'Friaren frn landet' av J. L. Runeberg r Projekt Lnnrots utgivelse
nr 12369. E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden,
varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till
e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




FRIAREN FRN LANDET

Lustspel


Af

JOHAN LUDVIG RUNEBERG





Helsingfors,
J. C. Frenckell & Son,
1834.






      Imprimatur: Axel Gabriel Sjstrm.



PERSONERNE:

 Onkeln.
 Emelie (Niecen).
 August (Student).
 Katrine (Kammarjungfru).
 En Arrendator.



I. SCENEN.

    Onkeln. Emelie.

Onkeln.
N gld dig nu, min goda Emelie;
Nr helst du nskar kan du vara fri
Och slippa dessa band af flrden bra.
Som jag vet visst att dig besvra.
Lgg bort ditt kpta hr och bruka ditt,
Ditt snrlif, kasta det p brasan fritt
Och dina armar frn sin bronz-tyngd ltta!

Emelie.
Men, gode Onkel, hvad betyder detta?

Onkeln.
Du frgar? just hvad jag har sagt, min vn;
Sitt ner och hr mig blott bertta:
Du vet ju af dig sjelf, hur tungt det r for den,
Som hatar modet, yran, flrden,
Att lefva nra stora verlden,
Att se dess toma prl, dess falska glans,
Att se dess njen utan hof och sans
Och dessa drar utan inre vrden,
Som lefva blott fr the och skrl och dans.
n  mer, att se det lilla man ftt spara,
Hvar stund, hvart gonblick i fara,
Att svljas opp, att bli frdt
Af de behof, som yppigheten fdt. --
Jag svettats tusende repriser,
Fr hufvudstan's enorma priser
Och drjt hr r frn r likvl.
Hvad r mitt ndaml, mitt skl?
Min handel har jag slutat lngesedan,
Mitt capital jag lagt p rnta ned,
Min lefnads-sol, den lutar till sitt nedan;
Och jag behfver fred.
Vlan, stll dig i ordning bara;
i nsta vecka, kanske frr, vi fara,
Fr alltid till det landtgods, som jag har.
Jag vntar blott p Arrendatorns svar.

Emelie.
Min Gud, men kan det allvar vara?
Och inom ngra dar?

Onkeln.
Nej, se blott hvilket gldjebud det var!
Ja, landet, landet, der r lyckan, Emma;
P flten skrdar, mjlk och honing hemma,
Och ingen galg-fysionomi,
Som gr ditt fnster med lorgnett frbi
Och yfves i den borgade surtuten.

Emelie.
Men, gode Onkel, hur s snart besluten
Blef denna flyttning? Sedan mnga r
Ni lefver hemma lugn och sluten;
Ifrn den trnga kammar-knuten,
Der er frtrogna lnstol str,
Ni dock s sllan gr.
Lt verlden fritt sin bana vandra;
Den str ju mer ej er, n ni str andra.

Onkeln.
Den str ej mig! ett vackert sprk!
Det fordras skert mer n hufvudbrk,
Att finna hur ett gammalt ra
Skall trttna vid att dar och ntter hra
Det stoj, det larm, det rop och tjut och skrik,
Den infernaliska musik
Af drngar, kuskar, vagnar och kareter,
Som kunnat, frr n Israels trumpeter,
Forstra murarna i Jeriko;
Ge de mig ro, r det en satans ro.
Den str mig ej! Nej se p gatan bara,
Kan ngon men'ska nog frstockad vara,
Att icke smrtas djupt af de vr herres ris,
Han skickat oss gerad ifrn Paris,
I form af junkrar, sprttar och krabater,
Att straffa oss fr vra synda-dater?
Den str ej mig! se hr, fr ro skull blott,
En liten rkning. Sg mig hvad jag ftt
Fr mina tjugu modiga riksdaler,
Dem jag har samlat, daler efter daler,
Med svett och prut? En kapprock vnd! mske,
Han str mig ej en sdan skrddare?
Nej, nej, mitt barn, du vet ej hvad vi bra.
Vi flytta promt.

Emilie (sakta).
                 Hvad skall jag gra?
Jag borde tiga och jag borde be.
O, August kunde du min ngslan se,
Och jag dig hra!
    (Hgt)
Min bsta Onkel, om vi fre dit
Fr vren, fr den vackra tiden,
Och komme sen, d sommarn r frtiden,
Tillbaka hit?

Onkeln.
Ty vintern blir der ledsam lr du mena?

Emelie.
Det r s svrt; man r dock s allena.

Onkeln.
Ha, ha, jag gissat allt det der frut!
Men kanske toge fven vintern slut,
Om i en makes hand din hand jag lade?

Emelie (sakta).
Jag r frrdd; hvad var det Onkel sade?

Onkeln.
En vns, som sloge sig med mdan ut,
Att roa dig, d nn'gng tomt du hade?
Hvad tror du, kanske skulle vintern g?


Emelie.
Den mste vl, om Onkel vill det s.
    (Sakta)
Hvar skall jag gmma mina heta kinder?
O, August! hvilka skna dar!

Onkeln.
S trsta dig, jag ger ej ngra hinder;
Jag vntar blott p Arrendatorns svar.

Emelie.
P Arrendatorns svar?

Onkeln.
                      Det tycks vl drja;
Men knner jag min karl,
S lter han ej lyckan flja,
Sen han den en gng i sin hage har.
Jag sg vr man fr tio r tillbaka,
En karakter af sten,
D var han yngling blott; men gllde det att vaka
Fr gods och grd, var han en gubbe ren;
Och punctligt har arrendet fallit sen.
Vi resa dit, du blir hans maka,
Och jag p gamla dar fr smaka,
Det lugn jag ffngt sker hr.
Nu terstr blott att bevaka,
Fr flyttningen, en ltt affr.
Farvl, var du beredd! (gr.)



II. SCENEN.

    Emelie (ensam).

Emelie.
                       Se der!
En vacker August. Himlars himlar!
Det svartnar fr min syn, det hvimlar;
Hvar fr jag skygd, hvart skall jag fly?
En gammal Arrendator, fy!
Katrine! Katrine!



III. SCENEN.

    Katrine. Emelie.

Emelie.
                 S tung som bly!
Som skulle du till kyrkan tga!
Jag skall bli gift.

Katrine.
                    Men hvilken lga!
Och nr? om jag fr lf att frga.

Emelie.
Kanske i nsta mnad ren.

Katrine.
Isanning ett parti fr scen,
Att skratta t p torg och gator!
En ung Student -- --

Emelie.
                     Jo pytt! en Arrendator,
En gammal vederstygglig en!

Katrine.
I himlens namn, hvad r p frde?

Emelie.
En man af ett omtligt vrde,
I Onkels mun, en Pr, en Pl,
Med karakter af sten och stl.
Fr Guds skull rd! hvad skall jag gra?

Katrine.
Sg nej!

Emelie.
         Och Onkels frid frstora?

Katrine.
I annat fall, s svara ja!

Emelie.
Ah fy! och Arrendatorn ta?

Katrine.
S svara ja och nej tillika,
Kanhnda Onkel sjelf ger vika.
Fr frigt vet jag knappt nnu
Hvad saken rr -- --

Emelie.
                     Ack, bsta du!
Du vet hur Onkels hjerta svider
Fr all vr flrd och vra dyra tider,
Han ser vrt falska prl med harm,
Han strs, som gammal man, och lider
Af stadens stoj och larm;
Han vill p landet, till sitt gods -- --

Katrine.
                                          P landet!
r detta spnaden till ktabandet?
Den trden kommer jag att klippa af.
P landet, hu! det blef min graf.
r Onkel hemma?

Emelie.
                Nej!

Katrine.
                     Ett bref jag glmde

Att Lemna fram --

Emelie.
                  Ett bref? tnk om det gmde
Herr Arrendatorns svar.

Katrine.
Och vntas det?

Emelie.
                Ja alla dar.

Katrine (springer efter brevet, bjer det och tittar deri).
Lt se?

Emelie.
        Syns ngonting?

Katrine.
                        En krkfot bara!

Emelie.
Gif brefvet hit!

Katrine.
                 Var tyst! lt vara:
    (Lser)
"Och stller allt p redig fot."

Emelie.
Mer! mer! ls mer!

Katrine.
                   "dmjukast svara" -- --
"Mamsellens hand med tacksamhet emot."

Emelie.
Nog! nog! Att han ej flatnar!

Katrine.
                              Fr jag niga
Och nska lycka, som er kammarpiga,
Min fru Arrendatorska?

Emelie.
                       Ack, Katrine!
Att du kan hlla contenans och mine!
Hvad r att gra?

Katrine (bjer brefvet n mer och tittar).
                  Hlla sig till snillet!

Emelie.
O, Gud! nu brckte du sigillet!

Katrine.
Kantnka, hvilken stor malr!
    (bryter brefvet)
Man kan ej lsa utanfr.

Emelie.
Betnk dig, hvad du tar dig fr!

Katrine (under det hon lser).
Jag dr!
Jag dr af skratt; hr hur poetiskt, hr!
"Hur ljuft fr herr patron att morfar heta,
D vra barn, rdbrusiga och feta" -- -- --
Ha, ha, ha, ha!

Emelie.
                Hvad du r stygg nd!

Katrine (allt vidare lsande).
Han kommer hit, vid Gud, i afton sednast.
Vet August ngot?

Emelie.
                  Nej!

Katrine.
                       S gr jag genast
Och kallar honom hit till rds ocks.
    (Rcker Emelie brefvet och skyndar ut.)
Se hr, ls sjelf! (gr)



IV. SCENEN.

    Emelie (ensam).

Emelie.
                   Om hon allenast
Ej ville brdska s!
Och kommer Onkel hem, hvad blir det d?
Hur skall jag ngon utvg hitta?
    (Paus.)
Hr r hans bref. Man borde titta
P ngra rader.
    (Lser)
                "dle herr Patron!
Jag har frfogat, efter instruction,
Att allt behrigt skall bli redt och lagadt."
(N vl och dertill gissar man reson)
"Det gamla huset r vl nog bedagadt,
Men torde dock sin tid st mot.
Jag tror mig gissa hur Patron behagat
Och stller allt p redig fot.
Hvad arfvet rr, fr jag dmjukast svara,
Att det min strsta frjd skall vara,
Att ta Mamsellens hand med tacksamhet emot."
(Hvad arfvet rr! nej, sg man maken?
Det duger t den gamla draken;
Mig tar han mot, som en frskrifning blott.
Lt se, hvad finns hr mer fr godt?)
"Att allt blir bra, tror jag mig veta:
Hur ljuft fr Herr Patron."
                            (h fy, det kan frtreta
Det innersta utaf min sjl.
Hvad tnker han, hvad tror han vl?)
    (Lser vidare.)
Han kommer hit, -- vid Gud -- kanhnda
I denna stund! Hur skall det nda?
Det r frbi med mig, frbi!

O! August, skall jag offer bli?
Har krlek ingen hjelp att snda.
Har ngot mera grymt vl kunnat hnda
Frn hedenhs?



V. SCENEN.

    Katrine. Emelie. August.

August.
N, Emma, nu r elden ls!
Jag mste skratta midt i sorgen;
Hvem af oss bda ger du korgen?

Emelie (sorgligt).
t hvem, om ej t dig?

August.
                       Jo, pytt!
Men sg hvad hrs hr allt fr nytt?

Katrine.
Se hr r brefvet; herrn m lsa.

Emelie.
Nej, ge det ej! r du besatt?

August (under det han lser).
Det r nd ett litet spratt,
Att komma hr, midt fr min nsa,
Och rfva bort min skatt.
Hvad nu? Jag dr af skratt:
Fr arfvets skull tar han emot Mamsellen.

Katrine.
h, herre, det finns bttre stllen;
Ls mer!

August (kastar bort brefvet).
         Frdmdt! hur grnslst platt!
Men jag skall stta P for hans projecter.
Vi resa bort i denna natt,
I trots af Onklar, tanter, slgter.
Det finns p jorden nog en vr
Fr oss, att hitta p.
Stll dig i ordning blott; vi resa.

Emelie.
Nej, August, ingen sdan nesa!

August (sttt).
Se s! gif rd d bst du kan.

Katrine.
Det vore sknt minsann,
Att fara bort och lemna mig i sticket!
Det gr i evighet ej an.
Nej, stt er ned p gonblicket;
Ni kan vl hrma Arrendatorns stil?

August.
Och hvarfr ej?

Katrine.
                Till pennan, som en pil!
Concepter borde jag dictera,
Men kanske duga ocks era.
Frstr ni hufvudsaken r,
Att lgga ut och reqvirera,
Allt hvad som grannast finns i hufvudstaden hr;
Och ssom skl ni frebr:
Att herr Patron m i sitt hus logera,
Som folk af ton p landet plr.
Nr Onkel lsit allt det der,
Och brjar grubbla och fundera,
D sl vi in, som Pl, som Pr,
Frn orten komna dit han rnar resa,
Och skryta, larma, catechesa.
I korthet, Onkel mste tro,
Att sta'n r der incognito
Och lefver tusen gnger vrre.
Ni knner nu min mening, herre;
Och gr frslaget icke an?

August.
Katrine, du borde f dig man,
Och ledas rakt upp Parnassen.

Katrine.
Haf ej bekymmer, skrif blott han!

August.

Hur suddar d den gamla tassen?
Lt se, hur vl jag hrma kan?
Frtrffligt!

    (Skrifver och skrattar).

Katrine.
Nu, Mamsell, r det min mening,
Att ni ej blandar er i vr frening;
Men sitter tyst hos Onkel och hr p.
Ni torde mig frst?

Emelie.
Katrine, Katrine, hur skall det g?
Hur blir det mjligt att en man bedraga
Som hunnit nra sjutti r?

August.
Var tyst! det gr, det gr!

Katrine.
Bed Gud, att ej vr galna saga
Gr gubben platt frryckt till slut.
Hur blir det mjligt att en man bedraga,
Som sutit tio r uti sin knut,
Och endast sysslat med att aga
Den drskap, som han sett frut?
Hur verlden r och nu ser ut,
Det tror jag gubben litet knner -- --
S lita ni p edra vnner;
Det vrrsta er kan hnda nu
r ett vi lta er bli fru.
Behagas det?

Emelie.
             Du r dig lika!

Katrine (tittar ut genom fenstret).
Men hr blir annat, n predika;
Ty ser jag rtt p mannen der,
S ha vi Arrendatorn hr.

Emelie.
Du narras?

Katrine.
           Han och ingen ann' det r.

Emelie.
Blif hr fr Guds skull, du!

    (Springer bort.)

Katrine.
Hr duger ej att vika. --
    (Till August hftigt)
Fr herrn snart slut upp sitt prnt?

August.
Studentikost och excellent!

Katrine.
Vlan, hll mine, och hjelp tillika!



VI. SCENEN.


    Katrine. August. Arrendatorn (i gammalmodig landtlig drgt).

Arrendatorn.
Frlt att jag s dristigt stiger in.

Katrine.
Hvem gr oss ran? -- -- fr jag vga -- --

Arrendatorn,
En Arrendator -- -- --

Katrine (pathetiskt springande fram till honom).
                       Utan frga,
Den dle man, som jag fr kalla min!
Vlkommen, tusenfaldt vlkommen!
Er ankomst, ack, jag drmde om'en
I natt, ja natten ren frut.
Ni kom d, dle vn, till slut;
Men ack, s kall! hur vill jag det frklara,
Kanske ni ej den rtta r?
Kanske ni ngrar er?

Arrendatorn.
                     Bevara!
Nej dermed r det ingen fara.

Katrine.
S stig d fram och var som hemma hr.
Jag r s glad, jag hll just p att sprka
Med vr kusin, som hr ni ser,
Om lyckan att f kallas er,
Om sllheten att er f rka.

Arrendatorn.
Jag tackar skyldigast, med mer.
Jag r s der, i qvinnovgen,
En smula ovan och frlgen.

Katrine.
Det ger sig nog!

Arrendatorn.
                 Det r en sgen,
Att mnga yxslag jemna mon,
Och allting vinns, d man r trgen --
Men kanske trffas herr patron?

Katrine.
Ack, bsta vn, hvad skall jag svara?
Jag mste vl uppriktig vara;
Ni fr ej tycka att jag r kuris,
Jag gr det allt af krlek bara:
Min Onkel r s skrupuls
I allt, som hr till goda tonen.
Han ser vl mycket p personen,
Men mera p hans yttre skick,
Hans tal, hans drgt, hans mine, hans blick.
En rock, som ej r gjord p modet,
Kan stta honom eld i blodet,
Och en i frtid gjord visit
Frstr hos honom rakt en mans kredit.
Ni mste anta en habit,
Som mera nrmar sig till den moderna,
Och komma frst om ngon timme hit.
    (Till August.)
Vill icke min kusin af nit,
Att blanka opp vr lyckas stjerna,
G oss med hjelp tillhanda?

August.
                            Gerna!
Om herrn vill gra blott sin flit,
Se hr en ganska kort recit:
    (Stiger opp och smller Arrendatorn p axlarna.)
Legerete i ord och lter,
En mine, som passar fr soldater,
Parisisk frack, fransysk fason,
Ett sprk frn alla verldens stater,
I korthet: en person,
Som kunde kalla sjelfva kungen frater,
Hr nu till goda ton.

Arrendatorn.
Men kan jag lra slikt, dessvrre?

August.
P ngon timme, bsta herre!
Kom hem till mig,
Der fva vi oss bst tycka.

Arrendatorn.
Man borde f betnka sig.

Katrine (bevekligt).
O himmel, g! och spill ej bort vr lycka.

Arrendatorn.
Men herr patron, som af hans bref man ser,
Tycks vara mera fr det moderata?

Katrine.
O Gud! det var han fr att prfva er.
Hr r ej tid att st och prata;
Min herr kusin bor hr p nsta gata.
Fr min skull gr ert bsta, dle man!

Arrendatorn.
Jag vill frska d s godt jag kan.



VII. SCENEN.

    Emelie. Katrine.

Katrine.
Katrine, du borde f dig man;
Till hustru r du klippt och skuren,
Min sjl, han skulle icke skena han!
    (ppnar kammardrren.)
Kom ut, mamsell, ur jungfruburen,
Er hk har jag frpassat bort;
Hans frsta choque var lysande, men kort.

Emelie.
Katrine, jag andas knappast mera;
Jag ville kikna bort af skratt.
Hur sg han ut?

Katrine.
                Som en besatt.
Nu fr jag lf att brefvet kuvertera -- --
Men var ej der skymt af Onkels hatt?
    (Tittar ut genom fenstret.)
Han kommer. Gud ske lof att jag hann expediera
S vl er skatt, som vice skatt.
    (Samlar papperen och skyndar bort.)
Var p er vakt, mamsell!



VIII. SCENEN.

    Onkeln. Emelie.

Onkeln.
Hh, h! jag blef s matt.
Jag ville knappast orka hem tillbaka.
Frargelser hvar gng man tittar ut.
Man blir vl fverkrd till slut;
Man kan ej stndigt se sig kring och vaka.
P alla sidor kes det frbi.
Ur vg, ur vg! padi, padi!
Det ljuder n uti mitt ra.
Fr skrammel, rop och blst och dam
Man kan knappt se, man kan knappt hra,
n mindre slippa fram.
Der kommer en pomps madam
I vagn med fyrspann, kan du tnka;
Jag frgar hvem hon r? en enka,
Och till frn landet, ingen skam!
Nej, allt skall nu fr tiden blnka.
"Finns ingen vr dit lugnet flyr,
Finns ingen dld dit gldjen ilar,
Och leende i skuggan hvilar,
Nr stormen fver jorden gnyr?"

Emelie.
tminstone ger det bestyr,
Att ska denna yra. Tnk om vi fre
P landet nu och skte lugnet der,
Och landet tusen gnger vrre vore
n nn'sin staden r?



IX SCENEN.

    De frra. Katrine.


Katrine.
Ack, Gud ske lof, att herr patron r hr!
Kanske mamseln har hunnit ren bertta -- -- --

Onkeln (hftigt).
Hvad d?

Katrine.
         Ja ngot har man sett; men detta
r galnare n allt frut.
Man har ftt nys om herrns beslut,
Att resa till sitt landtgods ut,
Och genast strmmas hit med commissioner.
Af fruar, frknar, herrar och baroner
Har salen varit full i hvar minut.
Der hemtar en en ask, en lada,
En annan ett paket,
En tredje, vrre n de bda,
r icke njd att hemta ett,
Men tiotal, om icke flera;
Och allt beskrifs s smtt, s ltt,
Och s beqvmt att transportera.

Onkeln.
Men jag frstr ej rtt
Hvad man kan ha att trafikera
Med orten der, p tusen stt
S skildt frn hufvudstan belgen,
S skildt frn hela stora vgen. --
Du var vl nog besatt, kan jag frst,
Att ta emot hvad man dig gaf.

Katrine.
                              H, h!
Vl r jag from och eftergifven,
Men blir jag ngot lngre drifven,
S kan jag neka ocks jag --
Hr r ett bref.

    (Aflemnar brefvet och gr.)



X. SCENEN.

    Emelie. Onkeln (gnande utanskriften).


Onkeln.
                Af bttre slag.
    (bryter brefvet.)
Frn Arrendatorn. Gld dig Emma!
Men sg mig, var du icke hemma
I ons d hela skaran kom?
Du nmnde ej ett ord derom.

Emelie.
Jag hann ju knappast andan draga;
Jag ville lta Onkel klaga
I sin tur frst -- --

Onkeln (lser brefvet och tar sig om pannan).
                      Hvad r det hr?
Man kan bli galn till slut. Jag svr
Att hela verlden fver nda seglar.
Hvad r det han begr:
Ett dussin vaser, ngra strre speglar,
Quinquetter fr salongen der,
Moderna kronor sen fr taken
I salarna och i gemaken
Mahogne-soffor, stolar, bord, med mer.
    (Springer opp.)
r jag en furste, en bojar, en pr,
En vild fantast?

Emelie.
                 O Gud, mr Onkel illa?

Onkeln.
S sg mig hvad jag r?

Emelie.
Om Onkel kunde blott sin hetta stilla.
Det r vl ngot skl han frebr.

Onkels.
Hvad skl? jo, ton p landet der,
En ton fr galningar och Hottentotter!

Emelie.
Ni tror kanhnda ej er dotter;
Men hvad jag tycker mig med visshet se,
r att han fattat en frvnd id
Om Onkels lefnadsstt och pretensioner.
Den gode mannen har vl ment kanske
Att d p landet ringare personer,
Best sig spegel, bord och kanap,
Vill Onkel ha det mycket mera sttligt.

Onkeln (stter sig ter ock ppnar brefvet).
Var tyst, det blir dock ofrltligt,
Att trakassera s en gammal man.
Han kommer hit -- i denna dag, minsan!
Lt se hvad junkern har att frebra?



XI. SCENEN.

    De frra. Katrine (kldd som en frnm fru).

Katrine.
Min herre, som mig ryktet sagt,
Har ni beslutit resa till en trakt,
Der jag en dotter har helt nra.
Kanhnda vgar jag besvra?
Jag har ett bref, ett bref-paket,
Alldeles ltt,
Jag ville be er -- --

Onkeln.
                      Gerna tar jag det,
Om det ett litet bref blott gller.

Katrine.
Blott ett paket, Parisiska noveller,
Jag fick af dessa skatter ett parti,
Jag ville skicka dem till min Sofie. --

Onkeln.
De ro vl ej alltfr mnga heller?

Katrine.

Kors, nej! blott par och tjugu band
En skn lectur, frtjusande, gigantisk,
Alldeles egnad fr en flickas hand.

Onkeln (ironiskt).
I fordna dagar var man nog pedantisk,
Att neka sina barn en slik lectur ibland.

Katrine.
Ack ja, romaner af det gamla slaget,
I hvilka knappt en enda men'ska dr,
Och ingen ryslig scen vrt platta lugn frstrr!
Men smaka blott en gng behaget
Utaf de nya, ls och hr
Hur dden drabbar hela laget!
    (i extas.)
Flj med den dystra kraften blott,
Som dricker blod ur hufvudsklar,
Se blott en ddskamp, dubbelt tyngd af brott,
Ett anlete, som hungerns fasa mlar,
Se styckets hjelte af tortur frgs,
Hans lskarinna stympas, sargas, fls!
O Gud, det skakar, griper, tjusar, bildar!

Onkeln (i raseri).
r jag bland hedningar och vildar?
Hvem r er dotter? sg, af hvad reson
r hon p landet?

Katrine (frnmt).
                  Kors, hur kan man frga?
I Fru de _Sans-Soucis_ pension!

Onkeln (hejdadt).
I demarken, i pension?
Att fatta slikt r fver min frmga.

Katrine (mokant).
Men hvilken hetta, hvilken pbelton!
Det skulle n i er frbistring fattas,
Att vga flytta ut
I nejden af en ort, ett institut,
Dit allt, hvad landet ger bildadt, skattas -- --

Onkeln (drmmande)
Hvad institut? hvad pbelton?
r jag frbistrad eller hon?

Katrine.
Farvl, min herre, det r tid att sluta;
Fr er har jag ej ngot uppdrag mer.

    (Gr.)



XII. SCENEN.

    Onkeln. Emelie.

Emelie.
Sitt, bsta Onkel, lugna er!

Onkeln.
Hvart r det verlden brjar luta?

Emelie (sakta).
Han r som fallen ned frn skyn.

Onkeln.
r det frbi med all frsyn,
St alla vra lagar glmda?
Hvem nmnde hon, hvad hette hon?

Emelie.
Hvem menar Onkel?

Onkeln.
                  Den frdmda
Fransyska frun, som hll pension?

Emelie.
De _Sans-Souci_.

Onkeln.
                 Du knner hvan?
n hon, som skrek om pbelton
Och lste den besatta lxan,
Som kom mitt hr att resa sig,
Om mord, tortur och blod och krig?
Hvad hette hon?

Emelie.
                Jag knner ingendera;
Vi lefva ju s litet med.

Onkeln.
Hon tycktes ge en vink om flera,
Som satt sig der p orten ned. --
Men hon r galn, och jag n mera,
Som grubblar fver hennes prat.

    (Stter sig.)



XIII. SCENEN.

    De frra. August (frkldd, bryter p Franska).

August.
Ah! servitr, Monsieur Magnat!
Jag r frtjust att er bekantskap vinna -- --
(Sjunger) la, la, la, la, li, li, li, li -- --

Onkeln.
Om detta skmoln vore vl frbi!

August (mrker Emelie ock skyndar till henne).
Er niece? frtrollande Gudinna!

Onkeln (hftigt).
G in i kammaren, Emelie!

    (Hon gr.)

August.
_Comment_, seigneur? hvad menar ni?

Onkeln.
Min bsta herre, hon r qvinna -- --

August.
Ah ja! en dyr acquisition!

Onkeln (sakta).
Se s, farvl med all reson!
    (Hgt.)
Min herre, vill ni kort frklara:
Hvad har ni att utrtta hr?

August.
U--trta? _qu'est-ce_? nej inte trta -- --

Onkels, (otligt).
                                            Svara!
Jag menar: har ni en affr,
S sg mig den i korthet bara!

August.
Voil! en helsning frn _mon pre_.
Han ber Monsieur att icke fara,
P resan, hans palais frbi.
(Sjunger) la, la, la, la, li, li, li, li!

Onkeln.
Hr han till fru de _Sans-Souci_?

August
_Oui! oui!_
Han bor der ganska nra.

Onkeln (sakta).
D lter jag dmjukast bli,
Att denna gynnare besvra.
    (Hgt.)
Hvad har er far att skaffa der?

August.
Ha, ha, ha, ha, que skaffa der?

Onkeln.
Jag frgar enkelt hvad han r?

August.
_Ah, un Artist trs grand et trs clebre!_

Onkeln.
Det gr fr lngt, man kan f feber!
Finns der af detta slag ocks?

August.
_Oui Seigneur, tout comme il faut_.
    (Sakta.)
Den arma gubben! svetten lackar
I droppar frn hans panna ren. --

Onkeln.
Artist? i hvilken konstens gren?

August.
_Mon Dieu!_ han componerar frackar.

Onkeln.
Och tar betalt, som en artist?

August.
_Pour le faon, monsieur_, visst, visst!

Onkeln.
Ett tjog riksdaler?

August.
                    Fi! jag tackar!
_Dans l'innocence de la prairie, Seigneur_,
Har penningen en ganska fin valeur.

Onkeln (som gjort de sista frgorna med synbart terhllen vrede,
springer opp).

Men der r drrn, senjr, munsjr!
G ut och kom mig ej tillbaka.

August (sakta).
Jag visste vl det skulle smaka.
    (Hgt, i det han fattar Onkeln under armen)
_Comment?_ en promenad? ah ja!
    (Gr halft dansande ut och drar Onkeln med sig.)
Li, li, li, li, la, la, la, la!



XIV. SCENEN.

    Onkeln (kommer pustande in tillbaka och tar nyckeln
    ur drren). (Sednare) Emelie.


Onkeln.
Folk hit! r du i kammarn, Emma?

Emelie.
Hvad vill min Onkel?

Onkeln.
                     Vatten hit!
Det var mig en frbannad klmma.

Emelie.
Men Onkel darrar p sin stmma;
Hvad har d hndt er?

Onkeln (utan att ge akt p henne).

                      En bandit!
Att fverfalla mig hr hemma
I eget rum, i eget hus.
Hr duger ej att bruka krus.
    (Till Emma.)
Sg t Katrine: om ngon n mig sker,
S svarar hon att jag ej hemma r.

Emelie (sakta).
Hvad skall jag fretaga hr?
Nej, det r bst att jag frsker:
    (Hgt.)
Men, bsta Onkel, har ni glmt
Herr Arrendatorn?

Onkeln.
                  Ah, frdmdt!
Stt nyckeln i; jag mste vl riskera.
Men sg, begriper du det hr?

Emelie (i det hon ppnar drren).
Nej, Onkel, det en gta r.

Onkeln (betnksamt).
Jag kan ej annat utfundera,
n att en fru de _Sans-Soucis_
Har kommit dit med ett partie
Lyckskare och pack, med mera,
Och hller p att f kredit. --
Men har jag en gng hunnit dit,
S skall, vid Gud, jag jaga bort dem alla.

Emelie.
Ack, Onkel vill d resa dit likvl?
Det r ej rtt --

Onkeln.
                  Jag hade skl
Att lta mitt project frfalla.
Men jag vill trotsa dem nnu;
Jag ger ej kp fr en Parisisk fru.

    (Emelie gr.)



XV. SCENEN.

    Onkeln. Katrine (som modehandlerska.)

Katrine.
Ack, hjelp mig, rdda mig, min herre!

Onkeln.
En ny frbannelse och vrre!

Katrine.
Ack hjelp mig fly, ack fr mig hn;
Jag ber derom p mina knn!

Onkeln.
Hvad r p frde? lt mig hra.

Katrine (grter).
Osaliga! hvad vill jag gra!
Jag str ej ut, jag vissnar bort.

Onkeln.
Sg ut, i herrans namn, var kort!
Er jmmer kan ju sjelfva klippan rra.

Katrine.
Ni rnar fly frn detta rfvarhl?

Onkeln.
Ja vl.

Katrine.
        Och landet r ert ml?

Onkeln.
Alldeles s.

Katrine.
             O, protegera
En ensam dame p resan dit;
Det r frn samma ort jag kommit hit!

Onkeln.
Var detta allt? behfs det mera,
Att bringa en i raseri!
Ni hr vl ocks ni till fru de _Sans-Soucis_?

Katrine.
Som modehandlerska till mnga flera.
Ack, jag kom hit, fr att studera
Min konst, min skna konst. -- Och si!
Den grufligaste anarki
I modets verld slr hr med skrck mitt ga
Ej skymt af smak bland lga, som bland hga.
Ack hr, ack hr!
Kanoner p en bal! jag dr!
Och Freyschts-ketten p super!
Giraffer, pilar, Sevigneer!
Crpe  la neige!
nd barge!
Battister sen!
Och lustre sen!
nnu, i vra dar, nnu!
Hu, alla himlars himlar, hu?

Onkeln (med hnderna fr ronen).
Hll, hll i herrans namn, min fru!
Ni sprnger mina ron snder.

Katrine (utan att ltsa mrka ngot).
S g hos oss ej en gng bnder.
Men vet man af det nya? Nej!
Baretter ej,
Coquetter ej,
Sottiser, epauletter ej.
Moderna genombrutna vantar,
Se efter om hr ngon antar.
Pirater? pytt!
Det r fr nytt.
Crpe lisse ej fs,
Chalis frsms.
Af Carneol och Amethyst -- -- --

Onkeln (springer opp och slr sin hand i bordet).
Tyst d, fr tusen djeflar, tyst!

Katrine (frskrckt).
O, ve! ett raseri, som srar
Det innersta utaf min sjl!
Farvl, frfrlige, farvl!

    (Gr grtande ut.)



XVI. SCENEN.

    Onkeln. August (i surtut, med sporrar, gehng och sabel
    vid sidan, mter Katrine i drren).

August.
Hvad ser jag hr? en sknhet och i trar.

    (Fljer Katrine ut och slr drren till.)

Onkeln (hastande efter).
Nu gller att f nyckeln ut,
Ty kommer denne in till slut,
S lr han bli mig vrst af alla.

    (ppnar drren och vill taga ut nyckeln.)

August (trnger sig in i det samma).
Det kan man d barbariskt kalla!
Min herre, ni frklarar er!

Onkeln.
S, s! i hvilken sak? jag ber.

August.
Satisfaction, ej mer,
Begr det skna offret fr er galla.

Onkeln.
Och hvem r ni, som hr fr stat?

August
Er Arrendators reskamrat.
Men det apart. -- Sg, vill ni er frklara?

Onkeln.
Det lter jag dmjukast vara.

August.
Vid de tre rofulla julidagarna!
D appellerar jag till heders-lagarna;
Det gller, herre, en af oss.
Drag ut, vi slss.

    (Drar sin sabel och stller sig i positur.)

Onkeln (frfrad, stter sig ned i sin lnstol).
Vill ni d mrda mig, min herre?
Jag r en gammal man.

August (hftigt)
Frsvara er, ifall ni kan;
Och hvarom ej, s blir det vrre,
S kallar jag er en barbar,
Som mer ej i ert hjerta spar
En enda gnista af Parisisk ra. -- --

Onkeln.
Min Gud, jag vill frlusten bra.
Var glad att ni har ran qvar;
Men kom fr Guds skull ej s nra,
Jag har ju ondt ej gjort.

August.
                          Ni drar!
I annat fall s vill jag svra,
Att ni r feg, att ni frlorat har
All rtt att er poin frfkta.
Stig opp och gif mig svar!
Ni drjer? -- d, farvl!

    (Gr.)



XVII. SCENEN.

    Onkeln, (sednare) Emelie.

Onkeln (hmtande sig).
Den der, det var en kta,
En grym fantast, en vild husar,
Som ville tvinga mig att fkta
P mina gamla dar!
Jag arme man, hvad skall jag gra?
Det r en olycksstund jag fll p det beslut,
Att flytta till mitt landtgods ut.
Det var att radikalt frstra
Den lilla ro jag hade qvar frut.
Och kommer Arrendatorn nu till slut!
Jag ryser ren fr tanken bara;
Han lr vl ropa sitt: frklara,
Frklara er, ni drar, ni drar!
D jag mitt lfte tertar
Ooh ej bevekas kan att fara;
Ty brs han p sin reskamrat,
Blir han fr smtt ej flat.
Men resa dit! nej, Gud befara!
Det rdligaste hr lr vara,
Att bli i hast, s godt man kan,
Fransysk, som han!
Det ker dock sin mon respecten.
    (ppnar kammardrren.)
Hr Emma.

Emelie (utkommande).
          Ja!

Onkeln,
Du har ju qvar helt visst
Den fverdrifna Tartar-khanska drgten,
Jag fick af dig till julklapp sist?

Emelie.
Men, bsta Onkel, hvarfr ej frgta
Ett fel, som dock s vlment var.

Onkeln.
Mitt barn, det r ej fr att trta,
Jag nmner om den nu; -- jag har
Beslutit bra den. -- --

Emelie.
                          Hvad hr jag?

Onkeln.
D jag bland ulfvar r, s br jag
Frst att tjuta. Gif den hit!
    (Emelie hemtar ett knyte och lemnar det t Onkeln.)
I sanning en frgjord habit
Fr en frnuftig man att bra;
Men nden gr det tunga ltt.

    (Gr in i sin kammare.)



XVIII. SCENEN

    Katrine. Emelie.

Katrine.
S vidt, Mamsell, r allt p rtt,
Och snart r Arrendatorn nra.
Det blir ett mte, p min ra,
Som man kan kalla pengar vrdt;
Nu fr han visa hvad han lrt.

Emelie.
Af hvem har han vl kunnat lra,
D August sjelf har varit hr?

Katrine.
N kors! han har vikarier der,
Med mten, utskott och conventer,
En fverddig hop Studenter,
Som lra bjrnen dansa nu.

Emelie.
Ha, ha, ha, ha!



XIX. SCENEN.

    De frra. Onkeln (i modern storrosig nattrock, med
    broderade stflor och en brokig mssa med tofsar).

Onkeln.
                Du skrattar, du.
Gn in i kammarn, hnor, bda!
    (Emelie och Katrine g leende ut.)
Jag blygs att ngon mig skall skda
I denna afskyvrda drgt.
Men ger jag kp och visar mig frskrckt,
S lper jag en strre vda,
S ser jag ej ett annat val frut,
n st fr sabel, eller flytta ut.
O Gud, hur allt har blifvit vrre
P lumpna tio r!
Af land har blifvit stad, af drng har blifvit herre,
Och hela verlden upp och nedvnd str.
I all min sorg s mste jag dock sga,
Att det skall roa mig att se och vga
Hur mycket som kan vara qvar
Af Arrendatorn, sedan fordna dar.
Han kan ej vara rakt frndrad heller.
    (Buller i farstun.)
Men tyst! nu gissar jag det gller.
F se om junkern ej r hr?



XX. SCENEN.

    Onkeln. Arrendatorn (putsad och utstyrd i en spnd rock
    med vrja och mustascher).

Onkeln (sakta)
S har min prfvotimma slagit!

Arrendatorn (stiger stormodigt fram).
Pots sapperment! bonsjur monsjr!

Onkeln.
Aha! trs humble servitr!
    (Sakta.)
Nu kan jag tacka Gud fr allt det stryk jag tagit
I fordna dar fr Pepliers parlr.
    (Hgt.)
Comment vous portez vous senjr?

Arrendatorn.
Bien, bien!

ONKELN.
            Hur lefs der borta?

Arrendatorn (sakta).
Med Franskan kommer jag till korta.
    (Hgt.)
Oh excellent!

Onkeln.
              Som hvarje dag
Den sista vore, menar jag.
Man har der damer, ton och safter?

Arrendatorn.
Voui, senjr, der lefs af alla krafter.
    (Sjunger) Lo, lo, lo, lo! la, la, la, la!
    (Sakta.)
Fr tusen ddar, det gr bra.

Onkeln.
Och egendomen den florerar?

Arrendatorn.
Den kunde sakta framt dra;
Men en frderflig pest grasserar,
Gudns, bland kalfvar, fr och lam.

Onkeln (sakta).
S! der stack Arrendatorn fram!

Arrendatorn (erinrande sig).
    (Sakta.)
Mitt dumma nt! nu bar det af frn vgen.

Onkeln.
Aj, aj! p landet blir man snart frlgen,
D hjorden ej vill fort;
Men allting vinns d man r trgen.
Det r i r en allmn sgen,
Att krarna sitt bsta gjort.
Det rcker dock, som jag mig frestller,
Att trla och bekymra sig?

Arrendatorn (sakta).
Aha! nu vill han prfva mig.
    (Hgt.)
Oh! das ist nikt! man r ej bonde heller,
Man r en hfsad man,
Som ser p annat n p maten.
Man vet s vl, som ngon ann'
Att leben och att leben laten.
Man bryr sig hin hur kornet slr i spann
Och ger t pocker sdes-vxten.
    (Sakta.)
S, excellent, nu r jag in i texten!
    (Dansar) Li, li, li, li, la, la, la, la!

Onkeln (sakta).
Hr fr man sig till vara ta.
    (Hgt.)
Det r charmant att se hvad ni har vunnit
I tankestt, i ton, i takt,
Sen jag beskte sist er trakt.
Om det r sannt, som man mig sagt,
S har hos er hvar bonde hunnit
Lngt lngre fram, n nnsin vi,
Och hller p att herre bli!

Arrendatorn.
Ack, herr Patron, med mtta r frbi,
Och yppigheten den grasserar.

Onkeln (sakta).
Der sticker Arrendatorn fram.

Arrendatorn (erinrande sig).
    (Sakta.)
Nu m min tunga f sig skam.
    (Hostar.) (Hgt.)
Jag menar blott, om den regerar,
S r den vrd att gra det.
    (Sakta.)
Nu kom jag just med prut p rtt.

Onkeln (sakta).
Nu r han rasande, i sanning.
En underlig, frvirrad blandning
Af vett och vanvett.
    (Hgt.)
                     Hr, ett ord!
Nu mste jag mitt hjerta ltta;
Ni borde st nnu att rtta:
Om hela verlden r frgjord,
Hvem ber er flja den i spren?
Jag knde er i unga ren,
Ni var en annan men'ska d.
Hvad skall det bli, hur skall det g?
Ni lemnar plogen bort och spaden,
Och brjar apa efter staden.
Hvad menar ni, hvart syftar ni?
Om fritt en fru de _Sans-Soucis_
Et compagni
Dicterar oss concepter,
Behfva vi vl skrifva efter?
Sl om; det kan ej bra sig,
Det blir elnde af elnde...

Arrendatorn (sakta).
En frestare han till oss snde;
Men pass! han skall ej lura mig.
    (Hgt.)
Aha, senjr! ni skmtar bara;
Ni slr er lst!
Li, li, li, li! trs gracist!
Hvad? skulle jag en slyngel vara
Sans ton och sans fason?
    (Slr Onkeln p axeln.)
Legerete i ord och later,
En mine, som passar fr soldater,
I korthet, en person,
Som kunde kalla sjelfva kungen frater,
Det har jag nu. Frr, weis ick nok,
Var jag en slle, en garsong, ett tok.

Onkels (sakta).
Nu r ni galn, frr var ni klok.

Arrendatorn (slr p sin vrja).
Och vill ni det, skall jag frsvara
Min ambition, som kavaljer.

Onkeln.
Nej, nej, senjr! behfs ej mer!

Arrendatorn (torkar svetten af pannan).
    (Sakta.)
Nu brjar all min Franska vara
Frbi, och s min Tyska ock.

Onkeln (sakta).
O, vore du till fanders dock!
Hr gller nu att klokt frfara.
    (Hgt.)
Min herre, ni har ftt mitt bref?

Arrendatorn (glad).
Ja, kanske komma vi till saken.

Onkeln.
Vl, har ni nnsin hrt p, maken?
Sen jag det skref,
Har jag mig ftt en svr process. --

Arrendatorn.
                                      Hvad mera?

Onkeln.
Som hotar att mig ruinera.

Arrendatorn (sakta).
Oh! om jag vackert vore fri!

Onkeln.
tminstone lr arfvet bli
S fint, att vi
Omjligt kunna subsistera,
I synnerhet p landet der.
Hr, mitt project det r,
Att lta giftermlet vara.

Arrendatorn (sakta).
Ja, Gud ske lof, s r man qvitt all fara!

Onkeln.
Hvad menar ni?

Arrendatorn.
               Som herr Patron det vill.
Men kostna'n, som jag skjutit till
Fr resan hit?

Onkeln.
               Gr af p ert arrende.
    (Sakta.)
Det var ett Arrendators-drag!

Arrendatorn.
S far jag bort i denna dag.

    (Tar farvl och gr sjungande ut.)



XXI. SCENEN.

    Onkeln (ensam).

Onkels.
En ofrmodadt lycklig nde!
Att slippa den barbarn s ltt.
Hvad galenskap och hvad elnde!
Och d och d en skymt af vett!
    (Tar nyckeln ur drrn.)
Hvad jag i dag har knnt och lidit,
Vet jag och ingen ann' till mig.

    (Gr in i sin kammare.)



XXII. SCENEN.

    Katrine. Emelie.

Emelie.
Katrine! hur skall jag lna dig?

Katrine.
Det r fr eget lif jag stridit;
Uppriktigt sagt, det gick ju bra?

Emelie.
Det kunde bttre slut ej ta;
Men --

Katrine.
       Men? hvad men?

Emelie.
                      En lika fara
Kan komma snart igen upp?

Katrine.
Lt d i herrans namn s vara!
M Onkel projectera bara;
Katrine har vett och fverdd
Och kommer tid, s kommer rd!



