'Ett land i kamp' av Jarl Hemmer r Projekt Lnnrots utgivelse nr 897.
E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden, varfr vi
inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till e-bokens
anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lnnrot.




ETT LAND I KAMP

Dikter av

Jarl Hemmer



Sderstrm & C:o, Frlagsaktiebolag, Helsingfors, 1919.

Frenckellska Tryckeri-Aktiebolagets tryckeri.






                 Jarl Olof Wegelius,
    jgarmajor vid fltartilleriet, tillegnas dessa
           blad som ett tack fr gemensamma
                    stora stunder.





INNEHLL:

FARVL TILL IDYLLEN:

 Farvl till idyllen.

ETT LAND I KAMP:

 Det ruttnar.
 Fullbordat.
 Den 5. februari 1918.
 Det vrsta.
 Det rda idealet.
 Sverige.
 De vitas sng.
 Hymn.
 De fallna.
 Den vita vren.

DEN SLAGNE TITANEN:

 Den slagne titanen.
 reporten.






FARVL TILL IDYLLEN




FARVL TILL IDYLLEN


    Farvl, ni blida, doftande idyller,
    vi ses vl aldrig mer!
    En stormens mrka kr mitt ra fyller,
    och blod och brand mitt ga ser.
    Det sprda sknhetssken, vrt liv frgyller,
         har brunnit ner.

    Allt starkare den bittra strngen spinnes
    av verklighetens hnder p mitt spel.
    Sk spela sol, dr ingen sol det finnes,
    med moln och mrker i din sjl!
    En vrlds frtvivlan vare ock mitt sinnes
         frlustelsefarvl.

    Farvl allts, ni doftande idyller,
    vi ses ej snart igen!
    I denas och mrkrens myller
    gr gammal vn s ltt frn vn.
    En stormig luft min lunga fyller
         med sng fr mn.




DET RUTTNAR

(Senhsten 1917)


    Det ruttnar i landet. Stanken str
    ur tallsa smittonsten.
    Folket frvandlas, allt vidare nr
    den asiatiska sjlapesten
      Ondskan sr, ondskan sr
      frn fr den frodiga
      vanvettsblodiga
      stundande skrdefesten.

    Hsten viner i mark och skog,
    och vildare bli vra dagar.
    Brd ha vi icke, men hat ha vi nog
    fr alla hungrande magar.
      Rtten dog, skrnet tog
      ropet av vrnlsa
      liv mot den stjrnlsa
      himlen, som skyhljd jagar.

    Nr skall du komma, du vilddjursfest,
    d helveteseldarna tndas,
    d landets sista rddade rest
    av heder i blod skall skndas?
      Allt vi gt mest heligt och bst,
      mktar du hrja det,
      mkta vi vrja det?
      Hur skall den festen ndas?



    Sg, skall vrt folks frruttnade kropp
    bli gdsel p tidens ngar,
    dr bttre skall brgas med tidens lopp
    av bttre nationers drngar?
      Framtidstro, framtidshopp!
      var r din lysande
      glimt fr ett frysande
      brst, fullt av skorrande strngar?




FULLBORDAT

(Den 27 januari 1918)


    Det mste ske allts. Till landsmansslakten
    den rda hren gr.
    Tag tacken, fosterland, tag tack fr vakten
    vid rttens altare i hrda r!

    Drute folken land och liv frsvara,
    men Finland faller fr sin egen hand.
    Du frgar varfr. -- Det r fljden bara
    av lgnen i vrt land.

    Hur ha ej hetsare och svartmn smugit
    i lgnens renden p mullvadsstig!
    Nu r fullbordat verket. De ha ljugit
    ur jorden fram ett krig.

    De bryggde hatets kittel full till randen
    och bjdo folket, och det skrek och drack.
    Det fick i sjlen gift, gevr i handen.
    S gjordes folk till pack.

    En dag till doms ni alla skola stnda,
    ni nidingar, som ljugit kriget fram,

    ni, som ert land ha bragt i ddens vnda
    och outplnlig skam!

    Snk frihetsfanan, Finland! Och Europa,
    stt ntligt damm fr hyllningstalens flod!
    Nu dr ett folk, nu rasar allt tillhopa
    i kaos och i blod.




DEN 5. FEBRUARI 1918

(Avsedd att upplsas vid Svenska teaterns festfrestllning)


    I.

    Nu vilar du i vinterns glans, vrt land.
    Snhljda susa sina sakta mssor
    de djupa skogarna frn strand till strand,
    och bergen lyfta sina vita hjssor
    profetiskt upp i vinterdagens brand.

    Nu faller natten som ett drmmens under,
    s sjliskt skimrande, kring frostig jord,
    med hga norrsken sprutande frn nord,
    med stilla stjrnskrift ver livets stunder,
    med evighetens storhet ttt inp. --
    S vitt, s hgt, s tyst! Blott d och d
    frn frusna hav hrs isens dova dunder.

    Nu r den dag d han, vr strste, trdde
    till oss ur det frdoldas dunkla vrldar.
    Och ter landet sig i festskrud kldde,
    och festsalut ge Finlands alla fjrdar.
    Nu slr en natt i stjrnljus silverfrg
    frn oss till evighetens kust sin bro,
    nu buga furorna p milsvid mo
    och mumla andaktsfulla: Runeberg...


    II.

    Du store dde, om du kunde vnda
    till oss igen i dessa stormens tider,
    sg, grte du av gldje d kanhnda,
    sg, blev din syn ett sr, som brnnhett svider?
    Fritt kallas landet, och dr ljd en kr
    av gldjesngerna, som tanklst svalla.
    Fritt kallas det -- men lyssna, och du hr
    de lmska brodermordens salvor knalla.

    Se, bygden strlar fri och vit och fager
    och hller helg infr ditt stora minne,
    men ingen hgtid, ingen gryningsdager
    r djupast inom dem, som bo drinne.
    Ty stanvinden kom med pest och sot
    och frtte hos ditt folk dess sjlarot
    och lrde det frn hederns vgar vika.
    Vem br i sklden svek, och heder vem?
    Frrdare r hlften utav dem,
    som kunde allt, blott ej sin ra svika!

    Fritt kallas landet, men ett hn r ordet,
    om ej ett enigt folk sin trohet svor det.
    Nu sklver under frihets jublet sorg.
    Ditt folk str vid sitt andra Sveaborg.

    Du store dde, var allt stort du sg
    i detta arma folk en fager villa,
    en drm, som tiden hrjade s illa,
    att bittert tragisk blev din ljusa dikt?
    Var detta arma folk fr ltt i vikt,
    d det vgde folken p sin vg?
    Fanns dr ej nog av mn med fdrens heder,
    var det fr glesnat i de tappres leder,
    var alltfr skrmmande kosackens pik?
    Var alltfr ttnat ledet av rebeller,
    var Finlands fana fallen evigt -- eller
    finns n en flik...?

    Det r vr offervilja, som skall svara
    p frgan: vara eller icke vara.
    Skall vl det folket, som den store drmt
    s hjrtestarkt, s fritt -- skall det g under
    fr egen hand, frgiftat och frdmt
    just i sin egen frihets fdselstunder!
    Det fr, det skall ej ske! _En_ sak frpliktar
    att icke vika, fastn marken sviktar,
    men hgre svnga tapperhetens bloss:
    det r den store ddes tro p oss.

    Framt! Framfr oss gr den ynglingsskara,
    som visste offersinnet bst bevara.
    Den stores ande svvar ver den. --
    Men av oss alla krves offret n.
    Hr gller att med arm och hjrta svara:
    nnu har landet mn!

                                 19.1.18.




DET VRSTA


    Dr ligga vid vgen tre dda
    sen mer n en veckas tid.
    Det r ej mn, som ftt blda
    och falla i rlig strid,
    det r tre vapenlsa,
    som det rkade fsa
    i klon p en vilddjurspatrull.

    De hade fr goda klder
    och herrarnas vita hull;
    d slog man dem och vrkte dem kull
    och slaktade dem med eder
    fr rttens och frihetens skull.

    Nu ha de fr litet klder,
    till frysande likars trst,
    och himmelens alla vder
    f spela kring herrarnas brst.
    En gonfrjd skall dr hvas,
    s lnge "folkviljan" vill;
    att smningom de begravas
    skall korpen kanske se till.

    Nu grtes det ngonstdes
    i trenne tysta hem.
    Eller kanhnda det bedes
    i nattens timmar fr dem
    av ngon grnad kvinna, som tror
    att sners villsamma vandring ledes
    tillrtta med bn av en mor.
    Eller kanhnda en vn, en bror
    lngsamt fr hmndens dag beredes.
    -- Vnta, den dagen blir hmnden stor!

    Land, d tystnat ha skotten och skriken
    och segrarna draga hem,
    d minns dina blodiga landsvgsdiken
    och offren som legat i dem!

    Hr sddes en sdd, som giftigt svider
    i tusen srjande brst.
    Den spirar sig stark, den mognar omsider
    i sommar och vinter, i vr och hst
    allt intill sena tider.

    Ty sorg ver son, som fll fr sitt land,
    r stort och hgtidligt stmd.
    Men den, som slaktats av nidingshand,
    han ropar ur graven p hmnd.

    S skrda, Finland, allt vad du stt
    med tallsa blodigt skriande brott! --
    Hur bittra bli grningar, tankar och ord!
    Det strsta mordet var krlekens mord.
    Nu vxer blott hat p din jord.

                                 Febr. -18.




DET RDA IDEALET


    Du slss fr ideal, du rda hord,
    det nya Edens lsen r du trogen!
    Men brnda grdar tala egna ord,
    och vittnesml ha mrdade i skogen.

    Du rovdjur, gr din stmma mnskligt mjuk,
    stryk raggen grann med frasernas frgyllning!
    Men dina spr frrda att din buk
    vill blod och pengar ha till fyllning.

    Skrik hgt om hga ml i himmelsbltt,
    och hurra fr ditt Eden efter morden!
    Men mord r mord och brott r brott,
    s lnge mnskor bo p jorden.

                                 Febr. -18.




SVERIGE


    Mor Svea strdes, dr hon somnat gott
    frn tidens trkiga och tunga rster.
    Det var ett vilddjursvrl och skarpa skott
    och ngra ndrop borta ifrn ster.
    Hon gned de sammansovna gonen
    och tog en tr och tnde sig en pipa.
    Vad var det? -- Ack, en olycksalig vn,
    det stackars Finland var igen i knipa.

    Nu svor mor Svea. ter blev hon strd
    av stra grannen -- hut han borde veta!
    Men hur det var, s knde hon sig rrd
    och drack fr Stl och Svrd och vad de heta...
    Det stackars Finland, vad det dock var krt,
    det olycksbarnet ibland Nordens brder!
    Det skar i hjrtat. Ack, men man har lrt
    att bra mycket, fastn hjrtat blder...

    Hon grt en skvtt, hon tnkte: Kanonad
    vid egna grnser lter hgst allvarligt.
    Nu borde ngot stort hr ske -- men vad?
    Att skicka vapen eller folk r farligt.
    Man vet ej vilken fljden kunde bli,
    om jag det svenska hjltestlet vsser.
    Dock br min broder f min sympati,
    och ergo skriver jag en bunt adresser. --

    Men dignande i drivor och i blod,
    med sista skottet skjutet ur gevren,
    vid Nylands kust en skara svenskar stod
    frfrusen, svulten, jagad ut i skren.

    Och sterbottens bnder stodo vakt
    med blodigt brst i vilda vintertrakter
    och hllo stnd emot en vermakt
    av ryssar och av rda avgrundsmakter.

    n rasar kampen, n r lngt till slutet
    med segerns ln fr storsint offermod,
    n skall hr mycket bli p drivan gjutet

    av troget, tappert, delt hjlteblod.
    Men ett r visst. Frgs vrt land i lga,
    s har det stridit fr sin arvedel.
    Och dmd r den, som ingenting vill vga,

    fast brders liv och eget st p spel.

                                        Mars -18.





DE VITAS SNG


    Segra vi mste, segra vi skall!
    Landet vi rycka ur ddens famn.
    Fosterland, n har du mn som ej vika,
            mn som ej svika
            ditt smdade namn!
    Upp ur frnedring, fasor och fall
    lyfta dig sner p seniga hnder,
    upp i det hga, dr morgonen tnder
    solen, som lyser din framtid en gng.
        Fosterland, fosterland, tro p vr sng!

    Mrkret vill mrda dig -- klyv det, vrt svrd!
    fienden fjttra dig -- fll den, vrt skott!
    Sak som r sanning och rtt m vl mkta
            strida och fkta
            med sak som r brott!
    Stode dr mot oss av vld en vrld,
    fosterland, nd din morgon vi hlsa,
    nd skall snernas offer dig frlsa.
    Fosterland, tro oss, din dag r ej all!
        Segra vi mste, segra vi skall!

                                     Mars -18.




HYMN


    Nu segra de vita, nu viker vr natt, nu klarnar vrt himlavalv,
    nu gr ett befrielsens andedrag ur jorden som blodig skalv.

    Nu sopar en vinande vrstorm fram, och giftfyllda tcknen fly.
    Du arma, hrjade fosterjord, det r som du skapades ny.

    Se, siande strr ver gravar och grus en solvr sitt gyllene stnk!
    Frst nu r den vunnen, vr frihetsdag, med offer -- och ej som sknk.

    Mitt land, du r som en man som stritt med aldrig trttnande arm
    mot mrkrets strypande gastar och sist mot djvuln i egen barm.

    Nu str du dr sargad och riven i blod, med armen stelnad i kramp.
    En kamp mot det onda i eget brst r vrldens bittraste kamp.

    Men hj ditt huvud, mitt tappra land! Nu randas din framtidsdag.
    Ty den hr livet och friheten till, som krossat sitt onda jag.

                                                           Apr. -18.




DE FALLNA


    Stilla, segerlarm och liv som sjuder! Kom, du hgtidsfrid!
    Sorgens stora, djupa harpa ljuder ver storm och strid.
    Vren tnder varmt i skyarna sitt bloss,
    men i mrka, kulna gravar kallna
    stoften av de tappraste, de fallna
            som ha rddat oss.

    Mins det, ni, som i de trygga husen bryta lugnt ert brd,
    eder ro r kpt med pris av tusen tappra hjrtans dd!
    ppna bladen, hvd, fr bragdens gyllne text!
    Bonde, du, som glds t kerns grda,
    minns, att det r blodet av de dda
            som gav sdden vxt!

    Ja, det r de fallnas kalla hnder, som p blanka svrd
    lyfte landet hgt bland fria lnder. Viska, andevrld,
    att ett folk str fritt vid deras gravars rand!
    Stora sus i skogar, hundramila,
    vagga in i evighetens vila
            dem som frlst sitt land!

                                            Apr. -18.




DEN VITA VREN

Prolog vid konstnrernas musikalisk-dramatiska soar
 Svenska teatern den 7 maj 1918.

    S blev det vr nd. Det kunde den ej hindra,
    den hrda, hemska vinter, som frgtt.
    Nu drmma kvllarna som frr s bltt,
    och solkristaller ver haven tindra.
    Nu spela kllorna en glad revelj,
    och ej blott vapnen p dess toner svara,
    ty skott p skott nu skjuta bjrk och slg
    i morgonstunderna, de gyllenklara.

    Var hlsad, vackra vr, som ntligt kom
    med allt vi mer ej tordes drmma om!

    Ja, det blev vr nd, men ej fr alla,
    hur solen sina sknker till oss br.
    -- G in i ndens hem och knn de kalla
    och tunga skuggorna, som ruva dr!
    Dr vrida magra hnder sig i svlten,
    och skuldls barnatr dr strmmar strid,
    men det r lngt till brd och skrdetid
    och nakna ligga tegarna och flten.

    Lyss! Genom vrens hga segerkr
    en underton av snyftningar du hr.

    Vrt land r frlst. Vi hade kraft att sl,
    vi hade kraft till hat, som sprngde bandet.
    Nu randas daningstid och tid att s
    fr allt vad krigets lie slog i landet.
    Den ven med blod, med jmmer och frdrv.
    Nu randas rddningstidens tysta vrv.
    Land skall med lag, men ock med krlek byggas,
    att frid i landets samvete m tryggas.

    Vr arm m svinga tidens hrda svrd,
    men hjrtat bringa lidandet sin grd!






DEN SLAGNE TITANEN




DEN SLAGNE TITANEN

(Oktober 1918.)


    Frst nu, nr nd och ofrd kom och segervagnen vlte
    s nra mlet fr en tung, en vermnsklig frd --
    frst nu blev stor i tragisk glans det stora dramats hjlte,
    och ran, ran har han frlst i kampen mot en vrld!

    Nu str titanen bldande och bjd infr publiken,
    det gr appld och jubelskrn ur sal och galleri.
    Han str dr ansatt av en vrld och av de sista sviken,
    s ensam och s ofrstdd som ngon man kan bli.

    Men nnu aldrig spelades p Tellus' slitna tiljor
    en dystrare, en mera mrk och svrtydd tragedi.
    Vem mter hela lidandet, vem vger alla viljor
    som brottades och brunno och brusto dri?

    Gavs detta hav av vnda fr att denne skulle falla,
    som gde hjltens hela rtt till segerkransens vinst,
    som stridit bst och lidit mest och offrat mer n alla,
    men brukat lgnens dunkelspel och hatets vapen minst?

    Nej -- finnes det en mening i de dystra skdespelen,
    som vltra fram med brak och blod p jordens gamla scen,
    och gller ngot i vr vrld den starka, tappra sjlen
    och icke bara vapenmakt och stl och hat och sten --

    D r nog Tysklands hjltede hgre tnkt och menat
    n allt som mts med simpla mtt p vinst och nederlag,
    d skall dess folk g banan fram, frbttrat, luttrat, renat
    mot skrden, som dess offer stt fr framtidens dag.




ROPORTEN

(Vid de tyska truppernas hemfrd. November 1918.) 


    S bruten av bdlarnas gisselslag,
    s sjuk och till dden trtt
    att hopplst han dmer sitt eget jag
    och sargar sitt eget ktt,
    vars hjrteblod jorden drack. --
    Men _en_ finns i vida vrlden det n
    som griper hans hand till ett tack.

    Nu regna frbittringens pilar i skur
    p plundrad och vapenls man,
    och runt kring en ddsbdd str staternas mur
    av isande hat och bann. --
    Dock finns det lngt borta i norr en ort,

    som bryter frbannelsens mur;
    dr ppnar sig festprydd en report,
    som timrats av finlndsk fur.

    Den porten r liten och lg och trng,
    men talar sitt sprk nd,
    ty under dess bgar i blommor och sng
    de smdade krigare g,
    som sprngde s mnga frtryckareband
    fr lnder av frmmande blod,
    men funno ett enda och undanskymt land
    som grningens vrde frstod.

    Vi glmde dock ej vem vi skylla vr tack
    och varifrn rddningen kom,
    vi hrde dock ej till det krmarepack,
    som svngde nr vinden slog om.
    S ltom oss sga s vrlden det hr,
    att lngt hr i norr str en man,
    som tackar det Tyskland, som trampas och dr,
    och annat ej vill och ej kan.



