    p gstabud; och inom kort han fr
    Constances son i flje nr han gr.

    Man sagt, att fru Constance senatorn bett
    att taga barnet med p Allas' fest;
    hur drmed var, det vet jag icke rtt,
    men skert r att kungens lille gst
    p moderns bud stod dr med blicken fst
    p Allas drag s lnge festen rckte,
    och slutligen han kungens undran vckte.

    Omsider sade till senatorn han:
    "Vem r det vackra barnet dr, som har
    sin blick s stadigt fst p mig?" -- "Minsann,
    det vet jag icke", var senatorns svar.
    "En mor han har, men han har ingen far
    som jag vet av." -- Och sedan skildrar han
    fr konung Alla hur han barnet fann.

    "Men Gud skall veta", var hans nsta ord,
    "att dygdigare kvinna ej jag sett
    i allt mitt lnga liv p denna jord;
    ej har jag hrt om mera hviskt stt
    hos hustru eller m av del tt.
    Hon skulle hellre dda sig n gra
    vad nesligt r och lta sig frfra."

    Men barnet var sin moder upp i dagen,
    s likt Constance som ngon kunde vara.
    Kung Alla minnes gott de kra dragen
    och nu hans tankar vida vgar fara,
    han tnker p det sllsamt underbara:
    var detta barnets mor hans egen maka
    och skulle s han henne f tillbaka?

    "I sanning", tnkte han, "jag mtte mist
    frstndets bruk, man mste ju frst
    att dd i havets djup hon r frvisst."
    Men denna tanke trngde fram ocks:
    "Kan jag vl veta hur de vgar g,
    som Gud har stakat ut? Hans starka hand
    har en gng frr frt henne tryggt till land."

    Mot aftonen han med senatorn gick
    till dennes hem, dr gossens moder fanns,
    att se om ej han dr frklaring fick.
    Dr skickade man efter fru Constance
    Var viss hon knde ingen lust fr dans
    nr hon fick veta, varom frga var.
    Det var med nd, som henne foten bar.

    Nr Alla ser sin maka, skyndar han
    att hlsa henne hjrtligt, rrd till trar,
    ty redan vid sin frsta blick han fann
    att det var hon, som han s mnga vrar
    har srjt som dd. Men intet svar man sprar;
    hon tnker p den ortt han begtt
    och allt vad lnga r hon lida ftt.

    Tv gnger sg han henne sansls falla
    och sade sedan under treflde:
    "S sant av Gud och himlens helgon alla
    vi vnta misskund nr vi ro dde,
    r jag s skuldls till ditt olycksde
    som ngonsin en man, som vill dig vl.
    Om icke, m den onde f min sjl."

    S lng var grten och den bittra smrtan
    s heta deras gons trar brnde
    allt innan lugnt det blev i deras hjrtan,
    som genom klagan vrre plgan knde.
    Men jag gr vidare till det som hnde;
    man kunde skildra knslor natten lng,
    men jag r trtt p sdan sorgesng.

    Dock slutligen, nr sanningen vart knd
    att Alla skuldls var till hennes ve,
    de kysstes hundrafalt, och dr blev tnd
    i deras brst en frjd, som endast de,
    som evig salighet ha ntt, ftt se,
    men ingen mnska ntt och ingen nr
    i detta liv, s lnge vrlden str.

    En bn till Alla kung hon sedan har:
    hon skulle sig rtt glad och lycklig prisa
    om Alla gick till hennes hge far
    och bad att denne ville honom visa
    den ran att en dag hos honom spisa.
    Men sina ord han skulle noggrant vga
    och fadern intet om hans dotter sga.

    Det blivit sagt, att konung Alla snde
    sin son med bjudningen till kejsaren,
    men man frstr ju gott att kungen knde
    vad hvligheten bjd och bjuder n;
    han snde ej ett barn med bud till den
    som kristenhetens krona bar, han gick
    frvisso sjlv och fretrde fick.

    Och kejsaren gav lskvrt lfte om
    att komma till den fest han skulle ge.
    Det sges, att hans milda ga kom
    att vila d p gossen och att se
    en bild, som vckte bitter saknads ve.
    Men Alla gick att rusta till sin fest,
    som skulle hedras av s hgstlld gst.

    S grydde morgon, dagens timmar ledo
    och det blev tid att mta hedersgsten;
    och under frjd och gamman ut de redo.
    Och nr hon sg sin far p vg till festen,
    steg fru Constance ur sadeln; och vid hsten
    fll hon p kn och sade: "Din Constance
    du skert trott ej mer i livet fanns.

    "Jag r Constance, den dotter som du snt
    fr lngesen till Syrien som m
    men nu till dig omsider tervnt.
    Jag var det, fader, som p saltan sj
    blev ensam utsnd, dmd att mkligt d.
    Snd mig ej mer till ngon hednings grd,
    men tacka honom hr fr huld och vrd."

    Vem kan vl mla all den frjd de knde
    de tre som terfunnit s varandra!
    Men min berttelse tar snart en nde
    och tiden flyr; jag vill ej trtta andra.
    De glada tre till middagsbordet vandra
    och dr jag lmnar dem t deras frjd,
    som vida ver skildrarns konst r hjd.

    Upp Mauritii lott det sedan fll
    att bli till kejsare av pven smord,
    och Kristi kyrka han i vrdnad hll.
    Men honom gnar jag ej flere ord,
    ty om Constance r denna saga gjord.
    I Roms historia man tecknat ser
    hans levnadslopp; jag minns det inte mer.

    I sinom tid kung Alla tervnde
    med sin Constance, sin dygderika maka
    till Englands jord, dit vgen vl han knde
    och dr en stilla lyckas frjd de smaka.
    Men frjder fly och komma ej tillbaka
    i denna vrld, ty aldrig stannar tiden,
    som flod i ebb den byts nr dag r liden.

    Vem levde ens en dag i sdan lycka,
    att han ej erfor ngot samvetskval.
    ej knde vrede, lngtan, fruktan trycka,
    ej led av avund, lgner och frtal?
    Frvisso styrker detta vl mitt tal,
    att kort den stora lycka var, som vanns
    av konung Alla och hans fru Constance.

    Se dden tager skatt av hg och lg.
    Nr, efter vad jag hrt, ett solvarv gtt,
    p br kung Alla stel och bleknad lg,
    och sorg s tung blev fru Constances lott.
    Vi bedja Gud att Alla frid har ftt.
    Men fru Constance begav sig nu p vg,
    mot staden Rom hon stllde sina steg.

    Till Rom den goda kvinnan kommen r
    och finner alla sina vnner dr.
    Nu r det slut med faror och besvr,
    och nr hon tersett sin fader kr,
    ej ngon strre lycka hon begr.
    P kn, och grtande av frjd, fr allt
    hon lovar Herren hundra, tusenfalt.

    Fr dygd och mnga fromma verk de tv
    med rtta blivit prisade och knda.
    Tills dden skilde dem de levde s.
    Och nu farvl; min saga r tillnda.
    O Jesu Krist, som haver makt att snda
    frjd efter sorg, din rika nd beskr
    oss alla, som i dag frsamlats hr! -- Amen.


Hr slutar Lagkarlens berttelse; hrnst fljer prologen
till Skepparens.




SKEPPARENS PROLOG


Hr brjar Skepparens prolog.

    I sadeln reste sig vr vrd och sade:
    "Det var en god berttelse han hade,
    en riktigt fin, go'vnner, eller hur?
    Herr kapellan, nu r det eder tur
    att taga vid. Ni kan vid Gud bertta.
    Ni lrda mn. Guds dd, ni r den rtta
    att oss en annan vacker saga ge."
    Men prsten svarar honom: "_Ben'cite_!
    r karlen galen, som s syndigt svr?"
    D sade vrden: "Tusan, r vi dr!
    Min nsa knner lukten av lollard.
    Hr p, go'vnner hr. till aftonvard
    herr pastorn mnar ge oss andlig spis.
    Det bliver en predikan from och vis.
    som lmpar sig fr sdant som vi."

    "Nej vid min faders sjl. han lter bli!"
    fll skepparn in, "ty hr skall ej predikas;
    vi kunna ej med sdant nu frlikas.
    Den gode Guden tro vi alla p,
    och hans predikan skulle endast s
    i vra hjrtan ktterskt ogrs ut.
    Och drfr sger jag, herr vrd, till slut,
    att den, som nu berttar, det r jag.
    Berttelsen skall bli av muntert slag
    och vaken skall den hlla Eder alla:
    men filosofisk kan man ej den kalla
    och termerna frn vetenskapens vrld
    dem saknar man. ty jag r ingen lrd."




SKEPPARENS BERTTELSE


Hr brjar Skepparens berttelse.

    Det var en handelsman i S:t Denis,
    som hade mynt och drfr ansgs vis;
    en hustru hade han, s skn som f,
    som lskade p dans och njen g,
    en sak som stdse kostar mera n
    den artighet r vrd, som unga mn
    bevisa damerna p bal och fest,
    ty vad en sdan hyllning liknar mest
    det r en hastigt flyktad drmgestalt.
    Ve den, som ndgas att betala allt!
    Bestndigt r det kta mnnens klass,
    som fr betala fr vr drkt och stass,
    det grs fr egen gonfgnad -- men
    p fester g vi muntert bort i den.
    Och om tillventyrs ens man ej kan
    (mhnda inte vill, emedan han
    i sdan utgift skdar drskap blott),
    d faller det p ngon annans lott
    att gra det, och d r ofrd nra.

    Vr gode kpman satte nu en ra
    i gstfrihet och hll ett ppet hus,
    dr mngen levde om i sus och dus
    och mngen svngde om i dans p t.
    Bland dessa gster, stora mn och sm,
    fanns ock en munk, en djrv och vacker karl
    -- jag tror han tretti vintrar gammal var --
    som jmt beskte handelsmannens hus,
    och denne munk, som var s skn och ljus,
    var allt frn frsta dagen s bekant
    med husets herre, det r visst och sant,
    att aldrig ngon mer frtrolig vn
    i ngot enda hem man skdat n.

    D fr den gode man och munken, som
    jag hr beskrivit och berttat om,
    i samma trakter livets morgon brckt,
    frklarade sig munken vara slkt,
    och mannen sade intet dremot,
    ty han stod grna p frtroligt fot
    med munken John, som var s god och
    S knt han med sin lskade kusin
    ett vnskapsband, och bgge svuro p
    att lta det till livets slut best.

    Frikostig var don John nr n han kom
    till detta hus, och full av nskan om
    att gra varje medlem till sin vn;
    han glmde icke bort den minsta sven.
    En vacker gva till envar han fann,
    frn husets herre, denne gode man,
    allt ned till pigorna i husets kk,
    och drfr gladdes man t hans besk,
    som fgeln glder sig nr dagen gryr
    och solen stiger, morgondimman flyr.

    Det hnde sig att denne kpman god
    beredde sig att resa bort; han stod
    uti berd att upp till Brgge fara
    att kpa ett parti av ngon vara.
    Han snde d en gosse till Paris
    med bud, att broder John till varje pris
    var tvungen komma ut till deras hem,
    hans frus och hans, och festa dr med dem,
    allt innan han begav sig p sin frd.

    D munken John r mkta klok och lrd
    och ven har sig lagt att se till
    sitt klosters grdar, fr han nr han vill,
    det har hans abbot sagt, bege sig bort
    frn klostret, blott hans resa bliver kort.
    Till S:t Denis red drfr strax vr man.
    Var ngon dr vlkommen ssom han,
    vr lskade kusin, s god och fin?
    Han hade med sig tvenne krus med vin,
    fin malvasir och rd vernago det var,
    och stekta fglar han i vskan bar.
    S to de och drucko de tillsamman
    i dagar tv med mycken frjd och gamman.

    Men tidigt tredje dagens morgon gick
    vr kpman upp ur sngen, ty han fick
    ej lngre s frsumma sin affr.
    Till sitt kontor beger han sig att dr
    igenom rets rkenskaper g;
    han nskar se hur hans affrer st
    och om hans rrelse har lmnat vinst.
    Av bcker och av penningpsar minst
    ett dussin lgges fram p hans pulpet,
    och fr att vinna strre skerhet
    och ej bli strd i sina arbeten
    gr han till rummets drr och reglar den.
    Och innan han sitt bokslut frdigt ftt,
    ha mnga tysta morgontimmar gtt.

    Don John var tidigt uppe ven han
    och vandrade i parken av och an;
    hans morgonandakt var frrttad ren.

    Den unga frun var inte heller sen;
    hon kom till parken, dr hon munken fann,
    och nr hon mtte denne kyrkans man,
    s rckte han sin gode vn sin hand.
    Invid sin sida dr p gngens sand
    ett litet, npet flickebarn hon hade.
    "Min kraste kusin don John", hon sade,
    "vad fattas Er, d Ni r uppe ren?"

    "Min dotter", sade han, "fr var och en
    br fyra timmars slummer vl frsl,
    om ej man blivit gammal, trg och gr,
    likt mngen kta man, som stndigt slar
    som haren i sin bale nr det snar
    och hundar stryka kring p jakt och lek.
    Men kra dotter, hur r du s blek?
    Det mnde vara s, att mannen din
    besvrat dig tills morgonen brt in.
    Du borde drfr nu till vila g."
    Han log rtt muntert nr han sade s;
    och p hans kinder mrk en rodnad steg.

    Hon skakade p huvudet och teg,
    men sade sedan: "Nej, nu far du vill,
    nej min kusin, s str det inte till,
    ty vid den Gud, som gav mig sjl och liv,
    finns ej i hela Frankrike ett viv,
    som hyser mindre lust till sdan lek,
    ty jag r en av dem, som lyckan svek.
    Men ingen har jag att frtro mig t
    och ingen mnniska fr se min grt;
    frdenskull har det blivit mitt beslut
    att fly ur landet eller gra slut
    p alla livets plgor dessfrinnan."

    Bestrt sg munken p den unga kvinnan.
    "Min dotter, det frbjude Gud", han sade,
    "att du fr ngon prvning, som han lade
    p dina skuldror skulle dda dig!
    Nu skall du ppet tala om fr mig
    bekymren som dig trycka, ty kanhnda
    kan rd jag finna som till lycka lnda.
    Jag svr p detta breviarium,
    att jag i all min tid skall vara stum
    och ej fr ngon yppa vad jag vet."

    "Det samma lovar jag; var hemlighet
    du anfrtror skall jag bevara vill",
    s sade hon; "det svr jag vid min sjl.
    M mrkrets furste f den i sin makt
    ifall jag yppar ngot som du sagt.
    Fr frndskaps skull jag icke lftet ger,
    men vnskapens, ty den betyder mer."
    Nr s de svurit kysstes de till slut
    och kunde sedan ppet tala ut.

    "Kusin", s fllo hennes ord. "om jag
    till sdant kunde finna tid i dag,
    s skulle jag bertta om mitt liv,
    vad allt jag lidit sedan jag blev viv
    till mannen min, fast din kusin han r."

    "Nej", sade munken, "vid S:t Lars jag svr
    att han r lika litet min kusin
    som ngon oxe eller ngot svin!
    Vid S:t Denis, jag kallar honom s
    blott fr att drigenom kunna f
    rtt ofta se och rka dig, som r
    mig mer n ngon annan kvinna kr;
    det svr jag dig vid allt vad heligt finnes.
    S sg mig fort: vad gr dig tung till sinnes?
    Din man kan komma, medan hr vi st."

    "Don John, min kraste", hon sade d,
    "jag ville dlja till min levnads slut
    min hemlighet, men nu den mste ut.
    Min make r den allra smsta man,
    som sedan vrldens skapelse man fann.
    Men ej det anstr mig, som r hans viv
    att oblygt blotta vrt privata liv
    i sngen eller var det mnde vara;
    fr sdant m mig Herren Gud bevara!
    En hustru br om mannen sga blott
    vad gynnsamt r och hedrande och gott;
    till dig, min vn, som r s god och lrd,
    jag sger blott, att han r icke vrd
    s mycket som det lgsta kryp jag vet;
    mest pinar mig nd hans girighet.
    Du vet s vl som jag, att ingen kvinna
    kan ngon lycka utan krlek finna.
    Vi nska oss en make som r klok
    och stark och rik, men ingen gnidig tok;
    och duktig br han vara i vr bdd.
    Men fr att nsta sndag vara kldd
    anstndigt som en burgen kpmans maka
    och ej behva spott och smlek smaka,
    r hundra francs det minsta jag br f.
    Och hellre skulle jag i dden g
    n gra mig till freml fr spe.
    Min make skulle skert intet ge,
    och drfr vnder jag mig nu till dig,
    min kre John, och ber dig lna mig
    etthundra francs; du kan det utan fara.
    Jag skall, vid Gud, dig evigt tacksam vara
    om du vill gra vad jag ber, min vn.
    Du fr frvisso pengarna igen,
    och vilken gldje eller tjnst du n
    begr av mig, skall jag bevilja den.
    Och om mitt lfte bliver brutet, John,
    m Gud bestraffa mig som Genilon."

    Den gode munken svarade s hr:
    "Frvisso tycker jag, min dotter kr,
    rtt hjrtligt synd om dig, som prvats s,
    och jag frskrar dig, att det skall g
    att ltta ditt bekymmer inom kort:
    s snart din make har begett sig bort
    s ger jag hundra francs, det blir ej svrt."

    Med dessa ord han fattar henne hrt
    och trycker kyss p kyss p hennes mund.
    "G nu din vg", han sade om en stund,
    "och g helt lugnt och stll i ordning maten,
    ty det r tid att lgga den p faten.
    G nu, och trogen var som jag skall vara!"
    "Med det", hon sade, "r det ingen fara."
    Och drmed gick hon munter som en skata
    till pigorna i kket fr att gnata
    och be dem skynda sig att mat man fick.
    Till mannen sedan unga frugan gick
    och knackade p rummets drr ett tag.

    "_Qui la_?" han frgte. "Peter, det r jag",
    var hennes svar. "Hur lnge vill du fasta?
    Hur lnge skall du rkna och belasta
    dig sjlv med sdant rysansvrt besvr!
    Fr mig fick fanden taga allt det dr.
    Gudsgvor har du mer n nog nd.
    Kom ned och lt din usla kassa st!
    Det r en skam att ej p hela dagen
    vr gst, don John, skall f en bit i magen.
    Kom, hr en mssa; sedan skall vi ta!"
    "Min kra hustru, fga kan du veta,
    om hur affrer mste sktas vl.
    Ty med oss kpmn r det s, min sjl,
    att bland ett dussin kan man knappast finna
    ett tiotal, som sdan framgng vinna,
    att deras hus bestr till livets slut.
    Vi bra roa oss, se glada ut
    och stndigt hlla endast fr oss sjlva
    de planer vi i vra sinnen vlva
    till dess vi kallas hdan eller mna
    fr alltid hela kpenskapen lmna.
    Och drfr r det viktigt att jag fr
    i allo utrett hur affren str.
    I kpmansyrket r det s, min kra,
    att tur och otur ligga lika nra.
    Till Flandern reser jag 1 morgon dag
    och nr jag hinner, tervnder jag.
    Jag ber dig drfr, kraste min maka,
    att du till dess jag kommer hit tillbaka,
    r blid mot alla mnskor och tar vrd
    rtt omsorgsfullt om allt i denna grd.
    Du r frsedd p allra bsta stt;
    att skta hushllet blir drfr ltt.
    Du saknar varken fda eller klder
    och pengar gmmas inom brsens ldor."
    Med dessa ord han stnger sitt kontor
    och skyndar till sin gst, sin kre bror.
    S blev i hast en liten mssa lst,
    och rtterna, som nyss i kket frst,
    de buros in, och man begynte festen;
    och vl frplgade vr kpman gsten.

    Avsides tog don John mot kvllen vrden
    och allvarsamt han honom gav fr frden
    frtroliga och goda rd, s hr;
    "Kusin; jag hr att det till Brgge br;
    m Herren gra resan lyckosam.
    Nu ber jag dig, kusin, far varligt fram.
    och minns att giva akt p din diet.
    I denna hetta r det som du vet
    av hgsta vikt att akta vl p den.
    Farvl, kusin, Gud skydde dig, min vn!
    Och r det ngonting, du vill ha gjort,
    dag eller natt, s sg det endast fort.
    och om det ligger inom mnsklig makt,
    s gr jag det precis som du har sagt.

    "Men innan du beger dig hrifrn,
    jag ville be dig om ett litet ln
    p hundra francs p kanske fjorton dagar
    fr kp av kreatur till stall och hagar
    upp en grd, som tillhr klostret mitt.
    Vid Gud. jag nskar stllet vore ditt!
    Jag skall betala det p utsatt dag,
    ja. utsatt timme, det frskrar jag.
    Men tala ej om detta, r du snll,
    ty djuren mste kpas ren i kvll.
    Och far nu vl. kusin, och mycken fgnad!
    Hav tack fr vnlighet och god frplgnad!"

    P detta svarade vr gode man:
    ", min kusin don John, det r minsann
    ej mycket, som du nu begr av mig.
    Mitt kassaskp r aldrig stngt fr dig.
    och om du har behov av ngon vara,
    s tveka inte, utan tag den bara.

    "Men det r s -- ja, detta vet du nog --:
    fr kpmannen r penningen hans plog.
    Vi f nog ln s lnge man oss tror,
    men vara pank, den frjden r ej stor.
    Betala drfr pengarna igen
    nr detta lmpar sig fr dig, min vn."

    Att hmta hundra francs vr kpman gick,
    och ofrmrkt don John dem sedan fick.
    Det lnet visste drfr ingen av
    frutom den som fick och den som gav.
    De roade sig sen p alla vis
    tills munken mste rida till Paris.

    Och nsta morgon red vr kpman bort
    t Flandern till och ndde inom kort
    sitt ml, ty svennen knde vgen dit.
    Dr gick han kring och kpte p kredit
    och kpte per kontant vad gott dr fanns,
    men syntes ej vid trningsspel och dans;
    han levde som en stadgad kpman br.
    Men nu till S:t Denis jag eder fr.

    Den sndag, som kom nrmast efter dagen
    d mannen rest, kom John med anletsdragen
    nyss rakade, och likas tonsuren,
    till S:t Denis, av mktig lngtan buren.
    I hela huset, frn dess minsta sven,
    var man frtjust att se don John igen.
    Och fr att tala rakt p saken nu,
    s trffade don John med husets fru
    ett avtal att fr hundra francs fick glatt
    han famna henne hela nsta natt;
    och detta avtal blev till verklighet:
    det vart en natt s munter och s het
    tills dagen kom. D tog don John farvl
    av husets folk; han glmde ej en sjl.
    och ingen mnska visste ngonting
    i huset eller staden dromkring.
    S red han bort, och vl han mnde rida;
    vi rikta blicken t en annan sida.

    Nr marknaden i Brgge var frbi,
    begav sig mannen hem till S:t Denis
    och stllde till en fest med hustrun sin.
    S mycket varor hade han kpt in,
    frtalde han, att han var tvungen f
    ett ln, ty tjugotusen skulle g
    till lsen av en mngd av skuldbevis.
    Han styrde drfr kosan till Paris
    att lna dr av vnner som han hade.
    En summa ock i vskan sin han lade;
    och nr han hunnit inom stadens r
    s for han genast fr att hlsa p
    sin vn don John, som var s krleksfull.
    Ej skedde detta fr hans pengars skull;
    han ville hra hur kusinen mtt
    och tala om hur hans affrer gtt,
    som goda vnner plga gra mest.
    Don John han stllde till en munter fest
    och kpmannen berttade fr vrden
    om alla varor, som han kpt p frden,
    och hur han, gudilov, ftt allting hem.
    Men fr att kunna nu betala dem
    behvde han ett ln p ngon tid;
    nr det var klart, d fick han lugn och frid.

    D sade munken: "Hjrtligt glad jag r
    att ha dig ter vlbehllen hr.
    Om jag var lika rik p guld som nd,
    fanns nog fr dina tjugotusen rd:
    du gav ju nyss t mig ett litet ln,
    fr vilket jag, vid Fadren och hans Son
    skall evigt tacksam vara. Till din maka
    gav jag fr vrigt pengarna tillbaka
    fr ngra dagar sedan i ditt hem.

    "Hon minns helt skert, att hon mottog dem:
    om icke, kan jag hjlpa hennes minne.
    Men nu kan jag ej lngre stanna inne:
    vr abbot reser bort, och jag, dessvrre,
    fr lov att flja med vr hge herre.
    Min hlsning till din sta fru, min vn!
    Och nu farvl, vi ses vl snart igen."

    Vr kpman, som frstod sig p affrer,
    fick snart ett ln, och sina borgenrer
    betalade han sen kontant i guld
    och fick igen accepter p sin skuld.
    S for han hem med sinnet glatt och ltt,
    ty nu stod hans affr p sdant stt,
    att Brggeresan mste lmna minst
    ettusen goda francs i nettovinst.

    Hans hustru mtte redan vid hans port
    som ven frr hon stdse hade gjort,
    och hela natten gick med glam och skmt,
    ty han var fri frn skulderna som skrmt.
    P morgonen det honom ter lyste
    att famna henne; hennes mun han kysste
    och sina armar hrt om henne slog.

    "Nej", sade hon, "vid Gud, du har ftt nog!"
    Men sedan skalkades hon med sin mun
    en stund igen; och drp sade han:
    "Hur kr du n bestndigt varit mig,
    r jag just nu en smula ond p dig.
    Och vet du varfr? Jo, fr det jag tror
    att du har gjort, att min kusin och bror,
    don John har blivit sttt. Du hade bort
    bertta mig att han betalt, s fort
    jag terkom. Han gav ju dig kontant
    etthundra francs i silver, inte sant?
    Det tycktes mig att han blev stel och sval
    nr mina lneplaner kom p tal;
    men mina tankar hade inte gtt
    ett gonblick till lnet som han ftt.
    Jag ber dig, kra hustru, gr ej s
    en annan gng! Jag mste alltid f
    av dig besked, om ngon gldenr,
    nr jag r bortrest, lmnar pengar hr.
    Jag kunde krva skuld, som likviderats."

    Av orden hade hustrun ej generats,
    hon svarade sin make snabbt och lugnt:
    "Vad munken tyckte tar jag inte tungt,
    och av hans silver har jag ej en slant.
    Han gav mig pengar, det r visst och sant,
    men mtte pesten taga honom snart,
    ty mig det syntes vara uppenbart,
    att summan var en gva, som han gav
    och som jag sjlv fick draga frdel av,
    fr din skull given, slkting som han r,
    och fr den gstfrihet han njutit hr.
    Men d jag finner att jag misstog mig,
    s skall jag utan omsvep sga dig,
    att du har mngen smre gldenr,
    ty jag skall nog reglera vr affr
    s smningom. Och r det s att jag
    ej kan betala dig p utsatt dag,
    s bokfr summan som en sknk jag ftt.
    P hedersord: det r till klder blott
    jag anvnt pengarna och ej till strunt.
    Och d jag nu har anvnt dem s sunt
    till husets heder, br du inte fatta
    humr fr deras skull. Kom, lt oss skratta,
    min skna kropp skall du f famna n.
    I sngen fr du nog betalt, min vn,
    men ingen annanstans. Frlt mig nu
    och vnd dig hit och smle mot din fru!"

    Att intet stod att gra insg han,
    och han frstod, att ingenting han vann
    med grl. d ingen ndring kunde ske.
    Han sade drfr: "Jag skall grna ge
    frltelse, men kom ihg, att du
    frn denna stund skall bli en sparsam fru."
    Berttelsen r slut; m Gud oss snda
    tillrckligt sgner till vr levnads nda. -- Amen.

Hr slutar Skepparens berttelse.




ABEDISSANS PROLOG


Lyssna till Vrdshusvrdens hviska ord till Skepparen
och till fru Abedissan.

    "Frtrffligt sagt, vid alla helgons ben,
    m lyckosamt ni segla, herr kapten,
    i lnga tider", sade nu vr vrd.
    "Gud give munken i en annan vrld
    minst tusen skrseldsr. Ja, ja, kamrater,
    sen opp i tid fr sdana krabater!
    Den munken kunde grundligt lura dem.
    Tag aldrig ngon munk i edert hem!

    "Men nog om det. Vem kan det mnne vara
    som br bertta nu i denna skara?"
    Nr s han talat, sade han i ton
    s fint som den, som brukas kring en tron:
    "Fru abedissa, fr jag vara rlig,
    och faller sig min nskan ej besvrlig,
    s vill jag pst det r ni, min fru,
    som borde, om ni vill, bertta nu.
    Sg vill ni gra vad vi nu begra?"
    "Med nje", sade hon, "till Jungfruns ra."

Explicit.

Prolog till Abedissans berttelse.

        _Domine, dominus noster_.

    O Herre Jesus, sade hon, hur sjunges
    ej verallt ditt lov i denna vrld,
    de gamles rster blandas med de unges,
    dig, Herre, prisa olrd man och lrd,
    och lovsng ljuder fromt vid hemmets hrd,
    ja, spenabarnet vid sin moders brst
    lovsjunger Herren med sin spda rst.

    S gott jag mktar vill jag drfr hr
    till din och till den vita liljas ra,
    som fdde dig och dock en jungfru r
    ett vittnesbrd om himlens under bra.
    M Jungfrun komma Eder alla nra!
    Ej kunna vi Guds Moders ra ka,
    men m vi frlsning genom henne ska.

    O mor och jungfru, jungfrumoder hga,
    o buske, som p berget Horeb brann
    men ej frtrdes infr Mose ga,
    nr fr sin fromhet Herrens starke man
    Guds egen ande dr i busken fann
    och uppenbarad Fadrens visdom vart,
    hjlp mig att vittna vrdigt nu och klart!

    Din godhet. Jungfru, som din storhet gr,
    din dygd, din dmjukhet, som alla se,
    kan ingen tunga finna uttryck fr,
    ty ofta innan mnskan hunnit be
    du redan ltit det hon nskat ske;
    och genom frbn sknker du det ljus,
    som leder till din Son och Fadrens hus.

    Min svaga mnskorst frmr s foga,
    O Himlamoder, vittna om din ra
    och om din storhet, du gudomligt hga,
    som barnet vilket modern mste bra
    och knappast hunnit mer n joller lra;
    och drfr ber jag dig min brda ltta:
    vgled mig du i det jag skall bertta!

Explicit.




ABEDISSANS BERTTELSE


Hr brjar Abedissans berttelse.

    Uti en kristen stad i Asien
    det fanns en gata dr blott judar bodde,
    vl sedda av den snikne hrskaren,
    men skydda utav alla dem som trodde
    p Herren Kristus till vr frlsning snd;
    en riktig gata, ingen sluten grnd.

    Vid denna gatas bortre nda stod
    en liten kristen skola, dr det gick
    en mngd med barn, som hade kristet blod.
    De lrde sig i skolan hviskt skick;
    och vad man dr i vrigt lra fick
    var frst och frmst att lsa och att sjunga;
    det lr man ju i skolorna de unga.

    Bland dessa barnen fanns en nkas son
    -- korgosse var han, sju r lng hans bana --
    som gick till skolan snllt och drifrn
    dag efter dag. Nr hlst han kunde spana
    Madonnans helga anlet, var hans vana
    att sjunka ned i bn vid hennes bild,
    som blickade s outsgligt mild.

    Hans goda moder hade honom lrt
    att till Madonnan be p detta stt
    och grna gjorde han som hon begrt;
    de goda barnen minnas alltid ltt.
    Nr fr min syn den lilles bild har trtt,
    s ser jag ock St. Nicholas s spd,
    som lika ung fr Herren Kristus led.

    Nr detta barn bland sina sm kamrater
    i skolan hrde ldre gossar sjunga
    den skna _Alma redemptoris mater_,
    som flitigt vades av dessa unga,
    drogs han bestndigt nra deras klunga
    och lyssnade till den s mngen gng
    att snart han delvis kunde denna sng.

    Ej visste han vad dess latin betydde,
    s liten och s ung som han var n,
    men huru p hans eget sprk den lydde
    det bad han slutligen en ldre vn
    fr honom tyda; varfr sjng man den?
    Det bad han honom mngen gng frklara
    och slutligen han fick sin vn att svara.

    "Madonnan sjlv -- jag hrt berttas s --
    har denna sng fr sina trogna diktat",
    frklarade den ldre gossen d,
    "till trst och tillflykt nr allt annat sviktat
    och dden lien mot en mnska riktat.
    Mer kan jag icke sga denna gng;
    jag lser ej till prst, jag lr mig sng."

    "Och r det s, att denna sng r diktad
    till Kristi moders ra", sade han,
    "s blir p den min hela strvan riktad.
    Du skall f se, att fre julen kan
    jag hela hennes hymn; och tycker man
    att jag frsummar det jag borde lra,
    s gr jag det nd, till Jungfruns ra."

    Kamraten lrde honom sedan orden
    nr de frn skolan gingo hem i lag,
    och pilten vart den sllaste p jorden
    och sjng dem stndigt Jungfrun till behag.
    Tre gnger sjng han hymnen varje dag,
    nr bort han gick, nr hem han tervnde.
    En sdan krlek Kristi moder tnde.

    Det lilla barnet gick lngs judegatan
    till skolan varje dag, och mngen gng
    ljd dr, till trots fr judarna och Satan,
    "O Alma redemptoris", Jungfruns sng.
    Med den blev vgen honom aldrig lng.
    S kr var Kristi moder nu den lille,
    att hennes hymn han stndigt sjunga ville.

    Arvfienden, som tagit ormgestalt
    och har i judehjrtat fst sitt bo,
    uppreste sig och sade: "Tl ni allt?
    Hebrer, skall en sdan dr f sno
    kring edra knutar, smdande er tro,
    och sjunga slikt, som strider mot den lag,
    som Moses gav? Det tycker inte jag."

    Och judarna begynte strax sl rd
    hur gossen skulle fs ur denna vrld
    och legde inom kort fr detta dd
    en mrdare s van vid dolk och svrd.
    Den mannen gjorde som han blivit lrd:
    ett snitt i strupen kvvde barnets rop
    och kroppen slngdes undan i en grop.

    En dynggrop var det han blev kastad i,
    en oren hla bakom hemlighuset.
    Herodes' landsmn, o hur hrden I
    ej redan nu av hmdens vingar suset?
    Ett blodigt mord vill stdse fram i ljuset,
    i varje fall nr det kan vittne bra
    om Herrans makt och Kristi moders ra.

    Martyr, som jungfru har du nu ntt fram
    till Sions berg och fr bestndigt dr
    vid tronen sjunga fr det vita Lamm,
    ty vr apostel Sankt Johannes lr,
    att dr i Lammets stora sngarhr
    st alla de -- det m vi vl besinna --
    som aldrig kttsligt hade knt en kvinna.

    Hans moder bidde i det tomma huset
    tills dagen grydde ver stad och borg.
    D gick hon ut i frsta gryningsljuset,
    s blek av namnls fruktan och av sorg,
    och irrade kring gator och kring torg,
    tills hon av sina frgor slutligt letts
    till judegatan, dr den lille setts.

    I hennes hjrta sdan ngest bodde,
    att blicken stirrade med vanvetts glans.
    Hon skte verallt dr blott hon trodde
    det var en mjlighet att barnet fanns,
    men gossen fann den arma ingenstans.
    D terstod det henne intet annat
    n g till judarna dem Gud frbannat.

    Varenda jude som hon sttte p
    bad hon bevekande med trfylld blick
    bertta om de sett den lille g
    frbi p gatan. Dock, det svar hon fick
    var stndigt nej. Men slutligt gick
    hon, ledd av Kristi nd, helt nra gropen,
    dit sonen blivit slngd av judehopen.

    O store Gud, som lter barnen sjunga
    ditt lov och bra vittne om din makt! --
    Den skuldlsa martyren, denna unga
    vars ra lyser med rubinens prakt,
    lt d ur gropen, dr man honom lagt,
    med strupen genomskuren, ljudligt skalla
    _O Alma redemptoris_, knd av alla.

    Frn alla hll, s lngt man sngen hrde,
    de kristna rnde dit, dr hymnen ljd.
    att skda undret; och prefekten frde
    man snart till platsen, dr han genast bjd
    att judarna, som vllat gossens dd,
    fr brottet skulle fngslas strax av vakten.
    O Herre, din r ran blott, och makten!

    Sin hymn sjng barnet n med samma styrka
    och samma barnsligt hga, klara ton.
    nr han togs upp och bars till klostrets kyrka
    av mngden i hgtidlig procession,
    och mngen styrktes i den sanna tron.
    som leva skall s lnge vrlden str.
    Hans moder sjnk i vanmakt vid hans br.

    Men varje jude, som haft reda p
    det hemska mord, som en av dem begtt,
    fick utan minsta drjsml underg
    tortyr och neslig dd fr detta brott,
    ty ont skall lnas med dess eget mtt.
    Emellan vilda hstar sletos de,
    och dden fick omsider galgen ge.

    P br lg barnet kvar vid altaret
    s lnge mssan pgick. Sedan ville
    herr priorn viga strax p vligt stt
    med vattenstnk till gravens ro den lille,
    men fast man bad ut _requiescat ille_,
    sjng barnet _Alma redemptoris mater_
    fr kyrkans menighet och dess prelater.

    Nr abboten, som var en helig man,
    som munkar ro, eller borde vara,
    allt hrde sngen ljuda, sade han:
    "Mitt barn, i Herrens namn jag ber dig svara
    och hr fr folket och fr oss frklara,
    av vilket skl du sjunger allt nnu,
    fastn din strupe skurits mitt i tu."

    "Min hals r genomskuren till en tum
    frn nacken", sade barnet, "och jag borde
    fr lngesedan vara dd och stum,
    men Jesus Kristus ville att man sporde
    hans hrlighet, och det var han som gjorde,
    att jag kan sjunga n p detta vis
    till hans och till hans kra moders pris.

    "Vr Herres mor, som trstar alla svaga,
    jag lskat har s gott jag det frsttt.
    Nr sedan juden kom och ville taga
    mitt liv, kom ven hon och bad mig blott
    _O Alma_ sjunga nr mig dden ntt.
    Det tycktes mig att nr jag slutat sjunga
    ett sdeskorn hon lade p min tunga.

    "Och drfr mste jag frvisso sjunga
    till vr vlsignade Madonnas ra,
    tills kornet blivit taget frn min tunga.
    Hon sade slutligen till mig, den kra:
    'Mitt lilla barn, jag r dig stndigt nra.
    Var inte rdd, jag kommer inom kort
    och hmtar dig nr kornet tagits bort'."

    D trdde klostrets abbot fram och tog
    frn tungan kornet, som Madonnan gett,
    och barnet drog en salig suck och dog.
    Ett mrkligt Herrens under hade skett.
    Vr abbots salta trar fllo ttt
    och dmjukt sjnk han ned p sina knn
    och bjde pannan djupt mot golvets sten.

    P samma stt lg varje klosterbroder
    och snyftade och fllde mngen tr
    och prisade vr Herres kra moder.
    S togo de martyren frn hans br
    och lade kroppen i en grift som str
    s marmorvit. Hans sjl i himlen r.
    Gud give att vi alla rkas dr!

    O unge Hugh av Lincoln, du som ftt
    som han din brddd genom judehnder
    och liksom han till Herrens himmel ntt,
    bed du fr oss, att Jesus Kristus vnder
    sitt anlete mot oss och ljuset tnder
    fr oss, som trampa jordens mrka mull!
    Bed om hans nd allt fr hans moders skull!

Hr slutar Abedissans berttelse.




PROLOG TILL SIR THOPAS


Hr Vrdshusvrdens skmtsamma ord till Chaucer.

    Nr detta under var berttat, var
    det allvarstyst i skaran dr p vgen,
    till dess vr vrd, till skmt bestndigt snar,
    lt blicken g till mig, som drjt p stegen.
    "Vad man r du, som ter dig s frlgen?
    Sg, sker du en hare dr i parken?
    Du stirrar ju bestndigt ner p marken.

    "Kom nrmare och titta opp ett lag!
    Ge plats, go'herrar, plats fr denne man!
    Kring livet r han vlskapt liksom jag;
    fr ngon liten kvinna vore han
    en docka till att ha i famn, minsann.
    Han r en smula blyger, tycker jag;
    med ingen mnska slr han sig i lag.

    "Bertta nu som andra i vr trupp
    en lustig bit och var ej sen med det!"
    Jag sade: "Vrd, tag inte illa upp,
    men det frhller sig p sdant stt,
    att en ballad r allt jag minnes rtt."
    "Ja, det blir utmrkt", sade han, "och fin
    blir sagan nog, att dma av din min."




SIR THOPAS


Hr brjar Chaucers berttelse om Thopas.

    I gode herrar, given akt.
    s tljer jag, som nyss jag sagt,
    allt om en riddersman,
    s djrv i krig och kck p jakt
    och skn i stlsmidd rustnings prakt;
    sir Thopas hette han.

    Hans vagga stod i fjrran land,
    I Flanderns land vid Nordsjns strand,
    och stllet hette Popering.
    Hans fader styrt med kraftig hand
    i staden och det rika land
    som lg dr runtomkring.

    Sir Thopas vxte upp till man;
    en snvit panna hade han
    och lppar rosenrda,
    hans kinders frg var rd och grann
    och lika del nsa fann
    man icke utan mda.

    I solens sken lg guldgul glans
    p hret och p skgget hans
    och skornas spanska lder.
    En rock som hans sgs ingenstans,
    ej maken till hans mantel fanns
    i alla Flanderns stder.

    Han jagade den snabba hjort
    och mnget msterprov han gjort
    med falk upp sin hand.
    Som bgskytt var hans rykte stort,
    hans kraft som brottare man sport
    i hela Flanderns land.

    Om honom drmde mngen m
    och tyckte sig av lngtan d
    i ensamhet i sngen.
    Men han var ren som alpens sn
    och doften av det friska h,
    som ligger n p ngen.

    En vacker dag det hnde sig
    att ut p flt och vg och stig
    Sir Thopas ville rida.
    I sadeln svngde han sig vig
    med lans i hand s hiskelig
    och slagsvrd vid sin sida.

    Hans ritt gick genom lummig skog,
    dr villebrd fanns vernog,
    dr hjort och hare dvaldes.
    Men nr mot ster hn han drog
    och nr mot norr han kosan tog,
    av vemod hjrtat kvaldes.

    Ur jorden mngen planta skt:
    kryddnejlika med doft s st
    och blekrd valeriana
    och lakritsrot och muskotnt;
    en kryddad doft i luften flt
    dr junkern red sin bana.

    Och skogens fglar sjngo ntt,
    sparvhken och den grna spett,
    s det var underbart.
    Taltrasten slog sin drill s ltt
    och duvan sjng p eget stt,
    sjng bde hgt och klart.

    Sir Thopas greps av krlekskval
    allt nr han hrde trastens tal,
    och sprngde fram som tokig;
    och under vilda sporrhuggs kval
    blev hstens hrrem svettigt hal
    och snart av blodstnk brokig.

    Sir Thopas ock s trttad vart
    av sporrhugg och den vilda fart,
    som ftts av pulsar heta,
    att han sig lade neder snart
    dr grsets grnska lyste klart
    och lt sin stridshst beta.

    "O helga Jungfru, _ben'cite_!
    Vi plgar detta krleksve,
    vi skall s svrt jag lida?
    I natt jag drmde att en f
    mig skulle all sin krlek ge
    och sova vid min sida.

    "Ja, lska vill jag blott en f,
    ty ej p jorden kan jag se
    en kvinna vrd att vinna
                             min hand.
    Ej skall mig jordisk kvinna f,
    en lvors drottning skall jag n,
    om ock i fjrran land."

    Han steg till hst nr s han sagt
    och sprngde bort i vldsam takt
    allt p sitt giljartg,
    och nr han vl tillryggalagt
    en lng, lng vg, han fann den trakt,
    dr sagolandet lg
                       och drmde.
    Dr var s ltt att rida vill,
    ty ingen mnska syntes till
    och ltt man vgen glmde.

    S mtte han en anfrvant
    till jttarna, Sir Olifant,
    en farlig man att skda.
    Han sade: "Karl, vid Termangant,
    om du ej lmnar denna kant
    av vrlden, kan jag bda
                             din snara,
    och brda dd, ty drottningen
    av Sagoland behrskar den,
    och hr fr ingen fara."

    Men junkern sade: "Akta dig!
    I morgon skall jag mta dig
    i hjlm och rustning god,
    och, _par ma fay_, d skall du st
    till svars fr vad du sagt och f
    betala med ditt blod
                         det rda.
    D skall min lans din mage n
    i tidig morgon sval och gr,
    d mnar jag dig dda."

    Tillbaka strax Sir Thopas red.
    Med slunga slngde jtten vred
    p honom stora stenar.
    Men ingen skada junkern led,
    ty skydd gav Gud och skogen med
    frmedelst trdens grenar.

    Ja, lyssnen, herrar, till mitt tal,
    s ljuvt som sng av nktergal
    i sommarnattens vaka.
    P stigar mellan bok och al
    Sir Thopas ver berg och dal
    har hunnit hem tillbaka.

    Allt folket uti borgen hans
    nu manades till spel och dans,
    ty junkern skulle rycka
    till jttekamp med svrd och lans
    fr sknhets skull, fr gons glans,
    fr himmelsk krlekslycka.

    "I gode barder", sade han,
    "frtlje den, som tlja kan,
    nr nu jag rustar mig,
    om ngon kung som seger vann,
    om ngon mktig kyrkans man,
    om krlek och om krig!"

    Det sta vin man honom bjd,
    en trskl ock med mustigt mjd,
    och drtill fick han smaka
    p kungligt kryddat kumminbrd;
    p lakrits rdde ingen nd
    och ej p sockerkaka.

    Han ptog nrmast skinnet sitt
    av linne, utskt fint och vitt,
    en skjorta och kalsong.
    P skjortan kom en rmls kolt
    och ver denna drog han stolt
    en pansarskjorta lng.

    Drver man hans harnesk band,
    som smitts av judisk mstarhand
    och starka pltar hade.
    Till sist sin vita vapenrock
    s vit som vita liljors flock
    han ver stlet lade.

    Hans skld, som hade guldets gld,
    var prydd med vildsvinsskalle rd
    och en karbunkel till.
    Och nu han svor vid l och brd,
    att "denne jtte skall bli dd,
    s hnde vad som vill!"

    Benskydd av lder hrt som sten,
    svrdslida gjord av elfenben
    och bronshjlm hade han.
    Hans sadel var av valfiskben,
    som solen sjlv hans betsel sken
    och blixtrade och brann.

    Hans lans var gjord av fin cypress,
    och blodig strid bebdades
    av slipad spets med rtta.
    Hans stridshst var en skimmel gr,
    som kunde vida vgar g
    i skritt och trav och stta
                                med ltta
    galoppsprng ver grav och hck
    och vada genom  och bck
    och hoppa ver sttta.



Andra sngen.

    Silentium, _par charit_!
    Jag mste Eder alla be
    att lyssna tyst till detta.
    Om krig och kcka riddare,
    om damers krlekslidelse
    skall jag er nu bertta.

    I mngen ny och mngen forn
    ballad det sjngs om junker Horn,
    om Bevis och kung Alla,
    om Sir Libeux och Pleyn-d'amour,
    men Sir Thopas, frvisst jag tror,
    tar priset bland dem alla.

    Han steg till hst, och bort han red,
    och ver grna flt han gled
    som solblnk ur en klla.
    I sitt standar ett torn han bar
    en lilja ock dr stickad var.
    Vl m han jtten flla.

    Ej sov han, nr han drog i flt,
    i timrat hus och ej i tlt,
    hans tak var stjrnstrdd himmel.
    Mot hjlmen var hans huvud sttt
    och vid hans sida t av stt
    och saftig grs hans skimmel.

    Han drack ur kllan frisk och sval
    i likhet med Sir Parsival
    den dle riddersmannen,
    tills han en dag...

Hr avbryter Vrdshusvrden Chaucer i hans berttelse om Thopas.




PROLOG TILL MELIBEUS


    "Fr himlens skull, hr upp med sdant dr!"
    brt Vrden ut, "ty jag och alla hr
    r trtta p det skrp, som vi ftt hra.
    Ert rimmande r pina fr ens ra
    och gr frvisso ingen mnska glad.
    t fanders med er fniga ballad!
    Det r vl knittelvers, kan jag frst."

    "Men varfr", sade jag, "skall jag ej f
    bertta min berttelse till slut,
    nr alla andra ha ftt tala ut?"

    "Ja," sade han, "det skall jag sga rligt:
    fr det ert rimmande r rent frfrligt.
    Ni slsar bara bort vr tid -- och er.
    Kort sagt, nu skall hr inte rimmas mer.
    Drag en romans; den skall vi grna rosa.
    I ndfall duger ngonting p prosa,
    som innehller mer n tomma ljud."

    "Med nje," sade jag. "Jag skall vid Gud
    bertta utan rim en liten sak.
    r inte heller den i eder smak,
    kan knappast ngon vara er i lag.
    Historien r av hgst moraliskt slag;
    den finnes i varierande versioner
    berttade av olika personer.
    Ni vet, att icke var evangelist,
    som skrivit om vr herre Jesus Krist,
    berttat allt precis p samma stt,
    men likvl ha de alla skildrat rtt.
    I huvudsak ha de berttat lika,
    fast minnet av detaljer kunnat svika.
    n mer, n mindre r det, som de ge,
    nr de frtlja Kristi lidande.
    Frn vem av dem en skildring n m stamma
    r meningen i alla fall den samma.
    Frdenskull, mina herrar, ber jag er,
    att om jag ocks stundom mnger mer
    av gamla ordsprk i berttelsen
    n vad ni tidigare hrt i den,
    d jag vill ha dess mening tydliggjord,
    och om jag icke brukar samma ord.
    med vilka den berttats er av andra,
    ni likvl ville avsl frn att klandra,
    ty det skall utan tvivel visa sig,
    att skillnaden emellan dem och mig
    i innehll r mindre n ni tror.
    Jag kan frskra, att den ej blir stor.
    Och lt mig denna gng f tala ut,
    bertta min berttelse till slut."

Explicit.




BERTTELSEN OM MELIBEUS


Hr brjar Chaucers berttelse om Melibeus.

 1. En ung man, vars namn var Melibeus, mktig och rik, avlade med
sin hustru, som hette Prudence, en dotter, vilken erhll namnet
Sophie.

 2. En dag hnde det sig, att han fr sitt njes skull begav sig ut
p flten. Sin hustru och sin dotter lmnade han hemma i sitt hus,
vars drrar voro vl tillbommade. Tre av hans gamla fiender hade lagt
mrke hrtill och stllde upp stegar mot vggarna av hans hus och
intrngde genom fnstren och slogo hans hustru och tillfogade hennes
dotter fem ddliga sr p fem skilda stllen, det vill sga i foten,
i handen, i rat, i nsan och i munnen; och lmnade henne som dd och
begvo sig bort.

 3. Nr Melibeus terkom till sitt hem och sg all denna olycka,
slet han som en galning snder sina klder och brast i grt och
klagan.

 4. Hans hustru Prudence besvor honom s entrget hon vgade att
upphra med sin grt, men icke frty grt och klagade han allt mera,
ju lngre det led.

 5. Denna dla kvinna Prudence erinrade sig d vad Ovidius skrivit
i sin bok, som heter Krleks bot, varest han sger: 'en dre r den,
som str en moder, som grter ver sitt barns dd, innan hon har
hunnit grta ut under en viss tid; d skall man gra sitt bsta fr
att trsta henne med vnliga ord och bedja henne hra upp med sin
grt'. Av denna anledning lt den dla fru Prudence sin make grta
och klaga under ngon tid, och nr hon ansg tiden vara inne, talade
hon till honom p fljande stt: 'O, min herre', sade hon, 'varfr
beter du dig som en dre! Ty sannerligen, det tillhr icke en vis man
att srja p detta stt. Din dotter skall med Guds hjlp bliva botad
och tillfriskna. Och ven om det vore s, att hon nu vore dd, borde
du icke frdrva dig sjlv fr hennes skull. Seneca sger: Den vise
br icke srja verhvan ver sina barns dd, utan han br frvisso
finna sig i den med tlamod, p samma stt som han bidar sin egen
dd.'

 6. Denne Melibeus svarade genast och sade: 'Vilken mnniska', sade
han, 'skulle vl upphra med sin grt, som har s stor anledning att
grta? Jesus Kristus, vr herre, grt sjlv ver sin vn Lazarus'
dd'. Prudence svarade: 'Frvisso vet jag mycket vl, att mttlig
grt icke r frbjuden honom, som sorgfylld r, bland mnniskor som
srja, utan att det snarare r honom tilltet att grta. Aposteln
Paulus skriver till romarne: "man skall vara glad med dem, som ro
glada och grta med dem, som grta". Men om ocks mttlig grt r
tilllten, r grt utan mtta frvisso frbjuden. Mtta i grtandet
r grt efter den regel, som Seneca giver oss: "Nr din vn r
dd", sger han, "skall du icke lta dina gon bliva vta av trar,
ej heller alltfr torra: om ock trarna stiga dig i gonen, lt dem
icke falla". Och nr du har frlorat din vn, bemda dig om att vinna
en annan vn; detta r strre visdom n att grta ver den vn du
frlorat; ty det btar till intet. Och drfr: om du lter frnuftet
styra dig, s driv ut sorgen ur ditt hjrta. Drag dig till minnes,
att Jesus Syrak sger: "En man, som r munter och glad till sinnes,
bevaras drigenom blomstrande in i sin lderdom; men ett sorgesamt
sinne uttorkar frvisso hans ben". Han sger ven, att "sorg i
hjrtat ddar mngen man". Salomo sger: "Ssom malar i ullen tra
p kldna den och maskar p trdet, s gnager sorgen p hjrtat".
Drfr bra vi hava tlamod svl vid vra barns dd som vid frlust
av vrt timliga goda.

 7. 'Tnk p den tlmodige Job, som, nr han frlorat sina barn
och sina timliga godelar och fick utst mnga svra kroppsliga
vedermdor, likvl sade: "Vr Herre har givit mig det, Vr Herre
har tagit det ifrn mig; ssom Herren har velat, s har det skett;
vlsignat vare Herrens namn".' Till detta svarade Melibeus sin
hustru Prudence: 'Alla dina ord', sade han, 'ro sanna och drtill
nyttiga; men mitt hjrta r sannerligen s svrt plgat av sorg, att
jag icke vet vad jag skall gra'. 'Lt', sade Prudence, 'kalla alla
dina trogna vnner och dem bland dina anhriga, som ro visa; omtala
ditt fall och lyssna till de rd de giva och rtta dig efter deras
mening. Salomo sger: "Gr alla dina grningar enligt rd, och du
skall aldrig ngra dig".'

 8. I enlighet med det rd, som hans hustru Prudence givit, lt
Melibeus d kalla en stor samling folk, kirurger och lkare, gammalt
folk och unga, och en del av hans gamla fiender, skenbart frsonade
och ter i hans krlek och gunst, samt dessutom en del av hans
grannar, som uppvaktade honom mera av fruktan n av krlek, ssom
ofta hnder. Dit kommo ven mnga smidiga smickrare och visa,
lagkloka advokater.

 9. Och nr alla dessa voro frsamlade, framlade denne Melibeus
bedrvligt sitt fall fr dem, och av hans stt att tala mrktes, att
han i sitt hjrta bar en grym vrede, frdig att taga hmnd p hans
fiender och att han nskade, att kriget skulle brja genast; men icke
desto mindre bad han om deras rd i saken. Med bifall och tillstnd
av sdana, som voro visa, reste sig d en kirurg och yttrade till
Melibeus fljande:

 10. 'Herre', sade han, 'oss kirurger tillkommer det att fr varje
mnniska gra det bsta vi kunna, var man n behver oss, varfr det
mnga gnger och ofta hnder, att nr tvenne mn vardera srat den
andre, en och samma kirurg botar dem bgge; drfr tillkommer det
icke vrt yrke att uppfordra till krig, ej heller att understda
partier. Men vad eder dotters botande angr, s skola vi frvisso,
om n hon r svrt srad, skta henne s omsorgsfullt dag och natt,
att hon med Guds hjlp skall bliva frisk och sund s snart som
mjligt.' Nstan p alldeles samma stt svarade lkarna, utom att
de yttrade ngra ord mera: 'att, liksom sjukdomar botas genom sin
motsats, s br man bota krig genom hmnd'. Hans grannar, fulla av
avund, hans ltsade vnner som tycktes frsonade, och hans smickrare
ltsade grta, och frsmrade och frvrrade i hg grad saken
genom att prisa Melibeus fr makt, fr rikedom och fr vnner, som
fraktade hans fienders makt, och de sade bestmt, att han genast
borde taga hmnd p sina fiender och brja krig.

 11. Upp reste sig sedan en advokat, som var vis, med tillstnd och
p uppmaning av andra, som voro visa, och sade: 'Mina herrar, den
angelgenhet, fr vars skull vi ro frsamlade p detta stlle, r
en mycket viktig och betydelsefull sak, p grund av den ortt och
den illgrning, som blivit begngen, och ven p grund av de stora
skador, som i kommande tider mjligen kunna flja av denna samma
sak. Av denna anledning vore det ytterst farligt att beg ett misstag
i denna sak. Drfr, Melibeus, r detta vr slutsats: Vi rda dig
framfrallt att du frn detta gonblick med strsta omsorg tar vara
p din egen person, p sdant stt, att intet frsummas i frga om
utkik och vakter fr skyddande av ditt liv. Och drfr rda vi, att
du bestter ditt slott med en tillrcklig garnison, s att du kan
frsvara svl ditt liv som ditt hem. Men i frga om att ppna krig
eller hastigt taga hmnd kunna vi frvisso icke inom s kort tid
avgra att det r frmnligt. Vi bedja drfr om anstnd och tid
till verlggningar i denna sak. Ty ordsprket sger: "den som avgr
snabbt, fr snabbt ngra sig". Och man sger ven att den domare
r vis, som hastigt fattar saken men drjer med sin dom. Ty om det
ock r s, att varje drjsml r frargligt, r ett sdant icke att
frdma nr det gller att dma eller taga hmnd, nr det r lagom
och frnuftigt. Och detta visade vr herre Jesus Kristus genom sitt
exempel; ty nr kvinnan, som blivit verraskad d hon begick hor
frdes infr honom fr att man skulle f veta vad man skulle gra med
henne, ville han hava betnketid, ehuru han vl visste vad han skulle
svara, och skrev tv gnger p marken. Och av dessa skl anhlla
vi om betnketid, och sedan skola vi med Guds hjlp rda dig till
sdant, som blir till frdel'.

 12. D sprungo de unga genast upp, och de flesta i frsamlingen
hnade de gamla visa mnnen och brjade larma och sade, att liksom
man skall smida medan jrnet r varmt, s skall man ven hmnas
ofrrtter medan de ro frska och nya; och med hg rst ropade de:
krig! krig! Upp steg d en av de gamla visa och gjorde med handen ett
tecken att man skulle hlla sig stilla och lyssna till honom. 'Mina
herrar', sade han, 'det finnes mngen, som ropar "krig! krig!" och
som vet mycket litet om vad ett krig vill sga. Kriget har i sin
begynnelse en s stor och vid port, att envar kan intrda nr han
har lust och med ltthet finna krig. Men det r frvisso icke ltt
att sga vad slutet drp skall bliva. Ty sannerligen, nr kriget en
gng brjat, finnes det mnget oftt barn, som kommer att d ungt
till fljd av detta samma krig eller ocks att leva i sorg och d i
elnde. Och drfr br man grundligt rdsl och verlgga innan man
brjar ngot krig.' Och nr denne gamle man mnade frstrka sitt tal
med skl, brjade nstan alla resa sig upp fr att avbryta hans tal
ooh man uppmanade honom gng p gng att sluta. Ty frvisso r det
s, att om ngon predikar fr sdana, som icke vilja hra p hans ord
r hans predikan dem till frargelse. Ty Jesus Syrak sger, att
"musik plgar den som grter"; det vill sga: att tala till folk, som
inte vill hra p en, tjnar till lika mycket som att sjunga fr den
som grter. Och nr den vise mannen mrkte, att ingen hrde p honom,
satte han sig skamsen ned igen. Ty Salomo sger: "anstrng dig icke
att tala dr du ej har ngon som hr p dig", 'Jag ser gott', sade
den vise mannen, 'att det gamla ordsprket r sant, som sger, att
"goda rd brista dr de bst skulle behvas".'

 13. Emellertid hade denne Melibeus i sitt rd mnga, som i enrum
viskade vissa rd i hans ra, men gvo honom motsatta rd vid
allmnna rdslag.

Nr Melibeus hrde, att strsta delen av hans rd var ense om att han
genast skulle brja krig, bifll han till deras rd och bekrftade
fullkomligt deras uttalande. Nr d fru Prudence sg att hennes make
beredde sig att taga hmnd p sina fiender och brja krig, yttrade
hon mycket dmjukt till honom nr hon fann tiden inne: 'Min hrskare,
jag besvr eder s innerligt jag vgar och kan att icke gra dig
sdan brdska och att fr allt i vrlden lyssna till mig. Ty Peter
Alfons sger: "vem som n gr en annan gott eller ont, hasta icke att
vederglla det; ty p detta stt har du kvar din vn, och din fiende
fr lngre tid leva i fruktan". Ordsprket sger "den skyndar lagom,
som frstr att vnta"; och i ond hast ligger intet gott.

 14. Melibeus svarade sin hustru Prudence: 'Jag mnar inte', sade
han, 'handla enligt ditt rd av mnga skl och orsaker. Ty frvisso
skulle alla mnniskor d betrakta mig som en dre; det vill sga,
om jag fr ditt rds skull ville frndra sdant, som blivit
bestmt och bekrftat av s mnga visa. Fr det andra sger jag, att
alla kvinnor ro onda och ingen god bland dem alla. Ty "bland tusen
mn", sger Salomo, "fann jag en god man, men bland alla kvinnor har
jag frvisso aldrig funnit en god kvinna". Och om jag lte leda mig
av ditt rd, skulle det frefalla som om jag hade givit dig
herravldet ver mig; och Gud frbjude att det vore s. Ty Jesus Syrak
sger, "att om hustrun har herravldet, r hon en fiende till sin
man." Och Salomo sger: "giv aldrig i ditt liv din hustru, ditt barn
eller din vn makt ver dig. Ty bttre r det att dina barn begra
ting, som de behva, av dig n att du ser dig i hnderna p dina
barn." Och vidare: om jag ville handla enligt dina rd, finge mina
rdslag frvisso stundom lov att vara hemliga tills det bleve tid att
gra dem knda; och det kunde de icke bliva. Ty det r skrivet, att
"kvinnors prat kan dlja blott ting, som de icke veta". Vidare sger
filosofen: "i onda rd vertrffar kvinnan mannen"; och av dessa
orsaker br jag icke begagna mig av ditt rd.'

 15. Nr fru Prudence mycket undergivet och med stort tlamod
hrt allt som det behagade hennes make att sga, bad hon om hans
tilltelse att tala och sade fljande: 'Min hrskare', sade hon,
'vad ditt frsta skl betrffar, s kan det frvisso ltt bliva
bemtt. Ty jag sger, att det icke r ngon drskap att ndra sikt
nr saken har frndrats eller ock nr saken frefaller annorlunda
n tidigare. Och drtill sger jag, att om du ocks har svurit och
lovat att utfra ditt fretag och likvl p goda skl avstr frn
att utfra detta samma fretag, s kommer man icke frdenskull att
kalla dig lgnare och menedare. Ty bibeln sger, att "den vise begr
ingen ortt nr han riktar sitt mod p det bttre". Och ven om det
r s, att ditt fretag blivit beslutat och bekrftat av en stor
myckenhet folk, s behver du icke utfra detta beslut, om du ej
har lust. Ty vad som r sant och frmnligt inses snarare av f,
som ro visa och fulla av frnuft, n av en stor mngd folk, bland
vilka varje man skriker och ropar vad han har lust till. Sannerligen,
en sdan mngd frtjnar ingen aktning. Sedan till det andra
sklet. Nr du sger, att "alla kvinnor ro onda", s fraktar du,
med frlov sagt, alla kvinnor; och "den som fraktar alla, misshagar
alla" sger bibeln. Och Seneca sger, att "den, som nskar vishet,
skall icke tala frklenande om ngon, utan skall glatt lra den
vetenskap han kan utan frhvelse eller stolthet." Och sdant som han
icke kan, skall han ej skmmas fr att lra sig och frga om av folk
av ringare stnd n han sjlv. Och, min make, att det funnits mnga
goda kvinnor, kan ltt pvisas. Ty frvisso hade vr herre Jesus
Kristus aldrig nedltit sig till att bliva fdd av en kvinna, om
alla kvinnor hade varit onda. Och drefter -- fr den stora godhets
skull, som finnes hos kvinnor -- visade sig vr herre Jesus Kristus
efter sin uppstndelse frn dd till liv tidigare fr en kvinna n
fr sina apostlar. Och ven om Salomo sger, att han "aldrig funnit
en god kvinna", fljer drav icke att alla kvinnor ro onda. Ty ehuru
han icke fann ngon god kvinna, s ha mnga andra mn funnit mnga
kvinnor goda och trofasta. Eller mhnda var vad Salomo menade detta:
att han icke funnit ngon kvinna, som varit absolut god; det vill
sga att ingen varelse besitter absolut godhet utom Gud allena,
ssom han sjlv sger i sitt Evangelium. Ty det finnes ingen varelse,
som r s god, att han ej i ngot avseende str tillbaka i jmfrelse
med fullkomligheten hos Gud, som r hans skapare. Ditt tredje
skl r detta: du sger att "om du regerade efter mina rd, skulle
det frefalla som om du hade frlnat mig makten och myndigheten
ver din person". Min make, med frlov sagt, s r det icke. Ty om
det vore s, att ingen man borde taga rd av andra n av dem, som ha
makt och myndighet ver honom, skulle man inte s ofta f rd. Ty
frvisso har den man, som frgar rd i ngon angelgenhet, fritt val
att handla enligt rdet eller icke. Och betrffande ditt fjrde skl,
d du sger att "kvinnors prat har dolt ting, som de icke veta",
och talesttet, att "en kvinna kan ej dlja vad hon vet", s glla
dessa ord kvinnor, som ro skvalleraktiga och onda, sdana kvinnor
om vilka det sges, att "tre ting driva en man ur hans hus, nmligen
rk, takdropp och en elak hustru". Och om sdana kvinnor sger
Salomo, att "bttre r att bo i knen n med en grlsjuk kvinna". Och
med fr lov sagt, min make, det r jag inte, ty du har mycket ofta
intygat min stora tystltenhet och mitt stora tlamod och ven huru
vl jag kan hlla inne med saker, som bra hllas hemliga. Och
betrffande ditt femte skl, d du sger, att "i onda rdslag besegra
kvinnorna mnnen", s skall sannerligen Gud veta, att detta skl ej
passar hr. Ty betnk, att du nu begr rd fr att gra det ont r;
och om du vill gra det ont r och din hustru mot stter sig detta
onda uppst och vertalar dig genom frnuftsskl och goda rd, borde
din hustru frvisso snarare bermmas n klandras. S br du frst
den filosof, som sger: "i onda rdslag besegra hustrurna sina mn".
Och d du klandrar alla kvinnor och deras sikter, skall jag genom
mnga exempel visa dig, att mnga kvinnor varit mycket goda och deras
rd goda och frmnliga. En del mn ha ven sagt, att "kvinnord ro
antingen fr dyra eller ocks av fr litet vrde". Men om det ocks
r s, att mngen kvinna r ond och hennes rd dligt och intet vrt,
s har det dock funnits mngen god kvinna, som givit frnuftiga och
visa rd. Tnk p Jakob, som tack vare sin moder Rebeckas rd vann
sin fader Isaks vlsignelse och herravldet ver alla sina brder.
Genom sitt goda rd frlste Judit staden Betulia, i vilken hon bodde,
ur hnderna p Holofernes, som hll den belgrad och ville frstra
den. Abigail rddade Nabal, sin make undan David, konungen, som ville
dda honom, och stillade konungens vrede genom sin klokhet och sina
goda rd. Genom sina goda rd frbttrade Ester i hg grad Guds folks
stllning i konung Ahasverus rike. Och om samma rikedom p goda rd
hos goda kvinnor kan man frtlja. Och dessutom: nr vr Herre hade
skapat Adam, vr stamfader, sade han: "det r icke gott fr mannen
att vara allena; vi skola skapa honom en hjlp av samma slag som
han". Hr kan du se, att om kvinnorna icke vore goda och deras rd
goda och frmnliga, hade vr himmelske herre aldrig skapat dem och
ej heller kallat dem en hjlp fr mannen, utan snarare ett hinder
fr mannen. Och en gng sade en lrd i tv verser: "Vad r bttre n
guld? Jaspis. Vad r bttre n jaspis? Visdom. Och vad r bttre n
visdom? Kvinnan. Och vad r bttre n en god kvinna? Intet." Och,
min make, av mnga andra skl kan du se, att mnga kvinnor ro goda
och deras rd goda och frmnliga. Och drfr, min make, om du vill
flja mitt rd, skall jag till dig ter stlla din dotter frisk och
sund. Och jag skall ven draga frsorg om att du skall f heder av
denna sak.'

 16. Nr Melibeus hade hrt sin maka Prudences ord, yttrade han
dessa ord: 'Jag ser gott att Salomos ord r sant; han sger, att
"ord som ro kloka och vl lagda, ro som en honungskaka, ty de
sknka sjlen stma och hlsa t kroppen". Och, min hustru, p grund
av dina goda ord och ven fr att jag har prvat och blivit vertygad
om din stora klokhet och din stora sanning, skall jag lta leda mig
av dina rd i allt.'

 17. 'Nvl, min make', sade fru Prudence, 'eftersom du gr in
p att lta leda dig av mitt rd, skall jag sga dig huru du skall
bete dig nr du vljer dina rdgivare. I alla dina grningar skall
du frst dmjukt bedja till Gud i hjden, att han m rda dig; och
skaffa dig ett sdant sinnelag, att du alltid sker rd och trst
hos honom, ssom Tobias lrde sin son: "alltid skall du vlsigna Gud
och bedja till honom att han jmnar din vg". Och se till att alla
dina rdslag stndigt frbliva i honom. Aposteln Jakob sger ven:
"Om ngon av Eder har behov av vishet, s bed Gud om sdan." Och dr
nst skall du taga rd av dig sjlv och noggrant vervga betrffande
vad som r bst fr dig. Och sedan skall du frn ditt hjrta frdriva
tre ting, som ro menliga fr goda rdslag, d.v.s. vrede, lusta och
verilning.'

 18. 'Frmst mste den, som frgar sig sjlv till rds, vara fri
frn vrede och detta av mnga skl. Det frsta r detta: den, i
vilken stor vrede bor, anser alltid att han fr gra saker, som han
ej fr gra. Fr det andra kan den, som r uppfylld av vrede, icke
bedma riktigt, och den som ej kan bedma riktigt, kan ej heller rda
riktigt. Det tredje r detta: "den, som r vred och frbittrad kan",
sger Seneca, "icke tala utan att klandra"; och med sina frbittrade
ord vcker han frbittring och vrede hos andra. Och likas, min make,
mste man frdriva tr ur sitt hjrta. Ty aposteln sger, att "trn
r roten till allt ont". Och lita p att en av tr uppfylld man
varken kan dma eller tnka p ngot annat n att uppn sin trs
ml; och detta kan frvisso aldrig uppns, ty ju strre verfld av
rikedomar han har, dess mera trr han. Och, min make, man mste
ven frdriva verilningen ur sitt hjrta, ty frvisso kan man icke
anse den frsta tanke, som pltsligt faller en in, vara den bsta,
utan man mste mnga gnger vervga den. Ty som du redan hrt sger
ordsprket, att "den som r snar att dma, r snar att ngra".'

 19. 'Min make, du r inte stndigt vid samma sinnesstmning, ty
vissa saker, som det vid ett tillflle tyckes dig vara gott att
gra, synes dig vid ett annat tillflle vara motsatsen.'

 20. 'Nr du rdgjort med dig sjlv och efter grundligt vervgande
kommit till en slutsats betrffande vad som synes dig bst, rder
jag dig att hlla det fr dig sjlv. Frrd icke din plan fr ngon,
utom i hndelse du skert vet, att du genom att yppa den kommer att
befrmja den. Ty Jesus Syrak sger: "varken fr din fiende eller
fr din vn skall du yppa vare sig din hemlighet eller din drskap,
ty de komma att lyssna till dig och giva sig sken av att understda
dig i din nrvaro, men hna dig i din frnvaro". En annan lrd man
sger, att "du finner knappast ngon, som kan bevara en hemlighet".
Bibeln sger: "s lnge du behller din plan i ditt hjrta, hller du
den i ditt fngelse; men nr du yppar din plan fr ngon mnniska,
hller hon dig i sin snara". Och drfr r det bttre att dlja
sin hemlighet i sitt hjrta n att uppmana den person, fr vilken
man yppar den, att hlla tyst drmed. Ty Seneca sger: "om det r
s, att du inte sjlv kan bevara din egen hemlighet, huru vgar du
d bedja ngon annan att bevara den?" Om du emellertid skert vet,
att yppandet av din hemlighet fr ngon kommer att frbttra din
stllning, d skall du fr honom yppa din hemlighet p fljande stt:
Frst skall du stlla dig som om det gjorde dig det samma om det blev
krig eller fred eller det ena eller det andra och icke visa honom vad
som r din vilja eller avsikt; ty var vertygad om att rdgivare
i allmnhet ro smickrare, nmligen stora herrars rdgivare; ty de
bemda sig alltid mera om att sga det som r angenmt fr deras
herre, n det som r sant och nyttigt. Drfr sger man ocks, att
"den rike fr sllan goda rd, om han ej finner dem hos sig sjlv".
Och drefter skall du tnka p dina vnner och dina fiender. Och i
frga om dina vnner skall du tnka efter, vilka av dem, som ro de
trofastaste och klokaste och ldsta och bst prvade i rdslag. Och
av dem skall du begra de rd, som saken krver.'

 21. 'Jag sger, att nr du nskar begra rd, br du frst tillkalla
dina vnner, som ro trofasta. Ty Salomo sger, att "ssom mnniskans
hjrta njuter av stma, s sknka ven trofasta vnners rd stma
t sjlen". Han sger ven: "intet r s som en trofast vn". Ty
frvisso r varken guld eller silver s mycket vrt som en trofast
vns goda vilja. Och han sger ven, att "en trofast vn r ett
starkt frsvar; den, som finner en sdan, finner frvisso en dyrbar
skatt". Vidare br du betnka, huruvida dina trogna vnner ro
omdmesgilla och kloka. Ty skriften sger: "frga alltid rd av dem,
som ro visa". Och av denna samma orsak br du till dina rdgivare
bland dina lderstigna vnner kalla sdana som sett och erfarit
mycket och blivit prvade i rdslag. Ty skriften sger, att "i gamla
mn bor visheten och i lng levnad klokheten". Och Tullius sger,
att "stora ting utfras icke alltid genom styrka eller smidighet,
utan genom kloka rd, genom personers auktoritet och genom kunskaper,
vilka trenne ting icke frsvagas med ldern, utan frvisso strkas
och tillvxa dag fr dag". Och detta br du hlla som en allmn
regel. Du br frst till ditt rdslag kalla ngra bland dina srskilt
goda utvalda vnner, ty Salomo sger: "mnga vnner har du, men
bland tusen br du utvlja en att vara din rdgivare". Ty om det
ocks r s, att du frst omtalar din plan fr endast f, mste du
senare omtala den fr flere, om det blir av nden. Men se alltid
till, att dina rdgivare uppfylla de tre villkor, som jag tidigare
nmnt, d.v.s. att de ro trofasta, kloka och erfarna. Och lt inte
vid varje tillflle leda dig av endast en rdgivare, ty stundom br
man taga rd av mnga. Ty Salomo sger: "det gives trygghet dr det
funnits mnga rdgivare".'

 22. 'Sedan jag nu sagt dig av vilka mnniskor du br taga rd, vill
jag lra dig, vilket rd du br undvika. Frmst br du undvika rd av
drar, ty Salomo sger: "frga aldrig en dre om rd, ty han kan icke
rda efter annat n sin egen lust och sin knsla". Skriften sger,
att "en dres egenskap r denna, att han r snar till att tro ont om
alla andra och gott om sig sjlv." Du skall ven undvika att taga
rd av alla smickrare, sdana som mera bemda sig om att prisa din
person med smicker n om att sga dig sanningen om saker och ting.'

 23. 'Drfr sger Tullius: "bland alla de faror, som ligger i
vnskapen, r smickret den vrsta". Och drfr br du undfly och
frukta smickrare mera n ngra andra mnniskor. Och skriften sger:
"du skall mera frukta och undfly smickrares sta ord n hrda ord av
en vn, som sger dig sanningar". Salomo sger, att "en smickrares
ord ro en snara att fnga oskyldiga med". Han sger ven, att
"den, som talar vackra och behagliga ord till sin vn, lgger ett
nt framfr hans ftter, ett nt, som han snavar p". Och drfr
sger Tullius: "lna icke ditt ra t smickrare och tag icke rd av
smickrande ord". Och Cato sger: "betnk dig vl och undvik sta och
behagliga ord". Och du br ven undvika att taga rd av dina forna
fiender, med vilka du blivit frsonad. Skriften sger, att "ingen
tervnder utan fara i sin forne fiendes gunst". Och Aesopus sger:
"lita icke p den, med vilken du ngon gng haft krig eller fiendskap
och yppa ej fr honom dina planer". Och Seneca sger oss sklet
hrtill. "Det r uteslutet", sger han, "att det ej skulle drja
kvar en nga av vrme dr en stor eld lnge har brunnit". Och
drfr sger Salomo: "lita aldrig p din forne fiende". Ty frvisso
r det s, att ven om din fiende frsonat sig med dig och hlsar
dig med dmjukhet, s br du aldrig lita p honom. Ty skert visar
han denna spelade dmjukhet mera fr sin frdels skull n p grund av
ngon krlek till din person; han hoppas nmligen genom sdan
frstllning vinna den seger ver dig, som han icke kunde vinna genom
strid och krig. Och Peter Alfons sger: "inlt dig icke i kamratskap
med dina forna fiender, ty om du bevisar dem godhet, frvandla de den
till ondska". Du mste ven undvika att taga rd av dem, som ro dina
tjnare och hysa stor vrdnad fr dig; ty mhnda grundar sig deras
uttalande mera p fruktan n p krlek. Och drfr uttrycker sig
en filosof p fljande stt: "det finnes ingen, som r fullkomligt
sann mot den, fr vilken han hyser stor fruktan". Och Tullius sger:
"det finnes ingen aldrig s stor kejsarmakt, som kan best lnge,
drest han icke har folkets krlek i hgre grad n dess fruktan".
Du br ven undvika att rdfra dig med mnniskor, som ro bengna
fr dryckenskap, ty de kunna ej bevara ngra hemligheter. Ty Salomo
sger: "det finnes inga hemligheter dr dryckenskapen rder". Du
skall ven misstro rd av folk, som i enrum rda dig till ett och
i andras nrvaro till ett annat. Ty Cassiodorus sger, att "det r
ett knep, som br hindras, att en man ppet ger sig sken av att gra
ngot och i hemlighet gr raka motsatsen". Du skall ven misstro
rd av elaka mnniskor. Ty skriften sger: "elaka mnniskors rd
ro alltid fulla av svek". Och David sger: "lycklig den man, som
icke fljt sklmars rd". Du skall ven undvika att rdfrga unga
mnniskor, ty deras omdme r icke moget.'

 24. 'Min make, sedan jag nu visat dig av vilka mnniskor du br taga
rd och vilka mnniskors rd du br flja, vill jag undervisa dig,
huru du enligt Tullius' lrdomar br beg vid dina rdslag. Vid
prvningen av din rdgivare br du d beakta mnga omstndigheter.
Framfrallt har du att iakttaga, att i den sak, som du tnker p och
betrffande vilken du vill hava rd, rena sanningen skall sgas
och vidhllas. Det vill sga: framlgg din sak sdan den r. Ty
den som lmnar oriktiga uppgifter, kan icke f goda rd i en sak, i
vilken han ljuger. Och drnst br du vervga vad som verensstmmer
med det du avser att gra genom dina rdgivare, om det r
verensstmmande med frnuftet; och ven om din makt r tillrcklig
fr det; och om strre delen eller den bttre delen av dina rdgivare
tillstyrka saken eller ej. Sedan skall du vervga vad som blir
fljden av detta rd, s som hat, fred, krig, gunst, vinst eller
frlust och mnga andra saker. Drp br du vervga frn vilken rot
rdslaget framsprungit och vilken frukt det kan frambringa. Du br
ven vervga vari frn alla de givna sklen stamma. Och nr du har
vervgt ditt rdslag p det stt jag sagt, och underskt vilket
alternativ som r det bsta och gynnsammaste och ftt det gillat av
mnga kloka och gamla personer, d skall du taga under omprvning,
om du r i stnd att utfra det och fra det till ett gott slut. Ty
frnuftet bjuder frvisso en man att icke pbrja en sak, om han ej
kan utfra den som sig br. Ingen br taga p sig en s tung brda,
att han ej frmr bra den. Ty ordsprket sger: "den som griper om
mycket behller litet". Och Cato sger: "bemda dig om att utfra
sdant, som det str i din makt att gra, p det att icke uppgiften
m tynga dig s svrt, att du mste uppgiva det fretag du pbrjat".
Och om det r s, att du icke r sker p, om du frmr utfra en sak
eller ej, s vlj hellre att avst n att brja. Och Peter Alfons
sger: "om det str i din makt att gra ngot, som du mste ngra, r
'nej' bttre n 'ja'". Detta betyder, att det r bttre fr dig att
hlla din tunga stilla n att tala. Slunda kan du p goda grunder
finna, att om det str i din makt att utfra ngot, som du kommer att
ngra, s r det bttre att du avstr frn fretaget n att du brjar
p det. Rtt sga de, som avrda envar frn att brja p med ngot,
som han ej r sker p att kunna utfra. Och sedan, nr du vervgt
ssom jag sagt och vl vet att du kan utfra ditt fretag, utfr det
d med ihrdighet, tills det r slutfrt.'

 25. 'Nu r det skl och tid att jag visar dig nr och varfr du
kan ndra ditt beslut utan att behva skmmas drfr. Frvisso
kan en man ndra sin avsikt och sitt beslut, om anledningen upphr
eller nr en ny omstndighet tillkommit. Ty lagen sger, att "nya
omstndigheter pkalla frnyat ver vgande". Och Seneca sger: "om
din plan kommit till din fiendes ra, br du frndra din plan". Du
kan ven frndra sitt beslut, om du finner att till fljd av misstag
eller ngon annan orsak skada eller men kan flja. ven om ditt
beslut r ohederligt eller framsprunget av ohederliga motiv, kan du
ndra det. Ty lagarna sga: att "alla frbindelser som ro ohederliga
ro ogiltiga". Likas om det r omjligt eller om det ej kan hllas
eller utfras vl.'

 26. 'Och tag det till en allmn regel, att varje beslut, som r s
fast fattat, att det ej under ngra omstndigheter kan ndras, r --
det sger jag - ett dligt beslut.'

 27. Nr Melibeus hade hrt dessa lrdomar av sin hustru fru
Prudence, svarade han p fljande stt. 'Min fru', sade han,
'hittills har du vl och riktigt lrt mig hur jag i allmnhet skall
frfara vid utvljandet och uteslutandet av mina rdgivare. Men nu
ville jag grna, att du skulle g in p ett srskilt fall och sga
mig, huru du tycker om eller vad du tnker om de rdgivare, som vi ha
valt fr den viktiga sak, varom det nu r frga.'

 28. 'Min make', sade hon, 'jag ber dig i all dmjukhet, att du ej
gr invndningar mot mina skl och icke tar illa upp, ven om jag
skulle sga sdant, som misshagar dig. Ty Gud skall veta, att min
avsikt r att tala fr ditt bsta, fr din heder och ven fr din
frdel. Och jag hoppas verkligen, att du i din godhet hr mig med
tlamod. Tro mig', sade hon, 'att ditt rdslag i denna sak egentligen
alls inte kan kallas ett rdslag, utan ett framdragande av drskap.
I detta rdslag har du begtt misstag p mngahanda stt.'

 29. 'Frst och frmst har du gjort ett misstag vid sammankallandet
av dina rdgivare. Du hade nmligen frst bort kalla ngra f till
ditt rdslag och eftert hade du kunnat framlgga deras rd fr
flere, om skl drtill funnits. Men du har p en gng kallat till
ditt rdslag en stor mngd folk, som ro mycket trttande och trkiga
att hra p. ven dri har du begtt ett misstag, att du, i stllet
fr att tillkalla endast trofasta vnner, som ro gamla och kloka,
tillkallat frmmande mnniskor och ungt folk, falska smickrare och
frsonade fiender samt mnniskor, som visa dig vrdnad utan krlek.
Och ven dri har du begtt ett misstag, att du till ditt rdslag
medfrt vrede, tr och hetsighet, tre ting, som ro fiender till
varje rligt och gott rdslag, tre ting, som du ej, ssom du
bort, frintat eller frstrt vare sig hos dig sjlv eller hos
dina rdgivare. Du har begtt ett misstag ven dri, att du fr dina
rdgivare blottat din bengenhet och lust fr att genast brja krig
fr att hmnas; de ha av dina ord mrkt fr vad du var bengen. Och
drfr ha de rtt dig mera enligt din lust n enligt din frdel. Du
har begtt ett misstag ven dri, att du synbarligen mnat lta leda
dig av endast dessa rdgivare och efter kort verlggning, medan i
en s stor och viktig sak flere rdgivare och lngre verlggning
hade varit av nden fr ditt fretag. Du har begtt ett misstag
ven dri, att du icke vervgt din plan p det stt, som jag tidigare
nmnt, icke heller p det stt. saken skulle ha krvt. Du har begtt
ett misstag ven dri, att du icke gjort ngon tskillnad mellan
dina rdgivare, det vill sga mellan dina verkliga vnner och dina
ltsade rdgivare. Ej heller har du tagit reda vad de gamla och
kloka bland dina verkliga vnner tnka, utan har kastat allas ord i
en enda rra och anslutit dig till den strre delen och det strre
antalet, och drmed har du tnjt dig. Du vet mycket vl, att man
alltid finner ett strre antal drar n visa, och du frstr drfr
gott, att drarna bestmma besluten i stora folkfrsamlingar, dr
det tages mera hnsyn till antalet n till personernas klokhet.'
Melibeus svarade ter och sade: 'Jag erknner, att jag begtt
misstag, men eftersom du tidigare sagt mig, att den icke r att
klandra, som byter rdgivare i vissa fall och p grund av vissa
goda skl. r jag berodd att byta rdgivare alldeles efter dina
anvisningar. Ordsprket sger: "att synda r mnskligt men att
lnge frbliva i synden r frvisso ett djvulens verk".'

 30. Hrtill svarade fru Prudence genast och sade: 'Granska',
sade hon, 'dina rdgivare, och ltom oss se, vilka av dem, som
talat frnuftigast och givit dig de bsta rden. Och eftersom en
underskning r ndvndig, s ltom oss brja med de kirurger
och lkare, som frst uttalade sig i saken. Jag sger dig, att
kirurgerna och lkarna ha uttalat sig i ditt rdslag frnuftigt och
ssom sig bort och att de i sitt tal mycket riktigt sade, att det
tillkommer mn i deras kall att hedra och bist alla mnniskor och
icke skada ngon, samt att efter frmga bemda sig om att bota dem,
som de hava vrd om. Och, min make, ssom de svarat klokt och
frnuftigt, s bra de ven, sger jag, bliva rikt och kungligt
belnade fr sitt dla tal, detta ven fr att de s mycket mera
skulle bemda sig om att bota din kra dotter. Ty ven om de ro
dina vnner, br du icke tillta att de betjna dig fr intet utan
blna dem och visa dig frikostig. Och betrffande den sats, som
lkarna diskuterade i denna sak, nmligen att en sjukdom br botas
genom sin motsats, s ville jag grna veta, huru du frstr denna text
ooh vad du menar om den.' 'Jag frstr den', sade Melibeus, frvisso p
detta stt: att liksom de tillfogat mig ont, s br jag tillfoga dem
ont. Ty liksom de tagit hmnd p mig och tillfogat mig ont, s br
jag taga hmnd p dem och tillfoga dem ont. D bar jag hotat en
sjukdom genom en annan.'

$ 31. 'Dr ser man', sade fru Prudence, 'hur ltt varje man r bengen
fr det han nskar och har lust till! Frvisso', sade hon, 'bra
lkarnas ord icke frsts p detta stt. Ty frvisso utgr ondska
ingen motsats till ondska, ej heller hmnd till hmnd, utan de ro
likartade. Och drfr botas en hmnd icke genom en annan hmnd, ej
heller en ortt genom en annan ortt, utan varje sdan kar och
frstrker den fregende. Nej, lkarnas ord bra frvisso frsts
p fljande stt: gott och ont ro tv motsatser, och fred och krig,
hmnd och tlamod, tvedrkt och endrkt och mnga andra ting. Och
frvisso br ondska botas genom godhet, tvedrkt genom endrkt, krig
genom fred och s vidare i frga om andra ting. Och hri instmmer
aposteln Paulus p mnga stllen. Han sger: "lna icke ont med
ont eller elakt tal med elakt tal, utan gr gott t den, som gr
dig ont, och vlsigna den som dig frbannar". Och p mnga andra
stllen manar han till frid och endrkt. Men nu skall jag tala med
dig om det rd. som gavs dig av lagkarlarna och de vise, vilka alla
enhlligt, ssom du hrde, sade att du framfrallt br bemda dig om
att skydda din egen person och stlla ditt hus i frsvarsberedskap.
De sade ven, att du i denna sak borde handla efter moget
vervgande. Och, min make, betrffande den frsta punkten, att du
br taga vara p din egen person, br du frst, att den son fr
krig, stndigt framfrallt br dmjukt och innerligt bedja,
att Jesus Kristus av sin stora nd mtte taga honom i sitt
beskydd och vara hann hgsta hjlpare i hans nd. Ty det
finnen frvisso i denna vrld ingen, som kan f tillrckligt rd
och skydd utan att vr herre Jesus Kristus vakar ver honom.
Hri instmmer profeten David, som sger: "om icke Herren
vaktar staden, vakar dess vktare frgves". Drnst, min make,
br du verlmna beskyddet av din person t dina trofasta vnner, som
ro prvade och knda; och av dem br du begra hjlp fr skyddande
av din person. Ty Cato sger: "om du har behov av hjlp, s bed
om hjlp av dina vnner; ty det finnes ingen s god lkare som en
verklig vn". Och drnst skall du hlla dig ifrn alla frmmande
mnniskor och frn lgnare och alltid misstro deras sllskap. Ty
Peter Alfons sger: "inlt dig icke p vgen med en frmling, om du
inte har knt honom lnge. Och om s r, att han sluter sig till
dig, mhnda utan ditt tillstnd, s frsk att s ofrmrkt som
mjligt f reda p hans tal och hans tidigare liv och yppa icke vart
du r p vg; sg att du r p vg till en plats, dit du icke mnar
dig; och hll dig p hans hgra sida om han br ett spjut och hll
dig p den vnstra om han br svrd vid sidan". Och vidare br du
visligen hlla dig ifrn alla sdana mnniskor, som jag tidigare
beskrivit, och undvika dem och deras rd. Och ytterligare br du
skydda dig p s stt, att du icke p grund av ngon verskattning
av din egen styrka fraktar eller underskattar din fiendes makt s,
att du till fljd av ditt vermod frsummar att skydda din person;
ty varje vis man fruktar sin fiende. Och Salomo sger: "Den gr det
vl, som fruktar alla, ty den, som till fljd av sitt hjrtas och
sin egon dristighet hyser alltfr stort vermod, skall det frvisso
g illa." Vidare br du stndigt se upp fr bakhll och varje slag
av spioneri. Ty Seneca sger, att "den vise som fruktar ofrd undgr
ofrd, och den faller icke i faror som undflyr faror". Och ven
om det frefaller som om du befunne dig p en sker plats, skall
du likvl stndigt vara p din vakt, det vill sga icke frsumma
att skydda dig, ej blott mot din strsta fiende, utan ven mot din
minsta. Seneca sger: "en frstndig man fruktar sin minsta fiende".
Ovidius sger, att "den lilla vesslan besegrar den stora tjuren och
den vilda hjorten". Och skriften sger: "en liten trntagg kan
stinga den store konungen mycket smrtsamt och en hund kan stlla
vildsvinet". Likvl sger jag, att du ej skall vara s feg, att du
r rdd, dr det icke finnes ngon fara. Skriften sger, att "en del
mnniskor hava stor lust att bedraga, men de frukta dem, som de ville
bedraga". Dock skall du frukta att bliva frgiftad och hlla dig
ifrn bespottare. Ty skriften sger: "sllskapa icke med bespottare,
utan fly deras ord som gift".'

 32. 'Betrffande den andra punkten, vari dina visa rdgivare rdde
dig till att befsta ditt hus med stor omsorg, ville jag grna veta
huru du frsttt dessa ord och vad du menar om dem.'

 33. Melibeus svarade och sade: 'Jag frstr dem frvisso p s
stt, att jag br befsta mitt hus med torn, sdana som borgar och
andra byggnader ro frsedda med, och bestycka det med kanoner,
varigenom jag blir i stnd att hlla och frsvara min person och mitt
hus s att mina fiender icke vga nrma sig det.'

 34. P detta svarade Prudence genast; 'ver befstningar', sade
hon, 'bestende av hga torn och stora byggnadsverk kan man stundom
vara stolt: och man bygger hga torn och stora byggnadsverk med stora
kostnader och mycken mda; och nr de ro frdiga ha de likvl
ej det minsta vrde, om de icke frsvaras av trofasta vnner som
ro gamla och kloka. Och du br inse, att den strsta och starkaste
garnison en rik man kan hava, nr det gller frsvaret av hans liv
och gods, r att han r omtyckt av sina underhavande och grannar.
Ty slunda sger Tullius: "det finnes en garnison, som ingen kan
besegra, och det r att en hrskare r lskad av sina medborgare och
sitt folk".'

 35. 'Och vad nu betrffar den tredje punkten, nmligen dina gamla
och visa rdgivares rd, att du ej skulle handla hastigt och verilat
i denna sak, utan vervga och frbereda saken med stor omsorg och
grundlighet, s tror jag verkligen, att de uttalade sig mycket vist
och mycket sant. Ty Tullius sger: "frbered med stor omsorg varje
sak, innan du begynner den". Jag sger allts, att jag rder dig att
frbereda dig nr det gller hmnd, krig, strid och befstningar
och att gra det med stor omsorg. Ty Tullius sger, att "lnga
frberedelser fre slaget leda till snabb seger". Och Cassiodorus
sger: "garnisonen r starkare nr den lnge varit frberedd".'

 36. 'Men nu skola vi tala om de rd, som givits dig av dina grannar,
sdana som visa dig aktning utan krlek, dina forna, numera frsonade
fiender och dina smickrare, vilka i enrum rtt dig till ett och i
andras nrvaro till motsatsen och ven av de unga, som rtt dig till
att genast taga hmnd och brja krig. Som jag redan sagt har du,
min make, begtt ett stort misstag, d du till ditt rdslag kallat
sdana mnniskor, rdgivare, vilka blivit tillrckligt klandrade
genom de skl jag redan givit. Lt om oss likvl nu underska fallet
nrmare. Du br frst frfara i enlighet med Tullius' freskrifter.
Sanningen i denna sak och detta rdslag behver frvisso icke
ngon grundlig underskning, ty det r vl knt, vilka de ro, som
begtt detta brott, denna nedrighet mot dig, huru mnga de varit
och huru de begtt hela detta brott och all denna nedrighet mot
dig. Hrefter br du underska de andra omstndighet, som Tullius
nmner i sammanhang. Ty Tullius nmner en sak, som han kallar
"understdet", det vill sga: vilka, huru mnga och hurudana voro
de, som understdde din plan, att taga snar hmnd? Och lt oss ven
underska vilka, hurudana och huru mnga de voro, som understdde
dina motstndare. Och vad den frsta gruppen betrffar r det
frvisso vl knt hurudant folk det var, som understdde dig i din
verilning, och de, som rdde dig till att genast brja krig, ro
skert icke alla dina vnner. Lt oss nu granska, vilka de ro, som
du betraktar som s goda vnner till dig. Ty om det ocks r s,
att du r mktig och rik, s str du likvl frvisso ensam. Ty du
har inga andra barn n en dotter, du har inga brder eller kusiner
eller andra nra anfrvanter, fr vilkas skull dina fiender skulle
undvika att tvista med dig eller bringa dig om livet. Du vet ven,
att dina rikedomar mste bliva skingrade t olika hll, och nr var
och en ftt sin del, komma de att endast fga tnka p att hmnas
din dd. Men dina fiender ro tre och de ha mnga barn, brder,
kusiner och andra anfrvanter; och ven om du hade drpt tv eller tre
av dem, funnes det kvar tillrckligt mnga fr att hmnas deras dd
och drpa dig. Och ven om s vore, att din slkt r mera plitlig
och stndaktig n dina fienders slkt, ro dina anfrvanter likvl
endast avlgsna slktingar; de ro blott fga beslktade med dig,
och dina fienders anfrvanter ro nra slkt med dem. Och frvisso
r deras stllning i detta avseende bttre n din. Lt oss sedan
ven underska om deras rd, som rdde sig att genast taga hmnd,
verensstmmer med frnuftet. Och du inser skert, att det inte gr
det. Ty enligt rtt och frnuft fr ingen mnniska taga hmnd p
ngon annan, utan den domare under vars domvrjo saken faller, har
rtt att taga denna hmnd, med strnghet eller mildhet, allt efter
som lagen r. Och betrffande det, som Tullius kallar "understd",
br du underska, om din makt och myndighet skall rtta sig efter din
nskan och dina rdgivare. Frvisso kan du med skl sga: "nej". Ty
vi ha sannerligen inte lov att gra ngot annat n det vi kunna gra
med rtta. Och frvisso har du ingen rttighet att taga hmden i dina
egna hnder. Du ser slunda, att din myndighet icke verensstmmer
med din nskan. Lt oss nu underska den tredje punkten, den som
Tullius kallar "fljden". Du skall frst, att den hmnd du har fr
avsikt att taga r fljden. Och drav fljer en ny hmnd, fara och
krig, och andra skador utan tal, vilka vi icke i detta nu kunna
verblicka. Och betrffande den fjrde punkten, vilken Tullius kallar
"resultatet", br du betnka, att den ortt som begtts emot dig
utgr ett resultat av dina fienders hat; och om du tar hmnd drfr,
blir resultatet drav ny hmnd och mycken sorg och frstrelse, ssom
jag framhllit.'

 37. 'Och, min make, betrffande den punkt, som Tullius kallar
"orsaker" och som r den sista punkten, skall du frst, att den
ortt, som begtts emot dig, har vissa orsaker, som de lrde kalla
_Oriens_ och _Efficiens_ och _Causa longinqua_ och _Causa propinqua_,
det vill sga den fjrmare orsaken och den nrmaste orsaken. Den
fjrmare orsaken r allsmktig Gud, som r alltings orsak. Den nrmaste
orsaken ro dina tre fiender. Den tillflliga orsaken var hat. Den
materiella orsaken ro din dotters fem sr. Den formella orsaken
utgres av deras stt att arbeta, som buro fram stegarna och klttrade
in genom dina fnstrer. Den slutliga orsaken var avsikten att dda
din dotter; att den inte gick i uppfyllelse berodde ej p dem. Men
fr att tala om den fjrmare orsaken, om vilket slut de skola f
eller vartill denna sak sist och slutligen skall leda fr dem,
s kan jag dma endast efter sannolikhet och antaganden. Vi kunna
nmligen antaga, att de skola f ett dligt slut, ty lagboken
sger: "sllan eller svrligen kunna saker bringas till ett gott
slut, nr de blivit illa brjade".'

 88. 'Min make, om man nu ville frga mig, varfr Gud tillsttt
mnniskor att beg brott mot dig, kan jag sannerligen icke svara
drp. Ty apostoln sger, att "Gud allsmktigs vishet och rdslag
ro mycket djupa; ingen mnniska kan fullt frst och utforska
dem." P grund av vissa sannolikhetsskl tror och anser jag likvl
att Gud, som r full av rttfrdighet, har tilltit detta att ske p
grund av ngot frnuftigt och rttvist skl.'

 39. 'Ditt namn r Melibeus, det vill sga "en man som dricker
honung." Du har druckit s mycken honung i form av ljuvliga timliga
rikedomar och lckerheter och denna vrldens hederbevisningar, att
du blivit drucken och glmt Jesus Kristus, din skapare; du har
icke visat honom sdan ra och vrdnad som du bort. Du har ej heller
tillrckligt beaktat Ovidii ord nr han sger: "under det fr kroppen
ljuvligas honung dljer sig det gift, som ddar sjlen." Och Salomo
sger: "om du finner honung, s t drav med mtta, ty om du ter
omttligt, kommer du att spy" och att vara hungrig och fattig. Och
mhnda hyser Kristus ovilja mot dig och har han vnt ifrn dig
sitt ansikte och sin barmhrtighets ra; och han har ven tillsttt,
att du p detta stt blivit bestraffad fr dina vertrdelser. Du
har syndat mot vr herre Kristus, ty mnsklighetens tre fiender,
nmligen kttet, djvulen och vrlden, har du frvisso ltit intrnga
i ditt hjrta genom din kropps fnster och har icke frsvarat dig
tillrcklig mot deras angrepp och frestelser, s att de srat din
sjl p fem stllen; det vill sga: ddssynderna ha intrngt i ditt
hjrta genom dina fem sinnen. Och p samma stt har vr herre Kristus
velat och tillsttt att dina tre fiender intrngt i ditt hus genom
fnstren och srat din dotter p tidigare nmnt stt.'

 40. 'Jag ser frvisso', sade Melibeus, 'att du mycket bemdar dig
om att genom dina ord pverka mig i sdan riktning, att jag icke
skall taga hmnd p mina fiender; du visar mig de faror och det onda,
som kunde bliva fljden av denna hmnd. Men om man alltid skulle
tnka p alla de faror och olgenheter, som kunna bliva fljden
av en hmnd, skulle man aldrig taga hmnd, och det vore skada; ty
genom att man tar hmnd bortsttas de onda frn de goda. Och de,
som hava lust att beg det ont r, hllas tillbaka i sina onda
avsikter, nr de se huru de brottsliga bliva bestraffade och agade.'
Och hrtill svarade fru Prudence. 'Jag erknner frvisso', sade
hon, 'att av hmnd fljer mycket ont och mycket gott, men att taga
hmnd tillkommer icke var och en, utan endast domare och dem, som
hava straffrtt ver brottslingar. Och jag sger drtill, att liksom
en enskild person syndar d han tar hmnd p en annan, s syndar
en domare, om han icke tar hmnd p dem, som gjort sig frtjnta
drav. Ty Seneca sger: "en god domare r den, som verbevisar
sklmar". Och Cassiodorus sger: "En man fruktar att beg brott, d
han vet, att de misshaga domare och hrskare". Och en annan sger:
"den domare, som fruktar att gra rtt, gr folk till sklmar". Och
apostoln Paulus sger i sitt brev till romarna, att "domarna bra
icke svrdet frgves", utan bra det fr att straffa tjuvar och
missgrningsmn och fr att frsvara de goda mnniskorna. Om du vill
taga hmnd p dina fiender, br du drfr gra en hnvndning till
den domare, under vars domvrjo de falla, och han skall straffa dem i
enlighet med lagens bud.'

 41. '', sade Melibeus, 'en sdan hmnd tilltalar mig icke. Jag
tnker nu p, huru lyckan gynnat mig alltsedan min barndom och hjlpt
mig igenom mnga svrigheter. Nu vill jag prva henne i frlitan
p att att hon med Guds hjlp skall hjlpa mig hmnas den smlek
jag lidit.'

 42. "Om du vill flja mitt rd", sade Prudence, 's skall du
frvisso inte prva lyckan p ngot stt; ej heller skall du bocka
eller buga dig fr henne, ty ssom Seneca sger, "det som gres
draktigt i hopp om lyckans bistnd, slutar aldrig vl". Och samme
Seneca sger: "ju klarare och mera lysande lyckan r, dess sknare
och brckligare r den". Lita ej p lyckan, ty hon r varken
stndaktig eller sker, ty nr du tror dig vara som mest sker p
hennes hjlp, sviker och frrder hon dig. Och d du sger, att
lyckan gynnat dig allt sedan din barndom, s sger jag, att s
mycket mindre skl har du att lita p henne. Ty Seneca sger: "den
man, som lyckan gynnat, gr hon till en stor dre". Eftersom du nu
nskar och vill ha hmnd och den hmnd du kan f enligt lag och
infr en domare icke tilltalar dig och den hmnd, som tages i hopp
om lyckans bistnd, r farlig och osker, terstr dig ingenting
annat n att vnda dig till den hgste domaren, som hmnas all
orttfrdighet, och han skall hmnas dig enligt vad han sjlv
frskrar, d han sger: "lmna hmnden t mig, ty hmnden r min".'

 43. Melibeus svarade: 'Om jag inte tar hmnd fr den ofrrtt, som
man begtt mot mig, inbjuder jag dem, som begtt den, och alla
andra att beg nya ofrrtter mot mig. Ty det r skrivet: "om du icke
tager ngon hmnd fr en gammal ofrrtt, inbjuder du dina fiender
att beg en ny ofrrtt emot dig". Och min tlmodighet skulle
leda till, att folk skulle beg s mnga ofrrtter mot mig, att jag
varken kunde bra dem eller st ut med dem, och s skulls jag bliva
vermttan ringaktad. Ty man sger: "r du mycket tlmodig, drabbar
dig mycket, som du icke borde tla".'

S 44. 'Jag erknner', sade Prudence, 'att alltfr stort tlamod ej
r ngon dygd, men drav fljer likvl icke, att varje mnniska,
mot vilken en ofrrtt blivit begngen, br taga hmnd, ty detta
tillkommer helt och hllet domarna; det r de, som skola hmnas
brott och ofrrtter. De tv auktoriteter, som du nyss citerade,
avsgo domarna, ty nr dessa alltfr tlmodigt lta ofrrtter och
brott passera ostraffade, icke blott inbjuda de en man att beg nya
ofrrtter, utan befalla dem att gra det. En vis man sger ocks,
att "den domare, som icke npser syndaren, befaller och bjuder honom
att synda". Och domare och hrskare kunna i sitt land tla s mycket
frn aklmars och missddares sida, att dessa genom denna tlmodighet
med tiden vinna sdan makt och myndighet, att de strta domarna och
hrskarna frn deras platser och komma dem att till sist frlora sitt
herravlde.'

 45. 'Men lt oss nu antaga, att du har lov att taga hmnd. D sger
jag, att du inte besitter tillrcklig makt och styrka fr att taga
hmnd. Ty om du vill anstlla en jmfrelse med dina motstndares
makt, skall du finna, att deras stllning r bttre n din i mnga
stycken, som jag tidigare framhllit. Och drfr sger jag, att det
under freliggande omstndigheter r bst att du ger dig till tla.'

 46. 'Vidare vet du gott att ett gammalt talestt sger: "det r
galenskap av en man att strida med en starkare eller mktigare man n
han sjlv och farligt att strida med en man av samma styrka, d.v.s.
en man som r lika stark som han sjlv; och att strida med en svagare
r draktigt". Drfr br man undfly strid s mycket som mjligt. Ty
Salomo sger: "det r mycket frtjnstfullt av en man att hlla sig
frn kiv och strider". Och om det hnder sig s, att en man av strre
makt eller styrka n du tillfogar dig ngot ont br du snarare bemda
dig om att bota detta onda n om att taga hmnd. Ty Seneca sger, att
"den, som inlter sig i strid med p strre man n han sjlv, lper
stor fara". Och Cato sger: "om en man av hgre stllning eller rang
n du eller en mktigare man n du tillfogar dig ngon skada, br du
tla det, ty den, som en gng skadat dig, kan en annan gng bist och
hjlpa dig". Dock vill jag antaga, att du har bde makt och lov att
taga hmnd. Jag sger, att det likvl finnes mycket, som br avhlla
dig frn att hmnas och gra dig bengen fr att med tlmodighet
finna dig i det man gjort dig. Frst och frmst br du betnka dina
egna fel och brister och att Gud, ssom jag tidigare framhllit, fr
dessa dina bristers skull ltit denna prvning verg dig. Ty skalden
sger, att "vi bra med tlamod finna oss i de prvningar, som drabba
oss, nr vi betnka att vi hava frtjnat dem". Och Sankt Gregorius
sger, att "nr en man riktigt betnker sina mnga brister och
synder, frefalla honom de plgor och prvningar, som drabba honom,
mindre; och ju svrare hans synder te sig fr honom, desto lttare
frefaller honom hans pina". Du br ven bja ditt hjrta till samma
tlamod, som vr herre Jesus Kristus hade, ssom aposteln Petrus
sger i sina brev. "Jesus Kristus", sger han "har lidit fr oss
och givit ett exempel t varje mnniska att flja; ty han syndade
aldrig, och aldrig utgick ett ont ord av hans mun; nr mnniskor
frbannade honom, frbannade han dem icke, och nr mnniskor slogo
honom, hotade han dem icke". ven det stora tlamod, som helgonen,
vilka nu ro i paradiset, visade i prvningar som drabbade dem utan
deras skuld eller frskyllan, borde kraftigt mana dig till tlamod.
Vidare borde du tvinga dig till tlamod i betraktande av att denna
vrldens prvningar vara endast en kort tid och snart hava gtt
ver. Och den salighet, som mnniskan sker frvrva genom tlamod i
prvningar, r varaktig enligt vad aposteln sger i sitt brev. "Guds
salighet", sger han. "r varaktig", det vill sga evig. Var ven
fullt vertygad om att den, som icke kan hava tlamod. r varken
vl uppfostrad eller bildad. Ty Salomo sger, att "en mnniskas
lrdom lrdom och vishet igenknnes p hans tlamod". Och p ett
annat stlle sger han, att "den som r tlmodig behrskar sig med
stor klokhet". Och samme Salomo sger: "den onde och vrede stadkommer
larm, och den tlmodige dmpar och stillar det". Han sger ven:
"tlamod r mera vrt n stor styrka, och den som har herravlde
ver sitt eget hjrta, frtjnar strre pris n den som genom sin
styrka intar stora stder". Och drfr sger aposteln Jakob i sitt
brev, att "tlamod r en stor dygd".'

 47. 'Jag erknner visserligen fru Prudence', sade Melibeus, 'att
tlamod r en stor dygd och fullkomlighet, men alla mnniskor
kunna ej besitta den fullkomlighet, som du efterstrvar, och jag hr
icke till de fullkomliga, ty min sjl kan icke finna frid innan jag
har ftt hmnd. Och ven om det var en stor fara fr mina fiender
att beg en ofrrtt mot mig fr att hmnas p mig, s frgade de
inte drefter, utan gjorde modigt det deras onda vilja drev dem
till. Och drfr tycker jag att man ej br klandra mig, om jag ocks
skulle utstta mig fr ngon fara fr att f hmnd och om jag ocks
skulle beg ett stort vldsdd, det vill sga om jag hmnas ett
vervld genom ett annat.'

 48. 'Ack', sade fru Prudence, 'du sger vad du vill och har
lust till, men i intet fall i vrlden br en man beg vervld
och vldsdd fr att hmnas. Ty Cassiodorus sger, att "lika illa
handlar den, som hmnas genom ett vldsdd som den, vilken begr ett
vldsdd". Och drfr br du hmnas i laga ordning, det vill sga
genom lagen och ej genom vldsdd eller vervld. Om du hmnas dina
fienders vervld p annat stt n det lagen freskriver, begr
du en synd, och drfr sger Seneca, att "man skall aldrig hmnas
bakslughet genom bakslughet". Och om du sger, att rtten befaller en
mnniska att besvara vld med vld och strid med strid, s sger du
frvisso sanning, d detta sker genast, utan ngon mellantid eller
utan drjsml och uppskov, nr man gr det fr att frsvara sig och
icke fr att hmnas. Och det hves en man att iakttaga sdan mtta
i sitt frsvar, att ingen fr orsak att beskylla honom fr excess i
ndvrn eller fr vervld, ty annars vore det emot frnuftet. Du
frstr sannerligen mycket vl, att du nu inte str i berd att
vidtaga ngra tgrder fr att frsvara dig utan fr att taga hmnd,
och drav fljer, att du inte hyser ngon avsikt att iakttaga mtta.
Och drfr synes det mig vara bra att visa tlamod. Ty Salomo sger,
att "den, som icke har tlamod, drabbas av mycken skada".'

 49. 'Jag medger visserligen', sade Melibeus, 'att nr man r otlig
och vred ver sdant som ej berr eller angr en, s r det intet
under om detta bringar en ofrd. Ty lagen sger, att "straffvrd r
den, som ingriper eller blandar sig i sdant, som ej angr honom".
Och Salomo sger, att "den som blandar sig i andra mnniskors grl
och strider r lik den, som fattar en hund vid ronen". Ty liksom
den, vilken fattar en frmmande hund vid ronen, ofta blir biten
av hunden, r det rtt att ofrd drabbar den, som p grund av sin
otlighet blandar sig i andra mnniskors grl, nr det ej angr
honom. Men du vet mycket vl, att detta dd, det vill sga min sorg
och smrta, berr mig mycket nra. Och drfr r det inget under, om
jag r vred och otlig. Och jag kan, med frlov sagt, inte inse, att
det kunde skada mig i ngon hgre grad, om jag ocks toge hmnd, ty
jag r rikare och mktigare n mina fiender. Och du vet gott, att
genom pengar och stora godelar behrskar man allting i denna vrld.
Och Salomo sger, att "fr pengar fr man allt".'

 50. Nr Prudence hade hrt sin make skryta ver sin rikedom och
sina pengar och frklena sina motstndares makt, talade hon och sade
fljande: 'Min kre make, jag erknner att du r rik och mktig och
att rikedomar ro goda fr dem, som hederligt frvrvat dem och
vl frst att bruka dem. Ty lika litet som mnniskans kropp kan
leva utan sjlen, kan den leva utan denna vrldens goda. Och genom
rikedomar kan man vinna mnga vnner. Drfr sger ocks Pamphiles:
"om en kogubbes dotter r rik, kan hon bland tusen mn vlja vilken
hon vill till make, ty bland tusen mn finnes det ej en enda,
som vill frsaka eller tillbakavisa henne". Och denne Pamphiles
sger ven: "om du r mycket lycklig, det vill sga om du r mycket
rik, finner du ett stort antal kamrater och vnner. Och om din lycka
vnder sig och du blir fattig, s farvl med vnskap och kamratskap,
ty du blir ensam utan ngot annat sllskap n andra fattigas". Och
vidare sger denna Pamphiles, att "de, som ro trlar och livegna
till sin hrstamning, bliva dla och hgttade genom rikedomar". Och
liksom rikedomen medfr mycket gott, medfr fattigdomen mycket ont.
Ty stor fattigdom driver en mnniska till mnga dliga handlingar.
Drfr kallar ven Cassiodorus fattigdomen "undergngens moder",
det vill sga fallets och frfallets moder. Och drfr sger Peter
Alfons: "en av de strsta olyckorna i denna vrld r nr en friboren
man av fattigdom tvingas att ta sin fiendes allmosor". Och det samma
sger Innocentius i en av sina bcker. Han sger: "sorglig och
olycklig r den fattige tiggarens lott, ty om han icke tigger sin
fda, dr han av hunger, och stndigt tvingar nden honom att tigga".
Och drfr sger Salomo, att "det r bttre att d n att vara s
fattig". Och, ssom samme Salomo sger, r "den bittra dden bttre n
att leva p sdant stt". Av de skl jag anfrt och av mnga skl,
som jag kunde anfra, ger jag dig rtt i att rikedomar ro ett gott
fr dem, som frvrvat dem hederligt och vl frst att anvnda
sina rikedomar. Och drfr vill jag sga dig, huru du br uppfra och
bete dig vid frvrv av rikedomar och huru du br anvnda dem.'

$ 51. 'Frst och frmst br du frvrva dem utan stor stundan,
gradvis i godan ro och icke med verdriven hast. Ty den, som hyser
alltfr stor stundan efter rikedomar, hnger sig frst t stld
och sedan t allt annat ont. Drfr sger ven Salomo: "den som med
alltfr stor iver skyndar sig att bliva rik, bliver icke skuldls".
Han sger ven, att "den rikedom, som hastigt tillfallit en mnniska,
gr hastigt och ltt frlorad fr henne, men den rikedom, som
kommer smningom, vxer och frkas stndigt". Vidare, min make, br
du frvrva rikedom genom din klokhet och ditt frvrvsarbete och
detta utan att tillfoga ngon annan ngon ortt eller skada. Ty lagen
sger, att "ingen mnniska m gra sig sjlv rik, om hon skadar ngon
annan". Detta betyder, att naturen med rtta frbjuder att man riktar
sig sjlv till skada fr ngon annan. Och Tullius sger, att "ingen
sorg, ingen ddsfruktan, ja intet, som kan drabba en mnniska, r s
emot naturen som det, att ka ain egen vinst till en annans skada.
Och ven om stora och mktiga mn frvrva rikedomar lttare n du,
skall du icke vara lat eller trg i ditt frvrvsarbete, ty du br p
alla stt fly lttjan". Ty Salomo sger, att "ffnga lrer mycket
ont". Och samme Salomo sger, att "den som arbetar och strvar att
bruka sin jord, skall icke sakna brd, men den som r lat och icke
gnar sig t ngot yrke eller ngon sysselsttning, skall nedsjunka i
fattigdom och d av hunger". Och den som r lat och trg kan aldrig
finna lmplig tid fr att arbeta fr sin utkomst. Ty det finnes ej
skald, som sger att "den late skyller om vintern p den bistra
klden och om sommaren p hettan". Med anledning hrav sger Cato:
"vaken och varen icke alltfr bengna fr att sova, ty alltfr mycken
vila nr och framkallar mnga laster". Och drfr sger profeten
Jeremias: "gren ngot gott, s att djvulen, vr fiende, icke m
finna eder sysslolsa. Ty djvulen tar inte grna itu med sdana, som
han finner upptagna av goda verk".'

 52. 'Vid frvrvandet av rikedomar mste du allts fly lttjan. Och
drfr skall du anvnda de rikedomar du frvrvat genom din klokhet
och ditt arbete p sdant stt, att man icke finner dig alltfr nidsk
eller sparsam eller verddig, det vill sga verddig i slseri. Ty
liksom man klandrar en girigbuk, r ven den att klandra, som slsar.
Och drfr sger Cato: "anvnd de rikedomar, du frvrvat, p
sdant stt, att ingen har anledning att kalla dig vare sig smulgrt
eller girigbuk, ty det r en stor skam fr en mnniska att hava ett
fattigt hjrta men rik pung". Han sger ven: "det goda du frvrvat
br du bruka med mtta", ty de, vilka i drskap bortslsa det goda
de hava, taga av andras gods, nr de ej lngre hava ngot eget. Jag
sger allts, att du skall fly girigheten och anvnda dina rikedomar
p sdant stt, att man inte sger att de ro begravna, utan att du
har dem under din kontroll. Ty en vis man klandrar den girige och
sger fljande i tvenne verser: "vartill och varfr begravar en
mnniska sitt goda p grund av stor girighet, d han likvl vet att
han mste d, ty dden r i detta liv slutet fr varje mnniska".
Och fr vilket ndaml fster och binder hon sig s fast vid sina
godelar, att hennes tankar aldrig kunna slita sig frn dem? Hon vet
ju likvl, eller borde veta, att hon inte kan taga ngonting med sig
frn denna vrld nr hon dr. Och drfr sger Sankt Augustinus, att
"den girige r lik helvetet; ju mer det svljer, dess mer vill det
svlja och uppsluka". Och liksom du vill undg att benmnas smulgrt
eller girigbuk, br du frhlla och styra dig p sdant stt, att
man icke kallar dig slsare. Drfr sger Tullius: "ditt hus'
rikedomar bra icke hllas undangmda eller s vl inlsta, att
de ej kunna ppnas av medlidandet, det vill sga fr att en
del av dem skola kunna givas t dem, som ro i stort behov, och
bra ej heller vara s ppna att de ro var mans egendom".
Vidare skall du vid frvrvandet och anvndningen av dina rikedomar
alltid hlla tre ting i minnet, nmligen vr herre Gud, ditt samvete
och ditt goda namn. Frst och frmst skall du hava Gud i hgen, och
fr inga rikedomars skull skall du beg ngot, som p ngot stt kan
misshaga Gud, din skapare. Ty som Salomo sger: "det r bttre att
hava f godelar och Guds krlek n att hava mnga godelar och
skatter och frlora Herren Guds krlek". Och profeten sger:
"det r bttre att vara en god mnniska och hava fga av skatter
och godelar n att anses fr en sklm och hava stor rikedom".
Och vidare sger jag, att du alltid br bemda dig om att
frvrva dina rikedomar s, att du frvrvar dem med gott samvete.
Och aposteln sger, att "det finnes i denna vrld intet, varver
vi hava skl att knna strre gldje, n nr vrt samvete br gott
vittnesbrd om oss". Och den vise sger: "en man r god till sitt
vsen nr ingen synd tynger p hans samvete". Vid frvrvandet av
rikedomar och bruket av dem br du vidare med strsta omsorg bemda
dig om att alltid bevara ditt goda namn. Ty Salomo sger, att "det
r bttre och nyttigare fr en mnniska att hava ett gott namn n
att hava stor rikedom". Drfr sger han ven p ett annat stlle:
"gr dig mycken mda fr att bevara din vn och ditt goda namn, ty
det har du kvar lngre n ngon skatt, vore den n aldrig s dyrbar".
Och frvisso frtjnar man icke att kallas del, om man ej nst efter
Gud och ett gott samvete efterstrvar att f behlla ett gott namn.
Och Cassiodorus sger, att "det r ett tecken p en del sjl, nr en
mnniska stter vrde p och efterstrvar ett gott namn". Och drfr
sger Sankt Augustinus, att "det finnes tv saker, som ro behvliga
och ndvndiga, och det r gott samvete och gott rykte, nmligen gott
samvete int gentemot dig sjlv och gott rykte utt gentemot dina
grannar". Och den, som frlitar sig s mycket p sitt goda samvete,
att han ventyrar sitt goda namn och rykte och icke frgar efter om
han fr behlla det, r ingenting annat n en oborstad tlp.'

 53. 'Min make, nu har jag visat dig, huru du br frhlla dig vid
frvrvandet av rikedomar och huru du br anvnda dem; och jag ser
gott, att du p grund av det frtroende du hyser fr din rikedom,
mnar brja krig och rlig. Jag rder dig att icke brja ngot krig i
frlitan p dina rikedomar, ty de frsl icke fr krigfring. Drfr
sger ocks en filosof: "den som alltid vill hava krig, ger aldrig
tillrckligt, ty ju rikare han r, desto strre utgifter mste han
gra, om han vill vinna ra och seger". Och Salomo sger, att "ju
strre rikedom en mnniska ger, dess flere har han ven som ge ut
hans pengar". Och, min kre make, om du ocks p grund av din rikedom
kan f mycket folk, s r det likvl icke skl att brja krig, d
du p annat stt kan hava fred, dig sjlv till ra och frdel. Ty
segrarna i drabbningar i denna vrld bero ej p stort antal eller
manskapets stora mngd eller p mnniskors tapperhet, utan p vr
Herres vilja; de ligga i Guds den allsmktiges hand. Nr Judas
Mackabeus, som var en Guds riddare, skulle g till strid mot sina
fiender, vilka voro mnga och hade mera folk n mackabeerna,
uppmuntrade han drfr sin lilla skara med dessa ord: "Gud allsmktig
kan lika ltt sknka seger t f som t mnga, ty segern i en drabbning
beror icke p manskapets stora antal, utan p vr herre Gud i himmelen."
Och min kre make, d ingen mnniska kan vara sker p att vara
vrdig att Gud frlnar honom segern, liksom hon ej kan vara viss
om att hon r vrdig Guds krlek, ssom Salomo sger, br varje
mnniska vara mycket rdd fr att brja krig. Detta ven emedan
mnga faror hota i drabbningar och det lika ltt intrffar, att den
store mannen blir ddad som den lille, och emedan det str skrivet i
andra konungaboken, att allting r mjligt och ingenting skert i en
drabbning, "ty lika ltt sras den ene av ett spjut som den andre".
Och emedan krig r frenat med stor fara, br man fly och undvika
krig s lngt man med rtta kan gra det. Ty Salomo sger: "den som
lskar faran rkar i fara".'

 54. Och nr fru Prudence hade talat p detta stt, svarade
Melibeus och sade: 'Jag ser gott, fru Prudence, av de vackra ord du
talat och de skl du givit att kriget alls icke tilltalar dig, men
jag har ej nnu hrt ditt rd angende huru jag br frfara i detta
fall.'

 55. 'Jag rder dig frvisso', sade hon, 'att frsona dig med dina
fiender och hlla fred med dem. Ty aposteln Jakob sger i sina brev,
att "genom endrkt och fred vxa sig sm rikedomar stora, och genom
tvedrkt och stridigheter falla stora rikedomar snder". Och du vet
vl, att ett av de strsta och hgsta tingen i denna vrld r enighet
och fred. Drfr uttalade sig ven vr herre Jesus Kristus fr sina
apostlar p fljande stt: "saliga ro de, som lska och efterstrva
fred, ty de skola kallas Guds barn".' '', sade Melibeus, 'nu inser
jag, att du ej stter vrde p min heder och ra. Du vet mycket vl,
att mina fiender ha brjat denna strid och tvist genom sitt vldsdd
och att de varken begra eller bedja fred av mig och ej heller frga
efter frsoning. Vill du d, att jag skall dmjuka mig infr dem och
tigga dem om nd? I sanning, det skulle ej lnda mig till heder! Ty
liksom man sger att "verdriven dmjukhet fder ringaktning", fder
ven verdriven undergivenhet sdan.'

 56. D tycktes fru Prudence bliva vredgad, och hon sade: 'Min make,
jag stter frvisso, med frlov sagt, lika hgt vrde p din heder
och frdel som p min egen, och det har jag alltid gjort och varken
du eller ngon annan har ngonsin sett ngot annat. Det oaktat har
jag icke mycket misstagit mig eller felat, om jag sagt, att du br
kpa dig fred och frsoning. Ty den vise sger: "tvisten beror p en
annan och frsoningen p dig sjlv". Och profeten sger: "fly det
onda och gr det goda; sk fred och fasthll vid den av alla dina
krafter". Dock sger jag ej, att du framom dina fiender br ska
frsoning, ty jag vet mycket vl, att du r s hrdhjrtad, att du
ej gr ngot fr min skull. Och Salomo sger, att "den, som har ett
alltfr hrt hjrta, skall till sist drabbas av olyckan".'

 57. Nr Melibeus hrt fru Prudence frefalla vred, sade han: 'Min
hustru, jag ber dig att icke taga illa upp vad jag sger, ty du vet
att jag r ond och vred, och det r intet under. Och de som ro vreda
veta inte riktigt vad de gra eller sga. Drfr sger profeten, att
"bekymrade gon se icke klart". Men sg och rd mig vad du finner
bst, ty jag r beredd att gra vad du nskar. Och om du frebrr mig
fr min drskap, skall jag blott s mycket mera lska och bermma
dig. Ty Salomo sger, att "den som frebrr den draktige skall vinna
strre gunst n den, som bedrar honom genom goda ord".'

 58. D sade fru Prudence: 'Jag ltsar inte vrede av ngon annan
orsak n fr ditt eget bsta. Ty Salomo sger: "mera vrd r den,
som frebrr eller grlar p en dre fr hans drskaps skull och
visar sig vredgad, n den, som understder och bermmer honom i hans
felsteg och skrattar t hans drskap". Och denne samme Salomo sger
vidare, att "genom en mnniskas sorgsna uppsyn", det vill sga genom
hennes betryckta uttryck, "rttar och frbttrar sig dren".'

 59. D sade Melibeus: 'Jag kan ej svara p s mnga goda skl, som
du framlgger fr mig. Sg i korthet vad du vill och rder mig till,
och jag r beredd att uppfylla och utfra det.'

 60. D yppade fru Prudence allt vad hon nskade fr honom och
sade: 'Jag rder dig framfr allt, att du sluter fred mellan Gud och
dig sjlv och vinner frsoning med honom och hans nd. Ty ssom jag
tidigare sagt. Gud har ltit denna prvning och plga verg dig
fr dina synders skull. Och om du gr som jag sger, kommer Gud att
snda dina fiender till dig och lta dem falla till dina ftter,
beredda att lyda din vilja och dina befallningar. Ty Salomo sger:
"nr mnniskans hllning r Gud vlbehaglig, frvandlar han denna
mnniskas motstndares hjrtan och tvingar dem att bnfalla honom
om fred och nd". Och jag ber dig: lt mig tala med dina fiender p
en avsides plats, ty de bra icke veta att det sker med ditt bifall
och samtycke. Och sedan, nr jag vet vad de vilja och nska, kan jag
rda dig s mycket bttre.'

 61. 'Min fru', sade Melibeus, 'gr som du vill och finner fr gott,
ty jag stller mig helt och hllet till ditt frfogande och under
din ledning.'

 62. Nr fru Prudence d sg sin mans goda vilja, verlade hon med
sig sjlv och vervgde huru hon skulle kunna bringa denna sak till
ett gott slut. Och nr hon fann tiden vara inne, lt hon kalla dessa
fiender till sig p en plats, dr de voro ostrda och pvisade genom
visa ord fr dem det myckna goda, som vinnes genom fred och de stora
skador och faror, som ro frenade med krig och sade vnligt till
dem, att de djupt borde ngra det vld och den ortt, som de begtt
mot hennes make Melibeus, mot henne sjlv och deras dotter.

 63. Och nr de hrde fru Prudences vnliga ord, blevo de s
verraskade och frtjusta och gladde sig s mycket ver henne, att
det var rent underbart. '. dla fru', sade de, 'ni har visat oss
den godhetens vlsignelse, som profeten David talar om, ty den
frsoning, som vi icke hade varit vrdiga att f p annat stt n
genom att tigga om den med stor dmjukhet och underdnighet, har ni
genom er stora godhet sknkt oss. Nu inse vi fullkomligt det sanna
i Salomos vishet och lror, ty han sger, att "goda ord mngfaldiga
och frka vnner och gra sklmar fromma och dmjuka".'

 64. 'Vi verlmna', sade de, 'hela vr sak fullkomligt t eder
goda vilja och ro beredda att gra vad vr herre Melibeus sger och
befaller. Och drfr, kra och goda fru, bedja vi er s dmjukt vi
kunna, att ni i handling ville fullflja edra goda ord. Vi veta och
frst nmligen, att vi hava frolmpat och frorttat herr Melibeus
vermttan, till den grad att vi sakna frmga att gottgra det.
Och drfr frplikta och frbinda vi oss och vra vnner att gra
allt vad han vill och befaller oss att gra. Men mhnda r han s
frbittrad och vred p oss fr vrt brott, att han vill plgga oss
sdan pina, som vi ej kunna st ut med. Och drfr, dla fru, vdja
vi till er kvinnliga medknsla och bedja eder i detta fall s beg,
att varken vi eller vra vnner frlora vr egendom eller vrt liv
genom den drskap vi begtt.'

Det r frvisso', sade fru Prudence, 'en mycket hrd och
farlig sak att utan alla frbehll giva sig i sin fiendes hnder och
vld. Ty Salomo sger: "hren mig och tron mina ord, nr jag sger
eder, menighet och den heliga kyrkans styresmn: giv icke din son,
din hustru, din vn, din broder makt eller myndighet ver dig s
lnge du lever!" Eftersom han frbjuder en mnniska att giva en broder
eller vn makt ver sig, avrder och frbjuder han med mycket strre
skl en mnniska att giva sig t sin fiende. Och likvl rder jag
eder att ej hysa misstro mot min make. Ty jag vet verkligen, att han
r from och mild, frikostig och hvisk och att han icke efterstrvar
gods och rikedomar. Ty det finnes intet i denna vrld, som han trr,
utom heder och ra. Vidare vet jag och r jag vis p, att han i denna
sak ej kommer att fretaga sig ngot utan min tillstyrkan. Och jag
skall s beg i denna sak, att ni med Guds hjlp skola bliva
frsonade med oas.

 66. D sade de med en mun: 'Dyrkade fru, vi stlla oss och vr
egendom till edert fria frfogande och ro beredda att vilken dag
det behagar ers nd att faststlla komma och gra vr frbindelse s
fast, som det behagar eder godhet att bestmma s att vi m uppfylla
eder och herr Melibeus' vilja.'

 67. Nr fru Prudence hade hrt dessa mns svar, bad hon dem
avlgsna sig ofrmrkt; och hon tervnde till sin make Melibeus och
omtalade fr honom, att hon funnit hans fiender mycket ngerfulla
och att de dmjukt erknt sina synder och vergrepp samt att de voro
beredda att lida sitt straff och bdo och bnfllo honom om nd och
frbarmande.

 68. D sade Melibeus: 'vl frtjnt av frltelse och tillgift
fr sin synd r den, som icke ursktar sin synd, utan erknner den,
ngrar sig och ber om tillgift. Ty Seneca sger: "dr det gives
beknnelse, dr ges det ocks tillgift och frltelse", ty beknnelsen
r granne till oskulden. Och han sger p ett annat stlle: "den som
blyges ver sin synd och ber om frltelse, r vrd absolution".
Drfr gr jag ocks in p och lovar jag att hller fred; men det r
skl att vi icke gra det utan vrs vnners bifall och samtycke.'

 70. D snde fru Prudence utan drjsml eller uppskov bud till
deras anfrvanter och deras gamla vnner, som voro trogna och visa,
och redogjorde enligt uppdrag i Melibeus' nrvaro fr dem fr hela
saken, ssom den hr ovan blivit utlagd och frklarad; och de bdo
dem, att de skulle giva sitt utltande och rd angende vad som
var bst att gra i detta fall. Och nr Melibeus' vnner hade tagit
frenmnda sak i vervgande och underskt den med stor iver och
grundlighet, rdde de enhlligt till fred och lugn och att Melibeus
av hjrtat skulle sknka sina fiender nd och frltelse.

 71. Och nr fru Prudence hade hrt sin make Melibeus' bifall
och hans vnners rd verensstmma med hennes nskan och avsikt,
uppfylldes hennes hjrta av en stor gldje, och hon sade: 'Det
finnes ett gammalt ordsprk, som sger, att "den goda grning
du kan gra i dag, skall du utfra i dag och icke uppskjuta till
morgondagen". Jag rder dig drfr att snda budbrare, som ro kloka
och frnuftiga, till dina fiender fr att  dina vgnar sga dem, att
de, om de vilja underhandla om fred och endrkt, bra komma till oss
utan drjsml eller uppskov.' Vilket skedde. Och nr de brottsliga,
vilka ngrat sin drskap, det vill sga Melibeus' fiender, hade hrt
vad budbrarna meddelade dem, blevo de mycket glada och fulla av
frjd och svarade mycket dmjukt och vnskapsfullt och prisade och
tackade herr Melibeus och alla hans anhngare; och de beredde sig att
utan drjsml flja med budbrarna och lyda sin hrskare Melibeus'
befallningar.

 72. Och de begvo sig omedelbart till Melibeus' hov och togo med
sig ngra av sina trogna vnner fr att lova trohet ven fr deras
del och vara deras borgesmn. Och nr de hade kommit infr Melibeus,
yttrade han fljande ord till dem: 'Det frhller sig visserligen
s, att ni utan anledning och utan skl eller orsak tillfogat mig
och min hustru Prudence och ven min dotter stora skador
och ofrrtter. Ni ha nmligen med vld intrngt i mitt hus och
begtt ett sdant vldsdd, att alla mnniskor vl veta, att
ni frtjnat dden: och drfr vill jag veta och hra av er, om
ni ro villiga att verlmna bestraffningen, tuktan och hmnden fr
detta vldsdd i mina och min hustru Prudences hnder, eller icke.'

 73, D svarade den visaste av de tre  allas vgnar och sade:
'Sire, vi veta godt, att vi ro ovrdiga att trda infr en s hg
och del herre som ni. Ty vi ha begtt ett s stort misstag och
en s stor ofrrtt mot ers hghet, att vi sannerligen frtjnat
dden. Fr den stora godhets och mildhets skull, som hela vrlden vet
eder besitta, underkasta vi oss det oaktat ers nds upphjda och
vlvilliga beslut och ro beredda att lyda alla edra befallningar, i
det vi bnfalla eder, att ni av nd och barmhrtighet ville beakta
vr djupa nger och fulla underkastelse och tillgiva oss vrt nedriga
brott och felsteg. Ty vi veta frvisso, att eder stora nd och
barmhrtighet strcker sig lngre i godhet n vra felsteg och brott
i ondska, ehuru vi p ett klandervrt och frdmligt stt frgtt
oss mot ers hghet.'

 74. D lyfte Melibeus vnligt upp dem frn golvet och mottog deras
trohetslften och heliga borgesfrbindelser och utsatte fr dem en
dag, d de skulle terkomma till hans hov fr att erhlla och mottaga
hans utslag och det straff, som han skulle dma dem av tidigare
angiven anledning. Sedan detta frkunnats, tervnde envar till sitt.

 75. Och nr fru Prudence fann ett lgligt tillflle, frgade och
sporde hon Melibeus, vilken hmnd han mnade taga p sina fiender.

 76. Vartill Melibeus svarade och sade: 'Min tanke och avsikt r
frvisso, att berva dem allt vad de ga och driva dem i landsflykt
fr alltid.'

 77. 'Detta vore verkligen', sade fru Prudence, 'en hrd dom och
en mycket oklok. Ty du r tillrckligt rik fr att ej behva ngon
annans gods och du kunde ltt p detta stt f namn om dig att vara
sniken, vilket r obehagligt och ngot, som varje god mnniska br
undvika. Ty enligt apostelns ord r "snikenhet roten till allt ont".
Och drfr voro det bttre fr dig att frlora allt vad du ger
n att p detta stt taga deras godelar. Ty bttre r att frlora
godelar med ra n att frvrva godelar med skam och nesa. Och
varje mnniska br gra sitt bsta fr att frvrva sig ett gott
namn. Och hon br icke blott bemda sig om att behlla sitt goda
namn, utan br ven stndigt strva att gra ngot, varigenom hon
uppfriskar sitt goda namn, ty det r skrivet, att "en mnniskas
gamla goda namn eller goda rykte r snart frgnget och borta, om
det icke frnyas och uppfriskas". Och betrffande det, att du sger
dig vilja driva dina fiender i landsflykt, vill jag sga, att det
tyckes mig st fullkomligt i strid med klokhetens och mttans bud,
i betraktande av den makt ver sig sjlva, som de givit dig. Och
det r skrivet, att "den, som missbrukar den makt och myndighet,
som frlnats honom, frtjnar att frlora den". Och jag sger, att
om du ocks i detta fall med lag och rtt kunde lgga dem detta
straff, vilket jag icke anser vara fallet, s frmdde du kanske
inte stta det i verkstllighet; och d hade vi kommit tillbaka till
samma krigstillstnd som tidigare. Om du vill att mnniskor skola
vara dig underdniga, mste du drfr dma mildare, det vill sga
du mste giva mildare utslag och domar. Ty det r skrivet, att "den
som befaller mildast, den lyder folk bst". Och drfr ber jag dig,
att du i denna sak och i detta fall bemdar dig om att besegra dig
sjlv. Ty Seneca sger, att "den, som vinner seger ver sig sjlv,
vinner en dubbel seger". Och Tullius sger: "det finnes intet, som
r mera prisvrt hon en hg herre n nr han r mild och barmhrtig
och snar till frsoning". Och jag ber dig att nu avst frn hmnd s
att ditt goda namn m bliva bibehllet och bevarat och att man m
f anledning att prisa dig fr nd och barmhrtighet och att du ej
m f anledning att ngra vad du gjort. Ty Seneca sger: "olycklig
den, som mste ngra sin seger". Drfr bnfaller jag dig att lta
barmhrtigheten f rda i ditt hjrta och din sjl p det att Gud
allsmktig m visa barmhrtighet mot dig vid den yttersta domen.
Ty aposteln Jakob sger i sitt brev: "dom utan barmhrtighet skall
drabba den, som icke visat andra barmhrtighet".'

 78. Nr Melibeus hade hrt de goda skl, som fru Prudence anfrt,
och hennes visa upplysningar och lrdomar, brjade han bliva bengen
fr att gra som hans hustru ville, i betraktande av hennes goda
avsikter; och han beslt sig genast och gick in p att fullkomligt
handla enligt hennes rd. Och han tackade Gud, som r den, vilken
sknker all dygd och godhet, fr att han givit honom en s klok
hustru. Och nr den dag var inne, d hans fiender skulle instlla sig
infr honom, talade han vnligt till dem och sade fljande: 'ven om
det r s, att ni i er stolthet, ert vermod och er drskap begtt
ett felsteg och ett brott mot mig, frmr mig det, att jag ser och
varseblir er stora dmjukhet och att ni srjer ver och ngrar ert
felsteg, till att visa er nd och barmhrtighet. Jag tar er drfr
till nder och frlter er fullkomligt allt det onda ni gjort och
alla de skador ni tillfogat mig och de mina p det att Gud i sin
ondliga godhet i vr ddsstund m frlta oss vra skulder och vad
vi brutit emot honom i denna usla vrld. Ty vi ro frvissade om
att drest vi srja ver och ngra de synder och frseelser, som vi
begtt infr vr herre Gud, s r han s god och ndefull, att han
frlter oss vra skulder och giver oss sin salighet, som varar i
evighet. Amen.'

Hr slutar Chaucers berttelse om Melibeus och fru Prudence.




MUNKENS PROLOG


Vrdens muntra ord till Munken.

    Nr denna min berttelse var slut,
    och jag blev tyst, brast vrden genast ut:
    "S sant jag r en from och rlig man
    och vid den helga _corpus Madrian_,
    jag gve mycket, om min fru var hr
    och ven hon ftt hra allt det dr!
    Hon vet ej av ett sdant tlamod,
    som Prudence hade, r ej lika god.
    Vid alla helgon, slr jag mina drngar,
    ger hon mig pken, som ger bttre slngar,
    och skriker: 'Sl dem! Sl varenda en!
    Bryt snder ryggen och vartenda ben!'
    Om ngon granne inte bugar sig
    fr hustru min i kyrkan, fr jag mig
    nr vi ha kommit hem; och likas
    om ngon trngt sig fram. Hon skriker d:
    'Din stackare, tag hmnd p sdant folk!
    Vid _corpus'_ ben, ge hit din goda dolk
    och tag min slnda! Du kan g och spinna!'
    Bestndigt fr jag hra av min kvinna:
    'O, varfr skulle dets grymhet skapa
    mig blott till hustru t en mes, en apa,
    som alltid faller undan ssom du!
    Du vgar ej frsvara mig, din fru.'
    P detta stt gestaltar sig mitt liv,
    om jag frsker slippa strid och kiv;
    Jag mste hastigt rymma ur mitt hem,
    om ej jag vill riskera liv och lem.
    Helt visst frmr hon mig en vacker dag
    att drpa ngon granne, fruktar jag.
    Jag r en farlig karl med kniv i hand,
    om ocks hon kan hlla mig i band;
    det kommer nog att visa sig nnu,
    om ngon sger ngot mot min fru.
    Men lt oss inte tala mer om detta.

    "Herr munk, nu r det ni, som fr bertta",
    fortsatte han. "Vi vga vl besvra?
    Se, Rochester r redan ganska nra.
    Ja, avbryt ej vrt nje, bsta herre!
    Jag knner icke edert namn, dessvrre.
    Vad r det jag skall kalla er? Don John,
    don Thomas eller kanske don Albon
    Och vad r namnet p er faders slkt?
    Vid Gud, ni fyller prktigt ut er drkt!
    Det finns nog saftigt bete dr ni gr,
    och spkningen tycks inte vara svr.
    Ni r helt skert ngon funktionr;
    en vrdig kyrkvrd r vl vad ni r,
    ty vid min faders ben och pater noster,
    en frman r ni hemma i ert kloster,
    ej fattig broder eller blott novis,
    men en som styr och stller, klok och vis.
    En myndighetsperson r dessutom
    vad er gestalt och uppsyn vittna om.
    M gud allsmktig straffa den person,
    som lett ert val av kyrklig profession!
    Till skogsman r ni skapt, och om ni haft
    s gott om tillflle som gott om kraft
    att flja er natur, s lekte nu
    en skara barn kring er och eder fru.
    Ack, denna kpa, som jag ser er bra!
    Om jag var pve, skulle p min ra
    ej endast ni, men varje kraftig karl,
    hur blank och rakad n hans hjssa var,
    en hustru ha, ty nu gr allting galet:
    till kyrkan dras det bsta materialet,
    och vi, vi lekmn ro dvrgar blott.
    Av svaga trd fs endast usla skott
    Frdenskull bliva vra barn s klena,
    och drfr ro hustrur sllan sena
    att fresta kyrkans mn. ty mer han I
    att ge av gngbart venusmynt n vi.
    Ja, Gud skall veta, att det varit gott,
    fulldigt mynt av kyrkans mn de ftt
    Min herre, bliv ej ond! Jag skmtar jmt;
    men ofta ligger sanning i ett skmt."

    Den gode munken var en fromsint man.
    Han sade: "Jag skall gra vad jag kan
    och skall frtlja en berttelse,
    mhnda tv, och kanske ven tre.
    Om I s nsken, vill jag nu frtlja
    om helge Edward; eller skall jag vlja
    bland tragedier mnen fr i kvll.
    Av dem har jag vl hundra i min cell.
    I mnga gamla bcker lsa vi
    om sdant, som man kallar tragedi,
    om mn, som hade rikedom och makt,
    men vilkas hela liv blev delagt,
    blev olyckor och fattigdom och nd
    allt tills de fingo ngon mklig dd.
    P prosa skildras de ibland, men mest
    p hexameter, vilken passar bst;
    dock brukas andra versmtt nog ocks.
    Ja, som frklaring br det hr frsl.

    "S lyssnen d, om det behagar er.
    P frhand ber jag dock om tillgift, ber
    er ej frtryta om jag n frtljer
    om deras levnadsden, som jag vljer
    bland pvar, kungar och bermda mn
    i ngot annan ordning n i den
    historien lr oss r den enda rtta.
    Som jag dem minnes, mnar jag bertta."

Explicit.




MUNKENS BERTTELSE


Hr brjar Munkens berttelse de Casibus Virorum Illustrium.

    Jag vill p Tragediens stt besjunga
    personer, vilka sttt p lyckans hjd,
    men vilkas dagar sedan blivit tunga
    och aldrig mera sknkt en enda frjd.
    Fortunas hemlighet blir aldrig rjd;
    vi kunna icke hindra hennes flykt.
    Fr vxlingar och nycker r hon bjd,
    p hennes gunst kan intet bliva byggt.

              _Lucifer_.

    Med Lucifer -- om n han icke var
    en mnska utan ngel -- brjar jag,
    ty han var en av dem, som ej hlls kvar
    p lyckans hjd. Han fll, d han var svag,
    till helvetet och r dr n i dag.
    O Lucifer, du lyste frmst bland alla
    men brt mot Herrens vilja och hans lag
    och mste drfr djupt i mrkret falla.

              _Adam_.

    Nr Adam fddes i ett saligt land
    var han ej avlad genom mnsklig sd;
    han formades av Gud med egen hand
    och fick ett Paradis, ett enda trd
    var icke hans. Han hade lugn och fred
    som ingen efter honom haft, tills han
    frgick sig och drevs ut, och fll, sjnk ned
    i arbetets och tunga mdors bann.

              _Simson_.

    Om Simson bragte himlens nglar bud
    lngt innan han blev fdd. Han var en man,
    vars liv var helgat helt t Herren Gud,
    och han stod hgt, tills gats ljus frsvann,
    S tapper och s kraftfull man som han
    har vrlden aldrig sett, s vitt man vet,
    men han blev slagen, nr hans hustru fann
    och yppade hans styrkas hemlighet.

    Den dle Simson var en sdan man,
    att han med tomma hnder kunde st
    emot ett hungrigt lejons sprng, och han
    var man att slita snder det ocks.
    Hans falska hustru lyckades frm
    sin man att yppa var hans kraft lg gmd
    och angav honom fr att sedan g
    till andra mn. Nu r hon en frdmd.

    Han stllde en gng till en sllsam dans:
    trehundra rvar tog han fast och band
    varenda rvsvans vid en annan svans
    och fste vid varenda svans en brand
    och slppte rvarna. I Juda land
    frbrnde de all sd och vin och krk.
    Han drpte tusen mannar med sin hand
    bevpnad endast med en snekk.

    Nr det var utfrt, greps han s av trst,
    att han var mycket nra att frsmkta,
    men nr hans pina var som allra strst
    och hoppets sista halmstrn tycktes knckta,
    bad han till Gud. -- En vind begynte flkta,
    och vatten flt ur snekkens tnder,
    och alla trstens lgor blevo slckta.
    S verksam r den hjlp, som Herren snder.

    Trots alla filisteerna i Gaza,
    som hllo vakt p muren natt och dag,
    kom Simson till de filisteers fasa
    till stadens port, som var av tyngsta slag,
    och lyfte bort den med ett enda tag.
    O, Simson, ingen hade rtt p dig,
    om icke kvinnor hade gjort dig svag!
    En sdan svaghet brukar hmna sig.

    Fr denne starke man var vin ett gift,
    som var frbjudet, och hans huvudhr
    fick aldrig, enligt Herrens freskrift,
    berras eller bra minsta spr
    av rakkniv eller sax. I tjugo r
    behrskade han Israel, men s...
    ja, tragiskt r vad kvinnans list frmr
    och hur bedrvligt det ibland kan g!

    Nr Simson yppat fr en viss Delila,
    som hade blivit hjltens lskarinna,
    sin hemlighet och sedan gtt till vila,
    s blev han klippt av denna falska kvinna,
    och sedan var han ltt att vervinna.
    Delila frde d sitt vrv till slut:
    hon yppade var Simson stod att finna;
    han bands med rep, hans gon stuckos ut.

    Den man, som brutit bojor ltt som garn
    den tid han hade kvar sitt huvudhr,
    fick nu som fnge trla i en kvarn
    och stappla runt i stndigt samma spr.
    Ack, dle Simson, domare i gr,
    bekldd med makt och med ett hrligt kall,
    i dag... Vl m du grta mngen tr
    ur blinda gon ver sdant fall!

    Men Simson fick igen sin kraft av Gud
    och fngenskapens tid blev icke lng.
    Han blev befalld att p ett gstabud
    frnja gsterna med spel och sng
    men fann sig ej i detta hn och tvng:
    tv pelare, som buro templets tak,
    dom ryckte han omkull p samma gng
    och valven strtade med dn och brak.

    Att Simson sjlv blev krossad r ju givet,
    men fienderna krossades ocks:
    tretusen filisteer miste livet. --
    Jag slutar nu. -- Den lrdom som vi f
    av Simsons de tl att tnkas p,
    ty han begick ett desdigert fel:
    frtro dig t en kvinna endast d,
    nr liv och lemmar icke st p spel!

              _Herkules_.

    P sin tid var den store Herkules
    den starkaste bland mn och den som stod
    bland hjltar frmst nr bragder prisades.
    Fr honom fll ett lejon i sitt blod.
    han stckte snabbt Centaurus' vermod,
    han drpte Arpius och tog av draken
    de gyllne pplena, en skn klenod,
    till vilken ingen mnska ger maken.

    Han slog med svrd tyrannen Busirus,
    han kvste ensam underjordens hund
    och vktare, den hemska Cerberus,
    och en gng uppbar han en liten stund
    med sina skuldror hela himlens rund.
    Han fllde bjrnen utan ngon mda,
    han slog giganten Antaeus i grund
    och snde hastigt Cacus till de dda.

    S lnge vrlden sttt har ingen fllt
    s mnga hemska vidunder som han,
    i alla vrldens lnder har han gllt
    som starkare n ngon annan man.
    Han reste vida kring, men alltid vann
    han endast segrar nr det kom till strid.
    I vrldens bda ndar reste han
    tv hga pelare fr evig tid.

    Den dle hjlten lskade en kvinna,
    som hette Deianeira, ung och skn;
    och man berttar, att hans lskarinna,
    som ansgs fr en prydnad fr sitt kn,
    med kvinnlig ondska lt hans krleks ln
    bli en frgiftad skjorta, s beskaffad
    att huden frttes som av skarpa spn.
    S grsligt blev hans varma krlek straffad.

    Det finnes likvl lrda mn som sga
    att det var Nessus' fel att detta hnde. --
    Men hur som helst, hur n man gick tillvga,
    var skjortan som hans Deianeira snde
    s giftig att den sveda, hjlten knde,
    var outhrdlig och hans hud blev kol.
    D gjorde han en stockeld, som han tnde,
    och kastade sig sjlv p detta bl.

    S slutade den store Herkules.
    Av lyckan bliver mnniskan bedragen,
    ty ingen gunst r lika falsk som dess:
    bst lyckan ler och lyser klar som dagen,
    slr det till, ty lyckan har fr vana
    att smle och frstlla anletsdragen
    och sedan svika nr man minst kan ana.

              _Nebukanesar_.

    Nebukanesars hga majestt,
    hans skatters mngfald och hans spiras prakt
    hans stora vldes glans och hrlighet
    kan ingen tunga skildra, ty hans makt
    var oerhrd och gick frn trakt till trakt
    och ndde slutligen Jerusalem,
    vars tempelskatt blev plundrad och blev bragt
    till Babylon, nr konungen drog hem.

    Vartenda kungabarn i Israel
    blev gjort till trl, och lt han strax kastrera.
    Bland dessa barn befann sig Daniel,
    och han var klokare och visste mera
    n andra dr; han kunde tyda flera
    av kungens drmmar, vilka ingen lrd
    bland de kaldeer kunnat explicera,
    nr tydning och frklaring blev begrd.

    En gudabild av guld lt denne kung
    frfrdiga; dess hjd var sexti fot
    och den statyn befalldes bde ung
    och gammal, bde hg och lg, vid hot
    om strnga straff fr den som stod emot,
    att visa samma vrdnad som en gud.
    Blott Daniel, en judisk patriot,
    och tv hans landsmn trotsade hans bud.

    Den kungen trodde i sitt vermod,
    att Herren Gud i allt sitt majestt
    ej kunde strta honom dr han stod,
    men pltsligt miste han sin vrdighet
    och brjade bete sig som en get,
    en bagge eller oxe eller tjur:
    grs t han liksom dessa, gick i bet
    och sov p marken som ett annat djur.

    Som rnens fjdrar vxte kungens hr,
    hans naglar blevo ssom fgelns klor,
    tills Gud allsmktig efter ngra r
    gav kungen hans frnuft igen; och stor
    var dennes tacksamhet mot den som bor
    i himlars hjd, ty d frstod han nog,
    att Gud r den, av vilken allt beror,
    och var Vr Herre hrsam tills han dog.

              _Belsasar_.

    Hans son -- Belsasar var det namn han bar
    blev sedan konung efter fadrens dd,
    men han tog icke lrdom av sin far,
    ty han var stolt och skte icke std
    hos Herren Gud allsmktig, utan bjd,
    att falska gudar skulle gnas dyrkan
    Men hela riket rkade i nd
    och miste lnder och den forna styrkan.

    Belsasar stllde till ett gstabud
    fr sina fruar och frnmsta mn,
    och under detta skade han ljud
    och sade sedan: "Efter plundringen
    av Jahves tempel kom min far igen
    med stora skatter frn Jerusalem,
    och dessa tempelskatter ha vi n
    hos oss i gott frvar. Lt hmta dem!"

    S drucko hans geml och konkubiner
    och hga herrar dr som vilda djur
    ur tempelkrlen mnga slag av viner;
    men pltsligt sg Belsasar mot en mur
    och sg en hand som skrev med fast piktur.
    Frfrad satt Belsasar vid sitt bord
    och sg den skriva (ingen visste hur)
    p vggens vita yta trenne ord.

    Blott _mene tekel pharsin_ lydde de
    men synen hade varit underbar,
    och ngon tydning kunde ingen ge.
    Fr Daniel var ordens mening klar,
    och nr Belsasar ej ftt ngot svar
    av alla sina lrda, sade han:
    "Ers majestt, i sina yngre dar
    var eder far en vermodig man."

    Till straff blev han av Herren utesluten
    ur mnniskors gemenskap, blev ett djur.
    Dock blev han icke helt av Gud frskjuten:
    han levde ngon tid som kreatur
    men terfick sin mnskliga natur
    nr Herren Gud fann tiden vara inne
    och hade efter denna hrda kur
    frvrvat sig ett dmjukt, luttrat sinne.

    Men ven du, hans son, r en rebell
    mot Gud allsmktig: du har druckit viner
    ur Herrens tempelkril nu i kvll,
    och det ha ven dina paladiner
    och din geml och dina konkubiner;
    s har du skndat Herrens tempelskatt.
    Nu hr jag redan hur hans gissel viner,
    och det skall drabba dig i denna natt.

    Tro mig, den hand, som skrev de ord du sg.
    var snd av Gud, och detta str dr skrivet,
    "Belsasar: Gud har vgt dig p en vg
    och funnit dig fr ltt. -- Och perspektivet!
    Du mister tronen och du mister livet." --
    Belsasar drptes redan samma natt,
    t kung Darius blev hans rike givet,
    av dennes trupper Babylon besatt.

    Mitt herrskap, hrav kan man nogsamt se,
    att ingen stllning r att lita p,
    ty den, som lyckan nskar verge,
    bervar den hans rikedom, och d
    frsvinna hastigt vnnerna ocks.
    Det sannaste bland talestt jag knner
    r detta ordsprk: lt ditt vlstnd g,
    s blir du ven fri frn dina vnner.

              _Zenobia_.

    De persiska frfattarna bedyra,
    att ingen kvinna kunnat tvla med
    Zenobia, en drottning av Palmyra,
    som var av kunglig brd i mnga led,
    som skt med bge, fktade och red.
    I dragens sknhet var det ngot kallt,
    men drom ge de alla klart besked,
    att ingen var som hon till sin gestalt.

    Frn barnaren sg hon med frakt
    p kvinnors vrv och prvade sitt mod
    i hrda mannavrv: hon gick p jakt
    och utgt mnga stolta hjortars blod
    med breda pilar, som hon vl frstod
    att rikta rtt. -- S tala dessa barder
    om duster hon som vuxen m bestod
    med vilda bjrnar, lejon, leoparder.

    Hon strvade omkring i de trakter
    och sov med sina hundar mngen natt
    p bara marken under dessa jakter.
    Hon var s vig och smidig som en katt,
    och sdan var den styrka hon besatt,
    att ingen fanns som hon ej vervann.
    Hon vaktade sin mdom som en skatt
    och ville ej bli bunden vid en man.

    Men hennes vnner fingo dock omsider
    Zenobia att giva bort sin hand
    t Odenatus, prins och knd frn strider,
    som riket haft i mnga fjrran land;
    och nr det knutits, detta hymens band,
    beskrde det makarna att vandra
    i glad och lycklig endrkt hand i hand,
    ty krlek hyste bda till varandra.

    Hon ville mycket grna f ett barn,
    men en sak hll hon alltid noga p:
    att hon ej ville leva som ett skarn,
    och drfr lt hon aldrig mannen f
    ett enda famntag, om det ej var s,
    att det fanns hopp om barn. Om hoppet svek
    var hon p nytt beredd att s beg
    som hustrur gra under lskogslek.

    Och om hon mrkte att hon var gravid,
    s var det slut med lek av detta slag
    tills barnet ftts, och s nnu en tid;
    och obevekligt hll hon denna lag.
    Om makens lust var hftig eller svag
    betydde ingenting, ty hon var kall.
    Hon sade: "Simpel slinka vore jag
    om jag lt sdant ske i andra fall".

    Tv sner hade hon med sin geml;
    de fostrades till dygd och bokligt vett
    och till att strva efter hga ml.
    Frvisso har det mycket sllan skett,
    att Skaparen t ngon kvinna gett
    s mycken vishet, vrdighet och takt
    och drtill strre krfter n man sett
    hos ngon man p flttg och p jakt.

    Med ord kan ej beskrivas vilken skatt
    av smyckens mngfald, drkter av brokad
    samt guld- och silverpjser hon besatt,
    och om hon ocks ofta drog stad
    p vilda jakter och var stolt och glad
    nr bytet fallit, var hon ven lrd.
    Hon kunde mnga sprk och visste vad
    en from och del bok kan vara vrd.

    Men fr att nu bertta om de tv
    s skredo de till djrva fretag,
    och framgng hade de i dem ocks:
    de segrade i mnga stora slag
    och bde genom vapen och frdrag
    blev verket lika framgngsrikt bedrivet.
    De ledo aldrig ngot nederlag
    s lnge Odenatus var i livet.

    Vill ngon hra mer om de bataljer
    de frde och de segrar paret vann
    och om han ven nskar f detaljer
    och nskar veta vilka skl man fann
    fr dessa hrnadstg, s finner han
    beskrivningar, som ro livfullt starka
    hos en av Herren hgt bendad man,
    som nu r dd, min mstare Petrarca.

    Nr Odenatus dtt, tog hon med kraft
    och klokhet rikets roder i sin hand,
    och strre framgng har vl ingen haft.
    Det fanns ej hrskare i ngot land,
    som icke grna knt ett vnskapsband
    med henne fr att icke ventyra
    att landet blev frtt av krigets brand
    i kamp mot denna drottning av Palmyra.

    Mot henne voro ven Roms cesarer
    med sina legioner alltfr svaga,
    och icke heller vgade barbarer
    i ngot land i Orienten draga
    i flt mot hennes hrar eller klaga,
    nr denna drottning hade sagt sitt ord.
    De skte stndigt endast att behaga
    av fruktan fr att mista liv och jord.

    P persiska benmndes hennes sner
    Hermanno och Tymalno, och bda
    bemttes med den aktning, som man rner
    nr dets nyck har utsett en att rda
    med kunglig makt och alla tecken bda
    en framtid som r lysande och stor.
    Men lyckans gudom lskar att frrda
    och blev ej heller trogen deras mor.

    Ty nr Aurelius, en kraftfull man,
    ftt cesars makt i Rom i sina hnder,
    s lt han sina hrar rycka an
    emot Zenobia och hennes frnder
    och segrade och intog hennes lnder.
    Hon skte fly men blev tillfngatagen
    och mste flja med till Tiberns strnder,
    en fallen storhet, en till marken slagen.

    Bland byte som den store kejsarn fick
    var ven hennes guldbeslagna char.
    Den frdes med till Rom i oskatt skick
    att visas dr fr alla och envar.
    Hon gick i hans triumftg och hon bar
    en kunglig krona som en drottnings like,
    men gyllne kedjor sade vem hon var,
    en maktls fnge utan land och rike.

    O de! Hon, som fordom var en skrck
    fr kejsare och kungar, blev ett ml
    fr hopens blickar! Hon som red s kck
    mot fienden och bar en hjlm av stl,
    skall bra mssa, sy med trd och nl,
    och hon som bar en spira i sin hand
    och hrskade, skall bliva en som tl
    och finner sig i ett fientligt land!

         _De Petro Rege Ispanie_.

    O dle Pedro, Spaniens stolte kung,
    som lyckan hade sknkt en makt s stor
    som ingen haft, hur blev din lott ej tung!
    Du blev frdriven av din egen bror
    och fll frrdd i usurpatorns klor,
    och han stack ned dig med sin egen hand,
    fast han var fdd av samma far och mor.
    Han tog din makt, din krona och ditt land.

    Den man, som vllade din brda dd,
    var riddaren vars skldomrke bar
    i snvitt flt en kolsvart rn p rd
    och lvad, grenad kvist. Hans skuld r klar.
    Det var ej Carlos Oliver som var
    frrdaren; han var en rlig man.
    Men frgas skurkens namn, s blir mitt svar:
    Genilon Oliver, ty det var han.

         _De Petro Rege De Cipro_.

    Kung Peter, Cyperns herre, stred med ra
    och framgng under Kristi korsbanr
    mot fienderna till vr kyrkas lra,
    men avundsmnnen blevo fler och fler
    och slutet blev att konungen stacks ner
    av dem en morgon i hans egen borg.
    Hur ofta r det ej, som sdant sker,
    hur snabbt frbytes icke frjd i sorg!

         _De Barnabo de Lumbardia_.

    Du Lombardiets gissel Barnabo
    Visconti av Milano, vn av prakt,
    dig kan jag grna nmna hr ocks,
    ty en tid stod du mycket hgt i makt
    men kunde icke taga dig i akt.
    Din brorson och p samma gng din mg
    lt fngsla dig, och man har ven sagt,
    att han lt dig frsmkta dr du lg.

         _De Hugelino, comite de Pize_.

    Den arme greve Hugelin av Pisa
    fick lida mer n ngon kan frst
    och dden kom till honom som en lisa.
    Hans tre sm sner fingo alla g
    i fngelse med fadern; och nd
    var ldsta barnet fem r gammalt blott.
    En strre grymhet kan man ej beg
    n dma smbarn till en sdan lott!

    Av Pisas biskop Roger hade han
    beskyllts fr svra brott mot stadens lagar;
    fast biskopens beskyllning ej var sann,
    blev fljden denna som jag nu beklagar.
    Hans de var att sluta sina dagar
    i fngelset och finna dr sin grav,
    och han fick knna p hur hungern gnagar,
    ty knapp och klen var kosten som man gav.

    En dag frnummos ter vaktens steg
    den tid, d denne brukat bringa fda,
    men ingen kom, och vakten gick sin vg.
    Den fngna fadern knde hjrtat blda
    ty han frstod att man beslutat dda
    dem alla fyra lngsamt genom svlt.
    Hans bittra sorg kom trarna att flda,
    de frsta han p lnga tider fllt.

    Hans tre r gamla gosse sade d:
    "Vad r det, som du grter ver, far?
    Var drjer nu den mat vi skulle f?
    Sg, pappa, har du ingen brdbit kvar?
    Jag r s hungrig som jag aldrig var
    och nskar nstan att jag vore dd,
    s slapp jag alla plgor som jag har.
    Jag lngtar s frfrligt efter brd".

    S klagade den lille varje dag
    tills han krp upp i faderns famn och log
    och sade: "Far, farvl, nu somnar jag",
    och kysste fadern, drog en suck och dog.
    S vild var den frtvivlan som betog
    den arme fadern, att han bet sin arm
    och sade: "Lyckan gav och lyckan tog.
    Dess falskhet sliter hjrtat ur min barm".

    De bda andra barnen trodde d,
    att fadern bet sin arm p detta stt
    fr hungers skull, och sade: "Gr ej s!
    t oss och tag igen det ktt du gett,
    s fr du se, att du blir riktigt mtt!" --
    Nr sedan tvenne dagar hunnit g,
    s smgo sig de stackars barnen ttt
    till faderns brst och dogo bda tv.

    Frtvivlad dog han sjlv ocks av svlt.
    Ett sdant slut fick hrskaren av Pisa,
    s gick det denne man, som det stllt
    s hgt i livet. -- Vad jag sagt tr visa
    tillrckligt klart, att ingen borde prisa
    sin lyckas stjrna innan han r dd,
    men den, som finner den fr matt, min visa,
    m g till Dante; han har kraft och gld.

              _Nero_.

    Fast kejsar Neros ondska var s stor,
    att ingen varelse har rasat s,
    om n han gtt med bockfot och haft klor
    behrskade och styrde han nd
    all vrldens folk s lngt som vindar g.
    Smaragder prydde icke blott hans tron,
    men ock hans drkt, rubiner likas,
    ty delstenar voro hans passion.

    S omsorgsfull och noggrann med sin drkt
    s stolt var ingen kejsare som han.
    En drkt, som blott en enda dag betckt
    hans egen kropp, blev sedan lyst i bann.
    Nr han ibland fr roskull grep sig an
    med fiske, var hans nt av gyllentrd.
    Hans nycker voro lag fr varje man,
    men aldrig hrde han p andras rd.

    Han brnde Rom fr njet att betrakta

    hur staden brann, ett mktigt skdespel.
    Han sg med spnning p nr han lt slakta
    senatens mn. Sin bror slog han ihjl,
    och nr hans egen mor lg dd och stel,
    s lt han ppna hennes kved, emedan
    han ville se var han ftt kropp och sjl
    vid hennes konception fr lngesedan.

    Ur Neros gon trngde ingen tr.
    Han sade blott: "Hon var en sttlig kvinna".
    Ja dessa voro vid hans moders br
    de enda ord, som sonen kunde finna!
    Blott hennes sknhet tycktes han besinna,
    och ej ett enda ord av sorg blev sagt.
    S kan all mnsklig knsla helt frsvinna
    nr djvulsk grymhet parar sig med makt.

    I sina unga dagar hade han
    en lrare i vetenskap och vett.
    Ett mnster av moral var denne man.
    Han lrde kejsaren att handla rtt,
    och detta tycktes vara denne ltt.
    P lrarns tid var allting gott och vl,
    ty d var Nero hvisk i sitt stt,
    och ingen kunde mrka ngra fel.

    Men fr att Nero hyste mycken fruktan
    fr Seneca (s hette lraren) --
    fast denne aldrig brukat kroppslig tuktan
    och blott frmanat honom: "Unge vn,
    man fordrar alltid dygd av kejsaren", --
    fick Seneca en vink att g& stad
    och ta sitt eget liv. -- Han lydde den
    och valde att frblda i ett bad.

    I ungdomsren hade Neros sinne
    frbittrats ver allt som plikten bjd,
    och tvngets plga levde i hans minne,
    och drfr ville han sin mentors dd.
    Nr denne erfor huru domen ld,
    beslt han frekomma bdelns svrd,
    lt genast ppna drorna och bjd
    med stoiskt lugn farvl t denna vrld.

    S hnde sig till sist att Lyckan fann,
    att hon ftt nog av Neros vermod,
    och hon var mycket starkare n han.
    Hon tnkte vredgad: "Jag r alltfr god
    att lta en, som frossar s i blod
    ha sdan makt att hrska ver alla.
    Nu skall jag dmma denna ondskans flod.
    Nr minst han anar ngot skall han falla."

    Allt folket reste sig till slut en natt
    Nr Nero hrde massan rycka an,
    och nr han d frstod hur det var fatt,
    begav han sig p hastig flykt och hann
    en bakvg ut ur sitt palats men fann,
    att inga vnners portar ltos opp.
    Man var en hatad och frbannad man
    och flydde ensam utan ml och hopp.

    Han hrde folket rusa hit och dit
    och ska honom under hga skrn
    och kalla honom skurk, tyrann, bandit,
    och gator lystes upp av facklors sken.
    Han bad till gudarna p sina knn,
    men ingen kom till hjlp. -- Han sprang igen.
    S kom han till en park med mrka trn
    och skyndade att ska skydd i den.

    Dr fann han tvenne karlar vid en eld
    och bad dem ta hans usla liv och sl
    hans huvud av hans kropp nr han var flld.
    Han tnkte, att om mnnen gjorde s,
    s visste ingen vem han var, och d
    blev liket icke skndat dr det lg.
    Han tog dock sjlv sitt liv en stund drp;
    och Lyckan hnlog t den syn hon sg.

              _De Oloferno_.

    S stora segrar hava aldrig vunnits
    som mnga slag, dem Holofernes vann.
    En strre hjlte har det aldrig funnits,
    och aldrig fanns det heller ngon man,
    som vann ett lika fruktat namn som han.
    Av Lyckan fick han lnge kyss p kyss,
    men hennes gunst r flyktig. Den frsvann,
    och slagen lg den man som hrskat nyss.

    Han tog ej endast liv och gods och jord,
    han frntog folken deras gud ocks,
    frbjd frkunnelsen av Herrens ord.
    Den blev ett brott, som ingen fick beg.
    Hans pbud kunde likvl ej frm
    Bethulia, en stad som var befst,
    att svika Herren Gud. -- Den styrdes d
    av Eliachim, krigare och prst.

    Men vilket var det slut han fick, tyrannen!
    Emot Bethulia drog han i flt,
    men fr en kvinna fll den store mannen
    en natt, nr han lg drucken i sitt tlt.
    och trots de poster, som man hade stllt
    smg kvinnan, Judit, ter ur hans lger
    med huvudet av fienden hon fllt,
    ett blodigt tecken p en vunnen seger.

         _De Rege Antiocho illustri_.

    Om konung Antiochus' vermod
    och stolthet ver rikedom och makt
    och hur den mannen vadade i blod
    i de provinser, som han delagt
    och plundrat, kunde mycket bliva sagt,
    men machaberboken skildrar detta;
    och om det tillstnd, vari han blev bragt
    och hur han dog kan samma bok bertta.

    Han bars s hgt av Lyckan att han trodde,
    att han med sina hnder kunde n
    till himlens stjrnor och att det berodde
    p honom huru floder skulle g
    och vilken riktning vindar skulle f.
    Guds folk frfljde han med dd och pina
    med eld och svrd och tnkte icke p
    att Gud allsmktig skyddade de sina.

    Hans hat mot judarna slog ut i lga
    nr han fick hra om ett nederlag
    hans trupper lidit. Han beslt att tga
    emot de frcka redan samma dag,
    och mlet fr hans stora fretag
    var intet mindre n Jerusalem.
    De skulle finna att han ej var svag,
    han skulle taga gruvlig hmnd p dem!

    Han slogs av Gud till straff fr detta hot
    och allt sitt vermod med inre sr,
    fr vilka ingen kunde finna bot.
    Vl var hans plga outhrdligt svr,
    men rttvis, ty han hade mnga r
    ftt plga bde fattiga och rika.
    Hans tankar gingo dock i gamla spr:
    frn sina planer ville han ej vika.

    Hans stridsvagn krde fram och han drog ut
    i spetsen fr en prktigt rustad hr,
    men detta flttg tog ett hastigt slut,
    ty Herrens vrede fljde honom dr.
    Nr spnnet sprngde fram i full karrir,
    fll kungen av och fick s svra sr
    p bl och lemmar, att med stort besvr
    han bars tillbaka mot sin borg p br.

    Guds vrede drabbade s hrt hans kropp
    att leda maskar krpo i hans sr
    och att frn dessa sdan stank steg opp,
    att ingen kunde nalkas kungens br;
    fr alla mnskor var den alltfr svr.
    Han lg och klagade med trat ga,
    och nu frstod han, att nr Herren slr,
    s bta mnsklig makt och klokskap fga.

    S outhrdlig var den stank han spred
    fr allt hans folk och honom sjlv ocks,
    att bren vergavs. Den stlldes ned,
    och p det stlle, som man stllt den p
    bland vilda berg, fick bren sedan st
    tills kungen dtt i stank och hemska plgor. --
    S hgt str ingen, att ej Gud kan n
    en brottslig mnska med sin vredes vgor!

              _De Alexandro_.

    Kung Alexanders bragder ro knda
    av var och en i deras huvuddrag.
    Han tgade som knt till vrldens nda
    och segrade i mnga stora slag,
    och allestdes blev hans vilja lag.
    Han intog flere stder utan strid,
    ty blott av fruktan fr hans missbehag
    bjd mngen underkastelse i tid.

    Vid Alexanders sida bliva alla,
    som tagit land och riken, mkligt sm,
    ty hela vrlden kunde han befalla.
    S hgt som han har ingen kunnat n,
    ty ingen gynnades av Lyckan s.
    Fr vin och kvinnor endast glmde han
    ibland de ml han stndigt tnkte p,
    i krig och fred en lejonhjrtad man.

    Det tjnar ej till ngonting att nmna
    Darius och de andra som han slog,
    de kungar, som han tvingade att lmna
    sin makt ifrn sig. Det kan vara nog
    att tala om, att Alexander drog
    s lngt som mnskor bo p denna jord
    och styrde hela vrlden tills han dog.
    Det toge r att skildra allt med ord.

    Hans far var kung av Makedonien,
    och ven Grekland hade blivit hans.
    Den store Alexander, konungen,
    vars namn och rykte lyser med en glans,
    som verstrlar varje annan mans,
    regerade i knappa tretton r
    och fick ej falla fr en rlig lans;
    nej, lmskt frgiftad lades han p br.

    Vem ger mig trar nog, vem ger mig ord,
    som kunna tolka all den sorg man knner
    vid blotta tanken p ett sdant mord
    p den, som var den dlaste bland mnner
    och hrskade s lngt som himlen spnner
    sin hga kupa ver land och hav?
    Ack, Lyckan r den falskaste bland vnner,
    och giftet var den sista sknk hon gav.

              _De Julio Cesare_.

    P grund av kraft och vishet steg en man
    av ringa brd en gng till mycken makt,
    och Caius Julius Cesar hette han.
    Ej fanns i Vsterlandet ngon trakt,
    som dennes segrar icke hade bragt
    fullstndigt under romerskt herravlde.
    Men Lyckan sviker, som jag ofta sagt,
    och han blev en av dem som det fllde.

    Pompejus, fordom Cesars gode vn,
    besegrades av honom i ett slag
    nr bda mttes i Tessalien,
    och efter denna stora segerdag
    blev Cesars ord och vilja ven lag
    i alla sterlandets vida lnder.
    S fljde Lyckan d hans fretag,
    och d gick allting honom vl i hnder.

    Den slagnes de var beklagansvrt:
    han mrdades av en av sina mn,
    en falsk frrdare, en orm han nrt;
    och fr att vinna gunst hos segraren
    skar skurken halsen av hans forne vn
    och frde huvudet till Cesars tlt.
    S krossas hjltar om och om igen
    som usla maskar under dets vlt.

    Som triumfator kom han lagerkrnt
    till Rom, nr riket ter hade fred,
    men strre otack har vl ingen rnt,
    fast otack plgar vara mnskors sed
    och avund alltid r att rkna med.
    Hans falska vnner skydde ppen strid,
    men svekfullt skulle Cesar stickas ned,
    och man bestmde bde plats och tid.

    En dag begav sig Cesar med sin svit
    till Capitolium, men utan vakt.
    De sammansvurna kommo ven dit,
    och utan att ett enda ord blev sagt
    gick mrdarhopen till attack, till slakt
    med dolkstyng, snabba som nr blixten slr,
    och Cesar fll fr deras vermakt
    med blodet strmmande ur mnga sr.

    S stor var han, s tappert var hans hjrta,
    att fast han knde krafterna frg
    och sren vllade olidlig smrta,
    s tnkte han i denna stund nd
    p blygsamhetens krav. Han tnkte p
    anstndighetens strnga krav p dygd
    och slog i fallet togans flikar s
    kring hfterna, att ingen sg hans blygd.

    Bland andra har Valerius beskrivit
    hur lyckan stndigt fljde dessa tv
    men sedan tog tillbaka vad den givit.
    Vi finna hr ett nytt exempel p,
    att Lyckans gvor komma och frg.
    Besinnen vl den lrdom som det ger:
    fast lyckans himmel synes lysa bl,
    kan dets skvigg nr som helst sl ner.

              _Cresus_.

    Fast Cresus, fordom kung av Lydien,
    besuttit sdan rikedom och makt,
    att sjlva Cyrus hade fruktat den,
    s gick det dock drhn, att han blev bragt
    som fnge, som ett djur man fr till slakt,
    p toppen av ett bl, som genast tndes.
    D blev han rddad av en hgre makt,
    ett vldigt skyfall, som av himlen sndes.

    Nr Lyckan hade gynnat honom s
    och rddat honom ur hans stora fara,
    var krig det frsta, som han tnkte p.
    Han trodde visst, att Lyckan skulle vara
    beredd att stndigt hjlpa och frsvara.
    En drm han haft br ven bliva nmnd
    bland det, som gjorde att han tnkte bara
    p krig och rlig och p blodig hmnd.

    Han drmde, att han hade stigit opp
    i kronan av ett trd och dr blev tvagen
    av Jupiter, och att hans vta kropp
    gneds torr igen p ryggen och p magen
    av sjlva Phebus; och han blev betagen
    av stolthet ver att betjnas s.
    Sin lrda dotter sporde han p dagen
    vad denna drmbild kunde tyda p.

    Hon sade: "Galgen tyder trdet p,
    och Jupiter betyder regn och sn,
    och Phebus solen, tror jag mig frst.
    I galgen kommer du helt visst att d
    och svnga dr i vinden som ett r;
    och regn skall vta bde fram och bak
    och solen torka som den torkar h."
    S sade Cresus' dotter rakt p sak.

    Och hngd blev Cresus. -- Ack, den var frbi
    den tid d makt och hrlighet var hans!
    Det r all jordisk lyckas tragedi,
    att ingen trygghet finnes ngonstans.
    Om ngon solar sig i maktens glans
    och tror p Lyckan som ett stndigt std,
    frvandlas hennes trollsp till en lans,
    som pltsligt bringar ofrd, sr och dd.

Explicit Tragedia.

Hr avbryter Riddaren Munken i hans berttelse.




PROLOG TILL NUNNEPRSTENS BERTTELSE


Prologen till Nunneprstens berttelse.

    "Nej", sade riddaren, "hr upp, min herre!
    Nu r det nog. Det hade rckt med frre,
    ty ganska litet av melankoli
    frslr nog fr de flesta, tnka vi.

    "Mig sjlv bereder det en verklig pina
    att hra p berttelser som dina
    om mn, som mist den stllning, som de haft.
    Har ngon dremot av egen kraft
    arbetat sig ur fattigdom och nd
    med lyckans bistnd och med himlens std
    och levat lycklig allt till ddedag,
    gr sdant gott i sjlen, tycker jag.
    Berttas sdant, hr man grna p."
    "Det", sade Vrden, "tycker jag ocks.
    Av hans berttelser blir ingen glad,
    av 'lyckan gr i moln' och gud vet vad.
    Och jag fr sga om en 'tragedi'
    som de vi hrt, att vad som r frbi,
    vad redan skett, det botas ej med grt
    och blir ej bttre av en klagolt.
    Blott plga en -- det r vad den kan gra.
    Herr Munk, om sdant vilja vi ej hra!
    Ni trkar ut oss allesamman hr.
    Slikt tal r icke vrt ett ruttet br,
    ty det frmr ej vcka vlbehag.
    Herr Munk, don Piers, nu beder drfr jag:
    bertta ngot annat! P min ra,
    blott bjllrorna, som edra tyglar bra,
    ha hindrat mig att somna vid ert tal,
    fast vgen hr r mer n vanligt smal
    och diket djupare n vad som krves.
    D hade ni berttat helt frgves,
    ty ohrt tal har icke ngot vrde.
    Med rtta sga ju ocks de lrde:
    'Den talande r jmstlld med en stum,
    om han ej har ett auditorium.'
    Det r ju likvl jag, som har att flla
    i denna tvlan domen, som skall glla.
    Bertta ngot roligt om en jakt!"
    "Nej", sade munken; och nr det var sagt:
    "Lt hellre ngon annan hr frtlja."
    D drjde Vrden icke med att vlja;
    i Nunneprsten sg han rtter man.
    "Kom nrmare, herr Johan", sade han.
    "Bertta ngot, som gr sinnet glatt.
    Var munter, fast er krake visst har spatt.
    Vad mer, om n er hst r ful och mager,
    blott han gr nytta som en fet och fager.
    Hll sinnet glatt, tnk ej p livets ve!"
    "Ja", sade Nunneprsten, "det skall ske.
    En glad berttelse, det skall ni f."
    Och utan drjsml brjade han p,
    herr John, vr gode prst. Och detta r
    berttelsen vi fingo hra dr.




NUNNEPRSTENS BERTTELSE


Hr brjar Nunneprstens berttelse om Tuppen Chanteclair
och Hnan Pertelote.

    En fattig nka, ganska gammal redan,
    bebodde ngon gng fr lngesedan
    en stuga vid ett skogsbryn i en dal.
    Dr levde nkan, varom nu r tal,
    allt sedan hennes make lmnat livet,
    ett enkelt liv (och bar det undergivet)
    ty fga hade hon att leva av.
    Med sparsamhet frslog vad Herren gav
    t henne sjlv och hennes dttrar tvenne.
    Tre stora suggor hade hon, blott trenne,
    tre kor och s ett fr, som hette Mallen.
    Rtt skumma voro kammaren och hallen,
    dr nkan intog sina enkla ml.
    Dr bjds ej kaprisss ur silverskl
    ej heller ngon annan lckerhet,
    som tynger magen och som gr en fet.
    I kldsel gjorde hon sig aldrig fin.
    En mttlig spis var hennes medicin,
    drjmte rrelse och rofyllt sinne.
    Hon visste ej av gikt, och hennes minne
    var lika gott nnu som ert och mitt.
    Hon hade varken rtt vin eller vitt.
    Med vitt och svart var dukat hennes bord,
    med mjlk och brd av rg frn egen jord,
    men d och d ett stycke flsk ocks,
    och stundom ngot gg, om icke tv.
    Kring hela grden lpte som sig br
    ett stngsel med ett dike utanfr
    och innanfr gick Chanteclair, en tupp,
    mot vilken ingen annan tupp gick upp.
    Hans rst besatt ett sknare behag
    n kyrkans orgel p en hgtidsdag;
    s skert som han gol dr p sin pinne
    slog ingen klocka ute eller inne.
    Han visste av naturen fullt exakt
    det gradtal dagens sol tillryggalagt:
    nr solen uppntt femton graders hjd,
    gol tuppen s, att det var lust och frjd.
    Hans kam var rdare n fin korall
    och krenelerad som en fstningsvall.
    Hans nbb var svart och hade stenkolsglans,
    och azurbla voro benen hans
    och vitare n liljans blom hans klor,
    som guld sken kroppen, han var stark och stor.
    Den fina tuppen hade mnga viv,
    sju hnor, som frljuvade hans liv.
    S lika tuppen, maken, voro de
    i frg, att det var underbart att se.
    Den vackraste bland dessa var en hna,
    som kallades fru Pertelote, den skna.
    Sllskaplig var hon, vnlig, full av sjl
    och utskt takt, och frde sig s vl,
    sen hennes sjunde levnadsdag var gngen,
    att Chanteclair var helt och hllet fngen
    av hennes lemmars tjusande behag.
    Han brann av krlek bde natt och dag.
    Det var en frjd att hra deras unga
    och friska klara rster samfllt sjunga,
    nr sol rann upp: "Min vn, var drjer du?"
    Se, dfrtiden hrde man nnu
    bland djuren bde mnskligt tal och sng.

    S hnde sig i gryningen en gng,
    d Chanteclair satt uppe p sin pinne
    med fruarna omkring sig (det var inne
    i nkans hall, och Pertelote den skna
    satt nrmast dr) att han begynte stna
    som en, den dr en mara brjat rida.
    Nr Pertelote s hrde honom kvida,
    blev hon frskrckt och sade: "Kra hjrta,
    vad r det, som bereder sdan smrta?
    Du stnar s, att det r rent en skam."
    Han svarade och sade d: "Madame,
    tag icke illa upp, lt mig frklara!
    Jag drmde, att jag var i sdan fara
    just nu, att hjrtat slutade att sl.
    Gud, lt mig denna drmbild rtt frst,
    och skydda mig och tag mig i din vrd!
    Jag drmde att jag gick hr p vr grd
    och att jag d fick se ett rysligt djur,
    som liknade en hund av vild natur
    och ville gripa mig och se mig dd.
    Dess frg var mitt emellan gul och rd
    med ngot obetydligt svart, som fanns
    p ronen och spetsen av dess svans.
    Dess nos var smal, dess gon -- ja, av glden
    i dem blev jag frfrad intill dden.
    Det var nog det, som kom mig till att stna."

    "Fy skms, din ynkrygg!" ropade hans hna.
    "Nu har du, sger jag vid herren Krist,
    mitt hjrta och min hela krlek mist.
    Jag kan ej lska en pultron som dig,
    ty vet, att alla kvinnor nska sig
    till make en person, som man kan kalla
    en modig man, en man, som kan befalla,
    men ingen ynkrygg eller girigbuk.
    En sdan gr en kvinna rentav sjuk,
    desslikes den, som r en narr som du.
    Hur skms du ej att sga till din fru,
    att ngonting kan gra dig frskrckt?
    Din strupe r ju nog med skgg betckt,
    men r du karl? -- Att bli frskrckt fr drmmar!
    Man vet ju dock, att drmmar ro strmmar.
    Man drmmer nr ens fda varit rik
    och tynger en och skaffat en kolik
    och alltfr mycken blod och annan saft.
    Frvisso kommer sig den drm du haft
    i denna natt av safters verfld,
    av samma rda _colera_, vars gld
    i drmmarna frfrar folk, som vilar,
    med rda lgor och med vassa pilar,
    med stora djur, som vilja bita dem,
    med vilda striders hot mot liv och lem.
    Melankolien kan ju verka lika;
    den har ftt mnga sovande att skrika
    av skrck fr svarta tjurar eller bjrnar,
    fr svarta djvlar eller svarta rnar.
    Och andra tillstnd finns det, vill jag lova,
    som ofta plga mnskor nr de sova,
    men vad jag sagt i saken kan frsl.

    "Har ej den vise Cato sagt som s:
    'Vid drmmar br man icke fsta vikt'?
    Min kra vn, det r din enkla plikt
    att taga in ett verksamt laxativ.
    Ja, vid min egen sjl och vid mitt liv.
    du mste rensa dig och bliva fri
    frn _colera_ och frn melankoli,
    och det rtt snart; det hr r ingen lek.
    D hr ej finnes ngot apotek,
    s skall jag visa dig var rter finnas,
    frmedelst vilka vra syften vinnas.
    Jag kan nog finna rter p vr grd,
    som ro tjnliga fr kroppens vrd
    och rensa nda uppifrn och ner.
    Frsumma ej att gra som jag ber!
    Du r kolerisk, ser jag gott av hyn.
    Se till att solen, nr hon ntrat skyn,
    ej finner dig av onda vtskor het,
    ty gr hon det, har du med skerhet
    att vnta frossa eller febergld,
    som kan frdrva dig och bli din dd.
    Tv dagar br du taga digestiv
    av maskar, fljt av ngot laxativ
    av centaurea eller rhamnusbr.
    Euphorbia, som ocks vxer hr,
    fumaria och vidare ajuga
    och helleborus kunna ven duga.
    G plocka dem och t din krva full.
    Ryck upp dig fr vr kra Herres skull,
    och var ej rdd fr drmmar, var en man!"

    "Min kra, tack fr rdet", sade han,
    "men om den vise Cato fr jag sga,
    att huru mycket n hans ord m vga
    och om n drmmar ej bragt honom bud
    om ont och gott, s finnes det vid Gud
    rtt mngen man av strre ryktbarhet,
    med strre, pstr jag, auktoritet,
    som sger raka motsatsen med std
    av fall, d drmmar bdat sorg och dd:
    att drmmar ofta kunna profetera
    svl om gott som prvningar med mera,
    som vntar oss hr nere p vr jord.
    Att sga annat r att spilla ord,
    s full r vissheten, som hrom vunnits.

    "En av de strsta tnkare som funnits
    berttar fljande: Det var en gng
    tv vnner, vilka dragit p en lng
    frtjnstfull men besvrlig pilgrimsfrd.
    De kommo till en stad, dr ingen vrd
    frmdde hrbrgera bda tv,
    emedan stadens vrdshus voro f
    och alla hade huset fullt besatt.
    De mste skiljas t fr denna natt
    och ska sig kvarter av ngot slag
    till dess de kunde rkas nsta dag.
    Den ena fick en sovplats, som var kall,
    bland ngra oxar i ett dragigt stall.
    Betydligt bttre blev kamratens lott:
    det nattkvarter han fann var ganska gott.
    Det var hans lycka, eller skall man kalla
    det goda tur? -- S ledas vi ju alla.

    "S hnde sig, lngt innan dagen brckte,
    att denna drm den ena vnnen vckte:
    han hrde, dr han sov, kamratens rst,
    som ropade: 'O ve, mitt arma brst!
    Man mrdar mig i natt, man vill min dd.
    O, kre broder, hjlp mig i min nd,
    och skynda hit det fortaste du kan!'
    Som jag har sagt: ur smnen vcktes han,
    men nr han vaknat upp och drmmen flytt,
    d lade han sig genast ned p nytt;
    han trodde ej p drmmar, liksom du.
    Han drmde samma drm en gng nnu.
    Men nr fr tredje gngen vnnen stod
    invid hans sng, var han betckt med blod.
    'Nu har jag blivit mrdad', sade han.
    'Se mina djupa sr! S fort du kan
    skall du p morgonen begiva dig
    till vstra porten, dr du finner mig;
    dold i ett dynglass ligger jag som lik.
    Lt utan tvekan hejda krran! Skrik!
    Mitt guld var orsak till att jag blev slagen.'
    Med plgat uttryck i de bleka dragen
    berttade han s hur mordet skett.
    Allt blev bekrftat, som i drm han sett.
    P morgonen, nr dagen hade brckt,
    begav han sig till vnnen raskt och kckt.
    Vid vrdshusstallet sg han ngra mn
    och frgade om dessa sett hans vn.

    "D svarades av vrden ganska kort:
    'Min herre, er kamrat har farit bort.
    S snart det dagats lmnade han orten.'
    D mindes mannen vad han hrt om porten
    av sin kamrat i drmmen nyss frut,
    och full av oro skyndade han ut
    till stadens vstra port. Och ganska rtt:
    ett dynglass krdes dr, och det var ltt
    att se att det var det, dr liket lg;
    sin vns beskrivning kom han gott ihg.
    Och utan tvekan brjade han ropa
    p rttvisa; och dr kom folk tillhopa.
    'Min vn har blivit mrdad', ljd hans skrik;
    'och dr i krran ligger nu hans lik.
    Jag vdjar till polis och myndigheter,
    som ha att skydda liv och rttigheter.
    Grip dem! Min mrdade kamrat r dr.'
    Vad skall jag mera sga om det hr?
    Folk skyndade till krran, och det drjde
    ej lnge innan den var stjlpt och rjde
    den mrdades i dyngan dolda kropp.

    "Rttvise Gud, du sviker ej vrt hopp,
    du lter varje mord bli uppenbart!
    Att mord vill fram i dagen ser man klart.
    Mord r en sdan styggelse fr Gud,
    som givit oss s mnga klara bud,
    att han ej lter ngot mord bli glmt.
    I r och dar kan det vl hllas gmt,
    men kommer alltid ut p ngot vis.
    S grepo stadens knektar och polis
    frmannen och den lmske vrdshusvrden,
    och efter svr tortyr vid bdelshrden
    beknde bgge tv sitt grymma brott,
    och galgens dd blev sedan deras lott.

    "Hr kan man se, att man har skl att tnka
    p alla varningar som drmmar sknka.
    Ur bokens fljande kapitel skall
    jag nu bertta om ett annat fall:

    "Av ngon orsak skulle tvnne mn
    bege sig ver havet till en vn
    i ngot fjrran land, men hur det var
    tvang envis motvind dem att drja kvar
    i vntan i en stad vid havets strand.
    Omsider kom dock gynnsam vind frn land.
    Det var i kvllningen, som detta skedde,
    och glada gingo de till sngs, beredde
    att segla tidigt morgonen drp.
    Rtt mrkligt var vl det, som hnde d:
    Den ena mannen drmde dr han lg
    -- det var mot morgonsidan -- att han sg
    vid sidan av sin sng en man, som bjd:
    'Skjut upp din resa, ty den blir din dd
    i fall du seglar ut i morgon dag.
    D drunknar du. Skjut upp den, sger jag!'
    Han vaknade och lt kamraten hra
    vad han i drmmen manats till att gra
    och rdde honom till att drja kvar
    nnu en dag i staden, dr han var.
    Kamraten brast i skratt, och mannens stmma
    var hnfull nr han sade: 'Drmmar skrmma
    mig ej till avbrott av en frd i mitten.
    Fr dina drmmar ger jag ej en vitten,
    ty flyktigt blndverk ser man nr man blundar.
    Folk drmmer ju varenda dag om hundar,
    om apor -- vilka varelser du vill,
    som aldrig funnits eller komma till.
    Men d jag ser att du vill drja hr,
    s mste vra vgar g i sr,
    fast vi ha hllit hop i vtt och torrt.'
    S tog han avsked och begav sig bort.
    Man vet ej varfr -- detta vet man blott:
    att innan mer n halva resan gtt
    sprang skeppet lck och sjnk med alle man
    i havets djup. -- Man sg hur det frsvann
    frn andra skepp, som funnos dr invid
    och hade seglat ut vid samma tid.
    Av sdana exempel kan man lra
    och inse, skna Pertelote, min kra,
    att drmmar icke bra aktas ringa.
    Jag sger dig, att de rtt ofta bringa
    oss bud och varningar av mnga slag.

    "Fr icke lnge sedan lste jag
    om Sankt Kenelm, vars far Kenulf var kung
    i Mercenrike och som dog helt ung.
    Kort innan han blev mrdad fick han se
    i drmmen huru mordet skulle ske.
    Att drmmen varnade fr ngon fara
    det kunde nog hans skterska frklara,
    men han var sju r blott vid denna tid,
    och drmmar fste han sig icke vid;
    hans hjrta var s oskuldsfullt nnu.
    Vid Gud, jag gve mycket fr att du
    ftt lsa den legenden liksom jag!
    Fru Pertelote, det finnes vissa slag
    av drmmar, vilka skert frebda
    vad vra vakna gon skola skda.
    Macrobeus, som skildrat Scipios syn,
    han ser i drmmar varningar frn skyn.

    "I sjlva gamla testamentet ser
    du vl hur Daniel bland andra ger
    betydelse t rd, som drmmar sknka.
    Och Josef sedan! Br man icke tnka,
    att vissa (icke alla) drmmar ge
    oss varningar fr ting, som skola ske?
    Tnk p Egyptens kung, p Farao,
    hans bagare och munsknk vens!
    Betyder ingen drm att ngot hnder?
    Och den, som sker fall frn andra lnder,
    kan finna mnga lika underbara.

    "Ett gott exempel torde Croesus vara.
    Han drmde att han satt bland mrka grenar
    hgt ver markens grs och gra stenar,
    och drmmen bdade hans hngningsdd.
    Och Andromaches drm, ger den ej std
    t vad jag sagt? Hon sg -- det veta alla --
    att hennes make Hector skulle falla,
    om han gick ut i striden samma dag.
    Hon varnade, men han fann ej behag
    i hennes rd, han gick i alla fall,
    och fre kvllen lg han stel och kall.
    Jag skildrar icke Hectors sista strid.
    Det dagas redan; jag har inte tid.
    Jag sger blott min slutsats, vilken lyder:
    den drmsyn, som jag haft i natt, betyder
    en ledsamhet. Och vet, mitt kra viv,
    att jag ger fan i alla laxativ.
    De ro skadliga; det vet jag vl,
    och jag fraktar dem av all min sjl.

    "Men lt oss lmna detta mne nu
    och tala om ett gladare. -- Min fru,
    hur har ej sllhet fldat ver mig
    nr nderik vr Herre sknkt mig dig!
    Om det ej var fr detta hrligt rda
    kring dina gon, fick man grna dda
    din Chanteclair. Se _in principio
    mulier ist hominis confusio_;
    och det betyder: endast hos en kvinna
    kan mannen ngon verklig sllhet vinna.
    Nr jag om natten knt din mjuka sida --
    lt vara, att jag icke d kan rida,
    s smal som man tyvrr har gjort vr pinne --
    har sdan salig sllhet fyllt mitt sinne,
    att ingen drm mig skrmt, och ingen syn."
    Men nu steg solen ver skogens bryn,
    och han flg ned, och hnsen fljde alla.
    Han skrockade p grden fr att kalla
    de sju till platsen, nr ett korn han fann.
    Han var en mkta majesttisk man.
    Han fjdrade sig vl en tjugo gnger
    fr Pertelote, och fick ej skl till nger,
    ty lika ofta fick han hoppa p.
    Ett bistert lejon liknade han d.
    Han struttade frnmt omkring p t;
    p hela foten gitte han ej g.
    Han skrockade nr ngot korn han fann,
    och alla hnor rnde till sin man.
    S var med Chanteclair och hans bestyr.
    Nu kommer jag till tuppens ventyr.

    Nr mars -- den mnad, d p Herrans bud
    vr jord och himmel kommo till, och Gud
    gav liv t Adam -- hade hunnit g
    och drtill av april en dag ocks,
    begav det sig att tuppen Chanteclair
    med fruarna omkring sig som en hr
    lt blicken hja sig till solens skiva,
    som p sin bana redan hunnit kliva
    till tjugo graders hjd, och litet p.

    Fast ingen honom lrt, frstod han d,
    att klockan slagit nio, och han gol:
    "Nu str han hgt p himlen, dagens sol,
    p fyrti graders hjd," s ljdo orden.
    "O Pertelote, min salighet p jorden,
    hr fglarna, hur jublande de sjunga!
    Och se hur vrens friska blommor gunga!
    Min sjl r full av jubel och av frjd."
    Men pltsligt rycktes han frn lyckans hjd,
    ty Gud skall veta, att all frjd och stt
    och jordisk lycka ndas snart med grt.
    En retor, som kan konsten att bertta,
    kan utan minsta fara nmna detta
    som knt och erknt faktum i en bok.
    Jag rder den att lyssna, som r klok,
    ty min berttelse r lika sann
    som boken om Sir Lancelot, den man,
    som alla vra damer ha s kr.
    Nu skall jag terg till Chanteclair.

    En illslug korsrv, som i trenne r
    bott dr i trakten dold bland skogens snr
    och hunnit bliva rent frhrdat frck,
    smg under natten genom nkans hck
    in p den grd, som hyste Chanteclair
    och Pertelote, hans skna bajadr.
    Dr lg han sedan nedtryckt platt p magen
    bland hga rter nda fram p dagen
    i bidan p att kunna verfalla
    den arme Chanteclair. S gra alla
    de mrdare, som vilja komma t
    en annans liv: de ligga i frst.
    O nye Judas, nye Simon grek,
    som genom ditt frrderi och svek
    beredde Trojas grymma nederlag.

    O Chanteclair, frbannad var den dag,
    d du flg ut p grden frn din pinne.
    Du hade givetvis bort hllas inne
    p grund av drmmens varningar; men se,
    vad Gud frutsett mste alltid ske,
    frskra mnga mycket lrda klerker.
    Dock, den som vistas i en skola mrker
    nog ganska snart, att meningarna dr

    1 denna frga g rtt skarpt i sr
    och gjort det ven under gngna tider,
    ty drom har det kmpats mnga strider.
    Jag kan ej s som doktor Augustinus,
    Boetius och biskop Brawardinus
    frklara, om det s frhller sig,
    att Herrens frhandsvetskap tvingar mig
    (med tvng frstr jag nu ndvndighet)
    att handla p det stt, som Herren vet,
    om s, att jag kan fatta mitt beslut
    helt fritt, fast Herren knner det frut,
    om s, att en ndvndighet jag lyder
    och Herrens vetskap ingenting betyder.
    Vid dessa frgor drjer jag ej nu.
    Jag talar om en tupp, som lytt sin fru
    och vandrat ut p grden, fast han drmt
    den drm ni hrt och icke hade glmt
    att fara hotade vid dagens vrv.
    Ja, kvinnors rd ha ofta bragt frdrv.
    Vi veta, att det var en kvinnas rd,
    som bragte Adam att beg det dd,
    som gjorde att han drevs ur paradis.
    Men ingen blir vl sttt p ngot vis
    av mina ord? -- Lt udda vara jmnt!
    Det dr om kvinnors rd var bara skmt.
    Lngt bttre r det nog att vervga
    vad bckerna i saken ha att sga. --
    S tuppen, inte jag. Jag kan ej finna
    det minsta fel hos ngon enda kvinna.

    I sanden tog sig Pertelote ett bad
    med sina systrar i en vacker rad,
    och Chanteclair stod dr bekymmerfri
    och sjng en liten munter melodi
    som en sirn i havet. (Man har skl
    att tro, att dessa sjunga glatt och vl.)
    S fngade en fjrils flykt hans ga
    just vid den plats, dr rter vxte hga,
    och han fick se den rv, som lg dr tryckt.
    D fick hans sng en hastig ndalykt,
    d skrek han strax: "kok-kok"; och han sprang upp,
    en verklig bild av en frfrad tupp.
    Instinkten driver varje djur att fly
    fr fienden, om denne n r ny
    och aldrig tidigare blivit sedd.

    Nr Chanteclair sg rven, blev han rdd
    och hade flytt fr denna nya fara,
    om icke rven skyndat att frklara.
    Han sade: "r ni rdd fr mig, min herre?
    Jag kommer som en vn och vore vrre
    n alla djvlar som jag knner till,
    om jag bar ont i sinnet. Vad jag vill?
    Jag vill, om ocks blott en enda gng,
    f lyssna till er underbara sng.
    Er rst -- mhnda finner man dess like
    bland nglarna i Herrans himmelrike.
    En sdan knsla lgger ni i sngen
    att denna tar en helt och hllet fngen.
    Min herre, eder salig fader var
    (och er fru mor kom ofta med er far)
    rtt ofta gst i mitt frldrahem,
    och jag r glad att se en son till dem.
    Men det var tal om sng, och jag fr sga,
    att jag har hrt en enda stmma ga
    en sdan charm som den er stmma har,
    och den, som gde den, det var er far.
    Ur hjrtat kom hans sng, och den betvang.
    Och nr han ville uppn kad klang,
    tog han s kraftigt i, att han var tvungen
    att blunda nda tills hans sng var sjungen.
    D sg jag honom ven alltid st
    s hr med halsen utstrckt och p t.
    Han var ocks en s begvad karl,
    att ingenstdes ngon fanns, som var
    hans verman i vishet och i sng.
    Hos Burnel Asse lste jag en gng
    om ngon tupp, som av en prstson fick
    en spark p benet och som sedan gick
    rtt slugt tillvga i sin hmnd. -- Vad hnde?
    Jo prsten miste hela sitt prebende.
    En listig tupp kan likvl ingen stlla
    vid sidan av er far, ty mera glla
    vl vishet, sjl och tankedjup n list!
    Sjung nu, besvr jag er vid herren Krist!
    Lt se, om ni kan gra som er far!"
    D gjorde Chanteclair sin strupe klar.
    ty han var drad, kunde ej frst
    vad rven med sitt smicker ville n.

    Ack furstar, mngen smickrare dr finnes
    vid edra hov, och strre ynnest vinnes
    av lismaren och smickraren n den,
    som sger eder endast sanningen.
    I furstar, tagen eder vl i akt
    fr smickrare! S har Predikarn sagt.

    Men Chanteclair han hjde sig p t
    och strckte hals, slt gonen ocks
    och brjade med all sin makt en sng.
    D gjorde Mickel rv ett hastigt sprng,
    grep Chanteclair om strupen (hemska syn!)
    och bar sitt byte bort mot skogens bryn,
    ty ingen mnska sg nr han hgg tag.
    O de, ingen undgr dina slag.
    O ve, att Chanteclair gtt ut! O Gud,
    att frun ej trott p drmmars frebud!
    En Frejas dag begicks det, detta brott
    O Venus, du som sknker vllust blott,
    hur tillt du att ngot sdant hnde
    p denna dag den Chanteclair du knde
    som trognast bland de tjnare du haft,
    en man, som egnat tjnsten all sin kraft!
    O Ganfred, skald av suverna mtt,
    som nr din konung fallit fr ett skott
    besjng hans dd i strofer smrtfyllt tunga,
    vi har jag ej din kraft? Jag lte ljunga
    frbannelser mot fredagen som du,
    (det var en olycksfredag d som nu)
    jag sjnge snger sdana som dina
    om Chanteclairs frfran och hans pina.

    Frvisso hrdes icke kvinnor klaga
    s verljutt, nr Pyrrhus lyckats taga

    det stolta Ilion och dragit fram
    kung Priamus vid skgget (vilken skam!)
    och ddat honom med sitt raka svrd,
    som hnsen klagade, nr deras vrld
    frhrjades av rvens rveri.
    Och pltsligt hjde Pertelote ett skri
    n gllare n Hasdrubals geml,
    nr hennes make dtt och till ett bl
    frvandlades Kartago; hennes hjrta
    blev d s fullt av raseri och smrta,
    att hon med vett och vilja skte dden,
    en tapper dd, bland lgorna och glden.
    O arma hnor, orsak haden I
    att klaga med ett lika vefyllt skri
    som mngen hustru under Romas brand,
    nr maken fll fr Neros mrdarhand.
    Nu lmnar jag emellertid det dr
    och vnder ter till vr Chanteclair.

    Den goda frun och hennes dttrar hrde
    det hemska oljud deras hnor frde
    och sprunga ut och sgo bortom logen
    den frcka rven trava upp mot skogen
    och bra tuppen kastad ver ryggen.
    De skreko: "Ut! O ve, tag fast den styggen!
    Hej, hej, en rv!" De rnde efter rven,
    och karlar sprungo ut med kpp i nven,
    och hundar, Colle, Talbot och Gerland.
    Och Malkin sprang med slndan i sin hand,
    och ko och kalv och ven grdens svin,
    frfrade av kvinnors glla skrin
    och karlars rop och hundars skall och hast.
    De lpte s att hjrtat nstan brast
    och tjto som man stuckit dem med kniv;
    och ankorna de skreko fr sitt liv,
    frskrckta hjde gssen sig till flykt,
    och bien flgo ut, ty rent frryckt
    lt larmet, som var svrt att rtt frst.
    S grsligt skreko icke ens Jack Straw
    och alla hans frvildade kumpaner
    i strid mot Flemingar och andra klaner
    som djur och mnskor skreko efter rven.
    I kopparlurar blstes dr och ven
    i horn av ben och buxbom. Hornen skrllde
    och mn och kvinnor skreko, hundar skllde,
    s himlen tycktes vilja falla ner.
    Men slutet skall jag tala om fr er.

    Hur snabbt kan icke fru Fortuna gcka
    den nyss s gynnade och hoppfullt kcka!
    I all sin rdsla dr p rvens manke
    blev tuppen pltsligt slagen av en tanke
    och sade: "Sire, i edert stlle skulle
    jag sga dem ett ord frn denna kulle.
    Jag sade dem: 'Vnd om, ni tlpar dr!
    t helvete! Och gr er ej besvr,
    ty nu r jag vid skogen, och jag svr
    att den, som stannar dr, r Chanteclair.
    Jag mnar ta honom strax p stunden'."
    D sade rven: "Du har rtt i grunden."
    Men nr han gjorde denna galenskap,
    slet tuppen sig helt pltsligt ur hans gap;
    strax drp satt han uppe i en ek.
    Nr rven sg sig lurad p sin stek,
    tog han till orda: "Ack, herr Chanteclair,
    jag har frgtt mig, fallit till besvr
    och skrmt er ganska grundligt, nr jag tog
    och bar er bort frn grden till min skog,
    men det var intet ont jag ville er.
    Jag sger syftet om ni kommer ner,
    vid Gud, precis som det frhller sig."
    "Nej", sade tuppen; "nej, frbanna mig.
    och m min pina bliva ndlst lng,
    om du skall lura mig nnu en gng.
    Med smicker skall du inte en gng till
    f mig att st och blunda nr du vill.
    Gud straffe dem, som blunda just nr de
    haft mer n vanligt goda skl att se!"
    "Nej", sade rven d; "jag ville sga
    Gud straffe dem, som icke vervga,
    och prata nr de borde vara stumma."

    Jaha, s gr det alltid med de dumma,
    som villigt lna smickraren ett ra.
    Tron ej, att det r skrpprat ni ftt hra
    om hna, tupp och rv i skn frening!
    Berttelsen har ock en annan mening.
    Sankt Paulus sger ju, att allting skrivet
    r oss frvisso till vr lrdom givet.
    Tag krnan blott och lmna skal och boss!

    Frbarma dig, o Herre ver oss
    och lt oss alla bliva goda mn
    och sknk oss salighet i himmelen!

Hr slutar Nunneprstens berttelse.





EPILOG TILL NUNNEPRSTENS BERTTELSE.


    "Herr Nunneprst", s sade nu vr Vrd,
    "ni r ett signat sllskap p vr frd,
    ty det var bra det dr om Chanteclair.
    Men, p min ra, var ni militr,
    s var ni visst en farlig karl fr kvinns,
    ty fanns det mod i er som krafter finns,
    behvdes mnga hnor nog fr er,
    vl sjutton gnger sju, om icke fler.
    Se blott p musklerna p pastorns arm,
    se vilken hals och vilken hgvlvd barm!
    Han har en falks, en sparvhks skarpa blick,
    och hyn befinner sig i sdant skick,
    att ingen konst kan efterlikna den.
    Ja, tack, min herre, fr berttelsen!"

    Och s begynte han i glttig ton
    ett samtal med en annan stndsperson.




LKARENS BERTTELSE


Hr fljer lkarens berttelse.

    Det fanns, berttar Titus Livius,
    en riddare vid namn Virginius.
    Han var en del, rik och ansedd man,
    Och mnga trogna vnner hade han.

    Han hade ock en dotter med sitt viv,
    det enda barn han ftt i detta liv.
    S sllsynt skn var denna unga kvinna,
    att hennes like icke stod att finna;
    naturen hade format henne s,
    ja, s fullndat skn frn topp till t
    som om den hade velat sga: "Se,
    en sdan form kan jag. Naturen, ge,
    nr jag har lust. Vem efterliknar mig?
    Frgves skola de bemda sig,
    Pygmalion och andra vid hans sida,
    att mla, mejsla, hamra eller smida
    en flicka, som r s fullkomligt skn;
    besvikelse blir deras mdas ln,
    ty den, som r den store Formaren,
    har lnat mig sin makt, och jag r den,
    som efter eget skn ger form och frg
    t allt som lever, den som tcker berg
    med mrka skogar, klder ngen grn.
    Fr all min mda tar jag ingen ln.
    I all min grning r mig Skaparn nra.
    Jag gjorde flickan till Vr Herres ra.
    S gr jag alla andra verk ocks,
    vad frg, vad form en varelse m f."
    S tycktes mig Naturens tankar g.

    Den flicka, som naturen gynnat s,
    med sina gvor, var blott fjorton r.
    Och lika, som naturen vl frstr
    att mla rosen rd och liljan vit,
    s hade den lagt riktig kolorit
    p varje kroppens del, hr vitt, dr rtt,
    allt detta innan barnet ens var ftt.
    Av Phebus hade hennes lockars svall
    ftt solens frg av gldande metall.
    Om sknhet n var henne rikt beskrd,
    var hennes dygd dock vida mera vrd.
    Hon gde varje egenskap, som pryder
    sin unga brare, och det betyder
    ju frmst att hon var kysk, som var man vet
    Hon blommade i sin jungfrulighet
    med all den dmjukhet, det tlamod,
    som hves mnniskan, nr hon r god,
    var ansprksls i kldsel och i stt.
    Med saktmod gav hon svar, men ock med vett
    Fast hon var vis som den athenska Pallas
    och hennes tal frvisso kunde kallas
    ett kvinnligt tal, s satte hon ej pris
    p lrda termer fr att synas vis.
    Hon talade naturligt och hon lade
    sin rena, dla sjl i det hon sade.
    En jungfrus blygsamhet var hennes skatt,
    och trofast var hon, alltid sysselsatt;
    hon visste ej av dsig, ddls lttja.
    Fr Bacchus, denne gud, som vcker kttja
    hos unga mnskor, kar Venus' makt
    som oljan eldens, hyste hon frakt
    Utav sin egen fria vilja stllde
    hon sig rtt ofta sjuk, nr blott det gllde
    att undg sllskap, dr hon lpte fara
    att fngas i en lsslppt yras snara,
    som fallet r p fester, p en bal.
    Man hr p dessa ofta sdant tal,
    som kommer barn och ungdom att frvrva
    fr tidig mogenhet och gr dem djrva,
    vad farligt r och alltid varit det.
    Tids nog f flickor fretagsamhet,
    nr de ha vuxit upp och blivit kvinnor.
    Jag beder eder, ldre fostrarinnor,
    i vilkas hnder fostrarvrv man lagt,
    frtrnens icke ver vad jag sagt!
    Betnken, att nr er en fader gett
    ett sdant vrv, har detta endast skett
    emedan edert kyska liv var knt;
    om ej, s drfr att -- fast ngot hnt,
    som sknkt er kunskap om den gamla dansen
    ni bytt den mot den strnga konvenansen.
    Ja, vaken, vaken, och bemden eder
    att lra flickor dygd och goda seder!
    En gammal tjuvskytt, vilken helt lagt bort
    sitt gamla nringsfng, sin forna sport,
    kan bst av alla skydda villebrd.
    Ja, vakten, ty I kunnen! r mitt rd.
    Gen aldrig lov till vad som ej r gott!
    En sdan slapphet r ett nedrigt brott,
    frrdare r den, som s begr.
    Och minnens denna sanning, som bestr:
    av allt frrderi, som har begtts,
    r svartast det, d oskulden frrtts.

    I fder och I mdrar vens,
    om barn I haven, mnga eller f,
    r edert ansvaret fr deras seder
    s lnge myndigheten tillhr eder.
    Sen noga till, att ej frsummad aga
    och dligt fredme gr dem svaga
    och bringa dem p fall, ty hnder detta,
    s fn I dyrt betala det -- med rtta.
    Fr herde, vilken loj och hgls gr,
    har vargen rivit mnga lamm och fr.
    M detta mitt exempel hr frsl;
    till min historia vill jag terg.

    I hennes liv, i hennes ord och dd
    kan varje jungfru finna alla rd,
    som hon behver, klart som i en bok;
    hon var s god, s givmild och s klok.

    Om hennes sknhet och om hennes blida
    och ljuva vsen frdes ryktet vida,
    och alla mnskor sjngo hennes pris;
    de goda nmligen, frty malice
    kan endast grma sig nr andra lyckas.
    Den glder sig nr de av sorger tryckas.
    (En kyrkofaders ord citerar jag.)
    Den unga mn begav sig ut en dag
    till ngot tempel. Modern fljde med
    som unga flickors mdrar ha fr sed.

    Det fanns en man bekldd med domarmakten
    och myndigheten ver hela trakten.
    Nr med sin mor den unga flickan gick
    t templet till, fll denne mannens blick
    p henne nr hon vandrade frbi.
    Den fngades och kunde ej bli fri,
    s hnryckt blev han av den syn han sg.
    Han sade sig (s eldades hans hg):
    "Den flickan skall bli min. Hon skall bli min!"

    D smg sig strax den lede frestarn in
    i mannens sjl och viskade: "Helt visst
    kan du f flickan i ditt vld med list".
    Den flickan kunde han ju icke fnga
    med vld, ty hennes vnner voro mnga.
    Ej heller kunde ngon libertin
    frfra henne genom mjd och vin.
    P dessa vgar fanns det intet hopp
    fr honom att f ga hennes kropp.
    Han tnkte drfr lnge hit och dit
    och snde sedan bud p en bandit,
    en karl han knde ssom slug och djrv.
    Fr denne hade han ett hemligt vrv.
    Att ej frrda det fick karlen svra
    vid liv och sjl (dr var ej tal om ra).
    Brts eden, skulle han frlora livet.
    Nr allt var sagt och karlens lfte givet,
    vart domarn glad till sinnes vill jag lova,
    och karlen gav han mngen kostbar gva.

    Nr deras sammansvrjning blivit klar
    till alla sina delar, nr det var
    bestmt hur deras byte skulle fllas
    och domarns vilda lusta tillfredsstllas,
    gick karlen hem. Hans namn var Claudius;
    den falske domarn hette Apius.
    (Det hr r ingen saga, det r knt,
    det r historiskt, att de faktiskt hnt
    de hndelser I hren mig bertta.)
    Den falske domarn drjde ej att stta
    sin plan i verket. Efter ngon dag
    satt han i rtten fr att skipa lag
    och slita tvister mellan Per och Pl
    och flla dom i allehanda ml.
    Men bst han satt i konsistorium,
    kom Claudius, steg fram i rttens rum
    och sade: "Sire, mitt namn r Claudius.
    Jag har en klagan mot Virginius
    och ber ers nde sknka mig min rtt.
    Om han bestrider, kan jag mycket ltt
    med goda vittnen visa en och var,
    att jag har rtt och att min sak r klar".

    D domaren: "r mannen icke hr,
    kan ingen dom bli flld om ditt besvr.
    Lt kalla honom hit, s skall jag hra.
    Och tro mig: ortt skall dig ingen gra".

    En stund frgick; s kom Virginius,
    och sedan drjde icke Claudius
    att lgga fram sitt klagoml som ld:

    "Herr domare, hr vdjar i sin nd
    till eder rttvisa en fattig man
    mot riddaren Virginius, ty han
    behller mot all lag och billighet
    hos sig en kvinnlig slav, fast vl han vet
    att denna unga flicka tillhr mig.
    Han stal och frde henne hem till sig
    en natt fr lngesen nr hon var liten.
    Och vittnen har jag nog mot den banditen.
    Hans dotter r hon ej, vad n han sagt.
    Herr domare, lt rtt g fre makt
    och lt mig f igen min egen slav!"
    Ja, detta var den expos han gav.

    Virginius sg lngt p denne man,
    men innan han ftt tala, innan han
    ftt visa enligt gammal riddarsed
    och genom vittnen, som man hrt p ed,
    att allt var lgn, som karlen hade sagt,
    begagnade sig domarn av den makt
    han hade ver mnskors liv och dd
    och gav sin dom i mlet: vilken ld:

    "Jag prvar rttvist giva denne karl
    hans slav igen. Hon fr ej stanna kvar
    hos dig, Virginius. G hem och tag
    hans flicka hit till oss. S dmer jag."

    Nr denne riddare, Virginius,
    av domaren, den usle Apius,
    frstndigats att lmna ut sitt barn
    t domaren att gras till ett skarn,
    gick han bedrvad hem med tunga steg.
    Sin dotter lt han kalla, men han teg
    nr dottern kom. Han satt ett litet tag
    och sg p hennes rena, blida drag,
    och hjrtat ristes som med vassa spjut.
    Han vacklade dock ej i sitt beslut.

    "Min dotter", sade han; "du mste g
    en bitter vg, en vg av dessa tv:
    till dden eller skam. O ve, min lott!
    Ty aldrig har ju du begtt ett brott,
    som var frtjnt av dden genom svrd.
    O, kra dotter, solen i min vrld,
    vars fostran stdse s behagat mig,
    att mina tankar aldrig lmnat dig!
    O dotter, mig till denna sorg beskrd,
    men ock min sista frjd i denna vrld,
    o renhets prla, mottag undergivet
    det hugg, som mste skilja dig frn livet!
    Det r ej hat, som tvingar mig till det;
    det r blott krlek och barmhrtighet.
    O ve, att Apius fick skda dig!
    Hr blott det utslag, som han givit mig."
    Och s berttade han allt som hnt.
    (Fr eder r ju detta redan knt.)

    "Nd, kre fader", sade flickan d
    och lade sina armar, bda tv,
    kring faderns nacke som hon haft fr sed,
    och gat fuktades. En tr gled ned.
    Hon sade: "Gode fader, skall jag d?
    Finns ingen rddning?" Hon var vit som sn.

    "Nej ingen, kra dotter", var hans svar.

    "D ber jag om en liten stund, min far,
    fr stilla klagan innan jag gr bort
    t Jephtas dotter gavs ju ock ett kort,
    barmhrtigt uppskov, d hon skulle d.
    Hon var ocks en ren och skuldls m
    och mste d blott drfr att hon gtt
    emot sin far, men ej fr ngot brott."
    Vid detta sjnk hon samman utan sans.
    Nr sedan hennes vanmakt vervanns,
    d stod hon upp och sade till sin far:
    "Lngt hellre bort n skndad drja kvar!
    Jag tackar Gud att jag fr d som m.
    Min far -- i Herrens namn -- nu vill jag d."

    Hon bad nnu: "Gr icke slutet svrt!
    O, sl mig ej med svrdet alltfr hrt!"
    I vanmakt sjnk hon sedan ter ned.
    D avhgg fadern (hur hans hjrta led!)
    med svrd sin dotters huvud och han bar
    det bort till domaren, som drjde kvar
    i konsistorium. Nr fadern kom
    med huvudet, gav domarn order om,
    att mannen genast skulle bliva hngd.
    Men folket kom i tusenhvdad mngd
    till bistnd, ty man visste mycket vl
    att domen ej var flld p goda skl.
    Man hade genast misstnkt att den karl,
    som hade krat mot Virginias far,
    var legd och blott var Apius agent;
    att han var liderlig var allmnt knt.
    De grepo domaren. Han frdes bort
    till fngelset. Dr tog han inom kort
    sitt eget liv. Och denne Claudius,
    som hade velat bist Apius,
    blev dmd att hngas tills han blivit dd,
    men rddades ur denna svra nd:
    Virginius bad fr mannens liv, och blott
    med landsflykt fick han sona sina brott.
    Men ngra andra hngdes utan nd
    av dem, som bisttt domarn i hans dd.

    Hr kan man se, att synden fr sin ln.
    Lt varna er av detta gamla rn,
    ty ingen vet vem Herren mnar aga.
    Och minns, att samvetskvalen kunna gnaga,
    om n det onda r en hemlighet,
    som endast brottslingen och Herren vet.
    Se, varken lekman eller prst och lrd
    kan veta stunden fr sin hdanfrd.
    Giv drfr akt p rdet som jag ger:
    svik synden, innan den frrder er!

Hr slutar Lkarens berttelse.




VRDENS ORD


Vrdena ord till Lkaren och Avlatssljaren.

    Vr Vrd drog till en grov och kraftig ed.
    "Anamma!" sade han, "vid korsets trd:
    skam ver domaren och hann kamrater!
    Jag unnar honom och hans advokater
    s neslig dd en mnniska kan f!
    Den goda flickan blev ju drpt ocks!
    Ack, alltfr stor var hennes sknhets makt.
    Jag sger ter vad jag alltid sagt:
    naturens gvor kunna ofta vara
    frenade med allra strsta fara.
    Vad hennes sknhet bragte ha vi lrt.
    Ack, hennes brda slut var mkansvrt!
    Ja, mindre gagn n skada av en gva
    har mngen mnska haft, det vill jag lova.
    Ja, sannerligen, kraste magister,
    historien var bedrvelig och bister.
    Men nog om den; nu fr det mnet falla.
    M Gud beskydda dig och ven alla
    retorter som du har, och gamla manus,
    din Hippocrates och din Gallanus
    och alla mediciner i ditt hem.
    M Gud och Sankt Marta signa dem!
    Du r en prktig man och god kamrat:
    fr tusan, du r lik en hg prelat.
    Det var vl rtt! -- Fr termer har jag svrt,
    Men det vi hrt har gripit mig s hrt,
    att hjrtat mitt behver medicin.
    Vid Corpus Christi, fr jag inte vin
    att dricka, eller ngot riktigt roligt
    att hra genast, r det mer n troligt
    att hjrtat brister. Det har jag p knn.
    Du avlatssljare, min kra vn,
    bertta ngon lustig anekdot!"
    "Skall ske! Det har jag ingenting emot",
    blev Avlatssljarns svar, "men jag skall frst
    vid krogen dr f slckt min vrsta trst."

    D ropade de fina i vr skara:
    "Men oanstndigt fr det inte vara!
    Bertta ngot vackert, som ocks
    r lrorikt; d hr vi grna p!"
    "Beviljas", sade han; "och ni fr se
    att let ger mig ngon god id."




PROLOGEN TILL AVLATSKRMARENS BERTTELSE


Hr fljer prologen till Avlatskrmarens berttelse.

        Radix malorum est cupiditas:
            Ad Thimoteum, sexto.

    Nr jag predikar i en kyrkosal,
    s sade han, frlnar jag mitt tal
    en hgre flykt, och malmklang fr min rst,
    ty orden tar jag ur mitt eget brst.
    Min text r stndigt denna bibelfras:
    'Radix malorum est cupiditas'.

    Frst lter jag det genant bliva knt
    frn vilket hll jag kommer, vem mig snt,
    och visar fram min fullmakt med sigill
    att lsas och beses av den som vill,
    p det att varken prstman eller klerk
    m lgga hinder fr mitt helga verk,
    och sedan brjar jag mitt fredrag;
    och under det jag talar visar jag
    vad pvar, biskopar och andra sagt
    i bullorna om avlatsbrevens makt.
    Jag kryddar min predikan med latin
    och fr att mera egga fantasin
    och vcka andakt visar tag dem sen
    kristallrr packade med tyg och ben,
    reliker, heliga i hgsta grad.
    S har jag i ett skrin ett skulderblad,
    som stammar frn en helig judes lamm.
    'Govnner' sger jag nr det tas fram,
    'om detta benet doppas i en klla,
    kan varje bulnad, som begynt att svlla
    p ko och kalv, p oxe och p fr
    och varje skabb och varje varfyllt sr
    med ltthet botas, om i djurets mun
    man hller vatten ur en sdan brunn.
    Och annan nytta kan man ven f
    av sdant vatten. Hren noga p!
    Om kreaturens gare frtr
    en sdan dryck, som jag beskrivit hr
    varenda vecka, innan tuppen gal,
    frkas lyckosamt hans hjordars tal
    och frodas grdan dr den str p rot.
    Fr svartsjukt sinne ger den ven bot.
    En svartsjuk man behver endast smaka
    p detta vatten fr att tro sin maka
    och misstro egna gons vittnesbrd
    (dess kraft r sannerligen oerhrd),
    om hustrun n haft prster tv och tre.

    Och hr har jag en handske, kan ni se.
    Drar ngon denna handske p sin hand,
    frkas allt, som vxer p det land
    som han besttt med sd, och p hans ngar,
    s mannen tacksamt offrar sd och pengar.

    En varning ger jag eder, kra vnner:
    om ngon hr i denna kyrka knner,
    att han, att hon begtt en synd s svr,
    att hon fr skam och blygsel ej frmr
    beknna denna synd och g till skrift,
    och om bland er en kvinna, som r gift,
    bedragit maken sin -- frvisso sviker
    dem kraft i dag att offra till reliker!
    Men den, som hr r fri frn slikt frdrv,
    kan giva fritt i Herrens namn sin skrv
    och fr frltelse, absolution
    av pven, fretrdd av min person!

    Med sdant skrpprat har jag redan ftt
    vl hundra marker under r som gtt.
    Jag str dr som en lrd i min pulpet
    och talar till en hop, som intet vet,
    predikar sdant, som jag nyss frtalt,
    och andra lgner, dem man grna svalt.
    S strcker jag p halsen min och blickar
    t ster och t vst och norr och nickar
    som duvan nr hon sitter p ett tak.
    Min hand och tunga rra sig med smak;
    det r en frjd att se och hra mig.
    Mot snikenhet och snlhet riktar sig
    bestndigt min predikan fr att ung
    och gammal mtte ltta p sin pung,
    ty vad jag syftar till r endast vinst.
    P synd och frlsning tnker jag vl minst.
    Jag frgar fga efter sjlens den
    nr kroppen blivit jordad efter dden.

    Predikningar man hr i detta liv
    ha ofta ftts av tarvliga motiv,
    ibland av lust att smickra och behaga
    och vinna frdel, stundom fr att draga
    uppmrksamheten till en sjlv; ibland
    av hat. Ty kan jag icke lgga hand
    p den jag ville sl och straffa, kan
    min tunga likvl stinga varje man,
    om han p ngot stt frbrutit sig
    mot mina mbetsbrder eller mig.
    I min predikan kan jag tala s,
    att alla mnskor mycket vl frst
    p vem jag syftar, fast det ej blir sagt.
    S straffar jag med mnniskors frakt
    en vederdeloman, s utspyr jag
    mitt gift och tros frkunna Herrens lag.

    Kort sagt och tydligt: jag beknner hr
    att jag predikar av frvrvsbegr.
    Frdenskull vet jag var min text skall tas:
    'Radix malorum est cupiditas.'
    Jag dundrar mot den synden, som I veten
    jag sjlv ocks begr -- mot snikenheten.
    Men fast jag sjlv r sniken, fr jag andra,
    som samma syndens breda vgar vandra,
    att bittert ngra sig och bttra sig.
    Men det r ingen huvudsak fr mig,
    ty, som jag tidigare sagt, jag fikar
    blott efter gods och guld nr jag predikar.

    Frn gamla tider f de sedan hra
    berttelser, och ro idel ra,
    ty enkla mnskor ro mycket svaga
    fr gamla sgner, lska dikt och saga.
    Ni tror vl inte att jag r ett fn,
    som lever som en munk och avstr frn
    det silver och det guld, som man mig sknkt?
    Det har jag sannerligen aldrig tnkt!
    Jag gr som predikant i mnga lnder
    och avskyr arbete med mina hnder,
    arbetar hellre med min fantasi.
    Jag lskar icke lnlst tiggeri --
    m andra bli apostlar eller drngar!
    -- jag vill ha varma klder, mat och pengar
    och andra goda saker. Och kantnka
    om givarn n r ngon fattig enka,
    vars barn f svlta fr den gvans skull.
    Nej, jag vill dricka mig en smula full
    och ha en munter ts i varje stad;
    d knner jag mig riktigt njd och glad.
    Men, mina vnner, nog med prat och sl!
    Nu har jag druckit ut min stnka l.
    och nu skall jag bertta er en sak,
    som borde vara just i eder smak,
    ty fast jag brukar bluffa och bedraga
    kan jag bertta en moralisk saga,
    som jag berttat om och om igen
    fr vinnings skull. Giv akt, nu brjar den.




AVLATSKRMARENS BERTTELSE


Hr brjar Avlatskrmarens berttelse.

    I Flandern levde det i forna dar
    en skara unga mn, vars traktan var
    ffnglighet och festers falska glans
    med otukt, svalg och dryckenskap och dans
    och trningsspel, musik och nojs och skratt.
    De levde krogliv bde dag och natt
    och de frsmdde ofta inte heller
    de vildaste excesser p bordeller.
    En djvulsmssa voro deras seder.
    De brukade s fruktansvrda eder.
    att det var hemskt att hra deras tal.
    De kade med dem Vr Herres kval
    som om han icke lidit nog p jorden.
    Varandras synder och de fula orden
    dem skrattade de t. De hade tser,
    som slde frukt, och smidiga dansser
    och sngerskor omkring sig alla dagar.
    Det r med sdana den onde jagar:
    de underblsa lustans onda lga,
    som frosseriet tnt. -- Ja, denna frga,
    om lustans eld blir tnd vid drinkarns bord,
    besvaras klart av Skriftens egna ord.

    Nr Lot berusat sig med mycket vin,
    besov han sina dttrar som ett svin;
    han visste inte vad han gjorde d.
    Ja, drucken var Herodes ju ocks,
    nr han en gng hll fest och dr p den
    befallde, att Johannes Dparen
    p stllet skulle bliva bragt om livet.

    Av Seneca har sagts (och det r givet
    att han har rtt) att mellan druckna mn
    och drar skillnaden r den,
    att drucknas galenskap r ganska kort
    och drars lng. Den r av samma sort,
    och endast lngden skiljer, slr han fast,
    O, frosseri, frdmda, fula last,
    o, frsta anledning till all vr nd,
    o, orsak till frdmmelse och dd,
    tills Kristus kpte mnskligheten fri!
    Det var ju just p grund av frosseri,
    som hela vrlden en gng blev frdmd;
    det r en sak, som ej br bliva glmd.

    Vr stamfar Adam och hans hustru Eva
    ur paradiset drevos de att leva
    i sorg och nd p grund av frosseri:
    s lnge Adam kunde lta bli
    att frossa p den frukt i paradiset,
    p vilken Herran satt det strsta priset,
    s fick han stanna dr; men det tog slut
    s snart han t. D drevs han genast ut.
    Om folk blott visste det, att mngen krmpa,
    med vilken de i livet ha att kmpa
    beror p frosseri och hg diet,
    s sg man skert mera mttlighet.

    Ack ja, fr gommens och fr strupens skull
    arbeta mnniskor i jordens mull
    och havets djup, p berg och heta sltter
    och ska material till lckra rtter
    fr grytorna och sklarna och faten.
    -- "Fr mat r buken och fr buken maten.
    men Herren skall frinta bda tv." --
    Med rtta sger du, o Paulus, s.
    Det r i sanning synd och skam att hra
    om drinkare, om mnniskor som gra
    sin strupe till sin hrskare och bli
    till slavar under svalg och frosseri.

    Aposteln sger klagande: "Jag ser
    tyvrr en mngd personer hr bland er,
    som gra mig bedrvad, som helt visst
    f kallas fiender till Herren Krist,
    ty deras enda gud r deras buk."
    O, mage med din stank, som gr en sjuk,
    o, buk, du vidriga och stinna sck,
    som r s full av orenhet och trck,
    hur mycket gra mnskor ej fr dig!
    Se kockarna, hur de bemda sig
    att gra maten mera komplicerad
    och magen liksom gommen irriterad.
    De knacka mdosamt ur hrda ben
    den mrg, som knnes s behagligt len
    i lckergommens strupe, och de str
    i alla sina sser kryddor, fr
    och bark av mnga underliga slag,
    som ro lckergommar till behag.
    Frvisso: den som lskar frosseri
    r andligt dd, s dd, som man kan bli.

    Av vinet vckas lustarna till liv,
    och dryckenskapen frmjar strid och kiv.
    Frvridna bli den drucknes anletsdrag,
    han utspyr stank med varje andetag,
    hans famntag ro vidriga, hans tal
    ett sluddrande, som bara mal och mal
    p samma saker med ett fnigt grin,
    till dess han stupar som ett stucket svin.
    Han kan ej styra lemmar eller tunga,
    och hela vrlden tyckes honom gunga,
    ty dryckenskap frslar och frsvagar.
    Det r vl uppenbart att den frjagar
    den klara tanken och gr hjrnan trtt.
    Ja, akta er fr bde vitt och rtt,
    och srskilt fr det vita ifrn Lepe,
    som sljs p Fiskargatan och i Chepe,
    ty denna spanska druva ger kraft
    att trnga in i andra druvors saft
    i samma trakt och ger ett sdant rus,
    att nr man sitter hemma i sitt hus,
    och druckit ngra glas av vin frn Lepe,
    man tycker sig frflyttad lngt frn Chepe
    till samma trakt, dr dessa druvor glda
    och spanska rosor lysa dunkelrda.

    Betnken blott, att varje stor bedrift,
    som blivit skildrad i den helga skrift,
    blev gjord av mn, som lrt sig att frsaka,
    och utfrd efter fasta, bn och vaka
    med Herrens hjlp, som dock betyder mest.
    I Bibeln ser ni detta allra bst.

    En mklig dd, som aldrig blev besjungen,
    fick Attila, den store hunnerkungen:
    han dog av nsblod nr han lg berusad.
    En vldig storhetsdrm blev drmed grusad.
    En hvitsman skall hlla mtta, men
    det gller nnu mer om domaren.
    Tnk p befallningen t Lamuel --
    just Lamuel, och inte Samuel --:
    giv icke vin t ngon, som skall dma!
    Det r en regel, som man ej fr glmma.

    S var med frosseriet. Den demon,
    som mnskor plga kalla spelpassion,
    r sannerligen upphov till frlust,
    bedrgeri och en frdmlig lust
    att svrja och att hda, ja, till mord.
    till slseri med pengar, tid och ord.

    Varenda man, om vilken det blir sagt:
    "en spelare", betraktas med frakt.
    Ju hgre rang han har, en sdan man,
    ju mera makt, dess mera klandras han.
    Om ngon furste gnar sig t spel,
    betraktas detta alltid som ett fel,
    som klandras av en allmn opinion
    och minskar aktningen fr hans person.

    Lacedemoniernas statsrd snde
    den vise Stilbon till Korint. Vad hnde!
    Han skulle underhandla om frbund,
    men slumpen fogade, att samma stund,
    som han kom fram, satt stadens hga rd
    kring trningar och rikliga frrd
    av mat och dryck. D lmnade han dem
    och tervnde ofrtvat hem
    och sade, nr han hemkom frn sin resa:
    "Jag anser, att det vore skam och nesa
    att taga spelare och spekulanter
    till allierade och bundsfrvanter.
    Men om I likvl nsken ett frdrag,
    s snden ngon annan dit, ty jag
    kan ej frm mig till att binda eder
    vid ngon stat med s frstrda seder,
    att sjlva styresmnnen taga del
    i sldders tidsfrdriv, i trningsspel."
    En gng fick kung Demetrius en gva:
    tv trningar av guld. Och jag vill lova,
    att det var blodigt hn av den som sknkte,
    ty kungen spelade hasard. Han tnkte
    bestndigt blott p trningsspel och tyckte
    att detta var frmer n namn och rykte.
    En konung br vl kunna finna p
    ett bttre stt att f sin dag att g!

    Nu skall jag sga ngra ord om eder
    och svrjares frdrv och fula seder.
    Allt svrjande r synd, men mest nd
    nr det r lgner, som man svrjer p.

    Guds ord om svordom ha vi alla sett
    som lst Matheusevangeliet,
    och Jeremias skriver ju s hr:
    "Sg endast sanning i den ed du svr
    och svr ej annars n nr du har ordet
    som sanningsvittne infr domarbordet."
    Lgg mrke till, att av de tio bud,
    som givits mnskorna av Herren Gud,
    det andra sger, att man icke fr
    missbruka Herrens namn; och man frstr
    att nr det gavs frbud mot slika ord
    lngt innan det blev ngot tal om mord
    och andra brott, s menade Vr Herre
    med skerhet att svrjandet r vrre
    n mord och stld, falskt vittnesbrd och hor.
    Guds vrede ver svrjandet r stor,
    och Herrens straffdom skall frvisso drabba
    de mnniskor, som svrja och begabba.
    "Vid Gud, vid Kristi dd, vad sger du?
    Vid Kristi kors och blod, jag hade sju,
    och det var bara fem och tre, du slog!
    Om du vill spela falskt, s kommer nog
    ditt hjrta att f knna p min dolk!"
    Ack ja, vid trningar frvildas folk:
    de alstra falskhet, svordomar och vrede.
    Fr Kristi skull, kalla ej den lede,
    och lmna svordomar av alla slag!
    Men nog om detta. Nu berttar jag:

    De rucklare jag avser voro tre.
    En morgon klockan nio sutto de
    frsamlade och drucko p en krog.
    D hrde de en ringning, och det drog
    ett sorgetg frbi i morgonsolen.
    D vnde en av dem sig om p stolen
    och sade till sin drng: "Tag reda p
    den ddas namn, med vem det r de g
    till kyrkogrden nu, -- och giv rapport!"

    Den unge mannen gick dock icke bort.
    han svarade: "Det r en sak jag knner:
    den dde dr r en av edra vnner;
    det har jag nyss ftt hra. -- Bst han satt
    berusad vid sitt eget bord i natt,
    kom Dden, som bestndigt gr omkring
    i detta land. Han sade ingenting
    men klv den drucknes hjrta med sitt spjut
    och vnde honom ryggen och gick ut.
    Hans offer under denna hemska post
    g upp till tusental, och det r bst,
    om jag fr sga det, att ni ocks
    p bsta stt bereder eder p
    att mta honom ngon vacker dag
    och draga edert sista andedrag."
    "Vid himlen", utbrast vrden dr p krogen,
    "han talar sanning, pojken! Bortom skogen
    har Dden hrjat i en strre by
    s vilt, att nstan ingen hunnit fly.
    Dr tycks han riktigt mna sl sig ned.
    Och ingen mnska lmnar han i fred;
    det r nog skrast att bereda sig."
    D sade rucklaren: "Frbanna mig.
    r han en sdan tusan till bandit,
    s mnar jag vid Gud bege mig dit,
    och om han inte skulle vara dr,
    s tar jag reda p var karlen r.
    Kamrater, lt oss svra, alla tre,
    att hlla samman, vad som n m ske,
    och gra slut p Dden, som begtt
    s mnga mord och drp och slika brott,
    och redan denna dag skall detta ske!"

    Med dyra eder svuro alla tre
    att st varandra bi i liv och dd
    sm brder gra det i lust och nd.
    De fattade beslutet i sitt rus
    och lmnade den gode krgarns hus
    och slogo in p vgen till den by,
    som krgarn hade talat om, frty
    nu skulle Dden tuktas, sade de;
    det skulle man vid Kristi blod f se!

    De hade vandrat blott en liten stund
    och kommit till en sttta vid en lund,
    d dem till mtes kom en gammal man,
    i trasor hljd. "God morgon", sade han
    i dmjuk ton och lade till: "Guds fred."

    Av rucklarna sg en fraktfullt ned
    p gubbens drkt och sade: "Hr du, gubbe,
    du ser ju ut som ngon murken stubbe.
    Vad gr du kring nnu och skrpar fr?"
    D sade gubben, hvligt som man br:
    "Frlt, men det har inte lyckats mig
    att finna ngon, som bekvmat sig
    att byta ut sin ungdom och sin kraft
    mot alla r och den, som jag haft,
    och drfr br jag mina tunga r
    s lnge Herren vill och jag frmr.

    "Tyvrr vill inte heller Dden taga
    mitt usla liv. S fr jag lov att draga
    omkring p jorden, skande min grav.
    Jag stter oavltligt med min stav
    i marken med en bn till Moder Jord:
    'Ack, goda moder', falla mina ord,
    'lt upp fr mig, lt mina ben f vila.
    De hava trampat vgar tusenmila,
    och nu begr jag endast att f bo
    hos dig, min mor, hos dig, som sknker ro!
    Men hittills har min bn ej hrts av Jorden,
    och drfr r jag torr och gammal vorden.

    "Men mina vrda herrar", sade han,
    "att tala hnfullt till en gammal man,
    som intet ont har gjort, r ingen ra.
    Betnken och behjrten bibelns lra:
    'hav aktning fr en gubbes gra hr!'
    Bemten drfr nu i unga r
    de gamla som I viljen bli bemtta,
    nr I han blivit ldrade och trtta,
    om Herren sknker Eder mnga r.
    Gud vare med er nu, var helst ni gr.
    Jag mste, vandra vidare igen."

    "Nej, stopp, min gubbe lilla, inte n!"
    skrek nu en annan i den vilda skaran.
    "Du drar dig inte alls s ltt ur snaran.
    Du nmnde Dden nyss, ditt krk; du knner
    den skurken, som har mrdat vra vnner,
    och skert har han en spion i dig.
    Sg genast var han nu befinner sig,
    ty om du inte yppar vad du vet,
    s svr jag dig vid Guds treenighet,
    att du fr ngra dig, min gode man!"

    "Nvl, hgdla herrar", sade han.
    "om ni vill finna Dden, kan ni leta
    i dungen dr -- ni ser? -- ty ni skall veta,
    att fr en liten stund sen var han dr
    och r helt skert kvar. Och knappast lr
    en sdan junker gmma sig fr er.
    Han satt dr under eken som ni ser.
    Gud skydde er, och m hans vilja ske."

    P gonblicket lpte alla tre
    till trdet med sin allra hgsta fart
    och funno ngot mycket underbart:
    en hg med myntat guld av hrlig glans.
    En kappe var det skert, som dr fanns,
    och alla glmde Dden fr att st
    med lika strlande som hpna miner
    och stirra ner p hgen av floriner.

    Omsider sade en av dem: "Hr p,
    fast jag r skmtsam, r jag klok ocks.
    t oss har lyckan givit denna skatt
    p det att vi m kunna leva glatt
    i sus och dus som vi ha varit vana.
    , herregud, vem hade kunnat ana
    i morse, att vi skulle ha i dag
    en sdan satans tur! Det sger jag,
    att nr vi vl ftt alla mynten hem
    -- det r ju klart att vi behller dem! --
    s ser vi sannerligen lyckan le.
    Men mitt p dagen kan det inte ske:
    folk skulle tro att vi ha stulit skatten
    och hnga oss. Det mste ske p natten
    nr det r mrkt, och det r mycket viktigt
    att allting gres ytterligt frsiktigt.
    Frdenskull, brder, r det mitt frslag
    att vi dra lott; och tycker ni som jag,
    beger sig den, som lotten fallit p,
    nu strax till staden, och de andra tv
    bli kvar och vaka ver skatten hr.
    N, den som gr till staden, skaffar dr
    i tysthet brd och vin och tervnder.
    Men ej ett ord t vnner eller frnder!
    S fra vi p natten guldet hem."
    Tre stickor brto de, och en av dem
    tog dem i nven, och s drog man lott.
    Nr den, som lotten utsett, hade gtt
    -- det var den yngste, som ftt lov att vandra --
    s sade ena vakten t den andra:
    "Kamrat, du r min svurne fosterbror.
    Nu skall jag sga ngot, som jag tror
    skall lnda dig till frdel: vr kamrat
    har gtt till staden fr att skaffa mat,
    och hr finns guld i massa, som vi se,
    och det skall delas mellan oss -- oss tre.
    Men om jag nu kan ordna saken s,
    att det blir delat blott emellan tv,
    s r det vl att handla som din vn!"

    Den andre svarade och sade: "Men
    han vet ju av vr skatt. Vad skall vi sga?
    Hur menar du att vi skall g tillvga!"

    Den frste sade: "Kan du lova mig
    att hlla ttt, s skall jag sga dig
    hur skatten kan behllas av oss tv."

    "Jag lovar", svarade den andre d,
    "p hedersord att ingenting frrda."

    "Nvl, vi ro tv, och p oss bda
    kan han som gtt till staden inte r.
    Nr han har satt sig, skall du genast g
    och gripa tag i honom som p lek,
    och nr han minst kan ana ngot svek
    och tycker att du endast ltsas strida,
    s rnner jag min dolk i karlens sida,
    och du gr likadant med din. Och s
    r guldet vrt och delas mellan tv.
    D kan vi spela trning alla dagar
    och alltid gra just vad vi behagar."
    S blevo dessa bovar ense om
    att sl ihjl den tredje nr han kom.

    Den yngste gick mot staden, och en dans
    av guldfloriner av frfrisk glans
    gick oavltligt fr hans inre blick.
    "O, Herre", tnkte mannen dr han gick,
    "om nu alltsammans kunde bliva mitt,
    s levde ingen s bekymmerfritt
    och fint och glatt som jag." Och slutligen
    kom han, som alltid vakar, djvulen,
    och vckte tanken p en ful bedrift:
    att mrda bda vnnerna med gift.
    Den onda sdden grodde och slog rot:
    en flyktig tankes obestmda hot
    blev inom mindre n en halv minut
    frvandlad till en plan och ett beslut.
    S fort han hade hunnit till sin stad
    beskte han ett apotek och bad,
    att den som gde detta skulle slja
    t honom ngot verksamt gift och vlja
    ett gift, som rttor kunde ddas med.

    Fr vrigt gav en hiller ingen fred
    t hans kapuner; och p natten led
    han sjlv av lss. -- S fljde dr en ed.

    Till detta sade apotekaren:
    "Med det kan jag betjna er, min vn.
    Jag vet ett gift, vars verkan r s stark,
    att ingen varelse i skog och mark,
    i boningshus, i vatten och p land
    kan ta eller dricka minsta grand
    av detta mne och behlla livet.
    Ja, resultatet r frvisso givet,
    och mycket hastigt verkar det ocks."

    Han fick sitt gift och skyndade att g
    det fortaste han kunde till en man,
    som handlade med glas. Dr kpte han
    tre stora flaskor och begav sig hem.
    S slog han av sitt gift i tv av dem.
    Den tredje hll han ren fr egen del
    och tnkte: den behves mer n vl,
    ty det tar skert hela nsta natt
    fr mig att ensam bra hem min skatt.
    Han fyllde flaskorna med vin och vnde
    tillbaka lngs den vg han redan knde.

    Nu r det inte mycket mer att sga,
    ty som de planlagt gingo de tillvga:
    de drpte honom, och det gick som smort.
    Den ena sade, nr det blivit gjort:
    "Kamrat, nu tar vi oss om lur p land,
    och nr vi s har vilat lite grand,
    skall vi begrava liket." och han tog
    en klunk frgiftat vin, och det var nog.
    S fick kamraten flaskan, drack ocks,
    och bgge dogo de en stund drp.

    "Jag tror man knappast ens hos Avicenna
    i Canon eller annanstans lr knna
    av alla skildringar i tal och skrift
    s grsliga symptom av ngot gift
    som dessa skurkar knde fre dden.
    Till sdan nde styrdes deras den.

    "O, syndamrker ver denna jord!
    O, onda makt, som vllar lmska mord
    och spel och dryckenskap och frosseri!
    O, gudsfrnekare, nr skolen I
    besinna edra eders syndfullhet?
    O, mnsklighet, hur kan du, nr du vet,
    att Herren skapat dig och r s god,
    att han har terlst dig med sitt blod --
    hur kan du vilja plga honom s?

    "Ack, mina vnner, m ni alla f
    frltelse fr varje synd ni gjort!
    Min helga avlat ppnar himlens port.
    Om ni vill offra blott ett pund i guld,
    en silverbrosch, kan ni bli fri frn skuld,
    dmjuken eder infr denna bulla!
    Nu, mina damer, tar jag fram min rulla
    och skriver edra namn. Kom hit med ull
    och offra den fr salighetens skull!
    Jag lser eder med den makt jag ftt
    frn varje synd ni ngonsin begtt,
    jag tvr er rena som ett barn i linda.
    Och Kristus, som kan lsa och kan binda
    frlte er, ty det betyder mer
    n den frltelse min avlat ger.
    Men, mina herrar, en sak glmde jag:
    jag har reliker hr av mnga slag,
    de finaste som finns i detta land.
    De gvos mig av pvens egen hand.
    Ja, om hr finnes ngon from person,
    som nskar kpa min absolution,
    s m han trda fram och bja kn
    och ta emot den avlat jag kan ge.
    Det str er, mina vnner, stdse fritt
    att kpa avlat under denna ritt.
    Ett offer efter varje stad vi gsta
    blir, tnker jag, i mnga fall det bsta.
    Det r en lycka att ni har mig hr,
    s fullt bemyndigad, som jag ju r
    att rentv eder mot en offersknk
    frn alla edra synder, ty betnk
    hur ltt en ryttare kan bryta nacken
    och mista livet vid ett fall i backen.
    Hur hrligt r det inte fr er alla
    att veta det, att om ni rkar falla,
    s finnes full absolution att f
    fr edra synder, stora eller sm!
    Herr Vrd, jag tycker det r lmpligast
    att ni, som sjunkit djupt i synd och last,
    fr offra frst. Var eviga relik
    skall ni f kyssa. N, ni r ju rik,
    s ppna pungen nu fr en dukat!"

    "Jag struntar", sade Vrden, "i ert prat.
    Ni r i stnd att trycka ngon klut
    av edra gamla byxor mot min trut
    och svra p dess kraft, fast varje flck
    p trasan bildats av er egen trck.
    Jag ville hellre hava i min hand
    er pung med dess testiklar n en tand
    av de reliker, som ni bjuder p.
    Lt skra av dem s att vi kan f
    begrava dem i dyngan av en galt."

    Den andra blngde ilsket. Det var allt;
    han var s arg, att talfrmgan svek.

    "Frstr ni", sade Vrden, "inte lek?
    En bitvarg r det vrsta, som jag vet."
    D infll Riddaren med vrdighet,
    nr han fick se, att hela skaran log:
    "Hr upp med det, nu kan det vara nog!
    Herr Avlatskrmare, sk lugna er!
    och ni, vrderade herr Vrd, jag ber:
    giv nu en kyss t Avlatskrmaren!

    "Herr Avlatskrmare, kom hit igen
    och Lt oss vara glada som frut!"
    S kysstes de, och s var trtan slut.

Hr r Avlatskrmarens berttelse slut.




FRUNS FRN BATH PROLOG


Prolog en till Fruns frn Bath berttelse.

    Om ktenskapets ve och sjland
    kan jag frvisso vittna utan std
    av det som drom sagts och skrivet str,
    ty, gode herrar, sen mitt tolvte r
    har jag -- och prisad vare drfr Gud! --
    fem gnger sttt vid altaret som brud;
    ja, gnger fem har jag i brudstol trtt,
    och mnnen voro bra p var sitt stt.
    Men jag har nyss ftt hra dessa ord:
    "D Kristus satt sig vid ett brllopsbord
    en enda gng, p brllopet i Kana,
    s har han drmed ven velat mana
    till brllops firande en enda gng."
    Och man har trott sig lsa samma tvng
    i dessa skarpa ord ur Jesu mun,
    som yttrades en kvll vid Jakobs brunn:
    "Fem mn du haver haft", s sade han,
    "och den du har, r icke alls din man".
    Det har Vr Herre visserligen sagt,
    men tyda det str icke i min makt:
    den femte mannen -- varfr var ej han
    en kta man till samaritiskan?
    t huru mnga fick hon vara viv?
    Den frgan kan jag aldrig i mitt liv
    f ngot tillfrlitligt svar upp.
    hur n man gissa och frklara m.
    Men klart och tydligt bjd oss Herren Gud
    att vara fruktsamma; det var hans bud.
    Den vackra texten kan jag vl frst.
    Han sade ven till min make: g
    frn far och mor och bliv din hustru nr!
    Om ngot antal sges intet hr,
    om tv, om tta mn r intet sagt.
    Vi skall d sdant skdas med frakt?

    Kung Salomo bekrftar vad jag sade:
    jag tror han ganska mnga hustrur hade.
    Jag nskar sannerligen att jag hann
    bli halvt s ofta vederkvickt som han!
    Hur gjorde icke Herren skn hans lott!
    S mycket gott har ingen annan ftt.
    Gud vet det nog, att det blev mycket smek
    och mngen omgng av en munter lek
    den frsta natten med envar av dem.
    Jag tackar Gud att jag haft mnner fem!
    Den sjtte skall jag ta i sinom tid;
    jag r ej den, som kyskhet sknker frid.
    Nr mannen min har lmnat livets stig
    skall ngon annan kristen lska mig.
    Aposteln sger, att i Herrens namn
    kan fritt jag ska ktenskapets hamn.
    1 ktenskap r ingen synd att finna,
    och gifta sig r bttre n att brinna.
    Allt mnskors prat om Lambeths bigami,
    det gr mitt ra ganska ltt frbi.
    Att Abraham var helig vet man gott,
    och samma hedersnamn har Jakob ftt,
    och bgge hade hustrur fler n tv;
    det hade andra heliga ocks.
    Nr yttrades uttryckligt ett frbud
    mot kristligt ktenskap av Herren Gud?
    Ja, sgen det, och sgen var det str,
    att blott en jungfru saligheten nr!
    Ni vet, det lika vl som jag det vet:
    nr det blir frga om jungfrulighet,
    d vill aposteln intet freskriva.
    En kvinna kan f rdet att frbliva
    jungfruligt kysk, men rd r inte bud.
    Fritt val i denna frga gav oss Gud,
    ty om av honom jungfrulighet velats,
    s hade ett frbud vl icke felats,
    mot ktenskap. Och om vi intet s,
    hur skall det med jungfruligheten g?
    Av Paulus kunde ej frbudet bli
    vad Mstarn icke funnit ont uti.
    Ett pris r utsatt fr jungfrulighet,
    m den, som vill, frska vinna det.

    Jungfrulighet r ej ett ml fr alla,
    men blott fr dem, som Gud har velat kalla.
    Jag vet det vl, att Paulus ej var gift
    och att han manade i tal och skrift
    oss alla till ett liv av samma slag,
    men det var blott ett rd och ingen lag;
    han lmnade den andra vgen fri.
    Det ligger drfr intet syndigt i,
    att jag, om mannen min r dd, str brud;
    tvegifte r det icke infr Gud.
    Om det r gott att ingen kvinna rra,
    s menas drmed blott: man br ej gra
    det l sin bdd, ty d gr eld i blr;
    jag tror att var och en min bild frstr.
    Jungfrulighet r bttre, menar han,
    n att av svaghet taga sig en man.
    En svag r den, som icke krafter har
    att vandra kysk i all sin levnads dar.

    Jag sknker grna mdom strre vrde
    n ktenskapet, som aposteln lrde.
    Att vara ren till kropp och sjl r gott,
    och smre r den stllning jag har ftt,
    men ingen herre har ju varje sak
    utav gediget guld i sitt gemak;
    av tr r somt, men gr sin tjnst nd.
    P skilda vgar vi till frlsning n,
    en del som jungfrur, andra ssom gifta,
    hur Gud behagar vra lotter skifta.

    Jungfrulighet r hg fullkomlighet
    och fromhet ven, terhllsamhet.
    Men han, som bjd oss dygdens stigar vlja,
    han bjd oss icke alla g och slja
    allt vad vi ha och giva det t andra
    och drmed Jesu egna vgar vandra.
    Han talade till dem, som vilja n
    fullkomlighet, och dessa ro f.
    Jag nskar gna livets middagshjd,
    t ktenskapets grningar och frjd.

    Och sg mig detta: var det utan mening
    vi fingo redskap fr en m frening?
    Och varfr skaptes kvinnan? kan bli sport.
    Var viss, att det ej blev fr intet gjort.
    Man m frska hur man vill frklara
    att de organen blivit skapta bara
    fr kroppens rensning och frska finna
    dem tjna till att skilja man frn kvinna
    och intet annat, men vi veta gott,
    att de ocks en annan uppgift ftt.
    S mn I, gode klerker, ej mig klandra,
    om bde fr det ena och det andra
    jag sger de ha skapats; det r tytt:
    till nytta och att skapa livet nytt.
    Vi skulle vr apostel annars skriva,
    att man br hustru skyldig mhet giva?
    Den skulden kan han vl betala blott
    frmedelst redskapet han drtill ftt.
    Allts har detta givits oss i arv
    fr slktets skull, ej blott fr kroppens tarv.

    Men inte sger jag, att en och var,
    som drtill kroppsligt mjligheter har,
    skall bruka dem till avel med sin nsta;
    d hade icke kyskhet nmnts det bsta.
    Som jungfru levde Kristus, fastn man,
    och mnga helgon levat ssom han
    den tid de ftt p denna jorden vandra.
    Jag unnar grna jungfrudom t andra;
    m jungfrun kallas vetebrd, och m
    vi hustrur blott fr simpelt bjuggbrd g;
    men bjuggbrd lt, det lter Markus veta,
    vr herre Jesus mnga mnskor ta.
    Den vg mig Herren lett p vill jag g,
    och helighet gr jag ej ansprk p.
    Som kvinna vill jag bruka utan tvng
    vad fritt jag ftt av Skaparen en gng.
    Avvisande, det blir nog aldrig jag.
    Min man skall f det bde natt och dag,
    nr helst han vill betala mig sin skuld.
    En make vill jag hava, god som guld,
    och han skall bli min trl och gldenr
    och hava mnga kroppsliga besvr
    s lnge jag frblir hans hulda viv.
    Jag skall ju ha i hela detta liv
    hans egen kropp fullstndigt i min makt.
    Det r frvisso vad aposteln sagt;
    han bjd en man att lska hustrun vl.
    Det budet gillar jag av all min sjl.
    "Min fru", fll avlatssljam in, "Ni r,
    vid Gud och himlens hela helgonhr,
    den bsta predikant, som man kan finna!
    Jag tnkte p att taga mig en kvinna,
    men blir betalningen s tung och svr,
    s lr jag inte gifta mig i r!"

    "Giv er till tls, jag har ej brjat n
    med min berttelse, min kre vn;
    ni skall nnu f svlja ganska mycket.
    Nr jag berttat till det sista stycket
    om ktenskapets tunga arbetsdag,
    som ingen knner bttre till n jag
    -- jag menar nu, att jag var pisken dr --,
    d kan ni sga, om ni har begr
    till drycken, som i tunnan min jag fr.
    Hr noga p, s vet ni vad ni gr,
    ty ni skall f exempel nog av mig.
    Den ej av andra ltit rtta sig,
    har stundom lrdomar t andra givit.
    S har ju ven Ptolemeus skrivit;
    ls i hans Almageste, fr ni se!"

    "Min fru, jag ville innerligen be,
    att ni r god och lter oss f hra",
    var mannens svar, "hur kta makar gra,
    och ger oss unga del av edra rn".

    "Med nje hr jag", sade hon, "er bn,
    men dessfrinnan vill jag bedja eder,
    att om min fantasi mig vilse leder,
    s skall ni inte taga illa opp.
    Jag nskar endast roa denna tropp.

    "Nu mina herrar, tar jag ter vid.
    Som vin och l jag ftt i all min tid,
    s var det med de mn jag haft ocks:
    tre voro goda, mindre goda tv.
    De trenne voro goda, rika, gamla;
    de kunde blott med mycken mda samla
    de krafter det var deras plikt att ha.
    (Det hr frstr ni skert ganska bra!)
    Jag mste skratta nr jag minns dem streta,
    hur tungt jag lt dem nattetid arbeta;
    men det var fga vrt, som d bestods.
    De hade gett mig allt sitt guld och gods,
    och jag behvde inte lngre ska
    att vinna krlek, eller krlek ka.

    "Den brann s kraftig deras krleks flamma,
    att intet pris jag satte p densamma.
    En kvinna som r klok, vill ha en karl,
    vill vinna krlek, om hon ingen har;
    men d jag hade mnnen i min hand,
    och d de hade sknkt mig allt sitt land,
    vad skulle jag bemda mig fr d?
    Vad hade jag att vinna eller f?
    Jag lt dem s arbeta, p min ra,
    att mdan mngen natt var svr att bra.
    I Essex i Dunmowe hade de
    nog inte ftt det flsk, man dr plr ge.
    Jag styrde dem och fick s vl dem bjda,
    att alla voro lyckliga och njda,
    om blott jag gillade en sknk jag ftt.
    Ett vnligt ord frn mig, och allt var gott,
    ty oftast hrde de en annan lt.

    "Ja, mrken detta, hur jag bar mig t,
    l kloka fruar, I som ren visa.

    "Fast skl ej finns, br man en make risa,
    ty ljuga djrvt kan ingen enda man
    ens halvt s ledigt som en kvinna kan.
    Fr kloka hustrur gller detta blott
    om ngot litet felsteg de begtt.
    En listig fru kan f sin man att tro,
    att kajans ord p galenskap bero,
    och f sin piga till att sga lika.
    Men hren, hur jag brukade predika:
    'Hr p, min gubbe, gamle libertin,
    hur r vr grannes hustru jmt s fin?
    Hon blir beundrad, firad, var hon rr sig.
    men jag har ingen kldning som gr fr sig.
    Vad gr du hos vr granne ideligen?
    r hon s skn? r du p krleksstigen?
    Vad driver du fr fuffens med vr piga,
    din gamla rucklare? Lt bli att bliga!

    "Och finner jag en vn och sjlafrnde,
    s far du ut i skllsord utan nde,
    om blott jag gr och spelar i hans hus.
    Du kommer hem s rusig som en mus
    och brukar sprkets vrsta ord mot mig.
    Det r en olycka att gifta sig,
    s sger du, med ngon fattig kvinna,
    ty det blir ens ruin; och kan man finna
    en rik och hgfrnm, ja, d frtrycker
    hon en och gr en vild med sina nycker.
    Och r hon skn, s r vad du plr sga,
    att varje rucklare vill henne ga
    och det begrda ej kan stndigt vgras,
    nr fstningen frn alla hll belgras.

    "En del begr oss blott fr gods och gull,
    s sger du; en del fr lustans skull,
    och stundom r det fr vr dans och sng,
    fr fint manr och adel mngen gng,
    och ngon gng fr vackra hnder sm,
    t fanders skall det likvl alltid g.
    Du sger, att mot angrepp utan slut
    kan ingen borg i lngden hlla ut.

    "Och r hon ful, s sger du hon ler
    frfriskt mot varenda man hon ser
    och faller ver mnnen som en hynda,
    till dess hon finner ngon, som vill synda.
    Det finnes, sger du, ej gs s gr,
    att den ej kan sig ngon make f.
    Du sger det r svrt att hlla reda
    p ngonting, som endast vcker leda,
    och sger ock, nr sl du lgger dig,
    att ingen klok karl borde gifta sig
    och ingen man, som sker salighet.
    M du bli trffad av en riktigt het
    och kraftig blixt, som drper dig, ditt k!

    "Du sger att av takdropp och av rk
    och av en grlsjuk hustru, som r vrre,
    drivs mannen ut ur hus och hem. O Herre
    vem gitter svara p en gubbes gnll?

    "Du sger kvinnan gr sig st och snll
    tills hon blir gift, d komma felen fram.
    Ett sdant talestt r rent en skam!

    "Du sger, att vid kp av oxe, hund
    och hst blir djuret underskt i grund,
    och skall man kpa sig ett handfat blott
    s ser man till att det r helt och gott;
    s gr man ock med mbler och med klder,
    men utan ngon underskning trder
    i kta stndet kvinnan, sger du;
    och felen blottas, nr hon vl r fru.

    "Du sger ven, att jag misshag visar,
    om du ej jmt och samt min sknhet prisar
    och om du inte glor p min gestalt
    och kallar mig 'min skna' verallt,
    och om du icke haver kalven gdd
    och slaktad p den dag, d jag r fdd,
    och om du inte str p t fr dem,
    som tjna mig och barnen i vrt hem,
    och alla dem, som hra till min slkt; --
    s sger du, din lurk, och ljuger frckt.

    "Och fr att vran lrling har ett lent
    och lockigt hr, och bittida och sent
    betjnar mig, var n jag rkar vara,
    s har du brjat vdra ngon fara.
    Om n du dog, blev aldrig jag hans fru.

    "Men sg mig detta: varfr gmmer du
    fr mig din kistas nycklar varje dag?
    Mig tillhr den ju ven enligt lag.

    "Du tror, att du kan fra mig bak ljuset?
    Vid vr apostel Jakob, hr i huset
    skall du, hur n du stter nsan opp,
    ej ga bde godset och min kropp;
    det ena mste du, min vn, cedera.
    Och varfr skall du stndigt spionera?
    Du ville lsa in mig i din kista!
    Du borde sga mig: 'Jag r den sista,
    som vill frmena dig ett litet nje,
    Alice, och skvaller vcker blott mitt lje.'
    Vi lska icke mn, som jmt bevaka
    vartenda steg, som tas av deras maka.

    "Bland allt, som blivit sagt p denna jord
    hr detta Ptolemeus' visdomsord
    i Almegeste till det allra bsta:
    'Den verkligt vise vet att icke fsta
    den minsta vikt vid det, som andra f.'
    Av detta ordsprk skall du det frst,
    att har du nog, behver du ej tnka
    p det, som det kunnat andra sknka.
    Och gamla nt, med frlov sagt, du fr
    ju njuta mig s mycket du frmr.
    Den man r alltfr snl, som sker vrna
    mot ln av eld sin brinnande lantrna,
    det kan ju ej hans eget ljus frsvaga.
    Har du tillrckligt, br du inte klaga.

    "Du sger ven, att om kvinnan gr
    sig fin med drkt och allt vad drtill hr,
    s lper hennes kyskhet alltid fara;
    och detta vill du stda och frsvara
    med dessa bibelord, som passa dig:
    I hvisk drkt br kvinnan pryda sig
    med blygsamhet och tuktighet och ra,
    men icke fltor, guld och prlor bra,
    ej heller kostbar kldnad. S du sger,
    men mindre n en usel mygga vger
    fr mig det rd du ger, min lilla skatt.
    Du sger ock, att jag r lik en katt,
    ty endast om man sveder kattens skinn,
    s hlls den hemma, nr den vl ftts in.
    r skinnet glnsande och fint och sltt,
    hlls katten ej i rum p ngot stt;
    d drar den, innan dagen gtt, stad
    att visa sig och hlla serenad.
    Du menar, att om jag r prktigt kldd,
    s gr jag ute fr att bliva sedd.

    "Din gamla tok, vad btar spionera?
    Den bsta vakt fick inte veta mera
    n vad jag ville eller vad jag sade.
    Om n hans Argus' hundra gon hade,
    s blev han lurad liksom du, din mes.

    "Du sade ock, att trenne ting det ges
    p denna jord, som plga plebs, och lrde;
    rent outhrdligt finner du ett fjrde.
    , m Vr Herre gra kort ditt liv!
    Du sger ven, att ett argsint viv
    r ett av dessa trenne onda ting.
    Sg, finnes det p hela jordens ring
    ej ngot annat, som kan kallas smst?
    Br verkligen en hustru nmnas frmst?

    "Du liknar kvinnors krlek vid gehenna,
    vid kenland, dr sand och stenar brnna,
    du liknar den vid eldens element:
    ju mer den brnt, dess mera har den knt
    begr att brnna allt som brnnbart r.
    Du sger, att som mask ett trd frtr,
    frdrvar hustrun mannen sin i grunden;
    det vet den man, som r vid kvinna bunden'."

    P detta stt beskyllde jag, go' vnner
    med hftig svada mina gamla mnner
    att s de sagt, nr tungan lsts av vin.
    Och allt var lgn, men jag tog Janekin
    och min niece till vittnen, bgge tv.
    O, Herre, hur jag kunde hlla p
    och pina dem, fast alla voro snlla!
    Jag kunde bita som en hund och sklla.
    Nr jag var skyldig, var det grymt, mitt stt;
    jag hade annars ofta sttt mig sltt.
    Den malar frst, som frst till kvarnen ntt;
    jag angrep frst och stod mig drfr gott.
    De bdo mig -- det skedde ganska fort --
    frlta vad de aldrig hade gjort.

    Fr flickor brukade jag mngen natt
    beskylla mannen min, nr han var matt.
    Det blev han smickrad av, min gode man:
    han trodde d, att jag av krlek brann.
    Jag sade jag gick ut s mngen natt
    blott fr att f hans usla slinka fatt;
    p njen led jag drfr ingen brist.
    r ngot medftt, r det kvinnans list.
    Av Gud r kvinnans grt och kvinnans svek;
    det gavs till hjlp i livets hrda lek.
    Taktiken var den samma varje gng,
    och slutet blev, var striden n s lng,
    att mannen blev helt foglig, spak och snll.
    Om list ej hjlpte, hjlpte gnat och gnll.
    I sngen srskilt hade de det svrt;
    dr trtte jag och satte hrt mot hrt.
    Jag ville bort ur sngen, ville opp,
    om mannen lade armen om min kropp,
    tills han en lmplig lsepenning gett;
    d lt jag det han ville varda skett.
    Och drfr sger jag till varje karl:
    mot pengar ges det intet fast frsvar.
    Den hand, som lockar falk, br vara full;
    jag tlde all hans brunst fr vinnings skull
    och gjorde det med spelat vlbehag.
    Fr flsk har jag dock aldrig varit svag,
    och drfr lt jag dem bestndigt lida.
    Om de haft sjlva pven vid sin sida,
    de hade ej ftt fred vid eget bord.
    Ja, p min ra, jag gav ord fr ord.
    Vid Gud allsmktig, det frskrar jag,
    om ock jag skulle d i denna dag,
    att ej ett enda ord jag skyldig blivit.
    Tack vare det frstnd mig Herren givit
    slt tvisten med min seger varje gng;
    den hade annars blivit ndlst lng,
    ty fast han var ett retat lejon lik,
    s trto orden, svek den, hans logik.

    D plgade jag sga: "Kre vn,
    vad lammet mitt ser stt ut nu igen;
    kom hit och f en puss, min gubbe lilla!
    Du borde inte lta dig frvilla,
    du borde alltid vara from och god,
    som talat jmt om Job och tlamod.
    Lev som du lr, det fr man vl begra;
    och om du gr det, skall du nog f lra,
    att det r gott nr kvinnan helt fr rda.
    Ge efter mste en utav oss bda,
    och d frstndet finns p mannens sida,
    r det ju du, som tla skall, och lida.
    Vad vill du med att knota och att klaga?
    Vill du min kropp skall endast dig behaga?
    N, tag den helt, tag den till alla delar,
    men akta dig, om du i krlek felar!
    Ty om jag ville slja min _belle chose_,
    s skulle den frvisso ej frsms,
    men jag vill hlla den fr dig allena,
    jag svr, att mina seder ro rena."

    S sprkade vi ofta med varann.
    Nu skall jag tala om min fjrde man.
    Han var en lustig fyr, men ett var illa:
    jag menar, att han hll sig med en frilla.
    Och jag var ung och full av energi,
    styvsint och stark och livlig som ett bi.
    Jag dansade till harpa och cymbal,
    jag kunde sjunga som en nktergal,
    nr jag var glad av stt och mustigt vin.
    Metellius, en usel karl, ett svin,
    som slog sin hustru med en pk ihjl
    fr det hon druckit, hade, vid min sjl,
    ej kunnat skrmma mig frn vinets frjd.
    Och efter vin blev jag fr Venus bjd,
    ty lika visst, som frost har sn till hlje,
    har munnens vllust annan i sitt flje.
    Frsvarsls r en kvinna full av vin,
    det vet av gammalt varje libertin.

    Men, Herre Kristus, nr jag tnker p
    min ungdomstid och mina frjder d,
    s blir mitt hjrta varmt och gat vtt.
    Till denna dag, det gr mitt hjrta gott
    att livet en gng tnde rda bloss.
    Men ldern, som frgiftar allt fr oss,
    bervat mig min sknhet och min kraft.
    Nja, nu r det borta, det jag haft!
    Mitt mjl r spillt, s r den sagan slut;
    nu har jag sdor blott att bjuda ut;
    men grna roar jag mig nr jag kan.
    Men det var frga om min fjrde man.

    Jag sade, att jag hade tyckt mig finna,
    att karlen hll sig med en lskarinna.
    Men han fick nog betala mig med rnta
    fr vad jag led vid tanken p hans jnta.
    Ej s, att ngon otukt jag begick;
    men sdan vnlighet i ord och blick
    bevisade jag mnga, att jag stekte
    min man p sakta eld, nr s jag lekte.
    Vid Gud, jag var hans skrseld hr p jorden
    och hoppas drfr han r salig vorden.
    Ja, Gud skall veta, att det ofta, satt
    en tagg i hjrtat, fast han sjng helt glatt.
    Det var blott Gud och han som visste av
    hur mngen bitter stund jag honom gav.
    Han dog och fick en kyrkograv, nr hem
    jag kom frn resan till Jerusalem.
    Om ock hans grift ej r s underbar
    som kung Darius, stora gravvrd var,
    som av Apelles gavs s skna mtt,
    r den s stor, att salig frid han ftt.
    Ja, give Herren honom nu sin frid;
    han ligger i sin grav fr evig tid.

    Nu skall jag tala om min femte karl.
    Gud frjde nu hans sjl, fastn han var
    den grymmaste av alla mot sin fru!
    Det knna mina revben av nnu
    och skola gra det till livets slut.
    Men i vr sng var han s resolut,
    s glad, och smickrade han s -- frsts,
    nr det han ville ha var min _belle chose_ --
    att om han ocks slog mig gul och bl,
    han kunde strax min krlek terf.
    Jag tror, att han var den jag mest hll av
    fr det han mig s sllan krlek gav.
    Vi kvinnor ha -- jag sger som det r --
    i detta fall en sllsam karaktr:
    till det vi ej med ltthet kunna n
    skall all vr heta lngtan stndigt st.
    Frbjud en sak, och den fr kat vrde:
    men erbjud den! D fly vi vra frde.
    Vi bjuda alla sparsamt ut vr vara;
    hgt skattas varor, nr de ro rara,
    men ringa de, som fs fr billigt pris;
    det vet varenda kvinna, som r vis.
    Min femte man -- Gud vare honom huld! --
    den man jag tog av krlek, ej fr guld,
    studerat hade han i Oxenford
    och sedan kommit hem och funnit vrd
    i staden, dr jag bodde, hos en kvinna
    som var min allra kraste vninna.
    Hon hette Alison, och hon fick hra
    betydligt mera n min biktfars ra.
    Jag sade henne allt jag sett och gjort.
    Ja, om min make pissat p en port
    och om han gjort ett brott av sdant slag,
    att dden r dess straff, s hade jag
    berttat det fr denna goda kvinna,
    fr min niece och s en kr vninna.
    Det vet vr Herre, att det ofta hnde,
    att han blev rd och het av skam han knde
    och att han bittert mste ngra sig
    fr det han yppat slika ting fr mig.

    S hnde det vid fastetid en dag
    (d gick jag ofta till min vn ett slag,
    ty jag var alltid glad och tyckte om,
    nr vintern var frbi och vren kom,
    att g frn hus till hus med skmt och prat)
    att Jankin klerk och Alis, min kamrat,
    och s jag sjlv, p flten gingo ut.
    I London var min man till fastans slut;
    jag hade drfr gott om tid att vandra
    och rka folk och bliva sedd av andra.
    Vad visste jag var det ville lta
    mig finna lsningen p lyckans gta?
    Av detta skl beskte jag personer,
    vigilier och stora processioner,
    predikningar och ven pilgrimstg,
    mirakelspel och brllop, och man sg
    mig alltid kldd i hgrtt eller bltt.
    Och mina klder hade mal och mott
    frvisso aldrig lyckats gnaga p;
    s ofta bar jag dem, skall ni frst.

    Nu skall jag sluta det jag nyss frtalde.
    Jag sade, att vi fltens stigar valde,
    och snart blev takt, Jankin klerks och mitt,
    s livligt och frtroligt, glatt och fritt,
    att jag till sist frklarade, att han,
    om jag var enka, skulle bli min man.
    Jag vill ej skryta, men det var nog s,
    att aldrig saknade jag planer d
    p ktenskap, och ej p annat heller.
    Jag ger ej mycket fr en mus, som stller
    sitt hela hopp till blott ett enda hl,
    ty sviker det, fr katten sig ett ml.

    Jag sade, att han var mitt ideal;
    det var min vn, som lrt mig sdant tal.
    Jag sade ven, att jag drmt, att han
    frgjort mig i min bdd, att blodet rann
    och lyste rtt; men det betydde blott
    att jag av honom kunde vnta gott,
    ty drm om blod betyder guld p dagen.
    Men hela drmmen var frn luften tagen:
    jag fljde endast min vninnas rd
    och spann som ofta frr p hennes trd.

    Men lt mig se, vad tnkte jag berttat
    Aha, nu har jag det! Det var ju detta:

    Nr s min fjrde man var lagd p br,
    d fllde jag frsts rtt mngen tr.
    som enkor skola enligt skick och bruk,
    och drog fr ansiktet min huvudduk,
    men d jag redan funnit mig en man
    s var den fga het den tr som rann.

    Till kyrkan bars min make, och en svit
    av sorgsna grannar fljda honom dit;
    dr sg man Jankin klerk bland mnga andra.
    Gud hjlpe mig, nr dr han syntes vandra,
    d tnkte jag: s vackra ben som han
    har sannerligen sllan ngon man;
    han hade ren mitt hela hjrta ftt.
    Han var, s tror jag, tjugo vintrar blott,
    och jag var fyrti lika visst som sju,
    men hade tnder som en hst nnu.
    De syntes ltt och lyste nr jag log;
    Sankt Venus' stmpel bar jag tydligt nog.
    Jag var, vid Gud, till sinnet fga tung,
    och jag var skn och rik och glad och ung.
    Jag hade, sade mina mn, ocks
    den bsta _quoniam_, som man kunde f.
    Jag knner djupt, att Venus' makt r stor,
    och Mars r den, som i mitt hjrta bor.
    Av Venus har jag ftt mitt heta blod,
    av Mars min styrka och mitt djrva mod.
    Nr jag blev fdd, stod Mars i tjurens bild.
    O ve, att synd r krlek som r vild!
    Jag har bestndigt gjort vad driften sagt,
    ty sdan r de hga stjrnors makt;
    de gjorde att jag aldrig kunde neka
    nr ngon prktig gosse ville leka.
    n har jag Martis mrke kvar p pannan,
    och det str ven tydligt p en annan
    och mera hemlig plats. Ja, himlen vet,
    att aldrig visade jag granntyckthet;
    jag fljde stndigt endast min aptit.
    Om reslig eller kort, om svart, om vit,
    betydde intet, blott han kunde bringa
    mitt blod i svallning, var han n s ringa.

    Jag firade en mnad eftert
    mitt brllop under mycken pomp och stt
    med Jankin klerk, och med min hand, mitt ord
    gav jag t honom allt det gods, den jord,
    jag hittills hunnit f som arv och gva.
    Det fick jag bittert ngra, vill jag lova;
    det fanns ej sak, jag hade lov att gra.
    Vid Gud, han slog mig en gng p mitt ra,
    d ur en bok ett blad av mig blev rivet,
    s hrt att det blev dvt fr hela livet.
    Jag var s styvsint som en lejoninna
    och kunde lta ordens strmmar rinna.
    Hur n min make svor, gick jag som frr
    min gamla vanda vg frn drr till drr,
    och jag fick sannerligen ofta hra,
    hur kta mn i Roma brukat gra:
    Simplicius Gallus hade, stod det skrivet,
    frskjutit hustrun sin fr hela livet
    av blott det sklet, att han sg sitt viv
    barhuvad blicka ut p gatans liv.

    Han nmnde ock en annan romersk man,
    som vergav sin hustru, d han fann
    att hon i hemlighet beskt en fest.
    Och sin frmaning slutade han mest
    med att citera vad Predikarn sagt,
    d han en kta man p hjrtat lagt
    att icke lta hustrun sin g ut;
    det slog ej fel att detta kom till slut:
    "Den man, som bygger sig ett videhus,
    som sporrar hst, som saknar gats ljus,
    som lter hustrun dra p pilgrimsfrd,
    den mannen r en dd i galgen vrd."
    Men intet halp; jag tog dem ganska ltt
    hans ordsprk och hans gamla talestt,
    och illa tlde jag hans mentorston.
    Jag hatar den, som klandrar min person,
    och fljer drvid andra kvinnors sed.
    Jag gjorde honom rent omttligt vred:
    han fick ej fred fr mig en enda dag.

    Men, vid Sankt Thomas, nu berttar jag
    av vilket skl jag med ett enda tag
    rev ur en bok ett blad, och fick det slag,
    som gjort mig dv. Han hade d en bok,
    som dag och natt han lste som en tok.
    Dr fanns Valerius och Theofrast;
    dem skrattade han t, s rsten brast.
    Dr fanns ocks av Sankt Jerome ett verk;
    han var en romersk kardinal och klerk,
    som skrev en bok emot Jovinianus.
    I samma band fanns ven Tertulanus,
    Chrisippus, Trotula och Heloise,
    en abedissa, bosatt vid Paris,
    kung Salomos predikare och -- mrk! --
    Ovidii Ars, och mnget annat verk,
    alltsammans bundet i en stor volym.
    Och alla dagar var det hans kutym,
    nr blott han drtill kunde finna tid
    fr andra arbeten och vrldslig id,
    att lsa dr om onda kvinnor blott.
    Han visste mer om dem och deras brott
    n bibeln vet om goda kvinnors verk.
    Tro mig, det r ej mjligt fr en klerk
    att tala vl om ngon enda kvinna,
    om ej hon str bland helgonen att finna;
    vi andra kvinnor klandras blott av dem.
    Vem mlade vl lejonet? Sg vem?
    Vid Gud, om ven kvinnor hade skrivit
    berttelser av samma slag, som blivit
    av klerker skrivna, hade mnnen nog
    ftt hra onda ord s det frslog.
    Mercurii sner kunna ej frst
    de vilda vgar barn av Venus g;
    de frra finna visdom vara bst,
    de andra lska spnning, rus och fest.
    Och d de ftt s skilda tnkestt,
    blir synd fr en vad andra finna rtt.
    Mercurii sken frdunklas nr han hinner
    till Fiskarna, dr Venus klarast brinner,
    och Venus dalar, nr Mercur gr opp.
    Det finnes drfr ej det minsta hopp
    att ngon lrd skall prisa ngon kvinna.
    Nr krafterna till Venus' verk frsvinna,
    d stta sig de lrda ned och prnta,
    att trohet kan man ej av kvinnor vnta.

    Men hren nu, hur det gick till att jag
    fr blott en boks skull fick ett vldsamt slag.
    En kvll satt Jankin klerk, min kre man,
    och lste i sin bok, nr brasan brann.
    Om Eva lste han, och ej var glmt,
    att hela mnskoslktet blev frdmt
    fr hennes skull, s Kristi offerdd
    blev enda rddningen ur synd och nd.
    Dr var det allts klart och tydligt sagt,
    att kvinnan bragt oss under syndens makt.

    S lste han fr mig om hur Delila
    frrdde Simson, nr han gtt till vila
    och tog hans styrka, nr hans hr hon tog.

    Han lste vidare, det minns jag nog,
    om Hercules' och Deianeiras den,
    han drevs av henne till att ska dden.

    Dr skildrades de prvningar, som lades
    p Socrates av hustrun hans: det sades,
    att hon slog ver honom ren urin;
    den fromme mannen ndrade ej min,
    han torkade sitt huvud och sitt hr
    och sade: "Det blir regn nr skan gr."

    Han lste ven allt vad dri stod
    om Phasipha och fann den sagan god.
    Tvi! Nog om det -- det var dock alltfr rtt
    med hennes hemska lusta, hennes brott!

    Han lste ven dr hgst andaktsfull
    om Clitemistra, som fr lustas skull
    frrdiskt bragte mannen sin om livet.

    Dr var ocks med klara ord beskrivet
    p vilket stt Amphionax fick smaka
    den brda ddens bittra brygd: hans maka
    Eriphilem frrdde var han fanns
    t grekerna, bedrad av den glans,
    som utgick ur ett konstrikt sirat spnne.
    S fll d skulden fr hans dd p henne.

    Om Lyma och Lucia lste han;
    vardera ddade med gift sin man.
    Den ena gjorde det av krlek blott,
    den andra drevs av hatet till sitt brott.
    Av fiendskap drevs Lima till att mrda.
    Lucia bar en mttls krleks brda,
    och fr att ka mannens tr tog
    hon till en dryck s stark att mannen dog;
    nr dagen grydde lg han stel och stilla.
    S gr det alltid kta mnnen illa.

    S lste han, hur en Latumius
    berttade fr vnnen Arrius,
    att i hans trdgrd fanns ett trd att se,
    dr hans, Latumii hustrur, alla tre
    med rep och snara tagit sina liv.
    D sade Arrius: ", kre, giv,
    giv mig en planta av det trdet! Vrd
    skall det ej sakna i min rtagrd."

    Han lste om en fru, som ej var rdd
    att mrda mannen i hans egen bdd
    och sedan gna sig t krleksmda
    med lskaren i rummet med den dda.
    En del har under smnen drivit in
    en spik i huvudet p mannen sin,
    med gift ha andra tagit sin av daga.

    Han knde flere brott n ngon saga,
    och flere ordsprk hade han p hand
    n grsstrn finnas i ett fruktbart land.
    Ja, "bttre r att bo bland vilda djur",
    s sade han bland annat, "n med sur
    och ondsint hustru i ett slotts gemak."
    Och: "bttre r p hrnet av ett tak
    n med en ond och grlsjuk hustru inne."
    De ha ett s frhrdat elakt sinne
    att de ej tla krlek som bestr.
    "All blygsamhet frgr nr kjolen gr."
    Han sade vidare: "En vacker kvinna,
    hos vilken ingen kyskhet r att finna,
    r som i svinets tryne gyllne ring."
    Vem kan vl frestlla sig det sting
    av sorg och smrta, som mitt hjrta knde?
    Och nr det inte tycktes bli en nde
    p lsningen av slikt p hela natten,
    s rev jag pltsligt trenne blad ur skatten,
    han lste i, och drvid gav jag ven
    min makes kind ett sdant slag med nven,
    att karlen fll p rygg mot brasans brnder.
    Upp sprang han som ett lejon, och med hnder,
    som vreden knutit, slog han mig i skallen,
    och jag lg snart som dd p golvet fallen.
    Nr d han sg min ddslikt bleka hy,
    blev han frskrckt och tnkte p att fly,
    men jag kom snart till sans och sade d:
    "Du slr mig, vill vl mrda mig ocks
    och rva mig, men blir min tid ej lng,
    s kyss mig likvl, kre, n en gng!"

    Han trdde fram, och d han var helt nra
    fll han p kn och sade; "Syster kra,
    min Alison, nu skall jag aldrig sl
    dig mer i detta liv, det svr jag p.
    Jag ber, frlt mig vad jag gjorde nyss!"
    En rfil fick han d, och ingen kyss.
    Jag sade: "Skurk, dr har du fr du slog!
    Nu vill jag d, nu har jag talat nog."
    Men efter mycken sorg och mycket grl,
    frsonade vi oss, och allt blev vl.
    Han gav mig alla tyglar i min hand,
    s jag fick styra ver hus och land
    och honom sjlv, och boken som vi knna
    frmdde jag min gode man att brnna.
    Och nr jag drivit det drhn, att jag
    var den, vars vilja var i huset lag,
    s Jankin sade: "Gr vad du behagar,
    gr som du vill i alla dina dagar,
    min egen lskade; du gr det vl",
    s blev det aldrig mera ngot grl.
    Jag var, vid Gud, s snll emot min man
    som ngonsin en fru det vara kan.
    Och trogen var jag, det var han ocks.
    Jag ber till Gud allsmktig, att han m
    frlna honom frid till evig tid.

Hr ordvxlingen mellan Stmningsmannen och Tiggarmunken.

    Vid dessa ord brast Tiggarmunken ut
    i hjrtligt skratt och upplt s sin trut:
    "Det var ett fretal, som vl frslog!"
    Nr Stmningsmannen hrde detta, tog
    han strax till orda s: "Det r fr galet,
    att munkar alltid falla folk i talet!
    En tiggarmunk han plumsar som en fluga
    i all slags mat, och andra hgar duga.
    Vad pratar ni om fretalet dr?
    Rid fre, eller stanna dr ni r,
    men lt oss andra hra p i fred!"

    "Min bste herre", sade munken vred,
    "jag skall bertta frst fr vra vnner
    ett par berttelser om stmningsmnner,
    som skert skola vcka deras lje."

    "Och mig blir det, frbanna mig, ett nje",
    frklarade vr Stmningsman med hetta,
    "att innan vi ntt Sittingbourne bertta
    om tiggarmunkar bde ett och annat,
    som torde tyckas eder rent frbannat,
    om tlamodet r s kort som senast."

    D skrek vr Vrd: "Var tyst, och var det genast",
    och sade sedan: "Lt vr dam frtlja;
    ni gr ju p som om ni rkat svlja
    fr mycket l. Min fru, var god och brja!"
    "Jag r beredd, men mste kanske sprja
    vr vrde ordensbroder hr ocks?"
    "Bertta", sade han, "jag hr nog p."

Hr slutar Frun frn Bath sin prolog.




FRUNS FRN BATH BERTTELSE


Hr brjar Fruns frn Bath berttelse.

    I konung Arthurs rorika dagar,
    vars ryktes strlglans ingen tid frsvagar,
    var fullt av trolltyg hela detta rike.
    lvdrottningen, och mngen hennes like,
    sgs ofta d i dans p ng och glad.
    Det har jag lst p gamla bckers blad.
    Sen dess ha sekler gtt, och ingen ser
    i vra dagar ngra lvor mer.
    De fromma bner och det nit, som glder
    i sjlen hos de helga ordensbrder,
    som verallt i detta landet svrma
    s ttt som mygg nr solens strlar vrma
    och signa rum och hallar, jungfruburar
    och stder, borgar, slott och fstningsmurar
    och torp och stall och logar, ha gjort slut
    p allt det trolltyg, som hr fanns frut.
    Dr frr man sg en lva vid en lv,
    dr vandrar nu vr ordensbroder sjlv
    i morgonstunder och nr dagen dr
    och lser fromma bner som sig br,
    nr han gr ronden i distriktet sitt.
    Nu kunna kvinnor strva tryggt och fritt
    i skogarna och deras tta snr;
    han r den enda _incubus_ dr gr,
    och han tar endast kvinnans ra, han.

    Kung Arthur hade vid sitt hov en man,
    en glad ung junker, och det hnde sig
    en dag, nr denne red en enslig stig,
    att han fick se framfr sig dr en m
    s ensam, som vi ro nr vi d,
    och denna unga jungfrus mdom tog
    han dr med vld, hur n hon stred och slog.
    S stark frbittring vckte detta brott
    att sedan saken till kung Arthur gtt
    vr junker dmdes till att mista livet.
    Han hade nog, som det i lag stod skrivet,
    ftt plikta med sitt huvud fr sitt dd,
    om icke hovets damer bett om nd
    -- och frmst dess drottning -- p ett sdant stt
    att konungen lt nd g fre rtt
    och gav hans liv t henne; hon fick flla
    i junkerns sak den dom, som skulle glla.

    Ett tack s varmt fick han av drottningen,
    och drp sade hon till riddaren,
    nr tiden drfr syntes vara inne:
    "Du har nnu -- hll detta i ditt minne! --
    ej ftt ditt liv igen. Jag sknker dig
    det blott p villkor, att du sger mig
    i vad en kvinna ser det frmsta mlet.
    Ja, rdda nu din nacke undan stlet!
    Men kan du icke hr p stllet svara,
    s fr du fritt och obehindrat fara
    och ska lrdom; sedan vntar jag
    det rtta svaret inom r och dag.
    Och innan du far bort till andra lnder,
    skall skert borgas att du tervnder."

    Betryckt vart riddaren vid hennes tal.
    Vad hjlpte det! Han hade intet val,
    och han beslt sig fr att fara ut
    och komma ter fre rets slut
    med sdant svar, som Gud beskrt p frden.
    S tog han avsked och drog ut i vrlden.

    Han skte upp var plats och varje hus,
    dr hopp han hade om att finna ljus
    i frgan om det bsta fr en kvinna,
    men ingenstdes kunde junkern finna
    ens tv bland dem, han stllde frgan till,
    som tnkte lika om vad kvinnan vill.

    En sade, att vad kvinnor lska mest
    r rikedom, en annan sade fest,
    en tredje granna klder, och en fjrde,
    att mest p lust i bdden sttes vrde.

    En pstod, att en kvinna stdse fann
    sin hgsta frjd i smicker av en man.
    Jag medger, att han hade ganska rtt:
    med smicker vinnas mnga kvinnor ltt,
    och ligger mannen dmjukt fr vr fot,
    kan knappast ngon kvinna st emot.

    Och en del sade, att vad bst oss tckes
    r frihet till att taga vad oss rckes,
    och att oss ingen mnska vgar klandra,
    men vl bermma framom alla andra.
    Frvisso kan en kvinna aldrig lida,
    att ngon finner hennes svaga sida
    och sger sanningen om hennes fel.
    Frsk, men minns, att det r farligt spel!
    Ty huru ond en kvinna n m vara,
    s vill hon rknas till de godas skara.

    Frtroende, s sade ngon, r
    vad varje kvinna allra mest begr,
    att anses kunna hllas vid en pakt
    och ej frrda vad en annan sagt.
    Men sdant tal r sagor fr de unga,
    ty ingen kvinna hller tand fr tunga.
    Kung Midas' fall bekrftar vad jag sade.

    Ovidius berttar, att han hade
    tv sneron, som hans lnga hr
    fr vrlden dolt i mnga herrans r;
    med mycken skicklighet och stort besvr
    han dolt fr alla, att de funnos dr.
    Fr hustrun yppade han det nd,
    ty henne litade han skert p.
    Fr ingen varelse i vrlden fick
    hon saga ngonting, var n hon gick.

    Hon svor en ed att ej fr ngot pris
    frrda mannen, och p detta vis
    dra smlek, skam och lje ver denne;
    "den skammen fll ju delvis ock p henne."
    Men hemligheten var s tung att bra,
    att henne tycktes hon var dden nra;
    det var som svllde den fr var minut,
    s brstet sprngdes, om den ej slapp ut;
    och d hon icke vgade frrda
    fr ngon mnska vad hon nyss ftt skda,
    sprang hon till trsket dr invid med hast,
    och som en rrdroms nbb i pilsnabbt kast
    skt hennes mun mot vattnets yta neder:
    "Frrd mig inte, svr det vid din heder!
    Jag yppar det fr dina bljor blott:
    tv sneron har min make ftt!
    Nu r det sagt, nu r min pina slut;
    jag kunde inte lngre hlla ut."
    Hr kan man se, att det en kvinna vet
    kan aldrig lnge bli en hemlighet.

    Vill ngon veta, vilken fljden vart,
    s ls Ovidius; dr str det klart.

    Nr riddaren, som jag berttat om,
    fann, att han ej till ngon klarhet kom
    i frgan vad en kvinna lskar mest,
    blev sorgen i hans hjrta stndig gst;
    men hemt vnde han mot Arthurs slott;
    det led mot slutet av den frist han ftt.
    D hnde sig, dr han s sorgsen red
    frbi en skog, att han fick se en ked
    av unga kvinnor svva fram i dans,
    vl tjugu flickor var det, som dr fanns.
    Han styrde genast hsten ned mot dem
    i hopp att f ett svar att fra hem;
    men innan han de sknas skara hunnit,
    s hade den p mystiskt stt frsvunnit.
    P hela platsen var en gammal kvinna
    den enda varelse han kunde finna;
    en fulare kan ingen drmma om.
    Med mda steg hon upp nr riddarn kom
    och sade: "Junker, hr gr ingen vg.
    Vad sker du p detta stlle, sg?
    Mhnda kan jag hjlpa dig att leta,
    det finns s mycket, som vi gamla veta."

    D sade riddaren: ", kra mor,
    vad nska kvinnor helst? Mitt liv beror
    p svaret drp. Sg till vad de tr,
    och rik blir den belning du skall f."

    Hon svarade: "Om du ett lfte ger,
    med hand och mun, att gra vad jag ber,
    sframt du endast har det i din makt,
    s skall det fre kvllen vara sagt."
    D sade riddaren: "Se hr min hand."

    "D finnes", sade hon, "ej minsta grand
    av fara fr ditt liv frn denna dag;
    din drottning har nog samma svar som jag.
    Ej ens den stoltaste bland dem som g
    med huvudklden eller hrnt p,
    skall sga nej, till det du nu blir lrd,
    Men nog med prat, nu framt p vr frd!"
    S viskade hon ngra ord och sade:
    "Nu r du fri bekymret, som du hade."

    Till hovet anlnd, sade riddaren:
    "P utsatt dag ser ni mig hr igen,
    och svaret, som jag skte, har jag nu."
    D kallades rtt mngen del fru
    och mngen m, och mngen vrdig nka
    att, samlade kring drottningen, betnka
    det svar han hade tagit med sig hem;
    s fick d riddarn trda in till dem.

    Nu pbjds tystnad, ingen fingo stra;
    och riddarn manades att lta hra
    vad ting en vrldslig kvinna frmst begr.
    Och junkern stod ej stum och tafatt dr:
    han svarade med rst s manligt klar,
    att orden hrdes vl av en och var:
    "Min fru, mitt svar p frgan, som ni stllde,
    r detta: kvinnan nskar herravlde;
    hon vill, att hon, och endast hon, skall rda.
    och icke mannen, lskarn eller bda.
    Det r er hgsta nskan, vare sig
    I gillen svaret eller dden mig."
    Ej nka eller fru, ej m dr fanns,
    som icke fann det riktigt, svaret hans:
    de sknkte honom drfr grna livet.

    Nr detta hovets utslag vl var givet,
    sprang kvinnan upp, som rddat junkerns liv,
    och sade: "Nd, ers majestt, men giv
    nu mig min rtt, lt hovet sitta kvar!
    Det var av mig, som junkern fick sitt svar,
    och drfr har han lovat mig som ln,
    att vad som n m bli min frsta bn,
    beviljas den, s lngt frmgan br.
    Herr riddare, den sak, som jag begr,
    r att ni tar mig till ert kta viv;
    ni vet, att det r jag, som frlst ert liv.
    Ja, kan ni neka vid er salighet?"

    D sade riddaren: "O, ve, jag vet
    det mycket vl; du fr ditt ord besannat.
    Men bed fr Kristi skull om ngot annat!
    Tag allt mitt gods, men lt min kropp g fri!"

    "Nej, junker", sade bon, "s skall det bli,
    ty om jag n r fattig, ful och gr,
    s skulle ej allt vrldens guld frm
    beveka mig att ta mitt krav tillbaka,
    mitt krav att bli er lskade och maka."

    "Min lskade? Nej, sg mitt olycksde!
    Jag vore hellre nere bland de dde
    n bunden i en sdan mesallians."
    Men intet halp; den stolte junkern tvangs
    att kta henne -- drottningen var strng.
    S frde han sin gamla brud i sng.

    Nu vill vl ngon sga, att det r
    av vrdslshet och fruktan fr besvr,
    jag intet sagt om brllopsdagens fester
    och glammet bland dess vrdfolk och dess gster.
    Till detta svarar jag helt gott och kort:
    dr hrdes inte glam av ngon sort,
    dr sgs blott sorg och hrdes klagoljud.
    I stillhet vigdes junkern vid sin brud
    i tidig morgonstund, och hela dagen
    hll han sig undan, bitter, sorgsen, slagen.

    Stor var hans vnda nr, som brukligt r,
    han letts i sng med frun och lmnats dr;
    han lg och kastade sig av och an.
    Men hustrun log och sade till sin man:
    "Behandlar varje riddare sin fru
    p samma underliga stt som du?
    r detta seden bland kung Arthurs mn?
    r varje man s kall som du, min vn?
    Jag r din egen lskade, ditt viv,
    och jag r den, som rddade ditt liv.
    Och har jag gjort dig ngot ont, min skatt?
    Frstr d ej s dr min brllopsnatt!
    Du r ju rent som galen eller full.
    Vad r p tok? Sg det fr himlens skull,
    och jag skall hjlpa dig, svitt jag kan."

    "Du hjlpa? Det kan ingen", sade han.
    "Mig blir nog lyckan aldrig mer beskrd;
    du r s gammal och s avskyvrd
    och drtill av s lg och simpel brd,
    att intet under om min frid r strd.
    Jag nskar att det brast, mitt arma hjrta!"

    "r endast detta sklet till din smrta?"

    "Ja", sade han, "och det r nog fr mig."
    "N", sade hon, "jag kunde hjlpa dig,
    och det rtt snart; det var mig ganska ltt,
    om du betedde dig p annat stt.

    "Men vad det dr betrffar, att du tror,
    att det p gammal rikedom beror
    om man r del eller ej, s skall du veta,
    att efter strre dumhet fr man leta.
    Den man, som stndigt vandrar dygdens stig
    -- i ln som ppet -- och bemdar sig
    att hjlpa och att stda dr han kan,
    han r en verkligt god och del man.
    Krist vill, att vr frtjnst skall vara hans
    och ej ett tersken av fdrens glans,
    ty om vi ocks tro oss hava rtt
    att tala stolt om vr frnma tt,
    s kunna vra fder icke ge
    oss minsta del av det, som gjort att de
    ha kallats dla mn; vi kunna blott
    frska g den vg som fdren gtt.
    Frtrffligt uttryckt har allt detta blivit
    i vad den vise Dante hrom skrivit.
    I Dantes verser heter det s hr:
    'Blott sllan vxer godhet upp och br
    i mnskan frukt, ty Herren Gud har velat
    ge den t oss av nd, fastn vi felat.'
    Av sina fder kan man endast rva
    vad timligt r, och det kan blott frdrva.

    "Envar frstr det lika vl som jag,
    att om det vore en naturens lag,
    att godhet gick i arv frn led till led,
    s vore det i slkten stndig sed
    att endast handla rtt och gra gott;
    det fanns ej rum fr felsteg eller brott.

    "Tag till exempel nu en eld och br den
    in i det mrkaste bland hus i vrlden,
    stng drren och g bort -- d lyser n
    den elden lika klart som stode mn
    i tusental och skdade dess flamma.
    Var n den r, r dess natur densamma,
    tills den omsider slocknar bort och dr.

    "Dr ser du vl, att brden icke gr
    en mnska god, ty vore detta fallet,
    s skulle mnskan aldrig svika kallet,
    som elden stndigt lyser d den brinner.
    Men det vet Gud, att man rtt ofta finner
    en greves son beg de vrsta brott.
    Den man, som har den dla brden blott
    att skryta med, vars tt r knd och stor,
    som har en del far och del mor,
    men sjlv gr vill i syndens mrka snr
    och icke fljer sina fders spr,
    r inte del, om n jarl han var,
    ty simpel grning grs av simpel karl.
    Se, verklig delhet r icke blott
    det goda rykte dla fder ftt,
    det kan dig ej frn dina synder rena;

    din delhet har du av Gud allena.
    Han r den enda kllan till densamma,
    och det har ingen vikt frn vem vi stamma.

    "Tnk blott p Tullus, nmnd Hostilius,
    som blivit skildrad av Valerius;
    han fddes fattig, vann dock makt och ra.
    Boetius och Seneca, de lra
    uttryckligen: den r en del man,
    som handlar rtt och hjlper dr han kan.
    Och drfr sger jag, min kre vn:
    om mina fder varit enkla mn,
    kan likvl Gud frlna mig sin nd
    till dygdig vandel och till dla dd,
    och del r jag, om jag blott str fast
    vid rans bud och skyr all synd och last.

    "Dig synes ock min fattigdom ett brott
    Du br dock veta, att Vr Herre gtt
    p denna jorden som en fattig man.
    Envar, s man som barn och kvinna, kan
    frst, att Jesus icke valt en lott,
    som i sig sjlv var ond som synd och brott.
    Glad fattigdom r ingenting att klandra,
    det vittna bde Seneca och andra.
    Den man r rik, som icke mer begr
    i all sin fattigdom, och fattig r
    den rike, om han nskar mer nd,
    ty vad han trr kan han icke f.
    Men den som njes, fast han intet har,
    r rik, om n fr dig en simpel karl.

    "Med skl kan fattigdomen kallas glad;
    hos Juvenalis finnes denna rad:
    'En fattig man kan sjunga takt till stegen,
    han fruktar inga rvare p vgen.'
    Ja, r oss fattigdomen fga kr,
    s r det likvl endast den, som lr
    oss mnskor flit; och vishet kan den sknka
    i rikligt mtt t dem, som kunna tnka.
    Fast fattigdomens plgor synas stora,
    s ger den skatter, dem vi ej frlora.
    Sig sjlv och Gud har mngen mnska funnit
    frst sedan hennes gods och guld frsvunnit,
    och genom fattigdomens brillor knner
    man allra skrast sina sanna vnner.
    Om jag r fattig, men r god mot dig,
    finns drfr intet skl att klandra mig.

    "Min lder synes dig ocks en brist,
    men r den det? Det r dock sant och visst,
    att det bestndigt varit sed bland Eder,
    I riddersmn att visa ldern heder
    och kalla gubben fader. Och jag tror
    du minnes budet: hedra far och mor!

    "Och r jag ful och r jag gammal nu,
    s blir du ej bedragen av din fru,
    ty lderdom och fulhet skydda gott;
    ett bttre skydd har kyskhet aldrig ftt.
    Men d jag knner dina sinnens trngtan
    s skall jag likvl stilla all din lngtan.

    "Nu kan du vlja ett av dessa tv:
    sg, vill du ha mig stndigt ful och gr
    men ven som ditt dmjukt trogna viv,
    som egnar dig sitt hela jordeliv?
    Om icke, kan du f mig ung och skn
    och taga risken av de bittra rn,
    du mnde gra, efter vad jag rdes,
    ej hemma blott, men ven annorstdes.
    Ja, gr ditt val och sg vad du vill taga!"

    Frst var det tyst, s hrdes junkern draga
    en suck s tung, och sedan sga s:
    "Min fru, min kra maka, du skall f
    bestmma det; din klokhet skall f rda.
    Vlj det, som blir det bsta fr oss bda
    som lnder oss till lycka och till heder;
    det gr detsamma, vilken vg du leder,
    ty det du finner gott, r gott fr mig."

    "Jag har d herravldet ver dig,
    d jag kan vlja efter eget skn?"

    "Frvisso", sade han, "det r min bn".

    "Giv mig en kyss och lt bekymren fara,
    ty du skall veta, att jag mnar vara
    ej endast skn, men ven god mot dig.
    Ja, m Vr Herres vrede drabba mig
    om ej i mig s trogen fru du ftt,
    som blivit sedd s lnge vrlden sttt.
    Och om jag icke r s skn en kvinna,
    som ngon drottning eller kejsarinna,
    som str att finna mellan st och vst,
    s gr med mig vad hlst du finner bst.
    Sl tcket upp och se den fru du har!"

    Nr junkern nu fick skda hur det var,
    nr hennes unga sknhet blivit rjd,
    d drog han henne till sitt brst med frjd,
    Hans sjl vart gripen av en sllhetsvg;
    vl tusen kyssar tolkade hans hg,
    och allt, som kunde lust och lycka ge,
    det lt hans hustru glatt och villigt ske.

    S levde de allt till sin levnads nda
    i frid och frjd. -- M Jesus Kristus snda
    oss unga snlla mn med raska tag
    och signa dem, som bilda hjonelag.
    Men mtte Krist frkorta deras liv
    som icke villigt lyda sina viv;
    och knarriga och snla gubbar m
    Vr Herre grna skicka pesten p.

Hr slutar Fruns frn Bath berttelse.




TIGGARMUNKENS PROLOG


Prologen till Tiggarmunkens berttelse.

    Den vrde Tiggarmunken gjorde jmt
    vr Stmningsman till freml fr skmt,
    men hittills hade munken ltit bli
    att vara elak i sitt raljeri.
    Nu sade han till Frun frn Bath: "Madame,
    Gud signe er! Ni var fr allvarsam.
    Ni har berrt rtt mngen svrlst frga,
    kring vilken lrda striders flammor lga,
    och sagt oss mycket lika sant som fritt.
    Men, bsta Fru, p denna skna ritt
    r skmtsamt tal av nnu strre vrde.
    Lt prsterna predika och de lrde
    f disputera bst de det frm.
    Om detta sllskap blott vill hra p,
    s skall jag nu bertta bst jag kan
    om ventyr som hnt en stmningsman.
    Man kan ej prisa denna yrkesgrupp;
    jag hoppas ingen hr tar illa upp.
    En kyrkans stmningsman han gnor och gnor
    frn grd till grd och stmmer folk fr hor,
    och prygel fr han bde hr och dr."

    Vr Vrd grep in och sade ungefr:
    "Min herre, hvlighet! Ty vid min sjl
    i detta sllskap skall det ej bli grl!
    Bertta, och lt Stmningsmannen vara!"

    "Asch", sade Stmningsmannen. "Ingen fara!
    Lt honom sga vad han vill helt fritt;
    nr jag fr ordet, skall vi nog bli kvitt.
    Han skall f veta vad en tiggarmunk
    egentligen r vrd med allt sitt lunk."

    D sade Vrden, icke utan hetta:
    "Lugn, mina herrar! Det r nog med detta."
    Till Tiggarmunken sade han som s:
    "Nu, mster, vill ni kanske brja p!"


Hr slutar Tiggarmunkens prolog.




TIGGARMUNKENS BERTTELSE


Hr brjar Tiggarmunkens berttelse.

    Det fanns en gng dr hemma i mitt land
    en mktig domprost, som med kraftig hand
    beivrade allt vrngt i prosteriet,
    all sidovrdnad visad kleresiet
    och kyrkans sakrament, all brist p tukt
    och hor och trolldom och all annan frukt
    av syndens trd som svekliga kontrakt
    och falska testamenten -- ja, kort sagt
    frseelser, som under lagen falla;
    det r ej lnt att rkna upp dem alla.
    Mot ocker ingrep han, mot simoni,
    men allra strngast tog han likvl i
    nr skrlevnad och otukt blivit rjd.
    Med tiondena var han sllan njd.
    Om ngon kom med dumma klagoml,
    tog prosten bter strax, ty han var snl!
    Nr tionden och offer voro sm,
    fick den, som bragt dem, mkeligen st
    och sjunga psalmer hela dagen lng.
    En prost har makt att bruka sdant tvng
    p grund utav den domsrtt, som han ftt
    till stvjande av dligt liv och brott.
    Han hade under sig en stmningsman,
    och det fanns ingen slugare n han,
    ty mannen hll sig med en mngd spioner,
    som visade p brottsliga personer.
    Han skonade en skka, eller tv,
    om genom dem han kunde tjugu n.
    Om n vr gode Stmningsman m bli
    en smula arg, s blir hans horeri
    berrt i min berttelse, ty hit
    nr ej hans makt, trots allt hans tjnstenit,
    och oss skall den frvisso aldrig n.

    "Vid Petrus", sade Stmningsmannen d,
    "fr horhusskkor r det lika stllt."

    "Hll inne med det dr!" skrek Vrden gllt.
    "Ni, kra mster, lt er inte stra.
    Bertta p, vi vilja grna hra;
    och bry er inte om vr Stmningsman."

    P alla hll i England hade han,
    den lmska stmningsmannen, den halunken

    (s tog p nytt till orda tiggarmunken)
    frtrogna vnner, kopplare och skarn,
    som drevo villebrdet i hans garn.
    De sade honom vem de legat med,
    och han var njd: d kunde han sl ned.
    Hans herre visste inte vad han vann.
    Han hotade med Kristi kyrkas bann,
    och mngen liderlig och syndig man
    blev mycket glad och lycklig nr han fann
    att pengar kunde kpa honom fri.
    Att Judas var en tjuv det veta vi;
    en sdan var vr stmningsman ocks.
    Minst hlften utav det hans prost bort f
    behll han fr sig sjlv. Han var minsann
    en tjuv, en horkarl och en stmningsman.
    Han hade flickor bde hr och dr,
    som lto honom veta nr herr Per,
    herr Robert eller ngon annan kund
    hos dem haft ngon hemlig herdestund.
    S hjlpte flickorna vr stmningsman,
    och den, som kom med stmning, det var han.
    Till domkapitlet stmdes bda tv,
    och mannen fick betala, kvinnan g.

    "Jag stryker detta ur vr svarta bok",
    frklarade han d. "Du r ju klok
    och fattar nog att sdant ej gr an.
    Jag r din vn och hjlper nr jag kan."
    Om mutor visste han frvisso mer
    n ngon enda mnska hr bland er,
    ty ingen hund kan skilja srad hjort
    frn den, som ej r trffad, lika fort
    som denne stmningsman en libertin
    frn hyggligt folk; han knde sina svin.
    I denna branch, som lnade sig bst,
    arbetade han ven allra mest.

    P spaning efter byte red han ut
    en vacker dag, och det var hans beslut
    att stmma in en ldre okysk nka,
    som kunde hava ngonting att sknka.
    P vgen hnde sig att han fick syn
    upp en ryttare vid skogens bryn.
    Han bar en bge, vassa pilar ock;
    och grn var frgen p hans vapenrock,
    men svart var hatten, som han hade p.

    D hjde stmningsmannen ett: "Hall!"
    "Vlkommen", sade ryttaren och log.
    "Vart styr ni kosan genom denna skog?
    Skall den bli mycket lng er ritt i dag?"

    "Nej, herre", sade stmningsmannen, "jag
    skall endast till ett stlle hr helt nra,
    ett litet stlle, dr jag skall begra
    arrendet, som min herre har att f."

    "Du r en fogde?" sade mannen d.
    "Ja", sade stmningsmannen, ty det var
    genant att yppa vad han var fr karl.

    "Depardieux!" -- s utbrast mannen d
    "vi r kolleger, fogdar bda tv!
    Jag r en frmling hr i denna trakt;
    nu skall vi fljas t i samma takt,
    och detta mte fr ej bli vrt sista.
    Jag ger guld och silver i min kista,
    och kommer du till trakten dr jag bor,
    skall intet fattas dig, min kre bror."

    "Jag tackar", sade stmningsmannen d.
    Ett kraftigt handelslag gavs till tecken p
    bestndigt broderskap, och under glam
    och livligt samsprk red man vgen fram.

    Vr stmningsman, som liknade en skata
    han kunde aldrig lta bli att prata
    och gra frgor -- frgade: "Min bror,
    var r det nu egentligen du bor?
    Var kan jag finna dig i sinom tid?"

    Den andre svarade med rsten blid:
    "Det r lngt bort i norr. Dr hoppas jag
    f se dig som min gst en vacker dag;
    och nr vi skiljas skall jag bit fr bit
    beskriva vgen, s du hittar dit."

    "Min broder", sade stmningsmannen, "nu
    skall du bertta ngot om vad du,
    som r en fogde liksom jag, har funnit
    frmnligast i tjnsten, vad du vunnit
    det mesta p. Och var ej rdd, min broder,
    att rja mindre rliga metoder.
    Bertta helt uppriktigt; jag vill lra."

    D svarade den andre: "P min ra,
    jag skall bertta alla mina rn.
    Betnkligt knapp och liten r min ln,
    och strng och fordrande r godsets herre.
    Jag mste ligga i och slita vrre,
    och drfr lever jag p prejeri.
    Jag lter ingen vinstchans g frbi.
    Med slughet eller vld frvrvar jag
    det mesta jag behver dag fr dag.
    Nu har jag sagt precis som saken r."

    D sade stmningsmannen glatt: "S dr
    gr jag ocks. Jag tvekar endast d,
    nr ngot r fr hett att taga p.
    Jag tar vad jag kan ta i hemlighet,
    och utan minsta tvekan gr jag det,
    ty annars skulle jag nog snart frgs.
    I bikten nmnes sdant ej, frsts;
    mitt samvete har ganska barkat lder
    och jag ger fan i alla skriftefder.
    Vl mtt, kamrat, vid Kristus och hans moder!
    Men sg mig vad du heter, kre broder!"
    S slutade vr stmningsman sitt prat,
    och nr han slutat, smlog hans kamrat.

    Han sade: "Skall jag taga dig p orden?
    Demon r jag och bor i underjorden
    och rider hr i ndaml att se
    var jag kan finna folk, som har att ge.
    Frvrv och vinst r syftet med min ritt.
    Och r vl ngot annat syfte ditt
    n det att vinna, hur det n m vinnas?
    S r med mig: var rovet n m finnas,
    far jag och tar det, skall du nog f se."

    D sade stmningsmannen: "_Ben'cite_!
    Vad sger du? r du av sdant slag?
    Du har en mnskas skepnad liksom jag.
    r ni gestaltade p detta stt
    i helvetet, dr du har hemortsrtt?"

    "Nej", sade han; "dr har vi ej gestalt,
    men nr vi nskar, kan vi likna allt,
    vad helst oss lyster, fr en mnsklig blick,
    kan ta en apas eller mnskas skick;
    och som en ngel kan jag ven g.
    Det r ej underligt att det r s:
    en usel gycklare kan lura dig,
    och han r blott en stympare mot mig."

    "Men", sade stmningsmannen, "varfr g
    i skilda drkter? Kan ej en frsl?"

    "Den drkt, som hjlper oss att lttast n
    det rov vi utsett, ta vi alltid p."

    "Men varfr gr ni er s stort besvr?"

    "Av mnga goda skl, min broder kr,
    men allting har sin tid, och tiden gr.
    Se blott hur hgt p himlen solen str,
    och intet byte har jag ftt i dag.
    Men vinst och byte efterstrvar jag
    och ej frklaringar och diskussion.
    Fr enkel r fr vrigt din person
    att fatta, om jag skte att frklara.
    Men p din frga skall jag likvl svara.
    Vi ro stundom Herrens instrument
    och redskap, vilka han till jorden snt
    i skilda skepnader nr han s velat.
    Av Honom ha vi ftt den roll vi spelat.
    Vi ligga utan makt vid Herrens fot,
    om den Allsmktige str oss emot.
    Blott kroppen f vi stundom lov att plga;
    d kommer sjlen inte alls i frga.
    Tnk blott p Job, som mste plgas s.
    Men stundom f vi pina bda tv,
    Jag menar kropp och sjl. S kan det hnda,
    att vi f Herrens tillstnd till att vnda
    vrt angrepp blott mot sjlen hos den nsta.
    Vr verksamhet r alltid till hans bsta:
    han vinner frlsning, nr han str emot
    de snaror, som vi lgga fr hans fot.
    Vr avsikt var det likvl ej att fra
    till salighet; vi skte att frstra.
    Vi tjna ven mnniskor ibland;
    vi voro helt i biskop Dunstens hand.
    apostlarna befallde oss demoner."

    "Men sg mig: nr ni bliva till personer,
    gr ni er kroppar d av element?"

    "Nej, nej, min vn; vi kunna ju som knt
    frvnda synen. Annars lna vi
    av dda mnskor kropp att vandra i.
    D tala vi i allo lika vl
    som ngon mnska, som har liv och sjl,
    precis som Samuel till Phitonissa,
    som var en mycket ryktbar profetissa.
    Hur vi ha skapats vill du grna veta,
    och efter svar behver du ej leta,
    ty du skall komma till en plats, dr du
    fr bttre svar n jag kan giva nu.
    P grund av egna rn skall du frst
    ofantligt mycket mera n de tv,
    Virgilius och Dante, kunnat f
    en aning om. Men lt oss raska p!
    Jag mnar hlla mig i lag med dig
    till dess du sjlv fr lust att lmna mig."

    "Fr tusan", sade stmningsmannen d;
    "jag r en karl, som man kan lita p.
    Jag sviker ej det ord jag gett en vn.
    Och om du n var sjlva djvulen,
    s hller jag den ed jag svurit dig.
    Jag svor ju dig som du har svurit mig,
    att hlla samman hr p denna frden.
    Vi ska bda vinning hr i vrlden.
    Tag du din del, vad du av folk kan f;
    och jag tar min. S ha vi bda tv.
    Och fr den ena mera mynt och mat,
    s skall han dela det med sin kamrat."

    "Rtt s", var andens svar. Och deras ritt
    gick vidare i lngsamt trav och skritt.

    Strax utanfr den stad, som mlet var
    fr stmningsmannen, sgo de en karl,
    som stod invid en vagn med h som last.
    I vgens gyttja hade den krt fast.
    Och nu stod karlen dr och skrek och slog
    p spnnet, som frgves slet och drog.
    "Hej, Brok, hej Skott! N, kan ni inte draga?"
    S sade han; och sedan: "Fan m taga
    er alla tre med bde hull och hr.
    Ni har frargat mig i mnga r,
    och er och vagn och h m fanden ta!"

    D sade stmningsmannen: "Det var bra!"
    och lutade sig fram mot sin demon
    och sade dessa ord i dmpad ton:
    "Hr, broder, hr, och passa genast p!
    Du hrde vad det var du skulle f?
    Tag dem nu strax; han har ju lovat ge
    dig h och vagn och sina hstar tre."

    D svarade demonen honom: "Nej,
    det gr ej an. Det menade han ej.
    Du kan ju frga, om du inte tror.
    Nej, vnta, skall du sjlv f se, min bror."

    Nu fingo hstarna en vnlig klapp,
    och alla spnde musklerna i kapp,
    Krkarlen sade: "Hejsan, friska tag,
    och Kristus skall belna er en dag!
    Det dr var fint; den rr sig mer och mer.
    M Gud och helgonen belna er!
    Nu kom vr vagn omsider loss igen."

    Demonen sade: "Ser du nu, min vn?
    Det var ju som jag sade: karlen hade
    en annan mening n de ord han sade.
    Kom nu, kamrat, och lt oss rida p,
    ty hr finns ingenting fr mig att f."

    Ett stycke bortom staden i en dal
    hll stmningsmannen detta lilla tal:
    "Hr p, kamrat, hr bor en gammal kvinna,
    som nstan lika grna skulle brinna
    som sknka bort den allra minsta skrv.
    Hos henne skall jag gra ett frvrv.
    Jag stmmer henne nu fr ngot brott,
    fastn jag intet vet som hon begtt.
    Och du, som inte kan frsrja dig
    skall hra p och lra dig av mig."

    Han bultade med kraft p nkans port
    och sade barskt: "Lt upp och gr det fort!
    Du har en prst drinne; lt mig se!"
    "Vem bultar?" sade nkan. "_Ben'cite_!
    Guds fred, min herre, vad r det ni vill?"

    "Jag har en stmning hr. Se noga till,
    vid ventyr av kyrkans interdikt,
    att du i morgon i en sak av vikt
    kan st till svars fr vad man sagt om dig."

    "O, Herre Jesus Kristus, bist mig
    i denna sak, ty jag r alltfr svag!
    Jag ligger sjuk alltsedan mngen dag
    och kan ej g och inte heller rida;
    det sticker s frfrligt i min sida.
    Kan jag ej f det skriftligt? Gr det an
    att svara genom ombud, stmningsman,
    p det man velat lgga mig till last?"

    "Tja", sade han, "det blir vl lmpligast
    att du betalar mig tolv styver nu,
    s skall jag ordna saken, bsta fru.
    Frtjnsten fr min herre, inte jag.
    Jag mste rida lngt nnu i dag;
    tolv styver hit, och s r saken klar!"

    "Tolv styver!" utbrast gumman d till svar.
    "Vid alla helgon, om jag kunde f
    all vrlden drfr, vore jag nd
    ur stnd att visa fram en sdan summa.
    Ni vet, jag r en gammal, fattig gumma.
    Hav ngon misskund, snlla stmningsman!"

    "Nej, tag mig sjlva Satan", sade han,
    "om jag det gr, om ock du lider brist."

    "Men jag r skuldls, det r sant och visst."

    "Betala genast, eller vid S:t Anna
    jag tager med mig denna nya panna
    fr det jag har att f sen du bedrog
    din kta make, han, som sedan dog.
    Jag lnade till bter, som du vet."

    "Ni ljuger mnska, vid min salighet!
    ty aldrig har jag blivit dmd nnu
    fr ngot brott som enka eller fru,
    och alltid har jag varit kysk och trogen.
    Ni med ert dumma prat kan g t skogen.
    M Satan fra er till avgrundskval!"

    Nr avgrundsanden hrde detta tal
    fll han p kn och talade s hr:
    ", Mabely, min egen moder kr,
    r det ert allvar? r det, goda fru?"

    "M Satan taga honom redan nu
    med hull och hr, om han ej ngrar sig."

    "Nej, gamla hxa, vnta ej av mig",
    frklarade vr stmningsman, "att jag
    skall ngra ngot, som jag sagt i dag.
    Jag kunde rycka linnet frn din kropp."

    "Min kra bror, tag inte illa opp,
    men du r min, nu har jag ftt dig fatt",
    frklarade demonen, "och i natt
    blir du bekant med alla djvlars vrld
    lngt bttre n en enda prst och lrd."
    Med dessa ord tog djvulen sin man.
    Med kropp och sjl och ande frdes han
    till stmningsmnnens rtta, hemska plats.
    O, milde Herre, p vars ord vi satts
    i denna vrld, beskydda oss envar
    och gr vr Stmningsman till rlig karl!

    Mitt herrskap, om jag velat, hade jag
    frvisso kunnat skildra skilda slag
    av kval och plgor dr i Satans vrld
    som dessa mlats av s mngen lrd,
    apostlarna och Kristus, men jag kan
    ej sra s vr gode Stmningsman.
    Fr vrigt kan en mnsklig tungas tal
    vl aldrig skildra alla avgrundskval.
    Men fr att undg pinan r mitt rd:
    o, vaken, bedjen att vr Herres nd
    m frlsa eder undan Satans makt,
    ty som ett lejon gr han ut p jakt
    och ligger stndigt listig i frst
    att drpa den, som han kan komma t.
    Befsten edra hjrtan mer och mer
    emot den onde, som vill fnga er!
    Han kan ej fresta tills man mste falla,
    ty Herren Kristus kmpar fr oss alla.
    Och bedjen vnner, bedjen nu med mig
    att stmningsmnnen mtte bttra sig!

Hr slutar Tiggarmunkens berttelse.




STMNINGSMANNENS PROLOG


Prologen till Stmningsmannens berttelse.

    Vr Stmningsman rck upp sig i sin sadel
    Han var s upprrd ver munkens tadel,
    att han av vrede skalv frn topp till t.

    "Mitt herrskap", sade han, "jag br vl f
    bertta nu; det r ej mer n rtt,
    d Tiggarmunken ftt p detta stt
    spy ur sig lgner och frtal i ett.
    Han skryter med att knna helvetet,
    och det r sannerligen inget under:
    ty tiggarmunken kan p goda grunder
    betecknas som en tjnare t Fanden.
    Ni har vl hrt om munken, som -- i anden
    i en vision -- blev frd till Satans land?
    Dr fick han skda vid en ngels hand
    hur de frdmda pinades och ledo.
    Men ingen munk sgs till, var n de skredo."
    (P andra mnskor rdde ingen brist.)
    Av ngeln frgade han d till sist:

    "Har Herrens nd tvtt varje munk s vit,
    att ingen enda sdan kommer hit?"

    "nej, av dem finns hr en legion",
    var ngelns svar. "Flj med till Satans tron!
    Du ser, att Satans svans r lng och stark
    och bred som seglen p en stadig bark.
    Du, Satanas, hll upp din svans och ge
    vr broder har ett tillflle att se
    var tiggarmunkar ha sitt bo hos dig!"

    Knappt hade svansen hunnit hja sig,
    s svrmade ur stjrten huvudstupa
    (som bien kunna svrma ur en kupa)
    vl tjugutusen munkar, vilka rnde
    t alla hll i helvetet, men vnde
    i nsta gonblick och sgos skumpa
    i strsta hast tillbaka till sin rumpa
    och krypa in. Och Fan slog svansen p.

    Nr munken hade trttnat p att g
    och se p plgor utan grns och hopp,
    blev sjlen frd tillbaka till hans kropp.
    Han vaknade s kraftls som en trasa
    och darrade nnu av skrck och fasa
    vid minnet av den ledes breda svans
    och hemska bak -- det de som var hans.

    Gud signe alla hr med undantag
    av Tiggarmunken. -- Ja, nu brjar jag.

Hr slutar prologen till Stmningsmannens berttelse.




STMNINGSMANNENS BERTTELSE


Hr brjar Stmningsmannen sin berttelse.

    I Yorkshire finnes det ett lglnt land,
    som heter Holderness, vid havets strand.
    Dr gick en Tiggarmunk en tid omkring,
    predikande om himmelskt skna ting.
    S hnde sig en dag att denne broder
    predikat enligt prvade metoder,
    och srskilt manat mnskorna att tnka
    p sina kra dda och att sknka
    till sjlamssor samt att ge en skrv
    fr underlttande av deras vrv,
    som bygga tempel till vr Herres ra,
    och ej till ting, som mott och mal frtra
    och ej t sdant folk, som str sig gott
    som slkt och arvingar, p vilkas lott
    frsynen ltit jordiskt vlstnd falla.
    "Se sjlamssor, dem behva alla,
    ty de befria vra dyra vnner
    ur skrseldskval. --  Ack, hur den elden brnner!
    De tretti mssorna av detta slag
    dem sjunga vi p en och samma dag.
    Befria sjlarna ur deras nd!
    O, det r hemskt, att halstras p en gld
    och lika grymt att stekas ver lgor.
    Fr Kristi skull, gr slut p deras plgor!"
    Med _cui cum patre_ gick vr broder ut
    nr talet till frsamlingen var slut.

    Nr menigheten givit vad han bett,
    begav han sig p vg. D gick han ltt
    med stav p axeln, spetsen kckt mot skyn.
    S vek han in i varje grd i byn
    och tiggde mjl och smr och ost och korn.
    Kamraten hade stav med knopp av horn,
    tv tavlor utav elfenben och s
    en vacker stylus, blank och fin som f,
    med vilka namnen genast skrevos ned
    p dem, som sknkte pengar eller sd.
    Han skulle be fr dessa, trodde man.
    "Giv mig en skeppa vete", sade han,
    "en kaka rgbrd eller ngon sill.
    Vi rata intet; giv oss vad ni vill:
    en penny endast, eller fast en halv;
    och om ni kan, s giv ett stycke kalv,
    ett stycke flsk, en filt -- ja, kra syster,
    giv oss en sknk, precis vad eder lyster!
    Se s, nu skrev jag upp ert namn, madame!"

    De hade med sig dr de drogo fram
    en brare med sck, en stark och trygg,
    och allt som gavs blev lagt p drngens rygg.
    S snart han hade lmnat den som givit,
    kom tavlan fram, och alla namn han skrivit
    utstrkos genast; det var munkens tack.
    Allt vad han gav var fagert tal och snack.

    "Nu ljuger du", brast tiggarmunken ut.
    Men Vrden infll hftigt: "Tyst, vet hut!
    Bertta lugnt historien som den var!"
    "Ja, det skall ske", var Stmningsmannens svar.

    Han gick omkring frn grd till grd och lnde
    omsider till en gammal grd han knde
    som en av dem, dr han frplgats bst.
    och alltid varit en vrderad gst.
    Hans vrd lg nu i sngen, sjuk och svag.
    "_Deus hic_. O, Thomas, gamle vn, god dag",
    s hlsade han milt sin sjuke vrd.
    "Gud signe dig. Hr inne vid din hrd
    p denna bnk har jag frvisso ftt
    ta del i mnget ml och tit gott."
    Frn bnken drev han sedan bort en katt
    och lade ned sin stav och s sin hatt
    och psen sin och slog sig ned vid sngen.
    Kamraten hade vandrat jmte drngen
    till staden till ett vrdshus, som frser
    lngvga vandrare med nattkvarter.

    "N, kre mster", sade munkens vrd,
    "hur har ni haft det p er lnga frd?
    Det r nog veckor sen jag sg er sist."

    "P mdor har det ej rtt ngon brist",
    var munkens svar. "Jag har bemdat mig
    att lsa goda bner frmst fr dig
    och alla vra vnner och i dag
    var jag i kyrkan. Dr frskte jag
    predika p mitt folkligt enkla stt,
    ty fr en olrd r det icke ltt
    att fatta Skriftens ord; de ha sin fara.
    Frdenskull vill jag lra och frklara.
    Frvisso r frklaringen av nden,
    ty bokstaven -- s sges -- bringar dden.
    Jag lrde dem att bruka p ett gott,
    frnuftigt stt det goda som de ftt.
    Er fru var ven dr. -- Var kan hon vara?"

    "P grden, tror jag", hrdes mannen svara.
    "Det r vl hon, som kommer in just nu."

    "Vlkommen, mster", sade husets fru;
    "hur str det till?" Han fick en vnlig blick.

    Belevat reste munken sig och gick
    och slt vrdinnan till sitt breda brst
    och kvittrade som med en fgels rst:
    "Stor tack, madame; jag knner mig rtt vl
    och str till eder tjnst med liv och sjl.
    Jag priser Gud, som skapt en sdan kvinna
    som ni, madame. Jag har ej kunnat finna
    en enda lika skn i denna trakt."

    Hon sade: "Gud frlte vad ni sagt!
    Men hur som helst: vlkommen till vr ort."

    "Madame, frlt mig, som ni alltid gjort!
    Men nu har jag en liten bn till er;
    tag inte illa vid er om jag ber
    att f ett samtal med er man en stund.
    Jag knner kyrkoherdarna i grund:
    fr lata fr att skrifta ro slika.
    Min frjd r det att skrifta och predika
    och vl begrunda evangelii ord.
    Jag r en fiskare p denna jord,
    och fiskar sjlar till vr Herres ra.
    Jag sker blott att sprida Kristi lra."

    D sade frun: "Mt honom skppan full,
    det ber jag eder, fr hans ilskas skull.
    Han r s argsint som en etermyra,
    fast han har mig, som r s ltt att styra.
    Om jag en natt vill hlla honom varm
    och lgger p min man ett ben, en arm,
    s grymtar han precis som vran galt
    dr ute i sin stia. Det r allt!
    Jag fr ej vara honom till behag."

    "O Thomas! _Je cous dy_. Vad erfar jag!
    Slikt r den ondes verk och mste botas.
    Du vet, att vrede r en synd, som hotas
    av syndens straff, och det r utan slut."

    "Men sg mig, mster, innan jag gr ut;
    vad nskar ni till middag!" sade frun.

    "Madame, fr jag en lever av kapun
    (vad det r grymt att vlla ngons dd!)
    och ngot stycke av ert mjuka brd
    och sist ett halstrat huvud av ett svin"
    -- s sade munken med andktig min --
    "r detta mer n nog fr mina fat.
    Jag lgger inte mycken vikt vid mat,
    I Skriften finner ju min ande fda,
    och kroppens lust r jag s van att dda
    med faster att min mage blivit svag.
    Madame, jag ber: urskta mig att jag
    frdristar mig att sga som det r.
    Jag tror att jag kan tala ppet hr."

    "Ja, kra mster, blott en sak nnu:
    han dog, vr lille", sade husets fru,
    "kort efter det ni hade lmnat byn."

    "Ja", sade han, "jag sg det i en syn
    dr hemma i vrt dormitorium.
    Den dag d detta ddsfall gde rum
    sg jag i synen hur er gosse frdes
    till himmelen, och nglasngen hrdes.
    Det sgs ocks av sakristanen vr
    och en som varit munk i femti r.
    De kunna bda, Gud ske pris och ra,
    g fritt omkring bland mnskorna och lra.
    Jag reste mig, och lika gjorde alla.
    P mina kinder kndes trar falla.
    Det var mig liksom hade tiden stannat.
    _Te Deum_ sjngo vi och intet annat,
    och till vr Herre bad jag dr en bn
    med tack fr denna syn, som var s skn.
    Mitt herrskap, jag kan tryggt frskra er,
    att vra bner nog betyda mer
    och att vi veta mer om Herrens rike
    n ngon olrd, om n konungs like.
    Vi leva fattiga, och vi frsaka;
    en laicus har hus och barn och maka.
    Med mat och dryck och vllust r han njd,
    men vi frakta denna vrldens frjd.
    Minns Lazarus! Han hade hrda den,
    men lnen fick han skrda efter dden.
    En andans man r icke kroppens trl;
    han spker kroppen, gder blott sin sjl.
    Vi munkar undfly denna vrldens jkt
    och nja oss med torftig kost och drkt.
    Vrt rena liv och vra fastor gra
    att himlens helgon vra bner hra.

    "Betnk att Moses hade ndgats fasta
    i mnga veckor, innan han fick kasta
    en blick p tavlorna med Herrens lagar.
    Med buken uttmd sedan mnga dagar
    emottog han den Lag, som Herren skrivit
    med egen hand. -- Elia hade blivit
    beredd fr samtalet med Gud allsmktig
    p Horebs hjder genom djup, andktig
    kontemplation och fasta som var hrd.

    "Nr Aron hade templet i sin vrd
    och alla hllo detta hgt i ra,
    frbjdos templets prster att frtra
    av ngon dryck, som kunde sknka rus,
    nr de begvo sig till Herrens hus
    att bedja fr sitt folk. De skulle vaka
    och bedja blott och fingo icke smaka
    en droppe vin vid hot av lagens svrd.

    "Den nyktres frbn blott r ngot vrd.
    Mrk vad jag sagt, ty det r sant och visst.
    Av Skriften finna vi, att Herren Krist
    har levat sjlv i fasta och i bn.
    Oss fromma brder syns den lotten skn
    att leva kyskt i fattigdom och va
    barmhrtighet mot alla som behva,
    att leva rena enligt Skriftens rd
    frtrstande p Herrens stora nd.
    I insen drfr nog att vra bner --
    jag menar brderna, vr ordens sner --
    betyda mera infr himlens Gud
    n edra -- ni med edra gstabud!
    Frn Edens lycka, som var hel och full,
    drevs mnskan ut blott fr sin glupskhets skull.
    I paradiset var hon kysk ocks.

    "Men, gode Thomas, hr nu noga p!
    Det str vl ej i Skriften, men jag har
    det utan tvivel frn en kommentar,
    att det var munkarna, som Jesus hade
    i tankarna, den gngen, d han sade,
    att andlig fattigdom ger salighet.
    Och hela Skriften vittnar som ni vet
    att munkens lott r mycket mera vrd
    n den, som blivit rika mn beskrd.
    Jag avskyr deras frosseri och prakt
    och sknker deras otukt mitt frakt.
    De likna, tycker jag, Jovinian.
    De ro feta som en val, en svan
    och lika fulla som en bytta smr.
    De bedja fromt nr ngon slkting dr
    och lsa d en liten psalm av Davit.
    'Ack', sga de, 'cor meum eructavit!'
    Vem fljer Kristi spr och Kristi lra,
    om icke vi, som ska all vr ra
    i kyskhet, fattigdom och dmjukhet
    och sprida Ordet bland Guds menighet?
    Som falken hjer sig p starka vingar
    s stiger drfr munkens bn och svingar
    sig upp till himlen till Gud Faders ra.
    Det, gode Thomas, r jag tvungen gra,
    ty vid Sankt Ibes, var du ej vr broder,
    s var du som ett fartyg utan roder.
    I vrt kapitel be vi dag och natt
    att Herren Gud m ge dig hlsans skatt
    och terge din kropp dess fulla kraft."

    "Det har jag", sade Thomas, "inte haft
    den minsta knning av till denna dag.
    t tiggarmunkar av diverse slag
    har jag i ratal gett goda pund,
    och lika klen r jag i denna stund.
    Och nu r mina pengar nstan slut."

    "O, Thomas, har du det?" brast munken ut.
    "Vad skulle du med skilda slag av brder?
    Behvas lkare frn norr och sder
    nr den man redan har r mer n god?
    Du leddes vilse av ditt vankelmod.
    Det var att handla som en idiot.
    Om vi ftt mera, hade du ftt bot.
    ', giv t den en slant fr hans konvent!'
    ', giv t det konventet ngon cent!'
    ', giv den munken ngot mynt ocks!'
    Nej, Thomas, nej; s kan det inte g.
    Vad vrde har en snderstyckad slant?
    Det splittrade -- det r d visst och sant --
    har mindre kraft n det, som r frenat.
    Ja, Thomas, jag skall sga vad du menat:
    du ville ha vrt arbete som sknk!
    'Arbetaren r vrd sin ln' -- betnk,
    att detta har vr Herre sjlv frklarat!
    Och, Thomas, av de pengar, som du sparat,
    begr jag intet fr mig sjlv som knt;
    jag ber dem endast fr att mitt konvent
    m kunna be fr dig och bygga hus
    fr spridande av kristendomens ljus.
    Och kyrkobyggens vikt r oerhrd;
    Sankt Thomas liv br drom vittnesbrd.
    Du ligger hr med hjrtat fullt av vrede,
    som blivit vckt och vrdad av den lede,
    och grlar p din hustru utan skl,
    fast hon r mild och god och vill dig vl.
    Ja, Thomas, lyd mitt rd fr eget bsta:
    strid icke med din fru och med din nsta!
    Lgg ock p minnet vad Predikaren
    har sagt i denna sak till alla mn:
    'Var icke som ett lejon i ditt hem,
    frtryck ej dina tjnare och skrm
    ej vnnerna ifrn ditt hus och bord!'
    Och n en gng ett vnligt varningsord:
    se upp fr det, som slumrar i din sjl,
    se upp fr ormen ttt invid din hl;
    han krlar osedd under grs och strn
    beredd att stinga. -- Och betnk, min son,
    att tjugotusen mn ha mist sitt liv
    fr tvister, som de haft med sina viv.
    Och du, som har en hustru from och blid
    vad skl har du till tvister och till strid?
    Frvisso kan ej ormen kallas mild,
    men retad orm r icke halvt s vild
    som kvinnan r nr hon r vred, ty d
    r hmnd det enda, som hon tnker p.
    En synd r vreden, en ibland de vrre,
    en styggelse, som straffas av vr Herre.
    Och fr den vrede sjlv r den en fara.
    Den enklaste bland prster kan frklara,
    att vrede fr till mord. I sanning, vrede
    gr bdelstjnst och stammar frn den lede.
    Jag kunde tala hr om vredens brott
    tills kvllen, ja, tills hela natten gtt;
    och drfr ber jag Herren natt och dag,
    att han m gra den som vredgas svag.
    Stor sorg och skada har det stdse bragt
    nr hetsig man ftt alltfr mycken makt.

    "Det var en gng en hetsig potentat
    berttar Seneca. I samma stat
    begvo sig tv riddare en gng
    p ngon resa, kanske ganska lng.
    S terkom den ena, ej den andra.
    D mste den som kommit genast vandra
    till domaren och denne sade vred:
    'Nu skall du d. Du brutit landets fred
    och mrdat din kamrat'. S sade han
    till ngon dr: 'G, dda denne man!'

    "Det hnde, nr de gingo, dessa tv,
    till avrttsplatsen, att de sttte p
    den riddare, som hade ansetts dd.
    D tyckte de, att hr var ingen nd
    och gingo alla tre till domaren
    och sade: 'Herre, han r hr igen
    den riddare, som troddes vara dd'.
    D sade domaren -- av vrede rd --
    I skolen d! D skall ni alla tre!
    Och dessa sklen hade han att ge:
    Dig har jag dmt, och vad jag sagt str fast.
    Dig, som blev borta, ligger det till last,
    att du har vllat denne mannens dd.
    Och sedan till den tredje: Vad jag bjd
    det har du icke gjort. S dmdes de,
    och han lt hugga ned dem alla tre.

    "Kambyses kallades en grym satrap,
    som levde om i svalg och dryckenskap.
    Det hnde att en herre i hans svit,
    en man, som hll p dygd, moral och flit,
    frtroligt sade till sin kung en gng:
    'En lastbar konungs tid blir icke lng.
    Fr var och en r dryckenskap en last
    och frmst fr kungen, som r mktigast.

    "'Det finns s mnget ra, mnget ga,
    som aktar p de mktiga och hga.
    Var drfr mttlig, sire, fr himlens skull!
    frnuftet flyr en man nr han r full,
    och sina lemmar kan han icke styra'.
    D sade konungen: 'Jag kan bedyra,
    att det r lgn, och jag bevisar ltt
    att vin ej verkar p ett sdant stt.
    Ej finns det vin som tar min kraft, och fga
    tr vinet skymma blicken i mitt ga'.
    P trots drack kungen nr han talat ut
    vl hundra gnger mera n frut,
    och sedan lt han hmta hemifrn
    till sitt palats den djrve riddarns son
    och stlla honom vid en vgg. S tog
    han pil och bge, grep dess strng och drog.
    I nsta gonblick var pilen rd
    av barnets blod, och gossen nedfll dd.
    'N', sade kungen, 'har jag stadig hand?
    Har kraften svikit mig det minsta grand!
    Har vinet grumlat blicken i mitt ga?'

    "Vad riddarn svarade betyder fga.
    Hans son var dd -- med det r allting sagt.
    Var drfr varsam om din vn har makt!
    Sg blott: '_Placebo_ -- grna, om jag kan',
    om ej den andre r en fattig man.
    Giv grna rd t fattiga, men str
    ej den, som makten har, vad n han gr!

    "Hr blott hur Cyrus, kung av Persien,
    frstrde floden Gysen fr att den
    tog livet av en hst han hade kr,
    nr han drog fram mot Babel med sin hr:
    han gjorde den s liten, att en kvinna
    gick utan fara, dr den brukat rinna.
    Och hr Predikarns ord! S sger han:
    'Var ej tillsammans med en hftig man
    och tag ej galen man till din kamrat
    att ej du ngrar dig!' Men nog med prat!

    "Ja, Thomas, kre broder, stilla dig!
    Rttvisa vill och kan jag lova dig.
    Frvisa djvulsk ondska ur ditt hjrta --
    din vrede gr dig likvl endast smrta --
    och bikta dig fr mig, d jag r hr!"

    "Nej", sade d den sjuke, "vid Sankt Per!
    Fr pastorn har jag skriftat denna dag
    och biktat hur det r med mig och jag
    behver inte bikta en gng till
    fr ngon annan, om jag inte vill".

    "D kan du", sade munken, "ge en skrv
    till klosterbygget vrt, ett vackert vrv,
    fr vilket vi frsakat, lidit nd,
    allt medan andra njutit verfld.
    Och likvl ha vi knappast ftt vr grund
    ordentligt lagd nnu. Och tjugu pund
    r nu vr skuld fr sten (det r en skam!)
    fast ej ett enda tegel slpats fram.
    S hjlp oss. Thomas, nu fr Kristi skull,
    ty annars gr vrt fretag omkull!
    Och jag kan sga dig p goda grunder,
    att tystna vi, gr hela vrlden under.
    Om vi tas bort, s slocknar vrldens sol,
    och mrkret breder sig frn pol till pol.
    Ja, kre Thomas, d r allt frbi,
    ty vem kan lra, verka s som vi?
    Vi ro icke frn i gr: besinna
    att sen Elias tider kan man finna
    i Skriften vittnesbrd om ordensbrder
    och deras grningar i norr och sder.
    Ja, Thomas, hjlp oss, du som har att ge!"
    Vid dessa orden sjnk han ned p kn.

    Den sjuke greps av verkligt raseri
    vid detta munkens frcka tiggeri
    och den frstllning han hos honom fann.

    "Det goda jag besitter", sade han,
    "det kan jag ge; men sg mig att jag r
    en vrldslig broder, den I hllen kr!"

    "Frvisso", sade munken, "om du vill:
    din fru har ftt ett brev med vrt sigill."

    "Nvl, d skall jag giva en present
    t dig fr edert heliga konvent;
    och utan drjsml skall du gvan f
    p villkor endast, att du delar s
    emellan brderna, att en och var
    fr lika mycket som den andra har.
    Det skall du svra vid ditt hga kall
    frutan frbehll fr ngot fall."

    "Det svr jag", sade munken; och han lade
    sin hand i mannens hgra hand och sade:
    "Se hr min hand! Nu kan du vara trygg."

    "Nvl, stick handen nedt lngs min rygg",
    var mannens svar, "och treva efter dr.
    Du finner -- under stet ungefr --
    en liten sak, som jag har gmt". -- "Aha!"
    var munkens tanke d; "den skall jag ta"!

    S stack han ner sin hand mot ryggens slut
    i hopp om en present att draga ut,
    och nr den sjuke knde munken n
    med handen till hans bakdel, lt han g
    med brak en mktig pust mot munkens hand.
    Den hst r icke fdd, som gr i land
    med ngon s trumpetande musik.

    Vr munk sprang upp, ett retat lejon lik.
    ", falska usling! Vid Marias son",
    for munken ut, "det gjorde du p hn!
    Det skall du bittert ngra, vid min sjl!"

    Den sjukes husfolk hrde detta grl
    och lpte in; och munken krdes ut
    och vandrade sin vg med fast beslut
    att taga hmnd. Han gick till sin kamrat.
    Ett vildsvin var han lik: s desperat
    att vita tnder blottats i ett grin.
    S gick han raskt och med beslutsam min
    till slottet, som beboddes av en lord,
    den dr han ofta gnat sjlavrd.
    Den dle greven gde hela byn.

    Nr munken trdde in, helt rd i hyn,
    satt greven just och t vid dukat bord.
    Han, munken, kunde knappt f fram ett ord
    men hlsade omsider med: "Guds fre'"!
    Hans vrd sg upp och sade: "Ben'cite!
    Men, broder John, vad r det, som str p?
    Att ngot r p tok kan jag frst.
    Du ter dig som du rkat ut fr tjuvar.
    Sitt ner, min vn, och sg mig vad dig gruvar,
    s skall jag hjlpa dig s vitt jag kan".

    "Jag har s svrt frnrmats av en man",
    var munkens svar, "i huset dr jag var,
    att det ej finns s lg och lumpen karl,
    att han ej harmades i hgsta grad,
    om han bemtts som jag i eder stad.
    Men allra mest frbittrar det mitt sinne,
    att denne knl, hos vilken jag var inne,
    frt hdiskt tal om hela vrt konvent."

    ", mster", sade greven, "det som hnt..."

    "Ej 'mster', greve", sade munken d;
    "sg tjnare, om n jag lyckats n
    magistergrad. 'Sg icke rabbi!' var
    en gng vr Herre Jesu eget svar."

    "N, lt mig hra vad som trycker dig!"

    "Sire", sade munken, "man har hnat mig
    och ven mitt konvent i min person
    och s _per consequens_ den kristna tron
    och hela kyrkan. Det r synd och skam!"

    D sade greven mkta allvarsam:
    "Frsk att vara lugn; tag saken kallt!
    I ren jordens krydda och dess salt.
    Frsk att vara lugn, min gode man;
    bertta vad som hnt!" -- Det gjorde han,
    beskrev hur gubben handlat s och s.

    Grevinnan satt dr tyst och hrde p,
    tills munken frt berttelsen till slut.
    "Gudsmoder, helga jungfru", brast hon ut,
    "var detta allt ni hade att bertta?"

    "Madame, vad sikt hyser ni om detta?

    "Min sikt?" sade hon. "En simpel karl
    har gjort vad bde plumpt och simpelt var.
    Vad skall jag sga? -- Ett r uppenbart:
    hans sjuka huvud kan ej tnka klart.
    Han r frvirrad. Gud m straffa karlen."

    D sade munken, fga njd med svaren:
    "P andra vgar skall jag ska hmnd.
    Den lmske smdaren skall nog bli nmnd,
    var helst jag talar, p ett lmpligt stt.
    Det r ju drskap, nonsens rtt och sltt
    att dela det som icke delbart r".

    I grubbel djupt frsnkt satt greven dr,
    och i sitt sinne tnkte han som s:
    Hur kunde denne gubbe hitta p
    ett sdant svrt problem som det han gjort?
    Om ngot liknande jag aldrig sport.
    Den ledes var problemet, inte hans!
    I arsmetriken finnes ingenstans
    en sdan djvulsk frga att besvara
    som det problemet, hur man br frfara,
    d man skall dela vdrets doft och toner
    i lika delar mellan tolv personer. --
    Men vad den gubbfan sagt r inte lag!
    "Goherrar", sade han, "nu frgar jag:
    Har ngon hrt p maken? Att begra
    jmn delning hr r nonsens, p min ra!
    Det kan och det behver inte gras!
    Fr det behver ej ett finger rras!
    Se ljudet frn en stjrt och varje ton
    r helt och hllet blott en vibration,
    som alltid breder ut sig och frgr.
    Det finnes ingen mnska, som frmr
    bestmma nr den delats jmnt och rtt.
    Men tnk p vilket infernaliskt stt
    den karlen spelt sin biktfar detta spratt!
    Jag anser gubben vara rent besatt!
    Sitt ner -- fr middag r du skert mogen
    och lt den satans gubben dra t skogen!"

    Dr stod en munsknk invid grevens bord,
    och denne hade hrt vartenda ord
    av det, som talats dr vid grevens hov.
    "Herr greve", sade han, "om jag fr lov,
    s kunde jag fr klde till en drkt
    bertta er, herr munk, hur denna flkt
    kan delas riktigt jmnt och excellent
    emellan herrarna i ert konvent".

    "Lt hra", sade greven; "och vid Gud,
    jag sknker dig en drkt fr gstabud."

    "Herr greve", sade han, "tag hit en dag,
    d det r lugnt och intet spr av drag
    ett vagnshjul och se till att detta har
    varenda en av sina ekrar kvar.
    Tolv ekrar har ett hjul i regel ftt.
    Tolv munkar kallas hit. -- Har ni frsttt?
    Jo, tretton utgr ju ett helt konvent,
    och eder biktfar r det komplement,
    som vrdigt fyller ut konventets tal.
    De bja sedan kn i denna sal
    i ring med sina nsor int vnda,
    och varje nsa vid en ekers nda.
    Rakt under navet skall er biktfar st
    och hlla nsan upptvnd. Och s
    skall gubben hmtas hit med magen stinn
    och hrd och spnd som ngon trummas skinn;
    och han skall stta sig p hjulet d
    och genom navet lta vdret g.
    D skall vi nog f se -- det kan ej svika --
    att alla munkarna begvas lika,
    ty bde ljud och lukter bleve knda
    p samma stt vid varje ekers nda.
    Blott eder biktfar, denne fromme man,
    fr mer n andra, men emedan han
    r vrdigast, r detta som sig br.
    Hos brdraskapen skres alltid fr
    fr den frnmste, innan andra ftt.
    Och vl har han frtjnat denna lott.
    Han lrde oss i dag s mycket gott
    i sin predikan, som vi vl frsttt,
    att jag fr min del grna ville ge
    t honom mest av bde tv och tre.
    S tnker skert ven hans konvent,
    fr vilket ju hans fromma nit r knt."

    Man tyckte allmnt, munken undantagen,
    att Jankin talat s, att man var slagen
    av hans subtila, bindande logik.
    Han var, s tyckte man, Euclides lik:
    den man, som talat s, var ingen tok,
    han var ett snille, rent ovanligt klok.
    Och Jankin fick sin drkt. -- Nu slutar jag;
    vi nrma oss vrt ml fr denna dag.

Hr slutar Stmningsmannens berttelse.




DEN LRDES PROLOG


Hr brjar prologen till den Lrdes frn Oxford berttelse.

    "Herr Oxforddoktor", sade nu vr Vrd,
    "Ni sitter blyg och stilla p vr frd
    som nygift flicka vid sitt brllopsbord.
    I dag har Ni ej sagt ett enda ord.
    Ni grubblar visst alltjmt och fr ej frid.
    Men kom ihg att allting har sin tid.

    "Fr himlens skull, ryck upp er ur er dvala!
    Hr r ej tid till grubbel; ni skall tala!
    Bertta ngon lustig anekdot!
    Det har nog ingen ngonting emot,
    och ni har lovat; ni fr inte svika.
    Dock vill jag bedja er att ej predika
    och tala om de synder vi begtt,
    ty sdant trkar ut och sver blott.
    Bertta ngot trevligt ventyr
    och sk att hlla termerna i styr.
    Den hgre stilen kan ni reservera
    tills det blir frga om att disputera
    med lrda mn. Frsk att tala s,
    att alla vi som rida hr frst."


    P detta svarade den lrde blitt:
    "Herr Vrd, jag har vl inte valet fritt,
    d vi ju alla stllt oss under er,
    och jag skall grna gra som ni ber.
    Jag skall bertta hr s gott jag kan
    vad mig berttats av en utmrkt man
    i Padua, vars handlingar och lra
    frskaffat honom ryktbarhet och ra.
    Nu r han borta sedan ngon tid;
    m Herren sknka honom evig frid.

    "Petrarca hette denne lrde man,
    Poeta laureatus nmndes han
    ty han var mstare i poetiken
    som doktor Linian i juridiken
    filosofin och andra discipliner.
    Men dden, han vars lie stndigt viner,
    har redan hunnit skrda bda tv,
    och ven oss skall snart hans lie n.

    "Men fr att ter tala om den man,
    som lrt mig sgnen, s beskriver han
    i hg poetisk stil i en prolog
    hur dominerande Saluzzo lg
    i rika Piemont med stora torg
    och hga murar kring en mktig borg
    och huru vstra Lombardiet skiner
    i sollyst grnt med ram av Apenniner
    och hur Vesulus hjer stolt sin topp
    dr Po ur klara kllor springer opp
    och vxer frn en liten, yster bck
    till  och till en lv, som flyter kck
    mot ster fr att sedan lugn och sedig
    g fram frbi Ferrara mot Venedig.
    Hans mlning prglas av geni och smak
    men jag vill endast hlla mig till sak
    och drfr skall jag nu frbig den
    och brjar genast med berttelsen."




DEN LRDES BERTTELSE


Hr brjar den Lrdes frn Oxeford berttelse.

    I vstra delen av Italien
    befinner sig en yppig, fruktbar dal
    vid foten av Vesulus och i den
    sex stder, slott och grdar utan tal
    och skogar, flt och hrlig blomsterprakt.
    Saluces heter denna skna trakt.

    Den styrdes forndomdags av en markis,
    vars fder fre honom hrskat dr,
    och han betjnades p bsta vis
    av allt sitt husfolk och sin trogna hr,
    och hans vasaller hade honom kr.
    Han visste drfr ej av strid och sorg
    och levde lnge lycklig i sin borg.

    Han var en ung och stark och sttlig man
    och hrde till en gammal, del tt
    och ingen kunde fra sig som han,
    s vrdigt och s lskvrt var hans stt,
    och han besatt tillrckligt mycket vett
    fr landets styrelse och dess frsvar;
    och Walter var det namn markisen bar.

    Han hade dock ett fel: han tnkte blott
    p stundens njen, red omkring p jakter
    med sina falkar fjrran frn sitt slott
    och fljde hundars drev i vilda trakter
    men skydde rdslag, dokument och akter
    och drog sig fr att knyta Hymens hand.
    Det sista var det vrsta fr hans land.

    Det tyckte folket dr s illa om
    att det beslt att g till sin markis.
    Nr s till slottet hela skaran kom,
    tog en till orda, som man ansg vis,
    en man p vilken fursten satte pris.
    Den mannen hade ordet i sin makt,
    det framgr nog av det som dr blev sagt:

    "Ack, dle herre, eder mildhet ger
    oss trogna understar alltid mod
    att utan ngon fruktan nalkas er
    s snart vi veta att vr sak r god.
    Nu ha vi ter lmnat hem och bod
    och be er, herre, lna edert ra
    t de bekymmer som ni nu fr hra.

    "Den sak det gller rr p intet vis
    mig sjlv personligen i hgre grad
    n andra hr i salen, herr markis,
    men d man vet att jag har rnt en rad
    av gunstbevis, har folket i vr stad
    bett mig till talesman. -- Jag har den ran
    att fra fram dess vrdsamma begran.

    "Frvisso, herre, ha vi det s gott,
    nr ni styr landet, att man ej kan f
    en lyckligare lott n den vi ftt;
    det r en sak vi alla vl frst.
    Men, herr markis, ett finnes det nd,
    som ni kan gra fr ert folk nnu:
    det r att taga er en vrdig fru.

    "Tag p er ktenskapets helga ok,
    som sknker makt och icke slaveri!
    Vi be er, herre, ni som r s klok:
    betnk hur vra dagar dra frbi!
    Av tidens dunkla strm behrskas vi,
    och om vi sova, sitta eller st,
    kan intet hindra tiden frn att g.

    "Och fast den blommar n, er levnads vr,
    s smyger ldern fram med tysta steg,
    och dden r en fiende som slr
    i varje lder och p varje vg
    som skrdemannen p varenda teg.
    Men lika visst som dden drabbar alla
    r oviss dagen, d vi skola falla.

    "S lyssna d till oss, ert trogna folk,
    som alltid lytt och vrdat edra bud.
    Det ber er, herr markis, med mig som tolk:
    lt oss f vlja ut t er en brud,
    en maka, som r tckelig fr Gud
    och ljuv fr mnskor, lika skn som god,
    och r av detta lands frnmsta blod.

    "Fr Guds och vr skull kta snart en m,
    ty om det (Gud frbjude!) ginge s,
    att ni, vr kre herre, skulle d,
    s skulle arvet efter eder g
    till ngon frmling, och hur gick det d?
    Det bleve onda tider, det vet Gud!
    S tag er, herre, mycket snart en brud!"

    Markisen veknade vid mannens tal
    och svarade p det som han ftt hra:
    "Ni vill att jag skall gra snart ett val,
    som jag frvisso aldrig mnat gra,
    ty jag har tyckt att detta skulle fra
    frn hrlig frihet in i slaveri,
    och jag har njutit av att vara fri.

    "Men d jag finner att ni menar vl
    och litar p er klokhet, s -- vlan,
    s finner jag att jag har goda skl
    att ing ktenskap s fort jag kan.
    Men fr att gra mig till kta man
    behver ingen hr besvra sig
    med valet av en lmplig brud t mig.

    "Ty ofta ro barnen i ett hem
    av annat slag n deras mor och far.
    Av Herren gives dygden, ej av dem
    som avlat barnen, och i Guds frvar
    befaller jag min sak. M han ge svar
    p frgan vem mitt val skall falla p.
    Han ger mig nog den maka jag br f.

    "Jag ber er drfr lmna mig i fred
    vid valet av er nya hrskarinna
    och krver ven att I gn en ed
    att vilken maka n jag mnde finna
    I skolen vrda eder markisinna
    i ord och grning som om hennes far
    var ngon mktig konung eller tsar.

    "Ett annat villkor r att ni skall svra
    att aldrig klandra valet som jag gr,
    ty om jag nu fr eder skull skall bra
    det ok som ktenskapet r, s br
    jag sjlv f utse henne som jag fr
    till altaret som brud. -- N, svra alla?
    1 annat fall fr denna sak frfalla."

    De eder som han fordrat svuro de,
    hans vilja skulle vara deras lag
    och som han nskat skulle allting ske.
    S bad man honom utse brllopsdag
    s snart som mjligt, efter sitt behag,
    ty folket fruktade nnu trots allt,
    att planen icke skulle ta gestalt.

    Markisen satte utan tvekan ut
    en dag, d vigseln skulle frsigg,
    och sade att han fattat sitt beslut
    fr deras skull. Och alla fllo d
    p sina knn och tackade; och s
    begav man sig ifrn markisens slott
    belten med det lfte som man ftt.

    Han satte genast allt sitt folk i fart
    med frberedelser av skilda slag
    p det att allting skulle vara klart
    till dagen som han nmnt som brllopsdag,
    och varje man tog i med raska tag
    besluten att man skulle bliva frdig
    och festen vara slottets herre vrdig.

Explicit prima pars.



Incipit secunda pars.

    Ej lngt ifrn det sttliga palats,
    dr nu markisen rustade till fest,
    befann sig p en mycket vacker plats
    en liten fattig by, dr folket mest
    fick dela hus med oxe, fr och hst.
    Med svett och mycken mda fingo de
    sin brgning av vad jorden kunde ge.

    Det fanns bland dessa fattiga en man,
    som ansgs fattigast ibland dem alla;
    men ven p ett torftigt oxstall kan
    vr Herres nd i vissa stunder falla.
    Den mannen brukade hans grannar kalla
    Janicula. -- Grisildis ter var
    det namn hans unga, vna dotter bar.

    Var flickan skn fr gat, var nd
    den sjlens sknhet mycket mera vrd
    som genomlyste hennes vsen s
    som solens strlar lysa upp en vrld.
    Hon hade levat fjrran frn all flrd
    och knde arbetet men icke lttjan,
    som r en mor till lasterna och kttjan.

    Fast hon var ung, s bodde bde mod
    och moget allvar i den flickans sjl.
    Emot sin gamle fader var hon god
    och lika lydig som en trogen trl.
    De fr hon hade vrdade hon vl
    och oavbrutet var hon sysselsatt
    frn gryningen till dess det led mot natt.

    Frn flten tog hon ofta med sig hem
    diverse rter, om det ej fanns brd,
    och sedan skar och kokade hon dem.
    S sg hon till att fadern ej led nd
    och sknkte honom stdse hjlp och std.
    Hon visade sin fader all den ra
    och lydnad som en fader kan begra.

    Markisens blickar hade ofta gtt
    till denna flicka, nr han red frbi
    p vg till jakten eller till sitt slott,
    och flickan hade vckt hans sympati,
    en del knsla, vilken var s fri
    frn lusta och frn sjlviska begr
    som broderns knsla fr en syster r.

    Den unga flickan tycktes honom st
    hgt ver alla andra som han sett,
    och henne var det som han tnkte p,
    p hennes godhet, kvinnlighet och vett,
    i samband med det lfte som han gett.
    Det lftet skulle icke tas tillbaka,
    och hon var den som skulle bli hans maka.

    Men tiden gick, och brllopsdagen grydde;
    men ingen visste ngot om hans val,
    och alla undrade vad det betydde.
    Ja, man och man emellan hrdes tal
    om lftesbrott och hotande skandal.
    "Vad kan det hr betyda?" sade man.
    "r det ett dligt skmt? -- Vad menar han?"

    Markisen hade likvl srjt fr allt:
    han hade ltit gra efter mtt
    av en av sina trnor, vars gestalt
    var mycket lik Grisildis', icke blott
    en mngd med drkter, utan ven ftt
    en samling guld- och silversmycken frdig,
    som hade varit en furstinna vrdig.

    S nalkades den tid, d han befallt
    att brllopsfesten skulle frsigg,
    och i palatset var man klar med allt.
    I dess gemak var allting ordnat s,
    att intet lngre fanns att bttra p,
    och mat och lckerheter sg man fylla
    i kk och kllare varenda hylla.

    Med alla dem som bjudits till hans fest
    och sina vpnare och svenner med
    steg s markisen praktfullt kldd till hst,
    och hela denna ryttarskara red
    med pipare och musikanter ned
    till byn som jag har nmnt om, dr det var
    Grisildis bodde med sin gamle far.

    Grisildis hade ingen aning om
    att det var henne festen skulle glla,
    fr hennes skull som kavalkaden kom.
    Vid samma tidpunkt gick hon till en klla
    och skyndade tillbaka fr att stlla
    sitt mbar p dess plats och eftert
    bege sig ut och se p festens stt.

    "Med ngra andra flickor skall jag st
    vid stugans drr och se vr markisinna,
    och jag fr lov att riktigt raska p" --
    s tnkte hon p vgen -- "fr att hinna
    f vattnet p och f min ved att brinna,
    men sedan r jag fri. Ack, m hon blott
    ta denna vgen till markisens slott!"

    Nr hon kom ter med sin fyllda spann
    anlnde just markisen med sin svit,
    och nr han sg Grisildis sade han:
    "Hr p, min flicka, vill du komma hit?"
    Hon stllde ned sin spann, begav sig dit
    och fll p kn, beredd att gra allt,
    som kunde bliva henne anbefallt.

    Markisen talade med vnlig rst
    och allvarsamt, och detta sade han:
    "Sg mig, Grisildis, r din fader hemma?"
    "Ja, herre", sade flickan och frsvann
    i kojans dunkla inre, dr hon fann
    sin gamle fader sittande vid spisen.
    S tog hon honom med sig till markisen.

    Han tryckte gubbens hand, och nr de
    ett stycke frn de andra, sade han:
    "Janicula, min vn, nu har det gtt
    drhn att jag ej lngre vill och kan
    frtiga vad jag knner. -- Gode man,
    bli ej frskrckt! Jag har din dotter kr,
    och det r hennes hand som jag begr.

    "Jag vet att du i alla dina dagar
    har visat trofasthet mot din markis
    och stndigt lytt hans bud och landets lagar
    och funnit hans regering god och vis.
    Nu ber han dig om detta gunstbevis:
    lt henne, din Grisildis, bli min brud,
    min maka infr mnniskor och Gud!"

    Av hpnad bleknade Grisildis' far
    och stod dr som bedvad av ett slag.
    Med mda fick han sedan fram sitt svar,
    som lydde: "Herr markis, i allt vill jag
    blott det, som r ers hghet till behag.
    Jag sjlv har ingen vilja. Gr precis
    vad ni har lust att gra, herr markis!"

    Markisen svarade i vnlig ton:
    "Dock nskar jag att frst vi bda tv
    och hon g in och ha en diskussion.
    Av henne sjlv vill jag ha reda p,
    om hon gr in p att det ordnas s;
    och du skall hra varje ord vi sga.
    Ja, s har jag beslutat g tillvga".

    Nr han gtt in, frsamlades allt flera
    av traktens folk kring stugan dr han var,
    och ivrigt hrdes alla diskutera.
    Grisildis kallade man st och rar,
    som vrdade s vl sin gamle far.
    Man stod i undran ver husets gst;
    dock hpnade Grisildis allra mest.

    Att hon blev hpen nr markisen kom
    r sannerligen ej att undra p:
    hon hade aldrig kunnat drmma om
    en sdan gst, och man kan gott frst
    att hon blev blek och knappast kunde g. --
    S sade han vad hans besk betydde,
    och talet som han hll till henne lydde:

    "Grisildis", sade han, "du skall frst
    att jag vill kta dig och att din far
    gtt in drp. Jag tror att du ocks
    r lika villig som din fader var,
    men p en frga vill jag frst ha svar,
    och d det brdskar hrmed, mste du
    ge svaret klart och tydligt hr och nu.

    "Jag frgar dig: r du beredd att lta
    min vilja rda bde dag och natt,
    evad du d fr skratta eller grta,
    att aldrig knota, utan alltid glatt,
    i vilken stllning n du blir frsatt,
    bejaka mina ord? -- Svr det vid Gud,
    s tar jag dig i denna dag till brud."

    Hon var frundrad ver hans begran
    och stmman sklvde nr hon gav sitt svar:
    "Ovrdig r jag, ndig herre, ran,
    men vill ni det, r saken drmed klar.
    M Gud frkorta mina levnadsdar,
    om jag begr det minsta lydnadsbrott
    mot er i grning eller tanke blott."

    D sade han: "Grisildis, det r nog".
    Och fljd av henne gick han ut ur huset
    till folket och sitt flje, och han log
    nr de tillsammans trdde ut i ljuset.
    Nr han blev synlig bortdog genast bruset
    av mycket tal. Han sade: "Denna kvinna
    blir min geml och eder hrskarinna".

    Markisen ville icke att hon kom
    i simpla klder till hans slotts gemak
    och gav t sina damer order om
    att klda om hans brud. Det var en sak
    som icke var i dessa damers smak,
    men hans befallning lydde de nd,
    och flickan klddes om frn topp till t.

    De kammade Grisildis' hr ocks
    och lade upp det i en konstfull knut.
    En gyllne krona prydd med grna, bl
    och rda stenar fste de till slut
    p hennes hjssa, och nr hon gick ut
    var hon s vacker i sin brllopsskrud
    att ingen sett en lskligare brud.

    S snart hon trtt ur stugan blev hon fst
    med ring i enlighet med skick och sed,
    och sedan sattes bruden p en hst,
    en snvit gngare, och skaran red
    till slottet ter mellan tta led
    av folk som jublade dr den drog fram.
    Och s gick dagen under festligt glam.

    Grisildis hade Gud bendat s,
    att nr hon hade blivit markisinna
    hon kunde fra sig och g och st
    p sdant stt, att ingen kunde finna
    det minsta som bar vittne om en kvinna,
    som under alla sina ungdomsr
    ftt vxa upp bland oxar, hns och fr.

    Hon blev s lskad, hlls s hgt i ra,
    av alla mnniskor, att mer n en
    bland dem som sttt den unga flickan nra
    knappt kunde tnka sig att hon var den,
    som bott i byn och varit deras vn.
    Den tanken att Janicula var far
    till markisinnan var fr underbar.

    Ty fast hon alltid hade varit god,
    s lyste hon nd som markisinna
    med sdan glans att folket ej frstod
    att hon, Grisildis, kunnat bli en kvinna,
    som tycktes vara fdd till hrskarinna.
    Fr ingen nd var hennes hjrta kallt,
    och drfr vann hon hjrtan verallt.

    Om hennes godhet spred sig ryktet s
    att det blev knt i fjrran regioner,
    och verallt dit ryktet hunnit n
    sjngs markisinnans lov i hga toner,
    och ryktet lockade en mngd personer
    att draga till Saluces fr att f
    betrakta henne som man prisat s.

    Markisen levde under denna tid
    med sin geml i sina fders slott
    ett lyckligt liv i stilla huslig frid,
    och allting syntes honom ganska gott.
    Bland folket sades det att han frsttt
    att se till hjrtat, och man satte pris
    p detta drag och ansg honom vis.

    Grisildis gde icke blott frmga
    att skta hus och hem, hon var ocks
    i stnd att klokt behandla varje frga,
    som rrde land och folk; och var det tv
    som blivit osams, kunde hon frm
    de stridande att glmma bort sitt groll.
    S& upprtthll hon fred p alla hll.


    Om hennes make ngon gng var borta
    och man blev missnjd med regeringen,
    s kom Grisildis likvl ej till korta:
    hon stllde om att allt blev gott igen.
    Hon tycktes vara snd av himmelen
    till slottet i Saluces fr att ltta
    sitt folks betryck och stlla allt tillrtta.

    Hon fick en dotter nr en tid frgtt.
    En gosse hade modern hoppats p,
    men ver flickebarnet som hon ftt
    blev mannen glad och folket likas,
    ty d Grisildis hade kunnat f
    en liten dotter, fanns det ven hopp
    att sner kunde gro i hennes kropp.

Explicit secunda pars.



Incipit tercia pars.

    Nr barnet hade diat ngon tid
    greps fadern av ett underligt begr
    som helt frstrde all hans sinnesfrid:
    han ville prva den han hade kr,
    bereda henne smrta och besvr
    och se om hon, Grisildis, hll sin ed
    och lydde honom ven om hon led.

    Hon hade stllts p mnga prov frut
    och alla dessa hade hon besttt,
    s proven hade kunnat vara slut.
    Fast mngen prvning nog kan gra gott,
    betraktar jag det likvl som ett brott
    att utan orsak prva gng p gng
    och gra prvningstiden alltfr lng.

    Markisen gick p detta stt tillvga.
    Han kom en natt till henne dr hon lg,
    med mrk och bister uppsyn fr att sga:
    "Grisildis, skert kommer du ihg
    den dag jag tog dig i mitt brllopstg
    och lyfte dig ur armod och betryck
    till glans och ra med ett onda ryck.

    "Grisildis, jag r sker p att du
    frstr att all den framgng som du ntt,
    det stora vlstnd som du njuter nu,
    den lycka som har fallit p din lott
    ha sknkts av mig och sknkts med rgat mtt.
    Nu ber jag dig att noga hra p
    de ord jag har att sga om oss tv.

    "Du vet ju sjlv, Grisildis, hur det r:
    den bsta kan bli freml fr skvaller,
    och fast jag sjlv alltjmt har dig s kr,
    s sga mina adliga vasaller
    att det r synd och skam att du befaller
    och rder ver adelsmn av brd.
    De finna denna smlek oerhrd."

    Grisildis hrde tyst p makens tal
    och gjorde ingen min och ingen gest,
    som skulle vittnat om att hon led kval.
    S sade hon: "Gr det du finner bst!
    Din lycka r det, som betyder mest.
    Jag r ju din, min dotter likas.
    Gr vad du nskar med oss bda tv!

    "Och r det ngot som behagar dig,
    s kan det inte vara mig emot.
    Det finnes intet som jag nskar mig,
    och allting kan jag mista utan knot,
    blott icke dig, min make. -- Intet hot
    och ingen sjland och ingen smrta
    kan driva denna knsla ur mitt hjrta".

    Han gladdes d han hrde dessa ord
    men tycktes lika dyster som frut
    och hade helt sin mrka uppsyn kvar,
    nr deras samtal hrmed ntt sitt slut
    och han gick bort. -- Kort drp gick han ut
    och skte upp en man, som han var van
    att lita p, och yppade sin plan.

    Den karlen var en sorts befallningsman,
    som visat att han var att lita p
    i stora ting; och sdana som han
    befinnas ofta lmpliga ocks
    fr mindre goda uppdrag som de f.
    Till handling var han drfr genast klar,
    nr han ftt veta varom frga var.

    Han gick till slottet, och nr han kom fram
    till fru Grisildis hll han detta tal:
    "Nu ber jag er frlta mig, madame,
    att jag bereder eder sorg och kval,
    men jag har sannerligen intet val:
    en underste mste gra allt
    vad den som r hans hrskare befallt.

    "Det barnet dr r jag befalld att taga."
    Han tystnade och hade i ett nu
    ryckt till sig barnet, tycktes mna draga
    sitt svrd och hugga flickan mitt i tu.
    S dmjuk som ett lamm satt husets fru
    och lt det ske. Hon satt blott tyst och stilla,
    nr mannen tog och hotade den lilla.

    Det vrsta kunde vntas av en man
    som hade sdant rykte, var s r
    och sg s hrd och bister ut som han.
    Att denne grymme bdel skulle sl
    ihjl den lilla var hon sker p,
    men utan trar fann hon sig i allt
    som hennes make hade anbefallt.

    S bad hon dock till sist med dmjuk rst
    om tillstnd att ta avsked av den lilla
    och tryckte henne sedan till sitt brst;
    och dr lg barnet lyckligt, lugnt och stilla,
    hos mor var tryggt, dr gjorde ingen illa.
    Hon kysste det, sin strsta skatt p jorden,
    och gav det sin vlsignelse med orden:

    "Farvl, mitt barn, jag ser dig aldrig ter,
    men jag betalar blott igen ett ln,
    och den, i vilkens famn jag verlter
    min lilla lskling r Guds egen Son.
    Hans tecken fr du med dig hrifrn,
    han blir en fader, god och krleksfull,
    fr dig som offrats fr din moders skull."

    Den stund man ser ett barn i ddens klor
    r svr fr vem som helst, och mer n svr
    r prvningen fr barnets egen mor,
    men fru Grisildis fllde ingen tr
    och av frtvivlan syntes ej ett spr.
    Hon sade lugnt till makens sndebud:
    "Hr har ni barnet ter. G med Gud
    och utfr vad min make har befallt.
    Ett ber jag dock: begrav dess lilla kropp
    p lmplig plats och gr det framfrallt
    s djupt i jorden att det finnes hopp
    att icke skogens vilddjur grva opp
    och ta det"! -- Men mannen endast teg,
    tog barnet frn dess mor och gick sin vg.

    Tillbaka till markisen terkom
    med barnet p sin arm den man han snt,
    och fr sin herre talade han om
    vad fru Grisildis sagt och vad som hnt.
    Ett styng av misskund tr markisen knt,
    men liksom andra herrar var han van
    att aldrig avst frn en uppgjord plan.

    Den order som markisen gav sin man
    var ej att barnet skulle sls ihjl,
    men fra bort den lilla skulle han.
    Han skulle svepa in det riktigt vl
    och icke yppa fr en enda sjl
    vems barnet var och vart det skulle fras.
    I strsta tysthet skulle allting gras.

    Uti Bologna bodde denna tid
    en syster som markisen hade kr,
    emedan hon var hjrtegod och blid.
    Hans dotter skulle f en fristad dr,
    hon skulle taga p sig det besvr,
    som flickans fostran gav en fostermor,
    d barnets far var hennes egen bror.

    Hans hejduk for, och allt blev ordnat s
    som barnets fader anbefallt och sagt.
    Men till markisen vill jag terg.
    P fru Grisildis gav han stndigt akt,
    men ingen sorg och bitterhet fick makt
    med hennes sjl. Svitt han kunde finna
    var hon i allting samma goda kvinna,

    s dmjuk och s flitig och s glad
    och i sin krlek som om intet hnt
    som kunnat kyla den i minsta grad.
    Han iakttog sin hustru skarpt och spnt
    men sg i allt den maka som han knt;
    och aldrig sade hon ett enda ord
    om barnet som hon trodde gmt i jord.

Explicit tercia pars.



Sequitur pars quarta.

    De levde vidare, och tiden gick,
    och frst nr fyra lnga r frgtt
    vlsignades hon ter, och hon fick
    ett barn igen. Det var en son hon ftt,
    och stor blev gldjen i markisens slott
    nr jordemodern kom med detta bud.
    I hela landet tackade man Gud.

    Nr gossen fyllt sitt andra levnadsr
    och blivit avvand, greps igen hans far
    av lust att prva hustrun med en svr
    och smrtsam prvning. -- Saken var ju klar
    och prvad frr, men mngen man som har
    en tlig hustru, vet ej vad han ftt
    och prvar hennes dygd till vermtt.

    Markisen sade: "Som du hrt frut
    betraktar folk mitt ktenskap med hn,
    och hrp, hustru mste det bli slut.
    Man tycker srskilt illa om vr son,
    och drfr mste gossen hrifrn.
    Om han ej skaffas undan nu i tid,
    s fr jag aldrig mera ngon frid.

    "Folk sger nu: 'Nr Walter en gng dr,
    s blir en sdan dr bastard markis,
    och detta r vl inte som sig br!'
    Och fast man inte sger det precis
    nr jag hr p, s fruktar jag en kris.
    Jag kan ej bortse frn en opinion,
    som kan bli farlig nog fr min person.

    "Jag vill ha lugn och fred med en och var,
    och drfr mste nu en ndring ske.
    Vr son fr icke lngre stanna kvar
    i mitt palats, ett ml fr spott och spe.
    t den som tog hans syster skall du ge
    din son ocks. Och sk att finna dig
    med tlamod i det som gagnar mig!"

    "Jag har i allting", svarade hans fru,
    "blott velat det, som ven du har velat,
    och delar fullt din sikt ven nu.
    Gr vad du vill, ty du har aldrig felat.
    Din makt r din, den har jag aldrig delat,
    och av den son och dotter som vi ftt
    har jag haft plgor, sorg och mdor blott.

    "Du r vr herre. Det som tillhr dig
    kan du frfoga ver helt och fritt.
    Jag lmnade mitt eget efter mig
    nr jag kom hit, och allt jag har r ditt.
    Mitt eget liv r icke lngre mitt,
    din vilja, Walter, r min enda lag.
    Jag ber dig: handla efter ditt behag.

    "Om jag p frhand, innan du sagt ut
    vad du begr av mig, frmdde se
    den vg som stakats ut av ditt beslut,
    s skulle redan d din vilja ske.
    Nu vet jag vad du vill att jag skall ge;
    och villigt dr jag sjlv ocks fr dig,
    om du blir lyckligare utan mig.

    "Fr mig har dden intet att betyda
    i bredd med krleken. Du r mitt allt.
    Nr du befaller vill jag grna lyda."
    Markisen rrdes och hans hjrta smalt.
    Han skte se p henne hrt och kallt,
    men han blev tvungen att sl ned sin blick.
    S vnde han sig hastigt om och gick.

    Markisens hejduk kom p samma stt
    som en gng frr och krvde hennes son,
    som var s snll och lsklig och s ntt,
    och frde honom ven drifrn.
    Fast mannens grymhet kryddades med hn
    frblev Grisildis lugn och oberrd.
    Hon tog blott avsked innan han blev frd.

    Det enda som hon bad om var igen
    en grav fr hennes barn, en grav som var
    s djup att djur ej kunde sknda den
    och kroppen dr frblev i gott frvar.
    Ej heller nu gav mannen ngot svar;
    han gick blott stum med gossen drifrn.
    Men till Bologna frdes hennes son.

    Markisen fann sin hustrus tlamod
    fr varje dag allt mera hpnadsvrt;
    det var en gta, som han ej frstod.
    Det var som om hon ej haft barnet krt
    och intet hgre nskat och begrt
    n det, att bliva fri frn allt besvr
    som om hon varit ngon r hetr.

    Han visste dock att mest av allt som finnes,
    nst honom sjlv, hon lskat sina sm. --
    Man frgar sig med skl om ngot vinnes
    med prvningar som stndigt hlla p.
    Man tycker att en make kunnat f
    en fullt tillrcklig visshet redan nu
    om hrsamhet och lydnad hos hans fru.

    Det finnes likvl folk av sdant slag,
    att nr de en gng fattat ett beslut,
    blir detta dem en s orygglig lag
    som fimmelstngen fr en inkrd stut:
    den gr den vg som stngen pekar ut.
    Markisen hade ven detta drag:
    han hll sin kurs och slppte ej sitt tag.

    Han vntade sig finna ngot spr
    av ndring i hans hustrus tal och stt
    mot honom under mnader och r.
    men ej den minsta ndring hade skett,
    och allt han gjorde fann hon gott och rtt.
    Med ren tycktes hustrun endast bliva
    allt mera m och god och glad att giva.

    Det tycktes drfr som om dessa tu
    haft blott en enda vilja. Allt vad han
    fann gott och riktigt ville ock hans fru,
    och deras smak var alltid likadan.
    Att hustruns vilja bor hos hennes man
    och han besluter fr dem bda tv.
    det visade sig hustrun fullt frst.

    Emellertid begynte ryktet g
    om Walters grymhet: vida blev det sport
    att fadern ltit drpa sina sm.
    och detta skvaller spred sig lngt och fort.
    Det sades allmnt att det blivit gjort
    fr det hans maka var av ringa brd,
    och sdan grymhet fann man oerhrd.

    Till fljd av ryktena och detta prat
    om vad markisen troddes ha begtt,
    frbyttes folkets krlek helt till hat
    p grund av avskyn fr hans hemska brott.
    Han fortgick likvl p den vg han gtt
    och lt ej rubba sig i sitt beslut.
    En tredje prvning hade han tnkt ut.

    Nr dottern hade fyllt sitt tolvte r
    och vxt frn barn till m, begick han s,
    att i en pvlig bulla (man frstr
    att Walter ltit Rom f reda p
    den plan han hade uppgjort redan d)
    markisen sades vara lst och fri
    ifrn det ktenskap han levde i.

    Markisen knde folk vid pvens hov,
    och i den falska bulla dessa snde
    frklarades herr Walter hava lov
    att skilja sig, emedan detta lnde
    till statens bsta, d hans hustru vnde
    allt folkets hg mot den, i vilkens hand
    frsynen givit bde folk och land.

    Det lgre folket insg mycket vl
    hur falsk den fregivna bullan var,
    men fru Grisildis hade goda skl
    till bitter sorg och klagan. Dock, hon bar
    sin sorg med vrdighet, och ljus och klar
    var hennes blick p denna olycksdag.
    S undergivet bar hon dets slag.

    Den man hon hade blivit bunden vid
    med kropp och sjl till hjlp och till ett std
    P denna jorden, gav hon all sin tid.
    Hon gjorde villigt allt vad mannen bjd
    och var sig stndigt lik i lust och nd.
    Men jag gr vidare. -- Markisen skrev
    en dag i strsta hemlighet ett brev.

    Han skrev och bad sin svger snda hem
    hans bda barn samt komma sjlv ocks
    och giva dem en svit som anstod dem.
    De skulle frdas ppet, men nd
    fick icke rjas ngot om de tv.
    Om ngon frgade vem flickan var,
    s skulle han av greven f till svar:

    "Hon r en jungfru av en del tt,
    som nu skall gifta sig med er markis."
    Och greven gjorde som markisen bett:
    han frberedde allt p bsta vis,
    och frn Bologna red han ut precis
    p utsatt dag och hade barnen med
    och talrik svit, som storfolk ha fr sed.

    Till brud var flickan kldd i praktfull drkt,
    och dla stenar prydde hennes hr.
    vid hennes sida styrde brodern kckt
    sin springare trots sina unga r
    (han hade fyllt sitt sjunde samma vr)
    och efter dem red fljet vgen fram
    -- en sttlig skara -- under skmt och glam.

Explicit quarta pars.



Sequitur quinta pars.

    Nu fann markisen tiden vara inne
    att stlla hustrun p ett prov, det sista.
    som skulle visa klart, om hennes sinne
    var trofast ven om hon skulle mista
    all jordisk frjd och hjrtat kunde brista,
    nr hon blev utsttt av sin egen man;
    och ppet infr alla sade han:

    "Jag tog dig till min hustru, som du vet,
    blott fr din godhets skull och fr att du
    var sann och stndigt visat hrsamhet,
    och icke fr att f en vrdig fru.
    Men detta, min Grisildis, vet jag nu:
    att ingen hrskare kan vara fri.
    P visst stt lever han i slaveri.

    "Fr varje fattig drng str valet fritt
    nr han en dag vill vlja sig en maka,
    men lika fritt frn band r icke mitt.
    Mitt folk har krvt med kraft att jag skall vraka
    den fru jag valt, att det skall g tillbaka
    det ktenskap vi bda levat i,
    och pven sjlv har redan gjort mig fri.

    "Min nya hustru kommer inom kort,
    och d kan du ej lngre vara kvar.
    Du mste drfr nu bege dig bort
    och tervnda till din gamle far.
    Tag grna med dig d av vad du har
    allt det du medfrt p din brllopsdag;
    och sk med jmnmod bra dets slag."

    Grisildis svarade med dmjukhet,
    med vrdigt saktmod och med milt behag:
    "Min herre och min hrskare, jag vet,
    att enligt mnsklig och gudomlig lag
    r ingen mindre vrdig dig n jag.
    Jag r en fattig och en enkel kvinna,
    knappt vrd att vara hr som tjnarinna.

    "I detta hus, dr du frlnat mig
    en husmors hga rang, har jag ocks
    frn brjan endast velat tjna dig;
    det tar jag Herren Gud till vittne p;
    och under alla tider skall det st
    fr mig som skyldigheten framom alla
    att lyda dig nr helst du vill befalla.

    "Fr det, att du av godhet ltit mig
    s lnge leva hr i glans och ra,
    fr detta vill jag tacka Gud och dig.
    En lngre lycka kan jag ej begra;
    och sdant de blir ej tungt att bra
    som det att leva med min gamle far
    den fljd av r, som jag nnu har kvar.

    "Dr jag r fdd och dr jag fostrats opp
    dr vill jag leva nda till min dd
    som enka, kysk, med obesudlad kropp,
    min kre gamle faders trst och std,
    ty den, som varit din i lust och nd
    och sknkt sin mdom t en man som du,
    kan sedan aldrig bli en annans fru.

    "Och mtte Herren i sin nd frlna
    dig frjd och framgng med din nya maka.
    Nr jag ftt veta att jag bst kan tjna
    min herres lycka genom att frsaka
    min stllning hr och draga mig tillbaka,
    s skall jag genast gra det med frjd.
    Blott du kan finna lyckan r jag njd.

    "Vad det betrffar, att du ger mig lov
    att taga med mig, nr jag nu skall g,
    allt det jag en gng medfrt till ditt hov,
    s blir det fga tungt att bra p. --
    O, gode Gud, vad du var mild nd
    i uppsyn och i ord, vad du var god
    den skna vrdag d vrt brllop stod!

    "Det heter i ett gammalt talestt,
    att krlek grnskar blott nr den r ung,
    och jag ser alltfr vl att det har rtt.
    Men likvl sger jag, mitt hjrtas kung,
    att blir den vgen n s lng och tung,
    som leder mina steg till ddens port,
    s skall jag aldrig ngra vad jag gjort.

    "Du minns helt visst att du lt klda mig
    och mina gamla klder blevo kvar
    hos far i stugan, nr jag kom till dig.
    Den nakna kroppen och min mdom var
    det enda jag tog med mig frn min far.
    Nu ger jag ter alla dessa ting
    och hr, min hrskare, min vigselring.

    "Allt annat som jag ftt av stort och smtt
    r inne i ditt rum i gott frvar.
    S naken som jag kom till detta slott
    beger jag mig tillbaka till min far.
    Dock unnar du mig skert att jag tar
    ett enda fattigt plagg: den srk jag br.
    Det r den enda ynnest jag begr.

    "Frvisso kan din nskan icke vara
    att jag skall g med sktet obekltt,
    det modersskte, vilket ftt frvara
    en son och dotter av din egen tt;
    du kan ej handla p ett sdant stt.
    Din egen ra har du att bevaka,
    ty trots min ringhet var jag dock din maka.

    "Den mdom som jag hade nr jag kom,
    den har jag icke med mig nr jag gr,
    och det, som jag i gengld ber dig om,
    r endast att du medger att jag fr
    behlla srken p. -- Men jag frstr
    att du r trtt p prat, och det med skl,
    och drfr sger jag dig nu farvL"

    "Du kan behlla srken p din kropp,
    men g din vg!" S sade hennes man,
    men nr han sagt det, steg han genast opp
    och gick till andra rum; s blygdes han.
    Hon kldde av sig d s fort hon hann,
    och ikldd endast srk, med hjssan bar
    och bara ftter gick hon till sin far.

    Folk grt, som fljde henne nr hon gick,
    och mnga talade om 'synd och skam',
    men inga trar skymde hennes blick,
    och lugnt och stilla gick hon vgen fram.
    Hos hennes gamle fader brast en damm,
    nr man berttat honom hur det gtt,
    och han frbannade det liv han ftt.

    Med misstro hade denne gamle man
    betraktat dotterns lysande parti.
    Frn allra frsta brjan tnkte han:
    markisens krleksrus gr snart frbi,
    och nr det sker vill han igen bli fri
    att kta ngon dam av del tt
    och gr sig ven fri p ngot stt.

    S snart han hrde svagt ett fjrran brus
    som massans steg och rster hade vckt,
    begav sig fadern genast ur sitt hus
    emot sin dotter med en gammal drkt,
    och drmed fick han hennes kropp betckt
    och frde henne sedan till sitt hem,
    dit ven hela skaran fljde dem.

    S levde denna kvinna, vilken var
    en mnsterbild av kvinnligt tlamod,
    en tid tillsammans med sin gamle far,
    och stndigt var hon lika lugn och god.
    Hon tycktes hava gmt i glmskans flod
    -- s fga mrktes det p hennes stt --
    vart minne av begngen ofrrtt.

    Och intet under att det syntes s,
    ty ven under hennes storhetstid
    var hennes sinne dmjukt, ven d
    var hon bestndigt lika lugn och blid.
    Med alla mnskor levde hon i frid,
    fr ingen nd var hennes hjrta kallt,

    och trofast lydde hon sin man i allt.

    Man talar ofta om den dmjukhet,
    som visades av Job vid dets slag,
    men fastn klerkerna, som var man vet,
    ej skatta kvinnor hgt, s sger jag,
    att om ock kvinnan ofta kallas svag,
    s kan man utan tvivel aldrig finna
    en man s dmjukt trofast som en kvinna.



Pars sexta.

    S ankom greve Paniks kavalkad,
    och ryktet om densamma spred sig fort
    bland bde hg och lg i land och stad
    och drvid blev det venledes sport
    bland folket att markisens val var gjort
    och att man aldrig sett s kostbar skrud
    som den hon bar markisens unga brud.

    Markisen knde grevens ankomstdag
    och kallade Grisildis till sitt slott
    en dag i frvg. Denna mottog glad
    och utan bitterhet det bud hon ftt
    och fljde kallelsen; och nr hon ntt
    markisens tronsal fll hon dmjukt ned
    p kn fr honom enligt smfolks sed.

    "Grisildis", sade han, "min vilja r
    att nr min unga fstm kommer hit,
    skall allting redan vara ordnat hr
    fr henne sjlv och hennes stora svit
    s vl som det kan ordnas genom flit,
    s kungligt som man ngonsin frmr
    med det vi hava i en stat som vr.

    "Jag har ej kvinnor nog i detta nu
    att ordna allting hr tillrckligt fort
    och drfr r det som jag vill att du,
    Grisildis, hjlper till i smtt och stort
    och hller ga p att allt blir gjort.
    Du knner ju min smak; och att du br
    en tarvlig drkt betyder intet hr.

    Grisildis svarade: "Jag glder mig
    av hjrtat ver detta, att jag fr,
    min gode hrskare, betjna dig.
    En sdan uppgift blir mig icke svr,
    om n det gllde mnader och r,
    ty ingen tjnst blir mdosam och tung
    nr den man tjnar r ens hjrtas kung."

    Nr fru Grisildis talat dessa ord
    s tog hon slottets trnor med och gick
    att stda, bdda sngar, duka bord
    och stta allting i behrigt skick.
    Till varje rum och vr hann hennes blick
    och sjlv arbetade hon allra mest
    och snart var hela huset rett till fest.

    Nr grevens skara sedan kom till slut
    och skred mot frdens ml i all sin prakt,
    s skyndade sig alla mnskor ut,
    och sdan r en praktfull tavlas makt,
    att det bland folket hr och dr blev sagt,
    att Walter varit klok och visat gry
    nr han bytt ut sin hustru mot en ny.

    Ty hon r sknare -- s sade man --
    och ven yngre n den frra var.
    Och ngot annat som han ven vann
    r det, att om han nu igen blir far,
    r barnens dla brd fullkomligt klar.
    Den lille brodern fann man lika kck
    som systern var frtjusande och tck.



Auctor:

    Ack, massans gunst r ej att bygga p,
    knappt har den vunnits, innan den har flytt!
    En folkhops knslor svlla och frg;
    med jubel hlsar hopen allting nytt
    och glmmer den, vars bud den nyss har lytt.
    Dess dom r falsk, dess vsen rk och vind,
    och den som litar p dess gunst r blind.

    S talade de sansade i staden,
    nr folket stod och strckte sig p t
    och tjusat gapade p kavalkaden
    och markisinnan som de skulle f. --
    Men hrom nog. Nu vill jag terg
    till fru Grisildis, som s vl frsttt
    att ordna allting i markisens slott.

    Grisildis hade sedan dagen brckt
    sett till att allting blev ordentligt gjort.
    Hon sknkte ej en tanke t sin drkt,
    fast denna ej var sdan som den bort,
    och gick som andra ner till slottets port
    och mottog dr den vna unga kvinna,
    som skulle bliva deras hrskarinna.

    Hon hlsade s hviskt och s glatt
    p var och en i grevens glada skara
    att slottet snart blev fyllt med prat och skratt
    Men mngen fann det vanskligt att frklara
    vem denna vackra kvinna kunde vara,
    som var s tarvligt kldd men likvl var
    s hvisk och s klok i tal och svar.

    Hon hade vackra ord av hgt berm
    fr jungfrun liksom hennes lille bror:
    den unga flickan var ju som en drm,
    och gossen blev helt visst, nr han blev stor,
    en man av dem man litar p och tror. --
    Men nr man slog sig ned vid dukat bord,
    s yttrade markisen dessa ord:

    "Grisildis lilla, sg, vad tycker du"
    -- s sade han i ltsat skmtsam ton --
    "om henne, som skall bli min nya fru?"
    Hon svarade: "1 sanning en person,
    som kunde sitta p en drottnings tron,
    ty aldrig sgs en lskligare brud.
    Fr hennes lycka skall jag be till Gud.

    "Om en sak vill jag likvl bedja dig:
    ack, prva henne ej p samma stt,
    p vilket du s ofta prvat mig!
    Hon r av del brd och gammal tt
    och kan ej bra sdant lika ltt
    som den, som saknat hga anors std
    och fostrats upp i fattigdom och nd."

    Nr Walter hrde hennes ord och sg
    att det var fritt frn agg, Grisildis sinne,
    s vllde i hans hjrta varm en vg
    och smlte misstrons hrda is dr inne
    och vckte liv i mnget gammalt minne.
    Vart prov hon stllts p hade hon besttt;
    nu skulle allting ter bliva gott.

    "Nu r det nog. Grisildis", sade han,
    "nu r det slut p all din vedermda,
    ty du r prvad och befunnen sann.
    Hur n ditt hjrta mngen gng ftt blda,
    har ingenting i vrlden kunnat dda
    din trofasthet." -- Han strckte ut sin arm
    och tryckte henne krligt till sin barm.

    Grisildis kunde likvl ej frst
    ett ord av det hon hrde honom tala:
    av hpnad och frvirring greps hon s,
    att makens ord, som hade bort hugsvala,
    frsnkte henne i en sllsam dvala.
    S sade han: "I dag, Grisildis min,
    fr du igen den stllning som r din.

    "Den m du trodde skulle bli min maka
    hon r din dotter, som du srjt som dd,
    och nu fr du ocks din son tillbaka.
    P barnen har det ej gtt ngon nd,
    ty greven hr har varit deras std
    och i Bologna ha de fostrats opp
    och vxt sig stora under rens lopp.

    "M alla de, som trott mig om ett brott
    s oerhrt som det att lta mrda
    de arma barnen, veta att de blott
    -- trots alla rykten om det oerhrda --
    i trygghet vlbehllna blivit frda
    till annan ort och sedan vistats dr,
    allt fr att prva den jag hller kr."

    Hon sjnk i vanmakt vid hans ord; s stor
    och hftig var den gldje som hon knde.
    Och sedan kommo barnen till sin mor,
    som kallat dem, nr sansen tervnde,
    och hennes salta gldjetrar brnde
    p deras kinder nr hon kysste dem,
    de lnge saknade som kommit hem.

    O, det var rrande och ljuvt att skda
    Grisildis nu och hra hennes rst:
    "Hav tack, min hrskare, fr dessa bda,
    som jag i dag fr sluta till mitt brst!
    Fr alla sorger har jag nu ftt trst,
    och grna gick jag hdan denna dag,
    sen jag ftt visshet om ditt vlbehag.

    "O, mina lsklingar, o mina sm,
    er mor har lnge srjt er ssom dda,
    har srjt er djupt och varit sker p
    att edra kroppar blivit maskars fda,
    om det ej varit hundar de ftt gda.
    Er gode far har dock bevarat er."
    I vanmakt fll hon pltsligt ter ner.

    Och i sin vanmakt hll hon barnen tryckta
    s hrt mot barmen att det ej var ltt
    fr dem som skyndat till att f dem ryckta
    ur armarna som hllo dem s ttt
    och gra detta p ett varsamt stt.
    Vart ga fuktades, var kind var vt
    av klara trar eller spr av grt.

    Frvirrad vaknade hon ter snart
    vid makens smekningar, och kort drp
    frmdde hon frst och tnka klart;
    och gldjande och vackert var det d
    att skda och att hra dessa tv,
    som levat skilda men som terfunnit
    en sdan lycka som blott f ha vunnit.

    I sinom tid blev s Grisildis ledd
    av damer till sitt forna sovgemak.
    Den grova drkt, i vilken hon var kldd,
    togs av av dem. S klddes hon med smak
    i guldbrokad och frdes hg och rak
    och med en krona ver hrets svall
    tillbaka ner till slottets stora hall.

    S blev det d en dag av frjd och gamman,
    ty varje man och kvinna dr var glad.
    Vid vin och lckra rtter var man samman
    tills stjrnor tndes ver land och stad.
    Det var en gldjefest i hgre grad,
    s sade alla, n det gstabud,
    som hlls i slottet nr dess fru stod brud.

    De levde eniga i lugn och frid
    i mnga r tillsammans, hon och han,
    och deras dotter blev i sinom tid
    rikt gift med en frnmlig adelsman
    av grevlig tt. Och hennes fader fann
    en lugn och rofylld levnadskvll hos dem
    tills sjlen flydde till sitt rtta hem.

    Och nr herr Walter dtt och lagts i grift
    fick sonen rva allting, lst och fast,
    och ven han blev mycket lyckligt gift,
    fast hustrun ej blev prvad lika krasst
    som fru Grisildis blivit. Det str fast
    att vrlden inte mer i vra dar
    r lika hrdfr som den fordom var.

    Petrarca, som berttat denna sgen
    s formfullndat som blott han frmr,
    har icke gjort det fr att visa vgen
    fr andra hustrur: den r alltfr svr
    fr kvinnor i en sdan tid som vr.
    Han vill blott lra alla och envar
    att bra motgng s, som hon den bar.

    Ty d Grisildis bar s undergivet
    de prvningar en ddlig funnit p,
    s bra vi vl ven hr i livet,
    nr Herren sjlv vill prva oss, frst
    att bra detta, vad det vara m.
    Den Gud som gjort oss och som gett oss allt
    vill ven prva ut vr rtta halt

    och lter drfr ofta smrtan brnna
    sinnet fr att rena det och hrda.
    Han gr det icke fr att lra knna
    vrt sinnelag, ty vad vi ro vrda
    det visste han, s sga oss de lrda,
    lngt fre det vi lmnat moderlivet.
    S lt oss bra allting undergivet!

    Men lt mig sga er en sak nnu:
    det skall ej vara ltt i vra dar
    i ngot land att visa upp en fru
    s helt av guld som fru Grisildis var.
    Av guldglans blev det icke mycket kvar
    om vr tids hustrur mste genomg
    s strnga prov som de hon stlldes p.

    Och drfr r det dumt att jag predikar.
    Fr Fruns frn Bath skull -- mtte Gud bevara
    vr goda fru och alla hennes likar! --
    m nu de tunga allvarsorden fara
    och skmtet rda i vr lilla skara,
    Jag kan en munter visa och jag ber
    att jag fr lsa upp den nu fr er.



Lenvoy de Chaucer.

    Nu finnes fru Grisildis icke mera,
    och dd r hennes dmjukhet ocks --
    en sak i sanning vrd att lamentera.
    M ingen kta man nu ge sig p
    att prva hustrun sin i hopp att finna
    en ny Grisildis! Det kan aldrig g.

    I kvinnor, om er man vill kritisera,
    s lten honom genast klart frst,
    att vad han sger ej kan f passera.
    Gen ingen skrivkarl skl att skriva s
    om er som skalden om vr markisinna!
    Vr vrld r icke sdan den var d.

    Tan efter ekots konst att replikera,
    ty oftast kunna orden gott frsl,
    blott tungan vet att svara och parera,
    om han har ngonting att frebr.
    Nr den som styr och stller r en kvinna,
    r det det bsta fr dem bda tv.

    I starka kvinnor, veten att vrdera
    den kraft I han och drjen ej att sl,
    om mannen er frsker dominera!
    Och I som ren svaga eller sm
    gn p s vilt och snabbt som en tigrinna
    och utan rast som kvarnens vingar g!

    Lt ej er makes lter imponera:
    om n han br ett harnesk, kan nd
    er tungas skur av pilar penetrera
    dess starka pltar och hans brst och n
    hans hjrtas innersta. -- Och s: besinna
    vad kvinnor genom svartsjukan frm!

    Om du r skn, s br du kokettera
    med drkters prakt och dina gon bl,
    om du r ful, s fr det ej genera,
    ty mnga goda vnner kan du f,
    om du r glad och lter tunnan rinna
    i vnners lag. -- Det fr din man best.

Hr slutar den Lrde av Oxenford
 sin berttelse.




KPMANNENS PROLOG


Prologen till Kpmannens berttelse.

    "Av sorger och bekymmer knner jag",
    frklarade vr Kpman, "alla slag.
    Det gra andra gifta mn ocks,
    s vitt jag vet, s vitt jag kan frst
    utav mitt eget samliv med en kvinna.
    Jag har en fru, den vrsta man kan finna;
    ja, om den lede sjlv var gift med henne,
    s tog hon loven till och med av denne.
    Med enskildheter vill jag inte plga;
    nog sagt: av ondska r hon fylld med rga.
    Emellan fru Grisilda, from och blid,
    och hustru min r skillnaden s vid
    som rymden mellan himlen och vr jord.
    Om jag var fri, s -- sanna mina ord! --
    s gick jag aldrig mer i denna snara.
    Vi gifta mn, vi knna sorg och fara.
    M vem som helst frska; han skall finna
    mitt ord bekrftat, nr han ftt en kvinna.
    Dock, alla ro ej av samma slag;
    Gud vare lov, det finnes undantag.

    "Tv mnvarv endast har jag varit gift,
    men det ha varit mrka som en grift,
    och jag r viss p, att en ogift man,
    som aldrig haft en hustru, aldrig kan
    bertta halvt s mnga obehag
    och bittra prvningar av alla slag,
    som jag det kunde, jag som har en fru."

    "N, kre kpman", sade Vrden nu,
    "d ni har sett s mnga fula fel,
    s lt oss hr f hra om en del."

    "Med nje", sade han; "men egna kval
    om dem skall hr ej mera bliva tal."




KPMANNENS BERTTELSE


Hr brjar Kpmannens berttelse.

    Det var en gng en del ridderman.
    I landet Lombardiet levde han
    i allskns vlmakt i en stad, Pavin.
    Hans seder hade alltid varit fria;
    han hade stdse fljt sin kropps diktat,
    evad det gllde kvinnor eller mat,
    som denna vrldens drar ha fr vana.
    Men nr han hunnit p sin levnadsbana
    till fulla sexti, greps han -- himlen vet
    om utav slhet eller helighet --
    av sdan lust att f en kta maka,
    att under dagars id och ntters vaka
    han tnkte blott hur detta skulle g.
    Han bad till Herren att han skulle f
    frnimma saligheten i det liv,
    som maken lever med sitt trogna viv,
    och bliva bunden med de ljuva hand,
    som knytas av Vr Herres egen hand.
    Han tnkte: "varje annat liv r strunt,
    ty ktenskapet r s rent och sunt,
    att det i sanning r ett paradis."
    S tnkte riddaren, som var s vis.

    Frvisso r det gott att taga fru
    fr varje man, om han r ung nnu,
    men srskilt sedan ldern gjort en matt.
    D r en fru en ovrderlig skatt,

    D br han ta en hustru skn och ung
    med vilken han kan leva som en kung
    i frjd och frid och avla barn och blicka
    med mkan p en ungkarl och hans flicka
    och deras svrigheter, ty han vet
    att deras krlek r ffnglighet.
    Ja, sannerligen: ofta fr man skda
    en ungkarl rka ut fr mycken vda.
    Han bygger stndigt blott p lsan sand,
    och vad han fngat glider ur hans hand.
    Han lever som en fgel, som ett djur
    i frihet utan skrankor eller bur
    allt medan den som gift sig lever sll
    ett lugnt och ordnat liv i eget tjll
    i ktenskapets band, som aldrig trycka.
    Vl m hans hjrta fyllas av hans lycka!
    Vem r s hrsam som en fru och vem
    tar sdan vrd om mannen och sitt hem
    som makan gr, den goda och den blida?
    I med- och motgng str hon vid hans sida.
    Hon vrdar honom trofast nr han lider
    om n han lge sjuk i lnga tider.
    Dock lgges mycket hustrurna till last
    av vissa lrda ssom Theofrast.
    Men tnk om Theofrastus ej r sann!
    "Man br ej taga hustru", sade han,
    "i tanke att en sdan kunde spara.
    En god och trogen tjnare kan vara
    en bttre ekonom, ty hustrun krver
    ditt halva bo s lnge som hon lever.
    Om du blir sjuk, s vrda dig en vn
    och dina tjnare lngt bttre n
    en hustru, vilken stndigt vntar p
    det arv hon en gng efter dig skall f.
    Och tar du hustru, br du vl betnka,
    att hon r ngot, som hon ltt kan sknka."
    Ja, sdant skrev han, sdant och n vrre.
    Han har nog blivit straffad av Vr Herre.
    Vid karlens prat br ingen fsta sig;
    lgg undan Theofrast och hr p mig!

    En hustru r en sknk av Herrens hand;
    och alla andra gvor, ssom land
    och pengar, hus och mbler hos de rika
    ha getts av lyckan, ro skuggor lika:
    en sdan gva kommer och frgr.
    En hustru r en gva som bestr,
    som stannar i ditt hus och hller sig --
    mhnda lngre n den roar dig.

    Ja, ktenskapet r ett sakrament.
    Den man, som ej r gift, har icke knt
    vad livet r och r ett hjlplst vrak.
    (Med prstmn r det ju en annan sak.)
    Jag sger ej ur egen fantasi,
    att kvinnan skapats att st mannen bi:
    nr Adam hade blivit skapt och stod
    helt ensam, sade Gud, som r s god:
    "Ett sllskap och ett std behver han;
    nu skapar jag ett std t denne man."
    S gjordes Eva; och man finner hr
    beviset fr att kvinnan, hustrun r
    sin man en hjlp, som sknkts frn himlens hjd,
    hans paradis p jorden och hans frjd.
    Hon r s fljsam och s dygderik,
    att ingen salighet r makars lik.
    De ro ett, och mste icke d
    hos makar blott ett enda hjrta sl!

    En hustru! O, Guds Moder, huru kan
    vl ngot vidrigt de sl en man,
    som har en fru? Det kan jag ej frst.
    Den salighet de knna, dessa tv,
    kan ingen skildra, ingen tanke n.
    Om han r fattig, strvar hon ocks.
    Hon hller stndigt mannens hem i skick.
    hon lser varje nskan i hans blick.
    Hon sger aldrig "nej" nr han sagt "ja".
    Befaller mannen, svarar hustrun: "Bra!"
    O, kta stnd, du r en dyrbar skatt!
    Du r s lyckligt, dygderikt och glatt
    och ger en sdan ro vid hemmets hrd,
    att varje man, som r det minsta vrd,
    har skl att alla dagar av sitt liv
    lovprisa Herren, om han ftt ett viv
    och annars bedja innerligt till Gud
    att Han m lta honom f en brud,
    ty d har han sitt liv i skerhet.
    Han far ej vilse, ssom var man vet,
    om blott han handlar enligt hustruns rd.
    D fr han yvas ver sina dd,
    s kloka ro rden och s visa.
    Den man, vars grningar vi alla prisa,
    r den, som fljt de rd en kvinna givit.

    Tnk blott p Jakob! Skriften har beskrivit
    hur denne rddes av sin mor Rebecka
    och fljde rdet, vilket var att tcka
    sin hals med skinn, och vad han drmed vann.

    Och tnk p Judit ven -- hon som fann
    p goda rd. Och hon var inte rdd:
    hon drpte Holofernes i hans bdd.

    Tnk p Abigail, p Nabols viv,
    hur hon frstod att rdda makens liv.
    Och tnk p Ester och vad hon frmdde
    till fromma fr sitt folk och hur hon rdde
    och styrde om att Mordekai blev den,
    som stlldes frmst bland Ahasverus' mn.

    En vis har sagt: "En dmjuk hustru r
    den hrligaste skatt, som jorden br."

    Lt hustrun tala, ssom Cato vill;
    hon br befalla, du skall tiga still.
    Och likvl tyder hon. -- En krleksgrd!
    En hustru vrdar sig om hemmets vrld.
    Ack, vad den sjuke mannens lott r hrd,
    om ingen hustru sknker honom vrd!
    M makens krlek hava samma styrka
    som Kristi krlek till hans egen kyrka!
    Ja, lskar du dig sjlv, s lskar du
    ocks din maka; ingen hatar ju
    sin egen kropp, man vrdar den med skl.
    Skt vl din fru, s skall det g dig vl!
    Vad mnskor n m sga, r det s,
    att tryggast r den vg som makar g;
    s fast frbundna ro man och viv
    att intet kan frda deras liv.
    Den Januarius jag nmnt frut
    betnkte detta mot sin levnads slut,
    betnkte hur den bleve lugn och sll
    i kristligt ktenskap, hans levnadskvll,
    och sina vnner bjd han till sitt hem
    och lade sedan fram sin sak fr dem.

    Med dyster min frklarade han d
    och sade: "Vnner, jag har blivit gr,
    och mina krafter sina snart. Nvl,
    jag mste brja tnka p min sjl.
    I drskap har jag slsat med min kropp,
    men, Gud ske lov, det finnes nnu hopp!
    Jag har beslutat bli en kta man,
    att gifta mig s snart jag blott det kan
    med ngon jungfru, som r ung och skn.
    Ja, mina vnner, detta r min bn:
    frhjlpen mig att finna mig en brud
    och gren det rtt snart, frty, vid Gud,
    jag lngtar mycket till min brllopsdag.
    I ren ju s mnga fler n jag,
    och det r lttare fr er att finna
    en lmplig brud, en ung noh vacker kvinna.

    "Jag ber er, kra vnner, observera
    att hon skall vara mycket ung, ej mera
    n nitton eller kanske tjugo r.
    Det kravet hoppan jag att ni fratr,
    ty bttre smakar kalv n gammalt nt.
    Jag vill att hon skall vara ung och st
    och inte ngon m p tretti r.
    En sdan skulle bli mig alltfr svr,
    ty Gud skall veta det, att dessa gamla
    ha hunnit bliva konstiga och samla
    s mycket vetande, att en av dem
    frvisso dreve fridon ur mitt hem.
    Av mnga skolor bliver klerken lrd;
    en mnglrd kvinna r en frdig vrld.
    En ung kan formas likaom ler och sand
    och liksom uppvrmt vax i mannens hand.
    Jag sger eder drfr rakt p sak:
    hon fr ej vara ngot gammalt vrak,
    ty finner jag ej nje hos min maka,
    s faller jag helt visst igen tillbaka
    i syndig otukt, vilket sedan gr,
    att jag far rakt till Satan nr jag dr.
    och barn det fick jag inga med en slik.
    Men hellre lt jag hundar f mitt lik
    n frmlingar mitt arv. Ja, mina vnner,
    jag sger er uppriktigt vad jag knner.
    Jag handlar ej i blindo, ty jag vet
    nr ktenskap befordrar salighet.
    Jag vet ocksA, att mnga mnskors tal
    om ktenskapet liknar tomma skal;
    do knna ej den sak, som de berra.
    Vad den som ej kan leva kysk br gra
    r taga hustru enligt Pauli lra
    och avla barn till Guds och himlens ra
    1 lagligt ktenskap och icke s,
    att vllust r det enda han vill n.
    Man gr det fr att undg boleri
    men ven fr att st varandra bi
    i varje svrighet, om n s stor,
    som syster stdse bistr lskad bror,
    och leva kyskt och heligt varje dag.
    Men mina vnner, sdan r ej jag,
    ty, Gud ske lov, jag har nnu den kraft
    i mina lemmar som jag fordom haft
    att gra allt, som krves av en man.
    Sjlv vet jag bst vad jag frmr och kan.
    Vl r jag gr, men det finns trd som st
    i hstlig skrud fast deras frukt r r;
    ett sdant r ej torrt, ej heller dtt.
    Grtt r mitt hr, men blodet rinner rtt
    och hjrtat grnskar lika friskt och sunt
    som lagertrdet gr det ret runt.
    Och d jag nu har sagt er vad jag vill,
    s hoppas jag att ni vill hjlpa till."

    Nu fick han goda rd av mnga dr,
    men dessa gingo ganska skarpt i sr.
    Dr sjng man ktenskapets lov, men andra
    frmenade, att det var blott att klandra.
    Omsider gick det som det alltid gr
    nr diskussionen blivit lng och svr:
    hans bda brder rkade till sist
    fr denna stora frgas skull i tvist.
    Placebo och Justinus hette de.

    Placebo sade: "Du skall nog f se,
    att du fr ringa ln fr ditt besvr
    att be om rd av dem som ro hr.
    Du, broder Januarius, som vet
    s mnga ting och lrt frsiktighet,
    har likvl icke velat vika av
    frn regeln, som den vise kungen gav.
    Han sade: 'Om du aktar andras ord
    och goda rd, s r din lycka gjord.'
    Men fastn Salomo har sagt det, tror
    jag fullt och fast, min herre och min bror,
    s sant jag hoppas p vr Herres nd,
    att du far bst av dina egna rd.
    Ty. ser du, kre broder, jag har sttt
    i hga herrars tjnst i mnga slott
    och jag har ofta sttt rtt hgt i rang
    hos furstar, vilkas rvda namn ha klang,
    men det har likvl aldrig hnt att jag
    haft en debatt med dem av ngot slag.
    Det fll mig aldrig in att disputera;
    jag visste att min herre visste mera.
    Jag hll mig alltid till min herres ord
    och sade samma sak, om jag blev spord.
    Om ngon tjnar hos en hgstlld man,
    r han en verklig idiot om han
    kan tro i barnsligt blind frmtenhet
    att han vet mera n hans herre vet.
    Nej, hga herrar ro inga fr.
    Du visade ju sjlv vad du frmr:
    du lade dina visa ord s vl
    att jag frenar mig av all min sjl
    om alla dina sikter och ord.
    Vid Gud, det finnes knappast p vr jord
    en enda man, som hllit bttre tal
    n det du hll hr nyss i denna sal.
    Och, broder min, det vittnar sannerligen
    om mod nr du, som blivit lderstigen,
    besluter taga en ungdomlig fru.
    Ditt hjrta r frvisso ungt nnu!
    Att rda dig i denna sak r ltt:
    gr det du vill, s gr du klokt och rtt!"

    Justinus, vilken suttit och hrt p,
    brt nu sin tystnad. Orden fllo s:
    "Placebo, nu har du ftt tala ut.
    Hr nu p mig, till dess mitt tal r slut.
    Bland det, som Seneca har haft att sga,
    r ock ett rd att noga vervga
    t vem man sknker jord och ting av vrde.
    Och r det s, som filosofen lrde,
    nr det r dda ting, som man vill sknka
    s har man vida strre skl att tnka
    p det man gr nr man ger bort sin kropp.
    Jag varnar dig: det gller att se opp
    och inte ta den frsta man kan f.
    Man mste noga taga reda p
    vad karaktr hon har, fr vad hon gr:
    om hon r grlsjuk eller annars svr,
    karlgalen eller kysk och helgonlik,
    om hon r skvallersjuk, om hon r rik.
    Om n man ej kan hoppas p att finna
    i hela denna vrld en enda kvinna,
    en enda man, en enda hst, som r
    i allo felfri, r det vrt besvr
    att ska en, om vilken man kan sga
    att hennes goda sidor vervga.
    Men detta krver tid, som du frstr.
    Allt sedan jag blev gift har mngen tr
    i hemlighet ftt sknka mig sin lisa.
    M den, som vill, det kta stndet prisa,
    jag finner dri sorg och kostnad blott,
    bekymmer sknker det men intet gott.
    Och dock frklara ofta mina grannar
    (frmst kvinnorna men ven deras mannar)
    att jag har ftt en god och trofast maka
    och en, som vet att lida och frsaka.
    Sjlv vet jag likvl bst hur det str till.
    Fr mig kan du besluta vad du vill;
    betnk dock, om det riktigt passar dig,
    som r en ldre man, att gifta sig,
    isynnerhet, om hon r skn och ung.
    En man i sina kraftigaste r
    fr nog arbeta allt vad han frmr,
    om han skall ha sin hustru helt fr sig,
    och det gr inte mnga r fr dig
    att tillfredsstlla henne helt. Du vet,
    en hustru vntar stor uppmrksamhet.
    Tag inte illa upp vad jag har sagt!"

    "h", sade Januarius, "frakt
    frtjna Seneca, hans teorier
    och alla dina sjuka fantasier.
    Att mn, som ro visare n du,
    ha annan sikt hrde du just nu.
    Placebo, har du ndrat opinion!"

    "Nej, dlig r frvisso den person,
    som undflyr ktenskapet", sade han.
    De andras opinion var likadan:
    han kunde gifta sig nr helst han ville
    och fastsl dagen fr sitt brllopsgille.

    Det kom en sllsam oro i haus blod
    vid tanken p det steg, som frestod,
    och denna tanke fyllde varje dag.
    Om natten sg han kvinnliga behag
    och vackra ansikten fr sjlens blick.
    Om ngon tog en spegel med och gick
    till marknadstorget, kunde han dri
    p samma stt se folk, som drog frbi.
    Varenda flicka, som han kom ihg,
    blev synlig i hans tankebilders tg.
    Rtt lnge hll han p p detta stt,
    ty valet var i sanning icke ltt.
    Se, fann man mycken sknhet hos den ena,
    s tycktes ter alla mnskor mena,
    att ingen var s lsklig som den andra.
    P dygdens stigar sades ngra vandra
    och andra hade guld men dligt rykte.
    Omsider fann han flickan, som han tyckte
    var allra lmpligast att bli hans maka,
    och alla andra sktos d tillbaka.
    Hans val var gjort, och han var rent betagen,
    ty krleken gr blind p ljusa dagen.
    Och nr han lg till sngs och det var natt,
    s tnkte han bestndigt p sin skatt,
    p hennes friska sknhet, hennes sng,
    p hennes smrta midja, ltta gng
    och smidighet, p den moralitet,
    som prydde hennes mjuka kvinnlighet.
    Ja, nr han en gng hade gjort sitt val,
    s kunde det ej lngre bliva tal
    om ngon ndring, d var saken klar.
    Han tyckte, att han var en sdan karl,
    att ingen kunde finna ngot skl,
    som rubbade vad han fann gott och vl.

    Till sina vnner lt han snda bud,
    som lt dem veta, att han valt en brud,
    och bad dem skyndsamt komma till hans hem:
    han ville mycket grna rka dem.
    De skulle inte lngre g och leta,
    ty hans beslut var fattat, lt han veta.

    Placebo kom, och de han ltit kalla.
    Den frsta bn han riktade till alla
    var den, att ingen skulle ska f
    den plan frndrad, som han tnkte p.
    Den gillades av Gud och gav en grund
    fr jordisk lycka till hans sista stund.

    Han sade, att det fanns i deras stad
    en flicka, som var knd som skn och glad;
    av ganska ringa stnd var flickan nog,
    men hon var ung och skn, och det frslog.
    "Den flickan ktar jag och lever sll
    i lugn och ro allt till min levnads kvll.
    Jag tackar Gud att han vill oss frena,
    att hon skall bliva min och min allena.
    Med edert goda bistnd hoppas jag
    att vinna framgng i mitt fretag.
    Om detta sker, skall jag f lugn och frid,
    d gryr min fulla lyckas sllhetstid.
    En sak bekymrar likvl, och jag ber
    att nu f frelgga den fr er.

    "Det gller saligheten. Ingen kan
    bli salig mer n en gng, sger man
    och menar: bde hr och efter dden.
    Men om man ocks undflyr syndens flden
    i alla former under jordelivet,
    s blir oss dock i ktenskapet givet
    s mycken lust och frjd och salighet,
    att jag vid denna lder knappast vet,
    om jag skall vga leva hr s fri
    frn kiv och strid, i sdan harmoni,
    att jag fr all min himmel redan hr.
    Det r ju blott med mdor och besvr,
    som himmelen dr uppe str att vinna;
    och om jag lever samman med min kvinna
    Som alla kta mn i lust och frjd --
    hur nr jag salighet i himlens hjd?
    Den frgan pinar mig. Sg, kunnen I
    befria mig ur detta bryderi?"

    Justinus gav -- frargad som han var
    p broderns enfald -- strax ett spefullt svar,
    och d han icke var n vn av prat,
    s avhll han sig helt ifrn citat
    och sade endast: "Sire, fr det finns rd:
    Vr Herre kan frvisso i sin nd
    s underbart beg, att innan dden
    har ndat alla dina levnadsden,
    du hinner ngra detta gifta liv,
    som enligt dig skall vara fritt frn kiv.
    Fr vrigt faller Herrens nd till nger
    frvisso, broder, lika mnga gnger
    p gifta mn som p en ogift man.
    Jag ger dig nu det bsta rd jag kan:
    frtvivla ej, ty kanske r det skrivet,
    att hon skall bli din skrseld hr i livet.
    Ett Herrens redskap kan en hustru bliva,
    ett gissel, varmed Han frstr att driva
    en mnskas sjl till sig i himmelen.
    Vid Kristi dd, jag hoppas verkligen
    att du rtt snart skall komma till att tycka,
    att ktenskapet ej ger sdan lycka,
    att sjlens salighet kan lpa fara
    och att du drfr ven vet att vara
    rtt lugn i det du gr fr hustruns skull
    och inte verdrivet kttjefull
    och hller dig frn annan synd ocks.
    Jag slutar; mina gvor ro sm.
    Tag inte illa upp, min kre bror!"
    (Men lt oss lmna mnet, ty jag tror
    att detta mne, ktenskapet, blivit
    behandlat av vr Fru frn Bath, som givit
    oss mycket viktiga och goda rd.)
    "Farvl, min bror, Gud give dig sin nd!"

    Med dessa ord var deras samtal slut.
    Justinus och Placebo gingo ut,
    och d de sett, att hans beslut stod fast,
    s gingo de med allra strsta hast
    till vrvet att med lmpliga metoder
    f flickan gift med deras ldre broder.
    Hon hette Maj, och hon var skn och ung.
    Jag tror min skildring bleve alltfr tung,
    om jag beskrev vad dr blev gjort och sagt
    och satt i hennes ktenskapskontrakt
    och huru prktigt bruden styrdes ut.
    Omsider voro vntans dagar slut;
    till kyrkan drogo bda fr att f
    det sakrament de hade vntat p.
    Dr trdde prsten fram i hgtidsskrud
    och manade med allvar dagens brud
    att bliva vis och trofast liksom Sara;
    och nr hans bner alla voro klara,
    S voro de i aktenskapets hamn.

    Det hlls en brllopsfest i hans palats.
    Dr hade alla hedersgster plats
    hos brud och brudgum verst i hans sal,
    och dr var frjd och rtter utan tal,
    de lckraste en kunglig taffel knt;
    och dr fanns stora mngder instrument.
    Dr klingade s ljuvligt skn musik,
    att knappast Amphions var denna lik
    och Orpheus' var lika underbar.

    Fr varje rtt som kom ljd en fanfar,
    s hg och ren, s smattrande och klar,
    att knappast sjlva Theodomas var
    i stnd att lta s trumpeter skalla.
    Av Bacchus sknktes rikligt vin t alla,
    och Venus log mot var och en, ty nu
    var Januarius en man med fru
    och ville visa, att han var en karl,
    till dryckjom och till krlek lika snar.
    Han dansade en eldig fackeldans
    fr gsterna och flickan som var hans.
    En mera upprymd nygift kta man
    har aldrig setts av Hymen sjlv n han.
    Du, Marcianus skald, som sknt beskrev
    Philologias brllop, nr hon blev
    Mercurii maka, och p samma gng
    gav skildringar av nio musers sng,
    om detta brllop kunde du ej sjunga
    p vrdigt stt! Fr svag blev hr din tunga
    och pennan i din hand. Nr gubben ftt
    en ung och vacker brud, r allt s gott
    att det r obeskrivligt, rtt och sltt.
    Frsk, och ni fr se, att jag har rtt
    och inte ljuger eller diktar fritt!

    Att skda Maj, som satt och log s blitt,
    var som ett trolleri, en salig drm.
    Eu sdan blick, s strlande och m
    har ingen make sett sin hustru giva.
    All hennes sknhet kan jag ej beskriva,
    men jag kan sga det, att hon var lik
    en vrlig morgon: hon var lika rik
    p allt vad vrligt friskt och vackert r.

    Han, Januarius, var mer n kr,
    var s frtrollad, som man vara kan,
    och innerst i sitt hjrta tnkte han:
    "h, jag skall famna henne denna natt
    s hrt som Paris famnade sin skatt!"
    Han tyckte likvl synd om henne: -- ,
    att han var tvungen krnka henne s! --
    och tnkte: "Ack, du brckliga, du lilla,
    Gud give att jag inte gr dig illa
    med all min styrka, nr jag nr mitt ml!
    Jag fruktar den r strre n du tl;
    jag mste lgga band p mitt begr.
    Nu give Gud att natten vore hr
    och att den natten bleve evigt lng!
    Blott alla ville g sin vg en gng!"
    Han skte sedan taktfullt att frm
    sitt folk och gsterna att skynda p
    med mltiden, som rckt s lnge redan.

    Omsider brt man upp frn bordet. Sedan
    begynte man att dansa och att dricka
    och str omkring sig kryddor. Varje flicka
    var full av gldje, upprymd varje man
    frutom en, som hette Damian,
    en vpnare i denna brllopsgrd.
    Han tyckte, att hans lott var grym och hrd,
    ty bruden hade tjusat s hans hjrta,
    att det han knde nu var enbart smrta.
    Han var s illa brnd av Venus' brand
    som av en fackla i en mnsklig hand.
    Han smg sig bort frn festen och dess stt
    och skte upp sin bdd och brast i grt.

    Jag lmnar honom nu, tills Maj gav trst
    och sknkte lisa t hans kvalda brst.

                                  Auctor:
    O, vilda, desdigra eld, som fdes
    i sngens halm! O, allt, som d frdes!
    O, falska tjnare, o, vilken harm
    och skada av en orm vid egen barm!
    M Gud frn dem bevara vra hus!
    O, Januarius i saligt rus
    i ktenskapet, se hur Damian,
    din egen vpnare och svurne man
    har planer p ett nedrigt brott mot dig!
    Gud give att han ville blotta sig!
    Det hemskaste i hela denna vrld
    det r en fiende vid egen hrd.

    Fullbordad var den vg, som solen tar,
    han kunde icke lngre drja kvar
    och sknka ljus p denna latitud.
    Nu bragte redan ttnad skymning bud
    om nattens svarta mrker ver vrlden.
    Frdenskull brt man upp, och s gick frden
    -- nr alla sagt farvl och tackat vrden --
    med glam tillbaka till den egna hrden,
    dr hemmets sysslor togo ngon tid
    men allting inom kort blev smn och frid.
    Fr Januarius var mlet nu
    att hastigt uppn sngen med sin fru.
    Han drack ett vin med heta kryddor i
    fr kning av sin kraft och energi;
    Han t av mngen drog s dyr och fin,
    som den frdmde munken Constantin
    beskrivit i sin bok _de Coitu_;
    dem allesamman prvade han nu.
    Till sina bsta vnner sade han:
    "Fr himlens skull, frsk s fort ni kan
    f huset tomt; men det br ske med takt."
    De skyndade att gra som han sagt.
    Gardinerna fr fnstren drogos fr;
    till sngen leddes bruden som sig br;
    nr prsten signat bdden, gick man ut.
    S hll d Januarius till slut
    i sina armar tryckt sin skna brud,
    sin friska Maj, en himmelsk sknk av Gud.
    Han smekte henne, tryckte kyss p kyss
    p hennes mun med skgg, som rakats nyss
    och var s strvt som skinnet p en haj
    och skrapade som trnen stackars Maj.
    Han skrubbade den mjuka kindens skinn
    och sade: "Ack, jag mste, vnnen min,
    frskrcka dig -- rtt lnge till och med.
    Men tnk p detta ordsprk", sade han:
    "Arbeta fort och vl kan ingen man."
    Nr ngot gres fort, s grs det illa.
    Det hr skall gras mycket lugnt och stilla.
    Se, lekens lngd betyder ingenting,
    nr man r lagligt gift med prst och ring.
    Vlsignat vare oket, som vi ftt,
    ty nu r det, vi gra, rtt och gott.
    En man kan inte synda med sitt viv
    och icke skada sig med egen kniv,
    ty lagen ger oss rtt till denna lek.
    S stretade han dr tills mrkret vek.
    D doppade han brd i vin och t
    och stmde sedan upp en vacker lt
    med ljudlig rst dr han i sngen satt
    och nojsade med hustrun sklmskt och glatt.
    Han var s lekfull som ett fl p gatan
    och lika pratsjuk som den pigga skatan.
    Det slappa skinnet p hans strupe skalv
    nr sngen steg mot takets dunkla valv.

    Gud vet vad hustrun tnkte denna natt
    nr han satt dr i srk och sjng s glatt
    med mssa p och halsen smal och lng.
    Hon fann nog ingen sknhet i hans sng.
    S sade han: "Nu r det nog med vaka.
    Se dagen gryr, och nu skall vilan smaka."
    Han lade sig och strckte ut sin kropp
    och sov till middag. Sedan gick han opp;
    men unga frun, den skna Maj blev kvar
    dr inne i sitt rum i trenne dar,
    som seden bjuder unga fruar gra.
    Se, varje arbete kan rent frstra,
    om ingen vila sknkes dag fr dag.
    Det gller varelser av alla slag.
    Bland fint folk r det sed i slika fall,
    att bruden icke ter i sin hall
    p tre, om icke fyra hela dagar;
    frst drp rr hon sig som hon behagar.
    Nr hela fjrde dygnet hade gtt
    och mssan blivit lst i deras slott,
    satt Maj med Januarius i salen
    s skn som sommarblommorna i dalen.
    S hnde sig att hennes gode man
    vid bordet kom att minnas Damian
    och sade: "Huru kan det komma sig,
    att icke Damian betjnar mig?
    r det fr sjukdom, som han ej r hr?"
    Hans andra tjnare, som stodo dr,
    frklarade, att Damian var klen
    och ej frmdde st p sina ben;
    han mste hlla sig i sng dessvrre.

    "h, det var ledsamt", sade deras herre.
    "Han r en tjnare av bsta sort;
    jag srjde verkligen om han gick bort.
    Han r s klok och uppmrksam som f
    bland alla vpnare jag trffat p
    och dessutom en rask och duktig karl
    samt drtill en frstndig man som spar.
    S snart jag kan det, skall jag genast g
    till stackars Damian och hlsa p
    och sknka honom all den trst jag kan."
    De orden rrde alla, ty man fann
    att de frrdde delt sinnelag
    och hjrtats vrme. Det var vackra drag
    i mannens karaktr, som trdde fram.

    S sade Januarius: "Madame,
    nr du har varit i ditt rum ett slag
    med alla dina trnor, nskar jag
    att ni beger er upp till Damian
    och underhller denne gode man.
    Nr jag har vilat kommer jag ocks
    till unge Damian och hlsar p.
    Men skynda er; jag vill ej lnge bida
    den stund, du ter slumrar vid min sida."
    Sin munsknk kallade han sedan p
    och sade honom vad han skulle g
    och taga in, och fick det inom kort.

    Den skna Maj begav sig genast bort
    till Damian med sina kvinnor. Dr
    slog hon sig ned och gjorde sig besvr
    att trsta mannen efter sin frmga.
    S snart den sjuke fann sig kunna vga
    smg han sin brs och drmed ock ett brev,
    i vilket han sin sjukdoms art beskrev,
    i hennes hand, som kndes mjuk och sval.
    En suck gav luft t avgrundsdjupa kval,
    men sedan ndde ock en viskning fram:
    "Frlt mig och frrd mig ej, madame,
    ty jag r ddens, om ni rjer mig."
    Med brsen gmd i barmen reste sig
    den unga frun. S gick hon till sin man.
    Han satt p bdden nr hon kom, och han
    blev glad och kysste henne gng p gng.

    Men denna herdestund blev icke lng,
    ty mannen gick till vila strax drp.
    Hon stllde sig som var hon tvungen g
    till stllet, som r vlknt fr envar,
    och nr hon lst biljetten var hon snar
    att riva den i sm, sm bitar. Alla
    frst frvisso vart hon lt dem falla.

    Begrundande begav sig unga frun
    till mannen, dr han lg i sin paulun.
    Kort drp gjorde hostan honom vaken.
    D bad han henne genast kl sig naken;
    han ville njuta henne, sade han,
    och det gick bst om kldnaden frsvann.
    Hon lydde honom, mste foga sig.
    Men fr att ingen mtte klandra mig
    m det bli osagt vad dr sedan skedde
    och om det var en njutning han beredde
    sin skna fru. Alltnog, de hllo p
    tills aftonsngens klocka hrdes sl.

    Om det var det eller slumpen blott,
    om det var ngot, som naturen stt,
    om det var stjrnorna, som stodo s
    p himmelen, att allting mste g
    i Venus' tecken (mngen lrd har sagt,
    att himlens stjrnor hava denna makt)
    det kan jag icke sga; endast Gud,
    som allting vet och givit alla bud,
    kan dma hrom, icke jag och du.
    Men skert r, att denna unga fru
    blev s betagen, fann s stort behag
    i Damian, att allt frn denna dag
    hans bild bestndigt stod fr hennes blick,
    och den frfljde henne var hon gick.
    "Om ngon inte tycker om det hr,
    s strunt i det, ty jag har honom kr",
    s tnkte hon, "om n hans skjorta var
    den enda skatt och rikedom han har."
    S medlidsam r varje del kvinna.

    Ja, mina vnner, det r gott att finna
    en kvinna rras av en mnskas smrta.
    Det finnes mngen med s stenhrt hjrta,
    att de frvisso hellre, om det gllt,
    sett stackars Damian frgs av svlt
    n sknkt sin gunst, och vilka drtill knt
    en dygdig stolthet ver det som hnt,
    fast deras grymhet drivit dem till mord.

    Men nu gick Maj beslutsamt till sitt bord
    och skrev ett brev, som innehll det svar
    han nskat sig. S var den saken klar
    s nr som p den enda frgan, nr
    och var hon skulle mtta hans begr,
    ty det han ville skulle han f gra.
    Hon drjde icke lnge med att fra

    biljetten till den sjuke Damian,
    och ingen mnska sg nr den frsvann
    helt stilla under huvudkudden hans
    att tagas fram nr intet vittne fanns.
    "God bttring!" sade hon med mun och blick
    och tryckte ofrmrkt hans hand och gick.

    Och nsta morgon uppsteg Damian,
    en terstlld och ter lycklig man.
    Han tvdde sig och kammade sitt hr
    allt fr sin krleks skull, som man frstr.
    Till husets herre gick han om en stund
    och bugade sig dmjukt som en hund.
    Han var s vnlig mot varenda sjl
    (han tycktes vilja alla mnskor vl),
    att alla tjusades och frmst den kvinna,
    vars hjrtas gunst han hade lyckats vinna.
    Jag lmnar honom nu ett gonblick
    och skall bertta hur det sedan gick.

    Det finnes mnga lrda, vilka tycka,
    att njutning r en mnskas hgsta lycka,
    och Januarius var en av dem,
    som lskade att ha ett vackert hem
    med fina saker och att leva gott.
    Hans hus var prktigt som ett kungligt slott,
    han hade ock bland andra goda ting

    en trdgrd med en stenur runtomkring,
    och jag har sannerligen ingenstans
    sett ngon lika vacker park som hans,
    Jag tvivlar p att ngon enda penna
    i mnsklig hand frmtt att skildra denna,
    ja, sjlva Priapus -- s god han r
    fr all den vxtlighet, som jorden br --
    frmdde knappt beskriva huru skn
    den tedde sig med lager stndigt grn,
    som skuggade en kllas blanka vatten.
    Dit kommo ofta, sades det, om natten,
    nr mnen lyste, Pluto och hans maka
    med lvorna och hllo midnattsvaka.
    och d ljd spel och d gick dansen dr.

    Sin trdgrd hade garen s kr,
    att han hll grinden lst och stndigt bar
    dess nyckel p sig och i gott frvar.
    Dr lt han ingen annan trda in,
    s svartsjukt hll han denna skatt som sin.
    Men nr han sommartiden ville smaka
    den frjd, som endast sknkes av en maka,
    s gick han ofta dit med unga frun,
    och vad han icke gjort i sin paulun
    det gjorde han (han skydde ej besvr)
    med lust och frjd och mycken framgng dr.
    S hade Januarius det gott;
    men jordisk lycka har sitt givna mtt:

    den varar icke evigt, den r kort.
    och bst man fngat den, har den flytt bort.

                                      Auctor:
    Ack, grym och svekfull sitter p sin tron
    Fortuna lik en giftig skorpion,
    som drar med sin gunst nr den vill stinga,
    ty dd och ofrd r det bda bringa.
    Hon r ett monster, som s skickligt vet
    frlna prgel av bestndighet
    t sina sknker, att vi ej frst
    att ingen sdan r att lita p.
    Rtt lnge hade lyckans gudom lett
    mot Januarius, men vad hon gett
    tog hon tillbaka -- tog ej hem och hus
    men ngot mera vrt: hans gons ljus.

    Ja, mitt i allt sitt vlstnd och sitt liv
    i krlekslycka med sitt unga viv
    blev Januarius helt pltsligt blind.
    Av mnga trar skljdes d hans kind.
    Han tog dock icke blott sin blindhet hrt;
    han led ocks s outhrdligt svrt
    vid tanken p att Maj var ung nnu
    och att en annan kunde f hans fru,
    att han med gldje ltit ngon taga
    p samma gng sig sjlv och Maj av daga
    p det hon icke skulle ska trst
    och finna den vid ngot manligt brst.
    Men tiden gick, som tiden alltid gr,
    och smningom blev sorgen mindre svr;
    vl var hans de hrt, men han frstod
    att bra det med manligt tlamod.
    Han var dock lika svartsjuk som frut.
    Han tillt ej sin hustru att g ut
    i hallen eller till en grannes hus,
    om ej han sjlv var med och hll sin frus,
    sin skna unga hustrus hand i sin
    vart n man gick och var man n kom in.
    Fru Maj hon fllde mngen bitter tr,
    ty denna vntans tid var mer n svr.
    Hon lskade s hgt sin Damian,
    att hon var ddens, om hon icke hann
    sin heta lngtans ml, ty det var klart,
    att hjrtat skulle brista mycket snart.

    A andra sidan hade Damian
    frvandlats till en s frtvivlad man,
    som ngonsin p jorden sttt att finna.
    Han kunde tala med sin hrskarinna
    men aldrig med ett enda ord berra
    de ljuva ting, som denna velat hra,
    ty stndigt var hon hos sin gamle man.
    Frmedelst brev, som gingo av och an
    och genom tecken kunde de nd
    bertta vad de bda tnkte p.

                               Auctor:
    O Januarius, det synes mig
    som hade gon icke rddat dig,
    ty lika grna blind och bli bedragen
    som seende och dock med blindhet slagen.
    Med hundra gon kunde Argus se
    t alla hll, men vad betydde de?
    Frblindad blev han ju nd omsider,
    och sdant har man sett i alla tider.
    Att intet se kan vara bra ibland.

    En dag fick Maj den nyckel i sin hand,
    som kunde ppna deras trdgrsport.
    D passade hon p och gjorde fort
    i uppvrmt vax ett avtryck, som blev gott
    Och nr han hade nyckelns skra mtt
    frfrdigade sedan Damian
    i hemlighet en annan likadan.
    Vad de med denna nyckel skulle gra
    det skall ni nog i sinom tid f hra.

                                Auctor:
    Ovidius, med rtta har du sagt,
    att det ej finnes ngon jordisk makt,
    som ej kan gckas av ett krlekspar.
    Betnken endast huru svrt det var
    fr Pyramus och Thisbe, huru de
    bevakades och likvl kunde ge
    varandra tecken, vilka ingen sg.

    En julimorgon, nr han nnu lg,
    greps mannen av en sdan lust att leka
    med hustrun i sin trdgrd och att smeka
    och kyssa henne utan vittnen dr
    och stilla sina stormande begr,
    att han med knsla sade dessa orden:
    "St upp, min lskade, nu grnskar jorden,
    frbi r vintern, som var kall och butter,
    nu ljuder turturduvans ljuva kutter.
    Kom ut, min duva, hr din makes rst!
    Hur skna ro icke dina brst!
    De murar ro hga, som bevaka
    vrt paradis. Kom ut, min vita maka.
    Ack, rakt i hjrtat har du trffat mig,
    och aldrig har jag sett en flck p dig.
    Kom ut, s roa vi oss kungligt dr,
    min hustru och min skna bajadr!"

    Ja, sdant var hans tal, men i en blink
    gav Maj t Damian en hemlig vink
    att denne skulle g i frvg, fort.
    Och Damian begav sig till den port,
    han skaffat nyckel till, och ingen sg
    nr han smg in med glad och hoppfull hg
    och satte sig helt tyst i en bers.

    Och genom grinden trdde kort drp
    p trdgrdsgngens solbelysta sand
    den blinde med sin hustru vid sin hand
    och lste genast grinden efter sig.

    "Nu", sade mannen, "r jag hr med dig
    p tumanhand, med dig, som r mig kr
    lngt mer n ngonting, som jorden br.
    Jag stucke hellre dolken i mitt hjrta
    n jag beredde dig den minsta smrta.
    Hur fll mitt val p dig? Min vn, du vet,
    att icke skedde det av snikenhet.
    Det var av krlek och av krlek blott.
    Fast jag r gammal och min syn har gtt,
    s var mig likvl trogen, och du finner,
    att det r trenne goda ting du vinner:
    frst Kristi krlek, sedan egen ra
    och all den rikedom du kan begra,
    ty allting, lst och fast, som nu r mitt,
    skall utan ngot avdrag bliva ditt;
    det svr jag dig i denna morgonstund.
    Lt nu en kyss besegla vrt frbund.
    Att jag r svartsjuk mste du frst:
    jag lskar dig, och nr jag tnker p,
    hur skn du r och full av ljuvt behag
    och huru blind och sorgligt gammal jag,
    s kan jag, kra, inte finna mig
    i tanken p att vara skild frn dig.
    Min stora krlek br du icke klandra.
    S, kyss mig nu, min Maj, och lt oss vandra."

    Nr unga Maj hrt detta tal till slut,
    s sade hon -- och drvid brast hon ut
    i snyftningar, och rsten tycktes svag --:
    "En sjl att frlsa har vl ven jag,
    och om min heder kan jag nog sl vakt,
    den kvinnlighetens blomma, som jag lagt
    fr alltid i min dyre makes hand,
    d prsten band oss med ett heligt band.
    Frdenskull, kre make, svarar jag
    och hoppas att mitt svar r dig i lag:
    M Herren Gud allsmktig straffa mig
    om ngon dag det skulle visa sig,
    att jag har vilat i en annans famn
    och s fr alltid mist mitt goda namn.
    Ja gr jag det, r jag s skamlst frck,
    s kld mig naken, stick mig i en sck,
    fr scken till en flod och drnk mig dr!
    Jag r en dam och ingen fal hetr.
    Men vadan den frmaning, som du gav?
    Jo, trohet veta mnnen inte av,
    och drfr har det blivit dem en vana
    att misstro kvinnan, varna och frmana."

    P Damian, som satt i sin bers,
    fll hennes blick i samma stund, och d --
    d hostade hon till och gav en vink,
    som han frstod att flja i en blink,
    ty hennes tecken knde Damian
    lngt bttre till och med n hennes man:
    han hade ftt ett brev, dr hon beskrev
    sin sluga plan. Och resultatet blev:
    han ntrade ett sttligt prontrd
    och fann en stadig gren och slog sig ned.
    Jag lmnar honom dr och likas,
    i parken vandrande, de andra tv.

    Det var en dag, d himlen lyste bl,
    och ver alla trd och blommor sm
    gt Phebus ut sitt guld, och allt var frid.
    Han var in Geminis vid denna tid
    men hade redan ngot deklinerat
    frn Krftans hus, dr Jupiter regerat.
    Det hnde denna skna morgonstund
    att dit till parken, till en liten lund
    i bortre ndan kommo Proserpina,
    fdrottningen, och Pluto med de sina,
    de vna lvorna. De drogo fram
    i snrrt linje under skmt och glam.
    (Hos Claudianus finner den som vill
    en utmrkt skildring av hur det gick till
    nr Proserpina rvades som ung.)
    De hunno fram, och underjordens kung
    tog ste p en grnkldd bnk av jord
    och sade till sin maka dessa ord:

    "Erfarenheten visar varje dag,
    att kvinnans karaktr r falsk och svag;
    hon sviker bde mannen och sitt kall.
    Jag kan bertta tiotusen fall
    om kvinnors svek och deras lustars makt.
    O, Salomo, vars rikedom och prakt
    och stora vishet prisas av de lrda,
    du sade ord, som ro minnesvrda
    fr den, som ftt frmgan att frst.
    Om mnskors godhet dmde han som s:
    'En god bland tusen mn; men vem kan finna
    bland tusental en enda dygdig kvinna?'
    S vittnar denne kung, som knde er,
    och icke r det mycket gott man ser
    om kvinnorna hos Jesus, Syrachs son.
    Mn I f skrda straff fr det i sn,
    m eder drabba eld och svrd och pest!
    Den riddare, som vandrar dr som bst,
    skall givas horn, och blott emedan han
    har blivit blind och r en gammal man.
    I trdet sitter lskaren p vakt.
    Men karlen borde taga sig i akt,
    ty jag skall ge den gamle riddaren,
    som nu r blind, hans gons ljus igen,
    nr hustrun brjar med sin lskogslek.
    D skall han skda hennes svarta svek
    till hennes och till mnga andras skam."

    Till detta sade, fga allvarsam,
    gudinnan Proserpina strax: "Nvl,
    gr det, och vid min salig morfars sjl
    skall jag se till att hustrun skall frst
    -- och alla andra kvinnor likas --
    att svara s, att den som kom med hot,
    snart ligger dmjukt bjd vid hennes fot.
    Av dem skall ingen d av brist p svar.
    Om n vr skuld m synas mannen klar
    p grund av det hans egna gon sett,
    s skall vi kvinnor likvl ganska ltt
    frm att ter gra honom mr.
    Er klokhet ger jag inte mycket fr.

    "Att juden Salomo fann drskap blott
    hos hela kvinnoknet vet jag gott,
    men om ock _han_ ej fann en felfri kvinna,
    ha likvl mnga andra lyckats finna
    bland kvinnor mnga trofasta och goda.
    Tnk blott p helgonen! Kan ngon loda
    martyrens trofasthet mot Herren Krist?
    P trogna hustrur rdde ingen brist
    i gamla Rom, det visa hvdens blad.
    Och, sire, jag tror du missfrstod en rad
    av Salomo, den raden, dr det stod,
    att ingen kvinna finnes, som r god:
    han menar dr -- vad annat kan han mena? --
    att god, fullkomligt god r Gud allena.

    "Fr vrigt gr du nog fr stor affr
    av salig Salomo och det han lr.
    Lt vara att han hade mynt och makt
    och byggde Herren hus med dyrbar prakt;
    t falska gudar byggde han ocks,
    och kan man vl ett strre brott beg?
    Hur hgt du n vill stlla denne kung,
    var han en libertin nr han var ung,
    och gammal vorden vergav och glmde
    han helt sin gud. Och om ej Herren dmde
    kung Salomo att mista liv och krona,
    var sklet endast att han ville skona
    kung Davids son. Jag sknker mitt frakt
    t allt vad denne Salomo har sagt
    om kvinnorna och deras fel. Besinna,
    min kre vn, att ven jag r kvinna;
    och d hon kallat kvinnorna fr skarn,
    s vill jag riktigt sjunga ut om karn.
    Jag skulle skert kvvas av min harm,
    om jag begrov den 1 min egen barm."

    "Min drottning", sade Pluto, "nog med grl.
    Jag ger mig nu; men det frstr du vl,
    att d jag sagt, att jag skall terge
    den blinde synen, mste detta ske.
    Jag r en kung; mitt ord tas ej tillbaka."

    "Och jag kr drottning", sade d hans maka.
    "och Maj skall inte sakna svar i dag.
    Nu tala vi om annat tycker jag;
    vi skola inte tvista med varann."

    Vi terg till Maj och hennes man.
    Den gode Januarius gick dr
    i parken med sin Maj och var s kr,
    att han bestndigt sjng p samma trall:
    "Jag lskar dig." -- Man kom i alla fall
    omsider ter, och s ndde man
    det gamla prontrd, dr Damian
    befann sig skymd av grenars friska grnska.

    D sade skna Maj: "Jag skulle nska,
    jag rent frsmktar av ett starkt begr
    att ta av den lckra frukt det br
    det prontrd, som str hr ttt invid.
    Jag har ej lngtat s i all min tid
    som just i denna stund att f frtra
    ett saftigt pron. Hjlp mig, hjlp mig, kra
    I fall som mitt kan mngen kvinna tr
    s starkt till frukt, att, om hon ej kan n
    sin lngtans ml, det bliver hennes dd."

    "O, himmel", sade mannen i sin nd,
    "att jag skall vara blind och inte har
    en drng till hands; d vore saken klar."
    D sade hon: "Det reder sig: stig fram
    och grip med armarna om trdets stam
    och bj dig sedan ned, s stiger jag
    med foten p din rygg. D fr jag tag
    i grenarna och tar mig upp helt ltt."

    Han svarade: "Det blir ett utmrkt stt;
    jag kunde ge mitt hjrteblod fr dig."
    Hon steg p ryggen, nr han bjde sig,
    fick tag och tog sig upp till Damian.
    (Nu ber jag damerna: frlt en man,
    som ej kan nmna ting vid fina namn.)
    Ja, Damian tog genast Maj i famn
    och lyfte hennes kjol och trngde in.

    D tnkte Pluto: nu r turen min;
    och den bedragne mannen terfick
    sin fulla syn i samma gonblick.
    En lyckligare man har ingen sett
    n Januarius nr undret skett.
    Hans tankar gingo genast till hans fru,
    och han sg upp mot hennes plats. -- Vad nu?
    Han sg att unge Damian betckt
    hans egen maka p ett stt s frckt,
    att ingen kan beskriva det med ord,
    och han skrek till som om han sett ett mord,
    som modern, nr man mrdar hennes barn:
    "Ut, hjlp, tag fast! -- Du frcka skarn,
    vad gr du dr? Vad gr ni bda tv?"

    Hon svarade: "Min make, vad str p?
    Frlora ej besinningen s dr!
    Nu har jag botat dig med stort besvr
    och icke utan fara fr min sjl,
    ty detta r magi, frstr du vl.
    Jag erfor, att det enda medlet var
    att brottas i ett trd med ngon karl.
    Var ngons avsikt god, s var det min."

    "H, brottas?" sade han. "Men den gick in!
    M neslig dd bli straffet fr ert brott!
    Han bolade med dig, det sg jag gott.
    Jag vill bli hngd, om jag har ortt nu."

    "D hjlpte inte", suckade hans fru,
    "min svra kur, ty om den botat dig,
    s talade du ej s dr till mig.
    Du ser ej riktigt tydligt, vnnen min."

    "Jag ser tvrtom s klart som ngonsin
    med bda gonen och tyckte mig
    fullkomligt se att karlen lg med dig."

    "Du yrar", sade hon, "det vill jag lova.
    Den tacken ger du mig fr synens gva!
    O, att jag skulle lyda hjrtats rst!"

    "Ses, min kra", sade han; "var trst.
    Glm mina ord och var ej lngre vred.
    Frlt om jag har srat, och kom ned!
    Men p min ra frefll det mig
    som om han hade bolat dr med dig
    och som din kjortel blivit upptvnd."

    "Du sg nog vad som helst: det r en knd
    och erknd sak", frklarade hans fru,
    "att en som vckes, inte i ett nu
    frmr se tingen klart; han mste vara
    fullt mornad innan synerna bli klara.
    Och det frhller sig p samma stt
    med den, som varit blind: det r ej ltt
    att strax se klart. Frst nr det hunnit g
    tminstone ett dygn, mhnda tv,
    har synen riktigt kunnat stadga sig.
    Den kommer nog nnu att gcka dig,
    och du br vara noga p din vakt,
    ty ofrd har det mnga gnger bragt,
    nr mnskor tyckt sig se men inte sett,
    och vredgats ver ting, som icke skett."
    Med detta hoppade hon ned p marken.

    Nu stod en verlycklig man i parken
    och kysste hennes mun, som var s mjuk,
    och smekte mt och varsamt hennes buk.
    S gingo de tillbaka till sitt slott. --
    Nu nskar jag er alla allting gott.
    Jag slutar min berttelse och ber:
    Guds Moder signe och beskydde er!

Hr slutar Kpmannens berttelse om Januarius.




EPILOG TILL KPMANNENS BERTTELSE


    "h, Gud frbjude", sade nu vr Vrd,
    "att sdan hustru bleve mig beskrd!
    Dr ser man kvinnans illslughet och list.
    Ja, kvinnor tnka alltid, frst och sist,
    p stt att lura sina stackars mn,
    och alltid tumma de p sanningen.
    Det visar den berttelse vi hrt.
    Min egen hustru har vl ej frstrt
    min lycka genom ngot trohetsbrott,
    men en frfrlig svada har hon ftt,
    och mnga andra fel har hon ocks.
    Men sdant skall vi inte tnka p.
    Jag vill blott sga eder, mina vnner,
    att det r bitter nger, som jag knner,
    nr jag betnker frihetens frlust.
    Men jag har sannerligen ingen lust
    att rkna upp min hustrus fel och brister,
    ty skert rkade jag d i klister:
    det blev nog framfrt ngon vacker dag,
    ty skvallersjuka r ett kvinnligt drag.
    Fr vrigt: ven om jag skulle vga,
    s svek mig utan tvivel min frmga."




VPNARENS PROLOG


    "Kom nrmare, herr Vpnare, var god!
    Frtlj om krlek i ungdomligt blod!
    Det r jag vertygad att ni kan."
    "Ack nej, min bste herre", sade han,
    "men grna skall jag gra som ni ber
    och nu frtlja ngonting fr er.
    Frlt mig om berttelsen blir svag;
    min vilja r nog god. Nu brjar jag."




VPNARENS BERTTELSE


Hr brjar Vpnarens berttelse.

    Det fanns i Samarkand i Tartariet
    en kung som frde krig emot Turkiet;
    d fll dr mngen stark och tapper man.
    Den store kungens namn var Tamerlan.
    Bland alla hrskare p denna tid
    fanns ej hans like nr det gllde strid,
    och varje dygd, som krves av en kung
    besatt han frn de r d han var ung.
    Obrottsligt hll han i sitt liv i ra
    de sederegler han som barn ftt lra,
    och drtill var han dristig, klok och rik
    och mild och rttvis, lskade musik,
    var hederlig och ville alla vl.
    I honom bodde det en hjltes sjl,
    och han var frisk och stark som skogens ek,
    en mstare i varje vapenlek.
    Han var en lycklig man med vldig makt
    och omgav sig med sdan kunglig prakt,
    att ingen i hans samtid var som han.
    Och denne kung, tataren Tamerlan,
    han hade med sin drottning givit liv
    t tvenne kcka sner. Algasiv
    var ldst; den andre hette Cambalo.
    En dotter hade Tamerlan ocks,
    och hon var yngst. Hon hette Canacie.
    Att skildra hennes sknhet skulle bli
    en vermktig uppgift fr min tunga.
    En vrdig lovsng kan jag icke sjunga,
    ty alltfr liten r min frdighet.
    Det krvdes fr en sdan en poet,
    en mlare med ord, den himlen gett
    de frger, som den har p sin palett,
    och jag r ingen s bendad man.

    S hnde sig nr konung Tamerlan
    regerat riket under tjugu r
    och det igen blev mars och solig vr,
    att han som vanligt hll i Samarkand
    fr de frnmsta i sitt vida land
    en sttlig fest den dag han fyllde r.
    Det var den vrens tid, d solen gr
    mot sommarhjderna och strlar ljus
    i tredje zonen uti Martis hus,
    i Vduren, en het, kolerisk bild.
    D dagen var s hrligt klar och mild,
    steg jublet hgt ur alla fglars brst;
    det var som hade rymden sjlv ftt rst,
    s fylldes den av sng till solens ra.
    De sgo ju att Phebus var dem nra
    och sknkte skydd mot vinterns kalla svrd.

    I kunglig skrud satt Tamerlan som vrd
    i salen i sitt sttliga palats,
    dr alla rikets stormn tagit plats,
    och hll en fest s prktig och solenn
    att ingen kunnat efterlikna den.
    Frn varje festbeskrivning avstr jag.
    Det skulle taga minst en sommardag
    att skildra huru allt var arrangerat
    och vem dr fanns och vad dr blev serverat
    t gsterna i stora kvantiteter
    av landets underbara lckerheter.
    Av mngen riddare och resenr
    har jag fr vrigt hrt, att det, som dr
    betraktas som en lckerhet, ibland
    r ringa skattat i vrt eget land.
    Vi skola icke spilla tid p detta,
    det finnes andra saker att bertta,
    om min berttelse skall n sitt slut.

    Nr tredje rtten hade burits ut
    och alla gster sutto dr kring kungen
    och hrde p en sng, som just blev sjungen,
    slogs drren pltsligt upp. En oknd gst,
    som satt i sadeln p en kopparhst,
    red in i salen, fram till kungens bord.
    I salen sades ej ett enda ord,
    s hpna blevo alla och envar.
    En spegel hll han i sin hand och bar
    en ring av guld p tummen; vid hans sida
    sgs svrdet hnga blottat utan skida.
    Med undran stirrade varenda gst
    p riddaren och p hans kopparhst.
    Full rustning tckte denne frmlings drkt
    och endast huvudet var obetckt.
    Han riktade till konung Tamerlan,
    hans drottning och varenda riddersman,
    som satt i kungens sal och vid hans bord,
    en hlsning i s vrdigt vackra ord,
    att sagans Gawain icke kunnat fra
    ett mera hviskt tal n man fick hra
    nr han p kopparhsten hade ordet.
    S vnde han sig upp mot hedersbordet
    och frde fram det budskap, som han hade,
    s manligt klart, att varje ord han sade
    var tydligt hrbart utan minsta fel;
    och drtill var hans tal till varje del
    utformat enligt retorikens lagar
    fr talarkonst som fngslar och behagar.
    Mitt enkla tal kan ej f samma glans
    och samma frg och hga flykt som hans,
    men jag skall terge s gott jag kan
    det budskap, som av denne riddersman
    blev framfrt till den store konungen.

    Han sade: "Kungen av Arabien --
    min hrskare, vars vilja r min lag --
    han hlsar er p denna hgtidsdag
    och snder som en gva till er fest,
    som han vill hedra, denna kopparhst,
    som utan minsta svrighet frmr
    att bra eder hn vart helst ni trr,
    hur fjrran mlet fr er frd m vara,
    och detta utan att ni lper fara
    och oberoende av sol och hetta,
    av regn och stormar; och den gr allt detta
    med sdan hastighet, att ni har ntt
    det ml ni utvalt, innan solen gtt
    ett enda varv kring jorden p sin bana.
    Den flyger p den hjd, dr rnar spana,
    och likvl r dess frd s lugn och trygg
    att ryttaren kan sova p dess rygg.
    Han vnder vid en vridning p en pinne.
    Den man, som utfrt detta verk, r inne
    i all teknik och vet att passa p
    en rtt konstellation och vet ocks
    att binda andarna med formlers band.

    "Den spegel, som jag hller i min hand,
    besitter sdan makt, att man kan se
    i den de hndelser, som skola ske.
    Desslikes kan man tydligt se i den
    om ngon r ens ovn eller vn,
    och framfr allt: i denna spegel kan
    en dam, som fst sitt hjrta vid en man,
    se varje falskhet i den mannens sjl
    och varje trols tankes svek s vl,
    att intet blir frdolt fr hennes blick.
    Frdenskull var det ven, som jag fick
    mig frelagt att lmna tvenne ting,
    min sanningsspegel och en magisk ring
    till eder hga dotter Canacie.

    "Om denna rings frmga veta vi,
    att var och en som br den kan frst
    vartenda sprk, som fglar tala p.
    En ugglas skri och kvittret av en svala
    r lika klart som det, som mnskor tala,
    och braren kan svara hk och vrk
    och vrens lrka p dess eget sprk.
    Man vet om varje rt, som str p rot,
    vad kraft den har, om den kan sknka bot
    t mnniskor, som srats eller lida.

    "Det blanka svrd, som hnger vid min sida,
    besitter egenskapen att betvinga
    det starkaste bland harnesk med sin klinga,
    och intet sr, som denna klinga gett,
    kan fs att sluta sig p annat stt.
    n s, att den, som givit sagda sr,
    frbarmar sig och slr p nytt, men slr
    med flatan blott och icke fr att dda.
    D slutar sret genast upp att blda
    och sluter sig och helnar utan spr.
    Allt det jag sagt att detta svrd frmr,
    frmr det ven nr det tillhr er."

    Nr detta blivit sagt red mannen ner
    mot hallens drr och ut p borgens grd.
    Dr satt han av, och kungens folk tog vrd
    om frmlingen: hans rustning avtog man
    i rummet hans, och sedan frdes han
    till kungens sal och till hans hedersbord.

    Man mottog gsten dr med mnga ord
    av tacksamhet och ord till givarns ra,
    och ngra hovmn fingo genast bra
    till tornet spegeln och det blanka svrdet;
    och p ett stt som svarade mot vrdet
    blev ringen verrckt till Canacie.

    Emellertid stod kopparhsten fri
    frn varje grimma eller annat band
    orubblig dr den stod p grdens sand.
    Den stod s klippfast dr som om dess ftter
    vxt upp ur marken och haft djupa rtter,
    och fast man tog till vindspel och till block
    och drog och stretade, s stod den dock
    dr den var stlld, till dess att frmlingen
    kom ut och lrde hur man styrde den.

    Det var ett stim av folk, som kom och gick
    kring hsten och beundrade dess skick,
    dess hjd och lngd och vackra proportioner,
    och allmnt sjngs dess lov i hga toner.
    Den liknade en hst frn Lombardiet,
    men blott hos springare frn Berberiet
    har sdan eld och sdan hllning setts.
    Kort sagt: frn ronen till svansens spets
    var den i allt en rent fullkomlig hst.
    Beundran vckte vl dess form, men mest
    frvnade det folk i alla fall,
    att den, fast den var formad av metall,
    frmdde rra sig. -- Ett trolleri!
    Den ena lade fram en teori,
    den andra ngon annan lika fin;
    det var ett surr som av en svrm av bin.
    Frklaringarna voro oftast vaga
    och stundom lnade ur myt och saga:
    man sade, att den var av samma ras
    som skaldernas beryktade Pegas,
    man liknade den ven vid en hst,
    vars namn fr alla tider blivit fst
    vid namnet Troja, knt frn Iliaden.
    D sade en: "Hur gr det nu med staden?
    om det finns knektar i den hr ocks?
    Jag tycker det r bst att passa p
    och underska den. Det br vi gra."
    En annan viskade i grannens ra:
    "Hans kopparhst r humbug rtt och sltt.
    Man vet att gycklare p samma stt
    frvnda synen och bedraga folk."
    Och mngen annan gjorde sig till tolk
    fr tvivelsml fr den, som ville hra,
    precis som enkla mnskor alltid gra
    nr deras enkla hjrnor ej frm
    begripa det de st och gapa p.

    Man undrade ocks hur denna spegel,
    som nu frvarades bak ls och regel,
    frmdde visa allt vad mannen sagt.
    D sade en (och nstan med frakt)
    att detta kunde uppns ganska ltt,
    om vinklar och reflexer lades rtt.
    Det fanns i Rom en sdan, sade han.
    Och under diskussionen nmnde man.
    att Aristoteles och andra skrivit
    om underliga speglar, vilka givit
    besked om underliga ting p samma stt.

    Dr fllo likas repliker ttt
    om svrdet, vilket genomtrngde allt,
    och drvid nmndes mngen knd gestalt,
    bland dem Achilles, ty i mngden fanns
    personer, vilka lst om dennes lans,
    om vilken det i gamla bcker str
    att ven den frmdde lka sr.
    Dr talades om hrdning av metall
    om lkemedel och i vilka fall,
    om medlet skulle komma till sin rtt,
    de skulle brukas och p vilket stt.

    S diskuterades prinsessans ring,
    och ingen hade hrt om ngonting,
    som gde sdan mrklig magisk kraft.
    Blott Salomo och Moses sades haft
    en lika mystisk makt i forna tider.
    Nu skingrade sig hopen sent omsider,
    och ngon bland de mnga framhll d
    hur svrt det r att fatta och frst,
    att glaset, som vi skda i en flaska
    har kunnat bliva till ur ormbunksaska;
    men d det r bekant, s undrar ingen.
    Ja, mystiskt underbara tyckas tingen
    till dess man funnit en frklaring god.
    Tnk blott p skan och p ebb och flod!
    S brusade en stndig strm av ord,
    tills kungen gjorde uppbrott vid sitt bord.

    Frdunklats hade Phebus och gtt ned,
    och Lejonet med Aldebaran gled
    allt hgre upp p mrknat firmament,
    nr Tartariets mktiga regent
    brt upp och fretrdd av musikanter
    och fljd av sina gster och drabanter
    begav sig till sin tronsal. Den musik,
    som tonade i denna tycktes lik
    den himmelska i sfrers harmoni.
    Dr dansades, och man var glad och fri,
    ty Venus satt dr uppe i det bl
    och log mot sina barn, d hon sg p.

    Man frde riddarn frn Arabien
    till tronen och den store konungen,
    och dansen trdde han med Canacie
    vid toner av en hrlig melodi.
    Dr rdde frjd och gamman verallt,
    och ingen mnniska, som tnker kallt,
    kan skildra denna fest hos Tamerlan,
    blott en poet, en ung, frlskad man.

    Jag vet blott en, som hade kunnat ge
    en vrdig bild av det man dr fick se
    av sllsamt formade och skna drag,
    av ltta steg och rrelsers behag,
    frstulna blickar och frrdisk gld,
    och det r Lancelot; och han r dd.
    Jag avstr drfr frn att skildra balen,
    som pgick tills det dukades i salen.

    Hovmstaren befallde sina mn
    att genast hmta vin ur kllaren,
    och folket skyndade beskftigt bort,
    och vin och kryddor kommo inom kort.
    Man styrkte sig, och sedan gick man ned
    till templet enligt gammal, lovvrd sed
    och drp festades tills det blev dag.
    Men vad dr ts och dracks frbigr jag.
    Man vet att maten p en kunglig fest
    r rik och god, och s bestr den mest
    av rtter, vilkas namn jag icke knner.

    Frn bordet gingo kungen och hans vnner
    till grden fr att se p kopparhsten,
    som burit dit den senast komna gsten.

    Den undran denne vckte liknas bst
    vid den, som gnades en sllsam hst
    p stranden invid Troja under strider,
    som gde rum i lngst frflutna tider.
    Omsider stllde konungen en frga
    till riddarn om hans hst och dess frmga
    och hur man gjorde fr att styra den.

    D fattade i tygeln riddaren,
    och strax fick hsten liv p ngot stt.
    Han sade drp: "Det r mycket ltt;
    det enda ryttaren behver gra
    r vrida p ett handtag i dess ra,
    som jag skall visa er p tumanhand,
    och sedan sga hsten vilket land
    och vilken plats man vill bege sig till.
    Nr hsten sedan frt en dit man vill,
    S r det blott att vrida p ett vred
    och sga till; d gr den genast ned.
    Nu vet ers majestt vad den frmr.
    Och nr den landat, str den dr den str.
    Att rubba den str ej i mnsklig makt,
    och drfr kan den lmnas utan vakt.
    Men vill ni att er springare frsvinner,
    s vrid p detta handtag, och den hinner
    ur hr- och synhll inom en sekund.
    Den terkommer dock i samma stund
    ni kallar den, om detta endast sker
    med rtta ord, som jag skall lra er
    i enrum, s att ingen annan hr.
    Ers majestt, s r det som man gr."

    Nr kungen sedan blivit instruerad
    och varje formel blivit repeterad
    till dess han visste att han kunde den,
    s gick han mycket njd och glad igen
    tillbaka till sin fest kung Tamerlan,
    och kopparhstens betsel frde man
    till tornet, dr det var i gott frvar
    bland kronjuvelerna. Men sllsamt var
    att hsten sjlv en stund drp frsvann.
    Emellertid satt konung Tamerlan
    med sina herrar i ett muntert lag
    tills nattens mrker vek och det blev dag.

Explicit prima pars.



Sequitur pars secunda.

    Emellertid begynte smnen vinka
    t herrarna och komma dem att blinka
    och tnka p, att vilan dock r skn
    och smnen alla mdors ljuva ln.
    S viskade den sakta som en aning
    i allas ron en frstulen maning
    att bryta upp och ska sig den ro,
    ur vilken stndigt nya krafter gro.
    Man lydde rdet, ty man fann det gott,
    och snart var allting tyst i kungens slott.
    Man sov dr tungt, men allting som dr drmdes,
    var s frvirrat, att det genast glmdes,
    ty vin ger drmmar av ett sdant slag.
    Man sov dr nu lngt in p ljusan dag,
    dock icke en, prinsessan Canacie,
    som tidigt hade tagit sitt parti
    och sagt godnatt och dragit sig tillbaka.
    Prinsessan hade icke velat vaka
    och sedan efter festens sena slut
    p morgonen se blek och dlig ut.
    Hon kunde sova ngra timmar blott,
    ty gldjen ver gvorna hon ftt,
    kom bda dessa underbara ting
    -- den blanka spegeln, hennes nya ring --
    att ven under all den smn hon fick
    st lockande fr hennes inre blick.
    Vid solens uppgng kallade hon p
    sin forna skterska och lt frst,
    att hon var sinnad att g ut och g.

    Den goda gamla kvinnan sade d,
    frvnad ver det som hon ftt hra:
    "Ers hghet, sg mig vad ni mnar gra!
    Varenda mnska sover ju nnu."

    Prinsessan svarade: "Min goda fru,
    jag mnar bara g och promenera."

    Duennan avstod frn att disputera
    och vckte trnorna, och Canacie
    gick upp och knde sig s glad och fri
    och var s strlande av levnadsfrjd
    som dagens unga sol, som ntt en hjd
    av endast fyra grader i det bl,
    nr han fick se prinsessan redan g
    med ltta steg i slottets stora park
    beredd att vandra ut i skog och mark
    med endast ngra trnor i sitt flje.
    Kring flt och skogar stod nnu ett hlje
    av morgondimmor, vilkas ltta flor
    lt solen frefalla rd och stor,
    men dock var allting obeskrivligt hrligt.
    Den friska luften insp hon begrligt
    och hjrtat kndes ltt i hennes brst;
    det var ju vr och det var lngt till hst.
    Och pltsligt fann hon, hejdande sin gng,
    att hon frstod varenda fgels sng.

    Om en berttelse berttas s,
    att den som talar aldrig tyckes n
    till sakens krnpunkt, r det uppenbart,
    att de som lyssna trttna mycket snart
    och mista allt intresse fr det hela.
    P det att icke ven jag m fela
    p detta stt, s skyndar jag stad
    till slutet av prinsessans promenad.

    I ett frtorkat trd, s vitt som kalk,
    satt p en naken gren en ensam falk,
    och just d hon kom nra, Canacie,
    gav fgeln upp ett s frtvivlat skri,
    att hela skogen lystrade och ryste.
    Den hade slagit sig s blodet lyste
    p fjderskruden och de gula benen
    och rann i rda strmmar ver grenen.
    S hjde hon p nytt sitt hemska skri
    och hgg sig med en sdan frenesi
    i brstet med sin nbb, att intet djur,
    hur grymt n detta r till sin natur,
    frmtt bevittna kall och oberrd
    en hjrtesorg som var s oerhrd.
    Om mina arma ord frmdde ge
    en tydlig bild, s skulle alla se
    att falken var s vacker, att dess like
    ej blivit sedd i ngot kungarike,
    och detta gller hllning och gestalt
    och blick och frg och fjderskrud och allt.
    Den var en pilgrimsfalk av oknt slag.
    Av sorg och blodfrlust var den s svag,
    att ingen styrka lngre stod den bi.

    Den skna kungadottern Canacie,
    som p sitt finger bar den gyllne ring,
    som lt sin brare frst de ting,
    dem fglar sade, vad n detta var,
    och ven gav frmga att ge svar
    p fgelsprket, hade vl frsttt
    vad falken sagt och mkade dess lott.
    Till trdet skyndade hon hastigt fram
    och stllde sig vid dettas vita stam
    med kjolen utbredd fr att ta emot,
    om fgeln miste sansen och dess fot
    frlorade sitt grepp och den fll ned.
    I vntan stod hon lnge dr och led,
    men sedan sade hon och sg dit opp,
    dr falken satt och sargade sin kropp:
    "Jag ber dig, arma falk, bertta mig
    vad man har gjort dig, hur det kommer sig,
    att du befinner dig i sdan nd.
    r det en lskad vns, en makes dd,
    som vllar sorgen, eller krlekskval,
    som plga dig? Det kan ej bliva tal
    om ngot tredje, ty ett delt hjrta
    kan ej av ngot vllas sdan smrta
    som av ett ddsfall eller sviken tro.
    P annat kan din ngest ej bero,
    ty ingen ser jag, som frfljer dig.
    Fr guds skull, kra fgel, skona mig,
    ty aldrig frr, s lngt mitt minne nr,
    har ngon anblick varit mig s svr
    som nr jag ser dig plga dig s dr.
    Det skr mig i mitt hjrta, ja, det skr
    s djupt, att detta blir min dd till sist.
    Fr himlens skull, kom ned ifrn din kvist!
    Om blott jag finge veta vad det r,
    som drabbat dig och pinar dig s dr
    och gr dig s frtvivlad, kunde jag
    frvisso bota dig i denna dag
    med bistnd av naturens lkekraft.
    Det finnes skert rter, vilkas saft
    frmdde lka dina sr, min vn."

    D hjde falken i sitt trd igen
    ett skri, som trngde genom mrg och ben,
    och fll till marken livls som en sten.
    Prinsessan tog den genast i sin famn
    och hll den kvar i denna trygga hamn.
    Nr fgeln hade vaknat ur sin dvala,
    och hmtat sig, begynte den att tala:
    "Att den som har ett gott och delt hjrta
    kan knna djupt och plgsamt andras smrta
    det ser man varje dag exempel p,
    det vittna filosoferna ocks,
    det fljer av ett delt sinnelag.
    Du lyder blott ditt goda hjrtas lag,
    som av naturen nedlagts i din sjl,
    nr du beklagar mig och vill mig vl
    och nr min smrta ven plgar dig.
    Du kan frvisso icke hjlpa mig,
    men fr din godhets skull och d jag vet,
    att du har frgat av barmhrtighet,
    samt ven fr att andra m frst
    att lta varna sig, skall jag nd
    bertta, innan allting r frbi,
    om mina levnadsden, Canacie."
    Nr falken sedan hade brjat p,
    s grepo fgelns ord prinsessan s,
    att sorgen ville sprnga hennes brst
    och falken sjlv fick lov att bringa trst.

    "Dr jag blev fdd (o, att jag kunnat slippa!)
    och fostrad p en grvit marmorklippa,
    som var min slla barndoms fasta borg,
    dr visste jag ej av, att det finns sorg
    och nd och svek i denna vrld att bra.
    Dr bodde d en sttlig falk helt nra,
    som tycktes fylld av allting som r gott
    men likvl var i stnd till varje brott.
    Han talade s hviskt och galant,
    att vad han sade tycktes vara sant,
    hans spel var s fullkomligt fritt frn fel,
    att ingen anade att det var spel
    och alla trodde att det var natur.
    Som ormen, nr den ligger tyst p lur
    av blommor dold i ngon vacker lund
    och endast vntar p en lglig stund
    att hugga till, var denna falk ocks,
    som tycktes vara ett exempel p
    de dygder man vill finna hos en prins.
    Som med en grav, dr allt det vackra finns
    p ytan, medan liket ligger tckt,
    frhll det sig med honom, dr han frckt
    frstllde sig och syntes god och vek
    men innerst i sin sjl var full av svek.
    Omsider, nr han under mnga vrar
    besvurit mig och tiggt mig under trar
    om gunst och krlek, veknade mitt hjrta.
    Jag kunde icke se s mycken smrta
    och fruktade att sdan sjland
    mhnda skulle bli den armes dd.
    Och drfr -- samt bedragen av hans eder,
    frskringar och skenbart rena seder --
    bevektes jag att lta honom f
    allt det han lnge gtt och vntat p,
    p villkor att vi slto vrt frbund
    fr hela livet, nda till den stund,
    d dden gjorde slut p vr frening.
    Men sanning ligger det i denna mening,
    som ngon vis har utsagt: 'aldrig har
    en skurk tnkt lika som en rlig karl'.
    Nr det han lnge tiggt och bett om skett,
    nr jag, min arma dre, hade gett
    mitt trogna hjrta lika helt och fritt
    som han frskrade att han gett sitt,
    d fll han genast ned p sina knn,
    den falske hycklaren, och gav sig sken
    av hnfrd tacksamhet och sdan frjd,
    som blommar blott p lyckans hgsta hjd.
    S fylld av hjrtats jubel tycktes han,
    att skert aldrig ngon annan man
    allt sedan Lameks dagar (som ni vet
    beskriver bibeln dennes trolshet)
    frmtt bedraga och frstlla sig
    s vl som han frstllde sig fr mig.
    Ja, nr det gller konsten att bedraga
    bli sjlva Jasons prestationer svaga,
    och Paris' kan man saklst g frbi.
    I detta fall var han ett stort geni,
    och jag r sker p att ingen man
    har uttryckt tacksamhet s vl som han.
    Han lade alla sina ord s vl,
    och vad han sade var s fullt av sjl,
    att varje kvinna mste tro drp.
    Och jag begynte lska honom s
    allt fr hans ridderliga dyrkans skull
    (s trofast tycktes han, s krleksfull),
    att om han erfor ens den minsta smrta,
    s kndes ddens kyla i mitt hjrta.
    Min stora krlek gjorde mig s svag,
    att det han ville blev min viljas lag
    och vad jag sade var ett eko blott
    av sdant som jag hrt och funnit gott.
    Han var mig krare n sjlva livet;
    det blir mig skert aldrig mera givet
    att lska som jag kunde lska d.

    "S gick ett r och s frgingo tv,
    och hela denna tidrymd trodde jag
    blott gott om honom, men s kom en dag,
    d han blev tvungen att begiva sig
    till andra trakter och att lmna mig.
    Att jag blev sorgsen kan man gott frst.
    Jag srjde ver denna resa s,
    att jag med fog kan sga att mitt hjrta
    var fyllt till brddarna av bitter smrta,
    det hotade att brista, tyckte jag.
    Och nr den sedan kom, hans avfrds dag,
    s tog han avsked med s sorgsen blick
    och sdan saknad i sitt hela skick,
    att jag var sker p att han ocks
    begrt att det skilde t oss tv.
    Jag trodde likvl d, nr han for bort,
    att resan skulle bliva ganska kort.
    Jag visste att den krvdes av hans ra,
    den frd han gjorde, och jag skte bra
    det slag som drabbat mig, p vrdigt stt,
    fast gud skall veta att det ej var ltt.
    S gott jag kunde lade jag ett band
    p mina knslor, strckte fram min hand
    och sade: 'Jag r din; var du mot mig
    s trogen, som jag alltid varit dig!'
    Jag gitter inte terge hans svar:
    Han talade s vackert, men han var
    nd i stnd att bliva vad han blev.
    Ett ordsprk sger: 'en frsvarlig slev
    behver den, som har ett enda fat
    och ftt den onde sjlv till bordskamrat'.
    S flg han bort, och nr han sedan hann
    det ml han hade satt sig, tnkte han,
    frmodar jag, att 'kaka sker maka'
    och lngtade frvisso ej tillbaka.
    Man lskar det, som passar ens natur.
    En fgel, vilken hlles i en bur
    och matas mest med honung, mjlk och brd
    och aldrig vet av ngon svlt och nd
    i buren -- stndigt lika fin och ren
    och lugn och trygg -- r likvl aldrig sen
    att lmna denna trygga tillflyktsort.
    Till skog och hagar flyger den s fort
    man glmmer drren ppen, fr att dr,
    bestndigt under faror och besvr
    f ta det, som dess natur begr.
    En del hrkomst hjlper icke hr.
    Av del brd var denna falk ocks
    och ung och skn och frisk och glad som f,
    men detta allt var ingen garanti:
    s snart en vacker fgel flg frbi
    behvdes blott en hastig frsta blick
    och allting, som han knt fr mig, frgick,
    och glmt var allting som han lovat mig.
    S hftigt hade han frlskat sig.
    Nu r mitt liv fr alltid delagt."
    Hon brast i grt, nr detta blivit sagt,
    men miste sedan sansen dr hon lg.

    Djupt gripen var prinsessan nr hon sg
    den arma fgeln ligga dr som dd
    med brstets fjderskrud s blodigt rd.
    Hon bar den hem frsiktigt p sin arm,
    och dr frband hon sren i dess barm
    med varsam hand, och hon bestrk dem ltt
    med goda salvor, som hon sjlv berett
    av lkerters blad av mnga slag.
    Hon sktte sedan bde natt och dag
    de sr, den givit sig med nbb och klor,
    med oavltlig omsorg som en mor.
    Hon redde den vid sidan av sin bdd
    en egen sjukbdd, vilken blev bekldd
    med sammet mjuk, till frgen himmelsbl,
    en vacker frg, som skulle syfta p
    den trohet, som i kvinnans hjrta bor,
    en trofasthet i krlek lika stor
    som mannens trolshet, som r dess ln.
    P sidorna var bdden giftigt grn,
    ty grnt r svekets frg, det veta vi.

    Nu skall jag lmna henne, Canacie,
    och hennes sjuka falk till dess att den
    omsider fick sin lskade igen,
    uppfylld av ruelse och rlig nger,
    som man frtljer oss i gamla snger.
    Frtjnsten tillkom Cambalus, en prins,
    om vilken jag berttat, som ni minns,
    en bror till Canacie. -- Men nog om detta;
    om krig och ventyr skall jag bertta.

    Frst skall jag tala hr om Tamelan
    och mnga stora fltslag, som han vann,
    och sedan talar jag om Algarsiv
    och huru Theodora blev hans viv,
    hur kopparhsten hjlpte honom d
    ur alla faror, som han sttte p.
    Till sist berttar jag om Canacie
    och hennes hga brders frieri
    och deras kamp och huru segern d
    blev vunnen av den unge Cambalo.

Explicit secunda pars.



Incipit pars tercia.

    Apollo hade ntt Mercurii hus
    och fyllde hela rymden med sitt ljus

    -- -- -- -- --

(Ofullbordad.)

Hr flja Odalbondens ord till Vpnaren och
Vrdens ord till Odalbonden.

    "I sanning, Vpnare, Ni kan er sak!
    Ni talar som en bok och ni har smak",
    frklarade vr gode Odalman;
    "det finnes skert ingen hr som kan
    bertta lika stmningsfullt som ni.
    Vl r ni ung, men ni har ftt geni.
    M Herren st er bi i all er tid
    och sist frlna er en evig frid.
    Stor gldje har jag haft av edra ord.
    Om ngon kom och bjd mig kerjord,
    som kunde skattas upp till tjugo pund,
    s skattade jag detta lngtifrn
    s hgt som om jag kunde f min son
    frstndig liksom ni. Ty saknas dygd
    och levnadsvett, r rikedomen byggd
    p lsan sand; och son min r en slarv
    och kommer nog att slsa bort sitt arv
    p lyx och trningsspel, fast jag r strng.
    Han talar hellre med en sklm till drng
    n med en klok och bildad man av ra,
    av vilkens samtal ngot r att lra."

    "N, blir han olrd, gr det oss det samma",
    frklarade vr Vrd; "men, fan anamma,
    bertta ngot har ni lovat gra,
    och en historia r det, vi vill hra."

    "Det har jag", sade Bonden, "reda p,
    men det oaktat kan jag vl nd
    f rikta ngra ord till en kamrat."

    "Bertta bara och hr upp med prat!"

    "S grna", sade Bonden. "Jag skall gra
    som Ni begr. Bered er p att hra.
    Jag r p intet stt en ndbedd man
    och skall bertta nu s gott jag kan.
    Gud give att ni gillar min metod;
    d r jag sker p att den r god."




ODALBONDENS PROLOG


    De gamla britterna i gngna tider
    berttade om ventyr och strider
    i snger, vilka ftts p folkets tunga
    och vilka barder ofta hrdes sjunga;
    dock lstes dessa ven mngen gng.
    Jag minns en sdan gammal brittisk sng
    och skall bertta den s gott jag kan.

    Men d jag r en enkel odalman,
    s ber jag er: frlt om mina ord
    mhnda f en doft av mull och jord.
    Jag har ju aldrig lrt mig retorik;
    min skildring mste bli naturen lik.
    Parnassus har jag inte vilat p,
    har ej studerat Marcus Cicero.
    Av frger knner jag blott dem man finner
    p ngarna och den, som stundom brinner
    p aftonhimmelen. Vad retoriken
    frklarat fr den rtta frgtekniken
    r ngot, som jag inte knner till.
    Men jag skall nog bertta, om ni vill.




ODALBONDENS BERTTELSE


Hr brjar Odalbondens berttelse.

    Dr levde i Bretagne en riddersman.
    Han lskade, och drfr skte han

    att tjna fr sin dam p bsta stt:
    han utstod mnget prov, som ej var ltt,
    och mnga mdor, innan hon blev hans.
    Hon var en dam, den sknaste som fanns,
    och drtill av en s frnmlig tt,
    att junkern knappast tyckte sig ha rtt
    att nmna ngot om sitt hjrtesr.
    Omsider, nr hon sg hur den var svr,
    den pina, som han led, och nr hon fann
    att han i sanning var en del man,
    gav hon tillknna, att hon ville bliva
    hans trogna hustru och geml och giva
    t honom all den makt en make har.
    D svor han henne i ett hgsint svar,
    att vid sin ra aldrig mot sitt viv
    -- dag eller natt i hela detta liv --
    begagna sdan myndighet och makt,
    som lagen i en makes hnder lagt.
    I allting skulle hennes vilja rda.
    Han bad blott ett: hon skulle ej frrda
    att det var s, ty skulle detta ske,
    blev pratet skadligt fr hans renomm.

    Hon tackade och sade: "Du r god,
    och d du visat sdant delmod
    och gett mig sdan myndighet och makt,
    s vill jag ven grna hava sagt,
    att aldrig skall jag giva skl till tvister
    emellan oss. Till dess mitt hjrta brister
    skall dri endast hrsam krlek bo."
    S hade bgge funnit lugn och ro.

    Mitt herrskap, det r utan tvivel s,
    att man i vnskap mste tnka p
    att giva efter, om den skall best.
    Nr tvnget kommer, mste Amor g.
    D lyfter han p vingen och flyr bort,
    och krlekstiden bliver sorgligt kort,
    ty krleken r lika fri som anden.
    Han lskar friheten och hatar banden.
    En kvinna vill ej tvingas som en trl,
    och frihetslngtan bor i mannens sjl.
    I krlek krves mycket tlamod,
    men har man det, blir ven lnen god.
    Ja, tlamodet r en dygd av vrde,
    ty dess r segern, sga oss de lrde,
    dr stenhrd strnghet lider nederlag.
    Man br ej genast svara med ett slag.
    Lr tlamod i tid, ty det r visst,
    att man fr lov att lra det till sist.
    Se, livet r ett mycket vanskligt spel,
    och alla mnskor gra stundom fel.
    Av vrede, sjukdomar av skilda slag,
    av vin, av sorg och ndrat sinnelag
    beg vi alla fel blott alltfr ltt.
    Man br ej hmnas varje ofrrtt.
    Den man, hos vilken takt och klokhet bo,
    frstr att taga ting med lugn och ro.
    Frdenskull sknkte denne riddersman
    sin hustru frihet. Det var frid han vann.
    Och hon frstod vad mannens sknk var vrd
    och svor att trofast vrda hem och hrd.

    Hr se vi nu ett avtal, som var gott.
    Det var en tjnare, hon hade ftt,
    men ock en herre: tjnare i det,
    som hrde krlek till, auktoritet
    i andra ting. Och han fick herravlde
    och drtill tjnst; men herradmet gllde
    frmer n den: han hade lyckats vinna
    ej maka blott men ven lskarinna.
    Och nr han hade lyckan i sin hand,
    begav han sig tillbaka till sitt land.
    Ej lngt frn Penmark hade han sitt slott.
    Dr levde de, dr hade de det gott.

    Ja, den, som icke varit gift, han vet
    frvisso intet om den salighet,
    det lugn, den frjd, som ktenskapet smycka.
    Ett r och lngre rckte deras lycka;
    och s beslt vr riddare att fara
    (ja, Arveragus sades namnet vara)
    till England, ven nmnt Britannien.
    Han skulle sedan komma hem igen,
    nr han frvrvat namn och vapenra,
    ty det var ting, som voro honom kra.
    I England drjde han i tvenne r.

    Jag lmnar honom dr och tergr
    till Dorigene, Arveragus' viv,
    som lskade sin make som sitt liv.
    Hans bortovaro gjorde henne sorg,
    och bittert grt hon, ensam i sin borg.
    Hon vakade och fllde tr p tr,
    och lngtan efter maken var s svr,
    att vrldens frjder tycktes vara inga.
    Frgves skte vnnerna att bringa
    den sorgsna makan trst av ngot slag.
    De varnade och sade natt och dag,
    att hon frstrde sig p detta stt
    till ingen nytta, att det ej var rtt.
    De skte stndigt sknka henne trst
    och gjuta frid i hennes kvalda brst.

    En sten kan man s lnge grva ut,
    att man fr fram en hel figur till slut.
    S lnge hade man skt gjuta hopp
    i hennes sinne under rets lopp,
    att det till sist begynte finna frid.

    Frnuftet segrade om ngon tid,
    och hennes sorg blev mindre intensiv;
    hon tycktes ter vakna upp till liv.

    Frn Arveragus kom det ven brev,
    som gav den bsta boten, ty han skrev,
    att han bevarat bde liv och lem
    och nu rtt snarligt kunde vntas hem.

    Nr hennes saknad tycktes svinna hn,
    bnfllo vnnerna p sina knn,
    att hon ej lngre skulle sitta inne,
    ty solen livade ett nedtryckt sinne.
    Omsider gav hon med sig; hon frstod
    att deras fingervisning nog var god.

    Nu lg det ttt vid havet deras slott,
    och ver kustens brnningar och brott
    och havets vidder svepte hennes blick,
    nr hon med sina vnner sedan gick
    p strandens hjder. Skeppen sg hon g
    i skilda kurser, stora skepp och sm.
    D suckade hon ofta: "Seglar dr
    det skepp, som bringar den som jag har kr,
    tillbaka till hans hem? D blev mitt hjrta
    befriat frn all sorg och bitter smrta."

    Men stundom satt hon ensam och sg ned
    p klipporna, nr havets gud var vred,
    och nr hon d sg brnningarna bryta
    kring svarta klippor, hrde havet ryta,
    frnam hon sdan ngest vid dess hot,
    att hon frlamades till hand och fot.
    och endast kunde sitta dr helt stel
    och stirra ut p vreda vgors spel.

    Hon drog en suck och sade: "Store Gud,
    som styr all vrlden enligt fasta bud,
    man sger ju, att du har skapat allt
    med ngon plan, men nr du gav gestalt
    t havets klippor, ruggiga och vilda,
    som mera hra kaos till n bilda
    en del av kosmos, -- sg, vad var det d,
    o, himlens Herre, som du tnkte p?
    De hava ju en avgrundslik natur,
    och ingen, varken mnska eller djur,
    har ngot gott av dem. De skada blott.
    Vl hundratusen mnniskor ha ftt
    en vldsam dd, nr deras fartyg rnt
    p lmska klippor, som de icke knt.
    Till Herrens avbild blev dock mnskan gjord,
    s lydde dina egna skaparord.
    D sg det ut som om du haft behag
    till mnskoslktet; drfr undrar jag
    hur det r mjligt att du kunde gra
    de grymma klipporna, som blott frstra.

    "Av vra lrda sga nog de flesta,
    att allt som skett har varit till det bsta,
    fast detta blott kan fattas medelst tron.
    Jag tar ej del i deras diskussion,
    jag beder blott till Gud i himmelen
    att f min kre make hem igen.
    Gud give, att de alla sjnko ner
    i havets djup, de klippor som jag ser!
    Med iskall fasa fylla de mitt brst."
    S sade hon med matt och trfylld rst.

    Nr hennes vnner funno havet ge
    blott strre hjrtesorg, beslto de,
    att fra henne ngon annanstans.
    De gingo ut till platser, dr det fanns
    en leende natur och fgelsng.
    Dr dansades och lektes mngen gng.

    En vrdag hll man s en trdgrdsfest,
    dit Dorigene hade betts som gst.
    Dr bjds frfriskningar av alla slag,
    och alla njto dr i fulla drag
    (det var den sjtte maj) av fglars sng

    och sol och milda flktar dagen lng.
    Dr hade vren mlat allting grnt
    med sina milda regn; det var s sknt
    och skickligt ordnat genom mnskohand
    i denna trdgrd, att i alla land
    bland vackra parker denna tagit priset.
    Den stod tillbaka blott fr paradiset.
    Dess blommors doft och friska frgers spel
    frmdde gldja varje mnskas sjl,
    som ej var nstan ddssjuk eller led
    av stora sorger, vilka tryckte ned.
    Mot kvllen av en lng och hrlig dag
    begynte dansen dr. Det fanns blott en,
    som ej tog del, och det var Dorigene.
    Hon kunde ej, d den hon hade kr
    befann sig bortom hav och vilda skr.
    Hon mste giva sig till tls och bida
    den dag, d hon ej lngre skulle lida.

    Bland dem, som togo del i kvllens dans
    var ock en vpnare, och det stod glans
    kring denne man av ngot ungt och kckt,
    och vrens frger lyste i hans drkt.
    Han sjng och dansade p sdant stt,
    att ingen gjort det lika fritt och ltt.
    Han visste ven fra sig s vl,
    att det i sanning var av goda skl,
    som han var allmnt omtyckt. Han var stark
    och ung och klok och gde hus och mark.

    Men skall jag sga allting som det var,
    s gick den glade vpnaren och bar
    i tysthet p en hemlig krleks plga,
    och fremlet fr hans mma lga
    var Dorigene. Hans krleksnd var svr
    och hade redan varat trenne r,
    men aldrig vgade han yppa den
    fr fremlet eller ngon vn.
    I sina snger endast kunde han
    ge uttryck t den heta eld, som brann
    och trde i hans sjl. Han kunde d
    bertta att han aldrig skulle f
    den dam han dyrkade. I mnga rader
    sonetter, elegier och ballader
    beskrev han vilka grymma kval de knna,
    som obesvarad krleks plgor brnna.
    Han sjng att dden var hans skra lott,
    d han var dmd att evigt lngta blott.
    Han djrvdes icke yppa vad han knde
    p ngot annat stt, om n det hnde,
    att han emellan danser kunde st
    och blicka p sitt hjrtas drottning s,
    som lskaren p den han hller kr:
    med lngtan, bn, beundran och begr.
    Om detta visste icke Dorigene,
    som satt dr tyst i aftonsolens sken.
    De voro nra grannar, hon och han,
    och d han var en mycket hvisk man,
    bekant med henne sedan gamla tider,
    s kommo de i samsprk; och omsider,
    nr tiden tycktes honom vara inne,
    beknde mannen det, som fyllt hans sinne.

    "Madame", s sade han, "den dag er man,
    begav sig ut p havet och frsvann,
    d ville jag, om detta gjort er glad,
    ha farit bort i sllhet till en stad,
    frn vilken ingen tervndo ges.
    Frstndet hade tydligt sagt mig: 'Res,
    ty hr blir all din ln ett brustet hjrta!'
    Madame, hav misskund med min stora smrta!
    Ett ord av er kan sknka liv och dda;
    o, giv mig livet, lt mig ej frblda!
    S r det, kra: hjlp mig i min nd,
    ty annars vllar ni min skra dd!"

    Hon sg p honom, och hon sade: "S?
    r detta vad ni vill och tnker p?
    Det har jag hittills inte vetat av,
    men efter den beknnelse ni gav,
    s vill jag genast lta eder veta,
    att svekfull hustru vill jag aldrig heta.
    Den dle make jag r bunden vid
    frblir jag trogen all min levnads tid.
    Se dr mitt svar, ett slutligt och bestmt."
    Men efter detta sade hon p skmt:

    "Vid Gud, Aurelius" (han hette s),
    "nu skall jag sga er ett stt att n
    er ddligt heta lngtans ml att vinna
    mig sjlv till kresta och lskarinna.
    Om ni kan skaffa bort varenda sten.
    varenda klippa, vilken medfr men
    vid kusten av Bretagne fr skepp som fara,
    om ni kan gra dessa vatten klara,
    s skall jag gra det, som ni begr.
    Det svr jag er vid allt som heligt r."
    Han frgade: "Finns intet annat stt?"
    "Nej", sade hon; "och det tr vara ltt
    att inse att ni aldrig fr det gjort.
    Frdriv de grillerna och gr det fort!
    Vad frjd r det att lska utan hopp
    en annans hustru, ver vilkens kropp
    en kta man frfogar nr han vill?"

    Han suckade och tycktes snyfta till.
    Hans hjrta fylldes av ondligt ve,
    och det fanns blott ett enda svar att ge:
    "Det kan ej gras, det ni ber, min fru,
    och endast dden terstr mig nu."
    D detta blivit utsagt, gick han bort.
    D kommo andra vnner inom kort,
    och dr blev prat, och dr blev promenerat,
    och ingen visste vad som nyss passerat.
    S blev dr ter sng och spel och dans
    tills solen sjunkit lgt och mist sin glans.
    Nr den frsvunnit och det blivit natt,
    gick skaran hemt under skmt och skratt.
    Blott en, Aurelius, gick allvarsam
    och hrde ej de andras muntra glam.
    S kom han hem till sig med sorgtyngd sjl.
    Att dden vntade frstod han vl;
    han tyckte att hans hjrta frs till is.
    Han hjde armarna p gammalt vis
    och fll p sina bara knn och bad
    till gudarna -- han visste knappast vad,
    s helt ifrn sig var han denna stund,
    s upprrd nda i sitt vsens grund.
    Till den, som vcker liv i skott och frn,
    till solen riktade han nu sin bn.

    "Apollo, store gud och styresman
    fr alla trd och rter", sade han;
    "o du, vars vandring, hg och himmelsvid,
    bestmmer deras vxts och blomnings tid,
    allt efter var du uppehller dig,
    o, Phebus, se i nder ned till mig,
    Aurelius, i denna stora nd.
    Mitt hjrtas hrskarinna vill min dd,
    fast intet ont jag gjort; men du r god.
    Hav misskund med en man, som grter blod!
    Nst henne, som jag lskar, r det du,
    som bst kan hjlpa mig i detta nu.
    Ack, store Phebus, lna mig ditt ra
    och lt mig veta vad som str att gra!

    "Om n Neptunus nmnes havets gud,
    r det Lucina, syster din, vars bud,
    bestmma ebb och flod och vgors dans,
    ty mera glla hennes ord n hans.
    Till ljus och vrme r det som hon trr,
    och drfr fljer hon i dina spr.
    P samma stt r havet, som du vet,
    besjlat av en stark bengenhet
    att alltid flja den, som r gudinna
    fr alla vatten, ven dem som rinna.
    Frdenskull, Phebus, hr min bn till dig
    (och avsls den, s r det slut med mig):
    Jag ber, att nsta gng du ter str
    i lmplig position, du s begr,
    att fru Lucina lter floden f
    en sdan hjd, att vattnets massor st
    minst fyra famnar ver varje skr,
    som nu r skepp och sjmn till besvr.

    "Frsk att f ett slikt mirakel gjort.
    Bed henne, att hon inte gr s fort;
    jag menar: bed din syster att hon gr
    i samma takt som du i tvenne r.
    D r hon hela tiden full, och d
    kan stndig springflod dag och natt best.
    Men om hon icke nskar hjlpa mig
    p freslaget stt, s ber jag dig:
    bed henne snka alla klippor ner
    i dunkla djup, dr ingen Phebus ler
    och Pluto ensam styr, ty annars r
    jag evigt skild frn den jag hller kr.
    P bara ftter skall jag ska opp
    ditt altare i Delphoi. Giv mig hopp,
    frbarma dig och hjlp mig i min nd!"
    S sjnk han sansls samman, liksom dd,
    och lnge lg han dr i vanmakts natt.

    "Hans bror, som visste huru det var fatt,
    bar honom till hans sng med stort besvr.
    Nu lmnar jag den stackars mannen dr
    i all hans nd. Det angr inte mig
    om han vill leva eller hnga sig.

    "Men frisk och sund och hljd av all den ra,
    som ridderskapets blomma kan begra,
    kom Arveragus hem till slott och fru.
    O, Dorigene, du r vl lycklig nu,
    som ter vilar i en makes famn,
    en make, som r ung och vunnit namn
    och lskar dig lngt hgre n sitt liv.
    Han gitte inte frga av sitt viv,
    om hon ftt hra mnga krleksord,
    d han var borta, dr p Englands jord,
    han visste att hon helt och fullt var hans.
    Han roade sin fru med skmt och dans
    och lyckan lyste ver bda tv.
    Men till den sjuke skall jag terg.

    "Frfrligt sved Aurelii hjrtesr,
    och under mer n tvenne lnga r
    frmdde han ej st p sina ben.
    Trst fann den arme mannen blott hos en,
    sin bror, som var en klok och mnglrd klerk.
    Han knde arten av Aurelii vrk,
    ty blott t honom hade denne sagt
    hur elden hrjade i sjlens schakt.
    Fr alla andra dolde han s vl
    sin hemlighet i djupet av sin sjl
    att ingen kunde se hans stora smrta,
    fast pilen stndigt sargade hans hjrta.
    Man vet att sr, som icke ses men blda
    i kroppens inre, oftast plga dda,
    om pilen ej kan ns och dragas ut.
    Hans broder srjde med, men kom till slut
    att tnka p en hndelse, som hnt
    i Orleans, nr han var ung student.
    Han hade varit mycket intresserad
    av bcker, dr magin blev ventilerad,
    och snokat efter slika mnga r
    i alla vinklar och i alla vrr.
    Man hade d i staden en kamrat,
    som var jurist och juris kandidat,
    och denne lade en gng p hans bord
    en diger bok, i vilken varje ord
    berrde undren i naturmagien
    och mktigt talade till fantasien.

    "Dr stodo verkningar och konklusioner
    av mnens tjugutta positioner
    och allehanda underliga lagar,
    som man kan skratta t i vra dagar,
    ty enligt Herrens ord behva vi
    frvisso icke rdas fr magi.
    Men nr han drog sig denna bok till minnes,
    s blev han genast glad och ltt till sinnes
    och sade till sig sjlv: 'Nu r det klart,
    att bror min kan bli botad ganska snart,
    ty utan tvivel ro medel knda,
    med vilkas hjlp en mnska kan frvnda
    en annans syn, som gycklare det gra.
    P fester har jag mngen gng ftt hra
    om mnga mycket mrkeliga fall,
    d gycklare frvandlat ngon hall
    till riktig sj, dr man sett btar ro.
    Ibland ha de ocks ftt folk att tro,
    att blommor sprungit fram i deras hem,
    att ett frskrckligt lejon hotat dem,
    att de sett fasta borgar, stora slott,
    fast allting varit syner, som frgtt
    s fort en trollkarl bjudit dem frsvinna.'

    "D tnker jag, att om jag kunde finna
    nnu i Orleans ett par personer,
    som minnas allt det dr om mnstationer
    och kanske annat om magiens vrld,
    min broder nog fann bot, ty om en lrd
    frmr frvnda mnskors sinnen s,
    att de se havets yta ligga bl
    lngs hela kusten, fri frn alla skr,
    och skeppen obehindrat segla dr,
    och detta tillstnd varar ngon dag,
    s r min broder rddad, tnker jag.
    D fr hon lov att st vid det hon sagt,
    ty annars drabbas hon av folks frakt.

    Han skyndade att ska upp sin bror,
    och dennes hpna gldje var s stor,
    nr han fick hra planen lggas ut,
    att all hans stora kraftlshet var slut
    och han gick upp. D blev hans broder glad,
    och nsta morgon drogo de stad.

    Till Orleans gick deras frd rtt fort,
    och nr de hunnit nra stadens port,
    s mtte dem en ensam vandringsman,
    som sade: 'Salve!' Sedan sade han
    (och slog dem med frvning bda tv):
    'Jag vet vad ni har kommit fr att f',
    och innan ngondera hunnit hicka,
    beskrev han deras plan till punkt och pricka.

    Han sporde mannen, om de funnos kvar,
    som klerken hade knt i flydda dar,
    och svaret blev, att alla voro dda,
    ett svar, som kom hans trar till att flda.

    De sutto genast av och gingo bort
    med magikern och ndde inom kort
    det prktigaste hus man kunde se
    och trdde in i detta, alla tre.
    De hade skert aldrig frr betrtt
    ett hus s vlfrsett p alla stt.

    "Men nr de voro innanfr dess portar,
    lt vrden dem beskda vilda hjortar,
    som rrde sig i massor i en park,
    de strsta, som de sett i skog och mark.
    De sgo hundar hetsa hundratal
    och pilar flla andra i en dal
    och bytet slpas bort. Man sg ocks
    en falkenerare invid en 
    med falkar och en prktig fgelstek,
    sg riddare i glansfull vapenlek;
    och s lt vrden sin frtjusta gst,
    Aurelius, f se hur han som bst
    fick fra den, som skulle bliva hans,
    den skna Dorigene, i sirlig dans.
    Men ack, hans sllhets stunder blevo korta:
    en vink av magikern, och allt var borta.
    De hade varit inne hela tiden,
    d de beskdat jakterna och striden.
    I arbetsrummets stillhet sutto de
    helt tyst tillsammans, alla dessa tre.
    Men sedan ringde vrden p sin karl
    och sade: 'r vr kvllsvard inte klar?
    Det var ju nstan fr en timme sedan,
    jag sade till om mat, och just t dig,
    nr dessa herrar kommo hit med mig.'
    'Sire', sade d betjnten lugnt och vrdigt,
    'det r serverat nu och allt r frdigt.'
    'D skall vi genast ta', sade vrden;
    'det kan ni gott behva efter frden'.

    "Man t. S var det tid att tnka p
    vad ln den lrde mannen skulle f,
    om han frmdde gra kusten ren
    frn klippor allt till mynningen av Seine.

    "Magistern svor vid alla helgons ben,
    att han ej rubbade en enda sten
    fr under tusen pund. Det var hans pris."

    Aurelius blev glad, naturligtvis,
    och sade genast: "Strunt i tusen pund!
    All vrlden, vilken sges vara rund,
    gav jag med nje, om jag hade makt.
    Jag skall betala summan som ni sagt
    och gr det utan prut, det lovar jag.
    Men vi skall ge oss av i morgon dag;
    vr frd fr ej p villkor skjutas opp."

    Till detta svarade magistern: "Topp!"

    Aurelius begav sig d till vila,
    och hastigt tycktes nattens timmar ila,
    ty d hans kvalda hjrta funnit trst,
    slt smnens gudom honom till sitt brst.

    Men strax d nsta morgons sol gtt opp
    begvo de sig av i samlad tropp,
    de bda brderna och deras vn,
    och kommo s omsider hem igen.
    Det var en rstid, som r kall och kulen,
    den mrka tiden ngot fre julen.

    Vr sol, som sommartiden lyst s klart
    som guld i gld och vrmt s underbart,
    var messingsgul och blek och gammal vorden
    och hjde sig blott fga ver jorden
    och lyste kraftlst ver land och sj.

    All grnska var frstrd av regn och sn
    och frostigt skarpa vindars vilda frd.
    Tveskggig Janus hll sig vid sin hrd
    och drack ur hornet, som var fyllt med vin.
    P bordet tronade ett helstekt svin,
    och "Hell! God jul!" ljd stndigt runtomkring.

    Aurelius frglmde ingenting,
    som kunde gra hans magister glad,
    och jmt och stndigt tiggde han och bad
    att denne skulle lta undret ske,
    som kunde bota allt hans hjrteve.

    Den lrde tyckte synd om honom s,
    att dag och natt han skte passa p
    en lmplig tidpunkt, rtt konstellation
    fr vckande av sdan illusion
    (jag knner icke terminologien,
    som lrda fackmn bruka i magien)
    att Dorigene och alla andra dr
    ej skulle kunna se ett enda skr
    vid kusten av Bretagne p ljusan dag.
    S kunde han omsider sl sitt slag;
    allt var s gynnsamt, att det tycktes visst,
    att framgng vntade hans lmska list.
    Han framtog astrologiska tabeller,
    av Totelanus, vilkas utslag gller,
    ty dr frsummas ingen korrektion,
    som mjliggr en riktig ekvation;
    med skottr rknas dr och influenser,
    som kunna stadkomma divergenser,
    de dr frvilla mindre vl frfarna.
    Fr honom brjade det hastigt klarna:
    han sg p vilket avstnd Alnath var
    frn fixa Aries, som lyste klar.
    Alltsamman rknade han noga ut
    och frde lyckligt sin kalkyl till slut.

    S snart han ftt det frsta huset klart,
    gick hela rkningen med kad fart.
    Han knde mnen vl och hade vana
    att snabbt och riktigt rkna ut dess bana,
    i alla faser och i varje stund.
    Han knde och behrskade i grund
    allt annat, som r ndigt fr personer,
    som vilja stadkomma illusioner
    av sdant slag, som det var frga om.
    Han skred till verket, och han stadkom,
    att hela kusten tycktes vara fri
    frn alla klippor genom hans magi.

    Aurelius fann aldrig ngon frid
    p hela denna svra vntans tid;
    han knde msom fruktan, msom hopp.
    Men s, nr underverkets dag rann opp
    och havet lg dr fritt frn klippors hot,
    d fll han ned fr sin magisters fot
    och sade: "Tack, hav tack av allt mitt hjrta.
    Ni har befriat mig frn all min smrta.
    Och, goda Venus, tag mitt tack ocks!"
    Till templet vandrade han strax drp;
    han visste att hans lskade var dr.
    Och nr han fann den kvinna, han hll kr,
    s steg han fram, av bvan kall och het,
    och hlsade med vrdsam dmjukhet.

    "Madame, mitt hjrtas drottning", sade han,
    "framfr er str en dmjuk, plgad man,
    som dyrkar er och r er trogna slav.
    Om jag ej ginge hastigt mot min grav
    i hndelse jag icke talar nu,
    besvrade jag eder ej, min fru,
    men jag har blott ett enda, pinsamt val:
    att tala eller d. S hr mitt tal!
    Och gr det er det samma om jag dr,
    s finnes det ett annat skl, som gr,
    att ni mhnda likvl icke ger
    den dom, som drper den som lskar er.
    Jag vill naturligtvis p intet stt
    hos er, min drottning, pocka p en rtt,
    men utan tvivel minnes ni nnu
    det lfte, som ni en gng gav, min fru,
    -- den gngen dr i trdgrden, ni vet.
    Ni lovade trots all min skrplighet
    att sknka mig er krlek helt och fullt
    och vara min vid verklig Venuskult.
    Madame, jag talar mera fr er heder
    n fr mitt egot liv i det jag beder.
    Vid kusten finnas inga klippor mer;
    g sjlv, min fru, och vertyga er!
    Gr som ni vill! Nu str er valet fritt;
    i alla hndelser har jag gjort mitt.
    Hll eller svik ert givna hedersord,
    men ett r visst: nu r bedriften gjord."

    Han tog farvl och gick, och hon stod dr
    med kinden vitare n marmor r.
    Hon hade icke vntat detta slag.
    "Ack", sade hon; "ack, aldrig trodde jag,
    att ngot sdant skulle kunna ske
    som detta under, som man nu ftt se.
    Det r emot naturens alla lagar".
    Man vet hur fasan mattar och frsvagar;
    hon sklvde s hon knappast kunde g.
    Hon gret och klagade i dagar tv
    och lg ibland i vanmakt i sin borg,
    men nmnde icke sklet till sin sorg,
    ty hennes kre man var icke hemma.
    Hon sade fr sig sjlv med klangls stmma,
    som knappast ndde hennes eget ra,
    de ord av klagan, som ni nu fr hra.

    "Fortuna, ack, hur kunde du dock vara
    nog grym att fnga mig i denna snara?
    Jag har blott tvenne val i denna nd:
    vanra eller snar och mklig dd.
    Jag mste vlja en av dessa tv,
    och hellre, mycket hellre vill jag g
    till gravens ro n ge min kropp till pris,
    n bryta mot min ed p ngot vis.
    Ja, endast dden kan befria mig.
    Har icke mngen kvinna ddat sig
    med ppna gon hellre n begtt
    en otuktssynd, ett nesligt kroppens brott?
    I mnga knda fall har sdant skett.
    Frn borgen i Athen berttas ett:
    Dess trettio tyranner lto drpa
    den dle Phidon dr och sedan slpa
    hans unga skna dttrar nakna dit
    att mtta deras brottsliga aptit
    och hade dem att dansa i sitt slott,
    dr riddarsalens golv nnu var vtt
    av deras faders blod, -- och hellre n
    de gvo sig t dessa grymma mn,
    bervade sig Phidons dttrar livet.
    En brunn blev deras rddning, str det skrivet.

    "Messenierna lto vlja ut
    lacedemonska jungfrur som tribut
    i ndaml att bruka dem till hor,
    men dessa flickors enighet var stor:
    bland femtio fanns ej en enda m,
    som icke fredrog att dden d;
    det fanns ej en, som lt frnedra sig.
    Hur skall d dden kunna skrmma mig?

    "S var det en tyrann, Aristoklides,
    som lskade en jungfru, Stimphalides.
    Nr hennes fader mrdats, sprang hon ut
    och bort till templet med ett fast beslut
    att stanna hos Diana till sin dd.
    Gudinnan sknkte skydd, ty lagen bjd
    att nr en ndstlld hade lyckats fly
    och gripa tag i ngon guds staty,
    s var hon fridlyst. Trots att svlt frsvagar
    hll hon sitt grepp och dog om ngra dagar.
    Ha flickor handlat s, har jag, en fru
    n bttre skl att g i dden nu.

    "Hur gjorde icke Hasdrubals geml?
    Kartago var frvandlad till ett bl,
    d romarna besegrat stadens hr,
    och hellre n t romarnas begr
    gav hon sig hn t eldens raseri:
    ett modigt sprng, och s var allt frbi.

    "Tog ej Lucrezia sig sjlv av daga,
    d hennes krafter varit alltfr svaga
    att st emot Tarquinius, nr denne
    en fasans natt med vld besovit henne?

    "De sju milesiskorna gjorde lika:
    de ville hellre d som mr n svika
    i lystna gallers armar hederns bud.
    S hava tusen gjort, det vete Gud,
    och tusen skola gra det nnu.

    "Nr Habradates drptes, tog hans fru
    en dolk och sttte till vid makens br,
    lt blodet strmma ver mannens sr
    och sade drvid: 'Vad som n m hnda,
    min kropp skall ingen mera kunna sknda!'

    "Det finnes verkligen en oerhrd,
    en outtmlig samling vittnesbrd
    om kvinnor, vilka icke givit sig.
    Frvisso r det ven bst fr mig
    att offra livet och behlla ran.
    Mitt hjrta fr ej gripas av frfran;
    jag mste dda mig p ngot stt
    som alla andra gjort, som handlat rtt,
    nr valet sttt emellan dd och nesa.

    "O, Cedasus det r vl synd att lsa
    om dina dttrars grymma offerdd,
    nr de befunno sig i samma nd.

    "Man minnes ven den thebanska m,
    som mste gripa till sin dolk och d,
    nr Nikanor ftt hennes kraft att svika.

    "En annan dam i Thebe gjorde lika,
    d en fientlig knekt kom in och denne
    frskte va nesligt vld p henne.

    "Jag kunde nmna Nicerates' viv,
    som ven fredrog att ta sitt liv.

    "Alcibiades hade likas
    en hustru, vilken endast tnkte p
    hur plikten bjd en kvinna att frfara,
    nr hennes dygd som maka var i fara.

    "Hur troget Penelope satt vid hrden
    r ven allmnt knt i hela vrlden.

    "Om fru Laodomia r det skrivet,
    att ven hon bervade sig livet,
    nr hennes man i Troja fann sin dd.

    "Fru Portia sg klart vad hedern bjd:
    nr hennes Brutus fallit var det givet
    att hon ej heller drjde kvar i livet.

    "I hela Barbariet minnes man
    hur Artemisia var kysk och sann.

    "O drottning Teuta, kan vl ngon finna
    ett bttre fredme fr en kvinna?
    Det samma sger jag om Bilia,
    om Rodogone och Valeria."

    De dla kvinnornas exempel sade,
    att dden var det enda val hon hade.

    Nr tvenne lnga dagar hade gtt,
    kom Arveragus ter till sitt slott.
    Han fann sin maka grtande och sporde
    vad skl hon ftt att klaga som hon gjorde.

    "Ack", sade hon, "min lycka r frdd;
    jag nskar att jag aldrig blivit fdd!"
    Och s berttade hon det, som hnt,
    fr eder allaredan nogsamt knt.

    D sade hennes make milt och glatt:
    "r detta allt, som trycker dig, min skatt?
    Finns intet annat, som bedrvar dig?"

    "Nej", sade hon, "s sant Gud hjlpe mig;
    men vrre kunde det ju inte vara."

    D sade mannen: "Bjrnen blir en fara,
    om han blir vckt; lt drfr bjrnen sova!
    Du mste hlla det du rkat lova,
    just drfr, hustru, att jag lskar dig,
    ty mycket hellre fick man drpa mig
    n sga om min maka med frakt:
    'Man kan ej lita p de ord hon sagt.'
    Se, sanning r det hgsta p vr jord."
    Hans trar brto fram vid dessa ord.
    S sade han: "Om livet r dig krt,
    det sger jag, s r det inte vrt
    att du fr ngon nmner vad som hnt.
    Hrd r den prvning, som frsynen snt,
    men jag skall spela glad p alla stt,
    s ingen mnska anar vad som skett."

    Han ringde p en piga och en man.
    "Min fru gr ut i staden", sade han,
    "ooh ni skall flja henne dit hon gr."
    De gingo, och de visste ej hur svr
    den vgen var fr deras fru att vandra.
    Det visste hon och han men inga andra.

    Mhnda tycker en och annan hr,
    att mannen var en usling, som s dr
    gav hustrun lov att g och gra hor,
    men kanske gick det bttre n ni tror.
    Fll domen frst nr jag har talat ut
    och nr ni hrt berttelsen till slut.

    Till trdgrden, dr hennes lfte givits
    den sommarafton som frut beskrivits,
    begvo de sig genast alla tre.
    P stadens strsta gata mtte de
    Aurelius, vars krlek (som ni vet)
    till Dorigene var rent demoniskt het.
    Aurelius hll alltid reda p
    varthn hans hrskarinna skulle g,
    och deras mte denna dag berodde
    vl knappast alls p slumpen som hon trodde.
    Han hlsade och sade sedan: "Sg,
    fru Dorigene, vart r ni nu p vg?"

    Och halvt ifrn sig svarade hon d:
    "Till trdgrden. Min make bjd mig g
    i enlighet med lftet, som jag gett."

    Han hpnade och greps av det han sett:
    en vild frtvivlan i den sknas blick,
    i hennes anlete och hela skick.
    P Arveragus tnkte han ocks:
    en del man; hur n det kostat p,
    bjd han sin hustru st vid det hon sagt.
    Hans hjrta klappade i kad takt,
    med mkan fyllt, och nu frstod han gott,
    att det han mnat gra var ett brott
    mot all nobless och alla goda seder,
    som icke anstod ngon man av heder.

    P grund av denna insikt sade han:
    "Madame, jag ber er: sg er dle man,
    att d jag ser hur djupt betryckt ni r
    och ven huru ni r honom kr
    och att han hellre tar en skam p sig
    n ber er svika vad ni lovat mig,
    s vill jag hellre lida och frsaka
    n skilja honom frn hans dla maka.
    Jag lser eder drfr nu, min fru,
    frn alla lften fram till detta nu.
    Jag lovar vid mitt liv och vid min heder,
    att aldrig stlla ngot krav p eder.
    Farvl, madame, jag drar mig nu tillbaka
    ifrn den trognaste och bsta maka,
    en kvinna, som r lika god som skn,
    ett vrdigt fredme fr sitt kn.
    Jag r blott vpnare, men stundom kan
    en sdan handla som en riddersman."

    Hon tackade med rrelse och vnde
    tillbaka till sitt hem, och ingen knde
    vl ngonsin en strre frjd n den,
    som mannen erfor, nr hon kom igen
    och sade honom hur det hade gtt.
    P Dorigenes och Arveragus' lott
    fll sedan all den sllhet man kan f
    p Herrans skna jord, nr man r tv,
    en man av ra och en del kvinna.
    Han hyllade sin fru som en furstinna,
    och hon tog troget vrd om deras hem.
    Nu blir det inte mera tal om dem.

    Bedrvad blev Aurelius till sinnes
    s snart han hade dragit sig till minnes
    den summa filosofen skulle f.
    "Fr tusan", sade han, "hur skall det g?
    Det gller hela tusen pund i guld,
    och om jag skall betala denna skuld,
    s fr jag lov att slja allt jag har,
    det blir ej ens en enda skilling kvar.
    Jag kan ej stanna hr, om jag blir knckt,
    en tiggare, som skmmer ut sin slkt.
    Men jag skall g och fresl, att jag
    betalar r fr r p utsatt dag.
    och tacka honom fr den hjlp han gett.
    Jag hller ord, ty rtt skall vara rtt".

    Betryckt till sinnes gick han om en stund
    och tog ur kistan fyrahundra pund
    och frde dessa pengar till den lrde.
    Han erbjd honom summan och begrde
    att resten finge st nnu som skuld.
    Han sade: "Mster, hr r allt mitt guld.
    Jag har frvisso alltid hllit ord,
    och nu, nr eder grning blivit gjord,
    skall jag betala summan som jag sagt,
    om n jag drigenom bleve bragt
    till tiggarstaven, men jag hoppas p,
    att ni kan lta resten utest
    mot fullgod skerhet i tv-tre r
    att avbetalas nr jag det frmr."

    Nr filosofen hrt hans tal till slut,
    s hade han, och sg betnksam ut:
    "Jag har vl utfrt det jag lovat gra?"
    "Helt skert", var det svar, som han fick hra.
    "N, har ni ej ftt mtta ert begr?"
    "Nej, aldrig fick jag den, jag hll s kr."
    "Men vad var sklet? Sg mig, om ni kan!"
    Aurelius gav honom strax en sann,
    uppriktig skildring uv hur allting gtt.
    -- Den skildringen har ni ju redan ftt.

    Om Arveragus sade han till slut,
    att hellre sg han, att han skmdes ut
    n att hans fru begick ett lftesbrott.
    Blott mannens nskan var det, som frmtt
    hans hustru att bege sig dit hon gick;
    frtvivlan lste han i hennes blick.
    "Sitt lfte gav hon utan vetskap om,
    att det var mjligt, som ni stadkom.
    Jag fann min plan och avsikt hnsynsls,
    beslt att vara lika geners
    som hennes man och snde frun tillbaka.
    S gick det mig och Arveragus maka."

    Magistern svarade: "Min kre vn,
    nu han I visat er som dla mn.
    Du r en enkel vpnare och han
    en dubbad och beprvad riddersman;
    och Gud frbjude att en lrd magister
    moraliskt skulle visa strre brister!

    "Jag eftersknker edra tusen pund
    som om ni blivit fdd i denna stund
    och aldrig sett mig frrn nu i dag.
    Jag mottar ingenting fr allt vad jag
    har gjort fr er och fr min konst och kraft.
    Ett rikligt uppehlle har jag haft,
    och det kan vara nog." -- S sade han
    och steg till hst, red hemt och frsvann.

    "Nu, mina herrar, ber jag eder ge
    ett svar p frgan: vem av dessa tre
    tar priset, nr det gller den klenod
    i mnskans sjl, som heter delmod?"

Hr r odalbondens berttelse slut.




PROLOGEN TILL ANDRA NUNNANS BERTTELSE


    Den lastans moder, som vi kalla lttja,
    r lromstare l synd och brott
    och leder vl till vllust och till kttja,
    men aldrig leder den till ngot gott;
    blott ogrs vxer fram dr lttjan stt.
    Den mun som icke undflyr den r sld,
    ty honom fr den onde i sitt vld.

    Nr djvulen, som stndigt gr omkring
    med listigt tal och lurar p oss alla,
    fr se en mnska gra ingenting,
    s vet han, att hon ltt kan fs att falla.
    D vet han, att han blott behver kalla,
    och offret fljer genast maningen.
    M vi bekmpa lttjan, undfly den!

    Men ven om man icke tnker p,
    att man skall d och hur det sedan gr
    p domens dag, s inser man nd,
    att lttjan r en last, ty man frstr,
    att den, som stndigt endast tr, begr
    ett brott mot alla, som med svett och mda
    frskaffa lttingen hans goda fda.

    Och fr att hjlpa oss att helt frdriva
    den lttjans last, som lyckan alltid flyr
    och straffet fljer, skall jag ska giva
    en bild av en jungfrulig ung martyr,
    vars livs exempel lyser som en fyr
    och strlar med en ofrgnglig glans.
    Jag virar dig, Cecilia, en krans.

Invocacio ad Mariam.

    Jungfrulighetens sinnebild, till dig,
    som Bernhard skildrat med s helig gld,
    till dig, Guds Moder, vill jag rikta mig
    med denna bn: Maria, bliv mitt std
    i skildringen av detta helgons dd,
    som gjorde henne till en Kristi brud
    och sknkte evig salighet hos Gud.

    Du jungfrumoder, dotter till din son,
    du ndeklla, syndatrlars trst,
    som mottog Herrens underbara ln
    med dmjukhet och bar det vid ditt brst,
    du str s hgt, att ingen jordisk rst
    kan prisa dig tillrckligt, r s god,
    att Herren genom dig tog ktt och blod.

    I dig, vlsignade, vart Ordet ktt,
    tog Herren sjlv, tog Krleken gestalt,
    och vrlden styres av den Son du ftt,
    vr jord och himmelen och havet -- allt!
    Du rena jungfru, signad tusenfalt,
    med kroppen obeflckad av begr,
    du fdde skaparen av allt som r.

    I dig frenas himmelsk hghet s
    med mildhet och barmhrtighet och nd,
    att icke endast de, som bedja, f
    ditt bistnd eller dina goda rd;
    du hjlper oss med bde rd och dd
    och leder oss till det vi bra gra
    lngt innan ngon bn har ntt ditt ra.

    Vlsignade gudamoder, bist mig!
    Vl gr jag vilse p en syndfull jord
    och r frtappad, men frbarma dig!
    Betnk den kananeiska kvinnans ord
    om smulor fallna frn en herres bord,
    och fast jag syndat, lt din hjlp bero
    p misskund alstrad av min starka tro!

    D tron frutan grningar r dd,
    s giv mig kraft och klokhet till att gra
    vad nyttigt r, och sknk mitt verk ditt std!
    S ber jag ven att du sist vill fra
    mig dit, dr jag i evighet fr hra
    hur nglaskaror sjunga hosianna,
    du Kristi moder, fdd av Sankta Anna.

    Min sjl r mrk och detta mrker r
    en fljd av dunkla drifter i min kropp,
    av jordisk lusta, pockande begr.
    O, upplys med ditt ljus min levnads lopp!
    Du skra tillflykt, du vrt fasta hopp
    i alla svrigheter, hjlp mig du
    i detta vrvet, som jag brjar nu.

    Dock vill jag frst till eder alla rikta
    en bn om tillgift fr det enkla stt,
    som jag berttar p. Jag vill ej dikta
    och lgga till, fast detta vore ltt,
    och drfr terger jag rtt och sltt
    legenden om Cecilia fr er
    som den fr lnge sedan skrivits ner.

Interpretacio nominis Cecilia, quam ponit
frater Iacobus Ianuensis in Legenda Aurea.

    De lrda tvista om det namn hon ftt,
    Cecilia, och dettas bda leder.
    Som 'himmelsk lilja' har man det frsttt.
    Jungfruligt rena voro hennes seder
    och vit och obeflckad hennes heder,
    mot himlen strcktes hennes hopp och vilja,
    och drfr var det hon fick heta lilja.

    Cecilia kan ven tolkas s,
    att det betyder 'vg fr blinda': den
    som visar oss den vg vi skola g.
    Att det r sammansatt av 'himmelen'
    (som str fr 'helig', sger tolkaren)
    och 'lia', som man anser syfta p
    en helig vandel, sger man ocks.

    En annan auktor sker att frklara
    'Cecilia' som en 'frn blindhet fri'
    p grund av hennes dygd och hennes klara
    och lysande frstnd. -- S finna vi,
    att 'himmel' jmte 'leos' gott kan bli,
    som andra lrda sga, 'folkets himmel',
    ty hon var upphjd ver jordens vimmel.

    Betydelsen av ordet 'leos' r
    p svenska 'folk'; och liksom mnskor se
    p himlen solen och en stjrnehr,
    en ljusvrld upphjd ver jordens ve
    och jordiskt mrker, s beundra de,
    nr jordelivet ter sig mrkt och kallt,
    i helgonet en strlande gestalt.

    Och liksom vissa filosofer skriva,
    att himmelen r snabb och rund och het,
    s kunde man p goda grunder giva
    vrt helgon dessa samma epitet,
    ty hon var het i sin barmhrtighet
    och snabb till goda verk; och vid och rund
    var sjlens rymd till hennes sista stund.

Explicit.




ANDRA NUNNANS BERTTELSE


Hr brjar Andra Nunnans berttelse
om Sankta Cecilias liv.

    Cecilia, den unga rena mn,
    var romarinna och av del brd,
    frn vaggan van att vnda sig i bn
    till Herren Kristus och att bliva hrd.
    Hon bad till Gud att aldrig bliva rrd
    av ngon man och slutligen f d,
    nr Herren kallade, som okrnkt m.

    Nr jungfrun skulle givas t en man,
    en del riddare, en kck och glad
    och ung, som kallades Valerian,
    s bar hon under drktens guldbrokad
    en tagelskjorta, d hon drog stad
    till kyrkan p sin egen brllopsdag,
    en bild av ungdom, sknhet och behag.

    Vid orgeltoners brus bad denna brud
    till Herren med sitt hjrtas hela gld:
    "Bevara mig till kropp och sjl, o Gud,
    frn all beflckelse och var mitt std!"
    Med tanke p vr Herres offerdd,
    var hennes frjd att lida och frsaka
    och fasta under stndig bn och vaka.

    S kom d natten, och hon mste g
    till sngs med maken, som man brukar gra
    p brllopsdagens kvll. Hon sade d:
    "Min egen lskling, lna mig ditt ra!
    Det finnes saker, som du mste hra
    och som jag grna ville sga dig,
    om blott du svr att ej frrda mig."

    Den ed som hon, Cecilia, begrt,
    svors utan tvekan av Valerian
    vid alla gudar, allt vad han hll krt.
    D sade hon som fljer till sin man:
    "Jag r en ngels lskade, och han --
    han lskar mig och ser i mig sin maka;
    och kommer bde under smn och vaka.

    "Om han frnimmer att du lskar mig
    p jordiskt stt, min rena kropp till men,
    s kommer han helt visst att dda dig
    som stormen bryter av en murken gren.
    Men om din krlek kan frbliva ren,
    s skall han lska dig och visa sig
    i all sin prakt och hrlighet fr dig."

    P detta svarade Valerian:
    "Om jag skall kunna tro p det du sagt,
    s lt mig skda ngeln, om du kan;
    och r han kta hller jag min pakt,
    men om det r en man -- tag dig i akt!
    D kommer jag med detta svrd att sl
    ihjl er utan misskund bda tv."

    D svarade Cecilia: "Javisst,
    Valerian, min vn, det skall du f
    p det du mtte tro p Herren Krist
    och bliva dpt och salig. Du skall g
    till Via Appia, som du kan n
    med ringa mda. Vnd dig dr till dem,
    som invid vgen hava sina hem.

    "Sg dem, att du har blivit snd av mig
    till Urban gamle, som du blott vill gott,
    och nr de sedan hava visat dig
    till helgonet, Sankt Urban, har du blott
    att sga vad jag sagt, till vad jag rtt.
    S snart den gamle hunnit rena dig
    frn all din synd, skall ngeln visa sig."

    Valerian var icke sen att g
    till platsen och att gra som hon sagt,
    och gamle Urban fann han snart ocks
    bland gravarna i katakombers schakt.
    Nr helgonet ftt hra vad som bragt
    den andre dit och vem som var hans brud
    s gladdes han och tackade han Gud.

    "O Kristus, Gud allsmktig", sade han
    med hnfrd stmma och med gat vtt,
    "du gode herde, store sningsman,
    nu skrdar du en frukt av det du stt:
    din rika sdd av renhet har frmtt
    Cecilia att stndigt tjna dig
    med biets flit och aldrig skona sig.

    "Den make, som hon nyss har tagit sig,
    ett otmt lejon, har hon skickat hit
    s from och dmjuk som ett lamm till mig!"
    I samma stund stod dr en man i vit
    och fotsid drkt, men hur han kommit dit
    var ofrklarligt fr Valerian.
    En bok i handen hade denne man.

    Till marken sjnk Valerian frskrckt,
    men restes upp av mannen vilken stod
    s hg och vrdig i sin vita drkt
    och lste i sin bok: "O Kristi blod,
    o Gud allsmktig, evig, rttvis, god,
    O Frlsare ur all vr syndaskuld!"
    1 boken stod det prntat, allt i guld.

    Nr lsningen var slutad, sade han:
    "Sg, tror du detta! Har du Herren kr!"
    "Jag tror det", svarade Valerian,
    "ty hrlig r den sanning, som du lr."
    D stod gestalten icke lngre dr,
    fast ingen hade sett nr den frsvann.
    Men Urban dpte strax Valerian.

    Valerian begav sig hem och fann
    en ngel dr med strlglans kring sitt nne.
    Av rosor och av liljor hade han
    tv kronor i sin hand och gav t henne,
    Cecilia, den ena av de tvenne;
    och nr han hade gjort det, rckte han
    den andra kronan t Valerian.

    S sade han: "Frvaren dessa vl!
    Frn Paradiset tog jag dem t er.
    Frbliven rena s till kropp som sjl
    s vissna edra kronor aldrig ner
    och mista ej sin doft. -- Och ingen ser
    de kronorna, som icke sjlv r god
    och tvtt sig ren i Lammets dyra blod.

    och du, Valerian, som lt dig fras
    s hastigt till den sanning Kristus r,
    sg vad du nskar, och din bn skall hras."
    "Jag har en bror, som jag har mycket kr",
    var svaret, "och det enda jag begr
    r att min broder redan denna dag
    fr veta sanningen svl som jag."

    "Gud gillar", sade ngeln, "din begran
    och sknker er den hrlighet som gror
    ur dden fr den enda sanna lran."
    In trdde d Tiburtius, hans bror,
    och denne broders hpenhet var stor,
    nr han fann luften fylld av blomsterdoft
    som var den mttad med eteriskt stoft.

    Han utbrast genast: "Nej, vad knner jag!
    Vid denna kulna rstid doftar hr
    av ros och lilja som en sommardag;
    den doften r s stark som nr man br
    ett fng i handen. Sg mig vad det r!
    Och dessa dofter tyckas trnga sig
    i sjlva sjlen och frvandla mig."

    P detta svarade Valerian.
    "Den doft, som du kan knna hr beror
    p kronor, som vi bra", sade han.
    "Nu kan du icke se dem, kre bror,
    men nr du undftt sanningen och tror,
    skall du p samma stt som vi f skda
    det vita och det rda i dem bda."

    Hans broder frgade: "Vad menar du?
    Sg, r jag vaken eller drmmer jag?"
    "Vi drmde hittills, men vi vakna nu",
    fick han till svar, "till Herrens klara dag
    och till en verklighet av hgre slag."
    D frgade Tiburtius igen:
    "Men hur har du ftt veta sanningen?"

    "Guds ngel", svarade Valerian,
    "har uppenbarat sanningen fr mig,
    och om du avsvr dina gudar, kan
    den bliva uppenbarad ock fr dig."
    Om dem och deras samtal yttrar sig
    Ambrosius, en lrd och helig man,
    i sina verk, och detta sger han:

    Cecilia, som undftt Herrens nd
    och genom denna korats till martyr,
    begynte undfly vrlden och dess dd
    och allting sdant som en kristen skyr.
    mktig Gud, som vra den styr,
    beskrde bda brderna ocks
    den skna krona som martyrer f:

    han lt dem frlsas av den rena mn.
    Frvisso visar detta underbart
    hur evig salighet r kyskhets ln. --
    Cecilia bevisade det klart
    fr svgern, och han fattade det snart,
    att gudabilder ro svek och sken,
    blott dva stycken av en livls sten.

    Tiburtius frklarade, att "den,
    som inte tror p detta, r en hund!"
    Hon sg att mannen fattat sanningen
    och sade glad: "Jag sluter ett frbund
    med dig, Tiburtius, i denna stund!"
    Hon tryckte sig med jubel till hans brst,
    och sedan hjde hon igen sin rst:

    "Som krleken till Kristus gjort av mig
    din broders maka, r det ven den,
    som knyter bandet mellan mig och dig,
    d du har trott och funnit sanningen.
    Nu br du lta dpa dig, min vn,
    ty renad genom dopet fr du skda
    den ngel, som gett kronor t oss bda."

    D svarade Tiburtius: "Men sgen
    till vem jag skall bege mig, var han bor!"
    Och brodern sade: ", jag knner vgen.
    Till pven Urban fr jag dig, min bror."
    "Till Urban! Men r inte risken stor?
    Det r vl dock ett vanskligt fretag
    att g till denne Urban, tycker jag.

    "Du menar vl den Urban", sade han,
    "som mnga gnger dmts att d p bl
    fr sina lrors skull, en fredls man,
    som stndigt gmmer sig i ngot hl.
    Om han blir funnen, r hans skra ml
    ett bdelsbl; och det blir vrt ocks,
    om vi befinna oss hos honom d.

    "Betnken drfr att det kunde hnda
    att d vi ska Gud i himmelrik
    vi alla hr p jorden bliva brnda."
    P detta var Cecilias replik:
    "Man hade goda grunder fr en slik
    betnklighet, om oss ej blivit givet,
    ett annat liv n detta jordelivet.

    "Men detta andra, bttre liv, det finnes
    p annat hll. Vi leva evigt dr,
    och Herrens nd har lrt oss hur det vinnes.
    Guds Son r skapare av allt som r,
    och allt som lever och som tnker hr
    besjlar Anden, vilken utgr frn
    Gud Fader och hans mnskoblivne Son.

    "Guds Son bevisade med sina ord.
    och sina under, att det ges ocks
    ett annat liv n det p denna jord."
    D sade han: "Jag tyckte mig frst
    att Gud n endast en och icke tv,
    n mindre tre. S vitt jag nu kan se,
    s talar du i alla fall om tre."

    P detta svarade hon genast kckt:
    "Tre krafter finnes det i mnskans sjl,
    de kallas minne, knsla, intellekt.
    Fast gudomen r endast en och hel,
    kan denna helhet drfr mycket vl
    best av tre personer." Efter detta
    begynte hon predika och bertta

    om Kristus och hans liv och offerdd,
    hur han, Guds son, blev snd till denna vrld
    att frlsa mnskorna ur synd och nd
    och deras suckan under lagens svrd.
    Tiburtius begav nig s p frd
    till pven Urban, tfljd av sin bror
    Valerian, och Urbans frjd var stor.

    Med tack och lov till Herren dpte han
    Tiburtius, och ven denne vart
    en trons och Kristi sanne riddersman.
    Han blev bendad lika underbart
    som brodern blivit: ngeln sg han klart
    p samma stt som brodern och hans brud,
    och bnhrd blev han stundligen av Gud.

    Vad Herren Jesus gjorde fr dem alla
    kan ej beskrivas; men det kom en dag,
    d Roms liktorer kommo fr att kalla
    de tre martyrerna fr brott mot lag
    till dess prefekt, vars stora missbehag
    de kristna vckt. Frhret var helt kort,
    och sedan skulle alla fras bort

    till Jupiters staty och offra dr.
    Almachius, prefektens, utslag var:
    "Och den, som icke gr det jag begr,
    skall mista huvudet. r saken klar?"
    En Maximus fick ta dem i frvar
    och fra bort dem, men en smrtans tr
    bar vittne om att uppgiften var svr,

    ty han var god och tyckte synd om dem.
    Han lt ej fra dem till fngelset
    han frde dem direkte till sitt hem,
    och nr de sedan talat dr och bett
    s hade innan kvllen undret skett;
    d hade Maximus och allt hans hus
    ur mrkret frts till kristendomens ljus.

    P natten kom Cecilia till huset
    med prster vilka dpte alla dr;
    och sedan, nr de hade undftt ljuset,
    s talade Cecilia s hr:
    "I Kristi stridsmn, Herren r er nr.
    S tagen nu den rustning, som r hans.
    bevpnen er med ljusets skld och lans!

    "En kamp han I i sanning nu besttt
    och vunnit tron, I haven blivit rena
    och livets krona faller p er lott;
    en rttvis domare r den vi tjna,
    och alla trogna skall han den frlna."
    S frdes brderna tillsammans bort
    till Jovis tempel under stark eskort.

    Men nr de hade hunnit dit och ntt
    till altaret, s vgrade de tv
    att offra minsta grand. De fllo blott
    p sina knn l bn -- och funno s
    p stllet dden som de hoppats p;
    och deras sjlar stego genast opp
    till den som varit deras fasta hopp.

    Nr Maximus sg deras sjlar glida
    mot all den hrlighet som Gud berett
    och himlens gyllne drrar ppnas vida,
    berttade han genast vad han sett
    fr dem, som stodo dr vid altaret.
    D blev han piskad, och man slog och slog
    med bly i lderdaggar tills han dog.

    Cecilia begrov hans dda kropp
    p samma gravplats som de andra tvenne,
    Men efter endast ngra dagars lopp
    infunno sig prefektens folk hos henne;
    hon skulle ven fran infr denne
    att bringa Jupiter en offergrd
    av rkelse p templets altarhrd.

    Men nr de kommit med prefektens bud,
    predikade hon s fr dem, att de
    frstodo att det finns en enda gud
    och att det stora undret mste ske,
    att Gud blev mnniska och mste ge
    sitt liv p korset, mste gra frden
    till ddens riken fr att frlsa vrlden.

    Almachius, som erfor hur det gtt,
    lt henne hmtas av en annan man
    och hrde henne i sitt eget slott.
    "Sg, vad slags kvinna r ni?" sade han.
    "En delboren", var det svar hon fann.
    "Jag menar", sade han i myndig ton:
    "vad r er tro och vilken er religion?"

    "Ni brjar illa", svarade hon d;
    "er frga skulle krva tvenne svar.
    En sak i snder! Frga icke tv!"
    Prefekten sade: "Vilken ton ni tar!
    Er frckhet r ju rentav underbar."
    D sade hon: "Jag talar inte frckt,
    men ppet talar jag och ofrtckt."

    Prefekten sade: "Tnker ni ej p
    den makt jag har?" och hon gav detta svar:
    "Det r ej mycket mnniskor frm,
    en bubbla r den makt en ddlig har.
    Ett enda nlsting blott, och vad r kvar?
    En bubbla r blott luft, r ingenting,
    ett tomrum med en hinna runtomkring."

    "Med frckhet har ni brjat", sade han,
    "och framhrdar i denna allt nnu.
    r det er obekant att varje man
    och varje jungfru, frken eller fru,
    som kallar Kristus gud, skall straffas nu
    p cesars order, mista liv och ra,
    om hon ej avsvr denna falska lra?"

    "Er kejsare far vilse hruti."
    S skyndade Cecilia att svara.
    "r ngon utan skuld, s r det vi,
    och det r vrsta vanvett att frklara
    det sanna goda och det rtta vara
    det samma som en lgn och som ett brott.
    Det r dock skillnad mellan ont och gott!

    "Jag knner sanningen; hur kan jag d
    frklara den fr lgn och fr en villa?"
    Han svarade: "Vlj ett av dessa tv:
    frneka Kristus eller sg er gilla
    vr gamla kult. Det gr er annars illa."
    Infr Almachius, dr denne satt
    vid domarbordet, brast hon d i skratt.

    "O domare, nu skmtar ni helt visst.
    Skall jag helt frankt frneka sanningen
    och bli en styggelse fr Herren Krist?
    Hur han frstller sig, den domaren!
    Han gckas utan tvivel nu igen."
    D ropade prefekten: "Akta sig!
    Betnk den makt, som har frlnats mig!

    "Har ej vr store cesar gett mig makt
    och obegrnsad myndighet att sknka
    och taga liv? S tag er nu i akt!
    Ert hgmods faror borde ni betnka."
    Hon svarade: "Jag nskar icke krnka
    med vermod, jag vittnar om vr lra.
    Mitt tal r blott ett tal till Herrens ra.

    "Och om jag nu fr sga som det r,
    s skall jag utan omsvep sga ut,
    att ni, prefekt, begtt ett misstag hr:
    ni sade ju, att ni kan gra slut
    p mnniskoliv -- det gller utan prut --
    och sknka liv t mnniskor ocks --
    men det r ngot man kan tvivla p.

    "Vl kan ni sga, att ni ger makt
    att taga liv. Men sknka liv ocks?
    Det kan ni ej. Det r en lgn ni sagt."
    "Allt samma frckhet!" sade domarn d.
    "Men offra bara nu, s fr ni g.
    Vad ni har sagt om mig, det kan jag bra
    med filosofiskt lugn, men p min ra,
    jag mnar inte tla att man str
    och hnar gudarna i denna sal."
    D sade hon: "I sanning, ni r svr!
    Vartenda ord i alla edra tal
    ha vittnat om en mer n lovligt skral
    frmga att bedma det som sker
    och riktigt veta vad det r ni ser.

    "Er syn har blivit s beklagligt klen,
    att ni r nstan blind. Hr skda vi
    ett ting som tydligen r blott en sten;
    i detta samma dda ting ser ni
    en vldig gud. -- Jag sger er: tag i
    och knn p det! D inser ni ocks
    att det r bara sten ni knner p.

    "Det r en skam att folk skall kunna skratta
    t sin prefekt, vars drskap r s stor.
    Nog borde ni vl ven kunna fatta
    att Den, av vilkens vilja allt beror
    i denna vrld, att Gud allsmktig bor
    i himlars hjd, och att den hjlp r ingen
    som man kan vnta av de dda tingen."

    S talade hon dr, och han blev vred
    och gav en order: "Fren denna kvinna
    till hennes hem. Dr skall hon lggas ned
    uti ett kar, och under det skall brinna
    en eld av bsta brnsle ni kan finna."
    Hon frdes bort och sattes i ett bad
    och under lades ved i rad p rad.

    Den tndes, och dess lgor lyste bjrta;
    den brann en natt och hela nsta dag,
    men hon satt sval och knde ingen smrta,
    ja, icke ens det minsta obehag.
    Men nr man funnit elden alltfr svag
    och sagt prefekten detta, snde denne
    en man att hugga huvudet av henne.

    Tre gnger nedfll bdelns tunga svrd
    p hennes nacke utan att frm
    frpassa henne till en bttre vrld,
    och enligt lag fick ingen bdel sl
    en fjrde gng. S fick d bdeln g:
    han vgade ej trotsa landets lag
    och sl med svrdet sitt ett fjrde slag.

    Men nr han lmnat henne t sitt de
    var det fr sent, s svagt brann livets lga,
    om n de kristna stmde blodets flde
    och sktte henne efter sin frmga.
    Tre dagar levde hon i denna plga,
    och hela tiden talade hon blott
    om Kristus och de trognas skna lott.

    Hon bortgav sedan sina husgerd
    och vad hon gde, sgande till sist:
    "Jag utbad mig av Herren som en nd
    ett litet uppskov, trenne dagars frist,
    jag ville vittna hr om Herren Krist.
    Gud give eder alla tro och styrka!
    Sankt Urban, gr av detta hus en kyrka!"

    I strsta hemlighet och nattetid
    begrovo henne Urban och hans mn
    och vigde hennes stoft till gravens frid
    i katakomberna bland helgonen;
    och huset helgades r Mstaren.
    Den blev en kyrka, som nnu bestr,
    dr Kristus tjnas sedan tusen r.

Hr r Andra Nunnans berttelse slut.




KANIKENS DRNGS PROLOG


Prologen till Kanikens Drngs berttelse.

    Vi redo vidare med mttlig fart,
    nr Nunnan slutat, och vi hrde snart
    bakom oss hovslag; sedan sgo vi
    -- vi voro d vid Boghton under Blee --
    en man i kolsvart drkt och vit talar.
    Han red en apelkastad hst som var
    s svettig att det rykte kring dess kropp
    som efter mil p mil i strckt galopp.
    Den hst som bar hans drng var likas
    s anstrngd att den knappast kunde g.
    Dess kropp var s betckt av flck vid flck
    av snvitt skum, att den var lik en skck.
    Tv sadelpsar lgo p dess lnder.
    Det var en sommardrkt som ryttarn bar,
    och jag begynte undra vad han var,
    till dess jag hade upptckt att hans htta
    var fast sydd vid hans kappa, ty av detta
    frstod jag att han var en lrd kanik.
    I varje fall var han en sdan lik.

    P ryggen hngde hatten som blst av,
    d ritten icke gtt i skritt och trav
    men i galopp och nstan i karrir.
    Han hade fodrat httan, hade dr
    ett kardborrblad till skydd mot solens hetta;
    men ack hur mannen svettades trots detta!
    Frn pannan fllo tunga droppar ttt;
    det var som om han destillerat svett.
    Nr mannen sett oss, hjde han ett rop:
    "Guds fred och lycksam rena, allihop!
    Nu har jag ridit hit i strckt galopp
    fr den skull att jag ville hinna opp
    och sluta mig till denna glada skara."
    Och lika artig tycktes drngen vara.
    Han sade: "Mina herrar, nr i dag
    jag sg er bryta upp, s sade jag
    det genant t min herre, som jag vet
    r bjd fr samtal, glam och munterhet
    och grna gr er sllskap p er frd."

    P detta svarade vr gode Vrd:
    "Fr vad du gjort skall du ha tack och pris,
    ty utan tvivel r din herre vis,
    och lynnet hans hr skert till de ltta.
    Jag vgar hoppas att han kan bertta
    fr oss om ngot lustigt ventyr."

    "Vem d? Min Herre? -- , han r en fyr,
    som knner mnga muntra anekdoter
    om bde lrda mn och idioter;
    och han kan mycket, mycket mer n s,
    det r en sak, som ni kan lita p.
    Han har sin hand i mnga fretag
    av sdant omfng och av sdant slag,
    att ingen hr -- ja, det r visst och sannt --
    frmdde gra ngot likadant.
    Om ni lr knna honom litet mera,
    s r ni verkligen att gratulera,
    och d blir hans bekantskap nog det sista,
    som ni i alla edra dar vill mista.
    Det slr jag vad om. Han r underbar,
    en sllsynt skicklig och begvad karl.
    Ja, utan verdrift, ett rent geni."

    "D r han mycket lrd, frmoda vi",
    var svaret han fick hra av vr Vrd.

    ", han r mycket mera n en lrd",
    s sade drngen. "Nu skall ni f hra
    en liten smula om vad han kan gra.

    "Som ett exempel p min herres snille,
    skall jag bertta er, att om han ville,
    s kunde han med ltthet s beg,
    att hela vgen, som vi rida p
    till Canterbury, blev belagd med mattor
    av stora blanka guld- och silverplattor.
    Men mycket har jag inte reda p."

    Vid detta ropade vr Vrd: "h!
    Det dr frvnar mig i hgsta grad:
    om det r s, hur kan han dra stad
    s tarvligt kldd? Se bara p hans rock!
    En sdan mktig herre borde dock
    frst att hlla p sin vrdighet.
    Hans kappa r av smsta kvalitet,
    och vill ni ha den nrmare beskriven,
    s r den flckig dessutom, och riven.
    Hur gr er herre kldd p detta stt,
    fast det fr honom borde vara ltt
    att gra pengar och att skaffa sig
    en bttre drkt? Frklara det fr mig!"

    D sade drngen: "Varfr denna frga?
    Gud hjlpe mig, han har tyvrr sin plga.
    (Jag vill ej skrika ut det och jag ber
    er hlla tyst med det jag sger er.)
    Se saken r visst den att han r klok
    till verdrift, och det r nog p tok.
    Den saken medge till och med de lrde.
    Och drfr har hans klokhet fga vrde,
    ty nr en man r klok till verdrift,
    s verkar denna klokhet som ett gift:
    d leder den till missbruk. Ja, dessvrre
    r detta ven fallet med min herre."

    "N, det m vara hnt, min gode man.
    Ge fan i det; men d din herre kan
    och vet s mycket", svarade p detta
    vr gode Vrd, "s kan ni just bertta
    om var ni bor och vad han sysslar med."

    D svarade han sorgset dr han red:
    "Vrt tillhll r en utkant av en stad,
    dr hus och ruckel sllan st i rad,
    dr tjuvar hlla till och mycket hnder
    bland ljusskyggt folk i skumma prng och grnder.
    S bo vi, om jag sger som det r."

    "Men", sade Vrden, "hur r du s dr
    frskrckligt blek? Din hy r nstan gr."

    "Ack", sade han, "s vitt jag kan frst
    beror min gra blekhet p att jag
    fr st vid elden bde natt och dag.
    Jag r ej van att se mig i en spegel
    men brukar stndigt stirra p en degel
    och lr mig gra guld. Vi st och glo
    i elden alla dagar dr vi bo,
    men aldrig blir det riktigt som det skall.
    Vi lura mnniskor i mnga fall
    och lna guld -- ett pund och kanske tv,
    ja, stundom r det tio-tolv vi f --
    och inge kunden ett bedrgligt hopp
    att vi ska stadkomma dubbelt opp.
    Vi ha ej lyckats gra ett till tv,
    men stndigt hoppas vi att det skall g.
    Dock, vetenskapens frsprng r fr stort,
    den glider undan, det r rent frgjort.
    Vi n den ej p denna sidan graven;
    den driver oss till sist till tiggarstaven."

    Men medan drngen talat detta, hade
    hans herre brjat undra vad han sade
    och dragit sig allt nrmare de tv.
    Med rtta sger Cato: "Det r s,
    att skyldig man r stndigt misstnksam
    och rdd att vad han gjort skall komma fram."
    Han hade drfr nrmat sig och hrt
    vad drngen sagt. D var hans lugn frstrt
    och han red fram till drngen sin och rt:
    "Hll truten dr! Nu tiger du, ditt nt,
    ty annars skall du nog f ngra dig!
    Det r vl skamlst att frtala mig
    och yppa mina hemligheter hr."

    "sch", sade Vrden, "strunta i den dr
    och i hans hotelser och lt oss hra!"

    "Ja", sade drngen d; "det skall jag gra."
    Nr nu kaniken insg att hans man
    beslutat trotsa honom, flydde han.
    Att han var skamsen r vl mer n troligt.

    "N", sade Drngen, "nu kan hr bli roligt,
    nu skall jag nog bertta ett och annat,
    som kanske blivit osagt om han stannat;
    och hdanefter skall han aldrig mer
    f mig till drng, det kan jag lova er.
    M den, som frde mig i denna nd,
    f lida brist allt till sin bleka dd.
    Han borde rtteligen sls ihjl.
    Hans lumpenhet frstod jag mycket vl,
    men fast jag led och yrket ej var ltt,
    s kunde jag nd p intet stt
    bli fri mitt slaveri, min skam och plga.
    M nu Vr Herre sknka mig frmga
    att riktigt skildra hela detta spel!
    I varje fall berttar jag en del
    och skall ej gra ngon hemlighet
    av ngot av det myckna som jag vet."

Hr slutar prologen till Kanikens Drngs berttelse.




KANIKENS DRNGS BERTTELSE


Hr brjar Kanikens Drng sin berttelse.

    Med honom har jag bott sju lnga r,
    men alkemin den var mig alltfr svr.
    Allt vad jag gt har den bervat mig
    och plundrat andra nr det lmpat sig.
    Jag hade tidigare fina klder
    och skor och handskar av det bsta lder,
    nu har jag inte rd att bli frskonad
    frn denna styggelse till huvudbonad.
    Jag hade fordom frisk och rosig hy,
    nu har den blivit blek och gr som bly,
    min syn r klen, och det r tjnstens skuld.
    Det blir ens ln nr man vill gra guld.
    En hemls usling har jag lyckats bli
    till fljd av denna lmska alkemi,
    och dessutom ha vra ln av guld
    frsatt mig ver ronen i skuld.
    M alla mnskor lta varna sig
    av det exempel som de ha i mig!
    Envar, som ger sig in p alkemi,
    frstr osvikligt sin ekonomi.
    Hans vinst -- det svr jag p -- r ingen annan
    n tomhet i hans brs och bakom pannan,
    och nr p grund av denna galenskap
    allt eget blivit slngt i drakens gap,
    frmr han andra att p samma stt
    frlora allt. Det tycker han r rtt,
    ty det r skurkars strsta frjd att se
    en nstas strsta sorg och hjrteve.
    S sade mig en lrd. -- Men nog om detta;
    Om vad vi gjorde skall jag nu bertta.

    Ofantligt visa frefllo vi
    vid allt vrt sysslande med alkemi,
    ty vra termer voro mycket lrda
    och underbara, om ock fga vrda.

    Jag kan ej redogra hr for allt,
    som vi begagnade av varmt och kallt,
    men silver togo vi i mnga fall,
    och stundom ngon enklare metall,
    en fem-sex uns. S tog vi arsenik,
    benaska, filspn, allt i malet skick,
    i pulverform. S togo vi i kruka
    och lade, ssom alkemister bruka,
    p bottnen salt och peppar. Sedan kom
    det pulver som jag just har talat om;
    ja, en del annat mste ven tas.
    Det hela tcktes med en skiva glas,
    och glas och kruka hartsades till slut
    att inga gaser skulle trnga ut.
    Vr eld var stundom stark och stundom svag,
    men stndigt hade bde han och jag
    fullt upp att passa p sublimering,
    vid amalgering och vid kalcinering.

    Kvicksilvret kallades av oss merkur.
    Vi gjorde rn av skiftande natur,
    men vr merkur, vr arseniksulfid
    och vra filspn och den blyoxid,
    som blandades och lades i vr skl,
    frmdde aldrig fra till vrt ml,
    och lika liten nytta hade vi
    av destillering och av renad sprit
    som av de mnen som frblevo fasta.
    Frspilld r all den mda som vi kasta
    p alkemin och all den kostnad med,
    som drp mngenstdes lgges ned.

    Vi bruka mycket i vr vetenskap
    som ven nyttjas av en eskulap,
    och fast jag endast r en olrd man
    s skall jag nmna det s gott jag kan;
    om ocks ordningsfljden ej blir riktig,
    r den omstndigheten fga viktig.
    Armenisk lera, borax, svavelgas
    begagna vi, och krl av sten och glas,
    uringlas, provrr, glas fr descensering
    och flaskor, deglar, krl fr sublimering
    och destillering, bde tre och fyra,
    alltsammans saker som r ganska dyra.
    Rubifieringsvtskor mste finnas,
    Gallpplen likas. S kan jag minnas
    att dr fanns arsenik och ammoniak.
    Om vxter som behvdes i vrt fack
    m nmnas endast att vi voro vana
    att bruka lakritsrot och valeriana.
    Vi hade lampor av diverse slag,
    som stndigt brunno, bde natt och dag.
    Dr fanns en ugn fr kalcifikation
    och s en ugn fr albifikation
    och oslckt kalk och krita, aska, lera,
    ggvita, dynga och urin med mera,
    salpeter, vitriol och gamla trasor
    och bde stenkolsgld och stockvedsbrasor,
    alkalier och vinstenspreparat
    och krut och salter samt koagulat
    och mnskohr och hr av ko och hst,
    vinsyrat kali, alun, vrt och jst,
    diverse material fr absorbering
    och andra mnen fr inkorporering
    samt sdana fr silvrets citrinering,
    fr cementering och fr fermentering;
    och formar hade vi av mnga slag.

    I deras rtta ordning nmner jag
    de andar och de kroppar vilka finnas,
    ty ordningen fr dessa kan jag minnas.
    Kvicksilver frst, s arseniksulfid.
    det tredje r ammoniumklorid
    och svavlet r bland andarna det fjrde.

    Av kroppar r det sju, som hava vrde,
    och guld har sol- och silver mn-natur
    och jrn r Mars och kvicksilver Merkur
    och Jupiter r tenn och Venus koppar,
    Saturnus bly -- dr ha vi alla kroppar.

    Ja, lyckans dagar ro snart frbi,
    om man frsker sig p alkemi,
    ty av de pengar, som ges ut p den,

    fr ingen mnska ngonting igen.
    Vill ngon visa att han lider brist
    p sunt frnuft, s blir han alkemist.
    Den vetenskapen gr en aldrig rik.
    Nej, man m vara prstman, munk, kanik,
    magister eller annat och studera
    densamma dag och natt och sublimera
    och destillera, blanda till och koka
    och fra bakom ljuset bde kloka
    och dumma mnskor med en vldig svada --
    allt r frgves, ja, det r till skada.
    Det finns frvisso inga mjligheter
    att lra lekmn de subtiliteter,
    av vilka denna vetenskap r full.
    Dock srje ingen fr den sakens skull,

    ty bde fr en olrd och en lrd
    r alkemien lika mycket vrd:
    de uppn ju, nr allting gr omkring,
    i varje fall det samma: -- ingenting!

    Jag finner att jag glmt att rkna upp
    en viktig, mycket anvnd mnesgrupp,
    de frtande, samt mnen som vi bruka
    nr andra mnen skola gras mjuka
    och hrdningsvtskor, oljor... Men jag ser
    att skall jag nmna allihop fr er,
    s svller denna min frteckning ut
    till alltfr lng. Nu fr det vara slut,
    ty vad jag redan nmnt kan vl frsl,
    det ger er mer n nog att tnka p.

    Den skatt, den djupa hemlighet vi kalla
    de vises sten, den ska vi ju alla,
    ty intet kunde sknka strre makt;
    men det r s, som jag ju redan sagt:
    vi skola aldrig kunna finna den.
    Det svr jag p vid Gud i himmelen.
    Besvikelser ha nstan gjort oss galna
    men icke kunnat f vrt nit att svalna,
    ty hur frtvivlade vi n ha blivit,
    har hoppet alltid levat kvar och givit
    frnyad spnstighet t sjl och kropp.
    Det ligger mycken kraft i tro och hopp.
    Fr detta hopp ha mnga gtt i graven
    och mnga andra bragts till tiggarstaven.
    Det blir nog aldrig uppfyllt, men nd
    skall mnskligheten stndigt hlla p
    med denna vetenskap som r s bitter
    men dock s ljuv. Den makt som den besitter
    r s betvingande, att folk kan g
    och slja bort sin skjorta fr att f
    vad de behva fr sin vetenskap.
    Allt vad de ga slungas i dess gap.
    P svavellukten knner man igen
    varenda en som gnat sig t den;
    de lukta alla som en gammal get,
    och denna lukt har sdan mktighet
    att den frrder mannen och hans roll
    p tusen steg och nnu lngre hll.
    P lukten och p drktens usla skick
    Knns sdant folk igen vid frsta blick.
    Men frgar ngon varfr de g kldda
    i sdan lump, s stlla de sig rdda
    och viska sin frklaring i ens ra
    och sga att de handla som de gra,
    emedan deras liv var fga vrt,
    om mnskor anade den konst de lrt.

    Men nog om detta; nu skall jag bertta.
    Ja, innan han, min herre, skulle stta
    en skl p elden blev den tempererad
    med ngon blandning, som var kontrollerad
    av honom sjlv. Men nog kom han till korta
    (nu kan jag tala fritt, nr han r borta)
    i mnga fall. S var det, fast jag vet
    att han var ryktbar fr sin skicklighet.
    Det hnde sig i ganska mnga fall,
    att degeln splittrades. Dr ljd en knall,
    metallen flg omkring med sdan kraft
    att om vrt lilla hus ej hade haft
    solida vggar murade av tegel,
    s hade det, som slungats ur hans degel,
    frvisso kastats rakt igenom dem.
    Man hade kunnat mista liv och lem,
    nr det flg ut mot vggar, golv och tak.

    Det kan betraktas som en given sak,
    att djvulen var med nr sdant hnde.
    Vl sg man honom icke, men man knde
    att han var dr och spnde sina klor,
    nr hela gnget rasade och svor.
    I helvetet, dr djvulen r herre,
    kan raseriet inte vara vrre.

    Den ena sade d, att den ftt st
    fr lnge ver elden, nummer tv
    att det var blsningen som hade fel,
    den tredje att den nog frblivit hel
    om blott den hade tempererats riktigt.
    Den fjrde sade: "Det r mindre viktigt.
    Jag sger att det mste g p tok,
    emedan veden inte var av bok." --
    Jag vet ej sklet, sger jag er rligt,
    men det vet jag, att grlet var frfrligt.

    Min herre sade d: "Det gller bara
    att hdanefter taga sig till vara.
    Det var en sprucken degel, kan jag tro.
    Men hur som helst, tag det som hnt med ro
    och sopa golvet genast, sger jag.
    N, ruska opp er, gossar, friska tag!"

    Frst fstes skrpet undan i en vr,
    p golvet breddes segelduk och s
    blev hela hgen siktad ver den.
    D ficks metallen till en del igen.

    "Hr ha vi", sade en, "i alla fall
    tminstone en del av vr metall.
    Fast vi ha drabbats av ett knnbart slag,
    s kan det nog g bra en annan dag.
    Man mste taga risker hr i vrlden.
    En kpman mister ofta stora vrden
    och lper i sitt yrke mnga faror.
    Ibland ta havens lmska djup hans varor,
    men stundom fr han dem i hamn och hem."

    Min herre sade d helt lugnt till dem:
    "Jag fljer nsta gng en annan god
    och liksom denna ofelbar metod
    att gra guld av bsta kvalitet."

    En annan sade: "Elden var fr het."
    Men eldens strre eller mindre hetta
    betyder intet i ett fall som detta,
    ty alltid blir det samma resultat
    och drp rilda svordomar och prat;
    och allas visdom lyser d s klart,
    att det fr sgas vara underhart.
    Men guld r icke allt som glimmar grant,
    s heter det, och det r visst och sant.
    Ej heller r ett pple alltid stt,
    fast det r stort och skalet lyser rtt.
    P samma stt r det ocks med folk:
    den man som synes visast r en tolk
    fr strsta enfald, tjuven dljer sig
    bakom en rlig mask. -- Jag tnker mig
    att ni frstr det bttre n frut
    nr min berttelse har ntt sitt slut.

Explicit prima pars.



Et sequitur pars secunda.

    Det lever nu en man, kanik till graden,
    som kunde infektera hela staden,
    om denna n var stor som Rom och Troja
    och ngra till. Den mannen kan d skoja!
    En mnskas livstid skulle ej frsl
    fr skildring av de knep han hittat p
    och hur han lurat folk kring land och rike.
    I falskhet har kaniken ej sin like;
    hans lrda termer slingra sig s ttt
    och orden lggas p s listigt stt,
    om ngon trder fram och tar sig ton
    att han fr rtt i varje diskussion;
    hans tunga r s djvulskt vass och hal.
    Han har bedragit folk i hundratal
    och kommer att bedraga mnga andra.
    men likvl kunna mnskor ofta vandra
    i mnga dagar fr att s f hra
    hans falska rd om vad som str att gra.
    Om ni har tlamod att hra p
    skall jag bertta hur det knde g.

    Men herrar teologer och kaniker,
    jag ber er inte tnka att jag sviker
    i skyldig vrdnad fr ert hga kall,
    fast jag berttar om ett sdant fall,
    d en kanik var full av svek och list.
    I varje yrke finner man helt visst
    en del bedragare, men ingen fr
    fr den skull smda hela deras kr.
    Frbjude Gud att ngot sdant sker!
    Den satsen gller inte endast er;
    en enda var frrdaren som fanns
    bland tolv apostlar, och hans brott var hans
    och ingen skugga faller p de andra.
    S ren icke heller I att klandra.
    Dock ber jag er, att skulle det frljudas
    att det bland eder finnes ngon Judas,
    s skiljen honom strax frn ert konvent
    att detta ej m bliva illa knt.
    Frlt om jag har varit alltfr djrv.
    Nu gr jag d omsider till mitt vrv.

    I London fanns en gng en kapellan,
    som hade vistats mnga r i stan.
    Emot den kvinna som han bodde hos
    var prsten s galant som en fransos,
    och drfr t han fritt vid hennes bord
    och klder fick han fr ett enda ord,
    och gott om pengar hade han ocks.
    Men nog om honom; jag skall verg
    till en kanik och drmed till mitt vrv
    att skildra hur han blev vr prsts frdrv.

    Den listiga kaniken kom en dag
    till prstens rum och sade med behag:
    "Min kra vn, jag har en bn till dig:
    sg, kunde du och vill du lna mig
    en mark p inte mer n trenne dar?
    Den marken har du nog i gott frvar,
    ty fr du ej betalt p utsatt dag,
    s fr du hnga mig, det lovar jag."

    N, prsten sade, att han grna fick
    det ln han bett om, och kaniken gick,
    s snart han hade tackat, drifrn.
    Tre dagar efter det han ftt sitt ln
    betalade han ter denna skuld,
    och glad blev prsten nr han fick sitt guld.

    "Jag lnar mycket grna", sade han,
    "ett pund, ja tre och fyra t en man,
    nr denne r en karl av sdant slag
    som alltid ger igen p utsatt dag.
    En sdan rlig man behver ej
    befara att mitt svar skall vara nej."

    Kaniken utbrast: "Brist p rlighet --
    den bristen r den svraste jag vet!
    Nej, sanning r fr mig det allra frsta,
    det frsta och det sista och det strsta.
    Den hller jag mig till i alla den,
    den skall jag trofast flja intill dden.
    Jag tackar Gud fr det, att ingen skuld,
    som jag har haft i silver eller guld,
    har blivit obetald och att jag ftt
    en medfdd sanningskrlek p min lott.
    Herr kapellan, den stora vnlighet,
    den lskvrdhet och generositet,
    ni visat mig i dag och med ert ln,
    vill jag frska att i ngon mn
    kvittera genom att -- naturligtvis
    om det kan roa er p ngot vis --
    bertta er en viktig hemlighet
    och visa prov p vad jag kan och vet,
    och det r inte litet, skall jag sga."

    "Frtrffligt! Visa hur ni gr tillvga!
    Det vill jag grna skda", sade prsten.

    "Med strsta nje, pastor", sade gsten.
    "Allt det jag lrt mig skall jag demonstrera."

    Man ser hur skurken kunde manvrera.
    Ack ja, med rtta sga nog de lrde:
    'ptrugad tjnst har sllan ngot vrde'.
    Den satsen skall vl snart bekrftas hr
    av vr kanik, vars strsta gldje r
    -- en sdan djvul r han i sitt hjrta --
    att gra ont och att bereda smrta
    t alla dem som tjna Herren Krist.
    Gud skydde oss fr honom och hans list!

    Den stackars prsten anade ej alls,
    att snaran hade kastats om hans hals.
    O, arme prst, som ingenting frstr,
    som snikenheten fr p villospr!
    O, stora blindhet, som frhindrar dig
    att se att denna rv bereder sig

    att fnga dig i sina lmska garn!
    Du r s vrnls som ett litet barn.
    Ja ja, den skildring, som jag nu skall giva
    av det som hnde dig fr lov att bliva
    en skildring av din drskap, ty blott sllan
    ha andra mnskor gtt s ltt i fllan:
    din enfald var i sanning utan mtta.
    Kanikens falskhet skall den ven blotta.

    Ni sger, att jag t kanikens brd?
    Herr Vrd, jag svr er vid vr Herres dd,
    att detta ej var fallet: den kanik
    jag nu berttar om var honom lik,
    men det var ej med denne som jag kom.
    Min herre talar jag ej lngre om.
    Hans falskhet har jag redan lrt er knna,
    och mina kinder brja alltid brnna
    av skam och blygsel nr jag tnker blott
    p alla nedrigheter han begtt.
    Min ansiktsfrg r annars nstan gr,
    d jag s mnga gnger ndgats st
    i skarpa ngor av diverse slag.
    Men hr nu p, ty nu berttar jag.

    Kaniken yttrade till kapellanen:
    "Kvicksilver mste hmtas fr att planen
    skall g i ls, men drngen kan vl g
    och kpa upp ett uns och kanske tv,
    ja, inte skadar det om det blir tre."

    "Min herre", sade prsten, "det skall ske",
    och tjnaren fick order om att g
    och hmta det kaniken velat f.
    Betjnten skyndade sig genast bort
    och med metallen kom han inom kort
    och gav den t kaniken, vilken lade
    densamma varsamt p ett bord och sade:
    "Tag nu in kol, och gr jag ingen blunder,
    s skall ni strax f se ett mrkligt under."

    Nr kolen burits in p hrdens tegel,
    tog skurken under rocken fram en degel
    och riktade till prsten dessa ord:
    "Jag lgger denna degel p ett bord.
    Lgg sjlv ett uns merkur i den, och s
    kan ni i Kristi namn begynna p
    med studier, som lnda er till ra.
    Det finns ej mngen, som jag ville lra
    vad allt min djupa vetenskap kan ge.
    Med egna gon skall ni nu f se,
    att kvicksilvret i degeln p ert bord
    frvandlas -- ni kan tro mig p mitt ord --
    till kta silver, lika fint och gott
    som ngot silver ngot myntverk ftt
    och skickat ut med kungens brstbild p.
    Om detta inte sker, s skall ni f
    betrakta mig som en fraktlig lurk.
    Jag har ett pulver hr i denna burk,
    och det r det, som stadkommer allt,
    som gr att silvret fds och tar gestalt.
    Lt nu er drng g ut och stanna dr
    till dess vi ro klara med det hr
    p det att ingen mtte spionera
    p det vi gra d vi laborera."
    Hans bn blev uppfylld: drngen mste g,
    och drren stngdes, rigeln lades p
    och sedan satte de i gng fabriken,
    de tv i rummet, prsten och kaniken.

    P elden lade prsten genast sklen,
    och sedan blste han med nit p kolen
    och sysslade beskftigt vid sin hrd.
    Han gjorde flitigt allt vad han blev lrd
    och lade vl p minnet varje regel.
    S kastade kaniken i sin degel
    ett mystiskt pulver -- kanske var det krita
    och kanske glas; de voro alltid vita --
    och sade att han skulle maka kol
    frn alla hll kring deras lilla skl.
    "Nr ni gr allting sjlv, frstr ni bst",
    frklarade kaniken fr vr prst.

    ", tack s mycket", sade prsten glad
    och gjorde genast som kaniken bad,
    och medan prsten nu var sysselsatt,
    beredde sig kaniken till ett spratt:
    frn barmen tog han fram ett stycke kol.
    1 vilken boven hade gjort ett hl,
    som hade blivit fyllt med silverspn,
    som icke kunde falla drifrn,
    emedan hlet var frsett med propp,
    en propp, som var av vax och ej stack opp.
    P frhand var det fyllt och tppt med vax,
    och detta var ej nog: jag skall vl strax
    bertta annat som kaniken gjort
    1 frvg fr att kunna riktigt fort
    f prsten grundligt skinnad och bedragen.
    P sdant tnkte skurken hela dagen.
    Att tala om den karlen r en plga,
    och om det skulle st i min frmga
    att straffa honom, gjorde jag det genast,
    men aldrig finns han dr han syntes senast.

    Nja, kaniken tog det stycke kol,
    som hade silver i sitt fyllda hl,
    och gmde det i handen. Sedan gick
    han fram till prsten, kastade en blick
    p dennes arbete och sade s:
    "Nej, nej, min vn, det dr kan inte g!
    Det dr r inte riktigt enligt regeln.
    Men jag skall hjlpa er att tcka degeln,
    s blir det hela nog tillrckligt hett.
    Men, herregud, ni r ju vt av svett
    i hela ansiktet! Tag denna duk,
    och torka er! Ni blir vl inte sjuk?"
    och medan prsten strk sin huvudsvl
    placerade kaniken snabbt sitt kol
    Mitt ver degeln, och han blste p
    tills ven denna kolbit hunnit f
    en lika hgrd frg som alla andra.

    "Nu", sade han, "finns ingenting att klandra.
    Nu gr det bra, nu kan det inte klicka.
    Nu kan vi grna vila oss och dricka!"
    Nr elden hunnit smlta hlets vax,
    fll silverskrapet ut och smlte strax
    i degeln, dit det mste falla ner,
    emedan det, som jag berttat er,
    placerats noga ver degelns mitt.
    Men om de rnker, som kaniken smitt,
    var prsten omedveten som ett barn;
    s fngen var han i kanikens garn.
    En stund frgick, och nr kaniken fann
    att tiden gtt tillrckligt, sade han:
    "Nu r det klart, men ngot saknar jag:
    en form att gjuta i. G ut och tag
    ett stycke krita, s frsker jag
    att skra ut en form av ngot slag.
    Tag ven in en gryta eller spann,
    som blivit fylld med vatten", sade han,
    "s skall vi nog f se att allt gr vl.
    Men jag vill inte ge er ngot skl
    till misstro, som jag mycket vl frstr,
    och fljer drfr med er nr ni gr
    och nr ni sedan kommer hit igen."
    N, drren ppnades. De lste den
    och togo nyckeln med sig nr de gingo
    att skaffa krita, som de ven fingo.
    S tervnde de till prstens rum
    och dr stod sedan kapellanen stum
    och sg kaniken skra in och knacka
    i kritan formen av en silvertacka.

    Ur rmen fick han fram p ngot vis
    en silvertacka vgande precis
    s mycket som det silver som han lagt
    i degeln kort frut -- ett uns som sagt --
    och gav sin gjutbdd samma lngd och bredd.
    Av kapellanen blev den inte sedd,
    och nr han inte mer behvde den,
    frsvann den hastigt i hans rm igen.

    Ur elden tog han s sitt material
    och hllde det i formens kritkanal,
    och nr det stelnat, slog han i en blink
    sin tacka i en vlfylld vattenhink.
    S sade han till prsten: "N, tag opp!
    Den tackan sviker skert ej vrt hopp." --
    Ja, detta var d fga underbart:
    att silverspn r silver r vl klart.
    Vr kapellan stack handen ned i spnnen
    och upptog tackan. Mkta glad blev mannen
    d det var riktigt silver som han fann.
    "Gud har vlsignat eder", sade han,
    "och alla himlens helgon bist er,
    men jag fr aldrig lugna stunder mer,
    om denna konst frblir er hemlighet;
    men vill ni ge mig del av det ni vet,
    s skall jag hjlpa er med vad ni vill."

    Kaniken sade: "Gr nu en gng till
    en silverstav precis p samma stt,
    s gr ni sedan skert alltid rtt
    och fr er silver utan stort besvr,
    om ocks jag ej lngre vore hr.
    Tag nu av kvicksilvret ett uns igen,
    lgg det i degeln och placera den
    i elden och frfar p samma stt
    s fr ni silver som ni nyss har sett."

    Beskftigt gjorde prsten som han sagt,
    den dr kaniken: mera kol blev lagt
    p hrdens stenar och han blste hrt;
    han ville lyckas om det n blev svrt!
    Kaniken stod bredvid, beredd att fra
    den andra bakom ljuset och att gra
    precis p samma stt som nyss frut;
    men nu var det en kpp, som borrats ut
    I hlet lg ett uns av silverspn
    och hindrades att falla drifrn
    av packat vax, som noga tppte hlet.
    S gjorde kppen samma tjnst som kolet.

    Till prsten, vilken stod dr varm och rd
    och sysslade med degeln och sin gld,
    gick s kaniken fram, den falska skurken,
    frsedd med kppen och den lilla burken
    med mystiskt pulver, p vars underbara
    frvandlingskraft bevisen voro klara.
    En nypa pulver kastade han frst
    i degeln, och nr hettan var som strst
    begynte han med kppen rra om
    i kolen ver den och stadkom,
    att vaxet smalt och silvret snabbt fll ut,
    precis som ur hans kolbit nyss frut.
    I degeln fll varenda silversmula.
    Hans konster voro alltid lika fula!
    Men prsten blev igen i grund bedragen
    och gladde sig: det var ju klart som dagen,
    att han med den metod som han ftt lra
    frmdde vinna rikedom och ra;
    och gods och pengar erbjd han kaniken.
    Men denne sade: "Jag r inte sniken,
    fast jag frvisso r en fattig man.
    Nu skall jag visa annat som jag kan.
    Sg, har ni mjligen en kopparbit!
    En sdan br ni genast skaffa hit,
    om ni, herr pastor, ingen har att ge."
    D sade kapellanen: "Det skall ske."

    Han gick och kom igen med kopparskrot
    och kopparmynt. Kaniken tog emot
    och vgde ut ett uns och inte mer.
    Tyvrr frmr jag icke giva er
    en frestllning om hur lmsk han var,
    ty jag r blott en mycket enkel karl,
    och hans, kanikens, frmsta kvalitet
    var utan varje tvivel dubbelhet.

    Han tycktes vilja alla mnskor vl
    men var en verklig djvul i sin sjl.
    Det r ju dumt att klanka och att klandra;
    jag gr det bara fr ett varna andra.

    Sitt nus av koppar lade han i degeln
    och s frfor han ter enligt regeln:
    p elden degeln, sedan pulver i,
    s blste prsten med en frenesi,
    som gjorde att han stod som dubbelviken,
    och sedan tog den listiga kaniken
    och slog metallen i den form han gjort
    och s i spnnen. Allt gick mycket fort,
    och genast drp stack han hastigt handen
    i vattenspannen som var full till randen,
    och skickligt smusslade han drvid dit
    den tidigare nmnda silverbit,
    sm hllits dold i rmen p hans jacka.
    S fngade han upp sin koppartacka,
    och kapellanen mrkte ingenting.
    S trevade hans hand en stund omkring
    p spannens botten utan resultat
    och sedan sade han till vr prelat:
    "Jag kan ej finna tackan. Hjlp mig d!
    Vad r det fr ett stt att titta p
    tills allt r klart och lta mig arbeta?
    Stick ner er hand och hjlp mig nu att leta!"
    N, prsten gjorde genast som han bett,
    och silvertackan fann han mycket ltt.
    Kaniken sade drp: "Lt oss g
    med denna tacka och de andra tv
    till ngon skicklig guldsmed, som kan vga
    och kontrollera dem och sedan sga,
    om det r kta silver, som vi ftt."

    Ja, kapellanen fann frslaget gott
    och till en guldsmed bar det genast av,
    och gynnsamt var det utslag som han gav:
    "Det hr r silver; allt r gott och vl."

    Av jubel fylldes kapellanens sjl.
    Ack, ingen fgel hlsar sol och vr
    med strre frjd i ljusa hasselsnr
    och ingen nktergal med silvertunga
    har knt sig fylld av strre lust att sjunga
    och ingen riddare, som lyckats vinna
    en lnge trdd delboren kvinna
    har knt en strre lycka hos sin fru
    n den bedragna prsten knde nu;
    och till kaniken sade han med iver:
    "Vid all den salighet, som Herren giver,
    besvr jag er att sga vad ni tar
    fr det frtrffliga recept ni har."

    "Det blir nog mycket", svarade kaniken,
    "ty blott fr tv i alla vrldens riken,
    en engelsk munk och mig, r det bekant."

    "Nmn blott ert pris! Vad vill ni ha kontant?
    Jag ger det", sade prsten. "Nmn det blott!"

    D svarade kaniken tveksamt: "Gott,
    fast summan nog som sagt r ganska rund,
    s skall jag nmna henne: fyrti pund;
    och om jag inte knde varmt fr er,
    s skulle jag begra mycket mer."

    Den dumme kapellanen gick p stunden
    till kistan efter de begrda punden
    och gav dem sedan genast t den lrde
    fr hans recept, som dock var utan vrde.

    Kaniken sade sedan: "Fr oss bda
    r det helt skert bst att ej frrda
    fr ngon mnska vad ni nu ftt lra.

    "Det kunde kanske lnda oss till ra
    men faran drav vore mycket stor:
    det skulle vcka avund, och jag tror
    att den frmdde driva folk till mord."

    Frfrad utbrast prsten: "Intet ord
    om denna hemlighet skall ngonsin
    frrda er! Er fara r ju min,
    s ni kan lita p det ord jag ger."

    Kaniken sade d: "Jag tackar er!
    Och nu, herr pastor, fr jag lov att vandra."
    De tersgo aldrig mer varandra,
    och fastn prsten nu var alkemist
    och hade sitt recept, s r det visst,
    att hur han n frskte laborera,
    s uppstod aldrig ngot silver mera.
    Och mngen man, som ville bliva rik,
    bedrogs p samma stt av vr kanik.

    Mot intet fr man nu i dessa tider
    s hrda och s hjlplst lnga strider
    som mot den hemlighet som heter guld.
    Det r helt skert detta vanvetts skuld
    i mnga fall att mnskor hava mist
    sin egendom och lida nd och brist.
    S dunkelt tala dessa charlataner
    om sina mystiska frvandlingsplaner,
    att ingen kan frst ett ord av talet.
    Men ett r skert: det gr alltid galet;
    trots sina termer och sitt myckna prat
    s n de aldrig ngot resultat.
    Jo ett: frn rikedom kan man bli fri,
    om man begagnar sig av alkemi.

    Ja, vinsten r, att den som levat njd
    och njutit livet, blir frgrmd och bjd
    och att den strsta penningpung blir tom
    nr man frsker vinna rikedom
    frmedelst ln av gnid t alkemister.
    r ngot visst, s r det att man mister
    det guld man gett till deras fretag.
    Till alla, som ha gjort det, sger jag:
    Ack, sluten innan I frlorat allt,
    ty aldrig fn I minsta silverhalt
    i bly och koppar genom alkemi.
    Bayard den Blinde efterliknen I:
    han aktade ej alls p ngon fara,
    han sprngde blint mot vad det mnde vara
    och var i stnd att rnna mot en sten.
    I lpen efter ett bedrgligt sken,
    och sen I icke snart varthn det leder,
    s slocknar nog frstndets ljus hos eder,
    ty huru omsorgsfulla n I ren,
    s blir det aldrig vinst p den affren.
    Tvrtom fr den ert vlstnd att frsvinna.
    S slcken d de eldar, vilka brinna
    p edra hrdar, lggen ner er drift,
    ty den frstr er som ett ddligt gift!
    Vill ngon hra ord som vga mera,
    s finns det filosofer att citera.

    S sger doktor Arnold ngonstans
    i sin bermda stora "Rosenkrans":
    Mercur m ingen mnska sublimera,
    om ej en broders blickar kontrollera
    ett sdant svrt och farligt fretag.
    Frn sjlva Hermes stammar denna lag,
    och han r alla filosofers fader.
    Han sger vidare i ngra rader,
    att draken ddas endast av dess broder,
    en annan drake. -- Liknande metoder
    begagnar man i frga om Merkur
    och ven svavel, som till sin natur
    r slkt med _sol_ och _luna_ som man vet.
    Jag manar drfr till frsiktighet:
    m ingen hava ngonting att gra
    med denna vetenskap som ej har ra
    fr filosofernas subtila tal
    och finner krnan inom ordens skal,
    ty aldrig finner den de vises sten,
    som ej kan skilja verklighet frn sken.

    Till Plato kom, berttas likas,
    en lrjunge, som grna ville f
    besked om namnet p den mineral,
    som filosoferna i dagligt tal
    i regel kallade de vises sten;
    och Plato sade d: "Till kvalitn
    r den det samma som titan, min vn."

    "Vad r titan d?" sporde han igen.
    "Magnesia". -- "Frklara edert votum,
    ty det r _per ignotius ignotum_.
    Vad r magnesia egentligen!"

    "En vtska", sade Plato d, "och den
    bestr av vra fyra element."

    "Men sg mig, mstare, om det r knt,
    hur den skall gras. Hur gr man tillvga?"

    "Det", sade Plato, "kan jag icke sga,
    ty varje filosof har gtt en ed
    att aldrig sga eller skriva ned
    den minsta del av det som du begrde,
    emedan Kristus stter sdant vrde
    p denna hemlighet, att han vill vara
    den enda som fr yppa och frklara
    densamma fr de mn som han valt ut
    helt enligt sitt gudomliga beslut."

    S r min slutsats, att d Herren Gud
    gett filosoferna ett slikt frbud,
    s f vi icke ska vad de kalla
    de vises sten. Den frgan fr frfalla,
    ty den som trder upp mot Herren Gud,
    och djrves handla mot hans klara bud,
    kan aldrig n ett ml av ngot slag,
    om n han strvade till ddedag.
    Jag slutar nu. M Herren vl bevara
    oss alla fr all synd och nd och fara. --
                                               Amen.

Hr r Kanikens Drngs berttelse slut.




INTENDENTENS PROLOG


Hr fljer prologen till Intendentens berttelse.

    P Canterburyvgen finner ni
    en liten stad, som ligger under Blee;
    man brukar kalla den Bob-upp-och-ned.
    Dr sade Vrden skmtsamt d han red:
    "Vad nu? Go' herrar, Dun har nuckat till.
    Finns ingen mnska hr, som kan och vill
    f liv i mannen? Vl r vilan ljuv,
    men han kan falla offer fr en tjuv.
    Se, hur han nickar, vacklar nu som bst!
    Han kommer strax att falla frn sin hst.
    r det en kock frn London? -- Vid allt sot
    p hans kastruller -- han skall gra bot!
    Han skall bertta ngonting fr oss,
    om n det ej blev vrt en nypa boss.
    Hej, vakna karl! Hur kan ni sova s?
    r morgonen en tid att somna p?
    Har ni i natt haft loppor? r ni full?
    Det r vl aldrig fr en kvinnas skull
    ni r s smnig efter nattens lek?"

    D sade Kocken, som var mycket blek:
    "Jag anar inte hur det kommer sig,
    men det har pltsligt fallit ver mig
    en sdan tyngd, att allt vad gott jag vet
    blir strunt i bredd med smnens salighet."

    "Om ingen hr har ngonting emot
    att jag befriar Kocken frn den bot,
    som han blev lagd av vr Vrd att gra,
    s skall jag skta om att ni fr hra
    en ny berttelse om ting som hnt
    i flydda dar." -- Det var vr Intendent,
    som sade detta. -- "Dimmig r hans blick,
    och skert r hans mage ej i skick,
    d andedrkten stinker s frfrligt.
    Den luktar surt; det sger jag helt rligt.
    Se hur den fulla knlen gspar dr
    som om han ville sluka alla hr.
    Hll munnen, fyllbult, annars -- jag blir grov --
    m satan tppa till den med sin hov!
    Er andedrkt frpestar oss med drank.
    t helvete med er och med er stank!
    Nej, titta, vnner, hur han br sig t.
    Sg, leker ni tornering? Ja, frlt,
    det tycker jag att gott kan passa er.
    Ni har vl druckit apvin; sdant ger
    en underlig bengenhet fr lek."
    Nu blev ju Kocken lika ond som blek
    men fick ej fram ett ljud, blott nick p nick,
    och fll ur sadeln nsta gonblick
    och lg p marken som ett grstensblock.
    Ett vackert prov p ridkonst hos en kock!
    Han hade bort frbliva vid sin slev.
    Det var en stor uppstndelse det blev,
    nr Kockens livlst tunga, sloka kropp
    av mnga armar sedan lyftes opp
    och sattes p hans hst fr fortsatt frd.
    Till Intendenten sade s vr Vrd:
    "D karlen r s drucken som han r,
    r ingenting att hoppas av den dr.
    Berttar han, s blir det onjutbart,
    ty vad han n m druckit, r det klart,
    att sluddra r det enda han kan gra,
    och sluddrigt tal r ingen frjd att hra.
    D han skall rida, mste han fr resten
    ha sina tankar riktade p hsten,
    ty om han ter skulle rka falla,
    s bleve det ett stort besvr fr alla
    att f hans corpus p dess plats igen.
    M han f fred. Bertta ni, min vn!
    Men, Intendent, det fr jag lov att sga,
    att ni nd gick ganska bryskt tillvga.
    En annan dag kan karlen ge betalt,
    och det kan hnda att det blir fatalt.
    Jag menar, att han kunde hitta p
    att g omkring och lta folk frst,
    att edra bcker inte ro klara."

    "Det", sade Intendenten, "skulle vara
    en trkig sak, en snara kring min hals.
    Min mening var ju likvl inte alls
    att gra honom ond p ngot stt.
    De ord jag sade r ju rtt och sltt
    att fra till det ltta skmtets klass.
    Och vet ni vad? -- I denna kalebass
    finns lite vin, och detta goda vin
    r bra fr en manver, som blir fin:
    jag bjuder honom p en klunk, och knner
    jag honom rtt, s blir vi ter vnner."
    Och riktigt: Kocken sade genast "tack",
    tog Intendentens kalebass och drack,
    fast han p frhand var tillrckligt drucken.
    Han tycktes inte lngre vara stucken,
    han var blott glad och lt sig vinet smaka.
    Och nr han rckte krilet tillbaka
    s tackade och nickade han glatt.

    D brast vr Vrd i skratt, ett hjrtligt skratt,
    och sade: "Sannerligen, ha vi bara
    vl fyllda krus, s r det ingen fara,
    ty goda drycker drnka hat och split
    och gra ulven from och korpen vit.
    Vlsignad vare du, o Bacchus, du,
    som lter kiv bli vnskap i ett nu!
    Ja, lov och tack ske dig, och pris och ra!
    Och nu, herr Intendent, fr jag besvra?
    Lt hra det ni hade att bertta."

    "Med nje", sade han. "S hr p detta!"

Hr slutar Intendentens prolog.




INTENDENTENS BERTTELSE


Br brjar Intendentens berttelse om krkan.

    Om guden Phebus lser man, att han
    en gng i tiden var en riddersman
    p denna jord, den kckaste som fanns.
    Och ingen bgskytts rykte var som hans.
    Han drpte Python med ett enda skott
    nr denne lg och sov p sina brott,
    och mngen annan lysande bedrift
    av honom prisar man i tal och skrift.

    Han kunde spela alla instrument,
    hans namn som sngare var vida knt.
    Han sjng s sknt i bde moll och dur,
    att Amphion, som en gng sjng en mur
    omkring sin stad, frvisso icke kan
    ha haft en lika hrlig rst som han.
    Drjmte var han en s vacker karl,
    att dragens sknhet var rent underbar
    och ingen kan beskriva den med ord.
    Hans like har ej setts p denna jord.
    Hans stt gav aldrig rum fr ngot tadel,
    det prglades av vrdighet och adel.

    Den dle Phebus sg man oftast g
    med bge i sin hand. Han gjorde s
    fr njes skull, men likvl var det ven
    ett segertecken, som han hll i nven:
    det talade om Pythons banesr.

    Han hade hemma sedan mnga r
    i bur en krka, som han lrt att tala
    med samma frdighet som tuppar gala.
    Den krkan hade snvit fjderskrud
    och kunde hrma alla sprkets ljud
    nr det fll henne in att hlla tal,
    och aldrig har man hrt en nktergal
    i junintter sl en sdan drill
    som krkan nr hon riktigt klmde till.

    Den unge Phebus hade d ett viv
    och lskade sin hustru som sitt liv.
    Han gjorde sig all mda natt och dag
    att stndigt vara henne till behag,
    men svartsjuk var han, alltid p sin vakt:
    det skulle ej om honom bliva sagt
    att stackarn blev bedragen av sin fru.
    S gra mnga kta mn nnu,
    men det r enbart drskap att bevaka,
    ty om man har en god och trofast maka,
    behver hon frvisso ingen vakt,
    och styres hon av onda lustars makt,
    frmr nd, nr allting gr omkring,
    den skarpaste bevakning ingenting.
    Att den r ffng mda insgs redan
    av filosoferna fr lnge sedan.

    Den dle Phebus skte stndigt vara
    sin fru till lags och drmde ej om fara:
    han trodde att det skulle vara ltt
    att hlla henne kvar p detta stt
    och genom mandomsprov och myndighet.
    Men det r s, som varje mnska vet,
    att vad naturen nedlagt i en sjl
    kan ej frdrivas eller sls ihjl.

    Tag ngon fgel, vilken art ni vill,
    och hll den fngen i en bur, bjud till
    att stndigt visa den er vnlighet,
    att giva den den bsta mat ni vet
    och alltid hlla buren fin och ren --
    och var den n av guld och elfenben,
    s fredroge fgeln tusenfalt
    att i en skog, dr det r kargt och kallt
    frtra frn och annan tarvlig fda.
    Den sker blott en mjlighet till flykt
    ur buren, dr den har det lugnt och tryggt.

    Och tag en katt och lt den leva flott
    p mjlk och ktt och lt den vila gott
    p sidenkuddar i ett uppvrmt hus; --
    nr den fr skda skymten av en mus,
    s glmmes allt och drnkes i en flod
    av mttls tr efter musens blod.
    Det r blott vilda lustar som regera,
    och klokheten har ingen talan mera.

    En ond natur har ven en varginna:
    t frsta bsta varg, som hon kan finna
    ger hon sig hn, hur usel n han r,
    den rstid, d hon brukar bliva kr.

    De hr exemplen har jag dragit fram
    fr mnnens skull och ej till kvinnans skam,
    ty trn riktar sig hos varje karl
    mot simpla kvinnor, ven om han har
    en hustru, som r bde god och skn
    och villigt lyssnar till sin makes bn.
    Se, kttets ondska r s oerhrd,
    att varje njutning genast blir frstrd
    s snart den smakar dygd i minsta grad.

    Fast Phebus var s ung och kck och glad,
    bedrog hans hustru honom med en man,
    som var av vida lgre rang n han
    och ven smre karl n han i allt,
    i vett och bildning, hllning och gestalt
    S gr man nr man glmmer sina plikter,
    och drav uppst sorger och konflikter.

    En gng begav sig Phebus bort, och d
    var hustrun inte sen att kalla p
    sin horkarl. Ja, frlt det ord ni hr!
    Jag borde kanske sagt adoratr.

    Den vise Plato sger dock som knt
    att ordet mste mla det som hnt.
    Om ngonting skall kunna skildras rtt,
    skall ordet vara slkt med det som skett
    Jag r en rttfram man och nmner tingen
    vid rtta namn; och skillnaden r ingen,
    moraliskt sett, emellan frun av brd,
    som gett sin kropp till pris, och en frfrd
    och fattig slinka, som bedriver hor,
    om ock den yttre skillnaden r stor.
    Men hon, som omges av en praktfull ram
    av rikedom, r mannens 'hjrtas dam',
    Den fattiga behver ingen skona
    och hon fr heta bde skarn och kona,
    fast det r klart att denna och den rika
    av sina lskare behandlas lika.

    P samma goda grunder sger jag,
    att usurpatorn r av samma slag
    som rvaren, fast han har strre makt.
    Till Alexander blev det en gng sagt:
    emedan en tyrann, som sker grl,
    har strre mjlighet att sl ihjl
    och brnna och frhrja, kallas han
    en vldig krigare och hvitsman.
    Strtrvaren, som har en liten skara
    och drfr inte r i stnd att fara
    s vldsamt fram i mordiskt raseri,
    fr heta simpel tjuv och fgelfri.
    Men d jag r blott fga litterat,
    s skall jag inte komma med citat.
    Till min historia tergr jag nu.

    Nr lskarn kommit hem till Phebus' fru
    bedrevs dr genast skamlst boleri.

    Men buren hngde dr med krkan i.
    Hon satt fullkomligt tyst och sg p dem,
    men strax d Phebus hade kommit hem,
    sjng krkan: "Hanrej, hanrej!" gng p gng.
    "Vad", sade Phebus, "r det fr en sng
    du sjunger nu? Du sjng ju alltid frr
    s snart jag kommit innanfr vr drr
    s glttigt att det var en frjd att hra."

    D sade krkan: "Ja, vad skall jag gra,
    nr det r sanning, som jag sjunger nu?
    Bedragen har du blivit av din fru
    trots furstlig brd och delt sinnelag,
    trots spel och sng och skna anletsdrag,
    och den, med vilken hon frnedrat sig
    r blott en simpel tlp i bredd med dig.
    Vid Gud, jag sg det sjlv, att denne drng
    besov din hustru i din egen sng."

    Och krkan skildrade med liv och fart
    i ord och gester outhrdligt klart
    (man kunde nstan bruka ordet rtt)
    den otukt, som hans hustru nyss begtt,
    och jmt och stndigt terkommo orden:
    "Jag sg det sjlv." -- Fr Phebus tycktes jorden
    ha ppnat sig. Hans blick gick bort till sngen
    han tog sin bge, lade pil p strngen
    och gick och snde den med kraftig arm

    och skert ga rakt i hustruns barm.
    Men sedan greps han s av det som hnt
    att han brt snder sina instrument,
    sin bge och dess pilar mot ett bord
    och riktade till krkan dessa ord:

    "Frrdare! Du usla fgel dr,
    din lmska tungas skuld r allt det hr!
    Ack, varfr, varfr har jag alls ftt liv?
    O, dyra hustru, ljuvaste bland viv,
    som troget stod mig bi i lust och nd,
    nu r du blek och kall, nu r du dd,
    och skuldls fll du, r jag sker p.
    O, grymma hand, som var s snar att sl!
    O, vanvett i det blinda raseri,
    som tnker frst nr allting r frbi!
    O, fula misstro, hur din tunga luft
    kan slcka varje strle av frnuft!
    O, mnska, lt dig ej bli vilsefrd,
    tro intet utan skra vittnesbrd!
    Var ej s snar att sl i samma stund
    du hr ett rykte! Prva det i grund
    med klara tankar, innan du begr
    vad du fr ngra under mnga r!
    Ack, tusental ha gjutit skuldlst blod,
    nr de ha slagit till i hastigt mod.
    Jag hrdar inte ut med dessa kval!"

    Till krkan sade han: "Ditt falska tal
    skall f sitt straff, du lgnare och tjuv.
    Din rst, som hittills varit lika ljuv
    som nktergalens, mister du vid gud,
    och likas din vita fjderskrud,
    och aldrig i ditt liv p denna jord
    skall du f fram ett enda mnskligt ord,
    ja, icke ens ett ljud, som kan behaga.
    I alla tider skall ditt slkte klaga
    med hesa lten blott, och det skall f
    en drkt, som r bedrvligt dunkelgr."

    S fll han ver krkan och rev bort
    dess vita fjderskrud, och inom kort
    bervade han ven den dess sng
    och tog dess tungas tal p samma gng
    och kldde den i grtt frn topp till t.

    Ja, mina herrar, lten varna er
    och glmmen icke bort det rd jag ger:
    Bertta aldrig fr en man, att frun
    har haft en annan karl i hans paulun!
    D fn I blott en fiende fr livet.
    'Hll tand fr tunga!' -- Detta rd blev givet
    av Salomo, frskra oss de lrde,
    och d r det frsts av strsta vrde.
    Min moder sade mngen gng till mig:
    "Min son, lt krkans de varna dig!
    Min son, hll alltid tungan vl i styr,
    ty annars kan den bli dig mycket dyr!
    Min son, mot djvlar hjlper signeri,
    men frn din tunga kan du ej bli fri.
    Kring tungan sattes tnder till ett skal
    p det vi skulle hejda tanklst tal.
    Nr tungan talat utan tankens tvng,
    har detta blivit mngens undergng,
    men sllan har det ngon ofrd bragt
    att tala knappt men klokt och verlagt.

    "Min son, bevaka tungan alla tider
    och varje stund, frutom nr du strider
    fr Herrens ra, nr du prisar Gud.
    'Tnk frst och tala sedan!' r ett bud
    som stndigt mste ljuda redan d,
    nr mdrarna frmana sina sm.
    Min son, rtt mngen man har lidit skada
    och stort frfng av alltfr riklig svada,
    dr frre ord gett bttre resultat.
    Det ligger mycket ofta synd i prat.
    Min son" -- s blev jag av min moder lrd --
    "min non, en tunga r ett slipat svrd:
    precis som svrdet hugger av en hand
    avhugger tungan gamla vnskapsband.
    En styggelse fr Gud r lsmynt man,
    betygar Salomo, och likadan
    r Davids dom och ven Senecas.
    En nickning kommer ofta vl till pass,
    nr du har ngon frga att besvara.

    "Om ngon pratar, och det ligger fara
    i mnet, som det mycket ofta gr,
    s skall du ltsa att du inte hr.
    I tystnad ligger aldrig ngot brott:
    har intet sagts, kan intet bli frrtt.
    Har man frsagt sig, r ens ofrd gjord.
    Man kan ej terta ett enda ord,
    ty sagt r sagt, och det gr ut i vrlden
    hur grna n man ville hindra frden.
    Nr man har sagt en ofrsiktighet,
    r man i hnderna p den som vet.
    Min son, sprid aldrig rykten! Lt dem stanna
    i ditt frvar, om falska eller sanna!
    Ja, var du n m g, s styr din tunga
    bland hg och lg, bland gamla och bland unga!"

Hr r Intendentens berttelse om krkan slut.




PRSTENS PROLOG

Hr fljer prologen till Prstens berttelse.

    Nr Intendenten hade slutat tala,
    s hade solen redan brjat dala,
    och jag berknar att den kunde st
    en tjugunio grader hgt; och d
    var klockan fyra eller ngot mera.
    Dess hjd var icke svr att kalkylera:
    jag sjlv r sex fot lng, r ingen jtte,
    men det var elva fot min skugga mtte.
    Fr vrigt hade mnen just gtt upp
    (jag menar Libra) nr i samlad trupp
    vi ndde frsta husen i en by,
    och som man gott frstr var mnen ny.
    Vr Vrd, som alltid hade brukat vara
    i slika ting en hvding fr vr skara,
    tog nu till orda. "Vnner", sade han,
    "nu har jag fyllt min uppgift som en man:
    hr har berttats, ssom jag bestmt,
    och allvar ha vi hrt och ven skmt,
    och endast en berttelse r kvar.
    M Gud belna den av er, som drar
    fr oss en god berttelse, en glad!
    Sg, r ni kyrkhoherde eller vad,
    herr pastor? -- N, det gr detsamma hr:
    en anekdot r allt vad jag begr,
    ty alla ha berttat utom ni.
    S ppna ldan nu och lt det bli
    en god historia som ni kommer med!
    Om stora ting vet ni helt visst besked;
    s stt i gng, herr pastor! Vi r klara."

    P detta drjde Prsten ej att svara:
    "Av mig fr du nog ingen anekdot.
    Att tala har jag ingenting emot,
    men Paulus varnar oss fr lsligt prat
    som saknar grund, fr dikt och sdant frat.
    Och varfr uts agnar eller boss,
    nr jag har vete mer n nog fr oss?
    Jag sger drfr, att om ni vill hra
    om hgre ting och saker som berra
    moralen, dygden och vr kristna lra,
    s vill jag grna hr till Kristi ra
    frska lgga ut s gott jag kan.
    Men veten att jag r en srlndsk man;
    fr stavrim r jag drfr inte svag
    (fr guld-grund-grav och 'rim' av samma slag)
    och rimmad vers vill jag ej heller rosa.
    Om jag fr lov, s talar jag p prosa
    och ger er drvid ngra goda rd.
    M Herren Jesus sknka mig sin nd
    att visa vgen fr den pilgrimsfrd
    som leder oss ur denna onda vrld
    till Herrens himmelska Jerusalem,
    dr vra sjlar ha sitt rtta hem.
    Nu skall jag genast brja, om jag fr.
    Jag gr det nog s gott jag det frmr,
    men enskildheter kunna vara vrda
    att ngot korrigeras av de lrda;
    jag r ej hemmastadd i skolastiken
    och vdjar drfr grna till kritiken,
    men jag r viss att andan r den rtta
    i det jag gr att tolka och bertta."

    Vi gingo genast in p hans frslag,
    ty alla tyckte att vrt fretag
    blev slutat allra vrdigast och hst,
    om vi med andakt hrde p en prst
    den korta vg vi hade kvar av frden.
    Allt detta sade vi ocks t Vrden.

    D talade vr Vrd  allas vgnar.
    "Herr kyrkoherde", sade han, "det fgnar
    oss alla mycket att ni vill predika,
    ty edra gvor ro skert rika.
    Men gr det ej fr lngt, det ber jag er,
    ty dagen lider, snart gr solen ner.
    Bertta vad ni vill, s lyssna vi,
    och mtte Herren hrvid st er bi!"




PRSTENS BERTTELSE


Hr brjar Prstens berttelse.

Jer. 6:o. State super vias et videte et interrogate de viis antiquis,
que sit via bona; et ambulate in ea, et inuenietis refrigerium
animabus vestris, etc.

 1. Vr milde herre Gud i himmelen, som icke vill ngon mnniskas
undergng, utan vill att vi alla skola komma till knnedom om honom
och till det saliga liv, som varar i evighet, frmanar oss genom
profeten Jeremias och sger slunda: "Stannen p vgarne och sen
till och frgen efter de gamla stigarne, vilken den goda vgen r,
och gn p den, s skolen I finna ro till edra sjlar!" etc. Mnga
ro de andliga vgar, som leda folk till vr Herre Jesus Kristus
och till hrlighetens rike. Bland dessa vgar finnes det en mycket
hedervrd och mycket lmplig vg, som icke vilseleder ngon man eller
kvinna, som frvillat sig frn den rtta vgen till det himmelska
Jerusalem, och denna vg kallas nger, och om den borde varje
mnniska hra med gldje och efter den borde hon forska av allt sitt
hjrta fr att f veta vad nger r och varfr den kallas nger och
p huru mnga stt ngern visar sig och verkar och huru mnga slag av
nger det finnes och vilka ting som hra och passa ihop med ngern
och vilka ting som ro menliga fr ngern.

 2. Sankt Ambrosius sger, att "ngern r mnniskans beklagande
av den synd hon har begtt och nskan att icke vidare beg ngot,
som hon hat skl att beklaga". Och ngon lrd sger: "nger r
klagan hos en mnniska, som srjer ver sin synd och pinas av att
hon handlat ortt". nger r under vissa omstndigheter verklig
frkrosselse hos en mnniska, som hller sig sjlv i sorg och annan
plga fr sina missgrningars skull. Och fr att hon skall vara
verkligt ngerfull skall hon frst och frmst begrta de synder hon
begtt och fast besluta i sitt hjrta att bikta med munnen och gra
bot och aldrig mera gra ngot som hon mste begrta och beklaga och
att st fast vid goda verk; annars kan hennes nger bta till intet.
Ty ssom Sankt Isidor sger: "En gycklare och en lgnare och ingen
verkligt ngerfull r den, som eftert begr sdant, som han mste
ngra". Att grta utan att upphra att synda btar vl till intet.
Men d en mnniska faller, huru ofta detta n m ske, mste man det
oaktat varje gng hoppas att hon skall kunna resa sig p nytt genom
nger, om hon har nden; men det r frvisso mycket oskert. Ty ssom
Sankt Gregorius sger: "Svrt r det att resa sig ur synden fr den
som br p brdan av en dlig vana". Och drfr tillfrskrar den
heliga kyrkan dem frlsning, vilka ngra sig och upphra att synda
och frkasta synden, innan synden frkastar dem. Och den, som syndar
och verkligen ngrar sig p sitt yttersta, sknker den heliga kyrkan
dock fr hans ngers skull hoppet om frlsning genom vr herre Jesu
Kristi stora nd. Men tagen den skra vgen!

 3. Och sedan jag nu frklarat fr er vad nger r, skolen I veta
att nger har trefaldig verkan. Fr det frsta verkar ngern det, att
en mnniska kan bliva dpt efter det hon syndat. Sankt Augustinus
sger: "Om hon icke ngrar sitt gamla syndfulla liv, kan hon icke
begynna det nya, rena livet". Ty frvisso r det s, att om hon blir
dpt utan att hava ngrat, s mottar hon dpelsens tecken men icke
nden, ej heller syndafrltelse, innan hon verkligen ngrat
sig. Det andra fallet r d en mnniska begtt en ddssynd efter
det hon mottagit dopet. Det tredje fallet r d mnniskor
efter det de blivit dpta beg smrre synder dag efter dag. Drfr
sger Sankt Augustinus, att goda och dmjuka mnniskors nger r
nger varje dag.

 4. Det finnes tre slag av botvning. Det frsta r offentlig,
det andra gemensam och det tredje enskild. Den botvning som r
offentlig r av tv slag. Det ena r att bliva utsttt ur kyrkan
under fastlagen fr oavsiktligt bringande av barn om livet eller
slikt. Det andra r nr man syndat ppet, s att ryktet om synden
ppet omtalas i trakten, och d tvingar den heliga kyrkan syndaren
till ppen botvning. Gemensam botvning r sdan som prster i vissa
fall lgga mnniskor gemensamt, ssom att till exempel g nakna
eller barfota p pilgrimsfrd. Enskild bot r sdan som mnniskor
dagligen gra fr enskilda synder, fr vilka vi skrifta oss enskilt
och lggas enskild botgring.

 5. Nu skall du erfara vad som r lmpligt och ndvndigt fr
fullkomlig nger. Drtill hra trenne ting: hjrtats frkrosselse,
munnens beknnelse och botgrelsen. Hrom sger Sankt Johannes
Chrysostomus: "ngern frmr en man att grna med frkrossat hjrta
underkasta sig varje pina, som lgges honom, och att med munnen
beknna sin synd samt med all dmjukhet gra bot". Och detta r
fruktbar nger ver tre ting, genom vilka vi vcka vr herre Jesu
Kristi vrede, det vill sga genom vllustiga tankar, lttsinniga ord
och onda, syndiga grningar. Och mot sdan syndaskuld hjlper ngern,
vilken kan frliknas vid ett trd.

 6. Roten till detta trd r Frkrosselsen, som dljer sig i hjrtat
hos den, som verkligen ngrar sig alldeles som ett trds rot dljer
sig i jorden. "Ur Frkrosselsens rot framvxer stjlken, vilken br
Biktens grenar och lv och Botgrelsens frukt." Drfr sger Kristus
i sitt evangelium: "Bren frdenskull sdan frukt, som tillhr
bttringen", ty av frukten knner man trdet och icke av roten, som
r dold i mnniskans hjrta, ej heller av Biktens grenar och lv.
Och drfr sger vr Herre Jesus Kristus: "Av deras frukt skolen I
knna dem". Ur denna rot framvxer ven ndens sd, som r trygghetens
moder, och denna sd r full av livskraft. Nden i denna sd
kommer av Gud genom tanken p yttersta domen och helvetet. Hrom
sger Salomo: "Genom Gudsfruktan verger mnniskan sin synd".
Livskraften i denna sd r krlek till Gud och lngtan efter den
eviga saligheten. Denna kraft drar mnniskans hjrta till Gud och
kommer henne att avsky synden. Ty sannerligen, det finnes intet som
doftar s ljuvligt fr ett barn som dess moders mjlk, och intet
finner det mera avskyvrt n samma mjlk nr den r blandad med
annan mat. Alldeles lika r det med syndaren som lskar sin synd:
honom frefaller den att vara det ljuvligaste av allt. Men frn den
stund, d han verkligen lskar vr herre Jesus Kristus, finnes det
intet som han finner mera avskyvrt. Ty sannerligen, Guds lag r
krlek till Gud, varom profeten David sger: "Jag har lskat din lag
och hatat ondskan och hatet". Den som lskar Gud, hller hans lag och
hans bud. Detta trd sg profeten Daniel i anden d kung Nebukanesar
hade sin syn och d han rdde honom att bttra sig. ngern r livets
trd fr dem, som mottaga den, och den som verkligen ngrar sig r
vlsignad, sger Salomo.

 7. I ngern eller Frkrosselsen skall man finna fyra ting, det
vill sga vad Frkrosselsen r, och vilka de orsaker ro, som fra
en mnniska till Frkrosselse, och huru man skall vara frkrossad
och huru Frkrosselsen gagnar sjlen. S frhller det sig d, att
Frkrosselse r den sorg, som en mnniska erfar i sitt hjrta ver
sina synder och inger henne begret att bikta och gra bot och aldrig
mera synda. Och denna sorg skall vara sdan som Sankt Bernhard
sger: "den skall vara tung och brnnande och skarp och stingande i
hjrtat". Fr det frsta fr att man frbrutit sig mot sin herre och
skapare, och n mer skarp och stingande fr att man frbrutit sig
mot sin himmelske fader, och n mer skarp och stingande fr att man
frtrnat och frbrutit sig emot honom som kpt oss, som med sitt dyra
blod frlst oss frn syndens bojor och frn djvulens grymhet och
helvetets pina.

 8. De orsaker, som borde driva en mnniska till Frkrosselse, ro
sex. Fr det frsta br hon erinra sig sina synder, men m hon se
till att en sdan erinran icke p ngot stt bereder henne nje,
utan stor skam och sorg ver hennes skuld. Ty Job sger: "Syndaren
begr grningar vilka krva bikt". Och drfr sger Hesekiel: "Jag
vill g i hgtids tg varje r till minne av min sjls bedrvelse".
Och Gud sger i uppenbarelseboken: "Kom drfr ihg, varifrn du
har fallit", ty fre den tid, d du syndade, var du ett Guds barn
och medlem av Guds rike, men genom din synd har du blivit en trl
och en lem av den onde, en fiende till nglarna, en skam fr den
heliga kyrkan och en fda fr den falska ormen, ett evigt brnsle fr
helvetets eld. Och n mer fraktlig och avskyvrd genom att du frbryter
dig s ofta liksom hunden tervnder fr att ta sin egen spya.
Du r till och med n mer fraktlig d du lnge fortlever i din synd
och din syndiga vana, varigenom du r besudlad av din synd som ett
djur av sin dynga. Sdana tankar komma en mnniska att skmmas ver
sin synd och icke finna nje i den, ssom Gud sger genom profeten
Hesekiel: "I skolen ihgkomma edra vgar, och I skolen ledas vid
Eder sjlva". Sannerligen, synder ro de vgar, som leda mnniskor
till helvetet.

 9. Den andra orsak, som borde komma en mnniska att frakta sin
synd, r den, att, ssom Sankt Petrus sger, "envar som begr synd,
r syndens trl" och synden lgger en mnniska i svr trldom. Och
drfr sger profeten Hesekiel: "Jag blev sorgsen av frakt fr
mig sjlv". Och frvisso har en mnniska skl att frakta synden
och draga sig undan frn denna trldom och styggelse. Och hr vad
Seneca sger hrom. Han sger slunda: "ven om jag visste att varken
Gud eller mnniskor ngonsin skulle f veta om det, s skulle jag
frakta att beg en synd". Och samme Seneca sger ven: "Jag r fdd
till strre ting n till att vara min kropps trl eller fr att gra
en trl av min kropp". Och elndigare trl kan varken man eller
kvinna gra av sin kropp n genom att verlmna den t synden. Den
r d mera trlbunden n den elndigaste karl och elndigaste och
vrdelsaste kvinna som lever. Frn ju hgre stllning den mnniskan
faller, desto mer r hon trl, och dess strre styggelse r hon fr
Gud och vrlden. O, gode Gud, vl m en mnniska frakta synden, d
hon frn att ha varit fri blir bunden genom synden! Och drfr sger
Sankt Augustinus: "Drest du fraktar din tjnare om han gr ortt
eller syndar, s frakta d ven sjlv att beg synd". Tag hnsyn
till ditt eget vrde, s att du ej behver ringakta dig sjlv. Ack,
vl m den, som r en syndens tjnare och trl, frakta sig sjlv och
skmmas ver sig sjlv, ver att en mnniska, som Gud i sin ondliga
godhet frlnat en hg stllning eller sknkt klokhet, kroppslig
styrka, hlsa, sknhet, vlgng och som han frikpt frn dden med
sitt eget hjrteblod, skall s nedrigt lna hans godhet att hon ddar
sin egen sjl! O gode Gud, I kvinnor som haven s stor sknhet,
minnens Salomos ordsprk, som sger: "En skn kvinna utan vett r en
ring av guld i svinets tryne". Ty alldeles som svinet vltrar sig i
all dy, s vltrar hon sin sknhet i syndens stinkande dy.

 10. Den tredje orsak, som borde driva en mnniska till
Frkrosselse, r fruktan fr domens dag och helvetets hemska plgor.
Ty ssom Sankt Hieronymus sger: "Varje gng jag kommer att tnka
p domens dag, darrar jag, ty om jag ter eller dricker eller vad
jag n gr, s tycker jag mig alltid hra trumpeten i mitt ra:
resen eder upp, I som ren dda, och kommen till domen". O, gode
Gud, mycket borde en mnniska frukta en sdan dom, "dr vi alla
skola st", ssom Sankt Paulus sger, "infr vr herre Jesu Kristi
tron", d han skall frsamla alla och ingen fr vara frnvarande.
Ty d bta frvisso inga frevndningar eller urskter. Och icke
blott skola vra felsteg bliva dmda, utan alla vra grningar
skola bliva uppenbara. Och s som Sankt Bernhard sger: "Dr hjlpa
inga undanflykter och knep, utan vi skola gra rkenskap fr varje
lttsinnigt ord". Dr skola vi hava en domare, som varken lter
bedraga eller muta sig. Och varfr? Fr att alla vra tankar ro
uppenbara fr honom och fr att varken bner eller gvor kunna leda
honom vilse. Och drfr sger Salomo: "D skall man ropa efter mig,
men jag skall icke svara, man skall bittida ska mig men icke finna
mig". Drfr skall det, ssom Sankt Anselmus sger, "rda stor ngest
bland syndarna i den stunden. Dr skall den strnge och vrede domaren
sitta ovanfr dem, och nedanfr gapar helvetets hemska svalg ppet
fr att uppsluka honom som mste beknna sina synder, synder vilka
uppenbaras infr Gud och alla varelser. Och p vnstra sidan st
flere djvlar n man kan frestlla sig beredda att slpa och draga
de syndiga sjlarna till helvetets pina. Och i mnniskornas hjrtan
skola samvetskvalen slita och omkring sig skola de ha en brinnande
vrld. Vart skall d den arme syndaren fly fr att gmma sig? Han kan
frvisso icke dlja sig, han mste komma fram och visa sig." Ty frvisso
r det ssom Sankt Hieronymus sger: "Jorden skall kasta honom ifrn
sig och likas havet och likas luften, som kommer att vara full av
skdunder och viggar." Sannerligen, fr den, som tnker p allt
detta, blir hans synd icke till gldje utan till stor sorg av fruktan
fr helvetets pina. Och drfr sade Job till Gud: "Lt av och slpp
mig fri att jag m vederkvicka mig ngot litet, innan jag gr och
icke kommer ter till det land, dr det svartaste mrker rder, till
det land, dr tcknet r ssom midnattsmrker, dr svartaste mrker
och frvirring rda och dagen r mrk ssom midnatten!" Se, hr ser
man att Job bad om en tids frist fr att kunna begrta och beklaga
sin vertrdelse, och sannerligen, en dags frist r bttre n alla
vrldens skatter. Och emedan en mnniska kan rena sig infr Gud genom
nger i denna vrld men icke genom skatter, br hon bedja Gud om en
tids frist fr att kunna beklaga och begrta sina vertrdelser.
Ty frvisso r all den sorg, som en mnniska kunnat knna sedan
vrldens begynnelse, ssom ett intet i bredd med den sorg som rder
i helvetet. Anledningen till att Job kallar helvetet "det land dr
det svartaste mrker rder", r denna: han talar om ett "land"
eller jord, emedan det r orubbligt och aldrig skall hava en nde;
han talar om dess "mrker" emedan den som befinner sig i helvetet
saknar lyse. Ty det mrka ljus som utgr av den eld, vilken evigt
skall brinna, skall frvisso helt frvandlas till smrta fr den som
befinner sig i helvetet, ty det rjer honom fr de hemska djvlar,
som ro hans plgoandar. "Dr det svartaste mrker rder" -- detta
vill sga, att den som befinner sig i helvetet r bervad synen
av Gud, ty frvisso r det det eviga ljuset och livet att se Gud.
"Det svartaste mrkret" r de synder den elndige begtt och de
hindra honom att skda Guds anlete alldeles som ett mrkt moln
skymmer solen fr oss. Det land, dr "frvirring" rder, emedan
dr saknas tre ting, som mnniskor hava i detta livet, det vill
sga, heder, njutning och rikedom. I stllet fr heder ha de i
helvetet skam och frvirring. Ty man vet ju, att den aktning, som
mnniska visar mnniska, kallas "heder"; men i helvetet finnes det
ingen heder eller aktning. Ty frvisso skall man dr icke visa en
konung strre aktning n en trl. Hrom sger Gud genom profeten
Jeremia: "De som mig frakta, de skola komma p skam." Med "heder"
menar man ven stor makt; dr skall ingen mnniska betjna en annan
med annat n skadegrelse och plgande. Med "heder" menar man ven
hg stllning och vrdighet, men i helvetet skola de alla bliva
frtryckta av djvlar. Och Gud sger: "De frfrliga djvlarna skola
g och komma p de frdmdas huvuden." Och detta betyder s mycket
som att ju hgre stllning de hade i detta livet, desto mera skola de
bliva frnedrade och bespottade i helvetet. Mot rikedomarna i denna
vrld skola de hava fattigdomens elnde, och denna fattigdom skall
best i fyra ting: i brist p skatter, varom David sger: "De rike,
vilkas hjrtan helt voro vnda till denna vrldens skatter, skola
sova ddens smn, och intet av alla sina skatter skola de finna i
sina hnder." Och vidare skall helvetets elnde best i brist p mat
och dryck. Ty s sger Gud genom Moses: "De skola frsmkta av hunger
och frtras av feber och svr pest, och tand av djur vill jag skicka
emot dem och gift frn stoftets krldjur. Deras vin r drakars etter
och grymt huggormsgift." Och vidare skall deras elnde best i brist
p klder, ty de skola vara nakna och deras kroppar blottade p andra
klder n de lgor i vilka de brinna och annan orenlighet; och nakna
skola de vara till sjlen och blottade p alla dygder, vilka utgra
sjlens kldnad. Var ro d de brokiga kldningarna och de mjuka
lakanen och de sm srkarna? Se, vad Gud sger om dem genom profeten
Esaia: "Frruttnelse r bdden under dig och maskar ro ditt tcke".
Och vidare skall deras elnde best i brist p vnner, ty den r icke
fattig, som har goda vnner; men dr finnes ingen vn, ty varken Gud
eller ngon skapad varelse skall vara vn med dem, och envar av dem
skall hata den andre med ett ddligt hat. "Ty son skall frakta sin
fader, en dotter stta sig upp emot sin moder, sonhustru emot sin
svrmor, envar fr sitt husfolk till fiender" bde dag och natt,
ssom Gud sger genom profeten Mika. Och de krleksfulla barnen,
vilka fordom s kroppsligt lskade varandra, skulle alla ta upp
varandra, om de kunde. Ty huru skulle de lska varandra i helvetets
pina, nr de hatade varandra medan de hade det gott i detta liv?
Ty var viss om att den kroppeliga krleken var ddligt hat, ssom
profeten Daniel sger: "den som lskar det onda, han hatar sin sjl".
Och den som hatar sin egen sjl, kan frvisso icke p ngot stt
lska ngon annan varelse. Och drfr gives det i helvetet ingen
trst och ingen vnskap, utan ju mera kttsliga anfrvanter det
finnes i helvetet, desto mera frbannelser, desto mera frebrelser
och desto mera hat rder det bland dem. Och vidare skola de lida
brist p alla slag av njutningar, ty njutningar bero frvisso p
de fem sinnena, nmligen syn, hrsel, lukt, smak och knsel. Men i
helvetet skall deras syn vara full av mrker och rk och drfr full
av trar och deras hrsel full av klagan och tandagnisslan, ssom
Jesus Kristus sger; deras nsborrar skola vars fulla av vidrig
stank. Och ssom profeten Esaia sger: "Deras mun skall vara full
av bitter galla." Och vad knseln angr, s sger Gud genom profeten
Esaia, att deras kropp skall vara betckt med "eld som aldrig
slocknar och maskar som aldrig d". Och fr att de icke skola hoppas
p att d av sina plgor och genom dden undfly sin pina, s m de
frst Jobs ord, nr han sger: "Dr r ddens skugga." Frvisso
r det s, att en skugga har likhet med ett ting, men den r dock
icke det ting, av vilket det utgr en skugga. S r det ven med
helvetets pina: den liknar dden genom den fruktansvrda ngesten,
och varfr? Frty de knna det stndigt som om de skulle d; men
de skola frvisso icke d. Ty ssom Sankt Gregorius sger: "Fr de
elndiga fngarna skall det vara dd utan dd och nde utan nde och
brist utan brist. Ty deras dd skall stndigt leva och deras nde
skall stndigt begynna och p brist skall det aldrig vara brist."
Och drfr sger evangelisten Johannes: "De skola ska dden, och
de skola icke finna honom, och de skola nska sig dden, och dden
skall undfly dem." Och ven Job sger: "I helvetet finnes ingen
ordning eller styrelse." Och ehuru det r s, att Gud har skapat alla
ting i rtt ordning och intet utan ordning s att alla ting ro
ordnade och rknade, s st likvl de frdmda utanfr all ordning
och hlla ingen ordning. Ty jorden skall icke bra ngon frukt fr
dem. Ty ssom profeten David sger: "Gud skall frstra jordens frukt
fr dem." Ej heller skall han giva dem vatten eller fuktighet, ej
heller luft eller vederkvickelse, varken eld eller ljus. Ty ssom
Sankt Basilius sger: "Hettan av en eld i denna vrlden skall Gud
giva de frdmda i helvetet, men ljuset och klarheten skola i himlen
givas t hans barn" alldeles som en god man ger kttet t sina barn
och benen t sina hundar. Och fr att de ej skola hysa ngot hopp om
att kunna undkomma sger Sankt Job slutligen, att "dr skall vara
ngest och fasa utan nde." ngest r alltid fruktan fr en skada,
som skall komma, och denna fruktan skall i evighet bo i deras hjrtan
som blivit frdmda. Och drfr ha de frlorat allt hopp av mnga
skl. Fr det frsta fr att Gud, som r deras domare, icke kommer
att visa dem ngon misskund. Honom kunna de icke blidka, ej heller
ngon av hans heliga. Ej heller kunna de giva ngon lsen fr att
frikpa sig, ej heller hava de ngon rst med vilken de kunde tala
till honom, ej heller kunna de undfly pinan; och inom sig hava de
ingen godhet, som de kunde visa fram fr att undg pinan. Drfr
sger ock Salomo: "Nr ogudaktig man dr, r all frbidan ute, och
allt ondskans hopp r ute." Den som vl frstr dessa plgor, som
vl betnker att han genom sina synder frtjnat sdan pina, den
mste frvisso mera knna sig bjd fr att sucka och grta n fr
att sjunga och spela. Ty ssom Salomo sger: "Om ngon kunde lra
knna de plgor som blivit beredda och iordningstllda fr synden,
s skulle han srja." "En sdan knnedom", sger Sankt Augustinus,
"kommer en mnniska att kvida i sitt hjrta."

 11. Den fjrde punkt, som borde driva en mnniska till nger, r
det sorgfyllda minnet av det goda, som hon lmnat ogjort hr p
jorden och ven det goda, som hon frlorat. Sannerligen, de goda
grningar hon frlorat, bde de goda grningar, som hon utfrt
innan hon fll i ddssynd, och de goda grningar, som hon utfrt
medan hon lg i synden. De goda grningar, som hon utfrt innan hon
fll i synd, ro sannerligen alla bedvade och lamslagna genom
upprepade synder. De goda grningar ter, som hon utfrt medan hon
lg i ddssynd, de ro alla helt dda med hnsyn till det eviga
livet i himmelen. S kunna d de goda grningar, som hon utfrt
medan hon hade nden men som blivit bedvade genom upprepade synder,
aldrig vakna till liv igen utan uppriktig nger. Och hrom sger
Gud genom Hesekiels mun: "Och om den rttfrdige vnder sig ifrn
sin rttfrdighet och gr det ont r, skulle han d leva?" Nej, ty
"alla hans rttfrdiga grningar, vilka han har gjort, skola icke
bliva honom tillrknade" och genom sina synder skall han d. Och om
detta kapitel sger Sankt Gregorius som fljer: "Frst och frmst
mste vi frst, att nr vi beg en ddssynd, tjnar det till intet
att framdraga och pminna om de goda grningar vi tidigare utfrt."
Ty nr vi beg ddssynden, kunna vi frvisso icke rkna p ngon god
grning, som vi tidigare utfrt; det vill sga p att genom den vinna
det eviga livet i himmelen. Men dock komma de goda grningarna till
liv igen och komma ter och bidraga till att hjlpa oss att vinna det
eviga livet i himmelen, nr vi ngra oss. Men de goda grningar, som
mnniskor utfra medan de leva i ddssynd, de komma frvisso aldrig
till liv, emedan de utfrts under ddssynd. Ty ngot, som aldrig haft
liv, kan frvisso aldrig terkomma till liv. Men ehuru de alls icke
kunna frhjlpa oss till det eviga livet, s kunna de dock tjna till
att lindra helvetespinan eller till att frvrva timlig rikedom,
eller ock vill Gud upplysa syndarens hjrta s att han kommer till
nger; och s kunna de ven tjna till att hos en mnniska skapa en
vana att gra goda grningar, s att den onde fr mindre makt ver
hennes sjl. Vr gode herre Jesus Kristus vill slunda att ingen god
grning skall g frlorad, ty p ngot stt skola de gagna. Men d
de goda grningar, som en mnniska utfr medan hon lever ett gott
liv, bliva bedvade av en efterfljande synd, och d alla de goda
grningar, som hon utfr medan hon lever i ddssynd, ro fullkomligt
dda, -- vl m d den mnniska, som icke utfr ngra goda
grningar, sjunga den nya franska sngen: "_Jay tout perdu mon temps
et mon labour_." Ty synden bervar frvisso en mnniska bde naturens
godhet och ndens godhet. Ty den helige andes nd r frvisso som en
eld, vilken icke fr vara sysslols; ty en eld slocknar s snart den
upphr att verka, och alldeles p samma stt slocknar nden d den
upphr att verka. D frlorar syndaren den hrlighetens godhet, som
endast r beskrd goda mnniskor vilka arbeta och verka. Vl m hon,
som har Gud att tacka fr sitt liv s lnge hon levat och ven s
lnge hon skall leva, d srja ver att hon icke ger ngon godhet,
varmed hon kunde betala sin skuld till Gud, till vilken hon str i
skuld fr hela sitt liv. Ty var viss p att hon, som Sankt Bernhard
sger, "skall gra rkenskap fr allt det goda, som blivit henne
givet i detta jordeliv och ver huru hon begagnat det, och detta s
noggrant, att det icke finnes ett hr p hennes huvud eller en sekund
av hennes tid som hon icke skall gra rkenskap fr."

 12. Det femte, som borde driva en mnniska till nger, r minnet av
det lidande, som vr herre Jesus Kristus undergick fr vra synders
skull. Ty, ssom Sankt Bernhard sger: "S lnge jag lever skall
jag minnas de mdor, som vr herre Kristus underkastade sig under
sitt predikande, hans trtthet under vandringarna, hans frestelser
nr han fastade, hans lnga vakor d han bad, de trar han grt
av medlidande med goda mnniskor, hans sorg och den skam och de
smdelser, som mnniskor ste ver honom, det vidriga spott, som man
spottade honom i ansiktet, de sttar man gav honom, de fula miner
och frebrelser, som folk gjorde honom, de spikar med vilka han
blev naglad vid sitt kors och alla de andra lidanden, som han utstod
fr mina synders skull och icke fr sin egen skuld." Och I skolen
veta att i en mnniskas synd r varje slag av ordning och skick
uppochnedvnt. Ty det frhller sig s, att Gud och en mnniskas
frnuft och hennes sinnen och hennes kropp ro s ordnade, att
ettvart av dessa fyra skall hava herravlde ver varandra, nmligen
slunda, att Gud hrskar ver frnuftet och frnuftet ver sinnena
och sinnena ver kroppen. Men nr en mnniska syndar, blir i sanning
ordningen uppochnedvnd. Och drfr r det s, att nr en mnniskas
frnuft icke vill underkasta sig Gud och lyda honom, s frlorar det
det herravlde, som det rtteligen br hava ver sinnena och likas
ver mnniskans kropp. Och varfr? Emedan sinnena d gra uppror
mot frnuftet, och drigenom frlorar frnuftet herravldet ver
sinnena och kroppen. Ty liksom frnuftet gr uppror mot Gud, gra
bde sinnena och kroppen uppror mot frnuftet. Och denna oordning
och detta uppror har vr herre Jesus Kristus frvisso ftt betala
med sin dyra kropp, och hren p vilket stt. Genom att frnuftet
uppreser sig mot Gud gr sig mnniskan frtjnt av sorg och dd.

Detta led vr herre Jesus Kristus fr mnniskan, efter det han blivit
frrdd av sin lrjunge, och han blev fngslad och bunden "s att
hans blod sprack fram under varje nagel p hans hnder", ssom Sankt
Augustinus sger. Och vidare: genom att en mnniskas frnuft icke
vill kuva sinnena d det det kan, drar hon skam ver sig; och denna
skam led vr herre Jesus Kristus fr mnniskan, nr man spottade
honom i ansiktet. Och genom att mnniskans elndiga kropp gr uppror
bde mot frnuftet och sinnena frtjnar den dden. Och denna led
vr herre Jesus Kristus fr mnniskan p korset, dr ingen del av
hans kropp var fri frn stor pina och bitter smrta. Och allt detta
led Jesus Kristus, som aldrig syndat. Och drfr kan det med skl
sgas om Jesus: "alltfr mycket plgas jag med plgor, som jag
aldrig frtjnat och alltfr mycket smdas jag med smdelser, som
mnniskan gjort sig frtjnt av". Vl m drfr syndaren sga med
Sankt Bernhards ord: "Frbannad vare min synds bitterhet, fr vars
skull s mycken bitterhet mste lidas." Ty frvisso ndgades Jesus
Kristus lida p olika stt allt efter vra olikartade vertrdelser.
En syndares sjl blir frvisso frrdd av djvulen genom begr efter
timligt vlstnd och han bringas p skam nr han sker kttsliga
njutningar, och vidare blir han plgad genom otlighet i motgngar
och bespottad genom slaveri och trldom under synden, och slutligen
blir han slagen helt dd. Fr dessa syndarens vertrdelsers skull
blev Jesus Kristus frst frrdd och sedan blev han bunden, han som
kommit fr att befria oss frn syndens och smrtans band. Och sedan
blev han smdad, han som i allt och av alla endast hade bort hedras.
Sedan blev hans ansikte, som alla mnniskor borde lngta att f se
och p vilket nglarna vilja blicka, nedrigt bespottat. Sedan blev
han, som var utan skuld, gisslad; och slutligen blev han korsfst
och ddad. D besannades Esaias ord: "Han blev sargad fr vra
vertrdelser och slagen fr vra missgrningar." D nu Jesus Kristus
p sig tog straffet fr alla vra vertrdelser, m syndaren med
skl grta och klaga ver att Guds egen son fr hans synders skull
mste utst allt detta lidande.

 13. Det sjtte, som borde driva en mnniska till nger, r hoppet
om tre ting, nmligen syndernas frltelse, och ndens gva att
handla rtt och himlens hrlighet, med vilken Gud skall belna en
mnniska fr hennes goda grningar. Och emedan Jesus Kristus giver
oss dessa gvor av sin frikostighet och ondliga godhet, kallas han
"frlsning" och av honom skola vi hoppas p frltelse fr vra
synder, vilken r den sanna frlsningen frn synderna. Och drfr sade
ngeln till Josef: "Du skall giva honom namnet Jesus, ty han skall
frlsa sitt folk frn deras synder." Och hrom sger Sankt Petrus:
"Och i ingen annan r frlsningen, ty det r icke ngot annat namn
under himmelen, bland mnniskor, i vilket vi skola bliva frlsta."
Nazarenus betyder s mycket som "den blomstrande", av vilken
mnniskan kan hoppas att han, som sknker henne syndernas frltelse,
ven skall sknka henne nd till goda grningar. Ty i blomman ligger
hoppet om frukt i kommande tid och i syndernas frltelse hoppet om
nd till goda grningar. "Jag str vid drren", sger Jesus, "och
klappar; om ngon hr min rst och upplter drren, skall jag ing
till honom och hlla mltid med honom" -- p de goda grningar som
han skall utfra, ty sdana grningar ro fda fr Gud -- "och han
med mig" p den stora frjd, som jag skall sknka henne. Slunda
kan mnniskan ssom resultat av sin botgring hoppas att Gud skall
sknka henne sitt rike, ssom han lovar i sitt evangelium.

 14. S br en mnniska veta, hurudan hennes nger br vara. Jag
sger att den skall vara fullstndig och total, det vill sga, en
mnniska skall verkligen ngra alla sina synder som hon begtt med
tankens njutning, ty njutningen r mycket farlig. Ty det finnes tv
stt att bifalla, av vilka det ena kallas knslans bifall, d en man
drives att beg synd och lnge njuter av tanken p denna synd; och
hans frnuft frstr mycket vl att det r en synd emot Guds lag,
och likvl gr frnuftet icke slut p hans orena njutning, ehuru det
vl inser att den strider mot gudsfruktan. ven om hans frnuft ej
lter det g drhn att synden blir begngen i grning, anse en del
lrda, att en sdan lusta, som varar lnge, r ytterst farlig om den
n vore aldrig s liten. Och en mnniska br ven srja ver allt,
som hon ngonsin nskat i strid med Guds lag med fullt instmmande
av sitt frnuft, ty det rder icke ngot tvivel om att det r en
ddssynd att instmma. Ty det finnes frvisso ingen ddssynd, som
icke frst fanns i mnniskans tankar och drefter i hennes lust och
s vidare nda till instmmande i grningen. Jag sger drfr att
mnga mnniskor aldrig vare sig ngra sdana tankar och lustar eller
skrifta dem, utan endast stora synder i yttre grningar. Jag sger
drfr att sdana onda lustar och onda tankar ro sluga frledare
av dem, som skola bliva frdmda. Vidare br mnniskan srja bde
ver sina onda ord och sina onda grningar, ty det btar frvisso
till intet att en mnniska ngrar en enskild synd men icke alla sina
vriga synder eller att hon ngrar alla sina vriga synder men icke
en srskild synd. Ty Gud allsmktig r frvisso allt igenom Gud,
och drfr frlter han allt eller intet. Och hrom sger Sankt
Augustinus: "Jag vet frvisso att Gud r en fiende till varje
syndare". Och huru d? Skall den, som erinrar sig en synd f frltelse
fr alla sina andra synder? Nej. Och ngern br vidare vara
till brddarna fylld av sorg och ngest, och det r just drfr som
Gud sknker den ngrande sin nd; och nr min sjl ngslades inom mig
mindes jag drfr Gud p det att min bn skulle n honom. Drutver
mste ngern vara sammanhngande och mste man vara fast besluten
att bikta sig och gra bttring. Ty nr ngern fortvarar kan man
frvisso alltid hysa hopp om frltelse; och drav uppstr ett hat
till synden, som frdriver synden bde inom en sjlv och hos andra
som man har inflytande ver. David sger drfr: "I som lsken Gud,
haten det onda". Ty varen frvissade om att nr man lskar Gud, s
lskar man det Gud lskar och hatar det han hatar.

 15. Det sista man mste veta om ngern r detta: vartill btar
ngern? Jag sger, att stundom frlser ngern mnniskan frn synden.
Hrom sger David: "Jag sger att jag var fast besluten att
skrifta mig, och du, Herre, borttog min synd". Och lika litet som
ngern btar till ngot, om den icke r frenad med ett fast beslut
att bikta vid tillflle, lika litet bta bikt och botgring till
ngot utan nger. Och vidare frstr ngern helvetets fngelse och
frvandlar all djvlarnas styrka till svaghet och terstller den
Heliga Andes gvor och alla goda dygder. Och den renar sjlen frn
synd och frlser sjlen frn helvetets plgor och djvulens sllskap
och frn trldomen under synden och sknker den alla andliga skatter
och den heliga kyrkans gemenskap. Och vidare gr den den, som
tidigare var en vredens son, till en ndens son; och allt detta r
bekrftat av den heliga skrift. Vis r drfr den, som strvar efter
dessa ting, ty han skall frvisso icke i hela sitt liv hava lust till
synd utan stlla sin kropp och hela sitt hjrta i Jesu Kristi tjnst
och drigenom hylla honom. Ty vr milde herre Jesus Kristus har s
ndigt haft verseende med vra drskaper, att vi frvisso alla hade
anledning att sjunga en sorgelig sng, om han icke hyste medlidande
med mnniskans sjl.



Explicit prima pars Penitentie; et seguitur secunda pars eiusdem.

 16. Den andra delen av penitensen r Bikten, som utgr tecken p
nger. Nu skolen I veta vad Bikten r och om det r ndvndigt att
man biktar eller icke och vad som hr till sann bikt.

 17. Frst skall du veta, att Bikt r fullstndigt uppenbarande
av synder fr prsten. Med "fullstndigt" menas att man fr honom
mste yppa alla de omstndigheter, som sammanhnga med synden, s
fullstndigt man kan. Allt mste bliva sagt och intet fr ursktas
eller dljas eller frvrngas, och man fr ej frska draga nytta
av sina goda grningar. Och vidare r det ndvndigt att veta vari
synderna hava sina rtter och huru de vxa och vilka de ro.

 18. Om syndernas rtter sger Sankt Paulus: "Ssom genom en
mnniska synden har kommit l vrlden och genom synden dden, har
dden kommit till alla mnniskor, emedan de alla hava syndat". Och
denna mnniska var Adam, genom vilken synden kom i vrlden nr han
brt mot Guds befallning. Och drfr blev han, som frst var s
mktig, att han aldrig hade dtt, en sdan som mste d, vare sig han
ville eller icke, och alla hans efterkommande i denna vrld, vilka
syndade genom honom. Kom ihg, huru, nr Adam och Eva i sitt
oskuldstillstnd voro i paradiset nakna utan att skmmas ver sin
nakenhet, ormen, vilken var det listigaste av alla de djur som Gud
skapat, sade till kvinnan: "Varfr befallde Gud eder att I icke
skullen ta av varje trd i paradiset"? Kvinnan svarade: "Av frukten
p trdet i paradiset livnra vi oss, men av frukten av det trd, som
befinner sig i mitten av paradiset, frbjd oss Gud frvisso att ta,
ej heller f vi rra den p det att vi icke m dden d." Ormen sade
till kvinnan: "Nej, nej, I skolen icke dden d, ty, sannerligen. Gud
vet att den dag I ten drav edra gon skola ppnas och I skolen
bliva som gudar och veta vad gott och ont r". D sg kvinnan att
trdet var gott att ta av och att det var en lust fr gonen, och
hon tog av frukten och t och gav desslikes t sin man, och han t,
och genast ppnades bgges deras gon. Och nr de blevo varse att de
voro nakna, bundo de ihop fikonlv och gjorde sig ett slags skrten
fr att dlja sina lemmar. Hrav kunnen I se, att en ddssynd frst
fresls av djvulen, som hr upptrder i form av en orm, och sedan
av kttets begrelse, som hr representeras av Eva, samt slutligen
fljes av frnuftets bifall, som hr r fretrtt av Adam. Ty varen
frvissade om, att om n den onde frestade Eva, det vill sga kttet,
och kttet fann sin lust i den frbjudna fruktens sknhet, s befann
sig likvl Adam frvisso i oskuldstillstndet nda till dess han,
det vill sga frnuftet, bifll till att ta av frukten. Av denne
Adam vertogo vi denna frsta synd, ty kttsliga avkomlingar av honom
ro vi alla och avlade av ond och frdrvad materia. Och nr sjlen
inblses i vr kropp, blir den genast besudlad av arvsynden, och det
som frst var endast straff fr vllust, r eftert bde straff och
synd. Och drfr voro vi alla fdda till barn av vreden och den eviga
frtappelsen, om vi icke mottoge dpelsen, som tvr oss fria frn
skuld; men straffet bor kvar inom oss ssom frestelse och begrelse.
Nr den r ortt inriktad hos en mnniska kommer den henne genom
kttets begrelse att tr kttslig synd, genom gats begrelse att
tr jordiska ting och genom begr efter hghet att bliva hgmodig i
sitt hjrta.

 19. Fr att nu tala om den frsta begrelsen, det vill sga
begrelse enligt de lagar som styra vra lemmar, vilka i laga ordning
skapats enligt Guds omdme, s sger jag, att fr att mnniskan r
ohrsam mot Gud, som r hennes herre, r ven kttet ohrsamt mot
henne genom begrelsen, vilken ven kallas syndens moder och upphov.
Drfr frhller det sig s, att s lnge mnniskan inom sig har
begrelsens straff, s r det omjligt att hon icke stundom blir
frestad och av sitt ktt driven till synd. Och detta slr icke fel
s lnge hon lever; begrelsen kan vl frsvagas genom dpelsen och
Guds nd genom ngern, men s helt blir den aldrig undertryckt att
den icke stundom rr p sig som om den varit stelnad av sjukdom eller
frtrollning eller kalla drycker. Ty se vad Sankt Paulus sger:
"Kttet har begrelse mot anden och anden mot kttet, och dessa ro
mot varandra p det att I icke mn gra vad I viljen". Samme Sankt
Paulus sade efter sina svra prvningar p vatten och i land (p
vatten natt och dag i stor fara och stor plga, i land i hunger och
trst, i kld och nakenhet och en gng stenad nstan till dds):
"Jag arma mnniska, vem skall frlsa mig ur denna ddens kropp"? Och
nr Sankt Hieronymus lnge hade dvalts i en ken dr han icke
hade ngot annat sllskap n vilda djur, dr han ej hade annan
fda n rter och dr vatten utgjorde hans dryck, dr han ej
hade ngon annan bdd n den nakna marken, varigenom hans hud blivit
svart som en etiopiers av hetta och nstan frgtts av kld,
sade han, att "begrelsens eld brnde i hela hans kropp". Jag vet
drfr med full skerhet att de misstaga sig vilka sga, att de
icke bliva frestade av sitt ktt. Drom vittnar aposteln Jakob, som
sger: "Var och en varder frestad, d han av sin egen begrelse
drages och lockas", det vill sga att var och en av oss har
mjlighet att bliva frestad genom den nring fr synden, som finnes
i vr kropp. Och drfr sger Sankt Johannes, evangelisten: "Om vi
sga att vi icke hava synd, s bedraga vi oss sjlva, och sanningen
r icke i oss".

 20. Nu skolen i erfara p vilket stt synden vxer och frodas i en
mnniska. Det frsta r den nring fr synden, om vilken jag redan
talat, den kroppsliga begrelsen. Och drefter kommer underkastelsen
under djvulen, det vill sga djvulens blsblg, medelst vilken
han inblser den kttsliga begrelsens eld. Och drefter betnker
sig mnniskan, huruvida hon skall eller icke skall gra det, vartill
hon r frestad. Och om mnniskan d motstr och avvrjer sitt
ktts och djvulens frsta lockelser, s r det ingen synd; men gr
hon det icke, s knner hon genast vllustens lga. Och d r det
gott att vara p sin vakt, ty annars faller hon snart och bifaller
till synden, och d begr hon den, om hon kan finna tid och plats.
Och hrom sger Moses: "Den onde sger: jag skall jaga och frflja
mnniskan med onda frslag och jag skall fnga henne genom att hon
begr synd. Jag skall bermma och bnfalla med berkning, och vad
jag vill skall bliva verkstllt med gldje; jag skall draga mitt
svrd vid instmmandet". Ty liksom ett svrd delar en sak i tv
delar, s skiljer ven instmmandet Gud frn mnniskan, "och d
skall jag sl honom med min hand nr han begr synden". S sger
djvulen. Ty d r frvisso en mnniska helt dd i sjlen. Och
slunda r synden tfljd av frestelse, av lust och av instmmande;
och d kallas synden verksynd.

 21. Synden r frvisso av tvenne slag, antingen en mindre synd
eller en ddssynd. Sannerligen, nr en mnniska lskar ngon varelse
hgre n Jesus Kristus vr skapare, s r detta en ddssynd. och en
mindre synd r det nr en mnniska lskar Jesus Kristus mindre n
hon borde. Att beg denna mindre synd r sannerligen mycket farligt,
ty den minskar mer och mer den krlek, som mnniskorna ro Gud
skyldiga. Och om en mnniska belastar sig med mnga mindre synder,
kunna de, om hon icke befriar sig frn dem genom bikt, mycket ltt
frsvaga i henne all den krlek hon hyser till Jesus Kristus, och p
detta stt vergr mindre synd till ddssynd. Ty ju mer en mnniska
belastar sin sjl med smsynder, desto mera bengen r hon fr att
falla i ddssynd. Ltom oss drfr icke frsumma att frigra oss frn
smsynder. Ty ordsprket sger, att mnga sm gra en stor. Och
lyssnen till detta exempel: En havsvg kommer stundom med s stor
vldsamhet att den fyller skeppet. Och samma skada gra stundom de
sm vattendroppar som genom en liten springa intrnga i klsvinet
och i skeppets botten, om man frsummar att i tid befria sig frn
dem. Och ehuru det finnes en skillnad mellan dessa tv slag av
vattenfyllning, s rkar skeppet likvl i bda fallen i marvatten.
Alldeles p samma stt frhller det sig stundom med ddssynd och
besvrande smsynder, nr dessa i en mnniska bliva s talrika,
att de vrldsliga ting, som hon lskar och genom vilka hon begr
smsynder, i hennes hjrta bliva lika stora som hennes krlek till
Gud eller strre. Drfr r det s, att krleken till varje sak, som
icke r av Gud eller gres huvudsakligen fr Guds skull, ven om den
r mindre n krleken till Gud, utgr en liten synd; och ddssynd r
det nr krleken till ngonting i en mnniskas hjrta vger lika
mycket som krleken till Gud, eller mera. "Ddssynd", sger Sankt
Augustinus, "r det nr en mnniska vnder sitt hjrta frn Gud, som
r den hgsta godheten och aldrig frndras, och sknker sitt hjrta
t frnderliga och flyktiga ting", och detta r frvisso allting
utom Gud i himmelen. Sannerligen, om en mnniska giver sin krlek,
vilken hon r skyldig att helt sknka Gud av allt sitt hjrta, t en
skapad varelse, s bervar hon frvisso Gud lika mycket av sin krlek
som hon sknker den andra, och drfr begr hon en synd. Ty den som
r Guds gldenr, betalar icke Gud hela sin skuld, det vill sga sitt
hjrtas hela krlek.

6 22. Sedan vi nu ha en allmn uppfattning om vad som r smsynder,
r det skl att srskilt tala om synder, vilka mngen mhnda icke
uppfattar som synder och icke biktar, men vilka icke desto mindre
ro synder. Frvisso frhller det sig s som de lrda skriva, att
varje gng en mnniska ter eller dricker mera n vad som till hennes
kropps ndtorft krves, s begr hon en synd. Och ven nr hon talar
mer n ndigt r det synd. Likas nr hon icke vlvilligt lyssnar
till den fattiges klagan. Likas nr hon r frisk till kroppen och
icke vill fasta, nr andra mnniskor fasta, utan rimlig orsak. Likas
nr hon sover mer n ndigt eller av liknande orsak kommer fr sent
till kyrkan eller andra krleksverk. Likas nr en man brukar sin
hustru utan vermktig tr att avla, utan att gra det till Guds
ra eller fr att betala sin hustru sin kropps skuld. Likas nr han
underlter att beska sjuka och fngar, om han kan. Likas om han
lskar hustru eller barn eller ngot annat, som r av denna vrlden,
mera n frnuftet krver. Likas om han smickrar eller r mer n
ndigt instllsam. Likas om han minskar eller ndrar sina allmosor
till de fattiga. Likas om han anrttar sin fda lckrare n vad
ndigt r eller intar den alltfr hastigt p grund av glupskhet.
Likas om han talar ffngligt i kyrkan eller under gudstjnst
eller om han talar lttsinnigt eller ondskefullt, ty fr allt detta
skall han avlgga rkenskap p domens dag, likas nr han lovar
eller frskrar att han skall gra sdant, som han icke kan utfra.
Likas nr han av lttsinne eller drskap behandlar sin granne illa
eller smdar honom. Likas nr han hyser onda misstankar i en sak, om
vilken han ej vet ngot med skerhet. Dessa ting och otaliga andra
ro synder, sger Sankt Augustinus.

Nu skall man veta, att ehuru ingen mnniska p jorden kan undvika
alla smsynder, s kan hon dock avhlla sig genom den brinnande
krlek som hon hyser till vr herre Jesus Kristus och genom bn och
syndabeknnelse och andra goda grningar, s att de skada endast
fga. Ty, ssom Sankt Augustinus sger: "Om en mnniska s lskar
Gud, att allt vad hon gr gres i krlek till Gud och i sanning fr
att hon lskar Gud och brinner av krlek till Gud -- ja, se hur
mycket en droppe vatten, som faller i en brinnande ugn besvrar
eller skadar!" Lika litet betyder en liten synd fr en mnniska,
som r fullkomlig i sin krlek till Jesus Kristus. Man kan ven
kuva smsynder genom att vrdigt anamma Jesu Kristi dyra lekamen,
genom att mottaga vigvatten, genom att giva allmosor, genom allmn
beknnelse av _Confiteor_ under mssan eller aftonsngen och
genom biskopars och prsters vlsignelser samt genom andra goda
grningar.

Explicit secunda pars Penitentie.



Sequitur de Septem Peccatis Mortalibus et eorum dependenciis
circumstanciis et speciebus.

 23. Nu r det skl att tala om vilka ddssynderna ro, det vill
sga huvudsynderna; alla fra de till samma ml men p skilda stt.
De kallas huvudsynder emedan de ro de huvudsakliga och vxa fram ur
alla andra synder. Roten till dessa sju synder utgr Hgmodet, den
allmnna roten till allt ont; ty frn denna rot framvxa vissa grenar
ssom Vrede. Avund, Lttja eller Trghet, Girighet eller Snikenhet
(enligt allmnt sprkbruk), Glupskhet och Liderlighet. Och envar
av dessa huvudsynder har sina grenar och kvistar, ssom i fljande
kapitel skall frklaras.


De Superbia.

 24. ven om det fr ingen mnniska r mjligt att nmna antalet
av de kvistar och skador, som uppkomma av Hgmodet, s vill jag
likvl visa en del av dem, som ni kan frst. Dr finnas Olydnad,
Skrytsamhet, Hyckleri, Ringaktning, vermod, Ofrskmdhet,
Uppblsthet, Frckhet, Segerstolthet, Otlighet, Trtgirighet,
Halsstarrighet, Sjlvskerhet, Vanvrdighet, Envishet, och mnga
andra kvistar, som jag ej kan upprkna. Olydig r den, som av trots
uraktlter att lyda de befallningar, som givas av Gud och av hans
verhet och av hans sjlasrjare. En storskrytare r den, som
skryter ver den skada eller det goda han gjort. Hycklare r den
som icke visar sig sdan han r, utan visar sig sdan han icke r.
Ringaktning visar den som ser ner p sin nsta, det vill sga p sina
medkristna eller fraktar att gra det han borde gra. vermodig r
den, som anser att han har sdana goda egenskaper inom sig som
han ej besitter eller att han skulle frtjna att hava dem
eller som inbillar sig vara vad han icke r. Ofrskmd r
den som i sitt hgmod ej skmmes fr sina synder. Uppblst r
en mnniska, som frjdar sig ver det onda han gjort,, Frck
r den, som ej tager ngon hnsyn till alla andra mnniskors
omdme om hans vrde och hans frmga och hans tal och hans
upptrdande. Stolthet r det nr en mnniska varken kan tla
att hava ngon ver nig eller vid sin sida. Otlig r den,
som icke vill bli undervisad eller inse sin drskap och som mot
bttre vetande bestrider sanningen och frsvarar sin drskap.
Halsstarrig, _contumax_, r den, som p grund av sin trtgirighet r
emot varje auktoritet eller makt hos dem, som ro hans verordnade.
Sjlvskerhet r det nr en mnniska tager sig ngot, som hon
icke borde taga sig eller icke kan utfra; och detta kallas
Sjlvverskattning. Vanvrdighet r det nr man icke vrdar dem,
som man borde vrda och som vnta att man visar dem vrdnad. Envishet
r det nr en mnniska frsvarar sin drskap och litar fr mycket p
sitt eget frstnd. Ffnga r det att frjda sig ver timlig hghet
och brsta sig ver sin stllning i denna vrlden. Pratsjuku r det
nr en mnniska talar fr mycket infr folk och klapprar som en kvarn
och ej ger akt p vad hon sger.

 25. Och ytterligare gives det ett srskilt slag av Hgmod, ssom
nr en mnniska vntar att frst bliva hlsad innan hon sjlv hlsar,
ven om hon mhnda r mindre vrd n den andra; och hon vntar och
nskar ven att hon skall f sitta hgre eller att p vgen g framom
nstan eller att kyssa korset, bliva erbjuden rkelse eller f offra
eller dylikt fre nstan. Det r kanske icke vad henne med rtta
tillkommer, men hon hyser i sitt hjrta och sinne en sdan hgmodig
nskan att bliva upphjd och hedrad infr folk.

 26. Nu gives det tvenne slag av Hgmod, det ena i mnniskans
hjrta, det andra utanfr. Fre nmnda ting och mnga flere n vad
jag har nmnt hra till det hgmod, som bor i mnniskans hjrta,
medan de andra slagen av Hgmod befinna sig utanfr. Icke desto
mindre utgr det ena slaget av Hgmod tecken p det andra alldeles
som vrdshusets glada lvsal utgr ett tecken p det vin, som finnes
i kllaren. Och detta visar sig i mnga ting, ssom i tal och uppsyn
och i utmanande kldsel. Kristus hade icke annars talat om den rike
mannens klder i evangeliet. Och Sankt Gregorius sger, att dyrbara
klder ro klandervrda fr deras dyrhets skull, fr deras mjukhets
skull och fr deras sllsamhets och rika ornerings och fr deras
verflds eller ock fr deras oanstndiga knapphets skull.

 27. Om den frsta synd, som ligger i ett verfld i klder, vilket
gr dem s dyra till skada fr folket, r att sga fljande: det
frekommer icke blott dyrbara broderier, rika inskrningar eller
trnsar, vgrta och lodrta, raka, bjda och vindlande och innebrande
slseri med tyg fr ffngans' skull, utan ven kostbart plsverk, en
massa stansning av hl och klippning med saxar. Vidare gr frenmnda
drkters verdrivna lngd att de slpa i smutsen och dyn bde till
fots och till hst, svl p man som kvinna, och det som s slpar
lter man i sjlva verket bli frstrt, utntt och ruttet av dynga
hellre n man sknker det t de fattiga, till stor skada fr dessa
fattiga. Och detta p flera stt, det vill sga: ju mera sdant tyg
slsas bort, desto mera kostar det folk fr sin sllsynthets skull;
och vidare: om de ocks ville sknka sdana hlade och flikade plagg
t fattiga, s passa de icke fr personer av deras stnd och s frm
de ej tillfredsstlla deras behov av skydd mot vdrets vxlingar.
 andra sidan ha vi den frfrande oanstndiga knappheten i bekldnaden,
ssom dessa alltfr korta jackor, vilka i ond avsikt icke
betcka mnnens blygd. Ack, en del av dem visa formen p sina lemmar,
grsligt svullna lemmar, vilka te sig som brck inom byxornas omhlje.
Och ven deras bakdelar te sig som bakdelen av en aphona vid
fullmne. Och d de anvnda benklder, som ro till hlften vita
och till hlften rda komma dessutom de elndiga, svullna lemmar, som
de visa genom broderierna, att te sig som om de voro till hlften
fldda. Och om de dela sina benklder i andra frger, ssom vitt och
svart eller vitt och bltt eller svart och rtt och s vidare, s
frefaller det genom olikheterna i frg som om ena halvan av deras
lemmar vore angripen av Sankt Antonii eld eller av krfta eller ngon
liknande sjukdom. Deras bakdelar ro rent hemska att skda. Ty den
del av sin kropp, genom vilken de utstta sin stinkande trck, denna
orena del visa de stolt fr folk utan att frga efter anstndigheten,
den anstndighet som Jesus Kristus och hans vnner visade i sina
liv. Vad ter angr kvinnors verddiga kldnader, s skall Gud veta,
att om ven ansiktena p en del av dem frefalla helt kyska och
blygsamma, s frrda de likvl genom sina granna klder liderlighet
och hgmod. Jag sger icke, att det ligger ngot ont i att mn eller
kvinnor g anstndigt kldda, men verfld eller oanstndig knapphet
i klderdrkten r klandervrd. Praktlystnadens synd begs ven i
ting, som hava att gra med ritt, ssom d man har fr mnga fina
hstar, vilka hllas fr njes skull och ro s vackra, feta och
dyrbara, och ven alltfr mnga ra stalldrngar, som underhllas
fr hstarnas skull, d man hller ovanliga seldon ssom sadlar,
svansremmar, brstremmar och tyglar, vilka ro verdragna med dyrbart
klde och rikt beslagna med guld och silver. Hrom sger Gud genom
profeten Sakarja: "Jag skall frgra dem som rida p sdana hstar."
Sdana mnniskor tnka fga p huru Guds egen son red och hurudana
seldon han hade nr han red p sninnan och icke hade andra
seldon n sina fattiga lrjungars mantlar. Vi lsa icke om att han
ngonsin red p ngot annat djur. Jag talar detta mot verfldets
synd och ej mot frnuftig och ordentlig utrustning nr sdan krves.

Frvisso framtrder hgmod tydligt ven dri, att man hller ett
stort flje, nr ett sdant r av liten eller ingen nytta. Srskilt
nr detta flje r farligt och skadligt fr folket genom hrdhet i
utvandet av hga mbeten eller tjnster. Frvisso slja sdana herrar
sitt herravlde t djvulen i helvetet nr de sknka sitt fljes
ogrningar sitt std. Hgmod r det ven nr mnniskor av lg rang,
sdana som vrdshusvrdar, hlla tjuvaktigt tjnstefolk om ryggen i
allehanda slag av bedrgerier. Sdana mnniskor ro ssom flugorna
som ska sig till honung eller ssom hundar som ska sig till as.
Sdant folk stryper andligen sina herrar, varfr ven profeten David
sger: "En ond dd komme p sdana herrar, och Gud give att de ndgas
nedstiga djupast i helvetet, ty i deras hus frekomma ortt frdighet
och lmskhet" och icke Gud allsmktig. Och om de icke gra bttring,
s skall Gud frvisso lta ont komma ver sdana herrar, som
understda sina tjnares ondska, alldeles som han vlsignade Laban
genom Jakobs tjnst och Farao genom Josefs.

Bordets hgmod ser man ven mycket ofta, ty frvisso inbjudas rika
mn till fester, medan fattigt folk drives bort med skllsord.
Hgmodet visar sig ven i verdrivet mnga slag av mat och drycker,
bakverk, soppor, rtter som serveras brinnande och sdana som ro
dekorerade med papper och dylikt s att det r en styggelse att
tnka p det. Och ven dyrbar servis och underliga musikinstrument,
som draga en mnniska till lyxen, ro frvisso en synd, om de
komma hennes krlek till vr herre Jesus Kristus att minskas. Och
njutningarna kunna frvisso i detta fall vara s stora, att man
genom dem ltt kan falla i ddssynd. Det str utom allt tvivel att
de slag av synder, som framspringa av Hgmodet, ro ddssynder, nr
de framspringa av berknande illvilja eller vana. Och nr de hava
sitt upphov i pltslig, oavsiktlig svaghet och sedan ter frsvinna,
ro de visserligen svra synder, men jag tror icke att de d ro
ddssynder. Nu kan man frga, varav Hgmodet har sitt ursprung och
framspringer, och jag sger: stundom uppstr det av naturens gvor,
stundom av lyckans och stundom av ndens. Sannerligen, naturens
gvor ro antingen gvor till kroppen eller gvor till sjlen.
Sannerligen, gvor till kroppen ro kroppens hlsa, ssom styrka,
rrlighet, sknhet, god hrstamning, privilegier. Naturens gvor
till sjlen ro intelligens, gott frstnd, skarpsinne, naturlig
dygdighet, gott minne. Lyckans gvor ro rikedom, hg maktstllning,
folkets lovord. Gvor av nden utgra vetenskap, frmga att
utfra andligt arbete, vlvilja, dygdiga tankar, frmga att motst
frestelser och dylikt. Frvisso r det ytterst draktigt av en
mnniska att bermma sig av ngon av dessa gvor. Fr att nu tala om
naturens gvor, s skall Gud veta, att vi ofta hava dem i vr natur
lika mycket till vr skada som till vr nytta. Om vi d frst tala om
kroppens hlsa, s kan det frvisso mycket ltt vara frbi med den,
och den utgr ven ofta en orsak till sjukdom i vr sjl, ty Gud vet
att kttet r en mycket stor fiende till sjlen, och drfr r det
s, att ju friskare vr kropp r, desto strre r faran fr att vi
skola falla. Att knna stolthet ver sin kropps styrka r ven en
stor drskap, ty kttet r frvisso upproriskt mot sjlen, och ju
starkare kroppen r, desto svagare kan sjlen vara; och dessutom
fra kroppsstyrka och fysisk uthllighet ofta en mnniska i fara och
olycka. Att yvas ver del hrstamning r ven den strsta drskap,
ty ofta bervar kroppens delhet sjlen dess delhet; och dessutom
hrstamma vi alla frn samme fader och samma moder, och alla ro vi
av naturen ruttna och frdrvade, bde rika och fattiga. Sannerligen,
endast ett slags dlingar br man prisa, nmligen dem, vilka med
mannamod frena dygd och moral, som gra dem till Kristi barn. Ty
den, ver vilken synden har vldet, r frvisso en syndens trl.

 28. Nu finnes det allmnna tecken p delhet, ssom undvikande
av laster och liderlighet och trtdom under synden i ord, i
grningar och i tbrder; och i utvande av dygd, hvlighet och
renhet och frikostighet, det vill sga mttlig slsaktighet, ty det
som verskrider mtta r drskap och synd. Ett annat tecken r att
man minnes vlgrningar, som andra mnniskor bevisat en. Vidare
framtrder delhet i vlvilja mot goda underhavande, och det gives
drfr ssom Seneca sger, "ingenting som bttre anstr en man i hg
stllning n mildhet och medlidande. Nr de flugor, som man kallar
bin, vlja sig konung, utse de ven drfr drtill en som saknar
gadd, s att han ej kan stinga". Vidare fordras det att man har ett
delt hjrta och r uppfylld av strvan att uppn hga moraliska
ideal.

En ytterlig drskap r det ven fr en mnniska att yvas ver ndens
gvor, ty sdana ndens gvor, som hade bort bliva henne till bot
och lkemedel, bliva henne d till gift och frdrv, ssom Sankt
Gregorius sger. Frvisso r ven den en stor dre, som yvas ver
lyckans gvor, ty stundom r en mnniska en stor herre p morgonen
och en elndig tiggare innan kvllen kommit, och stundom utgr
en mnniskas rikedom en orsak till hennes dd. Stundom utgra en
mnniskas njutningar orsaken till den trande sjukdom som fr henne
i graven. Mnniskors pris ter r frvisso mngen gng falskt och
ingenting att bygga p: i dag prisa de, i morgon klandra de. Gud
skall veta, att strvan efter folkgunst har bragt mngen strvsam
man dden.

_Remedium contra peccatum Superbie_.

 29. Sedan I nu haven kommit till insikt om vad Hgmod r och vilka
slag drav det finnes och varav hgmod alstras och framspringer,
skolen I f veta vilket botemedlet r mot hgmodets synd, och det r
dmjukhet och undergivenhet. Det r en dygd, genom vilken en mnniska
fr verklig knnedom om sig sjlv och icke stter ngot pris och
vrde p sina frtjnster, utan stndigt tnker p sina svagheter.
Na finnes det tre slag av dmjukhet, nmligen hjrtats dmjukhet,
munnens dmjukhet och det tredje, som r grningens dmjukhet.
Hjrtats dmjukhet framtrder p fyra stt: det frsta r nr mnniskan
anser sig sjlv vara intet vrd infr Gud i himmelen. Det andra r
nr hon icke fraktar ngon annan mnniska. Det tredje r nr hon
icke lter sig bekomma ven om andra ringakta henne. Det fjrde r
nr hon icke srjer ver att hon blir frdmjukad. ven munnens
dmjukhet framtrder p fyra stt: i ansprkslst tal och i dmjukt
tal och nr hon med sin egen mun erknner att hon r sdan, som
hon i sitt hjrta finner sig vara. Det fjrde r nr hon prisar en
annan mnniskas godhet och ej p ngot stt frsker frringa den.
dmjukhet i grning kan ven visas p fyra stt. Det frsta r nr
man ger andra mnniskor frsteget, det andra r nr man vljer den
allra lgsta platsen. Det tredje r att villigt flja goda rd. Det
fjrde r att villigt finna sig i sin hrskares eller verordnades
beslut; detta r fr visso stor dmjukhet i grning.


Sequitur de Inuidia.

 30. Efter Hgmodet vill jag tala om Avundens fula synd, vilken
enligt filosofens ord utgr sorg ver en annan mnniskas framgng.
Och enligt Sankt Augustinus utgr den sorg ver en annan mnniskas
vl och frjd ver hennes ve. Denna fula synd r fullkomligt emot
den Helige Ande. ven om det r s, att varje synd r emot den
Helige Ande, s hr godhet av naturen till den Helige Ande, och d
Avunden av naturen stammar frn illvilja, s r den ven av naturen
en motsats till den Helige Andes godhet. Nu framtrder illvilja p
tv stt, nmligen i hjrtats hrdhet i ondska, eller ock s, att
mnniskans ktt r s blint, att hon ej inser att hon rkat i synd
eller ej bryr sig om att hon syndar, vilket r en hrdhet, som r
av djvulen. Det andra slaget av illvilja r nr en mnniska bestrider
sanningen, ehuru hon vet att den r sanning. Och ven nr hon
bestrider den nd, som Gud sknkt hennes nsta; och allt detta sker
p grund av Avund. S r d Avunden frvisso den strsta synd som
finnes. Ty sannerligen, alla andra synder ro stundom endast emot
ngon viss dygd, men Avunden r frvisso emot all godhet, ty den
srjer ver allt nstans goda, och hrigenom skiljer den sig frn
alla andra synder. Ty knappast gives det ngon annan synd, som icke i
och fr sig innebr ngon njutning, utom Avunden, vilken alltid i och
fr sig r frargelse och sorg. De tv slagen av Avund ro fljande:
Frst ha vi sorgen ver andras goda och vlgng; och d vlgng av
naturen frorsakar frjd, s r Avund en synd mot naturen. Det
andra slaget av Avund r frjd ver en annan mnniskas skada, och
en sdan frjd r rent djvulsk, ty djvulen frjdar sig alltid
nr mnniskor lida skada. Dessa tv slag alstra baktaleri, och av
baktaleriets eller frringandets synd finnes det flera slag, ssom
fljande. En del mnniskor bermma sin nsta i ond avsikt, ty de
gra alltid en elak knut p ndan. Man kommer alltid p sista slutet
med ett "men", vilket innebr mera klander n det pris som ingtt
i det fregende bermmet. Det andra slaget r att nr en mnniska
r god och gr eller sger ngot i god avsikt, s vnder baktalaren
i lmsk avsikt upp och ned p all denna godhet. Det tredje r att
frringa det goda nstan besitter. Det fjrde slaget av baktaleri
r detta: om folk talar gott om en man, s sger baktalaren: "Den
och den r i alla fall en nnu bttre karl", detta fr att frringa
den som folk bermmer. Det femte slaget r att man villigt hr p
och instmmer nr ngon talar illa om andra mnniskor. Denna synd
r stor och s mycket strre ju strre baktalarens illvilja r.
Efter baktaleri fljer knot eller missnje och stundom riktar det
sig mot Gud och stundom mot mnniskor. Mot Gud riktar sig knotet nr
en mnniska knotar ver helvetets pina eller fattigdom eller frlust
av frmgenhet eller ver regn eller storm eller ver att sklmar
ha framgng och goda mnniskor motgngar. Allt sdant br man
underkasta sig med tlamod, ty det beror p Guds rttfrdiga och visa
anordningar. Stundom hrleder sig knot av girighet, ssom d Judas
knotade ver att Magdalena insmorde vr herre Jesu Kristi huvud med
sin dyrbara smrjelse. Missnje av samma slag r det nr man knotar
ver ngon god grning som man sjlv gr eller som andra mnniskor
gra p egen bekostnad. Stundom kommer sig knot av Hgmod ssom nr
farisen Simeon knotade emot Magdalena, nr hon nrmade sig Jesus
Kristus och grt ver sina synder vid hans ftter. Och stundom har
knot sitt ursprung i Avund, ssom nr man fr ngon annan yppar ngot
fr honom skadligt, som han icke visste av, eller till honom framfr
tidender som ro falska. Knot frekommer ven ofta bland tjnare,
vilka knota d deras herrar befalla dem att gra tilltliga saker,
och ven om de icke ppet motsga sina herrars befallningar, s tala
de illa om dem och knota och mumla sinsemellan av ren illvilja.
Sdana ord kallar man djvulens Pater-noster; ehuru djvulen aldrig
haft ngot Pater noster, giva lttfrdiga mnniskor dem detta namn.
Stundom hrrr knot av vrede eller enskilt hat, som nr illvilja i
hjrtat, ssom jag senare skall frklara. S fljer ven hjrtats
bitterhet, en bitterhet, som gr att varje god grning av nstan
frnimmes som bitter och doftls. Sedan fljer tvedrkt, som lser
alla vnskapsband. Sedan fljer bespottelse, ssom nr en mnniska
sker tillflle att frarga sin nsta, hur vl han n gr. Drp flja
anklagelser, nr en mnniska sker tillflle att frarga sin nsta,
vilket r ett djvulskt frehavande, ty djvulen vaktar dag och natt
p tillfllen att anklaga oss alla. Sedan fljer ondskan, genom vilken
en mnniska skadar sin nsta i hemlighet, om hon kan. Och om hon
icke kan det, s fattas icke den onda viljan att i hemlighet brnna
ned hans hus eller att frgifta eller dda hans kreatur och dylikt.

_Remedium contra peccatum inuidie_.

 31. Nu skall jag tala om botemedlen mot Avundens fula synd. Frst
och frmst br man lska Gud ver allting och sin nsta ssom sig
sjlv, ty sannerligen, det ena kan man icke utan det andra, och var
frvissad om, att din nsta ven r din broder, ty alla hava vi samma
jordiska fader och samma moder, nmligen Adam och Eva, och samma
andliga fader, nmligen Gud i himmelen. Din nsta skall du lska
och nska allt gott, och drfr sger Gud: "lska din nsta ssom
dig sjlv", om du vill frlsa bde liv och sjl. Och vidare skall
du lska honom i ord och vlvilliga frmaningar och frebrelser
och trsta honom i hans motgngar och bedja fr honom av allt ditt
hjrta. Och i grning skall du lska honom p s stt, att du
handlar mot honom s, som du sjlv i hans stlle skulle nska bliva
behandlad. Och drfr skall du icke gra honom ngon skada med onda
ord, ej heller tillfoga hans kropp eller egendom ngon skada eller
skada hans sjl genom dligt exempel. Du skall icke hava lust till
hans hustru eller ngot som tillhr honom. Du br ock frst att
ven din fiende r din nsta. Frvisso skall en mnniska enligt Guds
bud lska sin fiende, och sin vn skall hon frvisso lska i Gud.
Jag sger dig, att du skall lska din fiende fr Guds skull, enligt
hans bud. Ty om det vore s, att man borde hata sina fiender, s
skulle Gud sannerligen icke upptaga oss, som ro hans fiender, i
sin krlek. Emot tre slag av ortt, som en fiende gr en, skall man
handla p fljande stt. Hjrtats hat och illvilja skall man besvara
med hjrtats krlek. Smdelser och onda ord skall man besvara med
att bedja fr sin fiende. Och en fiendes onda grningar skall man
besvara med att gra honom gott. Ty Kristus sger: "lsken edra
ovnner, vlsignen dem som frbanna eder, gren vl mot dem som hata
eder och bedjen for dem som frsmda och frflja eder." Se, s
bjuder oss vr herre Jesus Kristus att handla mot vra ovnner. Ty
sannerligen, naturen driver oss att lska vra vnner, och frvisso
hava vra fiender strre behov av krlek n vra vnner; och dem
som hava strre behov, dem br man visserligen bevisa godhet; och
hrvidlag hava vi frvisso ett exempel i vr herre Jesus Kristus,
som dog fr sina fiender. Och d det r s mycket svrare att visa
sdan krlek, utgr den ven en s mycket strre frtjnst; och
nr vi lska vra fiender frstra vi drfr djvulens gift. Ty liksom
djvulen bliver besegrad av dmjukhet, s bliver han srad till dds nr
vi lska vra fiender. Krleken r drfr frvisso det lkemedel, som
utdriver Avundens gift ur en mnniskas hjrta. De olika sidorna av
denna sak skola bliva utfrligare frklarade i de fljande kapitlen.


Sequitur de Ira.

Efter Avunden skall jag frklara Vredens synd. Ty sannerligen, den
som hyser avund mot sin nsta kommer i allmnhet att lta sin Vrede
i ord eller grning g ut ver den, mot vilken han hyser avund, och
Vreden alstras bde av Hgmodet och Avunden, ty den som r hgmodig
eller avundsjuk r frvisso snar till vrede.

 33. Vredens synd bestr enligt Sankt Augustini definition i en ond
vilja att taga hmnd i ord eller grning. Enligt filosoferna r Vrede
en vldsam svallning av blodet i en mnniskas hjrta, som driver
henne att vilja skada den hon hatar. Genom blodets upphettande och
svallning blir en mnniska sannerligen s frvirrad, att hon frlorar
all omdmesfrmga. Men I skolen frst, att det gives tvenne slag
av Vrede, det ena gott och det andra ont. Den goda vreden r vrede
fr godhetens skull, den vrede en mnniska knner ver och mot
ondskan. Drfr sger ven en vis man: "Vrede r bttre n skmt". En
sdan vrede r en vrede med mildhet och utan bitterhet, icke ngon
vrede mot mnniskan utan mot hennes missgrning, ssom profeten David
sger: "_Irascimini et nolite peccare_". S skolen i veta, att den onda
Vreden r av tv slag, det vill sga pltslig Vrede eller hastig
Vrede utan frnuftets verlggning och bifall. Meningen och innebrden
hrav r, att en mnniskas frnuft icke har del i denna vrede
och drfr r den en mindre synd. Den andra Vreden r allt igenom
ond och har sitt upphov i hjrtats verlagda illvilja, och frnuftet
har givit sitt bifall till den onda viljan till hmnd. Detta r
frvisso en ddssynd. Denna vrede r Gud s misshaglig, att den
vanhelgar hans hus och driver den helige ande ur mnniskans sjl och
frintar hennes likhet med Gud, det vill sga all den dygd. som bor
i mnniskans sjl, och gr henne lik djvulen och skiljer mnniskan
frn Gud, som r hennes rtte herre. I denna Vrede finner djvulen
stort behag, ty den r djvulens ugn som eldats med helvetets eld.
Ty sannerligen, alldeles ssom elden har strre frmga att frinta
jordiska ting n ngot annat element, s har ven Vreden frmga att
frinta alla andliga ting. En liten gld, som nstan slocknat under
askan, flammar upp p nytt nr den kommer i berring med svavel. P
samma stt flammar ven Vreden upp p nytt varje gng den kommer i
berring med det dolda hgmodet i en mnniskas hjrta. Ty eld kan
frvisso icke uppst av intet, utan den mste frst av naturen finnas
i samma ting, ssom man drar eld ur flinta med stl. Och liksom
hgmodet ofta ger upphov till Vrede, s r det ven ofta illviljan som
fder och underhller den. Det finnes, sger Sankt Isidorus, ett
tr, som r s beskaffat, att om man gr upp en eld av detta tr och
sedan vertcker kolen med aska, s hlla sig kolen gldande ett r
eller mera. P samma stt frhller det sig med hatet: nr det en
gng intrngt i en mnniskas hjrta, kan det frvisso vara frn en
psk till den fljande och lngre. Men en sdan mnniska befinner sig
mycket lngt frn Guds nd under hela denna tid.

 34 I frenmnda djvulsssja smida tre skurkar: Hgmodet, som
oavltligt underblser och kar elden genom smdelser och onda ord.
S str Avunden och hller det heta jrnet p mnniskans hjrta
med en lng tng av lngvarigt hat. Och sedan kommer Tvedrkten
eller trtans synd och hamrar och smider med elaka beskyllningar.
Denna frdmda synd plgar frvisso bde mnniskan sjlv och hennes
nsta. Sannerligen, nstan allt ont, som en mnniska tillfogar sin
nsta, har sitt ursprung i Vrede. Blind Vrede utfr frvisso allt
vad djvulen befaller den, ty den skonar varken Kristus eller hans
helga moder. Ack, i sin vilda vrede och frbittring hatar mngen
i sitt hjrta bde Kristus och alla hans heliga. r icke detta en
frfrlig synd! Jo, frvisso. Ack, den bervar en mnniska hennes
tankar och frstnd och hela hennes fromma liv, som skulle frlsa
hennes sjl. Den bervar henne frvisso ven Guds ledning, och
drmed hennes sjl, samt hennes medmnniskors krlek. Den uppreser
sig ven stndigt mot sanningen. Den bervar henne hjrtats frid och
frdrvar hennes sjl.

 35. Vreden alstrar fljande stinkande avkomma: frst hat, som r
gammal vrede; tvedrkt, genom vilken en mnniska verger sin gamla
vn, som hon lnge hllit av. Och sedan fljer krig och varje slag
av skada, som en mnniska tillfogar sin nstas kropp eller egendom.
Av denna Vredens frdmda synd alstras ven mord. Och I skolen veta,
att det finnes olika slag av mord. Mord kan vara bde andligt och
kroppsligt. Andligt mord kan begs p sex stt. Frst och frmst
genom hat, ssom Sankt Johannes sger: "Den som hatar sin broder r
en mrdare". Man kan ven mrda genom att baktala, ty om dem som det
gra sger Salomo, att "de ha tvenne svrd med vilka de drpa sin
nsta". Ty det r sannerligen lika illa att berva en mnniska hennes
goda namn som hennes liv. Det r ven mord att i ond avsikt ge
ett dligt rd, ssom att upptaga orttmtiga avgifter eller skatter,
varom Salomo sger: "Ett rytande lejon och en glupande bjrn r en
ogudaktig hrskare ver ett fattigt folk", -- eller att innehlla
eller snka solden eller tjnares att ge allmosor t de fattiga.
Hrom sger den vise: "fden den som r nra att d av hunger",
ty sannerligen, om du ej ger honom fda, s ddar du honom.
Och alla dessa ro ddssynder.

Lekamligt mord r det nr du ddar honom med din tunga eller p annat
stt, ssom om du ger befallning om att dda en mnniska eller rder
ngon att dda en mnniska.

Mord i grning kan vara av fyra slag. Det frsta slaget r det
lagliga mordet, ssom nr en domare dmer den skyldige till dden.
Men m domaren taga sig i akt att han gr det med rtta, att han icke
gr det fr njet att utgjuta blod, utan fr att hvda rtten. Ett
annat slag av mord r det, som begs av tvingande skl, ssom nr en
man drper en annan i sjlvfrsvar, emedan han icke p annat stt
kan undg att sjlv bliva ddad. Men om han kan undkomma sin fiende
utan att dda honom, och likvl drper honom, s begr han en synd
och skall gra bot ssom fr en ddssynd. Likas om en mnniska
genom en tillfllighet avskjuter en pil eller kastar en sten, med
vilken han ddar en mnniska; hon r en mrdare. Likas om en kvinna
genom ovarsamhet ligger ihjl sitt barn under smnen; det r mord och
ddssynd. Likas nr man frhindrar avlelsen av ett barn och gr en
kvinna steril genom att dricka giftiga rter, vilka gra att hon icke
kan bliva befruktad eller avsiktligt ddar ett barn genom drycker
eller anbringar vissa materiella ting i sina knsdelar fr att dda
barnet eller ock begr onaturlig synd genom vilken man eller kvinna
utgjuter sin natur p sdant stt eller sdan plats, att ngot barn
icke kan bliva avlat, eller om en kvinna blivit havande och skadar
sig sjlv och ddar barnet, s r det mord. Och vad sga vi om en
kvinna som mrdar sina barn av fruktan fr vrldslig skam? Fr visso
ett hemskt mord. Mord r det ven om en man nrmar sig en kvinna p
grund av lusta och drigenom frorsakar barnets dd eller om han
med bertt mod slr en kvinna och hon drigenom frlorar sitt barn.
Allt detta r mord och frfrliga ddssynder. Likvl alstrar Vreden
mnga andra synder, svl i ord som i tankar och grningar, s som
nr en mnniska anklagar Gud eller frebrr honom fr ngot, vartill
hon sjlv br skulden, eller fraktar Gud och alla hans helgon ssom
de frdmda spelarna i olika lnder. Att behandla altarets sakrament
med ringaktning r ven en synd som r s stor, att den ej kunde
frltas, om icke Guds nd vore nnu strre n alla hans verk; s
stor r den och s stor r hans godhet. Vidare alstrar Vreden ettrig
frbittring. Nr en mnniska under bikten blir skarpt frmanad att
verge sin synd, intrffar det att hon blir frbittrad och svarar
frbittrat och frsvarar eller ursktar sin synd med kttets svaghet
eller med att hon gjorde det fr att hlla sina kamrater sllskap
eller ock sger hon att djvulen lockade henne eller att hon gjorde
det p grund av sin ungdom eller fr att hennes temperament r s
eldigt att hon ej kan behrska sig eller fr att det r hennes de
vid en viss lder; eller ocks sger hon att det beror p hennes
frfders dla blod eller ngot dylikt. Alla sdana mnniskor insvepa
sig s i sina synder, att de icke utlmna sig. Ty sannerligen, ingen
som ursktar sig fr sin synd kan bliva befriad frn sin synd, innan
han dmjukt beknt den.

Efter detta fljer svrjandet, som r emot Guds uttryckliga bud, och
detta fljer ofta av Vrede och frbittring. Gud sger: "Du skall icke
missbruka Herren din Guds namn". Och ven vr herre Jesus Kristus
stiger enligt Sankt Matteus: _Nolite jurare omnino_, Du skall
alls icke svrja, varken vid himmelen, ty den r Guds tron, eller
vid jorden, ty den r hans fotapall, eller vid Jerusalem, ty den r
en stor konungs stad, eller vid ditt huvud, ty du kan ej gra ett
enda hrstr vitt eller svart. Utan ditt tal skall vara "Ja, ja" och
"Nej, nej"; vad drutver r, r av ondo. Fr Kristi skull: svrjen
icke s syndigt att l sndersliten Kristus i sjl, hjrta, ben och
kropp. Det r i sanning som om I tyckten att de frbannade judarna
icke hade tillrckligt snderslitit Kristi dyra person, s att I
ansgen eder bra snderslita honom ytterligare. Och om s r, att
lagen tvingar eder att svrja, s rtten eder efter Guds lag i edert
svrjande, ssom Jeremia sger _quarto oapitulo: "Iurabis in
veritate, in iudicio et in iusticia_: du skall uppfylla tre villkor:
du skall svra i sanning, i dom och i rttfrdighet". Det vill sga,
du skall svrja sant, ty varje osannfrdighet r emot Kristus.
Ty Kristus r sanningen. Och betnk vl, att om ngon r en stor
svrjare utan att av lagen vara tvungen att svrja, s skall pesten
icke vika frn hans hus s lnge han brukar sdant olagligt svrjande.
Du skall ven svrja infr domstolen, nr domhavanden tvingar
dig att vittna om sanningen. Men du skall icke svrja av avund eller
vinstbegr eller fr dryckers skull, utan du skall svrja fr rttvisans
skull, fr att den m bliva uppenbarad till Guds ra och dina
medkristnas bistnd. Och drfr r det missbruk av Guds namn nr
man anvnder hans namn i ondan eller svr falskt med sin mun eller
begagnar Kristi namn fr att kallas kristen, ehuru man lever i strid
med Kristi liv och lra. Hr ven vad Sankt Petrus sger _Actuum
quarto oapitulo: "Non est aliud nomen sub celo"_ etc. "Det r icke
ngot annat namn under himmelen", sger Sankt Petrus, "bland mnniskor
givet, i vilket vi skola bliva frlsta", det vill sga intet annat
n namnet Jesus Kristus. Observera ven vad Sankt Paulus sger om
Kristi dyra namn _ad Philipenses secundo: "In nomine Jesu"_ etc.: "att
i Jesu namn alla knn skola bja sig, deras som ro i himmelen, p
jorden och under jorden", ty det r s hgt och vrdnadsfullt, att
den frdmde djvulen i helvetet darrar nr han hr det nmnas. Det
frefaller slunda som om de, vilka svrja s hemskt vid hans
vlsignade namn, skulle ringakta honom mera n de frbannade judarna
eller sjlva djvulen i helvetet, som darrar nr han hr hans namn.

 36. Nr nu allt svrjande, som icke sker med laga rtt, r s
strngt frbjudet, huru mycket vrre r det icke d att svrja falskt
och drtill i ondan.

 37. Och vad r att sga om dem som finna sitt nje i svrjande och
anse det fint eller manligt att svra grova eder? Och vad om dem som
av ren vana oavltligt svra grova eder, ehuru saken icke r vrd en
styver. Det r frvisso en avskyvrd synd. Att tillflligt svrja av
obetnksamhet r ven en synd. Men ltom oss nu g till det avskyvrda
svrjandet vid besvrjelser av det slag som brukas av falska
trollkarlar och nekromanter ver sklar fulla med vatten eller ett
blankt svrd, ett rep, en eld eller skulderbladet av ett fr. Jag kan
icke sga annat n att de handla frdmligt i strid med Kristus och
hela den heliga kyrkans tro.

 38. Vad r att sga om dem, som tro p frebud i fglars flykt
eller lten eller i djurlten eller genom p marken ritade figurer,
genom drmmar, drrars gnissel eller knppningar i vggar eller
rttors gnagande och dylika elndiga freteelser? Allt sdant r
frvisso frbjudet av Gud och hans heliga kyrka. De som stta tro
till sdant ofrnuft ro drfr frtappade tills de bttra sig. Om
magiska medel mot sr eller sjukdomar hos mnniskor eller djur hava
ngon verkan, s kan detta bero p att Gud tillter det p det att vi
mer n frr m tro p och vrda hans namn.

 39. Nu vill jag tala om Bedrgeri, som i allmnhet r anvndning
av ord i falsk betydelse i syfte att fra ens medkristna bakom
ljuset. Det gives bedrgerier, av vilka ingen mnniska har ngon
frdel, och andra som leda till lttnad eller vinst fr en mnniska
och bekymmer och skada fr en annan. I andra fall avser bedrgeriet
att rdda bedragarens liv eller egendom. Vidare kan ett bedrgeri
bero p mnniskors lust att ljuga som kommer dem att spinna en lng
historia och utsira den med alla mjliga detaljer, ehuru historien
fullkomligt saknar grund. En del lgner sgas fr att stda tidigare
uppgifter, en del av ovarsamhet utan ngon avsikt och s vidare.

 40. Ltom oss nu berra smickrets last, vilken mest beror p
feghet eller lystenhet. Med smicker frstr man oberttigat berm.
Smickrare ro djvulens ammor, vilka amma hans barn med smickermjlk.
Med rtta sger Salomo att "smicker r vrre n frklenande".
Ty frklenande gr stundom en hgmodig mnniska mera dmjuk, ty han
fruktar frklenande omdmen, men smicker kommer frvisso en mnniska
att frhva sig. Smickrare ro djvulens trollkarlar, ty de f en
mnniska att se sig sdan hon icke r. De likna Judas, som frrdde
Gud, ty de frrda en mnniska och slja henne t hennes fiende, det
vill sga djvulen. Smickrare ro djvulens kapellaner som stndigt
sjunga _Placebo_. Jag hnfr smickret till de laster, som hrrra
av Vreden, ty ofta nr en mnniska r vred p en annan, smickrar hon
ngon fr att f en bundsfrvant i sin trta.

 41. Nu skola vi tala om sdant frbannande som hrrr av ett fr
Vrede benget hjrta. Varje makt att skada kan betecknas som ett
frbannande. Sdant frbannande skiljer en mnniska frn Guds rike,
sger Sankt Paulus. Och ofta vnder en sdan frbannelse tillbaka till
den som frbannat, liksom en fgel vnder ter till sitt eget bo.
Och framfrallt borde mnniskor undvika att frbanna sina
harn och sknka sin avkomma t djvulen, s vitt det p dem
ankommer. Detta r frvisso en stor fara ooh en stor synd.

 42. Ltom oss hrefter tala om tillrttavisningar och
frebrelser, vilka riva stora sr i mnniskors hjrta, ty de riva
upp vnskapens frn i hennes hjrta. Ty en mnniska kan svrligen
helt frlika sig med den som ppet frebrtt och frtalat henne.
Detta r en mycket ful synd, ssom Kristus sger 1 evangeliet.
Och lgg nu mrke till, att den som klandrar sin nsta antingen
klandrar honom fr ngot lyte eller ngon sjukdom som han har i sin
kropp, ssom d han kallar honom "spetlsk", "elndig puckelrygg",
eller fr ngon synd som han begtt. Om han nu klandrar honom fr
ngot lyte eller ngon sjukdom, s vnder sig hans klander mot Jesus
Kristus, ty plgan r snd av Gud i hans rttfrdighet, vare sig
den r ett lyte eller spetlska eller ngon annan sjukdom. Och om
han ovnligt klandrar honom fr synd, och sger till exempel: "du
horkarl!" "du fyllhund!" och s vidare, s r detta ngot som frjdar
djvulen, som alltid frjdar sig nr mnniskor synda. Och frvisso
boro frebrelserna alltid p ett elakt hjrta. Ty varav hjrtat
r fullt, drom talar munnen ofta. Och om man skall tillrttavisa
ngon, skall man frst att taga sig till vara fr klander och
frebrelser. Ty om man icke tar sig i akt kan man mycket ltt
underblsa den frbittringens och vredens eld, som man skulle slcka,
och mjligen sl den, som man borde tillrttavisa med vnlighet.
Ty Salomo sger: "Tungans huldhet r ett livets trd", det vill sga
det andliga livets. Och en obehrskad tunga ddar frvisso anden
hos den som frebrr och ven hos den som klandras. Hren vad Sankt
Augustinus sger: "Det finnes ingen, som liknar djvulens barn mera
n den som ofta klandrar". Sankt Paulus sger ven: "Men en Herrens
tjnare br icke trta". Och om ocks trtor och frebrelser ro
onda ting mellan vilka mnniskor som helst, ro de dock frvisso
minst passande mellan en man och hans hustru, ty d finnes aldrig
ngot avbrott. Drfr sger ock Salomo: "ett stndigt takdropp och en
trtgirig hustru kunna aktas lika". Om en man befinner sig i ett hus
vars tak lcker och undflyr takdroppet p ett stlle, s droppar det
p honom p ett annat; p samma stt r det med en trtgirig hustru:
grlar hon ej p honom p ett stlle, s grlar hon p ett annat,
Drfr sger ven Salomo: "Bttre r en torr bit brd med ro n huset
fullt med ktt med trta". Sankt Paulus sger: "I hustrur, varen edra
mn liksom Herren undergivna, och I mn, lsken edra hustrur". _Ad
Colossenses tertio_.

 43. Sedan skola vi tala om hn, som r en svr synd, srskilt nr
man hnar ngon fr hans goda grningar. De som hna ro frvisso
ssom den vidriga paddan, vilken ej kan uthrda doften av det sta
vinet nr det blommar. De hnande ro kamrater till djvulen, ty de
gldja sig nr djvulen segrar och srja nr han lider nederlag. De
r motstndare till Jesus Kristus, ty de hata det han lskar, det
vill sga sjlens frlsning.

 44. Ltom oss nu tala om dliga rd, ty den som ger dliga rd
r en frrdare. Han bedrager nmligen den som stter sin lit till
honom, _ut Achitofel ad Absalonem_. Men det oaktat r det frmst mot
honom sjlv, som hans dliga rd vnder sig. Ty, ssom den vise
sger, varje ortt stt att leva har den egenskapen, att den som vill
skada en annan, han skadar mest sig sjlv. Och man br frst, att
man icke skall taga rd av falska mnniskor, ej heller av vreds eller
frbittrade mnniskor eller av mnniskor, som alltfr mycket tnka
p sin egen frdel eller av alltfr vrldsliga mnniskor, nmligen i
sdant som rr sjlen.

 45. Nu komma vi till den synd som begs av dem vilka uts oenighet
mellan mnniskor, en synd, mot vilken Kristus hyser ytterlig avsky.
Ty han dog fr att skapa enighet. Och mera krnka de Kristus n
de gjorde, som korsfste honom, ty hgre lskar Gud en god vilja
bland mnniskorna n han lskade sin egen kropp, som han utgav fr
enigheten. De som stndigt uts missmja ro drfr att fr likna vid
djvulen.

 46. Sedan fljer den dubbla tungans synd, den synd som begs av
dem, vilka tala vackert infr andra mnniskor men tala illa p deras
rygg, eller vilka ltsa tala i god avsikt eller p skmt ehuru de i
sjlva verket tala i ond avsikt.

 47. Sedan fljer frrdande av en hemlighet genom vilken en annan
bliver vanrad. Han kan frvisso knappast reparera skadan.

Sedan fljer hot vilket r uppenbar drskap, ty den som ofta hotar,
hotar mngen gng med mera n vad han kan verkstlla.

Sedan flja ffnga ord, vilka varken bringa den, som uttalar dem
eller den som lyssnar till dem ngon frdel. Eller ock kunna ffnga
ord vara sdana som ro ondiga eller icke avse ngot frnuftigt
ndaml. Ehuru ffnga ord stundom ro blott smrre synder, br man
akta sig fr dem, ty vi skola gra rkenskap fr dem infr Gud.

Nu fljer struntprat, som alltid r synd. Salomo sger: "Drens
stmma har mnga ord". Och en filosof sade, nr man frgade honom,
huru man skulle vinna folkgunst: "Gr mnga goda grningar och prata
inte mycket strunt".

Sedan komma vi till den synd, som begs av gycklarna vilka ro
djvulens apor, ty de f folk att skratta t sitt gyckel p samma
stt som t en apas konster. Sdana gycklare frbjuder Sankt Paulus.
Betnk huru goda och heliga ord hugsvala dem, som arbeta i Guds
tjnst. P samma stt hugsvala gycklets onda ord och konster dem som
arbeta i djvulens tjnst.

Dessa ro tungans synder som hava sitt ursprung i Vreden och ven i
andra synder.

_Sequitur remedium contra peccatum Ire_.

 48. Botemedlet mot Vreden r en dygd som man kallar Mildhet eller
Saktmod, och ven en annan dygd, som man kallar Tlamod eller
Lngmodighet.

 49. Saktmodet tyglar och hejdar modet i mnniskans hjrta, s
att det ej kan trnga ut i frbittring eller Vrede. Tlamodet
underkastar sig dmjukt alla de yttre obehag och ofrrtter, som en
mnniska tillfogar en annan. Sankt Hieronymus sger om Saktmodet, att
det "varken gr eller sger ngot, som skadar ngon, och intet ont,
som mnniskor gra eller sga, komma det att brusa upp i ofrnuft".
Denna dygd utgr stundom en sknk av naturen, ty, ssom filosofen
sger: "mnniskan r en frdig varelse, av naturen mild och bengen
fr godhet; men nr mildheten r upplyst av nden r den mera vrd".

 50. Tlamodet, som r ett annat botemedel mot Vreden, r en dygd
som gr att en mnniska med gldje finner sig i andra mnniskors
godhet och icke vredgas ver ngot ont, som tillfogas henne sjlv.
Filosofen sger, att "tlamod r den dygd, som med saktmod finner sig
i alla motgngar och onda ord".

Denna dygd gr en mnniska lik Gud och gr henne till Guds eget kra
barn, sger Kristus. Denna dygd besegrar din fiende. Drfr sger
ven den vise: "Om du vill besegra din fiende, s lr dig att tla".
Och du skall veta, att det gives fyra slag av tlamod.

I 51. Den frsta plgan kommer av onda ord. I sdana fann sig Kristus
utan knot med stort tlamod, nr judarna mngen gng smdade och
frebrdde honom. Lid drfr med tlamod, ty den vise sger: "Om du
tvistar med en dre, vare sig han r vred eller skrattar, s fr du
ingen ro".

Den andra yttre plgan r att lida skada p sin egendom. ven i den
fann sig Kristus med tlamod, nr han blev bervad allt vad han
gde i detta liv, och det var blott klderna. Den tredje plgan r
nr ens kropp lider skada. Med tlamod underkastade sig Kristus
den under hela sitt lidande. Den fjrde plgan hrrr av alltfr
mdosamt arbete. Jag sger drfr, att de, som tvinga sina tjnare
att arbeta alltfr tungt eller p vertid eller p helgdagar, de
beg sannerligen en stor synd. ven denna plga utstod Kristus med
tlamod och lrde oss tlamod, nr han p sina signade skuldror bar
korset, p vilket han skulle lida en smdlig dd. Hrav kan man lra
sig tlamod, och frvisso ha icke endast kristna varit tlmodiga av
krlek till Jesus Kristus och fr att vinna det saliga liv, som varar
i evighet, utan ven de gamla hedningarna, vilka aldrig voro kristna,
bermde och utvade tlamodets dygd.

 52. Det var en gng en filosof, som mnade sl sin lrjunge fr
en stor frseelse, ver vilken han blivit mycket frargad, och gick
och hmtade en kpp att sl barnet med. Nr barnet sg kppen sade
det till sin lrare: "Vad mnar ni gra?" "Jag skall prygla dig fr
att tukta dig", sade lraren. "Sannerligen", sade barnet, "ni borde
frst tukta er sjlv, d ni har frlorat tlamodet fr ett barns
frseelses skull." "Sannerligen", sade lraren grtande, "du har rtt.
Hr har du kppen. Tukta mig fr min otlighet!" Av Tlamodet fljer
Lydnaden, som gr att en mnniska r lydig mot Kristus och mot alla
dem, vilka hon r skyldig lydnad i Kristo. Och veten att lydnaden r
fullkomlig nr man glatt och fort och beredvilligt gr allt det man
br gra. Lydnad r verhuvud att flja de bud, som givits av Gud
och av de hrskare, som man med rtta br lyda.


Sequitur de Accidia.

 58. Efter att hava talat om Avundens och Vredens synder skall jag
nu tala om Lttjans synd. Ty Avunden frblindar en mnniskas hjrta
och Vreden frvirrar en mnniska, och Lttjan gr henne tungsint,
trumpen och butter. Avund och Vrede fda bitterhet i hjrtat och
denna bitterhet r moder till Lttjan och bervar mnniskan krleken
till allt gott. Vidare r Lttjan ngslan hos ett hjrta som saknar
frid; och Sankt Augustinus sger: "den r missnje ver det goda och
beltenhet ver det onda". Detta r frvisso en frdmlig synd, ty
den innebr en ortt mot Jesus Kristus i det att den bervar honom
den tjnst, som mnniskorna borde gna alla sina krafter enligt
Salomo. Men Lttjan gr ingen sdan tjnst; den gr allting ovilligt,
buttert, slappt och med undanflykter och med lttja och olust. Drfr
sger ven bibeln: "Frbannad vare den som tjnar Gud frsumligt".
Vidare r Lttjan en fiende till varje mnskligt tillstnd, och
dessa tillstnd ro frvisso tre. Antingen r det ett oskuldstillstnd
sdant som Adams fre syndafallet, ett tillstnd, vari hans
verksamhet bestod i att hra p Gud och dyrka honom. Ett annat
tillstnd r den syndiga mnniskans tillstnd, vari mnniskan tvingas
att arbeta med bnor till Gud om frltelse fr sina synder och om
att Gud mtte tillstdja henne att uppresa sig frn sina synder.
Ett tredje tillstnd r ndens tillstnd, vari mnniskan tvingas till
botgringsgrningar. Lttjan r frvisso en fiende och motsats till
allt detta. Ty den lskar icke verksamhet av ngot slag. Lttjans
fula synd r frvisso ven en stor fiende till mnniskans timliga
uppehlle, ty den besitter intet frutseende fr den timliga
ndvndigheten, ty den frslsar och lter frfaras och frstr allt
mnniskans timliga goda genom sin sorglshet.

 54. Fr det fjrde r Lttjan lik dem som befinna sig i helvetets
pina, detta p grund av sin trghet och sitt tungsinne; ty de
frdmda ro s bundna att de varken kunna rra sig eller tnka
ordentligt. Av Lttjan fljer frst att en mnniska fr motvilja mot
att gra ngot gott, och detta gr att Gud avskyr Lttjan, ssom
Sankt Johannes sger.

 55. Lttjan vill icke underkasta sig ngon mda eller botgring. Ty
Lttjan r sannerligen, ssom Salomo sger, s fin och mtlig att
den ej vill underkasta sig ngra mdor eller botvningar, och drfr
skmmer den allt vad den gr. Fr att bekmpa denna Lttjans elndiga
synd br man va sig i att utfra goda grningar och manligt och
redligt samla mod att gra det med tanke p att vr herre Jesus Kristus
belnar varje god grning, huru obetydlig den n r. Vana vid arbete
r en stor sak, ty, ssom Sankt Bernhard sger, det sknker arbetaren
starka muskler och hrda senor, medan Lttjan gr dem svaga och
slappa. Sedan hava vi fruktan fr att taga itu med goda grningar.
Den som r bengen fr synden tnker frvisso, att det r ett s
stort fretag att taga itu med en god grning och tnker i sitt
hjrta, att godhetens omstndigheter ro s besvrliga och s fyllda
med lidande, att han ej vgar fretaga sig att utfra goda grningar,
sger Sankt Gregorius.

 56. Vi komma nu till Frtvivlan, som innebr tvivel p Guds nd
och stundom kommer sig av mycket stor sorg och stundom av stor
frfran: mnniskan tnker att hon har begtt s mnga synder att det
ej kan hjlpa henne om hon ock ngrade sig och vergav synden; och p
grund av denna frtvivlan verlmnar hon sitt hjrta t synder av
alla slag, ssom Sankt Augustinus sger. Om denna frdomliga synd
fortfar till hennes sista stund, kallas den synd mot den Helige Ande.
Denna fruktansvrda synd r s farlig, att det ej finnes ngot
urbota brott eller ngon synd, som den frtvivlade tvekar att beg.
Hrp utgr Judas ett gott exempel. Frvisso r d denna synd mer n
ngon annan Kristus misshaglig. Sannerligen, den som frtvivlar r
lik den fege kmpen, som utan ndtvng erknner sig besegrad. Ack, i
ondan erknner han sig slagen och i ondan r han frtvivlad. Guds
nd finnes frvisso alltid i beredskap fr var och en som ngrar
sig, och r strre n alla en mnniskas grningar. Ack, kan icke en
mnniska betnka Sankt Lukas' 15 kapitel, dr Kristus sger "att
sammalunda varder gldje i himmelen ver en enda syndare, som bttrar
sig, mer n ver nio och nittio rttfrdiga, som ingen bttring
behva". Ls ven i samma evangelium om gldjen och festen hos den
gode mannen, som hade frlorat sin son, nr denne son ngerfull
tervnde till sin fader. Kunna de icke ven erinra sig att Sankt
Lukas berttar _XXIII oapitulo_ huru tjuven, som var korsfst vid
sidan av Jesus, sade: "Herre, kom ihg mig d du kommer i ditt rike."
Och Jesus sade till honom: "Sannerligen, i dag skall du vara med mig i
paradiset". Det finnes frvisso ingen s stor mnsklig synd, att den
icke i detta liv kan bliva utplnad genom nger tack vare Kristi
lidande och dd. Ack, varfr skall en mnniska d frtvivla, d nden
r s nra till hands och erbjudes s frikostigt? Bed och dig skall
varda givet!

Drnst fljer Smnigheten, det vill sga en dsighet, som gr
en mnniska trg och sl till kropp och sjl. Denna synd alstras
av Lttjan. Frnuftet sger, att morgonen frvisso r den tid,
d man icke br sova, om det ej finnes giltiga skl drtill. Ty
morgonstunden r sannerligen den lmpligaste fr en mnniskas bner
och tankar p Gud och fr att hedra Gud och giva allmosor t den
fattige som frst kommer i Kristi namn. Hr vad Salomo sger: "Den
som vakar p morgonen och sker mig, han skall finna". Drp fljer
Frsumlighet eller likgiltighet, som icke frgar efter ngonting. Om
okunnigheten r moder till allt ont, s r frvisso Frsumligheten
dess amma. Nr frsumligheten skall gra ngot, s frgar den ej
efter om den gr det vl eller illa.

 57. Om botemedlet mot dessa tv synder sger den vise: "Den som
fruktar Gud, underlter icke att gra det, som det r hans plikt
att gra." Och den som lskar Gud gr sitt bsta fr att behaga Gud
genom sitt arbete och anstrnger alla sina krafter fr att utfra
det vl. Sedan fljer Sysslolsheten, som r porten till allt ont.
En sysslols mnniska r lik en stad utan murar: djvlarna kunna
intrnga frn alla hll och skjuta frestelser mot den frsvarslsa
frn alla sidor. Sysslolsheten utgr upphovet till alla onda och
syndiga tankar, allt gyckel, all lttfrdighet och smuts. Himlen r
frvisso given t dem som arbeta och ej t dem som g sysslolsa.
David sger ocks: "De som icke utfra mnniskors arbete, skola ej
heller bliva gisslade av mnniskor", det vill sga i skrselden. Det
synes drfr vara klart att de skola gisslas av djvlarna i helvetet,
om de icke ngra och bttra sig.

 58. Sedan fljer den synd, som man kallar _Tarditas_ och som en
mnniska begr d hon r alltfr tveksam och drjande innan hon vnder
sig till Gud, vilket frvisso r en stor drskap. Den, som det gr,
liknar en mnniska, som fallit i ett dike och ej vill stiga upp.
Denna synd hrrr av ett falskt hopp om ett lngt liv, men det r ett
hopp som ofta sviker.

 59. Drp fljer Slapphet, vartill den gr sig skyldig som nr han
brjat ett gott arbete stndigt ter inom kort verger det, liksom
ven den, vilken ftt ngon att taga vrd om och genast upphr drmed
s snart ngra svrigheter eller motgngar mta. Sdana ro de
nya herdar, vilka lta sina fr lpa till vargen som gmmer sig i
snren och icke frga efter sin plikt att vervaka dem. Drav fljer
fattigdom och elnde i bde eviga och timliga ting. Drav fljer en
sorts kld, som fryser mnniskans hjrta. Sedan kommer brist p
andakt, varigenom, ssom Sankt Bernhard sger, en mnniska blir s
blind och gripes av en sdan sjlens domning, att hon varken kan
lsa eller sjunga i den heliga kyrkan och varken kan hra eller
tnka p ngon andaktsvning eller arbeta med sina hnder i ngot
gott arbete utan att allt r henne osmakligt och motbjudande. D blir
hon sl och smning och lttretlig och bengen fr hat och avund.
Sedan kommer den vrldsliga sorgens synd, som kallas _Tristicia_ och
som drper en mnniska, ssom Sankt Paulus sger. Ty sdan sorg leder
frvisso bde till kroppens och sjlens dd, ty drav fljer att
en mnniska brjar hata sitt eget liv. Drfr frkortar sdan sorg
mngen gng en mnniskas liv, innan hennes tid av naturen r inne.

_Remedium contra peccatum Accidie_.

 60. Emot lttjans fruktansvrda synd och dess grenar kan stllas
en dygd, vilken kallas _Fortitudo_ eller Styrka, det vill sga en
sjlsrrelse genom vilken en mnniska trotsar onda ting. Denna dygd
r s mktig och kraftig att den frmr med kraft och vishet avvrja
det ondas faror och st emot djvulens anlopp. Ty den lyfter och
styrker sjlen alldeles som Lttjan snker och frsvagar den. Ty
denna Fortitudo kan uthlligt utst allt det arbete som r av nden.

 61. Av denna dygd finnes det mnga slag. Hjltemod, det vill sga
stort mod. Ty det krves frvisso stort mod i kampen mot Lttjan
fr att denna icke skall uppsluka sjlen genom sorgens synd eller
frdrva den genom frtvivlan. Denna dygd kommer mnniskor att
av fri vilja klokt och frstndigt gripa sig an med svra och
plgsamma fretag. Och emedan djvulen kmpar emot en mnniska mera
med list och slughet n med styrka, mste mnniskan motst honom
genom klokhet, frnuft och skarpsinne. S ha vi dygderna Tron och
Hoppet p att Gud och hans helgon skola sknka sitt bistnd till
fullbordandet av de goda verk, med vilka mnniskan r fast besluten
att fortstta. Sedan fljer Trygghet eller Skerhet, det vill
sga nr en mnniska icke ryggar tillbaka fr ngon framtida mda,
som de goda grningar hon pbrjat kunna fra med sig. Sedan kommer
Storslagenhet, det vill sga nr en mnniska slutfr stora goda
verk, som hon pbrjat: det r fr ndens skull som man skall utfra
goda verk, ty det r nden som krner det stora goda verket. Drp
fljer Stndaktighet, det vill sga ett stadigt uppst, och denna
br finnas i hjrtat som en fast tro och i munnen och i upptrdande
och i handling. Det finnes ven andra speciella botemedel mot
Lttjan i allehanda arbeten och i betnkande av helvetets plgor och
himlens frjder och i frlitan p den helige andes nd, som sknker
mnniskan frmga att utfra sina goda avsikter.


Sequitur de Auaricia.

Efter Lttjan vill jag tala om Girigheten eller Snikenheten, om
vilken synd Sankt Paulus sger att den r roten till allt ont: _Ad
Timotheum, sexto capitulo_. Ty sannerligen, nr en mnniskas hjrta
r frvirrat och bekymrat och sjlen mist sin trst i Gud, d sker
hon en vrdels trst i ting av denna vrlden.

 63. Enligt Sankt Augustinus' definition r Girighet hjrtats tr
efter jordiska ting. En del andra sga att Girighet r lust att kpa
mnga ting och motvilja mot att giva ngot t de behvande. Och
veten, att Girigheten icke endast r tr efter land och egendom,
utan stundom ven tr efter vetande och ra och att all verdriven
tr efter ngot r Girighet och Snikenhet. Och skillnaden mellan
Girighet och Snikenhet r denna: Girigheten trr ting som du icke
ger, medan Snikenheten gr ut p att behlla och bevara ting, som du
ger utan att hava verkligt behov av dem. Sannerligen, denna Girighet
r en mycket frdmlig synd, ty alla heliga skrifter frdma den och
tala emot denna last, emedan den handlar ortt mot Jesus Kristus.
Ty den bervar honom den krlek, som mnniskor ro honom skyldiga
och vnder den bakfram mot allt frnuft och gr att den girige mera
stller sitt hopp till sin egendom n till Jesus Kristus och gnar
strre uppmrksamhet t att bevara sina skatter n t att tjna Jesus
Kristus: Och drfr sger Sankt Paulus _ad Ephesias quinto_ att en
girig "r en avgudadyrkare".

 64. Vilken annan skillnad finnes det mellan en avgudadyrkare och
en girig mnniska n den, att avgudadyrkaren mhnda har endast en
eller tv avgudar, medan den girige har mnga? Varje florin i
hans kista r frvisso en hans avgud. Och sannerligen Avguderiets
synd r den frsta som Gud frbjd i de tio buden, drom vittnar
_Exodi oapltulo XX:o_: "Du skall inga andra gudar hava fr mig. Du
skall icke gra dig en bild, ej hller ngot belte." Slunda r en
girig mnniska, som lskar sin skatt mer n Gud, en avgudadyrkare
till fljd av Girighetens frdmda synd. Snikenheten alstrar de hrda
hrskare av vilka mnniskor bliva betungade med skatter, tullar
och avgifter utver vad rtt och billigt r. De lgga ven p sina
underhavande sdana plagor, att man snarare kan tala om utpressning
n om plagor. Om sdana plagor och avgifter, som lggas p
underhavande, sga en del herrars frvaltare, att de ro rttvisa,
emedan en underlydande icke ger ngonting timligt, som icke r
hans lnsherres. Men sdana hrskare, som berva sina underhavande
sdant, som de aldrig givit dem, handla frvisso ortt: _Augustinus de
Civitate, libro nono_. Sanningen r, att trldomstillstndet beror p
synden och att denna r trldomens frsta orsak; _Genesis quinto_.

 65. Slunda inses, att synden frtjnar trldom, men icke naturen.
Drfr borde hrskare icke yvas ver sitt herravlde, ty av naturen
ro de icke herrar ver trlar, utan trldomen kommer frst som en
fljd av synden. Och vidare: nr Ingen sger, att trlars timliga
godelar ro deras herrars egendom, s r detta s att frst, att
kejsaren ger rtt att frsvara dem men icke att plundra och rna
dem. Och drfr sger Seneca: "Din klokhet skall framtrda i vlvilja
mot dina trlar." De som du kallar dina trlar ro Guds folk, ty
enkla mnniskor ro Kristi vnner; de ro Herrens frtrogna.

 66. Tnk ven p att av likadan sd, som trlar ro, ro ven
herrar. Trlen kan lika vl bliva frlst som herren. Samma dd,
som rycker bort trlen, bortrycker ven herren. Drfr sger jag:
behandla din trl p samma stt p vilket du skulle vilja bliva
behandlad av din herre, om du vore i hans stllning. Varje syndare
r en syndens trl. Sannerligen sger jag dig, herre: behandla dina
trlar p ett sdant stt, att de mera lska n frukta dig. Jag vet
gott, att det finnes olika rangklasser, ssom riktigt r, och att
envar br gra sin plikt p den plats, dr han blivit stlld, men
frvisso r det frdmligt att skoningslst pressa sina underhavande.

 67. Och betnken vidare, att ervrare och tyranner ofta gra
personer av kunglig brd till trlar sedan de besegrat dem. Ordet
trl hade alls icke blivit format, innan Noak sade att hans son
Kanan fr sin synds skull skulle bliva sina brders trl. Vad skola
vi d sga om dem, vilka idka plundring och utpressning mot den
heliga kyrkan? Det svrd, som vid dubbningen gives t en riddare,
betyder frvisso, att han skall frsvara den heliga kyrkan och icke
rva av den eller plundra den; och den som s gr r en frrdare
mot Kristus. Och Sankt Augustinus sger: "Djvulens vargar ro de,
vilka drpa Jesu Kristi fr", och de ro vrre n vargar. Ty nr
vargen har magen full, upphr den att drpa fr; men de som plundra
och frstra Guds heliga kyrka gra icke s, ty de upphra aldrig
med sina plundringar. Eftersom det nu som sagt r s, att synden var
trldomens frsta upphov, frhller det sig s, att p den tiden,
d hela vrlden var nedsjunken i synd, var ocks hela vrlden
nedsjunken i trldom. Men nr sedan ndens tid kom, frordnade Gud
att en del mnniskor skulle hava en hgre stllning och vrdighet
och en del en lgre och att en var skulle bemtas enligt rang och
vrdighet. Drfr r det i ngra lnder, dr man kper trlar, s,
att nr ngon vergtt till kristendomen, s giver han alla sina
trlar fria ur trldomen. Och drfr r frvisso herren skyldig sin
tjnare det tjnaren r skyldig sin herre. Pven kallar sig Guds
tjnares tjnare. Men emedan den heliga kyrkans stllning icke
hade kunnat upprtthllas och det allmnna bsta icke frmjas och
fred och ordning p jorden icke upprtthllas, om icke Gud hade
frordnat att en del mnniskor skola hava en hgre stllning och andra
en lgre, s frordnades hrskare till att upprtthlla och frsvara
sina underhavande eller understar efter bsta frmga och icke till
att frdrva dem. Drfr sger jag att de hrskare, vilka ro ssom
ulvar och med ortt uppsluka fattigt folks ndtorft utan frbarmande
och mtta, dem skall mtas med samma mtt, varmed de utmtt Kristi
nd t de fattiga, drest de icke bttra sig.

Nu fljer bedrgeri mellan kpman och kpman. Och du skall veta, att
det gives kpenskap av tvenne slag; det ena med materiella varor, det
andra med andliga. Vidare hederlig och laglig kpenskap  ena sidan
och ohederlig och olaglig  den andra. Om den materiella kpenskap,
som r hederlig och laglig, gller, att dr Gud s ordnat, att ett
rike eller ett land r sig sjlvt nog, dr r det hederligt och
lagligt att man med det landets verfld bistr ett annat land, som
har strre brist. Och drfr mste det finnas kpmn, som frn ett
land fra dess varor till ett annat. Den andra kpenskapen, den som
man bedriver med falskhet och bedrgeri, med lgner och falska eder,
r frbannad och frdmlig.

Andlig kpenskap r egentligen Simoni, det vill sga intensiv nskan
att kpa andliga ting, det vill sga sdana, som hnfra sig till
Guds rike och sjlens frlsning. En sdan nskan r, om man vidtar
ngon tgrd fr att frverkliga den, en ddssynd, ven om man icke
lyckas i sina bemdanden; och r det en prstvigd man som gr detta,
s begr han ett brott mot sitt stnds regler. Simonien har ftt
sitt namn efter Simon Magus, som fr jordiska ting ville kpa den
gva som Gud genom den Helige Ande hade frlnat Sankt Petrus och
apostlarna. Och veten drfr, att bde den som sljer och den som
kper andliga ting kallas simonist, vare sig det sker personligen eller
genom ombud eller genom kttsliga bner av ens vnner, kttsliga
vnner eller andliga vnner. Kttsliga av tv slag, av vilka det
frsta r anfrvanter och andra vnner. Sannerligen, om de bedja
fr den, som icke r vrdig och skicklig r det Simoni om han tar
emot prebendet; men om han r vrdig, r det ingen Simoni. Det andra
slaget r nr en man eller kvinna beder fr ngon endast p grund av
ond kttslig tillgivenhet, som de hysa fr denna person, och det r
smutsig Simoni. Och nr mnniskor fr tjnst giva andliga ting t
sina tjnare, mste det frvisso vara hederlig tjnst, och det fr
icke frekomma ngot kpslende, och personen mste vara skicklig.
Ty ssom Sankt Damacius sger: "alla synder i vrlden ro som intet
mot denna synd", ty den r den strsta synd som finnes nst efter
Lucifers och Antikrists. Ty genom denna synd frlorar Gud den kyrka
och den sjl, som han kpt med sitt dyra blod, genom dem som giva
kyrkor t sdana, som icke ro vrdiga. Ty de instta tjuvar, vilka
stjla Jesu Kristi sjlar och frskingra hans arv. Sdana ovrdiga
prster och sjlasrjare komma lekmnnen att f mindre vrdnad
fr den heliga kyrkans sakrament, och sdana givare av kyrkor
utestnga Kristi barn och installera djvulens egen son i kyrkan. De
slja sjlarna, lammen som de skulle taga vrd om, till vargen som
drper dem. Och drfr skola de aldrig f del i lammens betesmarker,
det vill sga himmelens salighet.

Nu fljer hasardspelet med dess tillbehr, ssom bord och
trningar. Drav alstras svek, mened, grl, stlder, hdelser och
gudsfrnekelse, hat mot nstan, frlust av egendom, tidsspillan och
stundom mord. Hasardspelare kunna frvisso icke undg att synda
svrt, medan de gna sig t sitt spel. Av Girighet alstras ven lgn,
stld, falskt vittnesbrd och mened. Och I skolen veta att dessa
ro stora synder och strida mot Guds uttryckliga bud, ssom jag
redan framhllit. Falskt vittnesbrd kan avgivas bde i ord och i
handling. I ord fr att berva din nsta hans goda namn genom ditt
falska vittnesbrd eller berva honom hans egendom eller hans arv
genom falskt vittnesbrd, nr du p grund av vrede eller fr frdels
eller avunds skull br falskt vittnesbrd eller anklagar honom eller
ursktar honom genom falskt vittnesml eller falskeligen ursktar
dig sjlv. Tagen eder i akt, jurymn och notarier! P grund av falskt
vittnesbrd ha Susanna och mngen annan rkat i stor sorg och nd.

ven tjuvnadens synd str i strid med Guds uttryckliga bud, och den
r av tv slag, kroppslig och andlig. Kroppslig r den nr man tar
sin nstas gods mot hans vilja, vare sig det sker med vld eller
list, vare sig det r mycket eller litet. Kroppslig stld r det
ven nr man lmnar honom falska uppgifter, nr man lnar av honom
med avsikt att aldrig terbetala lnet eller gr ngot liknande.
Andlig stld r helgern, det vill sga stld av heliga ting eller
av ting som ro helgade t Kristus, och det kan begs p tv stt.
En stld blir helgern nr den begs p en helig plats ssom i en
kyrka eller p en kyrkogrd; varje stld som begs p en sdan plats
kan kallas helgern, likas varje vldsdd p en sdan plats. Till
helgern gra sig ven de skyldiga, vilka berva kyrkan ngon rtt,
som tillkommer densamma. Kort och allmnt sagt: helgern r att
rva heliga ting frn heliga platser eller oheliga ting frn heliga
platser eller heliga ting frn oheliga platser.

_Relevacio contra peccatum Avaricie_.

 68. Nu skolen I veta, att botemedlet mot Girigheten r
barmhrtighet eller medknsla, allmnt tagen. Och man kunde frga,
varfr barmhrtighet och medknsla utgra botemedel mot Girigheten.
Frvisso visas den behvande ingen barmhrtighet eller medknsla av
den girige, ty denne finner sin frjd i att behlla sina skatter och
icke i att hjlpa och bist sina medkristna. Och drfr talar jag
frst om barmhrtigheten. Barmhrtighet r, ssom filosofen
sger, en dygd, genom vilken en mnniskas hjrta rres av den
bekymrades bekymmer. Hrigenom vckes medlidande som driver till
barmhrtighetsverk. Och detta leder till samma frbarmande, som Jesus
Kristus visade, nr han utgav sig sjlv fr vra synder och led dden
av barmhrtighet och frlt oss vra synder och drigenom befriade oss
frn helvetets kval och lindrade skrseldens kval fr de ngerfulla
och sknker oss nd att fra en god vandel och slutligen sknker
oss himmelens salighet. Barmhrtigheten framtrder i att lna och
giva och frlta och eftersknka och i att hysa medknsla i sitt
hjrta och medlidande med ens medkristnas olycka samt ven i att
tillrttavisa dr s krves. Ett annat botemedel mot Girigheten r
frnuftig frikostighet, men sannerligen hrtill krves att man tnker
p Jesu Kristi nd och p ens timliga goda och ven p de eviga
skatter, som Kristus sknkt oss samt p den dd som vntar en, man
vet icke nr, var eller huru, samt ven p att man kommer att frlora
allt vad man har, utom det man givit ut i vlgrningar.

 69. Men d en del mnniskor ro omttliga, hr man undvika draktig
frikostighet, som kallas slseri. Den som r draktigt frikostig
giver fr visso icke av sitt goda, utan frlorar sitt goda.
Sannerligen, det som han giver av ffnga till exempel t barder och
andra mnniskor fr att de skola fra hans rykte ver vrlden,
tillrknas honom som en synd och icke som en allmosa. Den, som med
sin gva icke syftar annat n synd, frlorar frvisso det han givit.
Han r lik en hst, som hellre dricker orent och grumligt vatten n
kllans klara vatten. Och de som giva dr de icke borde giva komma
att drabbas av den frbannelse, som Kristus p domens dag skall
uttala ver dem vilka skola bliva frdmda.


Sequitur de Gula.

Efter Girigheten fljer Frosseriet, vilket str i strid med Guds
uttryckliga bud. Frosseri r omttlig lust att ta och dricka eller
tillfredsstllande av den omttliga lusten och det obehrskade
begret att ta och dricka. Denna synd har frdrvat hela denna
vrlden, ssom man gott ser av Adams och Evas synd. Hr ven vad
Sankt Paulus sger om Frosseriets synd. "Mnga", sger Sankt Paulus,
"finnas, om vilka jag ofta sagt eder och om vilka jag nu sger det
grtande, att de ro fiender till Kristi kors, vilkas nde r dden
och vilkas mage r deras Gud". Den som r van vid denna Frosseriets
synd, kan icke motst ngon synd. Han mste vara alla lasters trl,
ty det r i djvulens hord som han gmmer sig och vistas. Av denna
synd finnes det mnga slag. Det frsta r dryckenskapen, som r den
hemska graven fr en mnniskas frnuft; nr en mnniska r drucken,
har hon drfr frlorat sitt frnuft, och detta r en ddssynd.
Men sannerligen, nr en mnniska icke r van vid starka drycker
och mhnda icke knner dryckens styrka eller har ett svagt huvud
eller har arbetat, s att hon kommer att dricka s mycket mera -- om
hon n pltsligt blir vervldigad av drickande, s r detta ingen
ddssynd, utan en liten synd. Det andra slaget av Frosseri r att
mnniskans ande blir fullkomligt frvirrad, ty dryckenskapen bervar
henne frstndets bruk. Det tredje slaget av glupskhet r nr en
mnniska slukar sin mat och ej ter p anstndigt stt. Det fjrde
r nr safterna i mnniskans kropp blivit frdrvade genom alltfr
riklig fda. Det femte r glmska till fljd av alltfr mycket
drickande, vilken gr att en mnniska stundom fre morgonen glmmer
vad han gjort fregende kvll eller p natten.

 71. P ett annat stt indelas de olika slagen av Frosseri av Sankt
Gregorius. Det frsta r att ta fre matdags. Det andra r nr en
mnniska skaffar sig alltfr lcker mat eller dryck. Det tredje r
nr man ter vermttan mycket. Det fjrde r verdriven omsorg om
matens tillredning. Det femte r att ta alltfr glupskt. Dessa ro
de fem fingrar p djvulens hand, medelst vilka han drar mnniskor
till synd.

_Remedium contra peccatum Gule_.

 72. Botemedlet mot Frosseri r Avhllsamhet, sger Galienus, men
den anser jag icke vara tillfylles, om man r avhllsam endast
fr kroppens hlsas skull. Sankt Augustinus vill att avhllsamheten
utvas fr dygdens egen skull och med tlamod. Avhllsamheten,
sger han, r fga vrd, om man ej har god vilja drtill och om den
icke iakttages med tlamod och fr Guds skull i hopp om den eviga
saligheten i himmelen.

 73. Avhllsamhetens kamrater ro Mttligheten, som hller mtta i
allting, Skamknslan, som skyr allt skamligt, och Frnjsamhet, som
icke sker verfld i mat och dryck och ej lgger vikt vid konstrik
tillredning av fdan. Vidare Sjlvbehrskningen, som genom frnuftet
lgger band p en alltfr stor lust att ta, samt Nykterheten, som
frhindrar vermttligt drickande, samt Sjlvfrsakelsen, som
frsakar behaget att sitta lnge och bekvmt till bords och som gr
att en del mnniskor ofta frivilligt st medan de ta fr att ej ha
det alltfr bekvmt.


Sequitur de Luxuria.

 74. Efter Frosseriet fljer Otukten, ty dessa tv synder ro
s nra beslktade att de ofta ej kunna tskiljas. Denna synd r
sannerligen en styggelse fr Gud, ty han sade sjlv: "Du skall icke
gra hor". Och drfr infrde han strnga straff fr denna synd i
de gamla lagarna. Om en kvinnlig slav blev ertappad med att beg
denna synd, skulle hon sls ihjl med pkar. Och om det var en
friboren kvinna skulle hon stenas. Och om det var en biskops dotter,
skulle hon enligt Guds befallning bliva brnd. Vidare var det fr
otuktssyndens skull som Gud lt syndafloden komma ver vrlden. Och
efter den brnde han fem stder med skviggar och nedsnkte dem i
helvetet.

 75. Ltom oss d nu tala om den stinkande Otuktssynd, som man kallar
ktenskapsbrott, om den ena av de tv eller bda ro gifta. Sankt
Johannes sger, att ktensknpsbrytare skola vara i helvetet i en
stinkande eld av svavel, i en eld fr otuktens skull, i svavel fr
att deras grning varit s smutsig och stinkande. Det r frvisso
ngot frfrligt att bryta ktenskapets sakrament, som Gud sjlv
instiftat i paradiset och Jesus Kristus bekrftat, ssom Sankt Matheus
vittnar i evangeliet: "En man skall vergiva sin fader och sin moder
och hlla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett ktt". Detta
sakrament utgr en sinnebild av Kristi frening med den heliga kyrkan.
Och Gud frbjd icke endast ktenskapsbrott i grning utan befallde
ven, att du icke skall hava lust till din nstas hustru. I detta bud,
sger Sankt Augustinus, frbjudes varje slag av lust att beg otukt,
och Sankt Matheus sger i evangeliet att "den som ser p en kvinna
fr att begra henne, har redan gjort hor med henne i sitt hjrta".
Hrav sen I att denna synd icke blott r frbjuden i grning utan att
ven nskan att beg den r frbjuden. Denna frdmda synd skadar
svrligen den som begr den. Frst och frmst hans sjl, ty han driver
den till synd och till de kval efter dden som vara evinnerligen. ven
kroppen skadar den svrt, ty den uttorkar den och frslsar den och
frnedrar den, och av sitt blod offrar han t helvetet; den skadar hans
egendom och utkomst. Och om det r fult att en man frslsar sin egendom
p kvinnor, s r det frvisso nnu fulare nr kvinnor fr sdant snusk
offra egendom och utkomst p mn. Denna synd bervar, sger profeten,
bde man och kvinna deras goda rykte och all deras ra; och detta r
djvulen behagligt, ty drigenom vinner han strsta delen av denna
vrlden. Och liksom en kpman glder sig mest ver den affr, av
vilken han har den strsta vinsten, s glder sig ven djvulen ver
detta snusk.

 76. Detta r djvulens andra hand med fem fingrar som draga
mnniskor till hans styggelse. Det frsta fingret r den draktiga
kvinnan och den draktige mannens draktiga blickar, vilka dda
alldeles som basilisken ddar mnniskor genom giftet i sin blick,
ty gonens begrelse fljer hjrtats begrelse. Det andra fingret
r det lastbara vidrrandet p ett okyskt stt; och drfr sger
Salomo, att den som vidrr och handskas med en kvinna r lik den som
handskas med en skorpion som stinger och pltsligt ddar genom sitt
gift, liksom man brnner fingrarna om man sticker dem i hett beck.
Det tredje r otuktiga ord, vilka ro ssom eld och brnna hjrtat.
Det fjrde fingret r kyssen. En stor dre vore sannerligen den, som
ville kyssa ppningen av en brinnande ugn eller spis, men strre
drar ro de, vilka kyssa i otuktig avsikt, ty den mun de kyssa r
porten till helvetet. Srskilt gller detta de gamla horkarlar, som
vilja kyssa och vidrra, ehuru de ro impotenta. De ro frvisso
ssom hundar, ty nr en hund kommer till en ros eller andra buskar,
s lyfter den p benet och ltsar som om den ville pissa, ven om den
icke kan gra det. Och om den sikten, som hyses av mnga mn, att
de ej kunna synda genom ngon otukt som de beg med sin hustru,
sger jag att den sikten frvisso r oriktig. Gud skall veta att
en man kan dda sig med sin egen kniv och dricka sig berusad ur sin
egen tunna. Sannerligen, om han lskar hustru eller barn eller
ngot jordiskt ting mera n Gud, s r det hans avgud, och han r en
avgudadyrkare. En man skall lska sin hustru med urskiljning, saktmod
och mtta, och d r hon som om hon vore hans syster. Det femte
fingret p djvulens hand r otuktens stinkande grning. Sannerligen,
Frosseriets fem fingrar sticker djvulen i mnniskans mage och med
Otukteus fem fingrar fattar han henne om livet fr att kasta henne i
helvetets brinnande ugn, dr de i evighet skola hava eld och maskar,
grt och veklagan, frtrande hunger och trst och bistra djvlar,
som utan uppehll och utan nde skola trampa dem under sina ftter.

Av Otukt finnes det som sagt flera slag, ssom enkel hor, det
vill sga otukt mellan man och kvinna som icke ro gifta, och den
r en ddssynd och strider mot naturen. Allt som r fientligt och
skadligt fr naturen r emot naturen. ven en mnniskas frstnd
sger henne att otukt r en ddssynd, eftersom Gud frbjudit hor.
Och Sankt Paulus frvisar dem till det rike, som r i beredskap
endast fr dem som begtt en ddssynd. En annan otukts synd r att
berva en kvinna hennes mdom. Den som det gr kastar frvisso en
jungfru ur det hgsta tillstnd som gives p denna jord och bervar
henne den dyrbara frukt som bibeln kallar "den hundrade frukten".
Jag kan ej uttrycka det p annat stt p svenska, men p latin hette
det _Centesimus fructus_. Den som s gr r frvisso orsak till
strre skada och frdelse n ord kunna uttrycka, alldeles som en
mnniska r orsak till all den skada, som kreatur gra p ett flt
nr de brutit sig genom hckar eller stngsel och frstra sdant som
icke kan ersttas. Ty en mdom kan frvisso icke terstllas, lika
litet som en avhuggen arm ter kan fs att vxa fast. Jag vet vl
att hon kan f nd, om hon gr bot, men aldrig mera skall hon bliva
obeflckad. Och om jag ocks redan talat ngot om ktenskapsbrott,
s r det gott att pvisa ytterligare faror, som ro frenade med
ktenskapsbrott, p det att man m veta att undfly, undvika denna
smutsiga synd. ktenskapsbrott betyder p latin att nalkas en annan
mans bdd, varigenom de, som tidigare varit ett ktt, verlmna sina
kroppar t andra personer. Denna synd ger, sger den vise, upphov
till mycket ont. Frst och frmst bruten tro; och frvisso utgr tron
nyckeln till kristendomen. Och nr tron r bruten och sndersliten,
d str kristendomen sannerligen steril och utan frukt. Denna synd
utgr ven en stld, ty stld r verhuvudtaget att berva en person
ngot emot hans vilja. Sannerligen, det r den vrsta stld som kan
tnkas nr en kvinna stjl sin kropp frn sin make och ger den t
sin lskare att beflcka och stjl sin sjl frn Kristus och sknker
den t djvulen. Detta r vrre stld n att bryta sig in i en kyrka
och stjla kalken, ty ktenskapsbrytarna bryta sig in i Guds andliga
tempel och stjla ndens kril, det vill sga kroppen och sjlen, och
drfr skall Gud frdrva dem, ssom Sankt Paulus sger. Sannerligen,
fr denna synd ryggade Josef tillbaka, nr hans herres hustru bad
honom beg den styggelsen och nr han sade: "Si, min fru, jmte mig
befattar sig min herre sjlv med intet i huset, och allt vad han ger
har han givit i min hand; och intet har han undandragit mig, utom dig
allena, emedan du r hans hustru. Och huru skulle jag nu s mycket
ont gra och synda emot Gud? Det frbjude Gud". Ack, alltfr sllan
finner man nufrtiden sdan trohet! Det tredje onda r den smuts,
med vilken de bryta Guds bud och beflcka den som instiftat ktenskapet,
det vill sga Kristus. S hgt och heligt som ktenskapets
sakrament r, s mycket strre synd r det frvisso att bryta det; ty
Gud instiftade ktenskapet i paradiset i oskuldstillstndet fr att
frka mnniskoslktet i Guds tjnst. Och drfr r ktenskapsbrottet
en s mycket strre styggelse. Det leder mngen gng till falska
arvingar, vilka med ortt bemktiga sig folks arv. Och drfr
utesluter Kristus dem frn himmelriket, vilket r goda mnniskors
arvedel. Och detta brott stadkommer ven ofta att folk sig sjlva
ovetande gifta sig eller synda med sina egna blodsfrvanter, och
srskilt gller detta de horkarlar som beska bordeller med lsaktiga
kvinnor, inrttningar som kunna frliknas vid allmnna avtrden, i
vilka mn kasta sitt vatten. Och vad skola vi sga om kopplare, som
leva av koppleriets frfrliga synd och tvinga kvinnor att avst t
dem en viss del av det de frtjna genom att prisgiva sin kropp, ja,
stundom gra det med sin egen hustru eller sitt barn? Sannerligen,
dessa ro frdmda synder. Observera ven att hor i de tio buden
stllts mellan stld och mord; det r nmligen den strsta stld
som kan finnas, ty det utgr stld av bde kropp och sjl. Och det
r likt mord, emedan det klyver itu och bryter itu dem, som frst
gjorts till ett ktt, och de som det gra skulle drfr enligt Guds
gamla lagar ddas. Men Jesu Kristi lag r en barmhrtighetens lag och
han sade till kvinnan, som hade blivit ertappad med ktenskapsbrott
och som judarna ville stena: "G, och hav icke lngre lust att
synda!" eller: "vill icke lngre synda!" Sannerligen, bestraffningen
av ktenskapsbrott har verlmnats t helvetets kval, om det icke
frekommes av nger.

Det finnes nnu andra slag av denna frdmda synd, ssom om den ena
parten eller bda parterna hra till kleresiet, tillhra ngon orden,
ro underdiakoner eller diakoner eller prster eller hospitalie
brder eller -systrar. Och ju hgre han str i rang, desto strre r
synden. Det som i hg grad frsvrar deras synd r brottet mot det
kyskhetslfte de avlagt vid intrdet i sin orden. Och vidare r det
sannerligen s, att prstestndet r frvaltare av alla Guds skatter
och hans srskilda tecken p kyskhet, som visar att de frbundit sig
till ett kyskt liv, vilket r den hgsta form av liv som existerar.
Och dessa till Guds tjnst invigda ro hans speciella husfolk, och
nr de beg en ddssynd, r det drfr ett srskilt svart frrderi
mot Gud och hans folk; ty de leva p folket fr att bedja fr folket,
och nr de ro sdana frrdare, bta deras bner till intet. Prster
ro nglar i avseende p sitt mbetes vrdighet, men sannerligen
sger Sankt Paulus: "Satan frvandlar sig till en ljusets ngel".
Sannerligen, den prst som begr ddssynd kan frliknas vid mrksens
ngel frvandlad till en ljusets ngel: han ter sig som en ljusets
ngel, men han r sannerligen en mrksens ngel. Sdana prster ro
Belials sner, ssom framgr av Konungaboken, dr de betecknas
ssom sner av Belial, det vill sga djvulen. Belial betyder "utan
domare" och s bete de sig: de tycka att de ro fria och ej hava
ngon domare, lika litet som en fri tjur, som tar vilken ko den
behagar i staden. S handla de gentemot kvinnor. Ty alldeles som
en fri tjur frslr fr en hel stad, s utgr en frdrvad prst
ett tillrckligt frdrv fr en hel frsamling eller fr ett helt
land. Sdana prster knna, ssom bibeln sger, icke prsterskapets
plikter mot folket, ej heller knna de Gud. De njde sig icke, ssom
bibeln sger, med kokt ktt, som offrades t dem, utan togo med vld
rtt ktt. P samma stt nja sig dessa skurkar icke med det stekta
och det kokta ktt, varmed folk med stor vrdnad fder dem, utan
vilja hava folks hustrurs och dttrars ra ktt. Och de kvinnor som
samtycka till deras horeri, beg en stor ortt mot Kristus och den
heliga kyrkan och alla helgon och mot alla sjlar, ty de berva
alla dessa den, som skulle dyrka Kristus och den heliga kyrkan och
bedja fr kristna sjlar. Och drfr hava sdana prster och deras
lskarinnor hela kristenhetens frbannelse intill dess de gra
bttring.

Det tredje slaget av otukt frekommer stundom mellan en man och
hans hustru, nmligen nr de i sitt samlag icke ska ngot annat
n kttslig vllust, ssom Sankt Hieronymus sger, och frestlla
sig att d de ro gifta allting r dem tilltet. Men ver sdana
mnniskor har djvulen makt, ssom ngeln Rafael sade t Tobias, ty
i sitt samlag utesluta de Jesus Kristus ur sitt hjrta och hngiva
sig t allskns otukt. Det fjrde slaget r samlag mellan sdana
som ro nra befryndade eller med personer, med vilka deras fder
eller deras anfrvanter begtt otuktssynd; denna synd gr dem lika
hundarna, vilka icke taga ngon hnsyn till slktskap. Och det gives
frvisso slktskap av tvenne slag, andlig och kttslig, andlig nr
det r frga om faddrar. Ty alldeles p samma stt som den, vilken
avlat ett barn, r dess kttslige fader, s r ett barns gudfader
dess andlige fader. En kvinna begr drfr ingen mindre synd om
hon plgar umgnge med sin gudfader n om hon gr det med sin egen
kttslige broder. Det femte slaget r den avskyvrda synd, om vilken
ingen mnniska br tala eller skriva, ehuru den ppet omtalas i
den heliga skrift. Denna styggelse bedriva mn och kvinnor i olika
syften och p olika stt, men ehuru den heliga skrift talar om
denna frskrckliga synd, s blir den heliga skrift icke drigenom
besudlad mer n solen blir det av att skina p en gdselhg. En annan
otuktssynd utgr den, som kommer under smnen, och denna synd kommer
ofta till dem som ro svenner och ven till dem som ro frdrvade;
och denna synd, som man kallar pollution, kommer p fyra stt.
Stundom av kroppens matthet, fr att safterna ro fr rikliga och
verfldande i en mans kropp. Stundom av sjukdom, av svaghet hos den
terhllande kraften, som man sger i medicinen. Stundom av verfld
i mat och dryck. Och stundom av syndiga tankar i mnniskans
sjl nr hon gr till sngs, vilket icke kan vara annat n synd. Man
mste drfr akta p sina tankar, ty annars kan man beg en svr synd.

_Remedium contra peccatum Luxurie_.

 77. Nu komma vi till botemedlet mot Otukt och det r, allmnt sagt,
Kyskhet och terhllsamhet, som tygla alla de utsvvningar, som
hrrra av kttsliga begr. Och ju kraftigare drifterna till denna
smutsiga synd undertryckas, desto strre frtjnst. Och Kyskheten
r tvfaldig, det vill sga kyskhet i ktenskapet och kyskhet
i enkestndet. Nu skall du frst, att ktenskap r tillten
sammanlevnad mellan man och kvinna, vilka genom ktenskapets sakrament
mottagit det band, genom vilket de icke f tskiljas i hela sitt liv,
det vill sga s lnge de bda leva. Detta r, ssom bibeln sger,
ett stort sakrament. Gud instiftade det, som jag redan sagt, i
paradiset och lt sig sjlv fdas i ett ktenskap. Och fr att helga
ktenskapet var han med p ett brllop, dr han frvandlade vatten
till vin, vilket var det frsta underverk, som han hr p jorden
utfrde infr sina lrjungar. ktenskapet renar Otukten och frkar
den heliga kyrkan med medlemmar av god hrstamning, och den frvandlar
en ddssynd till en liten synd mellan dem som ro gifta och gr
att makarnas hjrtan bliva ett lik som deras ktt. Detta r det sanna
ktenskapet, som instiftades av Gud innan synden kom i vrlden, nr
den naturliga lagen nnu rdde i paradiset; och det freskrevs att en
man skall hava endast en kvinna och en kvinna endast en man, ssom
Sankt Augustinus sger och pvisar med mnga skl.

 78. Frst och frmst emedan ktenskapet utgr en sinnebild av
freningen mellan Kristus och den heliga kyrkan. Fr det andra
emedan mannen r kvinnans huvud; tminstone str det skrivet att han
br vara det. Ty om en kvinna hade flere mn n en, s skulle hon
ha flera huvuden n ett, och detta vore en styggelse infr Herren;
ej heller kunde en kvinna tillfredsstlla mnga mn p en gng. Ej
heller skulle det ngonsin bliva frid och ro bland dem, ty var och en
ville begra sitt. Och vidare skulle ingen man knna sin egen avfda
och veta vem som skall taga arv efter honom; och kvinnan skulle bliva
mindre lskad frn den tid, d hon blev gift med flere mn.

 79. Nu komma vi till huru en man skall uppfra sig mot sin
hustru, srskilt i tv avseenden, nmligen i avseende  tlamod och
aktning, ngot som Gud visade nr han skapade kvinnan. Han skapade
henne icke av Adams huvud fr att hon ej skulle krva fr stor
makt. Ty dr kvinnan har makten, dr stadkommer hon alltfr stor
oreda. Hrp behvas inga exempel; det dagliga livets erfarenhet br
frsl. Och Gud skapade frvisso ej heller kvinnan av Adams ftter
fr att hon icke skulle hllas alltfr undertryckt, ty hon kan ej
lida med tlamod, utan Gud skapade kvinnan av Adams revben fr att
kvinnan skulle bliva en kamrat till mannen. En man skall upptrda
mot sin hustru med trohet, sanning och krlek. Sankt Paulus sger,
att "en man skall lska sin hustru ssom Kristus lskade den heliga
kyrkan, vilken han lskade s hgt, att han dog fr den". Det br
ven en man gra fr sin hustru, om nden det krver.

 80. Om huru en kvinna skall vara sin man underdnig talar Sankt
Petrus. Frst och frmst i lydnad. Och lagen sger ven att en
kvinna, som r hustru, s lnge hon r det icke har ngon rttighet
att svra eller vittna utan tillstnd av sin man, som r hennes
herre eller tminstone br vara det. Hon br ven tjna honom i
all rbarhet och vara ansprksls i sin kldsel. Jag vet nog att
hustrur bra gra sitt bsta fr att behaga sina mn, men icke genom
pfallande kldsel. Sankt Hieronymus sger, att hustrur, som ro
skrudade i siden och dyrbar purpur, icke kunna skruda sig i Jesus
Kristus. Och vad sger Sankt Johannes i denna sak? ven Sankt
Gregorius sger, att ingen mnniska skaffar sig dyrbara klder
fr annat n av ffnga, fr att bliva s mycket mera hedrad
infr mnniskor. Och det r en stor drskap av en kvinna att hava
vackra klder utvndigt och sjlv vara ful invrtes. En hustru br
ven vara mttfull i utseende och upptrdande och skrattande samt
frstndig i alla sina ord och grningar. Och ver alla jordiska ting
br hon lska sin make av allt sitt hjrta och vara honom trogen
med sin kropp. Det br en make ven vara gentemot sin hustru. Ty
liksom hela hennes kropp tillhr hennes make, s br ven hennes
hjrta gra det, annars rder mellan dem icke ngot fullkomligt
ktenskap. Sedan skall man veta, att av tre skl r kttslig frening
tillten fr en man och hans hustru. Det frsta r nskan att avla
barn till Guds tjnst, ty detta r frvisso ktenskapets slutliga
syfte. Ett annat skl r nskan hos dem bda att betala den andra
deras kroppars skulder, ty ingendera av dem har makt ver sin egen
kropp. Det tredje sklet r fr att undvika otukt och synd. Det
fjrde r frvisso en ddssynd. Vad det frsta betrffar, s r
det frtjnstfullt. Det andra r det ven, ty lagen sger, att den,
som betalar sin make sin kropps skuld, ven om det sker mot hennes
hjrtas lust, den besitter kyskhetens frtjnst. Det tredje sttet
r en frltlig synd; och intet av stten kan sannerligen vara helt
utan synd p grund av den sinnliga njutningen. Det fjrde sttet,
nmligen nr den ktenskapliga freningen r franledd endast av
sinnlig krlek och icke av ngon av de tre tidigare nmnda sklen,
utan endast fr att uppn brnnande vllust, utan att de frga efter
hur ofta det sker, r frvisso en ddssynd. Och dock kan man med sorg
finna, att en del mnniskor pina sig till att gra det oftare n vad
deras lusta frslr till.

 81. Det andra sttet att vara kysk r att vara en ren enka och
undvika mns omfamningar och tr Jesu Kristi omfamning. Sdana ro
de, vilka varit hustrur men frlorat sina mn, samt kvinnor, vilka
begtt otukt men blivit renade genom nger. Och om en hustru kunde
hlla sig helt kysk med sin makes bifall, s att hon aldrig gve honom
tillflle till synd, s voro det frvisso en stor frtjnst hos henne.
De kvinnor, vilka iakttaga kyskhet, mste vara rena svl till hjrtat
som till kroppen och till sina tankar och mttfulla i sin kldsel och
uppsyn samt avhllsamma i mat och dryck, i tal och handling. De ro
den heliga Magdalenas rkelsekril, som fylla den heliga kyrkan med
vllukt. Det tredje slaget av kyskhet r jungfrulighet, och det hves
en jungfru att hon r ren till sjl och kropp; d r hon en Kristi
brud och hennes liv en ngels. Hon r en prydnad fr denna vrld och
martyrernas vederlike; Hon besitter ngot, som ingen tunga kan uttrycka
och intet hjrta fatta. Vr herre Jesus Kristus var av en jungfru fdd
och jungfru var han sjlv.

 82. Ett annat botemedel mot Otukt r att medvetet undandraga sig
sdant, som ger anledning till denna synd, ssom sysslolshet, tande
och drickande, ty nr grytan kokar fr hftigt r det frvisso det
bsta botemedlet att borttaga elden. Att sova lnge i lugn och ro r
ven i hg grad gnat att alstra otukt.

 83. Ett annat medel mot Otukten r att man eller kvinna undvika
deras sllskap, av vilka de frukta att bliva frestade, ty ven om
handlingen kan emotsts, r frestelsen stor. Sannerligen, om ocks
en vit vgg icke skulle fatta eld genom att ett ljus fstes vid den,
s blir den dock svrtad av lgan. Jag rder ofta, att ingen man
m frlita sig p sin egen fullkomlighet, om han ej r starkare n
Simson, heligare n David och visare n Salomo.

 84. Sedan jag nu efter bsta frmga frklarat fr Eder de sju
ddssynderna och en del av deras grenar och botemedel, ville jag
sannerligen, om jag kunde, tala till eder om de tio buden. Men ett
s hgt mne verlmnar jag t lrda teologer. Likvl hoppas jag
till Gud att varenda en av dem alla har blivit berrd i denna
utlggning.



De Confessione.

 85. D, ssom jag nmnde i frsta kapitlet, andra delen av ngern
bestr i munnens Bikt, anfr jag vad Sankt Augustinus sger: Synd r
varje ord och varje handling och allt vad mnniskor tr i strid med
Jesu Kristi lag; och man kan synda i hjrtat, i munnen och i handling
genom de fem sinnena, vilka ro: syn, hrsel, lukt, smak och knsel.
Nu r det gott att veta, att detta i hg grad frsvrar varje synd.
Du skall betnka vad du r, som begtt synden, om du r man eller
kvinna, ung eller gammal, adelsman eller trl, fri eller tjnare,
frisk eller sjuk, gift eller ogift, prstvigd eller icke prstvigd,
vis eller dre, klerk eller lekman, om den andra r av din slkt,
andligen eller kroppsligen, om ngon av din slkt syndat med personen
eller icke, och mnga andra saker.

 86. En annan omstndighet r denna: om den innebr ktenskapsbrott
eller icke, blodskam eller icke, jungfru eller icke, drp eller icke,
frfrande grov synd eller liten synd. Den tredje omstndigheten r
platsen, dr du har begtt synd: i en annan mans hem eller i ditt
eget, p ppna fltet eller i kyrkan eller p kyrkogrden, i en
invigd eller icke invigd kyrka. Ty om kyrkan r invigd och man och
kvinna dr spilla sin sd genom synd eller frestelse till synd, s r
kyrkan under interdikt tills den blivit renad av biskopen; och den
prst, som begr ett sdant brott, skall aldrig mera i hela sitt liv
sjunga mssan. Den fjrde omstndigheten r genom vilka frmedlare
eller budbrare frestelsen kommit eller bifall givits till att hlla
kamrater sllskap, ty mngen usling har gtt till djvulen i
helvetet fr kamratskaps skull. De som uppegga eller bifalla till
synd ro drfr delaktiga i synden och i syndarens frdmelse. Den
femte omstndigheten r huru mnga gnger mnniskan syndat,
om syndiga tankar bo i henne och om hon ofta fallit. Ty den som
ofta faller i synd fraktar Guds nd och kar sin synd och r
ovn till Kristus och hans kraft att motst synden frsvagas allt
mera och han fr allt lttare fr att synda, och synden vxer och
han blir allt mera obengen fr att skrifta sig fr den som r
hans biktfader. Nr mnniskor terfalla i sina gamla drskaper
plga de drfr antingen vergiva sina gamla biktfder helt och
hllet eller ocks g till skrift p olika stllen; men sdan
delad bikt frtjnar sannerligen ingen frltelse av Gud fr de
begngna synderna. Den sjtte omstndigheten r orsaken till att en
mnniska syndar, vilken frestelse som lett drtill; och om frestelsen
uppsttt hos henne sjlv eller om hon blivit uppeggad av andra
mnniskor; eller om en man syndat mod en kvinna genom vld eller med
hennes eget bifall; eller om kvinnan trots sitt motstnd blivit
tvingad eller icke; detta skall hon sga; fr sinnlighets eller fr
fattigdoms skull, och om det var hennes initiativ eller icke, med
mera liknande. Den sjunde omstndigheten r, p vilket stt en man
begtt sin synd eller huru kvinnan tilltit en man att beg den med
henne. Och det samma skall mannen omtala, tydligt och med uppgivande
av alla omstndigheter, och om han syndat med allmnna bordellkvinnor
eller icke, om han begtt sin synd under helgad tid eller icke,
under fastetid eller icke, fre eller efter det han senast var till
skrift och om han allts brutit den botgring, som lagts honom; med
vems tillhjlp eller p vems inrden; genom trolleri eller magi; allt
mste omtalas. Alla dessa ting tynga mer eller mindre p en mnniskas
samvete. Och ven den prst som r din domare kan drigenom bttre
bedma vilken botgring han skall lgga dig, beroende p graden av
din frkrosselse. Ty lgg det p minnet, att efter det en mnniska
flckat sitt dop genom en synd, gives det fr henne ingen annan vg
till frlsning n genom nger, bikt och botgring, och de tv frsta
frutstta att det finnes en biktfader att bikta fr och det tredje
att syndaren lever tillrckligt lnge fr att fullgra den.

 87. Vidare br man betnka, att fyra villkor mste uppfyllas om
man vill gra en sann och verksam bikt. Det frsta r den hjrtats
sorgfyllda bitterhet, varom konung David talade till Gud: "Jag vill
erinra mig alla mitt livs r i mitt hjrtas bitterhet." Det gives
fyra tecken p denna hjrtats bitterhet. Det frsta r att bikten
r skuldmedveten och icke avser att slta ver eller dlja synden,
ty syndaren har frorttat sin Gud och besudlat sin sjl. Och hrom
sger Sankt Augustinus: "Hjrtat plgas av skam ver sin skuld",
och fr att den vars hjrta s plgas r mycket skuldmedveten, r
han vrdig att Gud sknker honom stor nd. Sdan var den beknnelse,
som gjordes av publikanen, vilken icke ville lyfta sin blick mot
himmelen, emedan han hade frbrutit sig mot Gud i himmelen; och p
grund av denna skuldmedvetenhet sknktes honom genast Guds nd.
Och hrom sger Sankt Augustinus, att de skuldmedvetna ro nra
frltelse och absolution. Ett annat tecken r den dmjukhet i
bikten, varom Sankt Petrus sger: "dmjuken eder under Guds makt."
Guds hand r mktig i bikten, ty genom den frlter han dig din synd,
och han ensam har makt att gra det. Och denna dmjukhet skall bo i
hjrtat och vara synlig utt, ty liksom den biktande dmjukar sig
infr Gud i sitt hjrta, skall han kroppsligen bja sig i dmjukhet
infr prsten, som sitter ssom Guds stllfretrdare. Emedan Kristus
r den hgste och prsten ett redskap och en medlare mellan Kristus och
syndaren, och frnuftet sger att syndaren r den ringaste, s kan det
ej komma ifrga att syndaren sitter lika hgt som hans biktfader, utan
skall han knbja infr honom vid hans ftter, drest icke sjukdom
frhindrar det. Ty han skall icke frga efter vem som sitter dr, utan
blott i vems stlle han sitter. En man, som frbrutit sig mot en herre
och kommer fr att bedja om nd och frltelse, stter sig icke genast
vid sidan av herren, ty d skulle han anses frck och ovrdig snar
tillgift och nd. Det tredje tecknet r att bikten om mjligt sker under
trar; och om man ej kan grta med sina lekamliga gon, s br man grta
i sitt hjrta. Sdan var Sankt Petri bikt, ty sedan han frnekat Jesus
Kristus gick han bort och grt bitterligen. Det fjrde tecknet r
att man ej av blygsel underlter att bikta sig. Sdan var Magdalenas
bikt: hon lt icke ngon skamsenhet infr dem som voro p festen
hindra sig frn att g fram till vr herre Jesus Kristus och beknna
sina synder fr honom. Det femte tecknet r att dmjukt finna sig
i den botgrelse, som lgges en fr ens synders skull; ty Jesus
Kristus var frvisso fr en mnniskas synders skull lydig intill
dden.

 88. Det andra villkoret fr sann bikt r att den avlgges snart, ty
om en mnniska har ett ddande sr, s blir det allt mera frvrrat
och pskyndar det allt mera hennes dd och blir det allt svrare att
hela, ju lngre hon drjer med att skta om det. Och alldeles lika
r det med en synd, som lnge fr ligga obiktad i en mnniska. En
mnniska br sannerligen av mnga skl vara snar till att bikta sina
synder, ssom av fruktan fr dden, vilken ofta kommer pltsligt och
om vilken ingen vet nr eller var den kommer att trffa en; vidare
emedan frlngning av en synd drar med sig andra synder, och emedan
syndaren kommer allt lngre frn Kristus ju lngre han drjer. Och om
han drjer till sin sista dag, kan han i sitt ddssjuka tillstnd
knappast bikta eller erinra sig sina synder. Och har han icke under
sitt liv lyssnat till Jesu Kristi ord, skall Kristus knappast lyssna
till honom nr han ropar till honom p sin sista dag. Och vet att det
krves fyra ting fr detta villkor. Din bikt mste vara vervgd och
vertnkt p frhand, emedan syndig hast icke medfr ngon nytta och
fr att man skall kunna bikta sina synder, vare sig de hrrra av
stolthet och avund eller ngot annat, samt fr att man skall kunna
erinra sig antalet och storleken av sina synder och huru lnge man legat
i synd. Vidare mste man ngra sina synder och hava ett fast uppst att
genom Guds nd aldrig mera falla i synd samt frukta och bevaka sig
sjlv s att man flyr tillfllen till sdana synder, fr vilka man
har bengenhet. S mste du ven skrifta alla dina synder fr samme
man och icke en del fr en och en del fr en annan, det vill sga
dela upp din bikt av blygsel eller fruktan, ty detta r liktydigt
med att strypa din sjl. Ty Jesus Kristus r frvisso fullkomligt
god; i honom finnes intet ofullkomligt, och drfr frlter han
antingen fullkomligt eller alls icke. Jag sger icke att om ngon
lagt dig botgring fr en viss synd, du r skyldig att fr honom
yppa alla dina vriga synder, vilka du skriftat fr din sjlasrjare,
om du icke knner dig manad drtill av din dmjukhet; detta r icke
delning av skriftermlet. Ej heller sger jag, nr jag talar om
delning av bikten, att du, nr du med tillstnd av din sjlasrjare
biktar dig fr ngon annan klok och hedervrd prst var du behagar,
icke fr fr honom bikta alla dina synder. Men lt ingen lucka
uppst, frtig ingen synd som du kan pminna dig. Och nr du biktar
dig fr din sjlasrjare, omtala d alla de synder du begtt sedan
du senast var till skrift; detta utgr icke ngon syndig delning av
skriftermlet.

 89. ven fr sjlva bikten glla vissa villkor. Frst och frmst
att du skriftar dig av egen fri vilja, ej p grund av tvng, ej p
grund av rdsla fr folks mening, ej p grund av sjukdom eller dylikt,
ty det r tillbrligt att den, som frbrutit sig av fri vilja,
ven av fri vilja beknner sin vertrdelse och att ingen annan n
han sjlv omtalar hans synd och att han icke frnekar eller bestrider
sin synd samt att han icke vredgas p prsten fr hans frmaningar
att vergiva synden. Det andra villkoret r att din bikt skall vara
laglig, det vill sga att du, som skriftar dig och ven prsten som
hr din bikt verkligen omfatta den heliga kyrkans tro och icke tvivla
p Jesu Kristi nd ssom Kain eller Judas. Man skall ven anklaga
sig sjlv och ingen annan fr sin vertrdelse; p sig sjlv och sin
egen ondska skall en mnniska lgga skulden fr sin synd; men om en
annan givit anledning eller frlett till synden, eller om en persons
stllning r sdan, att den frsvrar synden, eller om man ej kan
bikta sig klart utan att nmna den person, med vilken man begtt
synden, s m man likvl gra det; i detta fall r nmligen avsikten
icke att baktala personen i frga, utan endast att klargra bikten.


 90. Du skall icke heller fara med osanning i ditt skrifterml,
till exempel s, att du av dmjukhet pbrdar dig synder, till
vilka du aldrig gjort dig skyldig. Ty Sankt Augustinus sger: "Om
du p grund av din dmjukhet ljuger p dig sjlv, s syndar du
genom din lgn, ven om du icke tidigare hade syndat." Du mste
ven yppa din synd med din egen mun, om du icke blivit stum, och
icke skriftligt, ty du, som begtt synden, skall ven hava skammen
drfr. Du skall ej heller pryda upp din bikt med vackra och subtila
ord fr att drigenom betcka din synd, ty d bedrar du dig sjlv
och icke prsten. Du skall omtala den enkelt och klart, ven om den
vore aldrig s ful eller frfrlig. Du skall ven skrifta dig fr en
prst, som har frstnd att rda dig, och du skall icke bikta dig av
ffnga eller skenhelighet eller ngon annan anledning n fruktan fr
Jesus Kristus och hnsyn till din sjls frlsning. Du skall ej heller
rnna pltsligt till prsten fr att flyktigt omtala din synd, ssom
nr man berttar en anekdot eller en historia, utan g till honom
med allvar och djup andakt. Om du faller ofta, reser du dig ofta
genom att bikta. Och om du mer n en gng biktar en synd, fr vilken
du erhllit absolution, s lnder detta dig till frtjnst, och du
skall, ssom Sankt Augustinus sger, s mycket lttare erhlla Guds
nd och avlsning frn svl synd som straff. Och en gng om ret r
sannerligen det minsta det r tilltet att g till nattvarden, ty all
ting frnyas frvisso en gng om ret.



Explicit secunda pars Penitencie; et sequitur tercia pars eiusdem.

 91. Nu har jag berttat fr eder om Bikten, som utgr den andra
delen av ngern.

Den tredje delen av ngern r Botgringen, och den bestr i allmnhet
av allmosor och kroppslig smrta. Nu gives det tre slag av allmosor:
fr det frsta hjrtats frkrosselse, vari en mnniska offrar sig
t Gud; fr det andra medknsla fr nstans nd och fr det tredje
givande av goda rd, andliga och materiella dr sdana behvas, och
srskilt fr att underltta en mnniskas utkomst. Och lgg mrke
till, att en mnniska i allmnhet har behov av fljande ting: hon har
behov av fda, hon har behov av klder och husrum, hon har behov av
vlvilliga rd och besk nr hon r fngslad eller sjuk och av att
hennes dda kropp blir begravd. Och om du ej personligen kan beska
den som behver besk, s besk honom genom budskap och dina gvor.
Dessa ro allmosor eller barmhrtighetsgrningar av dem som ga
timliga rikedomar eller frstnd att giva goda rd. Om dessa grningar
skall du hra p domens dag.

 92. Dessa allmosor skall du giva av det du sjlv ger, och du
skall gra det hastigt och hemligt om du kan. Men kan du icke gra
det i hemlighet, s skall du ej underlta att giva allmosor, ven
om folk ser det; men det skall icke gras fr att vinna vrldens
berm, utan endast till Jesu Kristi ra. Ty ssom Sankt Matheus
vittnar, _capitulo quinto_: "Icke kan en stad dljas, som ligger
p ett berg; icke heller tnder man ett ljus och stter det under
skppan, utan p ljusstaken, s att det lyser fr alla dem, som ro i
huset. S lyse edert ljus infr mnniskorna, att de m se edra goda
grningar och prisa eder Fader, som r i himmelen".

 93. Fr att nu tala om kroppslig pina, s bestr den i bner, i
vaka, i fasta, i fromt inlrande av bner. Och I skolen frst att
kallan eller bner ro hjrtats fromma, i ord uttryckta nskningar
till Gud om att bliva frlst ifrn ondo eller erhlla andliga och
eviga och stundom ven timliga ting; och av dessa bner har Jesus
Kristus frvisso innefattat det mesta i bnen _Pater noster_. Den
utmrker sig frvisso i sin hghet fr trenne ting, vilka sknka
den strre hghet n ngon annan bn: den r gjord av Jesus Kristus
sjlv, och den r kort fr att den skulle vara ltt att lra och
kunna ltt behllas i hjrtat, s att man ofta skall kunna begagna
sig av bnen; och fr att man skall bliva mindre trtt av att lsa
den och fr att man ej skall hava ngon urskt fr att icko lra sig
den r den s kort och s ltt; och den innefattar i sig alla goda
bner. Utlggningarna ver denna heliga bn, som r s enastende
och upphjd verlmnar jag t de lrda teologerna; blott detta vill
jag sga, att nr du ber Gud frlta dig dina skulder ssom ock
du frlter dem dig skyldiga ro, s skall du akta p att du ej
r frmmande fr barmhrtigheten. Denna heliga bn utplnar ven
smsynder, och drfr r den srskilt lmplig ssom botvning.

 94. Denna bn mste lsas riktigt och med sann tro, och den krver
att man ber till Gud metodiskt och frstndigt och fromt och att
man stndigt stller sin vilja under Guds vilja. Denna bn mste
ven lsas med stor dmjukhet och renhet; rligt och icke till
frargelse fr ngon man eller kvinna. Den mste ven fullfljas
genom barmhrtighets verk. Den botar ven sjlens defekter, ty Sankt
Hieronymus sger: "Genom fasta botas kroppens krmpor och genom bn
sjlens defekter".

 95. Vidare skall du veta, att till de kroppsliga spkningarna hr
vakande, ty Jesus Kristus sger: "Vaken och bedjen p det att I icke
mn falla i frestelse". I skolen ven frst, att fastandet bestr
av tre ting: i att frsaka lekamlig fda och dryck och i att frsaka
vrldsliga njen samt i att avst frn ddssynd, det vill sga man
skall med all kraft avhlla sig frn att beg ngon ddssynd.

 96. Och du skall ven veta att Gud freskrev fasta; och med
fastan hra fyra ting samman: frikostighet mot de fattiga, andlig
hjrtefrjd, att icke vara ond eller frargad eller knota ver fastan
samt bestmda tider fr intagande av mttlig fda; det vill sga man
skall icke ta i otid eller sitta lngre vid matbordet fr det man
fastar.

 97. Vidare skall du veta, att kroppens spkande bestr i kroppslig
tuktan eller undervisning i ord, skrift eller genom exempel. Likas i
att bra tagel eller hrgarnsskjorta eller pansarskjorta nrmast
kroppen fr Kristi skull och i liknande spkningar. Men tag dig noga
i akt fr att lta sdana kttets spkningar gra ditt hjrta bittert
eller frargat, ty bttre r det att kasta bort tagelskjortan n
vissheten om Jesus Kristus. Och drfr sger Sankt Paulus: "Klden
eder ssom de, vilka blivit utvalda av Gud, i hjrtats barmhrtighet,
mildhet och dmjukhet och liknande drkter", vilka bereda Jesus
Kristus strre gldje n tagel- eller hrgarnsskjortor eller
pansarskjortor.

 98. Vidare bestr botgring i att sl sig fr sitt brst, gissla
sig med spn, i knfall, i frkrosselse, i att tlmodigt finna sig i
ofrrtter, som begs mot en och ven i att med tlamod finna sig i
sjukdomar eller frlust av jordisk egendom, eller hustru eller barn
eller andra vnner.

 99. Drjmte br du veta, vilka ting som stra botgringen, och
de ro fyra, nmligen fruktan, skam, hopp och hopplshet, det vill
sga frtvivlan. Och fr att frst tala om fruktan, fr vars skull
man tycker att man icke vill underkasta sig ngon botgring, s
utgres botemedlet dremot av tanken, att kroppsligt lidande r blott
kortvarigt och obetydligt i jmfrelse med helvetets kval, vilka ro
s frfrliga och s lngvariga, att de ro utan nde.

 100. Vad ter betrffar det, att en mnniska blyges fr att bikta
sig, srskilt sdana hycklare, som vilja anses vara s fullkomliga
att de ej hava ngot att bikta, s utgres botemedlet av den tanken,
att den som icke blygts fr att beg fula handlingar, frvisso icke
frnuftigtvis har skl att blygas ver en god handling, det vill
sga bikt. Man br ven tnka p att Gud ser och vet alla ens tankar
och alla ens grningar; fr honom kan intet bliva frdolt eller
frhemligat. Man br ven tnka p den skam som p domens dag kommer
att drabba dem vilka icke ngrat och biktat sig i detta liv. Fr alla
varelser p jorden och i helvetet skall d allt det man dolt i denna
vrld varda uppenbart.

 101. Fr att nu tala om hoppet hos dem, som ro frsumliga och
trga till att skrifta sig, s r det av tvenne slag. Det ena r
att mnniskan hoppas leva lnge och hinna samla sig stora rikedomar
att njuta av, varefter hon mnar g till skrift; det r tids nog
att gra det d, sger hon. Det andra r att hon hyser alltfr stor
tillfrsikt till Kristi nd. Fr att bekmpa den frstnmnda synden
br man tnka p att vrt liv r ovisst och att alla denna vrldens
rikedomar ro ovissa och frsvinna som en skugga p en vgg. Och
det str, ssom Sankt Gregorius sger, i verensstmmelse med Guds
rttvisa, att kvalen aldrig skola lmna dem vilkas tankar aldrig
velat lmna synden utan stndigt levat i synd, ty en sdan evig vilja
till synd frtjnar evigt straff.

 102. Misstrstan r av tv slag. Det frsta slaget r att
misstrsta om Kristi nd; det andra slaget r att misstrsta om att
kunna frbliva god ngon lngre tid. Det frsta slaget av misstrstan
hrrr av att man tycker sig hava syndat s svrt och s ofta och s
lnge legat i synd, att man icke kan bliva frlst. Fr att bekmpa
denna frdmliga misstrstan br man frvisso tnka, att Kristi
lidande har strre makt att lsa n synden att binda. Emot det
andra slaget av misstrstan br man tnka, att lika ofta som man
faller, kan man ter resa sig genom nger och botgring. Och ven om
man aldrig s lnge levat i synd, s r Kristi nd alltid redo att
omfatta syndaren. Emot misstrstan om att lnge kunna frbliva god
br man stlla tanken, att djvulen r s svag, att han intet kan
gra, om ej mnniskan sjlv lter honom gra det; och man br ven
betnka, att man, om man s nskar, kan erhlla styrka genom Guds och
hela den heliga kyrkans bistnd och nglarnas beskydd.

 103. Slutligen br man veta vad ngerns frukt r; och enligt Jesu
Kristi ord r den den eviga saligheten i himmelen, dr gldjen ej
har ngon sdan motsats som sorg och lidande, dr alla detta jordelivs
kval ligga bakom en, dr det finnes trygghet fr helveteskvalen,
dr man befinner sig i kretsen av de saliga, som i evighet frjda sig
ver varandras frjd, dr mnniskans kropp, som fordom var ful och
mrk, r mera strlande n solen, dr den kropp, som fordom var sjuk,
brcklig, svag och ddlig, r oddlig och s stark och s frisk att
intet kan skada den, dr det varken gives hunger, trst eller kld,
utan varje sjl mttas av Guds syn och en fullkomlig kunskap om
Gud. Detta salighetsrike kan mnniskan kpa genom andlig fattigdom
och ran genom dmjukhet, gldjens fullhet genom hunger och trst
och det vriga genom arbete; och livet genom dden och genom att dda
synden.



Hr tar frfattaren till denna bok avsked.

 104. Nu ber jag alla dem, som lyssna till detta lilla verk eller
lsa det, att om det innehller ngot, som tilltalar dem, de drfr
tacka vr herre Jesus Kristus, av vilken all vishet och godhet utgr.
Och om det innehller ngot, som misshagar dem, ber jag dem ven
att de tillskriva det min okunnighet och icke min vilja, som mycket
grna hade sagt det bttre, om jag hade haft frmga att gra det.
Ty vr bibel sger: "Allt som blivit skrivet, r skrivet till vr
undervisning", och det r min avsikt. Drfr bnfaller jag eder
dmjukt fr Guds nds skull, att I bedjen fr mig att Kristus m hava
frbarmande med mig och frlta mig mina synder -- och srskilt mina
versttningar och berttelser om vrldsliga ffngligheter, vilka
jag tertar i mina terkallelser, sdana som boken om Troilus, boken
om Ryktet, boken om de nitton Damerna, boken om Hertiginnan, boken om
Fglarnas Ting p Sankt Valentins dag, de bland Canterburysgnerna
som fresta till synd, boken om Lejonet och mnga andra bcker, om
jag blott hade dem i minnet, och mngen sng och mngen lttsinnig
visa, att Kristus av sin stora nd m frlta mig min synd. Men
fr versttningen av Boetii De Consolacione och andra bcker med
helgonlegender och predikningar och sedelrande berttelser och
betraktelser tackar jag vr herre Jesus Kristus och hans signade
Moder och alla helgon i himmelen, och jag bnfaller dem att de
hdanefter intill mitt livs slut ville sknka mig kad nd till att
beklaga mina synder och tnka p min sjls frlsning -- och sknka
mig nd till sann nger, syndabeknnelse och botgring i detta livet
tack vare Hans stora nd, som r konungarnas konung och prst ver
alla prster och som kpte oss med sitt dyra hjrteblod, s att jag
m bliva en av dem, vilka p domens dag bliva frlsta: _Qui cum patre_,
etc.

Hr slutar boken om Canterburysgnerna, sammanstlld av Geoffrey
Chaucer, vars sjl Jesus Kristus vare ndig. Amen.



