'Elias Lnnrot' av Aug. Ahlqvist r Projekt Lnnrots utgivelse nr 346.
E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden, varfr vi
inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till e-bokens
anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lnnrot.




ELIAS LNNROT

Biografiskt utkast


Af

AUG. AHLQVIST


G. W. Edlund, Helsingfors, 1884.






Till lsaren.


Detta utkast till en lefnadsteckning har uppsttt af det minnestal,
frf. hll vid den sorgefest, hvilken det finska universitetet d. 13
maj 1884 firade fr att hedra den store hdangngnes minne. Allt, hvad
talaren vid detta tillflle yttrade, terfinnes i detta hfte och
derutfver har tillkommit tskilligt, nstan lika mycket som festtalet,
af sdant, som skrifvits bde fre och efter festen. Ngra mindre
betydande uppgifter hafva dessutom hemtats ur det minnestal af prof.
S. G. Elmgren, hvilket denne p svenska hll vid Finska
Vetenskapssocietetens rshgtid d. 29 april och senare utgifvit af
trycket.

I frvntan p en mera omfattande lefnadsskildring torde den finska
allmnheten lta denna konturteckning f glla fr hvad hon ocks
endast r, en frsta, blott fr den nrmaste framtiden gjord flyktig
framstllning af Elias Lnnrots verk och personlighet.

Helsingfors i juni 1884.




TILL ELIAS LNNROTS MINNE.


Elias Lnnrots lefnadsdag r afslutad. Den var lng, men hade den varit
n aldrig s lng, skulle vi likvl nskat, att den rckt nnu lngre:
s kr var han oss, s svrt hade vi att tnka oss skilsmessan frn
honom. Men det tillkom ej oss att bestmma hans lifslngd, och vi
mottaga med dmjukhet den Allsmktiges domslut. Vi sakna honom, men
klaga ej. Vi ro nedstmda, men srja ej. Vi ro bedrfvade, men knota
ej. Vi tacka Gud, som ltit en s rikt begfvad, s del och s
krleksfull man fdas till ett barn af det finska folket och unnat
honom ett s lngt, verksamt lif till vrt bsta. Lika litet som den
enskilde individen, lefver ett folk af brd allena. Redan den unge
konung Salomo bad i forntiden, att Herren ville frlna honom icke
rikedom och verldsliga egodelar, utan "ett frstndigt hjerta".
Frstnd och snille ro i vr tid likas ndvndiga som i Salomos dagar
och fven likas sllsynta; de ro den strsta gfva, den enskilde och
genom honom hela hans folk kan erhlla. Lyckligt det folk, som till
siare och skalder egt mn, sdane som Runeberg och Lnnrot!

Liksom Runebergs, s var Lnnrots lefnadslopp i yttre afseende fga
skiftesrikt. Han fddes i ett torftigt hem,[1] sattes i skola, led
brist men vann kunskaper, blef student, lifnrde sig med
konditionerande, aflade sina lrdomsprof p ett tillfredsstllande, om
ocks icke lysande stt, fick tjenst och sktte den otadeligt. Se der
nstan alltsammans! Fr att vara ett lif, tillhrigt folkets strste
man, vore vl detta p frvnande hndelser, halsbrytande fretag och
stormiga sjlsskakningar blottade lefnadslopp att anses temligen
fattigt, svida ej denne hjeltes bragder varit af andlig art, af den
art som manar minnestecknaren att fr sin framstllning ska det
intressevckande p helt andra omrden n de nyssomnmda.

Vid tidpunkten fr Lnnrots frsta upptrdande p den fosterlndska
literaturens mark, d.v.s. r 1830 eller ett par r tidigare, var finska
sprket s fga uppodladt, att det nuvarande slgtet vl knappast
frmr gra sig ngon frestllning om dess literra armod och dess
ringa betydelse fr samhllslifvet. Bibelfversttningen oberknad,
bestod den finska literaturen d fr tiden af psalmboken, ett par
predikosamlingar. "Sionin virret" ("Zionssnger"), "Hunajan pisarat"
("Honungsdroppar"), "Ilolaulu Jesuksesta" ("Gldjesng om Jesus") och
ngra andra skrifter af samma slag. Ngot annat n andlig literatur
fans knapt till namnet. Slunda existerade icke ngot historiskt arbete
utom "Ajantiedot" (den korta krnikan frmst i psalmboken), icke ngon
resebeskrifning utom Bunyans "Kristityn vaellus" ("En kristens resa"),
icke ngot arbete af politiskt innehll utom "Europan valdakundain
tasavoiman vaarasta",[2] icke ngot naturvetenskapligt arbete utom
Frosteri "Hydyllinen huvitus luomisen tist" ("Nyttigt tidsfrdrif om
skapelsens verk"), icke ngot dramatiskt verk utom "Hga visan" och
intet modernt skaldfrsk utom "Arkkiveisut" (godtkpsvisor).
Lagboken var visserligen fversatt till finskan, om ocks mycket
otillfredsstllande, och derutfver fversattes vl fven en del
frfattningar; men i embetsvg anvndes finskan endast i debetsedlarna
och de grekisk-ortodoxe presternas prestbetyg. Undervisning p finska
meddelades endast vid lsfrhr och i skriftskolan, och af lrobcker
funnos endast abc-boken och katekesen. Den enda ledningen i
rkenkonsten erbjd den i abc-boken intagna multiplikationstabellen,
och frst r 1839 utgaf just Lnnrot i sin "Mehilinen" den frsta
metodiskt uppstlda anvisning fr "de fyra vanligaste rknestten".
Geografins frsta grunder offentliggjorde v. Becker i sin veckotidning
"Turun Wiikkosanomat", och den frsta karta med ortnamn p finska var
en liten, plumpt gjord, i Stockholm tryckt sdan fver Europa, som
utdelades med andra rgngen af detta blad. Tidningar hade ingen
dristat sig att utgifva, allt sedan Lizelius r 1776 misslyckats med
sitt blad "Tietosanomat", hvilket lefde endast ett halft r, tills v.
Becker r 1820 begynte utgifva ofvannmda veckoblad. Frst s sent som
r 1829 brjade "Oulun Wiikkosanomia" och r 1833 "Sanansaattaja
Wiipurista" utkomma.

Slunda var finska sprket vid Lnnrots frsta upptrdande lik en
ouppbruten vildmark p alla andra omrden n det andliga, och till och
med en s entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina
drmmar om att kunna utrtta ngonting fr modersmlet intagits af ej
ringa betnkligheter; s djup var den fverallt rdande tystnaden och
s stor bristen p hgre ideella strfvanden. Denna tystnad var likvl
ej ddens. De djupa ledens brist p bildning och omjligheten fr dem
att komma sig till den p annat stt n genom svenska sprkets
frmedling begynte likvl smningom knnas tryckande fr folket sjelft
och det egna sprkets tillbakasatta stllning frekomma detsamma
frnedrande och onaturligt. fven hos de mera framstende af
allmogeklassen vckte dessa missfrhllanden bittra knslor. Detta
synes t. ex. af Paavo Korhonens sng "Om finska sprket", skrifven mot
slutet af tretiotalet, i hvilken han yrkar p detta sprks uppodling
och anvndning ssom embets- och domstolssprk.

Folket i sin helhet var sledes nnu ej andligen ddt. fven andra
frebud och frsk frekommo kort innan Lnnrots upptrdande eller
samtidigt med detta, hvilka  andra sidan voro egnade att upplifva
ynglingens frhoppningar med afseende  modersmlets studerande och
odling. Arvidsson hade gjort sina kraftiga uttalanden till frmn fr
den finska nationaliteten, v. Becker utgifvit ett finskt veckoblad med
strre framgng n ngon fre honom, Gottlund i Upsala (r 1818)
offentliggjort en samling finska ordsprk jemte latinsk fversttning
och sedermera under de derp fljande ren infr den svenska
allmnheten tagit i Sverige (Vermland) bosatte finnars nationalitet i
frsvar, v. Schrter blifvit s intagen af vra runor, att han till
tyskan fversatt en hel del af dem. Vidare hade Judn och Renvall (den
senare till en brjan i Mnemosyne) redan hunnit underska finska
sprkets prosodiska egenskaper, och Ignatius, Frosterus och Helenius
utgifva hvar sin srskilda samling psalmfrsk, i hvilka nmnda
underskningars resultat p ett mer eller mindre lyckadt stt
tillmpats. Dessutom hade v. Becker, p den tiden Lnnrot var student,
till trycket befordrat sin lnge under arbete vordna finska grammatik,
genom hvilken forskningen i det finska sprket tog ett jttesteg
(enligt Lnnrots yttrande "ett sjumila steg") framt, och Renvall tv
r senare utgifvit sin ordbok, hvilken i sitt slag utgjorde ett lika
stort framsteg som v. Beckers sprklra i sitt. fven hade Sjgren vid
denna tid begifvit sig p sin lnga forskningsresa, om hvilken d och
d anlnde underrttelser och som Lnnrot och ngra andra torde hafva
fljt med intresse. Men i frmsta rummet hade Topelius d.. med sina
frn folkets lppar upptecknade runor visat, hvarifrn hrnstenarne och
grunden borde tagas icke endast fr poesin, utan fr hela literaturen i
detta ords rtta betydelse.

Slunda erbjdo d vra literra frhllanden fven ngra hugneliga och
direkt uppmuntrande sidor. Voro ej v. Becker, Renvall och Sjgren
sdane forskare och skriftstllare, i hvilkas fotspr en yngling, som
knde sig vara i besittning af frmga, fann sig manad att trda? Och
de der psalmdiktarne, uppeggade ej ocks deras arbeten honom, som allt
ifrn sin spda barndom hrt sjungas och lst hundratals godtkpsvisor,
att prfva sina krafter i jemnbredd med dem eller att kanske
fvertrffa dem? Att Lnnrot af desse mns verksamhet mottagit sdana
vckelser r s mycket skrare som han sedan i sina mannar, om ock
delvis ett halft rhundrade senare, p ett s storslaget stt bde
ssom ordboks- och psalmfrfattare, frverkligade sina ungdomsplaner
och frhoppningar och fven ssom sprkforskare bde p det inhemska
sprkets och p de dermed beslgtade sprkens omrden svingade sig upp
till v. Beckers och Sjgrens jemnlike.

Men nrmast och frmst lockade honom Topelii spr, och det var i dem
v. Becker ifrigt uppmanade honom att trda. "Utom desse tv mn",
yttrar han sjelf, "lge kanske Kalevala-runorna nnu frdolda, ty hvem
hade vl utan Topelii anvisning hittat p att ge sig af och uppleta dem
i ryska Karelen, eller hvem kunnat komma p tanken att hopfoga dem till
ett helt, svida ej v. Beckers frsk ledt honom p trden?" Hrmed
syftar Lnnrot (i fretalet till 2:a uppl. af Kalevala, pag. II) p en
lngre uppsats af v. Becker i andra rgngen af "Turun Wiikkosanomat"
med titeln: "Om Winminen", i hvilken denne af de runor, han sjelf
och andra upptecknat, sker sammanstlla denne hufvudhjeltes i vra
episka snger lefnadssaga. Synbarligen har denna uppsats fr Lnnrot,
nr han skref sin frsta afhandling "De Vinmine" (1827), hvilken han
uppger sig (i 1:a uppl. af Kalevala, pag. III) hafva utarbetat "med
ledning af v. Becker", tjenat ej allenast som frebild, utan fven till
en stor del ssom densammas klla. Beckers tanke att af de redan
tillgngliga sngerna sammanstlla Winminens lefnadssaga br sledes
anses vara embryot till Kalevala-iden, en id, som frst senare tyckes
ha upprunnit fr Lnnrot, sedan han redan lnge frut hyst den sigt,
"att af sngerna om Winminen, Ilmarinen och Lemminkinen samt vra
andra minnesvrda frfder kanske funnes s rikligt, att till och med
lngre berttelser om deras hjeltebragder kunde af dem sammansttas".
De spridda episka sngernas ordnande till smrre hjeltedikter var
slunda ett till sin tanke frdigt faktum, och hrifrn var sedan
endast ett enda, om ocks nog djerft och stort steg till iden, att
dessa sm-epos vore att anses fr delar eller episoder af ett stort
helt folkepos.

Men jag har ju, under det jag velat pvisa hvilken andel Topelius hade
i att leda Lnnrot in p folkdiktningens omrde och v. Becker i hans
frfaringsstt vid de episka sngernas ordnande, hunnit alltfr lngt i
frvg. Ltom oss derfr terg till framstllningens brjan.

Den tanken, att de snger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde
p dess lppar -- den s. k. folkdikten -- borde tagas vara p och
utgifvas, var icke ny ens vid tiden fr Lnnrots framtrdande. Redan
femtio r tidigare hade Porthan och hans mn, af hvilka Ganander var
den frmste, begynt uppsamla folkdikter. De tyckas likvl fr det mesta
fst afseende endast vid trollsngerna, och att dma af den till sitt
omfng icke obetydliga "Mytologi", Ganander utgaf, synes han hafva knt
ett stort antal sdana. Men de episka sngerna voro till den grad
sammanblandade med trollsngerna, att ej heller de kunde bli dessa
forskare obekanta, om ock de ej frutsgo deras stora betydelse.
Folkvisorna eller de lyriska dikterna deremot tyckas de ej hafva
tillagt ngot synnerligt vrde. Men deras efterfljare i detta
rhundrades brjan frsmdde ej heller dessa, utan togo till vara allt,
hvad de hrde frn folkets mun.

Folkdiktningens vrde hade nemligen nu betydligt stigit. Ganander och
Porthan hade ansett henne endast fr en klla till knnedom om
frfdernas hedniska trosfrestllningar. Nu begynte hon betraktas frn
den vaknande nationalitetsidens synpunkt. Man hade begynt uppska och
samla folkdiktens alster fven hos andra folk. Macpherson hade med sina
gaeliska snger vckt en till och med alltfr stor uppmrksamhet, de
serbiska snger, Vuk Stepanovitsch samlat, ansgos ej kunna nog
beundras, och de svenska folkvisor, Afzelius utgifvit, frtjuste sinnen
och uppvrmde hjertan fven p denna sidan om Bottenhafvet. Hrtill kom
att man begynte tillgga folkdikten ett hgre vrde fven i estetiskt
hnseende. Svl de omnmda som andra samlingar af folkdikter
bekrftade -- man insg det nu -- det berttigade i de loford, Herder i
sin bok "Stimmen der Vlker in Liedern" egnat folksngen. Den blomma,
som vxer i skogens djup eller p kerrenen, sade mngen nu, r ofta
till frg och form sknare och doftar hrligare n den, som uppdrages
af trdgrdsmstaren, om ocks den senare r mera prunkande, frodigare
och fylligare.

Under dessa frhllanden kan det ej frvna, att ett s mottagligt och
varmt sinne som Lnnrots helt och hllet lt sig hnfras af
folkdiktningen. Efter aflagd kandidatexamen tog han renseln p ryggen
och begaf sig p en fotvandring, afsedd enkom fr samlandet af
folksng. Han beskte de trakter, Topelius anvisat honom, och hvad han
der fann, det veta vi. Frsta gngen (r 1828) genomvandrade han det
omrde af Karelen, som hr till Kuopio ln; andra gngen (r 1831)
utstrckte han sin frd lngre norrut, till trakterna af Kajana.
Afkastningen af dessa frder utgjorde fyra smrre hften, utgifna under
den gemensamma titeln "Kantele", i hvilka de skilda diktslagen, de
episkt-mytiska och de lyriska, nnu ro sammanblandade.[3] Under sin
tredje frd (r 1832) utstrckte han sitt insamlingsarbete i finska
Karelen till Repola, bortom finsk-ryska grnsen. Deremellan egnade han
ocks sina medicinska studier en sdan omsorg, att han redan r 1830
kunde aflgga kandidat- och r 1832 licentiatexamen, vid hvilket
sistnmnda rs promotion han mottog doktorshatten. Samma r ville det
sig s lyckligt, att provinciallkartjensten i Kajana blef ledig.
Lnnrot lyckades bli frordnad att till en brjan skta denna tjenst
som vikarie, och blef sedermera ett r derefter utnmnd till ordinarie
provinciallkare i distriktet. Slunda hade han d med ens s godt som
ntt mlet fr sina nskningar: han befann sig nu midt uppe i sngens
frlofvade land och just hans befattning lade honom att lefva och rra
sig bland allmogen. Detta gjorde han ocks trget, frmst p tjenstens
vgnar, men fven fr att samla snger. Fr detta ndaml uppger han
sig under ren fre utgifvandet af Kalevala i dess frsta upplaga fven
hafva gjort fyra resor till ryska Karelen.

Slunda kunde Kalevala snart se dagen. Fretalet till denna
nationaldikt r dagtecknadt den 28 februari 1835.

Med hnsyn till den snabbhet, hvarmed Lnnrot p den tiden tyckes hafva
arbetat, och d vi veta att de lyriska sngerna voro ojemfrligt
lttare att ordna n de episka hade varit, frefaller det oss till en
brjan frvnande, att ej Kanteletar fljde snarare p Kalevala, ty
antalet upptecknade lyriska snger torde hafva varit mngfaldigt strre
n de episka sngernas och trollsngernas, hvilka samlaren endast
erhll af sllsynte hr och der boende runosngare, medan deremot i det
nrmaste hvarannan qvinna i goda sngtrakter kunde fr honom sjunga
lyriska snger. Denna vr frvning frskingras dock, nr vi erinra
oss, att Lnnrot redan ret derp vidtog med en literr verksamhet af
helt annat slag, nemligen med utgifvandet af en mnadsskrift. Af
"Mehilinen" -- detta var skriftens namn -- utkom visserligen blott ett
tryckark i mnaden, men fr en redaktr, som befann sig i statens
tjenst och ej kunde prkna bitrde af andre, gaf fven det lilla
mnadshftets periodiska utgifvande rtt mycket arbete, s mycket mer
som bladets trycknings- och utgifningsort var Uleborg, dit postgng
frn Kajana fans blott en gng i veckan. Hrtill kommer att Lnnrot
frn och med slutet af r 1836 fretog en lngre resa till Lappland,
under hvilken en mera omfattande sprkforskning tyckes ha afledt hans
verksamhet frn det uteslutande upptecknandet af snger. Detta var
sklet till att Kanteletar utkom frst fem r senare n Kalevala eller
r 1840, men d ocks fullstndigt i tre delar inom ett r; frsta
delen till Universitetets 200:riga jubelfest, vid hvilken fven
Lnnrot var nrvarande.[4]

Ssom en skrd vid sidan af de episka sngerna inhstas vanligen
ordsprk och gtor, och af sdana hade en ofantlig mngd fven hopats
hos Lnnrot.

       *       *       *       *       *

Hr afslutas den frra och vigtigaste hlften af Lnnrots lif och
verksamhet, betydelsefullast derfr, att han under denna period lyckats
i ljuset framdraga dessa oss s ondligt dyrbara runoskatter.

S dyrbara? och nnu: s ondligt dyrbara? Har d folkdiktningen
verkligen ett s hgt vrde som det ofta upprepas? Otvifvelaktigt,
tminstone s vidt det gller vrt folk. Ingen hade fr verlden tolkat
vra knslor, ingen sjungit om vr sorg och saknad, frjd och gamman.
Ingen hade skt teckna vra ideal af mannen, qvinnan, krigets hjelte,
modern, familjelifvet m.m.d. Ingen hade nnu lyckats i ngon som helst
metrisk form handhafva finska sprket p ett tillfredsstllande, n
mindre p ett konstnrligt stt. Nu uppdykte vra folkdikter, och i dem
fans allt, som hittills saknats, och det i den sknaste form och det
rikhaltigaste urval. Frst nu begynte det finska folket kunna skda
sitt andliga jag, frst nu lska sitt eget sprk, detta sprk, som man
sagt vara s rtt, att intet upphjdare kunde dermed bringas till
uttryck, och s otympligt, att det ej kunde begagnas i ngot slags
metrisk form, men som nu framtrdde i folkdiktningen ssom det
smidigaste, det mest regelbundna och det mest klangfulla uttryck fr
sngen. Ocks har folkdiktningen knapt nog i ngot folks literatur haft
en s stor betydelse som i vr. Hos de flesta andra folk r den episka
folkdiktens sprk frldradt, och denna diktart r slunda tillgnglig
endast fr de lrde, hvilka allena ro i stnd att njuta af densamma;
de lyriska sngerna ter frekomma oftast i dialektkldnad och ro
bristflliga till formen eller obetydliga till innehllet. Vr
folkdiktning, sdan hon upptrder i Kalevala och Kanteletar, r deremot
ssom hade hon utgtt ur sin diktares hand den dag som r; allt r i
henne klart, allt tillgngligt fr en och hvar, allt tjusar hg och
lg. Kalevala och Kanteletar utgra ej endast vr poesis urldriga
hrnstenar, de hra till vr egentliga, samtida literatur ssom dess
hitintills och sannolikt fr en lng framtid bsta alster.

Hr torde rtta stllet vara att berra en omstndighet, som r af stor
vigt, nr frga r om runorna och Lnnrot. Vi mena Lnnrots stllning
gent emot runorna.

Har Lnnrot omarbetat runorna och tillagt ngonting eller med ngot som
helst bidragit till att gifva dem den form och drgt, i hvilka de sgo
dagen? De afvikelser, han vid redigeringen af dem tillt sig med
afseende  det sprk, d.v.s. det ostfinska, p hvilket de ursprungligen
voro affattade, ro s allmnt knda, att de vl ej behfva hr
omnmnas. De voro nemligen endast fonetiska eller kanske hellre
ortografiska, och dermed afsg han endast att bringa runornas yttre
drgt i nrmare fverensstmmelse med vrt skriftsprk, en uppgift som
han ocks p ett srdeles lyckligt stt lst. Hrom lnar det sledes
ej att vidare orda. Det samma gller om hvad Lnnrot gjort vid de
lyriska sngernas redaktion, ty det r klart, att utgifvaren endast
behft ordna dem efter innehllet. Annorlunda gestaltar sig Lnnrots
frhllande till de episka sngerna eller Kalevala, och hr blir
frgan, tydligt och utan omsvep uttalad: hvad r i Kalevala
ursprungligt, och hvad r Lnnrots verk? Ursprungliga ro alla eller
nstan alla verser (versrader). De verser -- oberknadt sdana
inledningsord som t. ex. "Sanoi vanha Winminen", "Siit lieto
Lemminkinen" o. dyl. -- hvilka Lnnrot eller kanske redan ngon
runosamlare bifogat runorna, har knnaren ltt att urskilja frn dem,
de verklige runosngarne sjungit. Verserna ro sledes, p ngra f
undantag nr, i det skick folket sjungit dem; den ordning deremot, i
hvilken verserna nu befinna sig, r Lnnrots verk. Man m dock ej
missfrst detta uttalande. I Kalevala finnas lnga runoserier, hvilka
ej beredt utgifvaren ngon vidare mda n att af talrika varianter
sammanstlla de bsta stllena. Af detta slag ro alla troll- och
brllopssngerna samt de lyriska partierna. En betydligt strre mda
beredde honom de egentliga episka sngerna. I dem mste berttelsen
rtt ofta "sammanvfvas" (Lnnrots eget uttryck) af orkneliga sm
sngfragment och den genomgende trden deri, efter en sorgfllig
prfning af de skilde sngarnes sins emellan stridiga uppgifter, gifvas
en riktning, som tycktes utgifvaren bst med hnsyn till det hela.
Slunda uppstodo de delar af det stora epos, hvilka vi benmna
episoder, eller de sm epoper, i hvilka antingen en enda hndelse
eller en ende hjelte utgr den episka sngens freml. Eller rttare,
de uppstodo icke, utan _teruppstodo_, d.v.s. de sammanfogades till den
helhet, i hvilken de af folket uppfattats och sjungits innan de under
tidernas lopp splittrats snder. M det tilltas mig att fr Lnnrots
tillgrande i afseende p runornas sammanstllning hemta en liknelse
frn ett annat konstomrde. Lnnrot frfor hrvid ssom en konstnr,
hvilken gjort ett rikt fynd af forntida mosaikarbeten, hvilka blott i
vissa delar ro bibehllna, men fr det mesta ligga fr hans ftter,
snderslagna i bitar. Konstnren knner inom sig lusten och frmgan
att frstta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar
sig till den dem inneboende iden och formen, och nu ger han sig till
att af styckena sammanstlla ett helt, och afstr ej frn fretaget,
innan bild efter bild str der fullfrdig.

Dylika i sitt ursprungliga skick terstlda enskilda mosaikarbeten ro
episoderna i det nuvarande Kalevala. Och dessa eller de sm epoperna
ro de enda episka skapelser, hvilka de bste runosngarne tyckas hafva
ansett fr ngot enhetligt och helt fr sig. Om en strre enhet hade de
ej ngon aning. Episodernas sammanstllning till ett strre helt d.v.s.
till vrt nuvarande Kalevala r ensamt och uteslutande Lnnrots verk.
Hr r ej rtta platsen att afgra, huruvida denna sammanstllning var
ndig och om den episka dikten derp vunnit eller ej. Jag fr min del
skulle tycka lika mycket om de ursprungliga sm-epoperna som om
Kalevala, men att detta ej r flertalets smak, vet jag fven. Och det
lr vl ej heller kunna frnekas, att Kalevala i sin nuvarande form r
ett likas helgjutet epos som mnga andra dylika skapelser, och vi
mste beundra den blotta konstnrliga instinkt, med hvilken Lnnrot
fogat sm-epoperna (episoderna) tillsamman. Ty till all lycka voro de
estetiska teorierna honom fullkomligt obekanta.

Denna sistnmda omstndighet erhller stor vigt i och fr besvarandet
af frgan: var Lnnrot berttigad frst och frmst att sammanflicka de
skilda sngerna och episoderna, och sedan till det nnu djerfvare
steget, att sammanstlla dessa af folket diktade mindre epoper till
ett enda stort epos?

Infr denna frga har mngen af Kalevalas och Lnnrots vnner bfvat,
men Lnnrot sjelf deremot aldrig. Sin tanke hrom har han uttalat i en
p svenska sprket skrifven uppsats (Literaturbladet 1849, s. 16) om
andra redaktionen af Kalevala, ur hvilken jag hr meddelar det
vsendtligaste. "Den ordning", sger han, "i hvilken runosngarene
sjelfve sjunga sina runor, r vl ej alldeles att frbise, om jag ock
ej vill fsta alltfr stor vigt dervid, svida de deruti mycket afvika
frn hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan
srskilta runor hos den ene sngaren ofta kom att korsa den andres, och
sedan efter mngfaldiga uppteckningar af samma runor hos srskilta
sngare hgst f terstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits
i ngot slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den
redan frut fattade meningen, att alla runor af detta slag mjligtvis
kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene
sngarens ordning mer n den andres fr ursprunglig, utan frklarade s
den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begret att bringa
sina kunskaper i ngon ordning, hvilket efter sngarenas individuela
frestllningsstt skapat olikheten. _Slutligen, nr ingen af sngarene
enskilt mera kunde mta sig med mig i anseende till massan af runor,
dem jag samlat_, trodde jag mig ega samma rtt, som jag var fvertygad
om att de fleste af sngarene tillerknde sig, att nemligen ordna
runorna eftersom de bst passade till hvarandra, eller med runans ord:
_itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi_ d.v.s. _jag ansg mig
fr en sngare, lika god som de sjelfva_."[5]

Se der ett likas klart som afgrande svar p frgan, med hvilken
rttighet Lnnrot sammanvfde frst episoderna af Kalevala och sedan
frenade dessa till ett stort helt. Han stlde sig i bredd med
runosngarne, och deri handlade han fullkomligt riktigt. Han var till
sinnelagets enkelhet eller s att sga i andlig oskuld deras jemlike;
estetiska frutsttningar besvrade honom lika litet som dem. Han var
visserligen ingen alstrande skald. Men fven detta var en frdel, ty
slunda undgick han svl frestelsen att inlgga ngonting eget i
runorna som misstanken att hafva gjort detta. Men  andra sidan hade
han ett fullt ut lika utbildadt gehr och ett lika fint sknhetssinne
som de bste runosngarne. Hrtill kommer, att han var i besittning,
och till nnu i skriftlig besittning, af en vida strre samling runor
n ngon annan runoknnare. Med full rtt kunde han sledes fretaga
sig, fven han, att uppstlla runorna i ngon slags fljd, och
resultatet hraf r Kalevala! Vi ega alla samma rttighet. Vi kunna
upplsa Kalevala i sm epoper och godtyckligt snderdela dess skilda
stllen. Endast Marsyas' och Zoilos' skuggor varna oss fr ett sdant
frsk!

Kalevalas framtrdande tyckes till en brjan ej hafva framkallat ngon
entusiasm eller frorsakat ngon strre vckelse p det literra
omrdet. Inom den bildade klassen i vrt land funnos d nnu ytterst f
fullt mktige det finska sprket, och endast sdane kunna njuta af
Kalevalas lsning. Att bland vra bildade mn fven funnos dem, som
ansgo runornas sammanstllande till ett enda epos fr ett dumdristigt
och ljligt fretag, r bekant. Frst sedan Castrns fr sin tid
lyckade fversttning af Kalevala r 1841 sett dagen, kunde en strre
lsarekrets hr hemma och en och annan nyfiken forskare fven i
utlandet gra bekantskap med detta epos. Med std af denna
fversttning gjorde Robert Tengstrm ett frsta frsk i hemlandet att
tolka iden i Kalevala, och uttalade i en afhandling derom
(Fosterlndskt Album I, 1845) sigter, hvilka nnu ega vrde, bland
andra fven den, att kampen om Sampo r den hjeltebragd, som besjunges
i detta epos och hvilken utgr dess egentliga medelpunkt. Genom
Castrns fversttning lrde fven J. Grimm knna Kalevala. Han skref
derfver en omfattande studie (i den af Hoefer utgifna "Zeitschrift fr
die Wissenschaft der Sprache" B. I, 1846), som kort derefter hr hos
oss utkom i svensk fversttning (Fosterl. Album II). Hans betydande
uttalande anvisade Kalevala den plats bland andra de bsta folkepoper,
der denna dikt sedermera endast ytterligare befstats. Samme dle
vetenskapsman var fven den frste, som tillerknde vra Ordsprk deras
rtta vrde.

       *       *       *       *       *

Lnnrot var vid den tiden, d han af trycket utgaf Gtorna, d.v.s. det
sista frn folkets lppar uppsamlade strre literra verket, endast
fyrtio r gammal. Redan d hade han kunnat d eller kunnat lgga
armarna i kors, och hade likvl fullgjort ett verk, sdant som nnu
ingen finsk man mktat med. Till all lycka dog han ej och lade ej
heller armarne i kors. Honom hade nnu frunnats en mycket lng
arbetsdag till den tid han redan frlefvat, och allena det arbete, han
utfrde under sitt lifs senare hlft, vore tillrckligt att utgra en
vanlig skriftstllares hela lifsgerning.

Lyckligt var det fr Lnnrot, men nnu lyckligare fr den finska
literaturen att han vid den tiden eller frn och med brjan af r 1844
erhll tjenstledighet fr ej mindre n fem r och dertill en
tjenstledighet, under hvilken han uppbar hela sin ln, och arvodet till
vikarien erlades af statsmedel. Slunda hade fven styrelsen funnit
hans verksamhet tminstone "nyttig".

Nu grep han sig ocks an med arbeten och resor. Redan ren 1836 och
1837 hade han fr frsta gngen berrt det lappska sprkomrdet. ren
1841 och 1842 genomreste han i sllskap med Castrn alla tre
Lappmarkerna nda till Arkangelsk, der han skildes vid sin reskamrat
fr att ej mera ngonsin hr i lifvet terse honom.[6] Hrifrn styrde
Lnnrot sin kosa sder ut och tillbragte sistnmde rs sommar uti
Vepsernas land i Olonetska guvernementet. Nu, sedan han ftt den lnga
tjenstledigheten, begaf han sig till Ingermanland, Estland och Livland,
under hvilken resa hans insigter och synkrets naturligtvis betydligt
vidgades. Ssom frukter af dessa resor utgaf han vid skilda tider
vrderika arbeten fver Vepsernes sprk och Enare-Lappska dialekten,
fr hvilka en redogrelse hr dock ej kan f rum. Derfrinnan hade han
i tidskriften "Suomi" offentliggjort en omfattande och grundlig
underskning af vrt eget sprk, deri han svl p ljud- som
bjningslrans omrden meddelar en mngd nya iakttagelser, hvilka
omedelbart kommo skriftsprket till godo och senare tillmpats i
sprklrorna. Lnnrots friga frtjenster hafva p stt och vis
undanskymt hans frtjenster ssom sprkforskare. Jemfrd med andra
finska sprkforskare fre Castrn str han s hgt, att de ej p lngt
nr kunna mta sig med honom. Hans sprkliga vetande grundade sig p de
gamla latinska och grekiska sprken, i hvilka han egde grundliga
insigter. P ldre dagar lrde han fven knna den allmnna filologins
grundsatser ur tysken Beckers en tid hgt uppskattade verk "Organism
der Sprache" och Diefenbachs arbeten. Hrtill kommo de nyss nmda
vestfinska sprken, hvilka han knde mycket vl. Tyska och ryska bde
talade och skref han, om ocks ej felfritt, i sin yngre mannalder, men
glmde dem sedan p gamla dagar. Hans fregngare bland finska
sprkforskare egde en lngt mindre omfattande synkrets.

P tal om Lnnrot som sprkforskare m jag med detsamma fven omnmna
hans Lexikon, som visserligen sg dagen mycket senare, men p hvilken
han arbetat troligen redan vid tiden fr sin flyttning till Kajana. Det
i runorna samt i nordstra Finlands och ryska Karelens dialekter
frefunna ordfrrdet, som till en icke ringa del var frmmande fr det
friga Finland och slunda ej ingtt i Renvalls fr frigt frtrffliga
ordbok, uppfordrade honom naturligtvis till detta arbete. Ocks var
lexikonet redan s tidigt som r 1849 s lngt hunnet, att han d
mnade begynna dess tryckning (se bref till Rabbe 24/3 1849). Det hade
varit stor skada, om denna afsigt satts i verket, ty otvifvelaktigt
kades ordfrrdet allt mer ju lngre tid ordboken var under arbete.
Dock fick han ej ngonsin detta verk sdant, att det hade
tillfredsstlt honom sjelf. Materialets rikhaltighet tvang honom att
vid dess bearbetande anlita andras bitrde, och dessa egde troligen ej
fullt den fr ett sdant arbete ndiga insigten och frmgan. Ocks
ansg Lnnrot sjelf sin finsk-svenska ordbok endast som en
materialsamling, af hvilken i framtiden ngon annan kunde utarbeta ett
verkligen vetenskapligt lexikon.

Tanken p en omgestaltning af Kalevala hade sannolikt redan i brjan af
fyrtiotalet gtt upp fr Lnnrot. Nya fragmenter af de episka sngerna
hade tid efter annan yppats, och nr nu D. E. D. Europaeus frn och med
r 1845 med Kajana till utgngspunkt i och fr runosamling utstrckte
sina frder nda till sjn Onega och Hvita hafvet, kommo stora skatter,
bland annat hela Kullervo-episoden, nnu fram i dagen. Ute p
runosamling voro fven andre, hvilkas resor, i likhet med Europaei,
Finska Literatursllskapet, som numera kommit i en bttre ekonomisk
stllning, till strsta delen bekostade. Deras skrd var ej heller
obetydlig. Lnnrot sjelf kunde nu sitta i lugn uti Kajana och
sammanfoga och ordna, hvad de yngre tillsnde honom. P vren 1849 fick
han det svra arbetet frdigt, och samma r utkom den nya redaktionen
af Kalevala. Hennes fretrden framom den ldre upplagan ro s knda,
att om dem hr ej behfver ordas, fven i fall tid och tillflle
medgfve detta.

I sammanhang med Kalevala vill jag fven taga Trollsngerna till tals.
Af dessa hade hopat sig en s stor mngd, att de ej alla fingo rum i
Kalevala. De mste sledes utgifvas srskildt fr sig, och till all
lycka hann Lnnrot fven dermed, ehuru frst p sin lderdom. Om den
finska magin och sjukdomars botande medels trollord hade han redan
lngt tidigare uttalat sina sigter; detta gjorde han i sin r 1832 fr
medicinedoktors grad utgifna afhandling "Om Finnarnes magiska medicin",
hvilken han tio r senare i omarbetad form nyo offentliggjorde i
Finska Lkaresllskapets tidskrift. Magin i ldre tider, och nnu fr
omkring fyrtio r sedan i ryska Karelen, bestod ej af detta meningslsa
mumlande och dessa vidskepliga konster, med hvilka kringstrykande
qvacksalfvare, gllare och zigenare nu lura lttroget folk. Trollkarlen
var en "siare", en verklig schaman, en af traktens skarpsinnigaste mn
och som tillika stod hgt i sedligt afseende. Det r bekant, att blotta
personligheten svl hos en aktad lkare som en sjlasrjare stundom
inverkar genom den sjukes sinne tillika p dennes kroppsliga
befinnande. Den finske schamanen var p en gng lkare och ett slags
prest. Med sitt blotta vsen inverkade han frmnligt p den sjuke, som
i honom sg en person dlare n han sjelf. Nr hrtill kommo de med
fvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk inspiration och
i en sprkligt anslende form blottade sjukdomens orsaker eller
"ursprung" och sedan bortbesvuro den frn den sjuke, s r det
frklarligt, att denne rtt ofta blef lugnare till sinnes och att detta
rtt ofta frmdde fven stilla den kroppsliga smrtan. Ptagligen r
just detta afsigten i mngen trollsng. Nr det t. ex. i "eldens ord"
en hel lng versserie igenom talas om rimfrost, kld och is, s flgtar
frn orden likasom kyla p den sjuke och den, om ock endast andliga
frnimmelsen hraf afsvalar fven kroppen. -- I denna riktning gr
Lnnrots sigt om sjukdomars botande medels trollord, och en hvar, som
sett en verklig schaman utfva sin konst, medger gerna att Lnnrots
tanke r riktig.

Tjenstledighetens skna dagar togo slut den 31 december 1848. Under
denna tid hade han ftt andra editionen af Kalevala i det nrmaste
afslutad och lexikonet nra nog i tryckfrdigt skick, underskt de
beslgtade sprken sder om Finska viken, fvensom utgifvit Paavo
Korhonens dikter och en svensk-finsk-tysk tolk. I handskrift frefans
fven ett "Lukemisto" ("Lsebok") benmdt arbete, som var afsedt att
bli ett slags finsk antologi, men hvars tryckning sedan ej blef af. Men
detta oaktadt hade Lnnrot dock ej p lngt nr gjort allt hvad han
mnat; han hoppades, sedan den finsk-svenska ordboken blifvid frdig,
nnu hinna med en svensk-finsk ordbok, en fullstndig finsk mytologi,
en komparativ grammatik fver de finska, estniska, vepsiska och lappska
sprken, m. m. Tillika hade han under den lnga tjenstledigheten blifvit
frmmande fr de till lkaryrket hrande liggandena. I fljd hraf tog
han ett raskt steg. Han insnde till vederbrlig ort en anskan, i
hvilken han anhll, att honom mtte beviljas afsked frn tjensten och
med detsamma en sdan lifstidspension att han ostrdt kunde egna
sin tid t de nyssnmda arbetena. Till denna anskan bifogade
generaldirektren ett varmt frord och fven kejserliga Senaten
tillstyrkte bifall till anskningen, men frn hgsta ort kom ett
afslag, hvilket synes ha grundat sig p generalguvernrens
framstllning i frgan.[7]

Denna motgng kunde vl till en brjan grma Lnnrot, men snart
torde han likvl ha trstat sig, i synnerhet som chefen fr
medicinalstyrelsen synes ter hafva medgifvit honom en kortare
tjenstledighet, ty annars hade han vl fga kunnat vistas p Laukko
grd, der han slutfrde arbetet p Kalevala och derifrn han hitsnde
handskriften. Efter att hafva afslutat detta stora arbete, tog han sig
en liten tids hvila, kom sig att fven en smula tnka p sin egen
stllning och erfor en knsla af hur enformigt och gldjetomt det var
att lefva s ensam. Med ett ord, han beslt att gifta sig och redan i
juli mnad samma r hemfrde han frn Uleborg en ung maka.[8] fven i
frigt lade han en fastare grund fr sitt hem genom att i Kajana inlsa
en byggnadstomt, p hvilken han uppfrde ett prktigt hus. Fljande vr
fddes t honom p Eliasdagen en son, hvilken sjelffallet i dopet
uppkallades med detta namn, men till faderns stora sorg ej blef
lnglifvad. (Se om det nya huset och om sonens fdelse det hr bilagda
facsimile af ett bref frn Lnnrot till assessor F. J. Rabbe, dat. den
21 april 1850).

I sitt nya och beqvma hem i Kajana fick han likvl drja endast
ngra f r. Vid denna tid frverkligades nemligen ndtligen den lnge
nrda frhoppningen att vid universitetet skulle inrttas en skild
professur fr finska sprket. Det var den 22 mars 1850 H. M. Kejsaren
gaf sitt samtycke till detta embetes inrttande. Anledningen hrtill
var snarare af praktisk natur n framkallad af nitlskan fr
vetenskapens befordran. Skolfrordningen af r 1841 hade nemligen bland
undervisningsmnena i skolorna upptagit fven finska sprket, men i och
med detsamma begynte man klaga derfver, att det ej fans lrare,
mktige att meddela vetenskaplig undervisning i detta sprk. Derjemte
hade styrelsen fven frn den kyrkliga administrationen ftt sig
meddelade klagoml derfver, att t prestkallet egnade sig ett stort
antal unge mn, hvilka voro okunnige i finska sprket och af denne
orsak ej lmpade sig till allmogens lrare. Styrelsen nskade afhjelpa
dessa brister genom att stifta flera stipendier till uppmuntrande af
finska sprkets studium, och vnde sig i denna afsigt till
universitetets konsistorium. Detta ansg (r 1847) en professurs
inrttande fr det bsta medlet att aflgsna nmnda brister, och
resultatet hraf blef Kejsarens ofvannmnda beslut. Kort efter sedan
detta blifvit bekant, frfrgade sig Lnnrots vn Rabbe hos honom,
huruvida han hade fr afsigt att anska professuren i finska sprket,
som snart skulle ansls ledig. Han svarade nekande och uppgaf sig ha
uppmanat Castrn att ska platsen och tillade att han ansg Castrn,
v. Becker, Alex. Ingman. Akiander och Kellgren dertill lmpligare n
sig sjelf (se det facsimilerade brefvet hr framom). Endast i den
hndelse, att ej ngon af dem ville mottaga platsen, kunde han g in p
att ska den. I ett annat bref yttrade han af samma anledning bland
annat: "crede mihi, bene qui latuit, bene vixit (tro mig, den som
lefvat vl i en undanskymd stllning, har lefvat lycklig)". Castrn
anskte tjensten och fick den, och derfver var ingen gladare n
Lnnrot, som slunda fick stanna qvar i sitt Tusculum i Kajana. Men
denna hans gldje skulle ej blifva lngvarig. Till sorg fr honom och
hela Finland dog Castrn, efter att ha innehaft katedern endast ett r.
Nu riktades allas blickar p Lnnrot. Han fr sin del hoppades, att
v. Becker eller ngon annan skulle anska tjensten, men d ej detta
skedde och d jemte andra uppmaningar fven studenterna i en adress,
underskrifven af representanter fr alla afdelningarna -- o, hvilka
tider af smja! -- till Lnnrot uttalade sin innerliga nskan att han
ville komma hit, snktes vgen till vetenskapens frdel och Lnnrot
insnde sin anskan. Frst p vren 1854 blef han installerad i
embetet, och innehade det sedan i tta r.

Som sitt vigtigaste frelsningsmne ansg han -- och detta var ju helt
naturligt -- Kalevala, hvarfver han, hela den tid han bekldde
embetet, hll tv frelsningar i veckan. Han fversatte texten till
svenskan och meddelade derjemte s omfattande frklaringar, att han ej
hann med flera n tio snger under ett helt lser. Under de tv friga
timmarne frelste han n finsk grammatik n mythologi; frsta ret
fversatte han under dessa timmar fven ngra epistlar ur Nya
testamentet frn grundsprket till finskan. Fr det mesta fredrog han
likvl som sitt andra frelsningsmne nydaningen af termer i srskilda
vetenskaper. Hrunder uppstodo den msterliga terminologin i botanik,
medan han fversatte Hartmans Flora, och de talrika termerna p
lagkunskapens, grammatikens och andra omrden. Tidigare hade han bildat
termer fr metriken och rknelran; p ldre dagar bidrog han med
sdana fven till forstvetenskapen. Som examinator var han vnlig och
kanske till och med alltfr litet fordrande. Ledamotskapet i
konsistorium intresserade honom ej, men han frsummade likvl icke dess
sammantrden.

Lnnrots arbetsfrmga och svl mngden som omfnget af hans verk ro
visserligen beundransvrda, men de kunna likvl frklaras, nr man
knner de vilkor och frhllanden, under hvilka det unnades honom att
arbeta. Af naturen hade han en utomordentligt frisk kropp. Sjuksngen
torde han knappast ngonsin hafva intagit utom en gng fr ngot mer n
tio r sedan, d han brt sitt ena ben,[9] och nu sednast kort fre sin
dd. Denna friska kropp skte han genom fning hlla i godt stnd. Som
yngling och medellders man tog han flitigt sjbad; vintertiden lpte
han ofta p skidor, sommartiden ter gjorde han fotvandringar och rodde
gerna. Efter sin hitflyttning idkade han gymnastiken flitigt och
uppndde i denna kroppsfning en sdan frdighet, att han nnu under
det sista ret af sin professorstid kunde klttra uppfr stngerna nda
upp till det hga hvlfda taket i vr gymnastiksal. Derjemte var han
mttlig i mat och dryck, ehuru han ingalunda fraktade ett godt ml och
ett godt glas. Det enda njutningsmedel han lskade i hgre grad var
kaffet, hvaraf han kunde frtra hvilken tid p dagen och i hur stor
mngd som helst, och ingenstdes bjds ett bttre kaffe n i hans hem.
Till kroppen var han sledes p det bsta utrustad till en arbetets
man. Men ocks arten af hans tjenstebefattningar var frmnlig fr
litterrt arbete. Vid tiden fr hans lkarverksamhet i Kajana lefde och
dogo menniskorna, tminstone i den delen af landet, fr det mesta utan
lkarhjelp. Och han uppmuntrade dem ej heller att ska sdan hos honom,
om han ock vid anmodan alltid var frdig att beska sjuke. Endast
resorna p tjenstens vgnar togo tid, i synnerhet i en s p vgar
fattig trakt som Kajana distrikt d fr tiden var. Men mycken tid blef
likvl frig fr det arbete, han fredrog framfr allt annat. Hrtill
kom mngen kortare tjenstledighet, som medicinalstyrelsens chef ej
trttnade att bevilja honom, och dessutom den femriga tjenstledigheten
ren 1844-1848, medels hvilken styrelsen p ett s knnbart stt
befordrade utgifvandet af Kalevala och fven andra skrifter af Lnnrot.
Hans lnga lifstid br fven tagas med i rkningen, nr det r frga om
mngden af det arbete, han utfrt, ty den gjorde hans arbetstid nstan
dubbelt s lng som en skriftstllares vanligen r det. Men han hade
fven sjelf en stor frtjenst om myckenheten af hvad han hunnit med.
Sjelf uppgaf han orsaken dertill vara den, att han ej inlt sig p
dagens frgor och att han ej tog sig ngra utom hans egentliga
verksamhetsflt stende vrf och bestyr. Ocks tog han tiden mycket vl
i akt. Under resorna i sitt distrikt hade han alltid ngot arbete med
sig. Nr han d p en gstgifvargrd var tvungen att vnta p hst
eller nr roddare under frder till sjs ej voro till hands eller om
ett ovder orsakade ett afbrott, ppnade han sin rensel och satte sig
att skrifva. Slunda blef tiden honom ej lng, arbetet skred och en
smula framt, och maximen _nulla dies sine linea_, hvilken han skte
efterkomma, frverkligades slunda. Ett sdant resarbete r t. ex.
frordet till 3:e delen af Kanteletar, som r dagtecknadt "Under en
resa i Sotkamo socken" den och den dagen.

       *       *       *       *       *

Lnnrots frtjenster om det finska sprkets utbildning hafva ofta nog
blifvit missfrstdda eller, med andra ord, man har tillskrifvit honom
oberttigade frtjenster, medan  andra sidan andra verkliga sdana ej
uppskattats tillrckligt hgt. Hans strsta frtjenst r att hafva
skapat Kalevala. Platsen dernst intager de friga folkdikternas (de
lyriska och trollsngernas) samt ordsprkens bringande i dagen. P
dessa verk, Kalevala och de gamla sngerna fverhufvud, hvilar den
finska nuvarande och framtida konstpoesin, ja hela den hgre
literaturen p finska sprket. Genom runorna och ordsprken riktades
nemligen skriftsprket med hundradetals nya ord och talestt, hvilka
ganska ofta ro lyckliga uttryck fr en hyfsning och fr knslor, hgre
och dlare n hvad man kunnat ana att skulle kunna uttryckas p detta
sprk. Sdana ord och uttryckstt, fr den ldre literaturen obekanta,
ro nu i hvarje bildad finnes mun och penna, lika godt i hvilken
trakt af landet han r fdd. Genom runorna och ordsprken riktades
skriftsprket fven med dittills oknda bjningsformer, hvilka hafva
blifvit oss s oumbrliga, att vi skulle anse deras frsvinnande, om
ett sdant vore mjligt, fr den strsta nationalfrlust. Dessa de
s. k. ostfinska sprkformernas upptagande till allmnt bruk pskyndade
den omstndigheten, att Lnnrot i sprkvetenskapliga afhandlingar
ordnade och grammatikaliskt frklarade sprkets bjningsformer, bland
andra fven dessa ovanliga former (i tidskriften "Suomi", p svenska
sprket). I hg grad befordrade han fven finskans anvndning i
vetenskapliga framstllningar genom de termer, i hvilkas bildande han,
i synnerhet p ldre dagar, var mstare.[10] Allt detta r med afseende
p vrt sprks utbildning Lnnrots frtjenst. Men den finska prosans
"fader" skulle jag likvl ej vilja kalla honom. Ty uti sprkets
anvndning ssom en omkldnad fr tankar och knslor, vare sig i prosa
eller poesi, har ej Lnnrot -- utom i psalmdiktningen, hvarom mera
lngre fram -- efterlemnat alster, som kunna sgas vara mnstergilla.
Detta kunde ej ske redan af det enkla sklet, att han fr poetisk
produktion (utom psalmdiktning) ej egde tillrckliga anlag, och att han
af prosa i original producerade alltfr litet, tminstone alltfr litet
af sdant, hvari framstllningens lyftning, ursprunglighet och
tjuskraft i ngon hgre grad hade kommit i frga. Emellertid br ssom
en af Lnnrots frtjenster om prosan nnu anfras, att han modigt
grep sig an med att frigra skriftsprket frn den sveticerande
satsbyggnaden, ett arbete som dock v. Becker redan pbegynt och hvilket
fven Gottlund i sjelfva verket syftade, d han skref eller rttare
ville skrifva sprket sdant det talas i Savolaks. Hrvid var Lnnrot
emellertid nra deran att rka, ssom det heter, ur askan i elden. Det
finska sprkets talrika participial- och infinitiv-former frledde
honom nemligen att efterbilda de gamla klassiska sprkens (i synnerhet
grekiskans) satsbyggnad. Detta framtrder redan i fretalet till
Kalevala, men r nnu mera i gonen fallande i den fversttning af
Beckers Verldshistoria, 1:sta delen, hvilken han under titeln
"Muistelmia ihmisen elosta kaikkina aikoina" utgaf ssom bihang till
"Mehilinen". Senare, redan i fretalet till Kanteletar, blir hans
skrifstt naturligare och frvandlas nnu senare till den ansprkslsa
och enkla, om ock en smula styfva prosa, som han skref p sina ldre
dagar; men i stilens rikedom och sknhet har han lngesedan blifvid
fvertrffad af mer n en bland de yngre frfattarne. fven en annan
egenhet n denna efterbildning af grekiskan tyngde i brjan p Lnnrots
prosa, men frsvann i hans senare arbeten. Det var, ej en lutning t
karelska dialekten, ssom man frmenat, ty ngonting alltfr mycket
karelskt har aldrig ingtt i hans skrifstt, men vl ngonting
sterbottniskt eller fastmer uleborgskt, som rjdes dels deri att han
lemnade frmildringen af _t_ till _d_ obetecknad (i fretalet till
Kalevala), dels deri att han alltfr mycket uteslt _i_ uti in- och
utljudet, t. ex. i _sillon, julkasta, tilasuuden, jommosetki, pysy_
(pysyi), _tapahtu_ (tapahtui). I slutet af "Muistelmia" antrffas fven
det fr den uleborgska dialekten egendomliga, att inessivndelsen har
enkelt _s_, t. ex. _oikiasa ps_: men denna boks slutkapitel ro ej
heller fversatta af Lnnrot.

Ehuru han slunda ej var ngon synnerligt glnsande prosaist, har han
likvl, ssom af det ofvansagda framgr, medelbart i icke ringa grad
bidragit till att lyfta den finska prosan till den stndpunkt, p
hvilken hon nu befinner sig. Det samma gller om hans tillgrande fr
den moderna poesin, ehuruvl fven p detta omrde mera med afseende p
formen n innehllet. Den finska konstpoesin fre Lnnrot rrde sig
antingen i den gamla runans eller i den bristflliga nyare form,
hvilken frekommer i psalmboken. Det mest lyckade arbete af frra
slaget r Salamnii knda "Ilolaulu Jesuksesta" ("Gldjesng om Jesus");
i stra och norra Finland var diktandet i den gamla runosngens
versmtt under detta rhundrades frsta rtionden nnu i temlig
blomstring bland allmogen. Paavo Korhonen i Rautalampi socken (k. 1840)
var en af de frmste bland bondpoeterne. Konstpoesin i psalmbokens
manr blomstrade deremot fr det mesta i vestra Finland och uppenbarade
sig i tryck som s. k. godtkpsvisor, hvilka till formen mestadels voro
lika dliga som deras mnster. I den moderna formen lyckades endast
ngon enda framalstra ngonting bttre, ssom t. ex. Jakob Judn
(k. 1855) och Abraham Poppius (k. 1866). Men i allmnhet rdde brist
p form i det lilla, som diktades. Fr att i ngon mn upphjelpa
denna brist meddelade Lnnrot i tidskriften "Suomi" fr r 1845
i finsk fversttning femton dikter, fr det mesta af Runeberg och
fretrdesvis sdana, som med musik af Ehrstrm vid den tiden s gerna
sjngos i vra bildade hem. Dessa fversttningar tfljdes af en
prosodisk ordfrteckning och af en frklaring fver deras versmtt,
hvilken r det frsta frsket till en metrik p finska sprket. Frn
poesin i godtkpsvisorna skilja sig dessa fversttningar skarpt deri,
att orden ej ro stympade, att rimmen ro ngorlunda goda och att
versmttet grundar sig p qvantiteten. Sistnmda omstndighet var i
synnerhet ny och ovanlig. Att Lnnrot skulle grunda versmttet p
qvantiteten var emellertid helt naturligt, ty svl i runorna som i de
klassiska sprkens poesi utgjorde ju qvantiteten grunden fr
versmttet. Med nnu strre strnghet n i dessa versfrsk hade
Lnnrot redan tidigare tillmpat qvantiteten i de hexametriska stycken
ur Homerus, han i finsk fversttning meddelat uti "Muistelmia". I dem
frefans vl till qvantitetens tillmpande kanske strre skl, d denna
redan tillhrde originalets versform. Men i ett sngstycke! "Nr i ett
sdant accenten sidosattes", sade qvantitetens motstndare, "f orden
ett alldeles onaturligt uttal och blifva obegripliga." "Men s r det
ju fven i den gamla runan", sade Lnnrots anhngare, som voro mnga;
"accentens sidosttande r ej ett fel, utan tvrtom en oundviklig
fordran, och dessa runors svl sngare som hrare har det beredt en
stor njutning." Detta var obestridligt, men likas obestridligt var
fven, att alla moderna folks versmtt r baseradt p accenten, ej p
qvantiteten, och att fven det finska rat tycktes, tminstone i dikter
af modern form, begynna fordra accentens, om ocks icke uteslutande
herravlde, s tminstone fridlysning. Frsvaret fr qvantiteten
tystnade smningom, och accentens sidosttande frsvann frn
diktningen. I den diktart, Lnnrot ifrigast och p sin lderdom
uteslutande idkade, nemligen i psalmerna, sidostter ej heller han
accenten, utom i versens brjan, hvilket liksom genom en tyst
fverenskommelse skalderne emellan blifvit tilltligt.

Till Lnnrots psalmdiktning bestod den yttre anledningen deruti, att
styrelsen r 1863 nedsatte en ny komit fr uppgrande af ett finskt
psalmboksfrslag och Lnnrot fven kallades till medlem deraf. Snart
blef han, ehuru redan fver sextiorig, den verksammaste mannen i
komiten. Allt ifrn brjan afstod komiten frn alla tankar p att
stadkomma egna nya psalmer och ansg ssom sitt hgsta ml, att af de
dyrbara psalmskatter, hvilka under frommare och trosvarmare tider n
vra uppsttt p den svenska, danska och tyska vitterhetens omrden,
kunna med framgng vlja och dugligt fverstta lmpliga psalmer. Fr
ett sdant arbete var just Lnnrot rtte mannen. Han var religist
from, beskte gerna gudstjensten, frrttade den fven sjelf flere r
 rad med domkapitlets begifvande i Sammatti-kapells d fr tiden
prestlsa kyrka, och knde grundligt bibel- och kyrkosprket. Hrtill
kom, att han mera n ngon annan var mktig fven det finska poetiska
sprket. Intet under derfr, att komitens arbete till strsta delen
vltrades p Lnnrots skuldror. Dess friga medlemmar togo nog fven
del i de frberedande arbetena. Men vid de gemensamma sammantrdena
mste han ofta gra rttelser fven i dessas penna, ngot som de vl
fven ngon gng voro i tillflle att gra i Lnnrots psalmer. Komiten
varade inalles tta r, och derunder endast tilltog Lnnrots
alstringsifver, s att han vid sidan af komitens andra frslag,
hvilket han ej i alla delar gillade, r 1872 utgaf en egen samling med
titeln "Suomalainen virsikirja vliaikaiseksi tarpeeksi", som
innehller 413 eller lika mnga psalmer som den gamla psalmboken,
hvilken den var afsedd att erstta. Men hans produktivitet p detta
omrde var hrmed ej nnu uttmd. Han korrigerade oafbrutet sina
tidigare psalmer och sammanskref nya sdana. nnu p sin ddsbdd var
han sysselsatt dermed; de sista raderna, beklagligtvis tecknade med s
darrande hand att de ro olsliga, skref han ett par dagar fre sin
dd. ret frut kom han i tillflle att utgifva en ny upplaga af sin
psalmbok af r 1872, med titel "Vliaikainen Suomalainen Virsikirja",
i hvilken han upptog 500 psalmer; denna prydliga upplaga frsedde dess
frlggare, bokhandlaren G. W. Edlund, fven med noter. Till denna
upplaga har Lnnrot bifogat ett noggrant register fver psalmernas
utlndska originalfrfattare och i ett andra register angifver han
fversttarne af de skilda psalmerna. Enligt denna frteckning skulle
af bokens 500 psalmer 136 vara Lnnrots verk. Ett par tiotal af
dessa uppgifver han sig ha lnat frn godtkpsvisorna eller
"godtkpspsalmerna", ssom han benmner godtkpsvisorna af andligt
innehll; vid ett halft tiotal har han stlt frgetecken, hvilket skall
utmrka att han ej erinrat sig deras klla eller original, och sex
psalmer ro utan all anvisning utom hans initialer; de ro sledes
Lnnrots egna original. Siffran 130 utgr emellertid ej de af honom
bearbetade psalmernas riktiga antal. Dertill br tminstone lggas
hlften af de i det nrmaste sjutio psalmer, hvilka ro betecknade med
_E_, professor v. Essens initial, ty flertalet af dem har uppsttt
genom samarbete af Lnnrot och von Essen hos den frre i Sammatti.
Yttermera mste till det slunda uppndda antalet nnu lggas ett
hundratal sdana psalmer, som han publicerat i tidningar och
psalmhften, men hvilka ej blifvid anvnda fr psalmboken. Samtliga
antalet af psalmer, flutna ur Lnnrots penna, utgr sledes nrmare
300. Af hans originalpsalmer ro n:o 139 och 140 tv vackra
trettondagspsalmer, n:o 200 och 210 temligen torra evangeliepsalmer,
n:o 376 en njaktig aftonpsalm och n:o 492, mrkvrdigt nog, en
landtdagspsalm.

Ehuru Lnnrot slunda ej heller i denna gren af poesin framalstrat
ngonting mera betydande i original, r det finska folket honom likvl
tackskyldigt fr den flit och talang, hvarmed han ifrde frmmande
psalmer den finska drgten. Frn de tidigare psalmfrsken skilja sig
hans psalmer derigenom, att i dem ingr detta _cantabile_, hvilket r
s ndvndigt i hvarje lyrisk dikt, men i synnerhet i psalmerna, eller
med andra ord, att de ro sngbara, vlljudande och metriskt riktiga
utan att likvl vara lngtrdiga och utvattnade ssom "Uusia Virsi"
(ett ldre psalmboksfrslag). Frn dessa skilja de sig fven deri,
att den profana folkpoesin p dem utfvat en frmnlig verkan hvad
sprket och formen betrffar; frn denna har i dem inkommit t. ex.
allitterationen, hvars anvndning i sina psalmer Lnnrot alls icke
skyr, der hon sjelfmant erbjuder sig. Den gamla psalmbokens stympade
och illa tilltygade ord kunde ej annat n stta fven honom, hvars ra
vant sig vid den gamla runans fyllighet; honom kunde derfr intet
versmttets trnga utrymme frm att anvnda andra n tilltna
frkortningar. Reminiscenserna frn runopoesin lt han ej frleda sig
bort frn det andeliga sprkets omrde, och vid ordens bruk var han s
aktsam, att han under skilda tider mngfaldiga gnger korrigerade
svrare stllen, tills de fullkomligt motsvarade hans finknslighets
fordringar. Hvad innehllet i Lnnrots psalmer betrffar, fverlemnar
jag dem till andras bedmande, hvilka kunna gra det bttre n jag, och
vill endast framhlla, att hans psalmer fingo sitt innehll till
strsta delen frn sdana psalmer, som han antrffade i allmnt
godknda utlndska psalmbcker, och att Lnnrot ingalunda frderfvat
originalen, nr han ikldde dem finsk drgt. Ssom prof p hur skn en
psalm kan lta p finska sprket, intager jag hr till slut frra
hlften af psalmen n:o 168 ("Om Kristi himmelsfrd", originalet af
Wallin), delvis frn frsta och delvis frn andra upplagan, af det
sklet, att Lnnrot i den senare gjort frndringar, af hvilka
tskilliga ro frbttringar, andra ter enligt min tanke frsmringar.
I denna omstllning hafva psalmens fyra frsta verser fljande lydelse:

    Jo, Jesus. Iss kunniaan
    S olet meilt mennyt,
    Ja tnne vhks ajaks vaan
    Ma olen jlkees jnyt
    Vaeltamahan vieraana
    Viel' isan' maasta kaukana.

    Se isnmaa on ylhll,
    On taivahassa aina,
    Ei siell suru sydnt,
    Ei murhe mielt paina,
    Ja Herran kirkkaus ainiaan
    Sen tytt ihmevalollaan.

    Ehk' eivt sinne silmni
    Nyt kannatakaan viel,
    Niin kuitenkin mun neni
    Jo nytkin kuullaan siell;
    Ja usein, kuin m huokaan vaan,
    Jo vastauksen sielt saan.

    Mys usein uskon silmill
    Saan sinne thtell.
    Ja toiste toivon siivill
    Likemm liidtell;
    Mut sitten taasen katoaa
    Pois edestn' se riemun maa.

       *       *       *       *       *

Men hvad vore det vl vrdt med arbetet och verken, i fall ej bakom dem
stode en dugande, en redbar man. Schiller yttrar ngonstdes, att ej
ens de mest lysande bedrifter hafva ngot vrde, om ej han, som utfrt
dem, r en sedlig personlighet. Den nyare finska literaturens
grundlggare fick ocks i detta afseende s mycket p sin lott, att han
fven ssom menniska uppfylde de hgsta fordringar och stod s nra
fullkomligheten, som det r en ddlig mjligt. fven sina verk frutan
hade Lnnrot varit en stor man. Han hrde till detta andens ridderskap,
som frer det sant menskligas idealer i sklden. Denna adel uppspirar
sllan i vapenprydda vaggor. del brd r ej alltid liktydig med delt
sinne. Naturen ser ej vid valet af sina gunstlingar till stnd och
vilkor; hon insmyger mngen gng sitt adelsbref, den sanna _delhetens_
gfvobref, fven inom det barns lindor, som slumrar under den lga
kojans sotiga s. Denna adels frnmsta knnemrke r _krleken_, den
rtta krleken, af hvilken aposteln lemnar en s hnfrande och
fullstndig bild, inledd med dessa ord: "om jag talade med menniskors
och nglars tungor, och hade icke krleken, s vore jag en ljudande
malm eller en klingande bjllra." Till krleken ansluta sig
_dmjukheten_ och _frnjsamheten_. De f, hvilka besitta dessa
egenskaper i s hg grad som Lnnrot gjorde det, hra till
mensklighetens frmste, lika godt om de ej utfrt ngra storverk alls.
De utgra folkets salt. De hlla de andliga och sedliga idealernas fana
uppe, medan det stora flertalet menniskor stojar p ffngans marknad i
lifvet. Till desse utvalde hrde fven Lnnrot.

Den fattigdom, i hvilken Lnnrot frlefvat sina frsta studier, tyckes
ej hafva blifvid lngvarig, sedan han r 1822 vardt vlbestld student.
Redan fljande ret fick han en s. k. akademisk kondition i dvarande
kirurgieprofessoren Trngrens hus, som fr honom blef ett andra hem och
hvars medlemmar fven framgent omfattade honom med s mycken vnskap,
att han nnu som medelldersman under sin tjenstledighet och nda till
tiden fr sitt gifterml (r 1849) alltid om vintrarne flera mnader 
rad vistades hos de ldriga gamle p deras egendom Laukko i Vesilaks
socken, der bland annat fven fretalet till andra upplagan af Kalevala
r dateradt vren 1849. Huruvida Trngren srskildt hjelpt honom fven
med penningbidrag och under hvilken form, kan jag ej uppgifva, men
alldeles dlig tyckes ej hans ekonomiska stllning hafva varit, nr han
lemnade konditionen, eftersom han just d p egen bekostnad fretog sin
frsta frd fr runoinsamling och kort derefter med egna medel
bekostade tryckningen af "Kantele", 1:a hftet. Hvad som tminstone r
skert, r att frsakelserna ej hos honom qvarlemnat de elaka spr,
hvilka rtt ofta p ldre dagar i form af nidskhet och girighet
antrffas hos personer, som i barna- och ungdomsren mst lefva i brist
och fattigdom. Lnnrots dla karaktr kunde ej besudlas af detta lyte.
Tvrtom var han nda till sin lefnads slut gstvnlig, gifmild och
hjelpsam, och mnga ro de, som han p ett eller annat stt bisttt med
sina tillgngar. Derjemte tog han vrd om sina frldrar och lemnade ej
heller utan hjelp dem af sina syskon och deras barn, som voro i behof
deraf. Sina frldrar tog han till sig i Kajana, nr deras lngt
framskridna lderdom ej mera tillt dem att skta Paikkari torp,
hvilket nu fvergick i deras ldste sons hnder. Ngra verst frn
Kajana hade Lnnrot af en hndelse kommit att lgga sig till med ett
mindre kronohemman, och hit frflyttade han de gamle. Polvila -- detta
var stllets namn -- r belget vid stranden af det sjdrag, som medels
Koivu- och mmkoski tmmer sitt vatten i Uletrsk. Kajana stad r
belgen midt emellan dessa tv forsar. Lnnrot bodde i staden, men
beskte Polvila alla eftermiddagar, nr blott vdret tillt det.
Vintertiden tillryggalade han denna vg p skidor. Sommartiden vandrade
han dit till fots och tervnde p qvllen med bt till Koivukoski. Ett
tjenstehjon rodde bten hem igen, eller ock frdades Lnnrot med den
fljande dagen sjelf upp mot strmmen. Att f trffa frldrarne var ej
den enda anledningen till dessa besk. De sknkte honom med det samma
god kroppsrrelse; men hufvudsklet var det, att han p eftermiddagen
p Polvila hade ett arbete, ett annat ter p frmiddagen i staden. r
1847, nr jag i sllskap med ett par studentkamrater beskte Kajana,
hade Lnnrot till arbete i staden upptecknandet af material fr
ordboken; i den stilla ensligheten p Polvila var han deremot
sysselsatt med att sammanstlla andra upplagan af Kalevala. Hr dog
hans fader 1851 p hsten vid ttiosex rs lder; modern, som var tta
r yngre n sin man, tfljde vid ttioett rs lder sin son och hans
familj, d denne i januari 1854, utnmd till professor, flyttade till
Helsingfors: hon frlefde derefter nnu ngra r p Paikkari torp.

Men fven sina syskon skte Lnnrot efter frmga bist och hjelpa.
Dessa voro sex: fyra brder och tv systrar; sjelf var han sina
frldrars fjerde barn i ordningen. Den ldste brodern, som trdt i sin
faders fotspr ssom skrddare, var redan vid tiden fr Elias' intrde
i skolan sin egen och ej alldeles utan tillgngar samt bistod sin yngre
broder vid hans frsta steg p lrdomens vg. Detta understd
terbetalde Lnnrot mngdubbelt till honom och efter hans dd till hans
familj. Han tog sig nemligen ldste sonens och senare fven en yngre
sons uppfostran. Af dessa gossar hll den ldre p att afsluta
gymnasium, nr han pltsligt vdligen omkom; den yngres studier
bekostade Lnnrot fullstndigt tills han blef prest. En annan af hans
brder blef genom hans tillgrande vaccinatr. fven om en sin syster
tyckes han hafva tagit vrd; han skrifver nmligen r 1849 till sin vn
Rabbe i Helsingfors, att denne skulle bereda hans hr sannolikt i
tjenst stadda syster tillflle att utbilda sig till barnmorska. Denna
syster torde sedermera hafva flyttat till Petersburg, gift sig der och
kommit sig till frmgenhet.

Godhjertenhet och vlvilja voro de utmrkande dragen i Lnnrots
karaktr, och de rjde sig i alla hans lefnadsfrhllanden. Han kunde
kanske fr ett gonblick blossa upp i vrede, men ej torde man ngonsin
hafva hrt ett hrdt ord frn hans mun. Hvarje strid var honom en fasa.
Ej ens literr polemik tlde han fr sin egen del. Ngon gng skte man
inleda en sdan med honom, men nr han blef svaret skyldig, tystnade
fven angriparen snart nog. Fljden hraf blef, att vl knappast ngon,
den der s mycket rrt sig p det literra omrdet, i s hg grad som
han ftt vara fredad fr kritikastrar. Hrtill frhjelpte honom kanske
fven hans synbara ansprkslshet. Fr den framgng, hans arbeten
rnte, hembar han alla goda gfvors gifvare sin tacksgelse och yfdes
ej fver dem ens i sitt eget inre. Hur fga han med sina arbeten
syftade att vinna ett stort rykte, ses fven deraf, att han ej p dem
utsatte sitt namn. Endast under fretalen antrffas i hans arbeten den
enkla signaturen E. L. Lexikonet allena utgr hrifrn ett undantag; p
dess titelblad str hela namnet utsatt. Tv gnger beredde han sig
liksom i hemlighet, och antagligen till hlften p skmt, ett nje af
sina arbetens utgifningsdagar. Kanteletar r nmligen dagtecknadt den 9
april och 2:a upplagan af Kalevala den 17 i samma mnad, af hvilka den
frra var hans fdelse-, den senare hans namnsdag. Att hans landsmns
krlek och utlandets bifall[11] gladde honom, kan vl ej vara
klandervrdt. Men fverdrifvet prisande och luxurist festande fruktade
han och skte undvika. Den festvecka, med hvilken vi fr tv r sedan
(vren 1882) ju ej kunde underlta att fira hans tillryggalagda ttio
r, var fr honom en verklig pinovecka.

Kllan till Lnnrots godlynthet var ej endast den sllsynta jemvigten i
hans sinne. Hans frldrar hade varit fromt folk och efter sin
enfaldiga uppfattning skt uppfostra sina barn till gudsfruktan. Sin
barnatro lr han ej ngonsin hafva helt och hllet frlorat, och p
sina ldre dagar tervann han den i alla fall mera klar. Hans fromhet
bidrog verksamt till hans naturliga godlynthet. dmjukheten infr den
Allsmktiges domslut tillt honom lttare bra de svra motgngar, utan
hvilka ej heller honom unnades att genomg lifvet.

Den frsta hndelsen af detta slag och den hemskaste var den, nr hans
ofvannmde ldre fosterson drunknade. Hemsk blef denna sorgliga
tilldragelse derigenom, att Lnnrot sjelf satt vid styret, nr bten
under en frd nedfr strm sttte p en undervattenssten och kantrade.
Detta intrffade en midsommardagsmorgon, antagligen r 1839. Han hade
d varit natten fver p Polvila och begaf sig som vanligt med bt till
staden, tfljd af denne yngling och en tjensteflicka, hvilka skulle i
kyrkan. Bda dessa unga drunknade, och endast med anstrngandet af alla
sina krafter lyckades det Lnnrot sjelf att uppn land, sedan han
ffngt skt att rdda de andra. -- Flera r senare trffade, honom hr
i Helsingfors den olyckan, att en af hans makas nra slgtingar, en
student som med sina goda naturgfvor och allvarliga studier om sig
ingaf stora frhoppningar, af olycklig krlek berfvade sig lifvet.
Tyngst att bra torde fr honom likvl ha varit de hrjningar, som i
hans familj anstldes af dden, hvilken bortryckte frst hans maka[12]
och sedan, med kortare och lngre mellantider, tre dttrar.[13] Lngt
tidigare hade dden borttagit hans frstfdde vid ett rs lder.

Hur han upptog sdana hrda slag synes bst af ett bref, som han skref
i april 1869 till en fader, hvilken d hade mist tre barn. "fven jag
har", yttrar han deri bland annat, "erfarit en sdan sorg, nr mitt
ldsta barn, min ende son dog, men hvarken eget eller andras trstande
var mig dervid till ngon hjelp. Men hvad detta ej frmdde, det gjorde
tiden, och nu frmr jag redan tacka Gud fr det att han tog barnet
till sig och befriade mig frn all den sorg, jag kanske kunnat hafva af
honom. Bst vore det vl i sdana omstndigheter, att genast kunna nja
sig med Guds allvisa styrelse, men nr skola vi lra oss detta till
fylles?"

Med allt detta var han fr ingen del ngon "Kopfhnger", ssom tysken
uttrycker sig. Tvrtom var han stndigt glad p sitt stilla vis, och
humorn vlde fram ur hans sinne som en aldrig frsinande klla. Ett
angenmare sllskap n hans antrffas vl sllan. Under sina mnga
resor hade han kommit i berring med personer af allehanda
samhllsklasser och nationer med olika bildning och trosbeknnelse.
Hans ga var skarpt i att uppfatta menniskors och sakers komiska sidor,
och af detta slag, ehuru ej bitande, voro de historier, med hvilka han
undfgnade vnner och bekante. Men han glmde ej heller att bertta om
de fventyr, han sjelf upplefvat under sina frsta runofrder, d man i
fljd af hans enkla utstyrsel tog honom fr n ett n ett annat slags
landsstrykare. Detta enkla yttre berodde svl p en runosamlares stt
att resa, som till en del fven p de inskrnkta penningtillgngarna.
Men ocks tyckes han hafva funnit ett nje af det incognito, under
hvilket han upptrdde, och de qvi-pro-qvo'n, som hraf voro en fljd.

       *       *       *       *       *

Sdan var vr kre lrofader.

Hans bortgng hrifrn intrffade den 19 mars 1884. Hans helsa hade
under vinterns lopp fortfarande frsvagats, hvarfr ocks dden sedan
vardt ltt och stilla, ssom ett inslumrande. Den 3 april nedsnktes
hans stoft i jorden p kyrkogrden i Sammatti, p samma plats, der den
hdangngne jordat sina kra, sin maka och tre dttrar. Begrafningen
var s hgtidlig, att man vl aldrig frut i Finland sett dess like.
Utom allmogen, som till stor mngd samlats frn kapellet och
kringliggande socknar, hade der infunnit sig deputationer och
representanter frn nstan alla landets stder och tillochmed frn
mnga landtkommuner. De lager- och blomsterkransar, de medfrt,
uppgingo till ett antal af i det nrmaste hundra: tre af kransarne voro
af silfver, nmligen frn Kuopio stadsbor, savolaks-karelska
studentafdelningen och finnar i Petersburg. I bekostandet af den senast
nmnda kransen hade fven barn af den syster till den aflidne, om
hvilken hr kort frut nmts ssom flyttad till den ryska hufvudstaden,
varit i tillflle att deltaga. I liktget frn folkskolans hus till
kyrkan (se den bifogade planschen) sgos i spetsen fr deputationerna
representanter fr generalguvernren, senaten, universitetet, bo
domkapitel, finska militren, studentkren och dess skilda afdelningar,
finska literatursllskapet och finska vetenskapssocieteten, samt fr
mnga andra sllskap. Denna hgtidliga prakt jemte det stilla vackra
landskapet, hvars redan tunna sntcke den varma vrsolen alltmera
aflyfte, ljudet af den lilla klockan frn den torftiga kyrkans torn,
sjelfva denna torftiga kyrka, som likvl nu var prydd med granar och
guirlander, minnestalarnes allvarliga ord, allt sammanlagdt gjorde p
de nrvarande ett djupt intryck. fven det yttre af detta hgtidliga
upptrde tycktes tillknnagifva, att hr jordades Finlands strste man,
som vid sin fdelse varit ett af dess fattigaste barn!




ANMRKNINGAR:

[1] Elias Lnnrot fddes d. 9 april 1802 i Paikkari torp, belget i
Sammatti kapell och Karis-Lojo socken. Hans frldrar voro
sockenskrddaren Fredrik Johan Lnnrot och rusthllardottern Ulrika
Andersdotter. Sitt dopnamn berttas han ha ftt slunda, att den
frmmande person, som bar barnet till dopet, p vgen glmde de tv
vackrare namn, som varit detta tillmnade och presten gaf det namnet
fr dagen (17 april), d dopet intrffade, neml. _Elias_.

[2] En 1790 utkommen fversttning af _Pril de la balance politique de
l'Europe_, en mot Ryssland riktad politisk brochyr, hvars frfattare
var en fransk diplomat vid namn _Peyssonel_. Den finske fversttaren
var _E. Polon_, finsk translator i Stockholm, sedermera rdman i
Helsingfors.

[3] Denna lilla skrifts utgifvande gaf p stt och vis anledning till
_Finska Literatursllskapets_ stiftande. Den ekonomiska frlust,
Lnnrot hade fr Kanteles tryckning, ledde neml. tv af hans vnner d:r
Mrten Lindforss och lektor Keckman p den tanken, att medlen till
dylika skrifters utgifvande ej borde tagas ur en obemedlad frfattares
ficka, utan tillskjutas af ett strre antal fr saken nitlskande
medborgare, frenade till ett sllskap. Slunda beslto desse tre mn
att bilda ett sdant sllskap; till dem anslto sig snart fven andra
yngre vetenskapsmn, s att vid sllskapets frsta sammantrde d. 16
Februari 1831 redan funnos tolf medlemmar; snart tilltog detta antal,
och ssom sllskapets stiftare ansgos de tretioen frste medlemmarne;
af dem ro i detta gonblick (i brjan af juni mnad 1884) nnu fyra
vid lif.

[4] Till 1:sta delen af Kanteletar fogade Lnnrot fven ngra och 40
runo- och andra folksngsmelodier. Dessa voro de frsta melodier frn
finska folkets lppar, som den civiliserade verlden lrde att knna, om
vi neml. icke taga i berkning de par tiotal vallsnger, hvilka
Gottlund dessfrinnan publicerat i sin "Otava". Fr melodiers
upptecknande r ngon frdighet i musiken ndvndig, och ssom en lycka
kan det sledes anses, att Lnnrot i sin ungdom hade af ngon landtlig
artist lrt sig att blsa fljt. Sednare frvrfvade han sig fven
skicklighet i kantele-spelande.

[5] Kursiveringarne gjorda af A. A.

[6] Frn deras vistelse i Arkangelsk plgade Castrn bertta en anekdot
som fven p sitt vis r betecknande fr Lnnrot. Strax vid ankomsten
dit ansgo de fr sin skyldighet att uppvakta guvernren. Under vgen
till denne sgo de p ett torg bland annat en korg med gamla bcker
till salu, hvilken fr gonblicket endast bevakades af en hund. L. var
alltid begifven p bcker och kunde ej heller nu styra sin nyfikenhet i
detta afseende; han nrmade sig korgen och skulle just fatta i en bok,
d hunden i detsamma hgg honom i benet och ref ett stort hl i hans
svarta benklder. Begripligt nog kunde nu ej bli frga om ngot besk
hos guvernren. Detta aflades likvl redan fljande morgon, ty till
dess hade L. egenhndigt reparerat plagget och det lika utmrkt som den
bste skrddare. Redan ssom gosse hade han af sin fader lrt
skrddaryrket, och under sina frder hade han alltid i sin rensel de
ndvndigaste sytillbehren med. I ndfall kunde han fven gra
skomakararbete. Under vistelsen i Kajana sysselsatte han sig stundom
med bokbinderi, af orsak att der den tiden ej fans ngon yrkesmssig
idkare af detta handtverk. Fr snickrande hade han bde lust och en
fvad hand. Han gjorde fven allehanda sm uppfinningar, som kunde
underltta hans arbete eller befordra beqvmligheten. En sdan var hans
skrifbrde, med hvars tillhjelp han kunde skrifva i liggande stllning;
piphllaren som befriade honom frn att hlla i pipan, nr han under
arbetet rkte; en srdeles sinnrik apparat, frbunden med ett vanligt
Schwarzwalderur, medels hvilken man endast genom att fingra urets
lodsnren om natten i mrkret kunde f veta tiden; m. fl.

[7] Svl medicinalstyrelsens chef (statsrdet C. D. von Haartman) som
Senaten freslog, att Lnnrot skulle beviljas antingen afsked frn
tjensten med en rlig pension af 400 rub. silfver eller en fortsatt
tjenstledighet fr fyra r framt. Generalguvernr var d furst
Alexander Menschikoff.

[8] Detta var Maria Piponius, dotter af frgaremstaren Elias Piponius.

[9] Detta intrffade den 22 april 1870 p Nokkola gstgifvargrd i
Berttula kapell, nr han steg ur slden. Ortens klockare spjelade benet
s godt han kunde, och Lnnrot mste nu i hela tre veckors tid ligga
qvar p gstgifvargrden utan alla beqvmligheter, tills han kunde
flyttas till Loimijoki prestgrd, dit han ocks egentligen hade mnat
sig och der han nnu en tid bortt var tvungen att hlla sngen.
Derunder var han vid s godt lynne som om ingenting hade hndt och
anvnde sin tid till att, sngliggande som han var, frfatta psalmer.
Ehuru han redan var sextiotta r gammal, terstldes benet
fullkomligt.

[10] I brjan gick han altfr fritt till vga vid termers bildande.
Slunda tillkomna ro t. ex. _tiedoitsema_ filosofi, _thtilim_
astronomi, _maidelma_ geografi o. a.

[11] I utlandet uppmrksammades hans frtjnster redan tidigt. r 1850
kallades han till korresponderande ledamot af vetenskapsakademien i
Berlin, en heder, som ej torde hafva kommit ngon annan finne till del.
Samma utmrkelse bereddes honom 1859 af ungerska vetenskapsakademin
och 1876 af vetenskapsakademin i Petersburg. Frn Sverige erhll
han Nordstjerneorden 1865. Men en hgst ovanlig utmrkelse bereddes
honom frn Preussen r 1872, nr han kallades till medlem af
_Pour-le-mrite-orden_. Fr att rtt kunna uppskatta dess betydelse br
man knna denna riddarordens inrttning. I densamma f ej samtidigt
finnas flera n 55 medlemmar, 30 tyskar och 25 utlndingar,
vetenskapsmn och konstnrer. Vid en riddares frnflle bestmmer
konungen, i hvilkendera sektionen en ny sdan skall utkras. En hvar af
medlemmarne insnder d till ordens kansler namnet p den man, han
anser fr den mest frtjente, och kanslern lemnar omrstningssedlarne
till konungen, hvilken till riddare utnmner den, som ftt de flesta
rsterna.

[12] Hon dg den 21 juli 1868.

[13] De hette _Maria_, _Elina_ och _Tekla_. Endast en dotter, den nst
ldsta, _Ida_ hade den gamle qvar till sin lderdoms gldje och trst.



