'Samlade dikter' av Edith Sdergran r Projekt Lnnrots utgivelse
nr 640. E-boken r public domain inom EU, varfr vi inte stter ngra
som helst restriktioner med hnsyn till e-bokens anvndning eller
dess distribution i dessa lnder.

Denna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lnnrot.




SAMLADE DIKTER

av

Edith Sdergran



Holger Schildt, Helsingfors, 1957.






INNEHLL:

DIKTER (1916)

Jag sg ett trd...              Skogens ljusa dotter
Dagen svalnar... I-IV            Vi kvinnor
Det gamla huset                  Tidig gryning
Nocturne                         Nordisk vr
En nskan                        Den srjande trdgrden
Hstens dagar                    Det underliga havet
Du som aldrig gtt ut ur         Den lga stranden
  ditt trdgrdsland...          Sngen p berget
Jag                              Kvll
En strimma hav                   De frmmande lnderna
Gud                              Lt ej din stolthet falla...
Violetta skymningar...           Tv gudinnor
Oroliga drmmar                  En fngen fgel
Vierge mderne                   Avsked
Frgernas lngtan                Ett rd
Mot alla fyra vindar             Sorger
Vra systrar g i brokiga        Min sjl
  klder                         Krlek
Hstens sista blomma             Den speglande brunnen
Hstens bleka sj                Sngen om de tre gravarna
Svart eller vit                  Det frmmande trdet
Hst                             Tv vgar
Stjrnorna                       Tre syster
Tv stranddikter                 Kristen trosbeknnelse
I fnstret str ett ljus         Sknhet
Irrande moln                     Konungens sorg
Skogssjn                        Livets syster
Stjrnenatten                    Ur "Liliputs saga"
Ord                              Vid stranden
Vgen till lyckan                Livet
Skogsdunkel                      Helvetet
I de stora skogarna              Den vntande sjlen
Lyckokatt                        Smrtan

Tidiga dikter ur LANDET SOM ICKE R

Sommar i bergen                  Bruden
Rosen                            Till Eros
Sjukbesk                        Prinsessan
Portrttet                       Min framtid
Ett mte                         Sjuka dagar
Nattlig madonna                  Ingenting
Om hsten                        Ett liv
Farliga drmmar                  Undret

SEPTEMBERLYRAN (1918)

Triumf att finnas till           Gudarnas lyra
Till en ung kvinna               Guds moders ros
Skymning                         Villkoret
Upptckt                         Apokalypsens genius
Starka hyacinter                 Pansartget
Vad r i morgon?                 Framtidens tg
Jungfruns dd                    Sorglshet
Lillgubben                       Ljusflten
Trdet i skogen                  Skum
Grimace d'artiste                Vid Nietzsches grav
Tjuren                           Den sknaste guden
Bn                              Gryningen
O mina solbrandsfrgade toppar   Samlen icke guld och delstenar
Vrlden badar i blod             r jag en lgnare...
Stormen                          Srtecknet
Aftonvandring                    Trubadurens sng
Mnens hemlighet                 Min lyra
Visan frn molnet                Varfr gavs mig livet?
Vanvettets virvel                Fragment
Landskap i solnedgng            Orfeus
Revanche                         Frhoppning
Feens slott                      Gud r nnu vaken
Gudarnas spr

ROSENALTARET (1919)

   I

Rosenaltaret
Vgen till Elysium och Hades
Frst vill jag bestiga Chimborazzo...
I feernas hngmatta
Mina konstgjorda blommor
Stormen
Det fasansfulla tget
Till fots fick jag g genom solsystemen
Botgrarne
Till de starka
Lidandets kalk
Jorden blev frvandlad till en askhg
Mina sagoslott
Var bo gudarna...
Verktygets klagan
Gudarna komma...
Frvandling
Besvrjelsen
P Himalayas trappor
Sngen om oceanen
Frga
Facklorna
Sknhetens stod
Ringen
Martyren

   II -- Fantastique

Vrmysterium
Brev frn min syster
I mrkret
Jag tror p min syster
Alla ekon i skogen
Systern
Outsgligt r p vg till oss
Gudabarnet
Syster, min syster...

   III

Dionysos
Fragment av en stmning
Offrets timme
Scherzo
Rosor

Dikter frn 1919-20 ur LANDET SOM ICKE R

Fngenskap
Blekhjrtade natt
Mitt liv, min dd och mitt de

BROKIGA IAKTTAGELSER (1919)

FRAMTIDENS SKUGGA (1920)

_Planeterna stiga_                _Framtidens skugga_

Mysteriet                         Framtidens skugga
Tolerans                          Du store Eros
Makt                              Vad r mitt hemland...
En gammal hrskare                Sllhet
Fientliga stjrnor                Tantalus, fyll din bgare
Skaparegestalter                  Den frlorade kronan
Wallensteinprofil                 Eros Tempel
Stjrnorna vimla                  Solen
Planeterna                        Ntet
                                  Uppstndelsemysterium

_lvdrottningens spira och andra dikter_

lvdrottningens spira             Materialism
Vattenfallet                      Extas
Eros hemlighet                    Hamlet
Eros skapar vrlden ny            Hyacinten
Blixten                           Fyra sm dikter
Instinkt                          Animalisk hymn
Ensamhet                          Sol
Den starkes kropp                 Beslut
Aning                             Blixtens trngtan
Vid soluppgng                    Den stora trdgrden
O du mitt hjrtas vidd            Stjrnan

TANKAR OM NATUREN

Sista dikter ur LANDET SOM ICKE R

Zigenerskan                       Mnen
Min barndoms trd                 Novembermorgon
Kyrkogrdsfantasi                 Det finns ingen som har
O himmelska klarhet               Landet som icke r
Hemkomst                          Ankomst till Hades




Redaktionellt


Freliggande samlade upplaga av Edith Sdergrans dikter r helt och
hllet uppstlld enligt Gunnar Tidestrms standardutgva av 1949.
D professor Tidestrms noter till utredigeringen av dikterna redan
finns tillgngliga i tryck har det inte ansetts ndvndigt att ta
med dem hr, och detsamma gller den ess av Hagar Olsson som har
inlett tidigare upplagor. Denna volym innehller allts endast Edith
Sdergrans egen text, s lngt som mjligt rensad frn korrekturfel och
misstag.

Tv tryckfel i samlingen "Dikter", ppekade av fil.lic. Thomas Tottie
(BLM 3/1957), har rttats hr. Det gller dels dikten Dagen svalnar...
III, som i alla utgvor hittills har haft ordet skra pro skra
[drmmar], dels dikten Oroliga drmmar, dr det har sttt "[svalorna]
knna ingen lngtan" pro "[min lskade...] knner ingen lngtan".

Drutver har ngra smrre tryckfel som upptckts i professor
Tidestrms utgva blivit korrigerade. Det viktigaste av dem finns i
dikten Blekhjrtade natt i "Landet som icke r", dr det i nstsista
raden br st "kraftens namnlsa borg" och inte "kraftens vrnlsa
borg". De vriga gller skiljetecken och satsindelning i dikterna
Vrlden badar i blod och Apokalypsens genius, bda i "Septemberlyran",
vilka nu har bragt i verensstmmelse med originalupplagans text.




DIKTER 1916



    JAG SG ETT TRD...

    Jag sg ett trd som var strre n alla andra
    och hngde fullt av otkomliga kottar;
    jag sg en stor kyrka med ppna drrar
    och alla som kommo ut voro bleka och starka
    och frdiga att d;
    jag sg en kvinna som leende och sminkad
    kastade trning om sin lycka
    och sg att hon frlorade.

    En krets var dragen kring dessa ting
    den ingen vertrder.



    DAGEN SVALNAR...

    I

    Dagen svalnar mot kvllen...
    Drick vrmen ur min hand,
    min hand har samma blod som vren.
    Tag min hand, tag min vita arm,
    tag mina smala axlars lngtan...
    Det vore underligt att knna,
    en enda natt, en natt som denna,
    ditt tunga huvud mot mitt brst.

    II

    Du kastade din krleks rda ros
    i mitt vita skte --
    jag hller fast i mina heta hnder
    din krleks rda ros som vissnar snart...
    O du hrskare med kalla gon,
    jag tar emot den krona du rcker mig,
    som bjer ned mitt huvud mot mitt hjrta...

    III

    Jag sg min herre fr frsta gngen i dag,
    darrande knde jag genast igen honom.
    Nu knner jag ren hans tunga hand p min ltta arm...
    Var r mitt klingande jungfruskratt,
    min kvinnofrihet med hgburet huvud?
    Nu knner jag ren hans fasta grepp om min sklvande kropp,
    nu hr jag verklighetens hrda klang
    mot mina skra, skra drmmar.

    IV

    Du skte en blomma
    och fann en frukt.
    Du skte en klla
    och fann ett hav.
    Du skte en kvinna
    och fann en sjl --
    du r besviken.



    DET GAMLA HUSET

    Hur nya gon se p gamla tider
    likt frmlingar som intet hjrta ha...
    Jag lngtar bort till mina gamla gravar,
    min sorgsna storhet grter bittra trar
    dem ingen ser.
    Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
    bland frmlingar som bygga nya stder
    p bla kullar upp till himlens rand,
    jag talar sakta med de fngna trden
    och trstar dem ibland.
    Hur lngsamt tiden tingens vsen tr,
    och ljudlst trampar dets hrda hl.
    Jag mste vnta p den milda dden
    som bringar frihet t min sjl!



    NOCTURNE

    Silverskira mnskenskvll,
    nattens bla blja,
    glittervgor utan tal
    p varandra flja.
    Skuggor falla ver vgen,
    strandens buskar grta sakta,
    svarta jttar strandens silver vakta.
    Tystnad djup i sommarens mitt,
    smn och drm, --
    mnen glider ver havet
    vit och m.



    EN NSKAN

    Av hela vr soliga vrld
    nskar jag blott en trdgrdssoffa
    dr en katt solar sig...
    Dr skulle jag sitta
    med ett brev i barmen,
    ett enda litet brev.
    S ser min drm ut...



    HSTENS DAGAR

    Hstens dagar ro genomskinliga
    och mlade p skogens gyllne grund...
    Hstens dagar le t hela vrlden.
    Det r s sknt att somna utan nskan,
    mtt p blommorna och trtt p grnskan,
    med vinets rda krans vid huvudgrden...
    Hstens dag har ingen lngtan mer,
    dess fingrar ro obevekligt kalla,
    i sina drmmar verallt den ser,
    hur vita flingor oupphrligt falla...



    DU SOM ALDRIG GTT UT UR DITT TRDGRDSLAND...

    Du som aldrig gtt ut ur ditt trdgrdsland,
    har du nnsin i lngtan vid gallret sttt
    och sett hur p drmmande stigar
    kvllen frtonat i bltt?

    Var det icke en frsmak av ogrtna trar
    som liksom en eld p din tunga brann,
    nr ver vgar du aldrig gtt
    en blodrd sol frsvann?



    JAG

    Jag r frmmande i detta land,
    som ligger djupt under det tryckande havet,
    solen blickar in med ringlande strlar
    och luften flyter mellan mina hnder.
    Man sade mig att jag r fdd i fngenskap --
    hr r intet ansikte som vore mig bekant.
    Var jag en sten, den man kastat hit p bottnen?
    Var jag en frukt, som var fr tung fr sin gren?
    Hr ligger jag p lur vid det susande trdets fot,
    hur skall jag komma upp fr de hala stammarna?
    Druppe mtas de raglande kronorna,
    dr vill jag sitta och speja ut
    efter rken ur mitt hemlands skorstenar...



    EN STRIMMA HAV

    Det r en strimma hav, som glimmar gr
    vid himlens rand,
    den har en mrkbl vgg,
    som liknar land,
    det r dr min lngtan vilar
    innan den flyger hem.



    GLID

    Gud r en vilobdd, p den vi ligga utstrckta i alltet
    rena som nglar, med helgonbl gon besvarande stjrnornas hlsning;
    gud r en kudde mot vilken vi luta vrt huvud, gud r ett std fr vr fot;
    gud r ett frrd av kraft och ett jungfruligt mrker;
    gud r det oseddas obeflckade sjl och det outtnktas
                                  redan frruttnade kropp;
    gud r evigheternas stende vatten;
    gud r intets fruktbara fr och de nedbrunna vrldarnas handfull av aska;
    gud r insekternas myriader och rosornas extas;
    gud r en tom gunga mellan intet och alltet;
    gud r ett fngelse fr alla fria sjlar;
    gud r en harpa fr den starkaste vredens hand;
    gud r vad lngtan kan frm att stiga ned p jorden!



    VIOLETTA SKYMNINGAR...

    Violetta skymningar br jag i mig ur min urtid,
    nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
    Gula solskensdagar med granna blickar,
    endast solstrlar hylla vrdigt en msint kvinnokropp...
    Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
    Mannen r en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar
                                              mot klippvggen,
    mannen r en lgn, den vita barn ej frst,
    mannen r en skmd frukt den stolta lppar frsm.

    Skna systrar, kommen hgt upp p de starkaste klipporna,
    vi ro alla krigarinnor, hjltinnor, ryttarinnor,
    oskuldsgon, himmelspannor, rosenlarver,
    tunga brnningar och frflugna fglar,
    vi ro de minst vntade och de djupast rda,
    tigerflckar, spnda strngar, stjrnor utan svindel.



    OROLIGA DRMMAR

    Fjrran frn lyckan ligger jag p en  i havet och sover.
    Dimmorna stiga och fly och vindarna vxla,
    jag drmmer oroliga drmmar om krig och stora fester
    och att min lskade str p ett skepp och ser
    hur svalorna flyga och knner ingen lngtan!
    Det r ngot tungt i hans inre som icke kan rra sig,
    han ser skeppet glida in i den ovilliga framtiden,
    den skarpa klen skra in i det motstrviga det,
    vingar bra honom in i det land, dr allt vad han gr r frgves,
    i de tomma och ffnga dagarnas land lngt borta frn det...



    VIERGE MDERNE

    Jag r ingen kvinna. Jag r ett neutrum.
    Jag r ett barn, en page och ett djrvt beslut,
    jag r en skrattande strimma av en scharlakanssol...
    Jag r ett nt fr alla glupska fiskar,
    jag r en skl fr alla kvinnors ra,
    jag r ett steg mot slumpen och frdrvet,
    jag r ett sprng i friheten och sjlvet...
    Jag r blodets viskning i mannens ra,
    jag r en sjlens frossa, kttets lngtan och frvgran,
    jag r en ingngsskylt till nya paradis.
    Jag r en flamma, skande och kck,
    jag r ett vatten, djupt men dristigt upp till knna,
    jag r eld och vatten i rligt sammanhang p fria villkor...



    FRGERNAS LNGTAN

    Fr min egen blekhets skull lskar jag rtt, bltt och gult,
    den stora vitheten r vemodig som snskymningen
    d Snvits moder satt vid fnstret och nskade sig svart och rtt drtill.
    Frgernas lngtan r blodets. Om du trstar efter sknhet
    skall du sluta gonen och blicka in i ditt eget hjrta.
    Dock fruktar sknheten dagen och alltfr mnga blickar,
    dock tl ej sknheten buller och alltfr mnga rrelser --
    du skall icke fra ditt hjrta till dina lppar,
    vi bra icke stra tystnadens och ensamhetens frnma ringar, --
    vad r strre att mta n en olst gta med sllsamma drag?
    En tigerska skall jag vara i hela min levnad,
    en talerska r som den sladdrande bcken som frrder sig sjlv;
    ett ensamt trd skall jag vara p sltten,
    trden i skogen frgs av lngtan efter storm,
    jag skall vara sund frn topp till t med gyllene strimmor i blodet,
    jag skall vara ren och oskyldig som en flamma med slickande lppar.



    MOT ALLA FYRA VINDAR

    Ingen fgel frflyger sig hit i min undanskymda vr,
    ingen svart svala som bringar lngtan,
    ingen vit ms som bebdar storm...
    I klippors skugga hller min vildhet vakt,
    frdig att fly fr minsta rassel, fr nalkande steg...
    Ljudls och blnande r min vrld, den saliga...
    Jag har en port mot alla fyra vindar.
    Jag har en gyllene port mot ster -- fr krleken som aldrig kommer,
    jag har en port fr dagen och en annan fr vemodet,
    jag har en port fr dden -- den str alltid ppen.



    VRA SYSTRAR G I BROKIGA KLDER.

    Vra systrar g i brokiga klder,
    vra systrar st vid vattnet och sjunga,
    vra systrar sitta p stenar och vnta,
    de hava vatten och luft i sina korgar
    och kalla det blommor.
    Men jag slr mina armar kring ett kors
    och grter.
    Jag var en gng s mjuk som ett ljusgrnt blad
    och hngde hgt uppe i den bla luften,
    d korsades tv klingor i mitt inre
    och en segrare frde mig till sina lppar.
    Hans hrdhet var s m att jag icke gick snder,
    han fste en skimrande stjrna vid min panna
    och lmnade mig sklvande av trar
    p en  som heter vinter. --



    HSTENS SISTA BLOMMA

    Jag r hstens sista blomma.
    Jag blev vaggad uti sommarens vagga,
    jag blev stlld p vakt mot nordens vind,
    rda flammor slogo ut
    p min vita kind.
    Jag r hstens sista blomma.
    Jag r den dda vrens yngsta fr,
    det r s ltt att som den sista d:
    jag har sett sjn s sagolik och bl,
    jag hrt den dda sommarens hjrta sl,
    min kalk br intet annat fr n ddens.

    Jag r hstens sista blomma.
    Jag har sett hstens djupa stjrnevrldar,
    jag skdat ljus frn fjrran varma hrdar,
    det r s ltt att flja samma vg,
    jag skall stnga ddens portar.
    Jag r hstens sista blomma.



    HSTENS BLEKA SJ

    Hstens bleka sj
    tunga drmmar drmmer
    om en vrvit 
    som sjnk i havet.

    Hstens bleka sj,
    hur din krusning gmmer,
    hur din spegel glmmer
    dagar som d.

    Hstens bleka sj
    br sin hga himmel ltt och tyst,
    ssom liv och dd i ett gonblick
    i en somnad vg varandra kysst.



    SVART ELLER VIT

    Floderna lpa under broarna,
    blommorna lysa vid vgarna,
    skogarna bja sig susande till marken
    Fr mig r intet mera hgt eller lgt,
    svart eller vitt,
    sen jag har sett en vitkldd kvinna
    i min lskades arm.



    HST

    De nakna trden st omkring ditt hus
    och slppa in himmel och luft utan nda,
    de nakna trden stiga ned till stranden
    och spegla sig i vattnet.
    n leker ett barn i hstens gra rk
    och en flicka gr med blommor i handen
    och vid himlaranden
    flyga silvervita fglar upp.



    STJRNORNA

    Nr natten kommer
    str jag p trappan och lyssnar,
    stjrnorna svrma i trdgrden
    och jag str i mrkret.
    Hr, en stjrna fll med en klang!
    G icke ut i grset med bara ftter;
    min trdgrd r full av skrvor.



    TV STRANDDIKTER

    I

    Mitt liv var s naket
    som de gra klipporna,
    mitt liv var s kallt
    som de vita hjderna,
    men min ungdom satt med heta kinder
    och jublade: solen kommer!
    Och solen kom och naken lg jag
    den lnga dagen p de gra klipporna --
    det kom en kall flkt frn det rda havet:
    solen gr ned!

    II

    Mellan gra stenar
    ligger din vita kropp och srjer
    ver dagarna som komma och g.
    Sagorna, du hrt som barn,
    grta i ditt hjrta.
    Tystnad utan eko,
    ensamhet utan spegel,
    luften blnar genom alla springor.



    I FNSTRET STR ETT LJUS

    I fnstret str ett ljus,
    som lngsamt brinner
    och sger att ngon r dd drinne.
    Ngra granar tiga
    kring en stig som stannar tvrt
    i en kyrkogrd i dimma.
    En fgel piper --
    vem r drinne?



    IRRANDE MOLN

    Irrande moln ha fastnat vid bergets brant,
    ndlsa timmar st de i tystnad och vnta:
    vill dem en jagande vind ver sltten str,
    skola de stiga med solen hgt ver topparnas sn.
    Irrande moln ha stllt sig i solens vg,
    vardagens sorgefanor hnga s tunga,
    nere i dalen gr livet med slpande steg,
    en flygels toner ur ppnade fnster sjunga.
    Lapp p lapp r dalens brokiga matta,
    fast som socker r hjdernas eviga sn...
    Vintern stiger sakta ned i dalen.
    Jttarna le.



    SKOGSSJN

    Jag var allena p solig strand
    vid skogens blekbl sj,
    p himlen flt ett enda moln
    och p vattnet en enda .
    Den mogna sommarens stma drp
    i prlor frn varje trd
    och i mitt ppnade hjrta rann
    en liten droppe ned.



    STJRNENATTEN

    Ondigt lidande,
    ondig vntan,
    vrlden r tom som ditt skratt.
    Stjrnorna falla --
    kalla och hrliga natt.
    Krleken ler under smnen,
    krleken drmmer om evighet...
    Ondig fruktan, ondig smrta,
    vrlden r mindre n ingenting,
    ned i djupet glider frn krlekens hand
    evighetens ring.



    ORD

    Varma ord, vackra ord, djupa ord...
    De ro som doften av en blomma i natten
    den man icke ser.
    Bakom dem lurar den tomma rymden...
    Kanske de ro den ringlande rken
    frn krlekens varma hrd?



    VGEN TILL LYCKAN

    Det skall vara obegripligt
    hur det underbara sker, --
    ingen vg till lyckan finnes,
    ingen lycklig stigen minnes
    som till lyckans lnndrr fr.

    Ack, att lyckans fgel jaga
    r att utan vgar g
    och att utan hnder taga.
    Att bli kung i lyckans saga
    r att dum och hpen st.

    Under vnta vi av dagen,
    dagen vissnar kall och blek.
    Frga ter, trtta hjrna,
    r din drm, din lyckas stjrna,
    sken och svek?



    SKOGSDUNKEL

    I den svrmodiga skogen
    bor en sjuk gud.
    I den dunkla skogen ro blommorna s bleka
    och fglarna s skygga.
    Varfr r vinden full av varnande viskningar
    och vgen mrk av dystra aningar?
    I skuggan ligger den sjuke guden
    och drmmer elaka drmmar...



    I DE STORA SKOGARNA...

    I de stora skogarna gick jag lnge vilse,
    jag skte sagorna, min barndom hrt.

    I de hga bergen gick jag lnge vilse,
    jag skte drmslotten, min ungdom byggt.

    I min lsklings trdgrd gick jag icke vilse,
    dr satt den glada gken, min lngtan fljt.



    LYCKOKATT

    Jag har en lyckokatt i famnen,
    den spinner lyckotrd.
    Lyckokatt, lyckokatt,
    skaffa mig tre ting:
    skaffa mig en gyllne ring,
    som sger mig att jag r lycklig;
    skaffa mig en spegel,
    som sger mig att jag r skn;
    skaffa mig en solfjder,
    som flktar bort mina phngsna tankar.
    Lyckokatt, lyckokatt,
    spinn mig nnu litet om min framtid!



    SKOGENS LJUSA DOTTER

    Var det ej i gr
    d skogens ljusa dotter firade sitt brllop
    och alla voro glada?
    Hon var den ltta fgeln och den ljusa kllan,
    hon var den hemliga vgen och den skrattande busken,
    hon var den druckna och ordda sommarnatten.
    Hon var oblyg och skrattade utan mtta,
    ty hon var skogens ljusa dotter;
    hon hade lnat gkens instrument
    och vandrade spelande frn sj till sj.

    Nr skogens ljusa dotter firade sitt brllop,
    fanns ingen olycklig p jorden:
    skogens ljusa dotter r fri frn lngtan,
    hon r blond och stillar alla drmmar,
    hon r blek och vcker alla begr.
    Nr skogens ljusa dotter firade sitt brllop,
    stodo granarna s njda p den sandiga kullen
    och tallarna s stolta p den stupande branten
    och enarna s glada p den soliga sluttningen
    och de sm blommorna hade alla vita kragar.
    D fllde skogarna sina frn i mnniskornas hjrtan,
    de glimmande sjarna summo i deras gon
    och de vita fjrlarna fladdrade oupphrligen frbi.



    VI KVINNOR

    Vi kvinnor, vi ro s nra den bruna jorden.
    Vi frga gken, vad han vntar av vren,
    vi sl vra armar kring den kala furan,
    vi forska i solnedgngen efter tecken och rd.
    Jag lskade en gng en man, han trodde p ingenting...
    Han kom en kall dag med tomma gon,
    han gick en tung dag med glmska ver pannan.
    Om mitt barn icke lever, r det hans...



    TIDIG GRYNING

    Ngra sista stjrnor lysa matt.
    Jag ser dem ur mitt fnster. Himlen r blek,
    man anar knappast dagen som brjar i fjrran.
    Det vilar en tystnad utbredd ver sjn,
    det ligger en viskning p lur mellan trden,
    min gamla trdgrd lyssnar halvfrstrtt
    till nattens andetag, som susa ver vgen.



    NORDISK VR

    Alla mina luftslott ha smultit som sn,
    alla mina drmmar ha runnit som vatten,
    av allt vad jag lskat har jag endast kvar
    en bl himmel och ngra bleka stjrnor.
    Vinden rr sig sakta mellan trden.
    Tomheten vilar. Vattnet r tyst.
    Den gamla granen str vaken och tnker
    p det vita molnet, han i drmmen kysst.



    DEN SRJANDE TRDGRDEN

    Ack, att fnster se
    och vggar minnas,
    att en trdgrd kan st och srja
    och ett trd kan vnda sig om och frga:
    Vem har icke kommit och vad r icke vl,
    varfr r tomheten tung och sger ingenting?
    De bittra nejlikorna sluta upp vid vgen,
    dr granens dunkel bliver outgrundligt.



    DET UNDERLIGA HAVET

    Sllsamma fiskar glida i djupen,
    oknda blommor lysa p stranden;
    jag har sett rtt och gult och alla andra frger, --
    men det granna, granna havet r farligast att se,
    det gr en trstig och vaken fr vntande ventyr
    vad som har hnt i sagan, skall hnda ven mig!



    DEN LGA STRANDEN

    De ltta fglarna hgt uppe i luften
    flyga ej fr mig,
    men de tunga stenarna p den lga stranden
    vila fr mig.
    Lnge lg jag vid det dystra bergets ftter
    och lyssnade till vindens kommando
    i furans starka gren.

    Hr ligger jag p buken och blickar rakt framfr mig:
    hr r allting frmmande och vcker inga minnen,
    mina tankar blevo icke fdda p detta stlle;
    hr r luften r och stenarna hala,
    hr r allting dtt och vcker ingen munterhet,
    utom den sndriga fljten vren lmnat p stranden.



    SNGEN P BERGET

    Solen gick ned ver havets skum och stranden sov
    och uppe p bergen stod ngon och sjng...
    Nr orden fllo i vattnet voro de dda...
    Och sngen frsvann bakom tallarna och skymningen frde den med sig.
    Nr allt var tyst, tnkte jag blott
    att dr lg hjrteblod p den kvllskumma klippan,
    jag anade dunkelt att sngen var
    om ngot som aldrig tervnder.



    KVLL

    Jag vill ej hra den sorgsna sagan
    skogen berttar.
    Det viskar nnu lnge mellan granarna,
    det suckar nnu lnge uti lven,
    nnu lnge glida skuggor mellan de dystra stammarna.
    Kom ut p vgen. Dr mter oss ingen.
    Kvllen drmmer blekrd kring tigande dikesren.
    Vgen lper lngsamt och vgen stiger varligt
    och ser sig lnge om efter solens sken.



    DE FRMMANDE LNDERNA

    Min sjl lskar s de frmmande lnderna,
    som hade den intet hemland.
    I fjrran land st de stora stenarna
    p vilka mina tankar vila.
    Det var en frmling som skrev de sllsamma orden
    p den hrda tavla, som heter min sjl.
    Dagar och ntter ligger jag och tnker
    p saker som aldrig hnt:
    min trstiga sjl har engng ftt dricka.



    LT EJ DIN STOLTHET FALLA...

    Lt ej din stolthet falla,
    skrid ej du nakna
    i hans armar mt,
    g hellre bort i trar
    dem vrlden aldrig skdat
    och aldrig dmt.
    Det vore ltt och enkelt fr rena barnahjrtan
    att flja lyckans spr,
    men vra sjlar kunna endast rysa.
    Fr den som skdat smutsen i frjdens korta vr
    det intet terstr
    n het frfrysa.



    TV GUDINNOR

    Nr du sg lyckans ansikte, blev du besviken:
    denna soverska med slappa drag,
    var hon den mest tillbedda och den oftast nmnda,
    den minst knda av alla gudinnor,
    hon som hrskar ver de vindstilla haven,
    de blommande trdgrdarna, de ndlsa solskensdagarna,
    och du beslt att aldrig tjna henne.

    Nrmare trdde dig ter smrtan med djupet i gonen,
    den aldrig kallade,
    den mest knda och minst frstdda av alla gudinnor,
    hon som hrskar ver de stormiga haven och de sjunkande skeppen,
    ver de fngna fr livet,
    och ver de tunga frbannelser som vila med barnen i mdrarnas skten.



    EN FNGEN FGEL

    En fgel satt fngen i en gyllene bur
    i ett vitt slott vid ett djupbltt hav.
    Smktande rosor lovade vllust och lycka.
    Och fgeln sjng om en liten by hgt uppe i bergen,
    dr solen r konung och tystnaden drottning
    och dr karga sm blommor i lysande frger
    vittna om livet, som trotsar och bestr.



    AVSKED

    Egensinnigt och kallt blev mitt hjrta
    sen jag brjade lngta efter dina smekningar.
    Mina systrar hava nnu icke mrkt
    att jag icke mera ser p dem...

    Jag talar aldrig mer med ngon...
    Jag vet ej huru ofta
    jag kysser den lilla kattungen som sover vid mitt brst.
    Grna ville jag hava en smula ledsamt,
    men mitt hjrta r lyckligt och skrattar t allt.

    Mina systrar, jag gr, vad jag aldrig har velat,
    mina systrar, hllen mig tillbaka --
    jag vill icke g bort frn eder.
    Nr jag sluter mina gon, str han framfr mig,
    jag har mnga tankar fr honom och inga fr alla de andra.
    -- -- -- -- --
    Mitt liv har blivit hotfullt som en ovdershimmel,
    mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,
    mitt liv gr p en lina hgt uppe i luften:
    jag vgar icke se det.
    Alla nskningar, jag hade i gr,
    sloka som de lgsta bladen p palmens stjlk,
    alla bner, jag snde i gr,
    ro verfldiga och obesvarade.
    Alla mina ord har jag tagit tillbaka,
    och allt vad jag gde har jag sknkt t de fattiga,
    som nskade mig lycka.
    Nr jag riktigt tnker,
    har jag ingenting kvar utav mig sjlv n mitt svarta hr,
    mina tv lnga fltor, som glida som ormar.
    Mina lppar hava blivit gldande kol,
    jag minns ej mer, nr de brjade brinna...
    Frfrlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.
    Ack, det oundvikliga skall ske som ett svrdshugg --
    jag gr utan avsked och obemrkt,
    jag gr helt och kommer aldrig ter.



    ETT RD

    Och drottningen frgade sin hemliga rdgivare:
    Vem r den onda kvinnan min geml har kr?
    -- Han lskar alla kvinnor, som tnda hans blod. --
    Men vilken utav dessa skall jag bekmpa mest?
    -- Ditt eget svarta lynne skall du bekmpa mest. --
    Men hur skall jag bekmpa mitt eget svarta lynne?
    -- Lt sndebudet kyssa dig, nr solen gr ned. --



    SORGER

    Syster, du fagra, g icke upp i bergen: de bedrogo mig,
    de hade ingenting att giva t min lngtan.
    Till minne brt jag en gren av tallen,
    som skuggade vgen yppig som en plym,
    och skte mig tillbaka till havet i mina gamla spr.
    Tusende leksaker har havet sndrat och kastat upp i sanden --
    frgves sker jag ett smycke som ger min sknhet glans.
    Kom, stt dig ned till mig, jag skall bertta dig om mina sorger,
    vi skola tala med varandra om hemligheter.
    Du skall visa mig din sknhet och ditt stt att blicka
    och jag skall bjuda dig min tystnad och min vana att lyssna.



    MIN SJL

    Min sjl kan icke bertta och veta ngon sanning,
    min sjl kan endast grta och skratta och vrida sina hnder;
    min sjl kan icke minnas och frsvara,
    min sjl kan icke vervga och bekrfta.
    Nr jag var barn sg jag havet: det var bltt,
    i min ungdom mtte jag en blomma: hon var rd,
    nu sitter vid min sida en frmling: han r utan frg,
    men jag r icke mera rdd fr honom n jungfrun var fr draken.
    Nr riddaren kom var jugfrun rd och vit,
    men jag har mrka ringar under gonen.



    KRLEK

    Min sjl var en ljusbl drkt av himlens frg;
    jag lmnade den p en klippa vid havet
    och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.
    Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
    och drack en skl med vin och andades in doften av ngra rosor.
    Du fann att jag var vacker och liknade ngot du sett i drmmen,
    jag glmde allt, jag glmde min barndom och mitt hemland,
    jag visste endast att dina smekningar hllo mig fngen.
    Och du tog leende en spegel och bad mig se mig sjlv.
    Jag sg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig snder,
    jag sg att min sknhet var sjuk och hade ingen vilja n -- frsvinna.

    O, hll mig sluten i dina armar s fast att jag ingenting behver.



    DEN SPEGLANDE BRUNNEN

    det sade: vit skall du leva eller rd skall du d!
    Men mitt hjrta beslt: rd skall jag leva.
    Nu bor jag i landet, dr allt r ditt,
    dden trder aldrig in i detta rike.
    Hela dagen sitter jag med armen vilande p brunnens marmorrand,
    nr man frgar mig, om lyckan varit hr,
    skakar jag p huvudet och ler:
    lyckan r lngt borta, dr sitter en ung kvinna och smmar ett barnatcke,
    lyckan r lngt borta, dr gr en man i skogen och timrar sig en stuga.
    Hr vxa rda rosor kring bottenlsa brunnar,
    hr spegla skna dagar sina leende drag
    och stora blommor frlora sina sknaste blad...



    SNGEN OM DE TRE GRAVARNA

    Hon sjng i skymningen p den daggvta grden:
    I sommar vxa tre rosenbuskar ver tre gravar.

    I den frsta graven ligger en man --
    han sover tungt...

    I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag --
    hon hller en ros i sin hand.

    Den tredje graven r en andegrav och den r osalig,
    dr sitter alla kvllar en mrk ngel och sjunger:
                          ofrltligt r att underlta!



    DET FRMMANDE TRDET

    Det frmmande trdet str med granna frukter,
    det frmmande trdet str med purpurhngen
    p en solig sluttning och viskar sakta:
    Kom, kom, du gyllene dotter, du hstens vandrerska, du skogens lyssnerska,
    jag skall sga dig varifrn lyckan kommer och vart lyckan gr.
    Lgg dina fingrar p min bark och jag skall
    hlja dina lemmar med hstens hrlighet.
    Kom, kom, du smekande, du sagolika, du lyckliga, du rda,
    jag skall visa dig vgen som ingen kan finna allena...
    Kom, kom, du bleka, du blodbegrande,
    du skall g lngt hrifrn, dit dr ingen knner dig,
    dr skall du mta sterlndska gon,
    de frga aldrig, de vila i vemod...
    Du skall leva fjrran frn ditt hem och vara lycklig.



    TV VGAR

    Du skall verge din gamla vg,
    din vg r smutsig:
    dr g mn med lystna blickar
    och ordet: lycka! hr du frn alla lppar
    och lngre fram p vgen ligger en kvinnas kropp
    och gamarna slita den snder.

    Du har funnit din nya vg,
    din vg r ren:
    dr g moderlsa barn och leka med vallmoblommor,
    dr g kvinnor i svart och tala om sorg
    och lngre fram p vgen str ett blekt helgon
    med foten p en dd drakes nacke.



    TRE SYSTRAR

    Den ena systern lskade de sta smultronen,
    den andra systern lskade de rda rosorna,
    den tredje systern lskade de ddas kransar.

    Den frsta systern blev gift:
    man sger, att hon r lycklig.

    Den andra systern lskade av hela sin sjl,
    man sger att hon blev olycklig.

    Den tredje systern blev ett helgon,
    man sger, att hon skall vinna det eviga livets krona.



    KRISTEN TROSBEKNNELSE

    Lyckan r icke, vad vi drmma om,
    lyckan r icke natten, den vi minnas,
    lyckan r icke i vr lngtans sng.

    Lyckan r ngot, som vi aldrig velat,
    lyckan r ngot, som vi svrt frst,
    lyckan r korset, som blev rest fr alla



    SKNHET

    Vad r sknhet? Frga alla sjlar --
    sknhet r varje verfld, varje gld, varje verfyllnad
                                      och varje stort armod;
    sknhet r att vara sommaren trogen och naken intill hsten;
    sknhet r papegojans fjderskrud eller solnedgngen som bebdar storm;
    sknhet r ett skarpt drag och ett eget tonfall: det r jag,
    sknhet r en stor frlust och ett tigande sorgetg,
    sknhet r solfjderns ltta slag som vcker dets flkt;

    sknhet r att vara vllustig som rosen
    eller att frlta allting fr att solen skiner;
    sknhet r korset munken valt eller prlbandet damen fr av sin lskare,
    sknhet r icke den tunna ssen i vilken diktare servera sig sjlva,
    sknhet r att fra krig och ska lycka,
    sknhet r att tjna hgre makter.



    KONUNGENS SORG

    Ordet "sorg" lt konungen frbjuda vid hovet,
    "olycka", "krlek" och "lycka" som alla gjorde ont,
    men "hon" och "hennes" funnos nnu kvar.
    Hans drottning smekte honom som ett barn,
    i skymningsstunderna lg han vid hennes brst
    med gonen vida av smrta.
    Han lyssnade med ngest till alla steg som nrmade sig drren,
    och motvilja spred sig ver hans ansikte.
    Skrattade trnor p grden likt silverne kllor,
    blev konungen blek och bytte om samtal.
    Ingen ung kvinna med blonda lockar
    fick lngre visa sig ute med obetckt huvud,
    och de sm danserskorna i korta kjolar
    voro alla bannlysta frn hovet.
    Nr vren kom gick konungen icke ut i trdgrden,
    han lg p sitt rum mot norr...
    Vren blickade blekbl in genom rutorna.



    LIVETS SYSTER

    Livet liknar dden mest, sin syster.
    Dden r icke annorlunda,
    du kan smeka henne och hlla hennes hand och slta hennes hr,
    hon skall rcka dig en blomma och le.
    Du kan borra in ditt ansikte i hennes brst
    och hra henne sga: det r tid att g.
    Hon skall icke sga dig att hon r en annan.
    Dden ligger icke grnvit med ansiktet mot marken
    eller p rygg p en vit br:
    dden gr omkring med skra kinder och talar med alla.
    Dden har veka drag och fromma kinder,
    p ditt hjrta lgger hon sin mjuka hand.
    Den som knt den mjuka handen p sitt hjrta,
    honom vrmer icke solen,
    han r kall som is och lskar ingen.



    UR "LILIPUTS SAGA"

    ntligen steg den late upp --
    han snkte handen i varje blommas kalk,
    han knde efter under varje blad,
    han skte den svarta masken fr att dda honom.
    Men nr han sov i skuggan av ett grsstr
    t den svarta masken upp hans huvud.
    Tre kvinnor voro nrvarande vid hans begravning:
    hans syster grt; med henne var en danserska i gredelina sljor,
    hon kom fr att bli sedd.
    Allena gick en kvinna som han aldrig lskat.



    VID STRANDEN

    Nr det regnar och havet r grtt, blir jag sjuk...
    Jag skrattar med solen, jag driver med vinden, jag retas med sjn:
    hg sj r det enda jag lskar.
    Jag bor i en grotta med mnga fldermss,
    men jag r fin och vit med bedrgliga gon.
    Mina ftter ro det vackraste jag sett,
    jag skljer dem stndigt i vatten och skum.
    Mina hnder ro skna och blndande,
    jag strlar upp som hela den muntra och leende kusten.
    Vandrare, som g frbi, blickar jag i gonen
    att de bliva trnsjuka och rolsa fr hela livet.
    Ack, men nr jag stder huvudet i handen --
    vad r det som alltid gr mig s ont?
    Jag sttte mig s hrt mot en klippa den gngen, jag ville d,
    fr att jag frgves strckt ut min arm
    mot en frmling, som jag en gng sett...



    LIVET

    Jag, min egen fnge, sger s:
    livet r icke vren, kldd i ljusgrn sammet,
    eller en smekning, den man sllan fr,
    livet r icke ett beslut att g
    eller tv vita armar, som hlla en kvar.
    Livet r den trnga ringen som hller oss fngen,
    den osynliga kretsen, vi aldrig vertrda,
    livet r den nra lyckan som gr oss frbi,
    och tusende steg vi icke frm oss att gra.
    Livet r att frakta sig sjlv
    och ligga orrlig p bottnen av en brunn
    och veta att solen skiner druppe
    och gyllene fglar flyga genom luften
    och de pilsnabba dagarna skjuta frbi.
    Livet r att vinka ett kort farvl och g hem och sova...
    Livet r att vara en frmling fr sig sjlv
    och en ny mask fr varje annan som kommer.
    Livet r att handskas vrdslst med sin egen lycka
    och att stta bort det enda gonblicket,
    livet r att tro sig vara svag och icke vga.



    HELVETET

    O vad helvetet r hrligt!
    I helvetet talar ingen om dden.
    Helvetet r murat i jordens innandme
    och smyckat med gldande blommor...
    I helvetet sger ingen ett tomt ord...
    I helvetet har ingen druckit och ingen har sovit
    och ingen vilar och ingen sitter stilla.
    I helvetet talar ingen, men alla skrika,
    dr ro trar icke trar och alla sorger ro utan kraft.
    I helvetet blir ingen sjuk och ingen trttnar.
    Helvetet r ofrnderligt och evigt.



    DEN VNTANDE SJLEN

    Jag r allena bland trden vid sjn,
    jag lever i vnskap med strandens gamla granar
    och i hemligt samfrstnd med alla unga rnnar.
    Allena ligger jag och vntar,

    ingen mnniska har jag sett g frbi.
    Stora blommor blicka ned p mig frn hga stjlkar,
    bittra slingervxter krypa i min famn,
    jag har ett enda namn fr allt, och det r krlek.



    SMRTAN

    Lyckan har inga snger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting.
    Stt till din lycka att hon gr snder, ty lyckan r ond.
    Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snr,
    lyckan glider undan i ltta molnbilder ver djupbl djup,
    lyckan r fltet som sover i middagens gld
    eller havets ndlsa vidd under baddet av lodrta strlar,
    lyckan r maktls, hon sover och andas och vet av ingenting...
    Knner du smrtan? Hon r stark och stor med hemligt knutna nvar.
    Knner du smrtan? Hon r hoppfullt leende med frgrtna gon.
    Smrtan ger oss allt vad vi behva --
    hon ger oss nycklarna till ddens rike,
    hon skjuter oss in genom porten, d vi nnu tveka.
    Smrtan dper barnen och vakar med modern
    och smider alla de gyllene brllopsringarna.
    Smrtan hrskar ver alla, hon sltar tnkarens panna,
    hon fster smycket kring den trdda kvinnans hals,
    hon str i drren nr mannen kommer ut frn sin lskade...
    Vad r det nnu smrtan ger t sina lsklingar?
    Jag vet ej mer.
    Hon ger prlor och blommor, hon ger snger och drmmar,
    hon ger oss tusen kyssar som alla ro tomma,
    hon ger den enda kyssen som r verklig.
    Hon ger oss vra sllsamma sjlar och besynnerliga tycken,
    hon ger oss alla livets hgsta vinster:
    krlek, ensamhet och ddens ansikte.




Tidiga dikter ur LANDET SOM ICKE R



    SOMMAR I BERGEN

    Enkel r bergens sommar:
    ngen blommar,
    den gamla grden ler
    och bckens dunkla brus talar om funnen lycka.



    ROSEN

    Jag r skn, ty jag har vuxit i min lskades trdgrd.
    Jag stod i vrregn och fick dricka lngtan,
    jag stod i solen och fick dricka gld --
    nu str jag ppen och vntar.



    SJUKBESK

    Jag hmtar dig en enda blomtyngd gren
    ur vrens stora skog.
    Du tiger och du ser
    med dina sjukligt djupa gon
    p ljusreflexen i kristallen ner.
    Du tiger och du ler,
    ty denna vr skall g frbi ditt hjrta.
    Vi hava ingenting att sga mer.



    PORTRTTET

    Fr mina sm visor,
    de lustigt klagande, de aftonrda,
    sknkte mig vren gget av en vattenfgel.
    Jag bad min lskade mla mitt portrtt p det tjocka skalet.
    Han mlade en ung lk i brun mylla --
    och p den andra sidan en rund mjuk kulle av sand.



    ETT MTE

    Tre jungfrur gingo hand i hand ver en ppen sltt.
    De mttes av en ryttare i tta hljen.
    Den frsta jungfrun strckte sina armar ut: krlek kom!
    Den andra jungfrun fll p kn: dd frskona mig!
    Den tredje jungfrun vnde sig om:
    vgen till staden viker av till hger.



    NATTLIG MADONNA

    Nr de svarta molnen drogo ver himlen
    satt en moder vaken och ett barn sov.
    Och en nglastmma sjng i nattens tystnad
    alla vrldars lov.

    Och den unga modern hrde likt ett eko
    djupast i sitt inre nattens tysta lov:
    o vad vrlden vxte ut i alla vidder
    nr den lille sov!



    OM HSTEN

    Nu r det hst och de gyllene fglarna
    flyga alla hem ver djupbl vatten;
    p stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
    och avskedet susar genom grenarna.
    Avskedet r stort, skilsmssan frestende,
    men terseendet r visst.
    Drfr blir smnen ltt nr jag somnar med armen under huvudet.
    Jag knner en moders andedrkt p mina gon
    och en moders mun mot mitt hjrta:
    sov och slumra mitt barn, ty solen r borta. --



    FARLIGA DRMMAR

    G icke alltfr nra dina drmmar:
    de ro en rk och de kunna frskingras --
    de ro farliga och kunna best.

    Har du skdat dina drmmar i gonen:
    de ro sjuka och frst ingenting --
    de hava endast sina egna tankar.

    G icke alltfr nra dina drmmar:
    de ro en osanning, de borde g --
    de ro ett vansinne, de vilja stanna.



    BRUDEN

    Min krets r trng och mina tankars ring
    gr kring mitt finger.
    Det ligger ngot varmt p grunden av allt det frmmande omkring mig,
    som den svaga doften i nckrosens kalk.
    Tusende pplen hnga i min faders trdgrd,
    runda och avslutade i sig sjlva --
    s har mitt obestmda liv ock blivit
    utformat, rundat, svllande och sltt och -- enkelt.
    Trng r min krets och mina tankars ring
    gr kring mitt finger.



    TILL EROS

    Eros, du grymmaste av alla gudar,
    varfr frde du mig till det mrka landet?
    Nr flickebarnen vxa till
    bliva de utestngda frn ljuset
    och kastade i ett mrkt rum.
    Svvade icke min sjl som en lycklig stjrna
    innan den blev dragen i din rda ring?
    Se, jag r bunden till hnder och ftter,
    knn, jag r tvungen till alla mina tankar.
    Eros, du grymmaste av alla gudar:
    jag flyr icke, jag vntar icke,

    jag lider endast som ett djur.



    PRINSESSAN

    Alla kvllar lt prinsessan smeka sig.
    Men den som smeker stillar blott sin egen hunger
    och hennes lngtan var en skygg mimosa, en storgd saga
                                        infr verkligheten.
    Nya smekningar fyllde hennes hjrta med bitter stma
    och hennes kropp med is, men hennes hjrta ville nnu mer.
    Prinsessan knde kroppar, men hon skte hjrtan;
    hon hade aldrig sett ett annat hjrta n sitt eget.

    Prinsessan var den armaste i hela riket:
    hon hade levat alltfr lnge p illusioner.
    Hon visste att hennes hjrta mste d och sndersmulas helt,
    ty sanningen frter.
    Prinsessan lskade icke de rda munnarna, de voro frmmande.
    Prinsessan knde icke de druckna gon med is p bottnen.
    De voro alla vinterbarn, men prinsessan var frn yttersta
                                       sdern och utan nycker,
    utan hrdhet, utan sljor och utan list.



    MIN FRAMTID

    Ett nyckfullt gonblick
    stal mig min framtid,
    den tillflligt hoptimrade.
    Jag skall bygga den upp mycket sknare
    ssom jag tnkt den frn brjan.
    Jag skall bygga den upp p den fasta marken
    som heter min vilja.
    Jag skall resa den upp p de hga pelare
    som heta mina ideal.
    Jag skall bygga den med en hemlig lnngng
    som heter min sjl.
    Jag skall bygga den med ett hgt torn
    som heter ensamhet.



    SJUKA DAGAR

    Trngt r mitt hjrta frvarat i en smal klyfta,
    fjrran r mitt hjrta belget
    p en avlgsen .
    Vita fglar flyga fram och ter
    och bringa budskap att mitt hjrta lever.
    Jag vet -- hur det lever
    av kol och sand
    p vassa stenar.

    Jag ligger hela dagen och vntar p natten,
    jag ligger hela natten och vntar p dagen,
    jag ligger sjuk i paradisets trdgrd.
    Jag vet att jag icke blir frisk,
    lngtan och trnsjuka bli aldrig bttre.
    Jag har feber som en krrvxt,
    jag svettas stma som ett klibbigt blad.

    P bottnen av min trdgrd ligger en smnig sj.
    Jag som lskar jorden
    vet ingenting bttre n vattnet.
    I vattnet falla alla mina tankar
    dem ingen sett,
    mina tankar dem jag icke vgar visa fr ngon.
    Vattnet r fullt av hemligheter!



    INGENTING

    Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
    och allt r som du ser: skogen, rken och skenornas flykt.
    Ngonstdes lngt borta i fjrran land
    finnes en blare himmel och en mur med rosor
    eller en palm och en ljummare vind --
    och det r allt.
    Det finnes icke ngot mera n snn p granens gren.
    Det finnes ingenting att kyssa med varma lppar,
    och alla lppar bli med tiden svala.
    Men du sger, mitt barn, att ditt hjrta r mktigt,
    och att leva frgves r mindre n att d.
    Vad ville du dden? Knner du vmjelsen hans klder sprida
    och ingenting r ckligare n dd fr egen hand.
    Vi bra lska livets lnga timmar av sjukdom
    och trnga r av lngtan
    ssom de korta gonblick d knen blommar.



    ETT LIV

    Stjrnorna ro obevekliga --
    det veta vi alla --
    men jag vill ska lyckan p alla vgor bl
    och under alla gra stenar.
    Om lyckan aldrig kommer? Vad r ett liv?
    En liten nckros vissnar bort i sanden.
    Och om dess aning sviker? en dyning dr vid stranden
    nr sol gr ned.
    Vad hade flugan att ska i spindelns nt,
    och vad har slndan gjort av sin enda dag?
    Det gives intet svar n tv livlsa vingar
    ver ett hopsjunket brst.
    Svart blir aldrig vitt --
    dock kampens stma finnes kvar fr alla
    och alla dagar komma frska blommor ur helvetet.
    Men det kommer en dag d helvetet r tomt och himlen stnges
    och allt str stilla --
    intet finnes d kvar n en slndas kropp i vecket av ett blad.
    Men ingen vet det mer.



    UNDRET

    Flickan:
    Jag blev s glad, d jag sg dig, o syster,
    jag blev s glad, att ngon fanns i skogen,
    n spefulla ekon och lurande troll.
    Du gick helt lngsamt, jag skyndade efter dig
    att hinna upp dig, som hade jag ngot att bertta dig.
    Dyster och strng den svarta nunnedrkten r,
    allvaret blickar ur de mrka vecken,
    men kr och frtrogen r den och underbart trstande
    fr hjrtan som bra p hemliga sorger.
    -- -- -- -- --
    Ack syster, syster, hrlig r den sammetsgrna skogen,
    men denna vr r ingen vr fr mig.
    Ty den jag lskade har gjort mig ortt.
    Han tog min krlek med list som en bedragare
    fr sin lga och odla ffngas skull,
    och lmnade mig ensam i sorg och blygsel i kallt frakt.
    Tungt har mitt hjrta varit hela tiden, att solen icke vrmt mig.
    Nu har jag drmt tv ntter  rad
    att jag var glad och bar en kniv i min hand,
    en blodig kniv, och mitt hjrta var ltt som en fgel.
    Drmmar betyda intet, men jag undrar
    om jag skall se detsamma en gng till.

    Nunnan:
    Du fr ej drmma s, mitt barn,
    s fr du icke drmma en gng till.
    Nu r den heliga lvsprickningstiden
    d jorden r full av nglar,
    den som lyssnar, skall stndigt hra vingslag i luften.
    Nu r den heliga lvsprickningstiden,
    d nglar tnda ljusen i kyrkan
    och fylla sklarna med heligt vigvatten,
    och ovan altaret str Gudsmoder
    med ett osknjbart leende p sina lppar.
    G dit, fall ned p dina knn ... och vnta.
    Ack, nr Gudsmoder blickar ned p dig,
    d knner du det genast.
    Jag vet det vl. Hur smrtan sakta domnar --
    inom en stund har du glmt dina sorger
    och ltta och ljusa och stilla bli dina tankar
    som nglarnas steg ver golvet av sten,
    och stiger du upp, du skyndar dig ofrivilligt mot utgngen,
    flda trarna ver ditt ansikte
    och du r lycklig och milt frsjunken hela dagen
    och intet ont ord kommer ver dina lppar,
    och om natten drmmer du lyckligt och fromt
    som barnen drmma om julnatten.
    G in i kyrkan, mitt barn, jag vntar hr ute i stilla bn.

    Flickan (tervndande):
    Vad ... mitt sinne ... r ... tungt.
    Svaga ro dina bner, o syster,
    det heliga vigvattnet verkade intet.
    Jag lade mig p kn framfr altaret,
    lnge hll jag mina gon slutna och tnkte ingenting
    i vntan p undret.
    Hade jag aldrig ppnat mina gon!!
    jag sg det ter ... det jag sett i drmmen...
    dock var det tusen gnger olycksdigrare att se
    hr p det heliga altaret.
    P golvet sg jag ngra droppar blod,
    en strimma levrat blod p altarduken,
    men uppe p altaret lg -- kniven.
    Jag ville gripa den och kyssa den --
    vad lskar jag i vrlden ssom detta blod?
    Golvet vaggade underligt under mina knn,
    en skrck mig grep -- jag kom ihg Gudsmoder
    och jag blickade upp till henne med en bn om tillgift
    och skte hennes skydd.
    Men hon sg mig icke, hon blickade ut i fjrran
    frskrcklig och hg.
    -- -- -- -- --
    Ffnga ro alla bner fr mig.

    Nunnan:
    Jag skall dock be fr dig,
    jag upphr nu ej mer att be fr dig.
    Gudsmoder ser dig icke, hon tiger...
    hon vill ett offer mot vilket alla offer ro ringa.
    Hon, den heliga och rena, mot vilket allt ont r maktlst
    tar som offer ur dina hnder
    den tunga kniven med det onda blodet.
    Stor r hennes nd,
    djupt r hennes frbarmande,
    hgre ro hennes tankar n mnniskornas lagar.
    Hon ddar ej de onda tankarna, nr de fdas fram,
    hon hmmar ej de onda orden, som strmma ver lpparna,
    hon hejdar ej den upplyfta armen, d hugget faller.
    Men fr de frkrossade sjlar, ver vilka olyckan timat,
    har hon en nd utan grns och en krlek utan anseende.
    Hon ger oss trarna som smlta vra hjrtan
    och gra dem mjuka som vax.
    Sdan r Gudsmoder
    och fga knna vi henne.
    Hon ser alla, som komma hit,
    och olika r hennes nd mot alla.
    Men endast de tyngsta hjrtan
    vga ngot i hennes hand.
    Stor blir din ngers ljuvhet, mitt barn,
    nr det onda har skett.
    Stndigt har jag levat fjrran frn det onda,
    min sjl har varit ljus som den vita liljan
    den hga ngeln hller i sin hand.
    Dock har jag lrt mig att det icke finnes ngot gott
    fjrran frn synden.
    Vilken r vra bners ndvndighet?
    Den frtvivlans styrka som betvingar vra helgon?
    Behva vi Gudsmoder? Kunna vi icke leva utan henne?
    Vi ro icke mogna fr paradiset:
    de rena sjlarna skola kastas i elden och brja brinna.
    Frkrympta ro alla hjrtan som icke blomma fritt.
    Frsiktiga ro vra sjlar i sina vita skrudar.
    Det finnes alltfr mnga i vrlden
    som tla att kallas fega.
    Men lyckliga ro de sjlar
    p vilka det onda frlorat sin strsta insats:
    G mitt barn, jag skall be fr dig.
    Jag kan intet annat.




SEPTEMBERLYRAN 1918


Inledande anmrkning.

Att min diktning r poesi kan ingen frneka, att det r vers vill jag
icke pst. Jag har frskt bringa vissa motstrviga dikter under en
rytm och drvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens
makt endast under full frihet, d.v.s. p rytmens bekostnad. Mina dikter
ro att taga som vrdslsa handteckningar. Vad innehllet vidkommer,
lter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande
hllning ser. Min sjlvskerhet beror p att jag har upptckt mina
dimensioner. Det anstr mig icke att gra mig mindre n jag r.

                                                     _Frf._

(Efter skaldinnans manuskript.)



    TRIUMF ATT FINNAS TILL

    Vad fruktar jag? Jag r en del utav ondligheten.
    Jag r en del av alltets stora kraft,
    en ensam vrld inom miljoner vrldar,
    en frsta gradens stjrna lik som slocknar sist.
    Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
    Triumf att knna tiden iskall rinna genom sina dror
    och hra nattens tysta flod
    och st p berget under solen.
    Jag gr p sol, jag str p sol,
    jag vet av ingenting annat n sol.

    Tid -- frvandlerska, tid -- frstrerska, tid -- frtrollerska,
    kommer du med nya rnker, tusen lister fr att bjuda mig en tillvaro
    som ett litet fr, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
    Tid -- du mrderska -- vik ifrn mig!
    Solen fyller upp mitt brst med ljuvlig honung upp till randen
    och hon sger: en gng slockna alla stjrnor, men de lysa
                                               alltid utan skrck.


                                                 (1916)



    TILL EN UNG KVINNA

    Aldrig nnu bedrog ett eldigt gonkast.
    Hll mannens hjrta i dina oerfarna barnafingrar,
    drag mannens strleld i dina gons isgemak!
    Du r viss om krlek som om himmelriket.
    Han skall sknka dig sitt hjrta, ett rike och alla vrens blommor,
    och du ger honom din lngtans ltta slja som gr fjrran bl.
    n har din andedrkt icke vidrrt hans salighets flmtande ljus.
    n har ditt ga icke mtt vidden av hans tro.
    n hava dina ftter icke intrtt i hans des slutna krets;
    det r dig nnu detsamma om han r rd eller bl.
    Men det skall komma en dag d du hnger fast
    vid honom som en blomma vid sin stjlk,
    d hans skymning r ditt ljus och hans torka r din klla,
    d du irrar kring i gngarna av ett vidstrckt slott och
                                         knner att du lskar
    och att han endast lever av din renhets vita brd
    och att hans blod blott strmmar i din moderliga mhets bcken.
    Det skall vara tungt och underbart och hrt och oskiljaktigt.

                                                    (1916)



    SKYMNING

    Natten kommer stor i sitt ulliga skgg

    och ler ett helt leende t det halvt besljade.
    Oformligt jttelikt ur de stumma syrenerna
    vxer i skymningen parkens kontur.
    De tcka syrenerna hava smniga ron,
    de drmma att solen stiger ned p jorden...
    Vad kan en drmlik skymning mot alla vakna tankar
    som osedda stjla sig frbi...

                                      (1916)



    UPPTCKT

    Din krlek frmrkar min stjrna --
    mnen gr upp i mitt liv.
    Min hand r ej hemma i din.
    Din hand r lusta --
    min hand r lngtan.

                       (1916)



    STARKA HYACINTER

    Man fr mig ej att tro p vmjeliga flugor
    -- hmnd och sm begr.
    Jag tror p starka hyacinter som droppa urtidssaft.
    Liljor ro lkande och rena som min egen skrpa.
    Man fr mig ej att tro p vmjeliga flugor
    som hmta stank och smitta.
    Jag tror att stora stjrnor stlla vg till mitt begr --
    ngonstdes mellan sol och sder, mellan nord och natt.

                                                (1916)



    VAD R I MORGON?

    Vad r i morgon? Kanske icke du.
    Kanske en annan famn och en ny kontakt och en liknande smrta...
    Jag skall g ifrn dig med en visshet s som ingen annan:
    Jag skall komma ter som ett stycke av din egen smrta.
    Jag skall komma till dig frn en annan himmel med ett nytt beslut.
    Jag skall komma till dig frn en annan stjrna med samma blick.
    Jag skall komma till dig med min gamla lngtan i nya drag.
    Jag skall komma till dig sllsam, ond och trogen
    med ett vilddjurs fjt ur ditt hjrtas fjrran kenhemland.
    Du skall kmpa mot mig hrt och maktlst
    som man endast kmpar mot sitt de, mot sin lycka, mot sin stjrna.
    Jag skall le och linda silkestrdar kring mitt finger
    och ditt des lilla nystan skall jag dlja i min kldnings veck.

                                                    (1916)



    JUNGFRUNS DD

    Den skra jungfruns sjl tog aldrig miste,
    hon visste allting om sig sjlv,
    hon visste nnu mer: om andra och om havet.
    Hennes gon voro blbr, hennes lppar hallon, hennes hnder vax.
    Hon dansade fr hsten p gulnade mattor,
    hon krp ihop och virvlade och sjnk -- och slocknade.
    D hon var borta visste ingen att hennes lik lg kvar i skogen...
    Man skte henne lnge bland trnorna vid stranden,
    de sjngo om sm musslor i rda skal.
    Man skte henne lnge bland mnnen vid glasen,
    de stredo om blanka knivar ur hertigens kk.
    Man skte henne lnge i fltet av konvaljer,
    dr hennes sko lg kvar sen sista natt.

                                 (Julnatten 1916)



    LILLGUBBEN

    Lillgubben sitter och rknar gg.
    Varje gng han rknar, blir ett gg mindre.
    Visen honom icke edert guld mina vnner.



    TRDET I SKOGEN

    Det vxte en gng ett trd i skogen --
    s sknt och mktigt --
    jag hade sett det...
    Det reste sig ver djupens dimmor till jordens tinnar i enslig glans.
    -- -- -- -- --
    Nu fr jag hra att blixten ntt det...
    Vad kan man gra
    att skor hrja och blixtar sl?
    Jag har ju sett detta trd i skogen
    och skall det minnas
    s lnge sngernas fsten st.

                         (1917)



    GRIMACE D'ARTISTE

    Jag har ingenting annat n min lysande mantel,
    min rda ofrskrckthet.
    Min rda ofrskrckthet gr ut p ventyr
    i lumpna land.

    Jag har ingenting annat n min lyra under armen,
    mitt hrda strngaspel;
    min hrda lyra klingar fr folk och f
    p ppen vg.

    Jag har ingenting annat n min hgburna krona,
    min stigande stolthet.
    Min stigande stolthet tar lyran under armen
    och bugar farvl.

                                     (1917)



    TJUREN

    Var drjer tjuren?
    Min karaktr r en rd duk.
    Ser jag ej blodsprngda gon,
    hr jag ej korta, flmtande andetag,
    sklver ej marken under rasande hovar?
    Nej.
    Tjuren gr utan horn;
    han str vid krubban
    och tuggar envist sitt sega h.
    Ostraffat fladdrar den rdaste duken fr vinden.



    BN

    Gud, du allsmktige, frbarma dig ver oss!
    Se i vr tillbedjans brunn -- den vill bliva djupare.
    Sju dagar och sju ntter
    fira vi upp vatten
    ur vr brunn fr dig.
    Sju mnader och tre r
    p samma stlle
    be vi om din nd:
    giv oss inlt till den tysta kammare, dr du tnker ver tingen.

                                                      (1918)



    O MINA SOLBRANDSFRGADE TOPPAR...

    O mina solbrandsfrgade toppar,
    tagen I mig tillbaka?!!!
    Evigt vill jag bo i Eder ensamma lustgrd.
    Dr allena r mitt hem,
    dr eldgda nglar
    knfallande
    kyssa bort all lngtans dagg frn jorden.

    O mina ofrmrkade toppar!
    Icke en dag lever jag fjrran frn Eder,
    osll skulle jag frgs.
    Jorden dog fr mig p tredje dagen,
    hennes skogar susa ur en drm fr mig.
    Vad ro mig broar, flt och byar?
    Flckar p din renbl himmel,
    skugga i ditt ljusa ga, dag,

    vargars tjut ur en avgrund.

    O mina solbrandsfrgade toppar --
    -- kunde jag byta ut en vrld mot min kraft?
    Lker jag mig sjlv,
    r denna droppe nog fr allt som andas.
    Drfr, lngtan, spnn ditt brst!
    Vilja, vx hgt upp i skyarna!
    Resen Eder, raska krigare,
    ltta och lustiga som bevpnade djvlar!
    -- -- -- -- --
    Vit jord och hg himmel
    lgga vi till Edra ftter, solbrandsfrgade toppar.

                                           (1918)



    VRLDEN BADAR I BLOD...

    Vrlden badar i blod fr att Gud mtte leva.
    Att hans hrlighet fortbestr, skall all annan frgs.
    Vad veta vi mnniskor hur den evige smktar
    och vad gudarna dricka fr att nra sin kraft.
    Gud vill skapa nyo. Han vill omforma vrlden till ett klarare tecken.
    Drfr gjordar han sig med ett blte av blixtar,
    drfr br han en krona av flammande taggar,
    drfr hljer han jorden i blindhet och natt.
    Drfr skdar han grymt. Hans skaparehnder krama jorden med kraft.
    Vad han skapar vet ingen. Men det gr som en bvan
    ver halvvakna sinnen. Det r som en svindel infr avgrunders blick.
    Innan jublande krer brista ut i en lovsng
    r det tyst som i skogen frrn solen gr upp.

                                        (1918)



    STORMEN

    Mnniskor,
    gr ej stormen ver himlen
    den eder lngtan tornat upp
    av rnar buren
    till ofrvanskliga hjder?
    Vem vill stormen tvinga p kn?
    Var slr han ned,
    den frn hjden komne, obetvungne, fjrrtidsvingade?
    Hren I
    rster i stormen?
    Marshjlmar i dimman...
    Gster stta sig ter till kullvrkta bord.
    Oknda styra vrlden...
    Hgre, sknare, gudalika.

                    (1918)



    AFTONVANDRING

    Alla tidens gyllenstjrnor p min mrka sammetsdrkt.
    Jag r triumfatorn ... i kvll ... jag ryser.
    dets jrnstnger hamra ur mitt brst.
    Virvlar vinden sand frn trottoaren?
    -- -- -- -- --
    Finnes fr mig dd, frintelse -- nej.
    Dden r i Helsingfors --
    han fngar gnistorna p taken.
    Jag gr ver torget med min framtid i mitt brst.




    MNENS HEMLIGHET

    Mnen vet ... att blod skall gjutas hr i natt.
    P kopparbanor ver sjn gr en visshet fram:
    lik skola ligga bland alarna p en underskn strand.
    Mnen skall kasta sitt sknaste ljus p den sllsamma stranden.
    Vinden skall g som ett vckarehorn mellan tallarna:
    Vad jorden r skn i denna ensliga stund.



    VISAN FRN MOLNET

    Upp molnen bor allt vad jag behver:
    mina dagsljusskra aningar, mina blixtljussnabba vissheter,
    och p molnen bor jag sjlv
    -- vit, i sol som blndar,
    otkomligt lycklig vinkande farvl.
    Faren vl, min ungdoms grna skogar.
    Odjur dr husera --
    jag stter aldrig mer min fot p jorden.
    Tog en rn mig upp p sina vingar --
    fjrran frn vrlden
    har jag fred.
    Upp molnen sitter jag och sjunger --
    ned p jorden droppar det kvicksilverhnskratt --
    drur vxer kittelgrs och flyg-i-luften-blommor.

                                        (1918)



    VANVETTETS VIRVEL

    Akta din bt fr vermnskliga strmdrag,
    vanvettets virvelstup --
    akta din bt fr fallets jublande vgor,
    de sl snder.
    Akta dig -- hr gller icke mera du --
    liv och dd ro ett fr kraftens frenetiska frjd,
    hr finnes intet "lngsamt", "frsiktigt", "frsk".
    Starkare hnder fatta i flykten din ra.
    Dr str du sjlv, en hjlte med omftt blod.
    Hnryckt i lugnet, ett frjdebl p speglande is,
    som vore ddens bud icke skrivet fr dig:
    saliga vgor fra din kl framt.

                                 (1918)



    LANDSKAP I SOLNEDGNG

    Se i solnedgngen
    simmande eldar tga
    imperialt ver grddgrna hav.
    ar i brand! ar som facklor!
    ar i segertg!
    Upp ur djupen blixtrar svart en skog
    dolskt, avundsjukt -- hnryckt, radande sig, triumf till triumf...
    Arma strimmor skog i bleka tcken
    gripas, upphjas -- frena sig till majestt.

    Gloria! Seger!
    Knbjen, lejonvidunder,
    i vrldens skumma hrn.
    Dagen gr tronande till nda...
    Ljusets trdar klippa osynliga hnder av.

                                   (1918)




    REVANCHE

    Skall det icke lyckas mig att strta
    tornet uti verklighetens stad,
    vill jag sjunga stjrnorna frn himlen
    ssom nnu ingen gjort.
    Jag skall sjunga att min lngtan stannar,
    hon som nnu aldrig hllit rast,
    att hon skjuter lyran bort ifrn sig
    som om vore sngens uppgift lst.

                               (1918)



    FEENS SLOTT

    Bakom havet brja bergen,
    bortom bergen ligger feens slott i molnen.
    Fen r aldrig mer n femtonrig. --
    Hennes solskensskrud r dyrare n jorden.
    Fen vill att envar skall vara sll som hon...
    hon vill sknka bort sitt ltta hjrta t de mtande.
    Var frvandlad,
    fen har rrt dig med sitt sp.

                             (1918)



    GUDARNAS SPR

    Gudarna g genom livet med hjrtat hjt ver smrtan...
    Gudarna bra livet ltt som pelare strlande valv.
    Gudarna g genom livet ensamma, oigenknda de st och
                      skda ur eviga gon vr skumma jord.
    Och dr de sett ut ver skog och sj,
    dr ro trd och vatten heliga.
    Dr de vandrat r en trst att g
    fr den som kmpar med kvaltyngt brst.
    Dr de vandrat r en lust att g
    fr den som skrider sin segerstrt.
    Gudarnas spr frsvinner ej ur vrlden;
    att de g ver henne, gr jorden hg
    och mnskan allt frltligt.

                            (1918)



    GUDARNAS LYRA

    Var finnes vl lyran
    av silver och elfenben,
    den gudar frlnat
    de ddligas stam?
    Den r ej frlorad,
    ty eviga gvor
    av tiden ej ntas,
    i eld ej frgs.

    Men kommer en sngare,
    som mrkts utav det,
    han hmtar den ter
    ur bortglmda valv.
    Och nr han den strngar,
    d vet hela vrlden
    att gudarna leva
    p oanad hjd.



    GUDS MODERS ROS

    Det ligger en ros i Guds moders famn.
    Ett blad drav
    lker lytta hjrtan.
    Det ligger en ros i Guds moders famn.
    Den strlgda ler --
    vem vill lka sitt ettriga hjrta?



    VILLKORET

    Utan att handla
    kan jag icke leva,
    fjttrad vid lyran skulle jag d.
    r ock mig lyran det hgsta p jorden
    bleve jag den trogen,
    vore jag icke en flammande sjl.
    Den som icke med blodiga naglar
    bryter sin brcka i vardagens mur
    -- m frgs drutanfr --
    han ej r vrd att skda solen.

                     (September 1918)



    APOKALYPSENS GENIUS

    (Fragment)

    Mnniskor, det hver sig i mitt brst.
    Brand, rk, lukten av brnt ktt:
    det r kriget.
    -- -- -- -- --
    Ur kriget r jag kommen -- ur kaos uppstigen --
    jag r elementen -- bibliskt gngande -- apokalypsen.
    ver livet blickar jag mig om -- det r gudomligt.
    Mitt r kriget -- eder tysta herres hrmiljoner
    vem behvde er? Djupen gapa.
    Outsgliga ting ske bakom dets frlt.

    Betvivlare, bespottare,
    lggen icke edert finger p livets mystr.
    Livet r gudomligt och fr barn.
    -- -- -- -- --
    Sngarna voro inga harpospelare,
    nej -- frkldda gudar -- Guds spioner.
    Gamla tiders sngare -- trsten eder,
    gott blod har flutit i edra dror --
    ymnigaste rda krigarblod.
    Sngens anda r kriget.

                   (September 1918)



    PANSARTGET

    Femtio vagnar frhoppningar lt jag lasta till edert Amerika.
    Hnsnda vnde de tomma...
    Besvikelsefrakt...
    Nu snder jag pansartg med stenhrda masker i hotande gluggar:
    tusentals vagnar uppfyllelse vnda de hem.

                              (September 1918)



    FRAMTIDENS TG

    Riven ner alla reportar --
    reportarna ro fr lga.
    Plats fr vra fantastiska tg!
    Tung r framtiden -- byggen bryggorna
    t den grnslsa.
    Jttar, bren stenar frn vrldens ndar!
    Demoner, hllen olja under kittlarna!
    Vidunder, mt ut mtten med din stjrt!
    Resen er i himlarna, heroiska gestalter,
    desdigra hnder -- begynnen edert verk.
    Bryten ett stycke ur himmelen. Gldgat.
    Vi skola rivas och slss.
    Vi skola kmpa om framtidens manna.
    Resen er, hrolder,
    underligt synliga redan ur fjrran,
    dagen behver ert hanegll.



    SORGLSHET

    Jag tror ej p mnniskor.
    Jag hade slagit min lyra i stycken,
    trodde jag ej p Gud.
    Gud visar mig vgen
    ur dimman till solens strlande disk.
    Han lskar de lttfota vandrare.
    Drfr gav han mig all denna sorglshet.
    Jag litar fast som p ett hlleberg.
    r jag hans rtta barn -- kan mig intet hnda.

                              (September 1918)



    LJUSFLTEN

    Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
    Ljus r himlen fr mig.
    Gr vrlden under --
    jag gr icke under.
    Mina ljusa horisonter st
    ver jordens stormande natt.
    Trden fram ur det gtfulla ljusflt!
    Objlig vntar min kraft.

    (September 1918)



    SKUM

    Livets champagne
    prlande dricka vi
    ltta som skum
    genomskinliga
    champagnehjrtan...

    Champagnegon --
    himlen blinkar er lften till

    Champagneftter --
    gn efter stjrnan

    Champagneandar
    glaset hnrycks i eder hand!

              (September 1918)



    VID NIETZSCHES GRAV

    Den store jgaren r dd...
    Hans grav draperar jag med varma blomgardiner...
    Kyssande den kalla stenen, sger jag:
    hr r ditt frsta barn i gldjetrar.
    Gckande sitter jag p din grav
    ssom ett hn -- sknare n du drmt dig.
    Sllsamma fader!
    Dina barn svika dig ej,
    de komma ver jorden med gudasteg,
    gnuggande sig i gonen: var r jag vl?
    Nej, riktigt ... hr r min plats,
    hr r min faders frfallna grav...
    Gudar -- hllen evigt vakt p detta stlle.

                           (September 1918)



    DEN SKNASTE GUDEN

    Mitt hjrta r det sknaste i vrlden.
    Det r heligt.
    Vem som n ser det
    m terstrla av dess glans.
    Mitt hjrta r ltt som en fgel,
    sprdare format ting fanns ej p jorden.
    Jag offrar det
    t en oknd gud.

    Guden hgst uppe i molnen --
    mina vingar bra mig dit --
    den sknaste guden
    infr vilken allt r stoft.
    Jag skall tervnda
    med ett skimmer kring min panna --
    ingen skall se ngot annat
    n natt och gud.

                 (September 1918)



    GRYNINGEN

    Jag tnder mitt ljus ver hela Atlanten...
    Oknda vrldar, nattliga lnder
    vaknen emot mig!
    Jag r den kalla gryningen.
    Jag r dagens obarmhrtiga gudinna

    i dimgr sljor
    med litet tidigt morgonhjlmblnk.
    Ltt, ltt lpa mina vindar ver haven.
    Mitt starka horn hnger vid min sida, jag blser ej till uppbrott...
    Vntar jag nnu? Har en gud frdrmt sig?
    Morgonen stiger rd ur oceanen.

                       (September 1918)



    SAMLEN ICKE GULD OCH DELSTENAR

    Mnniskor,
    samlen icke guld och delstenar:
    fyllen edra hjrtan med lngtan,
    som brnner likt gldande kol.
    Stjlen rubinerna ur nglarnas blick,
    dricken kallt vatter ur djvulens pl.
    Mnniskor, samlen icke skatter
    som gra er till tiggare;
    samlen rikedomar
    som giva er konungamakt.
    Sknken edra barn en sknhet
    den mnniskogon ej sett,
    sknken edra barn en kraft
    att bryta himlens portar upp.

                 (September 1918)



    R JAG EN LGNARE...

    r jag en brottsling, r min synd omtlig...
    r jag en gycklare, r jag det med heliga ting...
    r jag en lgnare, m jag strta frn himlen
    krossad p Edra torg.

    r jag en lgnare --
    m oslla andar begrava min lyra
    i ruttnande svaveldyar,
    m den strcka ut bedjande armar i mnskensntter
    dr intet levande gr frbi.

    r jag en lgnare --
    m min underbara namnskrift plnas ut frn himlens vgg,
    m prlbokstverna smulas snder mot havets hllar,
    m vattnen frtiga varifrn jag kom,
    m vrlden aldrig hra min saga.

    r jag en lgnare --
    skola de skna nglarna dock lska mig
    som en skn och osll broder:
    hon berttade sagor fr mnen och himlavalvet,
    utan dem kunde de ej best,
    deras brckliga sknhet smulade sig snder.

                         (September 1918)



    SRTECKNET

    r gud en niding?
    Kr han sin djrvaste ngel frn himlen?
    Nej -- jag sger:
    Han gav mig honung och malrt.
    Den skummande smeten vrkte jag ut ver jorden.
    Formen hll.
    Han gav mig en svartrd ros --
    den minsta i vrlden.
    Den utmrker mig framom andra,
    man ser den p lngt hll p min vita drkt.

                          (September 1918)



    TRUBADURENS SNG

    Underliga mne!
    Inom en timme har den gtt upp --
    och frgyller allt
    med afrikanska drmmerier.
    Jag str med lutan
    i mrkret p grden.

    Konungadottern i tornet
    kastar stjrnor ver mig.
    D ler skogssjn till --
    o prlor, guld och silver! --
    uddarna skra sig in
    som eviga minnen.
    Jag mter teglen med handen,
    hnskrattande:
    Dag, vad har du mera att komma
    p sngens natt?

             (September 1918)



    MIN LYRA

    Jag avskyr tanken...
    Var r min lskade jttelyra?
    Den solskensstrngade, sagolika, ur molnen hngande.
    O du min jttelyra,
    du hnger ver vrlden som ett frgetecken.
    -- -- -- -- --
    D jag dr,
    kastar jag mig sorglst ned p dina strngar;
    d st tv andar upp ur det oknda,
    sovande bra de oss ver haven,
    de stanna mitt p Atlanten. --
    -- -- -- -- --
    Och vi ro bda frsvunna ur vrlden,
    min lskade lyra!

                       (September 1918)



    VARFR GAVS MIG LIVET?

    Varfr gavs mig livet,
    att blixtra frbi allt folk i en triumfvagn
    oupphinneligt snabbt som det
    utan vett och vilja,
    lngtande efter mer?

    Varfr gavs mig livet,
    att med ringprydda hnder
    fatta den skimrande sklen,
    den frambesvurna,
    trstande efter mer?

    Varfr gavs mig livet,
    att g som en magisk bok frn hand till hand
    brnnande genom alla sjlar,
    drivande som en eld ver askan,
    trstande efter mer?



    FRAGMENT

    -- -- -- -- --
    -- -- -- livets bakterier frodas p din slemhud.
    Stad, du vist vlvda, du har icke brutit mitt hjrta:
    alla dina mnniskor komma frn stpper,
    ven den graste, tystaste, tristaste stppen
    r ppen fr vinden.
    Stad, du lidande, du r helgonblid,
    stad, du kvalmiga, kvalfulla, du har djup,
    dr vi djupsjfiskar andas.
    Petersburg, Petersburg,
    frn dina tinnar fladdrar min barndoms frtrollade fana.

    Det var tiden fre de djupa sren, fre de vldiga rren,
    fre fryngringens glmskebad.
    Petersburg, Petersburg,
    p dina tinnar ligger min ungdoms gld
    som ett skrt draperi, som en ltt ouverture,
    likt drmmarnas flor ver titanens smn.
    Petersburg, Petersburg,
    st upp ur gyllne syner!
    Vad jag lskar vill jag sammanfatta i lsryckta ord.
    Minnets violer strr jag p drmmarnas guldtrottoarer.
    -- -- -- -- --
    Vad sker mig, medan jag talar?
    Anar jag vl omtliga tragedier?
    Stiga mina sagoviadukter aldrig ver dina tak,
    blixtra ej tgen frbi med hnfrda vimplar
    till Berlin -- Paris -- London?
    Blir allt vad jag ser en omtelig askhg?

    Eller r det blott trtthetens skyar som draga frbi?
    Stiger ej i Helsingfors vrt underbara citadell ur havet?
    St dr ej vktare med bl och rda fanor som vrlden icke sett!
    St de ej stdda mot spjutet, spejande ut ver havet
    med dets granit i frstenade drag?

    Eller r allt blott en spegling i smngngargon,
    bor jag i drm p en annan planet?
    -- -- -- -- --
    Himmelen sjlv vill stiga ned p jorden.
    lsken ingenting annat n ondligheten! r hans frsta bud.
    Drmmen icke mindre n att kyssa Guds lillfinger.
    -- -- -- -- --
    Barn drnere, lastande gdsel p pbelns krror,
    p kn! Gren bot! Nalkens icke nnu de heliga trsklar --
    Zarathustra vntar drinne p utvalda gster.

    Vnner, vi ro s lga som masken i stoftet.
    Icke en rad utav oss bestr infr framtidens blick.
    Med allt det frgngna skola vi strta i Lethe.
    Framtiden r rik, vad ha vi att ge ur vrt tiggarekram?
    ver oss framtiden gr med sin segrarehl.
    Vi ro ej vrda att korsen st kvar p vr grav.
    -- -- -- -- --

    Vnner, jag siar en fest uti sknhetens tecken...
    Var kan den vl vara om ej i Engadin?
    De gamla bondgrdarna st och se:
    "Varifrn kom denna sknhet till oss?
    Varifrn en frmmande, vldig, nerrivande ande med grnslsa vingar,
    bringande sorg och melankoli, avsked och dd,
    Sknhetens rastlsa, giriga, krvande ande...
    Rivande ner vra brokiga blomster. Krossande rutan in dr geranierna st.
    Inga idylliska stigar leda mer till hundrariga hem,
    demonernas vg r en annan, demonernas gng
    r solarnas hjrtlsa flykt genom rymden.
    Evig Fhn lmnar inga stenar kvar p vra tak,
    stormen upphr ej p jorden...
    Barnsng och gravar, stjrnskott och blixtar;
    skapelsedagar.

    Har icke denna sknhet legat dd bland oss i tusen r?
    Som jungfru Snvit sovande i sin kista av glas.
    Vi hava vandrat ver hennes nsrygg, vi hava trampat hennes gonlock...
    Nu hava bergen stigit upp och brjat vandra,
    brande solens frfrande boll som lykta i handen.
    Vra gamla gon se intet mer.
    Vi kunna ej knota. Prisad vare handen
    som hnger stjrnekransen i vra gamla berg.
    Undergende vlsigna vi dig, obegripliga stjrnenatt.
    Det kommer en gng en renare vind ver jorden.
    D stiger mnniskan ur bergen, som de,
    med storhetens eviga sken ver pannan.
    D ppnar sig Kosmos. Gtorna falla klingande
    in i Minervas omtliga offerskl."
    -- -- -- -- --

    Mnniskor, vi skola glmma oss sjlva
    och bli frenta med Kosmos igen.
    Vi skola hra skaparens stmma
    tona metalliskt ur tingens brst.
    Intet r nog fr den lngtan som knbjer
    villig att draga en vrld till sitt brst.
    Strmmen igenom oss: eviga vindar,
    himmelens honung, alltets vlsignelse!
    -- -- -- -- --
    Den som har hrt det och den som har sett det
    stige att offra p heliga berg.



    ORFEUS

    Jag frvandlar ormarna till nglar.
    Hjen edra huvuden! Resen er p stjrten!
    En sekund ... och ingen vser mer.
    Slla ligga de vid mina ftter
    drmbetagna, kyssande min mantels fll.
    Jag rr vid lyran. Det gr en vind ver jorden
    sakta, hgtidligt, i trar
    kyssande sknhetens livlsa, marmorvita statyer p munnen
    att de sl upp sina gon.
    Jag r Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.
    Mig r allt frltligt.
    Tiger, panter, puma flja mina steg
    till min klippas hll i skogen.



    FRHOPPNING

    Jag vill vara ogenerad --
    drfr struntar jag i dla stilar,
    rmarna kavlar jag upp.
    Diktens deg jser...
    O en sorg --
    att ej kunna baka katedraler...
    Formernas hghet --
    trgna lngtans ml.
    Nutidens barn --
    har din ande ej sitt rtta skal?
    Innan jag dr
    bakar jag en katedral.

                  (September 1918)



    GUD R NNU VAKEN

    Vad felas mig?
    -- Hftet avgr till frlggaren
    -- drmed r allting klart.
    Mnen gr upp -- min lngtan gr till kojs. --
    Min lngtan vrider sig i sngen
    och skrattar infernaliskt:
    Gud r nnu vaken --
    saliga smnlsa nglar kring hans tron!

    (1918)




ROSENALTARET 1919



I



    ROSENALTARET

    Jag skiljer mig frn eder,
    ty jag r mer n ni.

    Jag r i skymning
    tempelprstinna
    invigd bevakande
    framtidens eld.
    -- -- -- -- --
    Jag trder ut till eder
    med ett glatt budskap:
    Guds rike brjar.
    Icke Kristi
    tynande vlde,
    nej hgre, ljusare
    mnskogestalter
    trda till altaret,
    brande fram sin tacksamhet
    verjordiskt doftande,
    sinnesbetagande.

    Dr str altaret --
    som en suck ur Guds brst --
    krnen det med rosor
    att man endast ser ett berg av sknhet.
    Ltt drp
    skall stundens ande sitta
    drickande
    ur brckligt gyllne glas
    stundens skl.

                (September 1918)



    VGEN TILL ELYSIUM OCH HADES

    Frn desberget
    ser man klart hur vgen gr
    till Elysium och Hades.

    Mnniskorna nere
    vandra i molndunst,
    de grta och skratta,
    flja kistor till graven
    blott i en drm.

    O, vad jag lngtar dit,
    dr man ser
    vgen till Elysium och Hades.



    FRST VILL JAG BESTIGA CHIMBORAZZO.

    Frst vill jag bestiga Chimborazzo
    i eget land
    och st dr andls
    med segerkransen.

    Sen vill jag bestiga ryktets berg,
    mot vilket vrldens gyllne kornflt le,
    och st dr salig
    i rosa syner.

    Sist skall jag bestiga maktens berg,
    det obestigna,
    drifrn stjrnorna le mildast,
    och allt vlsigna.



    I FEERNAS HNGMATTA

    Ntter och dagar
    ligger jag i feernas hngmatta
    och drmmer underliga ting.
    Det hjrtat fddes ej att lska mig:
    han stiger aldrig ver verklighetens trskel.
    Dianas lampa
    skiner genom mina ntter
    ur tunna sagoflor.
    Jag kan ej lska, jag kan ej prisge mitt stora hjrta
    Men en gng lgger jag mig till jordens yppersta son
    En liten unge
    skall dricka vid mitt brst av sten
    jordens starkaste mjlk.
    Honom kallar jag -- Dianas sknk.



    MINA KONSTGJORDA BLOMMOR

    Mina konstgjorda blommor
    snder jag hem till dig.
    Mina sm bronslejon
    stller jag upp vid din drr.
    Sjlv sitter jag nere p trappan --
    en borttappad sterlndsk prla
    i storstadens brusande hav.



    STORMEN

    Nu hljer sig jorden ter i svart. Det r stormen
    som stiger ur nattliga klyftor och dansar
    allena sin spklika dans ver jorden.
    Nu kmpa mnniskor ter -- fantom mot fantom.
    Vad vilja de, vad veta de? De ro drivna
    som boskap ur mrka vrr,
    de slita sig ej ls frn hndelsernas koppelked:
    de stora iderna driva sitt byte framfr sig.
    Iderna strcka frgves besvrjande armar i stormen,
    han, den dansande, vet att han ensam r herre p jorden.
    Vrlden rr ej om sig sjlv. Det ena skall
    strta som ett brinnande hus, som ett murket trd,
    det andra str kvar frskonat av oknda hnder.
    Och solen ser p allt detta, och stjrnorna lysa i iskalla ntter
    och mnniskan smyger sig ensam sin vg mot den grnslsa lyckan.



    DET FASANSFULLA TGET

    Tapperheten r det hgsta, sger jag eder.
    Guds nglar strida med oss,
    Guds rike str p vr starka sida.
    Vecklen ut eder hjrterda,
    att man ser eder lysande inskrift.
    nglarna gripa fatt i vra fanor.
    Vilket tg, frfrligt som om man sjlv begroves -- --
    De dda g med, de gripa sina kransar, de skynda.
    Alla fasor, framgngens hgsta skrck
    sammantrngda i ett enda brst!
    Man kan blott srja p detta tg,
    ens frjd r alltfr stor.



    TILL FOTS FICK JAG G GENOM SOLSYSTEMEN

    Till fots

    fick jag g genom solsystemen,
    innan jag fann den frsta trden av min rda drkt.
    Jag anar ren mig sjlv.
    Ngonstdes i rymden hnger mitt hjrta,
    gnistor strmma ifrn det, skakande luften,
    till andra mttlsa hjrtan.



    BOTGRARNE

    Vi skola gra bot i de ensamma skogarna.
    Vi skola tnda enstaka ljus ver hedarna.
    Vi skola resa oss -- en efter en.
    Nr en gng vi likna varandra som syskon
    i kraft och frnmhet --
    d g vi till folket.

                    (September 1918)



    TILL DE STARKA

    Flyn i ensamheten! Varen mn!
    Bliven icke dvrgar med hopkrympta lemmar.
    Bliven icke fngar med sammanbitna tnder.
    Bliven icke rnar sjuka i kedjor och band.
    Lren eder st som furorna p klipporna i brnningens brand.
    Lren eder flja stjrnornas oskrivna lag.
    Helgon och hjltar, smidiga kroppar, vxen till pelare i sanningens tempel.
    Lren eder stiga som vgorna i stormen.
    Rcken brder handen, vrlden blir en annan.
    Hstsorgedagarna ro fr alltid frbi.



    LIDANDETS KALK

    Lidandets kalk m svagare hnder fatta
    frande den till blekare lppar,
    mina segrarlppar undvara den n.
    Men -- nej.
    I mitt hjrta sitta nnu jttar med mrka ansikten,
    med hrt sammanpressade stenhnder.
    De trda en gng ut ur sina skymningar --
    de kalla p dig -- smrta.
    Hit gnisterhammare mot stenbeltet.
    Hugg fram min sjl
    att hon m hitta ord som aldrig suttit p mnniskotunga.



    JORDEN BLEV FRVANDLAD TILL EN ASKHG

    Jorden blev frvandlad till en askhg.
    I botgrarklder
    sitter jag ltt drp och drmmer.
    O vad mina drmmar ro saliga!
    Jag r stark,
    ty jag har stigit upp frn ddens marmorbdd.
    Dd -- jag sg dig i ansiktet, jag hll vgsklen mot dig.
    Dd -- din omfamning r icke kall, jag sjlv r elden.
    Vem r Gud? Vad har han gjort oss?
    Hda icke! Han r nra.
    -- -- -- -- --
    Ur silverbgare hller jag lust ver jorden,
    mot vilken Afrodites drmmar blekna.



    MINA SAGOSLOTT

    Jag sg in i filosofens hus[1]
    och frstod att han var lycklig...
    Men mina sagoslott
    st
    p skra pelare obeskrivliga.
    O mina sagoslott,
    strten, strten
    i gyllne grus.
    Jag lskar eder alltfr hgt -- dn.

    Jag bygger eder upp igen
    bvande
    fr att dda er -- alltfr skna.
    Mina sagoslott
    I skolen en gng st p jorden...
    D fr jag mrk bort hammare och mejsel.
    Vrlden tar slut fr mig...

[1] Lichtenbergs snckskal.



    VAR BO GUDARNA...

    Var bo gudarna? I mitt hjrta,
    i mitt trasade, smrtsamt slla hjrta,
    d sngen hjer sig.
    O gudar, vad kan en mnniska i sina f gonblick!
    Jag har knt eder hela makt...

    Gudar, I kommen till mig...
    Sedan ligger jag trtt och drmmer om er...
    O gudar, I besken mig alla dagar,
    d nr jag r full av makt,
    nr mitt blod samlat sig att hra eder stmma
    i visken ord i mina ron,
    ofrgngliga ord som diamanterna p edra tr.
    O gudar, gudar!
    i all min svaghet finner jag mktiga ord --
    ord fr eder!
    r icke vrlden outsglig,
    sen I berrden tingen med frtrollade hnder?
    -- -- -- -- --
    Ingen har nnu sett vrlden.
    I hljden den bak frhngen
    En strle ljus fll p min arma vg.



    VERKTYGETS KLAGAN

    Livet sjnk fr mig tillbaka i bl rk.
    Jag str hjd ver allt
    med intet ver mig n den hotande kopparhimmel,
    den jag regerar.
    Varfr lyftes denna brda p mnniskoaxlar?
    Varfr slts mitt hjrta i jrnpansar?
    Fr jag icke vara mnniska?
    Nattsvart sorg ligger vgen bakom mig,
    mellan rosa skuggor irrar jag en hemls gud.
    -- -- -- -- --
    Stycke fr stycke brt du ur mitt hjrta, vermktiga gud,

    och gjorde mig till ditt redskap.
    Jag tillhr dig med kropp och sjl
    och med resten av mitt frpantade liv.
    Jag grter. Trarna falla dr jag gr,
    den stenhrdes trar.
    Var finner min mun nnu ord till klagan
    i obevekligt verfld?
    Mina ntter och dagar
    ro skrivna i din bok, o gud.
    Intet tillhr mig p jorden,
    icke s mycket som en blomma.
    O att vara den rikaste!
    Att ha det skrivet p sin panna
    att leka dets underliga lek
    p ndens bud.



    GUDARNA KOMMA...

    Mnniskorna veta ej mycket om sig sjlva,
    de tro sig s arma de visa sig i livet,
    de veta ej att gudarna bo i deras brst
    oigenknda.
    Gudarna skratta. Livet r deras.
    De kra vagnen med gldande spann.
    Sitter drinne en drottning s hrlig,
    folket blott viskande nmner hennes namn.

    Knbjen mnniskor. Gudarna komma.
    Gudarna resa sig ur stofttyngda nnen,
    gudarna lyfta hela vrlden till sin hjd.

                               (1918)



    FRVANDLING

    Vad sllhet i vinden...
    Ondlighetens kyssar...
    Hur har mitt liv frvandlat sig och blivit stilla,
    bedrgligt stilla...
    Lyckliga sagoprinsessa,
    ditt hjrta stormar hrdare n oceanens.
    Br man frgves ett sdant hjrta i sitt brst?
    Tid, lyssna till min sng!
    Sjunga i helvetet s de frdmda,
    svarar dem himmelens eko ibland.
    Nej, mitt hjrta, du gr genom elden!
    Skrmmer ej det min gudagestalt?
    Lyda ej lyckans sm genier en vink av min hand?
    Kommer ej framtiden, om jag den kallar?

                             (September 1918)



    BESVRJELSEN

    Hur talar jag till eder ur mitt djupaste hjrta?
    Hur lgga gudar sina ord, oemotstndligt, ltt,
    hur talar jag att mnsklig svaghet icke fller mina ord?
    Jag vill tala att jag ppnar mitt hela brst fr eder
    och att min vilja fattar eder med hrda tnger
    ssom en smrta, fruktan, sjukdom, krlek...

    Jag ville att I bleven svaga av min vilja.
    Jag ville att I reven snder edra hjrtan
    och att demonerna fattade ste i edra lemmar
    vilda, omnskliga, sprngande snder allt liv.
    Demoner,
    med hela mitt allvar vill jag se eder i gonen,
    hela mitt vsen tager jag med i min blick.
    Demoner, efterlngtade: frambesvrjer jag er med min kraft?
    Obarmhrtigt kastar jag mitt guldlockbete framfr er.
    I tjocka strmmar rinner oavltligt mitt blod.
    Kommen I en gng till mig, I djupens vampyrer?



    P HIMALAYAS TRAPPOR

    P Himalayas trappor
    sitter den store Vischnu
    och drmmer.

    Ondlig r kvllen kring Himalaya.
    Vitkldd
    str pilgrimen liten i purpurskenet.
    Allsmktige,
    tag mitt liv
    fr ett gonblick av dina drmmar...
    Jag vill se vad du vill -- och frgs.



    SNGEN OM OCEANEN

    Frsiktigt, frsiktigt,
    vad trycker du till ditt brst?
    Likna de dig,
    ssom dessa hav likna
    oceanen grtande i raseri?

    Ocean, ocean,
    du vrker dig frn strand till strand
    i ostillad lngtan,
    du klappar om natten
    p jordens jrnhllar, att de eka.

    Ocean, ocean,
    nr din vrede lagt sig,
    klarnar du ter upp.
    Nyrssolen stiger blek, men segerviss ur dina gmmor.
    Vgornas stelnade tunga sjunger om rosornas kraft ret om.



    FRGA

    Jag behver ingenting n Guds nd.
    Genom livet gr jag i ett rus.
    -- -- -- -- --
    O du sllsamt blixtrande verklighet -- --
    -- -- -- finnes ett fat
    fr mina ngra droppar rosenolja?



    FACKLORNA

    Jag vill tnda mina facklor ver jorden.
    Min fackla skall st
    p varje nattlig grd
    i alperna, dr luften r vlsignelse,
    i tundrorna, dr himlen r melankoli.
    O min fackla, lys i ansiktet p den frskrckta,
    den frgrtna, den frmrkade, den frorenade.
    En mild gud rcker er sin hand:
    utan sknhet lever mnniskan icke en sekund.



    SKNHETENS STOD

    Jag sg sknheten.
    Det var mitt de! Dri ligger allt.
    Hur tackar jag drfr?
    Frska rosor strr jag alla dagar
    brutna med heta hnder
    framfr din stod
    att ditt leende vilar drp.
    Var fr jag rosor
    som icke sknda mina drmmar?
    Det r min lott --
    att alla dagar g med rosor till min drottning
    och ligga snyftande vid hennes ftter...
    Nr skall jag stiga upp ltt som en fjder
    att hmta rosen, den enda, den som aldrig dr.



    RINGEN

    Infr hela vrldens syn
    skall du besluta dig...
    Gr du i ringen?
    Ingen lttfrdig trder i ringen.
    Gudarna kommo fr att hmta dig --
    du gick t sidan,
    det var ej din stund.
    Nr stunden kommer,
    d ger du hjrtat ur ditt brst --
    du fattar sakta hnderna i ringen.



    MARTYREN

    Martyren r blek.
    Hans gon brinna.
    Medlidsamt blickar han
    ned p er.

    Vad veten I
    som myllren hit och dit
    med oskna rrelser,
    om edert vl och ve,

    hur det knns att lyfta sitt huvud fritt.
    Den r friknd
    den hela vrlden dmer.
    Renaste sol
    r den svarta bgaren.

    Offrets brokiga kpa
    tar han ltt p sina axlar:
    du smeker som sammet, som lenaste sammet,
    min viljas skrud.



II -- Fantastique



    VRMYSTERIUM

    Min syster
    du kommer som en vrvind ver vra dalar...
    Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
    Jag vill fra dig till skogens ljuvaste vr:
    dr skola vi bikta fr varandra, hur vi sgo Gud.



    BREV FRN MIN SYSTER

    Brev frn min syster.
    Vad kunna brev sga,
    d jag ser dig!
    Faller ej hret ltt omkring dig i gyllne vgor
    d du trder in
    fr att bertta mig ditt liv?
    Stelna ej dina fllar av hnfrelse d du gr? Jorden br dig.
    -- -- -- -- --
    Varfr hava ej alla gon att se det,
    varfr ser en enda hand ur gudarnas brunn?
    Syster, min syster.
    Jag har ftt din bild.



    I MRKRET

    Jag fann ej krleken. Jag mtte ingen.
    Sklvande gick jag frbi Zarathustras grav i hstliga ntter:
    vem hr mig mer p jorden?
    D lade sig ltt en arm om mitt liv --
    jag fann en syster...
    Jag rycker henne i de gyllne lockarna --
    r det du omjliga?
    r det du?
    Tvivlande blickar jag henne i ansiktet...
    Leka gudarna s med oss?



    JAG TROR P MIN SYSTER

    Jag gr i knen
    och stter mig ensam p berget,
    p djvulens sten,
    dr sorgerna vnta
    sen tusen r.
    Jag har en syster.
    lvorna vvde hennes silkesklder,
    mnjungfrun stnkte dagg p hennes brst...
    Hon var skn -- att trs av gudar.

    O denna syster...
    Skulle vi icke bertta sagor fr varandra,
    ondliga sagor i tusen r,
    tills en gng gryningen bryter in --
    vr nya gryning.

    Min syster...
    Har hon frrtt mig?
    Br hon dolken vid barmen -- den lttfotade?
    Svara mig -- skrattande ga.

    Nej, nej, tusen gnger nej! Jag tror det icke,
    om nglarna skreve det med felfria grifflar p
    tidernas blad...

    Vi verfll mig mnsklig svaghet?

    Jag tror ingen i vrlden r min syster...
    Vad hon sger r sant,
    hlle ej vrlden mer ihop
    min syster ljuger aldrig.



    ALLA EKON I SKOGEN

    Nej, nej, nej, ropa alla ekon i skogen:
    jag har ingen syster.
    Jag gr och lyfter upp hennes vita sidendrkt
    och omfamnar den maktlst.
    Jag kysser dig, all min lidelse lgger jag i dig,
    du tanklsa vv,
    minns du hennes rosiga lemmar?
    Hennes skor st kvar i solskenet,
    gudarna vrma sina hnder drvid.
    Fall sn ver min systers kvarlevor.
    Yr ver dem snstorm ditt bittertunga hjrta.
    Med rysning skall jag betrda detta stlle,
    ssom den otcka plats dr sknheten begrovs.



    SYSTERN

    Jag hade en gng en syster, ett gyllene barn.
    I staden frsvann hon fr mig i mngden.

    Ser jag bland svarta granar
    ungbjrken skaka sina gyllne lockar,
    minns jag min syster.

    Str hon storgd bland trden
    med klappande hjrta,
    strcker hon ut sina hnder mot mig?

    Syster, min syster, vart frde de dig?
    Vilka vllustdrmmar kan du drmma
    p trtta bddar?

    Hjltebarn, lyckobarn!
    Vi vnta tillsammans
    p sagornas dag.



    OUTSGLIGT R P VG TILL OSS

    Vem kan lska dig, syster?
    Vill ej en gud med mrkt ansikte sluta dig i sina armar?
    Str ej densamme vid din fotnda d du somnar in!
    Skola vra gon skda honom, syster?
    Levde vi icke i sagan, dr allt omjligt r mjligt,
    sade jag s, o syster?
    Hnar oss icke sknhetens stod, kring vilken rosorna smula sig?
    Lova icke dessa lppar allt p jorden?
    Vet icke denna panna, att outsgligt r p vg till oss?...



    GUDABARNET

    Gudabarnet satt hos mig.

    Guldlyran sjng ur mina hnder.
    Gudabarnet stirrar ut i ondliga skymningar.
    Sngen kretsar ver hennes huvud med vida vingar.
    Vad ser du i sngen?
    Det r din egen framtid som hver sig
    ur isiga skymningar,
    din egen manande, kallande, bidande framtid.



    SYSTER, MIN SYSTER...

    Syster, min syster, du r nnu liten,
    men du har ren sett Gud,
    vlsignat r ditt nne, det strlar s.
    Sen du sg Gud drog du dig undan fr mnniskorna.
    Du satte dig ensam bland trden,
    men bcken teg fr dig,
    fglarna sjngo icke mer.
    Den som sett Gud ser intet mer p jorden,
    han hr hemma i himmelen.



III



    DIONYSOS

    O Dionysos, du kommer med solens spann ur fjrran rymd.
    Den frgrtna jorden vntar, en bedjande kvinna.
    O Dionysos, Dionysos!
    ver vra huvuden hra vi dnet av ditt spann.
    Befrielse, befrielse
    sjunga de snabba tyglarna.
    O Dionysos, Dionysos,
    jag klamrar mig upp i ditt spann,
    med vanvettiga hnder hller jag mig fast i hjulen.
    De vanvettiga mkta allt.
    En strle vrsol stiger jag ned i din vagn.
    Omkring oss intet n den vrbl rymd.
    Nr fglakrer jubla till p jorden,
    gr ditt spann som stormen.
    Alla rymder sjunga uppstndelsen.



    FRAGMENT AV EN STMNING

    I

    Vind, vind, vind!
    Str rosor och narcisser ur mina minnens trdgrd,
    dr mina unga drmmar irra.
    Bergens mur str hg,
    hglandssolen lyser vilt i mina lockar.
    Tomma trdgrd, ger du intet svar?
    -- -- -- -- --
    Jag och den dde hra ihop.
    De bittra narcissernas smak p min tunga
    upprepar: avsked, avsked, avsked, avsked...
    Jag fyller min nve med aska ur hans urna
    och hller den mot himlen: Vad har jag hr?
    Vita moln, lgren er ver ljusbl avgrunder:
    vittnen, vittnen
    att den r aska som var solens ljus.

    II

    Min vilda lngtan ser p dig.
    S blickar hglandets sommar ur skogen.
    Hur kan hglandets son d?

    Nu kommer sommaren igen ver ngarna.
    Caltha palustris dricker av bckens skum.
    Klyftorna ro fulla av dimma.
    Hglandets gudar spela sin svrmodiga pipa.
    Den som frstod deras sng r borta.
    Den, vars sjl var svrmodig som ljuset, som irrar p hjderna,
    har gtt lngt bort ver berg och hav.

    lskar jag bergen, ligger min ungdomskrlek dri.
    ver spd, grn crocus, ver min frsta spirande krlek
    skrider minnelsen med triumferande ftter.
    S slpar man motstrvigt med sig en ung
    fngen barbar, med blixtrande gula lockar.

    Var jag icke ung med blixtrande gula lockar d --
    -- -- -- -- --
    -- -- -- -- --
    Det hnder ibland, d trnrosbusken blommar
    att trnens torra trassel r versllat av skra under.
    S skedde ven mig -- -- --
    -- -- -- -- --
    Mina minnen flamma upp som de avtgandes
    bl ver frhrjade landstrckor,
    som krren i norden om vren betckas av vit blom,
    som fata morgana hjer sin stumma processionsfana
    fr den omvnde, troende, yrande vandraren.
    Nr ser man sdant? Nr livet vill visa sin makt.
    Nr det skall stiga upp p sin kckaste bergsspets
    fr att tillbedja i yrsel.



    OFFRETS TIMME

    Hr klockan slr.
    Det r offrets timme.
    Klockan slr.
    Vad skall du offra nnu mer?
    Du ligger ren p offerbord
    sen mnga r.
    Att ligga sjlv p offerbord
    r intet kval.
    Vem skall du nnu offra?
    Du lskar n, du lskar n,
    sg intet mer.

    Du gav ju hela jorden bort,
    p himmelsvgar lrde du dig g.
    I din hand r rosen dd,
    vinden rr ej din kind.
    Vem offrar du nnu?
    Nr timmen slr,
    skall du besvara denna frga:
    d trffar du ditt val
    med liv och dd som vittnen.



    SCHERZO

    Stjrnor druppe otvetydigt klara, mitt hjrta p jorden
                                       det otvetydigt klara.
    Praktfulla stjrnenatt, vi ro ett.
    Sitter jag icke darrande p en lina av stjrnor ... som
                                          kunde den brista?
    Tid, r det du, smniga avgrund, som gspande gckar mig?
    Fara fr trttnande danserskeftter,
    fara fr slappnande klttrerskearmar,
    fara fr vghalsat utspnda prlband.

    Tid -- frgs!
    Varje stjrna blinkar mig i ansiktet: jag r du!
    Varje stjrna kysser mig p munnen: drj hos mig!
    Stjrnorna sluta en ring kring mig, nrmare, nrmare,
    hela min verkropp inne i stjrndunst.
    Vad gr jag drinne? Grter jag?
    Aftonen drmmer. Havskonungen dricker ur musslan en skl.
    Ingen skall rra sig. Men danserskan stige
    fram p midnattstr
    och falle p kn och strcke ut armen
    och kysse den skne.



    ROSOR

    Vrlden r min.
    Vartn jag gr
    kastar jag rosor t alla.
    Konstnren lskar varje marmorra som uppfattar hans ord.
    Vad r mig smrta, elnde?
    Allt strtade tillsammans med ett brak:
    jag sjunger.
    S stiger smrtans stora hymn ur lyckligt brst.




Dikter frn 1919-20 ur LANDET SOM ICKE R



    FNGENSKAP

    Fngen, fngen ... jag vill slita mina bojor.
    Med smrtsamt vreda lppar gr jag genom livet.
    Mina avgrunder, vad frgar jag efter er, I frtjnen intet namn.
    Brons fogar sig till brons och blir en mnniska,
    och mnniskan gr med jrn i sitt hjrta.
    Men har vl bronsen detta skrmmande sken ver pannan
    av blixtarnas gud?
    Jag kastar mitt hjrta p vgen, m gamarna dela det --
    fullmnen fder mig ett nytt.

                           (Februari 1919)



    BLEKHJRTADE NATT

    Blekhjrtade natt, du lyssnar...
    Nej, det r icke sant, ditt halva blod r mktigt nog.
    D det stiger i dina dror
    och gr till anfall r vrlden din.
    Blekhjrtade natt, d ditt blod r uppe, framme och gr till anfall,
    d ro dina dror en tom fstning,
    en kusligt vergiven,
    nr den stora striden str om jrnporten.
    En vergiven borg behrskar vrlden,
    kraftens namnlsa borg.
    Sjungande tervnder en gng ditt mrka blod.

                              (Februari 1919)



    MITT LIV, MIN DD OCH MITT DE

    Jag r ingenting n en omtlig vilja,
    en omtlig vilja, men vartill, vartill?
    Allting r mrker omkring mig,
    jag kan ej lyfta ett halmstr.

    Min vilja vill blott ett, men detta ena knner icke jag
    Nr min vilja bryter fram, skall jag d:
    var hlsad mitt liv, min dd och mitt de.




BROKIGA IAKTTAGELSER 1919



Husen, dem vi bebo, ro urtidskojor i jmfrelse med den konception
av en mnniskoboning vi bra inom oss.

Man fr icke sga: alltet, ty huru skall man i ett begrepp sammanfatta
det, som icke har ngot mtt.

Den fria viljan r ett absurt antagande, ngot oavhngigt opererande
p egen hand i en abstrakt tankerymd.

Den stora formskapande fantasien r en ofrlst ande, om den icke fr
urladda sig i mleriet.

Ffngans sista och hgsta raffinemang r undergngen av all ffnga,
som en kvinna skrast leker med en man den hon icke behver.

Frdomsfrihet r skerhet i tingens hantering. Det ligger ngot
oaptitligt i att bra hand p sitt eget liv.

Den gode br frst neutralisera sina skadliga verkningar genom
strnghet.

Det hr till det vanligaste i denna de oklara begreppens vrld, att
inom sig bekmpa, vad man icke br inom sig.

De onda ro oftast kraftiga organismer som knna sig hmmade i sitt
temperaments flde. Att de onda lida mest r icke sant, deras lidande
r icke djupt, det r en fr dem p stt och vis angenm vana.

En hg intelligensgrad frlnar ansiktet ngot rikt och moget, det r
som om andens fetma stege i ansiktet, Minervas fetma.

Nu hnga sig vardagsmnniskorna patriotismens bjllra kring halsen,
som vore den deras.

Gsta Berling kan st sig till och med infr en mycket bortskmd lsare,
som ur sitt eget inre giver honom den utsktaste kryddan; d skapas
en kentaur.

Den stora framgngens mnniskor ro realister och fatalister.

Mnniskofrbttrarens uppgift r icke att predika moral, men att
frndra mnniskans inre genom att omgestalta de yttre betingelserna
fr mnsklighetens moraliska hlsa.

Moralen har brjat dr, var hon skulle sluta, d.v.s. med att giva den
efter frfullkomning lngtande en ledtrd.

Hittills har allting skett fr enskilda, religionerna ha i djupare
mening endast kommit till enskilda, nu kan man sknja den tid d
massan skall bearbetas.

De sm mnniskorna ro rtt sinnliga p sitt stt, p ett frnjsamt
stt som ett stort temperament icke kan uthrda.

Missfrstndet har hittills varit den strsta makt p jorden.

Den mest genialiska r den mest medgrliga och den mest omedgrliga.

Alla lnga sanningsrtter ro misstnkliga, sanningen fr man endast
ut i korta brutna bitar.

Vr svaghet d vi frsvara eller angripa ligger alltid i fruktan att
misslyckas, som tvingar oss att forcera, d det r tillrckligt att
med vrdsls hand kasta in frintande misstankar.

Frn sin innersta rkevidskepelse avstr man aldrig, det vore
ens undergng.

Man har icke karaktr nog att offentligt frbjuda den mnskliga
andens hgsta yttringar, omvgar ro lrda, journalister o.s.v. som
oskadliggra allt.

Vi se frst det grvsta i sanningen, nmligen sanningen sjlv,
det viktigaste -- den talande se vi betydligt senare.

Att livet omger oss och vi icke ha tid fr det, skrper dess tjusning
p ett raffinerat stt, som himmelen hos de religisa hjer jordens
tjuskraft.

Livets tomhet, som fr nutidsmnniskorna ter sig som klosteraktighet,
har framkallat en hysterisk njeslystnad, kttet som tror sig
undertryckt tar ut sin rtt. Det kunde roa en Mefistofeles att fra
denna huvudlsa jktande massa ut p hal is -- att en gng rcka den
njutningens fulla bgare.

Om genialiska mnniskor med puritanska skygglappar rka se sanningen,
bliva de otroligt uppfinningsrika i att bortfrklara den.

En icke religis natur sympatiserar alltid litet med Mefistofeles
visavi nglasngen.

Religionen kan genom missuppfattning bliva en klla av okultur, d de
religisa gra sig dva fr vrldslig konst och vetenskap och undandraga
sig de genialiska inflytanden, de ro i behov av.

Det r s sllsamt med aforismens konst: leken med kontrasten r
futtig som en ordlek, sanningarna oftast ansprkslsa och dock r
detta sanningens ver allting kostbara drkt som vves.

Sga att man lskar mnniskorna r hysteri, sga att man icke lskar
dem svaghet -- hava makten att gra dem till det de skola bli r
allenast det rtta.

Den som sjlv nnu icke r mild, lngtar starkare efter mildhetens
seger, som efter en sak vars seger han r oviss om och som har
mnga fiender i honom sjlv.

De sm ro naiva och bokstavliga i sina dygder, kanske emedan de
ro s nya fr dem.

En tnkare av strre genialitet n hittills funnits skulle behva
frre ord n filosoferna hittills anvnt. Man kommer i framtiden att
gra ett tyngre och kvantitativt mindre arbete.

Proletariatets slsaktighet r klenvuxen livskraft. Proletariatet r
en vxtatom vilken jorden frgar: vartill suger du nnu ut mig.
Jorden lskar plantor som suga med djupa rtter.

En sak hava vi alltid framfr andra -- oss sjlva.

Ingen rr fr sin stjrna, man r tvungen att flja den.

Den motpart, man fr i sitt ktenskap, har man alltid varit vrd.

Vill man hava mnniskorna till ngot hgt, r det mindre farligt
att ngot verskatta, n att underskatta dem.

Smngngaren gr till lotteriet fr att draga den stora lotten.

D det egna intellektet stigit hgt, frefaller en varje intellekt
aktningsvrt, likgiltigt om en mnniskas eller en insekts, man fr
gonen ppna fr det demoniska i intellektets vsen ver huvud.

Det ful-fula trder emot en d ngot hgt blir smutskastat. Av en
dylik anledning trdde det en gng emot mig i drmmen, jag sg elaka
kringar skrattande drnka sm barn i mbar, jag sg avrttningar
verallt p strnder och backar, mnniskohnder och trdgrenar
besudlade med blod och hjrnsubstans, allt s rtt och fult som
det icke kan finnas i verkligheten, men i den frstorande spegeln
av en frnrmad vidunderlig sensibilitet.

Lindrig smnlshet kar genialiteten.

Den medvetna dygden, dygden att tala om, brjar frst med intellektets
utbildning, tidigare r allt animalisk tillfllighet.

Tnkarna foga de stora stenarna i tankens byggnad, amatrerna murbruket
som kan undvaras i en endast tnkt byggnad.

De verkligt deklasserade och utsttta bland mnniskor ro endast de
som begtt en lg handling.

En verklig konstkritiker vore en person i stnd att fatta de olika
konstarternas, konstkaraktrernas inre lagenlighet.

Det hgsta fr oss synliga ligger p andra sidan om ont och gott, fult
och sknt, dr blir det hgsta mnniskoanden skapat litet, trngt och
alltfr mnskligt, dr tala tingen, framtidens konst blir kosmisk.

Nietzsches styrka r icke att ska i styrkan av hans rst, utan i den
hghet som strmmar frn hans strsta upplevelse -- den eviga
terkomsten.

Br icke varje mycket stor mnniska utom allt det andra ha ett eget
stort de, en srskild brnnpunkt i livet?

Recensenten r oftast en person, som talar s lnge om en bok, tills
ingen mera vet vad den r vrd. Om kritiken skall uppfylla sitt ndaml,
br kritikern uttryckligen, s att intet rum fr tvivel lmnas, sga ut
vad en bok r. Bcker behva sitt varumrke likavl som andra varor.

Skuldknsla r alltid ett skert tecken till karaktrssvaghet, den
faktiska skulden frblir frgetecken.

De flesta g under emedan de g efter ngot glnsande och frsumma det
ndvndiga. Vi likna alla skator och gddor, vi gripa efter det som
glnser -- i vr egen hg.

D anden r undertryckt, stnar kttet.

Det r ndvndigt att lra sig packa sin intellektuella rnsel fr att
se hur elegant, vlordnad och ltt att bra ens packning r.

Kvinnans strsta frtjnst r, att hon hittills icke mycket frsyndat
sig intellektuellt.

Faran och oskerheten r sorglshetens rtta element, det civiliserade
livet r tungt att bra.

Det kommer en stund d man sger till sig sjlv: mina tankar tillhra
icke lngre mig, d viger man allt sitt liv t andra.

Det finnes mnniskor, till vilka allting kommer, och andra som ha
fretrdesrtten att sjlva g till allting.

Livets tre stora gvor: fattigdom, ensamhet, lidande skattar endast
den vise till deras egentliga hga vrde.

Finnes det ngot mera hnfrande n Napoleons frcka gudomliga
ventyrarnuna?

En verklig man behver intet namn, han kommer, ser och segrar.

Vad vi nu behva, r den frckaste mnniskan, den som en gng bar
namnet Napoleon.

Den som icke r handlingsmnniska sger att massorna lukta illa, men
Napoleon har ingen nsa och vgorna bra honom.

Var gng en trng knsla kommer ver en skall man frvandla den
till en vid.

Dr sknheten saknas taga alla gracer varann i hand och fly. D trder
i stllet fr krlek rttfrdighet, och plikt i stllet fr kunglig
bjelse.

Den som har makten ver hjrtan br handskas med dem som med
ngot heligt.

Den stora medfdda yttre chicen, som r lika sllsynt som den stora
fysiska sknheten, tfljes av en inre stilighet, en utskthet i varje
handling och tbrd! Dessa mnniskor knna sig som hrskare och
erknnas ven av andra som sdana.

En mnsklighet s ren som blommor r framtidens ideal.

Dikter om kosmos kunna endast vara viskningar.

Det r icke ndvndigt att bedja, man blickar p stjrnorna och har
knslan av att vilja sjunka till marken i ordls tillbedjan.

Man frgar icke om Gud finnes eller icke finnes, man lgger helt
enkelt sitt lilla frstnd sido.

Frdomen mot Gud r svrast att vervinna.




FRAMTIDENS SKUGGA 1920



-- Planeterna stiga --



    MYSTERIET

    Leksaker ro alla mnniskor.
    Leksak var jag sjlv i gr.
    I dag r jag den som ppnar mysteriet.
    Jag vill att alla skola komma till mig,
    jag vill att alla skola hra hur mitt hjrta slr.
    Eld och blod och framtidens smrjelse skolen I mottaga ur mina hnder.
    Hela mnskligheten vill jag viga t framtiden.
    Mina flammande rader skall varje barn lsa.
    Jag skall omvnda alla till en heligare gud.
    All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudls kvast,
    all litenhet vill jag hnande dda.
    Eder stora orm vill jag stiga upp; hans huvud vill jag
    stinga med mitt svrd.
    O du mitt goda svrd, som jag har ftt frn himlen, jag kysser dig.
    Du skall icke vila
    innan jorden r en trdgrd, dr gudar drmma vid underbara bgare.



    TOLERANS

    Kan du fnga med hnderna en stjrna som stiger mot hjden,
    kan du mta dess flykt?
    Hindra den icke att stiga.
    Det faller gld frn planeter p jorden, frmmande fr din hand.
    Sllsam och het r planeternas gld fr en frmmande hand.
    M planeterna stiga. Stjrna p stjrna.
    Det kommer en het lngtan ver jorden:
    en stjrna med rdare sken n de andra jagar fram: ur vgen.
    En hand som fljer sin egen lag, vill strta vad andra befsta.
    En segrare kommer, ohrbara lppar uttala tvingarens namn.



    MAKT

    Jag r den befallande styrkan. Var finnas de som flja mig?
    ven de strsta bra sin skld p drmmarstt.
    Finnes det ingen som lser hnfrelsens kraft i mina gon?
    Finnes det ingen som fattar, d jag med lg rst sger ltta
                                           ord till de nrmaste?
    Jag fljer ingen lag. Jag r lag i mig sjlv.
    Jag r mnniskan som tager.



    EN GAMMAL HRSKARE

    Jord, p din rygg har jag rest ett slott t ervrare,
    det skola de starkt laddade gsta,
    de starkt laddade som g och vnta.
    Dr melankoliska fnster st

    och tala om strtade den,
    dr skolen I vandra unga, I icke darrande
    mnniskor av brons som jag.

    Och edert brst skall sjunga ssom en vrstorm,
    som piskar rutan med vta vingar.
    Saliga, skrattande fatten I med hnderna en ny stjrna,
    d frmrkas edra drag, eder blick faller p jorden.
    Vilken kraft lgger denna arm i svrdet,
    som skall genomborra -- -- --
    -- -- -- -- --
    -- -- -- -- --
    Unga brst ... varfr r det s ljust uti dig?



    FIENTLIGA STJRNOR

    Fientliga stjrnor stiga.
    Evigt frmmande, evigt fjrran
    sken I le mot varandra, bedragna av mnniskotro.
    Varje stjrna har en isande blick.
    Varje stjrna r stolt och ensam i sin kraft
    och tror ej p stjrnors tinder.
    Varje stjrna vill frleda en att tro att hon r allt.
    Varje stjrna r sll som ingenting i vrlden.
    Varje stjrna vill stta vrlden i brand med sin blossande rand.

    Varje stjrna kommer tgande som ett rtt sken ur fjrran
    fr att frstra, ta upp, frbrnna, utva sin makt.



    SKAPAREGESTALTER

    Mitt hjrta av jrn vill sjunga sin sng.
    Tvinga, tvinga
    mnniskornas hav,
    forma, forma
    mnniskornas stora massa
    till en frjd t gudar.
    Vaggande i lsa sadlar komma vi
    de oknda, lttsinniga, starka.
    Br oss vinden fram?
    Ssom ett hnskratt klinga vra rster ur fjrran, fjrran...



    WALLEINSTEINPROFIL

    Natt som kommer, jag kastar boll med dig
    -- min hemska trning.
    Min hand r tung och ordd, med onda makter
    driver den sitt spel, som aldrig vgra bistnd.
    Min trning faller destung.
    Hell, maktens vg gr genom underjorden.
    Genom underjordens smalaste klipp vg gr den som sker
    kransen som icke vissnar.



    STJRNORNA VIMLA

    Stjrnorna stiga! Stjrnorna vimla. Sllsamma afton.
    Tusen hnder lyfta doken frn den nya tidens ansikte.
    Den nya tiden blickar ned p jorden: smltheta blickar.
    Sakta rinner vanvett i mnniskornas hjrtan.
    Gyllne drskap famnar mnniskornas trskel med unga rankors lidelse.
    Mnniskorna ppna sina fnster fr en ny lngtan.
    Mnniskorna glmma allt p jorden fr att lyssna till
                                en rst som sjunger uppe:
    Varje stjrna kastar med djrv hand sin skrv p jorden: klingande mynt.
    Frn varje stjrna kommer smitta ver skapelsen:
    den nya sjukdomen, den stora lyckan.



    PLANETERNA

    Vilda jord som rullar framt i brnnande, skrande rymd,
    sll att luften smattrar mot din kind,
    sll att farten vnder om dig.
    Planeter vilja ingenting annat n snabbheten uti sin frd.
    Vrldsalltets strnder blinka som frgor.
    Snabbare, raskare, obarmhrtigare, vltrande sig i underbara den,
    rullar planeternas orkneliga skara frbi
    mot ett ljust sken i vster --
    mjlighetens enda utstakade vg.



-- Framtidens skugga --



    FRAMTIDENS SKUGGA


    Jag anar ddens skugga.
    Jag vet att vra den ligga i hopar p nornornas bord
    Jag vet att icke en droppe regn sig suger i jorden
    som icke r skriven i de eviga tidernas bok.
    Jag vet s visst, som att solen gr upp,
    att jag aldrig skall skda det andlsa gonblick, d hon str i zenit.

    Framtiden kastar p mig sin saliga skugga;
    den r ingenting annat n fldande sol:
    genomborrad av ljus skall jag d,
    d jag trampat all slump med min fot, skall jag leende
                                vnda mig bort ifrn livet.



    DU STORE EROS

    Du store Eros. Du andas brllop.
    Men vad fr brllop?
    Sen jorden sttt, och tr vigt tv kroppar samman,
    har blixten icke ntt
    till mnniskopanna.
    Denna blixt slr,
    denna blixt r allsmktig,
    blixten gr med mnniskobarnen vad den vill.



    VAD R MITT HEMLAND...

    Vad r mitt hemland? r det det fjrran stjrnbestrdda Finland?
    Likgiltigt vad. Lga stenar, vltren er p flacka strnder.
    Jag str p eder gr granit som p en visshet.
    Du visshet, du skall alltid str lager och rosor p min vg.
    Jag r den gudom, som kommer med segrande nne.
    Jag r den slla vervinnaren av det frflutna.



    SLLHET

    Snart vill jag strcka mig ned p mitt lger,
    sm genier skola tcka mig med vita sljor
    och rda rosor skola de str p min br.
    Jag dr -- ty jag r alltfr lycklig.
    Av sllhet skall jag nnu bita i min svepning.
    Min fot skall krama sig av sllhet i mina vita skor
    och d mitt hjrta stannar -- vaggas det in av vllust.
    Man fre min br p torget --
    hr ligger jordens sllhet.



    TANTALUS, FYLL DIN BGARE

    r detta dikter? Nej, det r trasor, smulor,
    vardagens papperslappar.
    Tantalus, fyll din bgare.
    Omjlighet, omjlighet,
    dende kastar jag en gng kransen frn mina lockar i din eviga tomhet.



    DEN FRLORADE KRONAN

    Jag srjer s som hade jag frlorat en sagokrona.
    O alla drmmars krona,
    skall detta bleka nne bja sig och resignera?
    Jag har funnit allt.
    Frvgra segraren, lr honom dmjukhet?



    EROS TEMPEL

    Jag sg, att Eros tempel var av mnniskokroppar.
    Drinne gudens bild, den evigt ena.
    Vad hans lppar bjuda, har ingen frsttt,
    vad han innerst tnker, vet ingen.
    Hans blickar piska blott de sorglst unga kroppar,
    som leka med varandra.
    Vi knna ej hans lust -- -- --
    -- -- -- -- --
    Vi Eros lekkamrater, vi vilja endast ett:
    bli eld utav din eld och brinna upp.



    SOLEN

    Jag str som p moln i en sllhet utan like.
    Molnens rnder brinna rda. Det r solen.
    Solen har kysst mig. S kysser ingenting p jorden.
    r det att leva evigt som vittne av detta gonblick,
    ack nej, att stiga upp fr de lodrta strlarna
    nrmare henne.
    En gng
    skall jag spinna mig in i solen som en fluga i brnsten,
    fr eftervrlden blir det ingen klenod,
    men jag har varit i sllhetens gldande ugn.
    Ve, du krona som blnker om min panna,
    vad skola de veta d de skda dig?



    NTET

    Jag har ntet i vilket alla fiskar g.
    Saligt hver sig fiskerskans lugna brst
    d hon drager till sig den silverne last.
    Jordens rikedom lyfter jag upp p mina axlar.
    Jag br er, jag br er till en sagodamm.
    Uppe p stranden str en fiskare med gyllene metsp.
    Det finnes ngonstdes gudar bakom de ttaste skogarna,
    vi irrande mnniskobarn vilja ingen annanstdes n dit.
    Upp att ska framtidens flammande sol bortom skogen.



    UPPSTNDELSEMYSTERIUM

    (Tillfllighetsdikt)

    Himlens nglar sjunga ned till jorden: riven snder ddens
                                        frlt, riven ned den!

    En kvinna ligger bddad i svart sorgerum.
    Stora ljus brinna kring hennes br.
    P hennes ansikte r en tr till Livet,
    som ville hennes hnder knppas till bn.
    Det r tyst, endast natten gr omkring med vaktande steg.
    Pltsligt flammar rd en eld ver den dda: vad r detta?
    Det r tyst i rummet.
    nglar sjunga: svarta murar, vidgen er!
    I bl himmels ljus m kistan st bendad.
    Kistan str i evighetens rum.
    nglar sjunga: du Guds barn, Herren kallar dig.
    Det r tyst, aldrig skall sorgen lmna denna boning.
    Men den dda hr ropet:
    Ja, Herre, jag kommer, klingar hennes rst som ett genom alla himlar.



-- lvdrottningens spira och andra dikter --



    LVDROTTNINGENS SPIRA

    (Fragment)

    Var finnes han,
    den jag har skdat i en hnryckt drm?
    Var finnes han,
    den mina hjlplsa armar aldrig n?
    Var finnes han,
    den skuggan p mitt nne frnekar?
    Var finnes han,
    som lyfter upp en trtt blomma frn vgen
    och sveper henne i genomskinligt siden
    och virar sljorna kring hennes ftter
    och betraktar henne lnge undrande: hur dog du, barn?
    Mitt bleka ansikte skall icke skifta frg,
    p min panna str i tunga bokstver: hon sover.
    Dina trar skola falla ned p mina ftter,
    de skola sippra mellan mina knn,
    som ville de vcka till liv.
    Min ensamhet
    skriar hgt ut ur en tom kista.
    Det r som om ngot ville stta sig upp med hopknppta hnder
    och icke har makten drtill.
    Och du skall lyfta upp min kista p tv pelare i din underbara trdgrd.
    Och du skall ordna de gyllne lockarna p min panna
    och stryka tillrtta sidenet p min buk.
    Din hand skall vara vt av trar
    och du skall sga: hr plockar jag nnu
    mina underbara frukter, skra och stela.
    Och de skraste rosorna skall du plocka i din trdgrd.
    r denna skr nog?
    Du lgger den i min hand,
    som hller den frtroende som vore den levande och varm.
    Och ett fint grnt blad lgger du p mitt bara brst,
    att jag m stda min haka p det som p en psalmbok.
    Mina silkeslena lockar frn sidan
    hller du lekande upp med din hand
    och lgger dem tillbaka p den vita sidenkudden.
    Mitt ra r som om det lyssnade till silverljud ur anstrngt fjrran.
    Med en silverfjunvippa rr du mina lysande lppar, bakom
                                     vilka tnderna st vita.
    Och du tnker: lever du icke?
    D lyfter du mig upp med bda armar och lgger mig i grset
    och du sitter och ser p mig med vckande gon, som en mor p sitt barn.
    Du tar min slappa hand och drager diamantringen frn fingret,
    du borrar stenen i kttet p min verarm.
    Genom rda sljor ser du att jag lever.
    Och du snr upp min drkt
    och lgger handen p hjrtat fr att lyssna.
    Du klr av mig,
    sidenet faller ned frn mina axlar.
    Du tar och lgger mitt underbara huvud mot ditt brst som till en kyss,
    men, det faller livlst tillbaka.

    Dock, du har mera mod, du tar mina fingrar
    och bjer dem i lederna, som hos ett barn.
    D skall ett bltt torn stiga upp i din trdgrd.
    lvorna dansa omkring det.
    Uppe i de gyllene tinnarna gr lvdrottningen fram och ter:
    Till lvdrottningen, till lvdrottningen! skriar det ur ditt brst.
    lvdrottning, lvdrottning, svara mig p blanka dagen.
    -- -- -- -- --
    lvdrottningens rst r en fljt: flickor, skynden.
    lvorna skynda till frn alla hll.
    P kistans botten breda de ett gyllne flor,
    p kistans kanter sitta de
    och p sidenkudden har en liten lva somnat.
    De stlla sig p fstmannens bruna fot
    de sitta p hans huvud mitt ibland hans bruna hr,
    p bruden stiga lvorna som p ett berg.
    Han vnder sig bort: vad hjlper det mig,
    att lvorna kamma hennes gyllne hr,
    att de lgga silvervallmo p hennes brst.
    Klingande lter jag ringen falla tillbaka i kistan.
    r du tokig? skrek en liten lva och drog ett hrstr ur hans huvud.
    Dr ser man mnnens trohet!
    Och lvorna rusade alla uppfr honom,
    att han stod dr som ett vitt spke.
    verst p toppen stod lvdrottningen med blnkande krona
                                         och hjde sin spira:
    Inne i brakveden bor katten Elektrus,
    beden hit honom spinna den dda till liv.
    -- -- -- -- --
    "Lever min blomma? Ringen i min hand har sett all sorg.
    Lycklig stter jag den ter p ditt finger, din underbara leksak.
    Du leksakernas leksak, stter du ter p jorden dina vita skor.
    Nr mnen gr upp bakom den stora granen
    skola vi hasta, saligt tryckta till varandra
                           ut i den mrka skogen.
    D skall jag hlla dig i mina armar
    som ett lfte om en nnu stillare dag."
    "D skall jag kyssa dig p pannan, storgde rddare.
    Skogen r full av violer,
    mrk skyndar kllan fram, mumlande tacksamhet.
    Denna ring skall glnsa evigt p mitt finger som ett minne.
    Kunna vi nnu d?
    Det r svrt att tro det. Livet flyter med violfrgade vgor.
    Man kan ej tro att blixten kan bryta ned ett tjockt trd
    med titaniskt buller."



    VATTENFALLET

    Skaparvnda kring mitt hjrta,
    moln omkring mig som jag kysser med min mun.
    Moln, veten I vad som blir av mig?

    Jag vill g i dag till en spkvinna.
    Hj din hand och visa mig min framtid.
    Jag ser dina tv gon som stl.

    O du dnande vattenfall av vllust.
    Skummet som porlar p din strand gr en hg frryckt.
    Dnande, strtande fall, du behver intet frga.
    Evigt samma visshet slr tusenfaldigt kullerbyttor.
    Svrmodiga visshet: att du r oemotstndlig och verfldig.



    EROS HEMLIGHET

    Jag lever rtt. Jag lever mitt blod.
    Jag har icke frnekat Eros.
    Mina rda lppar brina p dina kalla offerhllar.
    Jag knner dig, Eros --
    du r icke man och kvinna,
    du r den kraft,
    som sitter nedhukad i templet,
    fr att resande sig, vildare n ett skrn,
    hftigare n en slungad sten,
    slunga ut frkunnelsens trffande ord ver vrlden
    ur det allsmktiga templets drr.



    EROS SKAPAR VRLDEN NY

    Eros skapar vrlden ny.
    Mullen i hans hand r full av under,
    Eros ser ej mnniskornas sm strider,
    hur solar och mnar fullnda sina banor
    ser han med brinnande blick.
    De ro s nra hans havande sjl,
    vad drmmer hans vilda hg?
    Stjrnorna lpa sjungande sina banor,
    men p Eros panna gry redan eviga underverk.
    Den unga jtten anar ren den stora blinda saga,
    han ter en gng spelar.



    BLIXTEN

    Blixt som hljer dig i moln,
    bl blixt, den jag ser,
    nr skall du bryta fram?
    Blixt, du Vlsignade,
    skladdade, befruktande, renande,
    jag vntar utmattad p dig.
    Min kropp ligger lik en trasa
    fr att en gng, fattad av elektriska hnder,
    fastare n all jordens malm,
    snda blixten.



    INSTINKT

    Min kropp r ett mysterium.
    S lnge detta brckliga ting lever
    skolen I knna dess makt.
    Jag skall frlsa vrlden.
    Drfr ilar Eros blod i mina lppar
    och Eros guld i mina trtta lockar.
    Jag behver blott skda,
    trtt eller olustig: jorden r min.

    D jag ligger trtt p mitt lger,
    vet jag: i denna trttnade hand r vrldens de.
    Det r makten, som darrar i min sko,
    det r makten, som rr sig i min klnnings veck,
    det r makten, fr vilken ej avgrund finns, som str framfr eder.



    ENSAMHET

    De ro s f bland sanden i havet som frst det.
    Ensam har jag kommit, ensam skall jag g.
    Mitt fria hjrta har ingen broder.
    Kristna spken sitta i alla hjrtan och strcka ut armodets hnder.
    Den stma som strmmar till mig frn alla hll r eder otillgnglig.
    Det r tronens underbara ensamhet,
    det r rikedomen, rikedomen som bjer kn.



    DEN STARKES KROPP

    Jag vet, jag vet att jag skall segra.
    Vad man n m nmna mig, vem som n m vnta mig,
    jag r framtidens stjrna.
    Jag har vaknat p en urgammal tron,
    underbara hnder breda sidensljor under mig.
    Mysteriet gr i mina dror.
    Mysterium, jag erknner dig, jag, antimystikern, spkfienden.
    Mysterier hava inga klara grnser, mysterier hava intet uttalat namn,
    mysteriet stiger i den starkes kropp nr han rusblind gr till handling.



    ANING

    O du hrligaste av allt hrligt, min kropp,
    varfr vet du, att du har makten?
    Denna arm r det som rhundradet behver.
    Blixten sitter i min hand och en dag skall den ljunga till,
    man skall se dess bla sken och fatta.
    Jag r blott en bland andra och andra ro starkare n jag,
    men jag r den skld p vilken man skall se,
    jag r krnan och lnken som sammanhller.



    VID SOLUPPGNG

    Mnniskor, mnniskor,
    ssom regnet faller ned frn himlen
    stiger jag ned p jorden.

    Mina saliga gon hava sett stjrnorna,
    blixten fngade jag i min hgra hand,
    makt, makt fldar ver mina lppar.

    det stllde mig att vakta den uppgende solen.
    Hlsade vare vidderna omkring oss --
    en ny dag drar in.



    O DU MITT HJRTAS VIDD...

    O lt mig breda ut mina armar, liv.
    O du mitt hjrtas vidd. Jag vntar
    att jag skall hra min rst.
    Jag vill tala, mina ord skola falla som gldande brnder, i hopen.
    -- -- -- -- --
    Det finnes ingen hand, som rr vid mitt hjrtas yta att det sklver,
    och dock tror jag mig samla skornas grdel kring mitt brst.
    Men skan r i mitt brst, den skall falla som ett skott.
    Jag r en gud i vilken ovdren rasa,
    med sugande gon drager jag alla in i min sjl.



    MATERIALISM

    Fr att icke d mste jag vara viljan till makt.
    Fr att undg atomernas kamp under upplsning.
    Jag r en kemisk massa. Jag vet s vl,
    jag tror icke p sken och sjl,
    lekarnas lek r mig s frmmande.
    Lekarnas lek, jag leker dig och tror ej ett gonblick.
    Lekarnas lek, du smakar gott, du doftar underbart,
    dock finnes ingen sjl och har det aldrig funnits ngon sjl.
    Det r sken, sken, sken och idel lek.



    EXTAS

    Det r farligt att nska, nr man r den mktige,
    drfr st mina nskningar stilla.
    -- -- -- -- --
    Ve, det frflutna drmmer,
    ve, vi hlla morgondagens oppnade skl i vr hand,
    ve, renaste av allt rent,
    ve, sllhet som hjer hammaren fr att frgra,
    ve, sllhet som sover i morgondagens brst.
    Lust, som blir smrta,
    sllhet man blott skdar med trar i gonen och dr bort.
    Med trar i gonvrn uttalar jag sllhetens ord ver den frdmda vrlden.
    Varfr frdmd? Drfr att du icke kan hra sllhetens rster,
    drfr att du sover som ett foster i sin moders famn.
    Sllheten rrde vid detta nne som nmner sig ddligt,
    genom mina lppar strmmar hettan av en gud,
    alla mina atomer ro tskilda och st i brand...



    HAMLET

    Vad vill mitt ddliga hjrta? Mitt ddliga hjrta r tyst.
                           Mitt ddliga hjrta vill ingenting.
    Hr ligger hela jorden. Du vnder dig bort i kramp.
    Ett trollsp har rrt vid denna jord och den blev stoft.
    Och dr jag sitter p ruiner,
    vet jag att du kommer, ofrutsedda stund.
    Jag vet att du vntar bakom en reglad drr,
    att jag r nra dig och du kan rcka mig din hand.
    Det finnes intet val fr mig,
    sanning, jag fljer dig om du gr i dimmornas land.
    Sanning, sanning, bor du i likrum bland ormar och stoft?
    Sanning, bor du dr, dr allt r vad jag hatar?
    Sanning, lysa bedrvliga lyktor din vg?



    HYACINTEN

    I

    Jag str s tapper, s frvntansfull och sll.
    Skall det kasta mig med snbollar?
    M snn rinna i mitt bruna hr,
    m snn kyla min saliga hals.
    Jag hjer huvudet. Jag har min hemlighet. Vad rr med mig?
    Jag r obruten, en hyacint som ej kan d.
    Jag r en vrblomma med skra klockor
    som stiger full av markens sorglsa triumf:
    leva overtrffligt, skert, utan motstnd i vrlden.

    II

    Jag vxer upp en hyacint ur jrnhrd grund.
    Bryt mig med dina mktiga, saftiga hnder -- Liv.
    Jag kysser din hand som r saftigare n jag.
    Bryt mig till smycke t en drottning.
    Om det finnes en sorgls och obekymrad drottning,
    m hon hlla hyacinten som en spira i sin hand,
    vrens skra symbol, beslktad med solen.



    FYRA SM DIKTER

    I

    Hur kan det vara s sllt i ett brst?
    r den enda frgan i min filosofi.
    Och mitt enda svar r: drfr, drfr att jag vet.
    Vad vet jag?
    Att jag skall vara avsvimmad i solen
    och icke vara dd och icke segrare,
    en sol som icke uthrdar sin egen uppgng.

    II

    Min krona r fr tung fr mina krafter.
    Se, jag lyfter den med ltthet,
    men mitt stoft vill falla snder.
    Mitt stoft, mitt stoft, du r hrligt sammanbundet.
    Mitt stoft, jag tror du brjar lngta till en likkista.
    Nu r det icke den elektriska timmen,
    mitt stoft, du hr mig ej.

    III

    Jag r triumferande som livet sjlvt.
    Bringa icke mina hnder lycka?
    Underliga tid, du fostrar hjltebarn med oberrda lockar
    p hjder, dit ej hnder n.
    Och ter str mitt hjrta ver avgrunder och triumferar
    Mitt hjrta, vad du r sorglst,
    som vore det kiselstenar att leka med!

    IV


    Det regnar, det regnar p mig i strida strmmar.
    -- -- -- -- --
    Fr s litet sndrar jag nnu icke mitt hjrta.
    M motgngarna blsa som kalla vindar kring mig.
    Jag r medgngen sjlv. P min panna str skrivet:
    solen kan icke grta ett gonblick. Den som vill dda solen,
                                              fr strcka vapen,
    han ser, vad som r starkast.



    ANIMALISK HYMN

    Den rda solen gr upp
    utan tankar
    och r lika mot alla.
    Vi frjda oss t solen ssom barn.
    Det kommer en dag d vrt stoft skall snderfalla,
    det r detsamma nr det sker.
    Nu lyser solen in i vra hjrtans innersta vr
    fyllande allt med tanklshet
    stark som skogen, vintern och havet.



    SOL

    Jag r sll.
    Djrva morgonsol, lys mig i ansiktet, rr vid min panna;
    Nej, du hr ren mitt hgmodiga hjrtas svar.
    Mitt hjrta blir vermodigare med varje solomlopp.
    Det r som hlle jag solens disk i mina hnder,
    blott fr att krossa den.
    Det r som gstade jag jorden tillflligt, flyktigt, ltt
    fr att med en skur av speord vcka den.
    O du vermodigaste bland hjrtan, strck ut dina armar mot solen,
    fall p kn och lt ditt brst bli genomtrngt av solen, solen.



    BESLUT

    Jag r en mycket mogen mnniska,
    men ingen knner mig.
    Mina vnner gra sig en falsk bild av mig.
    Jag r icke tam.
    Jag har vgt tamheten i mina rnklor och knner den vl,
    O rn, vilken stma i dina vingars flykt.
    Skall du tiga ssom allting?
    Vill du kanske dikta? Du skall aldrig dikta mer.
    Varje dikt skall vara snderrivandet utav en dikt,
    icke dikt, men klomrken.



    BLIXTENS TRNGTAN

    Jag r rn.
    Det r min beknnelse.
    Icke diktare,
    aldrig ngot annat.
    Jag fraktar allting annat.
    Fr mig finns ingenting annat n kretsa i rneflykten.
    Vad sker i rneflykten?
    Alltid detsamma, det eviga.
    En blixt skjuter ner p himlen i ndls begrlighet
    lskande hemlighetsfullt som d en ny vrld blir till.



    DIN STORA TRDGRDEN

    Vi ro alla hemlsa vandrare
    och alla ro vi syskon.
    Nakna g vi i trasor med vr rnsel,
    men vad ga furstarna i jmbredd med oss?
    Skatter strmma till oss genom luften
    som icke mtas med guldets vikt.
    Ju ldre vi bliva,
    desto mera veta vi att vi ro syskon.
    Vi hava ingenting annat att skaffa med den vriga skapelsen
    n att giva den vr sjl.
    Om jag hade en stor trdgrd
    skulle jag bjuda alla mina syskon dit.
    Var och en skulle taga med sig en stor skatt.
    D vi icke hava ngot hemland kunde vi bli ett folk.
    Vi skola bygga ett galler kring vr trdgrd
    att intet ljud frn vrlden nr oss.
    Ur vr tysta trdgrd
    skola vi giva vrlden ett nytt liv.



    STJRNAN

    Vad vet du? Vad vet du?
    Det r farligt att sga.
    Jag knner lyckan i min hand, lyckan sjlv,
    jag har turen, den stora turen, i mina fingrar.

    O underbara tur!
    Jag hr till dem som tro p sin stjrna:
    det r att gripa dets hemliga makter.
    Vad kunna dets hemliga makter d man griper dem
    med hnder starka av sanning.

    Frdrvliga ord, frdrvliga.
    Men min stjrna frnekar sig ej.
    Infr min stjrna, som hotande str,
    jag knner min otillrcklighet.
    Var skall jag f den tunga hand som fattar svrdet?
    Man frgar mig icke, sger min stjrna,
    mnskobarn, hlj ditt ansikte fr det ofattliga,
    det egna, det egna skall giva dig kraften.




TANKAR OM NATUREN



Liv och dd se vi med gonen, de ro sol och mne.

S lpa genom vrldsalltet solarna livgivande, mnarna ddande,
jordarna underkastande sig liv och dd.

Kring allting som r sjukt spinner mnen sitt nt, till dess fullmnen
kommer och hmtar det en vacker natt.

Dende naturbarn lska dden, de lngta efter det gonblick d
mnen tar dem.

Naturen r frtrogen med dden, den upplever den varje natt. Den
underkastar sig lika grna solens som mnens frtrollning.

Dden r ett stt gift -- frruttnelse, men det r intet osunt i dden.
Naturen r hlsan sjlv och frnimmer dden lika sunt som livet.

I frruttnelsen ligger den hgsta sknhet och djvulen r Guds hgsta
godhet. Beundransvrt r det snabba tillintetgrelseverket om hsten.

Naturen str under Guds beskydd. Djvulen har ingen makt ver naturen.
Naturen r Guds lskling.

Om vi icke bliva naturbarn komma vi icke i himmelriket, ty de
religisa hemligheterna ro naturhemligheter. De trivdes icke i de
judiska templen, men vl hos det fkunniga naturbarnet, som knde
med liljorna i Saron.

Naturens vg till Gud r den direkta, eviga och objektiva, utan yttre
tillfllighet.

Mnniskohjrtat som sker Gud har att kmpa mot subjektiviteten, ty
hjrtat brjar bortom subjektiviteten. Men naturens vg r fredad.

(September 1922)




Sista dikter ur LANDET SOM ICKE R



    ZIGENERSKAN

    Jag r en zigenerska ur frmmande land,
    i bruna hemlighetsfulla hnder hller jag korten.
    Dagar g efter dagar, enformiga och brokiga.
    Trotsigt blickar jag mnniskorna i ansiktet:
    vad veta de att korten brnna?
    Vad veta de att bilderna leva?
    Vad veta de att varje kort r ett de?
    Vad veta de att varje kort som faller ur min hand
    har tusenfaldig betydelse?

    Ingen vet att dessa hnder ska ngot.
    Ingen vet att dessa hnder sndes ut fr lnge sen.
    Att dessa hnder ro vlbekanta med alla ting
    och dock rra vid allting i en drm.
    Det finnes endast ett sdant par hnder i vrlden.

    Dessa underbara rovhnder
    dljer jag under den rda duken
    i trots och svrmod, ringprydda och starka.
    Dessa bruna gon skda ut i ndls lngtan.
    Dessa rda lppar brinna i en eld som icke slocknar,
    dessa sorglsa hnder skola gra sitt vrv i den dystert
                                     eldskensfrgade natten.

                                         (Februari 1920)



    MIN BARNDOMS TRD

    Min barndoms trd st hga i grset
    och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig?
    Pelarrader st som frebrelser: ovrdig gr du under oss!
    Du r barn och br kunna allt,
    varfr r du fjttrad i sjukdomens band?
    Du r bliven mnniska, frmmande frhatlig.
    D du var barn frde du lnga samtal med oss,
    din blick var vis.
    Nu ville vi sga dig ditt livs hemlighet:
    nyckeln till alla hemligheter ligger i grset i hallonbacken.
    Vi ville stta dig fr pannan, du sovande,
    vi ville vcka dig, dda, ur din smn.

                            (Juni 1922)



    KYRKOGRDSFANTASI

    Vad r det som klingar p kyrkogrden:
        Min egen! Min lskade!
    vem r det som ropar i dimman?
    Det r krigarens hustru som ilar emot sin man.
    Dr hnger Gudsmoders bild p ett blndvitt kors
        med Jesusbarnet,
    och vinden vaggar syrenen av och an
        p frska graven.
    Och i sin vita bruddrkt hon sover lugnt,
        sitt barn p armen.
    Vad r din panna s frgls och blek,
        du unga kvinna?
    Vad r din hand s sorgls och ltt,
        du vna kvinna?
    Dina svarta lockar smeker ingen mer,
        dina svarta lockar,
    och dina ftter i tunna sidenskor,
        de knna intet.
    Du flydde lngre bort n dr mnen str
        i bjrkens krona,
    du flydde lngre bort n dr solen sjlv,
        solen skiner.
    Du tog ditt barn p armen och sprang,
        s fort du kunde,
    och alla stjrnor lmnade du,
        stjrnorna under dig.
    Dr Jesusbarnet sitter i Jungfruns famn,
        dit har du hunnit
    och allt vad mnniskohjrtat vinna kan,
        det har du vunnit.
    Vad r det som klingar p kyrkogrden:
        Min egen! Min lskade!
    vem r det som ropar i dimman?
        Det r krigarens hustru som ilar emot sin man.

                                (September 1922)



    O HIMMELSKA KLARHET

    O himmelska klarhet p barnets panna --
    dess ngel ser Fadren i himmelen.

    Och ljuset som strmmar ur helgonets gon r mrker invid
    den friden som vilar p barnets panna, den himmelska frid.

    Och glorian som skiner kring helgonets nne r icke s tydlig och stor,
    som kronan som krner ett mnniskobarn i spda r.

    Och marken och blomstren och stenarna tala
    till barnet sitt sprk,
    och barnet det svarar och jollrar tillbaka
    p skapelsens sprk.

    Och Gud r dold i den minsta blomma
    och tingen frkunna hans namn.
    Men mnniskohjrtat som utsttts av Fadren
    vet icke hur nra han bor.

                         (September 1922)



    HEMKOMST

    Min barndoms trd st jublande kring mig: o mnniska!
    och grset mig hlsar vlkommen ur frmmande land.
    Mitt huvud jag lutar i grset: nu ntligen hemma.
    Nu vnder jag ryggen t allting som ligger bakom mig:
    mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjn.

    Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
    nu dricker jag sanning ur bjrkens frtorkade stam,
    nu dricker jag makt ur det minsta och spdaste grsstr:
    en vldig beskyddare rcker mig ndigt sin hand.

                                      (Oktober 1922)



    MNEN

    Vad allting som r dtt r underbart
    och outsgligt:
    ett dtt blad och en dd mnniska
    och mnens skiva.
    Och alla blommor veta en hemlighet
    och skogen den bevarar,
    det r att mnens kretsgng kring vr jord
    r ddens bana.
    Och mnen spinner sin underbara vv,
    den blommor lska,
    och mnen spinner sitt sagolika nt
    kring allt som lever.
    Och mnens skra mejar blommor av
    i senhstntter,
    och alla blommor vnta p mnens kyss
    i ndls lngtan.

                       (September 1922)



    NOVEMBERMORGON

    De frsta flingorna fllo.
    Dr vgorna skrivit sin runskrift i flodbddens sand
    vi andktigt gingo. Och stranden sade till mig:
    Se hr har du vandrat som barn och jag r alltid densamma.
    Och alen som str vid vattnet r alltid densamma.
    Sg var har du vandrat i frmmande land och lrt dig stympa reseder?
    Och vad har du vunnit? Alls ingenting.

    P denna mark skola dina ftter trda,
    hr r din trollkrets, frn alarnas hngen
    kommer dig visshet och gtornas svar.
    Och du skall prisa Gud som lter dig st i sitt tempel
    bland trden och stenarna.
    Och du skall prisa Gud som ltit fjllen falla frn dina gon.
    All ffng visdom kan du akta ringa,
    ty nu ro tallen och ljungen dina lrare.
    Tag hit de falska profeterna, de bcker som ljuga,
    vi tnda i dlden vid vattnet ett lustigt fladdrande bl.

                                         (Oktober 1922)



    DET FINNS INGEN SOM HAR

    Det finnes ingen som har tid i vrlden
    n Gud allena.
    Och drfr komma alla blommor till Honom
    och den sista bland myror.

    Frgtmigejen ber Honom om hgre glans
    i sina bl gon
    och myran ber honom om strre kraft
    att fatta stret.
    Och bina be honom om starkare segersng
    bland purpurrda rosor.

    Och Gud r med i alla sammanhang.
    Nr gumman ovntat mtte sin katt vid brunnen
    och katten sin matmor.
    Det var en stor gldje fr dem bda
    men allrastrst var den att Gud hade frt dem samman
    och velat dem denna underbara vnskap
    i fjorton r.

    Och under tiden flg en rdstjrt ur rnnen vid brunnen
    glad att Gud ej ltit den falla i jgarens klor.
    Men en liten mask sg i en dunkel drm
    att mnskran klv hans vsen i tv delar:
    den ena var intet,
    den andra var allting och Gud sjlv.



    LANDET SOM ICKE R

    Jag lngtar till landet som icke r,
    ty allting som r, r jag trtt att begra.
    Mnen berttar mig i silverne runor
    om landet som icke r.
    Landet, dr all vr nskan blir underbart uppfylld,
    landet, dr alla vra kedjor falla,
    landet, dr vi svalka vr sargade panna
    i mnens dagg.
    Mitt liv var en het villa.
    Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit --
    vgen till landet som icke r.

    I landet som icke r
    dr gr min lskade med gnistrande krona.
    Vem r min lskade? Natten r mrk
    och stjrnorna dallra till svar.
    Vem r min lskade? Vad r hans namn?
    Himlarna vlva sig hgre och hgre,
    och ett mnniskobarn drunknar i ndlsa dimmor
    och vet intet svar.
    Men ett mnniskobarn r ingenting annat n visshet.

    Och det strcker ut sina armar hgre n alla himlar.
    Och det kommer ett svar: Jag r den du lskar och alltid skall lska.



    ANKOMST TILL HADES

    Se hr r evighetens strand,
    hr brusar strmmen frbi,
    och dden spelar i buskarna
    sin samma entoniga melodi.

    Dd, varfr tystnade du?
    Vi ro komna lngt ifrn
    och ro hungriga att hra,
    vi hava aldrig haft en amma
    som kunnat sjunga ssom du.

    Kransen som aldrig smyckat min panna
    lgger jag tyst till din fot.
    Du skall visa mig ett underbart land
    dr palmerna hga st,
    och dr mellan pelarraderna
    lngtans vgor g.



