'En qvinna af vr tid' av Marie Linder r Projekt Lnnrots utgivelse
nr 1094. E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden,
varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till
e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




EN QVINNA AF VR TID

Karaktersteckning


Af

STELLA [Marie Linder]



Theodor Sederholms Boktryckeri, Helsingfors, 1867.






INNEHLL:

     I. Mellan gamla och nya verlden.
    II. Abbey-Hall.
   III. Tvenne svikna frhoppningar.
    IV. Kanske?
     V. En gruf och tv vaggor.
    VI. Ulfven i fruhuset.
   VII. Nemesis Divina.
  VIII. Tv elementer i strid med hvarandra.
    IX. En engelsk och en svensk Fancy.
     X. Ulfven i ett annat fruhus.
    XI. Hvad som kan hnda nr man svimnar.
   XII. New-York och Paris.
  XIII. En terfunnen vn.
   XIV. En svensk julafton i Paris.
    XV. En afhandling i skyldigheter.
   XVI. En svr skyldighet.

  XVII. En liten talande korg.
 XVIII. Hon har lofvat.
   XIX. Den frsta kyssen.
    XX. Nr hjertat brister.
   XXI. Nr hjertat har brustit.
  XXII. Frsoning utan offer.
 XXIII. Tvenne depescher.
  XXIV. Lifvets sanning.




I

MELLAN GAMLA OCH NYA VERLDEN


-- Det frvnar mig att er fru kan vara s modig ehuru hon blott r
en qvinna, sade gamla miss Brown, som satt p dcket af ett frn Amerika
till Liverpool tervndande ngfartyg. I natt var hon helt lugn och
trstade alla, d jag, som eljest ej r s lttskrmd af mig, ej
kunde annat n uppsnda en innerlig bn till vr Herre, ty p ngon
rddning vgade jag icke mera hoppas, d hela besttningen ropade
att elden var ls. Ni m tro att det ej stod lnge p innan jag var
ute frn sngen, och skyndade i bara kjolen upp p dcket, men nr
jag kom dit och sg det vida hafvet rundtomkring, och blott hrde
grt och kommandorop, samt sg kaptenen blek som ett spke, stackars
karl! d kommo trarne mig i halsen, ty ni skall veta, miss, att
jag alltid, d jag ser ngon grta, erfar en s mrkvrdig knsla
att jag mste brja grta med; men det r ej heller ngonting att
undra fver, ty jag har blifvit s vek om hjertat allt sedan den
gudfruktige missionren m:r Johns s vackert talade med mig om Gud
och vra kristliga skyldigheter. Men i natt, d alla skreko och
vredo sina hnder, sg jag med ens er fru helt lugn g fver dcket
och tala ngra ord med kaptenen, och d hon tervnde derifrn, var
hennes ansigte s fridfullt, att jag trodde all fara var frbi: men
se nej, hon gick blott till de mest frtviflade och trstade dem:
hon talade om Gud, som hjelper i nden och om mod i faran, och
sade s mnga vackra saker att jag riktigt fick lust att bedja. Nr
kaptenen sedan efter en stund kom framspringande och ropade att
elden var slckt, tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin
ficka och sade att hon mnade g ned i salongen fr att lsa ett
kapitel derur samt tacka Gud fr den hjelp han sndt oss i ndens
stund, och frgade om ej ngon ville frena sig med henne. Och lsa
och bedja, det kunde hon som en hel missionr, och d jag sg hennes
ansigte, som var liksom frklaradt, knde jag mig helt underlig till
mods. Mnga andra gnger har jag dessutom fven sett henne tala och
handla alldeles som en karl, s bestmdt och s lugnt, att jag just
undrat hvad hon kan vara fr en som reser en s lng vg s der
alldeles allena. r hon enka eller far hon fr att mta sin man?

Det fruntimmer som talat var en typ af gamla ogifta engelska qvinnor.
Huru skna de n i sin ungdom m ha varit, s blifva de dock, d de
kommit fver medelldern utan att gifta sig, med ens torra och gula
samt f orimligt stora tnder och utstende gon. Man ser visserligen
undantag frn denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor
i allmnhet flja denna lag; fr frigt var hon kldd i en snf
svart kldning utan ngon hvit krage eller rmar; en svart sammets
ridikyl hngde vid venstra armen, och i handen hll hon en liten
bibel, hvilken blott d begge hnderna voro upptagna lades sido med
en andktig min. S vl af hennes drgt som ansigtsuttryck kunde man
sluta till att hon hrde till den sekt man hos oss kallar lsare.

Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka af
omkring 25 rs lder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon
hrde med stolt tillfredsstllelse dessa loford fver sin matmoder,
dock icke utan undran att man fann det s frvnande att en qvinna i
farans stund bibehll sitt mod och sin sjlsnrvaro.

Nr miss Brown slutat att tala, tycktes hon med otlighet vnta p
svaret, men Mary hjde blott p axlarne och sade med ett visst frakt
uti rsten:

-- Hvarfre skulle Mylady just vara pjkig? Att hon har mod nr det
behfs, vet jag nog, annars vore jag icke hr, och hade icke fr
hennes skuld lemnat allt det kraste jag eger, fr att flja henne,
vore det ock till verldens nda. Nog finnes det dem som ej tycka om
Mylady, utan kalla henne blstrumpa, karl i krinolin, och mycket
annat dylikt, men jag vet att en bttre qvinna n hon r, vill jag
aldrig knna.

-- Ja, ja, det kan jag tro, men r hon enka, eller huru? S ung och
redan ha genomgtt s hrda prfningar: ja derfre kan hon ocks s
bra frklara Guds ord!

-- Hvad vet ni om de prfningar Mylady genomgtt? frgade Mary ngot
hftigt. Tycker ni att hon ser olycklig ut? eller huru? Icke har jag
tminstone ofta sett henne grta, och nr det hnder, s r det fr
sdant som skulle komma andra att mista frstndet.

-- Men r hon enka, eller huru? upprepade miss Brown fr tredje
gngen, med illa dold otlighet.

-- Nej, det r hon icke.

-- S rysligt! stackars unga fru, tillade miss Brown, som ej var
fullkomligt tillfreds med svaret och tyckte att bsta sttet att f
veta ngot mera var att bege sig ut p gissningarnes omrde. S
rysligt, att ensam fara s lnga vgar fver hafvet fr att terfinna
sin man!

-- Har jag ngonsin sagt att Mylady var gift?

-- Det har ni visst icke, men annat kan man vl ej frmoda n att hon
endera r enka eller gift.

-- Jag tycker ej om att prata s der om Mylady, sade Mary, i det
hon steg upp; vill ni veta ngot mera, s frga henne sjelf. Farvl
derfre tills i afton, efter jag har den ran att vara er hyttkamrat!
Jag mste g och se om Mylady behfver mig.

Miss Brown satt nnu en lng stund orrlig, fljande Mary med gonen
till dess hon frsvann: derp sade hon till sig sjelf: Det r
besynnerligt... men jag mste f reda p det!... hvarefter hon
frsjnk i djupa tankar, till dess hon ter lyftade sina gon till
himlen, tog en nl ur sitt blte, stack den mellan bladen uti sin
bibel, samt ppnade den p det stlle, frsynen slunda anvisat henne.

Emellertid hade Mary kommit till frdcket och nrmat sig ett
fruntimmer, som med ftterna insvepta i en stor, rutig shawl satt
frdjupad i lsningen af en bok. Hon bar p hufvudet en liten rund
hatt med ett ljusgrtt flor, hvilket utan att tcka ansigtet, gaf
det ett uttryck som hade man sett det genom en ltt poetisk dimma.
Nr Marys gestalt stadnade framfr henne, lyftade hon upp tv stora,
bla gon med ett uttryck af liflighet, hvilket sllan frekommer
hos gon af denna frg d de med ens falla p ett nytt freml;
de bruka lifvas, men sllan genast vara lifliga. Kring hennes
vackra, vlbildade lppar lekte ett eget slags leende, som utan
att vara gladt, var liksom ett tersken af en i hennes hjerta fr hela
menskligheten inneboende vlvilja. Uti detta leende fanns icke heller
den enformiga artighet, som den fina uppfostran och verldsvanan
trycker p mngen qvinnas lppar och som nstan lika mter en vn
och en person som hon fraktar. Fr att f en klarare frestllning
om denna qvinna, s ltom oss lsa fragmentet af ett bref som ganska
troget terger hennes person.

    "... Slutligen skulle jag gra Lady S. bekantskap och blef
    infrd till henne af min vn L. Hennes tant var icke hemma,
    men efter att hafva ltit anmla oss, vi visades till en liten
    salong, hvilken jag hade tid att betrakta under det vi vntade
    p templets gudinna. Rummet bar en underlig prgel af qvinlig
    och artistisk smak, samt manlig verksamhet. Det var ett slags
    boudoar genre Pompadour, hvit siden med rosor; en mngd sm
    saker, alla artistiska och smakfulla, voro der uppstllda,
    statyetter, sm taflor, fina th-serviser, kinesiska vaser; det
    var en sammansttning af olika genrer och ndock fanns uti det
    hela en trefnad som visade att den, som bebodde detta rum, hade
    ordnat allt fr att behaga sina gon och ej af ffnga -- bevis p
    en sjelfstndig natur, som knner ingen annan lag fr sin smak, n
    sin egen ingifvelse. Men srdeles anslog mig ett bord, som upptog
    hlften af en vgg och som bokstafligen var fverlastadt med
    bcker, portrtter, blommor och kringspridda papper: en hel liten
    verld af konst och intelligens. Ingenting var ordnadt med afsigt,
    en fri anda var upphofvet till allt detta. Man kunde sluta att
    det var hon sjelf som terspeglade sig uti det hela, och jag
    medger att allt hvad jag hade hrt sgas om henne ingaf mig en
    stor otlighet att se detta rum upplifvas af sjlen, som tills
    nu blott svfvade deri. Men d jag stod och vntade, brjade jag
    bfva; r hon en ngel eller en demon? hvilketdera? ty endera
    mste hon vara. Jag hade n hrt henne prisas till ytterlighet,
    n grymt frtalas och jag ville sjelf dmma. Om jag bfvade, var
    det derfre att jag var rdd att finna henne under min frvntan,
    icke stor nog eller icke nog frskrcklig.

    "Frasandet af en kldning underrttade mig med ens om hennes
    ankomst; mitt hjerta klappade, drren ppnades och hon trdde in.
    Hennes frsta syn lt mig skda ett temmeligen vanligt ansigte:
    en medelmttig lngd, ett ppet uttryck, samt den ledighet uti
    sttet att fra sig, som nstan alltid frvrfvas genom mycken
    verldsvana. Hon ursktade sig artigt fver att hafva ltit oss
    vnta, emedan hon ej haft hjerta att lta sina stackars blommor
    frsmkta af trst. Hon hade en vnlig blick fr oss bda, och
    uti hennes leende, uti hennes ansigtsuttryck fanns ngot som
    befriade en ifrn allt ondigt tvng. Jag tyckte mig frut hafva
    sett detta ansigte endera p ngon tafla eller uti en drm;
    hvilketdera, kunde jag ej minnas.

    "S lnge samtalet rrde sig kring vanliga mnen, hade hon ett
    likgiltigt uttryck; hon lyssnade uppmrksamt, men talade litet.

    "S snart frga vcktes om intressantare mnen, fljde jag
    med spnd nyfikenhet hennes ansigtsspel, som blef allt mera
    sjlfullt; gonen blixtrade och liksom ofrivilligt upptog hon
    frgan och tycktes lyssna till sin egen rst, som var full af
    klang; de ord hon talade voro ej utskta men frde rakt till
    mlet. Mig frefll hon som en prestinna som hll sanningens
    vgskl i sin hand. Vi hrde p; man kunde ej tvifla, hon mste
    ha rtt, tyckte man, om hon fven hade ortt. Hennes ord voro
    klara och bevisande, ty det hon sade kom frn en varm och fast
    grundad fvertygelse.

    "Medan jag lyssnade till hennes ord, roade jag mig med att
    studera denna intressanta varelse.

    "Hennes drag voro ej egentligen vackra, ty de voro hvarken
    regelbundna, eller bestmdt utprglade; ansigtet var ovalt och
    munnen var srdeles vlbildad; den kunde lika vl uttrycka
    indignation och frakt som mhet och beundran. Ett par stora och
    vackra, ehuru icke artistiskt skna gon voro infattade i lnga
    gonhr, hvilka beskuggade kinden d blicken snktes nedt. Dessa
    gon hade ett vexlande men alltid godt uttryck, hvilket stod
    i fullkomlig harmonie med hennes ord; de kunde ibland blixtra
    till som diamanter, och gonblicket derp blott tala om mhet
    och krlek. Hennes ljusa lockiga hr gaf ett ljuft utseende t det
    lilla hufvudet, som aldrig hll sig stilla; fven det talade
    sjlens sprk. Tv sm vlbildade och hvita hnder voro i stndig
    rrelse och skte alltid ngonting att leka med: en penna, en
    pappersknif, vad som fanns till hands, blef snart af hennes
    lifliga hand frvandlad till en spira, den hon lekfullt hotade
    med, eller smekande frde fver kinden. En den finaste lilla fot
    smg sig fram under den vida kldningen som nedfll i rika veck.

    "Sdan frefll hon mig vid frsta bekantskapen. Men hvem kan
    beskrifva hennes karakter, denna lefvande gta? S god att
    hon vill alla vl, r hon ibland sarkastisk och bitande qvick
    p andras bekostnad, dock aldrig s, att det hon sger skulle
    qvarlemna ett dligt eller ljligt intryck af den omtalade
    personen. Till ytterlighet enthusiastisk fr allt sknt och
    delt, kan hon dock emellant frsvara de orimligaste pstenden.
    Tillbedjande dygden och fr det mesta strng nda till
    puritanism, r hon ndock ofta full af koketta infall, hvilka
    ro i stnd att frvrida hufvudet p andra. Hon kunde ha varit
    en drottning, men hon kan lika vl finna sig uti att skta sitt
    hushll och vrda blomstersngar. Glad nda till ytterlighet, s
    att hon kan f ett helt sllskap att skratta, kan hon en annan
    gng med ett enda ord fra fven den lttsinnigaste p de mest
    allvarliga tankar. Hos hvarje karakter frstr hon att finna den
    frmnligaste sidan och utforskar hvar och ens ider, med en
    mine som tnkte hon p ngonting helt annat. Hon r med ett ord
    en ofrklarlig qvinna. Man mste endera hlla mycket af henne,
    beundra, tillbedja eller vnda sig ifrn henne. Hon r endera
    en stor kokett eller en qvinna som nnu icke funnit sin rtta
    bestmmelse hr i verlden och som icke arbetat sig upp till
    hjden af sina gfvor. Hon kan ej ljuga, ej handla till hlften;
    hon r s uppriktig att man ibland kan misstnka henne fr att
    icke tala sanning, s rttfram, att man vore frestad att beskylla
    henne fr falskhet, d man icke knner henne.

    "Fr att lta bli att lska eller hata henne, mste man gra
    ssom jag -- studera henne -- och ehuru jag redan sen ngon tid
    gr det, sysselstter jag mig dermed nnu med samma intresse..."

Dessa rader kunna gifva ett begrepp om det intryck, hon hos mngen
framkallat, och vi mste tillgga att Lady S. aldrig fick fretaga
sig ngonting obemrkt, ehuru hon sjelf trodde det, ty hvarhelst hon
befann sig, vckte hon intresse, och tv lger bildade sig genast,
det ena fr att beundra, det andra fr att klandra henne.

Mary tilltalade Lady S. med en vnskapsfull frtrolighet, men uti
hennes stt rjde sig tillika en stor tillgifvenhet och beundran: uti
det smleende och den blick, hvarmed Ladyn sg p henne, kunde man
lsa att det frhllande, hvaruti de stodo till hvarandra, mindre
var det af tjenarinna och matmoder, n emellan tvenne frtrogna som
hvardera vilja bibehlla sin rtta plats, och den glmde Mary aldrig,
ty hon var alltid uppmrksam och tjenstaktig. Lady S, yttrade sin
nskan att s tidigt som mjligt lgga sig, fre sina hyttkamrater,
och hon gick derfre fver dck med ett vnligt leende och en bjning
p hufvudet t de lngre aflgsna, samt en handtryckning t sina
nrmare bekanta. Hennes gng var ltt och del, icke frnm; och man
sg att hon, ehuru egande mycken verldsvana, dock gerna ville vara
obemrkt.

Nr hon ppnade sin hyttdrr och fann att Mary ensam var der, stngde
hon den hastigt, kastade lifligt hatt och shawl af sig och utropade:

-- N, Mary, hvad tycker du om denna sjresa? jag fr min del finner
den odrglig, ty att evigt se dessa samma ansigten, som alla ro lika
obekanta, blir i lngden outhrdeligt! Jag lngtar s till det kra
Europa, till den lskade stranden, som jag kommer att se blott i
frbifarten. Sedan jag tersett Englands jord, fr jag mera tlamod,
och d flyga vi; icke s, Mary? vi flyga, fria fglar, till de lnder
vi nska se. O! Mary! jag tnker visst ibland att min fader blir
orolig fver min bortvaro. Men nej! du vet att jag ej kan frm mig
att tervnda till honom, att instngas p det ensliga slottet och
lefva som fastkedjad. Nej! tusen gnger nej! nr man har kraft, mod
och frstnd, skall man ej som en docka sitta hemma och brodera i
bge fr att sysselstta sina fingrar. Dessutom r jag ej skapad att
vara en s frnm lords arftagerska; nej, min far r alltfr rik fr
mig. Jag vill vara fri, fri liksom lejonet i skogen! jag vill ej veta
af ngot tvng... men, jag brjade med en frga och har nu utan att
vnta p svar, fr hundrade gngen ltit dig hra dessa uttryck af
min oro och min lngtan.

-- Mylady vet nog att jag ej kan frdraga sjn, men hvad gr det?
Till allt behfves litet vana: dessutom r sdant s obetydligt att
jag ej dugde att vara med er Mylady, om jag klagade fr s litet. Men
vet Mylady, hvad jag trstar mig med? Jo! det r att se huru mycket
man sysselstter sig med er, och att hra s mnga bermma er. I
afton fick den gamla miss Brown tag uti mig och ville ndvndigt veta
hvem Mylady r och hvar ni lemnat er man?

Lady S. som just brjat ordna sitt hr, vnde sig om och brast ut i
ett klingande skratt, som hon p en lng stund ej kunde hmma.

-- Min man, ha, ha, ha! Nej! min kra miss Brown, ngon sdan hvarken
har eller tnker jag taga mig. Min man! nej, det lter fr ljligt,
men hvad svarade du?

-- Jag svarade som vanligt, att det ej anstod mig att tala om Myladys
angelgenheter, och rdde henne att frga eder sjelf.

-- Hvarfre det, Mary?

-- Emedan jag tyckte det var bst att lta dem tro er vara gift,
ty

det sgs ju att man i Europa s mycket skall undra fver, nr ogifta
fruntimmer resa ensamma. S mnga hafva redan frgat mig, och utan
att vilja sga en osanning, lter jag dem tnka hvad de vilja.

-- Nej, snlla Mary, jag bryr mig s litet, om hvad andra menniskor
tnka om mig, ty jag har intet att blygas fr. Ingen har frgat mig,
men skulle ngon gra det, s svarar jag sanningen och den knner du.

-- Vgar jag frga, hvart Mylady mnar resa sedan vi anlndt till
Liverpool?

-- Till en brjan fara vi till Paris, som jag redan s lnge lngtat
att f se. Jag vill njuta af friheten i hela dess herrlighet, d man
obemrkt och oknd kan flja den vg man finner god, och der man,
ehuru qvinna, kan ing uti alla detaljer, se det som intresserar en,
och icke behfva redogra fr sina mtt och steg.

-- Men huru skall Mylady kunna reda sig uti en s stor stad? En ensam
qvinna, vacker som Mylady r, blir aldrig obemrkt.

-- Mary! Mary! knner du mig ej nnu? vet jag ngonsin ngot
omjligt? nej, hndelserna mste bja sig fr min vilja, icke jag
bja mig fr dem.

-- Och nd, tillade Mary tveksamt, r Mylady rdd att tervnda till
sin fader, och att bli tvungen att gifta sig?

-- Rdd? -- nej, barn, jag r icke rdd att bli tvungen, men jag vill
s lnge som mjligt ihgkomma det fjerde budet: "Du skall hedra din
fader och din moder." Jag knner min fader, men han frstr mig ej
och jag vill ej yppa fr honom mitt frakt fr den man, som han
bestmt till min make. Blott i yttersta ndfall skall jag gra det.
Lyckligtvis har min moders frmgenhet satt mig i stnd att lefva
oberoende, s att jag kan flja mitt hjertas lag och den vg som mitt
frstnd anvisat. Dessutom har du lofvat mig ett blindt frtroende.
Framtiden str i stora drag tecknad fr mig, men detaljerna knner
jag icke. P Gud beror allt det, som min vilja r ofrmgen att
stadkomma eller frhindra.

-- Ja, Mylady, jag har lofvat att lyda blindt: jag tror p er mera n
p mig sjelf.

-- Snart komma vi till vrt frsta ml, Liverpool, derifrn vi
omedelbart komma att fortstta vr frd till Paris med ndiga
frsigtighets mtt. Frsigtighet r visdomens lag. Icke feghet,
rdsla, utan den oberoende frsigtigheten, som man mindre r
tvungen till genom omstndigheterna, n genom ingifvelsen utaf egen
erfarenhet, utaf egna tankar.

Under detta samtal hade Lady S. emellertid kldt af sig och sedan
hon lst hgt ett kapitel ur bibeln, hvilket hon hvarken morgon
eller afton frsummade att gra, tog hon godnatt af sin trogna
fljeslagarinna och frsjnk snart uti en djup och lugn smn. Man
sger att endast fullkomligt rena samveten kunna njuta en lugn hvila,
men detta anse vi i allmnhet vara ett stort misstag. Hr var dock
fallet sdant, ty Lady S. knde inga samvetsfrebrelser, emedan hon
handlade efter en fast fvertygelse, och d kunde hon ej frebr sig
ngonting.

Vi vilja emellertid lta henne fortstta sin resa, som erbjd intet
anmrkningsvrdt, ty vi anse ej som sdan den nyfikenhet hon stadkom
bland alla passagerare.

Sedan miss Brown, efter mnga fverlggningar med andra, fver Marys
svar, hopspunnit den mest intressanta romantiska historie, fick Lady
S. i allas gon den prgel af fverlgsenhet, som nyfikenheten s
ofta tillegnar dem, den hedrar med sin uppmrksamhet.




II

ABBEY-HALL


I nrheten af Liverpool ligger det sttliga Abbey-Hall, tillhrande
lord Suffridge. Sjelfva slottsbyggnaden r omgifven af en sorgflligt
vrdad park, vittnande om hg lder. Utanfr densamma ligga eleganta
farms och rika flt: sjelfva herrgrden, som r mycket stor, r
omgifven af en hg stenmur och vid den tunga jernporten, som ppnas
fr beskande, ligger ett litet kapell, som nu anvndes till boning
fr portvakten. Ofvanfr drren synes en nnu icke fullkomligt
utplnad frescomlning, frestllande den heliga jungfrun, som
uppenbarar sig i skyn fr ngra p kn bedjande munkar. Parken br en
dyster och frldrad prgel; slottet r en mossbelupen, tvvnings
grstens byggnad, med stora i de sekelgamla murarne oregelbundet
infattade fnster: tv torn hja sig vid hvardera ndan och fverst
p dem resa sig jernkors, vittnande om den tid d detta slott varit
ett kloster. Den tunga drren var af massivt jern och frde tanken
tillbaka till tider, d den fr de arma qvinnor som dvaldes derinne,
ofta blott ppnades fr att fra dem frn grafven ofvan, till grafven
under jord.

Uti en af de stora salarne satt lord Suffridge framfr en antik
marmorkamin, med i naturlig storlek uthuggna hjeltefigurer. Lorden
var en man af omkring femtio r; hans profil hade kunnat tjena en
bildhuggare till modell, men hans lifliga, oroliga gon stmde illa
fverens med det silfverhvita hret, som knappast mera betckte
hjessan. Hans kldsel var oklanderlig och bar prgeln af den kta
gentlemannen, som hedrar sitt eget sllskap lika mycket som andras.
Klockan var sju; och rummet, upplyst af endast ngra f ljus, hade
ett dystert utseende: p ett litet bord invid lorden brunno tv
vaxljus uti en fint arbetad stake med bl skrm. Lord Suffridge
hll en bok i handen, men hans tankar voro synbarligen lngt borta,
hvilket syntes af den stirrande blick, han riktade mot ett af rummets
mrka hrn. Pltsligt tycktes han vakna ur sina drmmar, reste sig
hftigt upp samt brjade med oroliga steg mta det stora rummet. Vid
hvarje af dessa steg hrdes ett doft terljud frn vggarne och de
ord, han utan sammanhang yttrade, genljdo hemskt omkring honom.

-- Hvad jag saknar henne! utbrast han, frande handen fver pannan
och den kala hjessan. Ensamheten, ja ensamheten r allt, hvad jag fr
min lderdom vunnit; ... gift, ter gift och nnu engng gift och
dock ensam!

Han gjorde ter flere slag i rummet, frdjupad i sina dystra tankar.
Smningom fvergick hans ansigtsuttryck nstan till frtviflan; han
kastade sig uti den stora lnstolen, med hufvudet tillbakalutadt,
och hans bittra skratt tycktes liksom ska ett gensvar i den storm
som hemskt hven genom fnstren.

Till hvad har jag kommit, efter att hela mitt lif hafva skt lyckan?
Tre gnger har jag genom ktenskapet trott mig finna henne och lika
ofta ha mina frhoppningar blifvit svikna: en son hade jag ock, men
honom ryckte dden ur mina armar, och den enda, som terstr af dem,
som stodo mig nrmast, r lngt ifrn att uppfylla de frhoppningar
jag stllt p henne: vi frst ej hvarandra och dock r hon mig s
kr; hennes objliga sinne pminner mig om mitt eget, men jag knner,
att hon eger det som jag alltid saknat, ett rent samvete och en fast
tro p allt godt. Hon r mig fverlgsen och dock r hon mitt eget
barn: denna tanke r olidlig, men hon mste lyda mig; kan jag ej p
annat stt frsona hvad jag brutit, s skall det tminstone ske genom
att kufva en sjl, som r lika objlig som min egen. Hon mste blifva
hans hustru, annars skall jag f ingen ro fr hmdens vreda makter...

Ngra minuter frflto under tystnad. Hans ansigte uttryckte en allt
djupare frskrckelse och blicken irrade oroligt omkring. -- Jag
vet ej hvaraf det kommer sig, fortfor han, att jag dessa sednare
tider allt jmt knt ngonting liknande fruktan; om natten vaknar
jag pltsligt, gripen af fasa: flere gnger har jag drmt, huru jag
springer efter min Lucy, men att hon svfvande undflyr mig tills jag
vanmktig faller till jorden, d jag hr en rst, ja den rsten
som jag mest af alla bfvar fr, ropa till mig: "Ingen frsoning
kan utplna det frflutna:" en isande kyla genombfvar mig: och jag
vaknar. Frr har jag aldrig trott p ngonting s draktigt som
drmmar, men tanken kan man ej betvinga och nu har jag icke lngre
Lucy hr, som med sin englalika rst lugnar min oro. Jag gaf vika
fr hennes nskan att f tillbringa ett r hos sin gudmor i Amerika;
ja vl -- men hrnst mste hon vika fr min vilja. Men om Lucy icke

mera skulle terkomma? nej, omjligt! Hon r visst rik nog, sedan
jag lemnade hennes mderne-arf i hennes hnder... men nej, det kan
hon icke gra, s hrdt kan jag ej blifva straffad och s mycket kan
hon ej likna mig. Snart borde posten komma och med den mhnda bref
om hennes terkomst. Jag emotser denna stund bde med lngtan och
frskrckelse, ty jag anar att svra strider frest mig.

Vid de sista orden hrdes p afstnd rullandet af en vagn som snart
stannade. Lord Suffridge reste sig hftigt, men tersjnk snart p
sin plats. Hans bda hnder omfattade krampaktigt stolen; gonen
riktades emot drren: han vgade ej andas, ej rra sig. Ngra minuter
frflto slunda, hvarefter drren ppnades och en gammal trotjenare
intrdde, som anmlte, att unga baronet Edvard Glithingham just nu
ankommit och nskade att f trffa lorden.

En suck ur lordens brst lt ana ett sviket hopp, men nr han svarade
att baroneten var vlkommen, hade hans ansigte samt hela hans stt
antagit ett lugnt och gladt utseende och det var med utstrckta armar
och ett utrop af gldje, som han tog ett steg emot sin gst.

Ngra ord om sir Edvard ro hr ndvndiga, frrn vi frklara
ndamlet med hans besk. Han var stor och vl vxt; och hans ansigte
hade ngonting nobelt och intagande; hans gon hade ett godt uttryck
och kring munnen spelade ett vemodigt leende, d den ej uttryckte
frakt eller vrede. Vid en flyktig bekantskap kunde man knna sig
frestad att anse honom fr en srdeles god och hederlig menniska,
ehuru ngot inskrnkt p frstndets vgnar. Men ju lngre man sg
och ju mera man var tillsammans med honom, desto mera klart framstod
hans dubbla karakter, hvilken var en blandning af de mest lga
knslor i frening med en vana att uttala upphjdare grundsatser.
Sjelf ansg han sig fr en framstende man, men hans handlingar
bildade en skarp motsats hrtill.

Han lefde med sin mor i Sussexshire; tidigt hade han frlorat sin
fader, som fallit ett offer fr en oknd mrdares hand, hvarefter
han uppvext, vrdad af en alltfr svag och olycklig moder, utan att
ngra band lades p hans sinnes vildhet. Redan fr halftannat r
sedan hade lord Suffridge lofvat honom sin dotter Lucys hand, ehuru
han mer n vl visste, att hon icke hyste ngon mhet fr denne sin
blifvande make. Men i denna frga skulle inga bner frm lorden till
eftergift, dessutom hade Lucy ett fr stolt sinne fr att knbja ens
fr sin fader.

Med ett utseende af liflig gldje kastade sig sir Edvard uti sin
tillkommande svrfars armar och utropade "Jag kan ej sga, huru
glad jag knner mig att f terse eder, mylord, och huru hgt jag
uppskattar lyckan att ha rnt ett sdant emottagande frn eder sida.
Men jag erfor nyligen den smrtsamma nyheten att min dyra fstm nnu
ej terkommit; nr vntar ni henne, mylord?"

-- Innan jag svarar, mste jag bedja dig, min bste Edvard, taga
plats, svarade lorden som var blek och darrande. Sedan de bda mnnen
satt sig ned, fortfor han: -- Jag kan icke med skerhet bestmma,
nr min Lucy terkommer, emedan hennes hemresa r beroende af mnga
omstndigheter, framfr allt af passande ressllskap, men lngre n
en mnad torde vi ej behfva vnta p henne.

-- En mnad! utropade Edvard; nnu en hel evighet efter denna lnga
prfningstid, som varit mig s svr att uthrda; hade ej den
ljulvaste framtid lett emot mig och hade ej min lskade Lucys frbud
att uppska henne fre hennes terkomst qvarhllit mig, skulle jag
lngesedan styrt min kosa till det land, som innesluter hela min
framtid.

Vid dessa sista ord hade lord Suffridges ansigte antagit ett mrkt
uttryck.

-- Har hon frbjudit dig att terse henne fre hennes hemkomst?
besynnerligt, mycket besynnerligt...

-- Hvad finner ni, mylord, fr besynnerligt hruti? afbrt honom sir
Edvard, som med synbar oro fljt lordens ansigtsspel.

-- Ingenting, min gode Edvard, ingenting, det var blott en ofrivillig
tanke, som ett gonblick fick rum inom mig. Jag frmodar att det blott
varit en frsigtighet af henne, emedan Lady Rush ofta tillbringar sin
tid p resor och du slunda kunnat f resa frgfves utan att trffa
dem hemma.

Denna frklaring var visserligen ganska skt, men tycktes dock
fullkomligt tillfredsstlla Edvard, som p sin blifvande svrfaders
frga, huru lng tid han mnade sknka honom, svarade, att han gerna
skulle tillbringa ngra dagar p Abbey-Hall, fr att med lorden
hinna tala angende framtiden. Lord Suffridge ringde; samma gamle
trotjenare trdde in, och erhll befallning att iordningstlla den
rda kammaren i fre vningen; denna frklarades dock icke vara uti
det skick att den kunde hysa Abbey-Halls blifvande herrskare. Intet
annat rum fanns att tillg fr denna natt n "grna kammaren" i samma
vning. D detta rum nmndes, bleknade lorden ter.

-- Det r denna kammare, som Lucy har s kr och mest uppehller sig
uti: och ehuru jag fr min del ej just tycker om det, lter jag dock
hlla den, liksom min dotters friga vning, i ordning. Det r en
liten nyck hos henne, som jag ej vill stta mig emot. Rummet r icke
beqvmt, men fr en natt hoppas jag, du ursktar mig, d din ankomst
var s ovntad.

-- Min bste lord, detta rum har blifvit mig dubbelt krt, sedan jag
hrt, att min fstm har en skild frkrlek derfr, svarade Edvard
hvarefter den gamle Anders gick ut fr att verkstlla den honom gifna
befallningen; uti hela hans vsende kunde man dock tydligt lsa ett
slags ovilja, eller ngonting liknande frargelse fver det honom
gifna uppdraget.

-- Hvad har han hr att gra? mumlade han fr sig sjelf, och jag som
icke hade ngot annat rum i ordning... men nu r det fr sent... och
detta rum, som Mylady hller s krt, skall nu under hennes frnvaro
bebos! Hvad jag kan vara uppbragt p mig sjelf! Huru skall jag kunna
mta Myladys blick, nr hon ser p mig med sina stora bl gon och
mild som en engel sger: -- Anders, hvarfr har du ltit ngon bo uti
det rum, som jag mest lskade? Nr hon talar s der, s nskade jag,
att hon ngon gng blefve riktigt ledsen, men nej, det blir hon
aldrig! Alltid r hon mild, blott nr hon hr en osanning eller fr
veta af en sdan, blir hon helt rd i ansigtet; hennes gon tras
af smrta och den medlidsamma blick hvarmed hon d betraktar den
felande, kommer honom att knna sig frkrossad af sitt eget samvetes
frebrelse. Huru skulle jag ej lngta efter hennes terkomst, om
ej detta gifterml med sir Edvard skulle komma i frga! Nej, jag
kan ej frdraga honom, och det kan Mylady ej heller, fastn hon kan
beherrska sin motvilja, men frstlla sig, det kan den engeln aldrig.

Under denna monolog hade Anders hunnit till sitt rum, och sedan han
ur ett skp framtagit flere nycklar, tndt ett ljus, som han satt i
en lykta, begaf han sig ut i den lnga korridoren, der han stannade

utanfr en drr, p hvilken han knackade. En rst inifrn bad honom
stiga in, efter att frst hafva gjort sig underrttad om hvem det
var. Uti ett litet ntt och prydligt rum, satt en gammal qvinna i
soffan, framfr ett sybord och stickade p sin strumpa.

-- En stor nyhet, mrs Johns, brjade Anders, men icke sdan vi nska;
sir Edvard r hr och skall tillbringa denna natt i grna kammaren.

-- Gud barmhertig! utbrast mrs John, lyftande sina gon frn arbetet
och aftagande sina glasgon; aldrig kan det vara mjligt, att
baroneten skulle bebo Myladys rum, -- nej, Anders har blott velat
skrmma mig.

-- Nej, bsta mrs Johs, intet skmt kommer nu tyvrr i frga. Det r
visst mitt fel, men intet annat rum var s i ordning att det kunde
begagnas till sofrum, och baroneten kom fver oss liksom frn skyarne.

-- Ja, det var mycket illa gjort utaf er, mr Black, att stlla s
till. Men slunda gr det, nr jag r sjuk och icke kan ha tillsyn
fver allt: nog skulle jag alltid hllit ett rum i beredskap fr
ofrutsedda hndelser. Och baroneten skall nu sofva i den sng der
Myladys mor, Gud vare hennes sjl ndig!... uppgaf sin anda? Nej, det
r omjligt!

-- Nu r det ej lngre tid att oroa sig hrfver, ty vi mste stlla
allt i ordning fr den blifvande arftagaren och Lady Lucys fstman...
nej, jag har svrt att f dessa ord fver mina lppar. En sdan man
t denna engel!... det r synd och skam att lorden skulle gifva sitt
lfte utan Myladys samtycke, men vi knna den gamle herren och veta
att det som engng r sagdt, det r sagdt, och icke en bokstaf deruti
fr ndras. Vill ni icke derfre, mrs Johns, vara god och kalla p
eder qvinliga bataljon och gifva dem de frhllningsordres, som jag
ej begriper mig p? Jag gr emellertid p frhand till grna kammaren
och stller undan Myladys saker, som hon visst icke nskar att sir
Glithingham skall f rra.

-- Ja, ja det skall ske, ehuru jag ej kan f ur mitt hufvud att
Anders handlat mycket ofrnuftigt och att man vid hans lder borde

hafva litet mera omtanke och icke s der...

-- Nog, nog mrs Johns! Nu hinner jag ej hra p mera, men sednare
skall jag komma tillbaka, d ni kan blifva i tillflle att f
afsluta er vackra predikan, hvars brjan gifver mig en aning om
fortsttningen och slutet. Jag mste nu g att se efter qvllsvardens
servering, ty tiden brdskar.

Med dessa ord lemnade Anders rummet, der mrs Johns en stund frblef
sittande med hnderna i kors, frsnkt i djupa tankar. Smningom
brjade orden ter bana sig en vg fver hennes lppar:

-- Skall ngonting blifva gjordt med omsorg, s mste man ndvndigt
sjelf vara med, eljest utrttas ingenting med frstnd. Fast Anders
r en bra karl, s r han dock blott en karl, och han frstr sig ej
det minsta p sdant. Men nu frsummar jag mig... hvarp hon hftigt
ringde p en klockstrng, som hngde fver soffan. -- Jag r mycket
ledsen, fortfor hon, och kunde jag blott g, s skulle jag nog hitta
p ngon utvg, men den frargliga gikten har alldeles frlamat mig.
Hvad skall Mylady sga nr hon kommer hem? Hennes egen mors rum!
Stackars barn! Man kunde nstan tro att hon anar till alla de suckar
och trar, som uppstigit frn denna sjukbdd!

Medan hon nnu talade, intrdde, den ena efter den andra, sju stycken
tjensteflickor hvilkas utseende och kldsel vittnade om deras olika
tjenstegrader. Sedan alla voro samlade, tog mrs Johns till ordet med
en befallande och fverlgsen mine, hvilken hon i tjenstefolkets
nrvaro alltid ptog, ty hon fordrade mycken respekt och var lika
strng som hon var omtyckt, hvilket i hennes stllning r ngonting
ganska sllsynt.

-- Nu, mina barn, skolen i raskt gripa verket an, ty den dle
baroneten sir Edvard Glithinghamn har anlndt och mr Black vntar
eder i grna kammaren fr att stlla den i ordning till hans
emottagande. Jane, hr r nyckeln till linneskpet, tag fram, ur
afdelningen fr frnmare gster, lakanen och rongottsvaren n:o
3 och tvenne handdukar med rosor och vindrufvor i brden, ocks
n:o 3 -- Medan hon nnu talade, hade hon ur en stor korg p bordet
framtagit en nyckel, den hon rckte t Jane: -- Akta elden! Man kan
aldrig vara nog frsigtig med den. Jane neg och nickade till tecken
att hon hade frsttt, samt ilade ut.

-- Du, Evelyne, fortfor mrs Johns, skall taga ljus ur den stora
ldan och stta dem i silfverstakarne, som redan st i rummet, samt
fr resten stlla allt p sin plats: glm ej dricksvattnet och
tndstickorna: i morgon skall du i god tid se till, att rda kammaren
blir eldad och stlld i ordning, ty baroneten skall d flytta dit. Ni
andra, Bab och Lilly, Kate och Mary skolen alla genast begifva eder
till grna kammaren och der afvakta mr Blacks befallningar. Gn nu,
mina barn!

-- Och jag, hvad skall vl jag gra? sade en sakta rst.

-- Du, Alice lilla, har ocks ngonting, som du mste utrtta, du
skall fver allt se efter om ngra af Myladys saker ligga framme,
mr Black skall visst lgga dem undan, men aldrig kan man i sdana
fall lita p en karl: sedan skall du vackert lgga dem i ordning
i ngon tom byr i Myladys rum. Du r Myladys kammarjungfru, och
fr derfre detta frtroendeuppdrag.

-- Goda mrs Johns, trs jag frga hvarfre baroneten just skall f
bebo Myladys lskling-rum, d s mnga andra finnas hr p slottet
och Mylady icke gerna vill att ngon skall betrda det? Det r ju
blott ni mrs Johns, mr Black och jag, som hafva tillstnd att f stra
henne, d hon ibland fr lnga stunder instnger sig uti detsamma.

-- Det vet jag nog, men med en fstman r det helt annat, ty honom
unnar man gerna det bsta, och dessutom s r det Mylord som bestmt
det och honom mste man lyda. G nu, min snlla Alice, och visa att
du kan gra heder t ditt kn, genom att snabbt och vl utrtta hvad
jag sagt.

-- Det kan ni lita p, mrs Johns, allt som rr Mylady utrttar jag
mycket fortare och bttre n annat; jag skall skynda mig!

-- Kom sedan hit tillbaka, kra barn, det r s trefligt, nr du r
hr och hller mig sllskap, ty mr Black, som eljest brukar lsa fr
mig, har mycket att gra i qvll. Hon gaf den unga flickan ett tecken
att aflgsna sig och snart hrde man hennes ltta steg genomila den
lnga korridoren.

Sednare p qvllen hade mrs Johns den gldjen att se gamle Anders
stiga in till henne, och lnge sutto de gamla och talade om fordna
gemensamt upplefda minnen.

Ungefr vid samma tid satt lord Suffridge uti sitt kabinett, med
drren till sngkammaren ppen. Detta rum var upplyst af flere i
kronan brinnande ljus, utom andra som fverallt voro upptnda s att
icke en enda vr var skum. P skrifbordet, framfr hvilket lorden
hade tagit plats, brann en sjuarmad kandelaber och vid hans ftter
lg en stor Newfoundlands-hund, som med sina blickar uppmrksamt
fljde sin herres rrelser. Lorden satt och skref; pannan lg i djupa
veck och hans mun var krampaktigt sluten. Emellant sg han upp frn
sitt arbete och kastade en misstrogen blick mot sngkammardrren,
hvarvid fven hunden oroligt blickade t samma hll. Lnge satt
lorden s och skref, och allt starkare blef derunder det uttryck af
bfvan och tilltagande skygghet hvarmed han sg omkring sig. Men vi
lemna honom vid hans arbete fr att kasta en blick uti grna
kammaren, Lady Suffridges lsklingsrum, som nu upptogs af hennes fga
lskvrde fstman.

Hvarmed var vl han sysselsatt? Jo, han lg frsnkt i en tung och
djup smn, hvarom de ljudliga och fga poetiska snarkningar, som
regelbundet hrdes bakom de tunga sidenfrhngena kring hans sng,
aflade ett ojfaktigt vittnesbrd.

Sjelfva rummet var mbleradt i gammaldags smak och vggarne bekldda
med mrkgrnt damast, med frgyllda panelningar. Taket, liksom
drrarne pryddes af storartade mlningar. I taket sg man Gud Fader
sittande p en thron omgifven af englar, som flgo omkring, blsande
i basuner. P en af drrarne syntes en mngd ansigten, hvilka voro
liksom frklarade af det sken som utgick frn hjden, och vid deras
skuldror voro vingar fstade, strre och mindre, allt efter den
olika hjd de hade ntt. P den motsatta drren trngdes en massa
frfrade anleten, hvilka med fasa sgo dit upp; och dessa varelser,
hvilka voro utrustade med horn och lnga klor, fasthllo sig af alla
krafter vid jorden. P den tredje drren, emellan de bda andra, sg
man en prelat i pfve-skrud; i den ena handen hll han en ofantlig
nyckel hrande frmodligen till himmelrikets portar; denna hll han
utstrckt mot den sida der de frklarade befunno sig, medan han t
de andra gjorde en afvisande tbrd. Alla dessa i sammanhang med
hvarandra stende taflor, voro konstnrligt utfrda samt buro prgel
af katholicism och vittnade om, att klostret varit rikt och inom
sina murar slutit stora frmgor, som fr konsten blifvit frlorade;
oskert r, om de derfre blifvit vunna fr himlen. Men ltom oss
hoppas att den goda viljan tynger i Guds vgskl, samt att ett lif
af bn och frsakelse har ngon betydelse i den stund d hjertats
hemligaste knslor skola komma i dagen.

Fr frigt hade rummet intet anmrkningsvrdt. Ett stort skrifbord
hvilket liksom alla de friga mblerna var af frgylldt trd, en
gammalmodig sng, en hgkarmad soffa och ngra stolar, var allt hvad
det innehll. Invid detsamma lg ett litet toilettrum, hvilket gjorde
att det icke s mycket pminte om sin egenskap af sofrum.

Men ltom oss fr en tid lemna Abbey-Halls innevnare och tervnda
till vr gamla bekantskap, Lady S., som nu anlnde till Liverpool.




III

TVENNE SVIKNA FRHOPPNINGAR


Att det fruntimmer, som p ngbten vckte s mycket intresse, icke
var ngon annan n Lucy, Lord Suffridges enda dotter, arftagerska
till Abbey-Hall och sir Edvard Glithinghams trolofvade, hafva mina
lsare tvifvelsutan redan gissat.

Fr att kunna frklara mnga egenheter uti hennes karakter, hvilka
eljest kunna synas alltfr fverdrifna, mste vi g tillbaka till
hennes tidigare lif.

Hon var lord Suffridges enda barn, med hans frsta hustru, den
lskvrda Lady Lucy, hvars namn hon fven i dopet erhllit. Om lord
Suffridges ungdom hade berttats mnga underliga saker, nu nstan
glmda. Ofta intrffar det att frflutna hndelser smningom
frsvinna i det dunkla framfarna, och endast qvarlefva uti ngra
ldre personers minne, derifrn de dock ibland, likt frn grafven
uppstende vlnader, pltsligt framstiga i dagen, fr att stra bde
ddas och lefvandes ro.

Man omtalade, att han emot sin faders vilja hade velat gifta sig,
och att denne d hotat gra honom arfls, samt att sonen det oaktadt
flytt frn hemmet, men blifvit tillbakavisad af den qvinna, han
lskade, hvilken emellertid gift sig med en annan. Trogen denna sin
krlek, berttade man, hade han frfljt fremlet fr densamma, som
mycket hastigt blifvit enka, och med sin spda son ndgats gmma sig
undan honom. Nstan samtidigt hrmed frlorade han sin fader och blef
till allas fverraskning -- herre till Abbey-Hall.

Ngra mnader efter det han tilltrdt denna besittning, gifte han sig
med lord Earlys skna dotter, som blef en lskvrd vrdinna uti hans
hus, samt en mild och trogen maka. Oaktadt alla hennes bemdanden
att sprida gldje och trefnad omkring honom, lyckades hon ej skingra
hans dystra lynne, som var ofvervinneligt. Mngen gng utbrt det
tillochmed i anfall liknande vansinne, och d vakade hans hustru, med
de trogne tjenarne Anders Black och mrs Johns, lnga veckor vid den
sjukes sng. En gng d hon ensam satt vid sin sjuke makes sida, hade
hon blifvit s uppskrmd -- om det sedan var af hans ord eller vilda
uppfrande, knner man ej -- att hon hftigt insjuknade. Innan hon
fll uti den svra hjerninflammation som slutade hennes dagar, bad
hon att ingen annan n mrs Johns och Black, som fven vrdade lorden,
skulle f skta henne, och fr att de mtte kunna hrda ut dermed,
lt hon dem fra sig till det rum som lg nrmast till hennes makes.
Men d de trogna tjenarene mrkte att den enas yrsel frsmrade den
andras, terfrde de den medvetslsa Ladyn till den grna kammaren i
fre vningen, frenad med lordens rum genom en spiraltrappa. Deras
tillgifvenhet knde inga grnsor och deras sorg var derfore djup d
de sgo sin lskade matmoder d uti deras armar.

Nr lord Suffridge ndtligen tillfrisknade frn sin svra sjukdom,
som var det hftigaste anfall af vansinne han hittills haft, vgade
man ej p lnge meddela honom detta hrda slag. Emellertid hvilade
Lady Lucy redan se'n lnge uti den praktfulla familjegrafven som
prydde Abbey-Halls kyrkogrd. t lorden sade man att hon rest bort,
och att hon snart skulle terkomma, men fr att lugna det raseri,
hvaruti denna underrttelse frsatte honom, blefvo de tvungna att
sga ut hela den hrda sanningen. Han hrde den lugnt och hans
frsta tanke var att taga reda p, om begrafvningen varit sttlig,
och hans andra, att utforska hvad hans sjukvaktare mjligen kunnat
uppsnappa om hans frflutna lif. Men allt hvad han under sin yrsel
talat, hade varit dunkelt, och intet namn hade derunder undfallit
honom; blott afbrutna ord hade ltit dem ana att han dolde ngon
dyster hemlighet inom sig. Man lt honom tminstone frblifva i
denna tro. Inom sig fattade han dock det fasta beslutet att aldrig
slppa de begge tjenarne ifrn sig, ty han kunde skrast rkna p
deras tystltenhet, d han hade dem under sin uppsigt p det aflgsna
slottet.

Mngen afton sutto dock hofmstaren och mrs Johns under ifriga
rdplgningar om de skulle stadna qvar hos lorden, eller lemna
hans tjenst. Sannolikt skulle de hafva bestemt sig fr det
sednare, om icke den lilla sjuriga Lucy, som af sin dende moder
blifvit anfrtrodd i deras vrd, p dem hade utfvat en stark
dragningskraft. De beslto sledes att fr barnets skull stadna
qvar, emedan de ej vgade lemna henne ensam, med den till hlften
vansinnige fadren. Lnge knde lord Suffridge liksom en viss afsky
fr det moderlsa barnet, som emellertid inom de dystra murarne och
de sekelgamla trdens skugga, utvecklade sig till en frisk och
glad blomma. Omhuldad af de bda trotjenarnes krleksfulla vrd,
uppfostrad utan ngon gifven plan, uppvexte hon fri, utan sorger,
och utan ngon aning om att det kunnat vara annorlunda. Fr sin fader
erfor hon stdse en viss rdsla och var alltid i hans nrvaro tyst
och lydig; detta lade dock intet tvng p hennes lif, ty hon sg
honom endast ngra minuter under dagens lopp, d hon fick komma och
kyssa hans hand, hvarefter hon genast, efter erhllen tilltelse att
aflgsna sig, skyndsamt frsvann genom drren, der ngon af hennes
gamla vnner alltid vntade p henne. Blott ett enda annat barn fanns
p slottet och det var den lilla Alice, hvars bekantskap vi redan
gjort i mrs Johns rum. Hon var dotter till den frsta Ladyns fordna
kammarjungfru, och det leende barna-ansigtet hade en sdan tjusning
p Lucy, att man slutligen ej kunde uttnka ngot hrdare straff, n
att p en hel dag ej lta henne f se Alice. Lucy var tio r gammal
d lord Suffridge en dag, efter terkomsten frn den frsta utflykt
frn hemmet han fretagit sedan sin hustrus dd, frkunnade mrs Johns
att allt p slottet skulle stllas i ordning, emedan han snart mnade
hemfra en ny Lady Suffridge. Detta skulle de underrtta den lilla
Lucy om, samt tillika lra henne att kalla sin nya styfmoder mamma.

Nr de bda trogna tjenarne efter att ha hrt denna nyhet, lemnade
lordens rum, sgo de frskrckta p hvarandra. Black fljde nu mrs
Johns ttt i spren, d hon med brdskande steg ilade upp till sitt
rum: vl anlnda dit, stannade de och betraktade en stund hvarandra
under ljudls tystnad, hvilken slutligen brts af Black i det han
sade:

-- Hvad tnker ni hrom?

-- Hvad jag tnker? Alldeles detsamma som ni sjelf, mr Black, att
vi aldrig hade tnkt oss mjligheten att lorden nnu engng skulle
fretaga sig ngonting dylikt. En fru i huset som skall intaga Lady
Lucys plats! och som jag skall msta niga fr: nej, det gr jag d
bestmdt icke. Jag kan lefva ett oberoende och bekymmerslst lif och
lemnar derfre utan vidare detta hus. Ni, mr Black, kan gra hvad ni
behagar, men jag stannar icke qvar.

Black nrmade sig mrs Johns, fattade hennes hand uti sin och sade
mildt:

-- Tror ni, mrs Johns, att jag knner mig tillfreds vid tanken att
lyda under en annan matmoder n Lady Lucys dotter: ty det har alltid
varit mitt hopp att lefva s lnge att jag finge se det lilla
englabarnet ssom min vrdinna: men nu lemnar jag huset mindre n
ngonsin, ty Lucy behfver oss bttre n frr. Hvad skall det blifva
af det stackars barnet och hvem vet, hurudan den nya Ladyn blir, ty
af en styfmoder har man litet att hoppas. Och skulle vi vl nu glmma
hvad den andra vid sin dd bad oss om? Nej, icke kan ni, mrs Johns,
hafva hjerta att lemna det arma barnet, s lnge vi kunna vara henne
nyttiga. Gud och den lskade Lady Lucy se ned ifrn himmelen och
vilja att vi skola vrda barnet, som vore det vrt eget. Endast dden
kan rycka oss frn den plats vi hr hafva intagit, icke sant, mrs
Johns? Hade jag icke uti min ungdom begtt den dumheten att gifta mig
med en kokett flicka, innan ni, mrs Johns, var enka, och hade jag ej

varit s gammal d hon dog och lemnade mig ensam utan barn att srja
fr, s skulle jag fr lngesedan sagt till eder:

-- Mrs Johns, ltom oss blifva man och hustru, och slunda i krlek
vara far och mor fr den unga Lucy, men nu...

-- r det fr sent, slutade mrs Johns, och blickade p Anders med ett
par nnu lifliga och vackra gon, och Anders sg helt lycklig ut vid
den tanken, att om de begge varit yngre, skulle han sannolikt ftt
ett jakande svar.

-- N, huru r det nu med ert beslut? Lemnar ni Abbey-Hall?

-- Ack, s den Anders kan tala, sade hon, aftorkande en tr som
lngsamt rullade ned fr kinden. Ehuru det nu r fr sent att beg
en sdan galenskap som att gifta sig, s vilja vi dock besluta att
aldrig fvergifva vrt gemensamma verk. S lnge Lucy behfver oss,
skola vi icke lemna henne, och liksom jag i egenskap af er hustru
icke skulle ha gjort det, skola vi fven nu som gamla, goda vnner
stndigt fljas t.

-- Tack, min lnge lskade, trogna vn Jenny! Efter att hafva sagt
dessa ord, rodnade han fver sin djerfhet och kysste hennes magra
hand, fr att dlja den sinnesrrelse som bemktigat sig honom.

Mrs Johns ter, tycktes en stund hafva frflyttat sig tillbaka till
sin ungdom och brast ut i en konvulsivisk grt, sannolikt fr det
mjligheten att blifva lycklig, hade fr sent intrffat. Anders, som
mera n ngonting annat fruktade fr att visa sina trar, afbrt det
rrande upptrdet: -- Nej, nu mste jag skynda mig till vrt lskade
barn fr att lra henne sga det rysliga ordet; mhnda faller det
Lorden i morgon in att frga om hon vet det och d kunde hon dyrt f
plikta fr vr frsummelse.

-- Ni har rtt, Anders, sade mrs Johns, nnu svagt snyftande; g ni
frut, jag kommer snart efter.

De bda gamla hade stndigt lrt Lucy att hennes moder var i himlen
och icke kunde terkomma till jorden, samt att hon aldrig mera kunde
f en moder, sedan denna, hennes skyddsengel var borta. Det blef nu
fr dem ett mycket svrt arbete att med ens frklara fr henne det
en ny moder skulle uppst, som hon mste mycket hlla af. Det var
lngtifrn med gldje och fvertygelse som de gamla meddelade henne
detta, och liksom instinktmssigt stretade fven hon emot all lrdom
uti detta afseende. Sedan hon en stund helt tligt lyssnat hrtill,
brukade hon lugnt frga: -- Hvarfre skall det nu med ens vara s?
Jenny och Anders ha ju ofta sagt att jag aldrig skall sga ngot, som
jag ej begriper och nu viljen j att jag skall frst att, ehuru min
mamma r dd och icke mera kan lefva, jag dock skall hafva en mamma,
som kommer hit och som lefver? Anders och Jenny brukade d helt
rdvilla se p hvarandra.

Emellertid hade lord Suffridge rest, efter att hafva lemnat
ytterligare befallningar om anordningarne fr emottagandet af den nya
vrdinnan, som han efter en mnad skulle ditfra. Lady Lucys vning
skulle putsas upp, ehuru ingenting der behfde ndras; lyckligtvis
fick grna kammaren lemnas orrd, emedan den ej hrde till Myladys
rum, utan utgjorde ett af de mnga gstrum som slottet hade att
bjuda p. Detta rum hllo de begge gamla trotjenarene heligt och de
srjde nog fr att ingen fick bebo det. Fr Lucy var det vlbekant,
liksom de mlningar som prydde detsamma, dem mrs Johns ofta frklarat
fr henne, dervid hon dock sllan underlt att tillgga, att det
blott var en styggelse af menniskorna att framstlla Gud med stort
skgg och bl mantel samt pfven med nycklarne till himlens portar.
Detta rum hade blifvit Lucy krt och der lskade hon att tillbringa
lnga timmar, endera alldeles allena eller i sllskap med Alice,
d de begge lyssnade till gamla Jennys berttelser om modrens dd,
om Guds nd och rttvisa samt om pfvens ofrskmdhet att tro sig
vara en s helig man, ehuru han ej var annat n en skamflck fr
kristenheten. Lucys lynne var mycket stmdt fr religionen och det
var underbart att se huru allt nytt, hon i detta mne fick hra, gaf
hennes barnsliga tankar sysselsttning, och huru ofta fr hennes
lder fverraskande anmrkningar frvnade hennes gamla lrare och
lrarinna.

En mnad hade frflutit, sedan lord Suffridges afresa, nr ett bref
frn honom anlnde till mr Black, deruti denne underrttades att de
efter en vecka finge invnta sitt herrskap. Allt var i ordning, och
nu voro de gamla ifrigt sysselsatta att stlla s till, att Lucy
skulle gra ett godt intryck p sin styfmoder. Huru mnga timmar
hade ej de bda gamla tillbragt under allvarsamma rdplgningar om
hurudana klder de skulle lta gra t den lilla flickan; Myladys
gamla garderob hade blifvit framdragen och bland hennes kldningar
och spetsar hade man utvalt dem som bst ansgos passa fr Lucy. Nu
voro alla i ordning att emottaga sitt vntade herrskap; betjenterne
stodo ikldde sina galadrgter; mr Black hade prydt sina gamla
vador med ett par silkesstrumpor, sina skor med stlspnnen; resten
af kostymen utgjordes af svarta sammets knbyxor, rock af samma
tyg, samt hvit vst och halsduk. Mrs Johns hade ptagit sin svarta
sidenkldning och hvita tyllmssa samt hll vid handen den lilla
Lucy, hvars blonda lockar nedfllo p en blndande hvit hals. Henne
hade de kldt uti en bl sammetskldning med bred spets i kanten och
korta genombrutna strumpor, som lto se ett par prktiga om helsa
och styrka vittnande ben. Hon var vacker som en dag och den goda mrs
Johns gon hvilade msom med stolthet p det lskade barnet msom p
den sttligt utstyrde Anders.

De hade icke vntat lnge, innan de sgo en vagn rulla lngs den
stora allen och stadna vid porten. Betjenterne ilade p en vink
af Anders de kommande till mtes, men han sjelf gick med en viss
stolthet ned fr de f trappstegen till grden och anlnde just
i rttan tid fr att hjelpa ut lord Suffridge, som efter en kort
helsning i sin tur hjelpte sin unga maka att stiga ned. Han bjd
henne med mycken hgtidlighet armen och presenterade mr Black, som
bugade sig just s mycket som tillfllet tvingade honom att gra.
Kommen uppfr trappan, tog lord Suffridge utan att sknka Lucy eller
mrs Johns en enda blick, sin hustrus hand, frde den till sina
lppar och sade:

-- Ett hjertligt och innerligt vlkommen, min dyra Lady Suffridge!
detta r nu ert hem, och jag vill hoppas att ni der skall finna
trefnad. Nu blef han varse mrs Johns som med Lucy hade nrmat sig
och tillade: -- Hr fr jag presentera min dotter Lucy och den
frtrffliga mrs Johns. Lucy, kyss din moders hand. Barnet lydde, men
man sg att hon gjorde det med fruktan. Lady Elvine omslt henne i
sina armar, blickade henne sedan in i ansigtet och sade:

-- lskade barn, jag kommer visst att hlla mycket af dig, ty du ser
s snll ut! Derp rckte hon mrs Johns sin hand och tillade: "Jag
har hrt, att ni fr det kra barnet varit en annan moder; nu f vi
tillsammans dela lyckan att uppfostra henne." Dessa f ord voro nog
fr att komma den lilla Lucy att vnligt se upp till sin nya moder,
sl sina armar kring hennes hals och utbrista: "Nu vill jag gerna
kalla dig mamma, ehuru det frst kndes s svrt".

Mrs Johns och Black, som fven hade hrt Lady Elvines ord, ljusnade
hastigt upp, deras lnga och missnjda ansigten fvergjtos af ett
gldjeskimmer som gaf hela betjeningen ett annat sinne. Hittills hade
allt blifvit gjordt med en viss ceremonis etikett, men nu blef det
med ens annat af, och endast lorden tycktes med otlighet afvakta
slutet p en scen som, i hans tycke, alltfr lnge uppehll dem vid
den ppna drren till salongen.

Nr Elvine ftt af sig sina fverplagg, tog hon sin mans arm, rckte
den hgra handen t Lucy som fick flja med, och slunda gjorde den
unga vrdinnan sitt frsta intrde uti det hus, der hennes ankomst
med s mycken fruktan blifvit emotsedd.

Lord Suffridge frde henne med samma hgtidlighet till en soffa i
den sttliga och vl upplysta salongen, samt bad henne nu riktigt
taga huset i besittning och komma ihg att allt der stod till hennes
disposition. Elvine tryckte med rrd tacksamhet hans hand och drog
Lucy nrmare till sig samt kysste henne med vrme. Nr hon gjorde
det, syntes en rynkning p lordens panna och han anmrkte att tiden
nu vore inne att skicka Lucy till sngs. Elvine kastade en bedjande
blick p sin man, som tillade att det nog fanns tillrckligt mnga
dagar och aftnar qvar och att man ej behfde stra barnets vanor.

Elvine omfamnade hjertligt den lilla flickan, som slog sina armar
kring hennes hals och brjade bittert grta.

-- Hvarfre grter du, Lucy? frgade Elvine sakta:

-- Fr att jag r s lycklig i afton.

-- Elvine, skm ej bort barnet, jag kan ej frdraga trar och pjunk;
kom nu barn och kyss min hand och g sedan och lgg dig.

Lucy tycktes vara nnu mera rdd n frr fr sin fader, samt lydde
darrande och terhllande sina trar och ilade derefter, utan att se
sig tillbaka, till drren, ppnade den hftigt och frst sedan hon
ter befann sig hos mrs Johns, utbrast hon igen uti en konvulsivisk
grt. Mrs Johns som sllan sett Lucy grta, undrade hvad som hndt,
men fick blott veta "att mamma var s god och att hon var s rdd fr
pappa".

Lady Elvine var en sexton rs gammal, oerfaren och blyg flicka, d
hennes fader frkunnade henne att lord Suffridge, som ngra veckors
tid vistats hos dem fr att jaga, anhllit om hennes hand, samt redan
ftt ett jakande svar.

Elvine, som nda till sin ldsta systers gifterml blifvit hllen
i barnkammaren, hade frst nyligen ftt brja ta vid frldrarnes
middagsbord och deltaga uti slottets njen; hon hade blifvit
uppfostrad med ffnga, men egde ett godt hjerta.

Lord Suffridges giftermlsanbud fyllde frldrarnes hjertan med
omtlig gldje och stolthet, och Elvine sjelf tycktes det som den
hgsta lycka hon kunde efterstrfva att f ett stort namn och
rikedom. En dlig uppfostran kan dock ej utrota allt det goda som
hjertat innesluter, och dertill kan man rkna den friskhet som
ungdomen eger uti sina frestllningar om lifvet. Ffnga, egenkrlek
och lttsinne kunna ltt bemktiga sig ett ungt hjerta, men i djupet
deraf finnes dock en lngtan qvar efter den rena lyckan, till dess
att ofta den sorgliga erfarenheten bortplockar derifrn nda till
den sista frhoppningens blomma. Den frsta tiden efter denna
underrttelse befann sig Elvine liksom uti en gldjeyrsel. Att blifva
Lady Suffridge, ega ett slott, att hafva frvridit hjernan p den
dystre, hgmodige lorden och det redan vid frsta anblicken, ehuru
hon, som hennes moder brukade sga, nnu nstan var ett barn, allt
detta var mer n lycka, det var en triumf. Men d lord Suffridge
terkom och p hennes finger tryckte frlofningsringen, d hon ej
af honom hrde ett ord om krlek och ej knde sitt eget hjerta
klappa, blef det tomt i hennes inre. Hon brjade omedvetet ana att
ett slott och Lady-titeln icke voro allt hvad hon nskat sig. Nr
hennes fstman frsta gngen sade att han hade en dotter, blef Elvina
frtjust, ty hon hade alltid tyckt om dockor och nu kunde hon lnga
stunder sitta framfr spegeln och gra moderliga miner och hlla
frmaningar fr sin blifvande dotter, den nioriga Lucy, som hon nnu
ej hade sett. Detta frklarar den gldje hon erfor, d hon frsta
gngen hrde barnet kalla henne "mamma".

Man kan svrligen frestlla sig det intryck, som styfmodrens
hjertliga helsning gjorde p Lucy. Denna lycka fick dock ej vara
lnge, ty allt dystrare och hrdare blefvo fadrens blickar och snart
vgade Elvine ej mera visa Lucy ngon vnlighet, utom ibland d
lorden var bortrest eller d de hndelsevis sammantrffade uti parken
eller trdgrden; vid dessa liksom frstulna gonblick sknkte hon
henne en hjertlig kyss, hvarvid barnet visade en sdan gldje att det
framlockade trar ur Elvines gon.

Huru oerfaren Elvine n var, insg hon dock att den uppfostran Lucy
erhll, var lngtifrn den rtta och hon frskte derfre att frm
sin man att endera snda dottern uti en pension, eller gifva henne
en guvernant; men lorden ville aldrig hra talas om sdant, emedan
han befarade att ej kunna qvarhlla mrs Johns och Black, om Lucy
lemnade hemmet; skulle ter en fremmande person komma till i huset,
s fruktade han att ngra frflugna ord kunde undfalla de gamla.
Detta var icke att frukta angende husets tjenare, men en strre
likhet utaf uppfostran kunde lttare bringa ett nrmande, lorden var
s frsigtig, att han fven hade stllt s till, att hans hustru icke
medfrde ngon enda tjenare frn sitt eget hem.

Emellertid fortsattes Lucys uppfostran af Jenny och Anders och man
mste gifva dem det rttvisa erknnande att de gjorde allt hvad
i deras frmga stod, fr att vrdigt uppfylla detta svra och
ansvarsfulla kall.

Lucy var ett ovanligt klokt barn och hade dessutom en s brinnande
lust att lra sig, att hon nstan slukade alla de bcker hon kom
fver; men Johns, som nog kunde vgleda henne uti den engelska
litteraturen, var deremot alldeles ofrmgen att vara henne
behjelplig hvad den franska angick; detta sprk, som Lucy lrt sig af
sin moder, talade hon fullkomligt rent. Slunda utvecklade hon sig,
allt efter som hon vexte upp, uti en riktning som var alldeles egen.
Samma uppfostran kan p olika karakterer utfva en alldeles olika
verkan: denna uppfostringsmethod som i grund kunnat frstra ett barn
med andra naturanlag, stadgade, om man s kan sga, Lucys frstnd.

Liksom hennes fader, hade hon en mycket stark vilja, en s fast vilja
man tillochmed sllan antrffar hos mn, men liksom fr att mildra de
skadliga inverkningar den med en uppfostran, sdan som hennes, kunnat
utfva, hade hon af sin moder rft en ovanligt stor mildhet, hvilken
redan som barn gjorde henne till ett freml fr hennes omgifnings
beundran. Sin starka vilja anvnde hon mest p sig sjelf, men hon
utfvade ett frunderligt inflytande p alla som omgfvo henne, eller
som med henne kommo i ngon nrmare berring.

Alltefter som hon vexte till i lder och frstnd, vexte hon, s
att sga, ur de gamla trotjenarnes hnder. All den lsning hon med
s stor ifver och utan ngon ledning sysselsatte sig med, hvilken
dessutom underhjelptes af ett utomordentligt godt minne, gjorde
att hon frvrfvade sig ett verkligt kaos af kunskaper. Vi glmde
att sga det Abbey-Hall egde ett ovanligt rikt bibliotek, der alla
slags arbeten p olika sprk voro samlade. Utom sitt modersml
och franskan, som hon grundligt knde, hade hon fven lrt sig
tyska, italienska samt tillochmed roat sig med att studera latin
och grekiska. Hon kunde p alla dessa sprk lsa de frnmsta
skaldestycken och allt detta sammanlagdt gjorde att hennes principer,
ehuru fasta och rena, voro en blandning af gamla hedniska och kristna
lror; uti sin karakter frenade hon den antika stoicismen med den
kristna tron och mildheten. Hennes grundsats var att utforska allting
och att icke antaga ngot som hon ej frn alla sidor lrt sig knna.
Underbart var att hon hrigenom ej frlorat ngonting af sin tro p
den kristna lran, hvilket eljest nstan alltid plgar vara fallet,
d menniskan vill stta sitt frstnd i frmsta rummet. Lucy hade
studerat alla de lror som ro mest egnade att frstra all barnslig
tillit och frtrstan p ett hgre vsende, p en frlsande Gud, men
af allt detta hade hon blott vunnit en mera orubblig tro n om den
utan strid och utan prfning inkommit uti hennes sjl.  andra sidan
hade hon fven med den mest enthusiastiska begrlighet insupit alla
ider om frihet och sjelfstndighet. Hon kunde ej begripa eller ens
ssom en mjlighet tnka sig ngot individuelt tvng; hon ansg alla
menniskor lika i alla andra afseenden utom hvad angick frstndets
utveckling. Liksom fr alla, som hafva ett sjelfstndigt lynne,
en stark vilja, energi och kunskaper, var ofrmgan att utrtta
ngonting nyttigt fr menskligheten, i hvilken form denna nytta n
skulle hafva uppenbarat sig, fr Lucy en verklig plga, ty hon ansg
sig frnedrad deraf, d hon inom sig knde de krafter som skulle
erfordras dertill; men hennes olycka var, att den uppfostran hon ftt
gifvit henne en mngd kunskaper utan sammanhang; de hade icke ledts i
ngon viss riktning och hon sjelf var nnu alltfr oerfaren att kunna
lgga band p sin frmgas mngengng vilda och oordnade utbrott.

Vi ha nu gtt hndelserna i frvg genom att skildra Lucys uppfostran
och ider till den tid d hon frsta gngen lemnade hemmet. Efter
denna fverblick fver hela hennes tidigare lif, som ltit lsaren
uppfatta hennes intelektuella utveckling, mste vi nu ter frflytta
oss till lordens familjelif.

Emellan den tid d vi sist sgo Lucy i den svra stllningen att icke
kunna utbyta ngra tillgifvenhets bevis med sin stjufmor och hennes
resa till Amerika hade mnga hndelser egt rum. Efter en fyrarig
frening med lord Suffridge, dog Elvine, som hade varit lnge sjuk
och hvars lidande varit mera moraliskt n fysiskt. Hon led af en
trande sorg, ledsnad; hon var en qvinna hvars hela lefnads lycka
blott hade besttt uti att icke lefva. S lnge hon hade lefvat
ett barnsligt, obekymradt, tanklst lif, hade hon varit lycklig,
fastn mera passift. Den dag d ett inre lif hade vaknat inom henne,
blef hon olycklig; man kan bokstafligen sga att d hon lemnade
barnkammarens sorglsa verld hade hon begynt att lida.

Under de fyra r som frgtt sedan denna frndring, hade hon icke
i sin omgifning knnt ett enda terljud af krlek, godhet eller
intresse, om man undantager de f frstulna gonblick d hon, rdd
att blifva fverraskad, kunde utbyta ngra ord eller smekningar med
den lilla Lucy. Allt var stelt, kallt, ceremonist omkring henne
och lord Suffridge tycktes ha anordnat allt s, att intet frn den
omgifvande verlden kunde n henne. Om man dertill lgger en alldeles
ytlig uppfostran mera egnad fr salongen n fr ensligheten, kan man
ltt fatta att Lady Elvine Suffridge led p allt stt och att det
var bst fr henne att d ifrn detta lidande, som icke ens var ett
smrtsamt lidande, utan endast ett lngsamt aftynande.

Lord Suffridge tycktes vara mera frtretad n sorgsen vid sin andra
hustrus dd, och denna knsla r naturlig, med ett hjerta, s kallt
och egoistiskt som hans.

Han nskade sig en arfvinge till sitt namn och detta hopp hade fr
andra gngen svikit honom.




IV

KANSKE?


Nu stod han ter ensam med sina dystra tankar, otkomlig fr alla,
och mer och mer hngifvande sig t sina bizzarra, mngengng
vansinniga infall. Hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrn
honom och mnga svra stunder mste Black och mrs Johns utst med den
rasande lorden.

Sdana tjenare ro lika sllsynta som beundransvrda; de stadnade
fortfarande qvar uti familjen och voro, mera n den olyckliga fadren,
ssom frldrar fr det enda barnet. Med frenade krafter arbetade
de p det gemensamma mlet, att stadkomma ett nrmare frhllande
mellan fadren och dottren samt att sknka den sednare den plats
som tillkom henne och den hon s orttvist varit berfvad. Just
derigenom hade hon tvungits att lefva uti en krets, fga passande fr
hennes intelligens och hennes stllning uti lifvet. Nu var dock den
rtta tidpunkten fr ernende af detta ml nnu icke inne, ty lord
Suffridge beherrskades af en fix, alla andra fvervldigande id, som
upptog hela hans sjl. Han ville nemligen lemna sitt namn t en son
och fr att ern detta ml, mste han nyo brja se sig om efter en
tredje hustru.

Men nu sg det ut som om de gra dystra murarne p Abbey-Hall
skulle hafva hviskat ngonting om det sorgliga lifvet derinne, ty
d lorden s snart anstndigheten tillt honom det, ter brjade
sina frieri-frsk, mrkte han att han trots sin rang och sin dla
hllning icke hade s ltt att f sin nskan uppfylld. Man brjade
anse honom ssom en riddar Blskgg och frldrarne ville ej fr hans
rikedomar uppoffra sina barns lycka.

Man visste intet bestmdt ondt om honom, men man anade att icke
allt stod rtt till. Sledes fann han sig tvungen att lngre bort
ska det, som han efterstrfvade, med andra ord en hustru; hvilket
verkligen efter en kort tid fven lyckades honom, ty snart hemfrde
han sin tredje maka.

Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina bda
fretrdarinnor. Hon var tjugofem r gammal, utmrkt skn samt
derjemte fullkomligt medveten om hvad denna sknhet frmdde
verka, samt i stnd att till sin egen frdel begagna sig af denna
frmn. Hon hade gift sig, emedan hon nskade blifva herrskarinna
p ett stort slott, samt fra ett lysande lif, och ehuru hennes man
frberedt henne p sin smak fr stillhet och familjelifvets behag,
lt hon ingalunda afskrcka sig deraf, utan litade p att allt nog
skulle foga sig efter hennes vilja; hon var van att alltid blifva
tlydd och knde sig derfre fullt frvissad om, att frhllandet
fven framdeles skulle frblifva detsamma. Dock kunde hon icke
berkna alla de hinder hon skulle msta besegra och erfor fven
en obehaglig knsla d hon frsta gngen betrdde det dystra
Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en frsta felslagen
frhoppning lta afskrcka sig och fr frsta gngen fick lorden
lra knna en makt som liknade hans egen. Det lg ingalunda uti Lady
Marys planer att obemrkt lta sin sknhet blekna bort p det ensliga
slottet; Abbey-Hall hade mnga grannar; dessa skulle nu bjudas
och deras besk besvaras. De lnge obegagnade vagnarne sattes uti
brukbart skick, hstarne ersattes med nya, mbleringen restaurerades,
dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i
afseende p dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora vning.
Och fr att f vara i fred mste lord Suffridge gifva efter fr
hennes nskningar. Hans lynne blef derunder allt mera dystert och
menniskofiendtligt, och det uti en s hg grad, att hans hustru
mste taga alla en vrds skyldigheter upp sig, emedan han sjelf
var urstndsatt att uppfylla dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit
femton r, och sledes redan kunnat vara ett passande sllskap fr
styfmodren; men denne hade ej ngon tid att egna henne. Emellant
fick hon dock deltaga uti ngra njen nr det fanns ungdom bland
de beskande, och vid dessa tillfllen var Lucy alltid kldd med
yttersta omsorg, samt lofvade blifva en sknhet af frsta ordningen;
men snart sg Ladyn med oro den rival hon erhllit uti henne, ty
ehuru nnu nstan ett barn, slt sig dock en beundrande krets omkring
henne. Hennes frstnd som var utveckladt lngt fver hennes r gaf
hennes stt och samtal en ledighet som fngslade alla som kommo i
hennes nrhet; och hennes person hade ngonting tjusande, s vl fr
gamla som unga, fr mn som fr qvinnor, hvilka alla oemotstndligt
knde sig dragna till henne.

Att detta dock icke utan undantag gllde fr alla, faller af sig
sjelf, ty alltid finnes det mdrar och unga flickor som knna sig
svartsjuka fver en sdan framgng, eller som hylla s strnga
principer angende unga flickors uppfrande och stt, att de finna
anledning till frtal och klander om de p ngot vis fverskrida
de trnga grnser, de fr dem utstakat. Dock var antalet af hennes
beundrare alltid mycket strre, n deras som klandrade henne. Fr
lord Suffridge tycktes emellertid en aning hafva uppgtt att det hos
Lucy fanns ngonting som han aldrig drmt om. Snart blef hon dock af
modren tvungen att tervnda till barnkammaren, under frevndning
att sllskapslifvet p hennes karakter utfvade ett menligt
inflytande.

Som man ser, hade det inre lifvet p Abbey-Hall antagit en helt
annan karakter n frut, och gamla Black och mrs Johns voro alldeles
frbluffade fver den vndning sakerna tagit. Men d de sgo att
Lucys intressen kunde bevaras genom den nya regimen, gingo de villigt
fver p Myladys sida. D Lucy dock snart tvangs att terg till sitt
fordna obemrkta lif, vnde de sig deremot med frenade krafter emot
Lady Marys bemdanden, hvaraf fljden var, att hon p allt vis skte
frm sin man att aflgsna de besvrliga antiqviteterna frn slottet.
Men i denna sak, liksom i frga om de antika rummens omndring,
var lorden obeveklig. De bda gamla trotjenarne stannade qvar, men
smningom lyckades dock Ladyn i sina bemdanden att inskrnka deras
makt, fr hvilken frlust de dock rikligen ersattes genom den krlek
de hyste fr den unga Lucy och den hon i s fullt mtt tergldade.





V

EN GRAF OCH TV VAGGOR


De bda gamla brjade med en viss oro fr familjefreden, hvilken
hittills underbart nog kunnat bibehllas, varseblifva att lorden
smningom brjade trttna vid sin hustrus extravaganta infall. Han
hade af naturen ett mycket svartsjukt lynne och han kunde ej med
likgiltighet skda all den svrmande ungdom som nu fversvmmade
hans hus. Dock mste man gra Mary den rttvisan att sga, att ehuru
hon visserligen lskade ett bullrande verldslif, munterhet och
rrelse, dock ej var lttsinnig. Hennes kalla hjerta hade ej rum fr
knslighet, det tyckte blott om att roa sig, utan att offra ngonting
t knslornas lif. Tjocka moln sammanskockade sig derunder allt mera
fver det gamla slottet; lord Suffridge dukade ter under fr nya
anfall af sitt fordna raseri, derunder Mary ej tillts intrda uti
hans rum, lika litet som att emottaga ngra besk eller att sjelf
lemna huset. Lucy skulle gerna velat vrda sin sjuke fader, fr
hvilken hon numera hyste mindre fruktan, sedan medvetandet om eget
vrde vaknat hos henne. Hon lskade honom icke, det kunde hon ej, men
hon ansg det ssom sin skyldighet att vrda sin lidande fader; detta
tillts henne icke och hon sg sig tvungen att underkasta sig sina
trogna rdgifvares vilja, hvilka alls ej ville hra talas derom.

En stor gldje vntade emellertid den sjuke lorden, som smningom
ter tycktes fvervinna sin sjukdom; hans hustru skulle mhnda
sknka honom en arfvinge, och vid detta hopp fste han nu alla sin
sjls krafter. Alla moln voro med ens skingrade: Mary fick gra allt
hvad hon behagade utan att minsta hinder lades i vgen fr hennes
infall. Lorden hade emellertid s infrlifvat sig med tanken p den
blifvande lyckan, att ngot annat aldrig fll honom in n att det
skulle blifva en son som komme att sknkas honom, och skulle ngon
hafva tviflat derp, hade han ansett det som en drskap. Ju nrmare
tiden fr den vntade arfvingens ankomst nalkades, desto strre
tillrustningar gjordes det fr hans emottagande. Dyrbara barnklder
frskrefvos frn London, lkare tillkallades, kyrkan iordningstlldes
till dopet och blott den vntade lilla lorden saknades nnu fr att
allt skulle vara fullkomligt.

Lord Suffridge hade gifvit befallning om att man genast skulle
underrtta honom om den vigtiga stundens annalkande. En natt vcktes
han derfre af underrttelsen att Mylady ltit vcka lkaren. Hans
gldje knde inga grnsor, ty icke ett gonblicks tvifvel om en
lycklig utgng hade nnu uppsttt uti hans sjl, och nu stod han
bakom drren till den sjukas rum, lyssnande efter den nyfddes frsta
skrik. Snart uppfngade fven hans ra det efterlngtade ljudet och
ppnande frsigtigt drren, frgade han om gossen var stor och frisk.

Men vid det lika ovntade, som frkrossande svaret att det var en
flicka, bfvade hela hans varelse tillsammans och som en vansinnig
rusade han under hotande tbrder fram till sin hustrus sng, hvarvid
hon uppgaf ett hjertslitande ndrop. Men de kringstende, som mrkte
hans raseri, lyckades snart med frenade krafter bortfra honom.

Hade lorden blott kunnat beherrska sin otlighet skulle allt detta
kunnat undvikas, ty en stund sednare frkunnade ter ett nytt skrik
att en ny verldsborgare sett dagen, och denna gng var det verkeligen
en gosse.

Olyckligtvis hade Ladyn blifvit s uppskrmd af sin makes vilda
uppfrande att hon blott ngra dagar fverlefde de sm tvillingarnes
fdelse, och slunda frlorade lord Suffridge ter sin tredje hustru.

Hans eget lif svfvade i stor fara och hans frstnd var s
frvirradt, att underrttelsen om den s efterlngtade sonens fdelse
af honom icke kunde fattas. Detta var nu den andra hustrun som han
genom utbrottet af sitt vilda lynne hade frt i grafven, samt den
andra Lady Suffridge som begrofs i den stolta familjegrafven, utan
att han hade en aning om hennes dd.

Lordens svra sjukdom varade i flere mnaders tid och d han
smningom tervaknade till medvetande, var det blott med yttersta
frsigtighet som dessa hndelser fingo meddelas honom.

Lucy nskade att vara den som tog sig det svra kallet att meddela
honom svl den glada som den sorgliga underrttelsen; hennes gamla
vnner, som trodde att detta var en af Gud anvisad vg, fr att nrma
fadrens och dottrens hjertan till hvarandra, gingo in hrp. Lucy
fick sledes vrda den tillfrisknande, som frst med motvilja, sedan
likgiltigt emottog hennes hjelp. Icke en enda gng frgade han efter
sin hustru eller sitt barn, hvilket bevisade att minnet af det sista
sorgliga upptrdet tervndt, att han antingen blygdes fver sitt
uppfrande, eller att han nnu knde sig frbittrad emot henne fr
sitt svikna hopp.

Lucys lskvrda, men bestmda vsende brjade smningom att utfva
ett underbart inflytande p den sjuke; man kunde nstan sga att hon
beherrskade honom, s att han ofta mot sin vilja knde sig tvungen
att lyda henne.

En dag d han var bttre stmd och lugnare n vanligt, beslt Lucy
att brja det mne hon s lnge, p sina vnners inrdan uppskjutit
att vidrra, ty fr sin egen del kunde hon ej frst huru det vore
mjligt att frukta fr meddelandet af en sanning, huru svr och
bitter den n kunde vara. Hon egde sjelf alltfr stor sjlsstyrka fr
att kunna fatta moralisk svaghet, men han var likvl hennes fader och
hon ville ej tillta sig att dmma honom.

Lorden lg p en soffa med hufvudet tillbakalutadt mot en mjuk dyna,
hvilken Lucy just samma afton hade sknkt honom; fr denna omtanke
hade han visat sig tacksam och med mindre strng rst n vanligt, sagt
ngot som gjorde henne stor gldje.

Han yttrade nemligen att det pminte honom om hennes moder, som dock
varit en engel. Lucy hade just terkommit frn sina rum, af hvilka hon
ltit inreda ett bredvid sitt eget fr sina sm syskon.

De lgo bda bredvid hvarandra uti sina sm vackra vaggor, som voro
invndigt stoppade fr att hindra barnen frn att stta sig. De voro
begge ovanligt vackra, ehuru ngot klena och spda. Sedan deras
moders dd hade Lucy ersatt hennes plats och innerligt fstat sig vid
de sm vrnlsa syskonen. Det lg eljest icke uti Lucys natur att
gerna sysselstta sig med de stndiga omsorger deras spda barndom
pkallade; men hon tyckte att deras intrde uti lifvet varit s
sorgligt att hennes goda hjerta manade henne att hngifva sig t dem.

Nu knbjde hon vid deras vaggor och upplyftade sitt hjerta till Gud
fr att hos Honom bnfalla om mod och styrka att kunna meddela sin
fader allt, utan att frorsaka en fr stark sinnesrrelse, ty Black
hade frberedt henne p de svra fljder en sdan kunde medfra, vid
lordens sjukliga lynne.

Nr Lucy, strkt af denna bn, intrdde uti fadrens rum, stllde sig
mr Black och mrs Johns bakom drren till detsamma, frdiga att ila
till hennes bistnd.



Lorden mrkte ej sin dotters nrvaro, emedan han satt frsjunken
uti sina dystra tankar. Lucy sg det, men ville vcka hans
uppmrksamhet, hon ville att han skulle se p henne.

nda hittills hade hon ej vgat visa sig i sorgdrgt, men nu hade
hon med afsigt ptagit en hvit cachemirs kldning, garnerad med
svarta band. Hennes rika hr nedfll i lnga, gratisa lockar p
hennes vlformade hals, och en ltt svart slja fullndade en toalett
som genom denna underliga sammanstllning af frger ej kunde undg
att vcka frvning hos den sjuke. Pltsligt ljd hennes klara
stmma, lik en stilla susning. Det var en ballad; ngon gng frut
hade hon sjungit fr sin fader d hans sinnesstmning var mer n
vanligt dyster, och alltid hade hennes rst d lugnat hans oro. Nr
hon nu brjade, ppnade han till hlften sina gon, men slt dem
genast ter och ngonting liknande ett leende aftecknade sig p hans
lppar. Sngen var fljande:

    Uti det gamla slottet, som skljs af Temsens vg,
    Den stolte Graham sitter, s dyster i sin hg;
    Han tnker hemska tankar, hans lif r tungt och grtt
    Och grta kan han icke, men sucka, sucka blott.

    Och under suckar talar han dessa sorgsna ord:
    En graf bland grafvar gr jag allena hr p jord,
    Af Gud r jag frskjuten, af menskor likas,
    Ej finns ett enda hjerta, som hrs fr Graham sl.

    Jag aldrig ngon lskat, frutom en... en man;
    Och honom ha de ddat -- s dyr mig var dock han,
    S fager som en stjerna, som korpens svart hans hr,
    Hans gon som demanter, hans sjl som sol och vr.

    Och denne, som de ddat, min ende son han var.
    Af himlen ndtligt unnad fr bner natt och dag
    En ensam pilgrim sitter jag nu i lifvets qvll
    Och suckar dft som vinden i mrka skogens tjll.

Vid de sista orden greps lord Suffridge af en vldsam sklfning och
hans kind blef hvit som sn.

-- Nog Lucy, nog! hvarfre sjunger du denna hemska sng? Vill du

gra mig nnu mera sorgsen n jag r? Lucy, jag vill ej hra denna
visa -- du mste tertaga hvad du sjungit.

-- Det kan jag ej, min far, men jag kan gra det som r bttre, ty
jag kan fortstta och d skall du nog sjelf finna huru vacker den r.

-- Lucy, du vet ej hvad du sger, jag vill ej hra mera! skall jag ej
kunna f mitt eget barn till lydnad? du _mste_ lyda!

-- Min far, du vet huru gerna jag eljest gr det, men denna gng r
det mig omjligt och du mste hra mig till slut. Balladen r ej
lng; lyssna nu blott, fader. Och utan att invnta svar, fortfor hon:

    Nr s lord Graham talat och snkt sitt hufvud ned,
    Frn himlen steg en vlnad och fram mot honom skred:
    O, Graham! s hon sade, hur djerfs du klaga s?
    Blott den, som krlek gifver, kan krlek terf.

    Men Gud, ehuru rttvis, r fven full af nd,
    Han sett ditt hjertas ngslan och vndt sitt strnga rd,
    Din son du aldrig lskat frrn han rycktes hn,
    Men nu har Gud dig prfvat, och... Edvard lefver n!

    Vid dessa ord lord Graham, hgt ropte och sprang opp:
    O vlnad, om du gckar mig med ett svekfullt hopp,
    Min sjl jag mrkret sljer, men talar sanning du,
    S har du mina skatter och min tillbedjan nu.

    O, stolte lord! s talte den, som en engel var,
    Guds nd med guld ej lses. Ej jag dig gckat har.
    Du skdar hr din maka, som plgad grymt af dig,
    Fann frid, d Gud barmhertig mig lyfte upp till sig.

    Men d min blick sg neder frn himlens ljusa sal,
    Begrt jag dina synder och dina sorgers tal.
    Ditt lif, p krlek blottadt, var som en solls hst,
    Och jag bad Gud dig prfva och sedan sknka trst.

    Nu fr din son du ter, men mins: han r frn Gud;
    Bj kn, och lt ditt hjerta f luft i bnens ljud.
    Gud tacka icke henne, som, snd af Honom, fr
    Till dig det glada budskap, som nu dig lycklig gr.

    Och lorden, som hon lofvat, sin son nu terfr
    Som p en valplats lemnats med ett och tjugu sr --
    Han kommer och han slutes s varmt i faders famn,
    Och under krlekstrar de prisa Herrans namn.

Under de sista verserna hade lord Suffridge lngsamt lyftat sitt
hufvud frn den dyna mot hvilken det hvilade, hans gon stirrade
i rymden, hnderna voro hrdt sammanpressade och han tycktes lida
frfrligt.

-- Fader, sade Lucy, hvad gr t dig? tyckte du ej om min sng? var
den ej vacker, och hade ej lord Graham stor anledning att tacka Gud
som tersknkte honom den son han trodde sig hafva frlorat? Min far,
du har sagt mig att du nskade dig en son; om Gud nu skulle sknka
dig en sdan, hvad skulle du d sga?

-- Barn, jag hoppas ej mera derp, ty huru mnga r har jag ej nskat
och hoppats frgfves; men nu tror jag ingenting mer. Men hvarfre
vidrra ett mne, som du vet att r mig s smrtsamt? hvarfre?

Vid dessa ord fllo hans gon p dottern och han fste sig genast vid
hennes kldsel och sade tvrt:

-- Hvad r det fr en drgt du ikldt dig? den skulle bttre anst
Lady Marys salong n mitt sjukrum.

Det var frsta gngen sedan de sista tilldragelserna som han nmnde
sin hustrus namn.

-- h, det r lnge sedan jag fr den skull behft klda mig! sade
Lucy suckande.

-- Du tyckes beklaga dig fver att ej halva ftt vara tillrckligt
ute i r? men det har alldeles varit i sin ordning och dessutom _min_
vilja.

-- O nej, min fader, s menade jag icke, jag ville sga ngonting
helt annat dermed.

-- Hvad ville du d sga? tala ut, du vet att jag ej kan lida vntan,
sade lorden ngot otligt. -- r din styfmoder sjuk? eller har
ngonting ovanligt intrffat?

-- Ja, min fader, hvad jag med dessa ord menade r mycket sorgligt,
men nd tnker jag p en sak som sknker mig stor gldje...

-- Hvad vill det sga? hvad menar du? r min hustru... sjuk? frgade
han ngot bfvande.

-- Hon har varit sjuk, mycket sjuk, min far, men nu r hon det ej
mera...

-- r hon... lorden uttalade med synbar svrighet det sista ordet...
dd?

Till svar hrp tog Lucy hans hand, kysste den mt och gjorde med
hufvudet ett jakande tecken.

Lorden grep med begge hnderna om sitt hufvud och mumlade halfhgt:

-- Den tredje! sledes intet hopp fr mig! N ja, det ges personer
som ro fdda under en olycklig stjerna.

Lyckligtvis frblef dessa ords betydelse dunkel fr Lucy; hon tyckte
att han nu blott behfde trst och sade derfre:

-- Fader, tala icke s! du borde hellre falla ned p dina knn och
tacka Gud fr den stora lycka Han sknker dig uti din smrta och
hvilken du ej ens knner eller kan ana.

-- Lucy, Lucy, hvad menar du? du ser s hemlighetsfull ut... hvad r
det? hvilken lycka kan nnu finnas till fr mig?

-- Den efterlngtade sonen, svarade Lucy lugnt.

Nu reste sig lord Suffridge upp, sg stirrande p sin dotter och
tycktes tvifla p hennes frstnd. Hon sg det och tillade:

-- Min fader, vill du flja mig, s skall jag visa dig ngot som
kommer ditt hjerta att klappa af gldje?

-- Lucy, Lucy, du gckas med mig! var allt hvad den sjuke tid efter
annan frmdde frambringa.

Men Lucy var ej den som ville lemna ett halfgjordt verk ofullndadt;
hon svarade intet p fadrens utrop, utan frmdde honom blott att
stiga upp och flja henne. Snart sg man den unga flickan, med den
bestmda klara blicken och det milda ansigtet, stdjande sin fader
g genom den stora salen, der Anders, som fljt samtalets gng, med
en ljustake i handen lyste vgen fr dem. Lord Suffridge gjorde ej
lngre ngot motstnd, tvrtom tycktes han pskynda sina steg, ty
en nervs fverspnning frlnade honom krafter. Slutligen kommo de
till den drr, som ledde till Lucys vning; ett barnskri hrdes. Lord
Suffridge betraktade sin dotter med en vild frgande blick.

-- Kom min fader, sade hon, betraktande med sina milda leende gon
den gamles bfvande ansigte. Lord Graham! kasta dig p kn emellan
din dotters och din sons vagga!

Nu fljde ett upptrde p hvars mjlighet mngen kan komma att
tvifla, ty lugna, sjelfbeherrskande naturer kunna ej fatta uttrycken
af vilda passionerade lynnen, som ej kunna lgga band p sig, eller
stta en damm fr sina fversvallande knslor. Han ppnade drren
p glnt, lade sitt ra till, och, med terhllen andedrgt, med
hnderna sammanpressade emot hjertat fr att tysta dess slag, med
gonen stirrande utan ml, stod han der och lyssnade. Ngra gonblick
frgingo slunda. Lucy och Anders vexlade oroliga blickar; den gamle
tjenaren darrade, ty han mindes en annan gng, d lorden fvenledes
stod bakom en drr och lyssnade, samt det hemska upptrde som derp
fljde. Lucy ter betraktade fadren med frvning; hon frstod
mhnda den knsla, som beherrskade honom, men ett var henne oklart,
obegripligt och det var orsaken till allt detta. Sedan lnge visste
hon att han nskat sig en son, men att det fr honom kunde vara
en sdan lifsfrga, det kunde hennes frstnd ej fatta, men hon
dmde honom icke. Uti hennes nuvarande knslor fr fadren, intog
medlidandet ett framstende rum, hon knde fr honom liksom ett
slags moderlig mhet. Det r denna knsla som hvarje moraliskt stark
menniska mste erfara, vid anblicken af svagheten som r ofrmgen
att beherrska sig. Det r ortt att frakta den svage; ty han r
endast vrd medlidande; med samma skl kunde den friske frakta den
lidande.

Nu hrdes ett starkt skri ifrn rummet innanfre, som snart
efterfljdes af ett annat. D tog Lucy sin faders arm och sade med
ett lugnt och bestmdt uttryck: -- Kom in, min far, det r tid att ni
fr se edra tvillingar, de likna s mycket hvarandra att man knappt
kan skilja dem t. Flickan heter Mary och gossen, ssom ni, Robert.

Dessa ord liksom skingrade den berusning uti hvilken lorden befann
sig och fljande sin dotter intrdde han uti det rum der de begge
vaggorna uppenbarade sig fr hans blickar. Skola vi frska skildra
det som nu frsiggick derinne? Nej, vi knna oss ofrmgna att
tergifva det intryck af lycka som frambryter ur ett hjerta, hvars
hela lif hittills varit blott kall egoism, fattigdom p allt varmt
och godt; denna fvergng r herrlig, den r ett tersken af den
himmelska gldjen. Jag frestller mig att den liknar den stund d
den trtte vandraren i lifvets mrker ser begreppet om evigheten
klarna, d hans gon mattade af sorg, sjukdom, kanske frskrckelse
vid ddens annalkande, ser trons stjerna lysa och otrons dimmor
blifva allt mera genomskinliga. Hjertat har ibland sdana strlande,
ljufligt gudomliga stunder, d allt r sknt, klart, herrligt, d
alla menniskor tyckas vara goda, alla freml belysta af ett ljuft
skimmer. Hvad r det vl som kan framtrolla denna ofrlikneliga
hnryckning? -- Krleken.

Krlek! du skna ord, nr du str p den hjd Gud anvisat dig, nr
du icke ryckes ned fr att blifva stoft, som de menniskor, hvilka
vanhelga dig! Du r den axel, omkring hvilken jorden vnder sig;
vore du alltigenom af del metall, vore jorden ej mera jord, den
vore paradiset; lifvet vore ej mera lif, det vore evigheten -- evig
sllhet, ja evig, ty dden kunde d ej mera finnas, -- dden r ju
stoftets arfvedel.




VI

ULFVEN I FRAHUSET


Efter denna dag brjade, om man s kan sga, ett nytt lif p
Abbey-Hall. Lucy hade smningom vunnit ett stort herravlde fver
sin fader. Den dystre egoistiske lorden, som hela lifvet igenom
ej fordrat annat n lydnad, knde sig nu fngslad af den lskliga
engel, hvilken med den moraliska styrka hon egde, ej kunde annat n
beherrska den svage mannen, som hela lifvet drat sig med den tron,
att hans despotism skulle kunna kufva andras andliga frihet; men dem
emellan fanns ingen krlek, intet moraliskt band som skulle nrmat
dem till hvarandra; Lucy trodde sig visst kunna vara sin far nyttig,
men hon visste ocks, att hvilken annan qvinlig hand som helst kunnat
erstta henne. Det var ingen lnk som frenade dessa tvenne hjertan.
Lorden var ofrmgen att uppfatta denna brist, men hos Lucy uppvckte
detta en djup ledsnad; denna rle af fngvaktare var fr henne
odrglig. Med en energisk natur, van att betrakta verlden som sitt
fosterland, knde hon behof af handling; stillastende var dd fr
henne; lugn berfvade henne lugnet. Alla naturer ro ej skapade att
frst de fredliga dygder, som tnja sig med det inflytande, deras
milda handlingsstt kan stadkomma. Naturen, Skaparens fullkomligaste
verk gifver oss ett exempel hrp. r den lugna bcken som banar
sig en vg i den grnskande ngen och uti hvilken hggen doppar
sina grenar, mer eller mindre vrd vr beundran n det brusande
vattenfallet som vid det motstnd berget gr, rusar fram och liksom
hotande kastar sitt skum emot hjden, fr att sedan fortstta sin
bana tills dess ett nytt freml uppvcker dess raseri? Hvilken
blomma r sknare, den ansprkslsa frgt-mig-ej'n, den blyga
violen, eller den doftande och fagra rosen, den stolta och hgmodiga
liljan, den originella och vilda passionsblomman? Allting som r, har
orsak att vara: allt som ej r moraliskt dligt, har ett frsvar uti
sig sjelf.

Lucy hade intet som kunde bekymra henne; nu hade fadrens motvilja
fr henne gifvit vika, hennes gamla vnner betraktade henne ssom
deras lefnads dyrbaraste perla och kunde ej nog fgnas af hennes
syn; men nej, hr kunde hon icke lefva, hon hade ledsamt. Det var
icke de njen hon redan en tid under Lady Marys lefnad deltagit uti,
som lockade henne; stora verldens njen voro i hennes gon endast
de sysslolsas tidsfrdrif. Nej! det var menskligheten hon ville
tillhra genom att arbeta med densamma.

En afton d lord Suffridge och Lucy sutto uti hennes rum, som nu
var det, der hon bst trifdes, hrdes buller utifrn; de betraktade
hvarandra med frvnade blickar. Det var ngonting s ovanligt att
de knappast kunde tro sina gon; den lilla fyrariga Robert, som
p sin kpphst red genom rummet, stannade tvrt och pstod att
det var skan som gick. Vi bra hr i korthet omnmna att hans
tvillingssyster redan fr tre r sedan aflidit. Men nej, det var ej
ska, ty Anders intrdde nu helt andtruten med underrttelse att en
gammal fru och en ung herre anlndt, hvilka anhllo om att f se
lorden och frken Lucy. Nstan omedelbart derp intrdde de beskande
och den gamla frun presenterade sig sjelf och sin fljeslagare p
fljande stt:

-- Min bsta kusin Robert, ni knner icke igen mig och derp undrar
jag alldeles icke, och nd var jag p edert brllop. Mitt namn r
Anna Rush, kttslig kusin till Lucy, er frsta hustru, och tante till
det sta barnet hr; och gumman slt vid dessa ord Lucy i sin famn
och tryckte henne innerligt till sitt hjerta. Hvad hon liknar sin
mor! det r alldeles underbart!

-- Men jag glmmer att presentera min unge vn, baronet Edvard
Glithingham.

Den unge mannen bugade sig och sedan de vanliga, alltfr trkiga
intrdesfraserna voro vexlade, finna vi dem alla fyra trefligt
sittande omkring en stor brasa.

-- Hvarifrn kommer ni, min goda tante? frgade Lucy, sedan hon
gifvit sina befallningar om thet.

-- Jag? Ja, min lilla vn, det vore en lng historie att bertta! Jag
kommer frn Amerika, ehuru icke direkte, emedan jag sednast varit i
Sussex, der jag beskt en gammal ungdomsvn, baronet Glithinghams
moder; derifrn tfljde han mig, ty vi skola begge begifva oss till
London. P vgen hrde vi att ni voro hemma och beslto derfre att
vika in och helsa p eder.

-- Det var mycket vnligt gjordt, svarade Lucy, som ensam talade, ty
fadren, som alltid var tyst och sluten, var nu dystrare n vanligt,
och hll sina gon ofrnvndt riktade p den unge mannen, som helt
ogeneradt deltog samtalet.

-- Min ndiga frken, sade denne med instllsam artighet, om icke fru
Rush lofvat taga mig under sina vingars skugga, skulle jag aldrig
vgat betrda detta slott.

-- Den, som min mors vn infrer i vrt hem, kan vara sker p att
som en gerna sedd gst emottagas, svarade Lucy, och jag r fvertygad
om att min far delar min mening, tillade hon ltt vidrrande den
gamle, som fortfarande satt tyst och icke kunde taga sina gon ifrn
den nya gsten.

-- Mycket riktigt, svarade han, d han knde dottrens hand p sin arm
och hrde de sista orden.

Vi hafva redan tecknat Edvards portrtt uti ett af de fregende
kapitlen, och det terstr oss derfre blott att gra fru Rush's
bekantskap. Hon hrde till den klass menniskor som icke gra stora
ansprk p andras uppmrksamhet, men hvilka ro vlkomna hvarhelst
de visa sig. Man sg att hon hade varit vacker och ett drag af
utomordentlig godhet lg utbredt fver hela hennes ansigte och i
hennes gon. Det finnes ett drag fver munnen som aldrig bedrager och
hvad gonen betrffar, r det svrt att finna en bttre liknelse n
den s knda: gat r sjlens spegel. Mrs Rush hade varit en god vn
till Lucys mor, hade gift sig med en amerikanare och lefde sedan i
hans hemland lycklig och ansedd. Nu var hon enka och hade beslutit
att gra en liten resa till sitt fdernesland. Vi hafva intet vidare
att sga om hennes person.

De ngra dagar hon mnat tillbringa p Abbey-Hall voro tillrckliga
att nrma henne och Lucy till hvarandra och den sednare ville ej
hra talas om, att hon skulle fullflja sin plan att s snart lemna
slottet. Slunda frflto ngra veckor och den gamla tanten och den
unga baroneten talade nnu icke om ngon afresa. Lord Suffridge hade
fven smningom vant sig vid sina nya gster, och d han sg huru
lycklig Lucy var att f behlla fru Rush, frenade han sina bner med
hennes.

Dessa ngra veckor hade, utan att ngra vigtiga hndelser intrffat,
likvl medfrt frndring i mnga frhllanden. Den unge Edvard
tycktes ha blifvit s intagen uti Lucy, att han vid hvarje lgligt
tillflle skte fvertala fru Rush att frlnga vistelsen p slottet.

Det har redan blifvit sagdt att han hade ett intagande utseende och
att man ltt kunde misstaga sig p hans inre vrde, och ndock knde
Lucy en instinktlik motvilja fr honom. Hon arbetade visserligen
emot dessa knslor, som hon ansg vara hgst oriktiga att hysa mot
en person om hvilken hon ej visste ngot ondt, men hon kunde dock ej
fvervinna dem. Hennes fader, som de frsta dagarne synts dystrare
och svrmodigare n frut och alltjemnt fljt Edvard med sina
frfrade blickar, hade smningom vnjt sig vid hans syn och visade
sig nu vnligare emot honom n man kunnat vnta.

Lucy, som p allt vis inom dessa gamla murar skte sprida trefnad fr
sina gster, hade nu en jemn sysselsttning, hvilken lngt ifrn att
vara den hon nskade, likvl utgjorde en nring fr hennes tankar.
Hon hade ofta lnga samtal med sin tante, hvilken frstod hennes
lngtan och strfvanden, och gerna ville utfinna en plan fr att
rycka henne bort ifrn detta ensliga dystra lif. Edvard Glithinghams
knslor voro ej en hemlighet fr den goda frun, som redan drmde
om att p detta stt f se sin nskan uppfylld. Det hnder ofta att
gamla fruar, som blott minnas de stunder af gldje de upplefvat d de
lskade och drmde om lycka, icke anse sig bttre kunna bevisa sin
krlek till en ung flicka, n genom att ska frena henne med en ung
man, som de tycka borde passa fr henne. Men Lucy var alltfr fri
och sjelfstndig uti sina sigter fr att andras mening ltt skulle
kunnat utfva ngot inflytande p henne; dessutom fanns det ngonting
uti Edvards stt som frefll henne dunkelt, och denna skugga som
alltjemt omgaf hans person, var tillrcklig att stta Lucy p sin
vakt.

Lucy fick en dag genomg en af dessa sm prfningar dem en
qvinna som icke r sentimental, ogerna frdrager, -- nemligen en
krleksfrklaring af en man den hon icke bryr sig om, som hon tvertom
hyser motvilja fr.

I nrheten af slottet fanns en brunn, en qvarlefva frn ldre tider.
Denna brunn var hgst egendomlig; den var byggd fver en klla,
hvars djup var omtligt, ehuru vattnet som forssade uti den var s
kristallklart, att bottnet syntes liksom vore det helt nra ytan.
Brunnen, byggd i form af ett kapell, var invndigt af marmor; ngra
pelare, likaledes af marmor, bildade en halfcirkel och panelningarna
deremellan voro mlade uti den gamla tidens anda: knbjande gubbar,
qvinnor och barn, lama, blinda och sjuka vittnade om att detta vatten
fordomdags ansetts fr heligt. Marmorbnkar lpte lngs vggarne och
Lucy hade valt detta stlle till sin lsklingsplats, d vnnen derute
var fr stor. Det var isynnerhet ett visst slag af bcker hon tyckte
om att lsa p detta stlle. Gamla klassiska arbeten, tyckte hon,
stodo i fullkomlig harmoni med detta antika tempel.

En morgon, d hon helt tidigt med Eneiden i handen gtt ut,
ikldd en ltt hvit musslins drgt och med en liten rund hatt p
hufvudet, hrde hon steg p afstnd och igenknde snart, att de voro
Edvards. Hon pskyndade sin gng fr att ej uppns af honom och
trdde in uti detta helsans tempel, som hon helt hedniskt benmnde
"Minerva-salongen", emedan hon pstod att hon alltid var frnuftigast
d hon vistades der. Hon hade knappt hunnit taga plats p en bnk
och ppna sin bok, innan drren gick upp och Edvard intrdde. Detta
frefll henne ngot besynnerligt och hon yttrade ganska bestmdt:

-- Jag tror, herr baronet, att vra tankar hafva sammantrffat, ty vi
tyckas bda tv hafva skt ensligheten uti detta Minervas tempel.

-- Om frltelse, min frken, men jag var lngt ifrn att ska
ensamhet; jag skte efter tillflle att obehindradt f tala med eder,
och har nu valt denna plats dertill.

-- Herr baron, kan jag vara er till ngon tjenst, s sg, och r
det ngonting frnuftigt, s r det visst hr jag bst knner mig
inspirerad.

Edvard nrmade sig Lucy med ngra bestmda och hftiga steg, satte
handen p hjertat och sade:

-- Frken Lucy, ni talar om inspiration, ni talar om Minerva!
Nej, var hellre en stund denna kllas fordna gudinna och gr det
underverket att hela ett bldande hjerta, att hugsvala en menniska
som ej vill ngot annat i lifvet n...

-- Att f dricka friskt vatten?... Det kan jag gifva eder, ty jag
br alltid en bgare med mig, infll Lucy skmtande.

-- Skratta ej, min frken! Jag r olycklig, ty jag vet ej om ni
kommer att frlta min djerfhet. Lucy, jag lskar er; om ni frsmr
min krlek, r jag en frlorad menniska!

-- Herr baronet, svarade Lucy med mycken kld, ni har illa valt
stllet och stunden. I Minervas tempel, med Virgilius i handen r
jag bra litet disponerad fr ett blad ur en hvardagsroman. Jag trodde
ni ville bedja mig om ngot rd och jag skulle efter bsta frmga
skt tjena er, men d ni kommit fram med en krleksfrklaring, vill
jag gra er den tjensten att ska glmma den.

-- Lucy, Lucy! Jag ddar mig, om ni talar p detta stt! Ser ni d ej
huru grsligt olycklig jag r?

-- Herr baronet, fr det frsta ber jag er kalla mig Lady Suffridge,
fr det andra vet ni redan att jag hller Eneiden i handen och just
nu lser om Trojas belgring; jag befinner mig sledes i alltfr
hga regioner fr att tro p sjelfmord efter en sdan olycka. Herr
baronet, ltom oss tala frnuft! Ni knner mig sedan tre veckor och
ni talar om att dda er fr min skull. Nej, jag kan ej tro er vara
s bedrfvad, ty er olycka har ej kunnat s hastigt antaga dessa
proportioner. Hvad ert yttrande om att dda er angr, vill jag hoppas
att jag missfrsttt er.

-- Hvarfre s, min frken? Ni missfrstod mig alldeles icke. Tror ni
mig sakna mod att gra det? frgade Edvard stolt.

-- Ni kallar det mod, att dda sig, men jag kallar det feghet.

-- Feghet! Nej, icke vid min lder: ty d binder oss lifvet med s
starka trdar, att det fordras mod fr att afslita dem.

-- Den, som ej frmr lida eller beherrska sig, r feg. Jag vill ej
att ni tager detta uttryck ssom riktadt blott mot eder, ty det kunde
synas frolmpande; jag har dessutom tnkt detsamma frr n i dag
och vill ni blott begrunda hvad jag sagt, kommer ni utan tvifvel att
tnka som jag.

Edvard stod som slagen af skan; han knde sig generad, och insg att
han frlorat terrng, samt att det vore svrt att tervinna densamma,
men han tertog:

-- Frken Suffridge, ni r en stark, en hjeltemodig qvinna, derfre
kan ni ej frst svagheten. Kanske ni icke heller ngonsin har lidit
och icke kan fatta hjertats fordringar, d det funnit fremlet fr
sin lngtan.

-- Ni har kanske rtt, herr baronet. Jag har aldrig lskat ngot
annat n Gud, min moders minne, och friheten; ej heller har jag ngon
lust att ka antalet af fremlen fr min krlek. Dock r jag hvarken
oerfaren eller fvermodig nog att tro mig sker att ej frlora mitt
hjertas frihet; men nnu r jag herre fver det, och mste bedja er,
herr baronet, att icke bygga ngra frhoppningar p dess svaghet.

-- Kunna d ej min dyrkan, mina bner beveka detta hjerta?

-- Dyrkan! bner! Kan vl hjertat vinnas af dylikt? Nej, de kunna
uppvcka medmkan, men icke krlek. Jag tnker mig att den rtta
krleken lugnt och vrdigt bemktigar sig vrt hjerta, steg fr steg
intagande det rike, den kommer att ega. Det hjerta, som omedelbart
lter vinna sig, r liksom ett svagt hufvud under champagnens
inflytande.

-- Ni r grym, frken! Ni nekar mig icke allenast er krlek, utan
fven tron p uppriktigheten utaf min.

-- Jag har icke betviflat er uppriktighet; nej, men jag tror att
edra knslor skola frsvinna ssom ett rus. Men hvartill tjenar det
att tala vidare hrom? Ni har olyckligtvis egnat mig er krlek, jag
besvarar den ej, ltom oss icke derfre blifva ovnner. Ett s nytt
sr kan snart helna. Jag ber er, tnk ej annorlunda p mig n som p
en vn.

-- Jag ej mera lska er! nej, det r omjligt! Lt mig hoppas, lt
mig uppoffra hela mitt lif fr er, lt mig i tysthet tillbedja er,
och till belning derfr begr jag blott er aktning och emellant ett
vnligt ord!

-- Nog, min herre! Ord bevisa ingenting. Jag upprepar nnu engng
att jag tror p uppriktigheten af edra knslor, men betviflar deras
varaktighet; tminstone vill jag hoppas det. Men nu mste vi hem,
ty frukosttiden r snart inne. Men d hon mrkte hans frtviflade
utseende tillade hon mildare: nnu ett ord till sist. Frtviflan kan
vcka medlidande, men modet vcker aktning; en sann stolthet vill ej
veta af den frra knslan, utan strfvar att uppvcka den andra. Bjud
mig nu er arm, herr baronet! Och Lucy reste sig upp fr att g.

Slunda promenerade de upp till slottet. Edvard med ett dystert
ansigte, som illa fverensstmde med det lifliga samtal Lucy inledt
fr att frskingra det obehag upptrdet i templet framkallat. D de
intrdde i slottet, kysste Edvard Lucys hand och sade suckande:

-- Huru stora frndringar kunna ej ngra minuter stadkomma! fr
en half timme sedan gick jag full af hopp ut frn denna drr, nu
terkommer jag med brustet hjerta!

Lucy stannade, och blickande honom ppet och bestmdt i gat yttrade
hon:

-- Herr baronet, vill ni som en vn qvarstanna hos oss, s vidrr
icke detta mne; endast s kan jag glmma det obehagliga uti vrt
nuvarande frhllande.

-- Jag lyder! svarade Edvard, men d Lucy fre honom gick in, var det
med en hotfull blick han fljde henne.

D Lucy intrdde i frstugan, mrkte hon med frundran, att
betjeningen ej var der som vanligt, ty det rdde alltid en strng
etikett p slottet. Hon hrde hastiga steg i trapporna och knde
liksom en jernhand klmma hennes brst; hon anade att ngonting
hndt, ilade uppfr trapporna och var i nsta gonblick inne uti
salen, der fru Rush mtte henne med en frfrad mine.

-- Hvad har hndt? frgade Lucy hftigt.

-- Lilla Robert har illa skadat sig med en knif och man har skickat
efter lkaren.

-- Hvar finnes han?

-- I sin faders rum.




VII

NEMESIS DIVINA


Utan att svara, ilade Lucy till det anvista rummet, der hon fann
gossen liggande p en soffa, badande uti sitt blod. Lord Suffridge
stod der bredvid, stum, blek, orrlig, med blicken fstad p sret;
mrs Johns skte att hmma blodet, men utan att lyckas. Hastigt, utan
att yttra ett ord, och med ett beundransvrdt lugn, nrmade sig Lucy
barnet, sg p sret och frenande sina anstrngningar med mrs Johns,
bemdade hon sig att f blodet att stanna. Knifven hade trffat
i sidan och barnet lg blekt och kraftlst, utan att kunna ppna
gonen. Slutligen anlnde lkaren och lyckades frbinda det blodkril
som blifvit afskuret. D fattade Lucy sin faders arm, och frde
honom, utan att yttra ett ord, till ett annat rum, der hon frmdde
honom att sl sig ner i en hvilstol. Den gamle lydde som en automat,
sade ej ett ord utan stirrade endast framfr sig. Pltsligt grep han
med begge hnderna om sitt hufvud och utropade med en dof, nstan
graflik rst:

-- Blod! blod! p samma stlle, med samma knif!... h Lucy! det r
ohyggligt... Hmden hmden!... Guds straff...!

-- Min far, lugna er, sade Lucy, som frskrcktes fver fadrens ord
och de hemska blickar han riktade mot rummet der barnet lg. Lugna
er, kanske blir det ingenting!

-- Ingenting, upprepade lorden, ingenting? nej, han dr, jag vet det,
ty det var p samma stt, med samma knif! -- Det r Guds straff, --
afgrundsandars lek! Ha ha ha! Det r hmden -- ja, du vet det icke,
men det r hmden.

I detsamma intrdde Black och kallade Lucy till lkaren samt lofvade
att under tiden stanna inne hos lorden.

-- Han yrar, Anders, sade Lucy oroligt.

-- Ja, ja, frken, nog knner jag till detta, det r ej s farligt,
g ni bara!

Lucy gick, och d hon kom till rummet der barnet lg, gick doktorn
emot henne, tog hennes hand och sade med en sorgsen blick:

-- Jag tror det r min skyldighet att sga er sanningen. Gud r
allsmktig; men hr kan jag intet gra; medicin verkar icke,
bloduttmningen har varit fr stark och jag befarar att blott f
stunder terst innan ddens engel bortfr detta barn.

Lucy nrmade sig den lilla Robert, knbjde vid hans sida och brjade
halfhgt bedja: Min Gud, han skall hafva det bst hos dig; jag vgar
ej bedja dig lta honom lefva, men trsta dem som blifva qvar, lt
oskuldens vlsignelse snka sig ned fver detta hus!

Vid dessa ord intrdde fru Rush och Edvard, och bjde kn vid barnets
bdd; d ppnade den dende gonen och hviskade nstan ohrbart:

-- Gode Gud, tag mig till dig! Farvl, lskade syster... goda pappa...
jag somnar i Jesu famn...

Lkaren, som hll fingret p barnets puls, lyssnade nnu en stund
och vnde sig sedan till de kringstende med dessa ord:

-- Kroppen r blott stoft, sjlen r oddlig; lycklig den som dr
utan fruktan, utan att hafva knnt otrons giftiga stygn!

Lucy nrmade sig det dda barnet, tryckte en lng kyss p den redan
kallnade pannan, tog den nnu mjuka kroppen i sina armar och sade
slutande den till sitt hjerta: "Ltom oss fra honom hrifrn, ty
min far br ej skrmmas. Nu r det han som har behof af vr omsorg;
denne behfver den ej mer".

Och nu tgade den lilla processionen genom den stora salen, prydd
med gamla familjeportrtter, uppfr den praktfulla marmortrappan med
frgylld ledstng, och steg in uti det rum, der fr fem r sedan
detta samma barn, som nu var ett liflst stoft, hade sett dagen och
uppfyllt sin faders hjerta med omtlig gldje. Lucy tryckte honom
nnu engng uti sin famn, och det grep henne underbart att knna sitt
hjerta sl emot ett annat, hvilket fr ngra timmar sedan klappat
fullt af lif och nu -- ja, nu hade tystnat; endast skrinet fanns qvar
-- juvelen hade obeflckad ntt det hgsta mlet.

Nr liket blifvit lagdt p sin bdd och ikldt den sista skruden,
nskade Lucy g in till sin fader, men gamle Black och fru Johns
ville p inga vilkor lta henne slippa in. Lucy lydde ej gerna, men
det var henne omjligt att emotst sina gamla vnners bestmda och
tillika bedjande entrgenhet.

Lord Suffridge var i full yrsel och de afbrutna ord och meningar han
framstammade kommo blodet att stelna i de gamlas dror. Han befann
sig i samma tillstnd som frr, och af det han sade, frstodo hans
vktare att han nskade f veta namnet p Edvards mor. Emellant
tviflade de p huruvida hans ord voro yrsel eller ej, emedan det
fanns ett visst sammanhang uti hvad han yttrade, men de ville dock
helst tro att de endast voro fantasier af en svag hjerna, hvilken
rubbats af ett allt fr vldsamt slag.

I den stora salen satt emellertid Lucy med sin tant och Edvard. Hon
var mycket blek, men hade ej ett gonblick frlorat sin fattning; hon
var lugn, men blicken var, om man s kan sga, djupare r vanligt;
rsten hade frlorat ngot af sin klang och hennes gestalt var
stelare n annars. Allt hade tilldragit sig s hastigt, att tanken
knappast frmdde uppfatta hndelserna i deras helhet.

-- Det r frskrckligt, utbrast slutligen fru Rush.

-- Ja, svarade Lucy, men sg mig huru allt detta tilldrog sig.

-- Det hnde ju nstan midt fr vra gon! D jag kommit ned, gick
jag som vanligt fre frukosten fram och tillbaka i rummet. Nr Lord
Suffridge sedan kom in, satte vi oss bda framfr drren till
balkongen, och skterskan hemtade in barnet, som var friskt och
muntert; d tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla
Robert lekte mycket snllt och vi brjade tala om ett och annat;
smningom leddes vrt samtal p baroneten, och jag berttade att han
hette Glithingham efter sin onkel, som dog barnls och lemnade sitt
namn och sin frmgenhet t den nrmaste slgtingen. Han frgade
mig just er mors namn, sir Edvard, d vi med ens hrde ett buller
och ett hftigt skrik frn Lordens rum. Vi skyndade dit och funno
lilla Robert utstrckt p golfvet. Drren hade sttt ppen; han hade
gtt in och bland Lordens vapen tagit en knif, p hvilken han sedan
mste hafva fallit, ty han hade ett djupt sr i sidan. Hans fader
upplyftade honom genast, drog knifven ur sret och lade honom p
den soffa der han sedan dog. Blodet strmmade ur det ppna sret,
jag ropade p hjelp... resten knner ni sjelf. Jag mnade visst
om ett par dagar resa bort, men nu, min kra Lucy, kan jag ej lemna
dig p detta stt och jag hoppas att du ej heller har ngonting
emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfllen som detta, kan det
vara ganska bra att hafva ett manligt bistnd, och jag vet, att han
ingenting hgre nskar n att kunna vara dig till ngon tjenst. Icke
sannt, herr baron?

-- Om frken icke frsmr den ringa nytta jag kan gra, skulle jag
skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet.

-- Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gr oss ett nje genom att

stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom fr att
pminna honom om vilkoren derfr.

Lord Suffridges sjukdom, hvilken i brjan antagit samma hotande
karakter som ngon gng frut, upphrde efter de frsta vldsamma
paroxysmerna. Han emottog underrttelsen om sonens dd med ett
utbrott af trar, som lttade hans hjerta. De gamla tjenarne
frklarade denna ovntade vndning uti hans tillstnd ssom
en fljd af Lucys vlgrande inflytelse. Han var dock uti ett
svaghetstillstnd som hindrade honom att flja sorgetget, hvilket
till grafven ledsagade den engng s varmt efterlngtade, nu dda
sonen.

En vecka hade slunda frflutit sedan den tragiska hndelsen, d Lord
Suffridge en dag tillkallade Black:

-- Hr, min vn, brjade han, jag begr en tjenst af dig! Sk att
af sir Glithinghams eller fru Rushs betjening f reda p det namn
baroneten hade, innan han antog sin onkels titel, och sg det
sedan t mig d jag r ensam; frsk att snabbt och utan att vcka
uppseende ombesrja denna sak.

Black aflgsnade sig, och nu satt Lorden orrlig, vntande p svaret
och likvl bfvande fr detsamma. Ty ehuru han ej kunde lta bli att
stirra mot drren, darrade han hvarje gng han hrde ngon rrelse
eller ngot steg derutanfr. Nu intrdde gamle Black.

-- Vet du det? frgade Lorden. Svara! men sg icke namnet!

-- Ja, jag vet.

-- Af hvem?

-- Af fru Rushs tjenare.

-- Hr mig, Black, sg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif
det derp, och gif det sedan t mig!

Black lydde, under det han emellant betraktade Lorden, liksom om han
befarat att frstndet nyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit,
lemnade han pappret t Lorden, som, utan att se derp, gmde det uti
sin hand.

-- G ut nu, Black; lemna mig. G, sger jag. Jag vill vara ensam.
G, skynda dig!

Nu blef Lorden ensam; nr tjenarens steg ej mera hrdes, sg han p
sin venstra hand, som hrdt sammanknuten omslt pappret, hvilket
tycktes vcka en s stor frskrckelse och nyfikenhet hos honom. Han
betraktade lnge sin hand utan att gra en rrelse fr att ppna den.

-- Hvad innehller du? sade han slutligen. Har jag anat rtt? Denna
likhet! denna rst! -- det kan ocks vara en villa, huru mnga
fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ndock
vore s? Jag skall se... nej, jag har ej mod dertill.

Och nu brjades en pantomim, som varit nstan ljlig, om ej det
dystra ansigtet, dessa bleka drag, och denna frskrckta blick hade
gjort den hemsk. Han ville ppna handen och s snart pappret syntes,
sammanknt han den ter hastigt och sg bort. Slutligen, d denna
strid hade rckt nog lnge, tillslt han gonen, och stllande
pappret s, att det genast skulle trffa hans blick, sg han hastigt
upp.

-- Starling... Starling, framstammade han kraftlst. Det var sledes
sannt! det var han!

Han tillslt ter gonen och satt lnge p detta stt; pltsligt steg
han upp och gick hftigt flere hvarf omkring rummet.

-- Edvard Starling... Jane Starling! nu hmnens J p mig!

Han fortsatte sin vandring och stannade framfr en stor spegel; lnge
stod han s, betraktande sig sjelf; derp utbrast han, liksom talande
till sin egen bild:

-- Robert Suffridge, vet du att du i ditt hus har Edvard och Jane
Starlings son? N, du bleknar icke? nej. Dina kinder ro dertill
frut redan alltfr bleka. Han fortfor med allt strre hftighet: --
Robert Suffridge, Lord Suffridge af Abbey-Hall, begriper du d icke
att hans son, att deras son r hr och lskar din dotter? Knner du

ej blod p dina hnder? Har du ej mer ngot samvete? r du icke mera
en menniska? r du en sten? Knner du ingen ngest? Kan ditt hjerta
nnu klappa? Har du glmt allt, -- den hemska natten, den dystra
skogen? -- En man gick ensam lngs alln... natten var mrk... du
fljde honom... han hade rfvat din lycka, du skulle hmnas, du
skulle genomborra hans hjerta. Minnes du det? Du framtog knifven ur
din barm, der du hade den gmd. Du kastade dig fver honom, du sttte
till... blodet sprutade mot ditt ansigte... d ryste du; men natten
var mrk... pltsligt trdde mnen fram ifrn ett moln och blickade
p dig ifrn himlen, liksom ett stort ga... Du brjade springa och
d du upphann din boning, trdde du in der liksom en tjuf, fr att
ej blodet mtte ses p ditt ansigte och dina hnder. Hvad vann du,
Lord Suffridge?... Intet!... Men d den ddes minne frfljde dig,
lyckades du bringa ditt samvete till tystnad; och nu ser du p dig
sjelf, p mrdaren, och du ryser icke? O Suffridge! Suffridge! du
fruktar d icke ngot? Om han med ens komme och sade till dig: "gif
mig ditt blod, ty du har tagit mitt?"

Allt eftersom Lorden talade, blef hans blick mer och mer frfrad;
han sg sig frstulet omkring t alla sidor.

Det r fr mrkt hr! Jag vill ha ljus! Och nu brjade han med
feberaktig skyndsamhet upptnda ljus i kronan samt i rummets alla
hrn och vrr. Han ringde; Black fick hemta mera ljus och nu blefvo
bda hans rum upplysta. D satte han sig ned vid sitt skrifbord,
stdde sin kind mot handen och brjade smningom lugnas. Hans anlete
klarnade efterhand och sedan han nra en timmas tid suttit orrlig,
sg han med ens upp och yttrade med triumferande blick:

-- Ja, han r en bra karl, han lskar Lucy, hon skall blifva hans
hustru; slunda skall mitt barn frsona mitt brott!

Sedan denna dag, tycktes Lord Suffridge bli allt lugnare och gladare;
han var mycket vnlig emot alla, och visade en srdeles vlvilja fr
den unga sir Edvard. Men om aftnarne, sedan sllskapet skingrat sig,
terfll han i sitt svrmod; d skulle allt vara ljust, och lg ett
hrn af rummet i skugga, s skulle det belysas. Hans ntter voro
oroliga, och det var vanligen frst emot morgonen han fick smn. Han
frskref sig ifrn London en Newfoundlands-hund, hvilken snart lrde
sig att flja sin herre och vaka vid hans ftter. Det trogna djuret
liksom frstod den dyra pligten att bevaka sin herres lugn, ty den
tycktes snart hafva lrt sig att fatta Lordens oroliga sinne.




VIII

TV ELEMENTER I STRID MED HVARANDRA


Nu afreste fru Rush med Edvard till London. Hon lofvade terkomma
p ett kort besk innan hon skulle antrda terfrden; och Edvard
inbjds af Lorden p det entrgnaste att gra detsamma. Vore det
sagdt utan att glla som en beskyllning emot Lucy, att hon efter fru
Rushs afresa begynte knna ensamhetens tyngd. Vi vilja ej hrmed
sga att hon hade ledsamt; en sdan knsla erfara endast de, hvilka
icke inom sig sjelfva finna nring fr utvecklingen af sina gfvor.
Endast lttja, ffnga, brist p kunskaper och bildning kunna
framkalla denna knsla. Nej, det hade hon icke, men hon hade mera
tid n frr att tnka och hon brjade derfre lngta efter den verld,
hon aldrig hade sett, men hvilken hon frestllde sig ondligt stor,
mktig och fri. Hon skapade i inbillningen en verld efter sina egna
krafter och hon trodde den verkligen vara sdan, som hon nskade att
finna den. Hrtill kommer att hon frlorat den kra sysselsttning,
hvarvid hon blifvit van, nemligen Roberts uppfostran. Solskenet var
borta och Lorden hade dessutom mycket frndrat sig. Stundtals kunde
han vara glad, pratsam, tillochmed skmtande och en annan stund ter
dystrare n frut. Flere gnger hade han med Lucy begynnt tala om
baronet Glithingham, men alltid hos henne funnit en stor motvilja
fr detta mne. Lucy frstod s vl att leda samtalet in p andra
mnen, att hennes far, hvars karakter fvergtt till en blandning af
stark vilja och slafviskhet, alltjemt frlorade samtalets trd och
icke vgade brja en ppen strid med sin dotter, men han trstade sig
med, att hans vilja ndock slutligen skulle blifva den segrande. Fru
Rush hade yttrat sin nskan att f se Lucy hos sig i New-York, till
hvilket frslag Lorden ingenting svarat, men Lucy nrde i tysthet
hoppet att f se denna drm frverkligad. Ofta, d hon om aftnarne
tervndt till sitt rum, brjade hon i tankarne lefva sig in uti
andra sferer, andra frhllanden. Hon gick hela timmar af och an i
rummet; hennes sjl fick vingar, hennes tanke liksom genomtrngde
rymden; der, i det oknda fjerran, lefde andra menniskor, der fanns
ngonting stort att utrtta. I hennes inbillning var hela luften
uppfylld af politiska, vetenskapliga, af litterra och stora ider,
de korsade hvarandra, de stridde med hvarann, de omfamnade hvarann.

Der r mitt hem, tnkte hon, der finnes fr mig det frlofvade
landet. Till hvad skulle vl forntiden, historien, skalderna, de
stora mnnen hafva tjenat, om icke till att vidga kretsen fr
intelligensen, att bilda en verld, till hvilken tanken skall strfva?
-- Jag vet p hvad min fader syftar -- han vill gifta mig med
Glithingham. Nej, nej, tusen gnger nej! Jag r icke fdd fr att
tillbringa mitt lif i den stora verldens trnga kretsar. Det finnes
menniskor, hvilkas sjlar sakna vingar; det finnes andra olyckliga,
hvilka genom uppfostran och ogynnsamma frhllanden ftt sina vingar
afklippta, m de trifvas inom den hvardagliga prosans sfer, m de
tala om qvinnans pligt att inskrnka anvndandet af sina gfvor
till den husliga trefnaden. Jag hgaktar dem; men skall vl deras
dygd falla som en frbannelse fver dem, hvilka uppfatta lifvet
annorlunda, och hvilkas hjertan frm strcka sin krlek lngre utt?
-- Det r mjligt att Glithingham r en bra karl, men hurudan han n
annars m vara, s r han dock smsinnt och detta r ett fel som r
ohjelpligt.

En dag sutto Lorden och hans dotter tillsammans i trdgrden; det
var en vacker eftermiddag, solen belyste parken och allerna med
varma, gldande frger; den fina sanden p gngarne tycktes liksom
uppblandad med mngfrgade dla stenar. En nktergal i den stora
eken snde genom luften en hg, vibrerande ton. En annan svarade p
lngt hll, och nu brjades i herrliga drillar en ljuft klingande
konsert; det fortfor s en stund, och menniskan teg fr att lta
naturens halleluja uppstiga till skaparens lof. En snhvit ros, som
nyss blifvit vattnad, tycktes lyssna till naturens melodi; och en
droppe vatten, hvilken hngde vid kanten af ett blad, var liksom rdd
att falla fr att icke stra andakten. Med ens brast frtrollningen;
steg hrdes nrma sig... Posten hade medfrt ett bref till Lorden och
ett till Lucy, bda ifrn fru Rush. Hon skref vidt och bredt om sin
vistelse i London, det nje hoppet att f terse Abbey-hall sknkte
henne, och framstllde slutligen sin nskan att f fra Lucy med sig
till Amerika. I sitt bref till Lucy behandlade hon samma mne, men
p ett annat stt. Hon frskte att ingifva Lucy mod att utverka sin
faders tillstnd dertill; alldeles som om det varit mod som fattades
henne.

Hade Lucy med sitt lifliga lynne ej haft ett s godt hjerta eller
hyst en mindre krlek fr allt, som tog det i ansprk, s hade hon
gtt till sitt ml utan att se sig om, utan att ett gonblick tveka,
men nu utgjorde tanken p den sorg hennes handlingsstt mjligen
kunde framkalla, den tygel, hvilken qvarhll henne p sin post.
Tvifvelaktigt r det huru lnge denna tygel skulle kunna hlla emot
alla, de knslor som stredo inom henne. Hon knde sjelf, att sedan
hon engng uttaga det frsta steget, skulle hon tillhra sin egen
fria natur.

-- Lucy, mitt barn, brjade Lorden, du vet nog huru kr du r fr
mitt hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den knsla jag
frut hyste fr dig. Den dag jag lrde mig frst dig, blef du allt
fr mig, du r det nnu mer nu, d jag ser skiljsmessan nalkas, ty
vid din lder tillhr det ju qvinnan att lemna sitt frra hem fr
att bilda ett annat. Jag vill g rakt till mlet: baron Glithingham
lskar dig, jag kan ej nska mig en bttre son och jag hoppas,
(han lade en srdeles tonvigt p dessa ord) att min dotter ej har
ngonting att invnda emot sin faders vilja.

Lucy hade hrt fadrens ord utan att en muskel rrt sig i hennes
ansigte. Hennes klara blick var fstad p honom, man sg att hon
blott afvaktade slutet, ty hennes svar var frdigt.

-- Min far, jag vill icke uppehlla mig vid det som ni frst yttrade;
erknslan klder sig illa i ord; och hvad det friga angr, s har
jag blott ett svar att gifva derp: Jag lskar icke sir Glithingham;
jag kan icke blifva hans hustru.

-- Se s, der har vi ter den sekelgamla visan: icke lska! liksom
vore detta en ndvndighet! Krleken tillhr blott det inre lifvet
och giftermlet r en konventionel, en social frga. Lagen vet ej af
krleken, och ktenskapet r en laglig institution!

Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den
mest vanliga satts. En allt strre och strre frvning stod att
lsas uti Lucys gon; nu steg hon upp, stllde sig med korslagda
armar framfr honom, med ett till hlften allvarligt, till hlften
skmtsamt utseende.

-- Vill ni stta mina principer p prof, min fader? eller har jag
missfrsttt er? Jag inser icke ndvndigheten fr mig att blifva
gift; jag knner nnu ingen man, fr hvilken jag ville uppoffra min
frihet; hvad ter angr den tskillnad ni gr emellan gifterml och
krlek, s vet jag, att en sdan finnes, men fr min del r jag
ingen anhngare af den skola, som vill gra dem bda oberoende af
hvarandra. Ltom oss icke mera tala om sir Glithingham; hans hustru
blir jag aldrig.

Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen.
Lorden steg upp, hans gon flammade; han fattade hftigt Lucys arm
och gick emot slottet med hastiga, bestmda steg; det var som om han
haft mycket skyndsamt att komma till sitt rum. Nr han intrdt och
reglat drren, frst d sg han upp till Lucy, hvilken fljt honom
lugnt och utan att hans uppfrande det ringaste frskrckt henne. Det
finnes karakterer, hvilka liksom finna sin rtta nring i striden.

-- Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du mste
tertaga dina ord, ty jag _vill_, att du blir hans hustru, och du
knner mig nog, fr att veta hvad det betyder, nr jag sger: jag
vill!

-- Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig?

-- Mitt barn, du bedrar dig sjelf, du drmmer. Tror du d att lyckan
finnes p jorden? Nej, den har aldrig funnits annat n i bcker. Jag
vill ditt vl, jag vill srja fr din framtid, jag vill gifva dig en
god make, och du... du vgar sga, att jag vill din olycka! Lucy, gif
noga akt p mina ord: du mste, du skall blifva hans hustru.

-- Min far, r d sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle nska
se mig frenad med?

-- Ja! det finnes ingen annan... tala ej derom! Du vet icke hvad du
sger, du frstr icke huru draktig du r. Lucy, efter ngra dagar
kommer han hit och d ger jag honom mitt lfte.

-- Ni fr icke gra det, ty jag samtycker icke till denna frening
och kommer aldrig att gra det.

Lorden hrde dessa ord med ett slags bfvan; han hade anat det, men
blef frst nu frvissad om, att han hade att gra med en vilja, lika
stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hrdt sitt
hufvud mellan sina bda hnder, liksom om han velat qvarhlla sitt
frstnd, frdigt att fvergifva honom. Med ens stannade han framfr
sin dotter, som helt lugn satt uti ett soffhrn och lekte med sina
lockar.

-- Lucy, sade han, du r hrd; du r grym! Vill du dda din fader?
Hon sg upp med frvning.

-- Min far, jag frstr ej huru det s kan upprra er, att jag vgrar
att blifva sir Glithinghams hustru?

-- Du frstr icke, -- nej, du fr icke frst, du fr icke veta det!
nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig p sina knn
derom.

Och han kastade sig ned fr henne, kysste med vildhet hennes hnder,
och omfamnade hennes knn, liksom en lskare i afskedsstunden
utgjuter hela sitt hjertas mhet i ett utbrott af omtlig krlek.
Lucy slet sig ls och, stllande sig p afstnd ifrn sin fader, sade
hon:

-- Min far, ni r sjuk! -- Jag skall tillkalla Black. Ni behfver
skert hvila.

-- Hvila? sjuk? -- nej, men jag blir galen, om du motstter dig min
vilja. Fordrar du ngot offer af mig? sg! Vill du frst p ett r
resa till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke!
Du vill hr inrtta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag
fverlemnar dig ditt mdernearf; du fr anvnda det som du vill, men
sg ja, sg, att du vill frska att frsona dig med denna tanke!
Lucy, sg ja, jag ber! jag r icke sjuk, icke galen, som det kunde
tyckas; jag r blott olycklig! Om du visste Lucy, huru grymt det r
att bnfalla om en sak, hvilken man har rtt att fordra! men du r
mig s kr, jag kan icke befalla dig... men nej, dra dig icke med
ngot hopp!... Om du icke viker fr mina bner, s skall jag tvinga
dig, var frvissad derom! Barn ro skyldiga sina frldrar lydnad.

Han gick hftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt
papper och fortfor: hr r din frmgenhet!

-- Min far, det ser nstan ut som om ni ville kpa mitt samtycke.

-- Nej, Lucy, jag hade redan frut mnat gra det; jag r rik nog, du
fr anvnda det huru du vill och dessutom behfver du det till din
resa. G nu, Lucy, g, jag ber dig, -- jag skall sedan tala med dig
-- nu kan jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag
ser i detta rum! G, g, sger jag! Han fattade henne i axeln och
frde henne till drren, hvilken han ppnade och reglade efter henne.

S snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla
hennes ridhst, och en qvart timme derp satt hon p det dla djuret,
hennes vn, hennes fljeslagare p alla hennes utflygter.

Det hr i England till qvinnans uppfostran att hon skall lra sig
rida; det r fr henne icke blott ett nje, det r ett behof.

Den, som rtt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna dla
konst, kan ibland pminna sig en promenad till hst, ssom man
minnes en vigtigare tilldragelse uti lifvet. D ryttare och hst
knna hvarann, d djuret hr till de intelligenta, kan en sdan
ridt likna skaldens dikt. Upprrda tankar lugnas, vilda knslor
gifva sig luft i den berusande farten. Betrakta det dla djuret, som
knner sin betydenhet, d sadeln hvilar p dess rygg, som biter sitt
betsel -- ett tecken p dess underdnighet fr verldens konung --
menniskan! Han str; han vntar; nu kommer ryttaren, hoppar upp i
sadeln och fattar tyglarne. Den dla gngaren vet nu huru den skall
bete sig, han slr taktmessigt, jemt och bestmdt, sina hofvar i
marken, han hller det vackra hufvudet delt upplyftadt, han spetsar
sina ron, hans gon blicka lugnt omkring sig; han str der i hela
sin dla naturs fullhet. Men scenen frndras. Det r icke nu den
stolte mannen som nalkas gngaren, utan en qvinna. Hon ordnar den
lnga kjorteln, jemkar handskarne, hller behagfullt i ridspet,
medan tyglarnes ndar vackert nedfalla frn handen; en ltt rrelse
p hufvudet... och hsten har frsttt: nu krker sig halsen till
en bge, ftterna vidrra knappast marken, en kokett rrelse med
kroppen; den hoppar p ett stlle, den ltsar vara olydig, ostyrig,
fr att gifva sin herskarinna njet att f honom tam, och nu brjar
den vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den
blickar omkring sig, huru den emellant vnder sina gon, liksom
fr att frga, om allt r som det skall vara. Men nu blir det annat
af! En ltt gestalt hvilar p dess rygg, tyglarne ha fattats med
bestmdhet, ryttarinnan klappar djurets hals hon ger det ett tecken
att flyga af, ty hon r otlig; hon vill bort... d upplyfter hsten
sitt hufvud, inandas vldsamt luften, gonen frgas i rdt, ftterna
kastas hgt upp, den far af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig
ifrn halsen; en darrning genomilar alla dess muskler och nu genomfar
han rymden, han vill ej vidrra marken, han synes ha vingar; han
har icke blott frsttt sin ryttarinnas nskan, han delar den. Han
vill ej veta af andra menniskor, blott en vill han fra bort, bort!
Farten blir allt starkare, han hinner knappast se hvartt det br;
han sklfver, han blir utom sig; men nr slutligen den mjuka handen
terhller tyglarne, hejdar det dla djuret sitt lopp; det kan lika
litet stanna tvrt, som ryttarinnan med ens kan f sina upprrda
knslor att lugnas.

Lucys ridhst, Fancy, var en snhvit gngare af dlaste blod. Frn
fdseln hvita hstar ro en sllsynthet, men detta r icke den enda
orsak hvarfre de ro efterskta, ty de hafva dessutom ngonting
alldeles egendomligt. Deras hr skiftar i silfver, och det rda
hullet, de bla drorna skina igenom. Fancy var en klok, eldig hst;
den knde Lucy p rsten, den var trogen som en hund, och frstod att
bja sin natur efter sin skna herrskarinnas. I dag, d Lucy ltt
hoppade p, dess rygg, efter den vnliga smekningen p den mjuka,
halsen, och gaf den vanliga signalen utan att ha tid att jemka sin
drgt, blef Fancy njd. Den behfde icke terhlla sin lust att
springa; nu gllde det att ila, framt. Ngra gonblick -- och den
hade kommit frbi jerngrinden och frdjupade sig Lucy nu i skogen
lemnande vgen t sidan. Hon var srdeles upprrd, hennes sm hnder
omfattade krampaktigt ridspet; hon bar hufvudet hgt och andades
tungt.

-- Fancy, Fancy! utbrast hon med ens; spring, s lngt du kan! Fr
mig bort, -- frihet, det r hvad jag behfver. Frstr du, Fancy? jag
vill vara fri!

Smningom blef farten mindre, hon tnkte, hennes hjerta blef lugnare.

-- Stackars du, sade hon slutligen, du r ej heller fri! Ingen
fullkomlig frihet finnes till! Jo men, den finnes dock! -- Hvarfre
r du tam? Icke derfre, att du r rdd fr menniskan, utan derfre,
att du knner en kraft fver dig, och du bjer dig fr medvetandet af
din moraliska svaghet. Icke heller vill jag bja mig fr ngon annan
n fr Gud, och uppoffrar jag ngonsin min frihet i lifvet, s blir
det endast i medvetandet om en annans moraliska fverlgsenhet. Hvad
felas min fader? hvarfre vill han gifta mig just med Glithingham?
Derunder ligger ngon hemlighet och denna mste jag f veta, -- men
huru? I alla fall r det bst att lugna honom.

Lucy red lnge utan att flja ngon banad vg, utan att veta hvar
hon befann sig. Aftonen var herrlig, skogen var liksom inhljd i
poesi och hemlighet. Med ens stannade hon tvrt; fr hennes gon lg
den mest frtjusande tafla. En stor ek stod ensam i midten af en
grn plan, hvilken liksom bildade en sal uti skogen; en sten lutade
emot dess stam och emellan dem rann en klar klla. Hon hoppade ned
ifrn hsten, kastade tyglarne p dess nacke och lt den g fri.
Fancy var van vid det och hll sig alltid i nrheten, till dess han
terkallades. Lucys exalterade tillstnd var nu frbi; i stllet var
hon nu stmd till vemod. Den vackra tafla, hon med ens sg, stod
i harmoni med hennes tankar; hon nrmade sig kllan, slckte sin
trst i den och kastade sig ned p den grna mattan. Hon lade hatten
bredvid sig, lutade sitt hufvud emot handen och skdade framfr sig.
Pltsligt knde hon en rrelse i sin nrhet; jag sger knde, ty det
hnder ofta att man ingenting hr, men instinkten sger, att man ej
r ensam. Hon blickade omkring sig och blef helt frvnad att p en
trdstam ett stycke derifrn varsna en jgare, som hll en stor
vindthund vid halsbandet.




IX

EN ENGELSK OCH EN SVENSK FANCY


Jgaren steg upp och gick emot det stlle der Lucy satt, ty vid hans
syn hade hon upprest sig ifrn sin liggande stllning. Han gjorde en
artig bugning.

-- Frlt om jag skrmt er, och om jag visat mig mindre grannlaga, d
jag ej frut tillknnagaf min nrvaro.

-- Er urskt r fverfldig, min herre, ty fr det frsta r jag icke
ltt skrmd och fr det andra hra naturens salar alla till. Hvilken
frtjusande vacker hund, sade Lucy, i det hon smekte hunden, som
nalkats henne och lagt sitt hufvud p hennes knn. Hans namn?

-- Fancy.

-- h? liksom min hst!

-- Jag vet mig aldrig hafva sett ett s vackert djur, tertog
jgaren; den tyckes vara mycket plitlig, d ni icke behfver
fastbinda den.

-- Nej, den knner mig s vl och har ej ngot emot att bra sin
herrskarinna; derfre hller den sig alltid i min nrhet. Men p ert
uttal, min herre, hr jag att ni ej r engelsman, ehuru ni med stor
ledighet talar vrt sprk...

-- Ni har ej misstagit er; fven jag r nordbo, men ifrn ett annat
land, vida mindre frikostigt p natursknhet n detta. Jag r svensk
och nyss hit anlnd frn Finland, der min mors slgtingar lefva.

-- r det mjligt? sade Lucy, hvars gon lyste af nyfikenhet. Ni r
ifrn hga norden! ni kommer ifrn Finland? Hvad det vore roligt att
f hra ngot om dessa lnder. Jag ville gerna hvila ut en stund i
denna sommarvrme, och jag ser att Fancy ej heller har ngonting emot
det.

-- Jag skall med strsta nje tillfredsstlla er nyfikenhet i detta
afseende och nu satte han sig p stenen och lade bssan bredvid sig.
-- Den r ej laddad, det r ingen fara, sade han.

Lucy brjade hjertligt skratta.

-- ro qvinnorna i Sverige och Finland rdda fr bssor? Jag fr min
del tycker att i de flesta fall faran ligger i inbillningen. Allt och
ingenting r farligt.

-- Om ocks icke alla qvinnor hos oss ro lika modiga, s var
fvertygad om, att det bland dem finnes sdana, som ej hysa ngon
fruktan, hvarken fr den materiella, eller den moraliska faran.

-- Det var ingen anmrkning, det var blott en frga. Jag knner
nstan intet om Finland och medger att jag vore hgst intresserad att
f ngra upplysningar om ert fosterland. Men af hvilken anledning
befinner ni er hr; r det frsta gngen ni besker England?

-- Nej, jag har flere gnger under min studietid varit i detta land,
och har af detsamma bibehllit ett s angenmt minne, att jag, s
ofta jag blott kan, terkommer hit.

-- Min herre, jag mste fr er frklara det som mhnda frefaller
er besynnerligt i mina frgor, liksom det stt, hvarp jag betraktat
er; men jag mste tillst min okunnighet, mina frvnda ider: jag r
helt frvnad att se, att ni liknar mina landsmn, ty jag har alltid
frestlt mig Finland som en demark.

-- Det frundrar mig icke det ringaste, ty ni r icke den frsta
som gjort denna anmrkning ock likvl r det besynnerligt huru
mycket Finland om icke liknar, s tminstone strfvar till att likna
England, ty i grunden af de bda nationernas karakter rder en stor
likstmmighet. En mngd omstndigheter ro olika, svl till fljd
af olika klimat och natur, som till fljd af sociala och politiska
frhllanden. Fr jag vara djerf nog att gra er en frga, ty vi
Finnar lska ppenhet: r ni lady Suffridge?

-- Ja, det r jag; huru kan ni veta det?

-- Deri ligger ingenting besynnerligt; jag vistas hos en god vn,
egaren till Sidney-hall, hvilken talat om er.

-- Jag ville gerna stlla samma frga till er?

-- Baron Oskar Lejonstjerna.

Nu steg Lucy upp, rckte honom sin hand och sade: -- Jag mste bege
mig hem, men i min faders namn ber jag er anse Abbey-halls skogar,

som grnsa hrintill, ssom stende till ert frfogande; de ro
srdeles rika p villebrd. Om ni ville gra oss njet att bertta
oss ngot om ert land, s r ni vlkommen hos oss... Fancy! Fancy!
ropade hon.

Hunden, som igenknde sitt namn, hoppade upp och satte sina bda
framtassar p hennes axlar. Den unga mannen var helt frlgen
derfver, men Lucy sade skrattande:

-- Det finnes ingenting s frledande som instinkten; den blef alls
icke frvnad fver att jag kallade den; djuren knna s vl nr man
har sympathi fr dem. -- Emellertid hade hsten stllt sig bredvid
henne och utan att emottaga baronens hand, hoppade hon ltt upp i
sadeln... En vnlig helsning, en terupprepad inbjudning och Fancy
frsvann med den lskvrda ryttarinnan, i det den stolt uppbar sitt
vackra hufvud.

Baron Oskar Lejonstjerna var en man af ungefr trettio rs lder.
Han hade en sttlig hllning, svart hr, stora intelligenta gon,
ett hufvud som enligt Lavaters lra vittnade om kunskaper och
sjlsstyrka. Han hade ett vackert, manligt ansigte, regelbundna drag
och en ppen god blick; hans hnder hade ngot som tvang en att se p
dem. -- Hnderna inverka i allmnhet mycket p det frsta intryck en
menniska utfvar: deras form, det stt hvarp de begagna och hlla i
en sak, ange alltid vissa karaktersdrag. Huru mycket sger icke ofta
en handtryckning? huru gifver icke handen, om ocks icke en vacker
hand, helhet t det freml den hller uti. Ser jag en alldeles oknd
person, s ger jag akt p hans gon, panna och hand; d har jag med
detsamma inhemtat de frnmsta dragen af hans karakter.

D Oskar blef ensam, satte han sig ned under eken, och snart sg
man honom frsjunken i djupa tankar. Solens sista strlar kastade
redan sitt afskedsskimmer p trdtopparne, d han sg p sitt ur och
hastigt reste sig upp:

-- Fancy! dlig jagt, men en skn afton! icke sannt? Nu m vi skynda
hem. Hvar sak har sin tid, och nu r det icke vrdt att drmma.

Sednare p aftonen satt Oskar Lejonstjerna ensam p sitt rum. Hans
tankar kunde fversttas ungefr s hr: -- Den kta engelska typen,
ett Keepsake-ansigte, engladrag; fin, spenslig, en sylfid och p
samma gng s rask, djerf och fullkomligt fri ifrn qvinnans vanliga
blyghet, men icke utan den vackra qvinnans omedvetna koketteri.
Jag tycker om dessa karakterer; jag knner mnga, hvilka vid ett
dylikt tillflle, vid synen af en frmmande karl, skulle funnit sig
hgst frlgna fver att ha blifvit fverraskade hvilande i grset,
hvilka skulle rodnat, framstammat ngra otydliga ord och skyndat
sig bort. Hon ser icke romantisk ut, men hon tycktes vara hgst
intresserad af denna ovntade hndelse, att tillflligtvis trffa p
en menniska, kommen s lngt ifrn. Vore jag en drmmare, kunde jag i
min inbillning teckna henne som ett ideal; vore jag dessutom yngre,
kunde jag tillochmed hafva trott mig deruti se frsynens finger. Vra
begge fljeslagares lika namn, vr frtjusning fver samma stlle,
allt detta kunde bli en god brjan till en roman. Ja, jag mste dock
erknna, att det kanske r lyckligt fr mig att hafva tagit farvl af
alla krleksdrmmar.

Ngra dagar derefter gjorde Oskar Lejonstjerna sitt frsta besk p
Abbey-hall. Det rdde ter frid p slottet; Lucy hade lyckats lugna
sin fader utan att vidrra den mtliga frgan: den gamle var uti
sitt inre fvertygad om att Lucy skulle gifva vika fr hans vilja.

Hon hade frberedt fadren p den unga svenskens besk och han blef
emottagen med ett hjertligt vlkommen. Abbey-halls dysterhet frhjde
nnu mera Lucys lskvrdhet och den, som sg henne i dessa dystra,
antika salar bredvid den gamle, nstan spklike Lorden, kunde ej lta
bli att erfara ett uppfriskande, nstan exalteradt intryck.

Tre veckor hade frgtt, fru Rush var ter der med den unge
Glithingham, hvilken hon nu tycktes behandla med mycket strre
frsigtighet, ja nra nog med motvilja. Efter ett samtal som en dag
egde rum mellan Lorden och Edvard, brjade den sednare med Lucy
antaga ett mera ogeneradt stt, som frn hennes sida mttes med en
tillbakavisande artighet. En dag, d han efter frukosten, i allas
nrvaro, yttrat ngot rrande deras gemensamma framtid, hade hon
lemnat rummet med dessa ord:

-- Herr Baron, jag nskar att tala med er i dag; efter en timme kan
ni finna mig p balkongen hrutanfr.

Det vore ondigt att tergifva detta samtal uti dess helhet; de sista
orden kunna vara tillfyllest:

-- Herr Baron, sade Lucy, lemnande det stt hon hade antagit. Ni vet
mina knslor, de hafva icke frndrat sig sedan ni frsta gngen
meddelat mig edra. Ni pstr att, d min fader samtyckt till edra
planer, ni har rtt att anse mig ssom er trolofvade. Jag upprepar
hvad jag sagt er: ert handlingstt r mer n oridderligt; ensamt det
kan ingifva mig afsky fr er. Min far r sjuk, och derfre vill jag
ej framkalla ngra hftiga sinnesrrelser genom en ppen vgran; men
tvingar ni mig dertill, s mste jag vga detta... Er hustru blir
jag aldrig, baron Glithingham, det har ni mitt ord upp.

-- Mylady, svarade Edvard hvars lppar darrade af harm, ni r
alltfr klok fr att tro att jag som lskar er, s ltt kommer att
afst ifrn hoppet att ega er. Chancerna fr mig tyckas vara goda,
fastn ni ej vill uppfylla er fars och min nskan. fven jag har en
jernvilja, en objlig karakter och lter mig tmjas af ingen. Denne
frmling ni emottagit i ert hus synes ha frvridit hufvudet p er, men
jag mnar icke lta denna inkrktare tillegna sig min erfring.

-- Herr baron, jag anser mig icke skyldig ngon frklaring fver mina
knslor. Tyd som ni vill min afsky fr er; det r mig fullkomligt
likgiltigt, men jag tror, att ni kommer sanningen nrmare, om ni
sker dess orsak endast i er egen person.

Dagen fre detta samtal hade Oskar Lejonstjerna gjort ett
afskedsbesk p slottet. Han hade ofta varit der under de sista
tiderna, och nu var det med en knsla af smrta han sg sig tvungen
att lmna bakom sig i glmska de knslor han, den likgiltige mannen,
som han sjlf kallade sig, hade knnt sig bemktigad af. Lorden hade
en afton d de voro ensamma berttat honom, att Lucy var nstan
frlofvad och d frst blef det kanske honom klart hvad han nnu ej
fr sig sjelf velat erknna, att ter ett blad i hans hjerta vissnat.
Han knde det med saknad, med smrta, ty han hade just brjat en
skn drm och nu var den frbi; det var tid att resa. Oskar hade uti
sina dror finskt blod, uti sitt hufvud finskt frnuft. Jag tror mig
rtt hafva uppfattat den finska karakteren i frga om krlek, d jag
antager att frst frnuftet och sedan hjertat talar, om det frra
gifvit sitt bifall. Det r visserligen den rena, goda principen och
det r en hyllning jag egnar finnarne, d jag sger det. Det r en
lycklig gfva som fven mnga andra nationer borde ga. Lucys afsked
ifrn Oskar gjorde p honom ett nnu smrtsammare intryck. Hon hade
alltid som en god vn emottagit honom, ssom en person, fr hvilken
aktningen och intresset visar sig i hvarje ord. Nu var hon kall och
terhllsam och den stund han befann sig uti deras familjekrets, var
hon mest hela tiden upptagen af att med sin fader diskutera om de
reparationer hon ansg vara ndiga fr att, som hon sade, gra parken
mindre hemsk. D han steg upp och tackade Lord Suffridge och Lucy fr
deras vnskapliga emottagande, yttrade Lucy, knappast seende p honom:

-- Tack fr de angenma geografiska och historiska lektioner jag
ftt af er! Nr ni terkommer till England, hoppas jag ni ej glmmer
bort detta stlle. Likna edra landsmn er, s mste de vara mycket
intressanta!

nnu ngra artiga afskedsord och Oskar lemnade Abbey-hall: d
jerndrren slts bakom honom, erfor han som en beklmning i hjertat;
han tryckte det med handen: -- Lappri! sade han; hon lskar denne
man; jag hoppas hon blir lycklig, hon frtjnar det vl. En engel r
hon och en vacker engel dessutom. Se s, Oskar, kom ihg din moders
land! var stark, var icke en narr!

Edvard Glithingham var p det hgsta missnjd med Lucys resa till
Amerika; Lord Suffridge tycktes ej heller vara utan farhgor, men han
lugnade sig sjlf med tanken att, d han nu gaf efter hennes nskan,
skulle hon utan tvifvel gifva efter fr hans, och han beslt att
tillsvidare ej mera tala om en sak, som han redan betraktade ssom
afgjord. Lucy var strlande af gldje fver att f resa till Amerika,
detta frlofvade land fr alla frihetslskare, detta eldorado fr
alla drmmare om storhet.

Fru Johns och Black, hvilka greto, d de voro ensamma, jublade
ndock fver att f se sin lskling slippa ut ur dessa trnga murar.
Vi hafva annars p lnge ingenting sagt om dem; de voro lika mma
tillsammans som frut, lika krkta af lder, och Lucy tycktes nu
som alltid hra dem litet till. Hon hade ocks fr dem bibehllit
sin frra vrdnad och krlek; de voro fr henne icke tjenare utan
goda rdgifvare och vnner; och de knde fven den svra stllning,
hvaruti hon befann sig till sir Glithingham. -- Med Guds hjelp skall
allt g vl, brukade Black sga, om vi lefva tills Mylady terkommer.
Och d blandade Lucy sina trar med deras, ty blott med dem gret hon;
det hnde sllan, men det hnde ndock.

ndtligen blef allt frdigt och afskedsdagen var inne. Lord Suffridge
var som ett barn, han hll Lucy vid kjolfllen; d hon kysst och
redan tagit afsked af honom, brjade han ter afskedsomfamningarne.
Detta gjorde hennes hjerta ondt och hon tnkte flere gnger uppoffra
sin gldje och stanna hemma, men d ville han ter att hon skulle
resa. Allting har ett slut och det r mngen gng en stor lycka. Lucy
tog plats i vagnen bredvid fru Rush, nnu ngra hjertliga kyssar t
fadren och de gamla vnnerna som hllo hvarandras hnder, emedan de
annars ej skulle haft mod att se henne resa -- och det bar af.




X

ULFVEN I ETT ANNAT FRAHUS


Efter Lucys afresa, hade Edvard uppoffrat ngra dagar t Lord
Suffridge, och sedan tervnde han till sin moder. Lady Starling var
d femtio r; hon hade ett sttligt utseende och man sg att hon
hade varit utomordentligt skn. Men sorgen hade lemnat sin prgel p
dessa bleka kinder, i dessa stora genomtrngande gon. Hon delade
sin tid emellan de fattiga, som anlitade hennes hjelp, samt husliga
sysselsttningar och lsning af andliga bcker. Till sllskap hade
hon en ung flicka, med hvars uppfostran hon hade sysselsatt sig och
som nu var sjutton r.

Ett mera englalikt ansigte n Alice's kan man svrligen se; hon var
mindre skn n vacker, mindre vacker n frtjusande. I hela hennes
vsende lstes liksom ett poem af godhet, renhet och milda knslor.
Ett litet hufvud omstrladt af blonda lockar, en god, klar blick, en
smidig gestalt -- ja, hon var obeskriflig.

De sutto bda tv i ett litet trefligt och varmt rum. En oljelampa
spred kring dem sitt milda sken. Alice lste och hennes milda rst
klingade som en sng. Med ens stannade hon tvrt och bda tv sgo t
drren till. Ett buller hrdes utifrn och Alice sprang ut fr att se
hvad det var.

De bda qvinnorna hade vid frsta ljud gissat rtt. Det var Edvard
som anlnde.

Den som gifvit akt p Alice hade kunnat mrka en liflig rodnad
fverhlja hennes ansigte. Frrn hon ter intrdde i rummet, fr att
gifva frklaring fver det de hade hrt, stannade hon bakom drren;
man sg att hon kmpade med en stark sinnesrrelse; men nu intrdde
hon och sade med en omrklig darrning i rsten:

-- Det r baron Glithingham, Mylady.

-- ndtligen! sade Lady Starling, d Edvard intrdde uti rummet,
kysste modrens hand och helsade Alice med en m blick, som
genomtrngde flickans hjerta.

-- Huru mr ni hr, min mor, och ni Alice? frgade han. Bra, ser jag.
Jag har lngtat att terkomma. Fru Rush bad om sin hlsning; hon har
rest till Amerika.

Ungefr en half timmes tid egnades nu t de mma frgor och svar,
hvilka hvarandra tillgifna personer efter en tids skiljsmessa lngta
att utbyta.

-- G in i ditt rum, Alice, mitt barn, sade nu Lady Starling med ett
smleende; jag nskar tala med min son. Den unga flickan steg, liksom
om hon afvaktat dessa ord, hastigt upp och lemnade moder och son
ensamma.

-- Edvard, bertta mig hvad som r  frde, sade modern, med en
rynkning i pannan. Anna Rush har vidrrt en sak som jag vntar att
f veta af dig. r det sannt, att du friar till Lord Suffridges
dotter?

-- Ja, min mor, det r ungefr sanningen eller rttare sagdt: jag
tror att det r de som fria till mig. Men den unga Lucy r verkligen
rtt st.

-- Det r mycket underligt! det vore verkligen en dets skickelse!
Har den gamle Lorden ngonsin talat om mig?

-- Jag tror vl. Knner ni honom?

-- Ah, sedan fordna tider d vi nnu bda voro unga. Han gjorde mig
tv gnger anbud om sin hand; frsta gngen d jag redan lskade din
fader, och andra gngen sedan jag blifvit enka.

-- Hvarfre gifte ni er icke med honom?

-- Emedan jag ej kunde frdraga honom; han var en vild, egenkr
menniska. Det fanns i hela hans vsende ngot som kom mig att rysa,
d jag sg honom, isynnerhet den sista gngen d jag, fr att
undkomma honom, fann mig tvungen att fly med dig, utan att fr ngon
vga uppgifva min nya vistelseort. Hurudan r han nu?

-- En gammal, sjuklig, spklik gubbe. Han kan nu blott frdragas fr
sin dotters och sina rikedomars skuld.

-- lskar dig Lucy?

-- Frmodligen, eljest skulle jag vl ej vara s frfljd af
familjens gunst. Jag r icke nog rik att fr den skull vara
efterskt. Men, min mor, tala ej med ngon om mina planer, ej ens med
Alice, jag ber er derom.

-- Efter du s vill, skall jag ej gra det, ehuru Alice skulle vara
hgst intresserad deraf; men det r din hemlighet.

Mera blef icke yttrad om denna sak.

Dagen derp satt Alice, med en bok i handen uti en berceau i
trdgrden; men hennes gon riktades alltjmt t allen till, der hon
pltsligt varsnade ngot som frmodligen var mycket vigtigt, ty hon
darrade synbarligen och ett uttryck af lycka fverhljde hela hennes
ansigte. Ngra sekunder frgingo slunda, steg nrmade sig och
Edvard intrdde uti berceauen.

-- Jag lngtade att sga dig huru kr du r fr mig, sade den
intrdande; -- derfre bad jag dig om ett samtal hr.

-- O Edvard, Edvard, hvad jag r lycklig; ni har d icke glmt mig,
ni lskar mig nnu. Jag var s ngslig under er frnvaro; dystra
drmmar, hemska aningar frfljde mig. Frlt mig, Edvard, ty jag ser
i edra gon att jag fr er r lika kr.

-- Min dyra Alice, huru har du ens ett gonblick kunnat misstnka
mig fr trolshet? Jag, som lefver blott genom din krlek, din mhet,
du, min lskade!

-- Edvard, jag vill nu tala med er om en sak som r mycket vigtig.
Jag kan ej lngre fr den goda Lady Starling frtiga vr msesidiga
krlek; jag tycker mig derigenom beg en synd och hade jag icke
gifvit mitt lfte, skulle mina knslor mnga gnger ha frrdt mig.
Sg, hvarfre denna hemlighetsfullhet? Skall man bfva fr att utsga
ngot, hvari intet ondt ligger?

-- Alice, hr mig! du knner mig tillrckligt fr att veta, att
vore jag icke af ndvndigheten tvungen att dlja mina knslor,
hade jag lnge sedan tagit dig till min maka, och begrt min moders
vlsignelse. Jag lider lika mycket som du af denna svra stllning,
men jag mste underkasta mig denna prfning. Alice, har du d s
litet frtroende till din vn, att du ej kan underkasta dig att flja
hans rd, utan att alltid befara ngonting? Tror du p min krlek?

-- Ja, Edvard, jag gr det, nr jag ser er.

-- Hvarfre d frukta?

-- Jag fruktar icke, jag tycker blott att det r illa af mig att icke
t Mylady, som varit som en mor fr mig, meddela det som rr mig s
nra.

-- Hvad ondt ligger deruti? Ditt hjerta hr dig till, Alice, och du
behfver ej redogra fr dess inre lif fr ngon annan n fr mig.

-- r du sker, Edvard, att detta r rtt?

-- Alice, min lilla, dyra vn, d du har s litet frtroende fr
mig, trs jag knappast sga hvad jag har att meddela dig.

-- Nej, sg ut, Edvard; jag tror p dig; du r s del, du r s god,
att jag litar p dig som p... ja, som p Gud sjelf.

-- Tack, dyra Alice! hr p mig och haf mod. Jag kommer att stanna
hr en liten tid, och sedan r jag tvungen att fretaga en lngre
resa. Du fr icke oroa dig; jag ber dig vara lugn och trygg. Vid min
terkomst skall jag genast bevisa dig min tacksamhet genom att gra
dig till min maka.

-- Fastn hvarje dag, d du r borta, r ett sekel fr mig, skall jag
tligt invnta dig, men mitt hjerta, det fljer med dig.

-- Min lskling! sade Edvard och slt den smrta flickan i sin famn,
tryckande en lng passionerad kyss p hennes vackra lppar. Alice, du
r en engel, tro p mig och allt skall nog bli bra.

Alice hade fr frsta gngen knt sig maktls att slita sig ur hans
armar; hon var s lycklig, det ljd en s herrlig sng af innerlig
hnryckning i hennes sjl. Lefva och d i hans armar, var allt hvad
hon nskade i denna stund.


Det var han som slet sig ls ur hennes armar, och skyndade in i sitt
rum.

-- Frbannad! dumt! utbrast, han, nu gller det, att skickligt styra
sin bt; jag mste f henne hrifrn, ty annars kunde hon blanda
bort mina kort. Frdmda flicka! som p fullt allvar lskar mig och
tror p mina lften att gifta mig med henne! Liksom om baron Edvard
Glithingham skulle gifta sig med en fattig flicka, en miss Brown!
Det r alltfr ltt att narra flickan, det lnar knappast mdan.
Lucy Suffridge r ocks alldeles fvertygad om att jag r pinkr i
henne. Jaha, fortfor han med ett hemskt skratt; visst r jag kr
uti ditt vackra slott! Tag p dig dina stora miner, dina bestmda
karl-faconer, men Lady Suffridge-Glithingham blir du ndock, om icke
p fredlig vg, s... jag vet nog hvad jag menar! Han satte sig ned
och skref fljande bref:

    Min Charles!

    Nu r stunden inne, d jag mste stta din tillgifvenhet p
    prof. Jag befinner mig uti en f--n s svr belgenhet. Jag mste
    meddela dig hvad som hndt.

    Min mor har hos sig en ung flicka, Alice Brown, dotter till en
    slgtinge, som emot familjens samtycke gifte sig och som nu
    befinner sig uti knappa omstndigheter. Flickan r mycket st
    och jag tillstr att jag varit litet kr i henne, fast n du
    vl kan frst, att jag aldrig mnat gifta mig med henne. Men
    nu r olyckan den, att hon frlskat sig i mig och pstr att
    jag lofvat taga henne till hustru. Nu r jag dock s godt som
    frlofvad med Lady Lucy Suffridge och anar p frhand de mest
    rrande scener och frebrelser fver min trolshet. Du knner
    min mor, hon tar naturligtvis flickans parti och d brja ter de
    ndlsa frmaningar, med hvilka min mor fvermttat mig sedan min
    barndom.

    Jag mste f Alice bort hrifrn och det r p dig jag rknar fr
    att rdda mig ur den svra stllningen. Lucy Suffridge har p ett
    r rest till Amerika och innan hennes terkomst mste allt detta
    vara undanstkadt. Flickan har en bjlig karaktr och tror allt
    hvad jag sger; detta frenklar saken betydligt.

    Lefde vi i fordna tider, vore ingenting lttare n att gra en
    enlevering, vidare skulle icke behfvas. Men nu mste du, ssom
    mera van vid alla slags fventyr, gifva mig ett godt rd.

    Kan jag p ett rs tid f henne bort hrifrn, s hinner jag
    gifta mig. Sedan r saken klar. Jag kommer att vistas ngon tid
    hos min mor och hoppas att snart f svar af dig.

                               Din vn

                                         Edvard Glithingham.




XI

HVAD SOM KAN HNDA NR MAN SVIMNAR


Den 1:sta Februari var nu inne; vintern var kall och det yrde
alldeles oerhrdt.

Uti det trefliga frmaket, sutto Lady Starling, Edvard Glithingham
och den unga Alice. Den sistnmnde var srdeles glad denna dag. Sedan
en lngre tid, hade hon blifvit lugnare till sinnet, ty Edvard hade
lofvat att snart underrtta modren om deras msesidiga bjelse.

Samma dag p morgonen hade Edvard sagt t Alice, att han om aftonen
ville tala med henne om ngonting mycket vigtigt, och bad henne komma
ned uti en liten sluten veranda som lg i jemnhjd med trdgrden;
det var Alices lsklingsstlle; om sommarn var der svalt, och om
vintern hll den sig srdeles varm.

Alice afvaktade med otlighet tioslaget, d Lady Starling plgade g
till sngs.

Sedan ngra dagar hade Edvard varit s utomordentligt god och m emot
henne, dessutom hyste hon fr honom ett s obegrnsadt frtroende,
att hon ej frstod att det kunde ligga ngot ortt uti att bevilja
honom hemliga mten. Hon ansg honom ssom sitt lifs herre, och af
hvem kunde hon vl vnta mera aktning n af den, hvars hustru hon en
dag skulle blifva.

Edvard hade hela aftonen fljt henne med sina blickar, hvilka liksom
magnetiserade henne.

Baroneten var, ssom man sett, en usling, och som sdan beherrskades
han af de vildaste passioner. Alices oskuld och rena hjerta hade
utgjort hennes bsta vapen emot honom. Hon knde intet af en
storartad sjelfbeherrskning; instinkten, en barnslig tro p Gud och
en upphjd ande, det var allt hvad hon egde till frsvar fr sin
oskuld; men hittills hade detta varit nog, fr att emotst Edvards
inflytande.

Kanske var det ocks allt detta som gjorde, att p samma gng han
uppoffrade henne fr sin egennytta, beherrskades han af ett vildt
raseri vid tanken p att frlora henne.

Klockan hade slagii tio och Lady Starling lemnade rummet tfljd af
Alice, hvilken, d hon skulle taga godnatt af den goda frun, knde en
underlig sinnesrrelse bemktiga sig henne. Hvarfre? Det frstod hon
ej, och det kan blott den fatta, som emot alla frnuftets lagar ftt
erfara aningars makt.

Alice gick in uti sitt rum, men d hon skulle lemna det, vnde hon
om, tog en liten bibel som lg vid hennes sng, och satte den uti
sin ficka. Hon sade intet, hennes tankar hade vid denna handling
ingen bestmd form; men d hon tog den, tryckte hon den hrdt till
sitt hjerta liksom om hon knt det fr svagt och haft behof af dess
beskydd.

Efter en stund ilade hon ned fr den mrka trappan; hennes hjerta
klappade, hon stannade flere gnger och var nra att vnda om.
Hvarfre erfor hon just denna afton alla dessa knslor?

Kanske hade Edvards blick genomtrngt hennes vsende med en underlig
knsla? Kanske var det hennes goda engel, som ville beskydda henne
emot det som skulle ske?

Hvem vet, om icke samvetets rst ftt makt fver henne, om hon icke
hade tervndt -- svida hon ej med ens hrt steg i sin nrhet och
knt sig omfattad af tv starka armar. En brinnande kyss tystade det
utrop som ville g fver hennes lppar; hon knde ett hjerta klappa
emot sitt och d var hon icke mera rdd, hon erfor blott en outsglig
knsla af sllhet.

-- Alice, Alice, hvad du r skn, hvad du r frtjusande! jag kunde
icke terhlla min lngtan efter dig, derfre kom jag. Alice, kom
frst upp i mitt rum; kom, jag ber dig.

Edvard hviskade alla dessa ord uti Alices ra: han tog henne som ett
barn uti sina armar; han var liksom ursinnig.

-- Nej, Edvard, nej, sade Alice svagt. Jag vill icke att du skall
kyssa mig, ty det r synd; icke frrn vi ro gifta. Det r redan
andra gngen jag begr denna synd. Edvard, jag r rdd fr dig...
Edvard, slpp mig... Edvard... Dessa ord dogo p hennes lppar och
nu lg hon afsvimnad i sin lskares armar.

Han ilade med vild fart ned fr trapporna, stannade frst framfr sin
egen drr, ppnade den sakta, och lade den sanslsa flickan p en
soffa.

Hade ngon dlig knsla bemktigat sig hans sjl, mste den vika fr
den englalika bild, som nu hvilade framfr honom.

I samma gonblick, knackade man p drren och p tillsgelsen att
stiga in, intrdde en karl hvars ansigte var fullkomligt undangmdt
af en stor och en hg kappkrage.

-- Nils, sade Edvard, fort! tag henne! det har hjelpt oss: hon r
afsvimnad. Hr r kappa, shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund
att frlora!

I ett nu var Alice insvept uti en stor skinnkappa och mannen, som
frsigtigt fattat uti henne, skyndade ut.

Edvard, som lyssnade helt darrande, hrde rullandet af ett kdon; d
sjnk han ned p samma soffa der Alice fr en stund sedan legat, och
brast ut i en konvulsivisk grt.

I allmnhet ro de mest moraliskt dliga menniskor vid vissa
tillfllen lttast underkastade sinnesrrelser. Menniskan r fdd
med synd och utom den goda instinkten som visserligen finnes hos
ngra, fordras det sjelfbeherrskning fr att kunna flja en vg, som
s ofta afviker frn den naturliga bjelsen. Den, som icke fvar
sin karaktrsstyrka fr det goda, r sina ingifvelsers slaf. --
Sinnesrrelse r ofta blott en fattigdom p styrka; ohejdade utbrott
af densamma ro alltid en brist p sjelfbeherrskning.

Edvard befann sig nu uti ett verkligt elndigt tillstnd; han var
olycklig. Ja, denne samme man, som lugnt hade utfrt sina djefvulska
planer, var nu olycklig, ty han knde med ens det som hvarje menniska
tminstone ngongng i sitt lif mste erfara -- en inre rst, som
vaknar och anklagar en sjelf.

Man kan ltt frst den villervalla som Alices frsvinnande
frorsakade. Edvard spelade sin rle frtrffligt; han ltsade
ej veta af ngot och var tillochmed den frsta att fresl
efterspaningar, hvilka naturligtvis frblefvo utan resultat.
Emellertid hade Alice anlndt till ett stlle i skogen undangmdt fr
allas gon. Det stackars barnet var uti ett frfrligt tillstnd.
Resan, som varade inemot ett dygn, var nra att taga lifvet af henne.
Sittande bredvid sin fljeslagare, som var stum vid alla hennes
frgor, trodde hon sig ibland vara ett rof fr ngon elak drm och
vntade den stund d den skulle upphra.

Det var nstan medvetsls hon ankom. Mannen, hvilken Edvard kallat
Nils, lyftade henne ur kdonet och nstan bar henne in, ty hon kunde
knappt st p sina ftter.

Rummet, i hvilket hon nu frdes, var ett litet uselt kyffe. Hon

kastade sig p en sng och gaf luft t sina snyftningar, dem hon
hittills skt qvfva. Alice var en af dessa svaga naturer som ej
kunna g emot strmmen, hvilka ej ens frska det, ty de knna sina
krafter vara fr ringa dertill.

En stund hade frgtt, d en gammal gumma intrdde och med strf
stmma frgade, om hon ej ville komma in och dela deras mltid.

Alice hade icke tit p hela dygnet, men nekade dock fven nu att
gra det. Hon betraktade den gamla gumman med fasa och utbrast:

-- Sg mig, hvarfr ha de frt mig hit? hvem har gjort det? hvarfre
r jag hr? hvad vilja de mig?

-- Tyst barn, frga ej mig. Jag vet det ej, men sannolikt har ni
gjort ngonting mycket illa och r derfre hr.

-- Illa? hvad fr illa har jag gjort? och hennes trar strmmade ter.

Ngra dagar frgingo p detta stt. Alices fverspnda sinnesstmning
brjade lgga sig, och innerligt tackade hon Gud fr det hon medtagit
sin bibel, som nu var henne s kr och gaf henne s mycken trst.

Gumman, som var den enda med hvilken hon egentligen kom i berring,
kunde icke frklara mera n hvad hon frst hade sagt. Utom henne
fanns uti den fattiga stugan blott en enda person, en fjortonrs
flicka, till hvilken Alice knde sig dragen; men gumman hade
frbjudit dem att tala med hvarandra; hon sade, att den unga missen
skulle lra henne sina konster. Alice, som hade p sitt samvete blott
en enda sak, och fven detta tvifvelaktigt: att hafva lskat Edvard
med s mycket frtroende, frstod icke hvad allt detta ville sga.
Det r kanske fr mycket sagdt, att samvetet frebrdde henne hennes
krlek till Edvard, men hon hade s mycket tnkt p gummans frsta
ord, att hon blott kunde upptcka ett begnget fel, och hvilket annat
kunde vl detta vara, n att hon underkastat sig hans vilja?

Hennes fngelse var en hrd prfning fr henne, isynnerhet derfre,
att hon ej visste hvad som skulle intrffa sedan, eller huru lnge
det skulle komma att rcka. Smningom uppstod liksom ett hemligt
frstnd emellan den unga Martha och den olyckliga Alice, och en
dag lofvade denna taga sig framskaffandet af ett bref, adresseradt
till fru Starling, hvilket gumman nekat att afsnda. Vi kunna straxt
sga, att detta bref, som visserligen ankom till sin adressort,
dock aldrig fll i Lady Starlings hnder. Det hade blott till fljd,
att Alice blef bevakad med nnu strre strnghet n frr; men ndock
lefde hon i hoppet, att ngon rddning fr henne skulle finnas. Hon
trodde alltid, att d Lady Starling skulle f hennes bref, Edvard
skulle ila till hennes rddning. Icke en stund hade hennes hjerta
anklagat honom att hafva haft sin hand med i detta dd.

Hennes tro p honom var orubblig, och det var en lycka, ty hon hrde
till dem, fr hvilka ingen olycka kan finnas d de lska, och fr
hvilka dden r tusendefaldt lttare n frlusten af tron p den,
hvilken de gifvit sitt hjerta.

Kort efter dessa tilldragelser for Edvard till Abbey-Hall, der vi
redan sgo honom upptrda i egenskap af fstman.

Han insg visst det vdliga uti hela detta fretag och s som alla
uslingar, knde han sig feg vid tanken p dess mjliga fljder. Han
underlt icke uti sina samtal med den gamle Lorden, att ingifva
honom mod att pskynda hans frening med Lucy; en sak som ock ej var
ngon svrighet att f Lorden att lofva.




XII

NEW-YORK OCH PARIS


Vi skola i korthet redogra fr Lucys resa till Amerika och hennes
vistelse i New-York. Berusningen var fullstndig, allt hvad hon
sg fvergick hennes drmmar. Med hennes karakter var det icke
underligt, att hon i de amerikanska kretsarne blef synnerligen vl
emottagen. Om hon liknade qvinnorna der, s hade hon nnu ngot,
hvari hon fvertrffade dem; hon hade kommit till samma slutsatser
som de, men icke genom yttre omstndigheter eller genom andras
inflytelser, utan genom en lngsam inverkan af studier och lsning.
Hon var mera qvinlig, mera artistisk; allt, som var sknt och sannt,
fann gonblickligen ett genljud inom henne. I detta skna land, som
med s stora steg kommit till full insigt af det rtta, insg hon
de praktiska iderna om den individuella friheten. Hittills hade
dessa funnits inom henne blott ssom principer, men nu knde hon,
huru hennes vingar vxte och voro frdiga att breda sig ut till
flygt. Fru Rush omgaf henne med krlek och med all den trefnad den
sanna mheten kan uttnka. Lucys trefliga salong, hvilken vi redan
knna genom det bref vi meddelat frn en af hennes beundrare, sg
ett utvaldt sllskap samla sig omkring den lskvrda vrdinnan. Fr
att begagna ett engelskt uttryck, var det en verklig steeplechase,
som egde rum fr att bli emottagen i detta lilla trefnadens tempel.
Lucy knde sig i sin rtta sfer och den utveckling som engng hade
brjats inom henne i lady Marys salong, fick nu blomma ut i hela
sin prakt. Men huru n ett sdant lif behagade henne, var hennes
intelligens alltfr kraftig, fr att icke behfva ngon mktigare
fda. Hon kastade sig begrligt fver allt som kunde ka hennes
kunskaper. Mr R., en af New-Yorks framstende mlare, beledsagade
henne i tavelgallerierna och i mlares och skulptrers atelierer,
och han kunde icke nog frundra sig fver den fina smak, med hvilken
hon bedmde konstnrernas skapelser i deras stora, liksom i deras
mindre detaljer. Mr Wight var lycklig att kunna fra henne upp
till de mera intressanta frhandlingarne uti lagstiftande kammaren,
och Lucy njt med berusning af detta politiska och intellektuella
lif, som omgaf henne. Flere gnger d hon var ensam, brjade hon
skratta t sina egna underliga tankar. Hon glmde sig sjelf, sin
personlighet, alla de frhllanden, som binda, menniskan lik en trl
vid konventionella lagar; hon valde sig ett yrke, hon sg sig i
sin inbillning verksam deri, men i ett nu var hgringen borta och
-- hon var ter en qvinna. Men den drm, hvari hon med den strsta
frtjusning invaggade sig, var den, att med ngra likasinnade vnner
brja ett upplysningens korstg uti det gamla Europa, s inrotadt
uti sina gamla seder, sina gamla ider, att det barnsligt upprepar
frihetens skri, utan att frst det, och ndock betraktar Columbias
dla folk som ett fverddigt barn. Hvad dessa drmmar voro skna!
De hade blixtens kraft, som genomtrnger rymden -- hvarfre skulle
de ej vara annat n drmmar! Mngen kan tycka, att uti allt detta
lg en hg grad af Don-Quixoterie, men lt vara! frtjenar Cervantes
verkligen de lagrar en efterverld sknkt honom, ty hvad gjorde han?
Han frljligade en stor, en upphjd, mktig knsla, ridderligheten,
en knsla, som, o ve! af honom blifvit till grunden afmejad. De
nuvarande generationerna anse det slafviskt att vara ridderlig, men
de ha icke besinnat, att det r vida mera slafviskt att icke vga
vara ridderlig. Vi tro oss icke kunna lyckas att berfva Cervantes
hans lagrar fr att frflytta dem p Don Qvixotes hufvud och vilja
blott sga, att s lnge menniskan blir tvungen att bja sitt hufvud
under godtyckliga despotiska lagar, s lnge hon icke vgar handla
efter sitt samvete, utan att derfre blifva utpekad, kan icke ens den
transatlantiska kabeln frena den gamla verlden med den nya.

Lucy var en af dessa frtrande intelligenser, som kunna omfatta
allt, intressera sig fr allt, ing i de mest praktiska detaljer och
ndock genomsvinga verlden i inbillningens drmmar...!

Den tid, hon mnat stanna i Amerika, frgick med blixtens snabbhet:
hon lemnade detta land med frnyade krafter. D hon rest frn
Abbey-Hall, var hon ett tidigt utveckladt barn, nu egde hon en sann
qvinlig tillfrsigt.

Om mina lsare nnu erinra sig de scener, som frsiggingo p
ngbten Arabia och samtalet emellan Lucy och hennes amerikanska
kammarjungfru Mary, s kunna de uppfatta hennes framtids planer. Vi
hafva ngonstdes sagt, att s snart Lucy tagit de frsta stegen p
frihetens vg, en kamp komme att uppst emellan henne och hennes fria
ande, hennes fria ider; tvifvel underkastadt vore hvem som komme att
segra. Nu var fr Lucy tanken att terkomma till Abbey-Hall mer n
svr, den var omjlig; hon knde sig ofrmgen att ter intrda inom
den krets af kedjor, hvilken hon engng hade brutit. Hennes faders
vilja att gifta bort henne, hvilket hon tillskref hans sinnessvaghet,
afskrckte henne ifrn hemmet. Hon var ej rdd fr strid, men hon
bfvade tillbaka fr tanken, att denna strid mste utkmpas emot
hennes fader, och isynnerhet emot en, hvilken var s moraliskt
svag. Att uppoffra hela sin framtid fr en id, som hon ansg sakna
frnuftiga skl och lefva med en menniska, som hon ej kunde frdraga
-- nej, det var dock nnu omjligare n allt annat.




XIII

EN TERFUNNEN VN


Nu befann hon sig sedan ngon tid i Paris och der njt hon af allt,
som denna stad har att erbjuda. Paris r riktigt intressant, tycka
vi, endast fr dem, som vilja lra sig ngot och nr frhllandena
gynna tillfredsstllandet af denna smak. Kommer man dit utan
att kunna intrnga i alla detaljer af detta samhlle, som r s
mngfaldigt sammansatt, kan man ej vara fullkomligt tillfredsstlld.
Det blir d som med hvarje sak till hvars djup man ej trnger.

Allting hr i verlden kan bli intressant d man r i stnd att
tillegna sig en djupare knnedom deraf. Ingen lra r torr, blott
man intresserar sig fr den. Och huru uppkommer intresset? jo,
genom knnedom om den grund, p hvilken denna lra stder sig.
Huru mnga sga t.ex. icke, att mathematik, astronomi, mineralogi,
sprkkunskap etc. ro torra mnen fr frstndet, men de hafva ortt.
Hvarje menniska vill uti det, hvarmed hon sysselstter sig, inlgga
ngonting utaf sig sjelf, och sker detta icke genom upptckter och
afhandlingar hvilket r ett privilegium fr de hgre begfvade, s
sker det genom omdmen, eller tminstone genom det arbete tanken haft
att utfra, fr att kunna anse den frvrfvade kunskapen ssom sin
egen.

Huru kan man d i vra dagar begra, att qvinnan skall kunna st p
den stndpunkt, man vill se henne intaga, fr att anse henne vara
frmgen att uppfatta mera vidstrckta och svra kunskaper? Theorien
felar genom brist p helhet, praktiken har samma brist och huru kan
man d frvrfva sig en omfattande fversigt af det?

Lucy hade lyckan att kunna gra hvad henne behagade, se allt som
intresserade henne och lra sig allt som hon hade lust att veta. Vi
hafva redan antydt att hon ville vara nyttig, att hon ville arbeta
fr menskligheten, ssom hon i sitt skna ofrstnd, full af tro p
det goda, yttrade sig. Men hvad ville hon utrtta? till hvad mnade
hon anvnda sina krafter? "Till allt det goda", det var det svar hon
skulle hafva gifvit p dessa frgor.

Ett sdant svar kan frefalla barnsligt, men r det likvl ej; att
det endast var drmmerier, det frtjenar vrt medlidande hellre n
ngon annan knsla. Den starka viljan, energien, nskan att verka
och vara nyttig, till hvad skulle den tjena, om man ej hade ett ml,
ngonting bestmdt att utrtta? Men hvari lg d felet, ty det mste
hafva funnits ett ngot, som hindrade uppfyllelsen af det hela?
Alla materialier funnos i rikt mtt, men det, som saknades, var --
en uppfostran i harmoni med de skatter denna karakter bar inom sig.
Kunskaper funnos fven, ty hon hade lst mycket, knde flere sprk,

hade gjort sig frtrogen med mnga lror och ider, hvilka sknkt
stadga t hennes tankar och frstnd. Om detta icke var nog fr att
fullnda hennes karakter -- hvad var d mera egnadt derfr? Hvad?
En planmessig riktning i hennes uppfostran, en strre ordning och
reda i hennes kunskaper och ett mera praktiskt omdme om de sociala
frhllandena.

Huru mnga krafter ha icke gtt frlorade genom detta fel, under det
martyrerna derfr sjelfva ro oskyldiga? Martyrer? Ja, detta ord
vidhlla vi, trots mngen kanske kommer att finna det fverdrifvet.
r det d ej ett martyrskap att, nr man kommit till den lder d
man kunde blifva nyttig, finna att det r omjligt, att hela ens
lif r frfeladt? Man ser andra arbeta och gra sig nyttiga, man
strfvar sjelf till samma ml, men till hvad man n sker anvnda
sina krafter, knnes fngens tunga kedja fasthlla en vid den
pelare, ifrn hvilken man ej kan aflgsna sig mer n vissa, afmtta
steg -- pelaren det r samhllets ansprk p qvinnan -- kedjan, den
uppfostran detta samma samhlle bestmt fr henne.

Det jag nu sagt hade Lucy nnu ej kommit till insigt af, hon hade
blott en aning derom; erfarenheten skulle komma, att gifva hennes
illusioner hrda slag. Men hon var nu nnu lycklig, hon njt af
lifvet, hon drmde; ja -- ltom oss icke missunna henne denna
lycka. Huru herrligt r det ej ibland att lefva ofvanom den kalla
verkligheten. Ofta r en stund af lycka, vore den ocks blott fostrad
af inbillningen, en skatt, hvilken under hela ens lefnad frvaras i
hjertats djup.

t hvilket hll vnde Lucy vl frst sina tankar? Till den skna
konsten, fr hvilken hvarje hgsinnad menniska uti ngon vr af sin
varelse eger en strre eller mindre mhet.

Lucy erfor ett slags feberaktigt behof att gra sig bekant med allt
det mrkvrdiga, som hon visste Paris hade att erbjuda. Hon hngaf
sig fven hr med tjusning t allt det stora, och det snillrika, som
fann ett s villigt terljud uti hennes sjl. Hon gjorde sig bekant
med Frankrikes litterra frhllanden och knde sig nu vara uti den
krets hon alltid drmt sig; hon hade liksom aflagt alla gamla tankar,
alla gamla frdomsfulla ider, hon njt af lifvet i dess fullhet.

Visst tervnde hennes tankar emellant till Abbey-Hall, der hon
sg sin gamle fader frgfves vntande henne. En inre dmpad rst
lt stundom hra sig, men hon tillskref densamma en gammal vana och
genom uppfostran framkallade frdomar, ty nr hon rdfrgade sitt
samvete, fann hon alltid ngot giltigt skl till frsvar fr sitt
handlingsstt.

En dag, d Lucy fretagit sig att bestiga Vndome-kolonnen, blef hon
fverraskad af att der p platformen igenknna sin gamla bekantskap,
baron Lejonstjerna. Hon helsade honom helt ogeneradt, men mrkte
tillika den illa dolda sinnesrrelse hennes ovntade syn hos honom
framkallade. Efter att hafva vexlat ngra frgor angende vistelsen i
Paris, tskildes de.

-- Herr baron, sade Lucy, jag bad er sednast att icke glmma bort oss
p Abbey-Hall; nu upprepar jag min bjudning, men det r nu i Paris
jag mste taga emot er, och hon lemnade honom sin adress.

-- r det lady Glithingham jag br frga efter?

-- Huru? har detta rykte fven ntt edra ron? Nej, herr baron,
det r nnu samma Lucy Suffridge, hvilken nu efter mnga fventyr
befinner sig ensam i Paris, liksom ni frsta gngen sg henne ensam
under den stora eken. -- Hon log hrvid ngot sklmskt emot honom och
frsvann med ltta steg, innan Oskar Lejonstjerna hann hemta sig frn
sin frvning.

Denne glmde emellertid allt som omgaf honom och gick med fasta steg
till sitt hem. Det var frst d han kom till det hus han bebodde, som
han afkastade det yttre lugn han hittills plagt sig. I ett nu var
han uti sitt rum, der han hftigt kastade sig i en soffa.


-- Detta fattades! sade han till sig sjelf. Jag hade just brjat
blifva frnuftig, d den ljufva och p samma gng plgsamma bilden
ter lifslefvande str fr mina gon! Det kan man kalla en dets
skickelse. Hvad betydde vl hennes ord, ty hennes fader talade om
hennes frlofning, ssom om ngonting fullkomligt afgjordt? -- Hade
han kanske gissat mina knslor? -- Ville han aflgsna mig? -- och af
hvad skl? -- Nej, allt detta frefaller otroligt. -- Sak samma --
Hon skrattade t min frga, och det bevisar att hon r fri... Se s,
gamle narr, har du kmpat s mycket och dock ej hunnit lngre... Det
r visst intet lysande bevis p en utomordentlig sjlsstyrka hos
dig, min kre Oskar. Studerandet af gamla manuskripter synes hafva
fryngrat ditt hjerta.

-- Men fr tusan! jag m vl ej glmma min middag fr det... Men
hvarfre befinner hon sig d hr ensam?

Nu satte sig Oskar ter, ehuru han redan fattat sin hatt, lade
armarna i kors och frsjnk nyo i djupa tankar. Flere gnger
framtog han sin klocka ur vestfickan, ppnade mekaniskt locket, sg
medvetslst p den och lade den tillbaka. Efter en stund steg han
upp, nrmade sig kaminen, jemkade ljusstakarne, flyttade ngra bcker
p sitt skrifbord, vid hvilket han derefter nedsatte sig och brjade
skrifva. Middagen tycktes derunder blifva glmd, ty nnu flere timmar
sednare finna vi honom i samma stllning.

Dagen derp stannade Oskar Lejonstjerna utanfr Lucys drr. Det
var icke utan en stark hjertklappning han intrdde i den trefliga
salongen, der hon emottog honom. Ehuru hon blott en kort tid
hade bebott den, hade hon dock hunnit meddela ngonting af sin
egen karakter t alla dess freml. Uti en vas p bordet stod
en artistiskt sammansatt bukett af rosor och liljor; en vacker
lithografi af Mllers Andr Chnier stod p ett staffli och d han
intrdde, hll Lucy just p att stlla den i den frmnligaste
dagern. Hon helsade honom ssom en gammal vn och en stund derp voro
de inbegripna i ett lifligt samtal. Efter hvad mina lsare redan
knna om Lucys karakter, kunna de ltt frst, att hon ej knde sig
det ringaste generad af det ovanliga i sin stllning.

Oskar Lejonstjerna erfor, s frisinnad han n var, en ofrklarlig
knsla som sade honom att den belgenhet, i hvilken Lucy nu befann
sig, icke var rtt passande fr en s ung, s frtjusande qvinna.
Kanske var det den fara, hvari hans hjerta befann sig, som gjorde att
deras rler ombyttes; det var han som knde sig blyg, hon ter var
fullkomligt fri ifrn allt tvng. Mnnens bedmmande af den bildade
qvinnan r ofta nog skeft, kanske till en del derfr, att deras
umgnge ej inskrnker sig till dessa. Oskar var icke en exalterad
menniska, ej heller hade han frlorat sitt hjertas friskhet; han var
en allvarlig rttnkande man. Sedan sin barndom hade han lrt att
beherrska sig sjelf och kanske hade det legat ett visst fvermod i
den lugna blick, hvarmed han betraktat sin framtid. Han hade trott
sig hlla sitt hjerta i sin hand och ej velat gifva det t ngon
annan n den han dmt vrdig att blifva hans lefnads fljeslagarinna,
och nu hade det blifvit taget innan han hunnit frga sig sjelf
om denna var den rtta. Kanske var det emedan hans hjerta talat,
frrn det fll honom in att rdfrga sitt frstnd: Krleken, denna
underbara konstnr, hvilken mlar de vackraste taflor utan att det
finnes en enda skugga i dem, hade i hans gon stllt Lucy p en
piedestal, der han betraktade henne med vrdnadsfull beundran. Han
lskade ej blott, han dyrkade, men ssom alla grundliga mn, var han
medveten om, att han frivilligt stllt henne p denna hjd.

Ngra veckor hade nu frflutit och Oskar, som hade mnga vnner och
bekanta i Paris, aflgsnade frn Lucy olgenheterna af hennes ensamma
stllning, utan att hon sjelf mrkte det.

Oskar var del i alla sina principer, fast uti sina fresatser och
dessutom i hg grad frbehllsam uti allt som rrde krlek; han
hade aldrig ens med det aflgsnaste ord hntydt p den knsla han
nrde fr Lucy. Ju mer han var i tillflle att lra knna henne,
desto mer hade den luftiga bild som under ett rs tid fresvfvat
honom, fvergtt till en verklighet. Hos Lucy fanns en poesi som
fullkomligt omedvetet omgaf henne, och hvilken egentligen blott var
ett uttryck af hennes lskliga vsende, af ett s okonstladt stt
att vara, att drmmerier alldeles icke kommo i frga. Den krlek, en
nrmare bekantskap med henne ingaf, var lika litet idealisk som den
var materiel; det var en intellektuel krlek, blandad med poesi. Hon
var s snillrik och ndock s frtjusande, att man knappt visste hvad
man hellre ville: se p henne eller hra hennes ord, men man fredrog
dock alltid det sednare. Med ett ord, Oskar brjade knna sig sjelf,
sina ider, sina tankar s infrlifvade med henne, att han var idel
ra och ga nr han befann sig i hennes nrhet, och idel beundran nr
han tnkte p henne.

Men hvad skola vi sga om Lucy? Var d hennes hjerta s vl
bepansradt mot krlekens angrepp, att Oskars upphjda karakter ej
kunde f det att klappa? Var hon d s fri frn all qvinlig svaghet,
att den vrdnadsfulla beundran hon lste i hans blick ej gjorde det
minsta intryck p henne? Nej! Lucy var stark, men hon var blott
menniska; hon var en ovanlig qvinna, det vill sga: den manliga
riktningen i hennes karakter hade icke utplnat den enthusiastiska
beundran fr det dla och det goda, hvilken ofta efter att hafva
varit blott en allmn knsla slutar med att hnfra sig till en
enda personlighet. Aldrig hade hon nnu till sig sjelf stllt den
frgan: -- "lskar jag honom?" och svrligen hade hon kunnat besvara
den om ngon annan framstllt den fr henne. Kanske hade hon dock
sagt: -- D man gr sig reda fr att en strng vibrerar inom en vid
skdandet af ett konstens msterverk, r vl detta krlek? D man
frtrstansfullt hjer sin blick till det som man knner st fver
sig, r detta krlek? Det intresse man hyser att kunna uppfatta en
annans ider, lyckan att hafva funnit det ideal frverkligadt som man
drmt sig, r allt detta krlek? -- d lskar jag.




XIV

EN SVENSK JULAFTON I PARIS


Oskar vistades i Paris fr att p stllet studera de terstende
minnena af den tid, d franska revolutionen upptrdde som den frsta
pskyndande stten Europa erhll p en vg, som det sedan denna
tid fortfarande fljer och hvars ml r frihet. Han hll sedan
ngra r p med frfattandet af ett arbete, hvars syfte var att med
historiska fakta bevisa verldens framtskridande emot lsningen af
det stora problemet: erknnandet af den individuella friheten. Vi
sade redan att han ej var ngon drmmare, han var en djup tnkare;
hans naturliga gfvor, hans strfvan efter det goda inom mjlighetens
grns, jemte en grundlig uppfostran, hade utstakat den bana, lngs
hvilken hans lif skulle skrida fram.

Lucy hade vid sin ankomst till Paris afsndt ett bref till sin fader,
i hvilket hon ppet och logiskt utvecklade sin karakter och sina
iders riktning. Brefvet var mt, och i varma uttryck framstllde
hon huru hennes inre var upproriskt, svl emot att tervnda till
Abbey-Hall, som emot giftermlet med baroneten. P detta bref vntade
hon nu ett svar och begynnte redan blifva orolig fver att hon icke
ftt det. Hon hade nu vistats ngra mnader i den hnfrande staden
och hade, tack vare Oskar Lejonstjerna, gjort ngra hgst angenma
bekantskaper. Mycket ofta samlade sig ett litet, intressant sllskap,
bestende af svenskar, engelsmn, och ngra finnar n hos den ena, n
ter hos den andra af de familjer, hvilka utgjorde en freningspunkt
fr den lilla intelligenta nordiska verld, som bildat sig inom detta
stora Babylon.

Det var den 24 December och Lucy var af en af dessa familjer inbjuden
att bivista en af dessa fr hjertat s kra familjefester, hvilkas
medelpunkt utgres af den beprydda julgranen. Lucys ungdomliga
sinne, s  emottagligt fr allt godt och rent, hade vid frsta
anblicken af den frenande kraft som lg uti denna sed, blifvit
gripen af en sinnesrrelse, hvilken hon icke anstrngde sig att
dlja. Alla voro hgtidligt stmda, en del pmintes genom den om
hemmet, fosterlandet, frnvarande vnner; och de, fr hvilka den
ej hade samma betydelse, erforo dock en knsla af vrme, som spred
sina strlar omkring dem. Den trefliga julgubben, fverstrdd med
puder fr att pminna om hemlandets sn, utdelade t de nrvarande
ngra mer eller mindre ansprkslsa gfvor. Ingen hade blifvit
glmd och Lucy blef helt fverraskad att med ens se sitt namn p
en lng, temmeligen stor lda. Hennes hand darrade af nyfikenhet
och intresse, d hon afklippte snret, borttog omslaget och ppnade
locket p ldan. I densamma lgo de finaste lithografier af hennes
lsklingstaflor. Ldan stod p golfvet d hon ppnade den, och
det var p kn framfr den, som hon satte dess innehll i dagen.
Nu upplyfte hon sitt vackra hufvud och hennes gon ilade spejande
omkring till alla de frsamlade. D de fllo p Oskar, hvilken vi
mste tillst, att hennes tankar genast utmrkt som gifvaren och
hvilken stod till hlften dold af granen, derifrn han oroligt
betraktade henne, blixtrade hennes gon till och stigande hastigt
upp, gick hon fram till honom. -- Tack! sade hon. -- Det var allt.
Men huru mycken mening inlade icke rstens upprrda klang i detta
ord! Hon tervnde derp till ldan, upptog frsigtigt dess innehll
och, brande det varsamt till ett bord, invid hvilket Oskar nnu stod
orrlig, fverlycklig frsnkt i betraktande, vnde hon sig med ett
sjlfullt leende till honom och sade:

-- Herr baron, kom, ltom oss tillsammans genomg dessa vackra
bilder! Allt vackert vinner nnu mera p att betraktas af tvenne dess
beundrare!

Under hela terstoden af aftonen var Lucy nnu mera frtrollande
n vanligt. Hela hennes vsende hade ftt en tillkning af
tjusningskraft. Hon var s qvinlig, s vemodig, s omotstndligt
lskvrd, att hennes blotta syn bidrog att nnu mera frhja hela
sllskapets stmning. Oskar var icke mera hvad man kallar kr, han
var hnfrd. Det frefll honom som hade hans sjl genljudat af en
herrlig, fverjordisk sng.

Alla de frsamlade beslto att sluta aftonen med en liten promenad
lngs bulevarderna, hvilka denna tid erbjuda en s egendomlig
anblick. Lngs trottoirerna st sm trdtlt, der hvarjehanda goda
saker frsljas, och de, hvilka kanske omkring sig frsamla de flesta
kparne, ro "_les marchands de gaufres_" (Voffelflsljarne). D man
nrmar sig dessa sistnmnda butiker, fr man fr ngra sous en stor
frtrffligt tillredd voffla, bestrdd med fint socker, och stndigt
mter man vlkldda personer, enhvar med en sdan i handen, i hvilken
de helt frnjda bita. Men denna afton skulle ocks hafva ett slut;
man fljde Lucy till hennes hem och d Oskar bar upp julgfvan i
hennes rum, rckte hon honom handen och sade:



-- Herr baron, tillt mig nnu engng att uttrycka den djupaste
tacksamhet fr den tanke ni fst vid denna gfva. Den blir mig mycket
kr, och ett vackert minne ifrn Paris och af vr bekantskap.

D hon rckte honom sin hand, den han vrdnadsfullt tryckte till
sina lppar, hll Lucy i den andra ett bref, hvilket Mary vid hennes
intrde i salongon lemnat henne. Detta gonblik stod sedan ofta
klart fr dem, d de pminnte sig huru Lucy d i den ena handen hll
framtidens frhoppningar och i den andra den kalla verkligheten. Hvem
har ej haft sdana erfarenheter i lifvet? Ja, det hnder ibland,
att det liksom utvljer just de lyckligaste stunder i vrt lif
fr att ter rycka oss ned till det som utgr lifvets fvervgande
bestndsdel -- olyckan.

D hon blef ensam, vnde hon sig lngsamt bort ifrn drren, genom
hvilken Oskar just nu frsvunnit och vandrade flere hvarf i rummet
med handen tryckt emot pannan. Derp stannade hon framfr ngra
blommor och efter att en stund hafva betraktat dem, utbrast hon
liksom med en klagan i sin rst:

-- Denna ros har ocks engng, full af styrka, hllit sig rak p sin
stam, men alltefter som den ppnade sin kalk, lutade den sitt hufvud
ned mot jorden. r icke jag nra nog i samma belgenhet? Jag hjde
stolt mina tankar emot vrldsalltets obegrnsade regioner; jag trodde
mig kunna insl en ny vg, p hvilken s mngen strandat och nu,
har jag icke dag fr dag knt min sjelfstndighet frminskas under
det, jag upptagit andra ider, hvilkas tjusningskraft jag frut ej
ens anat? Kan jag d ej strida mer? Har jag tappat bort mig sjelf?
Nej, o nej! det kan ej, det fr ej vara s! Jag har aldrig nnu knt
krlekens frvillande kraft, jag vet ej om det r just denna knsla
jag erfar, jag vet blott, att jag gerna ville likna honom!

D ljudet af dessa sista ord ndde hennes ra, verkade de liksom en
brytning i den vemodiga stmning, hvari hon befann sig, och stllande
blommorna, dem hon nnu hll uti sin hand, tillbaka p bordet,
tillade hon med lifligare rst:

-- Jag tror nstan jag hll p att bli svrmisk! Gud bevare mig frn
sdant! Oskar Lejonstjerna r blott en god allvarlig vn, hvilken
Frsynen stllt i min vg fr att hjelpa mig att reda mina ngot
frvirrade tankar om lifvet och att bringa en helsosam klarhet i mina
alltfr mllsa strfvanden.

I det hon yttrade de sista orden antydde ett uttrycksfullt
ansigtsspel, att hon hade glmt det bref hon hll i handen, och
nu ppnade hon det. Lucys sinnesstmning mste ha varit srdeles
fverraskande fr henne sjelf, d hon s kunnat frbise en s
vigtig hndelse som emottagandet af det s lnge vntade brefvet.
Det intrffar ibland med de mest lugna personer, att en ovntad
knsla som med ens tar fverhand hos dem, tvingar dem att begifva
sig ut p spaningar efter sig sjelfva. Och vid denna plgsamma
tankeanstrngning r allt annat, som r fremmande fr det egentliga
mlet, ett _non est_.

D Lucy, som nu terkommit till verkligheten, kastade sina blickar p
brefvet, greps hon af en hftig sinnesrrelse. Handstilen var Anders
Black's och brefvet var undertecknadt af honom och Jenny. Hon lste:

    "Hgt lskade och vrdade Lady Lucy!

    Abbey-Hall ser ut som en graf, sedan dess engel flugit sin
    kos. Vi frst nog huru svrt det r fr er, frken Lucy, att
    tervnda till dessa murar, men gamle Anders och Jenny bedja
    dock deras lsklingsbarn att ej glmma bort en gammal olycklig
    far, som ej har ngon annan n sin dotter, fr att trsta honom.
    Lord Suffridge blef vid ankomsten af ert bref alldeles utom sig;
    han talade om att skicka efter er, att hindra er att fly, och
    slutligen insjuknade han, sannolikt fvervldigad af sina egna
    plgsamma tankar. Han yrar alltemellant och d ropar han p er
    och sger att hans sjls salighet beror p er. Hvad vi kunnat
    f reda p, r att han r frskrckligt plgad af en tanke, som
    alltjemt frfljer honom och som ni skall frsona. Han fster
    en grnsls vigt vid ert samtycke till giftermlet med Sir
    Glithingham.

    Skulle vi nnu f tala till er ssom till det frra, lskliga
    barnet, hvilket vra hjertan hllo s krt och som hade
    frtroende till sina gamla vnner, skulle vi sga: -- Vi frst
    den svra stllning, hvari ni befinner er, men lord Suffridge
    r er fader och Gud vill att barnen, slnge det ej strider
    emot Hans bud, skola lyda sina frldrar. Om ni icke kan blifva
    Sir Glithinghams hustru, hvilket vi rtt vl kunna fatta, s
    visa tminstone er fader, att det r en stark fvertygelse, som
    hindrar er frn att uppoffra er sjelf, och att ni i allt annat
    vill visa honom barnslig tillgifvenhet. Lt ert hjerta tala och
    strid ej emot dess rst! -- S skulle vi hafva sagt d, frken
    Lucy, och nu hoppas vi, Mylady, att ni ej misstycker vrt fria
    sprk, utan kommer hit.

    Edra gamla orubbliga vnner och trotjenare

                                 Anders Black -- Jenny Johns.

    Abbey-Hall den 19 December 186--"

D Mary en stund sednare intrdde i salongen, frskrcktes hon vid
synen af Lucys upprrda sinnesstmning, det var liksom hade den
unga starka flickan blifvit krossad; hon gret utan trar och det var
blott dofva snyftningar som frambrto ur hennes brst, hvilka gfvo
tillknna hennes sinnesrrelse. I ena handen hll hon nnu brefvet,
med den andra tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat terhlla
dess vilda slag.

-- Hvad har hndt? frgade Mary med frfran, ty hon hade aldrig sett
sin matmor s uppskakad. Dessa ord terkallade Lucy till medvetande
af sig sjelf; med ett mildt leende rckte hon handen t Mary, liksom
hade hon knt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf.

-- Nu vet jag hvad det vill sga, att lida, sade hon, nu frstr jag
hvad ordet "olycka" betyder.

Hon nekade att uppfylla Marys bn att lgga sig och sedan hon skickat
denna till hvila, kmpade hon nnu lnge en strid med sig sjelf.
Med ens gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar
Lejonstjernas portrtt, betraktade det lnge och fattande ett raskt
beslut, skref hon fljande rader:

    "Herr baron! Jag befinner mig i en belgenhet d ett godt rd
    r ovrderligt. Vill ni vara den, som gifver mig det?

                                              Lady Suffridge".

Sedan Lucy frseglat denna biljett, knde hon sig mycket lugnare och
gick nu att ska hvila efter att frst hafva vckt Mary och tillsagt
henne att p morgonen afsnda brefvet.




XV

EN AFHANDLING OM SKYLDIGHETER



D Lucy vaknade, knde hon sig en stund orolig, icke fr att hon inom
sig skulle ogillat sin handling, utan derfre, att hon ej visste huru
Lejonstjerna skulle betrakta den. Hon satte sig i sin salong och
skte tervinna jemnvigten i sjlen; hon hade fullkomligt lyckats
hri, d Lejonstjerna intrdde, mycket blek och orolig. Med hastiga
steg gick han genom rummet och nr hon rckte honom handen till
helsning, kunde han knappt uti denna lugna, vrdiga qvinna igenknna
den vemodiga och hjertliga varelse han dagen frut hade sett.

-- Herr baron, har ni frvnats fver mitt bref, s kom ihg, att
det icke ligger i mitt lynne att trampa den vanliga strten. Ni har
flere gnger frskrat mig om er vnskap och nu frgar jag er ppet,
vill ni gifva mig ett godt rd? Vill ni vara mitt samvete? Jag vet
ej huru ni bedmt mig -- kanske mycket strngt och jag erknner,
att ni haft orsak dertill. Ni knner ej de frhllanden i hvilka
jag befinner mig, allt hvad ni vet, r att den dag, d jag fr er
redogjorde om min uppfattning om friheten och ni frgade till hvilket
ml jag strfvade, jag ej frmdde svara er annat, n: till frihet!
Det var af er jag hrde de frsta ord om skyldighet, ni sade, att
hvarje menniska har ett ml, till hvilket hon br strfva och att vr
lycka mycket beror deraf, om vi valt den rtta vgen, och att det r
genom uppfyllandet af vra pligter som vi skrast kunna n densamma.

-- Lady Suffridge, d jag frskrade er om min tillgifvenhet, var det
i hopp att ni ngongng skulle taga den i ansprk och stta mig i
tillflle att bevisa dess djup. Jag har ej bedmt er illa, det vete
Gud! och ehuru det i edra ider funnits ett och annat som jag ej
kunnat uppfatta, har jag alltid ansett felet ligga hos mig sjelf.
Det r visst sannt, att jag ibland undrat huru ni kunnat blifva s
stark, huru ni kunnat uppn en s hg grad af sjelfbeherrskning, d
ni blott hade en dunkel aning om de strfvanden ni ville egna ert
lif t. Men ni sade mig engng: qvinnans uppfostran r grundad p
framtiden, hon uppfostras ej s att hon skulle kunna flja en viss
riktning, hon mste afvakta, att den stllning hon slutligen kommer
att intaga i lifvet, skall utstaka banan fr henne. Ni sade, att en
underlig dets skickelse hade kommit er att frfela ert lif, emedan
ni lrt fr mycket fr att ej syfta hgt, fr litet ter fr att ltt
kunna finna ett ml fr ert lif! Sedan jag hrt denna frklaring,
blef er karakter tydlig fr mig. Lucy Suffridge, jag hgaktar,
beundrar och vrderar er fr mycket fr att ngonsin kunna bedmma er
ofrdelaktigt.

-- Ni skulle ha rtt att gifva mig frebrelser herr baron, ty jag
vet sjelf huru barnslig jag r; men tro fr all del icke att det r
lust till arbete som saknas mig; ni vet, att jag gjort flere frsk
i olika riktningar, men det som omger mig r nnu s nytt, s fullt
af intresse fr mig, att jag icke kunnat lugna mig tillrckligt fr
att flja edra frmaningar och vlja mig en bestmd verkningskrets.
Dessutom har jag knappast haft ngon ungdom och jag vill njuta af
lifvet innan jag allvarligt och oterkalleligt betrder den vg,
hvars svrigheter jag nnu hvarken frmr att i hela deras vidd
uppfatta eller har lust att bekmpa. Ni knner icke, ni, som r en
man, hvad det vill sga att hela sin ungdom igenom ha trstat, utan
att dock f en droppe frn den efterlngtade kllan. Den dag, d
man ndtligen nrmar sina lppar dertill, liknar man en person, som
efter en lngvarig sjukdom ser ett bord dignande af fverfld. I ett
liknande fall befinner jag mig nu. Men lt mig nu begra ert rd.

-- Var frskrad om, att jag skall rda er s godt jag kan.

-- Tack, herr baron! D jag vnder mig till er, s sker det emedan
jag knner mig ofrmgen att sjelf och ensam lsa de gtor, som
framstlla sig fr mig. Det hnder mig kanske fr frsta gngen att
jag ndgas anlita en annans omdme. Jag har varit fvermodig och jag
straffas nu derfr, ty jag knner mig ur stnd att sjelf se klart i
det som rr mig.

Lucy, som hade tagit plats i ett soffhrn, fattade nu uti en
blyerzpenna och i ett nu var den afbruten. Det var icke en knsla af
hftighet, som ledt henne dertill, det var blott ett slags yttring
af en vanmktig kraft. Det var liksom hade hon genom denna rrelse
aflgsnat resten af den tvekan hon nnu hyste; eller mhnda ville
hon genom detta utbrott dmpa den alltfr starka rst, som talade i
hennes inre. Under samtalets gng hnde det ibland, att hennes gon
under lnga stunder irrade utan ett bestmdt ml, men undvikande
att mta Oskars; en annan gng ter var hennes klara blick lugnt
fstad p hans d hon talade, liksom skte hon i den kraft och mod.
Det ges personer, hvilkas uttryck och gester ltt kunna tergifvas;
det finnes ter andra, lifliga naturer, hvilkas tankar stndigt
terspeglas i deras anleten; gonens vexlande skiftning, hufvudets
rrelser, lpparnes uttryckfulla krkning, hndernas lifliga sprk,
allt detta r fr beskrifvaren nstan omjligt att terge, han mste
lita p lsarens frmga att frestlla sig den talande, hvars
sjlfulla pantomim frstrker ordens mening. Lucy var en af dessa.
Sedan hon hunnit aflgga det allvarsamma utseende hon hade i brjan
af sitt samtal med Oskar, blef hon ter lik sig sjelf, naturlig,
okonstlad, strende omkring sig pikanta och frtjusande infall.

-- Lt mig veta hvarom frga r, yttrade Oskar, mhnda kunna vi med
frenade krafter frm dessa frvirrade tankar att komma till klarhet.

-- Nej, vnta, vnta! Ni skall f veta allt! Men frst mste jag f
gra er ngra frgor. Sg mig, hvilken betydelse fster ni vid ordet
skyldighet? Huru vidstrckt r den mening ni ger detta ord? frgade
Lucy.

Oskar syntes en stund betnka sig.

-- Det r en ganska svr frga, min frken, och jag vet ej om jag
blir i stnd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet r? Jo,
det r denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till fljd af
vrt eget beslut eller genom omstndigheterna stller sig som en
grns fr vr handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt
begagnande, blifvit missfrstdt. Man kan tnka sig skyldigheter
som bjuda oss att gra ngot och andra, som bjuda oss att underlta
ngot. Dessutom ha vi skyldigheter emot naturens lagar och emot oss
sjelfva.

-- Ja, jag frstr det, sade Lucy, men huru skall man igenknna sina
skyldigheter, det r det svra? Nu, till exempel mste jag handla.
En rst manar mig att tervnda till min fader, emedan han behfver
mig, emedan han r min fader. En annan hviskar ter till mig: -- Du
r menniska, satt p jorden fr att begagna de gfvor du ftt, s
obetydliga de n m vara; du fr ej frspilla ditt lif i overksamhet,
du fr icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. D du kan
vara nyttig t flere, br du fredraga det, framfr att vara nyttig
t en. Sg, herr baron, frstr ni detta?

-- Ja, men skall jag vara uppriktig, s mste jag sga, att jag anser
detta rsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgras,
det finnes en moral, som ej heller kan frsvinna. Det, som r, mste
fredragas framfr det, som kan blifva. Den skyldighet, som r
utstakad fr er af naturen, fr ej frbises fr den ni nnu drmmer
om att skapa er. Dessutom -- hvilka skyldigheter har ni vl hr? P
hvilket verk arbetar ni?

-- Jag kan ej svara annat n det jag sagt frut: jag mste blifva
frtrogen med mensklighetens lif och ider fr att engng blifva
nyttig fr mina medmenniskor.

-- Min frken, ni tyckes engng gilla de inkast jag gjorde, till
fljd af ett nstan dylikt samtal.

-- Ja, ni pstod att den, som antingen har flere ml fr sig eller
ett dunkelt, sllan kan vara sker p att ej rka in p en omvg,
hvilken han ej tagit med i berkningen.

-- Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, d jag ansg qvinnan
icke ga rttighet att vlja en vg utom den familje-krets, hvilken
nstan alltid omger henne. Jag sg i henne endast dottern, makan
eller modern. Jag ansg henne ej behfva andra grundsatser n dem,
hvilka erfordras fr att fylla dessa kall. Jag frbisg den vigtiga
frgan, att det utan harmoni ej finnes ngon helhet, att brist p
utveckling hos den tnkande menniskan ofta kan frorsaka ofrmga
att strngt flja vissa gifna principer. Sedan dess har jag lrt mig
frst, att det frsta vilkoret fr att qvinnan skall kunna handla
rtt, r det, att hon har fasta fvertygelser, och fvertygelsen r
ett verk af tankens harmoniska utveckling.

-- Herr baron, jag mste sga er hvad det r som frer mig till alla
dessa frgor. Jag har aldrig fr er omnmnt, att, d jag terkom frn
Amerika, jag i stllet fr att tervnda till min fader, direkte kom
hit. Jag kunde ej lngre lefva inom de murar, som ej blott hllo min
person fngslad, utan fven alla mina sjlsfrmgenheter. Det var
en lngsam dd och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att
derigenom gagna ngon menniska. Frstr ni det?

-- Allt fr vl, min frken; ty jag anade mycket af allt detta d
jag beskte er p Abbey-Hall. Men d uppstod en tanke inom mig, en
tanke som jag nu vill klda i ord. Fanns der i ert grannskap icke en
enda menniska, som skulle behft er? fanns der ingen olycklig, ingen
sjuk, intet fader- eller moderlst barn, ingen af sina frldrar
vanvrdad varelse, som behfde er fr att blifva trstad, hjelpt,
eller undervisad? Sg, hade ni ej kunnat lifva ert dda lif genom
att sprida ngot af dess innehll fver dem? Jag sger icke, att ni,
om ni gt full frihet att vlja, kunnat tillfredsstlla er sjls och
er intelligens behof uteslutande med detta. Nej! Ni har ett alltfr
lifligt, modigt och vidstrckt strfvande fr att fot fr fot, nej
linie fr linie flja en vg, hvilken visserligen tar i ansprk ett
hjerta, s varmt som ert, men som fven fordrar mera lugn, mera
tlamod, ja mera ihrdighet. Men denna verksamhet hade dock varit
tminstone ngot. Frlt, frken Lucy, jag r kanske fr uppriktig,
men ni ville ju hra en vn, och en sdans skyldighet r att vara
sann. Dessutom beundrar jag er fr mycket -- och vid dessa ord blef
hans rst osker -- fr att jag skulle behfva frukta att ppet
uttala mig om edra handlingar och edra tankar.

-- Beundran, upprepade Lucy, liksom hade hon talat fr sig sjelf,
denna knsla vore jag aldrig vrd att ingifva, vnskap, tillgifvenhet
kanske; ngot annat -- nej, dertill r jag alltfr lngt ifrn
fullkomlighet. -- Jag r dmd att alltid vara en orolig sjl, som
vill flyga hgre n vingarne bra!

-- Lady Suffridge, sade nu Oskar och fattade hennes hand, den hon ej
skte draga tillbaka, tala ej s! Nr man p sin lott ftt s mycket
som ni, s fr man ej se lifvet frn en s dyster sida. Frken Lucy,
fven jag har varit en orolig sjl, jag har aldrig trott mig kunna
finna den, som kunde vcka min beundran, rra de strngar, hvilka
legat liksom afsomnade i mitt brst, men nu sger jag: -- ni r en
qvinna, hvars like jag aldrig sett!

Under hela det sista yttrandet hade Lucy fljt Oskar med gonen; hon
var som frstenad, hon terhll sin andedrgt, hon insp med ett
slags hnfrelse hvarje enda af hans ord och blickar. Vid hans sista
ord steg hon hftigt upp frn soffan, sprang till sitt skrifbord och
fattade det bref hon dagen frut emottagit och rckte det t honom.

-- Ls, jag ber er och sg mig sedan hvad jag br gra! och nu gick
hon bort till fnstret, tryckte hrdt sitt ansigte emot rutan,
gick derp i sitt inre rum, fr att osedd bekmpa sin hftiga
sinnesrrelse samt tervnde derefter med lugna steg till Oskar.




XVI

EN SVR SKYLDIGHET


Men hvad frehade Oskar undertiden Lucy stred mot sina upprrda
knslor? Frgen p hans kinder hade flere gnger fvergtt ifrn en
hg rodnad till ddlig blekhet. Sedan han lst brefvet, stdde han
sin armbge emot bordshrnet, lutade sitt vackra hufvud deremot och
tillslt sina gon. Man sg, genom den mask han hade plagt sig,
en frfrlig kamp i hans inre. D han hrde Lucys steg nrma sig,
bfvade han till, men han tervann snart makt fver sig sjelf, steg
upp och terlemnade brefvet med ett allvarligt uttryck och stela
anletsdrag. Han sg ut som om han blifvit frvandlad till en bild af
sten.

En lngre tystnad rdde och man sg att bda ville tala, utan att
orden kommo fver deras lppar. Det gifves sdana stunder i lifvet
d man med ens ville skapa nya uttryck, ty de vanliga synas alltfr
betydelselsa fr situationen; sprket frefaller fremmande och
oegentligt. Slutligen afbrt dock Oskar denna tystnad.

-- Jag har lst brefvet och r af samma mening som frut. Ni mste
tervnda till er sjuke fader.

-- Och gifta mig med Glithingham! utbrast Lucy med en frrdisk
liflighet. Blifva hustru t en man, som jag ej kan hgakta, ej ens
frdraga, en man, som lskar blott min frmgenhet, som endast
efterstrfvar lyckan att blifva lord till Abbey-Hall? r det mjligt?
Nej, nej, aldrig!

-- I den saken kan jag ej rda er, sade Oskar med anstrngning. Att
dma af brefvets innehll, synes som om er fader hade vigtiga skl
att nska denna frening. Kanske ni lttare kan besluta er, sedan ni
inhemtat dessa. Det r allt hvad en uppriktig vn kan sga er.

Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta
rum, i hvilket han knde sig qvfvas. Han kunde ej lngre beherrska
sig och nrmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och
sade utan slppa den:


-- Jag nskar er mod att handla rtt, jag ville gra mycket fr
att kunna rdda er ur denna svra belgenhet; men det str utom
min frmga. En sak blott anhller jag om, ifall det icke synes er
fr djerft, lofva mig vid minnet af den vnskap ni bevisat mig att
underrtta mig om ert gifterml kommer att ega rum, eller lt mig
veta om sakerna tagit en annan vndning!

-- Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farvl! tack fr
allt! Helsa vra gemensamma vnner ifrn mig; jag har ej mod att taga
afsked af dem.

-- O, nu -- om det vore mjligt, skulle jag hgakta er nnu mera n
frut! och huru kall jag n m synas, s kommer dock mitt hjerta att
flja er.

Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till drren, bugade sig nnu
engng och lemnade henne.

D han var borta, stod Lucy nnu en lng stund med gonen fstade
p drren; hon hrde honom plgga sina fverplagg, ppna den yttre
drren och -- nu var han borta. P lnge kunde hon ej frm sig,
att gra en rrelse; det var liksom hade hon velat frbli vid detta
intryck, och aldrig gra ett steg mera i lifvet.

Slutligen brast hon ut i grt, men dessa trar voro vlgrande,
sdana som hon bra sllan hade fllt. Det finnes trar, hvilka komma
direkte frn ett hjerta som knner sig s vekt, s krossadt, att det
ej kan utgjuta sig p annat stt. Men hon stod orrlig, hon gjorde
intet fr att hindra detta utbrott af sina knslor, och frst sedan
denna paroxysm af knslighet lugnat sig, vnde hon sig bort ifrn
drren och gick till soffan.

-- Mary! ropade hon; och nr denna intrdde, sade hon: -- om ngon
kommer, tar jag ej emot. Dessutom -- packa in vra saker och begr
vra rkningar, ty vi resa i morgon till England. Hvarfr str du
liksom slagen af skan? Ja, Mary, min far kallar mig och jag mste
till honom. Sg ingenting, min vn, frtag mig icke mitt mod! Jag ber
dig gra, hvad du kan fr att allt m vara frdigt i god tid! Lita
icke p mig, Mary, -- jag r trtt, jag mr ej vl.

Och det var sannt; hon var s litet van vid starka sinnesrrelser,
att hon var alldeles uppskakad. Flere timmar frgingo och Lucy hade
icke lemnat sitt rum; hon hade icke lagt hand vid inpackningen, om
vi undantaga hennes kra lithografier; dem fick ingen annan rra;
och det var icke utan en stark sinnesrrelse hon vidrrde hvarochen
af dessa kra minnen. Men vi skola ej forska efter hvad som fregick
inom hennes sjl. Det r bttre att lemna henne i den ensamhet hon
sker. Vi kunde eljest mhnda f se henne, den starka sjlen,
krossad under sorgens, under krlekens makt. Strider emellan hjerta
och viljan ro ofta frfrliga strider! Hvem kan vl pst, s stark
han n m vara, att viljan aldrig ftt gifva vika? Och det var d
icke alltid derfre, att det var omjligt fr den att segra, utan
derfre, att motstndaren var s kraftls, s bldande, s pinad, att
en lngre fortsatt strid skulle varit ett mord, sedan den besegrade
hjelten sjelf hellre ville lida n lngre fortfara att kmpa?

Kan vl det hgre vsende, som skapat menniskan med hennes svagheter
och ofullkomligheter, och som kastat henne i denna stora verld,
s full af frestelser, flla domen fver ett hjerta som lskat
fr mycket? M orttvisa gerningar varda frdmda; m den syndiga
krleken, som ej vet att upprtthlla menniskans vrdighet,
tusenfaldt varda frdmd, men rr ej vid den sanna krleken, den r
helig, den r stor! Tvenne hjertan, som genom denna trollmakt lefva
i krlek fr hvarandra; ett hjerta, som i den stora menskligheten
slutligen funnit sin vn, sin like, den, fr hvilken det vill lefva
och d, -- o, rr ej vid en sdan krlek med frtal eller med dom!
Gud kunde det ej, huru skulle d menniskan gra det? M hafvet
tskilja dem, m alla lagens och samhllets fordringar kasta sten
p denna krlek, den frblir ndock stor, den frblir ndock helig!
De, hvilka ej vilja tro p den rena krleken, veta ej hvad detta ord
betyder. Att veta det man r allt fr den, som r allt fr en, att
veta, att d blickarna mtas, r tanken frenad; att veta, det den
enas trar, sorger, gldje och sllhet finna ett terljud uti den
andras hjerta, att en handtryckning, ett ord, som fr alla andra
r ofattligt, blott r klart fr tv, r icke det ljuft, sknt,
herrligt? Hafva cheruberna ett annat stt att tolka sina knslor fr
hvarandra? Skulle englarne ha ngot emot det? O nej, det tror jag
icke -- icke ens Gud!

Jag undrar fver, att menniskorna aldrig hittat p ett annat ord
n krlek, fr att skilja den vanliga jordiska krleken ifrn den
upphjda, som visserligen r sllsynt, men hvilken dock finnes.

Jag ville ej gifva detta vanliga namn t de knslor, hvilka den
qvinna hyser, hvilken under ratal troget bevarar minnet af en
lskare, en make, fjerran skiljd frn henne; t den, som under lnga
r ombildar sin karakter och frsker omskapa sig fr att blifva vrd
det hjerta hon nskar ega; t den, hvilken utaf hela sin sjl lskar
en, hvilken ej besvarar denna mhet; eller slutligen t den, som uti
sitt hjerta br hgkomsten af en krlek, hvilken hon genom tvng
blifvit ndsakad att vara otrogen. Det r ej mera en jordisk krlek,
som s kan hngifva sig. Det r gudomlighetsgnistan inom menniskan.
Dm derfre ej den rena krleken!




XVII

EN LITEN TALANDE KORG


Men tervndom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam fr
det vi ej varit vittnen till hennes strider. Det mste vara en den
frfrligaste knsla att erfara sin egen svaghet, d man frtrstat
p sin styrka.

Andra dagen var Lucy i ordning fr afresan och tog plats uti en
vaggon. Hon hoppades nnu engng terse Oskar, men nu terstod
endast ngra minuter och hon frlorade detta hopp. Med ens kom en
liten gosse till vagnsdrren och lemnade henne en liten frtjusande
blomsterkorg.

-- En herre bad mig lemna detta t Lady Suffridge, sade han.

-- Huru visste du, att jag var den personen?

-- Han stod bakom glasdrren och visade mig er.

-- Finns han der nnu?

-- Nej, han gick bort sedan han frvissat sig om, att jag ej skulle
misstaga, mig.

Lucy gaf honom ett guldstycke, som gossen helt frnjd emottog.

-- Lika mycket fick jag just af herrn, sade han. Stor tack! min gamla
blinda mor blir nog lycklig derfver; och sedan s kper jag mig
ngra cigarrer... och med dessa ord sprang han sin vg.

Lucy hade fven utan denna ledning kunnat gissa hvem det var som
sndt henne detta afsked. Blommorna lgo i korgen i en viss
artistisk ordning, som var alldeles olik det vanliga sttet att lgga
dem tillsammans; dessutom voro de p ett egendomligt stt valda och
en del voro sllsynta fr denna rstid. En aning sade henne, att det
ej var utan afsigt de blifvit slunda sammanfrda. Men en hvissling
hrdes och tget satte sig i rrelse. Lucy kastade en lng, innerlig
blick t den stad, som inneslt hennes kraste vn. Hon tyckte, att
hennes hjerta stannade qvar, ty sorgen gjorde henne nu fullkomligt
ofrmgen att knna ngot. Men snart brjade hennes gon ter forska
efter betydelsen af denna korg. I midten fanns en stor ros, och rosen
r ju symbolen af vnskap, tillgifvenhet; bredvid den lgo uti en
liten knippa ngra nejlikor, hvilka betyda trohet; en hortensia,
hoppet, hvilade frnjd uti ett hrn, stdjande sig emot en balsamin,
hvilket vill sga: var lycklig! I den andra sidan af korgen lgo om
hvarandra ngra grenar cactus, beundran, tillsammans med vintergrn,
som talar om en lycklig, frfluten tid.

-- Han frskrar mig nnu engng om sin trogna vnskap; han hoppas,
att jag blir lycklig! Om han ej hade sagt det i gr, skulle jag ej

vga tnka p den beundran, hvilken ngra af dessa blommor tala om,
liksom fr att pminna mig om en lycklig tid, som nu -- ack! r
frfluten.




XVIII

HON HAR LOFVAT


Uti den allt lika upplysta sngkammaren p Abbey-Hall, finna vi lord
Suffridge hvilande p sin sng; bredvid honom sitta Lucy och Edvard
Glithingham. Ngra ord ro ndvndiga fr att frklara orsaken,
hvarfre vi just p denna dag tertaga berttelsens trd. Sex mnader
hafva frflutit sedan Lucy ter trdde in i sitt dystra fngelse. Det
var med ett beklmdt hjerta hon emotsg sin framtid, men d hon greps
af alltfr upproriska knslor, behfde hon endast i minnet terg
till det sista samtal hon haft med Oskar, fr att ter knna sig
lugnare.

Hon fann vid hemkomsten sin fader sjuk, men han blef snart ngot
terstlld. Man mrkte likvl, att han smningom blifvit allt svagare
och att sjukdomsanfallen, om ocks ej s hftiga som frut, dock
oftare terkommo. Sedan den dag, han af orsaker dem vi knna, beslt
att gifta sin dotter med sir Edvard, tycktes han hafva hakat sig fast
vid denna tanke och endast uppehlla sina krafter genom hoppet om
dess fullbordan. Lucys afresa till kontinenten hade varit ett svrt
slag fr honom och hennes terkomst en desto strre gldje, ty han
hade fruktat att ej mera f terse henne. Han frstod rtt vl, att
det var motviljan fr det gifterml han ville frm henne till, som
skrmt henne bort ifrn hemmet, men att ter fvergifva denna tanke,
det var fr honom omjligt. Han nskade frsona sitt brott genom att
frena sin enda dotter med sonen till den frr s hatade Starling.

D lord Suffridge ngra dagar efter Lucys terkomst talade med henne
om brlloppet, svarade hon, att det nnu var en fullkomligt oafgjord
sak och att hon knde sig ur stnd att ing en s afskrckande
frening. Lorden blef utom sig och blott fr att lugna honom, bad
Lucy, att han skulle lta denna frga nnu ngra mnader hvila,
hvartill den gamle samtyckte.

Edvard hade ngra gnger beskt Abbey-Hall och derunder visat
mycken otlighet att pskynda sakens gng. Han var orolig fver
Alices bortfrande och trodde sig kunna finna ro, frst nr allt var
oterkalleligen afgjordt.

Samma dag vi terfinna Lucy och Edvard vid lordens sng, var denne

ter smre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var
orolig och bfvande. Slutligen fattade han Lucys hand och brjade med
osker stmma:

-- Mitt barn, du har lnge nog ltit mig vnta p ditt svar och du
kan ej tro huru mycket du derigenom plgat mig. Nu vill jag hafva
det bestmdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag fr att
frena edra hnder, och fr att gifva er min faderliga vlsignelse.
Kom, Edvard!

-- Nej, nej, nej, min far, det r omjligt, utbrast Lucy,
frskrckt fver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och
hon drog sin hand ur sin faders. -- Det r omjligt! o, min far, jag
ber dig, var icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bn! Fader, jag
ber, jag bnfaller, att du mtte afst frn denna tanke! Jag kan ej
samtycka, -- ack, gr mig icke s grnslst olycklig!

Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sngen med vildt
uppsprrade gon.

-- Du m bedja mig s mycket du vill; jag frblir dock obeveklig. Du
skall, du mste gifta dig med Edvard; han lskar dig och jag vill det.

-- Herr baron, sade Edvard med instllsam rst, d jag ser den
motvilja, frken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes
knslor.

-- Edvard! ocks du? Men var ej rdd, det r blott en nyck af Lucy;
hon vill nog blifva din hustru; du skall f se att hon samtycker!

-- Omjligt, min fader! Baron Glithingham vet redan sen lnge de
knslor jag hyser fr honom.

-- Lucy, tertog fadren med hftighet, nog med detta! Nr jag sger,
att jag vill, anstr dig blott att lyda. Gifven mig edra hnder, att
jag m trolofva er med hvarandra.

-- Fader, fader! hvarfre nskar du detta s entrget? hvarfre vill
du uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare
och du kommer skert en dag att ngra dig!

-- Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ngra det!
Hr mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflgsna dig p en stund;
jag vill tala med Lucy och du skall f se, att hon sedan frivilligt
samtycker!

Baroneten aflgsnade sig med en misstrogen blick. Han brjade nu i
sin ordning bfva. Det, som fregick omkring honom, frefll honom s
besynnerligt, att han begynte befara, att ngon olycka kunde dlja
sig derunder. Men det var ej lngre tid att stadna, saken hade redan
gtt alltfr lngt och han hade dessutom inga bestmda skl fr sin
oro.

Nr far och dotter blifvit ensamma, sg lorden frstulet omkring sig,
fattade Lucys hand och bad henne stta sig p sngkanten nra till
honom.

-- O, Lucy, det r ngonting frfrligt, som du tvingar mig att
meddela! Det r rysligt! S hr d... det r mycket lnge sedan...
just denna samma dag... det var ocks om aftonen... jag... nej,
Lucy! det r omjligt; jag kan ej sga dig det! jag kan det ej! Nej,
du br blott veta, att jag str i en stor skuld till Glithingham!
Jag knner p mig, att jag ej skall lefva lnge mera... vill du
vl, att min sjl, fr din skull, fr din olydnads skull, skall
evinnerligt pinas? Du kan frsona mig med Gud, du och ingen annan.
Denna frsoning kan ej kpas genom ngot annat n genom din frening
med Glithingham.

-- Ack, min far, r det blott icke ett foster af er upprrda
inbillning? Huru kunde min olycka frsona er med Gud? Det mste ges
ett bttre stt att godtgra hvad ni brutit.

-- Nej, och tusen gnger nej! Det r dig Frsynen utvalt dertill. Om
du ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas.
Vill du det?

-- Min far, ni bedrar er! Det r icke jag, utan edra egna knslor,
som kunna rdda er. ngern r det enda, som kan frlsa er ifrn de
qval, hvilka nu frflja er.

-- Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvr dig,
mitt barn, sknk mig det lif, som jag frst sknkt t dig! I din mors
namn, i namnet af den krlek du mste hysa fr din fader, i namnet af
Gud, som jag ej vgar se eller knna innan mitt brott r frsonadt,
ber jag dig att bnhra mig! Hr du, fortfor han derefter hviskande,
jag skall dda mig, om du ej samtycker, det svr jag heligt! och han
framdrog hrvid en knif ur en bordslda, invid sngen. Det r just
denna knif... detta stl skall nnu engng dricka blod om du icke
lofvar! -- Han hjde med detsamma handen liksom fr att stta
knifven i sitt hjerta.

Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon
mordvapnet till rummets andra nda, i det hon utropade:

-- Jag lofvar! jag lofvar!

Vid dessa ord sgs lorden en stund terhlla sin andedrgt; derp
sammanknt han sina hnder med krampaktig hftighet och utbrt i ett
vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hrde orden: --
Hon lofvar! hon lofvar!

Detta fasansfulla upptrde varade ngra sekunder. Med ens grep han
sin dotters bda hnder och hljde dem med trar och kyssar.

Lucy ter tycktes ej rtt kunna fatta hvad som hndt; de sista ord
hon yttrat ljdo hemskt i hennes ron; men de voro utsagda och det
terstod henne intet annat, n att bja sig under omstndigheterna.
Hennes faders tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon
knde ej annat, n att hon fallit i en mrk afgrund.

Hon slet sig derefter ls ifrn fadrens tacksamhetsyttringar och
anhll om en timmas ostrd ensamhet, innan hon i hans nrvaro skulle
meddela baron Glithingham sitt samtycke.




XIX

DEN FRSTA KYSSEN


Lorden knde sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan
hon gifvit sitt lfte.

Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom
knslols; med mda kunde hon stiga upp fr trappan. D hon inkom
i sin kra grna kammare, som bevittnat s mnga hennes tankar och
drmmar, och som inneslt s mnga minnen fr henne, gick hon fram
till sin moders sng och nedsjnk der p sina knn. I denna stllning
frblef hon en lng stund; ej ett ljud hrdes frn hennes lppar
och hon liknade, der hon lg knbjande, en marmorstod p en graf.
Slutligen steg hon upp; ett frklaradt uttryck hvilade fver hennes
anlete; hon sg upp mot hjden och sade halfhgt:

-- Offret str infr dig, Herre Gud! Lt mig alltid vara lika fast
besluten, som nu, att glmma mig sjelf!

Hon gick derp till sitt skrifbord, framtog ur en lda ett hvitt blad
samt en penna, och sade:

-- Med denna min moders penna, skall jag skicka min sista helsning
till honom, den enda menniska, jag efter min mors dd har lskat. Det
r den sista stunden jag nnu kan tillta mig att tnka p honom,
och nu kan jag sga honom, att jag frstr hvad pligt r. Det r min
sista grd t lifvet, innan jag trder fram till offeraltaret.

Hennes penna ilade nu fver pappret, hastigt, ltt; hon stannade ej
ett gonblick innan hon tecknat sitt namn under helsningen.

-- O, sade hon, m detta vara den sista gngen jag nedskrifver det
namn, jag nnu br, men hvilket jag snart skall utbyta emot ett annat
afskydt. Dock... jag eger ej mera qvar ens rttigheten att uttala mig
s. Offret fr icke knota. -- Nu r jag bruten, nu r min stolthet
tillintetgjord. -- O, Gud, hvarfre sknkte du menniskan kraft, d
det endast var fr att bryta den?

Sedan hon nnu engng igenomlst brefvet, frseglade hon det.

-- Detta r det sista fria steg jag uttager, sade hon. O, Gud,
hvad det r ltt att tala om uppoffring, men hvad den r svr att
fullborda! -- O, Oskar, fortfor hon, i det hon framtog samma portrtt
vi sett henne ega redan i Paris. Oskar, lt mig sluta mitt hjerta till
ditt, engng, den frsta, den sista! Lt mina lppar trycka din bild,
och m hela min krlek fr dig frseglas i denna kyss, och m den sedan
ej vara annat n ett minne! minnet af en herrlig drm!

Men Lucys lugn var nra att svika henne nu, d afskedsstunden
var inne; hon gmde hastigt undan portrttet och skyndade ut ur
rummet. En stund sednare finna vi henne i fru Johns rum, der efter
vanligheten fven den gamle Black befann sig. Han hade sett Lucy
komma ut ur lordens rum och af hennes utseende anat en del af
sanningen. Vid Edvard Glithinghams intrde till den gamle lorden,
hade denne med gldjestrlande ansigte underrttat honom, att Lucy nu
frivilligt gifvit sitt samtycke. Vid denna underrttelse, hade Anders
genast lemnat rummet, begifvit sig upp till sig, hastigt skrifvit
ngra rader, dem han genast afsnde. Sedan detta var gjordt, beskte
han vninnan, t hvilken han meddelade hvad som hndt. De hllo just
p att fverlgga om hvad de borde fretaga sig, d Lucy intrdde.

Hennes upprrda utseende satte dem i frtviflan och d Lucy
nedkastade sig p soffan bredvid Jane och gmde sitt hufvud i hennes
knn, grtande som ett barn, visste de gamla intet bttre rd, n att
blanda sina trar med hennes.

Vi lemna dem nu fr att uppska ngra af de friga personer, hvilka
lsaren sett framtrda ssom fondmlningar p vr tafla.




XX

NR HJRTAT BRISTER


Vi lemnade sist Alice i en frtviflad stllning i den lilla stugan i
skogen, grtande och undrande fver, hvarfr man bortfrt henne. Vi
omnmnde fven de bref hon lyckats skrifva, ehuru utan ngon pfljd,
samt om det frbud gumman gifvit den unga Martha att hafva ngon
gemenskap med Alice.

Mnader hade slunda frgtt, utan att medfra ngon frndring i
hennes belgenhet. Hon hlls alldeles som en fnge och hade ingen
att samtala med, n den unga bondflickan, med hvilken hon ngongng
i smyg fick utbyta ngra ord. Vren stod i hela sin prakt, men Alice
fick ej njuta af den annat n vid det ppnade fnstret.

En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud,
nemligen att frm Martha att rymma med ett bref till lady Starling.

Den gamla qvinnan ingaf ingen annan knsla n rdsla; och Martha var
derfre ej svr att fvertala. Alice bad henne s varmt, och hennes
trar voro s vltaliga, att Martha en vacker dag sprlst frsvann.
I brjan blef gumman orolig, men snart frrdde Alices uttryck,
hvilka vittnade om en dmpad gldje, sanningen fr henne. Intet stod
emellertid att gra; frflja rymmerskan kunde gumman ej, ty d hade
fogeln under tiden kunnat flyga ur buren. Alice rknade emellertid
nu dagar och timmar. Hon visste nog, att Marthas frd skulle rcka
lnge, ty den penningesumma, hennes brs innehll och hvilken hon gaf
flickan, var ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor
ersttning om hon riktigt skulle framkomma.

Vi vilja emellertid frflytta oss ngra veckor framt och beska lady
Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trdgrden. En bok
ligger uppslagen framfr henne, men hennes gon hvila ej derp. Hon
fller trar dem hon dock sker dlja fr en annan person, som i en
hvilstol sitter bredvid henne. Denna bleka, aftrda gestalt, r ingen
annan n den unga Alice, som nyligen terkommit till fru Starling.

Befrielsen frn ensamhet och fngenskap, hvilken hon hoppats p ssom
den strsta lycka, blef i sjelfva verket den smrtsammaste stt fr
hennes hjerta.

Vi vilja i korthet bertta hvad som frsiggtt. Martha hade
efter en mdosam vandring anlndt till ---- hall, och utan hinder
lyckats framkomma och fverlemna brefvet i fru Starlings hnder, ty
baroneten fanns d ej p stllet. D ladyn erfor Alices besynnerliga
bortfrande, uppstod en dunkel misstanke om rtta frhllandet i
hennes inre. Hon lskade sin son, men, huru blind hon n var fr
honom, hade hon dock ofta bekymrats fver hans grundsatser och
uppfrande. Hon befarade fven straxt, att han ej varit fremmande fr
detta dd, ehuru hon var lngt ifrn att kunna fatta sanningen i
hela dess vidd.

Omedelbart efter denna underrttelse, fretog hon en resa, fr att
terfra den s lnge ffngt efterskta Alice, och efter ngra
dagar lyckades hon deri, ehuru icke utan mda, ty den gamla gumman
pstod, att den unga Missen af sina frldrar blifvit ditsnd fr att
straffas.

Nr Alices frsta gldjeutbrott ngot lugnat sig, begynnte fru
Starling taga reda p alla de frhllanden, som kunde upplysa henne
om sanningen. Det var till en brjan icke ltt att frm Alice att
frrda den hemlighet, som var hennes hjerta s kr, men d dess blad
efterhand blefvo allt mera lsliga, stelnade den gamla fruns hjerta
af sorg och fasa. Sonens lga handlingsstt framstod i sin fulla
dager fr den rliga och rttnkande frun, och hennes sorg var s
mycket hftigare, som hon mste erknna, att hennes eget barn, denne
son, hvilken hon med s mycken krlek uppfostrat, hvilken hon velat
rikta med alla skatter ur hennes egen lskande sjl, var en fraktlig
usling.

Lady Starling var en af dessa rttnkande personer, hvilka aldrig
skygga tillbaka fr sanningen, huru bitter den n m vara, och hon
meddelade Alice den smrtsamma upptckten, hvilken fr detta hjerta
skulle blifva snderslitande -- hennes idols trolshet.

Alice var, ssom man redan kunnat finna, en af dessa finknsliga
naturer, som ombilda sig efter omstndigheterna; upprtta, d ett
std upprtthller dem, brutna vid berring af en flkt. Hon hade
lefvat endast af sin barnsliga krlek till Edvard, allt annat i
hennes lif hade varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom
henne. Under inflytelsen af denna knsla, som frisk, ungdomlig
utvecklats i hennes hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad
fogel; verlden hade tedt sig herrlig och skn fr henne. Aldrig
hade en misstanke vaknat inom henne, och hela hennes lif berodde p
denna tro. Hade hon lskat en dygdig, rttskaffens man, och af honom
lskats tillbaka, skulle hon liksom det mjuka vaxet ltit ombilda
sig under hans hand, men nu var det annorlunda. Sedan hennes krlek
engng sammanstrtat, mste hon sjelf dragas med i dess fall. Den
frndring, den ovntade upptckten af Edvards trolshet verkade p
henne, var densamma, som intrffar med den friska, skna rosen, d
dess stam brytes: rosen dr, frvissnar. Det var icke utan strid hon
dukade under; hon frskte att kmpa, men hennes pulsslag blefvo allt
svagare och hennes hjerta stelnade bort.

Fru Starling frskrcktes i brjan af det frkrossande intryck
sanningen gjort p den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock
i den frhoppning, att Alice, sedan den frsta smrtan vore frbi,
skulle tervinna helsa och krafter. Hon insg ndvndigheten att
handla, att frm sonen att ska frsona sitt brott, och ehuru hon
aldrig frr tnkt sig mjligheten af en frening emellan Edvard och
Alice, ville hon nu gerna, att den skulle frsigg, sedan den fr
honom blifvit en pligt.

Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett s frfrligt
tillstnd, ty det var smrtsamt att se den unga, till utseendet
nstan liflsa flickan, hvars gon afspeglade grafvens intet, hvars
kinder ej vittnade om en gnista lifsvrme, och hvars brutna kropp ej
mera kunde lyda den brutna viljan.

Vi terfunno vid brjan af detta kapitel fru Starling i en berceau,
och bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med gonen
tillslutna. En tung och hftig andedrgt samt d och d en maktls
rrelse med handen voro de enda tecken, som nnu vittnade om, att hon
lefde.

Lady Starling kunde vid blotta tanken p allt detta ej terhlla sina
trar; det rdde ett kaos inom henne; hon hade tusen gnger tnkt
skrifva till sin son, men ett ngot, hon visste ej hvad, terhll
henne derifrn. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda
knslor, vcka dem, som endast slumrade, ssom hon i sin moderliga
krlek nnu hoppades. Med ens hrdes rullandet af en vagn, som
tycktes kra in p grden.

Fru Starling terhll sin andedrgt, och en ddlig blekhet betckte
hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt ga och stirrade vildt
omkring sig; en hg rodnad fverhljde hennes bleka anlete och hon
uppgaf ett hjertskrande skri, mera hgljudt n man frn denna svaga
varelse kunnat vnta.

-- O, mylady, frls mig frn hans syn! Nd, nd, mylady! ropade
hon, och derp sjnk hon ter blek tillbaka uti stolen, efter ett
vanmktigt frsk att resa sig upp. Hon lg lifls, med hufvudet
lutadt t sidan och med hnderna sammanknppta liksom till bn.

Lady Starling hade vid Alices frsta ord ilat till henne och hon
frskte nu att terkalla henne till lif.

I detsamma framtrdde en betjent och anmlde, att miss Brown, Alices
moster, hade anlndt. S mycket fru Starling n nskat att se sin
son, var det dock en lttnad fr henne, d hon hrde, att det ej
var han som kommit. Hon lt bedja miss Brown stiga in i salen och
sysselsatte sig emellertid med att terkalla Alice till medvetande.
Flickan frflyttades derp in i sitt eget rum, der hon lades p sin
bdd och lemnades under tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor.




XXI

NR HJERTAT HAR BRUSTIT


Fru Starling begaf sig nu till sin gst, men innan hon intrdde i
rummet der denna befann sig, stannade hon ett gonblick. Hon mste
fvertnka hvad hon borde sga miss Brown, hvars pratsjuka var henne
vlbekant. Men huru skulle hon, den brottsliges moder, frklara
orsaken till Alices sjukdom?

Vid hennes intrde, neg miss Brown flere gnger mycket djupt. Hon
var sig fullkomligt lik, sdan vi sist sgo henne p ngbten, p
terfrden frn Amerika, dit hon rest fr att lyfta ett arf. Lady
Starling intog sin vanliga plats och bad den gamla missen stta sig.

-- Jag fr frst s hjertligt gratulera, yttrade denna, ty jag har
hrt, att herr baroneten ftt sig en s vacker och rik fstm. Men
huru mr min snlla Alice, som mylady varit s god emot? Har hon
varit snll och lydig, det kra barnet? Gud signe henne!

-- Hon r fr det nrvarande sjuk, svarade lady Starling, med en ltt
darrning i rsten.

-- Sjuk? Herre Gud, hvad det var ledsamt! r hon mycket sjuk? har
hon gifvit mylady mycket besvr? Och flickan som var s frisk! Ja,
det r s med den ungdomen, de ro alla sjuka nu fr tiden; jag, som
trodde, att Alice hade en s stark helsa. Hon var visst ett klent
barn, d hennes mor, min salig syster, dog. Hon frstod Guds ord,
hon, ehuru ej s strngt som man borde, men hon dog ndock i frid med
Gud och menniskor, och det lilla barnet, ja, det var s klent och
skrek s ofta; om ntterna hade jag mngen gng ingen ro fr det.
Men Gud gifve barnet sin nd, ty hon blef nd en bra flicka, s
mjuk om hjertat; och s lrde jag henne Guds ord, s att hon genast
kunde svara, d jag frgade henne ngot kapitel eller ngon vers
ifrn evangelierna eller psalmerna. Men huru mr mylady sjelf? Mylady
r alltid s rask, men litet blek bara. Ja, ja, lderdomen r en
besvrlig sak, den kommer utan att man ens tnker derp. Men lyckligt
r det, d man har mera tid hr p jorden fr att lsa och begrunda
evighetens herrliga lften och bilder!

Lady Starling knde af gammalt miss Browns ohejdbara tunga, men ehuru
hennes pratsamhet under sdana frhllanden som de nuvarande var
pinsam fr henne, gaf den henne tminstone tid att fvervga huru hon
borde lgga sina ord vid det svra meddelande, som frestod henne.

-- Miss Brown, sade hon, d en paus, frorsakad af en suck, lemnade
henne tillflle dertill; Alice r mera allvarsamt sjuk n jag i
brjan trodde. Det stackars barnet har en stor sorg, och det smrtar
mig djupt.

-- En sorg! utbrast miss Brown och slog hnderna tillsammans. En
sorg, d mylady varit s utomordentligt god emot henne? Hvad skulle
kunna fattas henne? Ack dessa barn, alltid otacksamma!

-- Ni har intet att frebr henne, miss Brown; hon r ej otacksam, hon
r olycklig.

-- Olycklig? Huru skulle jag ej frebr henne det, d mylady endast
varit alltfr god emot henne! Ja, s r det; vr tids ungdom r s
besynnerlig! Det r alldeles som med en ung lady, jag sg p resan,
d jag kom frn Amerika. Jag var mycket intresserad af henne; hon sg
s hygglig ut och tycktes frst Guds ord; men det var ej den rtta
gudsfruktan, det. Jag trodde det frst, men den Onde antar ocks
ibland en sdan skepnad. Jag ville emellertid veta mera om henne, ty
jag trodde, att hon var en bra flicka, men jag kom till min gamla
erfarenhet. Ungdomen r alltid missnjd nufrtiden. Den unga lady...
lady... nej, nu har jag glmt hennes namn igen, men hon kallades
alltid lady Lucy... men hr str jag och pratar om allt mjligt,
och mylady blir skert otlig...

-- Nej, nej! fortstt, sade Lady Starling, som just brjat bli
uppmrksam, ty det fll henne in, att det mjligen kunde vara frga
om Lucy Suffridge.

-- Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som
var frlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon
rymde frn sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan
genom polisen tvungen att komma hem, och nu vill hon nd ej gifta
sig med den unga lorden, som skall vara s vacker, efter hvad man
sger. Allt detta har jag hrt genom min brorson, som har en fstm
p slottet, hos den unga ladyns fader. Ja, s litet kan man lita,
p utseendet! -- Ack, min Gud, men trs jag frga nr mylady fr
sin vackra svrdotter hit? Ack, hvad det fr ett modershjerta mste
knnas ljuft! Och sedan nr de sm pysslingarne komma i huset! -- Jag
har aldrig velat gifta mig, men min gamla moder sade, att man alltid
lskar sina barnabarn mera n sina egna.

Under hela den sednare delen af detta ordflde hade lady Starling
sett tankfull ut och i stllet att svara, frgade hon:

-- Hvad heter det stlle, der er brorsons fstm bor?

-- Ack, min Gud! om jag det mindes! Knner mylady den unga ladyn? --
Ack, nej! det r omjligt! -- Det heter... jo, ngot p Abbey var
det... der lr frut ha varit ett kloster.

-- Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu fr ni urskta, att
jag lemnar er, ty jag mste upp och se huru det r med Alice. Ni kan
nnu ej f se henne, men kanske sednare. -- Med dessa ord gick lady
Starling hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt frbluffad fver
hennes pltsliga bortgng.

D lady Starling gick uppfr trappan, mttes hon af Alices
vrdarinna, som helt darrande skyndade emot henne och ropade:

-- Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice hller p
att d!

Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende p sin lderdom,
till Alices rum, der den unga flickan, med ppna och mot hjden
stirrande gon, med svrighet tycktes draga efter andan; det syntes
vara ddskampen.

-- Fort, rid efter lkaren! tag tvenne hstar, att han m kunna
komma med den ena! Baronetens bsta ridhstar! Giggen efter pastorn!
befallte lady Starling.

-- Baroneten! -- baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord
tycktes ha tervckt till ett slags medvetande. -- Ack, ja, han
kommer, ja, Edvard, du kommer snart och d f vi yppa allt fr din
mor! -- Dessa afbrutna ord voro knappt hrbara och nu tillslt den
sjuka ter sina gon och frsjnk i en dvala.

Lady Starling fattade hennes hand, och p kn bredvid henne bad
hon ur hjertats innersta djup fr den arma sjlen, som tycktes
utkmpa en strid emellan den frfrliga verkligheten och den mhnda
efterlngtade glmskan af all jordisk sorg.

Nu terkom tjenarinnan.

-- Kalla p miss Brown, men bed henne vara tyst och g sakta.

Den sjuka spratt pltsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri.
-- O, nej, frls mig ifrn att se honom! Jag vill minnas den jag
lskade, ej terse den trolse! -- Mylady, tack fr allt! Bed fr det
arma barn, ni varit s god emot, bed att det m f d i Guds armar!
och hon tryckte hrvid lady Starlings hand emot sina lppar.

-- Alice, jag skall trffa honom; om han lskar dig, skall jag
vlsigna er!

-- Om han... ocks sade, att han nnu lskar... skulle jag... ej
tro... det r... frsent. -- Det sista ordet dog nstan ohrbart
p hennes lppar; hon slt sina hnder tillsammans och lyfte gonen
emot en Kristusbild, som hngde p vggen. Efter en stund, sedan miss
Brown fven intrdt och knbjt vid sngen, hrdes Alice ter tala:

-- Jag frlter honom... min sista bn skall vara fr den, som gjort
mig den strsta smrta!

Nr ngra timmar sednare intrffade presten och lkaren; de kommo fr
sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro r gifven de
srjande sjlar.




XXII

FRSONING UTAN OFFER


Sedan Lucy hos sina gamla vnner gifvit ett fritt lopp t sin hftiga
sinnesrrelse, steg hon pltsligt upp.

-- Nu r det ej mer tid att hngifva sig t frtviflan, sade hon.
Intet terstr mera att gra. Jag har behof af mod, och trar
borttaga modet.

-- Mylady, sade Black, det r ej tid fr trar, det r sannt, utan
fr handling. Ni fr ej samtycka till detta gifterml! Nu r det min
tur att handla. Stadna hr, jag gr att tala med mylord.

-- Nej, Black, jag har redan lofvat, och jag tertager ej mitt gifna
ord. Det terstr mig blott att upprepa mitt lfte fr baroneten. --
Mina vnner, borttagen ej mitt mod, det ber jag er! Jag kom fr att
n engng tacka er, och nr mitt hjerta blir alltfr fullt, hvilket
vl ofta nnu kommer att ske, fr jag ju den trsten att i edra
hjertan utgjuta fvermttet af min knsla. Black, en tjenst begr jag
af dig; i grna kammaren p mitt skrifbord finnes ett bref, tag det
och snd af det! Farvl, bedjen fr mig!

Lucy gick med lngsamma, tunga steg nedfr trappan. I midten af
densamma stannade hon pltsligt, lutade sig mot vggen och frblef en
stund orrlig, med handen hrdt pressad emot hjertat.

-- Ack, hvad jag ndock r svag! sade hon. Det r bst att gra
striden kort, och nu nstan sprang hon till sin faders rum.

Hon erfor dock nnu en stund af svaghet, d hon satte handen p

lset, men det var den sista, och hon nalkades fadrens sng, utan att
ens kasta en blick p Glithingham, som satt der bredvid.

Lord Suffridge lg med gonen tillslutna; ett frnjdt leende lekte
p hans lppar och han mrkte ej i frsta gonblicket sin dotters
ankomst. Hon nrmade sig honom och stod en stund orrlig. Rummets
belysning smrtade hennes frgrtna gon och hon skyddade dem med
handen. Edvard var orolig och hostade, fr att vcka de nrvarandes
uppmrksamhet. Nu slog lorden upp sina gon och d han varsnade sin
dotter, satte han sig upp i sngen och fattade hennes hand. Han
gjorde tillika ett tecken t Glithingham att nrma sig. Efter en
stunds besinnande sade han:

-- Baronet Edvard Glithingham, ni har anhllit om min dotters hand,
och d hon samtyckt och denna frening sknker mig en stor gldje,
vill jag frena edra hnder till en trolofning.

-- Men jag stter mig deremot! hrdes pltsligt ifrn drren en rst,
som icke tillhrde ngon annan n Lady Starling.

Vid ljudet af denna stmma, ryggade Edvard ngra steg tillbaka och
stdde sig blek och darrande mot vggen.

Lucy, som ej knde den intrdande, anade dock uti henne ett trstens
budskap, sndt till hennes hjelp, men lorden som i frsta gonblicket
frstummats och slppt sin dotters hand, utbrast med thordnsstmma:

-- Hvem r det, som djerfves hja sin rst emot min vilja?

-- Jag, baronet Glithinghams moder!

Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp sklfva; hans tnder slogo
s vldsamt mot varandra, att Lucy med outsglig bfvan gjorde ett
steg emot fadrens sng; hon fruktade fljderna af detta upptrde.
Pltsligt betckte han sina gon med bda hnderna, med det frfrade
utseendet af ett barn, som tror sig se ett spke.

-- Jane Starling! utropade han med skrande rst; ni kommer fr att
af mig terfordra det blod jag r er skyldig. Jag vill gifva er min
dotter, men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog
ifrn mig! Det r samma knif... stt mig i sidan hr... hr... s
blir ni hmnad! Edvard Starlings blod ropar efter hmd!

Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att
stelna bde i den gamla fruns och i Lucys dror; Edvard ter stod
fortfarande orrlig p samma stlle, blek som en brottsling.

-- Min far yrar; det hnder honom ofta, sade Lucy till Lady Starling,
jag ndgas tillkalla hjelp.

-- Behfs icke, frken Lucy, jag r hr... sade Black, hvilken
alltsedan lady Starlings intrde sttt vid drren. Jag knner till
detta af gammalt och tror mig nu frst alltihop.

-- Hvad d, Black?

-- G, frken lilla, jag mste en stund vara ensam med lorden och
mylady.

-- Nej, Black, min gamle vn, jag gr ej bort. Jag fruktar icke att
hra hvad helst det m vara.

-- Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala
fr lordens dotter, men hvilka han mste meddela t denna lady. G?
lilla frken, ni fr snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att
ni mtte anmoda baroneten att lemna detta rum.

-- Baron Glithingham, sade lady Starling, fstande p sonen en
genomtrngande blick, lemna oss. Derp tillade hon hviskande: --
Alice dog i frrgr i mina armar.

Edvard sammanknt trotsigt sina hnder och lemnade rummet med stora
steg, utan att mta modrens blick.

Nr Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som
lg medvetsls med tillslutna gon, sade han:

-- Mylady, jag nskade veta om er man hette Edvard och huru han dog?

-- fven jag, mister Black, brjar nu frst allt! sade lady
Starling, och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans
mrdare, begynnte trarne lngsamt rinna nedfr hennes kinder. --
Store Gud, huru underbart! efter s mnga r upptckes d det botten,
hvarp mina sorgers trd varit nystad!

-- Mylady, sade Black, det r nu tjugo r sedan jag frst fick veta,
att en hemlighet tyngde p detta hjerta, och frst nu r allt klart
fr mig. Tjugo rs nger och qval, ro de icke nog fr att ur ert
hjerta utplna allt hat emot honom, den arma, svaga sjlen, som dukat
under fr brdan af sitt brott?

I stllet fr svar, gick lady Starling till sngen och nedfll p
sina knn; man sg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes
blickar frn hjden, der hon skte den, till hvilken bnen uppsndes,
ned till den, fr hvilken hon bad. Ingen annan knsla n ett djupt
medlidande stod att lsa i den blick, hvilken hon fstade p mannen,
som frstrt hela hennes jordiska sllhet. Hon fattade lordens hand,
som vid denna rrelse tycktes tervakna till medvetande. Han sg sig
omkring, och stirrande emot rummets aflgsnaste hrn, utbrast han med
ens:

-- Der r hon, ddens svarta engel! Hon vill fra mig till afgrundens
lgor, till mina likars hem.

-- Nej, Robert Suffridge, det r ej dit hon vill fra dig; hon vill
blott pminna dig om frsoningens stund som nalkas. n r det tid!

-- Frsoning, frsoning! o nej! den har halkat undan mig! jag r
evigt frdmd!

Allt mera frskrckta blefvo hans blickar, gonen antogo en
genomskinligt glasaktig frg; de uttryckte en oblandad frskrckelse,
och fasa fr dden.

-- Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk frsoning n den ni
uttnkt, och den kommer jag nu fr att erbjuda er.

-- Hvem r du? hvad vill du mig? hvilken frsoning skulle det nnu
gifvas fr mig?

-- Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er frltelse och
frid. Med den kan ni trda infr det hgsta Vsendets thron, fr att
hos Honom ska Hans nd och er sjls salighet.

Dessa ord uttalade Lady Starling med hg stmma och med eftertryck
p hvarje ord. nnu genomilades lorden af en hftig sklfning, nnu
stirrade han en stund p henne, men snart blef hans blick allt mera
lugn och mild. Han tog sig om hufvudet liksom fr att reda sina
tankar och hviskade halfhgt:

-- r det vl mjligt?

Pltsligt reste han sig upp i sngen, fattade lady Starlings hand,
tryckte den hftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk
grt.

D detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt nnu
sluten i sin:

-- Knner ni, o knner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen
derinne brjar lugna sig, hela lifvets vldsamma storm! och han
nedfll utmattad p dynan, hans andedrgt blef hastigare, men
ansigtet bibehll sitt fridfulla uttryck.

-- Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne!

D hon intrdde, tryckte han henne hrdt mot sitt hjerta.

-- Mitt arma barn, kan du frlta din draktige fader! Var fri! Var
lycklig!

Lord Suffridge var utmattad, hans gon sltos och han lg orrlig.
Flere timmar frgingo slunda; ett storartadt arbete syntes frsigg
inom honom, ty detta ansigte, hvilket under s mnga r burit prgeln
af frtviflan, blef efterhand allt mera frklaradt af ett inre sken.
Med ens frde han hftigt handen till sitt hjerta.

-- O, hvad det r sknt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas.
O, Gud, om du r rttvis, s r du ock ndig! Lt mig f skda din
herrlighet, lt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! --
Efter en stunds hvila ppnade han ter sina gon, betraktade stilla
lady Starling och sade: -- Engel, snd utaf Gud! Jag knner att jag
p andra sidan grafven skall kunna mta din make, ty min skuld r mig
tillgifven. Farvl, mina vnner!

nnu ngra andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det
lif, s fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och
menniskor.

       *       *       *       *       *

Dagen efter lord Suffridges dd lemnade lady Starling Abbey-Hall,
tfljd af sin son. Fr att ej mera behfva terkomma till denne
usling, m vi hr sga, att han i Londonlifvets hvirfvel frskte
att nedtysta sitt samvetes rst. Kanske lyckades han ej bttre n
lord Suffridge i sina unga dagar hade gjort det, och mhnda skall
Alices bild en dag trda fr honom fr att frebr fven honom ett
mord.

Men tervndom till Lucy. Begrafningen hade frsiggtt och tv veckor
hade frflutit sedan lordens dd, d Black en dag nrmade sig den
unga flickan, som satt ensam i den stora salen, frsjunken i tankar.

-- Jag har nnu icke afsndt det der brefvet, sade han och bakom hans
allvarliga hllning kunde man mrka ett frdoldt skmt.

Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon srjde visserligen sin fader, men
just d Black tilltalade henne, hade Oskars bild frsvfvat hennes
tankar.

-- Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rtt bra. Jag
skall skrifva ett annat.

-- Det behfver ej skickas lngt, mylady, bara tv mil.

-- Huru? hvad menar du?

-- Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig p Sidney-Ham, der han fr
tv r sedan tillbragte sommaren.

-- Huru vet du det?

-- Jag vet det, mylady; det r ju nog, det.




XXIII

TVENNE DEPESCHER


Efter den strid vi sist sgo Oskar utkmpa i Paris och ur hvilken han
utgick segrande, -- striden emellan pligten och hjertat -- fljde
nnu mnga svra sdana; han var njd med sin egen handling, men
den hade frkrossat honom. Han ville vara stark, han ville glmma,
men detta var honom omjligt; Lucys ljufva, lskade bild svfvade
omkring honom och frfljde honom. Hans frr honom s kra studier
frefllo honom nu mllsa, ty hans tanke kunde icke mera flja sitt
fria lopp. Bilden af en menniska undanskymde fr honom menskligheten.
Ngra veckor frgingo, och en ny plga frkade hans olycka: att
slunda frblifva utan alla underrttelser frn detta enda stlle,
som inneslt hans hela verld, var ett grymt qval. Han beslt att
skrifva till sin vn p Sidney-Ham fr att, om mjligt, af honom f
veta ngot.

Charles, som lifligt intresserade sig fr de bda unga, frskte
att i detta afseende tillfredsstlla honom och fick snart en hemlig
bundsfrvandt i den gamle, gode Black.

En dag, efter en olidligt lng vntan p bref, erhll han i en
depesch det frkrossande budskapet, att Lucy hade samtyckt till en
trolofning samma dag med sir Glithingham.

Oskar blef frtviflad och beslt att lemna Paris, denna stad, som s
lifligt pminte honom om det, som fr honom hade kunnat blifva hans
lefnads lycka, men som nu blifvit hans djupaste sorg.

Ngra timmar voro tillrckliga fr att stlla alla hans affrer i
ordning och nu stod han frdig att lemna detta arbetsrum, der han
invaggat sig i s mnga poetiska drmmar.

Det var till Italien, Oskar till en brjan mnade resa. Han var blek,
och en viss feberaktighet rjde sig i alla hans rrelser, men ehuru
sorgen hade lemnat en dyster prgel p hans anlete, hade det ej
frlorat ngot af sitt frra dla, starka, manliga uttryck.

Betjenten trdde in; Oskar emottog likgiltigt, ett kuvert, som denne
rckte honom.

Ngra timmar frut skulle han med brinnande otlighet ha kastat sig
fver hvarje budskap, men nu hade han ingenting mera att frukta och
ngonting gldjande hade han ocks icke mera att vnta sig.

Med ens banade sig ett doft, terhllet skri ur hans brst; han grep
sig med handen om pannan.

-- r det mjligt? framstammade han. Lucy, Lucy! jag har terftt dig!

Oskar reste, men icke till Italien, utan till Sidney-Ham, der han
afbidade den lgliga stunden fr att beska Abbey-Hall.




XXIV

LIFVETS SANNING


D Lucy genom Black erfor, att Oskar befann sig i hennes nrhet,
utbrt en verklig storm inom henne.

Krleken, gldjen att terse den man, som hon hgst af alla lskade,
var en af de starka elementer, som bragte i svallning vgorna frn
djupet af hennes hjertas haf. Det andra elementet utgjordes af hennes
oroliga tankar. Krleken till honom och krleken till friheten
kmpade emot hvarandra. Hjertat frsvarade den enas rttigheter,
hufvudet den andras. Hade hon icke lskat s outsgligt, s hade
denna strid aldrig kommit i frga. Men nu ville hon frvissa sig om
enderas seger, innan Oskar genom sin nrvaro kunde inverka p dess
utgng.

Lucy hade icke lemnat rummet, der Black fr ngra timmar sedan
meddelat henne den underrttelse, som inom henne framkallat den
afgrande stormen. Hon befann sig i samma stora sal, der vi frsta
gngen funno Lord Suffridge i strid med tankar, nnu dystrare n den
nattsvarta himmel som bevittnade den.

Men Lucys kamp belystes af en klar varm sol.

Under en flere timmars tystnad, hade Lucy msom fr sitt inre
framkallat hela sitt fordna lifs strfvanden, den nrvarande tidens
ovisshet och framtidens olsta gta. Smningom blef tystnaden och
ensamheten tryckande fr henne; hon steg upp, gjorde ngra steg i
rummet och stannade derp med ens. Tankarne hade ter fvervldigat
henne.

Hon bjde sitt vackra hufvud, riktade den bla, klara blicken framfr
sig, men fver den lg skymten af en skugga. Man kunde ana, att det
hon sg ej fanns inom den yttre synkretsen. Smningom -- lngsamt --
knappt mrkbart bjde hon sig framt; hennes hand hjde sig allt mer
och mer, den tycktes frambesvrja en osynlig gestalt; hon kastade
sitt hufvud bakt, gonen blixtrade och hon utbrast med hnryckt
exaltation:

-- O, hvem kan sga mig om min krlek fr honom r stark nog fr att
qvfva min frihetsdyrkan? O, att jag aldrig komme att ngra det
val, som nu frestr mig!

-- Och hvarfr skulle ni gra ett val? ljd en rst invid henne.
Lucy utsttte ett skri, och det eko som det framkallade ur den stora
salens sekelgamla murar, bortdog med Oskars namn.

-- Lucy, lt krleken segra!

-- O, jag ville det, men jag fruktar...

-- Fruktar? fr hvad, Lucy? fr att ndgas afst frn edra
frihetsdrmmar? nej, min dyra vn; tillbed, dyrka friheten, men dyrka
den tillsammans med mig. Frenade, lifvande hvarandras mod, skola vi
ska att p frihetens gyllene vingar uppn det hga mlet: _Lifvets
Sanning!_



