'Molnbilder' av Johannes Alfthan r Projekt Lnnrots utgivelse
nr 1030. E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden,
varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till
e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




MOLNBILDER

Dikter


af

JOHANNES ALFTHAN



Frfattarens FrlagWiborg, 1853.
C. Holmstrms Boktryckeri.






        Die Sehnsucht und der Trume Wehen
        Sie sind der weichen Seele sss,
        Doch edler ist ein starkes Streben
        Und macht den schnen Traum gewiss.

                               _Uhland_.





       Imprlmatur: C.A. Sanmark.



INNEHLL:

1850.

 Menniskans Brud.
 Stjernehelsning.
 Den skna Bilden.
 Stjernesngen.
 Min Blomma.
 Ddens Val.
 Det skna Bandet.
 War det vl fr sista gngen.
 Min Sngm.
 Ord egnade ----.
 Dden.
 P Wahvaniemis Strand.
 Tankens Seger.
 Det nya Lifvet.
 Slummersng.
 Den sista hjelpen.
 Det hga Mlet.
 Italine.
 Den unga Modren.
 Ett krt Besk.
 Afsked till Hemmet.
 Hvar finnes Gud.
 Wiborg.
 Imatra.
 Den nya Verlden
 Louise de la Valliere.

1851.

 Rosa.
 Winterrosor.
 Sirenerna.
 Sommarsaga.
 Leende Minnen.
 Stig sakta, sakta.
 Anna.

1852.

 Irene.
 nger.
 Kom lt oss resa all verlden kring.
 De Tre.
 Stjernefrden.
 Qvinnan.
 Vid Agnes Dd.
 Fantasie p Agnes Graf.
 En Saga.
 Jag tror p Dig.
 Molnet.
 Hvita Moln.
 Gra Moln.
 Svarta Moln.
 Sagan om Jtten som blef Dvrg.
 r det verkligen omjligt.
 Det ringer i ronen.
 En gonsaga.
 En utflygt i Lifvet.
 Eden.
 Marie.
 Domen.
 Den finska Ynglingen.
 Nyrshelsning.






1850.




    Menniskans Brud.


    Ej den tviflandes dystra lje,
    Ej den srjandes klagoljud,
    Ej den dendes sista suckar
    Till en mild och barmhertig Gud;
    Icke detta jag nu besjunger,
    Nu besjunger jag menskans brud.

    Nu besjunger jag hennes gon,
    Ljufligt tolkande hjertats gld,
    Nu besjunger jag kindens fgring.
    Frisk och liflig och rosenrd;
    O, fr henne ger allting vika
    Sorg och tvifvel och dyster dd.

    Kom, du tviflande frcka slle,
    Kyligt lje upp din mund;
    Kom och se genom dessa gon
    Ned i oskuldens hjertegrund,
    Se, och hgt skall du d frnimma
    Lifvets vrde i samma stund.

    Kom dn bleka, du sorgsna broder,
    Vederqvick dina mma sr,
    Vederqvick dina sjuka gon
    Hr, vid glansen af denna vr;
    Se, ja, se i de milda gon,
    Och din smrta i doft frgr.

    Du, o dende broder, hvilken
    Svrt frsakar p lifvets frd.
    Bida stilla -- jag sakta leder
    Bruden fram till din hufvudgrd.
    Ljuft omstrlad af hennes blickar
    Brjar gladt du din himlafrd.

    Ljuft det blifver fr dig, i himlen
    Tlja sagan om denna brud.
    Gldje lyser i englars gon
    Wid den sagan om henne -- Gud
    Ler t menskan, att menskans ande
    Lycklig funnit en sdan brud.

    Nmn dess namn fr Guds hvita englar,
    Sg att sngen r jordens skatt,
    Sg att sngen p sina vingar
    Hjer jorden ur dyster natt.
    Sg att menskorna vid dess toner
    Blifva vackra och leka gladt.

    Tlj fr englarne i Guds rike,
    Hur vi sjunga, vi sm ocks;
    Att, fast dmda till grusets lagar,
    Ljuft vi lska vr jord nd.
    Sg att brderna hr med sngen
    Andens blommor i lifvet s.




    Stjernehelsning.


    Det var en mrk Oktobernatt
    Derute stormen gick,
    Vid fenstret Italine stod
    Med skum och sorgsen blick.
    Hon sg dit ut i regn och vind
    S kall om panna, blek om kind.

    Dess lppar sklfde som till bn,
    De rosenrda tv,
    Och barmen blyg, och underskn,
    Sgs hgt i vgor g.
    Hvad srjde hennes veka sjl,
    Hvad srjde Italine vl?

    D brt ur natten fram ett ljus
    Ur natten mrk och kall,
    Och genom stormens vilda brus
    Och genom regnets svall,
    Det trngde dit, der trnan stod.
    Det var en stjerna, blid och god.

    Och vnligt fll dess vackra sken
    P Italines kind.
    Hon var i natten ej allen,
    Allen med storm och vind.
    En himlasyster hrt dess bn,
    En liten stjerna underskn.

    Jag bringar dig en helsning varm,
    Jag hrt den, der jag gick.
    Den kom utur en ddmans barm,
    Utur en brusten blick:
    Det var din lskling som jag sg,
    Hgt hjd p hafvets vreda vg.

    Han sg mig och han ropte matt:
    O hulda himlavn,
    Framfr till henne, du, i natt
    Min sista helsning n!
    Och vgen skjnk, han skjnk med den
    I ddens famn din trogna vn.

    Och stjernan log sitt lje klart
    Till trst for systerns ve;
    Det blef s tyst, s underbart,
    Och stormen tystnade;
    Och molnen svunno. Himlens ljus,
    De logo ned p jordens grus.

    Hvem sg i natten flickans bild,
    Liftom och utan ljud,
    S undergifven och s mild,
    En enka ssom brud?
    Ett lje sgs blott skyggt och matt,
    Och stjernan nickade: Godnatt.




    Den skna bilden.


    O, kunde jag mig smyga
    Intill ditt lger nu,
    Och se dig vackert hvila
    I drmmens skte ljuf.

    Jag ville flgta myggan
    Ifrn din friska kind,
    Jag ville ppna fenstret
    Fr doftrik morgonvind.

    Din barm r lugn och ljuflig
    En drmomgjuten vr. --
    Sg, hvilka drmmar tecknat
    Der sina blomsterspr?

    O, drmmer du om rosors
    Om liljors klara kalk?
    O, drmmer du om annat
    Kanske, du lilla skalk?

    Du r vl ej en sknhet
    Ur ngon lng roman.
    Den vackraste ej heller
    Uti den lilla sta'n.

    Men -- hvad ej mnga ga,
    Det har du qvar nnu
    Ikring ditt anlet gjutet,
    Din barndomsfrid, s ljuf.

    En sllan skdad vrme
    I hvarje drag och min,
    Och tusen mma lften
    P lpparnes rubin.

    Jag vill en stund hr sitta
    Och lska godt min sjl;
    Som vandraren i knen
    Gr vid oasen vl.

    Oas i lifvets ken,
    Hur' har jag trffat dig!
    O ljus i lifvets tcken,
    Hur' teddes du fr mig?

    Det fins en vacker saga
    Om genier och ler,
    Men menskorne, som mognat.
    Tro ej den sagan mer.

    Jag vet ochs, att feer
    Ej kunna likna dig;
    Det r en mensklig gldje
    Som du har vckt hos mig.

    En vida hgre gldje
    n ngon mystisk fe,
    Fast n s ljuf och lsklig
    Och magiskt lockande.

    Fast n s ljuf och lsklig
    Frmdde sknka mig,
    Ty sagans alla feer
    De blekna dock fr dig.




    Stjernesngen.


    fver qvllens vgor,
    Domnande alltren,
    Styrde jag min kosa
    Fram i qvllens sken.

    Vgens lekar domna,
    Vinden tynar af.
    Och det blir s stilla
    fver land och haf.

    Blida stjernor vakna
    Opp till lif och glans.
    Millioner verldar
    Stlla sig till dans.

    Le emot hvarandra
    Blicka, ack! s godt.
    Nicka -- just som hade
    De hvarann frsttt.

    O, de vilja mtas
    I en krlekskyss,
    Men den bleka mnen
    Vktarn str och lyss.

    Onmnbara knslor
    Lifva stjernans barm,
    Skenet r s kyligt,
    Men dess sjl r varm.

    Vackert r ditt ga,
    Himlasyster der,
    Lilla vackra stjerna,
    Jag har dig s kr!

    Se, din gng r bunden
    Utaf dets lag,
    O, men jag r menska
    Fri och stolt r jag.

    Se, min ande inga
    Hand och bojor tl,
    Fri och stolt den svfvar
    Till sitt djerfva ml.

    Solar, mnar, stjernor
    Flja Guds behag,
    Menskan blott, den store,
    r sin egen lag.

    Dansen, blida stjernor,
    Edert lnga lif,
    Dansen der till menskans
    Glada tidsfrdrif.

    Jag vill lska eder,
    Vackra stjernor der,
    Jag, er store broder,
    Som en menska r.

    D blef natten dyster,
    Stjernans skimmer dog,
    Och en vldig ska
    Sig tillsammans drog

    Vgen brjar brusa,
    Bten vrktes ltt;
    Och den store menskan
    Undslapp jemnt och ntt.




    Min Blomma.


    En liten blomma mitt bjerta r
    Men mycket ljuflig och vacker
    Hon lider mycket i lifvets storm
    Af sorgens tta attacker.

    Hon bjes ofta af dets slag
    Hon str s blottad p fltet,
    Till syskon har hon blommor sina
    Och fver sig himlafltet.

    Hon fryser ofta i kylig natt.
    Den stackars blomman, mitt hjerta,
    Hon drmmer ofta en dyster drm
    Om lifvets vexande smrta.

    Men blir det morgon engng igen
    D ppnas doftrika kalken,
    Fast daggtren glnser i djupbl grund
    Hon ler den tokiga skalken.

    Hon ler som funnes ej frost och natt,
    Som kunde dda den arma,
    Lttfrdig r hon, min blomma, visst
    Och det s Gud sig frbanna.




    Ddens val.


    Han mtte mig som flicka,
    Knappt sjuttonrig n,
    Han sg i mina gon
    Och blef p stund min vn.

    Han knde mina tankar,
    Jag knde icke hans,
    Jag glmde honom hastigt
    I lifvets yra dans.

    Han sg mig som frlofvad,
    Frlofvad med en ann,
    Och gmde tyst och stilla
    Sitt hjertas heta brand.

    Han sg mig ssom maka,
    Han sg min kind bli blek.
    Han sg att hjertat bldde
    Inunder dets svek.

    D kom han som en broder
    Till mig, och sade s:
    Se, dessa smrtor alla,
    De skola snart frg.

    En kommer tyst och stilla,
    I mrk, men herrlig skrud,
    Var d, min flicka, redo
    Att blifva himlens brud.

    D glm hvad ondt du lidit,
    D glm all sorg, han bad,
    Och g till himlalifvet
    Frsonad, fri och glad.

    Men dden har ej kommit
    Till mig med frlsningen,
    Han skte upp istllet
    Min enda, enda vn.

    Hel, ddens blida engel
    Som rttvist skiftat har,
    Som tog den gode undan,
    Den smre lemnat qvar!




    Det skna bandet.


    Hvad binder vid din sida mig,
    Hvad lskar jag bos Dig,
    Hvad gr, att i din enkelhet
    Du r s kr fr mig?

    Det r ej gats vackra bl,
    S smltande ock klart;
    I lifvets och i tidens svall
    Frbleknar detta snart.

    Det r ej ljet kring din mund,
    Ej rosen p din kind;
    Snart flygtar ljet skyggt -- och
    Frgs i kylig vind.

    Det r ej barmens hvita hvalf,
    Som lent i vgor gr,
    Ej vextens varma smidighet --
    Ack, detta allt frgr!

    Det r en hgre, bttre makt,
    Som manar mig till dig;
    Det r ditt hjertas friskhet blott,
    Som gr dig kr fr mig.

    Det r den tro, jag hyser gladt,
    Att du mig lskar sannt,
    Att intet i din ppna sjl
    Frblir mig obekant.

    Att ljuft din knsla mter min,
    Och smlter sknt i den,
    Att hvarje ord, att hvarje blick
    r tolk af krleken.

    Att, nr jag trtt af lifvets storm
    Vill finna fridsll hamn,
    Att med en himmelsk mhet d
    Du ppnar mig din famn.

    Att vid ditt hjertas milda slag
    Jag finner frid och ljus,
    Och -- att du ljuft frsonar mig
    Med lifvets kalla grus.

    Det r det lfte, tyst och blygt,
    Som du engng mig gaf:
    Att troget, troget flja mig
    Till kylig, fridsll graf.

    Att dela sllspord frjd med mig
    Och sorgens bitterhet;
    Att dela, om det galler s,
    Med mig min uselhet.

    Det r ej gats vackra glans,
    Som binder mig vid dig;
    Det r en hgre, bttre makt,
    Som gr dig kr fr mig.

    Det r din andes rena ljus,
    Ditt hjertas blida frid,
    Som lugnande kan lysa ned
    Uti mitt vsens strid.




    War det vl fr sista gngen.


    Var det vl fr sista gngen,
    Flicka, som jag sg dig s?
    Hvarfr, vackra Italine,
    Hvarfr skulle jag d g?

    D jag engng terkommer,
    Sg mig, r du lika ljuf,
    r ditt ga fritt ooh ppet,
    Flicka, leende som nu?

    Kanske blekes du af smrta
    I det kalla lifvets strid,
    Kanske, att ditt barnahjerta
    Trolst svikes om sin frid?

    Hvar finns toner fr min ngslan.
    Fr min oro hvar fins ljud?
    Kanske skall jag se dig ter
    ter -- som en annans brud?

    Rosig i en annans armar,
    Utan hgre lif nd!
    Hvarfr, vackra Italine,
    Hvarfr skulle jag d g?

    Var det slut med lek och ljen,
    Oss, emellan -- var det slut?
    Krossades mitt lifs frhoppning,
    Knoppning uti en minut?

    D jag gick -- ej ord, ej blickar,
    Ej en darrning i min rst,
    Intet, intet Italine
    Tydde lgan i mitt brst.

    Blott mitt hjerta gret, och sngen
    Knner, hvad jag knde d -- --
    Var det vl fr sista gngen,
    Italine, var det s?




    Min Sngm.


    Du himmelska lskarinna,
    Du dotter af Jordens Gud,
    Hvi blef du min lskarinna,
    Hvi blef du mitt hjertas brud?

    Dn kommer till mig i trar
    Ibland, och i lje bland;
    Du vcker uti mitt hjerta
    Den varmaste lngtans brand.

    Och nr mina knslor jaga
    Och storma sin vilda frd,
    D ppnar du stilla famnen
    Och bjuder mig fridens verld,

    Du mlar s ljusa bilder
    Fr mig uti drm och frid.
    Och ter manar du mgtigt
    Min ande till kamp och strid.

    Du ger lje och trar.
    Du ger blixtar och brand,
    Du ger vintrar och vrar
    Och froster och solskensbrand,

    Du ger ljus i ditt ga --,
    Mig gaf du det der jag gr.
    Och klar jag ser uti lifvet,
    Och mgtiga toner slr.

    Du ter dig ibland lik flamman
    Af norrskens gldande haf,
    Du ter dig ibland lik stjernan,
    Som ler fver lskad graf.

    Du visar dig n lik solen,
    Stolt, herrlig och underskn,
    Och strlar p jordens sner
    Din krlek vid deras bn.

    D lgar med dig jag vldig,
    D slr jag min hgsta ton,
    D sjunger med dig jag stolt om
    Att menskan r himlens son.

    Men ter du dig ljuf lik rosen
    Och mild som en sommarvind,
    D ger jag dig menskogon
    Och menskans rodnande kind.

    D ger jag dig ljusa lockar
    Och armar att famna mig,
    Och kallar dig Italine
    Och skalkas och ler med dig.

    Men alltid min krlek brinner
    Fr dig, ty du r min brud,
    Du r ju en medlarinna
    Emellan mig och min Gud.




    Ord egnade ----.


    Jag fattar med gldje lyran
    Och stmmer den upp, min vn,
    Jag bringar dig hr min helsning
    Och hyllning och bn igen.

    Sen sist jag i diktens verldar
    Dig kldde i doft och glans,
    Sen dess har s mngen blomma
    Ren vissnat frn hjertats krans.

    Sen dess har jag mig frndrat,
    Till allvar mitt lje blef.
    Jag fga r lik den gossen
    Som frr Italine skref.

    Jag kastat en blick i lifvet,
    Den mttes af lifvets kld.
    Jag stod der s stum af smrta,
    S utan vapen och skld.

    Dock fddes jag ej att lida,
    Jag samlade stolt mitt mod,
    Och str nu ter i ledet
    En kmpe, s frisk och god.

    Min stig belyser en stjerna,
    Dess sken r s ljuft och gladt,
    Dess sken r mitt hjertas dager,
    Det lyser min kalla natt.

    Den stjernan r Italine,
    En blixt i min knsloverld,
    En klla i lifvets ken,
    Ett mnsken p nattlig frd.

    Sg, vill du heta likt stjernan,
    Likt stjernan mig snd af Gud?
    Sg, vill du blifva, lik stjernan
    Mitt hjertas trolofvade brud?




    Dden.


    Kall du skipar dina hrda lagar,
    Strng du rknar vra frjdedagar,
    Grafvens tyste, mrke son!
    Halfva frjder du blott menskan unnar,
    Der du obevekligt strng frkunnar
    Att vrt lif blott var ett ln.

    Jag dig hatar -- ddens dystra engel
    Liljan bryter du ifrn dess stngel,
    Medan den i blomning str.
    Blek du trder fram upp vr bana,
    Blek och dyster, d vi minst det ana,
    Njutande vr lyckas vr.

    Helig r fr dig ej makans smrta,
    Skert icke brudens varma hjerta,
    Icke barnets mma hg!
    Sorg och saknad dina stigar flja
    Allt i svart och dystert ses sig hlja,
    Der du vandrar fram ditt tg.

    Lmskt du smyger till ditt offers sida,
    Lter grymt det ngra stunder lida,
    Manar sen med grafvens rst.
    Sorg du snder i millioner hjertan,
    Och din fljeslagare r smrtan,
    Trande i krnkta brst. --

    Blida Gudom! dock ej sorg du bringar
    Salig svfvar upp dina vingar
    Anden till sitt hem igen.
    Icke blomman i dess vr du bryter,
    Blott dess lott uti en bttre byter,
    Blida, goda menskovn!

    Brudens drm ej vid din kyss frsvinner,
    Hgre krlek i det hjerta brinner,
    Som ser himlens ppna dag.
    Frid och sllhet p ditt anlet thronar,
    Hga engel, der du ljuft frsonar
    Menniskan med dets lag.

    Se, af dina starka armar buren
    Lser anden sig ifrn naturen,
    Du r lifvets sknsta akt.
    Hel dig! Gudom, som vrt ml upplyser;
    Ingen vid ditt milda lje ryser,
    Ddens blida brodersmakt!

    Och en dag -- nr alla frjder bleknat,
    Och min sjl fr lifvets stormar veknat,
    Kom och helsa mig, min vn!
    Dina kyssar gra slut p striden,
    Dina kyssar bringa anden friden,
    Som den mistat har igen!




    P Walvaniemis strand.


    Solens afskedsdager hvilar
    fver Walnvaniemis fjerd.
    Sg mig, r den ej gudomlig,
    Denna skymningstysta verld.
    Hvila gat hr och hvila
    Sjlen hr frn dagens flrd.

    Kom i detta edens skte,
    Der naturen sorgfri ler,
    Bida hr tills qvllens svalka
    Lugnande sig snker ner.
    Bida hr tills vgens lekar
    Sakta domna mer och mer.

    Se framfr dig -- hvilken tafla,
    Strlande i qvllens ljus!
    Sg mig, r naturen sjlls,
    Sg mig, r vl detta grus,
    Dessa dofter, dessa vgor,
    Detta lena aftonljus!

    Sjlen lses opp i vemod,
    Knslan vecklas ur sitt tvng,
    Och det tackuppfyllda hjertat
    Brister ut i gldjesng.
    Kan du nnu lngre klaga
    Att vr jord r skum och trng?

    Se omkring dig -- hr bor friden,
    Bor frsoning, ljuf och m,
    Se tillbaka -- der gick vldig
    Lifvets stora djerfva strm,
    Der var lifvet, der var tanke,
    Hr r knsla, hr r drm.

    Menskans stora ppna hjerta
    Rymmer andens stora strid,
    Rymmer bredvid stridens smrta
    Knslans underbara frid.
    Sknt i lifvets stora vexling
    Vexlar knslolugn och strid.

    Dn som stridt i lifvets leder,
    Trogen, trots dess mnga svek,
    ppna nu ditt stolta hjerta
    Fr din knslas varma lek;
    Blif, som blomman, vek och vacker
    Leende i barnslig lek.

    Hj din blick -- se hafvet hvilar,
    Hafvet, menskoandens bild.
    Stm d, hga himlafrnde,
    Sjlen knsloblid och mild.
    Drj med vackra lena knslor,
    Drj vid denna fridens bild.

    Se! der ligger Wahvaniemi,
    Fenstren skimra endast matt;
    O, derinne hvilar stilla
    Wahvaniemis ros i natt!
    Ljusa, vackra knslodrmmar
    Svfva ikring bdden gladt.

    Har du sett hur rosor rodna?
    Har du mtt tv stjernor bl?
    Har du knt hur deras strlar
    Dallrande i hjertat g,
    Hur de vcka tusen knslor,
    Svalkande din sjl nd?

    D jag, trtt af lifvets stormar,
    Nalkats rosen ngongng,
    D har hjertat, terfrisknadt,
    Gtt igen sin fordna gng,
    D, uti min blommas nrhet,
    Lstes knslan opp i sng.

    Jag har hr min frid och gldje,
    Tvenne vackra gon bl,
    Ngonstds i verlden strla
    Sdana fr dig ocks --
    Tvenne vackra, klara gon,
    Som ditt hjertas sprk frst.

    Der har dn ditt Wahvaniemi,
    Der har du din ro och frid,
    Der har du din Italine,
    Trsterskan i lifvets strid;
    Lifvets vexling lemnar alltid
    Ngon punkt fr hjertats frid.




    Tankens Seger.


    Frdomar, viken alla,
    Frldrade fr oss!
    Vi g vr trygga bana
    Vid tankens ljusa bloss.

    Ofjettrad, utan hinder,
    Gr tanken fram sin strt,
    Och lyftar utan darrning
    Vrt vsendes frlt.

    Och forskar utan fruktan
    Uti naturens verld,
    Och mlar ljusa bilder
    Kring menskolifvets frd.

    Allt hvad naturen ger,
    Det ga menskorne;
    Ty Jordens tusen alster
    Hvem annans vore de?

    t liflst dofva tingen
    Frst tanken inger ljus.
    Frst menskoviljan hjer
    Naturen ur dess grus.

    Ur marmorblockets massa,
    Som utan ande var,
    Bildhuggarns djerfva meisel
    En Gudsbild format har.

    Och alla elementer
    De lyda vrt behag;
    De lyda alla, alla
    Den stora tankens lag.

    Se, allt r vrt frn stoftet
    Till solens klara ljus,
    Allt, allt -- allt detta vore
    Frutan oss blott grus!

    Frstr du, dle broder,
    l brstet knslans svall.
    Frstr du, sannt och vrdigt,
    Som menniska ditt kall?

    Att ga maktens trdar
    Uti din lilla hand,
    Frstr du -- det r arfvet
    Ifrn ditt Fosterland.

    Ditt Fosterland, det ljusa,
    Der du r saligt fri,
    Der allt r ljus och ande
    Och salig harmoni!

    Omgjorda dig med krlek,
    Med lngtan, kraft och mod.
    Och offra fr det helas
    Framgng ditt hjerteblod.

    Lgg handen med till verket
    Att resa stegen opp,
    P hvilken opp till himlen
    Framgr vrt djerfva hopp.

    En del broder mera
    I andens stora strid,
    Som gerna vill frblda
    Fr mensklighetens frid.




    Det nya lifvet.


    Jag stod p strand, der brto
    Sig fjordens vgor matt,
    Det var i Juli mnad,
    En molnfri nordisk natt.

    Vid veka minnen drjde
    Min sjl -- vid hjertats vr.
    Nu gingo mina knslor
    I fallna blommors spr.

    Hvem har de blommor brutit,
    Som lifvets vr mig gaf?
    Hvem har derinne bddat
    Fr lifvets frjd en graf?

    Hvems lia mejat neder
    Min vackra blomsterkrans?
    Hvem snde moln och skuggor
    Upp min himmels glans?

    Hvem var s frck, s hjertls,
    Att hrja detta hem
    Fr krleken och friden
    Och hoppet -- hvem, o hvem?

    S sporde i mitt hjerta
    En dyster saknads rst,
    Och mrka tvifvel snktes
    Vid frgan i mitt brst.

    S gingo mina knslor
    Sin vilda, dystra gng;
    Men till mitt ra ndde
    En ljuf, harmonisk sng.

    Sjng vgen eller vinden,
    Sjng englars ljusa chor?
    O, eller sjngo menskor
    Vl till en fallen bror?

    O menniska, som srjer
    Ditt hjertas fallna vr,
    O menniska, som intet
    Af lifvets gng frstr!

    Se, dina blommor gldde
    I lifvets morgonstund,
    D, allt var lent och ljufligt
    I hjertats djupa grund.

    D nnu vemodstrar
    Som dagg bestnkte dem,
    O d, d kunde blommor
    n gro i hjertats hem.

    Vl har sen dess ren lifvet
    Gtt fram med tio r,
    Men hvarfr ffngt srja
    I fallna minnens spr?

    I solens brand, den ljusa,
    Frkolnade din krans,
    Ditt morgonlif gaf vika
    Fr dagens hgre glans.

    O, lt ej tviflets skuggor
    Frdunkla denna dag.
    n andas ju ditt vsen
    I friska, fulla drag.

    n ler fr dig ju banan,
    n har du kraft till strid,
    Kom, flj den skna fanan.
    Men sitt ej hr och qvid.

    Hvad lifvets englar taga,
    Det fs ej mer igen.
    Det btar ej att klaga,
    Du har ju mycket n.

    En tredjedel af lifvet
    Svann bort -- visst var den skn!
    Men tvenne tredjedelar
    De vnta n med ln.

    D knslans blida vrdag
    Fr alltid fr dig svann,
    Byt herrskare, min broder,
    Blif tankens djerfva man.

    Hr st vi millioner,
    Sknt rustade till strid,
    O. trd i vra leder,
    Det r en herrlig tid!

    Och sngen slts och natten
    Steg tyst ock ljuflig ned.
    Men t det nya lifvet
    Svor jag min hyllningsed.




    Slummersng.


    S lnge mamma sofva kan,
    Sof' stackars mamma sof!
    Du har ej ftt en enda blund
    Sen Pappa man begrof.

    Sof bleka mamma, sof en stund
    S blir du frisk igen,
    Och leker ter gladt med mig,
    O sof, o sof blott n.

    Jag vill mitt hufvud luta hr
    Emot ditt brst och be,
    Och Gud, den store, skall vl mildt
    Till mig och mamma se.

    Vl r jag hungrig -- tyst nd
    Jag lider ingen nd,
    Blott mamma vaknar opp igen
    S skaffar hon mig brd.

    Men mamma sof -- hon sof s godt,
    Hon sof i ddens arm,
    Och, dottren, rosig, frisk och skr
    Vid hennes kalla barm.




    Den sista Hjelpen.


    Grt ej, bsta, goda mamma,
    Grt ej, s du blifver blind;
    Rosorne, de fordna, vissnat
    Alla frn din vackra kind.
    Grt ej, bsta, goda mamma,
    Grt ej, s du blifver blind.

    Om ej ngon ann oss hjelper,
    Gud han hjelper oss nd,
    Och vi skola, liksom pappa,
    l den tysta grafven g.
    Grt ej, bsta, goda mamma,
    Gud han hjelper oss nd!




    Det hga mlet.


    Hvad lngtar s ditt hjerta,
    Hvad r din lngtans namn?
    Hr ler ju lifvet saligt
    Uti naturens famn.

    Du friska, unga hjerta,
    Se om dig liten grand,
    Se om Dig, varma yngling,
    Det r ditt barndomsland.

    O, vill du lemna hemmet
    Och hemmets blida frid,
    Du knner icke lifvet;
    Derute vntar strid.

    Der dofta inga blommor,
    Der svalkar ingen lund,
    Der finns fr hjertats drmmar
    Ej ngon skymningsstund.

    Der stmmer ingen lrka
    Sin sng i ljusbl sky,
    Der ses blott fallna drmmar,
    Flyttfglar lika, fly.

    Hvad skall du vl derute
    I dessa striders svall?
    Du tervnder bruten
    Och hrdad, stel och kall.

    Hvad skall du vl derute
    Der allt r kamp och strid,
    Hvad, skall du tankls offra
    Ditt hjertas blida frid?

    S sjng i hemmets lunder
    En fgel ljuft sin sng,
    Men t det ppna lifvet
    Fritt stllde jag min gng.

    Jag sg p barndomslandet
    Tillbaks, och gret en tr:
    Jag vet, jag vet, att minnet
    Af er dock ej frgr.

    Jag vet, jag vet, att fjerran
    I lifvets strida strm
    J fr min ande svfven,
    Som en fantastisk drm.

    Att der j gjuten minne
    Och sllhet i min sjl,
    Du ljufva nejd med blommor
    Och frid och ro -- farvl!

    Det fins derute ngot,
    Som hgre manar mig,
    Dit, till det helga mlet,
    Jag stlla vill min stig.

    Det r en glans, som hgre
    n fridens stjerna ler,
    Det r ett ljus, som lofvar
    Mig vida, vida mer.

    Det r en lust och gldje
    Att blda, om man kan,
    Det r en herrlig frihet
    Att strida, som en man.

    Dit vill jag ut, att blda,
    Att strida utan rast,
    Dit vill jag ut, att modig
    St stolt mitt des kast.

    Den sknsta ros som finnes,
    Den sknsta blomma -- lyss!
    Det r den bleka rosen
    P kind vid ddens kyss.

    Den vill jag vackert vinna
    I lifvets stora strid,
    Sen flja af sig sjelfva
    Ju ter ro och frid.




    Italine.


    O frukta ej, Italine,
    n har jag ej blifvit kall,
    n fldar mitt unga hjerta
    I samma sitt ljufva svall.

    n ger mitt hjerta trar,
    n ger det milda ljud,
    Dem skall det s lnge ga
    Som du r min trogna brud.

    O, kom du, min milda flicka
    Kom eldig och varm och skn,
    Och hviska ett vackert gensvar
    Till svar p min mma bn.

    Du leende Italine,
    Hvad r du ej allt fr mig,
    Min gldje, mitt vemod fven,
    Allt ger jag blott i dig.

    O, lska mitt stela vsen,
    Det vrmes af dig, min vn,
    Det veknar och blifvcr vackert
    Och mildt ssom frr igen,

    O, kyss mina kalla lppar,
    Jag mter din kyss och ler,
    Derinne finns mycken vrma,
    Den visar sig blott ej mer.

    O kom, o kom, jag vill grta,
    Allena kan jag det ej.
    O kom och lr mig att grta;
    Ljuft blir det att grta med dej.

    O kom, kom ljuft fr att bannas
    F mig fr min falska kld
    Mot verldens och menskans hrdhet,
    Min svrt frvrfvade skld.

    Kom, skalkas med mig i trar,
    D blir jag mig ter lik,
    D dofta mig knslans vrar,
    D blir jag igen s rik.

    D tar jag min glmda lyra
    Och stmmer den opp igen.
    S narra vi lifvet ter
    Att strla i glans, min vn.

    O frukta ej, Italine,
    n r jag frlorad ej,
    n lskar jag doft och blommor
    Och sng och lekar och dej.




    Den unga modern.


    Rosomgjutna glnste vikens vgor,
    Vestern stod i aftonsolens lgor,
    Bljan gick sin stilla aftonfrd;
    Himmelsk frid lg fver land och vatten.
    Och den tysta, svala sommarnatten
    Svepte ljusrdt flor omkring vr verld.

    Hga fjellar sgos stranden vakta,
    Nattens flgtar susade s sagta,
    Allt var aning, salig frid och drm.
    Den som njutit af en bild, lik denna,
    Glmmer aldrig, slutar aldrig knna
    Verkningar deraf i lifvets strm.

    Satt i qvllens sista afskedsljusning
    n en ungmor upp strand; med tjusning
    Sg hon ned till barnet, i sin arm,
    Satt och sg -- daggperlor lika runno
    Tvenne trar ned p kind, och svunno
    Ljuft bland liljorna p hennes barm.

    Krlek strlade i hennes ga,
    Trofast, hoppfull sg hon mot det hga,
    Och hon hjde rsten, len och klar;

    Ljuf den ljd i svala sommarnatten,
    Tysta lyssnade d land och vatten.
    Sngen klingade s underbar.

    Den var m, som hade qvllens lgor,
    Blommans dofter eller vikens vgor
    Sjungit der sitt veka vsens sng;
    Den var ofta lik en blixt i natten,
    Lik en brytning utaf forssens vatten
    D det sker sig till hafvet gng.

       Lifvets rosor ro rosor,
       Doftande en liten stund,
       Menskoandens bsta rosor
       Dofta blott i hjertats grund.

       Dofte dig ej lifvets rosor,
       Dofte andens rosor dig!
       Bttre n en fljgtig lycka
       r en trnig lefnads stig.

       Saligt flje dig, min lilla,
       Doftet af din moders ord,
       Lyssna! hvad jag ypperst nmner,
       Ypperst hr upp vr jord.

       Icke lyckans ltta hfvor,
       Icke rikedom och makt;
       Blott den svages hjerta tjusat
       Utaf ytans bjerta prakt.

       Icke frid t dig jag nskar,
       Menskans lott r icke frid;
       Lyssna! hvad din mor dig nskar,
       nskar dig en bister strid.

       nskar mod och kraft och trohet,
       nskar evig lngtans brand,
       nskar i ditt unga bjerta
       Krlek till ditt fosterland.

       Blott vid Fosterlandets fana
       Vinnes lifvets hga ml,
       Barn! s gifve lifvets skiften
       Dig en vilja, fast som stl.

       Fyll ditt kall och tro och kmpa.
       Tro p tankens seger blott.
       Vida mer n ondt och uselt
       ger verlden sknt och godt.

    Och hon slt sin sng och gret och sade:
    Fga frjd jag i min visa lade.
    Stackars barn! hvi hvlfves hrd din lott,
    Men med kinder, lilia rosenvrar,
    Log den lilla, ack till svar, s godt.

    Hvad han d ej kunde tolka -- tiden
    Tolkade det hgt fr verlden -- striden
    Fr ett lskadt, bortglmdt fosterland
    Blef hans sllhet, blef hans frjd och trefnad,
    Blef hans ljus uti en stormig lefnad
    Blef hans hga vackra knslobrand.

    Och han stod, en vrdig son af lifvet.
    Honom att frsaka endast gifvet,
    Stod med lugnet i sin fria blick,
    Full af krlek, der han stod och stdde
    Tusen brder, som med honom bldde,
    Bldde gerna, d till strids det gick.

    Stundens frjd nu slocknat i hans ga,
    Lifvets njutning gllde honom fga,
    Han var tidens, icke stundens son;
    Och, d ddens engel bdden redde,
    Lugn och skn han d fr domarn trdde
    Hr r rkenskapen fr mitt ln.

    Men den unga modren, hvilken manat
    Strid och kamp p sonens lifstig, anat
    Att ej rosor vexte p hans gng.
    -- -- -- -- --
    -- -- -- -- --
    -- -- -- -- --




    Ett krt Besk.


    I ensligt tysta stunder
    O kom till mig igen,
    Du bild utaf den gamla,
    Borttnkta krleken.

    Tyst veckla opp de bojor,
    Som tiden lagdt p dig,
    Och kom, s ljus och vacker,
    Att skalkas om med mig.

    Tag fr min andes ga
    Igen din fordna bild. --
    Blif, hvad du var, min flicka,
    Blyg, leende och mild.

    Och flgta frn mitt anlet'
    Det bittra leende,
    Och tag frn mig min styrka
    Och gif igen mitt ve.

    Gif mig igen de trar,
    Jag grtit, o, min vn,
    De skola kanske trolla
    Lif i mitt lif igen.

    Jag vill dig vackert taga
    I famn, du tysta bild,
    Och grta ljufva trar
    Och blifva vek och mild.

    O, frukta, vackra engel,
    Du fordnatids gestalt,
    O, frukta ej, mitt hjerta
    Fast det r stumt och kallt.

    Se, lifvet r s kyligt
    Allt som en vinterdag,
    Der har mitt hjerta domnat,
    Der stelnade ock jag.

    Och tunga, hvita drifvor,
    De hljde vissnad vr,
    De hljde alla blommor
    Och alla blommors spr.

    Mitt hjerta, som var herrligt
    Du ser hur' nu det r,
    Men stig dock ljuf och lsklig
    Hit ned, min hjertanskr.

    O, du, min blomnings syster,
    Min trna -- kom igen
    Till dina vnners grafvar;
    Kom helsa dem, min vn.

    Se ned p dessa grafvar,
    Min ungdoms minnesvrd,
    Som aftonstjernan, vnligt,
    P nattlig kyrkogrd.




    Afsked till Hemmet.

    (Kirjola den 4-de November 1850.)


    Jag kom fr att afsked taga
    Af hemmet och hemmets frid,
    Jag kom fr att afsked taga
    Af dig, o min barnatid.

    Jag kom fr att afsked taga
    Af blommors och ngars grn,
    Jag kom att i edert skte
    Frtro min ljufliga bn.

    Ej susade bjrken mera,
    Ej glittrade fjerdens vg,
    Ej doftade ljufva blommor,
    Allt dsligt och hrjadt lg.

    Jag sg i den kalla dagen,
    Jag sg i den fallna vr,
    Och gat fuktades stilla
    Af minnets sorgliga tr.

    Hr spnde jag frr mitt segel,
    Hr flg jag en fjril lik,
    Hr var jag s ung och vacker
    S stormig och vild och rik.

    Hr gde jag blommans krlek
    Och flgtens frtroliga smek.
    Hr gde till vn och broder
    Jag vgens dansande lek.

    Hr stmde naturens sknhet
    Min lyra till spel och sng,
    Hr har jag jublat s ofta
    Och grtit mng' tusen gng.

    Hvar ro de gldjeljuden,
    Hvar ro de trar nu?
    Hvar ro vl dina blommor,
    Min hembygd, hvad srjer du?

    Ej helsar mig sus af bjrken
    Ej helsar mig vgens brus;
    O har det frkolnat redan
    Mitt skimrande morgonljus?

    O moder, min mma moder,
    Matt sjunker jag till ditt brst,
    Se moder -- derute var sommar
    Och sknhet -- nu r det hst.

    O moder, min mma moder,
    S blir jag engng ocks,
    Mitt hjertas strlande somrar
    De skola engng frg.

    O moder, som vgen frusit
    S fryser min knsla vl,
    Min moder -- som solen kallnat
    S kallnar vl ock min sjl.

    Och suckar och tusen trar
    Jag gjt vid ditt trogna brst,
    Min moder -- min hulda moder
    Hvad sade du mig till trst?

    Du sade att blomman vissnar
    Men att den vaknar igen,
    Du sade att hjertat kyles
    Men att det veknar igen.

    Du sade, hvem mins de orden,
    Du sade att allt var lek,
    Den hstliga stormens hrjning
    Och flgtens frtroliga smek.

    Att djupt i vrt hjerta lefver
    Vr enda, vr sanna vn,
    Du sade -- att hjertat blder
    Men att det helnar igen.

    Du gret och jag gret ock friden
    Kom ter och jag blef god,
    Och lifvets stormiga strider
    De prfva nu blott mitt mod.

    Min moder, min mma moder,
    Ditt hjerta r fullt af tro,
    Der vagga himmelens englar
    Din ande i frid och ro.




    Hvar finnes Gud.


    Nr vandraren i knens sand
    Matt sjunker fr dess solskensbrand
    Och utan vatten, utan hopp
    Trstls mot himlen skdar opp;
    Ej fins ett trd, som svalka ger,
    Ej fins en klla, digna ner!

    Nr d han somnar, nstan dd
    I middagssolens heta gld,
    Men drmmar fulla utaf ljus
    Framtrolla ljuft en kllas brus,
    Han strtar fram -- o blott en tr!
    Men drmmens villa falskt frgr

    Lik honom der han slagen stod
    Med sviken tro och brustet mod,
    Lik honom stod i lifvets svall
    Jag vid de frsta drmmars fall,
    Lik honom utan rst och ljud;
    Min tanke sporde: fins en Gud?

    Det fins en Gud. Hvar finnes Gud?
    Hr han min stmmas dofva ljud?
    Hvar fins en Gud som kall kan se
    Min skna drms frintelse?
    Jag ropar hgt: Gud kom till mig,
    Att jag m d och dyrka dig.

    Men Gud kom ej, och utan ljus
    Stod jag i fallna drmmars grus,
    Och sg omkring mig stum och blek
    Hvarfre detta dets svek,
    Att stta mig p oknd strand
    Allena med min lngtans brand?

    Skeppsbruten upp andens hal',
    Fr jag p denna strand en graf,
    Att bdda dit min sorg och mig?
    Jag sg omkring mig -- ingen stig,
    Som ledde opp till frnders hus.
    Ej ngon lots och intet ljus.

    Hvad dref mig ut ur hemmets frid
    Med bljans vilda svall till strid?
    Hvem gaf mig ngon skerhet
    Fr mina drmmars verklighet?
    Hvem har mig lockat fver haf,
    Att digna hr en smrtans slaf?

    Der s jag stod af tvifvel trd,
    Frbannande min funna verld,
    Steg ljuft ur sjlens djup ett ljus:
    Bygg dig p denna strand ett hus,
    Bygg dig en verld, en ny och fast,
    I stllet fr den drm som brast.

    Och hgt min sjl af aning slog.
    Jag rjde bort den nrmsta skog;
    Och se framfr mig hvilken lrd
    En stor och herrlig ppen verld,
    Der allt var lif och verksamhet
    I stor och vacker verklighet.

    D fll jag p mitt kn s glad.
    En bn jag opp till himlen bad
    Jag sade hgt: jag skdar Gud
    I dessa vsens gldjeljud.
    Jag ropte hgt: O, se till mig,
    Min Gud, nu kommer jag till dig.

    Och jag gick in till lif och strid
    Och kmpade med lust och id.
    Och ledd af hoppets skna ljus
    Jag bygger nu mitt eget hus.
    Jag funnit frnder -- skna band --
    Jag runnit hem och fosterland!




    Wiborg.


    Det var s tyst, s tyst och stilla
    P gamla Wiborgs lnga bro,
    Ren sof der hemma hos sin maka
    Den feta borgaren i ro.
    Det var s tyst och skeppen lgo
    Kolosser utan ljud och ton,
    Men ensam i den stilla natten
    Stod jag upp den lnga bron.

    Jag tnkte upp dagens hviminel,
    P hamnens friska Iiflighet;
    Jag tnkte upp Wiborgs ra.
    Dess fria raska idoghet.
    Jag stod der lnge och min tanke
    Gick utan band sin fria frd;
    Men mrkt stod slottet der, det gamla.
    Ett minne af en fallen verld.

    Frr klingade derinne slamret
    Af pantsarkldda kmpars gng,
    Nu ljuder detta skna buller
    I en och annan gammal sng.
    Frr stod det stolt med torn och vallar
    Ett vrn mot fiender och vld,
    Frr stod vid fenstret slottets hfding
    En mgtig Riddare, s bld.

    Nu hjes det ur vgens skte
    En halftfrfallen, glmd ruin,
    Nu af ett annat -- slgte
    Begagnas det till magasin;
    Nu hras icke skldar klinga,
    Ej svrd och lansar hjas mer;
    Nu hres slamret utaf kedjor
    Der fngar stiga upp och ner.

    Frsvunnen r din glans, o Wiborg,
    Din fordna ra skjunkit har,
    Blott dystert str det gamla slottet
    Ett minne n af fordna dar.
    Hvar dvljes Thorkels hga skugga
    Och Posses djerfva hjelteblick?
    De svunno alla dessa hjeltar,
    O Wiborg, d din tid frgick.

    Du ligger fr mig tyst och stilla
    Och lugnt och fredligt sfdt i frid.
    O r du icke mera vrdigt
    En sdan fordna dagars strid?
    O r det blott ett krmarslgte,
    Som bor i dessa gamla hus,
    O ro Wiborgs mnner blinda
    Fr tidens nyss upptnda ljus?

    Sof stilla Wiborg, sof och blunda.
    Och drm om fordna striders larm
    Du ruskas nog engng ur smnen
    Af tidens starka jttearm,
    D vakna ur din dofra dvala,
    D vakna upp till lif och glans
    Och lgg till fordna minnesfanor
    En bttre vunnen rekrans.

    Ej tarfvas mera skld och lansar,
    Ej braket af en blodig strid.
    Sen dess ha' mnga sekler svunnit,
    Frndrad r vr nya tid;
    Nu kmpas andens stora strider
    Fr Fosterlandets ljus och hopp,
    Nu d det brjat dagas redan,
    Du gamla Wiborg, vakna opp! --




    Imatra.


    %en vid den yttersta sterns kant
    Sknjdes den vaknande morgonens ljusning,
    Qvar stod jag n upp klippans brant,
    Sg i de ilande vgornes brusning;
    Magiskt jag fstes af bilden och hgt
    Klingade sjlen af mgtig frtjusning.

    Dna du vilda du brusande blott,
    Dna och tolka din mgtiga smrta,
    Bild af den menskliga andan i smtt
    Fsta din bild i mitt ynglinga hjerta,
    Ljuft blir att ga dig som en vn,
    Dig som en tolk af min lngtande smrta.

    Glada och fria g forssarne fram,
    Tankarnas bilder i mcnniskoverlden,
    Bryta de klippor och stngsel och dam,
    Bryta sig gng fr den herrliga frden.
    Fljom de brusande forssarnes gng,
    Brder, som lefva med mig uti verlden.

    Sen! utan forssar nr floden ej haf,
    Sen! utan strider ns icke det sanna;
    Skygge den fege, ja skygge en slaf,
    Bjude den falske den falske att stanna!
    Vi gnge fria som forssarne g,
    Sanningens stempel p hgtburen panna.

    Hafvet det fria det ler emot oss,
    Brder om hjerta i gen i barmen,
    Tanden vid tidernas brand edra bloss
    Svingen den hgt i den friade armen,
    Tolken fr verlden det herrliga lif,
    Lifvet som bor i den svllande barmen.

    Vexling r verldens eviga lag,
    Faller det gamla s stiger det unga.
    Verlden r mogen fr vexlingens dag,
    Vill icke bra mer brdan den tunga,
    Vill icke sofva och blunda numer,
    Verlden vill lefva nyo och sjunga.




    Den nya Verlden.


    "Du friska yngling
    Hvart gller frden?"
    Med sng och jubel
    Till nya verlden!
    "Hvar r den verlden,
    Hvar r det land?"
    Der svrdet sitter
    I rttvis hand.

    Der anden brutit
    Sig nya banor
    Der Fosterlandet
    Har egna fanor.
    Der intet hjerta
    Frblifver kallt,
    Der tro och krlek
    Omstrla allt.

    Dit ut vi storma
    Vr fria bana,
    Vid tankens ljus att
    Ska och spana.
    Dit ut vi tga
    Vr fria frd
    Sen Fosterlandet
    Oss blef en verld.

    Der lt oss tumla
    Och strida, sjunga,
    Och vcka hgen
    Hos gamla, unga,
    Att sjelfva lgga
    Vid rodret hand,
    Att herrligt hja
    Vrt Fosterland.

    Den stora striden
    r nya verlden,
    Dit tusen brder
    Nu gller frden;
    Den nya verld r
    S frisk och skn,
    Och sjelfva striden
    Den r vr ln!

    S herrlig stundar
    Den nya tiden,
    Frsamloms alla
    Till helga striden
    Fr ljus och sanning
    Fr rtt och lag;
    Hurra! det randas
    En herrlig dag.

    Nu framt brder
    I trogna leder,
    Der hemma folket
    Fr seger beder!
    Vi strida fria
    Vid tankens bloss
    Och Fosterlandet
    Vlsignar oss! --




    Louise de la Valliere.


    INTRODUKTION.

    Frlten vill jag vika undan nu,
    Som hljer minnets stora bildersamling
    Och fram i dagen stlla denna bild,
    Ej af en hjeltes stora bragders skimmer,
    Ej af ett folks, som blder i sin strid,
    Ej af en ytlig och frfallen tid.

    Jag sjunger hr vid lyrans veksta ton
    En ljuflig qvinnas halftfrgtna de,
    En fallen engels milda klara drag,
    En krleksscen upp historiens tafla,
    En scen vl ringa, men s ljuf nd,
    Att den har lockat mig att toner sl.

    Dig, o Louise, arma la Valliere,
    Dig egnas efter sekler detta qvde;
    Det blifvit danadt i en yngligs brst,
    Hvars varma knsla af ditt de srats,
    Hvars ga, d frbi din bild det gr,
    Dig gerna egnar denna hyllningstr.

    Jag bindes ej af frdom och frtal,
    Jag tror p knslans underbara magter
    Jag tror att Kungens hjerta lika slr
    Med understens d det slr i krlek;
    Jag mera tror p knslans tysta ed
    n upp sekelgammal, ldrad sed.

    Kom fram ur dunklet af din djupa ro,
    Kom fram i dagen att vi dig m lska,
    Kom fram i ljuset, du r vrdig nog
    Att st i bredd med verldens sknsta minnen;
    Du var en stjerna p en nattsvart grund.
    Du var en fgel i en hstlig lund.

    Du var en knslans vrdiga symbol
    Upp en tid d knslan blef frnedrad;
    Hvi blef du icke lskad, skna brud,
    Hvi blef du ty besjungen hgt och prisad?
    Du var ej stor -- men du var god och jag
    Jag lskar varmt ditt vsens veka drag.


    TILL TIDENS TRNOR.

    Till eder, unga trnor,
    Jag stller denna sng,
    I skolen alla fatta
    Dess veka varma gng.

    Det r en vacker saga
    Om solens hjertanskr,
    Det r en sorglig saga,
    Den lyder just s hr:

    P ngen stod en lilja
    I vren af sin tid,
    Den spda blommans hjerta
    Det doftade af frid.

    Dess knopp var nna sluten,
    Allt lika barnets sjl,
    S ilade minuten
    I lek och lje vl.

    Men liljans hjerta vcktes
    Ocks till lif -- dess knopp
    Sig ppnade och gat
    Sg emot dagen opp.

    Der mtte liljan solens,
    Den store kungens, bild,
    Vr lilja var s liten
    Och solen stor och mild.

    Nu uti liljans hjerta
    Ljuft vaknade en drm,
    Der vaknade en krlek
    S ren och sann och m.

    Och solen sg den krlek
    Som liljehjertat bar
    Och snde ur det hga
    Ett ljufligt krlekssvar.

    Det knde ljuft vr lilja
    Och gret en gldjetr
    Och doftade och lefde
    S lnge det var vr.

    Sen vissnade den lilla,
    Hon vissnade och dog,
    Och anden friad vorden
    Till ljusa rymder drog.

    Men liljorne i nejden,
    Der vida rundt omkring,
    Som af sin systers knsla
    Frstodo ingenting.

    De sklfde utaf afund
    D hon var glad och sll
    Och logo skadelystne
    Vid lyckans kulna qvll.

    De logo t den arma
    Och smdade dess namn;
    S kom det vackra namnet
    Vanstlldt i minnets famn.

    Men, i nutidens liljor,
    I knnen henne vl,
    I lsken hennes minne
    Och hennes veka sjl.

    I hafven skert alla
    Den blyga liljan kr
    Dess namn r vekt och vackert
    Louise la Valliere.


    CHOK.

    Uppstig en fenix lik och le
    Uti din rensta glans
    Du undanskymda nattviol
    Uti historiens krans.

    Ej smdas af ett ytligt folk
    Dett vackra minne mer,
    Se verlden, som har gtt framt,
    t hvarje frdom ler.

    Det sanna r det rtta nu
    Och du var god och sann,
    Der i ditt hjerta varmt och hgt
    En helig lga brann.

    Ej svrtar afvundsjukt frtal
    Ditt ryktes klara dag,
    Du var en qvinna m och sann,
    Ljuft lskande och svag.

    Din smrtas brand har helgat dig
    Och dina trars strm,
    Nu har du uti himlens sal
    Frverkligat din drm.

    Du fll af krlek, det r just
    Det skna i din lott --
    Det har en vaknad mensklighet
    Frsonande frsttt.






1851.




    Rosa.


    I.

    Min Rosa, du r ingen ros,
    Du r en lilja fager,
    Din kind r fin och skr men blek
    Och matt ditt gas dager.

    Hvarfr r du ej ngon ros
    I dina bsta dagar?
    Hvad r det fr en dyster magt
    Som hjertats frid frjagar?

    Stor skada r det vist om dig,
    Stor skada om ditt hjerta,
    Som vekt och ppet, lent och godt,
    Skall hlekna bort i smrta.

    Lgg af din sorg, du fr ej d,
    Du mste le och leka,
    Ditt ga fr ej blifva matt
    Och dina kinder bleka.

    Kom ut igen i lifvets dans,
    Der tusen frjder strla,
    Der skola fr ditt skygga hopp
    Sig nya frjder mla.


    II.

    I knslans morgonstund engng
    D hjertats blommor gldde
    En oknd, oforsonad magt
    Mitt bsta Iif frdde.

    Jag fll och sveks -- och lefver nu
    En djupt fraktad qvinna,
    Och fins i hjertat ngot hopp
    Skall det vl ock frbrinna.

    Och nr den tiden stundar, nr
    Jag intet hopp mer ger
    Och ingen fordran -- vill jag tyst
    Uppska fridens lger.

    Och bdda der en bdd t mig
    P nger och p smrta,
    Och somna bort och blifva dd,
    Jag och mitt arma hjerta.

    G fremling, g, din rst r ljuf,
    Dess ton min sjl hedrar
    Som qvickna vill och tro igen
    P nya, falska vrar.

    G -- lt mig lida som jag led,
    Jag r en fallen qvinna;
    Mitt lif skall sprlst, frugtlst, matt
    I ddens arm frsvinna.


    III.

    O flicka, flicka kom med mig,
    Jag vill ditt hjerta rdda,
    Jag vill p samvetsfridens bdd
    Ditt veka vsen bdda.

    Jag vill fr verlden, som var ful
    Och trng, och snrjd i lagar,
    Uppstlla kckt en dyster bild
    Af dina sorgedagar.

    Och verlden skall med blygsel se
    Att den har krnkt ditt hjerta
    D skoningslst den lemnat dig
    t denna toma smrta.

    t denna ngerknslans brand,
    Som der dina vrar,
    t dessa ntter utaf qval
    Och dessa bittra trar.

    Du r en qvinna ren och skr,
    S skr som hvilken annan,
    Du br ju blygselns vackra glans
    Upp den bleka pannan.

    Och knoppas dina kinder blott
    Igen i rosor rda
    D skall det rensta oskuldssken
    I dessa rosor glda.

    Kom, kom, hvart lje vakne opp
    Igen p rosenmunnen,
    Och du skall se att ingen frjd
    n r fr dig frsvunnen.

    Att lika rtt du ger n
    Till dans p lifvets bana
    Och att du lugn kan flja med
    Vid dina systrars fana.

    n kan uti ditt hjertas vg
    Mng' ynglings drm sig spegla,
    n kan p hvita vingar du
    I lifvets rymder segla.

    Kom ut, kom ut, en kyss t mig
    Fr det jag gladt dig vckte!
    Det var en drm, en dyster drm,
    Som ngra stunder rckte.

    Se nu r morgon, nu r ljus
    Och menskligheten andas,
    Frdomar falla, lagar bryts
    Och lyckans dagar randas.

    Kom ut, kom ut i morgonen
    Att njuta af dess vrar,
    Att le med mig s gldtigt t
    Forntidens skygga drar.

    Vi vilja dansa, dansa med
    I vra glada leder,
    I famnen af en vaknad tid
    Och friska, ltta seder.




    Winterrosor.


    Gladt smllde han med tmmen
    Det bar s friskt utaf,
    Det var en vacker fle,
    Det var ett ledigt traf!
    Och solen sken p himlen bl
    Och hvita snn, den glnste s;
    Det var en vintermorgon,
    Rtt frisk och kall ocks.

    Och svept i pels och boa,
    I muff och flor och hatt,
    En liten vacker flicka
    Ttt vid hans sida satt;
    Den friska klden np i kind,
    Det var en nsvis vintervind
    Och lilla Anna gmde
    Sig djupt i pelsen in.

    Men hvad vr vn, som krde,
    S helt frstulet sett,
    Det har han mig berttat
    Och det var ganska ntt,
    Han sg vl litet blott men nog
    Att hgt hans unga hjerta slog,
    Han lt sin fle springa,
    Satt helt frnjd och log.

    Han sg inunder sljans
    Och boans dunkla rand
    En vr i all sin friskhet,
    Ett helt frlofvadt land.
    Han sg tv rda rosor le
    P Annas fina anlete,
    Hej friska vinterrosor,
    Och vackra voro de!




    Sirenerna.


    Ur hjertats leende blommor
    Uppstege Sirener sm,
    Med lppar af vllust rda
    Och gon af mildhet bl,
    De slto en ring omkring mig
    De logo och lekte vackert
    Och sjngo sin visa s:

    Det kalla oeh bittra lifvet
    Lgg det sido och glm
    Och flykta i vra armar,
    Att njuta vr vrd s m;
    Lt oss dina taflor mla
    D skola de vackert strla
    Och vagga dig mildt i drm.

    Hvar smrta, som srar knslan,
    Omflora vi ljuft och godt,
    Vi vagga din krnkta ande
    I vgor af vllust blott.
    Vi bygga en verld inom dig,
    En verld med dofter och stjernor,
    Frsonande s din lott.

    Och fins ingen smrta mera
    Att vaggas i ro och blund,
    D lyfta vi skra sljan
    Frn hjertats verld for en stund,
    Och lifvets kyliga vindar
    De hvina bland hjertats blommor
    Och rispa dess mma grund.

    Tills ter vi flla sljan
    Och lka de nya sr,
    Och trolla igen i hjertat
    Dess doftande, veka vr;
    Och kyssas, och smekas derinne
    I vllust med hopp och minne
    Och jemna hvar smrtas spr.

    S skola vi roligt leka
    Med dig i joller och drm,
    Och vagga dig sakta fver
    Det kyliga lifvets strm.
    Hvars smrta skall frstummas,
    Hvar bitter knsla frljummas
    Och du blifva vek och m.

    S sjngo de blida, spda,
    Den sngen lockade s,
    De lppar lofvade mycket
    Och gonen logo bl.
    Men jag, jag ryste fr sngen,
    Som ville fjettra min ande
    Och flgtade bort de sm.

    Och stormen brt i mitt hjerta
    Och ppnade fritt dess djup;
    Hurra! s seglena svllde
    P tankens ilande slup,
    Mitt hjerta blef friskt och luftigt,
    Och vgorna logo klara
    I knslans innersta djup.

    D hade jag mod att sjunga
    Min ton uti verldens chor,
    D knde jag stolt att lifvet
    I viljan att lefva bor;
    Stolt sktte jag sjelf mitt roder
    Och kallade menskan broder
    Och verlden var vid och stor.

    Men blommornes sm sirener
    I kalkarne logo n,
    Hvar gng jag kom ifrn striden
    De helsade mig som vn;
    D var det ljufligt att hvila
    I sktet af dessa blommor
    Och minnas p striden n.




    Sommarsaga.


    WERNER, vid rodret.

    Vlndarne domna,
    Vgorne somna,
    Vagga ju knappt vr bt;
    Tyst fver vatten,
    Ljusa i natten,
    Bana vi oss vr strt.

    Axel och Otto
    Fattcn i ran,
    Lustiga sjmans tag!
    Skuggorne dansa
    Hn fver vgen,
    Bttre r natt n dag.

    I, Italine
    Stella och Anna,
    Hjen er rst till sng,
    Vcken de vackra
    Elfverna alla
    Nu utur glmskans tvng,


    ELFVOUNAS SNG.

    Skola vi nalkas vga
    Jordens lockande sm?
    Vackra ro de alla,
    Icke som vi nd.

    Skulle de? lt oss titta
    Fram fver btens rand,
    Skulle de kanske rcka
    Leende oss sin hand?

    Skulle de varmt oss lska
    Skulle de famna oss?
    Ljuft det blefve att skalkas
    Hr under stjernors bloss.


    AXEL:

    Du vackraste af elfvor
    Rck mig din hvita hand,
    Jag ville luftigt dansa
    Med dig kring haf och land.

    Lent vill min arm jag linda
    Omkring ditt smala lif,
    Vill du ej gerna blifva
    Mitt liljehvita vif?

    Vill du ej gerna stiga
    Ur vgens kalla famn,
    Och komma till mitt hjerta
    Och f ett menskonanm?

    Ack nej, ack nej, dernere
    r idel ljus och glans,
    Der trr du sll och lycklig
    Med systrarne din dans.

    Hvi fick jag ej ett ga
    Som all din glans kan se,
    Fast hjertat bfvar stilla
    Af evigt lngtande.


    ITALINE, STELLA och ANNA.

    Ljuflig r tonernas
    Smltande gng,
    Sjungom i natten,
    Sjungom vr sng.

    Natten har bredt fver
    Jorden sitt dok,
    Vi skola lsa
    I stjernornes bok.

    Himmelska verldars
    Leende glans
    Hvfver kring jorden
    Sin strlande krans.

    Knnen i kransens
    Gldtiga bud?
    Stjernorne nicka,
    Jorden r brud.


    OTTO sjunger s:

    Sjung ej om stjernor,
    Rosiga flicka,
    Sjung ej om elfvor,
    Drmmande bror.

    Hvar ser du stjernor
    Leende nicka,
    Hvar hr du elfvors
    Gldtiga chor?

    Jag ser ej stjernors
    Tindrande ljusning,
    Jag ser ej elfvors
    Sprittande dans.
    Jag ser ej verldar,
    Fulla af tjusning,
    Hvfva fr Jorden
    En brllopskrans!

    -- -- -- -- --
    -- -- -- -- --




    Leende Minnen.


    Vl reste jag frn dig, min vn,
    Lngt bort det var ej roligt,
    Det var mig i ditt grannskap s
    Ondeligt frtroligt,
    Hvar tanke, som jag tnkte der,
    Fick ton och form och lif,
    Och blickarne, som vexlades,
    Hvad ljufligt tidsfrdrif!

    Farvl, jag sade, glm ej mig,
    Jag vill dig trogen minnas,
    Det kan i vida verlden ej
    En sdan flicka finnas,
    Och bort jag gick med sorgsen hg:
    Nu blir det sorg utaf,
    Nu bdda hjertats blommor visst
    Sig tynande en graf.

    O fjerran nejd, min blommas bo,
    Det fins dock andra lnder!
    O ljufva brud, som fjerran r,
    En helsnlng dig jag snder.
    Srj ej, att jag ej roligt har,
    Jag trifs hr vl nd,
    Hr fins s mngen ljuflig ros,
    Men en str frmst nd.

    Jag r ej sorgsen, nej minsann,
    Som frr mitt hjerta leker,
    Och mngen vacker flicka sklmskt
    Till lje mig beveker.
    Och mngen blick jag mtt, min vn,
    Som sade, Gud vet hvad,
    Srj ej, min brud, fast fjerran du,
    Jag r nd rtt glad.

    Du r ej hr -- men hon r hr,
    Det skall jag sen frtlja,
    Hon och s mngen annan n,
    Jag kan ju riktigt vlja;
    Och r ej hvar och en s m
    Och god som du, min brud,
    Jag gr mitt bsta, att dem f
    Dertill -- det vete Gud!




    Stig sakta, sakta.


    Den som vill stiga in
    M stiga sakta sakta,
    Ty mor och syster vakta
    Och passa jemt p mig.

    Hvi sofver ej din mor
    Hvi sofver ej din syster,
    Fast natten svart och dyster
    Omhljer hvarje stig?

    Hvem r du d, som str
    Orolig der och klappar,
    Jag tlamodet tappar,
    Sg fort hvem r du d?

    Jag r en nattlig vind,
    Som sker sig ett lger.
    Och om ett nej du sger
    Jag mste d frgs.

    Jag har nog kyligt frr,
    Jag lskar icke vinden,
    Han tasslar mig om kinden
    Om arm och hals och brst.

    Jag r ett stjernefall,
    Jag sg ditt skna ga,
    Tomt blef mig d det hga
    Och jag kom ned till dig.

    r du ett stjernefall,
    Hvad gr jag med en stjerna --
    Jag dig frsakar gerna,
    Jag sjelf har stjernor tv.

    Jag r en gosse blott,
    Som beder hr och trnar,
    Om du min smrta hnar,
    Jag dignar har och dr.

    Tnk mammas vrede blott
    Och hela stadens sqvaller,
    Om utanfr mitt galler
    Engng du finnes dd.

    Nej kom min gosse, kom,
    Stig sakta mycket sakta,
    Ty mor och syster vakta
    Och passa jemt p mig. --

    Nu var som stjernan blid,
    Men ssom vinden rolig,
    Och som min vn frtrolig
    Godnatt, min mor, godnatt!




    Anna.


    O den, som sute nu vid din barm
    Och blefve hllen uti din arm,
    Och finge hra ditt hjerta sl,
    Och skda djupt i de gon bl,
    Hur lycklig vore han ej nd!

    Tant sofde skert nu vid sin smn,
    Frtrollad visst af en ungdomsdrm,
    Vi skulle sitta i ngon vr
    Af salen stilla, vi bda tv
    P samma stol, just som tv barn sm.

    Frtroligt skulle jag sga dig
    Hvad alldrig n du har hrt af mig,
    En sak hvarfver du blefve rd
    Och mig allt vidare tal frbjd;
    Men jag sku' le t de kinders gld.

    Och bedja mmare om igen
    Till dess du gfve mig allt min vn!
    Men o! jag ryser s kallt det r,
    Du sitter ensam med tanten der --
    Och jag, jag dr utaf ledsnad hr.






1852.




    Irene.


    O tyst, tyst som naturen lyddes
    D Orpheus sjng och lyran klang,
    Och fr den allra frsta gngen
    En andeton i verlden sprang.

    Jag vill ej i naturens rike
    Din like ska, o jag vet,
    Att i ditt anlet' idealet
    Tryckt stempeln af sin evighet.

    Se dessa kinder kunna blekna,
    Se dessa gon slockna matt,
    Och vissna dessa rosenlppar,
    Der frr en engels lje satt.

    Och denna pannas klarhet skymmas
    I lifvets och i tidens ve!
    Men anden, som ditt anlet' tolkar,
    r fver all frgngelse.

    Ditt anlet' r en tankens spegel,
    En spegel af fullndad art,
    Der himlen och der lifvet mtas
    I ndls sknhet underbart.

    Jag kan ej dina gon prisa,
    Om ngon frgade om dem,
    De ro som tv skna lften
    Ifrn din andes himlahdm.

    Jag kan ej dina kinder lofva,
    Om ngon sporde mig, ty se,
    De ro som tv rosendrmmar
    I krlekens begynnelse.

    Jag kan din panna ej besjunga,
    Om ngon bad mig n s mt,
    Men r den som ett vaknadt snille,
    Frr'n det i lifvets strid sig glmt.




    nger.


    Minns du nnu min frsta rodnad,
    Det var fr flere flere r,
    Minns du nnu mitt glada lje,
    En tolk utaf mitt vsens vr.

    Vi stodo tv vid blomsterstranden
    Af fjerdens vackra spegelvg,
    Du tog mig darrande vid handen
    Och djupt uti mitt ga sg.

    D steg ett doft frn hjertats rosor
    Upp min kind och jag blef rd,
    Och i mitt snkta ga glnste
    Den frsta krleks ljufva gld.

    Hvad du var skn, hvad jag var tokig,
    Jag trodde hvarje ord af dig,
    Jag trodde allt, hvad dina lppar,
    Tyst hviskando, frklarte mig.

    Du talte d om hjertats lngtan,
    Om andens heliga behof,
    Och vckte s min unga knsla.
    Som i sin morgonslummer sof.

    Du sade ack! att hela lifvet
    Fr dig var de utan mig,
    Du sade tusen andra saker,
    Som jag ej hra bordt af dig.

    S med de svrmiskt vackra orden
    Och med din fria djerfva bn
    Du vckte uti flickans hjerta
    En bild en aning underskn.

    Men ack! hvar finner nu jag svaret
    Upp min aning -- du r fri,
    Men jag, jag r en stackars toka.
    Som trodde p ditt svrmeri.

    Din verld r stor, dig vinkar ran,
    Dig vinka tusen qvinnor, o!
    Men min -- min verld r ack s liten,
    r mina skygga drmmars bo.

    O hvarfr, hvarfr har jag svarat
    Upp din blick och hvarfr lett,
    Och hvarfr hvarfr, har jag rodnat
    D du mig s frfriskt bett!

    Det vida vida httre varit
    Om d jag skrattat lugnt t dig,
    I stllet fr att mig frrda, --
    D hado du ej rdt om mig.




    Kom lt oss resa all verlden kring.


    Kom lt oss resa all verlden kring,
    Kom lt oss resa, vnninna,
    Uti ditt sllskap den lnga ring
    Af dagar s ltt skall svinna.

    Och nr vr resa gr raskt stad,
    Der fglarne lik vi ila,
    Och lemna bakom oss bd' land och stad,
    D f vra vsen hvila.

    D f vi hvila ett litet grand,
    D slippa vi alla tankar;
    Sist komma vi s till ett gudaland,
    Der kastar vr farkost ankar.

    Der blommar en , mellan vgor gmd,
    Der skola vi njuta stunder,
    Dem hjertats fordran, s lnge glmd,
    Skall fylla med knslans under.

    Vi njuta s gladt, vi njuta och le
    De f de snabba minuter.
    Det skulle en himmel med afvund se
    D jag dig i armarne sluter.

    Vi mtas i blick, vi mtas i tr
    Och ljuft vi frst hvarandra:
    Hvar jordisk frjd i sig sjelf frgr,
    Nu ltom oss ter vandra.

    Vi resa med vgen, med vinden vi,
    Vi resa s gladt och roligt,
    Och ofta kanhnda den  frbi
    Der nu vi lekt s frtroligt.

    Blott nya syner och nya ting
    Vr spejande blick kan finna,
    S resa vi roligt all verlden kring,
    Kom lt oss resa vnninna!




    De Tre.


    Det var hr nyss en afton,
    Jag sg dem alla tre,
    De voro lika vackra
    Och lika tjusande.

    Hon var s varm s eldig,
    S full af lften, o!
    Att ssom sn fr solen
    Svann hjertats lugna ro.

    Hon var s hg s del,
    S skn och utan brist,
    Att straxt mitt arma hjerta
    Sitt drmda lugn har mist.

    Och Hon -- hon var som fordom
    Min krleks -- sagas fe --
    Se der den qvllens trnor,
    De lika vackra tre.

    Den frsta var s eldig
    Och s demoniskt varm,
    Att jag fick lust att sjunka
    I hennes mjuka arm.

    Den andra s gudomlig,
    S skn och underbar,
    Att jag fick lust att prfva
    Om hon en menska var.

    Men Hon den tredje -- lilla,
    Min egen, hon var s,
    Att jag p stunden glmde
    De andra bda tv.




    Stjernefrden.


    Vinter var det och i natten
    Satt jag tyst p sldans kant,
    Och derinne satt en flicka
    Fr mitt bjerta vlbekant.

    Det var hon med sina gon.
    gon dem jag mngen gng
    Bland mitt hjertas frsta dikter
    Egnat har en hyllningssng,

    Nattens tusen vackra gon
    Sgo ned upp vr verld,
    Sgo ned i vra gon
    Och de logo t vr frd.

    Italines ga mtte
    Just min stjernas milda blick,
    Och jag tyckte att i natten
    Vexlades en stilla nick.

    Frgande jag mina blickar
    Fste upp stjernan der;
    Sg mig allt du som frtrogen
    Med min flickas hjerta r.

    Sg mig allt, sg hvad hon tnker,
    Sg mig tnker hon som jag?
    Tolka mig dess vackra hjerta,
    Hulda stjerna, drag fr drag.

    Men min stjernas blick som fordom,
    Lika vacker, lika kall,
    Mtte mig -- af detta ga
    Fs ej svar i ngot fall.

    Och jag vnde mig t sidan,
    Sg i hennes ga, sg
    P dess vackra spegelyta
    Tusen skna tankars tg.

    Sg och skte att frklara
    Deras mening, men minsann --
    Qvinno eller himlagon
    Alla likna de hvarann.

    Hennes blick rar ock som fordom
    Lika vacker, lika kall,
    Ack! ocks af detta ga
    Fs ej svar i detta fall.

    Timmar gingo som minuter,
    Och vr fle sprang s gladt,
    Vgen led, vi voro hemma,
    Frden slutad var, godnatt!




    Qvinnan.


    Nr middagssolen brnner hetast
    Och vandrarn trttad fllt sin staf,
    Och knner inom sig att menskan
    Dock r materiens svaga slaf;
    Fins d en klla ej att lska
    Den trtte s frgs han der;
    Det likas i menskolifvet
    Med menskovandrarena r.

    Hgt strlar mlet der -- det sanna --
    Och mannen ger sig raskt stad,
    Han brjar stolt den skna frden
    Och sjlen vidgas fri och glad.
    Men lifvets middagshetta stiger
    Och mattar hvarje vandrarns led,
    Och af de tusende bekymren
    Den stolte mannen bjdes ned;

    Om ej en klla fanns, hvars blja,
    Ger lif t vandraren igen,
    Om ej klla fanns, hvars ga
    En spegel r af himmelen.
    Han ser deri, han skdar mlet
    Liksom i drm ren vinka sig,
    Och strkt utaf den skna synen
    Han strfvar modig fram sin stig.

    Vill du den kllans namn frnimma,
    Den kllan upp lifvets tg,
    Som gmmer underbara krafter
    Uti sin lilla spegelvg?
    Som du den fddes fr att lefva
    Fr hvad i lifvet helgast r,
    Men ej som du en samtids hyllning
    Hon fr sin verksamhet begr.

    r strmmen du som gr sin bana
    Utfver lifvets flt i sprng,
    r du den forss som brusar vldig
    Nr bdden fr din kraft blir trng;
    S r den ljufva enkla qvinnan
    Den tysta kllan der din vg
    Fick lust och mod och kraft att brja
    Sitt lnga mdosamma tg.

    Men hon r blyg, fr blyg att trda
    Sjelf uti lifvets led, fr god,
    Och dock, hvem anar hennes krafter
    Och hennes tysta hjeltemod,
    Hvem knner qvinnans verk i lifvet,
    Hon blott din krlek blygt begr,
    En annan ln hon gladt frsakar
    Fr allt hvad hon fr lida hr.

    Uti den qvinnas ppna hjerta,
    Som lskar dig -- lgg ned ditt ve,
    Hon br ocks ditt kors i lifvet
    Och kan dock alltid ljufligt le.
    Nr efter slutad strid i lifvet
    Du trder ter till din hrd,
    D r det hon som huldrikt ppnar
    Fr dig en bttre inre verld.

    D r det hon som tljer sagor
    Om tro och lycka, frid och hopp,
    Och kommer s ditt dunkla ga
    Att trofast se mot himlen opp.
    Hvad hennes hjerta i sig sluter
    Af tvifvel, sorg och bitterhet,
    Det anar alldrig mannens ga;
    Blott Gud i himmelen det vet.

    Och dock i lifvet huru sllan
    Belnas detta hjeltemod,
    Att bra alla dessa sorger
    Och dock frblifva m och god!
    O lemnad t sig sjelf r qvinnan,
    Sin ln hon br inom sig blott,
    D mannen i det yttre lifvet
    Likvl kan vinna rans lott.

    Ja! hel fr qvinnan, af de sidor,
    Dem Gud gaf menniskan engng,
    r mannen visst den yttre sidan
    Och lyder mer det yttres tvng;
    Men qvinnan r den inre sidan,
    S tyst och ansprksls och gmd,
    I mannens mnga bittra strider
    Ack ofta nog till glmska dmd.




    Vid Agnes Dd.


    Det var s tyst, s tyst och natten
    Svept sljan fver jordens dal,
    Det var just d den rtta timmen
    Att lindra ngon menskas qval.

    I rummet lg p bdden Agnes,
    Hon lg den lilla sjuk och svag,
    Men n sgs lifvets lampa flmta
    I hennes skna barnadrag.

    D stego fram ur nattens skte
    Till bdden Herrans englar sm.
    Allt skna barn som tidigt lemnat
    Vr jord fr att till himlen g.

    De skredo fram till Agnes lger,
    De bredde sina armar ut,
    De logo s ondligt himmelskt
    Och sporde bedjande till slut:

    Vill du ej lemna, goda syster,
    Din sjukdoms plgorika bdd,
    Vill du ej flja oss till himlen,
    Der ren din kammare r redd.

    O kom, kom bort, vi leka vackert
    Der ofvan skyarne med dig,
    Det ro vi som under lekar
    Str blommor upp menskans stig.

    Och frmst vi vlja dem, som engng
    Vi nmnt frldrar hr -- o se
    Vrt lje der i himlens salar
    Det bringar dem vlsignelse.

    O kom, kom Agnes du skall engng
    Nr lilla syster vuxit opp,
    Bli engeln som med dygdens nyckel
    Dess barnahjerta sluter opp.

    Du skall bli den hvars engla -- renhet
    Gr henne till sin spegel, kom,
    S skall engng i modersllhet.
    Din moders smrta bytas om.

    D sgs upp de bleka dragen
    Ett lje vakna, o s matt,
    Och Agnes slt sitt vackra ga,
    Och hjertat hviskade godnatt!

    S tog det slut fr dig, hur' mycket
    Af lifvet gde du dock qvar!
    Hur mnga rosor n att plocka
    I ungmns skna rosendar.

    S tog det slut ditt vsens blomma,
    Som knappast bildat sig till knopp,
    Den brcktes tidigt och din ande
    Gick leende till himlen opp.




    Fantasie p Agnes Graf.


    Hvad du var liten d vi skildes,
    Du knappast sett din tredje vr,
    Men sen du nu en engel vorden,
    Min djupa suck du visst frstr.

    Hvad det var sknt, att s vi skiljd
    Hvad det var sknt att s du gick,
    n hade du ej hunnit snka
    I lifvets vilda strid din blick.

    n hade du ej ngon kunskap
    Om menskohjertats bittra qval,
    Blott glada ljen mtt ditt ga
    Den stund du drjde i vr dal.

    Vr djupa dal! Hel dina sagor
    I himlen om vrt slgte hr,
    Jag anar deras milda ljufhet --
    Och har bertterskan s kr.

    Visst tljer du fr himlens herre
    Att allt var godt d bort du gick,
    Och lockar s utur hans ga
    En mildt frnjsam gudablick.

    Du sger visst att mellan brder
    P jorden idel krlek bor,
    Du sger visst att hvarje menska
    Den vackra himla-sagan tror.

    Du sg ju ofta menskor vandra
    I kyrkan -- sg dem stilla be,
    Du sg ju ej i deras hjertan,
    S djupt frmdde du ej se.

    Du sg dem bja kn och hja
    Sin blick till himlen, du frstod
    Vl d att deras vackra andakt
    Var djup och verklig sann och god.

    Tlj allt det der deroppe, Agnes,
    Fr ljusa englarne och be
    Att lika dig i menskans hjerta
    De alldrig djupare m se.




    En Saga.


    Af tusen stora jtteplaner jagad
    Min farkost redde jag och lade ut
    P lifvets haf af alla lifvets stunder
    Var detta dock den sknaste minut.

    Stolt som en konung lskad af sitt folk,
    Stark som en yngling den ej lifvet knde,
    Stod jag i stfven af min julle, gladt
    Jag ett farvl nnu t hemmet snde.

    Ej hemmet, ej dess lilla krets det var
    Der sig en krans min styrka skulle vinna,
    Nej lngre dref det mig -- dit fjerran bort
    Der lifvets strider allrahetast brinna.

    Det skulle randas snart en annan dag
    S stod upp min viljas svrd det skrifvit,
    Jag arma tok! jag knde ej mig sjelf
    Och nnu vida vida mindre lifvet.

    Jag knde ej den lmska magt som gr
    Tyst ljudls fver menskohjertats bygder,
    Och liksom mejarns lia blomman slr
    Bortsopar alla ynglingshjertats dygder.

    Jag knde ej den magt som heter lif
    Och den vi alla alla blindvis hylla,
    Emot hvars gunst vi slja hjertats gld,
    Att vrt frstnd med lumpen klokhet fylla.

    Jag knde icke denna dystra magt,
    En yngling tndes jag af tidens frgor,
    Och hnfrd slog mitt unga hjertas eld
    Med i den stora menskoandens lgor.

    Det var en eld, det var som skulle nu
    Just nu ur flamman menskoslgtet stiga
    I en fryngrad och frdlad form,
    Att sig med ljusets helga frste viga.

    Der brann min sjl -- men i den lilla vr
    Af verlden dit mitt de stllt min boning,
    Der drmdes n ej om att genom eld
    Och brand och brus n frihet och frsoning.

    S stod allena med min lga jag
    Och ensam som jag stod den mig frtrde.
    Tills efter mnget r och mngen suck
    Mig lifvets dmon andra seder lrde.

    Brinn icke, hviskade han lmskt till mig,
    Brinn icke ffng -- lt ej dessa lgor
    Frtra all din frid -- lyd mina bud,
    Lr dig frakta mensklighetens frgor.

    Kom till mitt stnd, du som de andra der
    Och handla dig af mig en rolig lefnad,
    En lefnad full af lugn -- ett fredligt bo,
    En maka och med mera till din trefnad.

    Blif som de andra klok -- och jag blef klok
    Och slde mina drmmar bort fr pengar,
    Nu som de andra kan jag rkna mig
    Till en af lifvets triviala drngar.

    Men jag fraktar denna usla frid
    Kpt med ett offer dyrare n lifvet,
    Ty hvarfr blef vl detta korta lif
    t andens, tankens, ljusets sner gifvet.

    Om ej att sknt sig tnda och g opp
    Uti din stora helga himla flamman,
    Som fver mensklighetens i ckta verld
    Slr sina lgors andevingar samman.




    Jag tror p Dig.


    Naturen lskar himlahvalfvet,
    Som bredt kring den sin bla pell,
    Och stjernan lskas tyst och heligt
    Af nattvioln i sommarqvll.
    S lskar jag min himmel fven
    Och stjernan som du sknkte mig,
    Och jag beknner gladt fr verlden
    Jag lskar dig.

    Min himmel r just sjelfva lifvet,
    Jag lefver gerna ty jag vet,
    Att sanning finns i lifvets sknhet
    Och sknhet i dess verklighet.
    Min himmel gaf mig ock en fana
    Att troget fJja som en mann;
    Jag lskar derfr hgst i lifvet:
    Mitt fosterland.

    Och fosterlandet gaf mig halvor
    Att fltas i min lefnads lnk,
    S fick jag p min lott i tiden
    Den helga sngens skna sknk.

    I sina skogar, sjar, dalar
    Bjd det mig lsa och bli klok
    Och krleken till fosterlandet
    Det blef min bok.

    Den andra gfvan fosterjorden
    Frlnat mig r skn ocks,
    Det r en rosig Suomi-flicka
    Med trofast sjl och gon bl.
    Det var en sknk, en sknk s ljuflig,
    S ovrderelig fr mig;
    Jag lskar fosterlandets gfva:
    Jag lskar dig.

    Och derfr, flicka, om i tiden
    Min sng hjs klar och ren och sann,
    S tackar jag i frsta rummet
    Derfr mitt vackra fosterland.
    Men sen, sen stmmer jag min lyra
    Till pris och lof, min brud, fr dig,
    Och sjunger hgt min unga gldje:
    Hon lskar mig.

    Hon lskar mig, se hennes ga
    Det glnser mildt emot min blick,
    Och vid dess underbara skimmer
    Mitt vsens tvifvel ljuft frgick.
    Du lskar mig, s nattviolen
    Mot stjernan ler, du lskar mig,
    Och derfr andas jag och iefver
    Och tror p dig.

    Du r min stjerna du i lifvet,
    En stjerna p min himmel bl,
    Och mtas vra tysta blickar
    Sig vra sjlar ljuft frst.
    M stormen komma kallt och hopa
    Sin vinters skyar framfr mig,
    Jag ser din nick igenom molnet
    Och tror p dig.

    M lifvets stormar kalla brusa
    Och hrda hjertats gull till stl,
    M alla mina ungdomsdrmmar
    Frbrinna upp smrtans bl;
    Tre ting ndock ej skola svinna,
    Mitt fosterland det tillhr mig,
    Och hvad det gaf: min sng och kraften
    Att tro p dig.




    Molnet.


    Molnets sng nu sjunger jag,
    Molnets visa p din bana,
    Molnet, hvilkens skra duk
    r den vackra luftens fana.

    Luften r en mgtig fee
    Herrskar rundt om hela jorden
    Molnet fr sin vackra frg
    r dess skna fana vorden.

    Men dess saga klingar s,
    Denna sorgligt milda saga,
    Hrt har jag den mngen gng
    D de mma molnen klaga.

    D de klaga ack sa ljuft,
    Klaga i de sknsta trar.
    Trar hvilkens goda magt,
    Vederqvicker jordens vrar:

    Skn r jorden under oss,
    Skn r himlens bla lga,
    Ljuf r rymden der vr gng
    Melankoliskt fram vi tga.

    Hvem frstr vr tysta sorg,
    Ack p jordens torfva ingen,
    Glmde vi vr bana g
    I den stora vsenringen.

    Moln och skyar, drmmar blott
    ro vi af hafvets trnor,
    Ljusa bref frn hafvets fee
    Till den bla himlens stjernor.

    Moln ocb skyar! s benmns
    Ynglingens blstora drmmar,
    Moln och skyar! lika dem,
    Svinna dessa stolta drmmar.

    Moln och skyar alltid blott
    Ssom tomhets bilder glla,
    Men vrt vsen r dock sknt,
    r naturens treklla.

    Moln och skyar! menskans brst,
    Spegelbilden af naturen,
    Dljer mngen mngen sky,
    Under sorg och smrta buren.

    Menskans brst r himlen likt,
    P dess bla himlabga,
    fver klara stjernors glans
    Ofta moln och skyar tga.




    Hvita Moln.


    Himlen r s bl, s bl,
    Som en vaknad Engels ga,
    Ljusa hvila moln nd
    Stra denna sknhet fga,
    Derfr tga de sin frd
    Ofver himlens bla verld.

    Underbart fr den som ser
    Skiftas alltets krlekslotter,
    Luftens son den ystra flgt
    lskar molnet hafvets dotter,
    Hvita molnet, skyn s skr,
    Som han genom rymden br.

    Och han smyger sig s ltt
    Till dess barm, den hvita skra:
    Vill du af din kunskap mig
    Ej en vacker saga lra,
    Ut jag flge, sjnge den
    Fr min gosse, fr min vn.

    Ljuft i solens strle d
    Glnser molnet och fr flgten
    ppnar, leende och mild,
    Lttomgjutna skra drgten,
    Famnar vnnen: skdar du
    Mina sagobilder nu?

    Ack jag ser: ett oskuldsbref
    r du frn en flickas hjerta
    r det frsta som hon skref
    Till sin vn om lifvets smrta.
    O hvad du r ljus nd!
    Skrifver hon vl alllid s?

    Icke alltid dljer jag
    Inom mig s milda trar,
    Dessa komma ur ett brst
    Fullt af ungdomsfriska vrar,
    Denna trnans frsta tr
    r blott dagg p hjertats vr.

    Men ibland r jag ett bud
    Frn ett sviket hopplst hjerta,
    Frn en glmd och sorgsen brud
    O d r jag tung af smrta,
    Dyster gr jag d och gr
    Ofver himlens ljusa bl.

    Men den sklmska flgten vek
    Ltt ur molnets famn och flyger
    Bort i yster frjd och glad
    Till sin gosse budet smyger:
    Alla dystra tvifvel glm,
    Hon har blifvit vek och m.

    Snd med mig ett litet bud,
    Jag vill ge det min vnninna
    Skyn deroppe -- s skall bst
    Budet till din flicka hinna;
    Och om flgt och sky vill s
    Skall du snart som brudgum st.




    Gra Moln.


    Af vindens vingar burna
    De samlas vidtikring,
    Tills snart af himlabgen
    r synligt ingenting,
    Men allt som frr var himmelsbltt
    r tcknigt nu och kallt och grtt.

    Frn ster kom en molnsky
    S trfylld och s tung.
    Det var en dyster saga
    -- -- -- -- --
    Sin sorg den upp himlen skref
    S att p jorden tcknigt blef.

    Frn sder kom en annan,
    En sky af egen art:
    Min slutna treklla
    Med magt jag ppnar snart,
    Och grter fver land och haf
    Min sorg upp historiens graf.

    Frn vester kom en tredje:
    Min saga r ej lng,
    Den vida vestra verlden
    Den blev mig dock fr trng,
    Med allt sitt nyhetsmakeri
    Blef lifvet der ett raljeri.

    Frn nord kom sist en fjerde,
    Den var visst tung och gr:
    Godafton, mina vnner,
    Nu r jag hr ocks,
    Frn ster, vester, sder, nord
    Vi samla moln omkring Vr jord.

    Nu lt oss flitigt hvfva
    t jorden sorgedok,
    Det passar vl sen menskan
    Dernere blef en tok,
    Som glmt sig sjelf och blifvit matt
    Och molnen mrkna, det blir natt. --




    Svarta Moln.


    En molnfull dag det var
    Och himlen var s mulen,
    Och fast det sommar var
    Var luften mrk och kulen;
    Men bakom moln och sky
    Gick solen, gmd fr verlden,
    Mnn' det var meningen
    Att osedd sluta frden.

    Och smnig syntes soln
    Och trtt, men ur dess hjerta
    Sprang fram en strle, vckt
    Af blygsel och af smrta:
    Vr verld r himlens pell!
    Ej molnenas, men svaga,
    Om vldet lto vi
    Af molnen oss bedraga.

    Det lgar inom mig,
    Jag hatar dessa skyar.
    Af grtt kan blifva svart
    Och natt kan bli af skyar;
    Af fel kan blifva brott,
    Det r en vlknd lexa,
    Och ur ett hglst lif
    Kan endast skam uppvexa.

    Vi haft en tcknig dag
    Men vi f nnu vrre,
    Vi knna ganska vl
    Lifsnattens dystra herre;
    Hans verk r icke hlft,
    Han plgar icke stanna,
    Vr hg r feg och svag,
    Men modig r hans panna.

    Och det blir natt nnu
    Frrn vi det minsta ana,
    D sofva vi s tyst,
    Men hg str mrkrets fana.
    De svarta svarta moln
    Kring himlens pell utbredas;
    S skall vr ljusa jord
    I mrkrets armar ledas.

    O, tvi vr svaga kraft,
    Hvad skygga vi fr striden!
    Men det r vr natur
    Att mera lska friden.
    Dock nej! s gr det ej,
    S r ej verldens mening,
    I ljus -- i mrker ej
    Sker tingenas frening.

    Friskt flgta opp vrt ljus,
    Du verldens klara fackla,
    Vi st ej svaga mer
    Smndruckna der och vackla,
    Vi vaknat och vr kraft
    Nu kampen kckt frnyar
    Mot denna dystra dag
    Och dessa mrka skyar.

    Snart skymtar ren en flck,
    En liten uti natten,
    Friskt nu men med modig
    I stridens tmmar fatten;
    Vi segra om vi slss;
    Vi segra om vi vga,
    Och tnda, vra bloss
    Igen p himlens bga.

    S hrde jag engng
    Emellan molnens skara
    En herrlig sngarrst,
    Hvem mnde sngarn vara?
    Min sjl jag vingar gaf
    Och flg emot det ljudet,
    D fann jag att frn soln
    Kom detta segerbudet.

    Jo jo, deroppe der,
    Der kmpas hrda strider,
    S lika dem som vi
    Lst om i fordna tider;
    Deroppe r ett lif
    Fullt utaf tusen frgor,
    Der brottas natt och sky
    Med soln och solens lgor




    Sagan om Jtten som blef Dvrg.


    Trompetare bls opp till storm,
    Bls opp en frisk fanfar,
    Nu blir det annan lek utaf
    n uti tordna dar.

    Trumpetarn fattar sin trumpet
    Och blste en ton s kck,
    Att gubben och gumman fllo omkull
    Af hpnad och af skrck.

    Men gubben och gumman hade en son
    En jtte s bl och stor,
    Han vid trumpetarns djerfva ton
    Med handen till svrdet for:

    Farvl min mamma, farvl min far,
    Nu gr jag till strids -- adj!
    Jag r en jtte och jag ville slss,
    Min klinga r icke sl.

    Och ut gick sonen, en jtte stor,
    Hgt svngde sin arm han -- hej!
    I dvrgar sm, hvem vgar sig hit,
    Hvem vgar sig mta med mig?

    Och fram gick jtten och talte kckt,
    Han talte s det frslog,
    Och fr att gifva t ordet kraft
    Han svrdet ur slidan drog.

    Han gjorde ett uffall och gjorde tv
    Och spetsade luft och vind,
    Och mod och stolthet strlade sknt
    P jttens purprade kind.

    S gick han framt med hurtigt mod
    Och slogs som vi ofvan sagdt,
    Och skygg vek luften och vinden skyggt
    Fr jttens ljungande makt.

    Han hjde en fana och ropade hgt:
    Jag dr fr min fanas frg,
    Kom hit om du vgar och strid med mig
    Du mrkrets fraktliga dvrg.

    Och vid han talte han svngde sitt svrd
    Med stndigt vexande hast,
    S hgg han med makt det i marken ned;
    Der satt nu hans klinga fast.

    Och rundt om honom, en grslig chor,
    Frckt grinade dvrgarne nu:
    Drag ut ditt svrd, du frfrliga man,
    Ha! Ha! det frmr icke du.

    Och hgt ljd skrattet kring jtten, vildt
    Han ryckte p klingan. Nej!
    Ljd svaret, kryddadt af ilsket hn,
    Frgfves bemdar du dej.

    D snkte vr jtte sin hga ton
    Och sade beskedligt: frlt,
    Om fritt ni gifver mitt goda svrd,
    S vandra i frid er strt.

    Men allt ljd grinet i ugglechor,
    Allt starkare, starkare blott,
    Och jttens alla bemdanden
    De hade ej ngot frmtt.

    Och svetten stod upp pannan het
    Och arbetet kostar p,
    Och jtten krymper allt mer och mer,
    Och hastigt och fort nd.

    Och blir allt mindre och mindre der,
    S liten till slut som en dvrg,
    Och fanan sjunker utur hans hand
    Och smutsar sin rena frg.

    Och dvrgarne dansa med lust derp
    Vr lilljtte r musikant,
    Det heter i sanning p hvardagssprk
    Att modigt st p sin kant.

    Och lilljtten lemnar violen och gr
    Sjelf lustig och hoppar i vals,
    Och dansar med dvrgarnes krngar i ring,
    Och skms ej och blygs icke alls.

    Men viljen J veta hvem jtten r,
    Som blifvit en dvrg s snart,
    S kasta en blick i vrt nya lif,
    Och allt skall blifva er klart.

    Det r vl ej en, och ej tv, och ej tre,
    Ej fyra och fem gudns,
    De blifva vl mnga, om, som det ser ut,
    Vra sner p fdrena brs. --




    r det verkeligen omjligt.


    Hvarfr skulle du ej kunna
    lska mig igen,
    r det verkligen omjligt
    r det s, min vn?

    O d r jag mycket fattig,
    ger ingenting,
    Intet, stackars gosse, eget
    Upp jordens ring.

    Ty mitt hjerta har jag gifvit
    Lngesen t dig,
    Och naturen har ej unnat
    Annat just t mig.

    Derfr lska mig s ger
    Jag din krlek -- d
    Skola ter jordens kungar
    Svrt att tfla f.




    Det ringer i ronen.


    I.

    Det hnder sig i ngon enslig stund
    D ingen yttre flgt det lugn kan stra,
    Som laggt sin stjernefrid p hjertats grund,
    Att det helt pltsligt ringer fr vrt ra,
    En ringning oftast skarp, men stundom fven
    Melodiskt ljuf som vgens suck i sfven.

    Frstr du detta ljud, dess enkla ton,
    Hur verkar den upp ditt tysta sinne?
    Tror du att den, ett bud frn himlens zon,
    Vill vcka i ditt brst ett himmelskt minne?
    Nej nrmre jorden snk din andes vingar
    Nr denna ringning i ditt ra klingar.

    Din sjl r lugn, du ryckt den ur det brus,
    Som jemt omsvrmar dig i dagens hvimmel,
    Och redan tnder fantasien sitt ljus
    Och knslan ppnar mildt sin vackra himmel,
    Och hjertat slr igen de fordna slagen
    Frn morgonstunderna af lefnadsdagen.

    D klingar det, d ringer det s klart
    Fr dina ron och ditt hjerta svarar,
    Och hvad ej tanken fattar -- underbart
    Din vckta knsla undrena frklarar,
    De ljusa synerna, som glada milda,
    Sig leende ikring din ande bilda.

    Och ter sitter du s tyst och stum
    Allena p ditt rum och allt r stilla,
    Och ute hvlfver natten mrk och skum
    Och jorden svartnar i dess dystra villa
    Och lngtar ngslig efter ljus och frlsning,
    D ringer det, frstr du denna helsning?

    Ditt brst r ltt, bekymrens hrda lott
    Ej knner du p dina skuldror trycka,
    Och just du sga skall: vrt lif r godt,
    Och tacka himlen fr din frid och lycka,
    D ringer det en sng uti ditt ra,
    En sng hvars toner all din frid frstra.

    Frstr dn denna ringnings tysta bud,
    Frstr du vl de underbara ljuden?
    r det en helsning ifrn herren Gud,
    Hvars tydning hr blef menskorne frbjuden
    Nej nrmre jorden snk din andes vingar
    Nr denna ringning i ditt ra klingar.


    II.

    En saga knner jag -- den lter s:
    Guds englar sutto leende i salen,
    Och sgo ned med sina gon bl
    Upp den nnu tomma menskodalen,
    Och der var tyst, ej ngot vsen rrdes,
    Och intet ljud frn lilla jorden hrdes.

    D sade englarne: lt oss ge ljud
    t stjernan der, som vandrar fram s stilla
    Och lof de fingo utaf herren Gud
    Att vcka menniskan till lifvets villa.
    S fddes vi, s tndes vi till lifvet,
    Af englars hnder uti vra gifvet.

    Men att ej ljudlst genom alltet g
    Gafs hvar och en af oss en bjellras tunga,
    Som, hur vi genom lifvet resa m,
    Vr resemelodie den skulle sjunga;
    Men denna bjellra r vrt menskohjerta
    Och klingar msom uti frjd och smrta.

    Nu hnder det i ngon enslig stund,
    D vi oss helt t tysta drmmar viga,
    Att, frn ett annat menskohjertas grund
    Utflugna, toner till vrt ra stiga,
    D klingar det, d hrs en ringning stilla,
    Som kar eller skingrar drmmens villa.

    n klinga toner ack! s ljuft och gladt,
    Visst helsningar ifrn ett lyckligt hjerta,
    Och n, n lter det s sorgset, matt.
    Visst suckar af en broders dystra smrta;
    Men ofta, ofta -- oss en rysning fattar,
    D jublar brottet eller tviflet skrattar.

    Men hur den klingar sorgset eller gladt,
    Den lilla hjellran, detta rika hjerta,
    S stannar hon engng och det blir natt,
    D tystnar gldje och d sfves smrta,
    Och fver alla mensklighetens trar
    Str himlens englar sina ljens vrar.




    En gonsaga.


    Den bsta saga som jag vet
    r sagan om ett ga,
    Ett ga klart och bltt, minsann!
    Som himlens hvalf, det hga,
    Ett ga som r djupt och klart,
    Och Gud vet huru underhart.

    Jag r just icke den som ltt
    Tror upp allt som sges,
    Upp min tankes vigtskl allt
    Med tviflets vigter vges;
    S trodde jag engng ocks
    Ej upp Gud i himlen bl.

    Jag hade tyst min tro fr mig
    Om alla dessa tingen,
    Att alla verldars upphofsman
    Just speciell var ingen.
    Det var min tro -- men hur den svann
    Jag hr fr er bertta kan.

    Att blomman vckt af vrens kyss
    Kan vakna opp och dofta,
    Det lste i naturens bok
    Jag full af gldje ofta,
    Men trodde p mitt eget stt
    Att vr och blommor voro ett.

    Att hsten upp sommarns bn
    Strr frukter fver jorden,
    Derfver var fr lngesen
    Jag undervisad vorden
    Af ngars grn och krars gull
    Och odlarns lada som var full.

    Fr vinterns kld och stormens brus,
    Fr norrskensflammans lga,
    Fr alla vackra stjerneljus
    P nattens himlabga,
    Fr allt det der med klarhet jag
    Uppstllt fr mig en enkel lag.

    Och jag var lugn derrid och glad
    I alla lifvets stunder,
    Och tnkte mig just ej vid allt
    En hgre makt inunder;
    Jag trodde, att af egen mrg
    Naturen fick sin vackra frg.

    D hnde det engng att jag
    Fick se dig vackra flicka,
    Och hur det var, kom jag fr djupt
    Att i ditt ga blicka,
    Ditt ga som r djupt och klart,
    Och Gud vet huru underhart.

    Ditt ga och d tnkte jag
    Hvarfr m detta ga
    S underljufligt locka mig
    Att skda mot det hga,
    Det hga bla hvalfvet der,
    Som utspndt fver jorden r.

    Och hur jag sg p himlen n,
    Och n upp den ljusning,
    Som i ditt ga ppnats mig,
    Betogs jag af en tjusning,
    Som om min sjl ljuft svepte sig;
    D hnde detta under mig:

    Ditt ga, huru tndes det?
    Hvar fick det denna fgring,
    Som underljufligt lockar mig
    Lik ngon sjlens hgring
    Ifrn ett nnu bttre land
    n jordens blomsterkldda strand?

    Jag tnkte hit, jag tnkte dit,
    Jag skte att frklara
    Ditt gas makt upp min sjl,
    Den ljufva underbara,
    Dock lnge gick jag utan svar
    Om hvad ditt gas saga var.

    Men nu likvl, jag knner den,
    Dess toner mot mig strmma,
    Var lugn min lilla gudavn,
    Jag skall den ej frglmma;
    Men evigt minnas bda tv,
    Din saga och dess klla bl.

    Ditt ga r en himmel bl
    Med en gudomlig mening,
    Naturen fattar jag och dess
    Storartade frening;
    Jag ser den r en gldjeskrud
    t alltets herre, himlens Gud.

    Och efter du haft kraft att s
    Mig fvertyga flicka,
    S lt mig ofta, ofta f
    Uti ditt ga blicka,
    Och i ditt hjertas helgedom
    Den skna sagan lsa om.




    En utflygt i Lifvet.


    Lyran tog jag uti handen,
    Sngen p min lapp jag bar,
    S gick jag engng i lifvet,
    Lifvet som min gldje var.

    Kom emot mig tyst en slle,
    "Jag vill flja dig, han sad',
    Jag vill lra dig att lsa
    Sanningen p lifvets blad."

    N vlan s mycket bttre,
    Kanske du r blifven klok,
    Och med mera klarhet fattar
    Sknheten i lifvets bok.

    Och vi gingo, jag var munter,
    Han var kall -- men tiden gick,
    Lifvets evigt nya former
    Tjusade min unga blick.

    Ned vi sgo uti lifvet,
    Herrligt fverallt, min sjl
    Vidgades af glad frhoppning
    Fr mitt slgtes framtidsvl.

    Stolt sgs menskan, himlens ttling,
    G sin ljusa bana fram,
    Och hans andes blixtrar brtos
    Trottsigt mot materiens dam.

    Men de segrade -- den ra
    Kraften vek i denna strid,
    O! hvad det r sknt att skda
    Ned uti en verksam tid.

    Skda ned frn diktens himmel,
    Stmma lyran opp till sng.
    Och med knslans veka toner
    Flja tankens segergng.

    O! jag var s glad s lycklig
    Och till vnnen sade jag:
    Sista lnken af sin boja
    Bryter menskan, det blir dag.

    Och p snillets vingar burna
    Stiga snart vi mer och mer,
    Tills allfader oss till mtes
    Himlens sknsta lje ler.

    Men till svar ses vnnens ga
    Mrkna vildt vid detta tal:
    Fga knner du om lifvet
    Uti denna dystra dal.

    Fga knner du om lifvet,
    Fga om dig sjelf du vet,
    Knner icke menskoslgtet
    Och dess djupa hemlighet.

    Ty ditt drmomgjutna ga
    Ser blott lifvets blomstergrd,
    O! men ser ej -- kall och dyster
    Ssom jag, dess kyrkogrd.

    Menskolifvet r en ken,
    Menskoslgtet r dess son,
    Hvar oas af odlarns hnder
    Skapad r ju blott ett ln.

    Hvarje andens steg p banan
    Framt -- blomsterstrr sin stig,
    O men se tillbaka endast,
    knen fljer stndigt dig.

    Hur du stretar, hur du bygger,
    Hur du odlar, hur du sr,
    Flygtigt svinna dina skrdar
    Som naturens glada vr.

    Ett steg framt, ett tillbaka,
    S r lifvets stora lag;
    Ofver Menskoandens den
    Vexla evigt natt och dag.

    "Fega spke, vik tillbaka,
    Du r lgnens son, jag vet,
    I mitt hjerta lefver sagan
    Om min andes herrlighet.

    "Fega spke, vik tillbaka,
    All din vishet r blott hn,
    Fega spke, vik tillbaka,
    Du r lgnens usla son."

    "Ja, jag r en son af lgnen
    Och mitt tal r tviflarns hn,
    Men just derfr r jag fven
    Menskoandens egna son."

    Och han vek, men n ljd svar
    Kryddadt af hans ilskna skratt:
    Fadda drmmare -- jag viker,
    Men du minnes mig, godnatt!




    Eden.


    O, jag vill dig trogen vara,
    Trogen uti lust ock nd,
    Genom lifvets alla skiften,
    Och nr du snks ned i griften
    Vill jag sjelf nedsjunka dd.

    S hon svor, han trodde eden,
    Gifte sig och redde bo,
    Stackars tok! knt r ditt de,
    Frn du vandrat till de dde
    Sviker dig din fasta tro.

    Ett r gick som menskoren
    Plga g sin lugna frd,
    Fredligt lefde de tillsamman
    Och den helga hemfridsflamman
    Lyste fver deras verld.

    Men nr ret gtt och ter
    Kommit, var frndrat allt,
    Och i trotts af sina eder
    Fljde de med tidens seder
    Och frhllandet blef kallt.

    "Du har svikit dina lften,
    Du har blifvit kall mot mig!"
    Bsta! du har ffngt skrutit,
    Dina eder har du brutit'
    Och totalt frndrat dig.

    "Jag, min herre, jag som fordom
    Samma krlek br till er."
    Oh jo jo -- det lr jag knna,
    Men frndringen r denna:
    Du r icke vacker mer. --

    Qvinnans bsta ed om trohet
    Vore eternellens lott!
    Annat mannen ltt frgter,
    Han sin lefnadslycka mter
    Efter ytans mttstock blott.




    Marie.


    i.

    Jag vet en saga, sann och verklig,
    Den har en enkel melodie,
    Den bur ett namn, som klingar vackert,
    Ett vanligt menskonamn: Marie.

    Marie var ung, Marie var vacker,
    Hon gde gon, hvilkas glans
    De allrasknsta blommor ro
    I mina minnens rika krans.

    Jag mtte henne, djupt jag snkte
    Min blick i hennes veka sjl;
    Men dets hrda lagar bjdo
    Och stum jag nickade farvl.

    Jag kom igen. Ren hade vren
    Och sommarn flytt och hsten stod
    Blek, vacklande och svag, i striden
    Mot vinterns kalla fvermod.

    Hvar bor Marie? Hon bor allena
    Uti ett tyst och vackert rum,
    Men lemna fr i qvll besket,
    Ty natten hvlfver mrk och skum.

    O nej, kom visa mig blott vgen
    Till hennes hem. -- Nvl, min vn,
    Den blomma som ditt ga sker
    r bruten ren fr himmelen.

    D, d steg om jag riktigt minnes
    En tr uti mitt gas vr,
    Men fver hjertats stilla verldar
    Gick hviskande en saga s:


    II.

    Gud satt deroppe uti himlen
    Upp sin thron och englarne
    Hemburo honom sina offer
    Ifrn de tusen verldarne.

    D steg till sist den yngsta engeln,
    Ljuslockig, fram till Herrans thron:
    Jag bringar dig ett ljufligt offer
    Frn alltets lgsta region.

    Och engeln rckte fram en blomma,
    En ros s skr i mjellhvit hand:
    Den har jag sett och stilla plockat
    P lilla jordens vackra strand.

    Men Gud tog blomman -- ned i kalken
    Brt lifvet vid hans blick och fri
    Hon fllde skruden och en engel
    Stod salig der -- det var Marie.



    III.

    S fver hjertats tysta verldar
    Gick sagan hur den vna dog,
    Men hon satt sjelf deroppe redan
    Och ned uti mitt hjerta log.

    Oja, jag knner detta lje,
    Jag knner det s vl, s vl,
    Det slr s himmelska accorder
    P strngarne utaf min sjl.

    Det slr accorder hga rena,
    O! den som gde magt nd,
    Att obemngda dessa toner
    Fr jordens sner sjunga f.

    Men sjlens strngaspel bestndigt
    Frstres sen dess harmonie,
    Nr ljuden af det yttre lifvet
    Sig blanda i dess melodie.




    Domen.


    Den store Domarn sitter nu till doms,
    Han dmmer dem som felat, dem som lidit,
    Han dmmer uslingen, som glmt sitt folk,
    Han dmmer hjelten, som frgfves stridit.
    Han dmmer alla, stora eller sm,
    Och vid han dmmer ler han mildt nd.
    Ty hur man dem m skilja eller kalla
    Vid skiljda namn, de ro menskor alla.

    P jorden ljuger man, man ljuger kckt,
    Ty mensklig klokhet r ju lgnens moder,
    Man ljuger sig till dygd -- men vid den dom
    Som flls i himlen -- hejda dig min broder!
    Ljug icke der -- det btar ej nd,
    Din ln skall du som alla andra f;
    Dig gagnar lgnen ack! deroppe fga,
    Ty genom hvarje veck ser domarns ga.

    Der trder fram till Domarbordet blek
    En usling med sin korta lefnads saga:
    Mitt hela lif var blott en fljd af svek;
    Guds englar grta fr den fallna svaga,
    Men domarn ler: din enkla dom r s,
    G i min vackra ljusa himmel g,
    Allt hvad du handlat, knt och tnkt i lifvet
    Str klart och tydligt p din panna skrifvet.

    Till domarn trder nu en annan fram,
    Han sklfvande sig till sin bikt bereder:
    Jag gde makt dernere, jag var stor,
    Men alldrig stod jag i de godas leder.
    Och ter ler den hge Domarn: g,
    Som du har stt s skall du skrda f,
    Uti min sal skall du diu mantel sakna,
    Ty der, der ro alla hjertan nakna.

    Nu trder fram en man, fri r hans blick:
    Jag lefvat, jag, ssom en menska, herre,
    Just ej s dygdigt som jag kunnat, men
    Bra mnga dock det gjort n vida vrre.
    Min lust var njet, d jag menska var
    Lttsinnets fana jag i lifvet bar,
    Jag kysst hvar njutning -- jag har tmt pokalen
    I trottsig vntan upp framtidsqvalen.

    Och ter kom en ann, han var s tyst,
    Hans rst var matt: jag bjde mig fr lagen
    Och njt s litet som blott mjligt var
    Dernere af den korta lefnadsdagen;
    Det hoppas jag i himlen f igen.
    G in, log domarn, dygderike vn,
    Och in gick mannen Himlen honom starke,
    P pannan bar han hyckleriets mrke.

    Sist kom en man: jag stridt for rtt och sannt,
    Men icke skuldfritt r nd mitt sinne,
    Frn jordens torfva fr jag hit med mig
    Nog mnget dystert -- kta menskligt minne.
    Min sak var en, jag var en annan, jag,
    Men lugn jag blickade mot domens dag,
    Om vi der nere alldrig skulle falla
    S vore vi ju ljusa englar alla.

    Men uti himlens sal der mtas de,
    Som stigit opp, dit opp frn jordens strnder
    P hvarje kind mer eller mindre sig
    En blygselns dunkla rodnad hastigt tnder;
    Ty nu str hjertat naket, alla se
    Hvad garn frr hll under tckelse,
    Allt annorlunda r n man sig tnkte
    D tro man n t ytans skimmer sknkte.

    Hvem blyges mest? mnn' det r han som ren
    Hrnere fritt beknde hvad han brutit,
    Mnn' det r hycklarn som fr jordens folk
    Med kufvade begr och dygder skrutit?
    Vl r det han, som blyges mest nd
    Fr hvilken svrast r att naken g,
    Fr hvilken nu den klara himladagen
    Lyft dok och slja ifrn sjlsbehagen.




    Den finska Ynglingen.


    Preludium.

    Vida Saimens bljor bl
    Leende mot stranden vandra,
    O hur' ljuf r denna strand,
    Blommor, vgor om hvarandra.

    Hr frgtmigej s bl,
    Der en bljas glada glitter,
    Lif och friskhet ur hvart veck
    Af naturens kldning spritter.

    Furuskog p gra fjll
    Skyahgt vid stranden stiger;
    Men en nordisk sommarkvll
    Allt till frid och trefnad viger.

    Sveper allt uti sin frg,
    Blandad utaf frjd och smrta,
    Hlften togs af vesterns gull,
    Andra hlften ur vrt hjerta.

    Mlad s i hjertats frg,
    Krleksfrg, ler fr vrt ga
    Denna herrliga natur
    Som en hgring af det hga.

    Dessa blommor, denna vg,
    Dessa furukrnta tjllar,
    Dessa molnens tysta tg,
    O, och dessa Juniqvllar,

    Qvllar, som blott norden har,
    Qvllar blott p Saimens strnder!
    Under r det ej att s
    Sig vr sjl i krlek tnder.

    Under ej att folkets hg
    Sammansmlte med naturen;
    Men af denna krleks kyss
    Blef vr unga krlek buren.

    Vr natur, vr andes bild,
    Mera djup den r n eldig,
    Och vr krlek den blef mild
    Men tillika stark och vldig.

    r du den jag tror s skall
    Du min saga vl behjerta,
    Intet snille helsar dig,
    Men ett varmt och trofast hjerta.


    Melodie.

    Bddad upp strandens blommor
    Drmde gossen i sia frid;
    Allestds den r sig lika
    Barnarens ljufva tid,
    Hr och der i nord och sder
    ro alla barn ju brder,
    Brder uti frjd och frid,
    Hel dig skna barnatid!

    Men en hviskning gick kring nejden
    Steg ur vgens klara brst,
    Och utfver strandens blommor
    Smg sig dallrande en rst,
    Nattens trnor trar fllde
    Ofver hvad det budet gllde,
    Trar p de blomstren bl,
    Men det budet klingar s:

    Fjerran borta ut p vgen
    Vcktes lifvet af en flgt,
    Skymningen br vika undan
    Lifvet byter om sin drgt,
    Drmmarne p flykten ila,
    Slut r skymningsstundens hvila,
    Och vid glada flgtars sus
    Helsar solen; det blir ljus.

    Vakna gosse, du r vorden
    Yngling -- drmmarne frg,
    Dag det blef fr dig p jorden
    Och du skall i lifvet g.
    Vakna! och till lif han vaknar,
    Ej sin barndoms frid han saknar
    Ltt han uti Lifvet gr,
    Der han stolt som yngling str.

    Hel dig skna ungdomsyra,
    Mel din tro p sknt och godt!
    gde du all verldens krafter,
    Vore allt en himmel blott.
    Men din kraft, din kraft r ringa,
    Dina ord och sagor klinga,
    Och din vilja strre r
    n den kraft du i dig blir.

    Ocks dina drmmar blekna,
    Ocks du skall vakna n,
    Lifvets morgondager svinner
    Och det middag blir min vn,
    D, nr morgonen frliden,
    Stundar snart den hrda tiden,
    D din kraft sitt prof bestr,
    Visa d hvad du frmr.

    M din ungdomsvilja smlta
    Med din manna kraft till ett!
    Berg kan menskokraften vlta
    Sker fr sanning det och rtt.
    Blif en man som du dig drmde
    D en yngling n du glmde
    Hvarje hinder p din stig --
    Och ditt folk vlsignar dig.




    Nyrshelsning.

    1853.


    Djup hvlfver natten fver jordens dalar
    Och tysta skuggor glida fver dem,
    Vid skenet af den kalla vinter mnen
    Ses jorden slumra som ett ddens hem.
    Hvar suck p vindens starka armar buren
    Han fver jorden, tystnar -- d och d
    Blott bleka skuggor, lika tysta andar
    Sin stilla vandring fver jorden g.

    Decembernattens bleka mne kastar
    Sitt matta sken hr fver frusen trakt,
    Och hga furor st i vinterdrgter
    Allvarligt tysta rundtomkring p vakt.
    Se fver nejden glida tysta skuggor;
    De samlas alla kring en isig thron,
    Och hg, frklarad i den stilla natten
    Hrs ljuda domarordets helga ton:

    Din tid fullndad r, snk ned din spira,
    Kld kungadrgten af din gamla kropp,
    En fallen konung -- gnge du till hvila
    Men rese i ditt spr en ny sig opp.
    En ny och stark, en son af himlaljuset,
    Fritt frmje han vrt verk -- en himlens tolk,
    Han ett steg nrmre intill fadershuset,
    Vid tidens band m leda jordens folk.

    S domarens rst. Ur bleka skuggors skara
    Nu trder fram en man djupt bjd och gr,
    Och stdd emot sin staf, trtt af sin vandring
    Till afsked hjer gubben stmman s:
    Trd fram utur ditt led, du, som skall trda
    I mina spr, och hr mitt afskedsord.
    Jag lemnar spiran nu i dina hnder;
    G lyckliggr min vackra menskojord.

    Belna odlarns nit. Svik alldrig hoppet
    Uti ett hjerta, som fr sanning slr,
    Och trsta den, som ofrtjent har lidit,
    Och torka bort miskundsam ndens tr.
    Lt icke toma bner dig bedra,
    Och gynna alldrig egennyttans kraf,
    Och straffa brottslingen och hycklarn vldigt
    Med fulla kraften utaf hmndens glaf.

    Der du ett hjerta ser, som stilla lider
    Och ej har kraft att bryta frdoms band,
    Der andas i dess puls nytt lif och friskhet,
    Och ls dess boja med din starka hand.
    Tnd krleksfacklan der -- der fordom endast
    Den kalla pligten lyste matt ett lif;
    Och gr att sanning blifver lifvets valsprk,
    Och bildningen ej blott ett tidsfrdrif.

    Kring sorgsna hjertan svep en ljuflig slja,
    Af hopp och minne. Fr en son, som vek,
    Gif en igen; att icke far och moder
    M klagan hja emot lifvets svek;
    Ty lifvet sviker alldrig sina sner,
    Men sonen sviker ltt sin milda far.
    S gnge fver jordens vackra dalar
    Du fram och ej p dina hfvor spar.

    De rike dmjuk gr, den store trofast
    Att st vid sanningens och dygdens sak;
    Och snd en glimt af lyckans glada strle
    Ej blott i rikedomens prunkgemak.
    Led denna blinda gudom till hvar hydda,
    Der torftigheten slagit opp sitt bo,
    Och stll ett ljus uti det lga tjllet,
    Och vck p mensklig rtt den armes tro.

    Tnd lif och kraft uti de ungas hjerta,
    Att gladt de flja sanningens banr
    Och lys de lefnadstrtte, att de icke
    Kallt tviflande i lifvet skda ner,
    Och fverallt lr denna stora sanning,
    Att under seklernas och tidens lopp
    Vl tyst och lngsamt, men med sker framgng
    Ur sina skyar ljuset stiger opp.

    Den gamle s, men fram steg nu en yngling,
    Ljuslockig, skn och full af kraft och mod,
    Det unga lifvet lyste i hans blickar,
    Den gamles lra villigt han frstod:
    Farvl, min far, de trar som dig gjutas,
    Vill jag med vnlig hand tyst torka af,
    Jag som en dygdens engel kckt vill fra
    Mot mrkrets sner ljusets starka glaf.

    Jag vill ett lif i indiskans hjerta tnda,
    Nytt, friskt och heligt hvarje menskoson
    Skall vid min fana dubbel rnta skrda
    Fr god frvaltning af sitt andeln.
    Och det blef tyst. Dft midnattsklockan ljuder,
    Den gamle drotten sjunker i sin graf;
    Men ljuset bryter med det nya ret
    I herrlig prakt fram fver land och haf.



