'Ddsfngen' av Mikael Lybeck r Projekt Lnnrots utgivelse nr 1236.
E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden, varfr
vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till
e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




        DDSFNGEN

        En diktcykel


            af

        MIKAEL LYBECK





Helsingfors,
Sderstrm & C:o Frlagsaktiebolag,
1918.






    DDSFNGEN


    Drp mig, gr mig frn kvalen fri!

    Lilian! Lever du?
    Mrkret r stumt och ogenomtrngligt,
    och hjrtats, ett stackars hjrtas skri
    ffngligt, ffngligt!

    Allt gr under. Alla de hga
    livsidealen ha mkligen dtt.
    Kvar r blott fasan, som stirrar -- ett rdt,
    blodvardrypande, utstunget ga.

    Lilian, Lilian!

    Het av feber vakar jag n.
    Storm dr ute. Ett fnster klirrar
    i sjukhussalen, en drr sls igen.

    Och gat, det hemska gat stirrar.



    Syner frflja mig. Febern mattar,
    yrar jag?

    Skrvorna av en granat
    vina frbi mig: fienden ver oss!
    Han vid min sida frlorar besinningen,
    skriker, skrattar,
    gestikulerar -- och trffas i tinningen.
    Store komiker, tappre kamrat,
    frr vid teatern, nu soldat,
    varfr d, nr ett heligt hat,
    rasernas heliga hat behver oss?



    Tyst dr! Stilla!

    Himmeln ppnar sig, hymner klinga,
    hrliga, hrliga harpoljud,
    och klockor ringa,
    och si, upp silverne stegar springa
    de vingade nglaskaror som drilla
    och jubla sitt tack till hrarnas gud.

    Yrar jag?

    Svartbl, fradgande munnar skrna,
    giftiga gaser tppa dem till.
    Ensam av tusen,
    jag fattar det icke, men ensam av tusen
    andas jag n, jag andas. Frfrusen,
    i vatten till knna,
    sl och blodig bidar jag dden,
    den befriande, den suverna,
    blinda makt som gr vad den vill
    utan att bry sig om mnniskoden.
    Varfr drjer den?

    Yrar jag?
    Marken r slemmig, ett stinkande flt
    med taggtrdsstngsel, gropar och diken.
    Rttorna pipa hungrigt och gllt,
    vidriga djur
    som gnaga p liken.

    Hit har jag slpat mig, vet icke hur.
    Varje den minsta muskelspnning
    fr mig att stna, och feberflamman
    har spridt sig, slickar
    girigt min hjrna. Nyss jag frs,
    nu r den enda knslan frbrnning.
    Och ingenting ser jag, vart jag n blickar,
    allt omkring mig har strtat samman
    i lidandets dal, som r bottenls.

    Solen slocknad. Jorden frfryser,
    javisst. Och hr i min huvudskl
    brinner den sista elden, ett bl
    med yrande gnistor -- rttorna nrma sig
    ur sina gngar och hl fr att vrma sig
    vid mitt lik, som ruttnar och lyser...



    Lilian -- lever du? Lngtan br
    lngt mina tankar, som feberheta,
    i ngest trevande
    leta och leta
    blott efter dig, efter dig bland de levande.
    Dagen r lgnens. Natten tiger.
    Men fr min inre blick du stiger
    fram omutligt sann som du r.

    Ja, du lskar mig! Orden du sade,
    avskedsorden, rsten som sklvde
    och den sista blick du mig gav
    gjorde mig seende, likasom vlvde
    rymd med stjrnor -- ver min grav.
    Ddgrvarns spade
    hr jag s tydligt, tydligt ibland.
    Lilian!
    Visste du hur jag lider, s lade
    du p min brnnande panna din hand.
    Din svala, din vita och svala hand.



    Bort med frbanden! Lt blodet rinna!
    Icke i trasor, i purpurskrud
    vill jag mta dig, grymme gud.
    Gld dig, gld dig! I blod genom tiderna
    vadar kriget, ditt sndebud.

    Sjlskval, kroppskval hlla mig vaken.
    Och febersynerna.

    Stder brinna,
    man kmpar p gatorna, skjuter frn taken,
    inne i husen de hetaste striderna,
    kamp inp livet, brst mot brst.
    Och dr -- p de vta,
    regnbltta vgarna flyende hopar,
    sjuka och ldringar, barn som grta,
    kvinnor som grta, en moder ropar
    ut sin frtvivlan, jag hr hennes rst.

    Allt r hrjat. Utan frskning
    domen flld.
    Bygderna de, brnd var boning,
    flten skvlade, intet att skrda,
    hundrariga skogar frstrda
    av yxa och eld.

    Luften, sjlva luften r rd,
    levrat rd. Och i alla lnder
    ser jag detsamma: folken i nd,
    jag ser folken i nd,
    hotande hnder, bedjande hnder,
    och de orkneligt mnga gamla
    hnder som famla
    efter ett std, ett lderdomsstd.



    De tro att jag yrar ... eller r galen.
    Vilket misstag!

    Klar och frunderligt kritisk och kall
    ser och lyssnar jag. Skterskans blickar
    mta lkarens -- denne nickar.
    Han rdgr med en kollega i salen,
    jag hr blott orden: ett hopplst fall!

    D ler jag stilla. Ske vad som skall,
    och ju frr, dess bttre! I korridoren
    vnta vl brarna redan med bren.

    Varfr allt detta? ... de dendes frga.
    Naturlig, fr all del, fastn naiv.
    Det ges dla motiv,
    det ges lumpna och lga.
    Uppoffrande storhet -- skndliga brott.
    Och jag ... mitt liv bervas ju blott
    ett tio-tjugutal r p sin hjd.
    Storheten versteg min frmga,
    allt hos mig r tmligen smtt,
    men ingen lghet har jag begtt
    och feg r jag icke. Varfr d frga?
    Kan jag tigande d, r jag njd.



    Moder, dda moder, du drmde
    stolta drmmar om mig en gng!
    Jag ropar p dig i natt, fast jag vet
    att du icke hr mig.

    Drpt r knslan barmhrtighet!

    Jag minns dr hemma
    en kvll, en vrkvll -- jag trdde in
    och lade smeksamt min kind mot din.
    D lyfte du blicken, lt den stanna
    en stund i min,
    ansiktet lyste, jag ser dig fr mig,
    ditt ansikte lyste, du tryckte en lng,
    mt vlsignande kyss p min panna
    och nmnde mitt namn, jag minns din stmma,
    din vackra stmma,
    allt vad den rjde, allt vad den gmde
    av lycklig visshet --

                          Livet r floder
    av blod och trar, o moder, moder!
    Se hr din stolthet: en mnniskorest.
    I morgon: ett namn i en ddsattest.



    Ingen smn, men en blytung dvala.
    Vad den betyder vet jag; tala
    orkar jag icke, jag r fr svag.

    Sledes slutet. Min sista dag!
    Ddstrtt, stympad, jag ligger och blundar,
    men under tyngande gonlock
    ser jag synerna, ser jag dem dock.
    Tystnaden hr jag. En tystnad som skrmmer
    nstan mer n de srades jmmer.
    Lilian, Lilian, le som jag,
    lugnt som jag, nr frintelsen stundar!

    Nej, det r lgn! Jag grter. Och kvalen
    sarga min sargade kropp p nytt.
    Allt i mitt liv r i kval frbytt,
    till och med du -- och vad du betydt!

    Nr dig en ropandes rst ur dalen?

    Lilian, Lilian!



    Stjrnorna tndas. Stjrnorna glda,
    brinna och slockna och rulla som dda
    klot och bli stoft, medan rymderna fda
    nya, lysande stjrnor igen.

    Jordens bebyggare, Jordens mn
    glda av hat och frblda, frda
    blindt varann, medan kvinnorna fda
    nya liknande slkten t den.

    Stor, o mnniska, r din sjl,
    stor som rymdernas jtte, Jorden!
    Blicken lyft s hgt som den hl,
    varmed du trampar livet ihjl,
    blodsprngd, stel av mnniskomorden.

    Allt p vr slocknade Jord fullbordas
    smtt eller skndligt; mnniskors sed.
    Till och med friheten slas ned
    -- av de befriade. Innan den jordas.

    Frihetsdrm! S sprd som en slndas
    ljusbl, skimrande vinge du var.
    Vld r den verklighet som finns kvar.
    Mrker och vld. Men stjrnorna tndas.



    n vid liv. Och ett liv som bereder
    gtfulla verraskningar n.
    Tnk, tv gamla, grnade mn
    av hgsta beflet
    ha uppskt mig! Jag frstr icke sklet,
    vgrar frst det. En ofrtjnt heder
    fr en som ingenting mrkligt gjort,
    utan blott varit med, helt enkelt med.

    Och dock, mina herrar, tackar jag eder
    s godt jag kan ... det r ju ett stort
    gonblick ... men lt det g fort,
    jag r mycket trtt. Och vill d i fred.



    Befrielsen nalkas. Hjrtats hunger
    trt p sig sjlv och r stillad nu.
    Fasorna, minnen som trngde sig p mig,
    andras och egna ngestfrgor
    och lidanden n mig
    blott som domnande ddsjvgor,
    som dyningars dyning.

                          D hr jag en sng
    det r ngon som sjunger.

    Lilian -- Lilian, r det du?

    Ingen svarar mig, ingen kan svara.

    Vad sngen r verjordisk! Den klingar
    som fjrran, fjrran ifrn; jag vill somna
    in vid dess toner, bras bort,
    lngt bort av dem. Som p mjuka vingar.
    Mitt liv, mitt enda liv var s kort,
    men smnen, den sista smnen r lng.

    Nu hjer sig sjlen. Underbara,
    hemlighetsfulla toner, vlkomna!
    Och ren I kanske en drm allenast,
    det gr detsamma,
    nr dock I lyften mig dit, dr renast
    och klarast de hstliga stjrnorna flamma.



    Jag sov och drmde, minns icke vad,
    men sjlva smnen var som ett bad
    i svala djup av glmska, s ljuvlig,
    strkande ljuvlig.

    Och genast fungerar min halvfrbrunna
    hjrna normalt,
    och genast vaknar lusten att skmta
    lika okuvlig
    som den var frr. Det r ju fatalt
    fr en man med smak, en man av ra
    att ligga och d -- och icke kunna!

    Ja, dden drjer,
    han hejdar sig, famlar, har ingen fart
    nr han kommer till mig, han r minnessl,
    jag skms -- herregud, jag har sttt honom nra
    och hrt honom flmta
    och sett hur hastigt andra ftt d!
    Men jag viskar till skterskan, nr hon bjer
    sig ned och lyssnar vid huvudgrden:

    Tlamod, syster, jag reser snart,
    passet r stmplat och allting klart
    fr den lnga, mysterisa frden.

    Naturligtvis tror hon nu att jag yrar.
    Gud lne flickan fr hennes besvr!
    Jag vet att hon smler, om jag bedyrar
    vid allt vad helvetiskt och heligt r
    att det finns, frlt mig, ingen hr
    s redig och intelligent som jag.

    Rck mig en spegel! Jag nskar fara
    hdan med rosiga anletsdrag,
    och blod r billigt, vi mlar liket.
    Varfr ledsen? Vi lter det vara,
    jag gr inga ansprk p himmelriket.
    Men jag skall stjla mig in dr och plundra
    de vackraste vingarna p deras dun --
    det vore fr ljligt att st bland hundra
    millioner nglar och blsa basun!
    Och sprjer en allvis gud om motivet
    och hotar med straff och fngsligt frvar,
    s lyder mitt sanningsenliga svar:
    S gjorde vi alltid i jordelivet.



    Teatermannen, som jag sg stupa,
    den store komikern, kom i natt
    frsiktigt och sakta
    smygande fram till min bdd. Hans djupa
    bas var oigenknnlig, men gladt
    som alltid han yttrade:

                            Unge vn,
    jag var nog dum att vnta mig mycken
    fgnad av att s hr g igen
    och likasom ovanifrn betrakta
    allt det meningslsa som sker.
    Mitt ryktbara huvud sprngdes i stycken,
    drfr ligger jag stilla om dagen,
    det r s genant med den tomma kragen,
    men nu har jag ftt
    till lns fr i natt ett skligen godt.
    Emellertid -- vad jag hr och ser
    roar mig icke, fastn jag ler.
    I norr och sder, i ster och vster
    spelar kanonernas eldorkester
    utan en enda paus den infama
    dansmusiken till krigets drama.
    Dden stoltserar
    midt p scenen,
    stampar takten och applderar,
    skramlande med de rangliga benen.
    Ni stackars levande dansa er rda,
    blodigt rda,
    vi dremot ro publiken, vi dda
    som ligga och trngas om plats p parterren,
    p vgarna, flten, lik bredvid lik --
    i haven och krren
    och gravarna massor av samma publik.
    Med livet vi alla betalt biljetten,
    och dansen, den blodiga dansen gr
    allt vildare, vildare r efter r.
    Statt upp, statt upp och flj mig, min vn,
    din plats r snart nd bland skeletten,
    och vis r den
    som vljer sjlv sin stund fr retrtten!

    S talade han, min teaterman,
    och krympte ihop till en klump och frsvann.



    P sjukhusgrden hr utanfr st
    ngra gulnade lindar.
    Ett blad, ett fallet, bad jag att f
    och det ger jag nu, det ser jag p
    och sltar med handen. Njuter, njuter
    dess frg, dess form -- nstan barnsligt glad!
    Och om jag sluter
    gonen ser jag det fr mig nd.
    Fallna, bleka, gyllene blad,
    du vcker tanken p susande vindar,
    men r ett frgngelsens tecken ocks.
    Nr det blir sommar -- nej, icke tnka!
    Mig har sommaren intet att sknka.

    De stora skogarna! Deras prakt
    skall aldrig, aldrig mera jag skda.
    Icke den trakt,
    dr min knsla fr fdernejorden slagit
    rtterna djupast. Icke det bl
    himlavalvet, icke det str
    som spirar hrnst ur mullen och svller.
    Och havet, havet! -- Icke det heller.

    Och pltsligt fryser jag.

    Bleka, gyllene blad, du knns kallt
    som det stelnade lik du r! Vi bda
    ha redan tagit
    farvl av allt.



    Rtt lustigt, i sanning! Hela tiden
    glo de p mig med undran och skrck
    som p en vlnad.
    Redan i morse. Jag vet vad det r
    som frefaller dem splittergalet
    och onaturligt, jag vet det -- se hr!
    Mitt huvud r lck,
    och hjrnan har krupit ut ur skalet,
    gldhet, fastn till hlften frkolnad.
    Aha, lilla syster, nu ser ven ni den,
    och er kan man tala ppet med.
    r handen tom? r det ingenting i den?
    Det var ett hgst mrkvrdigt besked!
    Eller kanske ett skmt? Herregud, jag knner
    ju pinsamt tydligt hur hjrnan brnner
    i handen --

    D skall den, d! Nu kvver jag branden.
    Det sista som slocknar r min fantasi,
    en blodrd gnista. Nu krossar jag vven,
    de svartnade cellerna, sjlva hrden.
    Ho-ho! ... jag r fri
    frn alla tankar, fljaktligen ven
    s lycklig man verhuvud kan bli.

    Talar jag gtfullt? Jag undrar, sm vnner,
    om I frstn mig?
    Jag drpte min hjrna, slngde den frn mig.
    S styres vrlden.
    O mnniskor, mnniskor! Tomt som luft
    r allt det strsta I efterstrven,
    allt det bsta I tnken och veten.
    Fullkomlig tomhet r hgsta frnuft,
    och det tomma Intet r evigheten.

    Nvl -- jag vill sova, sova, om mjligt.
    Jorden vakar. Den stackars planeten
    lr plgas av krigande kryp p sin hud.
    Ja, det r ljligt!
    Och somliga tro att det finns en gud.
    Var d? Var finns han?

    Jag vet det icke.
                      Men lyssnen! Hr,
    vilka klagande rop! Som ett avlgset brus.
    Det nya som fdes, det gamla som dr.

    Slcken hr inne! Natten blir ljus.



    Du sitter s stolt och smidig till hst,
    Lilian Horn.
    Guldkula, eldkula
    sjunker i vster,
    rid p, rid hit till din brllopsfest,
    Lilian Horn!

    Frn kllrar till torn
    mitt vita slott, de ddsfngnas slott,
    r fullt av vntande gster.
    Och alla som bras in i min sal
    ro skuggor ur lidandets dal.

    Dr kretsar en fgel i skimrande bltt
    ovan parken.
    Dr klingar ett skratt, dr ljuder ett skott,
    och en drm faller dd till marken.
    S kom du d ndtligen, Lilian Horn!
    Nej, stanna, svara mig! Sg, var du rdd
    fr min blodiga bdd,
    din brudsng, Lilian Horn?

    Som en drmsyn, utan att drja,
    du jagar frbi mig, Lilian Horn,
    men jag fngar din fladdrande slja,
    minnenas tckenslja,
    och kysser den, Lilian Horn.



    Var har jag varit?

    Jag tycker mig minnas ... febersyner ..
    frvirrade ord.

    Var har jag varit?

    Nyss sg jag ett hav, ett blygrtt hav
    med drivande isflak. P avstnd dimma.
    Land sg jag icke,
    ingen, ingen av oss ombord
    sg land.
    Men stormsignaler: vgor i vitt.

    Du land som r mitt,
    du var borta, sjunket, jag sg dig icke.
    Nu ser jag dig! Ser dina fyrar glimma
    under en sndertrasad rand
    av orena dunster; ser dig stiga
    fram med skarpa konturer och fritt.
    Du mitt sjunkna, teruppstndna land!

    Giv mig en grav! Jag har rtt till en grav
    i din jord.



    Olidlig r tyngden ver mitt brst,
    resen mig upp att st, sm systrar!
    Jag hr min moders kallande rst,
    och jag lystrar.

    Ddsmrker hljer
    vgen, vandringen bort hrifrn.

    Moder, jag kommer! Du hmtar din son,
    och tillitsfullt som ett barn han fljer.
    Livet, det liv du mig givit,
    gav jag som offer. Det mste ske.
    Mrkret ttnar -- led mig, o moder,
    tills mina gon lrt sig att se!

    r detta dden? Och livet som ...
    nej ... nej...



