'Samlade skaldestycken' av Michael Choraeus r Projekt Lnnrots utgivelse
nr 895. E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden,
varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till
e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




MICHAL CHORI SAMLADE SKALDESTYCKEN

Af

Michael Choraeus



rebro,
Tryckt hos N. M. Lindh,
1815.





INNEHLL:


 Utgifvarens Fretal (af F. M. Franzn).
 Frfattarens Lefverne.
 Till Chorus (dikt).
 Vid Chori graf (dikt).

PRIS-SKRIFTER.

  1. Ehrensvrd.
  2. Yppigheten.
  3. Trollhttan.

LRODIKTER.

  4. Menniskans vrde.
  5. Sllheten.
  6. Den dygdiges hopp.
  7. Den stilla Dygden.
  8. Tviflan och Tro.
  9. Oskuldens hmd.

ELEGIER.

 10. skan.
 11. Till mina Barndomsvnner.
 12. En tanke p min egen graf.
 13. Det ldriga Templet.
 14. En suck frn Altaret.

BLANDADE DIKTER.

 15. Blygsamheten.
 16. Minnet och Hoppet.
 17. Enkans Visa.
 18. Den hgtidliga frlofningen.
 19. Vid lilla Ludvigs graf.
 20. Ord till en Finsk melodi.
 21. Idyll.
 22. Sommarnatten.
 23. Afsked af Runsala.
 24. Gubben till Ungdomen.
 25. Mitt tycke.
 26. Barnsligheten.
 27. Trsten.
 28. Oskulden.
 29. En blick mot framtiden.
 30. Bortresan.
 31. Frsta Maj.
 32. En munter Gubbes dryckessng.
 33. Frvandling.
 34. Lilla Calle.
 35. Visiten.
 36. Till min sjuttonriga Kusin.
 37. Sng till en ung Flicka vid hennes mors dd.
 38. En hlsning ifrn Jockis.
 39. Sng forfattad p ett kerflt.
 40. Ederna.
 41. Ynglingen.
 42. Till den sjuke Mcenas.
 43. Den botfrdige.
 44. Till Leuconoe.
 45. Till en Moders skugga.
 46. De tre ldrarne.
 47. Vid Fru Fants graf.
 48. Till Fru Grefvinnan Cronstedt.
 49. Skaldebref Till Prof. Tengstrm.
 50. Af en Mor till sin Dotter.
 51. Eva Loffman.
 52. Vid Baron Beckfriis's Graf.
 53. vid en Graf.
 54. Krigsfrklaring mot Herr Grefve C.
 55. Bref Till Fru V.
 56. Sng till Herr Lektor Moberg.
 57. Julklapp till min Sophi.
 58. P en Taskbok.
 59. Lilla Hedda till sin Pappa.
 60. Sng till min lyckliga Vn.
 61. P en afleden makas portrtt.
 62. Skl.
 63. Till Frken X.
 64. I anledning af en inskrift p en bild af Fru L..
 65. Ett barns sng.
 66. Babels torn.
 67. En liten lxa till Aspasi.
 68. Andra priset.
 69. Man frsger sig ltt i hettan.
 70. Rosen, Fjriln och Biet.
 71. Stickelbrsbusken.
 72. Blommor till de Skna.
 73. Fastlagsris.
 74. Inpromptuer.
 75. Flugan och Ljuset.
 76. Claras Canariefgel.

Psalmer i Gamla Svenska Psalmboken, omarbetade.

 Nro 84.
 Nro 95.
 Nro 106.
 Nro 143.
 Nro 144.
 Nro 184.
 Nro 229.
 Nro 231.
 Nro 241.
 Nro 245.
 Nro 255.
 Nro 263.
 Nro 264.
 Nro 274.
 Nro 288.
 Nro 291.
 Nro 299.
 Nro 316.
 Nro 330.
 Nro 387.
 Nro 396.

Fragmenter och ofullndade Stycken.

 Stycken af ett Tal den 29 Nov. 1799.
 Menniskans bestmmelse.
 Sng fver Konung Gustaf III.
 Andakts-Poem.






UTGIFVARENS FRETAL.


Otta och ett halft r ro frflutna, sedan Chori dd gaf anledning att
vnta en upplaga af hans samlade arbeten; och sju r har man vntat den
af min omsorg, efter min frbindelse med hans Enka. Ocks rnade jag
redan 1808 i bo uppfylla denna vntan, hvad hans Skaldestycken angr;
men kriget, som afbrt gemenskapen emellan Sverige och Finland, betog
mig tillflle att sammanleta tskilliga p hvardera sidan om hafvet
kringspridda blad, som ej borde saknas i denna samling. ntligen r
det, genom en ovntad ledning af hndelser, i nejden af Hjelmaren, som
dessa till strre delen Finska alster utgifvas.

Hvad deras vrde angr, vore det lika ffngt, som obehrigt af
utgifvaren, att vilja frekomma lsarens omdme. Dock m mig tilltas
en anmrkning, hvilken, om den ock ingen ting betyder i afseende p
de hr meddelade arbeten, som hvarken kunna eller bara bedmmas efter
annat, n hvad de i sig sjelfva ro, likvl torde vara ej alldeles
fverfldig fr dem, som mer granska Auktorn, n hvad han frfattat.

Utom det att _Chorus_ slt sin bana nstan vid en lder, d mngen
skald frst begynner sin, eller tminstone upptcker sin rtta kallelse;
mste han af sin korta lifstid anvnda den mesta delen fr sitt stnds
yrke, som, ehuru nra sammanhang det i sin grund har med poesien,
dock i sin utfning lgger ett band p den frihet, som hvarje konst
fordrar: en af orsakerna, hvarfre _Chori_ sngm s ofta framtrder
ssom lrarinna, oaktadt sin naturliga fallenhet fr det lekande och
naiva.

"Den kta skalden kan endast sjunga." Denna anmrkning, som jag
nyligen sett, om jag rtt mins i Iduna, torde i vissa fall kunna
vndas om. Mngen skulle blifvit en kta skald, om han ej gjort annat
n sjungit. Men f kunna det i vrt land, utan att gra sig olyckliga.
Icke heller vore det nyttigt, om denna regel fljdes af hvarje yngling,
som tror sig fdd med en poetisk dra. Man blir s ltt bedragen i
denna inbillning, icke endast af sig sjelf, utan af andra. En annan
sak r det med stora genier: de tvingas fram af en inre magt. Deras
valsprk r, som _Kellgrens_: omnis in hoc sum; om de n skulle
frspilla dervid hela sin timliga vlfrd.

fven den tidepunkt, i hvilken _Chorus_ framtrdde, var trhnda
ej den frmnligaste fr utvecklingen af poetiska anlag. Flere
omstndigheter hade vllat, att vitterheten ej mer skattades fr sin
egen skull: hvaraf fljde, att hennes idkare genom den moraliska,
religisa eller politiska vigten af de mnen, de behandlade, skte att
bibehlla hennes anseende. Derigenom frambragtes vl mnga frtrffliga
stycken, som tillvunno sina frfattare en tvfalldig aktning, den som
man lemnar skalden eller vltalaren, och den som tillkommer medborgaren
eller sedolraren. Men ngon gng hnde derigenom ocks, att ett mtt
af snille och talang, som i en liten lyrisk blomstersng med frdel
kunnat anvndas, p ett didaktist sdesflt nstan frspilldes. Om
nrvarande samling i ngot blad ger anledning att beklaga den sednare
verkan af en i sig sjelf alltid bermlig syftning; s ger den fven
tillflle, att gladas fver den frra. Jag nmner blott det frsta
stycket: Sngen fver _Ehrensvrd_.

Ett srdeles missde har likvl, efter Frfattarens dd, fvergtt
detta hans frnmsta skaldestycke. mnet deri har genom tidens
hndelser blifvit sdant, att man endast med smrta kan lsa det,
oaktadt dess beundransvrda sknhet.

fven fver _Chori_ Psalmer rdde en oblid stjerna. Ostridigt hade han
till detta skaldeslag, icke blott den yttre kallelsen genom sitt
stnd, utan en inre genom sin varma knsla, sitt enkla och ltta sprk.
Men utom det, att hans frsk deri ej hunno fullndas innan hans dd,
hade man den tiden andra begrepp om den reform, vr gamla Psalmbok
borde underg, n man sedan fattat. Visserligen funnos d redan de
ypperliga Kyrkosnger, med hvilka Doktor _dmann_ gjort epok i Svenska
Psalm-poesien; men detta mnster gllde egentligen i afseende p nya
Psalmer, och _Chori_ bemdande syftade endast de gamlas frbttring.
Den rtta konsten dervid var d nnu icke funnen, icke ens af hans
medtflare och vn Doktor _Wallin_, som sedermera till frtjensten af
s mnga egna msterstycken, tillagt den mindre lysande, men dubbelt
skattbara, att p ett frundransvrdt stt hafva rddat de flesta
af de gamla. _Choraeus_ r fr frigt ej den ende, som i detta svra
och grannlaga skaldeslag behft tidens hjelp genom fning och prof.
Emellertid vunno hans Psalmer ett utmrkt bifall; och tjena nnu till
mngas andakt: hvarfre de fven hr blifvit  nyo aftryckta; helst
strre delen saknas i den nya Profpsalmboken.

Men det r nu mera ej Frfattaren, utan Utgifvaren af denna bok, som
behfver en apologi.

Ofta villrdig i valet af de stycken, jag skulle upptaga, har jag
liksom rdfrgat Frfattaren sjelf, och, jag tillstr det, ej blott
hans smak, utan hans hjerta, som mngen gng fr sin vlvilja
uppoffrade sin relystnad. Likvl ro ganska mnga tillfllighetsverser
uteslutna; och ibland de bibehllna synas mig ngra ej vara de minst
vackra i denna samling.

_F. M. Franzn_.




FRFATTARENS LEFVERNE.


Man sker gerna en Frfattares bild framfr hans skrifter: man vill
se den i ansigtet, som man hr tala. Ocks ges det skriftstllare, i
synnerhet skalder, hvilkas person r nstan oskiljaktig frn deras
arbeten. Dels visar den sig sjelf i dem, och utgr stundom deras
frnmsta behag; dels frutstta de, fr att rtt kunna skattas, att
lsaren liksom lefver med auktorn.

Den skald, som i nrvarande samling  nyo framtrder fr allmnheten,
har i det ena afseendet lngesedan vunnit mnga hjertan; och i
det andra r en teckning af hans lefnads omstndigheter det bsta
fretal fr hans skrifter. De frra torde fven i sig sjelfa ej sakna
allt intresse fr den, som finner nje i betraktelsen af de oftast
obetydliga, stundom besynnerliga tillflligheter, som bidraga att afgra
en menniskas de, och att dana dess snille och dess hjerta.

Hofpredikanten _Michal Chorus_ var fdd den 15 Mars 1774.[1] Hans
fader var Comministern i Christinestad _Michal Chorus_. Hans moder
hette _Hammar_. Vid detta exempel gller ej Linns id, att barken hrrr
af fadren och krnan af modren. _Chorus_ hade rft det inre endast af
sin fader, som var en man af utmrkt hufvud, ej utan studier, och
ryktbar fr den gfvan att oberedd kunna i predikstolen, med en sann
ingifvelse, vl utfra sitt mne. Ett fr tidigt gifterml hade bragt
honom i en bekymmersam belgenhet. Pastorsadjunkt nu i Vr, nu i
Vasa, nu i Solf, ndde han ndtligen hgden af sin lycka, d han i
Christinestad fick tminstone en stadig boning. Sonen, som var fdd p
det frsta stllet, hade sledes redan i spda ren det det att ofta
flytta; och man kan sga om honom, att han nstan aldrig haft ngot
egentligt hem p jorden.

fven s ovisst r det, till hvad nation han skall rknas. Alla de
nmda orterna, ehuru belgna i Finland, bebos af en Svensk koloni, som
i sprk och seder fullkomligen skiljer sig frn Finnarne, ehuru det
ena folket bor ttt invid, stundom midt ibland det andra. Ocks vilja
de Svenske bnderne ej kallas Finnar, ehuru deras Finske grannar, som
kunna rknas till de mest hyfsade af sin nation, lika mycket stta
sig fver dem, och om de fvertrffas i liflighet, umgngsamhet och
vnlighet, deremot tillegna sig fretrde i stadigt allvar och lugn
rdighet. I anseende till sprket var _Chorus_ blott Svensk, kanske
fven till lynnet; men till sin hrkomst var han frmodligen en
blandning, ssom de fleste af stndspersoner, hos hvilka denna skilnad,
fven af andra skl, r mindre mrkbar. Fr frigt var det fr honom
lika, om han ansgs fr Svensk eller Finne. Han fverlefde ej den
tidepunkt, d man med bestrtning blef varse, att det var ett haf
emellan Sverige och Finland.

Ocks hade Frsynen delat hans lefnad och hans lycka mellan begge
strnderna af stersjn. En besynnerlig skickelse frde honom redan i
yngre ren till Sverige fr att der uppfostras.

Hans fader, d han knde sig nra dden, kallade honom till sin
sotsng, och sade: "Jag dr, och lemnar din mor med dig och dina syskon
i fattigdom. Vr Herre har gifvit dig goda anlag; men jag ser ingen
utvg till din uppfostran p din hemort. Res till Sverige: sk opp
Domprosten _Fant_ i Westers, och sg att en dende fader skickat dig
till honom, och att din farmor hetat _Fant_."

P detta patriarkaliska vis blef den unge _Chorus_ skickad ut i verlden.
Men fr att komma till Westers, behfde han en liten respenning. Ngre
Handlande i Christinestad sammanskto den, och sknkte honom klder. S
kom han till Stockholm, utan ledsagare och utan rekommendationsbref.

Af de mnga slags frfrelser, fr hvilka en yngling r blottstlld i
hufvudstaden, mtte honom en, som ej synes farlig, men som var nra
att gra honom olycklig fr all sin tid, tminstone fra honom p en
helt annan vg n den, dit han var rnad. De frledande varelser, af
hvilka den stackars gossen, som aldrig frut sett ngot sdant, lt
dra sig till den grad, att han p dem frstrde hela sin kassa, voro
-- krsbr och pron. Sedan han tit opp de sista han kpt, och ej mer
kunde kpa ngot enda, ppnades frst hans gon: och han fann sig
ensam i en fremmande verld, utan husrum, utan mat, utan penningar. Det
fartyg, p hvilket han kommit, var frsvunnit frn skeppsbron, och
intet Westers-fartyg fann han, som kunde emottaga honom med sitt
lilla bylte. Af de mnga ansigten, som mtte honom, knde han icke ett
enda; och ingen brydde sig om honom det minsta, om icke kan hnda en
eller annan smlog t den lilla sllsamt kldda figuren frn landet.
S gick han hela dagen, och glmde till slut all den friga sorgen
fr hungern. Dock kunde han nnu icke frm sig att begra allmosa,
d han blef varse ett par gossar, som fingo penningar af en Officer.
Han underrttade sig om orsaken, och fick hra, att de togo vrfning.
I hast beslt han att flja deras exempel, och lt inskrifva sig, som
skeppsgosse p ett krigsfartyg, som med det frsta skulle afg till
Sveaborg. Detta hnde r 1790, och Freden i Verel lr d nnu icke
varit sluten, tminstone ej kungjord. I alla fall sg det p fartyget
ganska krigiskt ut.

I ett gonblick var hela hans utsigt frndrad. Gymnasium, akademi,
magisterkrans med mera dylikt, som vid namnet _Fant_ fst sig i hans hg,
voro frsvunna. I deras stlle stod nu, vid namnet Sveaborg, allt hvad
frskrckligt r, fr hans inbillning. Dock kom ej ngern, innan han
tit sig mtt: sedan frst tnkte han efter, huru han slt sig sjelf
fr en mltid, och gret som Esau; ty fven sin faders vlsignelse
tyckte han sig hafva frlorat. Officern, som hade vrft honom, blef
varse hans ngslan, och underrttade sig om alla hans omstndigheter.
Gif dig tillfreds, min gosse, sade han; du skall f behlla din svarta
rock. (Han bar nnu sorgdrgt efter sin far.) "Blif prest: dertill
passar du bttre, n till knekt. Res till Westers, och kom hdanefter
bttre ihg, hvad din far sagt dig p sin sotsng." Med dessa ord
gaf han honom sitt afsked, lt honom behlla vrfningspenningarna ssom
en sknk, och skaffade honom rum p ett Westers-fartyg. Mer n en gng
hrde jag _Chorus_ med rrelse beklaga, att han aldrig sedermera rkat
denne hederlige man, hvars bild stod alltid liflig och klar i hans
tacksamma hjerta, ehuru han med sin lders lttsinnighet skilts ifrn
honom, utan att ens ftga efter hans namn.

Vid ankomsten till Westers var det frsta han gjorde, ej att g till
Domprosten, utan att klifva opp i Domkyrkotornet. Ensam, som han der
stod, mellan himmel och jord, dit kastad fver haf och sj, lngt ifrn
sitt hem och sin slgt, oknd af alla, i den stad och det land, han
sg under sig, med ingen annan tillflykt n ett fremmande hus, der
hans namn aldrig varit nmdt, med ingen annan grund till sin vntan
att der blifva emottagen, n en dende faders nskan, borde han finna
sin belgenhet bekymmersam, och bfva fr det gonblick, som snart
skulle afgra hans de. Men den sorglsa ynglingens sjl var sysselsatt
endast med det hga, henne upplyftande tornet, och med den vidstrckta
utsigten af hans nya fosterbygd: s ansg han orten genast; ty att han,
p sin faders ord, ej skulle af Domprosten med ppna armar emottagas,
fll honom aldrig in, att tvifla.

ntligen steg han ned till jorden igen, och skte opp Domprostegrden.
Doktor _Fant_ hade fremmande hos sig, d hos honom anmltes en liten
svartkldd Finnpojke. Han gick ut, och kom in efter en stund med
_Chorus_ vid handen, och visade halft leende, halft brydd, t sitt
sllskap det ofrmodade testamente, han ftt ifrn Finland.

Domprosten _Fant_ var af det gammaldagsfolk, som rres af slgtkrlek;
och ehuru mycket aflgsen, och fr honom ovntad, skyldskapen var,
erknde han den likvl, Slgten _Fant_ i Sverige hrstammar i sjelfva
verket ifrn sterbotten. Dessutom kunde hans knda godhjertenhet ej
frskjuta den vrnlse fremlingen; och hans frus vlgrandetankestt
styrkte honom i det beslut, att anse sig bunden af ett bldande
fadershjertas sista suck, ssom af en pligt, och att emottaga den
faderlse, ssom af Frsynens hand.

Gossen sjelf intog snart genom sin qvickhet och sina friga goda
egenskaper begge sina fosterfrldrar. Upptagen som barn i huset, njt
han i sju rs tid deras mma och frikostiga omsorg, som fljde honom
frn gymnasium i Westers till akademien i Upsala, der han redan 1792
blef inskrifven. Den korta tid af blott tvenne r, som han frblef vid
det frra lrostet, frutstter icke endast en ovanlig lrgirighet
och fattningsgfva, utan fven en redan i Finland vunnen fning i de
gamla sprken, hvarvid hans fader sjelf mste handledt honom; ty vid
pedagogien i Christinestad kunde han ej lra annat, n det som hr till
en folkskola.

Doktor _Fant_ gjorde ej ett halfverk. Han fvergaf ej sin fosterson,
innan hans uppfostran var fullkomnad. De skiljdes frst 1797, d
_Chorus_ p hans bekostnad tagit magistergraden.

Nu lemnad t sin egen omtanke, skte han sin utkomst ssom Lrare i
enskilta hus, och kom dervid i en ny skola, som i brjan bittert nog lt
honom knna sin aga.

Domprosten _Fant_, sjelf gldtig och eldig, hade ej qvft _Chori_
naturliga qvickhet; och Domprostinnans visa godhet hade emot dess
alltfr fria utbrott skt en motvigt endast i hans egen godhjertenhet.
Emedlertid fick han tidigt en vana att sticka omkring sig med sm
infall, som hos den vrnlse halfvilde gossen frn Finland hade ett
eget behag, men hos den frn Upsala komne ynglingen ofta misstyddes,
och stundom i sjelfva verket ej kunde annat, n misshaga. Redan vid
Akademien hade han gjort sig knd, icke endast fr kittslighet i
umgnget, utan fr verser af en frolmpande art, dem han sjelf i en
mognare lder aldrig kunde frlta sig. Denna lust att retas hos ett
ungt snille, som vill frska sin gadd liksom sina vingar, om den ej
alltid bevisar ett fverlgset hufvud, ssom ngre frmena, bevisar
icke heller alltid, ssom mngen frestller sig, ett ondskefullt
hjerta. _Chori_ hjerta tminstone var godt och oskyldigt, som ett barns.

Han var icke den enda yngling, som d han ifrn den Akademiska
parnassen, der han drmer endast om guddomligheter p molnskyar,
nedstiger i hvardagslifvet, med ett hemligt frakt anser alla dess
freml, nda till dess hans erfarenhet lr honom att skilja den
verld, i hvilken man blott tnker, ifrn den, i hvilken man tyvrr
mste lefva. Det hnder mngen dervid, som det hnde en viss resande
ungherre i en smstad. Han kom i en sal, der det dansades; men som han
ej fann sllskapet sig anstndigt, och tyckte sig se ett inre rum,
der han hoppades finna en mera utvald cirkel, ville han skynda sig
dit, och mrkte ej i hastigheten, att det han ansg fr en drr, var
blott en stor spegel, som han sttte emot och slog snder. En sdan
spegel r mngens inbillning, d han trder in i verlden. Hos ngra
r den ett verkligt trollglas, som visar dem fverjordiska syner, och
fullkomligheter som blott kunna tnkas; och nr de misstaga dem fr
verkligheter, hafva de stundom den olyckan att stta snder glaset. Hos
andra deremot r det blott en vanlig spegel, der de betrakta endast
kopior, och dem stundom vanstllda, af den hvardagsverld, i hvilken de
lefva; dem de likvl ge ut fr idealer; och orsaken, hvarfre de hellre
se i spegeln, n rundt omkring sig, r frnmligast den, att ibland
bilderna derinne, deras egen alltid str frmst.

_Chorus_, utan att egentligen hra till ngondera klassen, ty han var
ganska ppen fr det verkliga, och lemnade sig t dess behag med en
naif knsla, kom likvl, fven han, ifrn Lrostet med hufvudet fullt
af ider, som i den krets, der han nu intrdde, funno ingen ting
motsvarande. Hans redan frut satiriska lynne brt derfre ut p ett
stt, som sttande mnga omkring honom, studsade tillbaka p honom
sjelf.

Det var i synnerhet hans egen fosterbygd, som i det afseendet blef hans
skola. Han hade lemnat den ssom en r gosse, och terkom efter sju
r ssom en bildad yngling. Genom en naturlig frvillelse flyttade han
i sin frestllning denna rhet och denna bildning ifrn sig sjelf, p
landet dit han kom, och landet der han varit. Redan p fartyget, som
frde honom fver till sterbotten i sllskap med flera unga fruntimmer
ifrn Jacobstad och Gamla Carleby, hade han bort finna sitt misstag;
men den tagg, han fick rna hos dessa Finska rosor, verkade nnu hos
honom ej annat, n att han besjng dem i verser, som lto fven dem
knna taggen under rosen. En kraftigare varning vntade honom, sedan
han var landstigen. De pannor, han i de nmnde stderna sttte emot,
voro hrdare n hans; men kunde dock icke straxt gra honom varsam.
Ssom ett vidunder af qvickhet och frarglighet, blef han i en hast
ryktbar kring hela landet; och till slut vpnade man sig emot hans
tunga med ett medel, hvaremot inga infall frsl. Smningom frndrade
han sitt stt att vara; och innan han lemnade orten, var han lika
allmnt lskad, som han i brjan varit illa ansedd.

Vid Abo Akademi, dit han begaf sig 1799, och der han kort derefter blef
Docens i Vltaligheten, frvrfvade han sig genast bde sina frmns
bifall och de studerandes frtroende. Ssom tillika Informator i ett
af Stadens frnmsta hus, hos Lnets Hfding General-Majoren Baron
Willebrand, hade han tillflle att knna verlden p en ny sida; och
hvad redan frut var bortntt af de kanter, han burit i den borgerliga
krets, der han frut varit, blef nu i den hgre sllskapscirkeln n
mera jemnadt och glattadt. Likvl fvergaf honom aldrig hans medfdda
ppenhet i lynnet och ltthet i umgnget; och den frekommande
vnlighet, hvarmed han nu mera intog alla menniskor, var s naturlig
och hjertlig och afsigtsls, att man omjligen kunde tro honom ngonsin
hafva varit annorlunda. Ocks hade han ej p det sttet frndrat
sig, att han antagit ett fr honom fremmande vsende: han hade endast
bortlagt en ovana: en ovana, som tfljer de bsta hufvun och hjertan,
och har sin grund i det misstag, att till de yttre formerna i umgnget
fverfra den ton af sjelfstndighet, som hr till det inre tankesttet.

Srskilta omstndigheter af en egen art bidrogo vid denna tidepunkt,
att utbilda bde hans karakter och hans snille. Den utmrkta godhet,
hvarmed han bemttes af den vrdnadsvrda Fru, hvars Sner han
underviste, den vackra belgenheten af de landstllen, Runsala och
Jockis, der han till flje af denna frbindelse tillbragte sommaren;
ett vnskapsfullt umgnge med ett ungt fruntimmer af frstnd, knsla
och smak, som ofta vistades i samma hus, och hvars bild han tecknat p
hennes graf (se poem nr. 51), frenade sig att rra de innersta
strngarna af hans hjerta, och frambringa dessa harmoniska ljud, som
frst vckte en allmnnare uppmrksamhet p hans skaldegfva.

Det var ibland Runsalas[2] namnkunniga ekar (om icke de enda, tminstone
de frnmsta i Finland), som han frfattade stycket skan (poem nr. 10)
och ngra andra af sina mest intagande snger. Det var p Jockis, af
sin prktiga byggnad, sin vackra trdgrd och sina Engelska fabriker i
det skna Tavastland utmrkta gods, som ett i sanning poetiskt lif hos
honom utvecklade dessa lskvrda egenskaper, hvilka sedermera, hvar han
kom, tillvunno honom allas vlvilja och bifall.

Ett af hans stt att stadkomma ett oskyldigt nje m nmnas: helst
ngra af hans verser syfta derp. P en holme i en  inom trdgrden
stod en liten enslig hydda; der de promenerande gingo in att hvila sig.
Ofrmodadt yppade sig der en osynlig invnare, som lt frnimma sig i
en bok der mngen af de beskande fverraskades med ett tankesprk,
en anmrkning, en frga, som stundom trffade den hemligaste vrn af
hans hjerta. Snart blefvo hyddan och boken ett slags orakel, som man
nalkades, lika nyfiken, som fruktande; och sllan gick ngon derifrn
utan en vckt tanke eller knsla, som med de skna minnena af Jockis
och dess herrskap frenade en hgkomst af den s kallade _Gubben i
Hyddan_. Den i brjan oknde anden, som under detta namn uppenbarade
sig, var fr frigt ej alldeles ensam. En annan osynlig rst hjde
sig stundom med eller emot hans, och rjde en qvinlig genius, hvars
srskilta karakter upplifvade det romantiska spelet. Begge voro snart
frsvunna. Endast boken lg qvar i hyddan, ssom en minnesbok, der hvar
och en, som beskte stllet, antecknade sitt namn. Men mngen, som
knt de tvenne, snart fven ur tiden frsvunna vnnerna, tycker sig
nnu i lunderne af Jockis mrka deras nrvaro, tminstone hvar gng,
som godsets frtrffliga garinna, hvars dla beskydd begge tnjto i
tiden, vistas p stllet.

Om Runsalas och Jockis sommarnjen ej voro obetydliga medel till
utbildningen af _Chori_ knsla och smak: s gaf deremot vistelsen vid
Akademien i bo, och i synnerhet den ofrgtlige Porthans handledning,
som tidigt insg och uppmuntrade hans snille, en allvarligare
riktning t hans bemdanden. fven fr hans skaldegfva erbd sig snart
ett hgre mne. P Akademiens vgnar uttryckte han fderneslandets d
varande hopp om den nyss fdde thronarfvingen i ett tal p vers, som
fr gonblicket gjorde ett stort intryck, och fven eftert,
d det af Akademien blef utgifvet, vann bifall och vckte en hgre
vntan af den unga skalden. De tvenne pris, som vid samma tid af
Vettenskaps- och Vitterhets-Samhllet i Gtheborg honom tilldeltes,
bidrogo att fortskynda hans rykte. Dock var det i synnerhet hans mindre
stycken, som tillvunno honom den ran, att icke endast hans namn, utan
ock hans verser, flgo ifrn mun till mun kring hela riket. Deras
ovanliga ltthet och naturliga behag intogo fven den strre allmnheten;
och den lycka, som till exempel _Enkans Visa_ gjorde, skulle ej frsms
af skalder med hgre ansprk, n _Chorus_; ty att fven i den lgsta
hydda framlocka en sng och en tr, borde, om ej smickra deras
relystnad, tminstone rra deras hjerta.

En ny frndring i _Chori_ belgenhet synes hafva verkat bde p hans
sinnes och hans lyras stmning. Under en landtlig enslighet p Tervik
i Nyland, der han tillbragte ett r ssom lrare fr en ung Baron
_De Geer_, den samme hoppfulle ynglingen som under sista Finska kriget
olyckligen omkom i hafvet utanfr Gefle, trffade han i ngra Elegiska
stycken en af de bsta tonerna i sin lyra. Se t.ex. _En tanke p min
egen graf_ (poem nr. 12). Denna melankoliska ton hade likvl redan frut
rjt sig fven i hans gladare snger. Till och med hans lrodikter
hafva en elegisk anda, som utgr deras mesta behag.

Ovntad var denna karakter af hans sngm; icke endast fr dem, som
hrt omtalas hans frsta intrde i verlden, eller sett hans lsta
satiriska frsk, utan fven fr dem som i en sednare tid nrmare knde
honom och intogos af hans lekande qvickhet i umgnget. Det r vl
icke ovanligt, att en frfattare vid sitt skrifbord r en helt annan
person, n d han talar eller handlar. Likvl var denna motstridighet
hos _Chorus_ mera skenbar n verklig. Mellan satiren och elegien r ett
nrmare sammanhang, n det frst synes. I begge skaldeslagen r det
ett starkt misshag till det verkliga, som vcker knslan: den yttrar
sig blott olika efter det olika lynnet hos skalden, som antingen ler
eller suckar derfver, antingen anklagar blott andra eller sig sjelf
tillika, och uppehller sin uppmrksamhet antingen vid det felaktiga,
han erfar, eller vid det bttre, han tnker. Fr frigt r det med
_Chori_ sngm, som det var med honom sjelf. S naift hon tycks fatta
fven det minsta behag i det verkliga lifvet, och s ltt och sorglst
hennes uttryck oftast faller sig: s r likvl hennes innersta vsende
sentimentaliskt. Och han sjelf, oaktadt den muntra och skmtsamma
liflighet, som alltid bibehll sig i hans vsende, trdes likvl af en
hemlig trnad och oro, fven i de lyckligaste gonblicken af sin lefnad.

Dessa vntade honom p andra sidan om hafvet. Kongl. Krigs-Akademien p
Carlberg ppnade fr honom 1802 en ny bana, der han inom en kort tid
kom i tnjutning af allt hvad man plr anse frmnligt. Ssom Kongl.
Hof-Predikant och Regemente-Pastor fr Sdermanlndningarne, jemte det
han var Theologie Adjunkt vid Krigs-Akademien, hade han redan, inom
sitt stnd och fr sin lder, gjort ett betydande steg, och hoppades en
snar befordran till ngon frmnligare plats. Ssom andelig talare, kom
han i ett sdant rop, att d fremmande hrare ifrn Stockholm hotade
att alldeles uttrnga de egentliga p Carlberg, ndgades Academiens
Guvernr bestmma antalet af de personer, som i kyrkan skulle f
intrde: en omstndighet, som likvl gaf _Chorus_ mer oro, n hans
rykte gaf honom nje. Vida strre var hans tillfredsstllelse vid det
tillflle, d flere Kadetter, rrde af hans predikan, kommo till honom
och yppade oknda frseelser.

Ssom skald, emottog han ett pris i Svenska Akademien, som i anseende
till hedern var det hgsta, fr ett skaldestycke, hvars patriotiska
mne tillvann honom fven Konungens uppmrksamhet.

Men en sannare lycka tillfll _Chorus_, n den tvetydiga att vara
bermd, som nstan alltid medfr det det, att i samma mn vara tadlad
tillika. I sitt kall aktad och lskad, bde af sina embetsbrder och
dem han underviste; i umgnget af hgre och lgre vl ansedd; af sina
vnner (sjelfva hans medtflare blefvo det) med den hjertligaste
tillgitvenhet omfattad: vann han slutligen 1805 fven af huslig sllhet
en mindre vanlig lott genom sitt ktenskap med Enkefru _Sophia Christina
Robsahm_, fdd _Wester_.

Men sorgen tycks s ndvndigt tillhra menniskolifvet, att om den ej
tillskickas oss utifrn, skape vi den oss sjelfva i vr inbillning,
eller fds den inom vrt blod, i vr andedrgt, i de organer, hvarmed
vi knna och tnka. Stundom blir fven ett fverflod af lycka en
orsak till vr osllhet; och ett tillflle att vlja emellan tvenne
lyckliga belgenheter, kan gra ett bjligare sinne, tminstone fr
gonblicket mindre lyckligt.

Alla dessa orsaker frente sig hos _Chorus_, att i sjelfva den
tidepunkt, d hans sllhet fullkomnades genom en Sons fdelse, och
genom det mest sannolika hopp om befordran till en Theologie Profession
i bo, frbittra och kan hnda frkorta hans dagar.

Troligen bar han lnge hos sig sin egentliga ddsorsak i ett svagt
brst. tminstone varnade han i det afseendet af en kunnig lkare mnga
r frut. Dock var hans hektik ej uppenbar frrn mot slutet af r
1805, efter en lngsam och besvrlig resa ifrn bo, der han aflagt
prof fr den skta Professionen. Till den hastighet, hvarmed sjukdomen
utvecklade sig och fullndade hans upplsning, medverkade sannolikt
fven en sinnesoro, hvars orsak jag tror mig bra frklara, d jag
derigenom kan rttvisa den dde, utan att sra ngon af de lefvande.
Hrvid mste jag g tillbaka nda till frsta ursprunget af hndelsen.

Kring hela riket, tminstone i stderne, hade upphjt sig en klagan
fver den ringa uppbyggelse, man oftast fann af den offentliga
Gudstjensten, nsknt frnmsta orsaken hrtill lg hos hrarne
sjelfve, i deras brist p andakt och tro, i deras strre uppmrksamhet
p det yttre och menskliga, n p det inre och gudomliga i hvad de
sgo och hrde: s gfvo utan tvifvel fven presterne, i synnerhet de
yngre, anledning till detta missnje. Det borde vcka s mycket strre
uppmrksamhet, som det yttrades lika af olika slags hrare. En del
klagade, att de ej fingo hra Guds ord; en annan del, att det
menniskoord, som fr dem frambrs, var alltfr ostdadt. Mngen
frsamling sttte sig fver krfva afhandlingar i ett fr dem
obegripligt skolsprk, mngen fver krnlsa utrop i svassande ord med
tillgjorda tbrder. I allmnhet saknade man hos unga Predikanter icke
endast fning och erfarenhet, utan ock insigt och urskilning. Om
stundom fven hos de ldre tskilligt kunde klandras, och om i
synnerhet deras sprk ej svarade mot tidens fordran; s fverskyldes
likvl dessa brister af deras allvar i hufvudsaken, och af den trohet,
hvarmed de hllo sig till den Heliga Skrift. Roten till det onda lg
fr frigt i den obengenhet, att ing i Prstestndet, som rjde sig
hos de flesta ynglingar af natursgfvor och grundligare studier. Ibland
de nitiska och verksamma kyrkans mn, som begynde kraftigt motarbeta
detta frfall, var Biskopen i bo Herr Doktor Tengstrm. Ett
hufvudsakligt medel deremot syntes honom ett redan vid Akademien
ppnadt tillflle att prfva och utbilda de blifvande Predikanternas
embetsgfvor. Med de eftertryckliga varningar, han sjelf bde enskilt
och offentligen gaf emot de rdande felen, ville han frena den verkan,
som tfljer egen skdning s vl af det felaktiga, som af det goda.
Allt detta kunde stadkommas blott genom ett Seminarium; och ett sdant
blef genom Akademiens i bo d varande frtrfflige Kanslers, Hans Ex.
Grefve C.A. Wachtmeisters vlvilja och nit, efter den plan, Herr
Biskopen i samrd med andra insigtsfulla mn uppgifvit, bragt till
verkstllighet; hvarefter dylika inrttningar skedde fven i Upsala och
Lund. Afsigten dervid var visserligen icke, att fr den praktiska
fningen uppoffra de theoretiska studierna, och befrmja den ytlighet,
som var tidens llmnna fel. Tvertom skulle fordringarne bde af
sprklrdom och af philosophisk underbyggnad kas och skrpas. Men s
lnge bristen p Prestmnen gjorde ett visst fverseende till ett
oundvikligt ondt, borde de, som skulle framtrda ssom lrare infr
Guds frsamling, om de saknade en djup lrdom; tminstone i sjelfva
embetets utfning, ga ngon frdighet och urskiljning.

Den nya inrttningens frsta framgng skulle naturligtvis mycket bero
p den man, som stlldes i spetsen fr densamma; och som _Chorus_ vid
samma tid genom sina predikningar vunnit stort bifall i Stockholm, och
redan i bo var knd bde fr kunskaper och fr talegfva: s blef han,
ibland andra, uppmuntrad att ska den Theologie Profession, hvarmed
styrelsen af Seminarium skulle frenas.

Han sjelf, ehuru lycklig p Carlberg, frestades af krleken till
sin fosterbygd, och af hoppet att der kunna utrtta ngot godt;
men oroades genast af den tanken att st i vgen fr andra skande
af strre akademisk frtjenst. Likvl, d all anledning var till
den frmodan, att vid denna nya syslas besttande allt afseende p
personer, fven hvad deras fr frigt ostridiga rtt angick, skulle
uteslutas: s tyckte han sig utan frebrelse kunna lemna sitt de i
deras hnder, om hvilkas allvarliga och ovldiga nit fr saken allena
han var fullkomligen fvertygad. Men s njd han skulle varit, att se
en medtflare, hvars fretrde i lder, tjenstr och lrdom han gerna
erknde, och fr hvars karakter han yttrade och hyste all aktning, sig
fredragen: s smrtsam var fr honom den frestllningen, att hans
befordran, som ansgs otvifvelaktig, skulle tfljas af missnje och
sndring inom det verk, der han skulle intrda. Denna frestllning,
hvartill han bde vid sin resa till bo och vid frslagets upprttande
funnit ngon anledning, ehuru den mycket frstorades af hans lttrrda
sinne, oroade honom under hans sjukdom; och om hans sjls mtlighet
mycket hrrrde af hans helsas svaghet, s verkade den likvl tillbaka
p hans kropps frstring.

Redan i Februari mnad 1806 knde han sjelf, att han bar dden inom
sig, ehuru han ej frklarade sig derfver ens fr sin maka. Eftert
erinrade hon sig likvl, att han fyra mnader fr sin dd sagt henne:
"Jag har haft tre svra ntter; men nu r jag lugn: ske Herrans vilje!"
Ifrn det gonblicket lefde han ej mer fr verlden. Allt som frut
smickrat eller frtrutit honom, vckt hans hopp eller saknad, rrde
honom ej mera. Endast dem, han lskade, omfattade han nnu med en
stilla mhet. Frut orolig vid den minsta kroppsliga smrta, bar han nu
med tlamod de strsta plgor. Till sista stunden bibehll hans sjl
sin eld och kraft. Mellan det han liksom rknade sina steg till grafven
vid den rrelse, han i sitt rum tog, der hans cirklat kring golfvet
blefvo, ssom han sjelf anmrkte, dag frn dag allt mindre och frre,
skref han flere skaldestycken af religist innehll, af hvilka likvl
endast det, som slutar denna samling, hann utfras. De sista raderna af
hans hand voro dessa:

    S lng r dagen ej, att aftonen ej nalkas,
    Och aftonen ger lugn, och bdar nattens frid.
    Du trtte vandringsman! din heta trst skall svalkas:
    Du kllan finna skall uti behaglig tid.

P sjelfva sin ddsdag hll han, sittande i sin sng, utan tvifvel i
den inbillning, att han stod p predikstolen, med upphjd rst en kort
predikan om en christelig dd. Flera nrvarande vittnen intyga, att de
aldrig hrt ngon ting mera rrande, och uppbyggligt; men fven ett
mindre fullkomligt tal mste i en sdan belgenhet smlta det mest
hrda hjerta. Sedan han slutat, lade han sig ned liksom fr att d, och
lg en stund alldeles orrlig. Dock vcktes han nnu p ngra timmar
till knsla af sitt kroppsliga lif, innan han drog sista andedraget.
Han afsomnade den 5 Junii 1806 i en lder af 32 och ett fjerdedels r.

Hans ktenskap hade varat endast ett r och fyra mnader; och den son,
han lemnade efter sig, fljde honom snart i grafven.

Till det rrande af detta ddsfall bidrog fven hans makas de, som
nu var andra gngen enka i en lder af ngra och tjugo r. Om hans
likfrd, som skedde genom Carlbergs trdgrd till Solna kyrka,
skref en nrvarande vn till en frnvarande, ibland annat, detta:
"De dystra alleerna, den mrka skogen, den efter regn och ska nnu
mulna himmelen, allt sammanstmde med den knsla, som uppfyllde vra
hjertan. Knapt var liket nedlagdt i jorden, innan himmelen klarnade,
solen sken fram och den sknaste afton fljde: en tvfaldig bild af
menniskolifvet, antingen man tnker p det ljus, som fr den dde
uppgr ur griften, eller p sorgens flyktighet hos de efterlefvande."

Flere skalder hedrade hans stoft med blommor, som ej frvisna; och
p hans graf i Solna kyrkogrd lto hans vnner lgga en ohuggen
grsten med endast denna pskrift: _Chorus_. Man har funnit denna
minnesvrd frmten. Utan tvifvel skulle den passa fven fr ett snille
af frsta rangen eller fr en stor man: den vore d sublim. Nu r den
blygsam, liksom dess freml, och begr ej uppmrksamhet af andra, n
dem, hvilkas hjertan _Chorus_ i sin lifstid, antingen som vn, efter
predikant, eller skald intagit, och som nska ett svar upp hans egen
frga:

    Hvar r min graf, hvar r det mrka tjellet,
                Der jag skall ensam bo?





    TILL CHORUS.[3]


    Striden var s olik. Himlen vann
    Stark som _Theseus_, vnskapen, som han,
    Hmtar lsklingen frgfves ter

    Ur den tysta lnga nattens famn;
    Ffngt, spanande hans kra hamn,
    Klappar hon p ddens port och grter.

    O! hvi blef ett nyttigt lif s kort!
    Med hvar del ddlig, som gr bort,
    Flyttar sig en stjerna frn hans bygder,
    Bryts en dam mot tidernas frderf,
    Slcks ett hopp fr mensklighetens vrf,
    Undanrycks ett std frn unga dygder.

    Religionens lrare, hur vl
    Gick du vgen rakt till hrarnas sjl,
    Utan irrsteg kring en molnkldd mening!
    Himlens sanning och frnuftets rst,
    fver dina lppar, frn ditt brst,
    fllde fram med knslan i frening.

    Och din milda lyra, hur hon bd
    Andakt och beundran! Hur hon ljd
    Skaparns, hjeltarnes och dygdens ra!
    Tidigt dogo tonerne hon gaf,
    Och, vid blicken p din egen graf,
    Kanske sg du henne ej s nra.

    Sllheten du stegvis skulle n
    Och, lik vandrarn uppfr berget, g
    Genom dess afsttningar till spetsen;
    Frst bland oss du skulle lycklig bli,
    Vinna n en grad hos din _Sofi_,
    Och den hgsta uti englakretsen.

    Du r borta, -- jag p stranden str;
    fven jag skall helga dig en tr,
    fven jag min rst i chren blanda.
    S, nr Guds Profet frsvann i skyn,
    Stod _Elisa_ qvar med hpen syn,
    Bedjande om hlften af hans anda.


                                W.




    VID CHORI GRAF.[4]


          Multis ille bonis flebilis occidit.

                                    _Horat._

    Trffad af en Nordisk sommarflgt,
    En Hesperisk blomma tidigt faller;
    Och behagens ljusa morgondrgt,
    Multnar innom griftens mulna galler.

    Jordens drmda sllhet, snillets pris,
    Friden, hemguden och framtidshoppet --
    O! de flydde -- O! s flyr den is,
    Som en vrflod vldsamt drar i loppet.

    O! de flydde. Ja, p tidens sand
    Bygg din lycka, grunda dina den;
    Vinka gldjen: -- till ett annat land
    Vinkar dig, vid glimt af lian, dden;

    Obeveklig med sin jernhand slr
    Herjaren palats och tjell till jorden,
    Snillets son minuter andas fr,
    Nr den tanklse r grnad vorden.

    Ffng klagan! Fader! oss frlt
    Hjertats suck och saknans qvalda stmma,
    Lr i sorgens stund oss le dert,

    Mildra knslan, och dess uttryck hmma.

    Lr oss gissa till en hgre lag
    Och ett sammanhang af bttre den;
    Lr oss tro, att lifvets sista dag
    r ej den, vi falle ros fr dden;

    Att det nyttiga vi tnkt och gjort
    Ej med oss i griftens moln frsvinner:
    Att det godas minne, ljust och stort,
    ks, likt bcken som i hafvet rinner;

    Att frtjensten, olnt eller lnt,
    Ej med timmans skiften slutar banan:
    Att allt delt, gagnande och sknt
    Opp till evigheten medfr vanan;

    Att den tolk, som dygdens budord gaf,
    Rena, vigtiga och trstligt ljufva,
    Icke stngdes i en dslig graf,
    Men flg opp med en symbolisk dufva;

    Att de Hymner, en Davidisk Bard
    rnade till std t Religionen,
    Skola, med en rst, p jorden spard,
    Heligt ljuda invid Gudathronen;

    Att den suck, som genom knen flyr
    Frn en Makas hjerta, obesvarad,
    Hrs af Den, som tingens den styr,
    Och bland Himlens minnen blir bevarad;


    Att de spdas vrdare och far
    Skyddar arfvingen af namnets heder,
    Och p jorden n en engel har,
    Som, lik _Fant_, den faderlse leder.

    Att om vnskapen med eldad bn
    Icke vann den lskades frskoning,
    Har hon dock af minnets frid en ln,
    Och i hoppets rymder en frsoning.

    Hvila, stoft! i jordens modersfamn,
    Tag Oddlighet! ditt ln tillbaka.
    Vrda, Tacksamhet! Apostelns namn.
    Stanna, Vnskap! att vid urnan vaka.

    Och du yngling! nya dagars hopp
    Fr det land, som gaf dig hem och daning!
    Glm ej, under mannarens lopp,
    Lrarns efterdmen och frmaning.

    Om du, tidigt bildad fr ditt kall,
    Blir, som _Erhnsvrd_, lnders skydd och ra,
    fven du en dag bermmas skall,
    Och din hugkomst skaldens val begra.

    Och om d, som nu, en ovan rst
    Br den armes skrf till offergrden,
    Skall hans uppst ge ditt sinne trst,
    Nr det saknar snillets hgre vrden,

                                       G.






PRIS-SKRIFTER.




    1. EHRENSVRD.[5]

    Skaldesng.


          Hvem tackar hon? de hjeltars mod
          Som, nr de lefde, hon frsmdde.

                               _Leopold_.

    Han stundar d den dag,
    Som lker dina sr, s mnga och s djupa,
    Som ej ser andra nederlag,
    n skrdar, som fr lian stupa.
    Ja, Finland! ofta svag din lyckas telning var:
    n han i drifvan dtt, n lifvats opp och knoppats;
    Han ndtligt mognar nu ... och _Gustaf Adolfs_ dar...
    Se der den gyllne tid, som du s lnge hoppats!
    Se glad dess morgonsol bestrla dina tjll:
    Fortjena ditt beskydd, att vara dubbelt sll;
    Och, att med strre glans din sllhetstafla hja,
    Lt d och d din blick vid dessa taflor drja,
    Der minnet syns af fordna mrka r:
    Liksom i moln en blodig mne str.

    Ja, du frgts ej, Natt!
    Med frra seklet fdd och kring Europa gjuten,
    D Kriget p dess throner satt
    Och skan frde ut besluten;
    Lng var du, dubbelt lng fr mina fders bygd,
    Och dubbelt digra moln du fver henne tmde,
    Och sjelfva altaret gaf icke mer ett skygd,
    Och sjelfva grafvarne sitt ros frgfves gmde.
    O Finland! r ditt hopp fr alla tider slckt?
    Blott vilda norrskens bloss i hemsk och blodig drgt,
    Som rusa mot hvarann, kring fstets rymd du skdar;
    Men stjernan synes ej, som dagens ankomst bdar;
    Dock fatta mod! der stiger redan en
    Ur molnets bdd, och sprider hoppets sken.

    Var helsad, _Ehrensvrd_!
    Det r d dets dom, att stora sjlar fdas;
    Den stund, en lutad samfundsverld
    Behfver deras arm att stdas.
    Mrk var din barndomstid: Mordengeln trakt frn trakt[6]
    Kring Sveriges grnsor flg och strtade dess sner,
    Men skonade dock dig. Det ges en hgre Makt,
    Som genom molnen hr betryckta folkslags bner.
    Svik ej ett troget hopp: men vet, det strtas skall
    I samma gonblick som ser ditt eget fall;
    Bland lgor och bland svrd, beredd att dig frdjupa[7]
    Tnk, att en ra fins lngt fver den att stupa;
    Strid icke mer: se blottad fr hvart jern
    Din fosterbygd -- och svr att ge den vrn!

    Men ngra ej din ed!
    O! sge du frut med hvilken du skall strida!
    Det r frgfves att du stred
    Vid Hjelten _Fredriks_ egen sida:[8]
    Der gllde blott ditt lif, hr gller det din dygd;
    Der gde du din arm, ditt ga och din klinga;
    Men skall du hamna dig upp din fosterbygd?
    Hvad vapen har din hand? ditt hjerta ger inga.
    Hr prfvas ej blott nit, hr fordras ej blott mod,
    Men ock den vises sans, den klokes tlamod.
    Vlan! du var den eld, som hrjar och frsvinner:
    Det ges en dlare, som utan thordn brinner,
    Som, ofta glmd och ofta undanskymd,
    Dock sprider glans och skrdar frn sin rymd.

    Drj ej i mrkrets skygd!
    Du r ej lyckan vrd, om du fr faran ryser;
    Frsakelsen r ingen dygd,
    Om du kan gagna d du lyser.
    Rds icke tadlets orm, som hvser vid din fot,
    Rds icke harmens pil, som ljungar mot din panna,
    G driftigt till ditt ml i trots af klippans hot,
    Som stlles i din vg och bjuder dig att stanna:
    G, likt ett skmoln, fram, i trots af lyckans vind,
    Och se blott mlets gagn, fr vgens mdor blind,
    Och gif t dina barn en missknd dygd att rfva;
    Det r en sdd fr ngra dar forstrd
    Men lifvad opp till hundrafaldig skrd.

    Som hjelte, gr du fram,
    Som vis, din egen kraft med andras du frenar:
    S sprider cedern frn sin stam
    En adel grupp af fasta grenar:
    Rck _Hermanson_[9] din hand, och svr en Romersk tro,
    Nej! svr en Gothisk tro, ty hon blott ej bedrager,
    Att offra dagens frjd och sjelfva nattens ro
    Fr vinsten af en dygd, ej endast af en lager.
    Stll hvarje sann frtjenst, frsigtig eller djerf,
    Ur skuggan dragen fram, i ljuset af ditt vrf,
    Och upphj andras namn, att, vid din egen sida,
    Som sllskapsstjernor st, och glans kring Sverige sprida;
    Se fstets rymd! -- S vidstrckt minnets r --
    Man skymmes ej, man trnges icke der,[10]

    Stort r ditt fretag,
    Lngt bort str banans grns, hvars irrgng du betrder.
    Frlorad evigt r den dag,
    Hvars afton ingen framgng glder,
    Hvad kaos fr min syn af klippor och af skr,
    Mot hvilka bljan slr, kring hvilka stormen hviner!
    Dock svfvar ej en slgt af samma anda der,
    Som kallade en verld ur dsliga ruiner.
    Medborgeliga dygd! hur mktig r din hand!
    Hon reser opp ett Rom upp en de strand,
    Hon rdjer knen bort, hon bergen undanvltar,
    Gr hjelten till en Gud, och qvinnorna till hjeltar;
    Och redan str med murar, torn och torg
    Ditt storverk der! -- Var helsadt Sveaborg!

    Var helsad ock du Hr!
    Som ifrn strand till strand far upp stormens vingar,
    Och skyddar landets nakna skr,
    Och trst till sorgsna hyddor bringar.
    Flyg frn din lugna hamn, tag plundrarne emot!
    Lt hmden blixt p blixt mot deras panna ljunga,
    Och helsa deras barm med dessa afgrunds klot,
    Dem dden dig har smidt, dig _Ehrensvrd_ lrt slunga;[11]
    Snd dem kring rymden ut, som aftryck af ditt mod:
    De vnta blott en vink, de trsta efter blod.
    Men, sedan du befst ditt vlde fver hafven,
    S nedlgg segerns ros till Ehrensvrdska grafven:
    Den rn, som der djerfs stmpla mot din ro,
    Slr pltsligt ner uti ett lejonbo.

    Frmtna Sngm, fly!

    Fly frn ett skdespel, som dden blott kan njuta!
    Frskrckligt r kanonens gny,
    Dess dallring snderslr din luta.
    Vlsigna hjelten blott! Din kallelse det var,
    Af bygdens mdrar lrd och deras ombud vorden,
    De hafva hrt, att han, med mhet af en far,
    Rest detta vrn fr dem och hela fosterjorden;
    Att deras barn, som de, i trygghet skola bo,
    Frnjda af sin teg och sina makars tro:
    Att samma stilla lugn, som fdrens aska funnit,
    Skall unnas fven dem, sen mdans dag frsvunnit:
    De hafva hrt, hur du var dyrkans vrd,
    Och tacka dig, frfljde _Ehrensvrd_!

    Frfljs du? _Ehrensvrd_!
    Vlan! ditt hga ml med jettesteg du hinner:
    Man r ej jordens dyrkan vrd,
    Om man dess afund icke vinner!
    Hvar sg du ett Athn, hvar fans vl n ett Rom,
    Stort genom hjeltars mod och dla sjlars styrka,
    Som ej fraktligt fll till orttvisans dom,
    Till denna sega nyck, att skymfa eller dyrka?
    Se der din oskuld krnkt, se der ditt rykte fldt,
    Och till ett allmnt ml fr tadlets viggar stldt,
    Och g med kufvadt hat och hemligt gjutna trar
    Tillbaka till din dld, och odla dina frar,
    Och vrda der -- d dig ej unnas mer --
    Det trd, som frukt t andra ldrar ger.[12]

    Nej, hjelte, fatta mod!
    Var njd, du har gjort gagn, du kan ej mer begra.
    Gif ondskan, om hon vill, ditt blod,
    Gif henne, om hon vill, din ra;
    Men gif ej detta nit fr en otacksam verld.
    Det ppnas fr din syn, oddlighetens tempel!
    Han trder fram, Sokrat, och ropar: "var mig vrd!
    Och lskar du mitt namn, s rds ej mitt exempel."
    Ja vet att, till din trst, det trotsiga Athn,
    Hvad ej hans hjerta njt, beskrt hans multna ben,
    Att knbjdt infr dem hans dygder det frltit,
    Gjort mer ... frdmt sitt hat; gjort mer ... hans dd begrtit.
    Blif honom lik, frfljde _Ehrensvrd_:
    Det fins en Gud, det fins en efterverld!

    Dock mera ljuf n stor,
    Fr fosterlandets skull frsakelsen r vorden:
    Ltt r att lida fr en mor,
    D denna mor r -- fosterjorden,
    Hvad skatter fr en man, som verkligt hjerta har,
    r ej hans faders graf, r ej hans egen hydda,
    Och templet, dit hans dygd sin glada frstling bar,
    Och minnet evigt krt af stunder, lyckligt flydda!
    Ja, Paradisets frjd: den frsta knslans tid,
    Och mannalderns vinst: gagn, ra, samvetsfrid,
    Och allt som njuts i dag, och alltsom du begrter,
    Allt, allt, din fosterjord dig sknkt -- hvad ger du ter?
    Ditt lif -- Vlan! du har betalt din skuld:
    S pocka ej p rkelse och guld!

    P denna tankegrund
    Stod _Ehrensvrd_ med lugn i alla lyckans ilar,
    Som klippan i orkanens stund
    P sina gmda rtter hvilar.
    Ditt rykte r ett str, din lycka r en slgt,
    Din pligt str evigt fast, och klar som nordensstjerna.
    Vl! _Vasa_ fick en thron, men hvad fick _Engelbrect_?
    Och hvilken blef din ln, _Christina Gyllenstjerna_?
    S jemt, som skeppet gr ifrn sin stapel hgd,
    Den vise gr sin gng, t ingen sida bjd,
    Af hoppets fackla lyst, med dygdens harnesk vpnad,
    Mot lyckan utan stoj, mot faran utan hpnad,
    Och tnker glad: frtjenstens tempeldrr
    Skall ppnas dock med grafven -- om ej frr.

    Hon ppnades fr dig
    nnu p lifvets strand: din fruktan blef bedragen[13]
    Och klar den solen snkte sig,
    Som skred mot molnen hela dagen.
    Mildt leende som hon, till andra verldar g!
    Gif taflan af ditt namn tillsknk t minnetstempel;
    Vet, sanningen frtjust skall teckna der upp:
    "Till vra dars triumf, till andra dars exempel!"
    Den skola hjeltar se, och svra vid din dygd
    Att gagna, ssom du, en lskad fosterbygd.
    Vet, _Gustafs_ egen hand din minnesvrd skall grunda,
    Och teckna der i guld fr tidehvarf, som stunda,
    Frmst fr sin son, sin frsta efterverld,
    Ett heligt bud: Frgt ej _Ehrensvrd_!

    Ditt hjerta seger njt,
    Ditt rykte hade ej sin fulla seger njutit;
    Men Sverges lejon genombrt
    Den skogseld, som det inneslutit.
    Af fordna segrar dolt, till nya rof det gick;
    Men blef af lgan stngdt. Fr klokt att den frbida,
    Fr stolt att frukta den, det gldgade sin blick,
    Och skakade sin man, och rusade att strida.
    Hvar faller spets vid spets? hvar brinner stam vid stam?
    Der banar det sin vg; der strtar det sig fram.
    Frgfves fljes det af jgarenas skurar,
    Det gnistrar redan hmd frn dessa trygga murar;
    Och ingen rst frn denna dag har sport:
    Hvad Sveaborg till Sverges trygghet gjort.[14]
    Snart ifrn gldjens hgd
    Steg fredens engel ned och spred en allmn ljusning,
    Och alla tempel sjngo frjd,
    Och alla hyddor ljdo tjusning;
    Och fosterlandet fll fr _Gustafs_ ftter ned
    Och offrade den krans, som tacksamheten knutit:
    "Njut gldjen af det lugn, fr hvilket sjelf du stred,
    Och deltag i den fest, du t ditt folk beslutit."

    Men _Gustaf_ svarade: I grafvens mrker gms,
    Och d hon icke syns, hvad under att hon glms!
    I grafven gms den hand, som freden dig beredde.
    Och nu till denna grift han fosterlandet ledde --
    Hr fllo de med blottad hjessa ned,
    Och tackade fr seger och fr fred --.[15]




    2. YPPIGHETEN.[16]


          Privatis illis census erat brevis
          commune magnum.

                                   _Horat._


    Djupt ner i dalen str det halmbetckta tjll,
    Der jag min morgon njt och sluta skall min qvll;
    Jag byter icke bort min frihet och min koja,
    Mot veklighetens slott, mot yppighetens boja;
    Med gldje skdar jag den rikes bttre lott,
    Om han r lycklig sjelf, om han gr andra godt:
    Men om fr svarta troll af gnagande bekymmer
    Det glada lugnet skrmdt hans tjll, hans hjerta rymmer;
    Om det t hans brst en knsla har beskrt,
    S hrd som den metall, han brottsligt dyrka lrt;
    Om af en usling mtt han hpen tervnder
    Och riglar sina ls, och sluter sina hnder:
    D faller jag p kn och tackar jordens far
    Att mig en torftig mor uti sitt skte bar.
    Af mera dla skl, n dem som afund fder,
    Jag sjunger den barbar, som tjusar och frder,
    Som med sitt dolda gift, och med sitt granna svrd
    Skall lnge hrja n en vekligt somnad verld,
    Egyptens engel lik kring jordens rymder svfva
    Och hvarje manlig dygd uti sin fdsel qvfva.
    Jag har ett fosterland; det r ej blott ett namn,
    Det r min faders skt, det r min moders famn:
    Vid brdden af dess graf, som yppigheten bddar,
    Besvr jag verldens Gud att han dess sllhet rddar.

       *       *       *       *       *

    Men r det icke sant att Statens yppighet
    r blott ett tersken af dess fullkomlighet?
    Ju hgre dagens Drott p himlahvalfvet skrider
    Dess mera vrmer han, dess strre glans han sprider.
    Begr ej att dess lopp i dag skall ndra sig,
    Frbanna ej dess glans, blott fr den srar dig.
    Begr ej att en Stat, t Fdrens vanor trogen
    Skall evigt jaga ros, skall evigt vnda plogen,
    Den har ett hgre ml, den har sitt Zenith der
    Af vackrare behof, af dlare begr.
    Vill du att menniskan p samma punkt skall stanna?
    Vlan! mot jordensstoft tryck hennes hga panna,
    Smid bojor t dess blod och terhll dess lopp.
    Frgfves! -- tanken dock bevingad flyger opp.
    Nej _Rousseau_! p din graf den knslofulle grter,
    Den vise ditt system beundrar och frlter,
    Beundrar knslans blixt, som dig med blindhet slog,
    Och snillets djerfva flygt, som ortt kosa tog.
    Du sg bland stt och prakt ett olycksaligt slgte,
    Och det var denna syn, som din frvirring vckte.
    "r detta, sade du, den enkla menniskan?
    Kom hon ur Skaparns hand s usel och s grann?
    Nej gifvom henne snart tillbaka t naturen,
    t denna mma mor, uti hvars skte buren
    Hon redbar sllhet njt, ej blott dess granna namn.
    Hon tillbad dygden sjelf, ej blott dess prydda hamn
    Hon knde ej de brott, dem vra dagar fira,
    Hon var sin herre sjelf, och stafven var dess spira;
    Nej! hon r vilsefrd, hon finna skall igen
    Sin sllhet och sin dygd uti Arkadien."
    Oddelige Man! du brann fr menskligheten,
    Men ditt frslag r svrt -- svrt som omjligheten.
    Om menniskan i dag till rhet tergick,
    Var viss, hon drjde der ej mnga gonblick;
    Var viss, hon skulle snart den blomsterhgden hinna,
    P hvilkens skna spets hon hoppats gldjen finna.
    "Stig upp frn hjd till hjd, fall ned frn dld till dld
    Fr dagen lycklig blott, fr stunden tillfredsstld":
    S lyder Skaparns dom, frkunnad fr mitt slgte,
    Den stund, ur intets natt dess varelse han vckte.

       *       *       *       *       *

    Sg ej, att dygden qvfs, der yppigheten trifs.
    Det mttliga r sant, det falska fverdrifs.
    Jag vet, att dygdens frn i dalens skugga lifvas,
    Att hga tnkestt i lga kojor trifvas;
    Jag knner Romarns namn, han som i samma hand
    Bar spaden fr sin teg, och spiran fr sitt land;
    Jag vet med hvad berm man fordna dar bestrlar,
    Med hvilka frgors prakt man deras dygder mlar:
    Jag dessa taflor sett; -- men deras teckning fann
    Kanske fr mycket skn, kanske fr litet sann.
    Hvem r den ondamagt, som vrt begrepp frvillar,
    D det hos fordna dar s mnga laster gillar,
    D fret till en dygd, hvars planta skjutit fram

    Med samma vrdnad nms, som hennes mogna stam?
    r fibrens spnstighet, och styfheten i leder
    Med sjlens styrka ett, och vrdig samma heder?
    Kan knslans trga gng bli vllustens frakt?
    Kan blodets starka svall, bli hjeltemodets magt.
    Och hvilken r den dygd, vi lrt hos Cato dyrka?
    r det vl sjlens mod -- nej, envishetens styrka.
    Sokrat r mera stor, om grtande han dr,
    n denne, som med kld till hjertat dolken fr.
    Att d, r ingen dygd, nej det r hjeltens ra
    Att gagna med sitt lif och tyst dess brdor bra.
    Helt visst r dygden gjord fr alla tidehvarf,
    Helt skert skall hon g frn slgt till slgt i arf.
    Rom, Sparta och Athen! visst gdes hon af eder:
    Men br jag ska den i edra ra seder?
    Br jag ej ska den i nit fr allmnt vl,
    Som styrde eder arm, som lifvade er sjl?
    Och rdde icke dygd i Svithjods ldsta bygder?
    S fasta som dess berg har verlden sett dess dygder;
    Men dessa grymma mord, men dessa hmndens krig.
    Var detta, dla dygd! en fest beredd t dig?
    Nej, snd frn himlen ned att trsta jordens slgte,
    Din hand Olivens qvist, och aldrig svrdet strckte,
    Din rst frkunnade ej fasor eller blod,
    Men allmnt brdraband och allmnt delmod.
    Du trs af inga r, du stngs af inga grden,
    Som solen lifvar du hvar enda vr af verlden;
    Det var upplysningen som renade din dag,
    Det yppigheten r som kar dess behag.

       *       *       *       *       *

    Forsk ej skilja dem, det fins en hand allena,
    Som sliter dessa band, dem hon frmtt frena.
    Kometen skrider fram med enkelt majestt,
    Men skda hvilken prakt han leder i sitt fjt;
    Den vise frn sitt torn, i nattens tysta stunder,
    Af helig vrdnad tjust, betraktar detta under.
    Det yppigheten r som vidgar ljusets glans,
    Som fltar nyttans guld i njets blomsterkrans,
    Som reser vrd p vrd t stora hjeltars minnen,
    Som upp tusen stt frtjusar vra sinnen.
    Se der ett Tempel rest af yppighetens hand
    t stora skdespel uti ditt fosterland,
    Der snillets gudarst den strsta bov frleder
    Att svra dygden tro, och hlla sina eder,
    Der knslans varma tr till mensklighetens trst
    S ofta lenat opp ett hrdt, ett isadt brst.
    Frtjust af all den prakt, som trollade ditt sinne,
    Glm ej en tacksam suck t _Gustafs_ dyra minne!
    Trd fram p detta Torg: hvad ser ditt ga der?
    Fall ned fr hjeltens fot: det _Gustaf Wasa_ r.
    Hans minne skall ej d frrn med Religionen,
    Hans Stod ej strtas skall forrn med Kungathronen!
    Det yppigheten r, som rest hans restod,
    Medborgarns varma nit, och rika delmod.
    Du ej p Stockholms torg sg stolta minnesvrdar
    Om fattigdomens bild stod lutad p dess grdar.

       *       *       *       *       *

    Det r Frsynens lag, att Statens fverfld
    Skall gifva nden trst och torstigheten brd.
    Ej dessa rika haf sitt stora frrd gmma;
    Vlsignelser frn dem t alla sidor strmma:
    Der stryker floden fram med trotsigt majestt,
    Der smyger sig en bck med skrden i sitt fjt.
    Arbetarn offrar glad t andras slt sin mda,
    Fr att med sina barn sjelf dela tppans grda.
    Glad strcker han sin arm att resa andras slott
    Fr vinsten af ett bord i egen koja blott;
    Och fven i den stund han under brdan dignar,
    Han glmmer hennes tyngd, och hennes ln vlsignar.
    Hvem fdde sjuklingen, fr hela verlden gmd,
    Utaf sin enda vn -- af sjelfva dden glmd?
    Hvem hindrade hans qval? Gr rtt t yppigheten:
    Det hennes dotter var, det var vlgrigheten.
    Nr ifrn trakt till trakt den mrka plgan gr,
    Frdubblar hon sin gng och flyger i dess spr:
    Det fins ej ngon vr, dit hennes blick ej hinner,
    Det fins ej ngon tr, som henne oknd rinner.
    Glds, glds mitt tidehvarf! det blef din slla lott
    Att villja tnka mt, att kunna gra godt.
    Tron icke, lyckans barn och yppighetens vnner,
    Att vid er prakt och stt den vise afund knner;
    Men om p lifvets ban J tagen intet fjt,
    Att ingen hulpen bror hrs mt vlsigna det,
    Men denna varma suck, fr er till Skaparn hjes,
    Men tacksamhetens tr som uti gat rjes,
    Men denna sinnesfrid, t ddens stund beskrd:
    Se der den dla lott, han finner afundsvrd!

       *       *       *       *       *

    Hvad gr jag? r det jag som yppigheten gillar?
    Kanske med falska sken min syn hon blott frvillar,
    Likt denna skna konst, i frigt aktningsvrd,
    Som stora under gr uti en pappersverld:
    Frblindad af den prakt, som fr mitt ga strlat,
    Jag tror en verklighet, den endast konsten mlat.
    Mitt dyra fosterland! frlt mitt hjertas brott:
    Jag sg ej ditt frderf, jag sg din sllhet blott;
    Jag vnde bort min syn frn skymten af din fara,
    Ty hjertat sade mig att du br lycklig vara:
    Jag vet, den slagen r, en dubbel sveda fr
    Af hvarje msint hand, som rrer vid hans sr.

    Dock huru helas de, om de ej tla rras?
    M d frnuftets rst mot yppigheten hras!
    Ve den, som har en sjl, och ser frsagd och kall
    Sitt dyra fosterland p branten af sitt fall,
    Och ej med delt mod sin sista styrka samlar,
    Och stter skuldran till, och krossas, nr det ramlar!
    Nej, sgom icke mer, att yppighet och prakt
    Den rtta profsten r af fria Staters makt;
    Den glans som tjusar oss, en ryslig afgrund dljer,
    Och dden ofrmrkt i praktens fotspr fljer.
    Lykurg! m n en gng ur grafvens mrka famn
    Ditt minne lindra fram och glansen af ditt namn.
    Spartaner! p er mull jag driftar frga eder:
    Var det p skdespel J lrden edra seder?
    Gts dygden i er sjl med drufvans lena saft?
    Hvad krydda sknkte den sin liflighet och kraft,
    Att tjusa eder sjl, att fngsla edra tycken?
    Hvar kpte hon sitt smink; och sina skna smycken?
    Hvar lrde hon den konst att tala granna ord?
    Nej sdan satt hon ej vid edert enkla bord.
    Det var vid detta bord, der redbar spis frtrdes;
    Som kroppen hellsa vann, och sjlens styrka nrdes;
    Som hvarje Statens lem med lika skiftad rtt
    Var rrd af samma nit, och samma tnkestt.
    Hvad saknar detta folk till hgden af sin lycka?
    Kanske en svag Tyrann, blott mgtig att frtrycka,
    Kan hnda granna brott uti ett yppigt hof
    Och Skalders kpta hr, som sjunger deras lt;
    Kanske den goda ton i vra nya Stater,
    En skymfad helgedom, en segrande theater;
    Kanske frn Ganges strand det prktiga frgift,
    Som slcker tankens eld, och qvfver knslans drift?
    Nej, Sparta, om din arm frstr att svrdet bara,
    Och om ditt hjerta lrt att ska stridens ra,
    Sl dessa fiender! Athen begr ditt blod,
    Men desse fordra mer: din frihet och ditt mod.

       *       *       *       *       *

    I yppighetens famn tror du att dygden nrdes?
    Kan hnda var det der, hon smningom frtrdes.
    Se der en telning ryckt ifrn sin fosterjord,
    I gyldne urnan stlld upp de storas bord;
    Men trtt af konstens hand, som stundligt honom drifver,
    Och sjuk af fverfld, han inga frukter gifver,
    Han trnar lngsamt bort, han tynar stundligt af,
    Och sjunker vissnad ner uti sin prydda graf.
    Du hr Historiens rst med rrelse och styrka
    Fr alla jordens folk den stora sanning yrka,
    Att yppighet och prakt r sedernas frgift,
    Och veklighetens bdd medborglighetens grift.
    O! skda detta Rom s stort i fordna dagar,
    Stort af den visa magt, som gifvit verlden lagar,
    Stort af ett fruktadt namn, af rans segerstt,
    Dock strst af manlig dygd som fljde ran t.
    Men lt det rfva guld frn fvervunna lnder,
    Men lt det resa slott kring Tiberns kala strnder;
    Lt skdespelets prakt dit flyttas frn Athen:
    Och dygden flyttar snart frn hjertat och till scen.
    Det r ej mer det folk, som gick att lagrar skrda:
    Det stupar nedertryckt af sina skatters brda,
    Det somnar vekligt in i yppighetens famn,
    Och glmmer segrens glas, och sjelfva dygdens namn,
    Men denna styfva arm, och denna sinnesstyrka,
    Men denna religion att sina pligter dyrka,
    Men samma fosterland i hvarje enskilt brst,
    I gldjen deras allt, i sorgen deras trst,
    Men denna strnga sed, som lagens bokstaf lydde:
    Se der den dla dygd som torftigheten prydde.
    Athen! hon fanns hos dig, hon fanns en tid; men ack!
    Hon dden med Sokrat uti Cicutan drack.

       *       *       *       *       *

    Har himmelen bestmt, ibland mitt slgtes den,
    Att upp smakens trd, det mste ta dden;
    D, _Rousseau_! mt begrt den olycksflla dag,
    Nr menskan brt dess frukt, frledd af dess behag.
    Dock r det icke hr, som villan oss bedrager?
    r icke snillets ljus den sanna dygdens dager,
    r icke smakens frukt med sina blommors glans
    Den dles mda vrd, och vrd den vises ans?
    Mitt dyra fosterland! lt ljusets fackla brinna,
    Lt ifrn trakt till trakt dess milda strlar hinna,
    Att yppighetens sken, som lnge tjusat oss,
    Skall vika fr dess glans likt nattens skna bloss.
    Lt konstens unga Son, sig sjelf, och dig till heder,
    Ge sknhet t ditt vett, och smak t dina seder:
    Se detta kerflt, som rika skrdar br,
    Hur trifs ej nyttans ax med njets blomma der!
    Vnd icke gat bort med harm frn din Theater,
    Har Sverige ej sin smak s vl som andra Stater?
    Glm blott, att hvad du ser r bildningsgfvans svek,
    Att knslan r en drm, att dygden r en lek;
    Glm, och frlt det nit en ynglings hjerta drat,
    Glm att hans svaga suck ett heligt minne srat!
    Men _Gustaf Wasas_ Stod -- o himmel! r det der
    Som flrden trotsa vill att hon ej brottslig r!
    S hr d hjeltens rst: "o mina Fosterbygder
    Hvi dyrken J mitt namn, och skymfen mina dygder?
    r detta granna prl den sanna dygdens drgt,
    r denna sega sjl med Nordens hjeltar slgt?
    Flyn granne veklingar, dyn yppighetens slafvar:
    Hvi skymfen J vrt namn och trampen vra grafvar?
    Flyn dygdens fosterjord! jag knner icke er.
    O mina Faders Gud, fins intet Sverige mer?
    Hvar r du enkla dygd? hvar r du fasta heder?
    Hvar r du varma tro? mitt ga sker eder,
    Hvar r den dla jord, som eder fordom bar?
    St icke bergen mer p sina grunder qvar?
    O Sverige! om min arm har dina bojor krossat,
    Om frn en seg Tyrann dig _Wasa_ har frlossat:
    S fatta detta svrd som frdes af hans arm,
    Och snk dess hvfsta gg i yppighetens barm;
    Der har du n i dag tyrannen, som dig trycker.
    Ve dig!! om du ej snart frn honom spiran rycker!"
       *       *       *       *       *

    Hur har du, yppighet! ej tusen skilda stt
    Att skmma i sin grund Nationers tnkestt!
    Med njets bgare frstr du att dem sfva,
    Att qvfva dygdens rst, och rans knsla dfva.
    Af denna dvaldryck sfd, hvem hr den svaga rst;
    Som talar varnande ur djupet af vrt brst?
    Frgfves pligtens bud frkunnas af den vise,
    Vi glmme hvad han lrt, och hans frtjenster prise;
    Vi byte redbar dygd, och verksamhetens lif
    I tusen granna fel, mot ljufva tidsfrdrif.
    Blygs fallna mensklighet! fdd till en verklig ra,
    r du i dag frnjd att samma tittlar bra?
    Du frgar icke mer: frdlar det min sjl?
    Du frgar: tjusar det, och klder det mig vl?
    Vld, hgfrd, rikedom, med stolthet till sig rycka
    Arbetarns ringa ln, och slitens hela lycka.
    Frtjenstens blyga rst r under trar qvfd,
    Och rtt till dess frtryck djupt in i guldet grfd.

    Hvad r att ltta dem, som under brdan digna,
    Att hra hr och der ett hjerta oss vlsigna,
    Om millioner brst uti en efterverld
    Frbanna under grt vr yppighet och flrd.
    Ack! om upp din graf ett sjukligt barn skall stanna;
    Och under sorgens grt sin varelse frbanna,
    Frbanna detta arf, som ks med rens lopp,
    Af en frslappad sjl, af ett frmrkadt hopp:
    Hvad btar att din flit dess stora ansprk fyllde,
    Att med en ytlig glans dess brister du frgyllde?
    En bdd af Eiderdun, en bdd af halm och str,
    Ack! plgan sker opp och trifs i begge tv!
    Se der i ldrens vr en sjukling stdd mot stafven,
    Som ifrn njets slott en genvg fann till grafven!
    Se der ett halfvxt barn med hsten p sin kind,
    Se der en ynglings lif bortblsa med en vind!

    Se der en fattig mor i torftighetens hydda,
    Hvars smak frgiftad r utaf en utlndsk krydda;
    Hon rycker frn sitt barn ett trbefuktadt brd,
    Och gr att byta det i skadligt fverfld.
    O! skuggor af de mn, som hedrat svenska jorden,
    Som sdden dygdens frn bland klyftorna i Norden;
    Sen edra barnabarn, frsummande dess ans,
    I dag, blott pryda sig med njets blomsterkrans;
    Sen med frltelse, hur glmske af er ra
    De under flrdens stt ett vekligt hjerta bra,
    Och lifven med er blick en manlig dygd igen:
    D skall en lycklig dag ett Sverge finnas n.




    3. TROLLHTTAN.[17]


              Det dla, som Ni tnkt, det nyttiga Ni gjort;
              Se der hvad Visheten skall ensamt kalla stort.

                                                   _Blom_.

    Frn brdden af det haf, der Nordanstormens Gud
    Med skarp och vredgad rst frkunnar sina bud,
    Och n en skummig vg mot aftonstjernan hfver,
    Och n i bljans djup en ryslig afgrund grfver:
          Jag helsar skuggan af den strand,
          Som vattnas utaf Venerns blja:
          Att knslans svaga utbrott dlja,
          Och slagen af en oknd hand.

    Men hvilket r det dn, som jag p afstnd hr;

    Som skingrar rats ro, och hjertats lugn frstr?
    Ack! dundra fven hr de ljungande kanoner,
    Som strta dalens tjell, och hota hgdens throner?
          Fins ingen vr, dit lugnet flyr,
          Fins ingen dld, dit gldjen ilar
          Och leende i skuggan hvilar,
          Nr stormen fver jorden gnyr? --

    Dock detta skarpa ljud, som hres lngt ifrn;
    r ej ett fltslags skri, r ej en segers dn.
    Nej, dessa lnge nog ha fver jorden dundrat,
    Nej, redan lnge nog vi bdlarne beundrat:
          Frn stdrens grus, frn templens brand,
          Nog lnge dessa hrskrin skallat,
          Som hmndens viggar nederkallat
          Mot hjertat af ett fosterland.

    Det r ett strre verk n detta usla stort,
    Som menskan dyrka lrt, och blott frbanna bordt,
    Som i en framtids dag, nr segrarns stoder ramla,
    Och tusend hjeltars namn i glmskans knar famla
          Skall dundra detta stora bud,
          I mensklighetens dfva ra:
          Den sanna ran vill blott hra
          De gagneliga storverks ljud.

    Jag nalkas: hvilken syn? hvad de frde mig
    Frn elfvens lugna strand hn till ett inhemskt krig?
    Hr! hur med vreda dn de om hvarandra brusa,
    Se! hur med flaggigt mod de mot hvarandra rusa:
          O! mtte dagens ljusa Drott,
          O! mtte nattens herskarinna
          Af inhemskt krig och tvedrgt finna,
          I Manheim, denna tafla blott!

    Mitt ga vndes bort: det aldrig drja skall
    Vid ngon ryslig bild af hga olycksfall:
    Se der en stilla ! dess syn mig behagar:
    S lungt och tyst, som den, frrinne mina dagar!
          S uti dets granskap str
          Den vise, der hans dag frrinner,
          Och bullret blott hans ra hinner,
          Men ej hans dla hjerta nr!

    Dock! det r knslans pligt att lifligt taga del
    I Skaparns underverk, i konstens skdespel.
    Men ffng r den prakt, som endast knslan tjusar,
    Frgfves elfven ler, frgfves forssen brusar,
          Frgfves slussarne mot skyn
          Med stolthet sina kronor hja;
          Den vises blickar icke drja
          Vid yttre glansen af en syn.

    Se der! utbrister han, ett kraftigt vittnesbrd
    Att menniskan r stor, fast hon r vilsefrd;
    S mgtig, som den rst, bland dessa klippor ljuder,
    S mgtig r den rst, som hennes storhet bjuder:
          Som bjuder att med vldig hand
          De himmelshga klippor sprnga,
          Med hvilka oss begren stnga
          Ifrn fullkomlighetens strand.

    Ja, jordens dle Kung! hur r du icke vrd
    Beundrans hga rop -- och trars tysta grd.
    Din egen lilla vr med stolthet du frgter,
    Och stakar stjernors gng, och himlens omkrets mter.
          Hon strtar klippans spetsar kull,
          Hon snderbryter hennes grunder,
          Den hand, som darrar ngra stunder
          Och evigt gms i jordens mull.

    Men hvilken var d du, som dyrkansvrd och djerf
    Frst lade verksam hand vid detta stora vrf?
    Du mste gt en sjl af tvefald koppar sluten,
    Du mste gt en hand ur hrda marmorn bruten,
          Och alla hjeltar nederlagt,
          Och skflat alla jordens lnder,
          D slutligt du din fana vnder
          Emot naturens egen magt

    Ja det var du, o _Carl_! hvars storhet vrdas nn
    Utaf det trogna folk, som dyrt betalat den:
    Ja det var du som gick att med din jrnarm lyfta
    Ur forssens grymma djup den frsta tunga klyfta:
          Som gick att fosterlandets nit,
          Och Polheims dla snille mana
          Att genom berg och forssar bana
          En jemnad vg fr nyttig flit.

    Glds! detta stora vrs med mera styrka skall
    Frkunna hvem du var, n brckta murars fall,
    n Narvska trummors klang, n Holofzins kanoner,
    n fallna Stders dn, och nederbrutna Throner;
          Det skall Pultavas jmmerskri
          Med kraftig stmma fverrsta,
          Och mensklighetens hjerta trsta
          Och fosterlandets ra bli.

    J hjeltar! J, som stridt med tigrens grymma mod;
    Som lefvat utaf rof, och hedrat er af blod:
    Ve Er! om intet vrs i hfderna frkunnat
    Att J blott ngon stund t dla storverk unnat;
          Ve edra namn, om dagens ljus
          Uti den sena eftertiden
          Blott lser dem p Pyramiden,
          Upprest p fallna Stders grus!

    Frlt dem, Mensklighet! frlt dem deras brott,
    Glm deras segrars mngd, mins deras dygder blott.
    Och Du! som blickar fred frn solens hga bana
    Och snder stormen blott att oss till lugnet mana:
          Glm allt, hvad flrden kallat stort,
          Glm krigets hjelm, och segrens fanor
          Och hjeltens stjernor, hjeltens anor;
          Och mins det nyttiga, han gjort!

    Men glm ej, Efterverld! de stora fretag,
    Som byggdes hundra r, och fllo p en dag;
    Nej ls med hpen blick i prktiga ruiner,
    P hvilka nattens Drott med sorgset ga skiner:
          Det r ej nog till hjeltens pris
          Att styrkans arm t nitet lna,
          Och verlden med dess vrs frvna:
          Han mste fven vara vis!

    Se der af oklokt nit, se der af ovis magt
    En evig minnesvrd i fasans hela prakt.[18]
    O hvilka armas svett, som der frgfves runnit,
    O hvilken mngd af r, som fruktlst der frsvunnit,
          O hvilka skatter drnkta der,
          Att ge den vise detta nje,
          Att sga med ett tradt lje:
          Se menniskan hur vis hon r!

    Mitt slgte stanna hr, och se din vishets bild.
    O! fr ett falskt begrepp hur mycken mda spild:
    System upp system i glmskans flod st snkta,
    Likt dessa slussar hr, frstrda och frdrnkta.
          O hvilka mdosamma r!
          Hur mnga tidehvarf frsvunnit
          Frrn man blotta vgen funnit,
          Som till det sannas tempel gr!

    Och har man funnit den i vra ljusa dar?
    r det ej blott ett sken, som tjusar och bedrar?
    Skall icke samma fors med styrkan af sin blja
    De visas byggnader i evighet frflja?
          Skall ej ett annat tidehvarf
          Med blygsel vra misstag rfva
          Med hgmod andra fel frvrfva
          t sina barnabarn till arf?

    Nej glds! den vises blick i dag sin svaghet ser,
    Och bygger ej sin tro p forssens ynnest mer.
    Han sker icke mer att dessa klippor sprnga
    Som tankans hgre verld frn sinlighetens stnga.
          Nej, styrd af religionens hand,
          Han trygg Kanalen genomseglar,
          Der himlen sig i bljan speglar
          Och hinner tjust en nskad strand.

    O du, som djerf och blind n sker denna rymd
    Af tron allenast sedd, fr tanken evigt skymd;
    Den blick du hja vill, du i en afgrund snker,
    Du all din mdas guld i intets blja drnker,
          Du med en tunn och brcklig slup
          Den vilda forssens blja pljer,
          Som blott en stund af mkan drjer
          Att strta dig i ddens djup.

    Ja svage ddlige! din egen vanmagt knn,
    Se din frmgas grans, och fverstig ej den.
    Var glad i njets stund, var lycklig i din yra,
    Men lr af vgens svall att fvermodet styra.
          Den vise ej frmten gr
          Att mot naturens krafter strida;
          Han smyger sig p forssens sida
          Och glad ett nskadt lyfte nr.

    S restes detta verk, som Sverges ra gr;
    Upp en annan grund, den forssen ej frstr.
    Frtrnad vg p vg han utur djupet hfver
    Och i sin egen barm frtviflande dem qvfver:
          D glad med skrden i sitt spr
          Kanalen rinner genom flten,
          Lik den frtryckte dygdehjelten,
          Som leende bland bdlar gr.

    Snart flydda tidehvarf! du fr d icke blott
    Till evighetens dom frdelser och brott:
    Din skna aftonsol ej rodnande beskiner
    Blott fallna tempels grus, och thronernas ruiner:
          P Gtha elfvens glada strand
          Dess sista blick med tjusning drjer,
          Till dess hon der fullkomnadt rjer
          Ett msterverk af fridens hand.

    Den nsta morgonsol, ur bljan rinner opp;
    Skall purpra dessa verk i fljden af sitt lopp:
    Skall med frtjusning se, hur flagg vid flagga hjes,
    Hur bljans jemna rygg af tusen klar pljes:
          Hur sliten fstande sitt hem
          P Venerns blomsterrika strnder,
          Upplyfter sina hundra hnder
          Och trtt af skrdar snker dem.

    Du fosterlandets vn! hvars knslofulla sjl
    Frtviflar vid dess nd, frtjuses af dess vl,
    O sg, med hvilken blick du detta storverk skdat
    Som tusen ldrars vinst med kraftig rst bebdar:
          O lr oss att p deras mull
          Med tacksamhetens knsla vaka,
          Som vgat egen vinst frsaka
          Fr detta dla storverks skull.

    Ja, helig r hvar graf, som i sitt skte br
    De dla armars stoft, som fordom svettats hr:
    Och J! hvars ppna hand t fosterlandet rckte
    Det guld, som sprider vinst frn slgte och till slgte;
          S lnge hjden gifver fall,
          S lnge forssens blja rres,
          Och detta dn kring rymden hres,
          Vr tacksamhet ej tystna skall!

    Och J, som fdens der, i andra tidehvarf,
    Och dragen redbar vinst af detta stora arf,
    Frsamlens ngon gng p edra fders grifter,
    Och svren evig tro t fredliga bedrifter.
          Och svren att med flitens hand,
          Och svren att med nyttans dygder
          Frskna edra fdslobygder,
          Och gagna edert fosterland!

    Ja mma fosterland -- o evigt dyra mor!
    Blif hdanefter sll, du hittills varit stor.
    Du lnge hpnad vckt, g nu att afund vcka,
    Och om t dina barn du n skall lagrar rcka,
          O! m de rckas t den arm,
          Som fridens glada yrken skter,
          Och endast mordgevret stter
          I klippans ofruktsamma barm!






LRODIKTER.




    4. MENNISKANS VARDE[19]


    Hvilket vrde ger du mitt slgte?
    Hvar str mlet fr din bana fatt?
    Skall den slump, som dig till dagen vckte,
    terstrta dig i intets natt?
    Ssom lfven fdas, vissna, falla,
    Och frtrampas och frstras alla,
    Tills en annan lika flygtig vr
    Lunden klr i lika skna drgter,
    Fr att fven pryda den sitt r:
    S frsvinna slgter efter slgter,
    Och begrafvas djupt i jordens famn,
    Och ge sina rum t andra namn.

    Dock! som fremling du p jorden drjer,
    Skapad fr ett hgre fosterland.
    Stolt af denna tro, din arm du hjer
    Att sl svrdet utur ddens hand.
    Slagen sjelf, du trotsar dina den:
    Endast Gud r evig, icke dden,
    Och min sjl, Hans afbild, kan ej d,
    Hvad r vishetens och snillets ra?
    Endast blommor! men af himmelskt fr,
    Som dock en gng frukter skola bra.
    Hvad r dygd, Socratiskt skn och ren?
    Ifrn Skaparns thron ett tersken.

    Ljuf och skn och hg r denna lra
    Ack! men r hon lika evigt sann?
    Dock frnekom icke jordens ra,
    Stridom fr dess visshet man fr man.
    Ve den tro, som lastens kulor fdde!
    Och fr hvilken flera hjertan bldde,
    n fr Alexanders segersvrd.
    Stolte visling! ljusets gta vnner
    Logo alldrig t en trstls verld.
    Rds den stund, du skmtets bge spnner
    Pilen, kastad kall ifrn din arm,
    terljungar gldgad mot din barm!

    Segrar tviflet -- d lt blet brinna,
    Lt, Tyrann, din bila sprida sken,
    D lt mdrars blod och trar rinna
    Upp deras barns frbrnda ben:
    Laster! villor! lemnen edra nsten,
    Och bestormen dygdens gamla fsten.
    Jordens tempel! fallen fr en slgt.
    Bfven, Magter! edra throner ramla:
    Himlens glans r svept i sorgens drgt;
    Jorden r ett chaos, der vi famla
    Om hvarann i samma djupa natt,
    Utan synml fr vrt ga fatt.

    Hpen fr den tafla som jag mlar,
    Seende en afgrund i mitt fjt,
    Flyr jag till den hgd, der hoppet strlar
    Klart och rent i himmelskt majestt.
    Hvars r handen, som rcks ut att lyfta
    Frn mitt hjerta tviflets tunga klyfta,
    Och att hungra molnen ifrn skyn?
    Hvars r facklan? hvilken prktig ljusning!
    ppnas icke himlen fr min syn?
    Knner ej mitt hjerta dess frtjusning?
    Hvars r rsten, som bland grafvars chor
    Ropar hgt: den dygdige r stor!

    Det r din, du ngel! snd till jorden,
    Ssom Hrold ifrn Skaparns thron,
    Med de hga heliga budorden,

    dla, dyrkansvrda religion!
    Tviflets rop du kraftigt fverrstar,
    Lyser villan, och bekymret trstar:
    Ack! men dina vnner ro f!
    Svagheten i dikter dig frklder,
    Tidens starke andar dig frsm,
    Brottet skyr dig, dren dig frsmder,
    Och den vise sjelf, din sanna vn
    Sker Templets frsta grundsten n.
    Dock den hvilar ej p svekets dikter,
    Eller upp lttrons lsa sand;
    Men p lagen, som befaller plikter,
    Lades han af sjelfva Skaparns hand.
    Hvad r Sinai, som molnet hljer
    Der rttfrdighetens Gud sig dljer?
    Hvad r dundrets fruktansvrda rst?
    Hvad r taflorna med alla buden?
    Trogna aftryck af ditt eget brst:
    Der, just der! den evigt dolde Guden
    Uppenbarar sig nnu i dag
    I den rena dygdens strnga lag.

    Sk d! ty du sker ej frgfves
    Dygdens grund, den finnes i ditt brst,
    Pliktens knsla ngon gng frqvfves,
    Men den hrs igen med skans rst;
    O! var viss att qvalet icke ljuger,


    Som ditt hjertas dror lngsamt suger:
    Verkligt r dess styng, du knner det.
    Gr ett brott, och gm det undan dagen
    Led i knen dina dolda fjt,
    St med oblyg panna infr lagen,
    Friad der -- g bort och dm dig sjelf
    Och frtviflans Etna p dig vlf.

    Men var dygdig, njut en segervinning
    fver laster, villor och begr:
    Ingen lager fltas kring din tinning;
    Men din seger ej frlorad r.
    terg med dubbelt mod till striden,
    Lastens svrd skall brytas mot egiden,
    Och han sjelf skall strtas till din fot;
    Och de fordom trotsiga begren
    Fr en skymt utaf frnuftets hot,
    Kasta frn sig alla mordgevren:
    knen der du stred frskna sig,
    nglar stiga fram och tjena dig.


    Ja, det gifves dock en vg att prfva
    Dygdens visshet, som ej missledt n,
    Och det r att henne redligt fva:
    Menniska g mod att vandra den!
    Gif t honom, som du kan frtrycka
    Med din btnad, n en bttre lycka;
    Led den oskuld till en hgre dygd,
    Som din vllust brottsligt hrja kunnat,
    Gif dens barn i andra dagar skygd,
    Som dig hatat, dig ej lefva unnat;
    Gr det utan vittnen, gr n mer:
    Glm ock att en Gud din gerning ser!

    Nedlgg ngon gng den ltta spira
    Som du frt p gldjens skna fest,
    Och g bort fr att en hgtid fira
    Ssom ndens eller sorgens gst.
    Fastn haglet dina tegar mrdat,
    S vlsigna dem din ovn skrdat.
    Och frlt hans lycka som hans dygd.
    Grt ock du, nr menskligheten blder:
    Hela jorden r din fosterbygd,
    Alla som frtryckas, dina brder.
    Glmd af lyckan, denna vllust kn
    Att frtjena och ej ga den!

    Pryd frst taflan af din lefnads stunder
    Blott med ett af dessa dla drag;
    Strta sen oddlighetens grunder,
    Jfva sen frnuftets strnga lag.
    Se dig kring, och dubbelt skn r jorden,
    Dubbelt majesttlig himlen vorden,
    Och dess stjernor vinka fven dig
    Till en verld, der du skall finna ter
    Detta Eden, som blott viste sig
    Fr din barndom, och som du begrter;
    Der frn region till region
    Du skall nalkas Helighetens thron.

    Ja, hur lngt din dygd dig ock m lyfta,
    Mlet dock p evigt afstnd str:
    rnen fritt t ljusets rymd m syfta,
    Solens thron han likvl alldrig nr.
    Ehvad godt och delt som du gjorde,
    Fins dock mera som du gra borde:
    Lngt str Nero frn Trajani krets
    Men Trajani dygd br ock frstoras,
    Sjelfva Titus n en hgre spets,
    Ingen dag begrtas och frloras.
    S tycks Atlas's krona hinna skyn,
    Men den gckar blott din svaga syn.

    Men han kan ditt hjerta alldrig gcka,
    Han, den vise verldarnes regent,
    Och fr njet, att den pltsligt flcka,
    Dygdens himlalga han ej tndt.
    Icke sdan han sig uppenbarat,
    Icke s sin vilja dig frklarat,
    Ordningens och helighetens Gud.
    Du skall ej ditt ndaml frfela!
    Var och blir i evighet hans bud
    S fr grandet, som det stora hela.
    I hans rike r allt plan och skick
    Fr den godes och den vises blick.

    Icke tndes blott fr sorgens dagar
    Ditt begr till ett ondligt godt,
    Icke skrefvos helighetens lagar
    Fr ett svagt och sinligt hjerta blott.
    Men ock hr hans spira mste hyllas,
    Och hans stadgar vrdas, om ej fyllas;
    Klar och hg som solen str hans lag;
    Och den lyser s fr dig som alla,
    Och han skall ur grafvens djup en dag,
    Alla slgter fr sin domstol kalla,
    Och dem frga: hvilken vinst han bar,
    Denna skatt, som anfrtrodd dem var.

    Sg ej hr, att jorden alldrig hyste
    Ngon enda dygd, som varit ren,
    Att de gerningar som stundom lyste,
    Voro bgar med ett lnadt sken.
    G ej feg att dygdens borg frrda:
    Nej tag in Historiens hgd, och skda
    Ofver rymden af frslutna r,
    fver alla jordens skilda bygder:
    Hvilket flt fr dina gon str!
    Hvilka stora vrf och hga bygder,
    n p afstnd ssom Lapplands fjell,
    n som tempeltorn bland bygdens tjell!

    Ja, de funnos dessa hga sinnen,
    Som frsakat allt fr pliktens skull,
    Hfderna frvara deras minnen,
    Jorden r af deras ra full:
    Skna, vrdnadsvrda, som vid polen
    Forskarns ga skdar midnattssolen,
    Lysa n i natten deras namn.
    Der syns Regulus, den stund han sliter
    Sig till dden, frn sin makas famn,
    Der Sokrater, Epikteter, Titer,
    Der den gamle, blinde Belis r,
    Der Rousseau, frltande Voltaire!

    Och hur mngen dygd str ej oss nra
    Men vrt hjerta ofrndradt n,
    Ser med afund andras vundna ra,
    r fr fegt att sjelft frvrfva den.
    Mngen man, som tadlets vrnghet dmmer;
    ger likvl dygd, men henne gmmer,
    Ssom klippan guldet i sin famn.
    Mngen fann frtjenst af lsord sras,
    Och fr med sig i sin graf sitt namn.
    Ljusets nglar se det dock och tras,
    Och med tjusning sga de hvarann:
    Ock i stoftet dygden mogna kan!

    Ja, hon finnes, och du skall besanna;
    Med din lefnad hennes gta glans,
    dla Ungdom! kring hvars glada panna
    Snillet fst i dag sin friska krans.
    Om din Konung lade bort Sin spira,
    Att med dig din frsta hgtid fira,
    Att med dig beska Pindens topp,
    Fr att der p fosterlandets vgnar
    Sprida fruktsam glans omkring dess hopp
    S frgt ej hvad ditt hjerta gnar,
    S lgg handen p ditt brst, och svr
    Att frgs, om du ej dygdig r.

    O min Konung! Du som delt hgnar
    Denna Ungdoms lifligaste frjd;
    Skda ock p fosterlandets vgnar
    Trohetstren i dess ga rjd
    Ja, med heligt alfvar vill den svra
    evig tro t mensklighetens ra,
    Och t Fosterlandet och t Dig.
    Dygden bfvar ej att nalkas Thronen,
    Hennes glans med Kronans blandar sig,
    Och hon knner liksom Religionen,
    Att en hemlig kraft dess hjerta rr,
    D hon Gustaf Adolph nmnas hr.

    Hvilken ny och ofrmodad dager,
    Alldrig sedd i denna glmda trakt,
    Glada Ungdom! sprides kring Din lager
    Med en nyfdd stjernas fulla prakt.
    Ack! Hon kom ock att frskna dagen,
    Sveriges Drottning! skickad af behagen
    Och begr t dem Din hyllningsed.
    O! m Hon vr dyrkan terbra,
    Sga dem, hvad frjd Dess ankomst spred,
    Och att minnet af vr njutna ra
    Skall frvaras i ett tacksamt brst,
    Varmt fr deras, som fr dygdens rst.


    5. SLLHETEN.

    Skaldebref.


    Jag vill bli lycklig -- hvilken magisk rst,
    Som ropar hgt ifrn hvart ddligt brst,
    P tusen stt uti sin utflygt bruten,
    Den samma dock, nnu i ddsminuten.
    Det r din suck, du! som i knens sand
    Tar tunga fjt, och stds af ingen hand,
    Och nskar blott en droppe ur den klla,
    Af hvilkens blja andras dror svlla.
    Det r en lsen vid hvar konglig borg,
    Ett gngbart mynt vid alla samhllstorg;
    Det r ert pris, J rike, och J store:
    Och man har trott, att det de visas vore.

    Du vill bli lycklig, menniska: vlan!
    Frsm d ej hvad jorden bjuda kan!
    r hennes rymd fr trng att innesluta
    Hvad du behfver fr att se, och njuta?
    Sg icke mer, att Himlahvalfvets Drott
    Gr opp att lysa fr ditt ga blott;
    Och Skaparns verk fr den belkyllning skona;
    Som skulle det behfva dig till krona!
    Stm ner din ton, blif ansprksls och vis!
    Ditt lif, mins det, r ej ett paradis,
    Det r ett flt, som lnadt t din mda;
    Ger ej en rik, men en tillrcklig grda,
    n fulla krfvar, och n toma strn --
    Tag dock ej harmsen handen derifrn!
    Der mnga klyftor n mot skyn sig hja
    Sen fdrens tid, dem du br undanrja,
    Och der din hand skall lemna mnga qvar
    Att rjas bort, i andra slgters dar,
    Men hvilket du, att fdrens mdor lna,
    t dina barn br vidga och frskna.

    Naturens lag, r fven lag fr dig:
    r han dig knd, s vrda den, och tig!
    Hvar enda tafla i dess skna Tempel,
    Har ljus och skugga, (hvilket stort exempel!)
    Den glada vren mngen vdlig dag,
    Och sommarn skor, icke blott behag,
    Och hsten stormar, icke endast skrdar,
    Och drifvan glans, att hlja hvad den mrdar.
    Din barndom har sin oskuld, och sin grt,
    Din ungdom sina njen och frst.
    Bekymret mognar jemte mannens lycka.
    Och gubben har sin stillhet och sin krycka;
    Den vise sjelf sin svaghet och sin nyck,
    Hvar stor frsjenst sitt kors, sin galladryck,
    Och kronan trnen, hvilka undangmdes,
    Men hittas nog af dem, som dertill dmdes,
    Den dle trar t en villad verld,
    t andras nd, och t sin egen flrd.
    Hvar jfvas domen, som oss alla fllde?
    Hvem stter grans fr vansklighetens vlde?
    Dess thron har sttt, och den skall st nnu,
    Hvem strtar den? kan hnda r det du!
    Nej! fven du dess offer mste falla,
    Och samma de vntar mig, och alla.
    Tro likvl trygg, att Skaparns plan r hel,

    Och att ej den, men blott din syn har fel.
    Hvad som fr dig tycks sinsemellan strida,
    r blott fullkomlighetens andra sida.
    g denna vishet, som i allt hvad sker,
    I plgan sjelf, en hemlig vinning ser.
    Kanske den kalk, som du frtviflad tmmer,
    En oknd skatt uti sin botten gmmer,
    Kanske i skuggan, dit du trstls gr,
    Din lyckas blomma i full fgring str,
    Och att den boja, vldet t dig smider,
    Till en trof frbyts i andra tider.
    Blef du ej sjelf i sorgens skola klok?
    Har du ej lst erfarenhetens bok?
    Fr mycket blomster str ock sjlens helsa,
    Och lyckan strtas fr att dygden frelsa.
    Frdrag d tyst, men icke blott frdrag,
    Vlsigna ock den goda Skaparns lag!
    Gif t hans hand att alla verldar styra:
    Styr du dig sjelf, nr dina ansprk yra!
    Rck glad din hand mot ymnighetens horn,
    Rck den ock glad att taga mot ett korn.
    Ett blygsamt hopp r mera tryggadt fven.
    Nr eken ramlar, skonas likvl sfven.
    Lycksaligheten, religionen lik,
    Sig vnder bort frn hvarje ansprksrik,
    Men mter honom upp halfva vgen
    Hvars ln r blygsam, stilla och frlgen,
    Och fattar sjelf hans hand, och honom ger,
    Allt hvad hans hjerta nskar, och n mer.

    En fremling du, s vl som alla andra,
    Ett okndt land r dmd att genomvandra.
    Om utaf honom, som dess lagar skref,
    Ditt visa rd, din smak ej frgad blef:
    S knota ej, och fr din ringa nytta
    Begr ej att dess stadgar bli frbytta.
    Hvar helst en vacker utsigt mter -- drj!
    Och sjlens ga med dess prakt frnj!
    Hvar helst du framfar, m du fven lemna
    Ett redligt namn, som blifvit krt att nmna,
    Och sist vid grnsen en tacksgelse
    t den Regent, som alldrig du fick se,
    Men af hvars omsorg, och hvars visa lagar,
    Du njutit hgn fr dina korta dagar;
    Nmn n en gng med tacksamhet hans namn,
    Och se'n vnd om till moderjordens famn.
    Se der fr dig lycksalighetens lra:
    Ack r den vl fiendtlig mot din ra?

    Nej, du r sjelf din lyckas baneman,
    Och ingen jordisk magt den frelsa kan.
    Likt vilden, som frtviflad bojan bryter,
    Till dess att blodet kring hans hnder flyter,
    Du rusar fram, af harm och hgmod full,
    Beredd att strta dets jrnmur kull;
    Men faller sjelf, och ligger der i sanden
    Och vinkar: hjelp! med den frbldda handen.
    Du ler fraktligt t all vishetsnorm.
    Natt r din tanke, och din knsla storm.
    Ditt eget hugskott mste allt regera,
    Och ingen Gud behfs fr verlden mera.
    Behfs han icke? Ack! jag fruktar blott,
    Att du fr tidigt hans beskydd frsmtt.
    Tag honom bort, och hvad blir sedan jorden?
    I slumpens hand, en flyktig kastboll vorden,
    Ett evigt chaos, lika rysligt n,
    Om ej Guds anda svfvar fver den.
    Sublima sanning! helig fr mitt slgte!
    Att det var Gud, som oss ur natten vckte,
    Att det r han, som vrdar vra dar,
    Och skiftar rttvist lotter t en hvar;
    Som frn den hgd, der han sig evigt dljer,
    Hvar ddligs gng med vaksamt ga fljer;
    Att jordens den mtas i en plan,
    Liksom dess vatten i en ocean:
    I sorgens stund, du vra hjertan lugnar,
    Och uti gldjens, dubbelt lifligt hugnar.

    Lgg denna grundsten fr ditt glada hopp,
    Och sen res tryggt din lyckas byggnad opp.
    Men nyttja dervid helst den egna handen,
    Lit ej p gunsten, bygg ej upp sanden.
    Ett hlleberg jag uti nejden vet:
    Det heter, mins det vl, sjelfstndighet.
    Tag der det mne, som du skall behofva,
    Och trotsa stormen att dess fasthet prfva.
    Nr allt frloras, g dig frig sjelf,
    Och lyckans hjul med flitens hnder hvlf:
    Och dela s t sysslor dagens stunder,
    Att du t ledsnan ger blott sekunder.
    Frtjenst och framgng ltt du skilja kan,
    Men knappt en verksam frn en lycklig man.
    Var derfr mn att ingen dag frspilla.
    Ryck undan stden fr en ldrig villa.
    Hvad mera! om du krossas i dess fall:
    Ditt namn ur gruset rnlikt svinga skall.
    Gif mera ljus t ngon nyttig lra,
    Gif mera glans t Religionens ra,
    Gr dygden lskad, lasten dubbelt skydd,
    Och samfundslagen bttre knd och lydd.
    Glmsk af dig sjelf, fr andra slgter vaka,
    Och stundens frjd fr seklers lugn frsaka.
    Drag opp en borg kring dina likars rtt,
    Och slipa varsamt deras tnkestt.
    Var verksam med ett ord: och du skall finna,
    Att af de mnga dar, du sett frsvinna,
    Var ingens afton mera ljuf och skn,
    n den, som rckt dig arbetsmdans ln,
    Och att bland njen, var den fyllda pligten,
    Det frsta, s till glansen, som till vigten.

    Blif sedan ej den barnslige, som tror,
    Att sllheten af lyckans nyck beror.
    Hon r ej blind, att gynna och frskjuta
    Hon ges af hvart hjerta, som kan njuta.
    Se! med hvad lngtan ifrn thronen, hgd
    Monarken stiger ner till hyddans frjd,
    Och huru ltt han finner sig belten,
    Att vara lika sll med understen.
    Se, hur de hge ledsna mngen gng,
    Vid lyckans nycker, och vid flrdens tvng,
    Frbyta purpurn i en landtlig slja,
    Och menniskan frutan omsvep rja.
    Se, hur de rike fly frn stadens fest,
    Att ska lugnet, bygdens hvardagsgst.
    Se, hur den vise barnens lekar delar,
    Och sina sr med deras ljen helar,
    Blir sjelf ett barn, och blidkad af sin lott
    Frlter jorden hennes qval och brott:
    Se detta allt, och fast den icke lyser,
    Behll den malm, som sina guldstreck hyser.
    g blott den konst att alltid vara njd,
    Och tacksamt njut den minsta lyckas frjd.
    En gyldne ram din sllhetstafla pryder,
    Fr hvarje gng du detta budet lyder.

    Men lyds det icke, d blir gldjen kort,
    Och taflan mrk, och guldet faller bort.
    Nej! ffngt visheten sin varning gifver:
    Hon nu, som frr, bermd, och olydd blifver.
    Der ut i hafvet, ibland klippors mngd
    Hrs en siren: och glmsk af vgens lngd,
    Af bljans fradga, af den svaga handen,
    Och af det slla lugnet upp stranden,
    Du mfte ut och prfva lyckans haf,
    Blott fr en mera djup och rymlig graf.
    Ack! detta brd, beredt af egna srar;
    Och fuktadt blott med tacksamhetens trar;
    Och denna hydda, ner i dalens skygd
    Af egen hand s ritad ssom byggd;
    Och denna vn, den enda vn, du ger,
    Som gr, som tnker mera n han sger,
    Som lgger rgan till ditt gldjemtt,
    Som utaf sorgens, lemnar hlften blott;
    Och dessa lnkar i det mma bandet,
    Som hller qvar ditt namn vid fosterlandet;
    Och detta hopp, hvar morgon ter fdt,
    Af mngen lycklig aning understdt;
    Och detta minne af frflutna tider,
    Kring hvilket ngren ingen molnflck sprider;
    Och gldjen af hvart nytt och vigtigt rn,
    Och middagsklockan, flitens hvardagsln,
    Och hvilansstund, och stunden, d du vaknar,
    Och intet annat n din trtthet saknar:
    r denna sllhet icke nog fr dig,
    S vexla den, frblindade, t mig.
    Ack! barnet kastar brdet utur handen
    Blott fr ett korn, som skimrar uti sanden.
    Dock hvem r lycklig, som ej gjorde godt?
    Vlan! du kan det med en mindre lott.
    Allenast lr dig knna fverfldet
    Uti det ringa, men gladt brutna brdet;
    Och kom ihg, att enkans skrf r mer,
    n tempelskruden, hvilken skrytet ger.
    P vnskapen, som lften icke bryter,
    Som blott ett undangmdt betryck frtryter,
    Som lockar fram ur gat hvart behof,
    Och dljer endast egna godhetsprof;
    P redligheten, som med ppet skte
    Och ppet hjerta gr en vn till mte;
    P godheten, som af en hyfsad verld
    Blott lnar knslans uttryck, ej dess flrd,
    Som utan konst och ansprk att behaga,
    Frstr magnetiskt hjertan till sig draga:
    P denna fgnad tryggt du bjuda kan
    Loths goda Englar, och hvar redlig man;
    Och har din hand ej ngot brd att dela,
    S kan en tr ditt ga icke fela.
    Ett redligt handslag, och ett vnligt ord,
    r ofta mer n yppighetens bord,
    En vattendryck t slafven som frblder,
    Mer n den drufva, i kristallen glder.

    Men, tala du, som hederskronan br,
    Som tnker d och likvl lycklig r;
    "Min sol frn grnsen af sin terskridning
    Br mig en sker, men ej fruktad tidning,
    Och fast hon trngt sig genom molnen fram,
    Jag knotar ej, jag r ej otacksam.
    Hur mngen frjd har himlen mig ej unnat,

    Hur mnga fler mitt hjerta njuta kunnat,
    Dem andra sparsamt, eller alldrig rnt,
    Men mera rttvist hade dem belnt,
    Jag var ej rik, men lyckan hos de rika,
    Mig lrde med min egen mig frlika.
    Hur mngen, flyttad opp till deras krets,
    Blef icke hg och kall likt Alpens spets,
    Och njt ej gldjen, som jag ofta knde
    Att i mitt hela slgte se en frnde,
    Den fina vlluft, knd af dla brst
    Att trstls sjelf t andra gifva trst.
    Jag var ej hg; men hvilken vdlig ra
    Att andras lycka vid sin egen bra!
    Frn bergets spets jag hrde stormens hot,
    Och snk med gldje till dess lugna fot,
    Njd, att ej jag bland klyftor dmts att halka,
    Vlsignande min stillhet och min svalka.
    Jag var ej dyrkad; men har Leopold
    Fr hvarje dag sin sllhet i sitt vld?
    Att den r ljuf, den lager fr dig grnskar,
    En sanning r, en sanning som du nskar,
    Att afunden frbittras r frn r,
    En sanning, som likt blixten gat slr.
    Jag var ej lrd, men Platos bok ej sger
    Mer n hvad hjertat redan afgjordt ger;
    Och sjelfva Newtons ga skte opp
    Den samma stjerna, som har lyst mitt lopp,
    Dess namn r Religion: den skall mig leda
    Till grafven, som frn sorgen mig skall freda,
    Och fr hvars prydnad jag blott nska vill
    Att ngon vn, nr jag ej mer r till,
    M en gng lna dessa visa orden
    Utaf en stor och manlig skald i norden,
    Och tekna dem som inskrift p dess hll:
    _Att vara njd, det r att vara sll_."




    6. DEN DYGDIGES HOPP.


    Ja, helig r den rtt, som dygdens lskling har,
    Att vinna lugnets skatt, att rkna slla dar;
    Men njuter han den hr? o vnta ej, att finna
    Fullkomlighetens bild, bland skuggor, som frsvinna!
    "Den dygdige r sll, hans himmel r hans brst:"
    Jag vrdar denna tro, vlsignar denna trst.
    Men r han ocks sll, nr samma ska mrdar
    Hans barn vid makans brst, hans maka, och hans skrdar;
    Och nr i nattens stund, han mrk och hmsk, som den,
    Begr af ddens hand, en rfvad skatt igen?
    Se honom i den stund, d han i bojan sluten
    r stngd ifrn en frjd, af sjelfva tigren njuten,
    Och tmmer i sin barm med sorgens treflod
    Sitt hjertas enda trst, och dygdens sista mod.
    Se honom i den stund, d, hdisk mot naturen,
    Han svr en brottslig ed, af ingen lycklig svuren;
    Och sg: om denna sats, att ej den dle kan
    Berfvas sinnets lugn, r mera skn n sann?
    Dock, om han lyckans slag, fr egen del, frlter,
    Hur skall han vara glad nr halfva jorden grter?
    Hur kan han vara lugn, nr, hvart hans ga nr,
    Af mdans spnning trtt, och skumt af sorgens tr,
    Han brott och villor ser, med dragna svrd frbida
    Den stund, som kallar dem att jordens lugn bestrida,
    Han ser dem rasa fram med skans djerfva fjt;
    Att strta sanningens och dygdens majestt.
    Ju klarare han ser, ju dlare han tnker,
    Ju redligare grd han t sitt slgte sknker,
    Dess djupare hans sr, dess grymmare hans fall,
    Vid dygdens nederlag, vid lastens segerskall.
    Men helig r hans rtt, och nr han dygden fvat
    Och skrdat ondskans hat, och lyckans vrnghet prfvat;
    S kan han lyfta glad, sin trbestnkta syn,
    Och fordra ut sin ln, af domarn ofvan skyn,
    Och frga, i den stund, han under brdan dignar:
    r det p detta stt, hans godhet oss vlsignar?
    r detta d den lott, som mnas vra dar,
    Af helighetens Gud, barmhertighetens far?
    r denna rtt en drm? r dygdens strid frgfves?
    Och gldas ej den suck, som under trar qvfves?
    Och slcks dess dla hopp, som stjernan strtar ner
    Och slocknar i sitt fall, och tndes aldrig mer:
    Slcks det i ddens stund, nr mmast det br hyllas,
    Af honom, som det tndt, nr skrast det br fyllas?
    Ve mig, olycklige! ve lifvets sista dag!
    Min brda r fr tung; min skuldra r fr svag.
    Hvart skall mitt hjerta fly, ur denna djupa ken,
    S mrk af sorgens natt, s hemsk af tviflets spken!
    Jag knner icke mer den skapare igen,
    Som bod mig fva dygd, som lofvat hgna den.
    Naturen r d grym! grym, likt den mor, som slcker
    Det spda barnets lif, som sina armar strcker
    Med trar kring dess hals, och tyckes frga mt:
    r detta d det arf, din krlek t mig gmt?
    Nej, nej! det fins en Gud, som den frtryckta hmnar,
    Som ingen enda dygd i evig glmska lemnar,
    Som skall en lycklig dag, uti vlsignadt mtt,
    Betala den som led, som led, och gjorde godt,
    Skall hjertats qvfda suck med dygdens lag frsona,
    Och byta tistelns krans i palmens gldjekrona,
    Skall draga lasten fram i allmnt skdadt ljus,
    Ur mrkrets djupa natt, ur glmskans tjocka grus.
    Nej, nej! han r ej grym, han, som naturen glder,
    Han, som i festlig skrud den minsta blomma klder.
    Visst gifves det en verld, lngt fver molnens rymd,
    Af dygdens ga sedd, fr lastens ga skymd.

    Lyft gat mot den hgd, der aftonstjernan blinkar,
    Der med oddlig glans fullkomligheten vinkar,
    Och glds! hon vinkar dig till en ondlig verld,
    Till sllhet utan svek, till dygder utan flrd.
    Ljuf fr en trttad slaf r drycken utaf rankan,
    r skuggans svala flgt; men ljufvare den tankan
    Fr hvarje dygdens vn i sorgens mrka dar:
    Jag har min fulla ln i Skaparens frvar!
    Men den r mer n ljuf, och den gr mer n glder:
    I himmelskt majestt din varelse hon klder.
    Du r ej mer ett stoft, som faller innan kort,
    Som fres likt ett lf fr ddens anda bort;
    Du r en hg Monark, hvars krona icke krossas,
    Om himlar strta ner, om jordens grundval lossas!
    Den tjuste seglarn lik, som med frtviflan sg
    Sin dd i hvarje blixt, sin graf i hvarje vg,
    Och visste icke hvar, och nr han mste hinna
    En klippa, fr att der frkrossas och frsvinna;
    D frlst, han hnryckt ser, hur solen dubbelt glad
    Frgyller tornets spets uti hans fdslostad;
    S skall i ddens natt, den stund, ditt ga slocknar,
    Den stund, ett evigt moln omkring din panna tjocknar,
    Du se en lycklig vink, frn evighetens strand,
    Af jordens goda Far, och lnen i hans hand.

    Vlan! stig fram barbar, att skymma denna lra,
    Att strta jordens lugn, att trampa hennes ra!
    Tnd, tnd en afgrundseld i ditt, och andras brst;
    Lef utan dygdens hopp, d utan dygdens trst,
    Frbannad p din mull af vilsefrda brder!
    Men fruktlst r det nit, som i ditt hjerta glder.
    S lnge denna jord af menniskor bebos,
    Skall denna lra der rttfrdigas och tros?
    De vise skola d, och deras skdtorn ramla,
    Och dessas stolta namn i glmskans midnatt famla,

    Men i systemers grus blir denna lra qvar,
    Likt guldet, stmpladt om till vinst fr andra dar.




    7. DEN STILLA DYGDEN.

    Stilla dygd jag sjunger till din ra
    Du r missknd af en ovis tid;
    Men jag gr, att mina likar lra
    Bittert knna sin frlust dervid.
    Stilla dygd! bland dina vnner hylla
    Skuggans skald, frn alla ansprk skild;
    Och kom sjelf, att med din glans frgylla
    Taflan der han tecknade din bild.

    Hvem har mod, att offra t sitt slgte
    Sitt exempel, fljdt men obermdt?
    Unge man! ditt hjerta frgan vckte:
    Blifve svaret i dit hjerta gmdt.
    Men du vise! bort med dina frgor:
    Hvarfr menniskan i alla dar,
    Liksom barnet, hvarken sina plgor,
    Eller deras lkedom frdrar.

    Ack! s lnge dagens rika flamma
    Blickar ner, vlsignande vr jord,
    Finner hon oss menniskor de samma,
    I begrepp blott visa och i ord;
    Sysselsatte att hvarandra plundra,
    Eller att bereda eget ve,
    Hftiga att lifvets glans beundra,
    Trga att dess inre vrde se.

    Gck d, hjelte! svng en blodig glafven,
    Strid och segra, blnda och frskrck;
    Hj din arm med stolthet fver hafven,
    Och aflgsna verldars hpnad vck.
    Bjud din dolk sin heta blodtrst slcka
    Uti barmen af en thronrival.
    G att mensklighetens bner gcka
    Och frlng ett sekel hennes qval.

    Men i ddens natt, nr smickret tiger,
    Som ditt blinda hgmod underhll;
    Nr en vlnad opp ur grafven stiger
    Af det offer, fr din grymhet fll;
    Nr han trnger till din bdd, och talar
    Hmdens sprk om ofrsonadt blod:
    Vittna sjelf, om du ej dyrt betalar
    Dina segrar och ditt fvermod.

    Att vlsignas, r det ingen ra?
    Att frbannas, r det ingen blygd?
    Bland de lagrar jorden tvangs att bra
    Fans d ingen fr en verklig dygd?
    r det ingen tackvrd lott, att rfva
    Efterdmet af en vis och god?
    Det vill mod att ryktets gunst frvrfva
    Att frsaka den, vill mera mod!

    t hvem tron J d att fosterbygden
    Hembr tacken fr sitt sanna flor?
    t den verksamma, men tysta dygden?
    t den ffngan att synas stor?
    Eller hvad begr er sammanlefnad,
    Ej till en och annan hgtids glans,
    Men till friden, till sin hvardagstrefnad,
    Hvad begr hon? Tjusning eller sans?

    Du, som gr att lyckans stoj frsaka
    Och att gagna i en bortgmd krets:
    O! hvi skdar du likvl tillbaka
    t det stolta tornets gyllne spets?
    Vacklar du i det beslut du fattat,
    Att bli glmd men god och vrdnadsvrd?
    ngrar du, att du fr litet skattat
    t ett stolt frderf, en prktig flrd?

    Alla taflor af din bildningsgfva
    Vecklas hop af dets kalla hand.
    Dina stolta drmmar evigt sofva,
    Strckta lngs med glmskeflodens strand.
    Blott en enda bild r frig vorden
    Af din ungdoms hrjade frrd:
    Tron p dygden, mjlig upp jorden,
    Detta dla sjlars fverdd.

    N, vlan! du all slags flrd har prfvat,
    Endast dygdens flrd dig terstr.
    Ingen hjeltemodig bragd du fvat;
    Grtit ingen delmodig tr.
    Skynda d att denna vllust njuta,
    Denna enda som r frig n:
    Skilj dig ifrn verlden, fr att sluta
    Spelet med en rol af menskovn.

    Nej, med bfvan hr den inre rsten
    Af en Lag, hvars fordran aldrig svek.
    Ffngt sker veklingen den trsten
    Att hans lif r blott en flygtig lek,
    Ffngt vill en lttsint verld frvandla
    Pligt och dygd, och allt till tidsfrdrif:
    Nej fr himlen mste menskan handla,
    Fr en evighet r hennes lif.

    Men frgfves i den vises tafla
    Lyser dygdens rena ideal,
    Om hon endast hgmod mgtar afla,
    Eller vanmaktsknslans bittra qval.
    Ffngt menniskan sig hnfrd drmmer
    Opp till hgre andars rena sfr,
    Om hon i sin ljufva dvala glmmer
    Hvad hon har att frst fullborda hr.
    Trdet blomstrar af des gmda safter,
    Deras minskning fljs af dess frderf.
    Ingen dygd frutan inre krafter,
    Inre krafter fda yttre vrf!
    Stilla dygd! du r ej sorgls dvala
    Nej, ditt verktyg r en driftig hand,
    r en rst, som hjer sig att tala
    S fr mensklighet, som fosterland.


    Verka d, s lnge dagen rcker,
    Fr ditt kall, med varmt och vrdigt nit:
    Natten kommer, och fr evigt stcker
    Dina framtids planer och din flit.
    r det flt som mttes t din mda
    Mindre vidstrckt: skt det dubbelt vl;
    ka fr en eftertid dess grda,
    Nyttans vn, men alldrig vinstens trl.

    Fr din lycka r ditt njda sinne,
    Fr din ra blir din vandel nog.
    Guldets vlde, efterverldens minne
    Med ett flyktigt skimmer dig bedrog.
    Hvad! blott mrker du i skuggan finner?
    Hvad! dess lugn frgter du min vn?
    Ser blott hgdens pragt, dit du ej hinner,
    Ej den storm, som hviner fver den?
    O! hur djupt i dalen du m flytta,
    uppgr likvl samma klara ljus
    fver dig, till gldje och till nytta;
    Och du bor i samma faders hus.
    O! hvar helst din hydda r belgen,
    Upp hvilken bortgmd de strand;
    Lper han dock dit, den stora vgen,
    Hvilken leder till ett bttre land.

    Njd att dina dagar ej frnta
    Utan syftning till ett vrdigt gagn:
    Sk ej vrf, dem du ej mgtar skta;
    Nej, lt Phbus kra sjelf sin vagn.
    Lt den vise vid sin lampa vaka
    Fr en efterverld, som sofver n;
    Och gck du att hvilans stund frsaka

    Fr en lidande och bortgmd vn.

    Blif ej lg att bland de hga nmnas,
    Slj ej samvetsfriden bort fr guld.
    Tlamod min vn! -- de skola jemnas,
    Allas lotter, uti samma mull.
    Var ej frmmande med likars den:
    Blif den trycktas vrn, den svagas std;
    ppna fr den sysslolsa nden
    Flitens vg till redlighet och brd.

    Styr den trotsige med ditt exempel,
    Led den vilsefrda med ditt ljus,
    Efterdmlig i den hgstes tempel,
    Efterdmlig i ditt eget hus.
    Alltid frdig att dig evigt skilja
    Ifrn prfningens och sorgens land,
    Sg med lugn: ske skapare din vilja!
    Jag frtror mitt de t din hand.

    Om jag utan buller njutit lifvet,
    Byggt min lycka p en rttvis grund:
    O! s lt det lugn, min dag blef gifvet,
    Icke vgras t min aftonstund.
    Dygdens fr jag skte odla troget;
    O! men straffa ej min svaga hand,
    Att det hr i stoftet ej blef moget:
    Lt det mogna i ett bttre land.




    8. TVIFLAN och TRO.


    Nej! det r ndtlig tid att bindeln snderrifva!
    Se upp o menniska! och ls vid dagens ljus:
    Af jord du kommen r, till jord du mste blifva;
    Det r din dom, bestyrkt af sexti seklers grus.

    Frmr du jfva den? hvar ro dina fder?
    De drmde liksom du, och du skall d som de.
    Du intog deras rum, du deras stoft betrder,
    Snart skall du ka det, och rum t andra ge.

    S tag d ut den lott, som dig r mnad vorden;
    Bjud ren i sin flygt att bra dig sin skatt,
    Och gif, nr himlen vill, ditt stoft igen t jorden,
    Din hela varelse t Evighetens natt.

    Din hela varelse! du bleknar och frskrckes;
    Du ser i detta rd en plundrande barbar,
    Hvars arm i nattens stund emot ditt hjerta strckes;
    Och hnfrd famlar du din kraft till ditt frsvar.

    Du hatar denna tro, du alldrig den frlter:
    Det r din fiende fr lifvets hela tid;
    Du samlar frn ditt fall din spridda styrka ter;
    Och gr, att vga n en lika blodig strid,

    Du bryter vldsamt in i hjertat af det rike,
    Der verldarnas Regent en rttvis spira fr,
    Gr Gud till en Tyrann och dig till djurets like:
    Nej, djuret lyckligt r, det utan nger dr.

    Hvi vill du d, Sofist, i ngest snka folken
    Med villan af din tro, med sveket af din rst?
    Nej, kasta frn din barm den lnligt burna dolken,
    Och rys att den en dag vnds mot ditt eget brst.

    Se dessa kmpars lott, som liksom du bestredo
    Oddlighetens tro p lika gilltig grund;
    De fsten, dem de byggt, frn sina hllar skredo
    Och fllo fver dem, i ddens mrka stund.

    Systemet, det r sannt, som tryggade en lra
    Fr jorden mera huld, fll fven ofta nog;
    Men sanningen steg fram, och hmnade sin ra,
    Och denna helga tro ur gruset tertog.

    Hvad har bevarat den i trots af alla skiften?
    Hvem tnde detta hopp? men sjelft det tnde sig.
    Str icke n i dag den dygdige vid griften,
    Och ropar fverljudt: o dd! jag trotsar dig!

    Ack! borttag detta hopp: och hvad r sedan lifvet?
    Ett blandadt skdespel fr lje och fr qval;
    Ett ln, som ej begrdt, blott som en sknk dig gifvet,
    Dock fordras skall igen med dubbelt kapital.

    Hvad r den vishets ln? fr hvilken du ej tvekar
    Att offra nattens smn, och dagens tidsfrdrif,
    Hon frn din barndom stal dess gldje och dess lekar,
    Och lr dig bttre se det usla af ditt lif.

    Tag an den lugna blick som sjlens styrka ljuger,
    Dm sjelf att du r stark, och frukta inga jf;
    Gif namn af tlamod t igeln som dig suger,
    Och tag i farans stund din tillflykt till en sf.

    Skrif huru sknt du vill till lderdomens ra:
    Den r med lugn och allt, en kall, en stelnad lf;

    Du kan ej brdan fly, du mgtar den ej bra,
    Af alla andra glmd, och sviken af dig sjelf.

    G, odla dessa flt, dem andra skola skrda,
    Var billig och var god, var m och knslofull,
    Qvf hoppets tysta suck, och hjertats knsla mrda,
    Och tag emot din ln -- i trenne skoflar mull.

    O! nej en hgre ln t dig frvarad blifver.
    En stormig aftonstund utaf en mulen dag
    r ej den sista grns, dig skaparn freskrifver,
    Och budet: du skall d! r ej den hgsta lag.

    Ej att ett stolt begr ditt hjerta skulle gga!
    Nej, regeln fr din plikt, han i din tro dig ger;
    Din suck r dess bevis, vill du det vederlgga?
    Slit hjertat ur ditt brst, och var ej menska mer!

    Du ser en plan i allt, en afsigt i det hela,
    Och dalens minsta rt r ej frgfves till:
    Skall endast menniskan sitt ndaml frfela,
    Och r det henne blott, som det gcka vill?

    Ondlig i begr, och grnsls uti pligter,
    Med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor,
    Hon fordrar redlighet i lyckans dolda vigter,
    Och t en rttvis hand sitt de anfrtror.

    Hon fordrar, att den ln, fr hvilken hon frsmktar,
    Skall en gng falla ut vid arbetsklockans slag,
    Och hoppas, att den lag, hon hr blott frukta mktar,
    Skall bli ett vrdigt vrf fr evighetens dag.

    Hvad skulle denna lag, och dessa stadgar bta,
    Om yrkade s strngt, de alldrig fylldes opp?
    Nej lsas mste dock den slutna lifvets gta
    Och fyllas mste det, oddlighetens hopp.

    Och frihet, sllhet, dygd, de oskattbara orden,
    Dem ingen mista vill, dem ingen tyda vet,
    De hra till ett sprk, som talas svagt p jorden,
    Som bttre talas skall uti en evighet.

    Vid forskningarnas grns en jrnmur tanken mter.
    Hit kan du, lngre ej: s ljuder dets rst,
    Frgfves deremot sitt hufvud tnkarn stter,
    Han dignar sansls ner frutan mod och trst.

    Men nyckeln till dess port brs troget utaf dden,
    Och han skall leda dig inom den helga rymd,
    Der sammanhanget rjs af lifvets mrka den,
    Der Skaparns stora plan ej lngre blifver skymd.

    Frbida denna tid, vlsigna denna lra,
    Och samla de bevis, du fr dess visshet fann,
    Strid ej mot jordens lugn, frneka ej dess ra
    Och r ditt hopp dig krt, blif ej dess baneman.

    Men detta ljufva hopp, om slutligt det bedrager?
    Om aftonstjernan slcks, och tndes alldrig mer?
    Och alldrig ngon skymt utaf en morgondager,
    Frn gldjens hgre rymd, emot ditt ga ler?

    Om allt hvad hjertat tror, allt hvad frnuftet bjuder
    r blott en prktig bild, r blott ett nyttigt svek?
    Om helgedomens hvalf af falska lror ljuder,
    Och evighetens natt gr slut p lifvets lek?

    Och om frskrifningen p evigt slla den;
    Som, tusen gnger kysst, du vid ditt hjerta br;
    P sin frfallodag, rifs midt i tu af dden,
    ch kastas p din graf att multna med dig der.

    Och om den hgre hand, hvars aftryck du der sker,
    Och hvars signet derp du trodde vara satt,
    Med ett frfalskningsbrott ditt skuldregister ker,
    Och straffar dig derfr med undergng och natt?

    Nej -- ddlige hr opp att mot din sllhet kriga,
    Och g till grafvarne, att fvertyga dig:
    De kunna gifva dig en lrdom, ty de tiga;
    g mod att likna dem: slut gat till och tig!

    Lid, hoppas, och gr godt, hvad den du ock prfvar,
    Och alldrig mer mot skyn frgrtna gon hvlf.
    Nej, lnar ingen ann den redlighet du fvar,
    S skall i ddens stund, din dygd sig lna sjelf!

    Dock nej du lnar den, du hga Himlafader!
    Jag hoppas p din nd, jag rodnar fr mitt knot
    Och plnar ut med grt de otacksamma rader,

    Dem hjertats ngest skref; och faller till din fot.

    Du gckar ej de barn, dem du till lydnad kallar,
    Ett heligt allvare din dolda thron omger.
    S tydligt som det ljus, frn sterns rymder svallar,
    S tydligt jag din lag, och mina pligter ser.

    Hvart helst i tankens rymd vi vra steg m rikta,
    S komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
    Frnuftet trtt att se, och konsten trtt att dikta
    Fly till sin gamla tro, och hvila sig p den.

    Dess frsta grund r dold; jag srjer ej derfver:
    Den lades af en hand som skert knde sig;
    Jag ger fr min dygd mer ljus, n jag behfver,
    Och fr min sllhet nog, i tanken upp dig!

    Jag vet ej, hvem du r, ej hur du uppenbaras,
    Ej hvilken vg till mig din dolda anda snks:
    Det r en hemlighet, hvars upptckt kanske sparas
    t vra barnabarn, och deras dygder sknks.

    Nej, alldrig du t oss dess kunskap velat rna:
    Om i en grnsls fljd af dagar och af r
    Du flyttade min sjl frn stjerna och till stjerna
    Hon dock i evighet din dolda thron ej nr.

    Men hvad jag veta br, har du ej velat dlja:
    Du lefver i min sjl, du verkar der, och vill
    Att mina gerningar i evighet mig flja;
    Ditt vsen r s visst, som att jag sjelf r till.

    r vissare nnu; och vore jag en bubbla,
    Af dets halmstr blst att glindra en minut:
    S skulle jag dock, trtt att forska och att grubbla,
    Uti min sista suck bevittna dig till slut.

    Men ingen lser opp det samband, som r knutit
    Emellan mig och dig, fr tid och evighet.
    Du r min domare, och nr din lag jag brutit,
    D vet jag, du r till, med ryslig skerhet.

    O! fljde jag min plikt med redlighet och varma,
    Och vore hvad jag br, och icke hvad jag r:
    Du skulle som en far dig till mitt hjerta nrma;
    Jag skulle finna dig uti din himmel der!

    Snart, snart, o store Gud! skall tidens frlt remna,
    Och evighetens hvalf skall ppnas fr min sjl,
    Och jag skall se, att du ej velat fverlemna
    t dets fala gunst, mitt slgte och dess vl.

    Ack! jag skall tacka dig, hvars omsorg har bevarat
    Den tro, jag af din hand tog, ssom barn, emot;
    Som t min aftonstund den sllhet t mig sparat,

    Hvars rtt jag mngen gng frverkat med mitt knot.




    9. OSKULDENS HMD.


    Nej, nej, han lefver n, som oskulden frsvarar,
    n lefver han, de fvergifnas vn
    I skans blixt han hmnas n,
    I solens ljus sin nd frklarar.


    Hvem r, som suckar der, i dystra bojor slagen;
    I trasor kldd och fverhljd med grus?
    Det r en vis, som spridde ljus,
    Och som ej sjelf fr skda dagen.

    Men mnne han d r fr evigt stngd frn ljuset?
    Nej, hmdens arm hans fjettrar splittra skall,
    Och skynda dessa murars fall,
    Men han st upprtt uti gruset.

    Och hvilken ser du der frnjd mot blet vandra,
    Och kyssa glad sin grymma bdels hand?
    Det hjelten r, som frlst sitt land,
    Som mrdas sjelf, och rddat andra.

    Men detta dla blod skall det ohmnadt flda?
    Nej, hmdens Gud skall ocks hmna det:
    Frtviflan, i tyrannens fjt,
    Skall snart uti dess hjerta glda.

    Hvem r som vaknar der, och vgar helsa dagen
    Med hmdens rop frn ett frtvifladt brst?
    En sknhet fdd till andras trst,
    Men af en nedrig bof bedragen.

    Men skulle hennes tr, ohmnad kunna strmma?
    Nej, fatta mod, betryckte dygdens vn;
    Ett ga fins som mrker den,
    En sjl som mins nr andra glmma.

    S lefver Han d n, som oskuld skall frsvara
    Och ljunga hmd emot frtryckarns brst:
    Det ena blifva skall min trst,
    Det andra skall min varning vara.






ELEGIER.




    10. SKAN.


    Han kommer: han kommer, att straffa en brottslig verld:
    Jag hrde hans rst der uppe i molnena skalla,
    Jag sg en skymt af straffets glnsande svrd;
    Han kommer, hmnarens tolk, att oss till rkenskap kalla.

    Himmelen klr sig i sorg, Jorden suckar betryckt,
    Hafvet hejdar sitt lopp, stannar frvirradt, och undrar:
    Men hftigt, med vg p vg, i brdstrtad flykt,
    Rusar det undan den rst, som i skyarna dundrar.

    Bleknad r ngens prakt, krarne strta sig ner,
    Grafvens rysliga natt tungt fver lunderne hvilar,
    Foglarnes stmma r tyst, vallhornet lockar ej mer,
    Och till herdens tjell hjorden flmtande ilar.

    Nu med darrande fjt, nu med svidande brst,
    Skyndar en rik tyrann, att sina jerndrrar stnga,
    Men innom murarnas hvalf dundrar hmnarens rst,
    Och genom reglade ls de krossande viggarne trnga.

    Rysliga Engel! sg, o sg: hvem skall du i dag,
    Ner ifrn slottets verld, fr den Evige Domaren kalla?
    r det den brottsliges sjl? m hnda, det r jag
    Som i min lders vr fr viggen skall suckande falla.

    O! skona, skona blott den fattiges halmtckta tjell,
    O! skona, skona blott, hans tppas blomstrande grda!
    Sen frn sin Herres flt han pustande staplat i qvll,
    Lt honom somna i ro, och glmma sin tryckande mda.

    O! skona denna far till dessa oskyldiga sm,
    Som trgde se p sin mor, fr att lyftas i famnen;
    O! hvad brott kunna vl de renaste hjertan beg?
    De knna ju blott de frsta heliga namnen.

    O! skona flickans behag, ryck icke blomman bort,
    Innan hon njutit till slut den skna tjusande dagen:
    Ack! denna tjusande dag, den r ju s flyktig och kort:
    n ngra stunder blott, och vissnade falla behagen.

    O! skona mig ocks: ryck ej telningen opp,
    M hnda i mognare r, i mera lyckliga tider,
    Glnsar der ngon skrd, som fyller ett gldjande hopp;
    M hnda dock, dess lf skugga t vandraren sprider.

    O! lt mig fylla den ed, jag svor en dende far,
    Att offra en manlig grd t fosterlandet och dygden,
    Lt mig bli lycklig sjelf, och trsta olyckligas dar,
    Och gra mig vrd en suck, af ngot hjerta i bygden.

    O! lt mig glda n vlgrarens hjerta, och sen
    Lt mig d uti frid, och mina gerningar glmmas,
    Och i den ldriga jord, som gmt mina fders ben,
    Lt mitt brckliga stoft, och knslans irringar gmmas.




    11. TILL MINA BARNDOMSVNNER.

    r han glmd, er trogna barndoms vn?
    Gode gossar! denna handen fatten:
    Lika redlig, rckes hon er n,
    Lika redlig, i den sista natten!

    Detta hjerta mgtar n att sl
    Lika mt: af tusen hrda skiften
    Mer betryckt, men lika varmt nd,
    Tills det gmmes i den kalla griften.

    Redan gen J en makas famn,
    Redan edert kn en ttling vaggar:
    Och hvad ger jag? ett sjukligt namn,
    Knnande, som svrd de minsta taggar?

    Brandfrskrad ren er hydda str;
    Och hvar r min hydda? hrda den!
    Dock hvad klagan? efter ngra r,
    Skall hon byggas af en vn, -- af dden.

    Byten edra yrkens lugn och trst,
    Mot en aldrig hvilad knslas spnning;
    Byten barnet vid en makas brst,
    Emot hoppet om en skdepenning.

    Kastad lnge p ett okndt haf,
    O! hur gerna vinkar jag med handen,
    t den lugna hamn, jag fvergaf,
    t de mma vnnerne p stranden!

    Minnens J den glada julen n,
    Och vr hvita drgt, vr klara stjerna,
    D vi gingo kring som vise mn,
    Sjngo illa, men dock hrdes gerna.

    Vise hette, vise voro vi,
    Rknade s vl den korta tiden,
    Slde ej fr stundens svrmeri,
    rets skrd, den glada samvetsfriden.

    Minnens J den glada sommarns fest,
    Hur vi sprungo kapp till blomsterstngen;
    Och vr stolthet, nr vr goda prest
    Log t dansen och t segersngen?

    O! den frsta, som till mlet hann,
    Utan ondska blef af oss betraktad,
    Och den sista, ej, som nu, frsvann

    Ur vr cirkel, skymfad och fraktad.

    Minnens J? -- jag har dock minnet qvar
    Och den skatten skall jag mt bevaka,
    mt, som Sorgen uti fordna dar
    Gmde askan af en vn, en maka.

    Store Gud! din godhet evig r,
    Och de stunder ro dock s korta,
    Som till gldjens njutning du beskr:
    Knappt vi se dem, och de ro borta!

    Men en gng, nr tidens strmmar flytt
    Bort till de ondeliga hafven,
    Och ditt varde kallar oss p nytt
    Till ett lif, utur den mrka grafven:

    Skola d, p evighetens strand,
    Barndoms vnner terse hvarandra,
    Och med dla steg, och hand i hand,
    Till det alldrig ndda mlet vandra?

    Skall d jag terse den dal,
    Der jag lekte bort den glada vren?
    O skall jag se den utan hjertats qval,
    Och med gat, icke skymdt af tren?

    Enda vn p jorden, glada hopp,
    Du de sorgsnas alldrig slckta stjerna!
    Tindra klar mot knen af mitt lopp,
    Tjus mitt hjerta, och bedrag det gerna!





    12. EN TANKE P MIN EGEN GRAF.


    Hvar r min graf, hvar r det mrka tjellet,
            Der jag skall ensam bo?
    Mnn ngon gng jag skdat detta stllet,
            Och trampat det i ro?

    Ack nej! Kanske min trnga stig skall ledas
            Till ngon oknd strand,
    Och der min bdd, min sista bdd tillredas
            af ngon oknd hand;

    Der ingen vn skall stanna vid min sida,
            Och lindra ngrens sr,
    Och under bn det sista slag frbida,
            Som detta hjerta slr.

    Och skingra mt det tvifvelsml, som skymmer
            En lyckligare verld;
    Och ta emot mitt mmaste bekymmer,
            Min sista afskedsgrd.

    Till Er, hvars hand min frsta vandring stdde
            P dygdens svra stig,
    Till er, hvars sjl vid mina afsteg bldde,
            Otackad utaf mig.

    Dock lika godt! hvar himlen helst m rna
            Min ringa hyddas fall:
    Jag vet dock visst att hoppets milda stjerna
            Der fven lysa skall.

    Jag vet dock visst, att jag r lika nra
            Dig, mensklighetens Far,
    Och att du skall en stilla fred beskra
            t mina sista dar.

    En minnesvrd! den srjer jag ej fver,
            Den m frtjensten f!
    Till grafvens lugn jag ingen vrd behfver,
            Och multnar nog nd.

    Men fins blott en af mina mnga vnner,
            Hvars mhet jag var vrd,
    Som sett mitt fall, och mina strider knner
            Se der min efterverld!

    Om ngon dag den lycka han begrter,
            Som kanske var fr hrd,
    Om ngon dag mitt namn han kallar ter:
            D har jag minnesvrd!

    S tag d, Jord, tag hulda Mor tillbaka,
            Och gm uti din famn
    Den dla skatt, du gaf mig att bevaka:
            Min aska och mitt namn.

    Frvara dem, till dess hon hrs, den rollen
            Som dda vcka kan:
    Ljuf r den tron: frtrfflig r den trsten,
            Och derfr r hon sann.




    13. DET LDRIGA TEMPLET.


    Se! hur det stolt sin ldriga krona br,
    Och sin resliga kropp lngt fver hyddorna hjer!
    Likt i sitt harnesk kldd den hotande Jtten der,
    I barnens gldtiga ring, dem han skrmt och frnjer.

    Och med samma hgtidliga stt, som i dag
    Det fr tusende r, spiran mot molnena strckte,
    Hejdade vandrarens gng med samma dystra behag,
    Och i Bardernas brst heliga rrelser vckte.

    Men visa fram ngon arm, men kalla fram ngot namn

    Af dem, som ur klippans skt brutit dess eviga grunder:
    O! de hvila tyst i den lngsamma nattens famn,
    Sen de slpat bort den flyktiga dagens stunder!

    Jordens vrdade kung, Menniska! yfs icke mer
    Af din styrka och rang, d du Templet betraktar,
    Mera flyktig n sand, mera frgnglig n ler,
    Och det r du likvl, som grafvens konung fraktar.

    Hvarp grundas ditt hopp att i en sllare verld
    Din dla varelse skall i evigt stigande grader,
    Njuta den gldje och frid, dig hr ej blifvit beskrd,
    Nalkas i renad dygd de heliga englarnas fader?

    Jo, p fastare grund, n templets resliga kropp,
    Icke rubbad nnu af stormande seklers den,
    Ja, p fastare grund hvilar ditt tjusande hopp:
    Ty Gud r evig, och icke dden!

    S, fr tusende r, skallade Lrarens rst,
    S, n i dag frn hans mun hon bland grafvarna skallar
    Och bjuder gldje och lugn, i de ddligas brst,
    Och dem frn stoftets verld till himlarna kallar.

    Hvilken trder ej rrd inom Templets heliga rymd?
    Ack! dessa mrka hvalf, dessa hotande fsten,
    Af dessa r frdomen stdd, af dem r sanningen skymd,
    Och dessa mrka chor ro villornas ldriga nsten.

    Brottsligt r detta tal: Yngling! sg icke s!
    Hr bor en Gud som hr din hviskande tunga,
    Nej, denna tanke r grym: Yngling! tnk icke s,
    Hmnarens gnakast genom sjlarne ljunga.

    Hr ifrn Lrarens mun det hgsta vsendets rst,
    Hans, som frn sderns flt ger genljud mot fjelliga norden
    "Jag bor fver stjernors rymd, jag bor i den dygdiges brst:
    Jag ger himlen till Thron, till fotapall jorden.

    "Den, hvars vldiga hand utstrr millioner behag,
    t solen sin stolta gng, t marken rrelse gifver,
    t menniskan, sllhet och dygd: -- det r jag,
    Jag som varit, som r, som i evighet blifver.

    "Och detta rysliga moln, som hljer sommarens dag
    Som blixt, och knall p knall, kring rymderna skickar,
    Och andas fasor och dd: ocks detta r jag,
    Mitt vredgade hjertas rst, mitt mulnade gas blickar.

    "O! du som skte opp den lidandes bortgmda stig:
    Hvarje trstande skrf, hvarje lskande bgare vatten,
    Alt det goda du gjort, det har du gjort mig,
    O! kom i min ppnade famn, och mottag den himmelska skatten.

    "Men du, som fr uslingens nd tillslt din isiga hand,
    Slt din nedriga sjl som bergets rysliga klyfta,
    Som gaf ej den hungrige mat, ej slckte den trstande brand
    Och hrde med innerlig ro de vrnlsa Enkorne snyfta.

    "G, g, frlorade, bort! g bort ifrn mig
    Till ngrens eviga eld, som brnner och aldrig frder.
    Du knde ej dygdens bud: och sllheten knner ej dig;
    Du knde ej verldens Gud, och ej dina lidande brder".

    Och nu denna mktiga rst genombrt dessa hvalf,
    Och ffngt lastens slaf sitt brottsliga ra slngde.
    Hon for med stormarnas kraft: hans brottsliga hjerta skalf;
    Men likt en sommarflkt hon sig till den dygdige trngde.

    D gick den girige bort, och svor i sin upprrda sjl,
    Att icke samla p sig den Eviges hmnande domar,
    Att icke slja bort sitt hjertas eviga vl
    Fr ett glittrande stoft, fr vanskliga rikedomar.

    D fann hgmodets trl, att vrdiga tnkestt
    Och ingen stjernas glans blef rans sannskyldiga stempel,
    Att det r lgt och grymt att trampa menniskors rtt,
    Och fordra derfr till ln offer, rkverk och tempel.

    D sg glad mot skyn den tryckte oskuldens vn,
    Han, hvars klagande rst, s ofta af trar frqvfves:
    Rttfrdige, ndige Gud! du lefver, du lefver d n,
    Och denna tr, han rinner icke frgfves.

    Se der detta heliga rum, dr Christnas andktiga brst
    Hgtidligt skatta en grd t sin stiftares lskade minne!
    I frid hmte dygden kraft, i frid hmte sorgen trst,
    Och hmdens rysliga moln i varma trar frrinne:

    Se, hur de g derifrn, hvar en till sitt trefliga bo
    Och minnas de lften, de ftt, och minnas de eder, de svurit,
    Och hjertat knslofullt, och tjust af sin lefvande tro,
    Vlsignar det qval, det led, vlsignar de brdor det burit.

    O! en gng ocks jag, ppnad sg himmelen,
    Och fick vid altarets fot, dess eviga sllheter smaka.
    Heliga dyrbara stund, kommer du aldrig igen?
    O! kom en gng till mig vid ddens lger tillbaka!

    Ja, dessa grafvars prakt, den sger ocks till mig;
    Se hr de rikas stt, se hr de mgtigas ra!
    Vinn ett delt namn, trampa frtjenstens stig
    Och din graf skall en gng, prunkande prydnader bra.

    Nej, t mig sger den: vanskligt r lifvets lopp:
    Men skulle ock stormen i dag Templets grundavalar lossa,
    Och fll dess massa p mig: den skulle ej krossa mitt hopp,
    Den skulle ej den Hgstes frskringar krossa!

    Ja, heligt r detta rum: skone skan dess spets,
    Frgylle domdagens sol dess ldriga vrdiga spira!
    Och mtte mitt slgte der med sina villor tillfreds
    Till ldrarnas senaste qvll heliga hgtider fira!

    O! J som fdens i kommande seklers famn:
    Mnne J der med en lika innerlig tjusning
    Vckens till dyrkan af samma heliga namn
    Vid de hga orgors hgtidliga susning!

    Eller skden J tillbaka t ldrarnas natt,
    Med vpnad blick af det renade ljuset,
    Och len t oss, som fr sanningens enkla skatt
    Dyrkat s mt det prktigt glittrande gruset?

    O! frsmden ej var mma oskyldiga tro:
    Veten, den fdde i hjertat gldjen och dygden.
    Lten vrt multnade stoft f hvila i ostrd ro,
    Och detta Tempel st till evig prydnad fr bygden.

    O! d hljes vr kropp af jordens trande mull,
    Och vrt namn af tusende seklers ntter,
    De hgas anor och de rikas guld,
    De frtrycktas grt och de mgtigas ofrrtter.

    O! mina Fders Gud! O mina fders Gud!
    r du ej jordens Gud och Gud fr tusende verldar?
    Hvad jag i Templet hrt, r det ej dina bud?
    Och hr ej du den suck, mitt tacksamma hjerta grdar?

    Eller r dygden en drm? och Religionen ett svek?
    Och detta tempel bygdt af vra Fder frgfves
    Och vr tro en zirat? och vr Gudstjenst en lek?
    O! mitt ga grter, min svaga stmma frqvfves,




    14. EN SUCK FRN ALTARET.


    Du! hvars blod fr menskligheten runnit,
    Se dess trar rinnande fr dig.
    Du! som millioners dyrkan vunnit,
    O! frsm dock ej en suck af mig.

    Ocks jag har offrat t ditt minne
    Knslans frstling i min lders vr;
    Ocks jag nr vintrens dag r inne
    Skall dig offra mngen knslig tr.

    Dock, du fordrar icke lof och trar,
    Nej, du skar vra dygder blott:
    Ack! de grta, svrmeriets drar,
    Som frneka dig med sina brott!

    Du! som gaf frltelse t alla,
    Bad fr dina bdlars samvetsro,
    O frlt de staplande som falla;
    O frlt en ynglings svaga tro.

    O frlt mig tviflets mrka stunder,
    O frlt en flyktig ungdomstid,
    D jag skte Religionens grunder
    Och frgt att vara klok dervid.

    Men frgat jag hennes helga lagar;
    Blef jag df fr deras mma rst:
    Hlje skmoln mina sommar dagar,
    Hrje stormen skrden af min hst.

    Dig den strste Man, som jorden burit,
    Dig vid Altaret jag svr igen

    Samma ed, mitt hjerta fordom svurit;
    O! men lt mig bttre hlla den.

    Lt mig alldrig utan knsla lsa
    Hvad du lidit, lidit ock fr mig:
    Lt min harm fr dina bdlar gsa,
    Och min krlek lga upp fr dig.

    Och lt den mitt hjerta mt beveka
    Att bli evigt trogen ditt befl,
    Att ej brottsligt med en sanning leka,
    Som r helig fr mitt slgtes vl.

    Skna fackla, tnd af himlaljuset,
    dla, dyrkansvrda Religion!
    Lyst af dig, den dygdige frn gruset
    Skdar hnryckt opp till Skaparns thron.

    Lys mig, lys mig genom lifvets cken,
    Till oddlighetens ljusa strand.
    Vis en skymt, i sista nattens tcken,
    Utaf himladagens morgonrand.





BLANDADE STYCKEN.


De flesta frfattade af tillfllig anledning.




    15. BLYGSAMHETEN.


    Stor r floden, der han dnar,
    Och frkunnar, hvem han r.
    Det r sant, att han frvnar;
    Men jag trifves icke der:
    Jag den lugna backen sker,
    Som i tysthet far frbi,
    Och sin gng i knen krker,
    Fr att glmd och omrkt bli.

    Yngling! ibland vettenskaper
    Pryde fven den vr sjl,
    Att besitta egenskaper,
    Och att tlas likavl:
    Blomman vissnar, lagren bleknar,
    Men det trne, hatet fr,
    Detta trne icke veknar,
    Utan smrtor, utan sr.

    Sl ner gat, blygsamt blicka,
    Stjernan blickar ssom du;
    Rodna, rodna, skna flicka,
    Sjelfva himlen rodnar ju.
    Lt de andra vara granna,
    Lt dem tmma konstens glans
    Du! blott flta kring din panna
    Blygsamhetens enkla krans.

    Jordens dle, jordens vise,
    J som tnkt, och verkat stort,
    Vi beundre, vi beprise
    Allt hvad edra snillen gjort;
    Men ett pris af hgre vrde
    Dig, Sokrat, vi ville ge,
    Du som oss den vishet lrde,
    Att vr egen blindhet se.

    Hvem r fdd att vinna ra,
    Hvem r vrd att vinna den,
    Om ej han, som den kan bra,
    Om ej blygsamhetens vn:
    Som ju hgre han r vorden,
    Vet sig snka desto mer:
    Ssom fstet under jorden,
    Under bljan sjunker ner.

    Intet offer honom drar,
    Intet offer han frsmr,
    Men d smickrarn honom srar.
    Vet han gmma sina sr.
    Alldrig, der han blomman rjer,
    Gr han knslols frbi.
    Nej! han tjuses, och han drjer,
    Men dock alldrig som ett bi.

    Lrd af egna hrda den
    Att behjerta andras nd,
    Smyger han frtjust t nden
    Mngen gng sitt enda brd:
    Likt den sky, som sjelf frsvinner
    Fr att frmja andras skrd,
    Och i nattens stund frrinner
    Alldrig sedd, och alldrig hrd.

    Om han ngra dygder fvat,
    Han ej heller glmma skall
    Alla frestelser han prfvat,
    Alla vdeliga fall:
    Kallande i minnet ter
    Hvad han tnkt, och hvad han gjort,
    Han med blygsam sorg begrter
    Allt hvad smickrarn kallat stort.

    O! hvad har jag gjort i verlden,
    Som frtjenar Skaparns nd?
    r en knsla fdd af flrden,
    r ett lyckligt klokhetsrd,
    r det dygd, som skulle gillas
    Infr helighetens Gud?
    Kan hans ga d frvillas?
    Fr jag skmta med hans bud?

    Om det frsta ax af vren,
    I en fljd af glada r,
    Alltid synes p den sren,
    Som hans egen hand besr,
    Vittnar han: de vxte alla
    Genom Skaparns milda hgn,
    Sjelf frmdde jag ej kalla
    Ifrn skyn en droppe regn.

    Om ifrn den glada kulle,
    Dit han vgat klifva opp,
    Han till knen jagas skulle,
    Grtande ett lskadt hopp;
    Lter han ej klyftan veta
    Kanske vl frtjenta qval,
    Lter han blott vnner leta
    Trnens gngstig till hans dal.

    Och om skymten af en lager,
    fven t hans hjessa rckt,

    Allt fr snart det hopp bedrager,
    Som blef lika flyktigt vckt,
    Slr han ej i fvisk yra
    Bitterhetens hesa larm,
    Gmmer han sin ringa lyra,
    Vl med sorg, men utan harm.

    Vishetens frnmsta lra,
    Vettets heligaste bud,
    Sanna snillens frsta ra,
    dla hjertans hgtidsskrud:
    Krnan af den sanna styrkan,
    Svaghetens frnmsta trst:
    Tag emot mitt slgtes dyrkan,
    g ett tempel i hvart brst!

    Alla dygders dla krona,
    Dyrkansvrda blygsamhet!
    Lr en yngling, att frsona
    Fordna knslors brottslighet.
    Gif ditt alfvar t hans nger,
    Gr hans gldje mera vis
    Blif behaget i hans snger,
    Deras ml, och deras pris.




    16. MINNET och HOPPET.


    Lifvets vissa ml r dden:
        Vgen genom knar br,
        Men miljoner likar der
    Dela med oss samma den;
    Och i skuggan af oliver
        Tvenne kllor runnit opp,
        Forntids minne, framtids hopp,
    Hvilkas blja styrka gifver.


    Minnet sknker oskuld ter
        t den rrda ynglingen
        Paradiset ppnas n,
    Ingen bitter tr han grter.
    Hoppet lter honom smaka
    Lyckan af en stundad tid:
        Stadgad dygd, och samvets frid,
    Egen hydda, och en maka.

    Minnet lifvar mannens njen:
        Han blir yngling n en gng,
        Delar gldjens fria sng,
    Delar skmtets yra ljen.
    Hoppet lter honom skrda
        Frukten uti lifvets hst,
        Skrda ra, skrda trst
    Af de barn, som honom vrda.

    Minnet af frflutna tider
        Trstar gubbens gamla r,
        Skuggar n hans silfverhr,
    Rodnad n p kinden sprider.
    Hoppet vid hans ddsbdd vakar,
        ppnar dagens frlt n,
        ppnar sjelfva himmelen,
    D han bojan frn sig skakar.

    Brder! kommen att mig flja
        Till de glada kllors rand:
        som blott med varsam hand
    Grumlom icke deras blja.
    Mtte minnet tergifva
        Endast fordna dygders lott;

        Till att gra mera godt
    Hoppet vra krafter lifva.




    17. ENKANS VISA.


    Ensam i min lga koja
    Lefver jag frnjd nd;
    Fast omkring min spinnrock stoja
    Mnga faderlsa sm:
      Rundt omkring min spinnrock stoja,

      r mitt hjerta lugnt nd.

    Han, som vakar fr oss alla,
    Han, de faderlsas Far,
    nglaskaran skall befalla
    Att beskydda deras dar:
      Att beskydda deras dar
      Skall han Englarne befalla,
      Han, de faderlsas Far!

    Denna ljufva tanken trstar:
    Ocks jag har varit sll!
    Hon bekymret fverrstar
    Mngen ledsam vinterqvll:
      Mngen ledsam vinterqvll,
      Denna ljufva tanken trstar:
      Ocks jag har varit sll!

    Och vi rke n hvarandra
    I ett sllt och okndt land;
    Der de mma makar vandra
    Oupplsligt, hand i hand:
      Oupplsligt hand i hand
      Skola mma makar vandra
      P oddlighetens strand.




    18. DEN HGTIDLIGA FRLOFNINGEN.


        Nattens stjernor upp fstet glimma,
    Mnen lyser skn och knslofull.
        Emma gr att helga denna timma
    t en evigt saknad faders mull.

        Unga Selim delar hennes den:
    Ocks han i sina unga dar
        Sg den grymma, knslolsa dden

    Rycka bort en m och lskad far.

        Ocks han beskte kyrkogrden,
    Vgrande t gat mngen blund,
        Fr att der, p dystra minnesvrden
    Sknka hjertat mngen dyrbar stund.

        Lnge nrde han en del lga,
    Tnd af Emma, i ett knsligt brst,
        Men han yppar ej sin tysta plga,
    Rdd att mista hoppets enda trst.

        Dock hvad drjer du att dig frklara?
    Sammandrag ej molnet, mma vn:
        Skynda att ditt hjerta uppenbara,
    Medan hennes hjerta brinner n.

        Selim skyndar till den skna Emma,
    Fattar hennes trbestnkta hand,
        Tolkar med en svag och bruten flamma
    Knslans outslckeliga brand.

        Emma! Emma! du en far begrter,
    O! begrt ock snart ett annat namn,

        Som, kanske, du ville kalla ter,
    Ngon aftonstund ur grafvens famn.

        Emma! Emma! gat fll i talet,
    Och det har s vackra uttryck, det:
        Knslans lga -- och det mma qvalet.
    gat, gat kan beskrifva det.

        r d dden blott den ln, han sker?
    Frgar Emma, fattande hans hand:
        O! s vet, att han mitt hopp frker
    Att vi rkas i ett annat land.

        O frstr jag dig, min mma Emma?
    Frgade den rrde ynglingen.
        O frstr jag dig, min mma Emma?
    Frgar han frvirrad om igen.

        "Du frstr mig" -- och den ma handen
    Tydde hennes tnkestt s vl:
        "Du frstr mig" -- och den ma branden
    Flg elektriskt uti gossens sjl

        N! s vittna, hge Himlafader
    Och du Fader, som i stoftet gms,
        Vittnen, vittnen Himlens myriader!
    Om i verlden denna stunden glms.

        Och de svuro trohet t hvarandra
    Der vid grafvens nattbetckta rand:
        Och de gingo sen, att tjuste vandra
    Genom lifvets bana, hand i hand.

        Ofta, ofta frn det lugna tjellet
    De till kyrkogrden skynda sig.
        Emma! Emma! mins du detta stllet?
    O min Selim! kan jag glmma dig?

               --  -- --

        Han som teknar dessa matta dragen,
    Sker liksom Selim ngon vn;
        Gckad nog i verlden och bedragen,
    Han bland grafvar gtt att ska den.

        O! min Emma! knytom vra den!
    Jag besvr dig vid din faders mull!

        Och jag svr att lska dig i dden,
    O! jag svr det: vid min faders mull.




    19. VID LILLA LUDVIGS GRAF.


    "Lilla lskling! hos en mor och far,
    Lemna jorden, plgans mrka boning;
    Vi ha sett din framtids sorgedar,
    Och hos Gud utverkat din frskoning".

    S till Ludvig lydde englars Chor,
    Och han rckte sina spda hnder,
    Gick ifrn en trstls far och mor,
    Och for bort till lyckligare lnder.

    "Goda Mamma!" sade han, och log,
    "Tack fr vrden i ditt hulda skte,
    En gng skall ditt lilla barn, som dog,
    Som en engel, flyga till ditt mte.

    "Det skall brja himlen i din sjl,
    Det skall tacksamt, det skall evigt glda
    Dina vakor fr dess framtids vl,
    Dina trar, p dess aska fllda".

    Han r borta, han r redan der
    Hos de englar, som de sm bevara;
    Han r frlst; han god och lycklig r,
    Och i evighet skall han det vara.




    20. ORD TILL EN FINSK MELODI.


    Ensam gr jag trnens stig,
    Glmd af alla vnner,
    Gldjen var ej gjord fr mig,
    Sorgen blott mig knner.
    Stjernan log
    En flyktig timma,
    Men hon dog
    I nattens dimma:
    Gldjen var ej gjord fr mig,
    Sorgen blott mig knner.

    Allmagt! du ju lofvat har
    Skydd t dem, dig dyrka;
    Gif en vrnls dygd frsvar,
    Gif den svaga styrka:
    Gif mig mod,
    Den stund jag strider,
    Tlamod,
    Den stund jag lider
    Allmagt! du ju lofvat har,
    Att ge dygden styrka.

    Vnskap! kom att ur mitt brst
    Utan grymhet rycka
    Taflan af min lefnads trst,
    Taflan af dess lycka!
    Lk det sr,
    Din klokhet rifver,
    Med den tr,
    Din mhet gifver:
    Vnskap! du r sorgens trst,
    Du r gldjens lycka!




    21. IDYLL.


    _Herden_.

    Skogsgud! unna mig, att finna
    Ngon mmare herdinna,
    Som ej flyr mig, nr jag nalkas,
    Att i samma skugga svalkas,
    Som sin hjord ej frn mig lockar,

    Nr jag lf t henne plockar,
    Som sin hand ej frn mig rycker
    Nr min mhet henne trycker.

    _Herdinnan_.

    Skogsgud! unna en herdinna,
    Att en trogen herde finna!
    Som ej glad p fltet spritter,
    Nr hon trgd hemma sitter,
    Som ej tjust sig kransar knyter
    Af de blommor, hon ej bryter,
    Som ej hnryckt fljten spelar,
    Fastn hennes samljud felar.

    _Skogsguden_.

    O! hvi flyn J s hvarandra,
    Fdde att tillsamman vandra?
    Delen mt hvarandras den,
    Delen troget sjelfva dden:
    Dygden skall er gldje skydda,
    Gldjen edra rtter krydda;
    Sorgen skall ej hitta stllet,
    Der er mhet reste tjellet.




    22. SOMMARNATTEN.


    Nattliga stunden
    Snkes mot lunden,
    Blomman r redan af daggperlan kysst;
    Aspen och linden
    Sofva med vinden
    Allt r s lent och s ljuft och s tyst.

    dle! som vakar,
    Och som frsakar
    Hvilan fr andra, kom skda din ln;
    Dagen var mulen,
    Stormig och kulen,
    Midnattens timma ar hrlig och skn.

    Lyckliga stunder!
    Njutna i lunder,
    Hvilka den ensamma midnatten prydt:
    Muntre ert minne
    Ofta mitt sinne;
    Till dess en sommar mig glder p nytt.




    23. AFSKED af RUNSALA.


    Farvl du ngd: jag nskat tusen gnger
    Att lefva i ditt lugn, att i din skugga d,
    Frutan namn, men ocks utan nger,
    Begrten blott af ngon landtlig m.

    O! nr jag trtt, vid stadens krfva lekar
    Med yra sprng besteg din lugna strand:
    O hur frtjust! jag sg de stolta ekar!
    Hvart fr man mig? Ack! till de sllas land.

    Jag trodde frr: bekymret skall mig flja,
    Likt bojans tyngd den usle slafvens fjt;
    Men pris ske dig, du Auras goda blja,
    Som frt mig hit och som frdrnkte det.

    O! nr jag sg den milda solens trnor
    P bljans sal i oupphrlig dans,
    Med blicken glad, som den hos nattens stjernor,
    Och hyn s hvit, som deras drottnings glans;

    O! nr jag sg de stolta slupar kalla
    Hvaran till strids, vid fljters glada klang
    Hvars terljud frn lunden hrdes skalla:
    O! hur frtjust jag ner till stranden sprang.

    O! nr jag sg den dystra midnattsstunden,
    Som trgd snk ifrn den mrka skyn,
    Och spridde sorg omkring den tysta lunden;
    O! hvad jag njt vid denna mma syn!

    O! huru sknt, att gldjas med naturen,
    Att utan afund vara verkligt sll!
    Och sknt ocks, vid stilla aftonskuren,
    Att grta mt i fnstret af sitt tjell --!

    Ja det r sant, mitt hjerta kan ej skrymta:
    Visst satt jag der bekymrad mngen gng;
    Jag sg nd det mrka Tornet skymta,
    Jag hrde ju de dystra klockors sng.

    Hvar fins den grns, dit qvalet icke hinner?
    Fr molnen fri, sg du en sommardag?
    Men! o hur sknt det varma regnet rinner
    Och molnet har sitt rysliga behag!

    Hvi fanns ej hr en usling, hvilken stdde
    Mot kryckans knopp en svag och darrig arm
    En skn Sophi hvars mma hjerta bldde,
    Hvars ga gret emot en vgig barm.

    Hvi fick jag ej beklaga hennes den?
    Hvi fick jag ej begrta hennes qval?
    O! d hon suckat: dden! endast dden!
    Hvi blef jag ej hans lycklige rival?

    Men klockan slr: snart r den stunden inne
    Som kallar mig frn dina njen bort.
    Farvl! men vet: jag har ett tacksamt minne,
    Och det r ej, som gldjens stunder, kort.

    Du milda sol, som omfar jorderingen
    Frn Nubiens flt till Lapplands kulna fjell,
    Likt landets far! du gmmer dig fr ingen.
    O helsa mig frn Runsala hvar qvll.



    24. GUBBEN till UNGDOMEN.


    N! n! unga Flicka! det stundar en dag,
    Den stundar fr dig som fr alla,
    D hrjaren skonar blott sjlens behag,
    D blommorna vissna och falla,
    D desse som rknat qvadrillernas tal,
    Och skdat s snedt p hvar lycklig rival.
    Och brunnit af mhet, och smultit i qval,
    Bli sngubbar, bleka och kalla.

    S flygen d, ynglingar, flygen omkring,
    Och dyrken hvar leende trna,
    Och sluten kring henne en lysande ring,
    En ring som kan anst en stjerna.
    Men himmelen mrknar och stjernan gr ner,
    Och tndes ej ter: hvad trstar d mer
    Fr alla de vakor, hon kostade er,
    Och J henne sknkte s gerna.

    Vrt lif r en lek, och den leken ej lng:
    S jolras af njenas drar;
    Men narri blir alfvare af mngen gng,
    Och rosen, man leker med, -- srar.
    Ve! honom som vishetens rd har frsmtt,
    Och offrat sin ungdom t njena blott,
    Ej tnkt ngot delt, ej gjort ngot godt:
    Han slutar visst leken med trar.




    25. MITT TYCKE.


    Hvem skulle fr en framtid srja,
    Hvars frlt han ej ppna fr?

    Tids nog! att med vr klagan brja
    Nr det slr.
    S lnge klden ej gr skada,
    Och medan molnet har frdrag,
    Br man frsamla i sin lada:
    S tycker jag.

    Jag hller fr, att man r pligtig,
    Att i det lngsta vara ung;
    Ty icke r man altid vigtig,
    Fast man r tung.
    Om du r varsam att besluta,
    Om du r man Guds lnga dag,
    Kan du, som barn, din afton njuta:
    S tycker jag.

    Sokrat drack gift, men dessfrinnan
    Drack han sitt vin, s vl som vi;
    Och se'n han lst, gick han till qvinnan,
    Till _Aspasi_.
    Fraktlig r den vishetslra,
    Som blott gr fula anletsdrag,
    Nej gldjen r den vises ra:
    S tycker jag.




    26. BARNSLIGHETEN.


    Lilla Clara, frebr ej mig,
    Att jag r s barnslig, Lilla Clara!
    r jag barn, s liknar jag ju dig:
    Br jag blygas d att barnslig vara?

    Huru bd han, mensklighetens vn?
    Aldrig gr hans lrdom ur mitt minne.
    Ssom barn kom du i himmelen,
    Eller var du aldrig n derinne.

    Lilla engel, rck din hand t mig,
    Led mig in i barnens himmel ter:
    D dess portar ltas upp fr dig,
    Glm ej den, som utanfre grter.

    Gif mig ter min frsvunna vr,
    Och dess blommor, och dess lekar, Clara!
    Unna mig att vara tretton r,
    Unna mig som du att lycklig vara.

    Dansa glad emot din sommardag!
    Tag mig med dig, Clara, in i ringen,
    Goda, lilla, bland de sm mig tag,
    Eller ocks dansar jag med ingen.

    Gm ock denna lilla barnslighet!
    M vi gldjas, m vi leka, Clara.
    Jag skall ltsa vara din poet,
    Och du skall min snggudinna vara.




    27. TRSTEN.


    Hvi srjer jag? hans blickar falla
    Ocks till min bortgmda stig.
    Om han med godhet vrdar alla,
    Visst vrdar han d fven mig.

    Den suck, mitt brst mot himlen snder,
    I molnets bddar icke dr,
    Frn Skaparns thron den tervnder,
    Och gldjen till mitt hjerta fr.


    Hvi har jag glmt den sista rsten
    Utaf en far, som ej r mer:
    Den skraste den bsta trsten
    r den, som du t andra ger.



    28. OSKULDEN.


    Ack! du vet ej, goda Flicka,
    Huru afundsvrd du r:
    Englar p din oskuld blicka
    Speglande sin egen der.
      Lika lugn, som svanen simmar
      Frn strand till strand i sitt sund,
      Du lemnar de flyende timmar,
      Och mter hvar kommande stund.
    
    Ja, tag ut din rtt af tiden,
    Eljest stjl han undan den;
    Snart r blommans stund frliden,
    Och blott trnet str igen.
      Snart hon bryts, den lnga keden
      Af vnner utan all flrd;
      Snart skils du frn barndommens Eden,
      Och trder i mdornas verld.

    Rds dock ej, att himlen nekar
    Sllheten t dina dar:
    Sen du lemnat vrens lekar,
    r din glada sommar qvar;
      Och fast denne snart frflyter,
      Blir ej din oskuld frstrd:
      Hon blott sina blommor frbyter
      I dygdernas mognade skrd.





    29. EN BLICK mot FRAMTIDEN.


    Hvart steg, min Nanny, som vi tage,
    Oss nrmare till grafven fr;
    Men tung blir vgen, om vi klage;
    Njdt sinne honom treflig gr.

    Lt oss med glada blickar stanna
    Mot rymden af frsvunna r;

    Lt oss med styrka oss bemanna,
    Att g den vg oss terstr.

    Lt oss med lifligt minne drja
    Vid hvarje utsigt som var skn;
    Och tacksamt vra hjertan hja
    Till den, som hrde deras bn.

    Lt oss med lttadt sinne glmma
    Hvart intryck af de mrka dar,
    Och fr vr framtid endast gmma
    Den lrdom, som oss nyttig var.

    De lrde oss att varsamt vandra
    Den vg, som vi ej prfvat n,
    Att rcka handen t hvarandra,
    Och dubbelt troget hlla den.

    Om solskensdar vr framtid hugna,
    S gldjoms utan fvermod!
    Men bli de mulna, varom lugna;
    Och skom vnnen -- Tlamod!

    Att gr dock vl, blott vi frvara
    Den ljufva samvetsfridens trst,
    Och lefva s, att vi bespara
    Ocks en gldje t vr hst.




    30. BORTRESAN.


    Om jag far bort, s grter du,
    Och Gud din mhet vedergller;
    Men jag r qvar hos dig nnu,
    Och tacksamhetens trar fller.

    Om jag far bort en frd s lng;
    S lng, att jag ej kommer ter:
    S vet jag visst att mngen gng
    Du saknar mig och mig begrter.

    S vet jag, att du unnar mig
    Den ljufva trst, den himlahugnad,
    Att stundom blicka ner p dig,
    Och ter se dig glad och lugnad.

    Om du far bort, s grter jag;
    Men mnga stunder jag ej grter;
    Jag reser efter, samma dag,
    Och hinner dig, och glades ter.




    31. DEN FRSTA MAJ.
        Till Sophi.


    Vlkommen, glada vr! vi redan ledsna blefvo,
    Och trodde, att du glmt, hur god du alltid var:
    Vi skrefvo bref p bref, vi bara mhet skrefvo,
                          Och fingo sn till svar.

    Men ndtlig r du hr. Din andedrgt jag knner:
    Den smyger ljuf och tyst med helsan till min barm,
    Med gldjen till min sjl: fr dubbelt glada vnner
                          Du gr mig dubbelt varm.

    Snart blomman hja skall en lnge tynad stngel;
    Snart gr en st Sophi till ngon klarnad elf,
    Och i dess spegelglas ser himlen, och en engel,
                          Just d hon ser sig sjelf.




    32. EN MUNTER GUBBES DRYCKESSNG.


    Mitt tidglas skyndar sig och rinner:
    Vlan! frrn det tmt sin sand,
    S vill jag tmma, om jag hinner,
    Det glas, jag lyfter i min hand.

    Vlan! J fngslade buteljer!
    J skolen fritt f andas ut,
    Jag ngra glada vnner vljer,
    Som gra p er trldom slut.

    Jag gr ej ensam upp stranden,
    Och trgd ser mot hafvets rymd;
    Jag vinkar ej frsagd med handen
    t andra kusten, som r skymd.

    Jag vandrar tyst min jemna bana,
    Och i ett lugnt och fredligt tjell
    Jag fljer tryggt min gamla vana
    Att le med vnner hvarje qvll.

    Men kommer den obudna gsten,
    S tar jag hfligt honom mot,
    Och sger: det r slut p festen,
    Och fljer honom utan knot.

    Och d frst vinkar jag med handen,
    Tills jag frs bort med vldig fart,
    t vnnerna som st p stranden:
    Farvl, farvl, vi rkas snart!




    33. FRVANDLINGEN.


              Frsta gngen
    Af ngon smtck, brungd Corinna:
    r hon en engel, nej, en Gudinna.
              Tiden lider,
              Hvad den skrider:
    Tills vr Gudinna i sidhvita kjolen
    Sjelf ligger knbjd vid kullriga stolen.

              Hon blir Mamma
              I detsamma:
    Och d frvandlas lskarens Gudinna
    Till mannens gumma, barnens tjenarinna.
              Unga flicka!
              Sucka, blicka:
    Sknhetens krona af blomster r knuten,
    Sknhetens dyrkan r barn af minuten.




    34. LILLA CALLE.


        Stackars liten,
        Hur du jemrar dig!
    Stoppa genast sockerbiten
        I din mun och tig!

        Lilla mamma
        Ber dig vara snll:
    Lilla pappa gr det samma
        Morgon, middag, qvll.

        Hvad betyda
        Deras smek och bn?
    Skulle mammas gosse lyda
        Fr s ringa ln?
        Du har sinne,
        Lilla pojke, ren.

    Du r envis som en Finne
        Ja, vl mer n en.

        P det viset
        Hjelper socker ej:
    Junkern mste smaka riset;
        Aj! det svider. -- Nej.

        Nej, det hnder
        Aldrig, bsta vn!
    Ropar mamma, och sig vnder
        Till sitt skrin igen.

        Lt det hnda:
        Riset genast tag;
    Eller hasar han, trhnda,
        Mamma sjelf en dag.



		
    35. VISITEN.


    Nej, alldrig i min lefnad
    Jag haft s kr visit:

    Min kammare fick trefnad,
    Sen du, Sophi, kom dit.
    Den sol p fnsterrutan
    Hvar morgon helsar mig,
    Den r jag gerna utan,
    Om blott jag ger dig.

    Hr sitter jag och skrifver,
    Den stund jag dig ej ser:
    Koncepter du mig gifver,
    Men stjl dock undan fler.
    I denna lda gmmes
    Hvad du frtrott t mig;
    Och der! -- och der! -- det drmmes
    Hvar enda natt om dig.

    F bcker utaf vrde
    Du hr fr blddra i:
    Sophi mig mera lrde
    n all Philosophi.
    Det goda, skna, sanna
    I denna boken fins:
    Och du skall sjelf besanna
    Att jag den alltid mins.

    Vlkommen! o vlkommen!
    Stor tack fr din visit,
    Kom ofta och gr om'en,
    Kom! narra gldjen hit:
    Hon jemnt sin oro rjer
    I detta gmda bo;
    Men om Sophi blott drjer,
    S ger ock hon sig ro.




    36. Till MIN SJUTTONRIGA KUSIN.


    Det femtonde ret har rymt sina frde,
    Och rymmaren r redan i Norrge, min vn!
    Det sextonde for, och ditt lof ej begrde;
    Det sjuttonde troget uppvaktar dig n.
    Men snart skall det flykta och flyende snatta,
    Fast du det ej mrker, en ros eller tv:
    Dock lappri! du kan dert skmta och skratta,
    Du har s tillrckligt, och mer kan du f.

    n, bsta kusin, r den tiden ej inne
    D ret, som flyktar, tar rosen med sig,
    Och lemnar, der hon har florerat, en sinne,
    Som envis och trogen skiljs alldrig frn dig.
    Men snart den frfrliga tiden infaller:
    Det sprksamma gat blir tankfullt och tyst;
    Och staden ej hedrar dig mer med sitt sqvaller,
    Och handen blir sllan besvrad och kysst.

    Dock gerna de flyende ren m plundra,
    Blott icke de kommande tomhndta bli;
    Ty sedan man trttnat att skalet beundra,
    S sker man krnan som gms deruti.
    Nr sknheten vissnar, s vrdas talangen;
    Talangen blir trtt, och man skaffar sig dygd.
    Nr sprtten blir ledsen, och kall komplimangen,
    S gr man sig kr fr en vn och sin bygd.




    37. SNG Till en ung Flicka vid hennes Mors dd.


    mma barn! den sorg r stor,
    Som ditt unga hjerta srar:
    Jag har ocks mist en mor,
    Lt mig dela dina trar.

    Nr frn fosterbygdens strand
    Mig ett okndt de ryckte,
    Tog hon grtande min hand,
    Och intill sitt hjerta tryckte.

    Sade med en bruten rst:
    Glm ej, glm ej dygdens lagar,
    Unna denna sista trst
    t din moders sista dagar!

    Aldrig sg jag henne mer,
    Aldrig kyste jag dess hnder;
    Men jag vet at hon mig ser
    Frn oddlighetens strnder.

    Ser med himmelskt vlbehag
    Om jag dygden trogen blifver,
    Ser med sorgens anletsdrag
    Om jag henne fvergifver.


    Jag r sker att hon n
    P min framtids lycka tnker,
    Och jag tror at himmelen
    Den fr hennes skull mig sknker.

    Grt, du mma oskulds vn:
    Kalla mt din mor tilbaka,
    Men hon kommer ej igen
    Att fr dina den vaka.


    Grt, men det r icke nog:
    Ofta dina trar rinne,
    Men din mma mor, som dog,
    Fordrar dock ett hgre minne.

    Mins d hennes lefnadslopp
    lskadt uti vra bygder,
    Mins dess qvll s skn af hopp.
    Som dess dag var skn af dygder.

    Mins hvad hennes afsked bd:
    "Tjust utaf din egen lycka
    Glm ej fattigdomens brd,
    Glm ej uselhetens krycka.

    "Den betryckte, du gr sll,
    Som gr tacksam bort och grter,
    Kommer till ditt glmda tjell
    Vid din lefnads afton ter.

    "Kommer med en dyrbar skatt
    Och ditt delmod betalar,
    Kommer uti ddens natt
    Sm en Engel och hugsvalar.

    "Och nr sjelfva vnskapen
    Under smnens brda dignar,
    Str han, midnatstimman n,
    Vid din sng och dig vlsignar.


    "Ber han fr din samvets frid,
    Ber att qvalet dig m skona,
    Lindrar han din sista strid
    Fr oddlighetens krona".

    Mins, hur rrande hon var
    D hon slutligt fverlter
    Vrden fver dina dar
    t den far, som med dig grter.

    t den Far som alldrig dr,
    Som din oskuld skall frsvara
    I en verld, der njet strr
    Blommor fver lastens snara.

    Nr du fylt din lders vr
    Och din verknings tid r inne,

    Offra n en helig tr
    t din moders mma minne.

    Glm ej denna Kyrkogrd,
    Som dess ben i mullen gmmer;
    Men dess rtta minnesvrd
    r att du dess dygd ej glmmer.




    38. EN HELSNING ifrn JOCKIS.


        Min Orestes, du befarar,
    Att jag all min sllhet glmt
    P den  min sng bermt;
    Och mit lugna hjerta svarar:
        Sllheten p Solens char
        Hela jorden fverfar.

        Ocks hit dess ga snder
    Mngen prktig strle ner,
    Och med himmelsk gldje ler
    D han allas hjertan tnder:
        Kojan sjelf af skogen skymd
        Glder han frn ljusets rymd.

        Flj mig genom Trgrdsparker,
    Dem till trotts af hindrens magt
    Smaken prydt med Engelsk prakt
    Midt bland vilda demarker,
        Till det tjell p holmen der!
        Hvarest gldjen bofast r.

        Der p hrda bnkar glmmes
    Lyckans nyck och flrdens tvng,
    Der, vid lekar skmt och sng,
    Denna fyllda trskl tmmes,
        Der p landets goda stt
        Helsan kryddar hvarje rtt.

        Hr jag forsen myndigt dna;
    D med blomman i min hand
    Glad jag gr p elfvens strand,
    Tnker jag: du m frvna!
        Bullra, bullra, strta dig:
        Lugna n behagar mig.


        Tyst, som den min lefnad flyter,
    Lungt som den mitt hjerta r:
    Intet stormande begr
    Dygdens fsten nederbryter;
        Stora verldens brott och dn
        Hr jag endast lngt ifrn.

        Nr den klara kllan sknkte
    Drycken ur sitt rika skt,
    Och min tunga svalkan njt,
    Hjertat mt och tacksamt tnkte:
        Ack! frn brnda knen der
        Vore dock en broder hr!

        Nr jag sg, hur landtman strckte
    Denna hand som han hll,
    Och den mogna skrden fll,
    Bad jag, bad jag fr mitt slgte:
        Gud lt icke denna dag
        Skda andra nederlag!

        Nr hvar dag mig fverhopar
    Med vlgerningarnes skrd,
    Ser hvar dag mig lifligt rrd
    Af den rst, i hjertat ropar:
        Dina syskon grta der,
        Och du lefver lycklig hr.

        Lycklig lefver jag, Orestes,
    Fast ej ngot myrtenband,
    Knutet af en sknhets hand,
    Kring min lga panna fstes:
        Blommor vxa i hvar dld,
        Jag med dem r tillfredsstlld.

        Skulle ddens molnvgg gmma
    Ach! min middagssols behag,
    Och p jorden samma dag
    Sjelfva vnskapen mig glmma:
        Skall nd jag d i frid,
        Jag var sll min korta tid.




    39. SNG, frfattad p ett kerflt.


    O! jord, du allas hulda mor,
    Hur r din godhet icke stor
    Mot mig och millioner brder!
    Jag strckte aldrig ut min arm,
    Att vlta klippan frn din barm;
    Men dock, hur rundligt du mig fder!

    Trd, bonde, ur din mrka vr,
    Att jag de hnder trycka m,
    Att jag de skuldror m vlsigna,
    Som ofta svettas fr mitt brd,
    Som ofta fr mitt fverfld
    Af trtthet ner i stoftet digna.

    Kom med ditt barn, som modren br,
    Och frukta ej, att mtas hr
    Af strnga ord och hga blickar.
    Se, hvilken ln dig Himlen ger,
    Se, huru vanligt blomman ler,
    Se, huru gifmildt axet nickar.

    Drj, vldsman, i ditt hga slott
    Se solen, vred p dina brott,
    Med moln sitt anlete betcker.
    Fr detta flt du tyngre r,
    n mossbevxta klippan der,
    Som hjessan emot molnen strcker.

    Dock, store Gud, hvem r vl jag
    Att efter hmndens strnga lag
    Jag skulle mina brder dmma?
    Alsmgtige! du lter ju
    P sjelfva klippans spets nnu
    Vlsignelserna nederstrmma.

    Men p den jord, mitt ga ser,
    Som fven t frtryckarn ger
    En tusenfaldig vinst att skrda,
    M icke till mitt slgtes skam
    Mot Skaparns mildhet otacksam,
    Jag blifva jordens tyngsta brda.

    Blott andras flt jag trampar hr:
    Mig hsten inga skrdar br,
    Att i ett rymligt visthus tmma.
    Af all den omkrets, jorden har,
    Mig till besittning mnad var

    Blott grafven, som mitt stoft skall gmma.

    Tung r den knsla, svr den lott
    Att aldrig sjelf f gra godt,
    Att alltid andras tegar skrda;
    Men r ett tacksamt tnkestt,
    Ej mera ljuft, ej mera ltt,
    n ndens ofrtjenta brda?

    O! frmst min suck skall kalla ner
    Vlsignelserna fver Er,
    Som mildrat mina hrda den;
    Och om hon lyckas att bli hrd,
    Skall edra dygders dla skrd
    St blomstrande i sjelfva dden.

    Om ngot ax af redbar dygd
    Jag skattar t min fosterbygd
    Uti en framtids glada stunder:
    Frlten ynglingen hans brott,
    Om han fr lnge hnryckt sttt,
    Bland blommorna i snillets lunder.




    40. EDERNA.


    Jag svr att aldrig lska mer,
    S har jag svurit hundra gnger;
    Men min Sophi, nr dig jag ser,
    S svr jag om, vl tusen gnger.

    Jag svor, att intet gonpar,
    Fast syskon till en morgonstjerna,
    Frvirra skulle mina dar;
    Men ach! nu svr jag om s gerna.

    Jag svor att fly hvar vacker hand:
    Den skulle mta min frgfves
    Frutan kramning, utan brand;
    Men ach! men ach! jag svor frgfves.

    Jag svor, att aldrig svra mer,
    Och svor igen, att aldrig hlla:
    Men, min Sophi, nr jag dig ser,
    Jag svr, att svra och att hlla.

    Hvad straff, hvad straff frvntar mig
    Fr alla mina falska eder?
    Sophi! att glmmas utaf dig!
    Ack! i hvad afgrund brottet leder!

    Men, om nnu jag heligt svr,
    Att evigt, evigt trogen blifva,
    Och om jag evigt trogen r:
    Hvem skall mig d belning gifva?
    
    Sophi! du mste gifva den,
    Om jag den ej skall evigt sakna,
    Och ter svra falskt igen,
    Och qvalet i mitt hjerta vakna.

    Men ach! men ach! jag sorgen ser
    Jag r ej vrdig att den njuta.
    Du lser dessa ord -- och ler,
    Och jag gr bort att trar gjuta.

    Jag svr, att jag ej mera svr
    Upp det ena eller andra,
    Och vill med plgan, som mig tr,
    Helt tyst min korta bana vandra.



	
    41. YNGLINGEN.


    Slipprig och svr r ynglingens bana,
    Villorna stlla frst fr hans stig,
    Dygden frgfves fr ropa och mana:
    "Sllheten, yngling! den fljer blott mig."
    Han hr hennes rst, och grtande stannar,
    Och svr evig dyrkan t dess majestt.
    Han hr hennes rst, och lasten frbannar;
    Men njet kommer: -- han fljer dess fjt.

    Glad till dess strand han lter sig fras,
    Tjust t dess haf sin kosa han flyr.
    Oskulden ropar, men kan icke hras:
    Den skummiga bljan brusar och flyr.
    Kastad af den, o hvart skall han landa!
    Mot klippan, mot klippan han strtar sig snart.
    Yngling! o yngling! hvar rnar du stranda,
    Om ej frnuftet fr styra din fart.

    Gudomliga dygd! hur fr jag ej knna,
    Att ohmnadt sras ej lften och tro,
    Nr ngrens trar kinderna brnna,
    Nr hjertat svider, och fr ingen ro.
    Ach svr, ach! svr r ynglingens bana:
    Villorna stlla frst fr hans stig:
    Men lt Sophi till din dyrkan mig mana:
    Jag svr att i dden dyrka blott dig!




    42. Till den Sjuke Mcenas.

    Efter Horatii 17:de Ode i Andra Boken


    O! din klagan sondersliter mig!
    Nej, det r ej min, ej himlens vilja,
    Att du dr frut. Ach! nej frn dig
    Skall ej sjelfva ddens hand mig skilja,
    Du mitt dla std, min ljufva trst!
    Skulle det fr min bnerst
    Dft sig sluta, och mitt vsen stycka,
    Och mitt hjertas hlft ifrn mig rycka:
    Hvad skall se'n den andra hlften hr?
    Ensam, fvergifven, hoppls lida,
    Och frbldd med dden stundligt strida!
    Nej, din ddsdag skall bli min: jag svr.

    Svr jag skrytsamt? nej, jag fljer, fljer,
    Om det ock p stunden fr oss br
    Till den mrka strand, Cocyten skljer:
    Redan str din Flaccus reskldd hr.
    Frn ditt, vida afgrunds svalj, Chimra,
    Kasta flamma upp flamma du!
    Hundra armar lyft och svng nnu,
    Stolte Gyas: hvad r detta mera?
    Jag dock fljer: s vill hjertats bud,
    S vill dets och naturens Gud.

    Hvilken stjerna, Vgen, Skorpionen,
    Eller Capricorn, du hafstyrann,
    Vid min fdslotimma mgtig brann:
    Samma magt ifrn himla-regionen,
    Samma stjerna vakar, underbar,
    fver begges vra lefnadsdar.
    Frn Saturni vld, som re'n sin lia
    fver dig med hastad vinge bar,
    Hvilken hand frmdde dig befria?
    Sjelfva Jupiters den handen var.
    Rom det sg, och ifrn glada hnder
    Hrdes trefallt genljud p dess strnder.
    Och med krossadt hufvud lge jag,
    Trffad af det fallna trdets slag,
    Om ej Faunus, skyddsgud fr de vittra,
    Strckt sin hand, och sttt dess fall frn mig
    Att jag n min murgrnskrnta cittra
    Skulle stmma till en sng t dig.

    Frlsta begge, m vi ej frhala,
    Att vr skuld t Gudarna betala.
    Du! befall ett tempel trda fram
    Jag till offer br ett ringa lam.




    43. DEN BOTFRDIGE.

    Efter Horatii 34:de Ode i Frsta Boken.


    Galenskap var visheten, jag fvat;
    Glmdt var templet, glmdt hvart heligt namn
    Frn ett strandlst haf, med irring prfvadt,
    Sker jag den fordna trygga hamn.

    Ffngt, Evige! du kallar ter
    Till din dyrkan en frvillad verld,
    Ffngt du frn molnens fsten lter
    Glnsa mot dess ga straffets svrd.

    Men i dag du thordnsvagnen krde
    Ofver himlens spegelklara hvalf,
    Jorden skalf, d hon ditt under hrde,
    Och Tenarens mrka afgrund skalf;

    Floderna frn sina utlopp vnde,
    Stygens trga blja kosan vred;
    Sjelfva Atlas darrade, och knde
    Lngst vid verldens grns, att du var vred.

    Grnslst, som ditt vsen, r ditt vlde,
    Allt frvandlar du, och lagar ger;
    Gmda dygder du p hgden stllde,
    Stolta pannor flyttade du ner.

    Lyckan lydig, nr din vink befaller,
    Strcker ut sin arm kring jordens krets:
    Der! ett tempel dnar hgt och faller,
    Der! ett annat lyfter stolt sin spets.




    44. Till Leuconoe.

    Horatii 11 Ode i Frsta Boken.


    Hvad slut t mig, t dig den Evige m rna:
    Det r en hemlighet; begr ej veta den.
    Ej spdom eller drm, ej siffra eller stjerna,
    Ej hela Babylon kan ge oss ljus, min vn.

    Lid hellre, hvad som helst dig det freskrifver,
    Om flera vintrar n du lyckligt tlja fr,
    Om denna hst kanske den sista fr dig blifver,
    Som nu mot klippans vgg Tyrrhennens blja slr.


    Tag visligt ditt parti, den varma bgarn svala,
    Gr ej en evighet af dessa korta dar!
    Se, tiden afundsam flyr under det vi tala,
    Srj ingen morgondag, njut dagen, som du har.




    45. TILL EN MODERS SKUGGA.

    Af hennes sons handledare.


    Du! som t denna bygd en liflig trefnad gaf,
    Och helgade ditt tjell t dygderna till tempel:
    Vlsigna dina barn, som grta p din graf;
    Och lifva deras mod, att flja ditt exempel.

    Du dog fr andras skuld: det r den dles dd:
    Du sknkte, dende, en ttling t din maka,
    Och i din sista suck med mhet honom bd:
    Gif fven detta barn t himmelen tillbaka.

    Du dog frn dina barn, du lemnade dem qvar;
    t tidehvarfvets flrd, t lyckans vrnga nycker;
    Men din vlsignelse beskyddar deras dar,
    Och vandrar framfr dem, och tornet undanrycker.

    Vlsignelsen ej dr, hon fljer tt frn tt,
    Som solen r frn r naturens frjd bereder,
    Hon andas i hvar dygd, och i hvart tnkestt,
    Som frmjar bygdens vinst och mensklighetens heder.

    Och snktes ej till mig i nattens stund din rst,
    Att helgden af mitt kall, och dess belning yrka.
    Att ge min sorgsna sjl en ofta saknad trst,

    Att ge mitt svaga nit en ofta saknad atyrka?

    Vlsignad, sade hon, vlsignad r den hand,
    Som utsr dygdens frn, dem vrdar, och frsknar.
    Det r dock en frtjenst: och glmmes hon ibland,
    S ges det dock en magt, som glmda dygder lnar.

    S hrde jag din rst i mngen ensam natt,
    D de betrycktas vn ej trifdes i mitt lger,
    Och d, med lampan slckt, jag i mitt fnster satt,
    Och tnkte p den lott, som fattigdomen ger.

    O! jag behfde ej, till ln fr hvad jag gjort,
    En helsning utaf dig frn evighetens strnder,
    Men jag bebfde den att minnas hvad jag bort,
    Att vrda dygdens frn med redligare hnder.

    Rrd kysser jag din son, rrd snks jag i hans famn,
    Och fordrar, att han mins sin mor, och hennes dygder,
    Och fordrar, att han ger, i andra dar, ett namn,
    Vlsignadt ssom ditt, t sina fdslobygder!

    Och lgger jag en skrf till summan af det arf.
    Som icke fres bort af vansklighetens ilar:
    S ske han mitt tjell i andra tidehvarf;
    S ske han den graf, der jag frgten hvilar:

    S ge jag det hopp, att en gng finna dig,
    Att en gng tacka dig, lycksaliggjorda anda,
    Som delmodigt snk ifrn din hgd till mig,
    Fr att i sorgens kalk en droppe gldje blanda.




    46. DE TRE LDRARNE.

    Till Fru Generalskan RUDBECK.


    Barndomen.

    Det r s vackert, nr man ser,
    En gldtig lderdom,
    Liksom nr aftonsolen ler
    Ifrn en helgedom.
    D kommer barndomen s glad,
    Och rcker fram sitt friska blad,
    Och sjunger ut sin lilla sng,
    Och staplar ingen enda gng.

    Ungdomen.

    Den dlaste blomma oss fgnar,
    Den ger jag, p ungdomens vgnar,
    Den dlaste menniskovn;

    Du inga njen oss nekar
    Du skdar ungdomens lekar,
    Och mins att du varit som den.

    Mannldern.

    Hvarje lder t dig gifver
    Allt det goda som den kan,
    Mannaldrens offer blifver,
    Frsta mogna frukt, den fann.
    Ren din aftonstund r inne;
    Men hur skn den lyses opp
    Utaf fordna dygders minne,
    Och oddlighetens hopp!

    Chor.

    Snart vr aftonstund r inne:
    M den fven lysas opp,
    Utaf fordna dygders minne
    Och oddlighetens hopp.




    47. Vid en lskad Fostermors Fru Domprostinnan FANTS Graf.


    Frrdiskt var mitt lugn, frfrlig var min frjd:
    Mitt hjerta, icke skmdt af njutningarnas vana,
    Njt dem med liflighet: jag hade dock bordt ana,
    Att gldjen, solen lik, ej stannar p sin hgd.
    Hvar blick, jag snde ut att Skaparen beundra,
    Kom ter frn sin flykt kring jord och haf och sky,
    Och frde till min sjl en vllust, alltid ny:
    D pltsligt det blef natt, och skan hrdes dundra,
    Och viggen genom skyn i rda vgor for:
    Jag sg mig om, och fann ej mer min mor.

    Min mor! min andra mor! Frsvinn, bedragna hopp!
    Och veckla stum ihop den tafla, du mig rckte,
    Den tafla, hvilkens rand en himmelsk glans betckte:
    O! veckla den ej mer fr detta ga opp!
    Der stod jag, grtande, vid denna moders aska,
    Hvars mhet rckte mig ett snart frfallit ln,
    Ett kort och plgsamt lif: med trar derifrn
    Jag fver hafvet flg, att n f fverraska,
    Att n f tacka dig, som mer n lifvet gaf:
    Jag tackar dig ocks -- men vid din graf.

    Vlan! jag tackar dig hr upp grafvens rand.
    Hr vill jag lgga ner den grd, du ej frskutit
    I mina barndoms dar: de trar, som jag gjutit,
    Men gjuter aldrig mer upp din varma hand.
    Svagt vederglla de, hvad himlen blott kan glda,
    Hvad mer n lifvet r. Du gaf min oskuld skygd;
    Du gaf mitt hjerta hopp, och ville ge det dygd;
    Och om jag lskar den, om ngra bner, fllda
    Af ngon trstad bror, vlsigna fven mig:
    Hvem tackar jag derfr, om icke dig?

    O evigt kra dag, den kraste som flytt,
    Den kraste af dem, som n dig skola flja!
    Ditt minne stige fram ur evighetens blja
    Med solen, hvarje gng hon glder oss p nytt!
    Begrtande en far, jag flydde fver hafven,
    Och bar en helsning fram ifrn hans sista bdd,
    Och stlldes fram fr dig, i sorg och vrdnad kldd,
    Fr dig, hvars sjl i dag r dyster ssom grafven:
    Stort var ditt delmod, du knde ej mitt namn,
    Du sg min nd, och ppnad var din famn.

    Det var en faders famn, du t en frmling bd
    Som t ett trolst haf sg bfvande tillbaka;
    Ja, han skall bli vrt barn; du sade t din maka,
    Som rckte mig sin hand, och blef min ungdoms std.
    Hvad skrdar af dess vett, s mogna och s rika,
    Hvad skrdar, rikare utaf dess hjertelag,
    Hon mnade t mig att berga in en dag!
    Hur glad, och huru vis, hur strng, och god tillika!
    Ja! fven denna rst, s darrande och svag,
    Har hon ej hrt med kld, forrn i dag.

    r man ej lycklig sjelf, d man gr andra godt?
    Kan ej vlsignelsen i alla plgor trsta?
    Och tacksamhetens suck bekymrets fverrsta?
    Var du ej fri fr sorg, och delte andras blott?
    Inom den stilla krets, der du var innesluten,
    Var du ej ocks stngd frn afund och frtal?
    Och skyggde fr din dygd ej alla tysta qval?
    Kom gldjen ej till dig, att bli bestndigt njuten?
    Var ej din sllhet jemn, och som p klippan bygd?
    Nej! dertill gde du fr mycken dygd.

    Om fven mina fel, (en yngling felar ltt),
    Dig smrtat ngon gng, ack! kanske flera gnger:
    S falle Skaparns blick med tillgift p min nger,
    Med bifall p det nit, hvarmed jag gjort dig rtt!
    Men, glmde jag de rd, din visa godhet yrkat,
    Till ordning och till dygd; men var jag otaksam:
    D! stige jag en gng med blygd infr dig fram,
    Med skrck infr hans thron, som jag ej redligt dyrkat.
    Dock nej! min tacksamhet r varm som hvarje tr,
    Som sorgen gjuter fver denna br.

    Hur rttvis, och hur god r ej naturens far!
    Du ser med ngra moln din himmel fverdragen,
    Och snker ner din blick, och tror din dygd bedragen,
    D han dess fulla ln till aftontimman spar.
    Det blef din lott, min Mor! De mnga du hugsvalat,
    De faderlsa barn, som funno hos dig skygd,
    En skola i ditt vett, ett tempel i din dygd,
    Och hvilka kanske ej frut sin skuld betalat,
    Visst stego de nu fram att mildra ddens slag:
    Men ack bland dem, hvi saknades d jag?

    Ack! ifrn grafven vnd, hvad mter hr min blick?
    Beklagansvrde man! ja, det kunnat skona
    En hjessa, redan tyngd, fr denna trnekrona;
    Men din frtjenst fr lngt frn dina likars gick,
    Och lyckan trttnade att henne lngre flja.
    Den hand, som delt rckt i mina barnsdoms dar,
    Ur skuggan drog mig fram, rck mig den n, min Far,
    Att den m leda mig der farorna sig dlja:
    Och sknka mig den konst, som himmelen dig gaf:
    Att grta vrdigt p en lskad graf.




    48. TILL Fru Grefvinnan CRONSTEDT, Fdd ALSTRMER,
        den 20 Juli 1804.


    Goda, vrnadsvrda Qvinna,
    Hofvets prydnad, bygdens frjd!
    Inga hga titlar hinna

    Dina egenskapers hgd.
    Dygden vandrar vid din sida,
    Och gr aldrig frn din stig.
    De som gldjas, de som lida,
    Ska lika gerna dig.

    Chor.

    Mtte gldjens strlar sprida
    Dubbel klarhet omkring den,
    Som r mensklighetens vn,
    Och har dygden vid sin sida.

           -- -- --

    Rtt till lyckans hgsta hfvor,
    Ingen blindhet af dess nd,
    Ringa ansprk, stora gfvor,
    Strnga seder, lena rd.

    Samma sjl i alla skiften,
    Alltid klok, och alltid god,
    Och vid brdden utaf griften
    Stilla hopp, och vrdigt mod.

    Chor:

    Du har prfvat mnga skiften:
    M blott glada terst,
    Tills du slutligt skall i griften
    Menskovnnens trar f.




    49. Skaldebref Till Professoren, nu mera
        Biskopen i bo, Doctor TENGSTRM.


    Jag r ej snd frn snillets Gud,
    Att tacka dig fr alla gnger,
    Du dygden kldt i knslans snger,
    Och sanningen i smakens skrud:

    Han knner ej min stilla lycka,
    Han knner ej mitt ringa namn,
    Som glmskan snart ur ryktets famn,
    Likt ett frvissnadt str, skall rycka.

    Jag kommer ej, frn magtens hof,
    Der Landets fader ifrn thronen,
    m fr sitt folk och religionen,
    Sett din frtjenst, och sagt ditt lof.

    Jag kommer ej att minnet fda
    Af statens fest, der du gaf lif
    t Patriotens dla mda,
    t vnnens muntra tidsfrdrif.

    Jag vet, att fver hafvets blja
    En hr af minnen vgat sig,
    Som n likt englar flja dig,
    Som dig i grafven skola flja.

    Jag kommer frn min egen dld,
    Der jag min sommardag frnter,
    Och af min skugga tillfredsstld
    Det glada hoppets telning skter.

    Och der till tidsfrdrif ibland
    Jag vgat ngra taflor rita
    t dem, som grymt ej frevita
    Mitt hjerta felen af min hand.

    Jag kommer att din hjelp begra,
    D jag en tafla teckna br,
    Som lyckligt tecknad, skert gr
    Min hgsta vinst, min enda ra.

    Det r en far, som kommer rrd
    Frn bullret till sitt lugn tillbaka.
    Till goda barn, en trogen maka,
    Och hyddans ro, och tegens skrd.

    Med solen i sitt tjell han trder,
    Och sprider dubbel tjusning der,
    Och aldrafrst den siskan glder
    Som nnu ensam vaken r.

    Med kyssar han sin maka vcker,
    Som nu som bst i drmmen ser,
    Hur hennes man om rddning ber,
    Och handen utur djupet strcker.


    Med fasa hon ur drmmen vcks,
    Och lemnar lgret med frvirring,
    Och mrker ej sin skna irring,
    Och fr sin makas blick frskrcks.

    Men slutligt vaknad ur sin dvala,
    Hon ser med hpnad honom an,
    Och hennes tunga kan ej tala,
    Och gat icke grta kan.

    Men ffngt vill hon honom trycka
    Med tjusning till sin mma barm;
    De glada barnen, arm vid arm,
    Ur hennes famntag honom rycka:

    Och under grt och under skratt
    De ropa p den Stockholmsgfva,
    Som sta mor dem ndgats lofva,
    Och som de drmt om hvarje natt.

    Men fadren uti ringen drjer,
    Af hvilken ljuft han fngslad r,
    Sitt ena barn kring halsen br,
    Och p sitt kn det andra hjer.

    Och frgar hnryckt utaf dem,
    Hvad sta mor har kunnat lofva,
    Om ej den bsta Stockholmsgfva
    r pappa sjelf, som kommit hem?

    Och d det ena barnet leker
    Med lockarne uti hans hr,
    Och d det andra kinden smeker,
    Det tredje torkar bort hans tr.

    Och d de ldste glttigt skratta
    t njena p Pappas frd:
    Gr modren att t himlen skatta
    Den qvfda tacksamhetens grd.

    "Du sknker mig en maka ter,
    Allgode Gud! min klagan glm!
    En mor r svag, en mor r m;
    Men hon r lycklig, d hon grter".

    Se der en tafla, hvars behag
    Sjelf mstarns pensel skulle tla;
    Men, hvilken pensel har vl jag,
    Att jag dess sknhet skulle mla?

    Hur skulle d ej granskaren
    Glad stiga fram, fr att mig gcka;
    Se! fven denne lrlingen
    Af gta frg har ftt sin sncka!

    Men du! som, sknkt t Pindens topp
    Och huslighetens dld tillbaka,
    Kom, fr att fylla begges hopp,
    Kom, fr att begges sllhet smaka:

    Du, som r lycklig man och far,
    Och som i egen hydda njutit
    Den hgsta frjd, frn himlen flutit,
    Den bsta sllhet, jorden har.

    Du! lna mig utaf ditt snille,
    Och af din knsla ngra drag;
    Och handen teckna skall en dag,
    Hvad dig mitt hjerta sga ville.




    50. AF en Mor till hennes Dotter
        p dess 17 Fdelsedag den 12 Maj.


    Enda trst, som str mig ter,
    Och frljufvar mina dar,
    Jag din framtid fverlter
    t de faderlsas far.

    Med hvart gnablick du trder
    Nrmare en farlig verld:
    M, s visst som du mig glder,
    Sjelf du blifva gldjen vrd.

    Dock, hon styrs af hgre lagar;
    Lyckan ej af oss beror;
    Mnga, mnga mrka dagar
    Fresps dig af din mor.


    Mt dem lugn, och fll ej modet,
    Fyll din pligt, gr godt, och tig:
    Hoppet eller tlamodet
    Skola jemna mdans stig.

    M Frsynen gerna spara
    Oskuldens och dygdens ln!
    Maj m kall och stormig vara:
    S blir Juni dubbelt skn.





    51. EVA LOFFMAN.

    Dd i bo den 16 Juni 1802.


    Hrjaren kom: och strckte sin hand.
    Se, hvar hon ligger skflad och slagen,
    dlaste blomman, som prydde vr strand,
    Under en vrd af de hgre Behagen.

    Srar bermmet din blygsamhet n,
    dlaste skugga? nej! lt mig dock tala:
    Aldrig frbd du en srjande vn,
    Ska en vg, att sitt hjerta hugsvala.

    Teckna d, Sanning! dess skuggade drag,
    Hur hon var menniska, vrd att frltas;
    Visa ock du hennes renaste dag,
    Hur hon var menniska, vrd att begrtas.

    ppne det ljusbla gat sig n!
    Vis, hur det hvlfves, och mrknas, och tras,
    D hon blott nmner en bortgngen vn,
    D hon r missknd, och ofortjent sras;

    Blott att hon ser ngot delt och sknt,
    Huru likt daggperlor trarne skina,
    Huru de glnsa p lagren, som krnt
    Stenhammars Laura, Kellgrens Christina.

    Gif hennes smak, hennes umgngesstt
    Gracerne ter, att troget frvaras;
    Gr hennes hjerta allenast den rtt,
    Att det frtjenade mer, n frsvaras.

    Men dessa skona och tjusande drag,
    Dem tadlet ej tror, dem ryktet ej knner,
    Lt dem frst synas en ljusare dag,
    Eller ock d med dess trognaste vnner.

    Ack! i den krets, der din morgon frsvann,
    Der du helst valde att glda och lefva,
    Skall man dig sakna och sga hvarann:
    Ja hon r borta, vr lskade Eva.

    Ja: du r borta, du lr oss ej mer
    Gmma till vintren sommarens stunder,
    Ja, aldrig mera ur fnstret du ser
    Hstliga mnen i Runsalas lunder.

    Gubben p Jockis bortgmmer sin bok,
    Sedan han lsit det sista, du skrifvit;
    Sveper sin harpa i saknadens dok,
    Sedan t dig han sin minnessng gifvit.




    52. Vid Baron LAVE BECKFRIIS'S Graf.


    Skall hans snara fall ej fverraska
    Med frvirring ngon redlig man?
    Falla inga trar p hans aska?
    O! han har frtjent dem, fven han!
    Menniskan, som ser sig dmd att lida,
    Och till rof t ddens hand beskrd
    Medborgsmannen, vid sin Konungs sida,
    Offra der en lika dyrbar grd.
    Och en mor, som njutit, och n hoppats
    Fridsam skugga af den Ek som knoppats,
    Och som redan skt sin krona fram,
    Ligger sansls vid dess brutna stam,
    Slagen af den storm, som hrjat lunden
    Och till natt frvandlat middagsstunden.

    n hans vnner? ja, han vnner gt,
    Trogna som de mlas uti dikten,
    Hvilkas fordran likvl mindre vgt
    n den alltid redligt fyllda pligten;
    Vnner af ett hgt och sllsynt slag,
    Hvilkas ga, d hans egit slcktes,
    Af ett dystert midnattsmoln betcktes,
    Som frrinne vid hans graf i dag!

    J! som fven edra tegar skrdat
    Af de flt, som lyckan honom gaf,
    Har ert hjerta fruktat eller vrdat?
    Med hvad knsla skden J hans graf?
    Stigen fram i dag, och fverlten
    t den strnga sanningen ert svar.
    Men J svren ej -- J endaft grten,
    Grten alla en gemensam far!

    Var han sdan, fruktansvrd i striden,
    lskvrd under fredens slla dar,
    gde vnner, och dem vrdig var;
    Har han offrat af den korta tiden
    fven t sin pligt en rttvis del,
    Prydt och gagnat sina fdslobygder:
    D belne himmelen hans dygder,
    D frlte himmelen hans fel!
    D m villigt t hans aska unnas
    Denna enda blommas ringa grd,
    Och i dag upp hans graf frkunnas:
    Han var fosterbygdens saknad vrd!

    dle stridsmn! fosterlandets sner!
    Om hans lager eder hjessa krner,
    Om hans dygder pryda eder sjl;
    D skall edert hjerta finna skl
    Till den hgtid, han p grafven njutit,
    Han, som bittert vid sin dd frtrutit,
    Att han icke dog fr Sverges vl.




    53. VID EN GRAF.


    En vrdnadsvrd Menniska gmmes
      Nu ter i Allmodrens famn:
    Och n ngra dagar -- s glmmes,
      Kan hnda, fr evigt dess namn.

    Den lotten forbidar oss alla:
      Vrt lif och vrt minne r kort,
    Och slaget, fr hvilket vi falla
    Det jagar ock vnnerna bort.

    M hnda att ngon dock finnes,
      Som drjer nnu i vrt fall;
    Som ger ett hjerta, och minnes
      Den re dliga vnskapens kall.

    Som srjande vandrar till griften,
      Och tack  ar fr lyckliga dar,
    Och tackar fr delade skiften
      Med uttryc  k, dem gat blott har.

    Njut, dla, som slutat din bana,
      De n heder som unnas t f,
    Att segra p menniskors vana,
      Att d, och att nmnas nd.

    Ditt minne skall troget frvaras
      I tacksamma menniskors brst;
    Den ln du ej njutit, skall sparas,
      Det barn, som du lemnat, till trst.

    En dag skall fr henne frdubbla
      Den sorg som hon n ej frstr,
    Sen barnfrjdens leende bubbla
      Bortsmultit i saknadens tr.

    D frst skall en rst henne sga,
      Att hennes frlust varit stor,
    Och att det r lyckligt att ga,
      Och glda en vrdnadsvrd mor.

    Dock r vl ditt barn fvergifvet?
      O nej! du det vrdar nnu:
    O mtte det lskas i lifvet,
      I dden begrtas som du!




    54. KRIGSFRKLARING Mot Herr Grefve C.
        Af Fruntimren i ett Sllskap p Landet.


     Vi kunne icke neka att Ert uppfrande vckt vr frundran. Ni
    har varit med p de hgtidligheter, som blifvit af vlviljan och
    artigheten anstlda fr att roa oss; men de hafva mindre roat Er.

      Ni stod och rynkte gonranden,
      Ni d och d p munnen drog,

      Och ngra steg kring golfvet slog;
      Ja, fr att vara Pedagog,
      Ni blott behft ett ris i handen.

    Orsaken, min Grefve, hafva vi frskt gissa; men vi hafva icke
    lyckats att finna ngon gllande. Lt vara, att Ni kan hnda
    saknade ngon som var borta.

      Men, fanns hr icke en Jaquette,
      S smidig, svingande och ltt,
      Att hon en Solo-dans kan gra
      Tvers fver Grefvens kerflt,
      Och med sin skospets endast rra
      De ax som haglet icke flt;
      S skn, att Venus henne toge
      Att en af sina dufvor bli,
      Och sjelf ibland fr ros skull droge,
      Och lt Jaquette f sitta i;
      S god att intet mera felas
      Att henne bland Guds englar se,
      n att hon uti alla delar
      Sig ocks kldde ssom de?
      Och Frken Hedda, skn som dagen,
      D dagen aldravackrast r,
      Kan gra hvem som helst betagen,
      Som ej ett grstens hjerta br:
      Den ensam likvl undantagen,
      Som frr i Systern blifvit kr.
      Fanns hr ej sen en Frken Ebba,
      S vrd det skna namn, hon fick,
      Fr rimmets skuld en liten nbba,
      Men eljest alltfr st och qvick?
      Och kan Ni vl Ert bifall neka
      t mngen annan Grekisk Grace,
      Inom hvars tunna ltta gas
      De yra Krleksgudar leka
      Och hlla dagliga kalas.
      Dessutom funnos hr ju flera,
      Som med talanger och behag
      Vl kunnat Grefven animera
      Och ka pulsen ngra slag.

    Det r ledsamt min Grefve, att Ni sett mindre glad ut n de andra,
    d det likvl var p Er som vi alltid rknat, och alldrig blifvit
    bedragna. Allt har eljest frenat sig ill att gra detta mte lika
    angenmt som lysande.

      Han sitter i vr cirkel n,
      Han, Konungens och Folkets vn,
      Som Gustaf Adolfs barndom ledde
      Och efterverldens skrd beredde;
      Hvars lof vid Mlarns strand r hrdt,
      Och af ett tacksamt eko frdt
      Frn alla Finlands skr och backar;
      Hvars glans ej tiden skymma kan,
      Hvars godhet mngen enskilt man
      Fr sina glada stunder tackar.

    Vi gra Er icke den orttvisan, min Grefve, att tro Er hafva varit,
    knslols fr den ra, oss r vederfaren. Men det r brott nog,
    att ej hafva varit intagen. Ni har frolmpat Knet, det vill sga
    halfva menskligheten. Vi kunna ej frlta Er. Tiden skyndar, jag
    hoppas Ni frstr oss utan vidare frklaring; men om Ni nteligen
    s vill:

      S kan den fs utaf vr klinga.
      Man vet, Ni strider som en man,
      Och att er fot ej springa kan;
      Men edert hufvud torde springa.
      Vr mening slutligen frnim!
      De rkas, vra Bataljoner:
      Hr glla inga andra rim,
      Hr mste rimmas med kanoner.




    55. BREF Till FRU V.



    Jag fr der ran att till Hennes Nd snda dessa verser, som nnu
    borde fverses, och ndtorsteligen frbttras. Hennes Nd torde
    undra, huru jag nu p en gng kunnat bli s beskedlig, (om jag
    eljest r det), och verkstlla hvad jag lngesedan bde bort och
    ltteligen kunnat stadkomma. Dertill har sannerligen fordrats
    underverk, och ett sdant har verkeligen intrffat med mig.

      Bst jag gick i trgrdsparken,
      Och med sorgsna blickar sg,
      Huru sommarn lg p marken,
      Vissnad, gul och trampad lg,
      Gick en engel vid min sida:
      Hvarifrn, och nr den kom,
      Vet jag ej det minsta om;
      Skert sg hon ngon lida
      Och sjnk ner frn himmelen,
      Fr att vnligt trsta den.

    Det r s mycket mindre antagligt, att jag drmt, som det var
    ljusa dagen, det intrffade, och som jag till den minfta
    omstndighet kan bertta hela frloppet. Engeln hade lnat
    gestalten af en Qvinna: Englar gra det gerna. Jag mins tydligt
    huru den var kldd; huru den sg ut.

      Hatten, en ibland de grna,
      Som nu pryda Stockholms skna,
      P ett rundadt hufvud satt;
      Brun kapott med sammetsrnder
      Dolde afundsam hvar skatt,
      Utom tvenne lena hnder.
      Liljan, rosen, sina blad
      P dess kinder vxlat hade;
      Hennes skna gon sade:
      Hon r god, och hon r glad.
      Vgar jag beskrifva vxten?
      Nej, min penna fsnsa dig:
      Gr jag vidare i texten,
      Blir visst engeln ond p mig.

    Huru blef jag icke frvnad! Huru bestrt blef jag icke, nr den
    hgre varelsen fattade min hand, och sade med en flamma som kunde
    smlta sjlen: Gif Fru V. de verser ni skrifvit, hon vill ga dem,
    glm det icke!

      Alldrig, alldrig glmmer jag,
      Gode engel! denna dag,
      Alldrig dig, och dina vnner.
      Om du menskors hjertan knner:
      O! d vet du alltfr vl,
      Hur du dyrkas i min sjl,

      Hur den evigt skall dig dyrka,
      Och det offer, du begr;
      Mera en belning r.
      Fordra prof af sinnesstyrka,
      Fordra dygd och tlamod,
      Fordra trar eller blod:
      Allt fr dig jag kunde vga,
      Ingen gldje r s stor,
      Att jag den ej straxt frsvor,
      Och s bitter ingen plga,
      Att jag den ej gladlynt br,
      D du, engel, det begr.

    S ungefr uttryckte jag min knsla fr engeln. Jag tyckte, att
    den fordrade fr litet af mig, och jag ville gra ngot mer bde
    fr dess skuld, och fr Hennes Nds. Men huru stolt r man icke i
    sin lycka! Jag har ej en gng skrifvit rta rader, och det r
    likvl det minsta, man kan gra. Frlt mig det, Ers Nd! och om

    engeln trffas, s sg henne att jag lydt dess befallning, s godt
    jag kunnat. Jag gissar, att hon r mera frtrolig mot Hennes Nd,
    n emot mig: Englarne hylla alltid de goda.




    56. Sng till Herr Lector MOBERG.
        P hans Fdelsedag.


    Du som ofta med din sng
    Roat har de unga,
    Unna fven dem en gng
    Till ditt nje sjunga:

    Lt ett tacksamt tnkestt
    ppet sig frklara
    Njut det goda hjertats rtt:
    Den att lskad vara.

    Du r njd, d du gr gagn,
    D din post bevakas,
    Springer ej p ryktets vagn
    Fr att ses och skakas.

    Ingen titel, intet band
    Mdans dag belnar,
    Ingen trogen Makas hand
    Aftonen frsknar.

    Men af mngen Mor och Far
    r ditt minne vrdadt.
    D du hugnat andras dar,
    Sjelf du gldjen skrdat.

    Glmmer ngon yngling sig,
    Och hans grd du saknar,
    Skall han dubbelt tacka dig,
    Nr hans tanke vaknar.

    ngerfri och samvetsren
    Ler du med de unga.
    n vid dagens sista sken
    Kan du hjertligt sjunga:

    "Tank! hvad frjd p gamla dar
    Gubbens hjerta knner:
    Gammalt vin har Gubben qvar
    n t gamla vnner."

    Chor.

    Tnk! hvad frjd p gamla dar
    Gubbens hjerta knner:
    Samma krlek Gubben har
    n bland nya vnner.




    57. Julklapp till min SOPHI.


    Sophi! du skall ej lottls lemnas,
    D alla andra Julklapp ftt:
    Du vet ej huru mycket godt
    Af denna trogna hand dig mnas;
    Men du skall vnta litet blott!

    Ett hjerta gladt, som solens strimma,
    Och varmt och delt ssom den,
    D hon i sommarns aftontimma
    Frgyller lundens ekar n:
    Som, fastn sjelf ej tryckt af nden,
    Dock mmar hvarje uslings nd,

    Ger trar t hans grymma den
    Och t hans hand ett odelt brd;
    Som hvarje gng d det frsprjer
    En lskvrd dygd, ett vackert drag,
    Med delmodets afund srjer:
    Hvi var den lyckliga ej jag?

    En liflig knsla fr Naturen,
    Som tjust dess msterstycken ser,
    Som grter mt med sommarskuren
    Och gldtigt med hvar blomma ler,
    Som vintrens tid, d andra trnor
    Stt drmma fventyr och dans,
    Ser hnryckt opp mot nattens stjernor,
    Ser genom trar deras glans:
    Och der! ifrn sitt fnster hjer
    En liflig suck till ljusets Far:
    "O! fven mig ditt ga rjer,
    Du vrdar ocks mina dar!
    O! fast mitt hjerta ej kan hysa
    En dygd s del och s ren,
    Som denna stjernan synes lysa,
    Ifrn din thron ett tersken;
    O! lt dock hoppets stjerna tindra
    Fr mig i dden lika klar,
    Och intet moln mitt ga hindra
    Att se en skymt af dig, min Far!"

    Och ndtlig detta lngre minne,
    Som ej ger lften klockan fem,
    Och klockan sex frgter dem,
    Nr balens slla stund r inne,
    Som ser en gammal barndomsvn
    (Frn hjden af sin egen lycka)
    I dlden stdd mot ndens krycka,
    Och knner honom strax igen,
    Och ilar tjust emot hans mte,
    Och trycker honom till sitt brst,

    Och gjuter suckar i hans skte,
    Och flammar med en bruten rst;
    "O! aldrig n du mig frskjutit:
    O! kom med mig att vara sll,
    Tillsamman vi vr morgon njutit,
    O njutom ocks lifvets qvll!"
    Som upp tacksamhetens vingar,
    Och med dess grd uti sin hand,
    Lngt fver hafvens afgrund svingar,
    Lngt bort till evighetens strand.

    Sist Blygsamhetens Flor, som dljer
    Alla dessa dygders krans,
    Ssom silfvermolnet hljer,
    Genomskinligt, stjernans glans.

    Men ack! hur det mig frskjuter
    Med samma evigt kalla hand!
    Just d i hundra convoluter,
    Med hundrade sigill och band,
    Jag mina sknker innesluter:
    D ppnar sig min lga drr:
    En Gosse fram till bordet trder,
    Kldd uti regnbgsgrna klder,
    Hvars mnster jag ej skdat frr.
    Upp hans lppar gldjen myste,
    Upp hans kind en ros frsvann,
    En annan opp i spret rann.
    Hur sknt det svarta hret lyste!
    Hur mt det bruna gat brann!
    Ack! min Sophi -- mitt hjerta ryste,
    Du knappast r s skn som han!

    "Hvem skall den afundsvrda blifva,
    Som brinnande utaf begr
    I afton grymt skall snderrifva
    Det prktiga paketet der?"

    S frgar han, och jag var frdig
    Att sga hvad som var deri,
    Att sga att det var Sophi,
    Som tusen andras offer vrdig
    Af mitt ej kunde smickrad bli.

    "Ack stackars du, som r bedragen!
    Sophi har allt det der frut,
    Allt frn sin fdelseminut,
    Allt frn den slund, hon fick behagen,"

    S smtt frarglig sade han,
    Och skjuter af sin spnda bga,
    Och hftigt som dess pil frsvann,
    Och lemnar mig t srets plga,
    Och lemnar mig t denna lga,

    Som ej af trar slckas kan,
    Som suckarna ej yppa vga.




    58. P EN TASKBOK.


    Tag mot en julklapp, fast ibland de ringa.
    Men bttre att ge ngon, n ge inga.
    Om gfvans vrde dms af hjertat, som den gett,
                                 D ger denna ett.

    Det ges en konst, att f sin taskbok bruka,
    Att hon kan likna enkans oljekruka,
    Som nyttjades hvar dag, och tmdes ej nd,
                             Men hon r knd af s.


    Man ppne henne, ssom du, fr nden:
    S skall en gng, den store plundrarn, dden,
    Der hitta p ett mynt, som gr i grafven n:
                               Det r vlsignelsen!

	
	

    59. LILLA HEDDA
        Till sin Pappa p hans fdelsedag.


	
    Sm flickor ro rdda,
    Och s r fven jag;
    Och aldrig har vl Hedda
    Gjort vers, frrn i dag.

    Dock huru sade Mamma?
    Om knslan blott r sann,
    S r det just det samma,
    Om versen ej r grann.

    Jag kan ej sjunga, Pappa,
    Hur god du r mot mig;
    Jag kan blott hjertligt klappa,
    Och hjertlig kyssa dig.

    Och stundligt nederkalla
    Ditt mma hjertas ln,
    Frn den, som vrdar alla,
    Och hr den lillas bn.




	
    60. SNG HOS MIN LYCKLIGE VN.


    I kretsen utaf glada vnner,
    Der ingen afund njet str,
    Jag sjunger, hvad mitt hjerta knner,
    Hvad deras hjerta gerna hr,
    Din husliga, din ljufva lycka
    Skall bli mitt mne denna gng;
    Och aldrig mnar jag frtycka,
    Om den r bttre, n min sng.

    Du r ej dmd, att ensam vandra
    Den lnga knens trnestig;
    Nej, lemnas du af alla andra,
    S fins dock en, som fljer dig.
    Hvad andra skt och tnkt sig finna,
    Men lnge nog f ska n,
    Det har du funnit -- en Gudinna?
    Nej, mycket mer -- en verklig vn!

    Ditt bord r tarfligt, men det dukas
    Utaf din maka, och r ditt;
    Der aldrig grannfrun frdmjukas,
    Men hon r njd, liksom vid sitt.
    Fr dig m skeppet gerna stranda,
    Som andra verldars hfvor br:
    Ditt vin r gldjens fria anda,
    Det goda skmtet din desert.

    Du ej din gmda skugga byter
    Mot hgdens glans och slipprighet.
    Du af dess mrker icke skryter,
    Men du dess lugn vrdera vet.
    Bekymret ker stora vgen
    Din undangmda port frbi,
    Och Fredens boning r belgen
    Upp din tomt: -- du bor deri!

    Ja, lycklig du, som gldjen njuter
    Af mhetens freningsband;
    Hur ljuft din trogna hand du sluter
    Uti en lika trogen hand!
    Hur rikt du finner dig belnad
    Fr dagens mdor af din qvll,
    Som af din maka blir frsknad,
    Af vnner delad i ditt tjll!

    Dig drabbar icke ngrens smrta
    Af brottsliga passioners rus;
    Nej, du blef herre i ditt hjerta,
    Nr du blef herre i ditt hus.
    Din lefnads ndaml r gifvet:
    Du vet dess vrde och dess vigt.
    Med sans du vet att njuta lifvet,
    Och glad, du fyller opp din pligt.

    Du skall ej ngon oro knna
    Fr minnet af ett blygsamt namn:
    Du har en efterverld, och denna
    r barnet i din makas famn.
    Det r din enda relystnad,
    Att i din dygd f lefva qvar;
    Att, nr du gtt till evig tystnad,
    En vn m sga, hvad du var.

    M himlen edra dagar skona
    Fr stora sorger, ej fr sm,
    Att lderdomens hederskrona
    M bras ltt af begge tv;
    Att nr en gng de blifva ljumma
    De knslor, hvilka brinna nu,
    Hon blir en glad och treflig
    Gumma, Och ej en knarrig Gubbe du!



    
    61. P EN AFLEDEN MAKAS PORTRATT.


    Du enda terstod utaf en dyrbar lycka,
    Som hoppet strckte ut till mina sista dar,
    Med trar, till mitt brst vill jag dig ofta trycka,
    Och sga till mig sjelf: Jag mor och maka var,
    Jag r det icke mer: jag vandrar hr i sanden,
    Och ser min middags sol af moln och tcken skymd,
    Och vntar blott en vink utaf den trogna handen,
    Att kallas hrifrn, och till en hgre rymd.





    62. SKL TILL HERR GREFVE C.


     propos af surprenera,
    Fins hr ingen _Nils_ i dag,
    Som man kunde gratulera
    Efter gamla verldens lag?
    Jo, vi helsa er, min Grefve,
    Er vr vrdnads freml,
    Med det enkla ordet: _Lefve!_
    Med det glada ordet: _Skl!_




    63. Vid ett Besk p en skn Landtgrd,
    
    Till Frken ------


    Jag tnkte: n skall himlen gifva
    t mig en klar och lycklig dag;
    n bygdens tjusande behag
    En slocknad knsla skola lifva.

    Men gat, skumt af hjertats qval,
    Sg fven der en ryslig ken;
    Naturen har en svr rival
    I Er, min ndigaste Frken.




    64. I anledning af en inskrift
        p en bild af Fru L----N.


    "Fru L----n en ibland de nie!"
    Kors! ropte minnets mr och sgo mulna ut:
    Vi ro nie ren frut
    Vl! sade en till slut
    Jag skrifver mig: en af de tie
    Frtrffligt! ropte alla nie.




    65. EN MODERS SNG VID SIN SPDA DOTTERS GRAF.


    [Denna Sng r frfattad af fljande anledning: Frken _Anna
    Maria Bruncrona_, dotter af fverste-Ljtnanten och Riddaren
    _Bruncrona_, ett barn af fem rs lder, d hon vid sin ddssng
    sg sin moders sorg, sjng till hennes trst ngra ord, dem hon
    sjelf uttnkt, p en melodi, som hon ofta frr sjungit, och till
    hvilken fven dessa verser ro frfattade.]

    Mitt goda barn! du rycktes frn mitt skte;
    Men du togs opp utaf en bttre famn.
    Der skall en gng jag gldjas af ditt mte:
    Hr har jag blott din aska och ditt namn.

    Rrd sjunger jag den ton, som du mig lrde,
    Som du mig bjd att sjunga till min trst.
    Den r s ljuf, s heligt r des vrde;
    Ty uti den, jag hr din egen rst.

    Tack! goda Barn, fr dessa korta ren,
    D, glad och frisk, vr rikedom du var,
    Din sjl gick bort, en Engel gick i spren,
    Och himlens ln till himlen terbar. --

    Tack, goda Barn, du n i dag oss fgnar;
    Du lindrar sjelf den sorg, du kostat mig.
    Till jordens Far hr upp p vra vgnar,
    En tacksam suck fr hvad han sknkte dig.

    Det enda arf, som vi frmtt dig gifva,
    Vlsignelsen, du redan den uppbr.
    Djup var vr suck: O! m hon lycklig blifva.
    Gud hrde den: du evigt lycklig r.




    66. BABELS TORN.


    Det r en gammal sinnrik fabel,
    Som ofta jag funderat p,
    Om det der Tornet uti Babel,
    Som sjelfva himlen skulle n.
    Ifrn min barndom den mig brydde;
    Men, d jag frgade min far,
    Hvad den historien betydde,
    Fick jag af honom blott till svar:
    Att jag en nsvis pojke var.

    Mer ej behfdes, fr att reta
    En glad och liflig ynglings hg:
    Jag ett schatull i sagan sg,
    Och ville ndteligen veta,
    Hvad hrligt i dess ldor lg.
    Omsider r mitt syfte vunnet:
    Ett rart och dyrbart monument,
    Som ingen hrjare frbrnt,
    Och ingen forskare har knt,
    r nyss i Orienten funnet,
    Och hit till Europa sndt.

    Det r det stora protokollet,
    Som upp Tornets frsta dag
    I sjelfva Babel blifvit hllet:
    Hvaraf se hr ett sammandrag.

    S vida det r nog besannadt,
    Att all slags kunskap p vr jord
    r och frblifver intet annat,
    n vissa fogningar af ord;
    Men orden stundom bry frbannadt:
    S har ett sllskap i vr stad
    Sig ltit vara angelget,
    Att n en hgre kunskapsgrad,
    Och dristigt, men ej ofrvget,
    Beslutit, att en himmelsfrd
    Vl vore sina vdor vrd.

    Fr stoftets ttling, hvilken ra
    Att se, att hra sjelfva Gud,
    Och att till jorden terbra,
    S om hans vsende som bud
    En sann och ofrfalskad lra!

    Det r s mnga klagoml
    Som dag- och stundligen inlpa;
    Att man hvar sanning mste kpa
    Med alltid nya tvifvelsml.
    Det r s mycket, man br veta,
    Det r s litet, som man vet;
    Och sanningen oss tyckes reta,
    Blott fr att gra oss frtret.

    Men om vi en gng kunna skryta,
    Att hafva talt med sjelfva Gud:
    Farvl! med alla toma ljud!
    D fulla skl oss icke tryta.

    D skola vi med egen syn
    Ransaka himmelens planeter,
    Och flja alla de kometer
    Som promenera omkring skyn.
    D skole vi frutan irring
    Och utan svindel och frvirring
    Se fver, i en enda blick,
    Naturens djup och kraft och skick,
    Och alla andra verldar knna
    Med lika skerhet, som denna.
    D skall det stora tid och rum,
    Och vacuum, och spatium,
    Och mobile perpetuum,
    Och mycket annat stort och vigtigt
    Frklaras lika snart, som riktigt.
    D skall det icke mer bero
    Af ngon gissning eller tro,
    Om andar svfva fver jorden
    Och hvarest de fr frigt bo,
    (Jag trodde alltid hr i norden).
    D skall man ndtlig upplyst bli,
    Hvarfre menniskan skall kallas
    Och fven tro sig vara fri,
    Dock af den minsta nyck befallas
    Att g i lastens slafveri;
    Hvarfre man i alla tider
    Predikar dygdens slla lott,
    Och bojor t dess vnner smider;
    Hvarfre lasten sllan lider
    De straff, man honom fresptt
    D skall man ndteligen veta,
    Hvad vg det onda kommit till,
    Hvarfre Eva retas vill,
    Och hvarfr ormen skulle reta.
    D skall vr sjls oddlighet
    Ej blott bli trodd, men folklart visad.
    In summa -- vr frtjenst beprisad,
    Vr rtt till namn och ryktbarhet
    Med alla slags bevis bevisad.

    Ren torde lsaren frst,
    Och granskaren benget finna,
    Att ndamlen, man tnkt vinna,
    Ej voro barnsliga och sm,
    Och att man mste himlen hinna,
    Fr att de ndamlen n.
    Jag vill d icke mer citera
    Af forskningar en talls mngd
    Ur protokollet, hvilkets lngd

    Med Tornets hjd tycks accordera,
    Men lter Tornet frdigt st
    S frdigt som det kunde blifva,
    Och lter folket klifva, klifva
    Och ndteligen spetsen n.

    Nu tror man sig i himmeln vara,
    Och intet mera st igen,
    n blott att ppna gonen,
    Och hela verlden fverfara.

    Men huru snpligt! huru dumt!
    Det arma folkets hjerna svindlar
    Och gat blir i hast s skumt,
    Som om det hade tio bindlar.
    S mycket sg man dock till slut
    Att himlen syntes lika nra
    Fr deras gon som frut
    Och det var mycket, p min ra.

    Hvar blifva nu de stora fynd
    Som skulle krna himlafrden
    r det ej skam, r det ej synd
    Att spela gck med hela verlden?

    M lsarn gifva sig tillfreds!
    Om man ej hann till Zeniths spets
    Och fversg den vida verlden,
    Frn solens hjd hit ner till vrn;
    Om ingen promenad i mn,
    Och ingen dans i andeverlden,
    Frtjusade den svra frden;
    Om man p sjlens andlighet
    Med hnderna ej kunde taga,
    Ej insg tingens verklighet
    Skild frn de syner, som bedraga;
    S sg man likvl mycket mer,
    Ja ganska mycket mer, n andra;
    Ty den mot hjden sig beger
    Naturligtvis lngt mera ser,
    n de som qvar i dlden vandra:
    Och tog fr frigt sitt parti
    Det klokaste, som kunde vgas
    Att aldrig tyst och svarsls bli
    Vid hvad p jorden kunde frgas.

    Men var det icke hgst frdmdt,
    Att hur man opp frn jorden strfvat

    Och mellan idel solar svfvat,
    S hade man det sprk frglmt,
    Som taltes ner i ddligheten.
    Och icke nog, att allmnheten
    Ej minsta ord af dem frstod:
    De kunde ej frst hvarandra.
    Den ena skrek emot den andra
    Med myndig rst och hetsigt blod.
    Knappt hann den ena construera,
    Frrn den andra snderref;
    Tills ingen trefs i Tornet mera,
    Som blott en stolt ruin frblef.




    67. EN LITEN LXA TILL ASPASI.


    Du hr ej loford, Aspasi;
    Nej, du r njd att dem frtjena;
    Och skall du ndtlig smickrad bli,
    r det af spegelns grace allena.

    Du mins en dag, d bland attrapper
    En sttlig ode till dig kom;
    Men den fick afsked p grtt papper,
    Och vnde ganska snopen om.

    Du mins ocks en elegi,
    S pjunkande och s bedrflig,
    Att den bordt rra Aspasi,
    Men ach! den fann dig lika hflig.

    Skall detta vara modesti?
    Kan detta icke stolthet vara?
    Ditt samvete, min Aspasi,
    P dessa frgor mste svara.

    Jag tnkte, jag, att modestin
    Stod i en blygsam blick att lsa,
    Och ej i denna Spanska min,
    Som rynkade din Finska nsa.

    Dock, om din blick s viss, som hvass,
    P dina nie systrars vgnar,
    Gaf tvenne rimmare sitt pass,
    D tror du ej, hur det mig fgnar.

    Det borde vl ej fgna mig,
    Hvars skinn en dag det torde glla:
    Emedlertid, pris vare dig,
    Som slog tv flugor med en smlla.

    Och nr skall smllan riktigt lra
    De vittra namnsdagsflugor hr,
    Som verlden med sitt surr besvra,
    Hur pinsamt deras lte r?

    Ditt dla kn blef ocks dmdt,
    Att utaf dessa krk beskas;
    Och nr r knet vl frglmdt,
    D tlamodet br frskas?

    Pris vare derfr hvar och en,
    Som dem p nsan litet knpper,
    Och med en vinge och ett ben
    Dem t sin utflygt terslpper!

    Men om en yngling, m och kr,
    Och blygsamt utur skuggan dragen,
    t dig ett redligt offer br,
    Och med detsamma t Behagen.

    Om vid den tr, han dig besvr,
    Som verkligen hans ga gjuter,
    Som icke endast pennans r,
    Att hon hans offer ej frskjuter;

    Och du nd r lika qvick,
    Att hgmod t den stackarn blicka,
    D r du icke mer den flicka,
    Som alla hjertans bifall fick.

    D r du blott en nippertippa,
    Som snrper mun, som gr sig till,
    Som ber s ndigt att f slippa
    Hvad hon s gerna ga vill.





    68. ANDRA PRISET.


    Det r en hugnad, att g lngt
    I allt hvad man sig fretager;
    Men rans tempel r s trngt,
    Och tusen slitas om en lager.
    Dock fven den vrderas ju,
    Som, fast han icke spetsen hunnit,
    Likvl det andra priset vunnit,
    Och r en narr, s pass, som du.

    Du njs med dina rons lngd,
    Du br ej bucklor, som en frken,
    Och ker icke stadens mngd
    Af granna karlar eller spken;
    Men sjlen, du utspkar den,
    Du hvarje trampad ros begrter,
    Och knapt en slugas mord frlter:
    Du r en narr, du ock, min vn!

    Du tror ej, att hvart gonkast,
    Som en Corinna tckes blicka,
    Beviser, att hon straxt r fast,
    Och fast fr evigt, stackars flicka;
    Men hennes suck, du tror ju den,
    Och hennes grt, och hennes eder,
    Och hennes dygd, och hennes heder
    Du r en narr, du ock, min vn!

    Du vandrar icke torgen kring,
    Fr att din vackra sjl s visa
    t hvem som helst fr ingen ting,
    Och fr att bli en allmn visa;
    Men inom hus du blottar den:
    Du lter dina vnner skda,
    Och nagelfara hvarje lda:
    Du r en narr, du ock, min vn!

    Du br ej i ditt ppna krs
    En gyldne Zittra, som ett minne
    Af snggudinnan, det frsts,
    Som herskar nnu lngre inne;
    Men du, din lyra stmmer n,
    Och tror ej folk ha annat gra,
    n att dess rara visdom hra:
    Du r en narr, som jag, min vn!




    69. Man frsger sig ltt I hettan.


    En Jungfru, nbbig, skn och grann,
    Och icke obelefvad heller,
    Sig par bricol i lek befann
    Bland idel Frknar och Mamseller,
    Och sprang s vl som ngon ann.

    Det blef ett vsen, kan ni tnka:
    "Nej! detta r den sidsta qvll,
    Som jag fr min del springer Enka":
    S svor hvar Frken och Mamsell.

    Men en var bittrast bland dem alla:
    Hon gick till flickan, der hon satt,
    Och fast hon sg dess trar falla,
    S sporde hon med bittert skratt:
    "Hvad har Prinsessan att befalla?"

    Nu kunde Jungfruns kavaljer
    Ej svlja harmens galla mer:
    "Min ndiga! tnk p att bruka
    En verksam kur fr afundsjuka;

    "Tnk, om den Jungfrun skulle bli
    En vacker dag Mamsell, som Ni!"
    "Men jag frskrar Er min Herre,
    Fll Damen in med raseri,
    Att jag kan aldrig _Jungfru_ bli":
    Han sade blott: "s mycket vrre!"




    70. ROSEN, FJRILN och BIET.


    En rosenbuske skn och purpurkldd
    Sig speglar ttt vid bckens klara brdd,
    Kring blomstrens kalk vl tusen fjrlar kryssa,
    Och snka sig, och smeka dem, och kyssa,
                      Och flyga bort igen.

    En fjril dock bland tusen trogen r
    Den tcka ros han evig trohet svr,
    Och som hans suck kan blifva himlens vilja,
    Skall ingen ddlig hand dem skilja,
                      Nej icke dden sjelf.

    Hur sknt, hur mt r detta skdespel!
    Huru nra tager hjertat deri del!
    Men ach! d fjriln, lilla fjriln njuter
    D str jag hr, och mina trar gjuter,
                      Och saknar, saknar blott.

    Och nnu mer, ett djerft och girigt bi
    Blir tjust i blomman, blott af industrie;
    Det r s snlt och nitiskt att frvrfva,
    Och blomman fr s mycken honung rfva
                      Och kupan r ej full.

    Ett ddligt styng blir lilla fjrilns lott
    Och biet suger blomman, suger blott,
    Och nr det plundrat s sin mma maka,
    Det flyger bort och kommer ej tillbaka,
                      Och blomman dr af sorg.




    71. STICKELBRSBUSKEN.


    Emma gick i trgrdsparken,
    Fr att plocka stickelbr;
    Och att lindra sitt besvr
    Fll hon upp kn till marken:
    Ach! hur skn hon ligger der!

    Men hon rckte knappast handen,
    Frrn taggen kinden stack,
    Och hon ropade ett ach!
    Men vid spegeln, hvilka ach!
    Nr hon sg den fula randen,
    Himmel! himmel! hvilka ach!

    Dock! det r att sorgen ltta,
    Om fr ngon trogen vn
    Man blott fr bertta den:
    Emma visste ocks detta,
    Fast att sga sanningen,
    Hon ej haft s mycket n
    Att i detta fall bertta.

    Ocks kom det fr Pylad
    Samma afton, som det hnde;
    Ryktet sina vingar spnde,
    Flg som sqvalret i vr stad:
    Hu! jag ryser, hvilken rad!

    Nr Pylad fr Emma rka,
    Emma, som hans hjerta tndt,
    Kan ni tnka, hur de sprka
    Om det fniga som hndt.
    Gossens ga, p den skna,
    Fstadt, msom gret och brann:
    "O min Emma ingen ann,
    S kan blott tyrannen lna
    Alla knfall, dem han vann."
    "H! det hnder mngen ann,
    Att belna ssom han,"
    Fll hon genast in, den skna.

    Gossen, vaknad ur sin drm,
    Svarar med en bruten stmma,
    Men en stmma, redligt m:
    "Ja, min dyrkansvrda Emma!
    Ja, det hnder mngen ann,
    Att belna ssom han.
    Med min hela knslas styrka
    Svor jag, att dig redligt dyrka,
    Har jag redligt dyrkat dig:
    Huru har du lnat mig?
    Kinden bleknad, gat tradt,
    Tanken mrknad, hjertat sradt,
    Frga n en gng af dig:
    Huru har du lnat mig?"




    72. BLOMMOR TILL DE SKNA.


    _En Blklint till Stifts-Frken E_.

    Min aldrandigaste Frken,
    Var ndig mot de sm frsken,
    Och tag den blomma, hjertat ger:
    Hon liknar himmelen och er.

           -- -- --

    _En Tusenskn till Glycr_.

    Hon skn, som tusen blommor, r,
    Men ej s skn, som en Glycr.

           -- -- --

    _Smultronblommor till Eva_.

    Jag vet ej, om jag r bedragen,
    Men det r visst, att helst t er
    Jag dessa tcka bilder ger
    Utaf de nyttiga behagen.

           -- -- --

    _En hvit Tornros t Charlott_.

    En del oskuld utan flrd,
    r lika sllsynt i vr verld,
    Som denna blomma var fr mig:
    Jag fann blott en, den ger jag dig.

           -- -- --

    _En Leukoj t Rosali_.

    S del blomma sllan gifves,
    Som denna r, min Rosali:
    Hon liknar dig, ock deruti,
    Att hon i fnster gerna trifves.

           -- -- --

    _En Nattviol till Iris_.

    Den blomma, jag t dig frr,
    I nattens timma sknast r.

           -- -- --

    _En Kattfot till Stina_.

    Du, som s mycket har att gra
    Med nstans aldraminsta fel,
    Fr denna Kattfot p din del
    Att egna brister varsamt rra.

           -- -- --

    _En Prestkrage t Agneta_.

    Den, om p mngen syndig bal
    Har hllit andeliga tal
    Mot denna snda verldens flrd.
    r skert denna blomma vrd.

           -- -- --

    _En Sammets-ros till Carolina_.

    Men hvilken satts af dessa tvenne
    r sannast? Har jag tnkt ibland.
    Klr blomman Carolinas hand,

    Klr icke handen mera Henne?

           -- -- --

    _En Klocka till Malin_.

    Kors! ej s snedt ditt ga hvlf,
    Jag blott en Klocka djerfs frra;
    Men det beror utaf dig sjelf,
    Hvar du behagar henne bra.



           -- -- --

    _En Lilja till Aspasi_.


    Hon mste d, sen hon r bruten,
    Hon mste d upp minuten,
    Hon mste d af jalousie
    Uti din barm, min Aspasi.

           -- -- --

    _En Nejlika till Mina_.

    Kysst af den ena Gracen nyss.
    Af Euphrosyn [en Fjril], hur nns Ni klandra
    Dess djerfhet, om en vnlig kyss
    Hon fven hoppas af den andra?

           -- -- --

    _Till Sophi_.

    Jag velat dig en blomma spara,
    Som lik min mhet skulle vara;
    Men ffngt, ffngt hjertat vill;
    En evig blomma fins ej till.




    73. FASTLAGSRIS.


    _Till Fredrika_.

    Jag gick till skogen sjelf, att knyta
    t dig ett litet fastlagsris:
    En srskild qvist fr hvar caprice
    Jag i min enfald tnkte bryta;
    Men -- spara dina gnakast!
    Det blef ej ris -- det blef en qvast.

           -- -- --

    _Till Sophie_.

    En qvist af myrten, som jag sparat
    Till minne af en lycklig stund,
    En af cypress, som jag frvarat
    Till minne af en sorglig stund:
    Se der det ris, jag torde vga,
    Att lgga ned fr min Sophi:
    Lt det ett flygtigt minne bli
    Utaf min mhet och min plga!

           -- -- --

    _Till Clara_.

    Som barnet r, s br ock riset vara:
    Och derfr blir en blomma ris t Clara




    74. INPROMTUER.


    _Till Julie_.

    Lgg bort er parasol: hur kan val solen nnnas;
       Att se de unga rosor brnnas,
          Dem hon s gerna ser?
    Nej, br er parasol: och lt dess skugga vara
       Ett skydd fr mngen mot den fara,
          Att bli frblindad utaf Er.

           -- -- --

    _Till Lilli_.

    Jag sade t min hand: var god och skrif
    En liten vers, och den t Lilli gif:
    Och handen svarade: jag inga verser skrifver;
    Men jag mig sjelf i deras stlle gifver.

           -- -- --

    _Till Clara_.

    Se hr en liten vers, som nog min hjerna brytt;
    Om pennan varit snll, och blott mitt hjerta lydt;
    S skulle denna versen vara
    Den sknaste jag gjort, -- ja skn, som Clara!




    75. FLUGAN och LJUSET.


    En fluga ser ett ljus,
    Och af sig sjelf frgten
    Och nsvis, som hon r,
    Och hetsig och frmten,
    Hon flyger till, vill slcka det, blir vred,
    Och dubbelt sina vingar spnner;
    Men i det samma hon sig brnner,
    Och faller vingls ned.

          Hvartill skall denna Fabel duga?
          Jag svarar utan allskns krus:
          Man lr deraf att ej en fluga
          Br slcka ljus.




    76. CLARAS KANARIEFGEL.


    Van att med frtjusadt ra
    Franska Nktergalar hra,
    Clara! lyssna dock en gng
    Till din egen fgels sng.

    Glad han hlsar morgonsolen,
    Men nr Clara far i skolen,
    Lutar han sitt hufvud ner,
    Mgtar han ej sjunga mer.

    Ghsen upp grden rres,
    Och hans stmma ter hres,
    Var vlkommen, qvittrar den,
    Lilla Clara, hem igen!

    Fdd med hjerta fr att mma,
    Kan du vl din fgel glmma?
    Vrda detta lilla djur
    Och gif trefnad t dess bur.

    Undan med den stygga katten!
    Friskt med lf, friskt med vatten,
    Och en sckerbit ibland
    Utur Claras egen hand!

    Minsta fgel tydligt knner
    Sina vrdare och vnner;
    Tacksamhetens minsta ljud
    Ej frsms af sjelfva Gud.






PSALMER

I Gamla Svenska Psalmboken, Omarbetade.




    N:o 84.


    1.

    Hela verlden m sig frjda,
    Kldd i gldjens hgtidsskrud,
    Och med rster, tacksamt hjda,
    Sjunga varelsernas Gud!
    Samlens folk frn stad och land,
    Sjungen Skaparns allmaktshand!


    2.

    Med sitt _varde_ Han oss vckte,
    Utur intets djupa natt;
    Stundligen ett fallet Slgte
    Bjuder han en evig skatt,
    Renad dygd och renad frjd
    I de ljusa Himlars hjd.


    3.

    Tacken Honom i hans tempel!
    Fder! Mdrar! skynden dit,
    Gifven edra barn exempel
    Af ett varmt och vrdigt nit!
    Sjungen med frenta ljud
    Ndens och Naturens Gud!




    N:o 95.


    1.

    Jag lyfter mina hnder
    Till Skaparns ljusa borg,
    Frn den Han hjelpen snder,
    Och lindrar jordens sorg;
    Frn den Hans Fadersga
    r lika ndigt strckt
    Till ringa som till hga,
    Till ngel och Insekt.

	
    2.

    Om ngon gng Du lter
    Mig slinta i mitt lopp,
    S lyfter Du mig ter
    P hulda armar opp.
    Der farorna sig dlja,
    Din hand ledsagar mig;
    Och nglarna mig flja,
    D jag gr Dygdens stig.

	
    3.

    Det onda sjelft Du vnder
    Till vinning fr min sjl,
    Och ingen ting mig hnder,
    Som icke slutas vl.
    Min barndomsstig Du jemnat,
    Min ungdomsvrn Du var;
    Och skert frid Du mnat
    t mina sista dar.




    N:o 106.


    1.

    Ditt namn, o Gud! jag lofva vill
    Och utan afbrott prisa:
    Forlna sjelf din nd dertill
    Och bsta sttet visa!
    Min Gud, min Konung och min Far!
    Jag helgar mina korta dar
    Till din frtjenta dyrkan.


    2.

    Du, Herre! stor och herrlig r,
    Och grnslst r Ditt vlde,
    Din thron Du fver molnen der
    Lngt frn vrt ga stllde;
    Men i de under kring oss ske,
    I Dina verk, Du bd oss se
    Ditt evigt dolda Vsen.


    3.

    Jag tala skall om Dina rd
    Och Dina styrsel-grunder:
    De kunna dljas, men Din nd
    Jag sknjer alla stunder.
    Din godhet skall af vra barn,
    Och deras barn och barnabarn,
    Beundras och vlsignas.


    4.

    Allt hvad Din visa allmakt gjort,
    Allt hvad Du lif tckts unna,
    Skall vittna, att Ditt namn r stort,
    Din herrlighet frkunna,
    Skall vittna, att Du r en Far,
    Hvars godhet vrdar allas dar,
    Hvars famn fr ingen slutes.


    5.

    Du spisar med ett ymnigt mtt,
    Och utan ngon mda,
    Allt hvad som lif och anda ftt
    Och vntar af Dig fda.
    Du ppnar blott Din rika hand,
    Och genast fver stad och land
    Vlsignelserna strmma.


    6.

    Af evighet Ditt rike var,
    I evighet det blifver.
    Den lag, Du gaf i fdrens dar,
    Du n i dag oss gifver;
    nnu frn samma Sinai,
    I samma hjerta hre vi
    Din dom och Dina skor.


    7.

    Du lskar dem, som lska Dig
    Och med sannt alfvar dyrka;
    Din nd i straffet rjer sig,
    Ty brdorna ge styrka;
    Du lyssnar till den frommas bn.
    Och dubbel fr han dagens ln,
    Nr aftontimman klmtar.


    8.


    Du rttvis r, o store Gud!
    I allt hvad Du besluter,
    Och fver vra klagoljud
    Frltelsen Du gjuter:
    Ty tag emot en tacksam grd
    Af oss och af den efterverld,
    Som p vrt stoft framtrder.




    N:o 143.


    1.

    O, Jesu! trstrikt r Ditt namn,
    I farans stund vr skra hamn,
    Vr bsta trst i sorgens dar,
    Vid Hmnarns domstol vrt frsvar.


    2.

    Guds enda Son, men dock vr Bror!
    Hur var Din krlek icke stor!
    Fr oss, du njd gick korset mot,
    Och led och dog frutan knot.


    3.

    Af dig r all vr salighet,
    All dygd af din rttfrdighet
    Af dig all gldje och all trst,
    Och samvetsfriden i vrt brst.


    4.

    Tag, Jesu! tacksamhetens grd
    Utaf Din terlsta verld!
    Hon gldes, att af dig bero,
    Och lofvar dig en evig tro.




    N:o 144.


    1.

    Jesu! du min skatt, min ra,
    All min gldje, all min trst!
    Djerfs ett stoft det hoppet nra
    Att du hra vill dess rst?
    Ja, du svarar i Ditt ord,
    Ja, frn ndens trstebord.


    2.

    Jesu! om jag gr att brja
    I ditt namn allt hvad jag gr,
    Skall jag d ej framgng sprja
    Och s sluta som jag br?
    Ja, du svarar i ditt ord,
    Ja, frn ndens trstebord.


    3.

    Om mig hjertats knslor mana
    Och jag griper verket an,
    Att, med dig, g dygdens bana,
    r min tro p dig ej sann?
    Ja, du svarar i ditt ord,
    Ja, frn ndens trstebord.


    4.

    Om jag lgger mig att sofva
    Med en hjertlig suck till Dig,
    Kan jag mig ju skert lofva
    Att Din hand skall skydda mig?
    Ja, du svarar i ditt ord,
    Ja, frn ndens trstebord.


    5.

    Nr jag slutar mina dagar,
    Hjertligt lutad mot Din hand,
    Du min anda ju ledsagar
    Till ett lyckligare land?
    Ja, du svarar i ditt ord,
    Ja, frn ndens trstebord.




    N:o 184.


    1.

    Helge Ande, hjertats nje;
    Bsta skatt och hgsta trst!
    Vi i dag med vrdnad hje
    Till Ditt lof en tacksam rst.
    Uti templet samlas vi,
    Och Du skall vrt mne bli:
    Vrdes sjelf vr andakt lifva,
    Att den Dig m vrdig blifva.


    2.

    Du r den frnmsta gfva,
    Sknkt af jordens bsta vn,
    Som han tcktes alla lofva,
    Hvilka hjertligt nska den.
    Du gr ordet fast och sannt,
    Du r ndens dyra pant,
    Du ger ljus t vra tankar,
    Hoppet vingar, tron sitt ankar.


    3.

    Sanningens och dygdens klla!
    Sllhetens och gldjens brunn!
    Att mitt hjerta tillfredsstlla,
    Ngra droppar mig frunn!
    Gif min anda vittnesbrd,
    Att af Gud jag blifver hrd
    Som ett barn, sin faders hugnad,
    S r jag frnjd och lugnad.


    4.

    Du r ned af himlen gjuten,
    Likt det ljufva sommar-regn;
    Frid och trst r med mig sluten,
    Skaparns mildhet, nd och hgn.
    Vrdes friska opp min sjl,
    Vrma den fr andras vl,
    dla knslor deri lifva
    Och till mogna dygder drifva.


    5.

    Icke vgar jag utgrunda
    Skaparns dolda styrselstt:
    Nej! de tidehvarf som stunda
    Skola gra honom rtt.
    Nog af kunskap ger jag,
    D jag vet Guds strnga lag.
    Vrdes Du mig styrka unna,
    Att den redligt fylla kunna.


    6.

    Du r helig och misshagas
    Utaf allt hvad syndigt r;
    Du ur hjertat pltsligt jagas
    Af hvart enda stormbegr.
    O! men hr min bnerst,
    g Ditt tempel i mitt brst,
    Kufva smningom begren
    Och ryck frn dem mordgevren!


    7.

    Du r blygsam, lik en Dufva,
    Hatar stoj och fvermod,
    Vill den bittras sjl frljufva
    Och den starke gra god.
    Lr, o! lr mig samma dygd!
    Lt mig fredas i dess skygd
    Fr det tadel, som mig srar,
    Fr det smicker, som mig drar!


    8.

    Hjelp, att jag mot synden strfvar,
    Nr jag stapplar var min staf,
    Gif mig mod den stund, jag bfvar!
    Slut mitt ga och min graf!
    Nr den ppnas skall en dag,
    Gif d nd att fven jag,
    P Frsonarns hgra sida
    Glad mitt domslut m frbida!




    N:o 229.


    1.

    Ack blif hos oss, o Jesu Christ!
    Han stundar snart, han stundar visst
    Den afton vi oss fresptt
    Som straff fr vra mnga brott.


    2.

    Nu r Din Kyrkas sorgetid,
    Kring hennes murar sprjes strid,
    Allt andas split och fvermod
    Och intet saknas, utom blod.


    3.

    Vid Korsets fot str Sanningen
    Och ser med trar p sin vn,
    Hon mins att Du i fordna dar
    Bland bdlar hennes fackla bar.


    4.

    Hon mins, att Friden var ditt bud,
    Att du var snd af Fridens Gud
    Och att ett allmnt brdraband
    Kring jorden sstes af Din hand.




    5.

    Man verkar mot ditt ndaml:
    Den ena med sitt knsloprl,
    Den andra med sitt kalla blod,
    Sin skrytsamhet, sitt fvermod.


    6.

    Du dyrkas dock som Vis nnu,
    Men man r visare n Du.
    Frnuftet sker mstra Gud
    Och skapa om Hans gamla bud.


    7.

    Din sak, o Jesu! lgges ner,
    Din ra skymmes mer och mer:
    Du har dock hr och der en vn.
    Vlsigna, trsta, bist den!


    8.

    Ditt ord var under seklers lopp
    Vr sakra borg, vrt enda hopp.
    Lt oss behlla uti ro
    Vrt sinneslugn, vr enkla tro!


    9.

    Gif att ditt ord oss lyser s,
    Att vi bland villor icke g,
    Men upp Dygdens jemna stig
    M nalkas Himmelen och Dig!





    N:o 231.


    1.

    O Gud! det r vrt hjertas trst
    Att i Ditt tempel drja,
    Att lyssna till Din viljas rst
    Och bner till Dig hja! --
    Hur ljus r helgedomens prakt!
    Hur herrlig r Din nd och makt!
    Hur innerlig vr vrdnad!


    2.

    En enda stund, som njutes hr,
    Mig strre hugnad sknker,
    n allt hvad verlden mig beskr,
    n allt hvad hoppet tnker.
    Fullkomlig ingen gldje r,
    Men om hon fins, s bor hon hr
    Der Du dig uppenbarar.


    3.

    Ty bedje vi med samfld rst,
    Att Du oss framgent unnar
    Den nd att hmta mod och trst,
    Der man Ditt ord frkunnar.
    Lt hr Din ra strla fram!
    Och ingen, lg och otacksam,
    Skall neka Dig sin dyrkan.


    4.

    Snk ned till oss, o store Gud,
    En flgt utaf din Anda,
    D vra svaga offerljud
    Med verldens lof vi blanda:
    Att vi ditt ord m rtt frst,
    Och utur helgedomen g
    Frbttrade och goda!


    5.

    O Fader! vi vlsigne Dig
    Fr sknken af en Lra,
    Som banat oss en sker stig
    Till sllhet och till ra,
    Som alla drars ljen tl,
    Och alla svagas tvifvelsml,
    Och alla visas granskning.



    N:o 241.


    1.

    Vl mig i evighet! nu knner jag frst trsten,
    Nu frst jag vrdet ser utaf den inre rsten;
    Mitt samvete r rent, min framtids rymd r klar,
    Jag lyfter lugn min blick till mensklighetens Far.


    2.

    Bort hn, bort hn frn mig, du vrnghet, som frdmmer,
    Som granskar andras fel och egna brister glmmer!
    Du m berfva mig det goda namnets trst,
    Jag vdjar ifrn dig till domarn i mitt brst.


    3.

    Han r det, som mig lr att lifvets tyngder bra,
    Som plgan gr till vinst och smdelsen till ra,
    Som hungrar tviflets moln, som stadgar dygdens lag,
    Och lter hoppet se en vedergllningsdag.


    4.

    O! att jag kunde f min korta bana vandra,
    Att Gud mig bifall gaf, nr jag frdms af andra,
    S skulle visst den frid, som gr min lefnad njd,
    Begynna i min sjl oddlighetens frjd.




    N:o 245.


    1.

    Jesus r min vn, den bste,
    Som har ppnat mig sin famn:
    Skall jag d, liksom de fleste,
    Glmma knslolst hans namn?
    Ingen skall mig kunna skilja
    Ifrn den som frlst min sjl;
    En skall vara begges vilja,
    Och han vill ju blott mitt vl!


    2.

    Han har druckit ddens galla,
    Att t mig frljufva den;
    Han har bedit fr oss alla,
    Och Han beder fr oss n --
    Hvilken skulle mig anklaga?
    Jesus fr mig talat har;
    Hvilken skulle frn mig taga
    Kronan, stlld i hans frvar?


    3.

    Jag r viss och derp liter,
    Att hon icke finns den makt,
    Som ur Jesu famn mig sliter
    Och som ndrar hvad han sagt,
    Throner, skatter, prakt och ra
    Gjorde aldrig sjlen njd:
    Blott, min Frlsare, din Lra
    Bjuder mig en evig frjd.




    N:o 255.


    1.

    Ach Jesu Christ, min hgsta trst,
    All nds och godhets klla!
    Frskjut ej den betrycktas rst,
    Den bn han vgar flla!
    Stort r af lindring hans behof,
    Ty han har blifvit syndens rof,
    Som honom grymt frfljer.


    2.

    Hon trycker mig i stoftet ned,
    Som en odrglig brda.
    Dess arm r strckt, dess uppsyn vred
    Och hotar mig att mrda;
    Hon syftar skert, blodigt slr,
    Och vrider om i djupa sr
    Den dolk, hvarmed hon stungit.


    3.

    Om icke Du frbarmar Dig,
    Skall jag frlorad falla.
    Du bad p korset ock fr mig;
    Du bad ju der fr alla?
    "Frlt dem Fader!" sade du
    O! framtrd till hans thron nnu
    Med samma bn fr jorden.


    4.

    Nr jag med alfvar tnker p
    Hvad jag har gjort i verlden,
    Och hur de stunder ro s,
    Dem jag ej sknkt t flrden:
    D faller klippan p mitt brst,
    Mrkt blir mitt ga, stum min rst
    Och mina ben frsmkta.


    5.

    Men ssom en frtvinad hjord
    Af kllans blja friskas,
    S lifvas jag utaf de ord,
    Som till mitt hjerta hviskas:
    Den evige r huld och god
    Mot alla, som med krossadt mod,
    I tro till honom komma.


    6.

    Ty kommer jag betryckte fram
    Med ett frkrossadt hjerta,
    Med rodnad fr min syndaskam,
    Med svedan af min smrta,
    Och ville gerna grta blod
    Om det i min frmga stod,
    Och kunde dig frsona.


    7.

    Men ach! min grt och all min blod
    Kan ej en synd frsona!
    Blott Jesu! fr ditt delmod
    Vill domaren mig skona.
    Blott din frtjenst, din strnga dygd
    Utgr i dag det skra skygd,
    Der lugnad jag kan hvila.


    8.

    Frlt frdenskull, milde Gud!
    Fr Jesu blod som flutit,
    Att jag frgtit dina bud
    Och mina lften brutit.
    Jag ansg lifvet som en lek,
    Jag ansg korset som ett svek:
    Men jag r straffad vorden.


    9.

    Om David nd i Himlen vann,
    Om Du Manasse skonat,
    Om Petri grt, som bittert rann,
    Hans trolshet frsonat,
    Och om i ddens gnablick
    En brottsling Dina lften fick,
    Hvi skulle jag frloras?


    10.

    Styrk mig allenast i den tro,
    Att Du fr mig led dden,
    S terfr jag samvetsro,
    S klarna mina den!
    Din Ande hvile fver mig,
    Att jag vid stridens slut af Dig.
    Med segrens palm m krnas.




    N:o 263.


    1.

        Haf tlamod,
        Var vis och god,
    Och lyd den Hgstes lagar!
        Lid och var tyst! --
        M hon bli kysst
    Den Fadershand som agar!
        Bryt i din nd
        Det sista brd,
    Som t ditt barn du sparar --
        Var lugn, min vn!
        Han lefver n,
      Som oskulden frsvarar
      Och hennes rtt bevarar.


    2.

        Om ngon gng
        Din natt r lng,
    Din sllhet r frsvunnen,
        Och ingen trst
        r fr ditt brst
    Kring hela jorden funnen:
        S lyft mot skyn
        Er trfull syn --
    Och vnta morgondagen!
        Han skyndar sig
        Och finner Dig
      Af ingen nger slagen,
      P intet hopp bedragen.


    3.

        Frdolda Makt!
        Hvars hand har lagt
    P en och hvar sin brda,
        Jag r af blod
        Och har ej mod
    Att hjertats knsla mrda, --
        Visst r hon skn
        Den Himlaln,
    Fr hvilken jag br verka:
        Men om ej du,
        Som frr, nnu
      Mitt svaga mod vill strka,
      Kan jag min rtt frverka.




    N:o 264.


    1.

    Som Dig, Gud! tckes, gr med mig
    I lifvet och i dden!
    Allgode Gud! allena Dig
    Frtror jag mina den.
    Nr trttad jag till hvila gr,
    Nr arbetsklockan ter slr,
    Min suck till Dig jag snder.


    2.

    Jag kallar godt allt hvad Du gr --
    Och aldrig mig bedrager;
    Ej ngon sorg s mt mig rr,
    Att jag den ej frdrager, --
    Helst jag s ofta redan sport,
    Att hvad som frst min vnda gjort,
    Har sedan gjort min gldje.


    3.

    Gif blott, Barmhertighetens Gud!
    Att jag med kad ifver
    Uppfyller dina helga bud
    Och god och nyttig blifver!
    Gif att jag mtte nrma mig
    Med hvarje dag ett steg till Dig
    Frn verlden och dess villor!


    4.

    Och sedan -- nr Du helst beslt
    Att mig frn verlden kalla,
    Jag i ditt faderliga skt
    Vill lugn och trstad falla, --
    Frvissad, att i Himlens hjd
    F dela, fven jag, den frjd,
    Som Jesus oss frvrfvat.




    N:o 274.


    1.

    Jesus allt mitt goda r,
    Han har dtt fr menskligheten:
    Br den lydnad, han begr,
    Vara svr fr tacksamheten?
    Kan ditt hjerta vara kallt,
    D fr dig han gjorde allt.


    2.

    Trakta icke efter gull!
    Sk ej bland de hga nmnas!
    Ack! i trenne skoflar mull
    Allas lotter slutligt jemnas.
    Sk en ofrgnglig lott --
    Och den fins hos Jesum blott.


    3.

    Han r min frnjelse,
    Och min gldje, och min lngtan!
    Han ger tillfredsstllelse
    t ett dygdigt hjertas trngtan.
    Rdvill str hvar jordisk vis;
    Jesus ger ett fast bevis.


    4.

    Bort, o verld! med all din stt!
    Bort med all din visdoms ra!
    Af din gldje fdes grt,
    Endast tvifvel af din lra;
    Aldrig gr du mig frnjd!
    Jesus r och blir min frjd.




    N:o 288.


    1.

    Nej, svaga hjerta! lt Gud rda;
    Och hoppas du. Mer kan du ej.
    Frmr en ddlig ofverskda
    Det helas styrelse? o nej!
    Frtro dig d i Herrans hand,
    Och du har icke byggt p sand.


    2.

    Hvad hjelper oss att bittert srja?
    Hvad gagnar oss vrt tysta knot?
    Att morgonen med oro brja,
    Med skrck g aftonen emot?
    Ju mer vi srje fr vr lott,
    Dess mera fylls vrt olycksmtt.


    3.

    Nej! vis r den, som lrt sig lida,
    I hoppet och sin dygd frnjd;
    Som icke trttnar att frbida
    En bttre framtid, fastn drjd;
    Som tror med stilla tlamod,
    Att varelsernas Far r god.


    4.

    Han utser tiden att hugsvala,
    Han knner aldrabst vrt vl,
    Hvad tungan icke dristar tala,
    Det lter Han uti vr sjl,
    Och vrdar, nr vi minst det tro,
    Vr lycka och vr samvetsro.


    5.

    Tnk ej uti din motgngstimma,
    Att du af Gud frgten r!
    Snart snker sig en morgondimma,
    Och nyttan hon i sktet br.
    Allt lyder vansklighetens lag,
    Och plgan sjelf hr opp en dag.


    6.

    Beklaga ej din ringa lycka:
    Du kanske illa bar en stor.
    Var del nog att ej frtrycka
    Ett fretrde hos din bror.
    Om du har dygd och lugn och brd,
    Du skatter har i ofverfld.


    7.

    Fyll glad din plikt, ditt kall bevaka,
    Och gr det goda du frmr.
    S kan du skda lugn tillbaka
    t banan af frsvunna r,
    Och hoppas fr din framtids dar
    En lika vrd af samma Far.




    N;o 291.


    1.

    Herre! Du som snder trsten
    Till den sjl som trstls r,
    Stng ej himlen fr den rsten,
    Som i dag din nd begr?
    Synden trycker mig till jorden,
    Men jag mins dock vl de orden,
    Som Du, Jesu! sade mig,
    Att mitt hjerta tillhr Dig.


    2.

    Tunga brdor sinnet trycka,
    Brdor utaf tusen slag;
    Vansklig r all jordisk lycka,
    Hastigt flyktar gldjens dag:
    Men jag knotar ej derfver,
    Ty jag vet att jag behfver
    Ngot som pminner mig,
    Att mitt hjerta tillhr Dig.


    3.

    Nr mig brottet vill bestrida
    Rttighet att kallas Din,
    Stll Dig, Jesu! vid min sida,
    S blir segren skert min;
    Nr frfrarn lgger snaror,
    Nr begret fr i faror,
    Vrdes Jesu! varna mig,
    Att mitt hjerta tillhr Dig.


    4.

    Trgna suckar vill jag snda
    Mot oddlighetens hgd,
    Och min hg frn jorden vnda
    Till en vrdigare frjd.
    Ofta vill jag eftersinna,
    Att ditt blod Du ltit rinna.
    Fr att fvertyga mig.
    Att mitt hjerta tillhr Dig.


    5.

    Sorgligt mste jag beknna,
    Att jag ofta brutit tro;
    ngrens trar kinden brnna,
    Hjertat finner ingen ro:
    Och det fel som jag begrter,
    fvar jag s ofta ter.
    Ach! mitt hjerta glmmer sig,
    Glmmer att det tillhr Dig.


    6.

    Nr, frn jordens faror frlsad
    i den krets mig r beredd,
    Af ditt milda ga helsad,
    Af din hand jag blifver ledd,
    D skall hjertat tacksamt vara,
    Och hvart gnablick frklara
    Hvad din nd frskrat mig,
    Att det evigt tillhr Dig.




    N:o 299.


    1.

    Mitt hjerta! frjda dig, lt dina knslor rras!
    Till himlen nr din bn, i himlen skall den hras.
    Trd fram till Skaparns thron, lgg offret fr Dess fot!
    Hvad tacksamheten ger, tar godheten emot.


    2.

    Glds! Han r ju din Far, som dig till bnen manat;
    Hans Son, din bror, har vg fr dig till Himlen banat;
    Hans Anda sger dig, huru du bedja br,
    Att hjertats tysta suck den Evige ock hr.


    3.

    Du vet Guds hjertelag: br det dig ej beveka?
    Hvad kan en msint Far det goda barnet neka?
    Allt r fr Honom ltt, hvad dig omjligt syns,
    Och der ditt hopp tar slut, Hans godhet rtt begyns.


    4.

    Jag kommer d, min Gud! i Jesu namn, och beder,
    Och lgger infr Dig mitt hela hjerta neder;
    Jag hoppas, tror och vet, att Du r allas Far,
    Du vill, Du kan, Du gr allt hvad Du lofvat har.




    N:o 316


    1.

    Gud! frln oss dagligt brd,
    Och skona oss fr hungersnd!
    Frsk oss ej med rikedom,
    Nedsl oss ej med fattigdom!


    2.

    Lt opp, o Gud! din milda hand
    Och gld ett lskadt Fosterland;
    Lt mogna skrdar fylla opp
    Den trgna kermannens hopp!


    3.

    Allt hvad Du skapat fder Du,
    Din Sol r lika mild nnu, --
    Den minsta planta, jorden br,
    Af hennes strlar lifvad r.


    4.

    M menniskan med dubbel frjd
    Din godhet se, och vara njd,
    Och, under mttliga behof,
    Vlsigna dina huldhetsprof!




    N:o 330.


    1.

    O Gud, som ej de spdas rst frskjuter,
    Ej ndens drr fr ngon ddlig sluter!
    Du r frdold, men Fader r ditt namn:
    S hr ditt barn, som sjunker i din famn.


    2.

    Jag var ej till, d Du upp mig tnkte;
    Du gaf mig lif, Du mer n lifvet sknkte,
    Gaf mig en sjl, att skilja ondt och godt,
    Och hoppas mer, n vansklighetens lott.


    3.

    Gif, att jag s min bana mtte vandra,
    Att, lycklig sjelf, jag fven glder andra!
    Jag r ett barn, som ej sitt vl frstr:
    Ty led mig Du, att jag ej vilse gr!


    4.

    Hvad nyttigt r, gif att jag det m lra!
    Min ungdoms slit blir mannaldrens ra.
    M ingen dag frgfves rinna bort!
    Det lras br r mycket -- tiden kort.


    5.

    Frldrars lugn beror af barnens dygder:
    Gif, att en dag t mina fdslobygder
    Jag ger ett namn s krt, som deras var,
    Och sknker trst t deras sista dar!


    6.

    Bevara mig fr vdliga exempel!
    Min oskuld r den helge Andes tempel:
    Blif Du, o Gud, dess vrdare och skygd,
    Att den en dag frbyts i manlig dygd!


    7.

    Styrk Du mitt mod, nr sorgerna mig trycka;
    Styrk Du min dygd, om jag blir frd till lycka:
    Och gif mig blott den vishet, store Gud!
    Att tro p dig och fva dina bud!


    8.

    S skall jag lugn min korta vandring sluta,
    Och vid dess grns den trst, den gldje njuta,
    Att intet steg jag tertaga vill --
    Och tacka Dig, som gaf mig nd dertill.




    N:o 387.


    1.

    O Jesu, nr jag hdan skall
    Och anden tergifva,
    Fr vinning skattar jag mitt fall,
    Ty jag hos Dig fr blifva.
    Det fr, som icke mognat hr,
    Skall, bttre vrdadt, uppst der
    I hrligare skrdar.


    2.

    Jag klder af frgnglighet,
    Blir ls frn syndabandet;
    Min drgt blir evig salighet
    Uti det hgre landet;
    En himmelsk krona rckes mig,
    Som, p min hjessa fst af Dig,
    Skall strla der fr evigt.


    3.

    Jag kommer af ett stormigt haf
    Till efterskta stranden,
    Min aska gmmes i en graf,
    Men Gud upptager anden;
    Frn mrker kommer jag till ljus,
    Till skatter frn ett vanskligt grus,
    Till palmer ifrn strider.


    4.

    Min sorg i frjd frvandlad r:
    Att knens vandring ltta,
    Ett paradis Gud mig beskr,
    Ett evigt lif fr detta.
    Mitt ga, ppna dig, blif klart!
    Grt blott af gldje: du skall snart
    Se andra stranden skymta.


    5.



    Ty detta lif blef ddens del,
    Och br ej lif s nmnas:
    Blott ett bedrgligt sorgespel,
    Hvars prakt i grafven lemnas;
    Ju lngre du hr lefva fr,
    Dess flera saknader och sr --
    Men dden ger det sista.


    6.

    O usla lif! o vansklighet!
    Den som dig rtt betraktar,
    Ditt gull, ditt stoj, din hrlighet
    Med bortvnd syn fraktar:
    Blott lycklig af hvad godt han gjort,
    Han str vid evighetens port
    Och klappar p, och hoppas.


    7.

    O dd! du r de fromma god,
    De onda du frskrcker;
    Du ger t blygsamheten mod,
    Men hga ansprk stcker;
    Du ger den tryckta fattigdom
    En ofrgnglig rikedom,
    Men plundrar girigheten.


    8.

    Kom, Jesu! Du min Frlserman!
    Kom, fr mig till det lifvet,
    Som Du med dina segrar vann

    Och som t mig blef gifvet!
    Lt mig fullborda vl mitt lopp!
    Nr hjertat brister, fyll dess hopp
    Och led mig till min Fader!




    N:o 396.


    1.

    Min jmmer snart en nda tar,
    Frn verlden jag mig vnder:
    Min sjl, o Fader! ndig var
    Och tag i dina hnder!
    Du har ju henne gifvit mig,
    Tag henne ter upp till Dig,
    Dit hon med suckar lnder!


    2.

    Frlt min synd, och gif mig till
    Allt hvad mot Dig jag brutit!
    Du ingen ddligs ofrd vill,
    Du ingen suck frskjutit;
    Hvem helst af hjertat ngrat sig
    Och flytt med bn och tro till Dig,
    Har alltid tillgift njutit.


    3.

    Till Dig, o Fader! stlls mitt hopp,
    Du skall min sjl bevara;
    Min bn Du, Jesu! tager opp
    Och skall mig vl frsvara;
    I plgans anfall, ddens strid,
    Du ger mitt hjerta lugn och frid:
    Jag rds d ingen fara.


    4.

    P korset Du min skuld betalt,
    Att mig med Gud frsona;
    Du mig till arfvinge ock valt
    Af hrlighetens krona;
    Mig, fven mig, Du inneslt
    Uti den sista bn Du gt:
    "O Fader! dem frsona!"


    5.

    Med detta hopp jag vntar tryggt
    Den obekanta dagen;
    Den som p Gud sitt hopp har byggt
    Var aldrig n bedragen;
    Den ljufva tron, att, i mitt fall,
    Min sjl till Gud sig lyfta skall,
    Blir aldrig mig betagen.


    6.

    Nej! det r amen, sant och visst,
    Och kan omjligt fela,

    Att i ditt sllskap, Jesu Christ!
    Jag Himlens frjd skall dela, --
    Att jag skall se, med klarnad blick,
    Hvad hr min tanka fvergick:
    Mitt vsen i sitt Hela!






FRAGMENTER OCH OFULLNDADE STYCKEN.




STYCKEN af ett TAL, hllet fr Kongl. Akademien i bo
den 29 November 1799.


    Du har frsonat oss: vi hate dig ej mer.
    Sjunk fridsamt, Tidehvarf i evigheten ner!
    Mrkt, som ett midnattsmoln, du syntes nalkas jorden:
    Blod flt kring sderns flt, blod strmmade i norden.
    Frn fallna stders mull, frn brnda tempels grus
    Steg rken opp mot skyn, och skymde solens ljus;
    Steg mngen vlnad opp af slagna barn och makar
    Dit! till Hans ljusa Thron, som fver verlden vakar,
    Att der med hmmad grt, att der med samladt mod
    Anklaga den barbar, som gjutit deras blod.
    Anklaga denna konst, som fdd af grymma nycker
    Fraktar fredens Gud, och menniskor frtrycker,
    Den blodbestnkta konst som far frn land till land
    Med sveket i sitt brst och rofvet i sin hand,
    Som kanske lnge n skall jordens folkslag hrja,
    Och skrdens glada flt med blod och trar frja.
    S stormigt, tidehvarf! din frsta morgon var;
    Din middag stod i moln -- Ach, r din afton klar?
    Se, hvilket rysligt moln der blixtrar uti sder!
    Hr dessa dystra dn! -- O mine usle brder!
    O enkor, makar, barn! hvem skall frsvara er?
    Med hvarje gnablick se dden ljungar ner!
    Hvad hyddor falla der! -- Ej krigets ska vrdar
    Den Hgstes helgedom, ej fattigdomens skrdar.
    Hvad grymma skdespel! -- Dock r vl denna dag
    Fr sorgens trar gjord, fr lutans dystra slag?
    -- -- -- -- --
    -- -- -- -- --

    Vid ljudet af den rst, att lngt frn andra lnder
    Ett lnge vntadt skepp syns nalkas bygdens strnder,
    Och vid den frsta skymt ifrn dess glada topp,
    Hur klifver ynglingen i tornets fnster opp!
    Och der med gat, strkt i en frtrollad spegel,
    Han mrker skeppets gng, han rknar alla segel,
    Han ser en saknad vn, p dcket lyckligt rjd,
    Och ropar: det r han! med knslans unga frjd.
    Men d med tysta steg en trogen lskarinna
    I hoppet tjust, att der sin lskling terfinna,
    Sig smyger ofrmrkt p ngon enslig vind
    Med gldjen i sitt brst, och lgan p sin kind,
    Och snder blick p blick mot hafvets vilda blja,
    Att i bevingad fart det snabba skeppet flja.
    "O stiger han i dag p Fosterbygdens strand
    Med lika del sjl, med lika redlig hand?
    O mins han, hvad han svor: 'ja, hafvets grymma vgor
    De kunna drnka mig; men dessa dla lgor,
    Som flyta frn min sjl i hvarje droppa blod,
    Var viss, de slcktes ej i sjelfva ddens flod:'
    O mins han denna ed? -- o kommer han att rycka
    Det hjertat ur mitt brst, som andas fr hans lycka,
    Hvars frsta mma suck fr honom dragen var,
    Hvars sista mma suck n r fr honom qvar?
    Dock jo -- han minnes visst, han r ej fdd att glmma.
    O du som hr min suck -- m du hans hjerta dmma."
    Af lika knslor rrd, och lika delt svag,
    Min dyra fosterbygd, du firar denna dag!
    Med kinden, lutad mt mot trbestnkta handen,
    Du sitter tankfull der p stenbevuxna stranden,
    Med gat, msom vndt mot denna framtids rymd,
    nnu af tusen moln fr vra blickar skymd,
    Och msom lyftadt dit, der dagens stjerna skrider,
    Att se en lycklig glimt af obekanta tider.

    De vise sga oss: han stundar denna dag,
    D menskan flja skall frnuftets strnga lag,

    D alla jordens folk, i endrgt med hvarandra,
    Till dygdens stora ml med tjusning skola vandra,
    Och mellan dem uppst blott denna dla strid:
    Hvem visast nyttja vet den slla fredens tid.
    Frn himlens hga rymd, der! fver molnens byar,
    Skall Freden snkas ner p tunna silfverskyar:
    Dess blick r stjernans glans, dess hy r dagens rand;
    En blomstrande oliv hon viftar i sin hand.
    Vid hennes glada blick, ur jorden sig frbyter!
    Ej mer ur klippans barm den usle slafven bryter
    Ett skarpt och mrkgrtt jern till bojor eller svrd,
    Att fjttra eller sl en lnge hrjad verld.
    Det gamla svrdets jern, som man till lia smider,
    Erstter allt det ondt, han gjort i fordna tider.
    Det flt, af slagnas rop s hgt frbannadt r,
    Se blommor rinna opp, se skrdar glnsa der;
    Ej mer p hafvens rymd de stolta flottor gunga,
    Som ddens grymma bud ur mrka skyar ljunga;
    Af ingen splittrad kl en blodig blja pljs,
    Men fridens hvita flagg frn alla toppar hjs.
    S lungt, som detta sund, der hvita svanen seglar,
    Der himmelen frtjust sitt skna azur speglar,
    S lugn r verlden d, och ingen statskonst kan
    Lik rnen flyga kring och plundra ssom han;
    Men lycklig af sin lott hon liknar denna dufva,
    Som sitter njd och glad upp sin egen tufva,
    Och blnger ej omkring t andra foglars bo
    Att plundra deras gods, att stra deras ro.
    Frundransvrda tid! d dagens herrskarinna
    P hela jordens rymd ej skall ett blodbad finna,
    Ej andra vapens glans, ej andra nederlag,
    n skrdar stupande fr hvssta liors slag:
    Ack att du komme snart! Men om du ocks drjer
    Ett tidehvarf nnu, ditt hopp dock oss frnjer.

    Ja trstom oss nd, om ocks detta hopp,
    Som bdar evig frid, ej skulle fyllas opp,
    Om denne vises blick vid syn af ett slgte,
    Hvars hand mot eget brst en blodig vrja strckte,
    Bedragen af sitt nit, och tjust uti sin sats
    I blotta ritningen sg frdigt ett palats:
    Om frr vi lre oss att skans viggar leda,
    n att vrt lugna bo fr krigets blixter freda,
    Om han, som nu i dag, vr hela gldje gr,
    Ej fredens glada sknk t fosterlandet fr:
    Ja trstom oss nd -- en annan sknk han rcker,
    Som lifvar hoppets frjd, som gldjens tjusning vcker
    Lik p ett stormigt haf i hstens mrka natt
    En skymt frn tornets spets af ljusets dla skatt.
    Ach ljusets dla skatt! Gudomeliga Sanning
    Der fver molnens rymd du lyser utan blandning.
    Af falska frgors prakt, af matta strlars ljus,
    Som ofta villa oss i vansklighetens grus!
    Att tjusa vra brst och att vrt mod bemanna,
    Du snder dock hit ner en strle af det sanna,
    Och ler med vlbehag, d stoftets svaga son
    Djerfs hmta med sitt glas sin gnista derifrn.
    O! snd en gng hit ner till ddlighetens strnder
    En engel frn din thron, som vra facklor tnder,
    Som vrmer vra brst, som lyser vra fjt,
    Och lr oss dyrka rtt ditt hga Majestt!

    Han nalkas redan der! frvillas ej mitt ga?
    Ach! d man r frtjust man undersker fga.
    Hvem r den Gudamagt i himlens azur kldd,
    Som synes nalkas der till Mlarns blomsterbrdd;
    Som full af majestt lik dagens Konung skrider,
    Och i hvart enda fjt en ny frtjusning sprider?
    Hvad vill den facklans prakt, hon br uti sin hand?
    r den till Sverges glans, r den till Sverges brand?
    Hvem r du Gudamagt! som vrdes helsa jorden,
    Och ej frgter oss bland klyftorna i norden?
    Man trott att denna vr, till evigt mrker dmd,
    P jorden vore skydd, af himlen vore glmd.
    Man trott att hr hos oss blott granar skulle trifvas,
    Och om af snillets fr en planta kunde lifvas,
    S blef det hennes lott att tryckt af vintren d,
    Och att begrafvas djupt i vra fjllars sn.
    Man trott, och tror nnu, att verlden r en cken,
    Som evigt hljas skall af villors tjocka tcken,
    Och att den mrka natt, som innesluter oss,
    Blott skingras d och d af vilda norrskens bloss.
    Ach hvilken r d du, frtjusande Gudinna,
    Som lter fven hr din skna fackla brinna,
    Som lter fven hr beundras ditt behag,
    Och visar fven oss en skymt af himlens dag?
    Uplysning! -- det r hon som ifrn sderns lnder
    Har lyckligt rddat sig till Bltens glmda strnder.

    Jag henne nalkas ser den dystra Helgedom
    S stor af Kungars stoft, och konstens lderdom;
    Men strst utaf det bud, bland grafchor hres skalla:
    En Gud, en rttvis Gud skall dmma eder alla.
    Frgfves Templets drr r vid dess ankomst stngd
    Af falska nitets hop, af tanklshetens mngd;
    Frgfves ropar man: hon strtat jordens Throner,
    Hon Templen strta skall och alla Religioner.
    Af Tredje Gustafs hand se drren ppnad r,
    Och hon till altaret sin skona fackla br.
    Men nu vid denna glans, och denna spridda dager
    Af villor hvilken hr frn templet flygten tager!
    De hade lgrat sig i skygd af dessa hvalf,
    Der natten dubbelt mrk och dagen blott r half,
    Och der i glttig ro de mrkrets Frste apat
    Och sig med skicklighet till ljusens nglar skapat,
    Och s i seklers mngd med denna skna drgt
    En drad menighet till helig undran vckt:
    Men nu vid frsta skymt af sanningens Gudinna
    De skimra n en gng, och evigt sen frsvinna,
    Frskrcka ej, dygdens vn -- om du behofver trst,
    "S gack till altaret och hr dess mma rst.
    M en gng menniskor mitt sanna vrde knna!
    Nej, icke kommer jag att edra Tempel brnna,
    Att skfla ngon Stat, att strta ngon Thron,
    Att rfva ifrn Er en lskad Religion.
    Jag r ej en Barbar som roar mig att rycka
    Frn uslingen hans staf, frn krymplingen hans krycka,
    Frn millioner brst det glada hoppets grund,
    Som glder lifvets dag, som trstar ddens stund.
    Den Gud, som skyddar er, som vrdat edra fder,
    Som med ett gnakast millioner verldar glder,
    Som hviskar i hvart blad: jag lskar menniskan;
    Han leder mina fjt, min fackla tnde han.
    Jag lskar eder tro, jag detta Tempel vrdar:
    Det r ett helgadt rum af dygdens glada skrdar,
    Af svurna eders helgd, af gifna lftens tro,
    Af vilsefrdas ljus, af sorgsnas samvetsro.
    Och icke kommer jag att kullsl denna boning,
    Som ljuder dygdens ln, och syndernas frsoning,
    Jag vrdar detta kors! Han som dess brda bar,
    Han hll min fackla fram i verldens mrka dar:
    Men fr ett svagsynt folk, som sanningen frfljde,
    Han visligt hennes sken med molnets slja hljde;
    Och han, hvars hjerta var, som solens strle rent,
    Ett kors hans ra blef, han som en thron frtjent.
    I frid, i ostrd frid, de dla rkverk brinne!
    Som tndas p hans grift, som helgas t hans minne.
    Olyckelig r den, som till hans grafvrd gr,
    Och gjuter ingen suck och faller ingen tr:
    Frbannad vare du! som frck och grym frsmder
    Den tro, den mma tro som trstat dina fder,
    Som trsta skall nnu f mngen dygdens vn,
    Och nr hans ga sluts, upplta himmelen.
    Ve! dig olycklige, i lifvets sista timma,
    Om hoppets stjerna dr uti frtviflans dimma,
    Och endast hmdens blixt med fasa lyser opp
    En dyster framtids rymd, en lastfull lefnads lopp!
    Frsamlens Christne hr, att t hans minne grda
    De offer och det lof, hans dygder voro vrda!
    Att lta hmdens moln, i trar smlta bort,
    Att trsta lifvets dag s vansklig och s kort
    Med denna hga tro: att molnens bddar gmma
    En mild och rttvis Gud, som ingen dygd skall glmma,
    En stor och vis Monark, som verldens spira fr,
    En vn som aldrig svek, en far som aldrig dr:
    Men glmmen icke bort, att han som dog fr eder
    Han dog fr eder dygd, han dog fr edra seder;
    Hans lefnad r ett ml, och minnet af hans dd,
    Det r ert hjertas trst, det r er svaghets std;

    Men ej en veklig bdd, der glmsk af himlens lagar
    Och glmsk af jordens vl, man njuter sina dagar,
    Man slumrar bort sin tid i maklighet och ro,
    Och glmmer dygdens bud, frtjust uti sin tro.
    Oddelige man, som lifvar detta Tempel,
    Var ej ditt stora ml, att genom ditt exempel
    Vgleda menniskan till denna hgre pligt:
    Att trygg vid himlens fall, och trygg vid jordens svigt
    Mot evighetens ml ett renadt hjerta hja
    Och blott fr verldens Gud sitt kn till dyrkan bja!"

    S del r dess rst, s heligt r dess kall:
    Blott sanningens triumph, och gamla villors fall,
    Blott denna Helgedom, som trstar lifvets stunder
    Frn sanden flyttad opp p klippans fasta grunder,
    Blott, mensklighetens rtt i lagarnas frsvar
    Och folket, mma barn, Regenten -- lycklig far:
    Se der, hvad hon har gjort, se der, hvad hon skall gra,
    Se der, p hvilket stt hon verlden skall frstra!

    Det var ej hennes kall att tnda detta folk,
    Som upprest bl p bl, som slipat dolk p dolk,
    Som djerfts mot sin Regent en blodig bila hvssa,
    Ryckt spirart ur hans hand, ryckt kronan frn hans hjessa,
    Slckt hmdens grymma bloss uti hans makas blod,
    Och strtat _Ludvigs_ Thron och _Henriks_ restod.
    Nej icke var det hon, det var en afgrunds anda,
    Som visste granna namn med lga illgrep blanda,
    Som for frn stad till stad med blosset i sin hand,
    Och tnde innan kort en allmn hrjnings brand.
    Lik denna grymma eld, som i en skogspark rasar,
    Fr hvilken djuren fly, och menskligheten fasar:
    Nyss skymtade en blixt, och genast den frsvann,
    Men ekens stolta lopp af honom tndes an:
    n ngra gnablick! och tusen flammar brinna,
    Och tusen skatter der i rk och dam frsvinna.
    n ngra gnablick och parken antnd r;
    Och der en himmel log, en afgrund brinner der.
    Och nu med raseri den grymma eldens lgor
    Sig strta p hvaran likt Oceanens vgor,
    Och nu af granars brak, och nu af ekars fall
    Ge hga bergen der! ett dsligt terskall:
    Och nu med blixtens fart p nordanstormens vingar
    En hr af tnda bloss lngt fver elfven svingar,
    Och det, som icke trtt af fartens mdor dr,
    t andra trakters folk en gruslig varning fr.

    S brinner icke hon, om ner frn himlen sndes:
    Af solens rena ljus dess skna fackla tndes,
    Som detta ljusa klot, hon glder vra dar;
    Men ocks liksom det, hon sina skiften har.
    Hon har sitt Zenith der, till hvilket hon skall stiga
    Och sina tjocka moln, mot dem hon mste kriga;
    Hon har ocks en stund, d hennes fackla slcks,
    En stund, d dubbelt skn hon opp ur bljan vcks.

    Ja, fven Sverige skall likt andra folkslag g
    I odling steg fr steg och ndtlig spetsen n.
    S hres dets dom kring jordens rymder skalla:
    Knn menniska din lott att stiga eller falla.
    Den vg, som till ditt ml igenom knen br,
    Med tistlar r bestrdd, af branter farlig r:
    Du hinner till en hjd och under brdan stupar,
    Och straxt med vdlig fart i dlden dig frdjupar,
    Du ser med trfull blick din fvergifna hgd,
    Och straxt en annan brant ttt vid din fot r rjd.
    Det fins ett annat land, der gldjens klla flyter,
    Och slta blomslerflt i stillhet genombryter:
    Der vandra de i ro och le t lifvets grt,
    t fordna plgors tyngd, t njets toma stt.

    Hvart frde mig min sng? r ngon som frlter,
    En annan tr i dag n den, som gldjen grter?
    Jag ville fly en rst som lnge mig frfljt;
    Men ffngt tanken sig frn verldens buller dljt;
    Frgfves! -- fven n hon ljuder i mitt ra,
    Och hotar att mitt lugn, och dagens frjd frstra.
    Hvad btar, ljuder hon, oss snillets gudamakt,
    Som slpar i sitt fjt blott yppighet och prakt?
    Hvad btar, ljuder hon, att ljusets fackla glder,
    Och lyser opp den verld, hon hrjar och frder?
    Hvad! -- hll frmtna rst! du redan lnge nog
    Den vises nit frsmdt, den svages sjl bedrog.
    Af en och annan rt, hvars knopp frgiftet gmmer
    Du hrd och orttvis till Solens vrde dmmer:
    Och mins ej lundens prakt, ej tusen kerflt
    Som pryda jordens krets, och gra lifvet sllt.
    Hur svr den sanning r att yppigheten fder
    S mngen farlig last, s mngen dygd frder!
    Ja, huru mngen ros frdrar blott dldens skygd,
    Och dr, i dagen stlld? -- s vxer mngen dygd.
    Men tl ej cedern ljus? mon ekarne ej trifvas
    P kullens hga spets och opp mot stjernan drifvas?
    Hur mngen vacker dygd som frr ej varit knd,
    Har verlden icke sett af ljusets strle tnd?
    Skall ej ett upplyst folk sin sedolra rena,
    Och dygdernas behag med sanningens frena?
    Hvad! skall det fr sin fot se denna djupa graf,
    Som yppigheten prydt, och icke vika af,
    Och ej med gldje g den vise Kung i fjtet,
    Som blott med redbar dygd vet pryda Majesttet.

    Ja, denna tid har flytt, d hela menskligheten

    Med hpet ga sg den skridande kometen,
    Och trodde att den prakt, som i hans fotspr brann,
    Af himlen var bestmd att tnda jorden an.
    Den vise frn sitt torn med tjusning honom skdar,
    Och vet, att denna glans ej ngon storm bebdar,
    Och vet, att fven den, som hvarje stjerna dr!
    Ett mattadt tersken frn himla thronen r.
    O! frukten icke d, att denna glans, som fljer
    Med ljusets majestt, de grymma viggar dljer,
    Som krossa denna verld, der dygden spiran fr,
    Och tolkar frn sin thron, hur menskan handla br:
    Hon r, som sanningen, af samme Gud en gnista,
    Som frr befalla skall, att himlens fsten brista,
    Att stjernan strtar sig och krossas i sitt fall,
    n sanning ifrn dygd hans finger skilja skall.
    O! skuggor af de mn, som hedrat Svenska jorden,
    Om ngon gng er dygd af oss r bortglmd vorden,
    Om ngon gng J sett frn eder slla verld
    Vr granna fattigdom, vr vanskeliga flrd,
    Sett edra barnabarn, frgtne utaf eder
    Mot yppighet och prakt bortbyta enkla seder,
    Bortbyta redbar dygd mot tusen prydda fel,
    Och stora gerningar mot skna skdespel:
    Frlten oss nd, och trttnen ej att mma
    Fr dessa bygders vl, som eder aska gmma,
    Som se med trfull blick i dag mot himmelen,
    Och minnas eder dygd och terkalla den:
    O! trttnen, trttnen ej, att fr vr sllhet vaka,
    Och bedjen verldens Gud, att snda oss tillbaka
    Med ljusets dla skatt ocks den sanna dygd,
    Som fordom bofast var i Manhems trogna bygd!




    MENNISKANS BESTMMELSE.


            "Jag ser en varelse fr hgre den buren,
            Till sinlighetens fr beslgtad med naturen;
            Till hoppets freml, till tankens rena ljus
            Oddlighetens sd i ddlighens grus."

                                             _Leopold_.

    Fins d ett hgre ml mitt slgte fresatt,
    n lifvets korrta dag och grafvens lnga natt?
    Den sjukling, som ej mer i ddens skymning knner
    Ett enda anletsdrag af lifvets fordna vnner;
    Af denna mma hlft, som vid hans ddsbdd str
    Och torkar pannans svett och lindrar hjertats sr;
    Ach! hinner han nnu den hgd, der stjernan blinkar,
    Der, med oddlig glans, fullkomligheten vinkar? --
    Hvad r jag? -- Hvartill fdd? r det blott slumpens hand,
    Som bildat mig af stoft p vansklighetens strand?
    Att ngra gonblick bland lifvets skuggor samla
    Och lyckans glitterguld och rans blddror samla,
    Och trd af sorgens gift i mina halfva dar
    t stoftet terge hvad stoftets gfva var?
    -- Den gnista utaf Gud, som evigt skulle nra
    I djupet af mitt brst oddlighetens ra,
    I ddens timma slcks, som stjernan strtar ner
    Och slocknar i sitt fall och -- tndes aldrig mer?
    Hvad har min tunga sagt? Hvad har min penna skrifvit.
    Nej, skyddom dygdens hopp, som jordens vllust blifvit.
    Forbannom denna tro, i lastens kulor nrd;
    Mer hrjande och grym, n _Alexanders_ svrd;
    Ty segrar hon en dag, d bfven, J Nationer!
    D darren, Konungar, p edra hga Throner!
    Och svepen deras glans i sorgens mrka drgt!
    De hvila p ett str, de falla fr en flgt. --
    Ja, r du endast fdd fr lifvets korta lycka,
    Hvi drjer du, Tyran! att hrja och frtrycka?
    Du, som i maktens slott bland tusen njens val
    Ej fann ett sknare, n dina brders qval.
    Lt bilan sprida sken, lt hmndens blverk brinna,
    Och rkna hvarje tr, frn gat vgar rinna,
    Brnn fattigdomens skrd, brnn torstighetens tjell,
    Och knn att du r stor, och knn att du r sll!
    Hvi drjer du, Barbar! att plundra dina likar?
    Qvf domarn i ditt brst, som skonsamhet predikar:
    Ryck frn en fattig mor det spda barnets brd;
    Ryck frn en sjuklig far dess lders enda std;
    Och le t dessa rop, som fver jorden skalla,
    Och ifrn stjernans rymd frgfves viggen kalla!
    Och nr du icke mer frtjuses utaf brott,
    D afhr detta bud: o, menniska! gr godt! --
    -- Ja, dle brottslingar! hvi drjen J att skrda
    Det ax, som vinkar er, som dignar fr sin brda?
    Den ros, som ler nnu med tjusande behag,
    Hvi bryten J den ej? -- Hon lefver blott i dag.
    Hvem prisar edra namn, hvad glder er i grafven,
    Fr det p dygdens vg J burit tiggarstafven?
    Och hren J de rop i hennes fngsel mer,
    Som stanna p dess mull fr att frbanna er?
    -- Af dets fala hand rcks sorgen eller lyckan,
    Rcks spiran t en Kung och t en usling kryckan.
    S str en prktig ek, gmd i en demark,
    D granen ofta yfs i en hgtidlig park.
    Men brottllig vare den, som kan, och icke njuter,
    Och som fr dygdens drm ett verkligt godt frskjuter,
    Den strsta styrkan fick, har ock den strsta rtt,
    Och den, som njuter bst, de bsta tnkestt. --
    -- Se dr ett sammandrag af jordens sedolra!
    Om man berfvar den oddlighetens ra,
    Hon blir en hrjad stad, hvars fallna murars grus
    En dyster sknhet fr af midnattsmnens ljus.
    -- Hvart skall mitt hjerta fly ur denna djupa ken,
    S mrk af sorgens natt, s hemsk af tviflets spken?
    Jag vet att den r vrd en afgrund i sitt brst,
    Att lefva utan hopp och d frutan trst,
    Frbannad p sin mull af Gud och sina likar,
    Som fr en flyktig verld en evig natt predikar;
    Jag vet att denna tro p en oddlig sjl
    r pelarn fr var dygd och fr vrt sanna vl.
    Men hvilken trstar mig i dessa mrka stunder,
    D tanken frga djerfs: Hvar ro pelarns grunder?
    O! restes dessa opp af statsklokhetens hand
    P sklens hlleberg och ej p lttrons sand?
    r lasten ej en drm, r dygden ej frgfves?
    Hvem svarar mig derp frrn min suck frqvfves?
    Jag ser kring jordens rymd s lngt ett ga nr,
    Af mdans spnning trtt och skumt af sorgens tr,
    Hur plgan trakt frn trakt, lik ljungeldsmolnet ilar,
    Och dden i dess spr med evigt nya pilar; --
    Jag lser fverallt den svra sanningen:
    Af jord du kommen r, till jord du blir igen.
    Jag ser den dles mod, jag ser den vises styrka,
    S sllan af oss gd, s ltt och ljuf att yrka,
    Vid ljudet af den rst; din lefnadsdag har flytt,
    Ifrn en rotad ek uti en sf frbytt. --
    Hvar finnes ngot skl, som tviflets fverrstar?
    Hvar finnes ngon vn, hvars delmod mig trstar,
    D brdan r fr tung, d skuldran r fr svag,
    D jag begrter mt min egen fdslodag? --
    Han finnes, denna vn, s ofta fvergifven,
    S ofta af oss hdd, och likvl trogen blifven:
    Han fins i detta rum, der ifrn grafvens chor,
    Ett evigt genljud hrs: den dygdige r stor.
    Der ppnar han sin famn och strcker sina hnder,
    Och tager mot den grd, den sena ngren snder;
    Der med en engels blick och med en engels rst
    Han ger t villan ljus och ger t sorgen trst.
    Ja, dla Religion, om ingen du frskjuter,
    Som hvlfver sorgens blick och ngrens suckar gjuter,
    Om ingen trstls bror ifrn ditt altar gr
    Med oaftorkad grt, med ofrbundna sr;
    Om i en ynglings brst du knslans nyck frlter:
    O! lifva vnligt der den dla anda ter,
    Af hvilken han var rrd, d uti fordna dar,
    Han till ditt altare de frsta offer bar!
    Han himlen ppnad sg och dess frtjusning knde,
    Han sg vid dagens sken, som dina strlar tnde,
    Att jorden har en Far, att verlden har en Gud,
    Att menniskan r stor igenom dygdens bud. --
    -- P hafvets dystra rymd, der vreda bljor brusa,
    Der viggarne i skyn i rda vgor rusa,
    Den trtte seglaren med fasa lnge sg
    Sin dd i hvarje blixt, sin graf i hvarje vg,
    Och bidar blott den stund, d hafvets vreda blja
    Uti en evig natt hans varelse skall dlja,
    Nr molnet hftigt flyr och solen dubbelt glad
    Frgyller tornets spets uti hans fdslostad.
    Hans tunga har ej ord att tolka hvad han knner
    D han p stranden mts af maka, barn och vnner,
    Och d han kysser mt sin dyra fosterjord.
    Dock -- gat trar har, d tungan ej har ord. --
    -- Som han, ur faran frlst, som han, ur grafven vaknad,
    Jag njuter dubbelt glad hvad jag har mist med saknad;
    Jag finner dubbelt tjust vid altaret igen
    Ett lnge saknadt std, en lnge saknad vn.

    Med hoppets unga frjd, med gldjens mogna tjusning
    Jag natten flykta ser fr morgonrodnans ljusning;
    Jag ser en yngre verld sig ppna fr min syn,
    Som mellan flydda moln den azurkldda skyn.
    Jag ser en samling der af tusende millioner
    Frn jordens lgsta tjell, frn jordens hgsta throner,
    Frbidande sin dom fr lifvets korta tid --
    En evighet af qval, en evighet af frid.
    Hur brinner gat ej, hur mt mitt hjerta rres,
    Nr menskovnnens dom ifrn Frsonarn hres:
    "Fr ndens tryckte son du ppnade din hand;
    Du gaf hans hunger brd, och slckte trstens brand,
    Du skte dig en vg till fngelser och kojor,
    Och helade hans sr och krossade hans bojor,
    Du lnte honom hus i vintrens mrka natt,
    Vid midnattslampans sken, du vid hans dddsbdd satt;
    Och nr han lade ner den trbestnkta stafven
    Beredde du hans ben en stilla ro i grafven;
    Allt hvad du honom gjort, det gjorde du ock mig:
    Min Fader knner det och skall belna dig."
    Ja, dla Religion! din ande kan allena
    Frn lifvets svarta moln vr trnga synkrets rena,
    Frbyta fasans natt i gldjens sommardag
    Och chaos till en verld af tusende behag.
    Utaf din anda strkt och af din strle vpnad,
    Jag vntar sorgens stund och ddens utan hpnad,
    Och ser i hoppets glas, som rckes af din hand,
    En vink af Skaparen frn evighetens strand.
    Du torkar af min tr, du lugnar sorgens stunder,
    Du bygger hjertats tro p hllebergets grunder,
    Du visar mig en verld lngt fver molnets rymd,
    Af knslans ga sedd, fr tankans ga skymd.
    Du visar oss en Gud, hvars skapelser vi re,
    Hvars egen hga bild vi i vrt hjerta bre,
    Hvars rena helighet r mlet fr vr dygd,
    Hvars Allmakt r vr kraft, hvars godhet r vrt skygd.
    Du ger den svage kraft och den betryckte trstar,
    Du stillar tviflets rop och hmndens fverrstar,
    Du ger t dden sjelf ett leende behag,
    Frgngelsen blir vinst, och grafvens natt blir dag.
    Frdragen talar du, de plgor eder trycka!
    De fda edert lugn, de alstra eder lycka.
    De sknka er en Gud, hvars ga aldrig sluts,
    Som rknar hvarje tr, i lifvets sorger gjuts.
    Vlsignen detta qval, fr hvilket hjertat bldde:
    Det var ett fruktsamt regn, som edra dygder fdde.
    Den boja dygden br, gr henne dubbelt skn;
    Han lefver, Hmnarn der, som sparar hennes ln.
    Han lefver, denne Gud, som den frtryckte hamnar,
    Som ingen enda dygd i evig glmska lemnar,
    Som i en annan verld uti vlsignadt mtt
    Skall glda hvad hon led, fr det hon gjorde godt:
    Skall dygdens dla lag med sllheten frsona
    Och byta trnets krans i palmens skna krona,
    Skall draga lasten fram i allmnt skdadt ljus
    Ur mrkrets svarta natt, ur glmskans tjocka grus.
    Han stundar, denna dag, som blottar Skaparns under
    Och visar styrelsen af lifvets korta stunder,
    Hvars ndaml r doldt fr eder svaga syn,
    Och gmmer bort sin spets bland molnen fver skyn.
    Dock -- vanskligt r det skl, som endast knslan tjusar,
    Likt denna ltta vind, som hafvets yta krusar,
    D stormen gmmer sig frstligt i dess grund,

    Och bryter vldsamt fram i nattens dystra stund.
    Gudomeliga Tro! frtjust mitt hjerta knner
    Det lugn, den trst du ger t dina sanna vnner.
    Men ack! de ro f, som lska detta namn,
    Som gldjas vid ditt ljus, som hvila i din famn!
    Och i en stormig verld hur skulle du vl trifvas?
    Hur skulle i det brst din hga anda lifvas,
    Hvars oskuld r frstrd, hvars styrka r frspilld,
    Som brottsligt dyrka lrt det falska njets bild?
    Den starke dig frsmr, den svage dig frklder,
    Och brottslingen dig skyr och dren dig frsmder.
    Ack! har frnuftet ej ett gllande bevis,
    Som styrker dygdens hopp p evighetens pris?
    Jo, lyssnom till den rst, som ej hr opp att yrka
    Oddlighetens hopp och hoppets fasta styrka.
    Ryck klippan, bjuder hon, ur hafvets djupa grund,
    Ryck stjernan frn sin hjd en molnfri aftonstund,
    Och lyft en trottsig hand och hvlf ett skamlst ga
    Och sg: Naturens makt fr mig betyder fga,
    Men ffngt rycker du ur mensklighetens brst
    Fullkomlighetens lag, oddlighetens trst.
    Der p en evig thron den strnge domar'n sitter,
    Och skiljer pligtens guld frn bjelsernas glitter,
    Som kallar intet sknt, som dmer intet stort
    Hvad lyckans alster var, hvad egennyttan gjort.
    r ej din afsigt god, r ej ditt hjerta renadt,
    r ej ditt eget vl med andras vl frenadt;
    Din dygd, som gr din glans, r blott ett prktigt bloss,
    Som ej bedrager Gud, fast det bedrager oss.
    Det mste fly en gng, som nattens sken fr dagen,
    Och du frtviflad le att du r sjelf bedragen.
    -- Frdla din natur, stig opp frn hgd till hgd
    Af dla tnkestt, och smaka deras frjd;
    Men fins ej n en hgd, som du bestiga borde?
    Kan du ej gra mer n hvad du redan gjorde?
    Hur lngt frn _Neros_ dy till _Titi_ dla spets!
    Men _Titus_ grter dock! Hvi r han ej tillfreds?
    Hans krlek fr sitt folk br renas och frstoras,
    Och ingen enda dag begrtas och frloras.
    S gmmer tornet bort fr vandrarns spnda syn
    Sin guldbeprydda spets, och synes rcka skyn!
    Men spetsens hgsta rymd, nr flmtande han hinner,
    Han himlen lika lngt ifrn sitt ga finner.
    -- Naturen gckas ej, dess Herre r fr stor,
    Att dikta hvad mitt brst p hans befallning tror.
    Han gaf ej menniskan ondeliga lagar
    Att egga hennes sjl fr ngra korta dagar;
    Det fins en hgre verld, der dygden utan sken,
    Som solens strle skn, som himlens azur ren,
    Af ingen afsigt skymd, af ingen utgng motad,
    Af ingen oro tryckt, af ingen fara hotad
    Och aldrig bldande uti begrens krig
    Till helighetens thron skall evigt nrma sig. --
    Du ser hur vist och sknt han ordnade naturen,
    Gaf sin bestmda grad af njutningar t djuren;
    Men gaf t menniskan ett dlare begr,
    Som aldrig hvila kan; och aldrig uppfyldt r.
    Nr parken genljud ger af foglens muntra snger,
    D suckas dygdens vn af ledsnad eller nger;
    Och d med tunga steg ett nskadt ml han ntt,
    Utbrister han frsagd: Det var en skugga blott!
    Det fins en hgre verld, der skuggornas frsvinner,
    Der dygden sker frid, och hvad hon sker, finner,
    Der dygden steg fr steg gr till en evig hgd
    Och skdar vid hvart fjt en mogen skrd af frjd?
    Af ingen ska brnd, af intet hagel bruten,
    Frvrfvad utan svett och utan ledsnad njuten.
    -- Om jordens halfva del, i brott och villor snkt,
    Ej dessa lagar knt, ej denna hghet tnkt;
    r stjernan icke till, fast molnet henne dljer,
    r hvalfvet icke sknt, fast nattens flor det hljer?
    Res till en annan verld, g till en annan trakt,
    Och se, det lyser der uti sin fulla prakt.
    Om ej din, tankekraft den skna lra fattar,

    t hvilken hvarje vis en helig vrdnad skattar;
    Vlan! var tillfredsstlld! Det r en del tro,
    Ndvndig fr din dygd och fr din samvetsro.
    Och sg ej orttvis, att solen dig bedrager,
    Fr det du ej frstr hvar hon sin vrma tager.
    Nog af, att hennes blick bestrlade ditt tjll,
    Frsknade din dag och trstade din qvll.
    -- Sg ej att denna lag, som tolkar dina pligter.
    r blott ett msterverk af nyttigare dikter!
    Beg ett enda brott -- Naturen ombytt r,

    Du finner icke mer den gode Skaparn der,
    Hvars hand i stjernans glans och uti solens strlar
    En teckning af sin nd fr dina sinnen mlar,
    Som manar i hvar ros, som hviskar i hvart blad
    Njut lifvet, menniska! Var del och var glad!
    De vackra kerflt, den hulda lundens parker
    Frmrkas fr din syn och blifva demarker,
    Der skrmd och irrande du mts af detta ljud:
    Knn, brottsling! Hvad du gjort! Det fins en rttvis Gud.
    -- Men fva ngon dygd, blif hjelte i de strider,
    Der njet t din sjl en neslig boja smider;
    Lt lasten falla sjelf frtviflad till din fot
    Och tag dess mordgevr, som segrare emot.
    Grt redligt p dens graf, som dig ej lefva unnat,
    Gif denna oskuld skygd, som du frfra kunnat,
    Och smyg dig ofta bort frn gldjens skna fest
    Att blifva sorgens vn, att blifva ndens gst;
    Frn dina tegars mull, dem molnens hrar mrdat
    Vlsigna dessa flt, som dina brder skrdat
    Och under sorgens tyngd den rena vllust knn
    Att vara lyckan vrd och icke ga den.
    Ljuf fr en trttad slaf r skuggan utaf rankan,
    r kllans friska dryck; men ljufvare den tankan
    Fr hvarje dygdens vn i sorgens mrka dar:
    Jag har min fulla ln vid mdans afton qvar!
    Men hon r mer n ljuf, men hon gr mer n glder;
    I himmelskt majestt din varelse hon klder.
    Du r ej mer det stoft, hvars lefnadsstund r kort,
    Som blses, likt ett lf, fr ddens anda bort;
    Du r en hg Monark, som grafven mste skona,
    Som en gng rfva skall oddlighetens krona,
    Af Skaparns egen hand t dina dygder rckt,
    Nr gats sista blick af ddens hand r slckt.
    -- Jag r d icke fdd fr lifvets korta skiften,
    Att trna i ett tjell, frintas uti griften.
    Det fljer n en dag p sorgens mrka natt;
    Det fins ett hgre ml, n vansklighetens skatt.
    Det finnes, detta lif, ej blott i Skaldens snger,
    Af dygder utan flrd, af sllhet utan nger,
    Af tankar utan svek, af knslor utan qval,
    Af rymder utan grns, af tider utan tal.
    Det fins en rttvis Gud, som vra den skiftar,
    Som stakat solens gng, och dygdens lagar stiftar.
    Sjunk, dlaste Sokrat! med frid i grafvens famn!
    Ondlig r din sjl, oddligt r ditt namn! --
    G, _Cato_! utan skrck att sluta dina den
    Och rds ej Caesars svrd, ej svrdet utaf dden.
    Sk ej i _Platos_ bok det qvalda hjertats trst;
    Den Gud, du sker der, bor i ditt eget brst. --
    Dn uti ostrd frid, J dygdens dle hjeltar!
    Och frukten ej den sten, man p er grafdrr vltar.
    Gm, knslolsa graf! fr evigt i dit skt
    Den arm, som svrdet bar, och throner nederbrt
    Gm girighetens guld och relystnans anor,
    Och njets blomsterkrans och tapperhetens fanor,
    Gm vansklighetens stoft fr evigt i ditt skygd;
    Men dessa hga vrs, men denna rena dygd,
    Men dessa stora mn, som spridt en nyttig lra,
    Och lefde fr dess flor och dogo fr dess ra,
    Du skall ej gmma dem! Det fins en hgre makt,
    Som upp dden sjelf en evig boja lagt!
    Du skall ej gmma dem, d jordens grunder lossas,
    Ock himlar falla ned och mot hvarandra krossas!




    SNG OFVER KONUNG GUSTAF III.


    Frn hgden af er stolta borg,
    Regenter! skden trygt den stora dag, som randas,
    D philosophen hrs och menskligheten andas
    P vlbefsta samfunds torg.
    Hon fljer icke mer blott vapenlyckans sner
    Till fventyr och svek, till fasansfulla krig:
    Nej ran, ntlig trtt att lta gcka sig,
    Blott visheten och dygden krner;
    Och den Regent blir stor, hvars borgerliga krans
    Af Folkets krlek gafs, och fr dess sllhet vans.

    Ja, alla titlar, dem du bar,
    Beundrade Monark! som blnkte fram vid polen,
    Frsvinna i en blink, likt stjernorna fr solen,
    Fr den af Fosterlandets Far.
    Som Konung, gick du frmst bland gudarna p jorden,
    Som statsman, djup i rd, som hjelte stor i mod,
    Som snille, hg och ljuf, som menska, var du god,
    Och fven hjertats Konung vorden:
    Du lskade ditt folk; dess odling skapte du,
    Strck ner din arm ur skyn och std ditt verk nnu.

    Men r ej blott af straffarns hand
    Upplysningen till oss i vrede kallad vorden,
    En gldgad kula lik, att fverfara jorden
    Och breda ut en allmn brand:
    Att ingen bortgmd vr for sina lgor skona,
    Med fasa tnda an hvad hon blott vrma bort,
    Att vldsamt bryta opp hvar sluten tempelport,
    Och rycka ner hvar tempelkrona,
    Och splittra Thronerna, och lemna spillror qvar
    Till varnande bevis, till skrck fr andra dar?

    Du ropar Dre! utan gagn.
    Ditt skri s gllt det r, till ljusets rymd ej hres,
    Men bort med stormens il till glmskans knar fres
    Och hejdar icke solens vagn.
    En gng skall hvar nation med egna gon skda,
    Hur Samfundet r byggdt, frn spetsen till dess grund,
    Och Throner! nr det sker, d nalkas eder stund
    Af dubbel styrka, ej af vda.
    Ja, tanken en gng vckt sitt synml hinna skall:
    Regenter! hren det och fyllen opp ert kall.

    Ack! hon var skyddad af din hand
    O _Gustaf_! denna tro, som hvarje redlig vrdar.

    Att ljuset vrma ger, att vrman skapar skrdar,
    Och skrdarne ett lyckligt land.
    Upplysningen af dig blef kallad fram till Thronen,
    Du ledde henne sjelf i trotts af svrmarns hot
    Till Helgedomens drr, och der hon togs emot
    Med ppnad famn af Religionen;
    Hon brnde ej det kors, der himlens Herde led
    Men blott en renad glans omkring hans hjessa spred.

    Det var ej Vitterheten blott,
    Som tacksamt fltade sin krans kring _Gustafs_ panna;
    Det sknas dyrkare, frskt han vl det sanna?
    Och har han lrdomen frsmtt?
    Nej, vidstrckt var hans blick, och sund och vis hans lra,
    Hvar gnista, sade han, som bryter villans natt
    Br vrdas vid en Thron, ty den r folkets skatt,
    Och tanken r sin egen ra:
    Ja strlen af hans nd blef lika lodrtt frd
    Mot parkens blomsterhck, mot fltets rika skrd.

    Besken Lof kyrkogrd!
    Och rodnen fr ert split, J Vittre och J Lrde!
    Ach! mnne hon var njugg den handen, som beskrde
    t trenne snillen samma vrd?
    Den ena ljuset klf, den andra sjng dess ra,
    Frliks ej deras stoft i samma moders famn?
    Har minnet icke rum fr begges stora namn,
    Och mktar marmorn dem ej bra?
    Lovisa begge sg, fann begges ra stor:
    Och _Gustaf_ hade rft sitt ga af sin mor.

    Sg forskarn ifrn tornets hjd
    En stjerna ny och skr uppklarna fver Norden,
    Hvars glans bebdade en oknd vinst t jorden,
    I dag af hela jorden rjd:
    Hvem lyste mer frtjust mot fstet sina hnder,
    Hvem fljde mera glad med gat hennes lopp,
    Och hvem befrmjade med mera nit, det hopp,
    Hon spridde fver glmda lnder;
    Hvem _Gustaf_ ssom du, sin dyrkan ville ge
    t Sverges, Jordens, nej! t Himmelens _Linn_!

    Steg ngon framp Mlarns strand,
    Som mellan ddens rof och dden sjelf sig stllde
    Bedrog hans lyftna blick, och skakade hans vlde,
    Och ryckte kogret ur hans hand;
    Som lik en engel flg till hyddans drr, och tnde
    I mngen moders barm det hopp som tynat af,
    Och ett frloradt barn t staten tergaf:
    Mnn _Gustaf_ ej hans vrde knde?
    Frn Grafven, _Rosenstein_! hvars vlde du bestred,
    Ditt namn till thronen flg, och ljus kring Sverge spred.

    Men om han fretrdet gaf
    t Smakens odlare, t Sngens dla sner,
    S knnen eder pligt, J hvilka lagren krner;
    Gn, samlen flera vid hans graf!
    I lycklig skerhet fr ofrvgna ilar,
    Upphjer sig t skyn frn Mlarns glada strand,
    Den skna Helgedom, som byggd af _Gustafs_ hand
    P aderton kolonner hvilar.
    Dit kom du, sen din qvll t nyttan offrad var
    Och smaken bd dig sjelf, den krans som snillet bar.

    O Ljusets Gud! det kallas flrd
    Att uti knens djup, der jag r dmd att vandra
    Ett kllsprng leta opp, som svalkar mig och andra
    Och som frljufvar allas frd.
    Hvad r d hennes brott, den konstens som du smder?
    Ett ga, fr att se naturens majestt,
    Ett tungoml, hon gaf att vrdigt prisa det,
    t dina vildjurskldda fder:
    Nej dre! aldrig du den visa hand, frsttt
    Som upp samma teg, har ax och blommor ftt.

    S _Gustaf_ tnkte icke du,
    Allt hvad som hette sknt, drogs fram af dig i dagen.
    Du bars upp din Thron, af Sngmr och Behagen --
    Ack! vid din graf de grta nu --
    Det var den gyldne tid, som unnades t Norden,
    D hrd frutan guld, och sedd frutan rang
    Medborgarn gde nog med kunskap och talang,
    D _Gustafs_ blick hans ln var vorden,
    D tfling och beskydd t snillet gfvo lif,
    Och smaken styrde sjelf vid alla tidsfrdrif.

    Jag helsar dig, o Melpomen!
    Du som frn grafvens drr, den tunga stenen vltar,
    Och ropar derutur frsvunna seklers hjeltar,
    Och lifvar deras multna ben:
    Se _Oden_, hvar han gr bland sina stolta Schyter
    Gudomlig n i dag, han Sveriges dyrkan fr;
    _Pomp_ r Romare, men _Thilda_ r dock vr.
    Hvad sprk frn deras lppar flyter!
    Behagligt som en ros, uppfdd p Seinens strand,
    Och driftigt, som ett svrd uti en gthisk hand.

    Hvart frs jag? r min knsla sann?
    Hvad mrker och hvad glans! hvad gldje och hvad fasa!
    Tyrann! hvad vill du hr? Hvem ser jag? _Gustaf Vasa_.
    Triumf! triumf! ja det r han!
    O Fosterlandets far! och du, sublima qvinna,
    Som stllde skuldran fram, nr Pelarn _Sture_ fll,
    Och Sveriges hela tyngd allena uppehll,
    Beredd att i dess grus frsvinna:
    J kommen d igen till eder fosterbygd!
    O flyn J n en gng, s lemnen qvar er dygd.

    Vrdera rtt mitt Fosterland!
    Vrdera hgt den fest, som du s ofta njutit!
    Ach! bland de trars mngd, dem din frtjusning gjutit
    Fll ingen upp _Gustafs_ hand!
    Ve dig! om orttvis du vid hans graf ej grter;
    Men ve dig! nnu mer om du frgtit har
    Att _Gustaf_ fins i dag i sina verk blott qvar,
    Om dessa du frfalla lter,
    Och Gthen blifver flld af efterverldens dom,
    Att med barbarisk hand, ha hrjat tvenne Rom.






ANDAKTS-POEM.


    Du, som lefde blott fr andras vl,
    Inga faror fr mitt slgte skydde;
    Ty du visste hvad en frelsad sjl,
    Och hvad en frlorad sjl betydde;


    Du, som teg vid grymhet och frtryck,
    Bar med lugn fraktets trnekrona;
    Du som tmde ddens galladryck,
    Att en brottslig verld med Gud frsona.

    Tag emot mitt hjertas tacksamhet,
    Du i dag vid korsets fot mig finner.
    Du vet allt, min Frlsare! du vet,
    Huru mt min krlek fr dig brinner.

    Icke blott min lrare du r,
    Som har visat mig den rtta vgen,
    Hvilken, ofta mdosam, dock br
    Dit, der Fridens boning r belgen.

    Icke blott en Hrold ifrn Gud,
    Sndes du till jorden att bestyrka
    Helgden af de fordom gifna bud,
    Och att nya bud och lagar yrka.

    Nej Frsonare det r ditt namn --
    Detta namn r ljuft fr mig och alla,
    Vid dess ljud jag ser en faders famn,
    Hr en faders rst mig terkalla.

    "terkom, frvillade, till mig:
    Svag r menniskan, men Gud frlter
    Den som redligt vill frbttra sig,
    Och ej gr kring korset blott och grter.

    "All din skulld r godtgjord af en vn,
    Som fr dig sitt dla blod lt rinna,
    Och som fordrar blott af dig igen,
    Att din krlek och din lydnad vinna:

    "Fordrar, att till hans minnelse
    Du m brottets usla frgd frsaka,
    Fordrar, att dig god och lycklig se,
    Och fr hjertats rena oskuld vaka.

    "lska honom, och du lskar mig;
    Mindre frmmande fr dina sinnen,
    M han fven dubbelt rra dig
    I vlgerningarnes ljufva minnen!"

    Ljufva rst till verlden af en Gud!
    Som r domare och far tillika,
    Som vill strngheten af sina bud
    Med vr svaghet faderligt frlika.

    Trstefulla lra fr en jord,
    Som behfver tillgift och frskoning,
    Som behfver stundligt trsteord,
    Och ett ord i dden om frsoning:

    r du missknd, hatad och frsmdd,
    Du! som sndes, Fridens bdarinna,
    Som smg trsten till den qvaldas bdd,
    Och bd molnet frn hans blick frsvinna!

    r det du, som gifvit vantron luft?
    Hindrat viljans sjelfbestmda lyftning?
    Sttt i vgen fr ett fritt frnuft,
    D det strfvat mot en hgre syftning?

    Gode Englar, nej! frn samma thron,
    Snda ner att svagheten beskrma,
    Sprid ditt ljus, Frnuft! Du Religion!
    Sprid kring hjertat fven fruktsam vrma.

    Ingen strid och sndring mellan er!
    Samma helga lfen J ju fren:
    "Ddlige! Gud frmst till hjertat ser,
    Men han skdar fven hvad J gren."

    Gode Frlsare! hvem lskar dig,
    Som ej lskar dygden och sitt slgte,
    Som ej ger mod att offra sig
    Fr det goda, som hans krlek vckte?

    Vid hvar del knsla i ert brst,
    Vid hvar seger fver stormbegren --
    Hren ddlige hans milda rst
    "Dessa offer J mitt minne bren!"

    O! hur glder detta vittnesbrd!
    Hvilken kraft jag till det goda knner,
    D af tacksamhetens anda rrd,
    Jag vid korset mtes af hans vnner!

    O! hur strks oddlighetens hopp!
    Och hvad jordens sorger rra fga!
    Nr mot skyn jag lyfter gat opp,
    Och ser himlen ppnad fr mitt ga,

    Mild jag sedan granskar andras fel,
    Lugn jag mter lifvets dolda faror,
    mt jag tar i likars den del,
    Varsamt styr jag undan lastens snaror.

    Skn och klar syns tankens vida rymd;
    Smdarns inkast, splitet, tvifvelsmlen
    Hafva flyktat; ingen vr r skymd,
    Ljusa framst alla fremlen.

    Allt r ordning, sammanhang och plan,
    Ofverallt den samma hand jag finner,
    Ifrn Solens stolta himlaban
    Till den skugga, der min dag frsvinner.

    Yngling plundra ej den frommas tro,
    Fruktar du ej samvetet, ej lagen,
    Plundra heldre d hans lugna bo,
    Drag din dolk, och stack hans blick fr dagen,

    Nej, den vise vrdar himlens bud,
    Ty han druckit djupt ur vishetskllan,
    Men du sjelfklok skiljer dig frn Gud!
    Ty du drack blott droppvis, och det sllan.

    Ach! en dag, sen andras lugn du strt,
    Och du sjelf r pltsligt krossad vorden,
    Tr du minnas att du fordom hrt,
    Att det gafs en Frlsare fr jorden!




ANMRKNINGAR:


[1] Enligt den uppgift, jag frn hans fdelseort Vr af dervarande
Presterskap erhllit. Alla andra anteckningar, som frmodligen grunda
sig p det betyg han bragt med sig frn Christinestad vid sin frsta
flyttning till Sverige, uppgifva att han var fdd den 20 September 1775.

[2] Resande, som endast fara frbi Runsala, undra med skl fver dess
rykte; men om de sge det inre af n med dess vikar och lunder, skulle
de erknna att hon fttjenar sitt berm.

[3] Tryckt i Stockh. Posten N:o 149, 1806. Utgifvaren hoppas att
Frfattarne till detta och till det fljande Skaldestycket Herr
Expeditions-Sekret _Wallerius_ och Herr Notarien _Grangren_, icke
illa upptaga den frihet, han tagit sig att med dessa skna minnen af
_Chorus_ pryda hans samlade arbeten.

[4] Tryckt i bo Tidn. N:o 49, 1806.

[5] Belnt af Svenska Akademien r 1802 med den andra guldpenningen,
men med samma heder som tfljer stora priset.

[6] _Ehrensvrd_ var fdd 1710.

[7] _Ehrensvrd_ fljde _Lewenhaupt_ i Finska kriget och utmrkte sig
vid flera tillfllen.

[8] Bevistade Bhmiska flttget 1740.

[9] General-Major: nyttjades mycket af _Ehrensvrd_.

[10] P en byggnad p Sveaborg lses fljande: Om _Thunberg_ ej varit,
hade _Ehrensvrd_ ej bypgt denna dam. Flera exempel kunde anfras af
den stora Mannens rttvisa och oegennytta.

[11] _Ehrenfvrd_ uppfann konsten att kasta bomber med dubbel
hastighet, eller  la ricochet, som det kallas.

[12] _Ehrensvrd_ dmdes 1765 af Stnderna frlustig sina embeten, och
drog sig undan p landet.

[13] terfick 1772 sina embeten. Det var hans ddsr.

[14] Efter Bjrk retrtt hade troligen hela flottan varit frlorad, om
den ej haft Sveaborg att inlpa uti.

[15] Vigten af segern vid Svensksund r allmnt bekant. Denna sista
vers r grundad p en muntlig berttelse, om hvad som verkligen
tilldragit sig efter den afgrande bataljen.

[16] Belnt af Gtheborgska Vettenskaps och Vitterhetssamhllet med

dubbelt Accessit 1799.

[17] Belnt af Gtheborgska Vettenskaps- och Vitterhetssamhllet med
hgsta priset, 1800.

[18] _Polheims_ driftiga frsk att genom sjelfva klipporna sprnga
slussar, misslyckades alldeles. Forssens raseri gjorde p en gng

till intet, hvad som kostat ondliga mdor och skatter: det r denna
hndelse, som Frfattaren besjungit i de fljande stroferne. Den nu
redan brukbara Kanalen gr p sidan af fallen, och har sledes intet
att befara af forsens vldsamhet.

[19] Detta Skaldestycke r frfattadt vid tillflle af
Magisterpromotionen i bo d. 15 Juni 1802: hvilken skedde i Deras
Majestters Konungens och Drottningens hga fvervaro.



