'Vinterdrmmar' av Adle Weman r Projekt Lnnrots utgivelse nr 697.
E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden, varfr
vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till e-bokens
anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lnnrot.




VINTERDRMMAR

av

PARUS ATER [Adle Weman]




Holger Schildts Frlag,
Borg 1915.

J. Simelii Arvingars Boktryckeri Aktiebolag,
Helsingfors 1915.






INNEHLL:

VINTERDRMMAR.

 Vinterdrmmar.
 Lovsng till havet.
 Livets vvnad.
 Stmning.
 Kvllsritt.
 Lngtan.
 Storm.
 Moln.
 Lampan slocknar.
 Morgonsng.
 Minnet.
 Sorg.
 Den tysta striden.
 Ser du?
 Honungsdroppar.
 Skiftande r.
 Vid graven.
 1 stjrnenatt.
 Sagalund.

BYGDENS LIV.

 Grannasmors ventyr.
 Begravning.
 Under blodrda rnnen.
 Gammelfar och grannasfar.
 I sagornas vrld.
 Spinnerskornas visor.
 Evas spinnvisa.
 Lindas spinnvisa.
 Elins spinnvisa.
 Gammelmors spinnvisa.
 Till Strandtorpet.
 Toner.
 Gunnars sng till Beata.
 Gunnars sng till hembygden.
 Jungfrusund.
 Brudberget.
 1 Skvaltekvarnen.
 De ddas julnatt.






VINTERDRMMAR




    VINTERDRMMAR.


    Min lock r vit som vintrig driva,
    men hjrtat rtt som rosig vr.
    Om vissna blad jag borde skriva,
    om stelnad frjd och frusen tr.
    Men fastn vintern hjt sin spira,
    vill bleka blommors krans jag vira
    i sluten ring kring sommarns br.

    Jag byggt en enslig borg, som glimmar
    av vita drivors kalla sn,
    dr drmmer jag i nattens timmar
    om sommarprakt, som dmts att d.
    I borgens djup fr ingen spana
    och ingen se och ingen ana
    nr hjrtats is gr upp i t.

    Jag drmmer ensam, dold drinne,
    min vackra vita vinterdrm.
    Jag spinner frjd ur vrljust minne
    och smmar fridens ljusa sm.
    Jag fngar tyst, i borgen sluten,
    en skrv av guld ur livsminuten,
    som rider fram med lsslppt tm.

    Vem nalkas vl de hga vallar,
    dr tornets spira lyser kall,
    vem hr nr knslans vgspel svallar
    i borgens isbelagda hall?
    Vem anar drmmen som jag drmmer
    och glden som mitt hjrta gmmer?
    Min borg r byggd av iskristall.

    Men hnder det att solen skiner
    och tornen falla vid dess kyss
    och borgen strtar i ruiner,
    d ser du allt som doldes nyss.
    Du hr det jubla, hr det klaga,
    du hr i drmmars svarta saga
    den rda tonen -- om du lyss.




    LOVSNG TILL HAVET.


            Du vlvande hav
    med mrkgrna kummel och nattsvart grav,
            jag lskar ditt spel,
    som ljuder likt ddsklockans dova klmtning,
    som lockande vidunders lystna flmtning.
            Du darrar, du rycker
    vid vgornas sklvning -- mitt ga jag lycker
    i bvande ngest nr hststormen larmar
    bland frsande vgskum med snrjande armar.

            Du rytande hav,
    som skrattar ditt ddsskratt nr skepp g i kvav,
            du tumlar i lek,
    en rysande lek under midnattstimmar,


    nr molnmassan svart ver djupet simmar.
            Jag lystrar, jag lockas
    till virvlande danser dr havsskummet skockas,
    till vgornas kylande famntag jag trnar,
    till sprittande stnket dr brnningen dnar.

            Du hav i din prakt,
    en drottning i sknhet, en gud i makt.
            Djupt, djupt i din famn
    rr nattsvarta tystnadens eviga dvala,
    dr solar i gnistrande guldfrg ej dala,
            dr stjrnor ej blnka,
    dr mnstrlar aldrig sitt silverregn stnka,
    dr sovande skogar av havsvxter drmma
    sin drm om de spillror och skeppsvrak de gmma.

            Du hav, till ditt djup
    gr tystnadens hemska, ondliga stup.
            Men glmska och ro
    i evig Nirvana ditt skte bjudet,
    en grav dr ej lidelsers eldslga sjuder.
            Du virar av alger
    en ddskrans s skn som av vita konvaljer.
    Och blixtlikt frn strlande havsdjur, som glimma,
    drar tyst genom djupet en gyllene strimma.




    LIVETS VVNAD.


    Livets vvnad r s tung och svart,
    gld dig t var liten rand i rtt,
    t var trd av guld som vvs dri.
    Spolen glider, trden lper -- vart?
    Vart -- du sprjer bidande och trtt,
    bidar ffngt frgers harmoni.

    Varfr vvs vrt liv i sorgers garn,
    svart och tungt i mrka trdars nt?
    Varfr vvs den -- livets vvnad -- sg?
    Vad r mlet, vilsna mnskobarn,
    mlet vid den ofrstdda vg
    dr du gr med meningslsa fjt?

    Livssekunder vvs med hrda slag

    obevekligt i din livsvv in,
    r vid r, som tvinnats om varann.
    Sknjer du en rand i ljusa drag,
    njut en stund dess sknhet -- den var din,
    om den ock med blixtens hast frsvann.

    Allmakt, tronande i rymders bl,
    vv en enda guldtrd ock fr mig!
    Gr ej vven alltfr svart och lng,
    klipp den av, ty tung r livets stig.
    Finns ett ml, s lt mig mlet n.
    Sjunga vill jag, lst ur livets tvng,
    hgt befrielsens och jublets sng.




    STMNING.


    Det vilar en underlig stmning
    av blomdoft och drm i naturen,
    en blandning av frjd och beklmning,
    av vxlande skuggor och ljus.
    En solstrimma gungar som buren
    p sklvande ljusalfers vingar
    och knslornas strngaspel klingar
    som skogarnas suckande sus.

    Djupt inne bland barrskogens stammar
    drar skuggornas svartbla slja,
    fast solskenet lekande flammar
    i rtt ver furornas kam.
    Vid synranden skyarna drja,
    staccato i fjrran hrs gken
    och hackspettar, svarta som spken,
    sl takten i tallarnas stam.

    Det vilar ett stnk ver grsen,
    ett stnk som av nattliga trar,
    det viskar om sorgbundna vsen
    i skogsklippans hemliga borg.
    Fast vikarnas vrglans bedrar
    och nckrosor lockande gunga,
    st skogstjrnens strnder s tunga
    och viska om vemod och sorg.

    Bland vita syrenerna hoppar
    en rdstjrt med lekande kvitter
    och rosornas svllande knoppar
    i lngtande vrdrmmar st.
    Men fjrran i solstrlars glitter
    hrs spovarnas visslande klagan
    frtlja den eviga sagan
    om drmmar och vr som frg.




    KVLLSRITT.


    En brokig ryttarskara ljudlst rider
    igenom skogen ver ljungvvd matta,
    och stjrnor vinka mellan trdens galler.
    S andesakta kvllens skymning skrider,
    och ver stigen furans skuggspel faller
    dr vita lvor tyst i snren skratta.

    Det ljuder som musik frn hngbjrks strngar
    nr skogens andar kvllens sknhet dyrka,
    och genom snren gr en hgtidsdallring.
    Dr skogen tronar som en pelarkyrka
    gr ryttarskarans aftondans i svngar
    kring glntan, dr en yxas bett gjort gallring.

    En avskedsritt i rytmisk dans kring hllen,
    s luftigt ltt, att fallna blad ej rassla,
    att daggens droppar ej kring sporren stnka.
    En sllsam ritt i skymningstunga kvllen,
    dr andevsen tyst i ljungen tassla
    och stjrnors bleka strlar mystiskt blnka.

    Jag knner dem ... var ryttare jag knner,
    jag lekt med dem i lnga ntters vaka
    och vrmt min sjl i purpurmantelvecken.
    Jag knner dem ... de komma ej tillbaka,
    fast lngtan i mitt hjrtas gmslen brnner
    och gat ger sitt varma lystnadstecken.

    Jag knner dem ... de ro drmda drmmar,
    som trolst fly och aldrig komma ter.
    Den heta drm jag drmt i ungdomsvren,
    den sommardrm av guld, som hoppet smmar,
    den veka hstdrm, som min sjl begrter
    och vinterdrmmen med den frusna tren.




    LNGTAN.


        I sjlens djupaste djup
    det lgar, det flammar, det brinner
    av lngtan till allt, som r sknt och stort.
    Av lngtan att ppna den heliga port,
        dr sknhetens urflod rinner
        med gyllenglnsandc stup.

        Sg, kan jag dig aldrig n,
    du sknhetens helgjutna fgring?
    Skall sjlen frbrinna i lngtande brand
    och finns det ej -- lyckans och sknhetens land,
        som vinkat med ljuvlig hgring
        lngt, lngt i det fjrran bl?

        Och finns det ej -- sknhetens land,
    m knslornas strngar frisas,
    m sjlsglden slckas i kallaste sn
    och livsidealen frfrysa och d.
        M allt vad jag hoppats frdisas
        vid tomhetens frostkalla rand.




    STORM.


    Ett vidunder ryter bland furornas stammar
    och skummet gr vitt ver vgornas kammar,
    det sjunger i skogen en brusande sng.
    Vid skrande ddsskri frn ugglor och uvar
    str molnet i hngande flikar och ruvar
    p hrjande lek vid titanernas gng.

    Det knastrar i grenarna, kronorna skaka
    och talltrasten kvittrar farvl till sin maka,
    det visslar och tjuter som hnande skratt.
    Det hamrar i bergets granitvlvda smedja
    och Loke drar vilt i sin rasslande kedja

    och dvrgarna dansa i stjrnels natt.

    Frn stugornas tak virvlar halmen kring grdet
    och stormilen vsser det mrdande svrdet
    och rusar till kamp som en hmnande gud.
    Ur vindfljelvingar g gnisslande toner
    nr avgrundens drottar frn svartkldda troner
    med stormarnas hrold frkunna sitt bud.

    I ungskogens grenar det knakar och bryter
    och stammarna vlta nr vidundret ryter,
    i tttslutet sorgflor str mnskrans bett.
    Och skorstenar grusas och glasrutor klinga,
    p vindarnas vingar ses svalboen svinga
    och asplven dansa en nattmenuett.

    Men morgonen brcker och stormmolnen skingras,
    girlander av solljus kring synranden slingras
    och glimmande solstrlar fltas dri.
    Och stormarna tiga vid morgonens ljusning,
    skogstopparna rodna i nyvaknad tjusning
    och vgorna famnas i frgharmoni.




    MOLN.


    Rymden djupbl, men vid skogens bryn
    lysa aftonmoln i frgrik klunga;
    fjrilsltta lekande i skyn
    hgt kring horisontens rand de gunga.
    Skira vingar famna himlarunden,
    skiftande som sagans feri,
    silverbrder spegla sig i sunden
    dr kring molnens kant de dra frbi.

    Aftonrodnans rosenrda flor
    kring en sommarkvll i tystnad sluten.
    Stmningsstund, dr drmmars trollmakt bor,
    snart du flyr med lyckodrmmen bruten,
    Drfr le i frgers glans, ni unga,
    flj den rda strimmans maningsrst,
    inga gldjerda strmoln gunga
    mer i frgprakt ver livets hst.




    LAMPAN SLOCKNAR.


    Svaret p min tysta frga
    i din blick jag fngslad spanar.
    I ditt vsens djup jag anar
    knslors dunkelrda lga,
    hr ditt hjrtas pulsar sl.
    Ljuvt det r att dig betrakta,
    stmningsstunden smyger sakta
    genom rummet kring oss tv.
    Ingen rst i kvllen ljuder,
    allt r stillhet, allt r tystnad
    och min lngtan gr i lystnad
    till den stund som sknhet bjuder.
    Rosengrdens klocka klmtar
    i mitt vsens dolda gmma,
    lampan slocknar, lgan flmtar,
    natten nalkas -- lt oss drmma.




    MORGONSNG.


    Sommarmorgon, solfrgyllning,
    barrtrdsdoft och daggstnksdroppar,
    glada sngarskarors hyllning
    spelande kring hngbjrkstoppar.
    Glntors gula solskensband,
    skogsstigsslingors smala rand
    mellan ljung och odonknoppar.

    Solens strlar lnga, lnga
    ver ngens blomsterringar,
    vllustmttad klvernga,
    silkesdun frn lrkors vingar.
    Slndors dans och humlors lek,
    fjrilskyssar, fjrilssmek,
    smultronblommor mnga, mnga.

    Syrsan spelar p sin lyra,
    bergets topp i guldglans flammar
    spindlar vva morgonyra
    florsfin vv kring trdens stammar.
    P ett daggbegjutet str,
    i en krans av klockor bl,
    solar sig en jttemyra.

    Morgonmoln som vita segel
    svva ver flt och tuvor,
    och vid kllans klara spegel
    kuttra krleksvarmt tv duvor.
    Mosskldd glimmar kullens brant,
    morgonsolen stnker grant
    guldregn ver trdens huvor.




    MINNET.


    Minnet r tankens berusning,
    minnet r levnadens sol,
    drmmarnas kvarglmda ljusning,
    doften av vrens viol.

    Minnet r lekande vgor,
    stjrnan i sorgernas natt,
    minnet r vrmande lgor,
    senhstens gyllene skatt.

    Minnet r graven fr friden,
    minnet r skuggrdda spr,
    minnet gr tungt genom tiden
    huggande blodiga sr.

    Minnet r svartnade lunder
    utan en strimma av ljus,
    minnet r hopplsa stunder,
    minnet r spillror och grus.




    SORG.


      Hon gick s blek, s mnskensblek
    p skogens mjuka, blomstervvda matta.
      Ett prassel ljd som lvalek
    och sorlet av en skogsbck hrdes skratta.
      Hon gick s vit p trampad spng
      som om hon hrde huldresng
    och skuggan slt sin famn kring Mariatta.

      I aftonstundens skymningsljus
    hon sg ett vsen ver ljungen skrida,
      frn blad och rter gick ett sus:
    s tyst kan endast skogens ande glida.
      Som dimmans flor av kvllsvind kysst,
      s mnskensltt, s andetyst
    hon smg, som ville hon ett mte bida.

      Mariatta log: du r min sorg,
    min svarta sorg -- jag skte dig i skogen,
      vnd ter till din tysta borg,
    du fljt mig nog, du var fr lnge trogen
      Min gosses liv av dden brts,
      i sorgens mrka famn jag slts.
    Jag vill bli fri, fr nya frjder mogen.

      Men sorgen sjng med bruten rst:
    Jag snrjt din sjl i djupa minnens galler,
      jag fljer dig till livets hst,
    jag gr med dig tills ddens svrdshugg faller.
      P livets stig frn r till r
      du hand i hand med sorgen gr,
    din frjd r dd som frusna iskristaller.

      Mariatta grt: jag lngtar hn
    till gldjens vingrd, dr en ljusning glimmar,
      att fr den allmakt bja knn
    som sknker glmskans dryck i mrka timmar.
      Drag till din borg, min sorg r tung,
      jag vill bli fri, jag r s ung,
    giv mig den ljusning som kring alltet simmar.

      Men sorgen knt sitt starka nt
    och mnga kvllars ljusa stjrnor brunno.
      Och mngen mne sken -- Mariatta grt,
    men svarta minnen sina trdar spunno.
      Och hon och sorgen fljdes t
      p livets tunga allfarsstrt,
    och tidens spann drog fram och ren svunno.




    DEN TYSTA STRIDEN.



    Liv, som i sjlsdjupets dunkel leves
    fjttrat i tystnadens dolda kamrar,
    stundom av lngtan du gallret hamrar
    trotsigt, s brstet sklver och hves.
    Ut vill du storma i ord som brnna,
    ord som tolka det ingen ser.
    Varfr lta en vrld dig knna,
    som med hnskratt din strid beler?


    Nej -- m i tystnadens djup du tvingas
    ensam din kvalfyllda livskamp kmpa,
    modigt ditt skrande verop dmpa,
    dmas att ensam av smrtan stingas.
    Ingen m ana den strid du strider,
    ingen varsna din tysta tr.


    Tiden svinner, din livsdag skrider,
    friden smyger i stridens spr.




    SER DU?


    Ser du hur solen skiner,
    ser du hur allt r grant?
    Rosorna som rubiner,
    daggen som diamant.
    Vildsnrens stnglar klnga
    hgt ver klyftans kant,
    mossgrna kransar hnga
    festligt p bergets brant.

    Sjungande lrkor flyga
    fjrran mot rymders loft,
    ljuvligt frn ngen smyga
    ngor av klverdoft.
    Ser du hur lven glittra
    krnta av solens sken.
    hr du en hmpling kvittra
    sakta p videts gren?

    Ser du linnean vakna?
    Tyst -- hennes klockor sl,
    skogsnymfer smyga nakna
    fram fr att hra p.
    Vindarnas kyssar bja
    lundarnas grs och str,
    skogstjrnens andar hja
    guldvirkad dimrid.




    HONUNGSDROPPAR.


    Det r s underligt tyst i kvllen,
    i sagoskimmer str skogen kldd,
    och minnen dansa i ring p hllen
    och sngen klingar ur mossans bdd.
    Det skymtar minnen frn flydda dagar,
    frn heta kyssar i blomsterhagar,
    frn krlekslekar vid kllans brdd.

    De stiga levande upp ur griften
    de rda minnen frn svunna r,
    de vackra sagor ur livets skiften,
    som flta runskrift i gmda spr.
    De le ur droppen i bgarlaven,
    de dugga guldstoft ur ungbjrkssaven,
    de snda leende liv och vr.

    En vildrosbuske str rd av knoppar
    och tteln vilar vid tuvans barm,
    det regnar blomblad som honungsdroppar
    dr vstanvinden gr lskogsvarm.
    Av lngtan skogsjungfruns blickar brinna
    och kvllens lvor sitt trollnt spinna
    och huldran vinkar med snvit arm.




    SKIFTANDE R.


    I rymdernas svartbla djup
    en otmjbar strmfra rinner
    med vxlande frgspel och ohmmad gng.
    Den vandrar sin stakade strt
    dr stjrnornas fackelljus brinner
    och tystnaden sjunger i drmmar en sng.
          Vem spanar dess slut,
          vem riktar dess frd,
          var mynnar den ut?
          1 ljushavets vrld
    dr sorgernas dimma frsvinner?

    Det r tidernas svinnande flod
    ej hejdad, ej pejlad, ej mten,
    skiftande r i dess skum ila fram.
          r av sprittande frjd,
          nr lidandets udd r frgten,
    r av droppande blod ver vgornas kam.
          r njutna i frid
          vid vrsol och ljus,
          r drnkta i strid
          vid stormarnas brus,
    en skiftande kedja I flten.

    Som bubblor p tidernas strm
          s rulla i evighet ren
    med sklvande sprsml, som aldrig f svar.
          Och alltet str rysande kallt
          som den stelfrusna tren,
    och ver de lysande vrldskloten tomheten drar.
          Sin evighetsstrt
          gr tidernas flod
          i skratt och i grt,
          i lek och i blod,
    nr nalkas den fridslla vren?




    VID GRAVEN.


    P minnesvrdens sockel ned jag faller,
    dr sjlen fr i minnens djup sig snka,
    dr mnens strlar ssom iskristaller
    i stelnad sknhet ver stenen blnka.
    Du var mitt allt, mitt ljus p livets strt,
    du gav min ande flykt, min tanke vingar.
    I mnskensnatt mitt klagorop frklingar
    och endast lven lyssna till min grt.

    I gravens djup du steg frn livets vimmel
    vid tempelklockors klang och skovlars rassel.
    Du lyss till ljussng i din stjrnehimmel,
    jag lyss till gravsng, trdens sakta prassel.
    Sg, glmde du den vn, som bruten gr
    p livets allfarsvg med tusen frgor:
    r jordeminnet drnkt i Lethes vgor
    och var det ljuvt att flja ddens spr?

    Se kullen ppnar sig -- jag ser dig stiga
    s genomskinligt vit ur gravens gmma,
    du ser p mig ... men dina lppar tiga.
    Jag ville evigt p din gravhg drmma.
    Du str frklarad i din vita drkt,
    en dimgestalt, en sinnebild av friden,
    men rcker jag dig handen, r du skriden
    ondligt lngt -- och jag ur drmmen vckt.

    Tack, att bland sommarnattens mnskensstrimmor
    jag n en flyktig stund fick dig betrakta.
    Du svepte dig i floromspunna dimmor
    och steg i gravens famn igen s sakta.
    Jag reser mig frn sockelns hrda sten,
    en krans av rosor virar jag kring vrden,
    min vackra rda minneskrans -- du fr den,
    du, som mig sknkt en glimt av rosensken.




    I STJRNENATT.


    Ett frgspel jag ser, ett spel som p bordduken faller,
    en grannrd reflex av taklampans klara kristaller.
    Jag sjunger en sng, en skrande sng.
    Glaset str brddat av vin, s blekgult och iskylt framfr mig,
    ensam jag sjunger min sng, ej gudar, ej mnniskor hr mig.
    Min sjl sker vila frn hetsjaktens sprng.

    Jag jagas till dds, ett vidunder fljer i spren,
    i skrck som ett rdjur jag flyr genom ringlande snren.
    Jag jagas till dds -- s trtt r min sjl.
    Jag ropar p hjlp, men eko i skogarna skrattar,
    med vssade klor i hjrtroten vilddjuret fattar.
    Min sng r ett nattungt, ett brustet farvl.

    nger heter den ulv, som rastlst i ntter och dagar
    med blodtyngda spr min sjl ver livsstigen jagar,
    jag brottas i kval med lugnet frbrnt.
    Jag jagas till dds, p sjlsfrid och levnadslugn rnad,
    till glmska och ro gr samvetets trande trnad
    och vinglaset lockar, ur ddsriket snt.

    Det glimmar spkgult och kallt, topasgult det glimmar,
    en vintyngd demon kring glasbrdden snrjande simmar
    s sugande skn, men s skrmmande blek,
    tnder mitt ga i glans och hver mitt hjrta i sklvning.
    Skl! Jag hjer mitt glas mot stjrneprydd natthimmels vlvning
    och sjunger om ddstankars svindlande lek.

    Gift har jag gjutit i vindroppens mngula glitter,
    livstrtt jag gr emot tystnadens ml,
    hjer mitt glas och sjunger, dr ddsblek jag sitter,
    dricker en ddsskl, en stjrnenatts ddstysta skl.




    SAGALUND.


    Kring Sagalund lg mnens vita ljus
    med trollglans ver fdrens enkla hus,
    och genom parken hrdes fotsteg svva
    av dem som levat, men ej mera leva.
    I lundens valv en andeviskning ljd
    nr lven vaggades av sunnanflktar,
    till helig tystnad sommarnatten bjd
    och rosens knoppar drucko daggens nktar.

    Tyst ... det r natt. Och midnattsmnens glans
    i smekning famnar loftesvalens krans.
    Kring gra vggar bleka strlar draga
    en minnesskrift av guld ur lftets saga.
    I Brinkullstugan nattens mnskensljus
    drar genom blyinfattad rutas galler,
    och genom nya tidens starka brus
    en flkt av frid i fdrens hydda faller.

    Det vilar mnsken ver Sagalund,
    en tystnadens och minnets hgtidsstund.
    Frgngna tiders drmmar parken drmmer
    dr fdrens minnen i sitt hgn den gmmer.
    Det viskar sakta om en tid som flytt,
    och mnens strlar mellan trden glida.
    Det gamla sover, nya tider grytt,
    i fdrens spr vi nya dagrar bida.






BYGDENS LIV




    GRANNASMORS VENTYR.


    Goddag mor Lena! I kllarbacken
    hart nra hade jag mistat nacken,
    fr som en rytande nordanil
    kom brukspatronens automobil.
    Vips, i ett dike lg gamla Blsan,
    far fick en blixtrande stt p nsan
    jag fick ett hiskeligt skrubbsr, du,
    och krrans ste sprang mitt itu.

    Patronen sjlv kom frn sndagsviften,
    du skulle hrt hur jag lste skriften:
    Att skrmma hstar och folk, patron,
    r skojarstreck, inte herrfason.
    Men engng drabbar Er himlens vrede,
    maskinen rullar Er till den lede,
    fr slikt r konster och trolleri
    och slutar illa, det fr Ni si.

    Jag r ju bara en fattig gumma
    och Ni r dryg som en uppblst trumma,
    Ni mrker inte att sjlva hin
    har hoppat upp i Er trollmaskin.
    Ja, nog var Israels tabernakel
    i forna tider ett guds mirakel,
    men hr r trolldom och djvulsdon
    och avgrundskonster, herr brukspatron.

    Och mina ben, som frut va' skrala,
    och gubbens nsa fr Ni betala.
    Om Blsan storknar -- det sker tyvrr,
    s ska' Ni skaffa en annan mrr.
    Ni sg vl stet, som nyss gick snder,
    ja vi ' fattiga hemmansbnder,
    och stet, herre, str hgt i pris,
    jag menar krrans naturligtvis.

    Ja, fyra mark fr ett lappat ste,
    och nsans sveda i fars belte,
    fr den betalar Ni summa fem.
    Med brutna leder jag kommer hem,
    jag fick ett skrubbsr p hgra lret,
    mixtura simplex r bra p sret,
    ro hit med pengar och medicin
    allt fr Er helvetes trollmaskin.

    Han fll i skratt, s han satt helt krokig
    och Blsan frustade vild och tokig,
    och far satt stirrande p patron
    och bar sig t som ett drhushjon.
    Men jag var flygande arg -- som pilen
    med knuten nve jag flg mot bilen,
    men neg och log -- ty i samma rapp
    stacks i min nve en ... hundralapp.




    BEGRAVNING.


    Maja var dd -- det gllde att f
    den dda med heder i mullen.
    Bronsfotad kista med bibelsprk p,
    inskrift och gravkors p kullen.
          Schatullet, frgyllt,
          var spckat och fyllt
    med pengar. -- Den gamla var sparsam och sniken
    och vaksam som draken i sagornas riken.
          Ja, Maja var dd
          och kyrkklockan ljd
    och likvagnen blnkte i solgassets gld.

    Oppnst och fet satt Mellangrds-mor,
    med tiomarks gravkrans i krran,
    hederligt gift med den avlidnas bror,
    hon signats av prsten och Herran.

          Den frmsta var hon
          i likprocession;
    ett rttskaffens fr i guds heliga kyrka,
    hon skte ur ordet i enfald sin styrka.
          Fast Majas schatull
          var spckat med gull,
    hon sktte ej gumman fr penningens skull.

    Bybarnen lpte i stormande ras
    att niga fr likprocessionen;
    nsa vid nsa mot rutornas glas
    satt undrande fattighushjonen.
          S hrlig en frd
          till sllhetens vrld!
    Selarna blnkte och klockorna klungo,
    krrhjulen glnste och bybarnen sprungo.
          Med viftande svans
          sprang kalven till dans
    i hagen dr smrblomstren bundit sin krans.

    Maja blev buren till graven p br,
    i graven var fridfullt och stilla.
    Mellangrds-mor ville flla en tr,
    som nekade envist att trilla.
          Vid pastorns ord:
          "frn jord och till jord"
    hon tnkte p pengar och bverskinnskappa,
    p tillbyggda rum med veranda och trappa,
          p kta porslin,
          p konjak och vin,

    hon tnkte p svgerskans penningeskrin.

    Stiligt och fint begravningskalas
    med middag och livande viner.
    Gubbarne skmtade smtt vid sitt glas
    och ungdomen vxlade miner.
          Om mystiska ting
          i tttsluten ring
    gick gummornas tanke varandra till mte:
    var Maja i Abrahams heliga skte,
          och sjng hon som bst,
          en inbjuden gst,
    i nglarnas sngkr vid himmelens fest?

    Skvallra, det kunde gumman ett grand,
    sa' Mellangrds-mor, men fr resten
    biktade synden i nger ibland
    fr Mellangrds-mor och fr prsten.
          Om Maja var god?
          Nej, ingen frstod
    hur knepigt det var att ha gumman i huset.
    Men mjligt det var att hon hamnat i ljuset,
          ty nden r stor,
          sa' Mellangrds-mor,


    och frid och frsoning i himmelen bor.

    Gsterna reste. -- Slkten stod stum,
    nu gllde det frmst testamentet,
    som togs ur ett skp i den avlidnas rum;
    man visste ej rtt hur hon vnt'et.
          Man sg p varann,
          och lystnaden brann;
    avundens orm satt i hjrtat och vste
    nr klockarfar harklade strupen och lste.
          Han hade satt opp
          varendaste knopp
    och kristligt bestmt donationens belopp.

    -- Jag Maja Amanda Mari Vattulin,
    av arvsyndens rnker frdrvad,
    har samlat en skatt i mitt penningeskrin
    i mda och armod frvrvad.
          Till hednamission
          jag sknker i tron
    ett tusen ... och tusen desslikes till prsten,
    ett tusen till kyrkan ... till klockarfar resten.
          t Mellangrds-mor
          och dito min bror
    doneras begravningshjlp ... hundra mark stor.

    Klockarfar snt sig -- blngde och log:
    Ja Maja, go'vnner, var tocken!
    Men ni ... ni se ut som om skviggen slog
    med smattrande dunder i flocken.
          Hon drog till sitt bo

          och dog i sin tro,
    och hdan i krlek och hopp fick hon vandra.


          S gott hon fick d,
          en ttirs m
    r endast en tryckande brda fr andra.
          "Var njd med din del,
          s frlsas din sjl,"
    det str ju i Luthers postilla -- farvl!




    UNDER BLODRDA RNNEN.



    Den tokiga Atte han kysste mej,
            i en blink det gick,
            i ett gonblick.
    Det kom som en blixt frn himmelen, hej!
        Och jag hann inte ropa: nej, nej!

    Fiolspelet klang -- det var dans i by,
            men en blodrd rnn
            stod i drm vid sjn.
    Och mnskran blnkte kring seglande sky
        i sitt allra som grannaste ny.

    Ifrn dansgillet smg jag s tyst p t,
            ifrn klang och kling,
            ifrn flickors ring.
    Ett skimmer av dagg lg kring blommor och str
        och jag log emot himmelen bl.

    Den vaggande rnnen stod grann och skr
            som en fager brud
            i sin rda skrud,
    jag vet inte sjlv hur den blev mig s kr
        med sitt stnk av de rdaste br.

    Jag anade inte att Atte drog
            i mitt tysta spr
            genom lundens snr.
    Men aldrig jag glmmer hur hjrtat slog
        nr han snappade kyssen och log.

    Den var honungsst, den var silkeslen --
            men det blev ej en,
            det blev mnga sen.
    Men d vaknade trasten, som sov p gren
        och sjng visor i nymnens sken.

    Men ingen fr veta ett enda knyst
            om kyssarna ... nej,
            nog aktar jag mej.
    Se, mnskran tiger och rnnen r tyst,
        och jag sjlv r frstummad -- men kysst.




    GAMMELFAR OCH GRANNASFAR.


    Se gammelfar lunkar s krokig i nacken
    till grannasfars koja dr uppe p backen,
    han stampar med dunderslag snn ifrn klacken
    och ropar i drren: goddag!
    S sitta de kvll efter kvll hos varandra
    frtroligt i samsprk, bermma och klandra,
    men oftast s lta de samtalet vandra
    till hnsvunna tider ett slag.

    Fast ryggen r krokig och stapplande stegen,
    de vandra frnjda den vlknda vgen,
    att tlja varandra mng underlig sgen
    om tider som lngesen flytt.
    Och piprken virvlar i konstiga ringar
    och timmarna ila som hade de vingar,
    fast hagel och sn emot rutorna klingar,
    s tnda de pipan p nytt.

    I dag var det riktigt ett himmelens vder,
    men gubbarne sutto i hemvvda klder
    p grannasfars stolar, bekldda med lder,
    och mdde frunderligt gott.
    P bordet vid fnstret stod Gefle-kardusen
    och verst p dragkistan hemstpta ljusen
    och borta p spiskransen stnkan och krusen,
    som fresta och locka dem smtt.

    De tittade bort till varandra och logo
    nr stormarnas ilar mot husknuten slogo,
    en klunk ur den brddade stnkan de togo,
    s drack man p fdernas tid.
    Det hnde ej sllan att mnena trto,
    att timmar i djupaste tystnad frflto,
    det strde ej gubbarnes trevnad, de njto

    av tystnadens ljuvliga frid.

    Men grannasfar reste sig: -- Tid r att tnka
    p terfrd, flingorna upphrt att stnka,
    det klarnat drute och stjrnorna blnka,
    nu sger jag tack och farvl.
    Och gammelfar rckte den valkiga handen:
    -- Ja, ntta och slitna ' jordiska banden,
    ur timglaset rinner vl smningom sanden,
    gud skydde vr fattiga sjl.




    I SAGORNAS VRLD.


    Hon levde i sagornas vrld -- hon var blek
    som det ulliga molnet p himmelen bl,
    hennes blick som en drm, hennes mun som en lek,
    hennes lockar som vajande str.
        Hennes tal som en sng,
        hennes barm som ett fng
    av de vitaste liljor -- som luft hennes gng,
        hon var ljuvlig som lvorna sm.

    Hon levde i sagornas vrld -- och en prins,
    ja en prins ifrn Solien drmde hon om
    med en krona, vars like p jorden ej finns,
    det var lycka och solljus som kom.
        Drfr log hon ett grand
        nr med hjrtat i brand
    Tom frn Ringboda Storgrd bjd hjrta och hand,
        drfr log hon t Ringboda Tom.

    Hon levde i sagornas vrld -- och ett slott
    med gemak av rubiner i drmmen hon sg.
    ver Toms frieri log hon hemligt och gott,
    emot hjderna drogs hennes hg.
        Stackars Tom fll i sorg,
        ingen gyllene borg
    fanns att bjuda hans vn -- och han gick med en korg
        medan daggen i ljungblomman lg.

    Hon levde i sagornas vrld -- det blev vr,
    det blev sommar och vinter och tiden frsvann,
    om prinsen hon drmde frn r och till r,
    men drmmarnas prins hon ej fann.
        Tom kom aldrig igen,
        tog en annan till vn
    och i sagornas lustgrdar vandrar hon n
        med en saknadens suck och en tr.




    SPINNERSKORNAS VISOR.


    Gammelmor och flickorna spunno,
    fyra svarta talgdankar brunno.
    Ett surr av fyra spinnrockshjul
    och trden lpte lng och gul
    och alla sorgsna tankar frsvunno.

    -- Det r s hjrtans roligt, sa' Eva,
    och livet r s lustigt att leva.
    Om vinterkvllen blir oss lng,
    vi sjunga m en glttig sng,
    kring stugans sar andarna svva.

    P spiselkanten dankarna spraka
    nr fr nordanvinden knutarna skaka.
    Och rullen fylls av linnetrd.
    som vvs i flickans kldningsvd;
    och kring vr framtid nglarna vaka.

    Nr stormen gnyr, vi sjunga och spinna
    och hjulens surr i tonerna tvinna,
    d lper ltt en aftonstund
    och timmen gr som en sekund
    och hjrtat slr och pulsarna brinna.




    EVAS SPINNVISA.


    Fglarna hoppa
    ur grnkldda sngen,
    daggprlor droppa
    frn bjrkarnas hngen.
    Strlknippen glittra
    i guldkantad ster,
    finkarna kvittra
    med mornade rster.

    Dr kommer Petter
    med snuggan i munnen,
    kalvar och getter
    han vattnar vid brunnen.
    Orrarna spela
    och getterna brka,
    guldbaggar krla
    och fjrilar leka.

    Bykvarnens vingar
    g muntert i svngar,
    koskllan klingar
    i nyslagna ngar.
    Petter, vad ser du
    bland molnen de hga
    lngtande ler du
    med strlande ga.

    Ser du din jnta
    druppe i hjden,
    vnta, ja vnta,
    i hst kommer frjden.
    Brudsng skall tona
    kring kyrkaltarrunden,

    glittrande krona
    av guldtrd r bunden.




    LINDAS SPINNVISA.


    Det brnner av solsken, det doftar av h
    och middagsmoln segla s vita som sn,
        fast himlen r hgbl och blid.
    Det glnser som silver vid liarnas svng
    och vllukter stiga frn avmejad ng,
        ty nu r det hgsommartid.

    Det doftar i stugan av nygrddat brd,
    och mor str i drren helt svettig och rd
        och vinkar till middagens frid.
    Potatisen ryker och strmmingens doft
    i vllukter stiger mot himmelens loft,
        ty nu r det hgsommartid.

    Far tnder pipan p frstugukvist
    och bror tar en lur under middagens frist,
        det glimmar kring hult och kring lid.
    Det flaxar och kuttrar i rnn och i al
    och svalungen piper och grdstuppen gal,
        ty nu r det hgsommartid.

    Och grden, som rvts ifrn led och till led
    frn oldfar till farfar i hundrarsked,
        br vittne om allvar och id.
    Den skiner av vlstnd, den lyser s rd,
    dr hrdig den tronar i middagens gld,
        ty nu r det hgsommartid.




    ELINS SPINNVISA.


    Sabbatsvila, lrdagskvll,
    tornets klocka klingar: hel!!
        Drute sig svingar
        p florsltta vingar
        en myggdans i ringar.
    Arbetsfolket gr vid glam
    stigen emot hemmet fram,
        stigen gr i svngar
        ver flt och ngar.

    ngsviol i gossens spr,
    vpplingskrans i flickans hr
        Det knarrar i rgen,
        det spritter i hgen
        som strngar p bgen.
    Dansa fr jag n i kvll
    ungdomsyr och gldjesll,
        sommarn r s ljuvlig,
        hsten mrk och gruvlig.

    Tempelspiran glimmar rd,
    kysst av aftonsolens gld.
        Nr kvllsol sig snker
        ett strlregn hon stnker,
        som glittrar och blnker.
    Kvllen r s underskn,
    skogen reder sig till bn,
        nyponbuskars rader
        viska: tack, allfader!

    Lyssna, alla rter sm,
    sockenkyrkans klockor g!
        Allvar klockan bjuder
        dr hon mktigt ljuder.
        Men dr varma pulsar sl
    och dr livslust sjuder
    m till livets lek vi g,
    vgen gr bland blommor sm.
        Klinga, klinga klocka,
        livets ros vi plocka.




    GAMMELMORS SPINNVISA.


    Det var engng en prinsessa
    med gon s himmelsbl,
    med krona p lockprydd hjssa
    och guldskor p ftter sm.
    Hon bad till hemliga makter
    och biktade hjrtats sorg,
    hon ville till trollens trakter
    lngt bort frn sin kungaborg.

    En natt red en gammal hxa
    p kvasten i borgen in:
    Lt modet, prinsessa, vxa
    och flj mig -- nu r du min.
    De redo kring rymden vida
    vid trollhxans lga skratt,
    prinsessan vid hxans sida
    i halvdunkel stjrnenatt.

    Till Blkulla kungaslott bar det
    i blixtrande vild galopp,
    och sjlvaste kungen var det
    som ppnade porten opp.
    Han bar en krona av lgor
    med gnistor som prleband,
    han slungade djrva frgor
    och tryckte prinsessans hand.

    Och skrnande hxor redo
    kring Blkullas kungasal,
    och vsande ormar gledo
    kring golvet i tusental.
    Och andar med svarta vingar
    hll bullrande festalarm,
    och kungen knt gyllene ringar
    kring lilla prinsessans arm.

    D grt den lilla prinsessan
    och lngtade till sin borg,
    hon ryckte kronan frn hjssan,

    den bjd henne brott och sorg.
    Men konungen brddade hornet
    och viskade hnfullt: tm!
    D vaknar prinsessan i tornet,
    allt var blott -- en skrtorsdagsdrm.




    TILL STRANDTORPET.


    Det spelar s sllsamt och ljuvt kring doftryllda strnder,
    vgorna blnka och sl, famnande strndernas sand.
    Muntert bland vass och r lga sig ljor och nder,
    aftonrodnadens glans spelar kring stenkantad strand.
    Molnskepp i rymdens bl segla i rosenrd skrud,
    furan kysser i lust rnnen, sin blomtyngda brud.
    Bljorna spritta lekfullt i ringdans,
    sjfrun i svanhamn fladdrar i vingdans.
    Hall! Det r havsbottnens folk, som stiger ur vgen.
    Hall! Det r solen som ler frn hga himlavalvsbgen.

    Som slipade eldspjut i lek g kvllsolens strlar,
    rodnaden hnger i krans hgt ver furornas topp.
    Tavlor jaga varann som sagudarnas flar,
    se -- till sagornas land springa guldportarna opp.


    Tyst ... nu trder hon fram, sngernas sngvana m,
    hret spunnet av guld, kinder som glittrande sn,
    sjunger om krlek, trolleld och dvrgdans,
    sjunger om solgld, vgspel och frgglans.
    Hall! Det r sngernas m, som sjunger i kvllen.
    Hall! Det r toner, som dra kring skogen, tjrnen och hllen.

    Nr vgorna vaggande sl mot nckroskantade sven,
    aftonmolnena lyss girigt i rymdernas loft.
    Ungmn i jullen ror -- mot Strandtorpet vnder hon stven,
    sjunger en aftonsng sakta p farkostens toft.
    Tyst ... nu visslar en fink, sjunger sin glittrande drill:
    sg, vart styr du din bt, Alia, Alia-lill?
    Strandtorpets fnster glimma som gullstoft,
    kerns tegar nga av mulldoft.
    Hall! Det r sagornas prins, som bidar vid glntan.
    Hall! Alia, ka din rodd, din prins str i vntan.




    TONER.


    Tyst ... tonerna klinga ur Matts' violin,
    de rusa, de tjuta som eldande vin,
    de breda sig ut som en silversky.
    Rymderna ljusna och molnen frsvinna,
    sjlarnas sorgtunga nattcken fly.
    Ljuvliga toner i vgor sig tvinna,
    livsgldjens hrliga morgon ses gry.

    Hr ... lyssna till klangen ur Matts' violin,
    den stiger, den faller s drmmande fin.
    Tonerna leka i gnistrande prakt,
    sorgerna vaggas s stilla till dvala.
    En gud har sin sknhet i tonerna lagt,
    smekande andar i tonerna tala,
    trolldom sig smyger i tonernas makt.

    Tyst ... aftonen skymmer, hr Matts' violin
    med toner s granna som hgrd rubin,
    en tondans i eldiga vlljuds sprng.
    Sinnet bedras och sjlen berusas,
    fngslas och snrjes i tonernas fng.
    Matts svnger strken, du sklver, du tjusas,
    till tonregn, till trollspel du lyssnat engng.

    Tyst ... tonerna drmma och natten r nr,
    en slja av stjrneljus skogsdungen br.
    Ur Matts' violin smyger ljuv och vek
    krlekens hymn ver lyssnande sltter.
    Ett mte han bidar vid tonernas lek,
    tonerna locka ... du natt ibland ntter.
    Matts gnider strngen . .. hans kind r blek.




    GUNNARS SNG TILL BEATA.


    P bljornas toppar i natten jag rider,
        d spkena trda sin dans
    och mnen sitt guldhjul p himmelen vrider
    i blekgul och skrmmande glans,
    och skonertstven i mardans rullar
    bland snvitt skum mellan grna kullar,
        d ledes min tankestig
        Beata, min vn, till dig --
    du sklvande blomma, sg minnes du mig?

    Nr havet r lugnt och nr krusningar leka
        som guldprlor trdda p band,
    jag minns dina gon, som glittrande smeka,
    och lngtar till hembygdens strand.
    Nr aftonbrisen i seglen spelar,
    d lyftas till bn vra unga sjlar,
        och sakta ur djupets famn
        hrs havstrollen viska ditt namn,
    d ankrar min lngtan i hembygdens hamn.

    Jag fruktar och rdes ej stormarnas styrka,
        till himmelens vn str min tro,
    och rymden den bl r guds heliga kyrka,
    dr vitkldda nglarna bo.
    Den himlavnnen vill ndigt skicka,
    att snart jag mter min trogna flicka,
        och d skall jag kyssen f,
        och d skall vrt brllop st,
    nr stjrnorna tindra p fstet det bl.




    GUNNARS SNG TILL HEMBYGDEN.


    Ja, om jag kunde sjunga
    som sderns nktergal,
    sknt sngen skulle runga
    kring snkldd hembygdsdal.
    Min fosterbygd, min lngtans stig
    har lett mig hem till dig.

    Fast skna lnders fgring
    mitt ga smekt med glans,
    i skyn jag sett en hgring
    av dina furors krans.
    Och drmmen rdjat mig en stig,
    min fosterbygd, till dig.

    Och nr frn fartygstoften
    jag skdat palmers rad,
    jag tyckt mig knna doften
    av hembygdsbjrkens blad.
    Och tankens vingar burit mig,
    min fosterbygd, till dig.

    Nr tempelspiror hjde
    sin gyllne spets mot sky,
    min sjl andktigt drjde
    vid kyrkan i vr by.
    Och havets vgor sjng fr mig
    en hymn, min bygd, till dig.




    JUNGFRUSUND.


    Jungfrusund lg badande i ljuvlig aftonbrand,
    svarta skuggor smgo tyst kring Jungfruholmens strand,
    ltta aftonmoln som svandun svunno.
    Genom ljudls dslighet drog msens skarpa skrn,
    aftonsolen guldbegt den de holmens trn,
    vinden teg och aftonmolnen gldde.

    Men vid bnkapellets blekt belysta altarrund,
    svartgd, ung och hnfrd hll en munk sin andakts stund
    hljd i skymningsstundens dunkla slja.
    Havets bruna sner, vderbitna frdemn,
    lyssnade till mssan och med skrck de mindes n
    hur de bett till Odin, Tor och Frja.

    Solen sjnk allt lgre bortom bergens mrka kam,
    rda strlar skto vasst som blanka lansar fram,
    stum var skogen, tystnad fgelsngen.
    Andaktsstundens trollmakt gt sin eld i munkens blick,
    toner som av nglakrers sknhet mssan fick,
    munken sjng som ljuvt i drmmar fngen.

    Mssan flt som insjns sommarvarma bljesus,
    fyllde sjlens djup och tnde fridens vita ljus,
    som ett harpospel frn hjden ljd den.
    Havets kcke kmpar bjde kn i dmjuk bn,
    helig blev dem stunden, sngen verjordiskt skn,
    hn till salighetens portar bjd den.

    Genom bnkapellets lga drr en kvinna smg,
    blicken honungsljuvlig munkens unga sknhet sg,
    gula lockar tvinnade sin snara.
    Mssans ton frklingade -- det blev s tyst, s tyst,
    munkens kind vart purpurrd, av flickans blickar kysst.
    Heliga Maria, mig bevara!

    Munkens pulsar brnde, gldhett unga blodet sjd,
    till frbjudna frukters stma frestarrsten bjd,
    hjrtats ro och frid fr alltid flydda.
    Skn r kvinnan som en doft av nyfdd nattviol,
    som ett skimmer frn det drmda paradisets sol.
    Heliga Maria, mig beskydda!

    Trdde in en skara mn i praktfull riddarskrud:
    munk, st upp! Vi nalkas dig med mktigt kungabud,
    dina plikters krav i kvll vi ka.
    Vgors skum vi kluvit vaggande frn Svealand,
    kastat ankar nyss vid Jungfruholmens de strand,
    det r dig, du mrke munk, vi ska.

    Sveriges kung, kung Magnus, med sin stolta kungasvit
    ver vgors saltsjskum i nd har seglat hit,
    som en drake klv vrt kungsskepp vgen.
    Kungen vill bese sitt land lngt bortom Eistrasalt,
    landet kltt i sjars nt och skogars drmgestalt,
    landet som med trollmakt fyller hgen.

    Kungaskeppet skt frbi, ett skepp med bruten mast,
    oinvigda tempelklockor, skeppets dyra last,
    skall du dpa fr guds helga kyrka.
    Tempelklockors klang skall ljuda kring din de ,
    klockors klang kring Kimito sitt glada budskap str
    om den vita Krist, som folken dyrka.

    Klockors dop i kvllens dunkel blir ett sllsamt dop,
    kungen sjlv, hans svit och folkets hela hop,
    gripna av guds makt, bevittna akten.
    Flj oss, nr till kungsgalejan sviten vnder om,
    gullgul glnser klockans malm och plikten manar: kom!
    Du har sngens gva, gud har makten.



    Munken i sin svarta drkt vart underlig i hg,
    fast med slutna gonlock han kvinnans sknhet sg,
    granna gons spel hans hjrta brnde.
    Till galejan tget gick, men innerst ljd en rst
    varnande och hotfullt mrk: munkens kvalda brst,
    ngerns bittra samvetskval han knde.

    I galejans akterstv kung Magnus reslig stod,
    kungamanteln lyste grann som fallna kmpars blod,
    skna kvinnors skratt sprang ver vgen.
    Kungaskeppet skt, med vimpelspel i hgrest mast,
    ut att mta helgat skepp med tempelklockors last,
    mrkbl vlvde hga himlabgen.

    Ifrn kungasviten hrdes sorl och dmpat skratt,
    kvllen var s sommarljuv och ungdomslivet glatt,
    vpnare och pager hrdes glamma.
    Munkens svarta gon skte jungfruns rosenkind,
    heliga madonna, varfr fddes han ej blind,
    varfr drjde straffets skviggsflamma?

    Skeppen mttes p de dunkelbla vgors stig:
    Led min krlek, o Maria, led den blott till dig,
    var den bn han till guds moder stllde.
    Vinden vxte till och skeppet sam p vgors topp,
    stjrnevalvets frgspel doldes, nattmoln drogo opp,
    vimpeln gick till dans och seglen svllde.

    P det brckta skeppets plankor kungasviten steg,
    fr kung Magnus och hans folk man dmjukt rjde vg,
    kvllens tunga skyar bidde natten.
    Vita flammor drogo vingsnabbt genom alltets rymd,
    Karlavagnen lyste blek, av molnens slja skymd,
    i en guldskl glnste dopets vatten.

    Stolt han stod, den unge munken, hjrtat tnt i brand,
    mssan flt i toners strm -- han strckte ut sin hand,
    vattnet ver klockors malm han stnkte:
    Sanct Andreas r _ditt_ namn, Sancta Maria _ditt_,
    tlj med klar och mktig klang kring bygden hgt och fritt,
    tlj den frid som helgonen oss sknkte.



    Stormen ven med klagolt i tackel och i r,
    upp ur vgors famn steg dimman tung och dunkelgr,
    skummet stnkte, skeppet gick i sklvning.
    Mssans veka melodi dog bort med vindens dn,
    oberrd och hnfrd sjng han, klostrets vigde son,
    ingen stjrna sken kring himlens vlvning.

    Mssan slts. -- Men genom munkens sjl en rysning gick
    nr han mtte kvinnans krlekslystna stjrneblick,
    trffad gick han emot avgrundsstupet.


    Vinden tjt. -- En blixt skt genom molnens vgg sin lans,
    skeppet krngde -- och i vreda vgors vita dans
    sjnk Maria i det svarta djupet.

    Klockan sjnk ... och sgnen spann en minneskrans drav,
    munkens syndalust berett Mariaklockans grav,
    sekler flta mrka minnens slinga.
    Jungfrusundets bla vgor dlja n sin skatt,
    vandrar du p Jungfruholmens strand en mnskensnatt,
    hrs ur djupets mrker klockan klinga.

    Sanct Andreas hissades i tempeltornet opp,
    bjudande med klangfull stmma krlek, tro och hopp,
    klang s sllsamt sknt i morgonvkten.
    Och ur klockans klmtning ljd var helgdags morgonstund:
    bing, bng, bing, bng, syster vilar djupt i Jungfrusund,
    s han klmtat har fr mnga slkten.

    Skiftesrika klockspel klinga i var mnskas brst,
    n med dova slag och n med klangfull himlarst,
    ljuvt det r att vandra dit de kalla.
    Mnga vgar leda vandrarn upp mot ljusets hjd,
    lyss till klockans klang och g med hopp och frjd
    mot det hga ml, som ler mot alla.




    BRUDBERGET.


    Stolts jungfrun red i brudskrud frn Frjble grd
    p gngaren den svanevita skna,
    och brudsljan vajade med guldkantad brd
    och vinden blste brudmarsch i det grna.
    Sex blomstervna brudtrnor fljde hennes spr
    och rnnens blommor snade i trnornas hr
    och rda lyste vildrosens stnglar.

    De redo ver skogsstigas skymmande spng,
    som glimmade i solljus frn det hga,
    och skogen ljd av hmplingars och bofinkars sng
    och solsken brann i riddabrudens ga.
    En smultrontuva vinkade frtrollande rd
    och fjrilflockar lekte i morgonsolens gld
    och hgt bland molnen logo guds nglar.

    Men riddarn stod i bidan vid kyrkvallens mur,
    han bidade den rosenfagra bruden,
    som spunnit lyckans trdar i hemmets jungfrubur
    och vvt i silkesvven krleksguden.
    Sex ungersvenner, kldda i havsbl riddarskrud,
    de logo under vntan p grevens unga brud
    och templets klockor klungo kring vallen.

    Men sllsamt klungo klockorna, de klmtande tv,
    s klagande, s sorgeligt de klungo.
    I gldje och i festglans skulle brllopet st,
    s lustigt att fiolens strngar sprungu.
    Men lng var vntans timme och riddarns kind var blek,
    fast tornsvalan drillade och slndan flg till lek
    och daggen lg i blomkalken fallen.

    Men bruden red i tankar som rdaste vin,
    s prlande, s sprittande och yra.
    Hasselbusken bugade s doftande fin
    och skogens andar strngade sin lyra;
    hon drmde om ett paradis i ungdomens vr,
    om lyckans blomstergrdar i kommande r,
    hon drmde krleksdrmmar s varma.

    Trnorna de myste som skogens sklmska troll
    och leenden p rda lppar lekte,
    vinden svepte lekande kring brudens kldningsfll
    och bjrkens hngen prasslade och smekte.
    Det knastrade bland grenar, det virvlade av damm
    och hotfull som en skvigg en ryttare red fram.
    Heliga guds moder, dig frbarma!

    -- Du unga brud, som prytt dig i prlor och i gull,
    sg minns du hur du trotsigt mig frskjutit?
    Nu nalkas hmndens timme allt fr ditt hgmods skull
    och slitas skall det krleksband du knutit.
    Till bergets mrka grottvalv jag leda vill din stig,
    dr bidar klostermunken, som viger dig vid mig
    nr trollen tnda nattbloss p hllen.

    Hon drev sin vita fle till flygande sprng,
    det stnkte dagg frn mossan och frn ljungen.
    Hon knde hjrtat isas, nr ryttarn sjng sin sng
    dr stolt och kck han red som bergakungen.
    -- Du vita duva, sjng han, du hinner ej ditt bo,
    du fngas och du fjttras i rnens starka klo
    frr'n mnen lyser blekgul i kvllen.


    Hon sprngde fram bland snren dr fotspr ej fanns,
    hon sklvde som ett r fr nordanvinden,
    hon sg i namnls ngest att segern snart blev hans
    och vitare n sn hon blev om kinden.
    Hon red i vingsnabb ddsritt mot bergets branta stup
    och dden redde graven i klyftans mrka djup,
    kring klyftan sgs en berguv sig svinga.

    Solen gt sin sommarglans p Brudbergets krn,
    men bruden lg bland blodbestnkta stenar.
    Och ver klyftan hngde en ungbjrk ljuvligt grn
    och daggen fll som trar frn dess grenar.
    En suck av ngslan sklvde kring kullar och kring skog
    och klyftans svala klla i vemodstrar log,
    s sorgligt hrdes klockorna klinga.

    Sex vitkldda brudtrnor fltade en br,
    de prydde den med lingenris och mossa,
    och vildroskransar virades i ddsbrudens hr,
    men sjlen mnde nglarna frlossa.
    Den dda bars bland tuvor och vilda blomsterfng,
    men strmoln skymde solen och vgen var s lng,
    templets klockor hrde upp att ringa.

    Riddarn stod i bidan, i ngest och i kval
    och hjrtat slog av skrck vid lvens prassel.
    Han blickade i lngtan mot skogens grna sal,
    men blott en bofink sjng i bjrk och hassel.
    O heliga Maria, giv bruden hgn och nd,
    m helgonen beskydda fr svarta nidingsdd,
    en suck drog genom grnskande linden.

    D trdde fram med bren de jungfrurna sm
    med sorgens heta daggstnk ver kinden.
    Och solens strlar lekte och himlen var s bl
    och bruden lg s marmorblek om kinden.
    n skdar man i mnskensnatt en ande s skn
    ur klyftans djup sig hja p Brudbergets krn,
    och sljan vajar molnltt fr vinden.




    I SKVALTEKVARNEN.


    I den mrka bckens trollomspunna vatten
    skvaltekvarnens hjul hrs stampa tungt i natten.
    ver strandens branter svarta skuggor falla,
    mossbevxta klippor ssom spken st.
    Forsens bubblor stnka mnbelysta, kalla
    som ett midnattsregn kring strandens kullerstenar,
    natten slr sitt dok kring granar och kring enar,
    svaga sunnanflktar mellan lven g.

    Skvaltekvarnens brutna, gra plverk bgna,
    viskande om sgner ifrn tider gngna,
    speglar tyst sin bild i bckens vattenfra,
    medan hjulet svnger genom stnk och skum.
    Glla talltrasttoner med sin klang bedra
    skogens bleka blommor, dr i tuvans gmma
    veka mnskensdrmmar leende de drmma,
    djupt vid bckens strnder lyssnar alen stum.

    Under tystnad maler mjlnardrngen rgen,
    spklikt vit r drkten, underlig r hgen.
    Skogens andefolk han sett s mnga gnger,
    skvaltekvarnens tomtar knner han s vl.
    Blodet sjuder hett vid nckens harposnger,
    hjrtat sklver till vid tysta steg som tassa,
    vttars onda gon lysa lievassa,
    bckens nymfer dansa vid hans gigas spel.

    Mellan golvets remnor vattnet droppvis stnker,
    genom vggens springor stjrneljuset blnker,
    och nr mjlnardrngen spelar p sin giga,
    alens kronor vagga vid hans toners lek.
    Dunkla dimgestalter ifrn bcken stiga,
    skogsfrun med sitt hov drar ver strandens matta,
    och bland trdens stammar skogens huldror skratta,
    och en mndis dansar genomskinligt blek.

    Vxelrika tavlor skymta fr hans minne,
    underliga tankar fylla gossens sinne:
    r hans flicka trols eller r hon trogen,
    lyssnar hon frn kullen till hans melodi,
    eller str hon trols, falsk och redobogen
    att till herdegossens krleksjoller lystra,
    nr han sjunger visor snrjande och ystra
    under granna blickars dolska trolleri?

    Mjlnardrngen sitter p den fyllda scken
    vid den ppna drren. -- Och nu ser han ncken,
    hr en sllsam dallring ver harpans strngar
    i den stjrnbelysta bckens bla rand.
    Som en fjrilsflock kring rda blomstersngar
    flyga nattligt skna, bleka harpotoner
    ver skogsfruns sal och bergakungens troner.
    Gigan faller tungt ur mjlnargossens hand.

    Trastens ltar tystna, vinden gr till vila,
    med frminskat dn hrs bckens virvlar ila,

    hjulets vingar surra med frsvagad styrka,
    allt i tystnad lyss till nckens harpolt.
    Stranden str hgtidlig som en pelarkyrka,
    skvaltekvarnens tomtar le i stum frtjusning,
    stjrnors strlar glimma ver vattnets krusning,
    alens lvvalv suckar som i stilla grt.



    Pltsligt smyga ltta fotsteg ver sanden,
    som i gula brder slingra sig kring stranden.
    Mjlnardrngen ser -- han ser den flickas skepnad,
    som s mnga gnger leende han kysst.
    Herdegossen fljer, med sin sknhet vpnad,
    mrka lockar flyga, svarta gon ljunga,
    stjrnan ler frstulet, lysande de unga,
    intet ljud frnimmes, allt r nattligt tyst.

    Flickans flykt r smidig, fjderltta sprngen,
    fastn klippor mta, ger hon sig ej fngen,
    med ett sprng hon str p klippans spets i bcken
    och i sakta viskning hennes lppar be.
    Nu p nytt i nattens stillhet spelar ncken
    sngen om det tysta, mrka djupets salar,
    dr ej lppar le och ingen tunga talar
    och dr inga solar, inga stjrnor le.

    P den vta klippans sluttning flickan drjer,
    mot det stumma djupet hnfrd hon sig bjer,
    glmd r bvans stund och som i drmmar sluten
    ska hennes blickar djupets musikant.
    Men fr herdegossen randas hmndminuten,
    med en vildkatts sprng till klippans spets han klttrar:
    Du har skytt min krlek, du min sorg frkttrar,
    drfr skall du strta utfr klippans brant.

    Gny och gnissel hrdes, vattenbubblor stnkte,
    vttars onda gon gnistrade och blnkte,
    mellan hga stammar hrdes trollen skratta,
    ifrn grna gmslen trdde spken fram.
    Gastar slogo ring med skrn kring strandens matta,
    svarta liemn med vpnad klinga stredo,
    under trolldomssnger vattnets andar redo
    grnsle ver vita vattenvirvlars kam.

    Med en kyss p pannan vcktes mjlnardrngen,
    och en hand s mjuk som videts silkeshngen
    smekte gossens lockar: s du sover Jerker...
    Jerker, s du sover ... och du drmde nyss.
    -- Greta ... r det Greta ... ja, mitt huvud vrker
    och jag drmde drmmar, tordnshemska drmmar,
    dden genom natten red med lsta tmmar,
    Greta du ... s kom du med din ljuva kyss.

    Alla lyckans hvor och din krlek har jag,
    svartsjukt mrka tankar i mitt hjrta bar jag.
    Tack fr trohet, Greta -- stt dig vid min sida,
    hr kring skvaltekvarnen skogers andar bo.
    Ser du nattens lvor ver stranden skrida,
    hr du lyckotomtar bakom vggen tassla,
    hr du skogsfruns guldslp ver ljungen prassla,
    ser du ncken vandra ver dimmors bro?

    Ja, hon sg dem alla, bergets rda dvrgar,
    sg hur stjrnors strlglans bergets sluttning frgar,
    sg hur grna skogsrn trdde dans p hllen,
    sg hur bergakungens spira lyste grann.
    Huldror sprungo fram frn undangmda stllen,
    och som barnagon lyste kvarnens springor,

    medan stjrneljuset fll i lnga slingor
    ver barnen tv, som lskade varann.




    DE DDAS JULNATT.


    Hon bodde i jordkulan, gammal var hon,
    s gammal att ingen knde den dag d hon fddes.
    Frsakelsens brda med saktmod i kojan bar hon,
    fast ungdomens vrdag i sorger och slit frddes.
    Nu gav henne torvtckta jordkulan ro
    och ljuset i mrkret var levande tro.

    Som dvrgarnas berghla mrk den hydda,
    dr ensam hon bott under bergvggens gra hgnad.
    Mot skogarnas vttar och trollfolk guds nglar skydda,
    och solstrlars lek genom gluggen spred ljus och fgnad.
    Nr stormarna sopade kullarnas krn,
    hon lste s fridsll, s trosstark sin bn.

    Julnatt var det. Julstjrnors eldar tndes,
    mnen glittrade kall p trdens sntyngda grenar.
    Julfrjd och skogsfrid i sjlsdjupets gmslen kndes,
    blnkande ispiggar kantade tuvor och stenar.
    Men ldringen vaknar i natten -- hon lyss,
    tyst ... ottesngsklockorna kallade nyss.

    Lngt ver slingrande skogsstigar gick hon,
    skogen sov ... det var tyst ... s tyst att ett barr ej rrdes.
    Helgro i sinnet, julsng och lugn i hjrtat fick

 hon,
    julnattens frid ej ens av skogsfolkets fotsteg strdes.
    Se -- templet, famnat i ljusglans, stod sknt
    och stolt som en skogsdrott i guldkrona krnt.

    Tyst steg ldringen in. I kronorna brann det,
    runt kring altarets ring ett mngult fosforsken gldde.
    Fullsatt var kyrkan, men gravlikt sllsamt hon fann det,
    bleka gnistor kring vita gestalter kronljusen strdde.
    En krsng i gravton kring kyrkvalven ljd,
    men brusten var tonen och dallrande sprd.

    Sngen ljd som i natten den suckande vgen,
    ljd som nr hstvinden drar ver gungande snren,
    tonerna snktes och hjdes som flmtande lgen,
    stnkte som trars regn stnker p svartkldda bren.
    En luftvg av mulldoft kring takvalven drog
    och svept i sin gravdrkt satt dden och log.

    Skaran sjng: O heliga natt, som sknkt oss,
    stigna ur graven, sknkt oss en timme p jorden.

    I mrker och natt i gravarnas mullhus man
 stngt oss,
    lsta gna vi gud tacksamt de jublande orden:
    tack fr en stund i ditt heliga hus,
    fr midnattens mnglans och julstjrnors ljus!

    Lngsamt reste sig vita skepnaders skara,
    hljda i svepningars mantlar saligt de logo.
    Gtan om liv och dd ej dden ens kan frklara,
    gravdrmmar drmde de nu, livsdrmmar innan de dogo.
    ndad var andarnas gudstjnst, ddstget skred
    bland gravkullars krn mellan snkldda trd.

    Drivan lg tung kring gravgrdens marmorstenar,
    skaran frsvann i ppnade gravars trnga springor,
    snn fll vintrigt vit frn trdens kronor och grenar.
    verst p korsen av jrn glimmade sklvande

 flingor,
    i rymderna skimrade stjrnornas hr,
    men dmpad var ljusstyrkan -- dagen var nr.

    En kylande vindpust drog in genom kyrkdrrens springa,
    tyst som en suck ur ett sorgtungt hjrta i natten,
    lgorna slcktes och dovt hrdes gravklockor ringa
    snsng och gravsng och ddssng kring land och kring vatten.
    Med hopknppta hnder i templet hon satt,
    den hundrarsgamla i stjrneljus natt.

    Hon trodde i jordkulans mrker att natten var skriden,
    nr mnen steg upp och stjrnorna spelte och brunno.
    I jordkulan fanns ej ett ur som visade tiden.
    Men dagar och stunder fr ldringen vingsnabbt frsvunno,
    hon visste att vgen ej mera var lng
    till bidande graven och ddsklockans sng.

    Hon hrt och hon trott, att nr julnattens tolvslag frklingat,
    d springa gravarna upp och de hnsovna trda,
    lsta ur jordbundna bojor, som hrt dem betvingat,
    ur ddsrikets djup, och vingade nglar dem leda.
    till templet, i juldrkt och hgtidsskrud kltt.
    Den sgnen hon hrt -- och nu undret hon sett.

    Bjllror klingade, morgonens timme grydde,
    klockarfar sjlv steg in och ljusen tndes i kyrkan.
    Ottesngsklockorna klungo och mnljuset flydde,
    prostens gripande tal gav himlasonen sin dyrkan.
    Det glnste drute kring furornas stam
    och julmorgonsolen brt strlande fram.



