'Bland debygder och skr' av Ina Lange r Projekt Lnnrots utgivelse
nr 270. E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden,
varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till
e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Matti Jrvinen och Projekt Lnnrot.




BLAND DEBYGDER OCH SKR.

Berttelser frn Finland


Af

Daniel Sten [Ina Lange].



Albert Bonniers frlag, Stockholm, 1884.






INNEHLL:

Hrda sinnen. (stra Finland.)
I demarken. (Vid Pjne.)
"Han kommer." (Jyvskyl.)
Lycka. (Helsingfors skr.)
Vid Hirsala. (Esbo skr.)
Lyx. (Helsingfors.)
Svaga sjlar. (Saarijrvi.)
Ett godt samvete. (Borg skr.)
Frost. (Rautalampi.)





Hrda sinnen.


1.

Gamle Erkko uppe p Salmi grd kallades vanligen, eftersom han var den
ldste husbonden i hela socknen, "Salmen Ukko". ttiofyra vintrar hade
snat in hans egor, dem han redan i vaggan rft af fadern, och den
ttiofemte sommarens varma augustisol hll just p att rd och strlande
g ned fver hans krars gula, bljande strckor. Det var en vacker syn
att frn grdens trappa se ned t flten. Stora skylar reste sig lngs
hela grdesgrden, och midt p kern sg man, huru en skara mn i hvita
skjortrmar, hga stflar och snfva byxor skar rgen allt hvad de
frmdde, medan qvinnorna i sina rda och brokiga drgter bundo ihop
krfvarne.

Den gamle stod med pipan i munnen och blickade dit ned. Fem sner, af
hvilka fyra med hustrur och barn, strfvade der borta i sitt anletes
svett med skrdearbetet och bitrddes af grdens trenne drngar och
pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna blefvo
ej jemnare. Hans bruna, frade ansigtes skarpa drag fingo ej ett
vnligare uttryck, fastn solen lyste derp med sina rdaste strlar,
och hans tunna lppar hopknepos n fastare, d han observerade, att
qvllen led och nnu en tredjedel af kern stod oskuren.

-- Mor, -- ropade han, vnd t stugan, -- mor, du behfver inte ge dem
morgonmjlk till qvllen; mindre duger t sdana der odgor! Lata ha de
varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, d du
inte ftt folk af dem, fast jag hjelpt till och lrt dem det lilla de
verkligen kunna! Hr du, stll fram surmjlk i muggarne, vl pspdd med
vatten... Sdant arbete, sdan ln!

Mor stkade inne i stugan. Hon hrde frn den ppna drren alltsammans,
men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor och fat.

-- Mor, -- ropade Ukko nnu en gng, -- det r ju lrdagsqvll, eller
hur?

-- S r det, -- svarade gamla Annika med sin lga basstmma.

-- Och det r min ttiofemte fdelsedag, r det inte s?

-- Den ttiofemte, ja, -- hrdes det inifrn.

-- Och de vnta sig kalas i dag, kan jag frst? -- frgade Ukko vidare.

-- Nog gra de det, -- bestyrkte mor.

-- Ha, ha ha, -- skrattade gubben, -- d ska de bli lnga i synen.
Grten gr nog ned nd och strmmingen likas. Koljan r s frsk, att
lngtan efter mjlken skall bli dubbelt stor. Sdana latvargar! Svlt
skulle de ha, barkbrd och kllvatten! Du ringer inte nnu p en
halftimme, mor!

Mor bara teg. Hon ste en skopa vatten i kitteln, der den svarta
rgmjlsgrten kokade, rrde hrdt i bottnen, satte slefven p kant och
skyndade till bordet. Der, lngst inne i stugan upptog det hela
lngvggen. Det var ett stort bord, groftimradt och starkt. Renskuradt
och snygt bar det fr tillfllet sin brda af fjorton kuvert, hvart och
ett bestende af en mjlkstfva, en lerskl afsedd fr grten, en
trsked, ett litet fat rgadt med salt strmming inlagd i saltlake, och
ett duktigt, svart hlbrd. Fr resten hvarken knif eller gaffel, ondig
lyx fr dem som ha bde tnder och hnder, tyckte man.

Mor tog mjlkkrlen, ssom det befalts henne, bar ut dem tv och tv i
boden och terkom med stora trstnkor fylda med af humle och malt
starkt doftande, men nnu ojst svagdricka, vattenhaltigt och staktigt
oaktadt sin bruna frg. S skyndade hon s fort hon frmdde tillbaka
till grtkitteln, lyfte den af trefoten, fastn lgan frn en vldig
stocknda slog henne nstan upp i ansigtet, skakade kraftigt om grytans
rykande innehll och brjade sa upp den i vldiga portioner, hvar och
en kryddad af en god nypa salt.

Nu var allting frdigt. Aftonsolen kastade ett rdt skimmer genom det
dunkla, med tjocka spindelvfvar behngda lilla dubbelfnstret t vester
och frjade rken inne i stugan i en skiftning af rdbrun koppar. Det
svarta bjelktaket framstod i denna belysning s tydligt: man kunde inne
mellan brdspetten se, huru de bruna _torrokanerna_[1] vandrade af och
an deruppe eller stodo i grupper, medan de yngre exemplaren af detta i
Finland s rikligt frekommande husdjur kilade fram och ter mellan
takspringorna eller gfvo sig af lngs vggarne p promenad ned till
golfvet och derifrn upp p bordet, p bnkarne och fverallt.

[1] Kakerlackorna.

Mor torkade med sitt tjocka, randiga bomullsfrklde soten frn
ansigtet. Hon jemkade in sitt gra hr under sin hufvudbonad af blommigt
svart siden, rttade p halsduken och gick ut.

-- Fr jag ringa nu? -- sporde hon dmjukt sin make, der denne,
sysselsatt med att stoppa en ny pipa, alltjemt stod p trappan och
smputtrade sitt missnje fr den svala och doftande qvllsbrisen, som
kom ifrn ungskogen bredvid.

-- Ring! -- svarade Ukko och vnde ryggen till, slunda visande sitt
frakt fr qvinnoknet, representeradt af hans hustru.

Mor Annika skyndade till fhuset. Der bredvid i sin hga rdmlade
stapel hngde matklockan, hvars klara malmtoner genast ljdo ut fver
nejden. Vid deras klang slutades arbetet p skrdekern, mnnen torkade
svetten ur sina ansigten med skjortrmarne, qvinnorna jemkade sina
dukar, och allesammans begfvo sig upp lngs ledet till grden.

Om en stund vore de i stugan. Tysta och vrdnadsfulla nalkades frst
alla den gamle, nickade halfskygt och stlde sig framfr sina platser
vid lngbnkarne, som voro flyttade p mse sidor om bordet. Ukko sjelf
hade en stol vid bordets smala nda, "iti"[1] deremot satt nederst,
sist p bnken. Nrmast husbonden stod en tom stol. Men par vid par hade
de fyra gifte snerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en
tjugurig ljuslockig bondpojke satt och smskrattade under lugg, han
plirade frnjdt p en rdrosig piga, skyddad nere i skuggan fr Ukkos
blickar, och nr han kom t, kittlade han henne p hakan med ett rgax,
en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft
ihjelklmda torrokaner rakt i ansigtet p sin beundrare.

[1] Mor.

-- Sgs der eld i smedjan? -- frgade Ukko, vnd till sin ldste
nrvarande son, en mrkhyad man p ngra och fyrtio r.

-- Inte, -- svarades honom frn flere munnar.

-- Har ingen sett till Ella? -- frgade gubben nyo.

Man skakade p hufvudet.

-- Har han varit ute nda se'n i middags? -- ljd nnu en gng gubbens
rst.

-- Farbror Ella gick upp p loftet strax p eftermiddagen, -- frklarade
en liten flicka, som i spiseln stod och slickade grten frn slefven, --
och der kldde han sig och tvttade sotet utaf. Sedan gick han och tog
en stor tulpan i trdgrden, och med den gick han in i Toimilas hage,
men hvart han se'n tog af, det vet jag inte, fr jag mste rensa
potateskern och hann inte g efter lngre.

Efter denna frklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle stta sig
till bords. Ingen gjorde ngon anmrkning fver att den vntade
kalasmaten, fdelsedagen till ra, frbytts, ingen talade ett ord. Man
frstod Ukkos mrka miner, hans illa dolda missnje. Man hgg med de
starka tnderna i brdet, som stlbakadt och hrdt skulle hafva trotsat
andra n finska bondtnder, och tog med fingrarna i strmmingen, hvars
skarpa slta utgr en ondig trststegrande, men oumbrlig ingrediens i
alla mltider i denna trakt af landet.

Nr sklarnes innehll tmts och allt tbart frsvunnit, steg man upp
efter en tyst bn. terigen gingo mnnen till Ukko, nickade makligt och
begfvo sig bort. Hustrurna likas. Barnen, som tit hr och der i
knutarne, satte sig p det svarta golfvet och begynte leka med
hvarandra. Mor tog krlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte
sig i vfstolen och brjade i den tilltagande skymningen att sortera
sina spolar. Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade p en rulle tobak
och var mrk som ett skmoln, vresig och stum.

Nu var mrkt i stugan. Mor tnde p en perta och stack den i en af
springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade ter,
putsades och brann s med oskert, darrande och rdt sken, lemnande hela
det stora, svarta rummet i en tjock skymning. Man kunde hra flugorna
sl mot fnsterrutorna och torrokanerna krafsa i vggspringorna. Utifrn
grden ljdo slagen af Ollis yxa, der han hgg ved, och den entoniga
klangen af skrorna, som slipades nere vid brunnen. Lngst borta frnams
koklockornas pinglande lte, frens bjellror och kornknarrens sng. Men
derinne tnkte man icke p allt detta. Ukko var tydligen vred, och man
afvaktade under oro och fruktan ett utbrott af hans mrka lynne.

ndtligen ppnades drren, och den saknade intrdde, Ella, husets ldste
son. Han var en redan femtiorig man, men sg ut, som hade han varit p
sin hjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej s hg som fadern,
men dess mer axelbred och muskuls. Hans gula hr, benadt midt i pannan,
fll ned fver nacken rikt och alldeles rakt. Hyn var ljus och gonen
bl, hans nsa rak och vlbildad. Men hakans kraftiga form antydde
faderns karakter och der lgo drag af p en gng despotism och vekhet
kring munnen, drag, som allt efter hans sinnesstmning vexlade om och
gjorde ansigtet tilltalande och behagligt eller frnsttande och
strngt.

Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framstta mat. En
flygtig, halft dmjuk och halft trotsig helsning p fadern visade, att
Ella stod p annan fot n de frige till den gamla. Ukko rynkade pannan
i n djupare veck och tog sin pipa. Ella t, efter det han kastat sin
helgdagsrock upp p bnken. Om en stund gick mor ut, sgande till den
vid vfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne fr att ripa
enris till morgonen samt att iordningsstlla badqvastarne. De bda
qvinnorna aflgsnade sig, de sm fljde dem i kjolarne, och far och son
stannade ensamma qvar i stugan.

Ukko fick ndtligen eld p sin pipa, hostade litet och brjade samtalet
med sin ldste son p detta stt!

-- Lefver Salmen Ukko nnu, eller r han redan dd, hvasa?

-- Han lefver, men hans son Ella, smeden, likas... Ukko r gammal han,
men Ella r ung... Hvad r det mer?

-- r Salmen Ukko s gammal, att han intet mer har att sga i sitt hus,
eller r han nnu husbonde i egen grd? Svara p det.

-- Ukko r ttiofem r i dag och behfver hjelp af sex sner och fyra
arbetsamma sonhustrur; annars ginge det honom illa och grden likas.
Nr stugan hotar att falla, behfver hon std. Och ni far m tacka Gud,
som gaf er sner och deras unga armar! Men det fins fullt upp med
arbete, det r sant.

-- Det fins arbete att gra och mnga munnar att mtta. Det r jag, som
mttar de hungriga i mitt hus, och nr de icke lyda min vilja, f de g
till frmmande och skaffa sitt brd... r det s eller icke?

-- Dina sner arbeta som drngar, dina sonhustrur som pigor... fver
hvem klagar du, far?

-- fver den, som lper kring byn, d han skulle arbeta! fver den, som
lter elden i smedjan slockna, medan han gnor omkring p frmmande
krar, der han ser en utpyntad kjol. fver den, som gr i kyrkan fr
synds skull och inte fr Guds, fver den, som, likt Salmen Ella, mnar
lefva p sin fars mat utan att gra nytta, medan han friar efter dliga
och odugliga qvinfolk, somrarne igenom.

-- Dliga och odugliga! r ni df och blind, gubbe? r Toimila-Hedda
oduglig?

-- Hon passar inte fr dig.

-- Men hon _skall_ passa fr mig, for mig och ingen annan. r hon dlig?
Jag tror ni r ifrn er, far!

-- Du har varit gift en gng frr, Ella. Om du tar dig ny hustru, s
inte blir det Toimila-dottern, det vet jag!

Ella bleknade. Men han strckte fram sin breda, trotsiga haka och log
sitt hnfulla lje.

-- Hvarfr blir det ej hon? -- sade han slutligen, till det yttre helt
lugnt.

-- Derfr att hon inte kommer i _mitt_ hus.

-- Men jag vill veta hvarfr, sger jag er far, hvarfr och hvarfr?

-- Derfr att hon r stursk. Derfr att hon r lat. Derfr att hon r
dlig.

-- Far, hvad menar ni med dlig? Sg det fort, ut med det, jag vill veta
det genast.

-- Toimila-dottern r en dlig qvinna, vare det nog sagt! Har jag inte
sett henne hundra gnger? Hon styr hemmanet, hon styr fadern, brderne
och alltihop. Hon styrde sin frre man, tills hon styrde honom i
grafven. Hon har satan i kroppen, och djefvulens eld lyser fram ur
hennes gon. I mitt hus sticker hon inte in sitt hufvud. P min grd
trder aldrig hennes fot. Vet du min vilja nu, eller hur?

-- I _mitt_ hus skall hennes hufvud med myrtenkrona p, och det snart.
Hr ni det, far? P denna _min_ grd trder hennes fot, och hr skall
hon herska som vrdinna. Ni kan hra nu, hvad ni har att rtta er efter!

Salmen Ukko steg lngsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga stol,
tog pipan frn munnen, knt sin bruna, seniga hand, slog den i bordet,
s att de der befintliga krlen flgo hgt upp, och sade med en rst,
skroflig och hes af sinnesrrelse, men stark som en ska:

-- Nej, det blir inte af.

Elias bleka kinder flammade till, hans bl gon skto blixtar. Ocks han
steg upp frn bordet!

-- Beror det p mig, s kommer hon hr in som vrdinna, och ve den, som
icke lyder henne!

Ukko blickade p en gng upp. Hans ldste son stod der framfr honom,
gldande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio r, hotande
och mrk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han frstod,
att det var hans eget blod och hans eget ungdomsmod, som gick igen i
sonen.

Det blef en stunds djup tystnad. Man hade kunnat hra de begge mnnens
hftiga andedrag. Pertan i spiseln hll p att slockna, hon kastade sitt
sken fver ttiofemringens lnga hvita hr och raka, uppstrckta
gestalt. Slutligen kunde han s mycket hemta sig, att han frmdde f
fram ngra ord.

-- Det blir inte p Salmi du kommer in med _den_ hustrun, Ella, -- sade
han, -- ty jag har nnu fem par armar, som skola frsvara min grd fr
skojare som du och trollpackor som hon.

Ella sg sig omkring i stugan. P ett gonblick vexlade hans lifliga
ansigte uttryck.

Borta i hrnet hrdes ett litet halfqvfdt klagande. Det var hans lilla
sjuka dotter, som lg der borta i mrkret, hon, hvars lif fr tv r
sedan kostat moderns.

Hans trotsiga min frsvann och gaf rum fr det der veka melankoliska
draget. Han satte sig ned p bnken, bjde hufvudet mot hnderna och
frblef s en stund alldeles stilla.

ndtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han sg p gubben
lnge och allvarsamt, tertog s smningom den frra strnga minen, och
sade slutligen fast och bestmdt:

-- Nvl, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert
hus. Grden r mig kr, det vet ni, smedjan med, mor och brderne
likas. Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag mnar g
brdls hrifrn, s har ni rknat fel. Ni vet, att jag kan skrifva,
far, ni vet, att jag kan rkna. Jag har frt bok i tjugufem r. Jag vet,
hvad jag p min smedja frtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan
rkna af mitt underhll! terstr dock p kistbotten af _mina_ penningar
ett par tusen silfvermark. De ro mina, och dem tar jag igen. Lagen r
p min sida. Jag har min del. Jag gr, far, och tar med mig Erkko,
yngste bror, som vill ut i verlden. Nu vet ni _min_ vilja. Ni vet, att
jag har rtt. Ni har natten p er ... tnk fver saken! P mndags
morgon kan ni gifva mig svar. Ert jaord fr Hedda eller ock ... mina
penningar! Sof godt, Salmen Ukko, sof godt p er fdelsedag, men kom
ihg, fr stugan ej std, nr hon r fverrig, s faller hon, faller
till jorden!

Ella gick. Gubben blef ensam derinne.

P grden var det nu lif och rrelse. Inom inhgnaden mjlkades korna af
pigorna och yngsta vrdinnan, och de ldre qvinnorna kommo frn bastun,
skmtande och glada, eldrda i sina ansigten. Utan att i ringaste mn
genera sig fver den fullkomliga bristen p hvarje bekldnad gingo de
med sina barn p armarne upp p loften, mn och hustrur, pigor och
drngar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som Adam och Eva
och utan tanke p ormen, som i kunskapens trd kanske stt och lurade p
tillfllet.

Ella sg som i drmmar framfr sig. Hr hade han blifvit fdd, hr vuxit
upp, hr arbetat, hr gift sig efter faderns val med en frmgen
hemmansdotter, som han lskade lika mycket som de kor hon medfrde, hr
hade hans lilla dotter efter 12 rs ktenskap blifvit fdd, hr hade hon
dtt, den stackars hustrun, hr hade han lefvat en hel mannalder, tills
han nu slutligen knt uppvakna inom sig denna knsla, som aldrig dr hos
lynnen sdana som hans, hr hade han knt krleken, denna farliga, sena
krlek, som gr af mannen en dre, och hr, hr hade han tnkt sig att
f lefva med henne, den lskade! Men allt skulle han sledes nu lemna
... fr hennes skull, denna qvinnas, som icke lskade honom s, som han
ville, s som han lskade henne. Fr hennes skull! Ty hon hade ju, ehuru
motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock, henne skulle han ha,
kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han hade dessutom redan
gtt fr lngt; hela socknen visste, att han gick i friarerenden till
Toimila, och att Hedda skulle besluta sig fr Ella, tog man fr gifvet;
han var vlbergad och kunde fda en hel familj; det var bara gubben, som
var i vgen, och han skulle vl d snart, annat kunde man ej vnta sig.

Ella stod der och stirrade utt flten, blind och df fr allt omkring
sig. Skulle han verkligen s snart lemna sin hemgrd och allt hvad han
varit van att anse som sitt? Skulle han ska ett hem i fjerran, han som
skrmdes af allt nytt, som liksom en grdvar otskiljaktigt var fst vid
det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han fdts, han, som
lskade denne strnge fader ssom ett hgre vsen, mot hvilken han
endast, d hans sinne kommit p, vgat stta sig upp, denne fader, som i
femtio r varit hans frsyn, hans domare, hans frebild, hans herre! Och
nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han nnu aldrig
rtt kunnat lita p, som oaktadt sin ungdom var starkare n han, klokare
n han. Gjorde han rtt? Det var frgan.

Erkko kom ifrn boden med en stor s p armarne.

-- Kom till brunnen, s f vi lite mer vta -- ropade han -- och s i
bastun med dig! Det r icke vintervder derinne! Kom, Kajsa och Leena,
Anni och Wiisu ro inte sena och spda p om du vill hafva mer bad, kom
s tvttar du sotet af dig smed, -- och krleken likas! Nr jag fr
frossan, s gr jag p lafven, gr du s med, ty krlekssjukan r bara
frossa, den gr sin vg, nr det riktigt svider i skinnet. S kom, ruska
p dig ... upp och med!

Men Ella var icke vid det humret. Han hrde icke mer p. Han tnkte p
annat. Han lngtade bort till henne som han nyss lemnat. Han gick fver
grdet och tog vgen rakt t Toimilas hage.

Efter en half timmes vandring kom han till stranden nra granngrden.
Der stod en gammal ria, tom och stor, och der bakom var den plats, p
hvilken Toimila-ungdomen brukade samlas om lrdagsqvllarne fr att
sprkas vid efter bastun. fven nu stod der en grupp drngar och pigor.
Nr Ella kom s nra, att han mrktes af dem, sg han hnande miner i
alla ansigten och hrde spefulla anmrkningar.

-- Elden r ls p smedjetaket -- sade en -- och sjn r fr torr fr
att slcka den ... men hon som tndt halmen, hon hller nu p med bttre
fiske.

-- Vill granngrdssmeden sko Uutila-sonens nya hst, s m han g till
hagen tillbaka; finner han icke hsten, s finner han vl husbond', och
syns icke husbond', s r han vl gmd i nya krestans frkldsfll, kan
en tro.

-- Nr man gr och sker fstmn sin, r det bst man spelar p dragspel
hela vgen menade nnu en af pigorna -- annars vet hon inte akta sig...

-- Eller skulle han hafva kosklla kring halsen till medalj t sig --
gycklade en annan.

Ella hade nu ftt nog. Utan att hafva velat det hade han hrt
alltsammans. De hade talat till hvarandra utan att ltsa se honom och
hade gjort det s hgt, att intet ord skulle kunna undg honom. Han
vnde om hemt, och fr att visa sig glad och lustig brjade han hvissla
en dansmelodi, som ljd glt i den tysta skogen. Han var upprrd och
uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qvll i annat sllskap,
hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara s. I alla
fall beslt han att lta henne hllas. "Hon tar nog mig nd", tnkte
han och hvisslade det bsta han orkade.

D han gtt ett stycke, kom han till byvgen. P en sten vid vgkanten
sg han Hedda; hon hade en stor nfverrifva med blbr i famnen och t
nu derur med god smak utan att ltsa mrka Ella, frrn han var helt
nra.

-- Si, r det du -- sade hon d -- jag ter upp hvad jag ftt fr
ostkakan af Fattig-Liisa dernere; kom s fr du en del, du med!

Ella stlde sig framfr stenen med armarne i sidan och sg p den unga
qvinnan. Hon var mrkhyad och hade vackert brunt hr. Hennes fylliga
kinder voro friska och rda, och nr hon skrattade, lyste de vackra
tnderna mellan lpparne.

-- Hvems trolofvade r nu egentligen Toimila Hedda? -- frgade han helt
pltsligt.

-- Den dugtigaste karlens i socknen -- svarade hon och skrattade, s
att groparne i hennes kinder blefvo nnu djupare.

-- Hon har d honom till kresta, honom och ingen frmmande? -- frgade
Ella nyo.

-- Hvem skulle tvinga Hedda att blifva vrdinna i annans stuga n den
mans, som hon fattat tycke fr? -- sporde den skna och sg litet
trotsigt upp i smedens ansigte.

-- H, det gr ett underligt tal hr i byn i qvll -- sade han -- folk
fins, som sger, att Hedda lofvat sin tro till en, men sin krlek till
en annan.

-- Nr har du hrt, att Hedda gtt i byn och ropat ut till folket, hvad
hon tnker? Vill inte smeden vara njd med mig, som jag r, kan han g
till andra. Stackars den qvinna, som tager frsta tok hon mter p
landsvgen. Byn r full med manfolk, i socknen fins en hop bttre hemman
n Salmi; men en s arg grdvar som Salmen Ukko fins vl inte i hela
landet, det sger d hvar och en, som har gon och ron.

Det for en mrk sky fver Ellas ansigte; han rodnade som en yngling, och
hans gon glnste.

-- Du vill vl inte fvergifva mig, Hedda? -- frgade han nstan
ngestfullt.

-- Hm, du kan trtta ut en stackars qvinna, Ella, och du tror visst, att
du r en sdan karlakarl, att ingen kan st dig emot. Men det skall jag
sga dig, det r allt flere n du, som sett p Toimilas vackra Hedda,
och inte behfver hon g och trla p Salmi, det r hon d visst fr god
till.

Ella stod som tillintetgjord infr den vackra bondqvinnan, hvars
trotsiga mod gjorde det djupaste intryck p honom. Han hade aldrig sett
en sdan qvinna frr. Fr hans blickar hade bygdens qvinnohjertan
hittills smultit som smr fr sol, och mnnen der i trakten anse ju
allmnt qvinnan som sitt ltt vunna byte: hennes enda karaktersdrag r
undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja.

Ella beundrade Hedda. Hon var s vacker, der hon satt med det trotsiga
ansigtet vndt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur
var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin sknhet gaf hennes
rrelser en skerhet och ett behag, som skulle hafva ansttt en
prinsessa.

Han stod der, fngslad p en gng af det motstnd han rnte och den
okufliga makt en stor och obestridd qvinlig sknhet alltid utfvar p
ett mottagligt sinne. Krleken, s sent vckt till lif i Ellas brst,
huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig
fvervunnen infr henne, en svag qvinna, p hvilken han s gerna hade
velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner p ljungen fr
hennes ftter, tog hennes frkldsfll i handen och kramade tyget s
hrdt, som hade han velat i sina hnder smula snder det.

-- Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? -- frgade han med
af rrelse darrande rst.

-- Lt mina klder vara, skrynkla inte ned den der fransen -- befalde
Hedda.

-- Du flyttar ju hem till mig eller fljer mig hvarthn jag gr? --
sade Ella och sg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt
skymdes af de lnga gonhren, som hon likt en gardin flde ned fver
sina klara, brinnande gon.

-- Du gr vl i forsen eljest? -- frgade hon hnfullt.

-- Nej, men jag vill hafva dig -- menade Ella.

-- Men om de andra vilja det samma, de ocks? -- invnde Hedda.

-- Gud skall lta _min_ vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det
blir.

-- Men om en annan ber emot?

-- Ella r vl nd den starkaste.

-- Det tyckes inte s, efter han hlls i tmmen, fastn han r femtio
r, och styres af en gammal gubbe, gr och orkesls som en ofruktbar
str.

Ella tog sig om hufvudet. Han hade glmt sin far och qvllens upptrde.

Han tycktes obehagligt trffad af pminnelsen.

-- Far tycker inte om dig, Hedda, -- sade han slutligen. -- Vill du
flja mig i grannsocken, der kper jag mig en ny smedja, och i en
nytimrad, grann storstuga fr du bo; der skall du vara vrdinna, och
vra barn ska' f g i skolan och bli storfolk de!

Hedda drog hftigt bort sin hand, som Ella tagit emellan sina.

-- Vra barn, -- sade hon fraktligt. -- Jag tl inte barn. Skrik har
man nog af frn svinen! Arbeta i din stuga och fda dina barn! Tack fr
sdant kalas. Jag har det bttre s hr.

Ella frskte med krvnligt vld att dra henne intill sig. Men hal som
en l slant hon ifrn honom, steg upp och kastade sig vigt fver
grdesgrden. Nu stod hon p andra sidan med armbgarne stdda mot
strarne och skrattade sitt lga musikaliska skratt.

-- Tag det inte fr frdigbakadt n, -- sade hon, -- kakan brnns, om
man rr vid henne, innan hon r grddad. Jern kniper du i med tng, och
qvinnor tror du dig f fatt med bara hnderna! Ah du, Ella, kasta frst
i sjn tjugufem r af ditt lif, s fr du se, hur det se'n gr. Tror du
jag r som ett hallonbr? Menar du, att jag vuxit upp som ett hjortron
fr att plockas af dig? Nej du, Ella, helsa far din och sg, att frst
skall han komma till Toimila grd med hvita parhstar och talmansbukett,
och s skall han tala med far och mig. Men vackert tal, vackert s som
jag vill hra. Frr kommer du inte och krafsar med fingrarne kring
lifstycket p mig, hr du? Och ingen kyss fr du, frrn presten lst
fver oss, kom ihg det. Spring inte mer i kjolarne p Hedda, Salmen
Ella, och minns p, frrn Ukko kommer och friar med dig har du
ingenting med Toimila-dottern att skaffa! Nu godnatt! Blbren kan du
roa dig med s lnge. Hej h!

Hedda tog sin randiga kjols redan af daggen fuktiga fll i handen och
fste den upp vid midjan, s att den korta lilla bl ullkjolen syntes,
och brjade s g framt stigen, ltt och vig som en ung hst.

Ella hvisslade ej mer. Han rynkade sina gonbryn och knt nfven. Men
hans blod svallade s oroligt; hon tycktes honom s efterstrfvansvrd,
der hon gick trygg och stolt p egna egor. Han sg efter henne, s lnge
han kunde, vnde sedan om och gick med lngsamma, trtta steg framt
byvgen.


2.

Qvllen var sval och skn; derborta stod insjns lugna vatten; man kunde
hra nderna pipa i vassen och se smfisken sl innerst i viken. Vid
horisonten spred sig ett gult skimmer, den nrmaste skogen belystes allt
mer, och allt hgre steg, stor och rund, augustimnen. Men uppe vid
byvgen, p mse sidor om diket, stod en hop sm, lga enbuskar, al och
vide. Hr och der krpo glnsande lysmaskar fram i grset, lyste en
stund och frsvunno igen. Ljungen stod hg och stram i backarne, porsen
doftade, och klasar af rdaktiga lingonkart tyngde ned sina stjelkar mot
marken.

Ella tog af sig hatten och torkade svetten frn pannan. Han suckade s
tungt. "Kasta tjugufem r af ditt lif dit bort i sjn, s fr man se,
hur det blir," hade hon sagt. Han hade aldrig tnkt p det frr; han var
en gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vrmorgon. Hon hade
ungdomssinnet hon, -- och han --? Nej, det hjelpte inte att g och
fundera... Han skulle g till byn, trffa p sina vnner, rdsl med dem
och s frska sin lycka! Men Ukko? N, det var just svrigheten. Hn
skulle frst frska f bugt med den unga; se'n komme vl turen till
honom, den gamle; hans hrda sinne skulle vl nd en gng bjas.

Hgt uppe p sen lg jl by. En hop gr stugor, hrs och tvrs
placerade med gaflarne bde hit och dit, med sm, sm fnsterrutor nra
marken och fula, illa sktta inhgnader p grden, afsedda fr boskapen.
Det luktade s starkt af den obrunna gdseln, och af de i gytjan
liggande korna ngade det varmt och kraftigt. Svinen sofvo hr och der i
dikena invid husen, och hnsen sutto i grupper, inpyrda i sophgar och
fverallt der de funno det beqvmt. Ngra sm enstaka hus bestodo sig
med potates-, tobaks- eller solrostppor bakom trapporna, men de
fattigas enda lyx bestod i att p sina torftak hafva verkliga ngar af
hgt prgtigt grs, bemngdt med blommor i alla frger, en lyx som det
skulle varit fr besvrligt att gra sig af med, alldenstund inga stegar
ledde till taken och den kala vggen var obestigbar.

Hga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot skyn.
Och med den hgsta brunnsspiran som ml pskyndade Ella sina steg. Der,
det visste han, p skomakar-Jussis grd voro de alla frsamlade, byns
ungdomar, der skulle han tala till sina vnner och kanhnda f en litet
muntrare sinnesstmning, sedan han meddelat sig med dem.

Prat och glada rster hrdes allt tydligare, ju nrmare han kom. Inne p
Jussis grd var verkligen muntert nog. De gamle sutto p trappan, de
unga p brunnskanten, p grdesgrden, p loftrcket och fverallt.
Jussi sjelf drog p sitt dragspel; vid tonerna frn hans instrument
roade sig tvenne af drngarne att slss, ett envig med knytnfvar och
sparkar, som hgligen roade skdarne. Ngra af qvinnorna sutto tillhopa
och skrattade t en ung drng, som efter melodin frn dragspelet sjng
en improviserad visa om, "hur klockarn fria till skomakarmor", och fr
hvar gng han kom till refrngen, knuffade de unga qvinnorna hvarann i
sidorna och skrattade, s det ekade i bergsklintarne ofvanfr.

Ella mottogs vnligt nog, men man brjade genast att tala om Hedda. "Hon
har nog en ann", sade Jussi, "en, om hon inte har flere! Hon r af det
slaget, och den som skall tro henne, han lr allt g i rus, jaja i
trolldrycksrus. r inte Uutila der hos henne hvarenda lrdagsqvll? Och
om hvardagarne Ikali och Matti frn herrgln och inspektorn fr resten
med? Hon r hrd sjelf, och s har hon trollat t sig en krleksdryck,
och den ger hon dem, och s bli de som galna. Salmen Ella -- slutade
gubben -- sl du Hedda ur hgen och lt henne g; annars, tro mig, hon
fr dig i olyckan."

Men Ella frskrade och svor, att Hedda lofvat honom sitt hjerta, om han
bara fick fadern att fria. Jussi och de andra mnnen bedyrade s heligt
de kunde, att hon inte var att lita p och att hon skert nnu denna
qvll sutte med Uutila och sprkade. Ella tog himmel och jord till
vittne, att hon tminstone vore en kysk och dygdig qvinna, som inte utan
prest skulle tla en mans kyss. Jussi och hans anhang kallade den lede
och hela hans anhang p det att Hedda gerna skulle lta sig kyssas af
den hon tyckte om fr tillfllet.

Ordvexlingen blef allt ifrigare. De unge kmparne slto sig till Ella.
Qvinnorna hllo ifrigt med Jussi. Slutligen freslog Ella, att den som
ville skulle flja honom till Toimila, uppska den skna p hennes loft
och tvinga henne att i allas nrvaro frklara sig vara Ellas fsteqvinna
och fr frigt honom huld och trogen. Sade hon det, ville man tro henne.
Ty sann, det var hon. Men, sade hon det ej, d fick Ella st sitt kast,
och man fick g med sina misstankar.

Jussi ropade int stugan, att man skulle skaffa fram brnvin. En flaska
gick laget rundt och tmdes. En annan likas. Skmtet blef mera rtt och
rsterna hgljuddare. Armar hjdes och beskrefvo i luften alla slags
kraftiga, blstora rrelser. Hattarne sattes litet p sned, man vred
betydelsefullt sina mustascher, der sdana funnos att tillg, och krde
ut lpparne med uttryck af stor sjelfbeltenhet och sjelftillit.

P Ellas begran satte sig ndtligen tget i gng. Jussi gick sjelf med
sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten, Jaako
och Weikko sist. Ella, morsk i hgen, med hatten p nacken och armen i
sidan, gick vid Jussis arm. Det var ett gladt sllskap. Skogen stod nu i
silfverskimmer och glnste, belyst af fullmnen. Sjn der nere glimmade
som en spegel, fullstrdd af diamanter. Markens rika daggperlor
strlade, ljumma doftande flktar genomstrmmade nejden och fylde luften
med vllukter. Men de hgljudda rsterna p vgen skorrade som srande
dissonnanser genom nattens harmoniska sknhet, och mnnens triviala
skratt strde ur hvilan ngra foglar, som skrmda och rdda flgo int
skogen, i farten prasslande mellan trdens lf och grenar.

Snart var den glada truppen framme vid Toimila grd. Det temligen stora
boningshuset hade hvitmlade fnsterbrder och sg helt sttligt ut i
mnskenet, omgifvet som det var af ngra prktiga gamla rnntrd. Grden
var grsbevuxen och hade alla uthusbyggnaderna ett stycke ifrn sjelfva
stugan med sina frmmandrum och frrdskamrar. Det var till boden Ella
med sina kamrater nu styrde sina steg. Der uppe p loftet, det visste
han, bodde Hedda. I sina kldskrank lgo grdens tjenarinnor. Om
somrarne ro rummen der nere fr qvafva med sina dubbla innanfnster och
dessutom alltfr ljusa. Myggen, flugorna, bromsen och allt sommarotyget
trifs deremot illa uppe p bodloften, der r mrkt och svalt och
luftigt, genom de otta brdena skimrar morgonsolen helt dmpadt in, det
r hgt till taket, fritt att andas och godt att sofva. P hga
stllningar deruppe r husets hela sngklds- och linnefrrd
uppstapladt, der ligger man s bra, och de upphngda vfvarne, klderna
och skynkena utgra ett mngdubbelt hvalf af fladdrande gardiner, hvilka
i fria draperier hnga ned fverallt frn bjelkarne i taket.

Ella tog harmonikan frn Jussi, stlde sig p midten af den hga
loftstrappan samt brjade preludiera. Ingen syntes p hela grden, utom
Ellas flje, som grupperat sig lngre ner p trappan. Han hostade ngra
gnger samt begynte med sin ngot hesa falsett sjunga en slagdnga, ett
slags misshandlad krleksvisa, med konstiga och onaturliga drillar och
grannlter.

Ett hufvud stack fram nere i stugudrren, men frsvann ter. I
drngstugan ppnades fven drren p glnt, men ingen visade sig. Ngra
smniga kor blade borta vid fhuset. Hunden morrade, men
fvervldigades af sin smnlust och tystnade snart. Uppe frn Heddas
loft intet ljud.

Nr Ella sjungit ngra verser, brjade tlamodet att tryta. Han steg upp
nda till fversta trappan, gick ngra steg p den balkongartade
utbyggnaden, som kringlper huset p denna sida, och bultade ett slag p
Heddas drr. Intet svar. nnu en bultning, starkare n den frra, och s
nnu en, kraftig nog att vcka en stendf.

-- Bort med dig, Ella -- hrdes derinifrn Heddas rst, -- jag vet, att
det r du, och jag vill vara i fred. Var tyst, jag vill sofva! I morgon
kan du komma p ditt aftalade frieri. Men med far din, inte ensam. Du
hr, hvad jag sger. Godnatt, jag vill inte veta af dig mer i qvll.

Ella sg ned till sina kamrater, liksom hade han velat sga dem:

-- Ser ni, hon r trogen, hon r krf, men ren som mnen; hon r ensam i
sin jungfrubur, och hon snser mig, ovrdige, derfr att jag med min
sng str hennes smn och med min nrvaro hennes frid. Ser ni, hon r ej
den ni trott, sen ... ni har haft ortt.

Men kamraterna lto icke fvertyga sig. Der blef ett tissel och tassel,
ett dmpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt frnimbart jubel
imellan dem, nr Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och
ett par hga, stora stflar i den andra.

-- Ser du, Salmen Ella, hvad som var gmdt hr p trappan, -- sade han,
-- en hatt ... den tillhr Uutila Paawo, och ett par stflar, nya,
dugtiga stflar! Dem har Jussi ftt frdiga till i dag, det r Uutilas
nya friarstflar! Vill du veta, hvem som r derinne i ditt stlle?...
Jo, han heter Paawo, blifvande husbonde p Uutila, vackre Paawo, som
har eget hus och eget hemman; det r han, som har hvad du skrutit af, se
s, nu kan du g hem och lgga dig, men kom inte och skryt hrnst fr
oss, som ha vettet i behll!

Ella rusade ned som en galning. Med gonen letade han frgfves efter en
sten. Icke en enda fans p hela grden. Men -- ndtligen! Derborta
upptckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder mste finnas ett
stenrs. Han sprang dit, trampade vldsamt ned buskarne, rjde dem ur
vgen och sknjde ngra vldiga stenar, utaf hvilka han utvalde den
strsta. S utrustad sprang han upp igen och slungade med vild kraft den
vldiga stenen mot drren, som, gammal och murken, genast splittrades.
Medelst nnu en rrelse ref han de klufna drrbrderna loss och stod der
nu i drrppningen med hela sin svit bakom sig och blickade in i lftets
skymning.

Men framfr honom rakt p trskeln stod Toimilas unga dotter, den vackra
Hedda, hon stod der med rynkade gonbryn och gon, som bokstafligen
skto blixtar. Hon bar sitt hufvud hgt som en drottning, och det
blodrda bandet omslt hennes bruna, lockiga hr, hvars lnga fltor
hngde ut t nacken. Den brokiga "rekkon" framme i brstet glimrade af
paljetter och rdt broderi, och hennes lnga hvita kldeskofta hngde
lst fver axlarne. Kjolen med dess rda rynkade brd hade hon nu flt
ned, och der hon stod i imponerande sknhet och full stt, var det
flere n en af ungersvennerne, som verkligen trodde p trolldrycken, som
de tyckte sig svlja med den luft, som Hedda andades.

-- Jaha, hr str jag, -- brjade Hedda. -- hr, en qvinna i mitt eget
hem, i mitt eget rum, framfr mn, som med vld vilja intrnga till mig!
Och det r du, Ella, som stlt till detta! Det r du, som gjort mig
detta! Blygs! Blygs! Du r en stackare, som mot min vilja och mot din
rttighet bryter qvinnofrid och slr in drrar som en rfvare och en
rnare och en tjuf!... Och ni der, ni, hans vnner! Ni veten alla, att
jag varit frlofvad med Ella, men att jag sagt, att jag inte vill veta
af honom, derfr att hans far r emot mig och nekar mig plats vid hans
bord som frsta vrdinna. N vl, hren d, mellan Ella och mig r det
slut. Och vill du veta mer, Ella ... s hr! Jag har i denna qvll
gifvit mitt lfte t en annan, en som inte beror af sin far och en som
inte behfver skmmas att fra mig in i sin stuga! Och han r hr;
derinne sitter han med _sina_ vnner. Nu frstn I alla det; mellan
Salmen Ella och mig r det slut! Finnes det ngon af er, som utan hennes
vilja skulle nska fra en hustru i sitt hus! Eller tron I, att en
qvinna sdan som jag vill g i ett hus, der hon icke r tld?... h nej!
Och nu, bort med er! Till dig, Ella, sger jag bara en sak! G genast
hem och gr drren hel; i morgon innan gudstjensten skall den vara ny
och insatt p sin plats hr; eljes stmmer jag dig fr inbrott och
hemgng, och d fr du tnka fver det i fngelset. Och nu godnatt fr
sista gngen... Viljen I komma hit p dans i morgon afton, s vlkomna,
du med Ella; du skall f se min Paawo, han r tjugufem r, och ... han
r min fstman.

S frsvann Hedda fr de utanfr stendes blickar. Ella gick baklnges
ned fr trappan. Han var blek som lrft och tyst. fven de andra tego.
Man antrdde terfrden under samma tystnad och med sjunket mod. Sjelfva
Jussi hade tappat koncepterna, tminstone fr den frsta qvartstimmen.

Nr Toimila egor voro passerade, rttade Jussi upp sig en smula. Han
drog ett tag p sitt spelverk, och redan den frsta tonen tycktes
upplifva honom.

-- Neej, -- utlt han sig slutligen, -- man skall inte p lrdagsqvllen
ge sig i delo med hins anhang, fr sdant der qvinfolk, det r allt
hemma frn den trakten.

-- Men en s dugtig hustru har ingen i hela socken, som Paawo fr, --
menade Jaako, och ref sig i hufvudet.

-- Att du, Ella, som r s stark, stod der och hrde p predikan utan
ett muck, -- framkastade Weikko, som knde sitt mod vxa underbart, ju
lngre han kom ifrn grden.

-- Tig, killing, eljes blir det inte p lnge du kan ppna din mun och
brka mer, -- hotade Ella, mrk i hgen, der han gick ngot fre de
andra p vgen.

-- Nu gossar, skynda er hemt byn! Jag lemnar inte Salmen Ella fr det
han kommit i olycka! Vill ngon af er komma med och hjelpa till med
loftdrren, som skall vara hel till i morgon, s r det bra! Hexan
kommer vl och vnder gonen p en eljes. Vi g till Snickar-Matti ...
oj! Ut med stegen, valpar, och gn inte och dra'n benen efter er.

Det var Jussi som talade. De unge mnnen skuffade hvarandra i sidorna
med armbgarne. De smflinade sins imellan, men svarade icke. Otur i
krleksaffrer frekom dem nedsttande fr den, som rkat ut derfr. De
lemnade sig efter p landsvgen och visade genom denna stumma
opinionsyttring sin likgiltighet fr Ella och hans sak. De hade med en
viss fruktan, men ocks med beundran sett p Hedda och tyckte alls icke,
att hon var af den ledes anhang. Hon var alldeles fr ung fr Salmen
Ella, fr glad och fr pratsam. De ville ocks gerna dansa med i morgon
p Toimila. Drren, tnkte de, kunde den laga, som slagit snder den.
Jussi och Ella veko derfr ensamma af till snickaren.

Innan klockan slog fyra p morgonen, var Snickar-Matti p Toimila med
drren och en halftimme derefter knarrade den, tung och klumpig liksom
den frra, p sina gngjern. Men det frska doftande virket sken s
hvitt redan p lngt hll, ett minnesmrke fver Ellas misslyckade
nattliga bragd och hans redan s ryktbart vordna nederlag... Det sken
som ett slags varnagel fr alla djerfve lskare, som tro p lyckan utan
att knna konsten att binda henne. Denna drr till paradiset stod der
och sqvallrade, och hvar gng byns unge mn sgo den, blefvo de s
muntre och skrattade, bara skrattade t Ella och hans fventyr.


3.

Salmen Ukko satt p sndagseftermiddagen i stora stugan och halfsof,
medan "iti" med hes och lg stmma lngsamt och entonigt genomlste ett
kapitel ur bibeln, som hon dock af gammalt kunde till hlften utantill.
Ukkos gr hr var sltkammadt, hans ansigte sken nnu efter tvagningen i
badstun i gr afton, hans stora vldiga nfvar lgo hopknpta framfr
honom p bordet. Pipan hade fallit honom ur munnen, de buskiga
gonbrynen voro litet jemnade, han glmde kanske i detta gonblick sina
sorger vid ljudet af denna rst, som i fver femtio r stillat ofriden i
hans sjl och bragt en harmoni fver hans lif, som han sjelf ej frstod,
men som han utan den aldrig skulle ftt knna. Denna strfva,
oharmoniska rst, hvars ansprkslsa egarinna aldrig ftt ett vnligt
erknnande fr ett helt lifs troget arbete, egde en sdan hemlighetsfull
makt. Kanske var det derfr, att hon hade tlt allt, gamla Annika, allt
utan att klaga. Det skulle s vara, tyckte hon. Hvad har vl en hustru
annat att gra n hvad hon vet att hennes man vill? Hon hade ju svurit
att lska honom. Och det gjorde hon, till och med d han lg drucken
under bordet. Det var icke krlek, det var religion. Hon var en qvinna
och dertill omedveten om sin storhet i frmgan att lida och bra allt.
Den slumrande reflexionen skulle aldrig vakna, och hon skulle g i
grafven, from som hon lefvat, utan en aning om att hennes lif hade
kunnat vara annorlunda. Det var nu hennes lycka att tjena, att finnas
till. Hon trodde p Gud och p ddens lften. Paradisets drr vinkade
som en skn, ofrtjent ln! Huru sknt att hvila efter arbetet, huru
sknt att d, sedan man funnit lifvet s tungt och mdosamt. "iti"
lste och lste, det var sndagsfrid.

De unga voro ute. Barnen likas. Pltsligt hrdes ett buller p trappan.
Det var Ellas bredaxlade gestalt, som nu syntes i drren. Hans eljes s
friska hy var gul i dag, hans klara gon dimmiga och munnen slapp och
frgls. Det gula hret klibbade vid pannan, en lng test hngde rakt
ned fver kinden p honom.

Ukko vaknade och sg upp. En mrk sky for fver gubbens ansigte, ett
uttryck af ovilja och frakt bet sig fast kring hans tunna lppar. Och
med en stmma, hrd och kall som en frost, sade han:

-- Jas, det har nu gtt derhn, du har brjat att supa, du med, fr att
riktigt behaga henne och vinna hennes tycke? Det skall vara svrt fr
dig annars med den saken, hon lr allt ha lurat dig redan nu! God
fortsttning, Salmen Ella! Du fr stta henne i jernbur och s dra med
henne kring riket, medan du sjelf vrider p spellda. Sdant handtverk
passar er bst. Tvi sdant tattarflje! Ut med dig, landsstrykare; nr
du sofvit bort ruset, m du komma igen.

Men Ella gick icke. Han steg fram ett par steg, knt nfven ttt intill
Ukkos nsa, grinade vildt, sprrade upp sina gon, tills de blodsprngda
stirrade in i gubbens, knep ihop tnderna, som blnkte fram, hvita och
hvassa som spikar, mumlade en hotelse och sprang ut, hftigt och utan
att vackla, tog fart fver grden, ginade rakt ned fver flten, styrde
sin frd mot stranden och syntes snart i sin bt ett stycke ute p sjn.

Ditt lg Toimila. Ukko, bragt i uppror, lt vilda svordomar hagla fver
sonen; han gick af och an som ett rytande lejon, men "iti" satt med
nedslagna gon och sg p sin lnga psalmbok, inlindad i en hemvfd bl
bomullsnsduk. Hennes skrynkliga ansigte frndrade icke en min. De
slocknande blickarne voro liksom intvnda, hennes lppar rrde sig
sakta. Hon bad. Och nr ngra minuter frflutit, vgade hon nyo
fortstta med lsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos
sinne var alltjemt i uppror. Men smningom lugnade han sig, hans rst
lt som en aflgsen skas mullrande, nr "iti" lste. Den fraktade,
usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen stra. N,
s fick hon vl hllas. Ukko gick ut, luften derinne, full af "itis"
predikande tonfall, kunde qvfva honom. Der, derborta rodde Ella! h,
till _henne_ igen! Den dren! Och man kunde ej straffa honom. Nej,
_han_, Ukko, kunde det tyvrr icke.

       *       *       *       *       *

"iti" i stugan hll inne med lsningen. Kapitlet var just slut. Hon
suckade s tungt. Hennes bjda hufvud reste sig litet, och hon sg upp
rakt framfr sig. gonen skymdes ... de trtta gamla gonen, skymdes af
ovan orsak, stora trar rullade ned fr hennes kinder. En ryckning af
smrta genomfor hennes lemmar, och fver munnen, eljes s hopknipen och
stel, gled ett uttryck af vekhet och sorg. Hennes lsklingsson, Ella,
fven han! Ukko sjelf hade, han ocks vid femtio rs lder, haft sin
vrsta rasperiod. Skulle nu Ella begynna! Hon anade, att ngonting stod
fr drren, att ngon ny sorg skulle trffa henne. Och ter suckade hon,
bjde som frr sitt gra hufvud, knpte ihop de magra hnderna och bad
halfhgt en bn till _Den_, under hvars mktiga vilja hon tligt bjde
sig, fven om denna, ssom s ofta frr, likt en frostnatt hrjande gtt
fver alla hennes frhoppningar och krossat hennes nskningar. Hon bad.

Ella var hunnen till Toimila strand och drog sin ekstock hgt upp i
sanden. Han sprang s ifrig, som hade han varit frfljd, upp mot
grden, rakt genom hagen. Det var som en flykt och bar af genom snr
och buskar, fver grden och diken. Nyponens taggar sleto i hans lnga
rockskrt, granens qvistar slogo honom i ansigtet. Gyttjan frn ett
litet krr i skogen stnkte upp fver hans stflar. Men han mrkte
ingenting, han sprang bara vidare.

Det hrdes musik frn grden. En hop ungersvenner stodo eller lgo kring
en stege vid stallbyggnaden, rkte der sina pipor och samtalade. Ngra
gamla qvinnor i sina svarta fransprydda hufvudbonader sutto p en bnk
och betraktade smbarnens lekar med grisarne.

Ella sg ingenting. Han tog Toimila-stugans alla fem trappsteg i ett
hopp och gick in. Hr stlde han sig i klungan af dans-kavaljerer,
lngst bakom. Han hrde blott ngra spefulla anmrkningar omkring sig,
liksom bakom sig p grden, d han skyndat igenom. Han visste vl
orsaken; han visste, att han var ett tlje nu efter nattens fventyr,
och blodet jste inom honom, svallade hgt och brnde i hjertat. Hans
hnder voro heta som under feber och gonen glnsande. Han hade druckit
hejdlst p dagen och var nu i ett tillstnd af ytterlig fverretning.

Hedda hade mycket vl mrkt sin fr detta fstmans intrdande. Ocks
hade hon kastat fram ngra fvermodiga anmrkningar fver honom till de
omgifvande. Hennes fader, gamle Toimila, satt liknjd i ett af
frmmand-rummen med ngra af sina gster; det var en gammal fromsint
man, som gerna lt sin dotter styra bde grd och hus nu, sedan han
frlorat hustru, son och svrson under ngra f r. Han skulle f en ny
svrson nu, en rik och bra karl, Hedda kunde nog skta sig, hon. Paawo
tycktes vara gubben i lag, och han skulle i framtiden f rfva sin
faders grd. Toimila-folket blefve d nnu rikare, allt var ju godt och
vl!

fverallt i sjelfva storstugan pustade de dansande. Sommarqvllen var
litet qvaf, luften derinne het och tryckande. Man hade druckit brnvin
med kaffe, tit ostkaka och ter druckit. Spelmannen stampade takten,
gned och arbetade. I den stora spiseln flammade, oaktadt hettan en eld
fr den stora kaffepannan, som nyo uppvrmdes, och rken steg endast
till hlften upp genom skorstenen. Den bolmade delvis int och lgrade
sig uppe i taket, der brdspetten hngde, tunga af sin mrkbruna last,
den gick nnu hgre, trngde in bland pertorna, der de lgo utbredda att
torkas, och spred sig, tjock och qvfvande, fverallt. Fnstren, sm och
omjliga att ppna, voro fuktiga och dunkla; i vggspringorna omkring
dem voro fverallt instuckna rnn- och bjrkqvistar, hvilka vissnande
spridde en stark doft omkring. Luften hr inne var tung och tryckande,
men strde ej gldjen och njet, tvrtom -- den var just den rtta
atmosferen fr ett sdant slags munterhet, och ingen tnkte p att det
borde vara annorlunda.

Hedda dansade nstan oafbrutet eller gick omkring i stugan med danssteg,
under det ngon af bnderne hll sina armar kring hennes midja. Hon
tyckte om att d och d gra Paawo litet orolig, ehuru hon kort derefter
trstade honom med en eller annan ynnestbevisning. Hon var vacker i
qvll, armarne blottade fr vrmens skull och halsen synlig under den
vida trjan. Hon skrattade med alla, slog den hon talade med frtroligt
p axeln, tog Paawo ibland p knet, gungade honom kraftigt och gaf
honom derp med en lustig rrelse en snabb stt, som kom honom att
ofrberedt falla ned p golfvet. Han hittade dock p att hlla henne s
hrdt omkring lifvet eller om halsen, att han icke kunde falla, en lek,
som hon upprepade en gng till och med gamle Aatuli och som kom stackars
Paawo att knna sitt hjertas slag litet vldsammare, n eljes var
vanligt.

Allt detta och mera dertill sg Ella, der han stod bakom de andra vid
drren. Hans heta blickar nstan slukade den vackra kraftiga qvinnan.
Han afundades alla, som nalkades henne. Han knde en stickande smrta
ngonstdes inom sig, det plgade, trde och dref hans blod s vldsamt
mot hjertat och uppt igen. Han knde sig s stark, som om han hade
kunnat med sina breda hnder krossa alla dem, som stodo omkring henne,
alla p en gng. Kunde han bara ftt Paawo i sina nfvar, s skulle han
burit bort honom till smedjan, slngt honom p stdet och med slggan
tillintetgjort denna unga, spensliga kropp. D hade han sluppit se detta
fadda leende vid de smekningar, som Hedda emellant bestod sin lycklige
fstman.

Och henne! Finge han henne bara en enda gng nnu dit bort i hagen, der
de s ofta under sommarqvllarne trffats! Huru skulle han ej fatta
henne, mer lifligt n d, i sina armar, pressa henne intill sig, hrdt
s att hon knde andan frg, hrdt s att hon ej mer log och skrattade
som nu, hrdt s att hennes blossande kinder bleknade, s att hennes
svllande rda mun ej mer skmtade, utan ryckte af smrta, hrdt s att
lifvet, som nu brusade s kckt inom henne, kunde fly!

Ella gick rakt fram genom den ttt hopade skaran af unge mn, klf som
en ung tjur sin vg genom alla hinder, rusade fram fver hela golfvet
och stod inom ett gonblick framfr Hedda, efter det han med armbgen
sttt bort Paawo och de andra.

-- Kom, Hedda, nu dansa vi en polska, som du skall minnas, s lnge du
lefver -- sade han och klmde hennes bara arm s hrdt, att det blef en
hvit strimma p den bruna, rodnande huden.

Hon sg pltsligt upp, hjde spotskt sin fverlpp, kisade med gonen
frsmdligt p honom, spnde sedan blicken vidppen och med ett uttryck
af outsgligt frakt p hans hela gestalt, uppifrn ned och nedifrn
upp, och sade med sin gckande ton:

-- Nog r den karl tokig, som vgar visa sig fr Toimila-Hedda, sedan
han burit sig t som en vldsverkare och en tjuf! Du r drucken; annars
hade du genast blifvit utkrd! G din vg, smed! g sjelfvilligt, om du
inte vill bli uthjelpt af manfolken hr! Och visa dig inte mer fr mina
gon! Fr kommer du hit en gng till, s lyfta vi dig i brunnen!

Ella stirrade p henne, liksom frstode han intet. Han tog ett steg som
fr att fatta henne kring lifvet, med eller mot hennes vilja. Men den
skna sttte honom vldsamt tillbaka med en blick, som sprutade vrede
och frakt. Denna stt blef en signal fr hennes beundrare att ingripa.
Man rusade mot Ella, och det skulle hafva uppsttt ett vildt slagsml,
om ej Hedda i rtta gonblicket sprungit emellan. Hon hjde sina armar
och skrek fver tumultet:

-- Ej, s stanna! Lten honom g, gossar! Ingen m rra honom! Ut Salmen
Ella! Och det r sista gngen du r hr. Helsa din Ukko och sg, att han
icke behfver frukta att f en fraktad sonhustru! Han kan nja sig med
att hafva en fraktad son... G!

Ella raglade ett steg framt. Det susade i hans ron. Han visste ej,
huru han kom ut. Aftonluften bragte honom ingen svalka. Det sjd, det
bultade, det slog inom honom. Och nnu en stund hrde han, der han stod
under tallarne p korsvgen, spelmannens sprittande knpptoner p
violinen och qvinnornas glla skratt.

Efter en stund blef det tystare, s ter stoj och buller. Dansen var
skert slut nu, och man skulle begifva sig hemt. Han lyssnade! Han
frstod att man tog afsked, s utbytte gfvor och s skildes. Steg
nalkades, rsterna kommo nrmare. De kommo alla hitt. Vgen ledde t
stranden, der byfolkets btar lgo frtjda. De gingo frbi Ella utan
att se honom, der han satt, skrattande, par om par, kresta med kresta,
yngling och jnta, i skmt, i glam, i yster munterhet. Sist Hedda och
Paawo. Spelmannen, drucken och ondsint, gick jemt i vgen fr de
lskande, alltjemt svrjande fver hindren han mtte, alltjemt muttrande
fr sig sjelf, obelten och hotfull. Slutligen frsvann fven han.

Ett litet stycke framfr Ella, der gngstigen var som smalast och der de
hga trden skuggade som bst, stod en mossig platt sten, mjuk och
fuktig. Paawo drog Hedda dit, hon skrattade och kastade sig ned. Ella
hrde, huru han kysste henne och huru hon halft motvilligt, alltjemt
skrattande, besvarade hans kyssar. De andra rsterna bortdogo i fjerran,
de lskandes hgljudda joller, afbrutet af kyssarne, trngde inp honom,
der han stod, han smeden, och de brnde honom som gldande tnger och
eld, trande, flammande eld.

Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett gonblick hejdade han sig,
derp hjde han armen och sttte till hrdt och skert midt i barmen p
Hedda, der hon halflg i famnen p sin lskade. Och han hade trffat
riktigt. Hon hjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes rda kinder
bleknade blott, skmtet fastnade p lpparne, och lifvet flydde. Det
hade flytt fr hans hand, denna hand, som s mngen gng hade smekt
henne, som velat bra henne, skydda henne fr allt ondt, men som hon
trolst sttt bort. Han hade hmnats och var nu lugn, lugn som om han
egde henne ter.

       *       *       *       *       *

Mndagsmorgonen randades kulen, och himlen var molnbetckt. P Salmi
grd arbetades tidigt. Alla voro redan i verksamhet. Ukko satt som
vanligt p trappan. Hans pipa hngde som vanligt i munnen. Han gjorde
pertor, spjelade det fuktiga virket, klf det, och hgen med frdiga
ribbor framfr honom blef allt strre. Men p loftet deruppe sof nnu
Ella, husets ldste. Mor Annikka hrde, huru tungt han andades; hans
jemna, dofva snarkningar hrdes dit ned, vittnande om ett godt, lugnt
samvete. Man ville lta honom sofva ut. Han hade nog gjort det klart fr
sig i gr, tnkte hon -- allt skulle blifva godt igen, allt stanna vid
det frra. Far och mor voro s glada och frsonligt stmda nu p
morgonen; man hade hrt af en drng, att Hedda hade firat sin frlofning
med Paawo i gr qvll. Det var en glad fverraskning p mndagsmorgonen.
Det var ett lyckligt omen. Veckan lofvade sledes blifva god, och
dernere var kern nstan frdigbergad. Nu kunde det gerna regna... Ukko
var vid gladaste humr, och "iti" hade en dag af frid och ro.

Vid vgen hrdes skramlet af ett kdon. Det kom nrmare, det nalkades
alltmer. Ukko blef uppmrksam. Hvad mera gladt och nytt skulle hnda
honom denna dag? "iti" tittade ut frn drren, barnen sprungo fram i
sina lnga skjortor, snafvande fver trsklar och trappor. Nere p kern
hrde folket bjellrornas klang. De blickade upp frn sina krfvar, och
Olli i potateskern stannade midt i sin pljning. Hvem kom med bjllror
till Salmi, och den tiden p dagen?

       *       *       *       *       *

Efter en halftimme var allt klart. Han var vaken, Ella, som nyss sofvit
s godt. Han stod der tyst och axelbred som frr, lugn och sansad. De
sista dagarnes fverretning var fver. Hans ljusa hr fll sltt och
rakt ned och bildade en ram om ansigtets runda oval. gonen voro ej som
i gr blodsprngda och blickade ej mer eldigt omkring, hans blickar voro
tvrtom lugna och milda. Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu
s tydligt; blott ansigtets rda frg var litet mattare.

Han sg sig en gng om p grden. Hnderna och de starka vldiga armarne
voro fastsurrade bakom honom, hrdt intill hvarandra. nnu en blick
omkring sig och s en p Ukko.

-- Du har ett hrdt sinne, far -- sade han -- och nr du retar mig,
kommer det fver mig ocks! Det der sinnet, ditt hrda sinne. Men --
reta icke brderna s som du retat mig. Lt dem hllas, du ser hvarthn
det br med mig.

Han tillade efter en stunds paus, vnd till modern:

-- Men du, iti, du r en vlsignad Guds engel; inte skall jag ngonsin
glmma dig.

S upp i chsen, som vntade med lnsman, befallningsman och fngfrare.
Man satte af. Bjellrorna klingade ter. Det lt s muntert, det genljd
i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud lngt i
fjerran. Hjulen klirrade mot smstenarne, hsthofvarne slogo i frisk
takt p den lilla hrda och steniga vgen. Ljudet blef dock smningom
allt svagare och svagare.

Ukkos perthg hade stannat i vxten. "iti" lyfte grytan ur elden,
brnde sin hand, men knde det icke. Barnen lekte p stugugolfvet...

Allt var som nyss.

Men ifrn loftet der uppe hrdes icke mer de lugna andedragen af den
sofvande. Ukko knde icke, att ngra stora regndroppar nedfllo. De
prasslade p perthgen, molnen der uppe blefvo ttare, det blef litet
mrkare, och regnet fll snart tungt, jemt och sakta. Icke en vindflgt,
allt var tyst och stilla.

"Du har ett hrdt sinne!" De orden hrde han nnu s tydligt. Och ur
Ukkos brst uppsteg lngsamt en djup, rosslande suck, en enda, men en
tung, centnertung.

"Du har ett hrdt sinne."

      1884.




I demarken.

Stmning.


Solen r hgt uppe och skiner klart p de vldiga drifvorna. Fjrden r
isbelagd, men nnu utan sn. Det glnser och det blnker, och midtp,
der de sm holmarne, hvita och runda som snbollar, spegla sina sntunga
trdgrenar i sjn, der r det blott nattgammal is, klar och svart s man
kan se dit ned, famnslngt i djupet.

P strnderna st tallar och strcka sina kronor hgt mot solen. Ifrn
grenarne falla nu och d skimrande droppar, vckta till lif af
strlarne. De perla ned, glittra i fallet, men frysa dernere p marken
strax igen till is. Skator hoppa mellan qvistarne, hvilka d str ifrn
sig ett litet moln af rimfrost, torrt och ltt som puder. Flingorna
ligga i lager p hvarann som ett bolster af de tckaste hvita stjernor
fver allt; det r s ltt och fint och sveper liksom i en enda ondlig
likkista sommarens hela blomsterfgring.

Ingen enda vindflgt lyfter de hvita sndunsljorna, och Pjnes vida
frusna vatten utbreda sig i fjrdar, vikar och sund, s lngt gat nr.
Mil efter mil r allt lika dsligt, tyst och hvitt. Barrskogar, tta och
vilda, bekransa strnderna, moar utbreda sig int landet, der de hga
kalstammiga tallarne strcka knotiga, barrlsa grenar ut mot norr och
ster, medan endast p sdra sidan trden ha yfvigare grenar och bja
sig liksom rdda undan nordanvinden som hstarne om hviner fver sj och
land.

Under snn sofver ljungen sin vintersmn, och harens, rfvens och
vargens spr ro de enda vgar, som leda fram derute mellan skogarne och
de tufviga, nu snbetckta trsken.

Men lngst inne i en af vikarne synes en flck odlad mark. Trden ro
hr borthuggna, rg- och potatisland ligga p mse sidor om en liten
byvg, som igensnad och smal slingrar emellan hga grdesgrdar, af
hvilka nu endast de hgsta strarne titta fram som vgvisare mellan
flten.

Der ligger byn. Det r en hop sm gr kojor, utan ordning kastade
bredvid hvarandra af demarkernas arkitekter, bnder som aldrig sett
ngon stad, och hvilka aldrig med sina bygnader efterstrfvat ngonting
annat n att ndtorftigt skydda mot klden och skyla mot regnet de
varelser, som skulle bo i husen.

Emellan kojorna ligga ladugrdarne och svinstiorna, rankiga skjul
betckta med ris och torf, hotande att falla, ehuru de tidt och ofta
stdjas af starka stttor, nedslagna i jorden. P ngra af grdarne st
stora brunnar med hissverk, s tilltagna i lngd och utstrckning, att
de p lngt hll se ut som jttegalgar. Annars r der fattigdom
fverallt, ett djupt, endast till hlften kndt elnde, ett trlande och
ett arbetande fr lif, hvilkas gldjelshet de knappast sjelfva frst.
Man knotar icke hr otillfredstldt fver det ... dagarna frflyta,
komma och g i mrker och tcken vintern om, i trl och slp den korta
sommaren.

Endast _ett_ afbrott har enformigheten hr, en liten fest, hvars
regelbundet terkommande tjusning gr hvar lrdagsqvll lika
efterlngtad som full af gldje. Det r ett lsklingsnje man hr bestr
sig, ett nje, nra nog ett slags sport som man dyrkar, nstan afgudar,
och till hvars firande man byggt ngra altaren, som omhuldade och
snarlika stora bl st der och ryka lrdagen lng, s den tjocka
prktiga rken ssom ett enda lifstecken hjer sig upp, utvisande ett
tecken af lif midt i den eljes obebodda demarken.

Det r badstu-badandet, t hvilket Alassammariboarne egna sig med en
sdan lidelse, och t hvilket de ha rest s mnga tempel. Den lilla byn
har nemligen hela fyra sm badstuprten, lga med tak af torf, sotiga,
frfallna och nedrkta. Med sina lga drrar, halm p det nakna,
jordbetckta golfvet, lafve af gamla murknade brden och stor ugn af
stenar r det deras bsta frjd att g dit, lta steka sig i det lilla
mrka, nguppfylda rummet, sl sig rda och svullna med lfqvastarne och
ligga der tills de, hlften rusiga och hlften sofvande af hettan, g in
igen till stugorna att somna bort frn en existens, som de knappt drmma
att den kunde vara bttre...

Ngot skild frn byn ligger ett ensamt torp hgt uppe p backen. Inne i
stugan str mor och kokar grt i den stora ppna spiseln. Far ligger i
lngsngen, som intar en stor del af rummet. Han hvilar sig nu p
lrdagen efter veckans arbete. Det r fars trdestid nu, han hvilar
mest, hvilar p grten, och hvilar p "luren", lite' fr och lite'
efter. Vinterdagarne ro s lnga. Det r smnigt att hra mors vfstol,
som klappar s enformigt. Skottspolen surrar oupphrligt af och till,
det r ingen vexling i lten. Rgmjlet, som vispas i grytan, har en s
egendomligt sfvande lukt. Far trifs s vl under den storblommiga
"ryan". Barnen ro s stora, att de inte mer skrika, Matti tljer btar
och Annikka stickar strumpa.

Matti har bten frdig, stiger p bnken och ser ut genom det lilla
fnstret. Han str p t och sticker ut den rda tungan ur munnen fr
att se bttre. Det hvita hret faller honom i ansigtet; frargligt att
det r s lngt! Drgten r eljes ej invecklad. Lng skjorta af hemvfdt
oblekt lrft. I stugan r varmt. Ute r vinter, trettio grader om
ntterna; solen kysser visserligen en smula lif i ispiggarne
middagstiden, eljes icke.

Hvad ser han, den sjurige, der han str? Rk frn skorstenarne och rk
frn badstugorna. Frn allihop! Och bakom rken der lngst nere i dalen,
der vgen gr emellan de sntckta ngsrenarne hvad ser han der? En
ovanlig och i hans tycke frtjusande syn. En slde frspnd med tv
hstar och med en lysande figur med blanka knappar p kuskbocken. Inuti
slden en dam och s nnu en och en half, en ung frken och ett barn!

"Herra Jumala"! mor! nu gr jag ut, se bara, der kommer herrskap i
slden, stor-herrskap, riktigt som kejsaren sjelf, hr sdana bjellror,
och solen lyser p allt gullet, se mamma! se, allt folket springer ut --
kom s f vi se hvart de fara."

Den lille hade rtt. "Hela byn," varskodd af bjellerklangen, var p
benen. Det var frmmande till lnsman, frnma frmmande, en fru frn
sta'n, en frken i grann pels och en militr med blanka knappar och rda
prgtiga snren. Han satt p kuskbocken och krde sjelf. Matti hade
aldrig sett en sdan stt frr.

De frmgnare af byns innevnare, som redan kl. tolf tit sin middag
hade nu vid tutiden sin badtimme. De hrde nnu ingenting, men de andra
der nere desto mer. Vgen gick lngsamt uppfr och hstarne drogo tungt
och ovilligt i den djupa snn. Men p mse sidor rusade qvinnor och barn
ut frn kojorna, stodo i drifvorna, barbenta, barhalsade och bara
gapade.

Officern p kuskbocken rynkade gonbrynen. Han tyckte icke om "det ra,
smutsiga, obildade folket, som visade s fga hyfsning att de
presenterade sig i badstuskick". Han piskade p hstarne och for vidare.

Nu kom han med sitt ekipage till torparnes badstugor. Damerna i slden
skulle egentligen nu rodnat nnu mer... Derinne i bastun gick nemligen
just nu hett till.

Farmor och mormor, farfar och morfar, mor och far med sner och
dttrar, tjenstefolk af alla ldrar badade i samma rum. De suto p
lafven med qvastar af torkadt bjrklf och lto sm forsar af hett
vatten porla ned ifrn stfvorna omkring lemmar af mrkrd frg; imman
ifrn den heta ugnen regnade mildt ned p lafven, der en bdd af halm,
fvertckt med lakan, gjorde hvilan inbjudande. Hettan var qvfvande och
skulle ha ddat mindre hrdade naturer. Stilla och tyst frsiggick
behandlingen. Strng ordning hlls i badstugan. Ingen talade. Grdens
fverhufvud befalde nu och d litet mer "bad" p ugnen. En stark jnta
sktte tjensten som baderska. Kring de breda hfterna bar hon en grn
yllekjol och p hufvudet en virad duk i gul skiftning.

Som en trollformel ljuda bjellrorna in genom tystnaden. Slut med den
hgtidliga stmningen! Farmor och farfar, mormor och morfar, mor och far
med sner, dttrar och tjenstefolk, alla ut genom drren och ned till
badstutrappan att se slden fara fram.

Ljtnanten svr. Damerna draga sina skinnboor hgt upp i halsarne och
sticka sina sm tofsbeprydda muffar alldeles fr gonen. De ha en hel
skrseld att passera. Tvenne af badstugorna, en p hvardera sidan om
vgen ro s ttt garnerade med nakna kroppar, att det r omjligt att
passera frbi utan att se. Och de badande trnga sig fram, skdelystna,
beundrande, i fullkomlig obekantskap om den ovilja de vcka, tills den
frgrymmade eplettbeprydde snrtar i luften med sin piska...

-- Det frbannade obildade folket!

Men uppe p backen vid torpet stod Matti. Hans hjerta klappade af
stolthet. Han bar fars hvita frskinnspels p axlarne och stora
skinnmssa p hufvudet. Att fr det granna herrskapet f visa ngot af
sin dugtighet var hans innersta stundan i detta gonblick. Vid vggen
stodo skidorna, nytjrade och blanka, tre och en half aln i lngd. Trots
den djupa snn gr det bra nedfr backe. Det r isgata inunder.

Han passar p det rtta gonblicket, just d slden lngsamt brjar
frden uppt den branta vgen.

Han sticker de sm bara ftterna i skidans skoknppe, fller af sig sin
hvita pels och trycker mssan djupare i pannan, s att endast de klara
bl gonen sklmaktigt lysa fram, tar ett par steg, ker ned och mter
slden i halfva backen. Den lnga skjortan, ppen i halsen, fladdrar
omkring benen; som en tjock rk strmmar andedrgten ur den lilla
munnen, som ler, och i farten svnga de sm armarne i luften, medan han
nere i gropen konstnrligt gr ett hopp fver, och lycklig att s vl ha
gjort sitt mandomsprof ifrn sig springer han sjungande tillbaka upp
igen med skidorna i handen -- och frsvinner, innan de resande hunnit
upp, in i den rykande stugan med pelsen slpande efter sig full af sn
frn drifvan!

Mor har lyft ur grten, hotar med fingret t sonen och visar p far:
"visste han att du gr och sliter p nya pelsen, s finge du dig... Se
s, g och sg till syster. Vck far."

Middagen rcker lnge. Frsta rtten grt. Andra rtten kolja. Tredje
rtten grt. Fjerde rtten kolja. Det brjar skymma. Mor tnder upp
pertblosset. Far skrapar sig i hufvudet. Han har nnu mycket osofvet.
Lyckligt att det r sndag i morgon. Hvilodag. Gudstjensten tar upp
frmiddagen. Presten r en s beskedlig karl. Hans hrare ta sig ofta
en lur under predikan -- men det mste ske utan oljud. Snarkningar tl
pastorn inte. N, n, det r nu hans ensak.

-- Matti, g frut och kasta "bad", vi komma efter.

Nu r det torparfolkets tur att bada. Matti och Annikka g frut. Mor
kommer efter med far. Skymningen har fallit p. Mrkret upplyses af en
ensam stjerna. Klden knpper i knutarne. Ute knarrar det under ftterna
nr man gr. Hret betckes med rimfrost. Borta i skogen lter det som
om ngon gret. Det r ulfven som "sjunger".

Far och mor bada, i bastun ro flere, men icke Matti och Annikka. De ha
gtt hem igen, de hade glmt qvastarne, de tanklsa barnen.

Men hvarfr komma de icke tillbaka. Ha de glmt bort sitt rende? Nej,
de ha visst ej glmt det. Annikka kmpar en hrd kamp derute, ngra steg
ifrn stugan, kmpar fr lifvet... Hon slr omkring sig med qvastarne
och hjer jemmerrop, rop som likna ulfvens tjut, men det r ddsrop!
Ingen hr henne. Matti, den tappre lille Matti, skall han ej hjelpa
henne? Ack han r redan fvervunnen. Han dog utan ett ljud, det gick med
ens. Vargen var barmhertig nog att hugga skert i. Han ligger i skogen
ngra famnar frn hemmet; hungriga och roflystna spara vargarne intet
annat n rocken af vadmal och de stora stflarne, som han lnat af far.
Och hon litet lngre ner... Stackars Annikka, hennes fiende r icke en
gng s barmhertig. -- -- -- Far och mor komma ndtligen frn badstun.
Vid vgen hra de tunga suckar och se en mrk skepnad springa int
skogen, d de nalkas.

Tung af aningar skyndar modern till drifvan; der finner hon flickan
stympad, dende.

Intet skrik, intet.

Natten r lngre n vanligt. Med flammande pertbloss ska byns folk
efter det andra liket. Ngra ha laddade bssor. En eld lyser p backen,
ute bland stenarne. Det r en olyckseld, man vet att ondt hndt.

Far sofver icke i kyrkan den sndagsmorgonen.

Han str p kyrkogrden med knppta hnder och stirrar p en graf, som
nnu icke r fyld. Inuti, nere p den frusna bottnen ligger en liten --
kldkista, en mycket liten som dock inrymmer det som nnu i gr var lif.

P marken i snn ligger modern. Hon grter icke. Hon har ej trar. Hon
undrar fver menskolifvet och frgar i sitt hjerta ett hvarfr, hvarfr,
och hvartill!

"Det frbannade obildade folket..." Ljtnanten med lnsman och damerna
frn staden ro ocks i kyrkan. Gudstjensten r slut. Herrskaperna g
liknjda frbi och rynka fraktfullt p nsorna, d de knna lukten af
vadmal och smorlder ... af rken frn kojorna och ladugrdarne.

Och solen skiner, ehuru klden redan skrper till. Tv mil ifrn kyrkan
ligger Alassammari... De vida, dsliga moarne mste passeras fr att
komma dit. Och p qvllen, d mrkret faller p, d "sjunger" varglon
borta vid skogsbrynet, hungrig fven han... Han sjunger, han grter, han
tjuter, han hotar. Han har ftt smaken. Han tl icke, icke ens han "det
frbannade obildade folket". Ja, nr mrkret faller p, d...

      1882.




Han kommer!


Junisolen lyser fver staden. P det stora sandtorget vxa prktiga
grupper af frodiga kardborrar i blom. Lugn som ett isflt ligger sjn
Jyvsjrvi och speglar i sin slta yta den kala stranden. Frn fjerran
svedjerk, tt, oljig. Det r vindstilla och mattbl himmel.

Gatorna med sina dels nya, dels halffrfallna hus st nstan de;
kritade fnster och igenbommade drrar tillknnagifva att egarne ro
borta. Det r Jyvskyl i sommarskrud.

Hr och der str en boddrr p glnt. I fnstren hnga prof p varorna:
mrka dukar, randiga kldningstyger, ullgarn doftande af fr, blanka
knappar, speglar i messingsramar, ldor med russin och sviskon,
stearinljus i bl omslag samt tuggtobak i rullar -- med ett ord allt
hvad en rttskaffens Jyvskyl-medborgare ndtorfteligen behfver fr
sitt dagliga uppehlle.

I en af bodarna hnger en dsig bodbetjent fver disken, med ett
smutsigt tidningsblad framfr sig. Han lser icke och sofver icke, han
r varm och lngtar till ngonting beqvmare! Som nskningsml hgrar
fr hans sjl en uppbddad sng i hans lilla dsliga hem. Men tiden gr
s lngsamt...

Staden har emellertid ocks ngonting att vara stolt fver; det r ett
hvitt stenhus med tv vningar. Det str ensamt och beherskar hela
nejden. Af resande landsortsbor betraktas det som ngonting mrkvrdigt,
och man kan inte tnka sig att ngonting kan vara att anmrka mot dess
sknhetslinier. Fr nrvarande str det tomt liksom de flesta af husen.

Vid huset, midt framfr det, st tvenne bnder. De ro ikldda
stadsresedrgten: tjocka gr vadmalsjackor med spegelknappar och hattar
af tung filt. Trettio grader Celsius i skuggan besvra dem icke. De
beundra det hvita huset, p hvilket solen skiner, det r annat n
landsbygdens enformiga grna frg!

Inne p grden sitter en karl i vedboden och tljer. Mekaniskt rr han
sina hnder, det gula hret faller honom lngt ned i ansigtet. Arbetet
gr s ltt, han har redan arbetat i tio timmar. Hvad kan man vl begra
mer i verlden, d man har bredvid sig en stnka maltstarkt svagdricka
och en stlbakad svart hlkaka, hrdare n den bjelke han arbetar p,
men mjuk nog fr hans friska tnder, som kunde bita af en vanlig
jernspik.

En hund ligger i ring p spnorna. Hnorna kackla muntert, den lata
hnspigan, som glmt dem p morgonen, har nyss hemtat dem en riklig
ersttning fr lng vntan...

Eljes r allt tyst.

Inne i huset r nnu hetare n ute. I herrns rum str en bukett glmda
blommor i ett vattenglas. De hnga hufvudena; ngra unga hjertblad st
nnu friska och hoppas p litet vatten. Stora tjocka flugor sl mot
fnstren, mot vggarna, mot taket. De massiva mblerna nga af hetta,
solen har nyss brnnande lyst in. En soffa af tr upptar en vgg. I den
kunna tolf personer sitta i bredd, den r ett arf af farfrldrarne. Vid
det stora dammiga skrifbordet str en stol.

Men -- drren ppnas och en ung flicka stiger in. Hon gr till fnstret
och hjer gardinen. Hon stannar der lnge med blicken t de bl bergen i
fjerran, som otydligt skymta fram mellan rkmolnen. Hon vntar... Hon
tnker framt i tiden, och p den tid som varit, och nu str hon vid
skiljevgen...

Hvad det frgngnas historia r enkel och hvad framtiden lofvar mycket!
Hr sitter hon nu och vntar p sin hjertans kr, hon, Katri,
hemmansdottren frn Wiitasaari, tjensteflickan hos doktorns hr i hvita
huset och frkens lekkamrat, hon vntar sin fstman, hon har ftt hans
bud att han just den dagen skulle komma till staden.

Katris tankar svfva bort till hemmanet, som en gng skall bli hennes,
men nnu eges af fstmannens far. De gamla knotiga hngbjrkarne, den
stora hissbrunnen och det nya vackra fhuset ro ljuspunkterna i taflan.
ngarna med sin hga timotej, krarnes vida bljande ytor, sveden med
rykande stubbar och de prktiga svala vallskogarne, -- hvilka glada
minnen hade hon ej frn alla dessa stllen! Potatesland, rofker,
lintppor och trdgrdsbnkar -- p henne vntade de alla!

Gamle Keittunen, krestans fader, kan ju ej lefva lnge, och d skulle
Olli dela hemmanet med sin bror, och s skulle de flytta in i grden, de
nygifta. S mrkvrdigt; dessa begge brder hade, s lngt hon mindes
tillbaka, bda lskat henne. Men Olli var s vacker och s hurtig till
lynnet, honom hade hon fredragit framfr den ldre, sorgbundne brodern.
Olli hade hennes tro och hennes lfte.

I dag var dagen, hans tjugufrsta fdelsedag, myndighetsdagen. Och i dag
skulle han komma med den gyllne ringen fr att hgtidligen trolofva sig.
Brefvet till hennes husbonde, doktorn, har kungjort henne allt detta;
lyckliga dag, skall aldrig din afton komma?

Det dammar der borta, der gatan terfr sin ursprungliga benmning af
landsvg; kanske kommer han? Men det r icke han, det r en tjock
grdsegarinna frn nrmaste by, hon skall till staden fr att gra sina
visiter. Hon skter sin vlfdda hst med kraftiga hnder och har
skyddat sin bredskyggiga hatt med en ljusgrn musslinduk, som blott till
hlften dljer en slja af gul tyll och rda blommor. Den lilla
tjensteflickan behfver nnu icke rodna s vackert: han drjer nnu, den
lskade.

Emellertid ler hon s hoppfullt; han kommer nog, det vet hon, ty hon har
sptt i kaffe, och den svarta sumpen talar sant. Hon sltar sitt
lockiga gula hr, jemkar den nya ljusbl schaletten och ser p sina
hnder. Ja, de ro alldeles rena, litet solbrnda och grofva af arbetet,
men s runda och mjuka nd. Hon vet att hon r vacker, men anar icke
huru vackra hennes fina drag ro d hon s der drmmande ser utt. Drm
alltid, stackars Katri!

       *       *       *       *       *

Hon hr hur hrdt de ofrskmda, stora flugorna dnga just p det
stllet der tapeterna hnga lsa och der det dnar mer n eljes. Katri
frargar sig dert, men vet ingen bot. Det blir s enformigt att vnta i
det qvafva rummet. Han drjer s lnge. De glada tankarne bli tunga, och
det der dammolnet vid vgen liksom nrmar sig allt mer, nda tills det
tcknar hennes gon. Vrmen, blomdoften, dammet, allt verkar sfvande.
Hennes hufvud sjunker ned mot armen, som hvilar p bordet. Kinderna bli
rda, de mrkrda lpparne hviska drmmande, -- hon sofver. Sof,
stackars Katri, det r sista gngen du sofver s ljuft! Vakna aldrig, ty
-- han kommer!

Ja, verkligen, han kommer! Men -- med hvilket rassel, hvilket buller,
hvilket ljud! Der r han, din Olli, han sjelf, din kraste! Hr du, han
hvisslar, han sjunger, han knpper med fingrarne! Han r d s glad? Men
hvarfr?

Se ej ut, Katri! Dock, du ser redan! Dina oskyldiga gon se mhnda
syner, efter de s der vidgas och bli blodsprngda af vild smrta? Hvad
ser du?

Det dammar p gatan utanfr fnstret, det efterlngtade dammolnet r
ndtligen just utanfr. Det bullrar s hemskt, det r kedjor som rassla,
lifjern och fotjern. Det r en som br alltihop. Det r _en_ som sjunger
och knpper med fingrarne. Men det r ingen vansinnig. Tro icke det,
Katri, han har icke den urskten. Han r ej ens drucken, du kan ej
trsta dig dermed, det r ngonting annat...

S vacker han r! Hans bruna lockar falla lika kckt som frr, hans
solbrnda kinder och hga panna ro lika rena som frr, hans hvita
tnder glimma i solskenet, och blott det trotsiga leendet r litet
trotsigare n d; det r allt!

Det tunga jernet br han som vore det blomsterkransar fr brllopet. S
han svnger d han gr! Samvetsqval och nger tynga icke de spnstiga
stegen, han tycktes vara njd med sig sjelf. Fadermord, brodermord
frmrka ej glansen af dessa bruna gon! Och du, Katri, du stelnar af
att bara _se_ honom komma s.

Hvarfr mrdade du s i ett gonblick ocks Katris sjlafrid! Du grymme,
hvarfr?

En trta med bror och far, en trta uppkommen vid frga om ditt
frestende gifterml -- en liten obetydlig trta, och det trga finska
blodet kom i en svallning som lika ogerna stillar sig som det djupa haf,
hvilket af orkanen bragts i rrelse.

Lnge nrd svartsjuka, som med ens brt ut i lga, blindt raseri, utan
hejd, utan tygel derhn har det frt honom, som nnu i gr var s
lycklig.

Och nu r du p vg till hktet. Der nere i kllarn r s svalt, der
blir du kanske lugnare. Och i morgon fortsttes resan. Du har god tid
att tnka fver din gerning p frden fver stepperna till det fjerran
Sibirien. Till dess, hvissla och sjung! Hon der i fnstret dr icke
deraf! Ack nej!

Stackars Katri! Det r ingen drm. Det r verklighet. Han synes ej mera.
Han r borta och fngknektarne med. Rasslet dr bort, bullret afstannar,
dammet har lagt sig, den frra tystnaden rder.

Allt r som frr i det stora stenhuset. Bodbetjenten gspar, karlen
hyflar i vedboden, flugorna surra inne i rummen och solen skiner, skiner
s genomtrngande p det hvita huset, framfr hvilket bnderna nnu st
gapande, sedan de sett dubbelmrdaren g frbi.

Der inne sitter Katri, hon r vaken nu. O -- att hon aldrig hade vaknat!

      1881.




Lycka.


Hon var mrkhyad som en kreolska. Det krusiga hret fll, d det ej var
uppsatt, i tv tjocka bruna fltor, lngs ryggen. Men gonens djupbl
frg var kta nordisk. D hon satt s der allvarsam, var uttrycket i
ansigtet kallt och stolt, men nr hon log, frtjusade hon.

Nr de der rda lpparne voro slutna, lste man i ansigtet relystnad
och mod, men d de ppnades till tal, glmde man allt annat fr att
lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en rst len som
honung och dock s metalliskt klar.

Den stackars Adolf hade diktat verser, ja hela poem fver hennes gon.
Deras obestmda uttryck tolkade han efter sitt sinne. Fr honom var hon
ett efterstrfvansvrdt ideal. Hennes karaktrslshet, hennes
relystnad, ffnga och flyktiga sinne frstod han icke.

Sjelf trofast som en hund, del och utan misstnksamhet litade han p
henne, trodde henne och frtrstade fullt och fast p hennes lngesen
gifna ord...

Hon var fosterdotter hos den rike patron p Drums grd, men egde sjelf
ingenting. Dotter till en fattig enka har hon p patrons bekostnad
blifvit uppfostrad i Helsingfors och hade sen sitt adertonde r bott hos
sin fosterfar, hvars frtroende hon fullkomligt tnjt, och hvars enda
qvinliga sllskap hon var.

Adolf var jurist, hade kommit p frsta frslag till en
hradshfdingstjenst och var i dag att vnta fr att frkunna senatens
utslag fr henne, sitt hjertas utkorade, sin innerligt lskade, "sin
sjls brud!"

Om han kom vid denna tid och prydd med en gfva af henne, ett rdt
stickadt ylleblte, d visste hon, att han ftt tjensten och att han
genast skulle fria hos fosterfadern.

Ja, i dag skulle hennes de afgras. I denna timme. Om han kom der p
isen, s vore hennes lefnadsroman utstakad, nyss brjad skulle den redan
sluta i fattigdom, enformighet och frgls, trkig hvardagslycka.

Adolf skulle bjuda henne ett hem visserligen, men ett enkelt, fattigt
hem, der blott _en_ vore lycklig som en Gud, medan den andra...

Han hade hennes lfte. Hemligt, oanadt af alla! Honom skulle hon
tillhra, hon den vackra och firade. Honom allena, honom den oansenlige,
som intet egde annat n sin ungdom och sin krlek. Honom den tyste,
skygge "bokmalen", som stndigt gick de andre ungherrarne i vgen, och
som hemligen utgjorde mnet fr alla deras gyckel och upptg.

Hvarfr hade hon egentligen valt honom, d s mnga andra beundrare
icke begrde bttre n att f falla till hennes ftter? Och -- patronens
trenne sner, svrmade de ej alla omkring henne likt bin kring en
svllande ros.

Hvarfr hade hon ej valt ngon af dem! Deras hyllning var s ordrik och
s ridderlig, s gonskenlig och pfallande, hvarfr hade d ingen sagt
ett allvarligt ord, som kunde ge henne anledning att hoppas att deras
galanteri var af ngon djupare betydelse?

P Adolf kunde hon lita. Hans krlek var hennes egendom.

Och derfr hade hon frlofvat sig med honom, redan lnge sen. Med honom,
som hon icke lskade.

Nu satt hon deruppe, i det stora hvita stenhuset p berget p den
sttliga herregrden, satt i sitt eget smakfulla rum och spanade utt
hafvet. Hon sg ditut med trtta blickar. Derborta lg Helsingfors och
derifrn skulle han komma.

Hafvet lg blnkande framfr henne. Det utbredde sig nedanfr,
rundtomkring, p alla sidor.

Man sg Sveaborg t venster, fjrden var sen tv dygn frusen hela vgen.
Solen sken p den blanka ytan. Trden nedanfr berget stodo hvita af
rimfrost. Klar, glimrande vinterluft.

Det knackade p drren till Malins rum och der intrdde en ung man,
patrons yngste son, en ljtnant vid gardet, redan vid 26 rs lder
adjutant hos sin general.

Hans sporrar klingade, nr han steg fver trskeln, och hans gon
tindrade s kckt, nr han sg sin fostersyster i det rodnande ansigtet.

-- Hvad du r vacker, Malin, i den der mrkrda kldningen! Du ser s
bra ut, nr du sitter s der. Precis som en valkyria eller amazon eller
ngonting annat riktigt retande!

Den unge mannen, som med en smeksam ton sagt alla dessa artigheter, slog
sig ned i en af ftljerna.

Malin skakade sitt hufvud, men svarade ej. Hon fortsatte att envist
stirra ut med kikarn fr gonen.

-- Men Malin, hvarfr ser du ej p mig i dag? Jag r ju hr ute endast
en dag fver, var nu lskvrd, vackra syster! Du bara ser ut t staden.
Hvem vntar du? r det Oskar som r den lycklige? Eller -- mhnda mnar
du vlkomna Carl i dag med din allra huldaste vnskapshelsning?

Malin log allt som han blef ifrigare. Slutligen vnde hon sig om och
skrattade litet utmanande. Hvilket frtjusande skratt! De hvita jemna
tnderna lyste s friskt, och en liten grop bildade sig p ena kinden.

Pltsligen ndrade hon taktik, tog en allvarlig min, suckade halft och
sade med sin vackra vibrerande stmma:

-- Ja Morti, jag vntar den som skall bli min fstman. Han lskar mig
passioneradt och -- jag tnker du kan frst att jag nu ndtligen vill
ha ett eget hem. Icke stndigt kan jag lefva p nder hos din far och
hra dina fastrars anspelningar p att jag borde gifta mig. Nvl! nu
har jag beslutat att gifta mig! .... Ifall Adolf ftt utnmningen, s
kommer han i dag, om en qvart kanske redan, och begr af din far min
hand. Jag har lofvat att bli hans hustru! Ser jag det rda bltet
derute, d r min dom afgjord, och den stackars fattiga, frldralsa
Malin blir en fattig fru, men -- hon har ett eget hem och ngon som
beskyddar sig mot lttsinnige herrars meningslsa kurtis, och -- tillade
hon efter en stunds betydelsefull tystnad, -- och ocks mot sitt eget
hjerta.

Den unge mannen for upp som en ursinnig. Han slog sin hand emot pannan
och bet ihop sina lppar. Han kunde p en stund icke f fram ett ord.

Lidelsefullt kastade han sig derp ned fr den unga flickans ftter. Sg
frst med lgande blickar p henne, grep s hennes hnder och tryckte
brnnande kyssar p dem. Vldsamt och utan hejd var hans beteende.
Slutligen fick han fram ngra korta ord af krlek och svartsjuka, vilda
och sammanhangslsa.

-- Nej, flicka, nej, och tusen gnger nej. Jag tillter dig icke att
gifta dig med denne mklige tvrvigg. Du skulle dela hans gra tarfliga
lif! Denne luggslitne tlp utan skick och fasoner, utan utseende och
utan stllning i sllskapslifvet. Kort och godt -- jag tillter det
icke.

Malin sg p sin fosterbroder. Hon knde knapt igen honom.

-- Men kre Morti, du har ju ingenting att bestmma fver mig. r jag
icke fri och kan jag ej gifta mig med hvem jag vill? Hvad r du fr
mig? -- -- -- en fosterbroder som nstan frnedrar mig med slik
betydelsels, aktningsls kurtis, mig en stackars, ensam flicka.

Morti besinnade sig ej mer. Han drog den snyftande flickan intill sig
och hviskade i hennes ra s mnga gldande mma frskringar.

-- Min skall du bli, och min r du, ingen annans! Malin! du lskar mig,
jag vet det. Och jag, jag dyrkar dig, hrliga flicka, det vet du sjelf.

En kyss af eld, en omfamning lng som en evighet, nej, kort som en
sekund.

Och s en paus, hvarunder de bda p olika stt betraktade hvarandra.
Hon sg p honom frstulet och med halft nedslagna gon. De lnga
fransarne dolde under sin vackra skugga gats kalla, kloka blick och gaf
hennes utseende ett sken af blyghet.

Och han! med af ungdomlig hnfrelse strlande blickar beundrade han den
unga flickan, sin nyfrvrfvade brud, sin vackra nya leksak, den
svllande frukt, som han blott behfde strcka ut handen fr att plocka.

Deras blickar mttes ndtligen. Det gick som en elektrisk gnista frn
henne till honom.

Solen sken rakt in och gaf hennes bruna hr en rdaktig frgskiftning.
Det stod som en skimrande gloria omkring hennes hvita panna. Och de
halfppna lpparne voro rda, rda som mogna smultron.

Nu var hon d ndtligt lycklig! Hon hade vunnit honom, den vackraste af
dem allesammans, honom, fadrens afgjordt fredragne lsklingsson, hela
stadens bortskmde gunstling. Hvad hon var lycklig! Att svartsjuka kan
verka s mktigt! Frst nu hade sledes Morti lrt knna sig sjelf och
sin krlek, frst nu nr han fruktade att mista henne.

P Malins kinder kommo och gingo rda skyar. Blodet strmmade hftigt
till hjertat, pulsarne slogo vldsamt. Hvilken pltslig, obegrnsad
lycka!

Men i samma stund gick ett litet snmoln fver solskifvan och vckte
till lifs en vind, som med ett sakta knakande berrde fnsterrutan.
Salsuret i rummet bredvid slog, det var ett enda lngsamt och skrllande
slag. Det betydde endast tjenstfolkets mattimme ... nej, ocks ngot
annat. Det var den timme Adolf lofvat vara hemma, om han hade ftt
tjensten. Dock! -- han var ju icke der. Hvilken lycka! Man hade d
vgrat honom den plats, hvilken han s skert hoppats att vinna.

ndtligen slet hon sig ls frn Mortis armar, tog med en nervs och
hftig rrelse i kikarn och riktade den utt.

P hela fjrden syntes intet utom is och ter is. Lngt i fjerran stack
Grhara bk ensam upp som en obelisk, kal och gr och enslig.
Ogstvnlig och trng syntes klippan nedanfr bken, och allt omkring
flt det kalla svarta vattnet som nnu ej var fruset till is. Hvilken
vy, dyster och mrk som en sorglig framtid, kall och djup som sjelfva
grafven.

Han syntes icke. Dock der bortom holmen sknjes en ensam skridskokare,
som hittills dolts af Utterns klippor. Han skr lnga ytterkanter, i
vida cirklar ker han framt, nrmare och nrmare kommer han.

Figuren aftecknar sig allt tydligare, och nr solen ter sticker fram
bakom molnet, skimra de blanka stlskorna, i farten lemnande sm hvita
skror i isen.

Malin sg och sg. Hon igenknde honom. Han var der och det rda bltet
fladdrade vid farten. Hon sg honom allt tydligare. Smningom fyldes
hennes gon af trar. Bredvid henne den nye, han som lofvade henne en
hel verld af njutningar! All frjd, all stolt lycka tycktes liksom
koncentrerad i hans person. Hans stllning i sllskapslifvet, hans
frmgenhetsvilkor, allt! Och hur vacker var han ej, hur smidig och
elegant! Om hon bara frut vetat, hvad hon nu visste!

Der kom han, den fattige, som hon _lofvat_ lska, d hon ej hade ngon
bttre, der kom han fr att taga det som s heligt blifvit lofvadt
honom.

fver allt, der han far fram, skr han hennes namn i isen. M och M och
ter M. Hvilka prktiga cirklar! Han knner sig s ung som aldrig frr
under hela sitt frsakelserika, arbetssamma lif! Han tycker sig vara s
frisk, s kraftfull och ville ej byta med ngon annan man i hela
verlden. Han r ju lskad oaktadt sin fattigdom, oaktadt sitt skygga och
tlpiga stt, oaktadt sitt fula rda hr och sitt obetydliga och oskna
ansigte!

Hur sll han r! Hans hjerta slr s tacksamt. Hvad Frsynen varit god
just emot honom, som unnat honom s mycket godt. Ty deruppe str ju hans
lskade, hans drmmars ideal och vntar troget! Snart, snart fr han
trycka p hennes lppar sin frsta, blyga, trofasta kyss!

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Men med rynkade gonbryn observerade Morti den unge skridskokaren.

-- Frdmde tlp -- mumlade han -- jag skall minsann tukta dig fr de
der vinkningarna och de frlskade gesterna! Hur han lyfter p den
eleganta skinnmssan fr att fr dig presentera det eldfrgade hret
riktigt i sin fulla glans. S vackert den purpurrda halsduken
harmonierar med luggen. Fy fan -- frlt mig min engel -- nr jag tnker
att min stolta, skna flicka skulle offras t den der frlste bonden.

Morti slog nnu en gng armen kring hennes lif och drog henne nrmare
intill sig. Och s, midt framfr fnstret nnu en kyss p hennes panna,
kinder och lppar.

-- Ah, nu r han ren i viken vid udden. Han strcker sina armar emot
dig! Usling, jag nskar du lge inunder der i strmfran. Nej, Malin se,
se han faller, slr nsan i isen och gr en hgst ljlig figur! Det har
du fr allt ditt gestikulerande! Dumhufvud! S oskickligt han br sig
t. Se hur han ligger och kafvar med benen! Oh, nu plumsar han i. God
morgon, min gosse! Totalt under isen! Och den brister allt efter hand.
Det der skall afkyla herr friarn betydligt. Aj, aj, han sjunker, han
synes ju ej mer. Krafla dig upp, stackare, eller ligg der, mig gr det
detsamma!

Malin bleknade. Hon hll sig krampaktigt fast i fnsterbrdet. Hon sg
utan att frst, hennes gon liksom brnde sig in p den flck der han
sjunkit.

ndtligen syntes han nyo vid vattenytan, fick fste vid isen och
strckte bedjande sin hand upp mot fnstret.

Malin gaf till ett rop, skyndade ut, tillkallade drngarne, som just i
stugan hllo p med sin middag, och inom mindre n en minut voro de vid
stranden.

Morti fljde. En af Malins kallaste och mest fraktfulla blickar hade
straffat honom deruppe d han yttrat sin skadegldje fver Adolfs fall.
Han kunde i den blicken se hvad hennes krlek var vrd...

Men, komna dit ner syntes han icke mer. Bred och bl gapade emot dem den
ppna rnnan. Der var strmt och isen alltfr svag.

Karlarne gjorde hvad de kunde. Morti, eldad af Malins utrop och bner,
gick frmst. Han fll i, kom upp igen, frskte p nytt. Frgfves.

Malin gret och qved, torterad till det yttersta. Som en blixt kom
hmden. Och ngern, bitter och -- fr sen. P Mortis utledsna min och
skamflata ansigtsuttryck sg hon att han ansg sig ha spelat en dlig
komedi, som han frgfves skte att med vrdighet spela till slut.

Man arbetade till sent p qvllen. Slutligen fans han dernere. Ett
lyckligt, fromt uttryck var liksom fastfruset p hans ansigte. Och den
rda duken, den gaf nnu i dden ett sken af lif t de bleka, stela
dragen!

Lycklige Adolf! Du slutade ditt lif den dag, d du var p hjden af din
lefnads sllhet! Hur ung, hur full af hopp! Det var din sknaste dag!
Hade du lefvat en minut lngre, s hade den varit din sorgligaste! Men
nu! Hur god r ej Gud! Hur vis Frsynen!

      1881.




Vid Hirsala.


Det r en vanlig skrgrdstafla man ser frn ett af fnstren.
Sommarsolen skiner blank fver en holmbestrdd fjrd. Mrka granstrnder
fverallt. Vass betcker vikbottnen der borta, och lngst inne, der sjn
bildar ett smalt sund, ryker det frn nyss tnda svedjeland.

Hr och der framskymtar en liten stuga mellan granarna, gr liksom
berget bakom den, halfgmd och liksom skande skydd mot vindarne. Inne i
bergen bo "haltiorna", som under sitt hgn ha menniskoboningarna, medan
uppe i sjelfva stugorna, ngonstdes p vinden de sm hemlighetsfulla
vsen bygga och bo, som vrna invnarne fr det onda, som hotar dem
utifrn, d. v. s. sjtrollen, skogsren, hiisirna, gastarne, samt sist
och slutligen fr -- elaka menniskor.

Frn ett af de andra fnstren p rusthllargrden har man en helt olika
vy. Det r en vild, ovrdad skog man ser. Der inne i skogen husera
vargar hela lnga vintern om, och derifrn g de ej sllan helt nra
grdsfnstren p jagt efter djur och menniskor. De hlla trogen vakt, d
klden kommer och skaren br.

En half mil int landet p den sidan, lngt ifrn hvarje menskoboning,
ligger p en grankulle en liten jordkula, som mest liknar en
potateskllare. Der inne bor gamla Weitikka ensam hela ret om. Fordom
tjenade hon hr p grden, var ung och vacker, s visst som hon nu r
sextio r och ful som ett troll. Men i skogen sker henne aldrig ngot
ondt. Skogsret sjelf har lofvat skydda henne, och sjjungfrun vgar
derfr ej angripa henne, hur gerna hon n ville, "ty sjbruden har agg
till mig", sger hon och -- kanske har Weitikka rtt.

Det tredje fnstret i rummet visar nnu en annan tafla full af stmning.
t sder och vester demarkens vilda, men tjusande poesi, ster ut
halfcivilisationens prosa. Nrmast ligger ladugrden och i fonden bortom
fhuset en ofantlig rgker i trde. Emellan tegarne slingrar sig vgen,
knagglig och gr; den heta solen har brnt leran s torr, att man gr
derp som p stelnad lava.

S se nu en gng byvgarne ut i den trakten. "Man har ej rd att bygga
bttre", sga hemmansegarne.

Men hr inne i den stora "rusthllarstugan", fr nrvarande uthyrd till
"sommarnje", smprata ngra glada ungdomar. Man talar om gamla
Weitikka. Den yngsta frken, hon som nyss blifvit s der halft frlofvad
med sin kusin studenten, har sjelf varit i jordkulan, "troligen", sger
hennes fstman, "i det hemliga hopp att der f veta sina framtida den!"
Men den lilla bruden skmtar och ler, pratar och skalkas. Hvad hon
derunder pminner om en bjellra som klingar hela dagen om, hvad hon
liknar en lrka som jemt och stndigt drillar, bara drillar! Och hon
mste ju vara glad, hon som r familjens solstrle, dess framtidshopp
och dess enda gldje.

-- Jag hade s roligt -- berttar hon nu -- jag hade s utomordentligt
roligt! Pappa sof middag, nr jag gick, mamma bakade skorpor och
stackars Erik satt ute och lekte i sanden. h, hvad landet r bra fr
sdana der stackars oskyldiga och olyckliga menniskor som bror Erik! Han
r idiot han, n! hvad mer? Han gr ingen ondt och bara skrattar t
allting! Hvad han glds t solskenet och t naturen! Jag tycker d det
r mer synd med syster Emilie som har lungsot. Att mamma ser sorgsen ut
till och med d hon bakar de allra raraste russinbullar, r d intet
under... Men, allt nog jag lemnade allihop, klef fver det der grdet
och sprang nda tills jag kom till Weitikkas beryktade kulle.

Den unge fstmannen hotade med fingret: -- Du r mig just en liten
vildand, Greta. Hvarfr tog du ej mig med?

-- Du vet att mamma inte tl att jag springer ute i skogen med ungherrar
utan 'frkl', och dessutom ville jag vara ensam. D jag kom fram, stod
Weitikka i sitt potatesland och grfde i jorden med en kpp. Ack, hvad
hon liknade en rigtig hexa! Krokig som en bge och alldeles gr! Jag
har aldrig frr sett ngonting s fult. tt tnka att hon varit
frlofvad med frra herrn hr p Hirsala, med en rigtig fin herreman!
Att frestlla sig att hon varit ung! Att tro att hon varit vacker! h,
det r ju rakt omjligt...

-- Vet du, Antti, hon ltsade ej se mig d jag kom, men nr jag rckte
henne min stora doftande bukett, blef hon vnligare och bjd mig in. Det
var just hvad jag ville. Du vet att kullen ligger nra en vik af
Kaisfjrden och att jordkulan str omgifven af hga, prktiga tallar.
Ett litet fnster sitter vid taket, det kan man ej se utifrn. Men
ofvanp vxer torf samt hr och der litet ljung och ngot rgax mellan
tufvorna. Skorstenen der uppe har den ljligaste fason i verlden, den
ser ut som en kruka.

-- Inne i rummet r deremot rigtigt trefligt. Den svarta spiseln r
utanp dekorerad med gamla nt och inuti med en hel hop underligt
fasonerade husgerd af nfver, fabricerade af henne sjelf. Sngen ser ut
som en badstulafve. Till tcke har hon ett vargskinn och till madrass en
knippa, halm och lite h. Det doftade s sknt af den vissnade
timotejen.

-- N, Greta lilla, hvad spdde hon, skulle vi bli rika och lyckliga?

-- Tyst, Antti, s fr du hra! Weitikka hade ett gammalt skp, som hon
rft ifrn grden. Det var ljusbltt och mladt med rda rosor, tulpaner
och brinnande hjertan. I skpet stodo tre bcker: en bibel, en psalmbok
och Robinson Crusoe. Hon kan lsa, men endast om sommaren, ty om
vintern har solen s sllan tid att titta in. Ibland snar det fver
hela jordkulan, och d ser hon ingenting frr n hon ftt tid att skotta
sig igenom snn och gra gluggen fri. Hon har d intet annat ljus n
pertbloss ... och deras sken r ju flammande och rdt. Mest lefver hon i
mrkret.

-- Stackars krk, hvarfr bor hon s der ensam i skogen, kan man inte
inhysa henne hr p grden?

-- Hon skulle icke fr ngot i verlden lemna stugan! Weitikka eger sjelf
kullen med sitt potatesland, sina tallar och sina vindfllen. P detta
har hon lefvat i fyratio r. Hon hugger sjelf sin ved och br den ifrn
skogen s nra sin jordkula, att det inte om vintern skall mta
svrigheter att f den hem genom snn. Sin potates frvarar hon under
sitt golf, och fr nten som hon binder fr hon penningar att kpa brd.

-- Strax nedanfr ligger stranden. Weitikka fiskar och saltar in fisk t
sig. Den rcker hela vintern om. Om somrarne lnar hon fiskarns julle
och lgger ut nt, men om vintern hugger hon en vak i isen och drar upp
torsk. Det r en besynnerlig figur, den der Weitikka, och nu vet du hela
hennes ekonomi. Vill du veta nd mer?

-- Jag vill veta hvad hon spdde dig, tala om det hellre, s r du
snll!

-- Hvad du r trkig! Hon spdde inte alls. Hon bara berttade, och nr
hon sg hur jag tyckte om att hra, s blef hon helt varm...

-- N, tala om hvad hon berttade! Det var vl om spken, andar,
gastar, troll och all sorts otyg, hon har vl varit p Rastekais berg
och firat "mrkrets seger fver ljuset" p julnatten, hon har vl kt i
pulka med en ren nda upp till iskungens hexfest och der slagit eld med
sin nsa mot de andra trollpackornas, eller hur?

-- Om du inte blir allvarlig, Antti, s tiger jag som en mur och du fr
ingenting veta. Hon talade om sina den, och de intresserade mig s att
jag aldrig mer glmmer det.

-- Bertta dem, min lilla lrka, bertta bara, jag hr gerna p. Hvad
sade hon dig?

-- Hon talade om hvad hon en gng sett frn _detta_ fnster der vi nu
sitta. Det var just den hr vyen hon menade. Hr stod hon den
mrkvrdiga dagen, och hrifrn sg hon det frfrliga...

-- Nej, Greta, hvad du r tck nr du berttar sorgliga historier. Jag
r rigtigt intresserad nu. Var det krlek med i sagan s desto bttre,
fortstt nu, jag r idel ra, men tala om allt ifrn brjan.

-- N ja, jag tror det var s, att hon var kammarjungfru t patronessan
hr p grden, fru von Bergcrona. Patron var en otreflig herre, hgmodig
mot sina underlydande, elak mot sin hustru, som han bedrog fr
guvernantens skull, elak mot sin son och deremot mycket svag mot sin
dotter, som i sin tur kujonerade fadern. Det var jemt krngel i huset,
hftiga scener och stndig ofrid. Och d patron fick veta att unge
herrn frlskat sig i Weitikka och ville gifta sig med henne, blef det
nnu vrre.

-- En dag, det var en sndagsfrmiddag just hgsommartiden, s hade
sonen talat med gubben om sin krlek till Weitikka, men ftt hrda ord
och kalla hnskratt till svar p sin frga om fadern ville tillta att
han gifte sig och finge den tillmnade platsen som inspektor p godset.
De hade skilts som ovnner i vredesmod och under svordomar och
frbannelser. Olyckliga sndag, brjad och slutad utan vlsignelse!

-- Nr unge herrn lemnat sin far, sprang han genom trdgrden och ner
till stranden, der hans syster och hennes guvernant sutto i segelslupen
frdiga att g till sjs. Utom dessa bda var unga frken Laura G. der
ocks, hon som man bestmt till fstm t Weitikkas kraste. Det var en
vacker flicka, stolt och verldslig, kldd i ljusrdt och vajande flor.
P midten vid storseglet satt Trdgrds-Kalle, det var han som sktte
rorna.

-- Unge herrn, rd och upprrd, hoppade i bten, sttte ut och satte sig
vid rodret. Han sg sig omkring. Det var spegellugnt, litet qvalmigt och
qvaft i luften. Han skotade hrdt till, gjorde vl fast skoten och
brjade hvissla en glad melodi. Kalle rodde makligt, guvernanten
smgrlade p franska fver vdret, de unga damerna hade hvar sin roman.

-- Patron, som sett bten lemna stranden, hade ropat p Weitikka, som
hll p att i vaserna ordna stora klungor af doftande rosor i alla
frger.

-- 'Titta ut', hade han sagt, 'der ute seglar nu din lskare med sin
blifvande hustru. Se nu noga p honom, ty du ser honom sista gngen.
Innan bten kommer igen, skall du vara din kos -- men din rsln skall
jag sknka dig af barmhertighet, ehuru det r mer n du frtjenar. Om du
inte lyder mig och har lemnat egorna frr n de seglande tervndt, s
lter jag hundarne jaga dig i vg. Tag tjenst p ngot vrdshus i
staden, der kan du frfra pojkar efter behag. Tills jag sger dig till
kan du st hr och agera frken, men s fort jag har orlofssedeln i
ordning, fr du brja packa in. F se hvad du kan gra med dina blickar,
kanske han vnder om -- f se!

-- Den stackars Weitikka stod stilla. Solen sken s gul och en ltt
solrk fylde med sin ljusbl frg hela landskapet. Hon minnes allting
nnu s vl, och berttar det s vackert. Viken, de mrka
granstrnderna, vassen der borta, och lngst i fonden midt p tjrden
segelslupen med sina nya, hvita, ovanligt hga segel och vimpeln...

-- Nere vid horisonten, der en liten bit af det stora, vida hafvet
sknjes, kunde Weitikka se ett litet mrkt moln. Det vxte. Det kom
nrmare, det blef s sllsamt till sin form. Hennes gon fljde
mekaniskt dess allt jemt strre proportioner. Slupen roddes ej mera;
skyddade af en liten holme tycktes de seglande halft domnat af i
solbaddet. Men snart var holmen dublerad, och den stora fjrden lg
framfr. En hftig vindstt, stark, okuflig och liksom en blixt brytande
fram ur molnet, tryckte fr ett gonblick de skotade hga seglen, kom
bten att hrdt vicka till att ta in vatten och att inom ett par
sekunder ligga omkullstjelpt p vgorna.

-- Hon sg ingenting mer. Det mrknade fr hennes gon. Hon hrde blott
hur utanfr i trdgrden en olycksbdande susning for genom trdens
grenar, och knde hur den varma, tunga luften i ett nu afkyldes och blef
liksom fuktig. Nere vid stranden sqvalpade de frsta vgorna liksom
klagande, det frste och skummade mellan stenarne vid bryggan.

-- Weitikka trodde ett gonblick att hon ftt "solstyng" och blifvit
tokig deraf. Hon trodde att patrons hrda ord varit en elak drm och
hennes syn likas. Hon stod som frstenad och frmdde ej rra sig ur
stllet.

-- Patron, som med sina knarriga sndagsstflar promenerade inne i
salen, vckte henne till medvetande.

-- 'Se s, piga', sade han, 'nu kan det vara nog! Tog du afsked af
krasten eller hur? G nu och gr ditt knyte i ordning, hr har du
pengar, du usla slinka!'

-- Weitikka suckade. 'Och jag fick aldrig ta afsked, aldrig, aldrig!
Sjjungfrun tog honom frn mig, och p kpet tog hon hans brud med. Och
de andra likafullt, patrons dotter och guvernanten. Bara pojkstackarn,
han blef qvar, ser ni han hller fast sig i slupklen. Sjbruden gitter
inte med sdan ful bonddrng, min lskade skulle hon ha. O, du helige
fader i himlen, om jag hade ftt d i hans stlle!'

-- Patron sg det ocks han, allt fr tydligt. Fram mot eftermiddagen
fick man upp frken Anna, guvernanten, men frst flere dagar derefter
unge herrns tillrnade brud frken Laura och den andra. Systern hade
hngt sig fast om hans hals och guvernanten vid benet, ty den frra hade
hans halsduk i handen och den andra hans stfvel. Men unge herrn sjelf
kunde aldrig oaktadt allt skande terfinnas. Weitikka visste nog hvar
han fans, hon. Just der bten stjelpte r mycket strmt, och der nere
bor sjjungfrun.

-- Nr en man r allt fr mycket lskad af tv qvinnor, blir sjjungfrun
ond och tar honom sjelf, s sger sagan.

-- Ack, lilla Greta, det der var fasligt rrande! N hur kom Weitikka
till kullen?

-- Hon fick den till sknks p lifstid af patron, som strax slde grden
och flyttade bort med sin olyckliga och brutna hustru. Weitikka har
sjelf till strsta delen byggt upp sin hla, och man ansg henne
naturligtvis litet galen allt se'n den der hndelsen. Hon blef som hon
nu r -- Gud vet huru. Hon lefver ett fr mig ofrklarligt lif, men klok
r hon bestmdt, ehuru man att brja med icke kan tro det. Hon lefver
icke _ensam_, sger hon, nej alls icke. Hon har sin bibel, sin Gud och
-- sina andar. Nr isen lagt sig och det blir kallt p hafsbottnen, d
sliter _han_ sig, hennes lskade, ls ifrn sin brud och stiger upp till
kullen, der de frr om sommaraftnarne svrmade. Han trder in i det
mrka rummet, som d af sig sjelf fr ett ljusare skimmer, och der
berttar han underbara historier frn djupet. Och Weitikka lyssnar, natt
efter natt, vinter efter vinter. Nr vrsolen tinar upp snn och
smlter bort istcket, d trs han ej mer till Weitikka. D mste han
stanna hos den andra der nere -- och hon, den gamla, sllskapar med
haltian och sommarns alla naturvsen, som om vintern sofva...

-- Och nu, Antti, har du hrt allt. Se nu ut, se! Vid holmen der bor
Weitikkas lskade p hafsbottnen, och der ser man ibland om
hstqvllarne, just frr n isen binder vgen, en reslig gestalt liksom
frfljd af en annan hvit skepnad frska fly t kullen till. Det r
sjbruden som vill hindra honom att g upp till Weitikka. Tro ej att det
r isdimmor, nej, det r den stackars drunknade, men han kommer ej fram
frr n det blir alldeles mrkt och lngt mera kallt.

-- Jo, jo, allt det der kan jag tydligt se, om jag bara litet blundar
med gonen! Det r en vemodig stmning i den der utsigten, men s
nationel; om jag visste hvarfr det s ofta r ngonting mrkt och
dystert i vr finska natur, det r som en ljuf gta, som lngtar att bli
lst!

-- -- -- --

      1880.




Lyx.


Hon satt der alldeles ensam i deras lilla rum, som p samma gng var
verkstad, sngkammare och kk. Det var uppstdadt nu, renskuradt och
ordnadt. Allt som hade kunnat rengras var fullkomligt flckfritt, till
och med taket. Hon hade haft det arbetsamt i flere dagar, det var s
anstrngande att taga itu med s hrda sysslor, trtt och sjuk som hon
var. De gr tofterna i taket hade hon skrapat rena frn den sotiga
limfrgen, och hade mlat det s hvitt hon kunnat med kritvlling, det
skulle vara en af de glada fverraskningar hon beredt mannen fr
hgtiden, julhgtiden, som stod fr drren. Endast tapeterna voro
ohjelpliga. Nedrkta och solkiga p allt vis, var det endast med strsta
mda hon lyckats klistra ihop dem och dlja de vrsta refvorna med en
vd eller par af tidningsmakulatur, s der blef en bred snygg rand p
midten af vggen. Det var icke mycket, men det sg i alla fall bttre ut
nu n frut, i synnerhet med de der granna, brokiga kejsarbilderna, som
hon ftt af sin forna kamrat, tjenstejungfrun hos assessorns.

Der satt nu det ryska majesttet i gardesuniform och med s mnga
kraschaner, band och medaljer, som kunde rymmas p hans brst. P
hufvudet en riktig ryssmssa, grn och med rd kant. P kinder och
lppar var han rdmlad, gonen frgtmigej-bl och alltsammans i
mjlkhvitt flt.

Det var rigtigt trefligt nu hrinne, varmt och behagligt. Erik kunde vl
icke vara missnjd, att hon stlt undan verktygen i skpet och
trvirket, som han snickrade af, ute i boden. Man hade tre helgdagar nu
 rad, och han var minsann ej den, som brukade arbeta om sndagarne;
dertill var han alltfr ung och yster, hennes man. Det var icke att han
ville hlla sabbatens frid, nej, alls icke, men han hade ett annat
sinne. D man arbetat sex dagar  rad, menade han, kunde man gerna best
sig en hvilodag -- en glad dag, rttare sagt.

Der var i rummet nnu ngonting, som borde roa honom, tnkte hon. Han
var naturligtvis icke i den ldern, d man egentligen kan gldja sig t
ett jultrd, men hon, hon, som var nnu ldre, hon hade s hjertligt
gladt sig dert. Han hade aldrig haft ett hem frut, stackars gosse.
Hans mor, tvtterskan, hade bott i barackerna med flere andra familjer
inom samma vggar, och hvad hem var kunde Erik icke veta; det skulle
blifva hennes sak att lra honom det.

Hon tnkte p allting som varit, nu der hon satt trtt och utarbetad,
urstndsatt att rra sig. Julaftonens timme var redan slagen, och han
kom icke. Det frflutna steg fram och pminte henne om ett och annat
... det var s sllsamt, hon hade ju knapt haft tid att tnka under de
elfva mnader de nu varit gifta. Ett jgtande frn morgon till qvll;
arbete frn kl. half 5, tungt, hrdt arbete, tvtt och strykning,
skurning och brk hela frmiddagen, p middagen hemmet och maten, den
tarfliga, hrdt frtjenade maten, s utarbetet igen fr andra, s
qvllsvarden och slutligen natten, den ofta ngestfulla natten, d han,
den unge mannen kom hem drucken, visserligen glad och lustig, men
retlig, s att hon ibland till och med fruktade fr sitt lif.

Allt detta kom fr henne nu. De hade varit lnga dessa elfva mnader,
strfsamma, gldjelsa, s annorlunda mot det hon frestlt sig. Hon var
egentligen icke lycklig, det liksom formulerade sig fr hennes tanke,
det som hon knt som ett obestmdt, plgsamt tryck, ngonting som hon
frskylt, men omedvetet, ngonting som var ett straff, hon visste ej
hvarfr.

Men -- nu just kom hon p det. Det slog henne som en blixt. Det upplyste
detta dunkel af aningar, af oklara knslor och halftnkta tankar. Det
var hennes fel; hon hade gjort det af fri egen vilja. Hon hade gift sig
med honom, den unge, vackre snickargesllen, fr hvilken hon blifvit s
allvarsamt varnad; hon hade tagit honom nd, derfr att hon -- p sitt
vis -- lskade honom.

Huru annorlunda var icke allt nu mot frut! Hon hade varit som medlem af
familjen deruppe hos assessorns! Hon ansgs nstan som trotjenarinna,
ehuru hon endast varit der nio r, men dessa nio r innefattade hela
hennes ungdom. Nitton r d hon kom till Helsingfors ifrn sitt
bardomshem borta p landet. Och s kom _han_, hon var d tjugutta r,
kom och pratade tok, narrade henne, den allvarliga, sedliga, anstndiga
Eva, som af herrskapet ansgs vara frbi den "farliga ldern", narrade
henne p dans, skmtade med henne, gaf henne sm presenter, hittade p
att sga henne sm artigheter hvilket ingen frut gjort; de voro
visserligen litet grofva, men de hade nyhetens behag, och hon var nd,
stackars gamla frstndiga Eva, "bara en qvinna"!

Men han, han var ung, han var qvick i tungan, och hans gon spelade. Man
mste lyssna, nr han hvisslade eller sjng; det lt s lustigt, precis
som en fljt. Han kunde f den surmulnaste att skratta nr han ville.
Och s hade han ett s mrkvrdigt stt att taga henne kring lifvet. Hon
kunde ej sl ifrn sig. Hon kunde ej ge honom en rfil, huru gerna hon
n ville. En annan skulle bara hafva vgat! Det var endast han, som
kunde gra det. Han behfde bara se p henne med de der falska, lnga,
bruna gonen s der ... s gaf hon vika, tillt honom dessa smekningar
och hrde hans frskringar.

Ingen hade frut sttt emot Erik. Fastn han lefde undan och slarfvade
med arbetet, fastn han gick hr och der i grdarne och pratade tok med
tjenstflickorna, trodde de alla p honom. Och Eva, hon rodnade d han
kom, slog ned sina trofasta gr gon, jemkade duken litet lgre ned i
pannan, rrde snabbare om med sin visp eller sttte nnu mer energiskt
med morteln. Men ju mer blyg hon var, dess ifrigare tycktes han. Och s
skref han verser, citerade ur visboken, renskref dem p granna,
englabeprydda papper, hvars blad han suddade ned med sina fingrar. Det
tnkte hon icke p, ehuru hon eljest var s strng med renligheten, det
kunde ju vara af krlek ... man r inte s noga, d man lskar.

Hon kunde icke bra det till slut. Motstndet orkade hon ej med. En dag
tog det henne s mt om hjertat det han sade, hans varma ord. Han var s
vnlig, han bad s mycket, det var omjligt, hon kunde ej sga nej. "N
Erik, efter det s r," menade hon, "efter det s r, s blir jag vl
dervid, lemnar tjensten och blir din hustru."

Erik blef flat, men han dolde sin missrkning och gick skenbart in p
hennes tankegng.

Eva frdes icke en tumsbredd frn det hon ansg rtt. Hon frstod blott,
att hon lskade och att hon var efterstrfvad af den hon hll kr. Hon
sg sig ej omkring, ej framt, hennes idkrets koncentrerade sig p
detta enda: hon lskade honom, och hon skulle som hans hustru blifva
lycklig i ett eget litet hem -- ett eget!

Hennes blygsamhet och tillbakadragenhet retade honom, hennes varma,
trogna hjerta vrderade han deremot icke. Hon var icke ung, men hennes
tjugutta r generade honom alls icke. Det var en prktig rak gestalt,
kraftfull och dock smrt; hennes rda kinder skeno som mogna pplen, det
bruna hret var vgigt och glnsande, och s hade hon arbetat ihop ett
par hundra mark; hon var icke att frakta. Erik behfde ej lta binda
sig af en s smal sak som en vigsel. Med en qvinna kunde man vl r, nr
hon en gng var blifven ens hustru. Dlig karl den, som icke kunde
kujonera en qvinna, och han skulle visa dem, han...

Herrskapet frestlde och bad, det hjelpte icke. Eva var envis, hon hade
sina egna tankar om saken. Ett eget hem mtte vl vara bttre n andras!
Hellre fattigdomen i egen stuga n rikedomen under andras tak; hellre
egen hlkaka n frmmande hvetebulle!

Och fr frigt, fattiga behfde de ju icke bli. Hon kunde arbeta som
hjelphustru. Han var en flink arbetare, slarfvet och drickandet skulle
vl upphra, nr han kom under hennes inflytande. Bara de en gng blefve
gifta, s skulle nog allting blifva bra.

Och dervid blef det...

Vigseln frrttades af sjelfve kyrkoherden, och den lilla festen firades
helt sttligt uppe i herrskapets stora sal. Erik sg under vigseln s
stadig ut i sin snygga svarta rock med lskrage och rosett. Eva sjelf
med myrtenkrona och krans var en sttlig brud, hennes hnder tycktes s
fina i de hvita glachandskarne, en sknk af frken. Der var tal och der
var sklar. Frun, Evas matmor, var upprrd och tyckte ej om denna
skilsmessa frn en vrderad och utmrkt tjenarinna; frken hade stora
trar i gonen under det presten uttalade de desdigra orden, och Eva
storgrt, s att hennes hgrda kinder blefvo nnu rdare.

Men p qvllen frlorade Erik totalt hllningen. Han drack i botten hvar
gng man sklade med honom och fylde strax p igen. Allt det der mindes
Eva s tydligt just nu, mindes hur hon stndigt srades deraf under
qvllens lopp, icke fr sin egen skull, men fr herrskapets, och nd
hade hon bedt Erik s vackert...

Och nr de gingo hem p qvllen, huru var han icke d fvermodig, retlig
och stojande! Han sjng hgljudt hela vgen och kysste henne s ofta ...
icke s stilla, mt och krleksfullt som hon hade nskat, utan p ett
annat stt, hnsynslst, vrdslst och aktningslst. Och sedan hr inne
i rummet, medan han tog af sig stflarne, huru hade han ej d talat rtt
och hrdt, s att han skrmt henne nda till trar. "Nu skall du lemna
herrskapstagena," hade han sagt, "och stlla dig s, att jag blir
belten. Fr si jag tl inte det der, och det r allt jag, som kommer
att blifva herre i mitt hus, jag och icke du, kom ihg det!"

Vren kom nr vintern gick, men det blef icke bttre, ehuru hon hvarje
dag hoppades. Hvad han frtjenade hade han ju rtt till att sjelf
anvnda. Hvad hon arbetade ihop kpte hon mat fr, mat och ngot
husgerd. Det rckte godt till, men ingenting blef fver.

Han var sllan hemma. Hon fick bra maten bort till fabriken, der han
arbetade. Icke alltid var han der; man sade, att han gtt ut "p
render". Maten skulle i alla fall lemnas der; han kom vl igen. Han
kom igen -- men alltfr sent, kom igen, men icke mer arbetsfr, utan
dsig och slapphndt, s att det icke blef ngot af med arbetet.

Slutligen mste hon ge af sin dagspenning fr att betala hans skulder,
n krgaren, n mnglerskan, n juden som slt honom klder. Han tackade
henne aldrig, han ville helst slippa tala derom. Han skrt likafullt
alltjemt om sin duglighet och raskhet, sin hndighet. Han nstan ansg
det som sin merit, att han tlde henne i sitt hus, och frskte alla
medel att lta henne knna sin fverlgsenhet. Det att han lefde p
hennes arbete ansg han som en ofrtjent ra fr henne, en ra, som han
likvl aldrig tlde hra nmnas.

Och dock var Erik ingen verkligt dlig karl, menade hon. Han var alls ej
frfallen, hans utseende utvisade tvrtom stor lifskraft och ungdomlig
spnstighet. Skulle det der uttrycket i gonen ej varit, s hade man
kunnat tro honom... Men de skrattande, simmiga blickarne, som jemt
irrade omkring oroligt och rastlst, vittnade om annat. Och dock! nnu
lskade hon honom, hon mste, han var ju hennes make, hennes...

Han hade heller icke gjort ngot ondt, tnkte hon. Han var ju ung och
bara litet svag. Det var litet ostadighet, tnkte Eva, det skulle snart
blifva bttre, bara tiden led. Han skulle till slut se, att en
ordentlig, rbar och arbetsam hustru var bra att hafva, en trogen,
mildlynt qvinna, som sktte om hus och hem.

S satt hon nnu en halftimme. Klockan, som hon ftt af herskapet, den
stora vggklockan med rda rosor mlade kring urtaflan, slog half tta.
Det led, och han kom icke.

Om hon skulle tnda vaxljusen i granen, som stod vid spiseln? Bara han
icke drjde s lnge, att de brunno ut. Kanske hon borde vnta nnu en
liten stund och hellre stta p risgrynen...

Det gjorde s ondt att rra sig. Det brnde i hufvudet, och kroppen
sklfde till ibland af kyla. Det var tungt att g i dag, det gick icke
s bra som eljes. Hon strckte sig upp efter en blankskurad kastrull och
gjorde spiseln i ordning. Ute i boden stod veden, som hon sjelf kpt och
sjelf huggit och sedan radat upp s ntt och jemnt. Dit ut gick hon, en
brasa skulle skert bidraga till trefnaden. Erik tyckte s mycket om
vrme...

Boden lg vid porten, de otta vggarne inslppte snn, som frdes in af
vinden och hopade sig i en drifva midt p bodgolfvet.

Derinne hrde hon, huru ngon ute i porten talade...

Hon igenknde Eriks rst, ehuru han stod lngre bort, ty han talade s
hgt. Den andre nstan hviskade.

Eva knde en stickande smrta i hjertat. Hon hade igenknt Liisa,
fabriksflickan, p de lspande ljuden. Det var en mrkvrdig organ, s
smekande, s vek, och nd talade hon endast ra, obehagliga ord, men
med den rsten...

Eva smg nrmare intill springan; der hrde man stmmorna tydligare. De
stodo bda vid portgngen, i skydd af stallvindstaket, han och hon.
Erik var vid lrdagslynne, han talade hgljudt och skorrade p mlet.

-- Kan du inte tala saktare -- bad Liisa -- hon hr ju oss, hustru din?

-- Bryr jag mig om henne -- svarade Erik -- om hon tror, att hon skall
vara styrman fr mig, s tager hon allt miste! N, Liisa, sg ifrn,
hvad du vill hafva, s fr du det.

-- Du skall vl hellre gifva henne dina penningar. En fattig flicka som
jag kan vl vara utan. Herrskapsmadamen skall vl pyntas, kan man tro.
Kp hatt med plymer t hustru din; t mig duger hvad som helst.

-- Har jag frr ltit dig vara utan julsknker -- menade Erik -- du vet,
att du fr hvad du vill ha. Fr frigt bryr jag mig ej om min hustru, nu
vet du det. Se s, kom nu, s g vi ut och fira julen, du och jag.

-- Nej Erik, g in du... Hvarfr tog du henne, fastn du pstod och svor
stndigt och jemt, att du hade mig kr?

-- Och det frgar du, som vet, att hon hade penningar och dessutom jemt
hngde efter mig. Inte slapp jag ls. Tror du man kan skjuta ifrn sig
en som hller sdant tag?

-- D kan du hafva det, som du har det! God helg, Erik, jag gr nu, jag.

-- Kom in och vrm dig, du har s kalla hnder s...

-- h, dem vrmer jag sjelf. Och hos Antipoffs i rummet sitta de vl
snart nu alla. Der r varmt, ser du; och der trffar jag
Skomakar-Janne. Adj.

-- Skomakar-Janne m akta sig, han! Rr han vid dig, s skall han f se
p annat. Kom nu, jag har sju mark qvar, vi kpa paletn t dig. Boden
r ppen nnu och bodfrun prutar nog af, fast hon ville ha tio.

-- Jag sger dig, g in! Annars fr du vl smaka riset i natt; hon
missunnade ju mig hr om sistens en enda liten snapps! Halfva stopet med
brnvin skulle hon dela p likasom skulle en inte r med en s'n smula
ensam... G in nu, annars stlls du vl i skamvrn.

-- Tyst Liisa, n -- kommer du?

Liisa lt sig dragas derifrn. Deras glada rster hrdes allt saktare
... de bekymrade sig fga om snn, som yrde omkring dem, om klden och
den kalla isiga blsten, som jagade hvirflar af lsa, sandaktiga
snpiggar omkring p gatorna. De gingo framt arm i arm. Liisas tunna
bomullskjol fladdrade kring henne, den lilla korta paletn blste upp
och blottade nu och d det illasittande utntta kldningslifvet. Men hon
var glad och lustig, svor s hurtigt ibland nr det passade sig, och d
de veko in t en mrk tvrgata, passade hon p och tog fram en
cigarrett...

       *       *       *       *       *

Derinne i boden stod Eva nnu, lutad mot springan. Hon rrde sig icke,
utan tycktes lyssna fven sedan allt lnge varit tyst. En och annan
ensam arbetare skyndade nnu hemt. Alla hvisslade glada melodier eller
gnolade p ngon visa. Endast en och annan gatpojke strk tyst och
slokrad omkring knutarne, husvill och bragt ur jemnvigten. I qvll gick
det ej s bra som eljest att med en lustig melodi jaga hungern p
flykten och att med glada toner fylla den tomma magen.

Eva tyckte sig alltjemt hra sin mans och Liisas rster. Det frefll
henne som om hennes man nnu alltjemt hnade henne i sllskap med denna
slarfviga flicka, som hon hittills hatat utan att veta det och utan
skl; hon tyckte sig frst i detta virrvarr af stridiga knslor blott
en sak: att hon var honom till obehag och att Liisa varit hans
lskarinna redan fre deras gifterml och fortfarande var honom allt
annat n likgiltig. Det pinade henne. Hvarfr just Liisa, denna dliga,
ouppfostrade flicka, utan hjerta och utan seder, denna Liisa, som hon
afskytt och knt samma obehag fr, hvar gng hon beskt deras hem, som
om hon varit ngot som man s fort som mjligt borde frska f ur
huset? Hvarfr just hon?

Liisa var sledes hennes rival, Liisa, skomakar-Jannes fr detta fstm,
den vrsta af alla Sandviks-fabriksflickorna, Liisa, som hade alla
mjliga fel och olater, hon hade sledes tagit hans krlek frn henne,
hustrun. Hon!

Fr frsta gngen tnkte Eva klart i denna sak -- hon frstod, att hon
allena lskat och att denna hennes knsla hindrat henne att bedma hans
knslas rtta halt s, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit s
blind...

I smrtans frsta gonblick gaf hon vika fr ett utbrott af frtviflan.
Hon, den alltid lugna, frtrstande, med det orubbligt goda lynnet, hon
greps af en sorg, som syntes henne omjlig att bra, och hon sjnk ned
som en sten p det fuktiga golfvet i vedboden, sjnk ned p snn och
omfattade med armarne vedstapeln liksom ett altare, vid hvilket hon
ville tigga om frbarmande.

Vinden dref alltmer sn in genom springorna. Drifvan derinne blef
strre. Klden isade henne, fukten trngde sig p henne genom klderna,
men hon knde ingenting; den feber hon nu kmpade mot vrmde henne och
brann som eld i drorna.

S lg hon kanhnda en halftimme sansls. Men en rrelse inom henne
vckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en ken hela
verlden, hemmet, allt. Hon var s ensam. Nu frst frstod hon
herrskapet. De hade insett allt. Hennes drskap, hennes ljliga krlek.
Till dem kunde hon icke g. Och inga vnner hade hon, inga, knapt
bekanta. Hon var ej af det slaget. Emedan hon var intvnd, tyst och
sluten, i sitt stt hgt fver sina jemnlikar och nstan bildad, hade
man dragit sig frn henne med denna skygghet, som s ofta skiljer
rheten frn en hjerteadel, om hvars existens man intet vet, endast
instinktlikt knner.

Evas gldheta ansigte lyste af feberhetta. Hon stred en stund med sig
sjelf, andades vldsamt, hftigt och hgt, som hade hon kmpat brst
mot brst med en synlig fiende. Hon tryckte s hrdt, s hrdt sin hand
mot hjertat, tervann sedan s smningom fattningen, kom till sig sjelf
och brjade att lngsamt skaka af stickor, snslask och sgspn, som
fastnat p hennes kldning. Hon sltade med handen sakta sitt vta hr,
som hade det varit ett oroligt barn, hvilket man med smekningar kan
lugna. Hon strk sina kinder gng p gng, som hade hon sjelf varit den
mor, hvilken hon fr lnge sedan frlorat och som hon nu tycktes i s
stort behof af. S suckade hon nyo, tungt och djupt och sg sig omkring
med lugnare, nyfikna blickar.

Hvar var hon egentligen? Hvarfr hade hon legat hr i boden i klden?
Hvarfver srjde hon? -- -- --

Ah! Sledes medvetandet af denna olycka, som hon s lnge burit utan att
hafva knt den. -- -- --

Hvad srjde hon? Frlusten af honom, honom, som, det knde hon nu, icke
var henne vrd?

Det kom med ens en s skn vlsignelserik knsla af nd fver henne, af
Guds nd. Gud, som hon nyss glmt. Och Han hade ju gifvit henne detta
barn, som skulle se dagen snart nog, detta barn, som skulle blifva
hennes trst i hennes andliga och lekamliga fattigdom, detta mrker utan
ljusning!

Hon bad, der hon nyss frbannat, bad s innerligt, s frtrstansfullt
och log ter mot det kommande, log der hon stod i klden, log som i en
skn drm.

Det var ju icke s farligt. Hon hade ju framtiden eller tminstone
hoppet om en framtid. Hvad var det egentligen? Hon skulle ju snart ha
ngon att lefva fr, och hvem vet, en dag skulle kanske den lilla beveka
hans hrda hjerta och slunda gra allt godt igen.

S skulle hon ndtligen g upp och in till sig igen. Men det gick tungt
med de frsta stegen. Brstet vrkte, ryggen var som af ... att bja sig
stod icke till, och hon mste ju hafva ved till en brasa. Hon fick lof
att gra det festligt derinne, helgdagsstmningen kom fver henne, det
var som skulle hon fira en gudstjenst i sin ensamhet, en gudstjenst,
hvars betydelse hon i detta gonblick knde djupt.

ndtligen d hon hade famnen full af ved och stickor, gick hon
stapplande in, tnde elden i spiseln och tog fram den lilla julgranen.
Hon hade i fickan ett litet paket, hvars innehll hon med strsta
frsigtighet ppnade. Derinne lgo ngra vaxljus, rda, gula och bl.

Eva letade reda p en liten fotogenlampa, hvilken hon tnde och stlde
uppe p klockan. Det tog sig s bra ut, nr skenet kom uppifrn. Granen
stldes p sknken, ngra af de bl ljusen bundos i toppen. S kom en
paus. Hon sjnk ned p soffan trtt, sinnesfrnvarande.

Hon hade glmt hela verlden och knde sin stora smrta som en ddsdom,
hvilken man underkastat sig ssom ngot oundvikligt, ngonting, fver
hvilket man ej ens kan knota. Pastorn hade en gng i kyrkan sagt, att de
som Gud gifvit lidandets brda voro hans privilegierade... Hon knde i
denna stund lidandet nstan som en helgelse. Hon kunde redan, en timme
efter slaget, bra det, som hon aldrig trodde sig kunna utst. Hon kunde
mer, hon kunde frlta. Hon tnkte p Erik med en sorg, djup och stor,
men utan bitterhet.

Och allt detta var icke hennes egen frtjenst; det kostade henne ingen
fvervinnelse. Det fll sig s naturligt, likasom ett sommarregn,
befriande och vlgrande efter sktyngd och qvaf, ngestfull skhetta.

Men det var hjertats och sinnets frid, icke kroppens. Hon led vldsamt
af sinnesskakningen samt anstrngningen och frkylningen der nere.
Febern brnde henne, hennes tankar blefvo allt mer omtcknade. Hon hade
frlorat medvetande af rum och tid; den lilla kammaren frefll henne s
stor som en verld, det lga taket var hgt som en sommarhimmel, och
hennes gon sgo framt i det ondliga; ett vidt perspektiv ppnade sig
p alla sidor, och det som skulle qvalt henne till dden tycktes henne
som en sorglig, klagande melodi, hvilken, oaktadt sin trstlsa
entonighet, likvl icke frmdde vcka henne ur en vlsignad ro, en ro,
orrlig och passionsfri som ddens. En half timme frflt. Hon slt
gonen och drmde. Hon tyckte sig vara uppe hos herrskapet i vningen.
Kket var ljust och gladt, salongerna strlade af ljus, den stora
julgranen var tnd. Smbarnen dansade, och husjungfrun kom in p fyra
ftter, kom i skinnpels och med gfvor i fnget, kom som julbock och
slngde ocks till henne ett paket, det med det svarta kldningstyget.

Men nr hon skulle veckla upp tyget, fll derur ett stort rundt
klhufvud. D hon betraktade det nogare fr att se om det nnu mjligen
kunde anvndas till mat, mrkte hon, att det liknade Erik, att ett af
bladen liknade hans mun, log som han och skrattade. Nsan och allt, allt
var s tydligt. De lnga, halfslutna gonen skrattade ocks hnfullt.

Med ovilja kastade hon bort klhufvudet. Det rullade p golfvet, tyckte
hon, rullade nda bort till kakelugnen, i hrnet. Hon sprang dit och
skulle just bja sig fr att taga upp det och bra ut det; men s
ndrade det skapnad, blef s ljust och skimrande som en stor, stor skr
ros, belyst af solen och doftande. Och der syntes terigen ett ansigte,
det var Eriks och det var icke hans, det var s ungt, s oskuldsfullt,
s allvarligt. gonen voro slutna, och hon sg munnen ppnas vid de
djupa, ojemna andedragen. Det var nu ett litet barn, tyckte hon, ett
helt litet.

terigen skulle hon bja sig fr att krleksfullt upptaga barnet och i
m lycksalighet trycka det intill sig, men hon frmdde det ej; hon
frlorade medvetandet.

       *       *       *       *       *

Klockan var inemot elfva och han satt der nnu, hos madamen som hade
"mathllning", satt med Liisa och skulle "ha roligt". De voro icke de
enda gsterna. Ngra lutkrare frn Sinebrychoffs, alla med sina
sllskap suto eller halflgo i grupper kring borden, en del spelade,
andra bara drucko med cigarrerna mellan fingrarne. En och annan drog
emellant lnga drag p kritpipa, luften var tjock af rk och matos, det
luktade starkt af brnvin och fverallt i knutarne lgo hgar af
lbuteljer vrkta hit och dit af kunderna.

Madamen sjelf syntes mycket litet. Hon sg frnvarande ut de stunder hon
var inne, och var mot vanligheten srdeles ifrig att pminna sina "kra
vnner" att g hem och lgga sig.

-- Hem -- skrek en af flickorna, en murbrukstillblanderska frn ett af
byggeragen, -- hem, hvem talar om hem hr? Bry vi oss om hem, vi som nu
engng kommit hit! Tror hon vi ha ngra vningar, efter hon talar om
hem! Eller hustrur och barn? Tror hon det, madam? Hr ' vi bara gamla
ungkarlar, och ge tusan allt hvad hem heter! Vi tycka om friheten vi!
Hurra fr den! G sjelf hem och lgg sig, och lt oss hllas. Skl,
madam, ge hit ett par flaskor till, det r tusan till vder att gra en
stackare trstig!

Madamen skrattade, alla skrattade. Endast Erik satt tyst. "Gamla
ungkarlar"! Uttrycket slog honom. De voro hr alla hans bekanta, men --
ingen af de gifta. Det var verkligen endast ogifta. De andra, -- de voro
i sina hem. Hem, hvarfr plgade det ordet honom? Han tyckte icke om
sitt hem! Han lskade ju friheten, han hade det ju nu som han ville.
Liisa satt ju hos honom, bolmade och rkte, drack butelj p butelj, lg
med det rda hufvudet mot sina hnder, och sparkade upp med sina vta
och trasiga strumpor p hans stol fr att lta honom vrma ftterna, som
voro s kalla. Stackars Liisa, hennes trasiga kngor torkade hos madamen
i kket, hennes bsta "julkngor", som lngesedan hade spruckit p sidan
och voro snedgngna -- -- --

Han borde trifvas nu -- men -- i qvll gick det inte. Han var sjelf vt
af snn derute, brnvinet vrmde icke nu som vanligt, det bara oroade,
nstan plgade.

Liisa var s krlten. Hon gaf honom kyss p kyss, tiggde och bad att f
pengarne, men -- han gaf intet. Hvarfr? Nej, han ville inte. Han skulle
retas med henne en smula. Hon var ocks frfrligt besvrlig. Hennes
tnder hade blifvit maskstugna p en tid, unga flickan! det var redan
stora hl midt framme i mun. Allt det der syntes s bra just nu i den
klara belysningen. Och lng var hon i lifvet, lng och smal som en
saltstrmming. Det var inte utan att kldningen luktade litet sill --
h! det r inte s noga ... fattigdomen -- men -- mrkvrdigt att han
skulle tvingas att tnka p allt det der just nu.

Liisa steg upp och gick fr att se om sina kngor i kket. Det var s
kallt i sknkrummet med det otta, smutsiga golfvet och drren mot
farstun, som alltjemt gick af och till. Hon skulle f det bttre om
kngorna bara voro torra och kunde tagas p.

Han fljde med i kket, gick efter henne genom ett litet rum, och kom
ditin. h! var detta ett kk? Madamens kk? Denna stora "bagarstuga"
frn den gamla, goda tiden med spis, brdugn och bakbord. S vackert det
var derinne. Nyskuradt och fejadt, med hemstpta tregreniga talgljus i
stakarne, med julgran midt p golfvet och det stora bakbordet p bockar
fullt af julbullar, risrgynsgrtfat, mjlkkannor och nyssupptagna
julgfvor.

Vid bordet satt madamens gamla mor med en stor grttallrik framfr sig.
Madamen sjelf skar fr brd, godt, nyss bakadt, doftande julbrd med
russin uti. Syster, madamens syster, sotargesllen Witikkas sttliga
fru, satt bredvid vrdinnan och serverade sin yngsta den bsta julmaten
fr en s ung nybrjare i verlden ... hennes man satt midt emot,
strlande i lugn, flegmatisk lycka, och betraktade gruppen. Madams egna
barn, kammade och med papiljottlockar som horn kring sina sm rda
anleten, sutto och petade ut mandlarne i grten, smniga och fvermtta
af trtthet och njutning. Deras gon stodo som p skaft, de glnste och
blinkade, stredo mellan smn och lngtan efter nnu mer roligt och nnu
mer julklappar. Det var ett joller af barnen, en doft af granljus och
frskbrd, af jullack och julgldje, en stmning af trefnad, af gldje,
af renlighet, af hem.

Hem, hem. Det strmmade fver honom en knsla af leda fr allt det andra
... allt utom ett sdant hem. Och han sg framfr sig, der han stod i
drren, sg som i en slags drm.

Liisas intrdde i rummet vckte en viss misstmning. Madamen steg upp,
lade bort den vnliga, husmoderliga minen, tog p sitt
vrdshusvrdinneanlete och frgte med hvass ton:

-- Hvad vill ni hr? hll er i sknkrummet mamsell, jag vill inte ha
sdana som ni i mitt hem, hr ni.

-- Jag skickade mina kngor hit att torkas, madam -- sade Liisa,
alldeles dekontenanserad, -- och skulle se efter dem.

-- G till hger, der r min mans kk, der sitter han, och der ro
skert edra knghasor!

Madamen pekade med tummen utt. Liisa vnde om. Till hger var ett litet
kk, der fans mannen med ett par andra. De voro nstan i mrker. En
fotogenlampa halfbrann p skpet. Det hr var sjelfva krogen. En disk
... hela spisen full af ankare, fjerdingar, tunnor. Tolpo, krgarn,
madams man satt redan och sof framfr sitt glas. De andra halflallade,
omedvetna af denna verldens vl och ve vid sina, det var deras jul...
Liisas kngor lgo p disken, lika vta och sura som frut. Hon tog dem
med en svordom och gick, fljd af Erik. Men han, han var i hast blefven
s vresig. Liisa kunde inte f honom glad igen.

Om en stund voro de ute. fverallt var der ljus i fnstren -- julgranar,
barn, hem. Liisa hngde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter.
Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna,
hvarfr fick hon dem inte? Han var en dlig karl, som det inte lnade
sig att ha till vn, en kujonerad stackare, ett riktigt krk.

Men hvar de passerade frbi hrdes inifrn glada rster, lek och musik.
Ifrn ett hus tonade der ut en psalm i natten. Man kunde se in, om man
stlde sig p t. Fadern spelade p en liten orgel, barnen stodo
omkring, modern sjng. Hon var som Eva, litet stor i kroppen, hade ljust
hr och samma vnliga, fridfulla leende. Hon sjng s vackert. De sm
frskte ocks. Mannens bas sekunderade. Pigan stod i drren med
hufvudet p sned och de enfaldsfromma gonen hjda mot taket, hgtidlig
och full af andakt.

Erik drog bort Liisa, -- ter hem, hem och hem. En obehaglig qvll,
denna. Det frfljde honom som en mara -- han kunde ej blifva det qvitt.

Hm! ndtligen. Han var ensam. Han hade med vld slitit sig ifrn henne.
Och nu var han vid drren. Hans -- ja, hans hem.

       *       *       *       *       *

Klockan var nra tolf. Han fick efter ngot letande fatt i nyckeln, vred
om och ppnade. Med honom kom ett kallt drag utifrn; vinterkylan
trngde in i det lilla varma rummet, der nu en ovntad syn mtte honom
och ovntade ord, fga lika Evas lugna stilla rst, som eljest helsade
honom.

Der stod en frmmande qvinna vid spiseln, en liten och tunn gammal
qvinna med skarpa drag och lifliga gon, som lika vl kunde se vnliga
och trohjertade ut som de nu riktades htskt och spetsigt mot den
intrdande.

-- h, ni skulle skmmas, -- talade hon, -- skmmas gonen ur er,
ltting, att komma hem s hr sent, se'n ni lemnat eder hustru ensam p
sjelfva julnatten, sjuk och i ett sdant hr tillstnd. Sdan urspegel
till karl! Hrde jag inte hvart enda ord ni talte i aftons med den der
fabriksslynan. Och hon, er duktiga hustru, hon hrde't med hon, efter
hvad jag kan frst, eftersom jag sedan sg henne komma ut ifrn boden
med veden, qvinnstackarn, blek och halfdd. Fy, ni skulle just skmmas!

Erik halfmumlade ngot, knuffade henne d han skulle fram i rummet, och
famlade, med gonen oskert svfvande af och an, utan att kunna se
ngot, rakt emot den uppbddade sngen.

-- Ut med sig, trasvarg -- skrek den lilla qvinnan, -- eller ock lgg
sig under bordet! Frn den hr stunden r han frmmande i det hr huset,
som hon betalar hyran p, han r frmmande och fr inte mer ligga henne
till last i maten heller! Hon r s illa deran nu, der hon ligger, s en
fr vl ta' henne i frsvar fr er, kan jag tro! Och eftersom ni inte
gr henne annat n ondt, s blir det jag som skall se om henne. Och jag
som befaller. Och det blir ni, som lyder; hr ni det, karl! Tror ni inte
jag hr, hur ni vsnas om qvllarne och hur ni far fram. Och det fastn
ni har en s prktig hustru och en rlig och ordentlig qvinna, som r
fr god fr en sdan som ni. Packa er af nu, eller ock under bordet med
er, s ni inte r i vgen. Begriper ni inte, menniska, att hr r
frgan om lif och dd?

Den lilla qvinnan rusade med ens till sngen. Eva hade legat der,
likblek, med gonen slutna. Men hon reste sig hftigt upp; en strm af
trar rullade ned fr hennes kinder, och hon klagade hgt, i det hon med
konvulsivisk kraft fattade i sngkanten, som hon tryckte sig emot, allt
under det hon bjde sitt hufvud mot vggen hrdt och vldsamt.

Erik blef uppmrksam. Han sg och sg, gonen blefvo helt stora i
hufvudet p honom. Han lutade sig nyfiket framt och stod liksom
frstenad. Han insg, att han var fverfldig, men han vgade icke rra
sig. Det frfrliga i en sdan kris hade han aldrig frr anat. Som vid
synen af en ddskamp stmdes hans sinne; han betogs af ngest, han
sklfde af sinnesrrelse och han kunde hvarken g eller stanna. Skrmd
sjnk han ned p en stol och lt armarne slappt hnga ned t golfvet.

-- Upp med sig, odugling, -- skrek den lilla qvinnan, -- ser han inte
att hr behfs hjelp! Fr Guds skull, tag i, var menniska! Frstr han
att hon hller p att d, och det r fr hans skull, hans, som inte r
vrd s mycket som hennes gamla sko engng!

Erik rrde ndtligen p sig. Han gick till sin hustru. Han hrde icke,
sg icke annat n henne. Hon var s blek just nu, hennes ansigte hade
ett lidande uttryck, som frsknade det och frlnade det ngonting
fint, genomskinligt, nstan vackert. Hon var s ren i den hvita trjan
och s hjelpls, s fullkomligt hjelpls som ett barn. S hade hon d
varit hela qvllen ensam och sjuk, under det han gtt ute med Liisa. Hon
hade prydt hemmet med gran, med ljus, med nya tapetseringar kring
vggarne. Hvad? I julgranen hngde en storrutig yllekarlhalsduk och ett
par nystickade ullstrumpor ... troligen mnade till julklapp t honom.
Och p andra sidan ... ett par grofva tofflor, virkade ... af henne till
honom. Hon hade hrt hans samtal med Liisa sledes? Sttt och lyssnat i
vedboden. Det var ortt af henne att lyssna. Men, s hade hon ocks ftt
lida. Hon hade frkylt sig derute ... derfr var hon s sjuk nu.

Ah! nu brjade smrtan nyo. Frgen kom p hennes kinder, kom som en
svallvg, tnde rda lgor i hennes ansigte, det flammade nda upp till
pannan, gonen ppnades vidt, lyste som eld, och hon bet i lpparne
tills de bldde.

Erik fattade henne helt pltsligt, utan all reflexion, tryckte henne
intill sig, sltade hennes kinder, hennes hnder och talade en hop
barnsliga, osammanhngande, trstande ord talade som till ett sjukt
djur, hvars plgor han ville med sin rst liksom lulla till ro.

Men, hon visste icke af allt detta, Eva, hon vred sig ls, lutade sig
mot vggen, slog hnderna mot den, knppte dem derp ihop och snyftade
s trstlst.

Erik vardt alldeles rdls. Han jemrade sig, och frlorade totalt all
besinning. Sprang omkring i rummet som skte han ngonting, tog den
frmmande qvinnan i bda hnderna och bnfll s innerligen att hon
ville gra ngot, hvad som helst, blott hon slapp att pinas s, stackars
hustrun.

-- N, qvicknar hans hjerta vid nu? -- smmurrade hjelpfrun. -- Falla p
kn skulle han och ta' afsked, om s skall vara. Vet han, hvem som ddat
henne, om hon skall hn, vet han det?

Erik hrde henne icke; han stod bredvid sin hustru och tycktes med hela
sin hllning be henne tyst om frltelse. Eva hade nnu ej ngon aning
om hvad som frsiggick. Hennes tankar voro orediga, alla frestllningar
sjnko som tunga dimmor stndigt nedt, och allt hvad hon betraktade
tycktes henne som tta, bolmande moln.

Slutligen talade hon litet; hon trodde sig alltjemt allena:

-- Det r s ntt hrinne -- hviskade hon -- och julgranen r tnd! Det
r varmt och snyggt, herrskapet skulle visst bermma mig. Allt r
rigtigt fint. Stackars Erik, han ville inte ha mig, det var jag som
hngde mig fast. Stackars min Erik, han dricker fr att glmma sitt hr
hemma, mig och allt. Stackars Erik!

Han bjde hufvudet mot hennes hand och grt, grt bittert och tyst. Han
snyftade som ett barn, drog djupa suckar och sg s fvergifven ut.

nnu ett anfall af krampaktig plga. Han led, han ocks, led verkliga
samvetsqval. Han glmde grannqvinnans nrvaro. Han baddade sin makas
panna med den duk, som rcktes honom, stdde henne och frskte p ett
eget, blygt, tafatt stt, som var honom fullkomligt frmmande, att
hjelpa henne.

Den svartkldda stkade fr sig, men kastade ibland en frvnad blick
bort till den sjuka och honom som efter sin frmga frskte lindra sin
hittills s frsummade hustrus lidanden.

Natten gick, men Erik vek icke. Hans hjerta, som pltsligen vckts,
lrde honom tusen sm omvrdnader, som gjorde henne godt, och han
slsade p henne en mhet, som hon aldrig frr anat att det fans inom
honom, lika litet som han sjelf. Han kysste henne mt och betraktade med
blickar fulla af ngerfull mhet hennes febergldande ansigte.

       *       *       *       *       *

ndtligen dagades det. Julmorgonens uppgende sol frgade hafvet
alldeles blodrdt, bken lngt ute p isen sken som en eldbrand mot den
hvita, rdflammande snn. Den finska hufvudstadens alla kyrkklockor
ringde; p de sm gatorna omkring det hus der Eva bodde i den
halfbebygda stadsdel, som kallas Rdbergen, hrdes bjellerklang och
rster, det var helgdagsstmning och juldagsfrid, det var hvitt af snn,
lugn och solsken.

Sm sparfvar flgo omkring p drifvorna, qvittrande och ruggiga. Hr och
der i portgngarne tittade barn ut och helsade hvarandra med en snboll
och krpo s undan igen af fruktan att knbart f helsningen tillbaka.

Qvinnor och barn begfvo sig i julottan med psalmbcker inlindade i
sina nsdukar, halfmorgnade figurer syntes hr och der i fnstren med
sina pipor i munnen; det var juldag, man hade god tid p sig att rka
och dra sig till efter gudstjensten, d inre vgen till en och annan
vlvillig utsknkningslokal alltid stod ppen.

Ett par karlar och lnga Fabriks-Liisa gingo och slogo utanfr det gr
huset, der hon och Erik samtalat i gr. Liisa var lika slarfvigt kldd
som qvllen frut, den utlofvade paletn syntes icke till. Hennes
ansigte tycktes, oaktadt blidvdret, vara blfruset, och den skrynkliga
svarta sidenduken dolde illa hennes krusiga oordnade rda hr.

-- F se, om man fr honom med sig -- yttrade Liisa -- han var s ond i
gr, s att jag aldrig sett honom vrre... G nu in, Janne, s stanna vi
andra hr s lnge och vnta.

-- Om inte hustrun hans har ftt penningarne af honom, s vill jag vara
en nors -- frklarade Janne och stdde sig mot porten. -- Nr han icke
slppte efter fr dig, s gaf han dem vl till henne, fr en sdan der
kan aldrig vara karl fr sin hatt, det fr jag sga.

-- Och fr fattiga sju mark vill ni st hr och frysa -- snste Callo --
pf! jag gr min vg, adj med er!

Det kom en liten svartkldd, mager femtiorig qvinna ut ur drren till
hger och rakt upp mot gruppen.

-- Bort med er och det genast -- yttrade hon hftigt -- tror ni jag inte
knner er? Det r ni, som i flere r frstrt Erik, narrat honom med er
och stlt till gemenheter hr fr hans stackars hustru. Jag vet, hvad du
r fr en, Callo! Jag vet, att det var du, som stal rocken hos
assessorns, och om du nnu en gng gr till krogen med Erik, s anmler
jag dig fr stlden, ty jag har ett vittne till! Ja, det har jag...

-- Och du, Janne, jag vet, hvad du haft fr fuffens med garfvar Olins
kalfskinn... Hll dig du i skinnet och lt Erik vara, eljest talar jag
med fiskalen...

Janne spottade, krde ut lpparne, rynkade sin panna, svor en ed mellan
tnderna, knt handen och gick derifrn, slngande med ben och armar och
med en min, som om han varit srdeles frnrmad. Callo teg som en mur,
han ltsade som hrde han intet, utan gnolade en visa, under det han
gick int grden. Liisa stod och sg frargad ut, satte armarne i
sidorna och borrade sina gon rakt in i den lilla grlsjuka gummans
skrynkliga ansigte.

-- Akta hon sig, kring! Hvad har hon med oss att gra? -- rt hon. --
Pallra sig i vg; eljest kan hon f sig en knuff af mig, en som hon
knner s lnge helgen rcker!

Den lilla svarta betraktade allvarligt den unga qvinnan. Hon tycktes med
gonen vilja utgrunda hennes innersta tankar, lsa i hennes sjl,
beherska henne.

-- N, hvad ser hon p mig fr? -- frgade Liisa. -- Har hon aldrig sett
folk frr?

-- Vet du hvad, Liisa, jag har knt dig frut, stackars flicka; du r
icke skuld till att du r som du r. Du tror sjelf, att du r s
frhrdad, att man icke kan finna en god tanke hos dig, men s illa r
det icke. Du br ej flja med de der karlarne, du r fr god att fra
det lif du fr! Och Liisa, om du visste, huru mycket din salig mor led
och stred och arbetade fr att f dig fram... Hon grt och hon grt ...
jag var med ifrn brjan och sg allt. Det var en natt likasom den jag
varit med om derinne nu, och hon bad Gud fr dig, bad och tiggde. Hon
kysste dig och bad igen. Om frbarmande tiggde hon, den uslingen, och om
frltelse ... af Gud!

-- Hon skulle ha' ltit bli; jag har henne icke att tacka fr ngot ...
tvrtom.

-- Liisa du, lt bli att bannas. Du vet icke, hur det var. Hon hade en
man, han var murare; n ja, han var hennes fstman, men de skulle ha
gift sig, om icke...

-- Om icke, om icke han ltit bli! om icke fr annat s fr att gra det
rigtigt stt fr mig!

-- Om icke det hade kommit en annan i vgen, en dlig flicka, som tog
din fars krlek frn din mor. De voro s lyckliga innan dess och hade
allting frdigt att ta ut lysning, s fort han skulle ftt pengarne. D
kom hon, stal din far ifrn henne, ifrn fstmn, frde honom ut med
sig, lrde honom att sitta dagen om p krogen, och s, s...

-- S fvergaf han mamma, det var rtt t henne.

-- Det der menar du icke; nej Liisa, det menar du icke. Du skulle icke
sga det; hon var s kr i dig, din mor, hon lskade dig, allt ifrn
frsta stund.

-- Och s dog hon af svlt och elnde.

-- Emedan hon gaf dig allt hvad hon hade, kldde dig, hll dig fin och
snygg...

-- Och min far, den...?

-- Ja, han var och frblef borta.

-- Dog han ... eller hur? Kanske han drnkte sig i sorgen?

-- Nej, han gifte sig med en bonddotter och for till landet...

-- Ah!... Lefver han nnu!

-- Det vet jag icke ... jag har mitt arbete hr i staden.

-- Herre Gud, tnk om han lefver!

-- Liisa, du r bestmdt en bra flicka, du m prata emot hur mycket som
helst; du r en bra flicka, erknn det!

-- h nej, madam Lundqvist, jag r allt en dlig flicka, jag; jag vet
det mer n vl.

-- Nej bevars, du r icke dlig, du r bara p dliga vgar...

-- Men jag hatar de goda och hederliga, jag tl icke se dem, jag blir
sjuk, nr jag fr se en sdan der skenhelig en som Eva, Eriks hustru...

-- Du har bara haft dliga exempel, du har aldrig haft goda menniskor,
aldrig krlek.

-- Goda menniskor ha fraktat mig och sett med mkan p mig ... goda
menniskor, ja; goda menniskor ha lrt mig att hata det goda!

-- Du har aldrig sett mhet! Hon dog, d du var tre r, din mor; du har
aldrig ftt omvrdnad, alla ha hjelpt till att dra dig ned och
frtrampa dig...

-- h nej, man har gett mig trkiga bcker, man har tussat polis efter
mig, man har nog gjordt godt, s godt, att jag ville strypa dem, som
gjort mig godt, om jag kunde.

-- Din stackars mamma, hon skulle ha skyddat dig...

-- Om hon lefvat ja...

-- Om det icke hade funnits en dlig qvinna...

-- Sdan som jag...

-- Sdan som du hllit p att bli. Hr du, Liisa, titta in hit lite, jag
ppnar drren: de se dig icke. Sedan nr du sett, kan du vlja: ettdera
fortstta ditt frra lif, arbeta i fabriken och drifva omkring p
gatorna...

-- N, hvad nu, hvad tror madam att en sdan som jag duger till annat?

-- Jo, du duger till arbete. Vill du bli min tjenstepiga, s kan du f.
Jag r gammal och har mycket arbete med mina sjukbesk. Vill du bli min
piga och skta om allt mitt, s kan du, som sagdt.

-- Herre Gud, hvad ni r underlig, madam, jag vet inte, hvad jag skall
sga.

-- Tyst bara och flj med!

Den lilla gumman tog Liisa i handen och gick in i frstugan. Hon ppnade
sakta drren till Eriks och Evas rum, skt Liisa framfr sig, stlde
henne bakom skpet i skuggan och gick sjelf, utan att sga ett ord, fram
till spiseln.

I rummet var alldeles tyst. Man hrde blott den stora gammalmodiga
klockans tick-tack och de lugna andedragen af den sofvande.

I sngen lg Eva, blek och stilla. Hennes brst hfde sig regelbundet,
ett uttryck af lycka och gldje lg fver hennes fromma ansigte.

Bredvid sngen p pallen satt Erik med hennes ena hand i sin. Hans
ansigte var som frvandladt. Der var en andakt fver det, som hade han
suttit i en kyrka. Hans gon voro fsta msom p hustrun och msom p en
liten varelse, som lg p golfvet, inbddad i en kldkorg, och som med
de sm armarne sprattlade i luften, liksom skte hon ngon fr andra
osynlig ... ngon som fans, men som hon ej kunde n ... ngot ...
mhnda vingen af den engel, som mste vika nu, d jordelifvet skulle
begynna.

Liisa stod en stund qvar. Sedan ppnade hon drren och gick ut. Derute i
frstugan hrdes ett snyftande; det drjde en stund, derefter blef allt
tyst som frr.

       *       *       *       *       *

Tredjedag jul var lika strlande och lika blid som juldagen. P
Helsingfors gator strmmade en skara pelskldda promenerande. Ungdomar
med skridskor i hnderna gingo ned t hamnen, iswostschikar med sm
ryska sldar och finska hstar kte af och an lngs esplanadgatorna,
slngde i hrnen, lto det g i full karrier, svuro hojtade och slogo
de arma djuren, som sprungo omkull gatpojkar och allt hvad som kom dem i
vgen. Det skramlade lngs trottoarerna, der officerarne gingo med
slpande vrjor och klingande sporrar, och hela grupper af flanerande,
rkande, med gyllene lyror prydda studenter stodo i gathrnen eller redo
p det lga rcke, som omgrdade kapellesplanaden.

Tv och tv, utpyntade i siden och sammet, i plymer och dyrbara
pelsverk, gingo der fram stadens unga sknheter p hga klackar,
medvetna om sina yttre och inre fretrden samt om den skara beundrare,
som de skulle mta der och hvar p gatorna.

Men framfr ett af de stora fnstren stod en ensam arbetskarl i sina
sndagsklder, stod och stirrade in genom den prktiga
spegelglasrutan...

Det var ett linnemagasin. Utbroderade fruntimmersplagg hngde derinom,
ett par eleganta barnkldningar syntes allra nrmast, de voro grant
utstyrda, och p den ena, garnerad med ljusrda band, stod en liten
papperslapp, p hvilken lstes det utsatta priset: 7 mark.

Arbetaren sg och sg, lade hufvudet betnksamt frst p ena, s p
andra sidan. S ref han sig i hret, rynkade gonbrynen under djupt
begrundande, gick ett steg, men vnde om igen. Han bet sig i lppen, sg
bort, men tittade alltid dit tillbaka.

Slutligen skakade han p hufvudet.

-- Men det r bara lillan, som har godt af den der -- sade han fr sig
sjelf s hgt, att en frbigende kunde hra det -- men af den andra
saken har hon roligt, hon, hustru min.

Och s gick han igen, frbi flere hus, och stannade framfr ett annat
stort fnster. Det var en fruktbod. Vackra kruk-cypresser, myrten och
rosor stodo der p hyllorna, och hela tunnor och korgar af pplen
skymtade lngre fram i den lilla butiken. Ngra granna blombuketter,
bundna p stltrd och dmda att vissna innan morgondagen, voro
uppstlda i en krans omkring rutan, men i midten hade man placerat en
liten korg, gjord af stltrd och mossa och garnerad med jordgubbsblad
och innehllande ett halft qvarter br, stora, prktiga, mrkrda, vuxna
ngonstdes i drifbnk.

Erik stack hufvudet s nra han kunde och analyserade jordgubbskorgen s
noga som mjligt. Nej, de voro verkligen naturliga, han tyckte han knde
doften af dem. Han skakade hftigt p hufvudet och beslt att vga ett
frsk att komma in grdsvgen.

I porten stod en jungfru, som skulle in i huset; hon hade varit p
promenad och hade svrt att skiljas frn sin "kusin", gardisten, som
fljt henne hem.

-- r det hr, som man gr in till fruktbutiken? -- frgade Erik, i det
han frlget tog hatten af sig.

-- Jaha, men den r inte ppen i dag.

-- Jag var hr i gr och tittade och i frgr med, men det r ju alltid
stngdt. Nu s har jag tnkt ut, att allt vissnar derinne, om man icke
kper ngot, och derfr s...

-- r ni d en tocken tusan till karl, som kan kpa sdant der? --
sporde jungfrun en smula misstroget.

-- Jag gr allt i de rendena -- svarade Erik.

-- N, jag m sga! St hr, s skall jag tala vid frun; hon r hemma
och ppnar nog drrn fr er, om det r allvar med kpandet.

-- Det kan hon lita p -- menade Erik och knyckte till; han tyckte inte
om att man misstrodde hans afsigter.

Hon gick, den sndagskldda hufvudstadsjungfrun, gick med en liten
ndig, uppmuntrande nick och frsvann i huset, medan gardisten med
nyfikna blickar betraktade Erik, vntande p det lilla fventyrets
utgng.

Om ett gonblick kom hon igen, lste upp en drr och lt Erik stiga in.
En fyllig, sidenfrasande fru med myndig min och hgfrdigt, uppblst
ansigte stlde sig rakt framfr honom, mnstrade honom helt fver och
frgade sedan.

-- Hvem r det som skickat honom?

-- Det r allt jag sjelf, det.

-- S, hvad vill han ha hrifrn? Ett pple, eller hur?

-- Neej, det fr hon inte ta, kan jag tro.

-- Hvem hon?

-- Eva, vet jag.

-- Hvad fr en Eva?

-- Hustru min, frsts.

-- Hm, ni skall vl ha en blomma d? Men jag skall tala om att de ro
icke fr sdant der folk; de ro allt bde fr fina och fr dyra fr
er.

-- De ' inte s dyra nd, menar jag.

Den tjocka frun knyckte frargad p nacken och drog upp fverlppen.

-- N, sg d ut, hvad ni vill hafva; men det hr r dyra saker, skall
jag sga er, och ni ser icke just vidare frmgen ut. Var s god och sg
ifrn fort hvad ni behagar; jag har inte tid att st hr lngre...

Erik sg brydd ut, han tummade p sin hatt, slutligen sg han upp:

-- Kra, goda frun eller frken, sg mig hvad r bttre att kpa af de
tv sakerna, nr man har sju mark att spendera: en sdan der grann
barnkldning t lillan ... den hnger der i andra fnstret der bredvid,
frun vet ... eller ocks t henne den der korgen med jordgubbsbren med
en ros i midten ... fr mer kan det vl inte kosta n sju mark heller,
fastn det r midt i vintern. Sg nu, goda frun, hon som r qvinfolk
sjelf m vl frst sig p hvad Eva hellre kunde nska sig.

Frun sg p karlen och drog till med ett litet leende, ett sdant
leende, som r s eget hos kpmn, d de f tag p en kund, som icke
alls kan bedma en varas vrde, en kund, som kan och vill betala sju fr
tu, en kund, som de kunna lura, om de vilja.

-- Skall det bli till julklapp t hustrun?

-- Neej, inte.

-- r det er brllopsdag eller hennes fdelsedag?

-- Neej, inte det heller.

-- r ni nygifta?

-- Vi hafva allt varit gifta ett r snart nu.

-- Hvad! Jas, det var sant, ni har ett barn!

-- Jo, det r just det; hon r tv dygn gammal nu.

-- Aha! D r kldningen der fr stor, alldeles fr stor! Och s vet ju
barnet ingenting om det, det knner ingenting, men modern...

-- Det var just hvad jag tnkte.

-- S det r allt bttre ni tar brkorgen! Men den r egentligen mycket
dyrare n sju mark, den.

Erik sg bedrfvad ut.

-- Hvad kostar den?... jag har inte mer n det hr och fr inte p lnge
heller, ty nu hrefter gr min ln allt t till hushllet, och hon fr
ej arbeta mer, hustru min, nej, det fr hon inte. Jag skall allt vara
karl och arbeta fr oss alla tre, jag!

Frun tog korgen, brt af en af rosorna och stack den midt i.

-- Hr har du den -- sade hon och gaf honom den doftande brdan.

-- De ro vl rigtiga? -- frgade Erik och tog med den strsta andakt
och frsigtighet i korgen. -- Det r vl icke ngot underslef med det
hr heller?

Men han mrkte snart nog, att allt var rtt, tog upp sin blrutiga
bomullsnsduk, vecklade upp den, knt upp knuten i ena hrnet och
framtog en ntt femmarkssedel och tvenne enmarker.

-- Hr r det, -- menade han, psatte sin hatt, tog korgen och beredde
sig att g.

-- Ni mste allt hafva mycket penningar, karl, efter ni har rd att
best er en sdan der lyx -- sade frun och sg belten ut, nr hon stack
penningarne p sig.

-- Sdan der ... hvad heter det? -- sporde Erik och stannade i drren.

-- Lyx, heter det, lyx -- sade jag.

Erik sg med en stadig blick p frun: -- Hm, hon vet inte, hurudan
hustru jag har, fr d skulle hon icke tala s der! Jag har en bra
hustru, ser hon. Och nu har jag ett barn, som kostat hustru min mycket.
Och jag har varit ett nt, och jag har suddat bort mina penningar. Men
jag skall icke gra s mer. Och hon ska ha det bra. Och hon ska ha
sdant der lyx. Jaa, lyx ska hon ha! Adjs!




Svaga sjlar.


Frieriet.

Jaa, det r inte tu tal om den saken, Sakari skall ha flickan! Hon r nu
i alla fall enda dottern der i grden, och om hon ocks inte har ngon
strre frmgenhet att prkna, s r hon dock lngt ifrn utan. En
duglig hemgift fr hon, och dessutom bde kor och svin! Sakari r en
uppkomling och kan vara glad om fadern sger ja. Flickkrket har ingen
talan i den saken.

S talte gamle Juuso frn Aatari, han, talmannen vid orkneliga frierier
i socknen, och hvad han i den saken frmenade ansgs af de unge friarne
som fullkomligt tillfrlitligt.

Sakari skulle sledes p frieri. Frst hade han tnkt p Riita,
grdsdottern frn Kiala, men hon var fr ung och okunnig. Sedan fll
honom Kaisa frn Taipale i hgen, men det sades att en ldre
hemmansegare redan till hlften ftt hennes lfte, och d terstod ju ej
andra n den ovnliga och magra Ksmkidottern, som var s illa omtyckt
af allt manfolk i byn, och Leena, enda dottern af en frmgen bonde uppe
p backen.

Det var fr henne han slutligen beslt sig. Sakari hade vidtalt Juuso
fr talmanskapet. Juuso var ocks just rtta mannen. Han var gammal och
van, hade lagom anseende, en viss frmgenhet och en talfrhet, som
gjorde honom srdeles passande till en sdan affr.

Och s fverenskom man att g till Kalliola-Antti fr att af gubben
begra hans dotter Leena till hustru t Sakari, ortens enda skrddare,
en knappast mera ung, men vlbergad man af stadgad karaktr och
flckfritt rykte.

Det var en skn midsommareftermiddag de bda mnnen begfvo sig i vg p
frieri. Solen stod hgt p himmelen och sken p ett landskap i sommarns
frsta, ljusa grnska. Gken gol, och i trdtopparne qvittrade skogens
alla glada foglar. Det var lif, lust och gldje.

Sakari var kldd i sin sommarstt, Juuso likas. Bda hade lngrockar af
bltt hemfrgadt och hemmavfdt vadmal, gr knbyxor och hga stflar.
Skjortorna voro knppta hgt upp i halsen, omkring hvilken de
ytterligare virat lnga och tjocka rd- och grnrandiga ylledukar,
hvilkas breda ndar tckte hela vsten.

Denna ingalunda svala drgt midt i sommarhettan vittnade, enligt ortens
sed, om en srdeles hg grad af gedigen elegans, som fullstndigades af
hgkulliga hattar af grof filt, hattar hvilka buros ngot bakut p
hufvudet, s att de solbrnda och fr tillfllet blankskinande och
hgtidliga ansigtena rigtigt vl framtrdde.

S gingo de, Juuso frut, friarn eftert. Kalliola torp lg der rakt
framfr, uppe p hjden af berget, hvars sluttande backar p tre sidor
voro bevuxna med tt och hg rg, medan den fjerde utgjordes af en nyss
brnd, nnu sakta rykande sved.

Den gr hufvudbyggningen med sitt lga tak, sina hvitstrukna
fnsterkarmar och sin lilla trappfrstu med tak lg med framsidan rakt
emot byvgen.

Man hade fr hgtidens skull prydt grden med unga bjrkar och stuckit
in prgtiga rnnqvistar, fulla med doftande blommor uppe i frstugans
takspringor.

Hnsen trippade trifsamt omkring trappan, den store, varglike hunden lg
och smmorrade t gsterna, fr lat att stiga upp eller besvra sig med
skllande, och en hop hungriga och snla svin naffsade som bst i benen
p en kkspiga, som med fladdrande bomullstygskjol bar till dem ett
mbar med sofvel.

Hunna till trappan stannade mnnen, togo af hattarne, torkade sig om
pannorna, snto sig, hostade, rtade p sig och stego in.

Till hger voro gstrummen, bestende af ett slags stor sal, mblerad
med rda gungstolar och andra tunga rdmlade stolar, samt ett litet
rum, inrymmande en lng sng, ett bord och en pinnsoffa.

Till venster lg "dagligstugan", den plats i huset som beboddes af alla
familjens medlemmar, bde vrdfolket sjelft och tjenarne.

Utan betnkande steg Juuso hit in.

Hr var det nstan mrkt, dagern kom hgst sparsamt in frn de sm
dubbelfnsterna, dunkla af dam och rk. Men nr gat vant sig vid
skymningen, urskilde man fremlen. Nrmast drren en kolossal, jettelik
spisel, bygd af stora stenar och svart af sot och lder. Bakom den, uppe
nra taket p lafven hade man hngt en mngd "Johanneris", som doftade
starkt. Och ifrn ugnen strmmade emot de intrdande en stark arom af
nybakadt rgbrd. Allt kndes s hemtrefligt och inspirerade Juuso till
sitt vigtiga, vllofliga rende.

Ingen i stugan ltsade i brjan lgga mrke till gsternas ankomst.
Vrdinnan hll gonen stadigt fstade vid ugnsqvasten, som hon med
frunderlig ltthet manvrerade och med hvilken hon sopade bakugnen som
rykte af hetta och vattennga frn de nyss i sn doppade lfven. Vrden
sjelf, Kalliola-far, satt dubbelviken p sngkanten och sg p det
svarta och ojemna golfvet, som nu var ttt fvertckt med hackadt enris.
Pipan hngde honom i munnen, som af dess tyngd fick en stark vikning
nedt ena mungipan, medan rken, tjock, bitter och illaluktande,
praktiserade sig ut frn den andra. Vrdinnans syster satt och spann
nnu p helgdagsqvllen, men det var sista rullen som gick. Ingen rrde
sig i stugan.

Juuso frn Aatari steg midt p stugugolfvet, sen han frst en stund
sttt och stampat vid trskeln, der en knippa granris lg utbredd.
Sakari stannade qvar vid drren, litet sned i synen och med blicken
rigtad p en ung tupp, som uppskte torroakanynglet mellan
vggspringorna och med stor aptit uppslk dessa bruna delikatesser.
Leena sjelf satt vid vfstolen och sorterade sina spolar. Vid gsternas
intrde rodnade hon, men sg ej upp.

-- Hm! -- brjade Juuso -- hm! -- Han hostade, tog upp sin blrutiga
sndagsnsduk, bearbetade nsan, torkade sig om pannan och brjade:

-- Far, ni! Det r vl Guds mening att mannen inte skall g allena! Han
behfver en hjelp. Till att skta hus och hem. Sakari, han str hr. Se
p honom! Ni vet att han inte r ngon fattig stackare. Nog duger han t
Leena. Qvinfolket skall vl nu bortgiftas, det r en evig lycka fr
henne att f en ordentlig man. Hon har lika mycket som han, det r
sledes Herrans Jesu Kristi vilja att de bda ska komma tillsammans. Den
heliga andas ... hm ... nd, vare delagtig ... hm, af ... hm! Sakari har
tv kor och fyra fr, han har stor frtjenst af sitt arbete i byn, ni
vet nog att ingen mer gr till gamle Tintta-Matti, Sakari har alla
kunderna!

Han hostade ter. Efter nnu ngra religisa utvikningar frn mnet
fortsatte han:

-- S frgar jag dig nu, Antti frn Kalliola, om du vill hafva denna
vlbergade skrddare till mg och om du ger din dotter Leena en
ordentlig, p stmpelpapper utskrifven hemgift, nr hon som vrdinna
fres in i hans nya gula hus i Riisimki by?

Antti sg nnu ej upp. Men han spottade betnksamt, och en menskoknnare
sdan som Juuso kunde frst att han med synbart vlbehag emottog
frieriet.

Talmannen gick ett steg nrmare, satte hnderna i sidorna, rtade upp
kroppen, som han likt en skruf frstod att bugta upp eller ned, allt
efter behag, antog en min af sthet och hjde rsten tills den kom upp
en god oktav hgre:

-- Sakari ser bra ut, d han om sndagarne gr i kyrkan. Han umgs med
befallningsman, som vore de jemngoda! Han r bttre n skomakarn, det
kan hvar och en se, fastn skomakarn r tio r ldre! Sakari skter sig
vl, han! Han r en god menniska dessutom. Beskedlig mot kreaturen.
Aldrig skall han sl henne, ifall hon inte tredskas alltfr mycket. Han
tar inte till kppen i ondan, om hon inte latas alldeles fr fasligt.
En bttre mg kan ni aldrig f. Ses far, upp nu, lossa p penningpungen
och sg till mor om en sup! Nu r det sagt hvad som skall sgas. Eller
vill ni hra nnu mer?

Antti strk hret frn ansigtet, nickade uppmuntrande, och Juuso
fortsatte:

-- N, en rigtig arbetsmyra r han dessutom! Han super inte mer n de
andra och har aldrig varit en sdan qvinfolksfngare som mngen annan
hr i socknen. Jag kan g i god fr att han blir en bra man t flickan,
en man som inte lgger tyngre lass p henne n hon orkar draga. Han
skall inte skicka henne p rende till bys i ovder, som somliga plga
gra. Och fr han Leena, s skall han sy edra klder fr intet, fader
Antii! N, se s, nu sger ni ja och amen, icke sant? Fram med ert svar;
det r er tur att tala.

Under allt detta satt Kalliola-husbonden och skrapade sig i hret.
Pipan hngde slocknad i hans mun, och hans rdkantade, men stora gon
stirrade oskert i rymden.

Vrdinnan stod lutad mot spiseln och petade med fingret i den sotiga
murens springor, medan hennes syster med en pfallande ifver tycktes
frska att med spinnrockens surr fverrsta Juusos i predikoton och med
ljudlig stmma hllna tal.

Och Leena?

Det tycktes, som hade hon intet med saken att skaffa. n rd som en
vallmo, n blek som det vfda linnet, satt hon qvar, ffngt frskande
att iakttaga en fr tillfllet passande likgiltig min. Hon intrdde
sakta spolen, slog frsigtigt med klofvan, rynkade gonbrynen, men sg
aldrig upp. Endast nu och d kastade hon en frstulen blick utt ifrn
det grna och oklara dubbelfnstret, som hade en vidstrckt, men
temligen dslig vy fver fhuset, ladugrden och rgflten.

Hon sg icke en enda gng p Sakari, som nu, fven han, stod midt i
stugan med en likgiltig och smnig min och med ett uttryck i sitt
ansigte, som skulle han varit dfstum eller mjligen nyss fallit ner
ifrn skyarne.

Hon och han, de bda, voro liksom andligen frnvarande, ingen skulle
trott att de p ngot vis vore intresserade af den frga man som bst i
stugan afhandlade.

Juuso hade slutat och for med fingrarne genom sitt hr.
Kalliola-husbonden satte sig till rtta p bnken och gaf med en vink
t sin hustru till knna, att han mnade emottaga gsterna vl.

Vrdinnan framsatte tvenne i blodfrg mlade stolar, gick ut och terkom
om ett gonblick med en bricka, p hvilken tvenne stora kaffekoppar
stodo. Vrden tog sjelf en, drack i ett drag ur det mrka med svarta
vinbr frgade brnvin den innehll, och bad de bda mnnen gra
detsamma.

-- Det gr, -- sade slutligen Antti, vnd till Juuso. -- Lika gerna kan
han der f flickan som ngon annan! Visst har hon, kantnka, en annan
kr, men som det r en fattig stackare, fstes dervid intet afseende.
Kom hit, mor, s skall vi dricka god lycka fr brudfolket! Nr skall du
ha henne, Skrddar-Sakari?

-- Det kan lysas i nsta sndag -- menade Sakari, som nu fr frsta
gngen yttrade sig, -- och vill ni, mor, som jag, s blir hr en riktigt
munter dans den qvllen.

Mor nickade, far log. Juuso tog en pipa frn fickan och stoppade i
ngonting grtt, som mer liknade ljusgrnt vassh n tobak. Sakari
fljde hans exempel, och snart fyldes stugan af den starka doft denna
hemvuxna plantering sprider omkring sig.

Leena, alltjemt lika stum och liknjd, steg ndtligen upp, stack med en
knappnl fast sin ppna kldning och gick, som seden fordrade, ut ur
stugan rak och stadig, utan att med ett ord tilltala mnnen.

Men nr hon vl var ute, blefvo hennes steg mindre skra, och hon
tryckte sin hand hrdt mot brstet, i det hon klef fver en liten
sttta. Der trodde hon sig obemrkt. Derifrn ledde en stig genom kern
och till forsen. Hon fljde lnge diket, ref i frbifarten ngra strn
och flde dem ter. Hennes gon fuktades, och ngra stora trar trillade
sakta ner fr kinderna. Slutligen satte hon sig vid dikeskanten och
snyftade. Det var frsta gngen, sedan den dag fem r tillbaka, d hon
fr frsta gngen deltog i Herrans nattvard. S satt hon en stund stilla
och grt.

En stund frgick. S hrde hon p ngot afstnd glada rster; det var
fstmannen och talmannen som, fljde af fadern, gingo tillbaka till byn.

I byn fans en krog, och den glada frlofningen skulle der firas med
ngra sklar mnnen emellan.

Det var nnu god tid, tills man skulle samlas vid hgsta bergstoppen,
fr att med "kokko"[1] fira midsommarfesten. Frst kl. 10 anlnda de
danslystna med sin spelman, och till dess kunde man ju vid glasen
samsprka om det blifvande brllopet, om de ungas inkomster och
merasdant!

[1] Midsommareld.

Slutligen bortdog ljudet af de glada rsterna, och Leena hrde ingenting
annat n strmmens dn.

De voro muntra de, medan den frr s glada Leena satt der och srjde.

Sakari gladdes t sin lyckligt afslutade affr, och den slda flde
trar. Hon hade ftt hjertesorg. Icke djupknd eller bitter, men en
sorg nd tillrcklig att stra ett ungt och varmt hjertas hela frid.


Midsommarafton.

Nr klockan begynte att lida till 8 p qvllen, skulle de trffas nere
vid bron, Leena och hennes kraste. Han var drng hos stockpatronen, som
bodde p andra sidan forsen, och hette Matti. Hans kcka min och hans
vackra, lifliga anlete hade redan lnge beundrats af Kalliolas unga
dotter. Det var en "sommarkrlek", som fadern d sade, hon var blomman
och han fjriln, och han tillade: "Sdant slutar med den varma
rstiden."

Men det slutade icke. Hsten hade stormat fram fver bygden, och rosen
doftade nnu fr samma fjril. Vintern kom med sn och hga drifvor, men
fjriln svrmade alltjemt fr sin rda ros.

Nr nsta vr slog ut i grnska och fgring fver Saarijrvis ngder,
och nr de starka forsarne, svllande af vrvattenmassorna, stormade
fram genom skogar och demarker, stod Leena alltid lika betagen och sg
hur Matti, vig och djerf, fltade sin husbondes stockar nedfr fallen.

Hon lskade honom, den unge dugtige drngen, stark och hrdig som han
var, och s fullkomligt nykter, att nnu aldrig ett glas af den
frdande drycken tmts af hans lppar.

Nr qvllen kom, kunde intet hindra den unga flickan att med sin kraste
svrma omkring i skog och mark.

Och ingen frskte att afhlla dem frn hvarandras sllskap -- "de ro
ju fullvuxna menniskor", menade Kalliola-gubben, -- "lt dem hllas!
Bara hon inte gifter sig med Fattig-Matti, s m hon vara, det r nu en
gng ungdomens sed att leka krlek. Lt dem hllas!"

Den var nu slut, sommardrmmen, frst i detta gonblick insg hon det
rtt. Leena gned sig i gonen yrvaken. Det var ovana trar... Matti
visste nnu ingenting, men om en stund skulle de mtas...

Hon steg upp frn sin plats vid dikeskanten och klef igenom rgen, nda
tills hon ndde stranden. Forsen brusade der s starkt. De branta,
sluttande strnderna voro mellan stenar och tufvor ttt och hgt bevuxna
med konvaljer och andra vrblomster.

I dag gjorde hon ingen bukett, hon gick till bron i nya, allvarsamma
tankar.

Men der voro redan mnga samlade. Herrskapen frn granngrden stodo och
betraktade det strida vattnet, som vrkte vldiga massor mot de osynliga
klipporna i djupet och dnande kastade sig tillbaka igen i hvirflande
skum.

Fallet var lngt och synnerligen stridt. En ls stockflotte flt just
ned. Deruppe vid sjn gick det lngsamt, men smningom drogos de vldiga
masttrden nrmare strmfran, vaggade i brjan makligt framt, togo
sedan fart och strtade s pilsnabbt fram, n rakt och jemnt, och n i
vldsam gungning, upp fr hga och vilda vgor, och s ned igen i det
skummande djupet, tills nsta vg ter hjde dem och med kraft slungade
dem ifrn sig, in i den jemna fran nedanom.

Uppe vid sjn ofvan fallen syntes en liten bt, i hvilken en ung man i
rd skjorta med en lng btshake sysslade med stockarne. Men nr han
fjerran ifrn upptckte Leena, som p kanten af branten steg fram mot
bron, styrde han bten till motsatta stranden, drog upp den der,
hoppade, vig som en katt, p en af de frbiflytande stockarne och
seglade lngsamt p den, trygg och lugn, som om han sttt p en ngbt,
fram emot forsen.

Kommen i strmfran, tog han sin hatt ifrn hufvudet och gjorde en
rrelse, som om han mnat helsa, men ndrade beslut, d han sg de
frmmande p bron, och psatte hatten nyo.

Nu tog stocken ngon fart, men kom in i en motstrm och drefs tillbaka
emot stranden. Otligt ryckte mannen med btshaken till sig en annan af
de frbiflytande stockarne, hoppade p den, och fljde nu, rak och
smrt, rtt in i strmfran snabbt emot fallet.

Hunnen ett stycke in i forsen, tog stocken allt prktigare fart, fljd
af flere andra strre och mindre. Ltt framtbjd manvrerade mannen
skickligt sin farkost. Han for framt med ett bantgs hastighet. Snart
sklfde stocken inunder honom vid vattnets starka tryck och begynte
denna darrande, rullande rrelse, som blir allt snabbare, ju mera strid
forsen r.

Men den unge mannen fljde med. Hans nakna ftter dansade p stocken i
snabbaste takt, det gick som p ett rullande klot. Han bjde sig
alltmer, n t venster, n t hger, s framt och s hftigt bakt --
allt efter som farten fordrade.

Nu kom sjelfva fallet vid klipporna. Stocken skulle dragas inunder i
hvirfveln, frsvinna fr en stund och frst nedanfre ter synas. Mannen
var frdig, han parerade just i rtta gonblicket.

Ett hopp upp, och s ned igen, midt in i det hvita skummet.

Ett rop af fasa hrdes frn skdarne vid bryggan der nere. Var han
kanske drunknad, den djerfve? Skulle han i nsta gonblick lngt nere
flyta upp som ett blodigt, snderkrossadt lik? Eller skulle djupet
aldrig mer terge det djerfva menniskoflarn, som ofrvget vgat trotsa
en obndig och vild naturkraft?

h, ingen fara!

Som en Mefistoskepnad steg han med rda trjan upp ur skummet, vt nda
till hatten, men lugn som en staty.

Stocken rullade ter under honom, jemnt, rakt, pilsnabbt!

Men uppe p bron dnade ett ovilkorligt "hurra", och den djerfve
stockfltaren svarade med att ledigt svnga sin hatt just i samma
gonblick han syntes nedanom fallet p andra sidan bron, i jemfrelsevis
lugnt och ofarligt vatten.

Snart var han borta vid holmen, der vgornas stilla sqvalp mot stranden
gjorde all fart omjlig. Hr lg en del af flottan och gungade omrkligt
fr dyningen.

Matti lemnade sin plats och hoppade frn stock till stock, vig som en
akrobat, ltt och elastisk som en fgel.

Slutligen uppndde han stranden. Leena var ej i dag som annars honom
till mtes derborta i dlden. Hon stod stilla bakom bron, nere t
stranden. Han sprang framt s munter, gnolande p en lustig polska. Det
gr s prktigt att efter den takten svnga om med sin flicka och trycka
henne intill sig, fast och hrdt.

S fatalt, bron r alltjemt full af folk! Hvar och en skakar hand med
Matti, bermmer honom, och till och med de fina frknarna ha vnliga
leenden fr hans bragd. Leena str ensam der bakom, frsagd och blyg.

Stockpatronen ler.

-- Det r ingenting, -- sger han, -- det gr han alla dagar, den
hurtige gossen! Hr p Matti, spring upp p berget der, gr i ordning en
bra kokko och se till att du har den frdig, nr klockan r 10! Blir den
rigtigt prktig, s fr du en mark. Den har du d rligt frtjent.

Matti bet sig i lppen, sg litet frstulet p Leena, men tog sitt
beslut och gick t det hll, der berget lg. Leena suckade och vnde
ter till hemmet. nnu hade hon s mnga varma kyssar fr honom, den
brune gossen, hvem vet, de kunde kanske frflyga till kl. 12 p natten,
d ndtligen eldarne slocknat och folket begifvit sig bort.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

P bestmd tid flammade elden uppe p hgsta toppen af Aulango berg. P
de mindre bergen tndes ocks smningom andra eldar, och fven nere p
sjn sgs en och annan brinnande tjrtunna lngsamt dragas mot fallet
och sedan snabbt slckas nere i bruset.

Men hela byns ungdom svrmade kring den hgsta kokkon, och spelmannen
lt, stende p en sten, hra sina visor och polskor. Muntert svngde en
ringdans snart kring elden, s gnistorna yrde.

Och midt i dansen flg Leena, -- vid Sakaris hand. Han gjorde ingen
hemlighet af att det om sndag blefve lysning, alla visste det utom
Matti, som af sin husbonde var bortskickad p ett nytt rende.

Men precis kl. 12 var allt slut der uppe. Kalliola-bonden bjd d
sllskapet in till sig, man skulle i hans stuga dansa frlofningsdansen
rigtigt till slut.

Och man gick.

S muntert det gick till! Brnvin och pepparkakor, kaffe och konjak!

Yster och liflig, men lycklig och outtrttlig sprang ndtligen Matti
efter utrttadt vrf in i stugan, tog hnsynslst Leena kring lifvet och
ropade till spelmannen att han ville ha en hurtig och glad
Hollola-polska! De andra karlarne fljde hans exempel, hvar och en tog
sin flicka -- och s blef det dans!

Sakari, som intet annat parti hade, stod och sg p. Matti lyfte hans
brud som hade hon varit en fjder, slppte henne ned igen p golfvet och
gjorde framfr henne piruetter, som hade kunnat anst en solo-dansr.
Tog s hennes hand, sprang upp som en raket, slog ena foten i
stugutaket och handen i golfvet och drog s p en minut i denna
svfvande stllning henne p kn och kysste henne, utan att hon hann
gra en enda rrelse till sitt frsvar!

De omkringstende skrattade. De dansande likas. Mattis anlete gldde.
Hans gon lyste s gladt och fvermodigt, hans rda mun visade, d han
skrattade, tv rader jemna, mjlkhvita tnder.

Han skakade triumferande sitt mrka hr och sg ut som den lyckligaste
bland segrare!

Sakari tlte ej lngre den leken. Gul i ansigtet af vrede, begrep han
ndtligen, att hans brud ej tillhrde honom mer n till det yttre, och
utan att lta hejda sig rusade han blindt p Matti med puukkon i hand.

I blinken frstod Matti allt. Med de knutna nfvarne framfr sig stlde
han sig framfr Leena och borrade sina gon ilsket i den ptrngandes
ansigte.

Sakari hejdades af de nrmast stende. Ingen vgade nrma sig Matti. Han
mrknade som ett skmoln.

-- ro de brudfolk? -- frgade han slutligen Kalliola-husbonden, som
stod der med rynkade gonbryn och utmanande blickar.

-- De ro s, -- svarade denne ovntadt vnligt, -- och vigseln blir om
tre veckor. Var nu munter, du Matti, s ska vi ha roligt hr den dagen!
Du behfver ett glas brnvin, kom min gosse, s skola vi dricka
tillsammans, se s!

Men Matti hrde icke. En stund stod han stilla och kmpade stum sin
strid. Det var blott en minut han vacklade. Men s gick det om, och
hftigt sprang han till brnvinsflaskan, hlde i ett dricksglas och
tmde det i ett drag. Det blef en dans, en yra och ett stoj. Slagsml
och ovsende slutade kalaset! Matti var den vildaste.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Nr morgonen kom, lg han vid landsvgen bldande och rusig. Ett svrt
vanstllande knifhugg tvrs fver ansigtet, hade, riktadt af Sakari, fr
alltid gjort en otymplig och afskrckande figur af den vackre Matti.

Dagen derp flyttades han till sjukhuset i den lilla staden och lg der
medvetsls i en svr srfeber, som hll honom fngen i flere mnader.
Slutligen vann dock hans starka natur herravldet, och han tillfrisknade
efter en lng sjukdom. Men nr han kom upp igen, var han som en annan
menniska. Ungdomssinnet var borta. Friden och gldjen, stoltheten och
sjelffrtrstan var sin kos, han var mera lik sina forna kamrater. Och
d han som utskrifven ur sjukhuset var p hemvgen, knde han en stor
lust att i nrmaste krog frska dricka glmska och ro. "I
brnvinsglaset bor hjertefrid", tnkte Matti och gick p, s fort han
kunde.

Men -- vgen var lng. S mnga tankar flgo dunkelt genom hans hufvud.
Han ville ndock i sjelfva verket ngonting bttre. Kanske arbete i en
annan ort kunde ge honom ersttning fr det han frlorat i hemorten? Dit
ville han ej mer.

Nej, aldrig mer! -- Hunnen till landsvgen, gick han med sin rensel och
stflarne burna p axeln hngande vid sin kpp och funderade. Hvarthn i
vida verlden skulle han vnda sig? Frbli i socknen, der han var vl
knd, arbeta der, strfva, komma framt? Aldrig! Leena i Sakaris hem,
som vrdinna vid skrddarns hrd! Den synen ville han aldrig se. Och ej
heller ville han hra talas om deras lycka, deras trefnad. Han ville
aldrig mer hra nmnas detta namn, som pminte honom om den dag han
dansat bruddansen -- med en annans hustru.

Han tog sitt beslut och ndrade kosa vid vgskilnaden, der p den hga
rdmlade stolpen namnen lstes p de tv socknar, af hvilka den ena var
nra hans hem och den andra rakt i sder.

Han valde sin vg. Sderut! Till kyrkobyn! Derifrn hade han ngot
tiotal verst till en ngbtsbrygga vid Pijne. "Till hufvudstaden!"
tnkte Matti och gick s fort hans trtta ben frmdde. "Lngt, lngt
bort till hufvudstaden, s lngt vgen br och kassan rcker! Till
hufvudstaden, _der_ fins arbete, frstrelse och -- glmska. Till
hufvudstaden, der fr man se lifvet, och det r det jag nu behfver.
stad!"

Och Leena satt i skrddarns nya rda stuga och vaggade en nyfdd. Hon
var lika blek som Matti, men lugnare. Endast d hon sg p den lille,
log hon och tnkte p sin hjertans kr, som vandrade lngs landsvgarne.
Men, det var ej syndiga tankar ... nej, icke, ty hvem hade kunnat kasta
frsta stenen? Hon var ju som andra, ej bttre, ej smre. Hon var sdan
menniskors seder och bruk gjort henne. Hon var -- ja, hon var som en
qvinna borde, god, undergifven, from. Men hon var som en qvinna --
enligt hennes uppfostran blir, -- svag. Ja -- det r ordet, svag!


n mer svaghet.

Efter en veckas resa var Matti ndtligen framme. Han hade gtt till
fots, rest med ngbt och med jernvg och stod nu vid mlet.

Fr hans trtta gon och sjuka sinne hade "den glada staden" intet
angenmt att erbjuda. Solen sken hett p de hvita stenhusen, och dammet,
som yrde omkring, brnde honom hetare n sjelfva den fina,
genomtrngande landsvgssanden.

Rnnstenarnes stinkande atmosfer hr och der p bakgatorna steg honom t
hufvudet, och hans nnu vacklande helsa led af den heta, osunda luften.

P vgen hade han gjort bekantskap med en arbetskarl frn ngon af
egendomarne i nrheten af Helsingfors, och denne skulle liksom Matti i
hufvudstaden ska sin lycka. De voro utan penningar bda tv och i stort
behof af arbete.

Men fverallt finnes mer skande n arbetsgifvare. Nylndingen, som var
skrifkunnig, lyckades dock snart att f plats p en fabrik, men Matti
blef, oaktadt alla anstrngningar, utan. Alla hans frsk voro ffnga.
Hans helsa var bruten, hans krafter aftogo allt mer, och hans mod var
snart alldeles borta.

Slutligen, en dag d hans tillgngar ej mer tillto honom att innebo hos
det arbetsfolk, der han tillbringat de frsta ntterna, hamnade han p
ett stlle, som i den finska hufvudstaden r rtt illa beryktadt,
nemligen det skallade Antipoffska stenhuset.

Det ligger p en afsides gata och rymmer inom sina murar ngra hundra
personer, d det, ssom d var fallet, i hgsta grad var fverbefolkadt.
Det sges, att husvilla der, d de s kunna, med ngra penni betala sitt
nattqvarter, men att, om de ro s utfattiga, att ingen betalning r
mjlig, de ndock kunna f ett slags herberge, ehuru fr ett annat slag
af tergld --.

Hur som helst, -- fr ngra r sen lrer det nnu varit hgst f
ordentliga arbetsfamiljer, som hr slagit sina boplar. Dess innevnare
bestodo till strsta delen af p frfall komne arbetande samt annat lst
folk af allehanda befattningar. S ogerna den ordentlige och burgne
arbetaren med sin fot ville betrda detta stlle, s ovilkorligen drages
den fr ett sorgligare de bestmde stackarn dit till denna brnnpunkt
fr s mycket moraliskt ondt, s mycken fattigdom, sedefrderf och
elnde.

Redan d man frn ngon af tvrgatorna viker in p den gata, der det
stora huset r belget, inandas man den lukt af orenlighet, som
vanligen omdunstar de platser, der fattigdomen har sin hrd. Och ju
nrmare man kommer, dess mer intensivt och plgsamt intrnga de osunda
miasmerna i andningsorganerna.

Omkring platsen, p gatan, leka i rnnstenarne grupper af osnygga barn,
vanligen skrikande och oblyga, ofta utmagrade och med detta uttryck af
frtidig, sorglig lderdom i sina utmerglade barnaansigten, som alltid
tfljer lastfulla frldrars afkomlingar.

Kommen framfr den stora ingngsporten stannade Matti och kastade en
skygg blick omkring sig. fverallt snderslagna fnsterrutor eller ock
mrka, gardinlsa fnster med buteljer och tynande balsaminkrukor p
fnsterbrden. Hr och der halfnakna qvinnor, som i olika stllningar
till hlften lgo ut frn en del fnster, medan i andra sutto en hop
ra, brutala karlansigten, som tycktes frdrifva tiden med rkande.

 nedra botten af ett af husen var en af utsknkningsbolagets butiker
belgen. Der utanfr vandrade en polis lngsamt och likgiltigt gatan
fram, hr och der smpratande med ngra af de otaliga trasiga arbetare
eller qvinnor, som med svagdrickskrukor eller brnvinsbuteljer i
hnderna gingo till eller frn huset.

Men polisen bekymrade nnu Matti fga. Han hade tills vidare ingenting
att frukta af desse rttvisans tjenare.

Han gick in ensam, ett freml fr mnga blickar och anmrkningar. Det
fans i alla fall nnu ngonting af renhet qvar hos honom.

Han sg visserligen sjuklig och utarmad ut, men hans ansigte bar nnu
ett uttryck af ursprunglighet, af sedlighet, nstan oskuld, som icke ens
hans naturliga rhet kunnat helt utplna.

Det var detta ungdomens och den goda helsans adelsdiplom, som nnu vid
intrdet i detta armodets hemvist var prgladt p hans anlete, men som
var dmdt att snart nog derifrn frsvinna.

Matti anvisades en plats innerst i ett af de fuktigaste rummen uppe p
vinden, der han tillsammans med tio personer af bda knen kunde logera
bland de lumpor och bristflliga mbler, som tillika med ngra knippor
kringkastad halm utgjorde rummets hela bohag.

Hvad mer .... icke var han van vid synnerlig beqvmlighet, icke ens vid
frisk och sund luft, men i alla fall var stugan der hemma jemfrelsevis
ett paradis, oaktadt torroakanerna; der fans tminstone ren halm p
spiselbddarne, och i hela den stora rymliga stugan bodde endast sex
personer, allesammans i patronens tjenst och duglige, arbetsamme gossar,
liksom han sjelf.

Redan frsta natten hade han blifvit s utfrgad, att alla innevnarne i
rummet visste nra nog lika mycket som han sjelf.

Tyst och utan ord hade de fverenskommit att den nykomne snart nog
skulle bli deras vederlike -- han skulle nu "hjelpas" fr att sedan dess
skrare kunna bli deras kamrat.

De skrattande qvinnorna togo snart ur honom det landtliga terhllsamma
sttet, de der "sockenkyrkofasonerna", som s illa passade hr p
stllet, och lrde honom den ton af skrlande rhet, som utmrker
Helsingfors hamnbusar, medan mnnen gjorde sitt till fr att inviga
honom i superiets och all annan depravations friga detaljer.

Huru Matti uppehll sig under de frsta veckorna r svrt att sga. Han
hjelpte om dagarne en supig timmerman vid dennes arbete och lt sig af
honom frledas att om aftnarne deltaga i de sm uppfriskande festerna
uti utsknkningsbolagets inbjudande salong.

Der sutto de mellan tunnor och diskar och skmtade, medan flugorna,
djerfva och frtnksamma, spatserade p de rda och glnsande nsorna
och kraftigt nog beto i de af brnvin genomdrade kinderna, som gldde
hos mnga af de redan vacklande och brutna ungdomar, hvilka inspo ruin
och frderf ur brnvinsglaset.

-- S frgick sensommaren och hsten. -- Vintern kom tidigt, kall och
stormig.

Matti arbetade ibland om dagen ute i kylan och sof om natten, n ute, n
i det p en gng kalla och qvafva rummet deruppe.

Han frtjenade ntt och jemnt s mycket, att han ibland kunde ta sig
mtt och dessemellan supa sig full, men aldrig tillrckligt fr att f
sig ett bttre nattherberge -- allra minst nya och snygga klder.

Han frfll mer och mer och saknade bde fysisk och moralisk kraft att
skilja sig frn det sllskap han rkat p genast vid intrdet i
Antipoffska stenhuset.

En dag, det var i december, hade han lofvat ngra af sina nya vnner
att deltaga i en liten expedition utt landet, der det mjligen kunde
vara ngot att frtjena.

Det glde en utflygt till en af holmarne sterut i skrgrden, der en af
hufvudstadens kpmn hade ett litet sommarnje, nu fvergifvet och de.
Der kunde man ltt komma in, skaffa sig ngot mbler och husgerd samt
mhnda, om lyckan gynnade, ngra klder. I alla fall finge man alltid
ngot, och en af vnnerna hade en ovanlig talang att slja och f vl
betaldt.

Inkomsten skulle broderligen delas. Matti tvekade lnge, grubblade en
tid och nekade sedan. Men smningom gaf han efter. _Han_ skulle ju ej
beg ngot ortt, han som bara hade att hlla hstarne i beredskap,
hjelpa med plassningen och sedan kra till staden! Dessutom vore ju
hela saken s oskyldig. Den der kpmannen vore en rik karl, som tusen
gnger kltt den fattige -- en liten tertjenst af dem hade han vl
frtjent.

Matti var sledes med. Han lnade hsten och sktte om "den yttre
affren", medan de andra sktte sitt vrf der inne med bde vana och
talang.

Man hade lasset fullt, sngklder, mbler, husgerd och en hop sm
vackra bohagstillbehr, dessutom jernsaker, fven de af ngot vrde. Men
gngklder funnos icke -- endast ngra linneklder och en sommarrock.

I alla fall var resultatet prktigt.

Allt gick utmrkt i brjan.

Men en vacker dag kom han, den skicklige, han "handelsmannen", i kurran
fr ett par vackra ljusstakar af brons. Och han var ej den ende.

Matti angafs af sin vn och kamrat, togs i frvar och satt inne i ngra
mnader.

Det var debuten.

Han frigafs efter ngon tid.

Brjade frn brjan, men denna gng utan "medborgerligt frtroende".
Arbetade smtt, svalt emellant och sp igen.

Det var en kall vinterafton. Matti skulle hem frn ett dansgille i
Gammelstaden.

Der hade han sett en hygglig flicka, en stackars fattig men rbar
tjensteflicka, som frehllit honom hans usla lif, hans dliga sllskap
och tagit lfte af honom att frndra sig.

Matti, som fr frsta gngen sedan lnge tnkt tillbaka p sitt hem i
demarken, p sin stackars hederliga mor, p sin ungdomsbrud, p de
prktiga friska forsarne och moarne deruppe, Matti rrdes af den unga
flickans deltagande fr honom, suparen, f. d. fngen, han rrdes och
lofvade att fr hennes skull ndra sig, om han finge ett bttre, mer
lnande arbete.

Och den stackars flickan  sin sida lofvade att frskaffa honom det. Hon
skulle vidtala sin husbonde, tvlfabrikren, sade hon. Och s skulle de
dansa en dans tillsammans, han den trasige, frfallne ynglingen och hon
den fattiga, men nnu redbara flickan, som fr en gng i lifvet var p
dansnje.

Ett starkt ljudande, flsande och ostmdt positiv vefvades upp till
dans. Han satt p ett bord, positivspelaren, och hade sitt instrument
framfr sig p stolen. Det blef frst vals, s polka, och s vals igen.

Men den stackars tjensteflickan kunde inte dansa. Hon stod och stampade
p en flck, rd och varm, klumpig och s ljligt allvarlig. Han fick
henne ej ur flcken, och d hon vnde sig, var det alltid galet och
frvndt.

-- Spela en polska, en Hollolapolska! -- skrek Matti, lifvad af brnvin
och en teruppvaknad danslust, yster och med en flgt af den forna,
ungdomliga lifligheten.

-- Spela en polska, svarteman, s vi f dansa! Der har min flicka inga
konstiga steg att gra, -- fr jag sparkar fr henne, det lofvar jag er!
Och nu pass p, gossar, s fr ni se, hur Kalliola-dansen svnger, den
r bttre polska n edra begrafningsdanser, som g som fluga i tjra!

Hej hopp, nu ska' vi brja! --

Matti svngde sin skna ett par hvarf kring salen och lyfte s henne
hgt upp. Stlde henne ner igen och brjade piruettera. Det var en sorts
solodans, hlften "schottisch", hlften "ryska" och fr resten
improviserad.

Hans ftter berrde golfvet allt oftare, svngde i luften hit och dit
samt sparkade t hger och venster i olika, konstiga vridningar!
Derunder bjde sig den nnu viga kroppen med en sorts vilddjursaktig
elasticitet, som ej kunde undg att vcka beundran.

Han gestikulerade med armarne och slog hnderna n i sina fotsulor, n
i golfvet.

Slutligen gjorde han ett djerft hopp, berrde med spetsen af tn det
temligen lga taket och kom ned p handen, gjorde derefter en svng
rundt om och stannade framfr sin dam p ett kn, medan hela
skdarskaran ropade ett dundrande hurra och frn alla sidor strmmade
till fr att dricka med den utmrkte dansren.

Men hon stod i ett hrn, den lilla tjensteflickan, och betraktade Matti
med trar i sina rliga gon. -- "Om han blir min", tnkte hon, "skall
han, om Gud s vill, bli en bttre menska."

Dock -- det var ej s, att hennes fromma nskningar skulle g i
fullbordan.

Mattis blod, jsande och oroligt, sjd s vildt inom honom, och hans
lilla sktesynd, svagheten, kom ter och svepte honom i sina
ogenomskinliga sljor, tog honom i sitt hgn och frde honom ut p
branterna...

Hon, den fula flickan, mste hem till sitt fre tolf, och Matti hrde ej
mer p henne, d hon bad honom flja med bort.

Tvrtom, han stannade qvar.

Nr morgonen kom, lg han ter ute, denna gng p vgen till staden. Han
sof. Det var kallt och lugnt, ej en flgt rrdes.

Termometrarne inne i staden visade p 20 under fryspunkten. Men han
sof, han den muntre dansren, som nnu i gr tnkt att bli en god
menniska!

Han sof. En tung, iskall smn. Hans hjerta klappade nnu, hans pulsar
slogo och den ppna munnen andades lif. Men ftterna, som i gr s gladt
och liffullt dansade efter polskans toner, voro nu frfrusna, dda och
fr alltid stilla. --

En barmhertig frbifarande tog fram p morgonen Matti upp i sin slde
och frde honom till klinikum. Der miste han dessa frfrusna lemmar, som
aldrig mer kunde gra honom ngon nytta.

Denna gng lemnade han sjukhuset nnu mer modstulen n frra gngen,
icke till fots p landsvgen med rensel och vandringslust, utan med
kryckor och en hjertebrda, som tryckte honom nstan till jorden.

Det var vid den tiden Leena, alltjemt lika tyst och stilla, satt inne i
skrddarens stuga med sitt andra lilla barn p armen. Rosigt och
lifligt, friskt och strlande jollrade det frsta p golfvet.

Icke visste han, denne lille, att hans fader gick der som en krympling,
hans sttliga, vackra far, som frr aldrig smakat en tr af denna dryck,
hvilken nu smningom bragt honom s lngt.

Nvl -- s vxla menniskornas den! Stockfltarn gr nu omkring p
gatorna, gr p kryckor. Den svartlockige italienaren med sin trasiga
Leporellokappa vrider positivet, och Matti str bredvid och smsjunger
med sin hesa, skrlliga rst. Han str der fr att vcka medlidande och
lyssnar mekaniskt till de toner, efter hvilka han frr s mnga gnger
dansat, s fvermodigt glad, s ungdomsstolt, s full af lif och
ysterhet. Han ler ibland, ett frnvarande, tomt, trtt lje. Hans bleka,
slappa ansigte r genomkorsadt af frtidiga, tta fror. De vackra,
lifliga gonen ro halfslutna, rdkantade, slocknande. Och hans bruna,
lockiga hr r glest, stripigt och oordnadt.

Ja, det r densamme, han som fr tv r sen gick ned fr forsarne s
hurtig, s okuflig, s stark! Hvad ej de mktiga, strida, svallande
vattenmassorna frmtt, det stadkom "ngra droppar" af "lifsvattnet",
detta lifsvatten, som r finnens frbannelse!... Han r bruten och
krossad, den ofvervinnelige.

Vid de bekanta tonerna af Hollolapolskan tnker han ej mer p hemlandet,
p bruden, p en frfluten ungdom. Hans frestllningar svfva oredigt
kring mat, och en obestmd lngtan att slcka denna stndiga trst
griper honom med vld.

Men, -- man mste lefva. Man mste framslpa denna existens, plgsam och
onyttig, trttsam och sorglig, utan trst och utan hopp.

Ibland ser han bland sina minnen en liten gr, tcknig gestalt som
framskymtar. Det r den lilla fattiga tjensteflickans derborta vid
Gammelstaden. Och han tycker sig hra, hur hon suckar, djupt och
betryckt.

Den gngen skulle han nnu kunnat bli en duglig menniska, om han ej
varit -- svag! Det r lttast att vara svag, att strida kort och genast
falla. Det r en giltig urskt, svagheten, liksom vid brottet och
ransakningen domarn ursktar, om den anklagade varit s "svag", att han
frst berusat sig, innan han begtt mordet.

Mhnda r hos den store domarn fven svagheten en urskt?

      1883.




Ett godt samvete.

(Efter en sgen ifrn Esbo skrgrd.)


Patronen hade helgdagsklderna p och stod nedanfr huset och kikade
efter vdret. Morgonen var dimmig och luften kall. Skulle tcknet hja
eller snka sig, det var frgan!

Trden stodo som kldda i silfverstickad tyll. Ett garnityr af
spindelvf hngde emellan tall och gran, bjrk och rnn, grset var vtt
och glittrande, tunga stora daggdroppar hngde p str och rter.
Grodor, daggmask och sniglar hllo kalas p marken, nere vid stranden
pep en vessla eller tv, medan fiskmsar och trnor slogo i viken, flgo
i aflnga kretsar, svngde helt om och plumsade i vattnet, hungriga och
lystna.

Fisken hoppade fverallt dernere, det bildade sig sm ringar hr och der
p vattenytan, de vxte strre, vidgade sig och frsvunno. Det skulle
skert bli en solig, vacker dag -- derborta hjde sig dimman redan, och
en bred, matt solstrle trngde sig skimrande derigenom. Den fll p en
liten grn holme, lekte i de dallrande lfverken p altopparne. Hela
tjrden sg ut som en ndls ocean fr resten, arna midt emot voro
alla insvepta i den hvita, tjocka misten, det bljade vid de nedre
molnlagren, ocks himlen liknade ett haf, de tta ull-lika
dunstflockarne rrde sig fr morgonbrisen, bolmade, hopade sig och
frsvunno fr att ge rum t nya, flyktiga molnmassor.

-- Hr hit, Peltonen, -- skrek patronen med sin hga, glla stmma, --
kom hit p en stund, jag har en hel hop att tala med honom om.

Han derborta p kern var patronens faktotum, arbetskarlen Peltonen, p
en gng frvaltare, inspektor, trdgrdsmstare, betjent och drng p
Hvit grd, i tjenst hos den rike enklingen patron Emile Germe Uninius,
Hvits nuvarande strnge och fga populre egare.

-- Hvad nu, hvarfr har Peltonen kldt sig s der, r det meningen att
hr inte skall arbetas i dag? -- frgade patronen, d han sg mannen
komma fram ikldd en ren arbetsskjorta och en snygg vst af mrkgr
vadmal, -- han tnker vl passa p, d han vet att jag ska' in till
stan, att under tiden ta sig en rigtigt glad dag hr, hvasa?

Peltonen sg upp med en mrk blick, men slog gonen ned igen utan att
svara.

-- N, hvad r det, ut med sprket, skall jag bli lydd, eller hur?

Peltonen sg ter upp med samma p en gng fraktfulla och undergifna
min.

-- Jag har aldrig hvilodag, det vet patron sjelf. Jag tog p de hr
paltorna fr att -- att det r mors fdelsedag och Heikkis med ... fr
resten r det lappdags fr andra rocken, hon syr ihop trasorna p'n,
hon derinne.

-- Fdelsedag! Ser man p, ni ha rd att fira fdelsedagar ni, det har
jag inte. Ni gr er nog glada dagar p min bekostnad. Jaha, Heikkis
fdelsedag! Den r verkligen vrd att firas. Den frbannade pojkbytingen
som inte gr annat n illa. Jag tl honom inte. Han stjl jordgubbar och
han bryter af blommor i trdgrden, sp ska han ha, och du r och
frblir en stackare, Peltonen, i din familj! Fdelsedag! Joo, det r
stt!

Peltonen rynkade sin panna i nnu djupare veck. Han sg alltjemt ned,
men rsten dallrade nr han lugnt och fast som svar p patronens
beskyllningar sade:

-- Heikki stjl inte.

-- Stjl han inte? Nehej! Jas, han stjl inte? Han r en liten engel,
det r han. Det var inte heller han som plockade hnsklorna och stack
dem i fickan p den hr rocken, nr jag sist for till staden, s
vaktmstarn uppe i revisionen fick nfven full med klor, nr han skulle
taga upp min snusdosa, det var inte han som satt mitt hattfoder fullt
med kardborrar hr om sistens och som plockat en hop med smsten och
nypontaggar och stuckit dem in i trna p mina trdgrdsgaloscher, det
var vl engeln Michael eller Gabriel, och inte Heikki, h?

fver Peltonens bistra, stela drag for som ett smlje, men han teg.

-- Och rfsaxen, som jag hade lagt ut fr det ntet, hade han inte ftt
tag i den och burit den dit bort vid enrisbuskarne, s jag hll p f
benet afskuret, hade jag inte hndelsevis haft jagtstflarne p ...
svara mig hvad han kan p det?

Peltonen teg alltjemt.

-- Fan anamma, karl, kan han svara sin husbonde eller vill han jag skall
tala med polisen? -- rt patron och piskade en liten spd videbuske med
sin smala, slitna rottingskpp, s att blad efter blad sargadt fll ned
bland grset, -- sg, hvad svarar han p allt det der?

Peltonen tittade omkring sig med en skygg, irrande blick. -- Herre Gud,
patron, -- sade han derp hastigt, -- han talar, s han kan rigtigt
skrmma en menniska olycklig. Inte kan jag r fr hvad Heikki gr, nog
har patron sjelf mnga eviga gnger sett p hur jag kltt upp pojken fr
hans sm sklmstycken. Men, Gud nde, det hjelper s visst inte. Pojken
r min ende, han r full af fan, men det r intet ondt med honom nd!
Patron har inte tlt'en nnsin, han r som en hund, som vl knner hvem
som vill'en illa. Derfr hittar han p otyg fr att hmnas, kantnka.
Han har allt ryggen bl och brun nnu efter sista piskkalaset, d han
bar rfsaxen dit bort... Mor hade sin tvtt der, si, olofvandes fr
patron, och pojken tyckte som s att patron inte hade ngot der att
gra... Och efter som patron gjort ledsamheter t honom, s ville han
ocks...

-- Jag skall lra den tjufstrykern, -- hvste patronen, men helt sagta,
-- fadern sg ej den blick, som fljde orden. -- Och nu, hr han, jag
far om en half timme. Men till qvllen kommer jag tillbaka, vid
sextiden som vanligt. Till dess mste potateslandet vara uppljdt och
grna jollen tjrad. Hugg veden t kaptens p udden, han sade till i
gr, men tag qvistarne med, hr han, och rada den inte s frfrligt
ttt. Han ger dem s mycket ved p en famn, att han ruinerar mig. Tror
han att det r rligt gjordt, eller hur, hvasa?

-- Hyresgsterna klaga alltid att jag mter fr knappa famnar, --
svarade Peltonen, -- kaptenen var s ond sist, s.

-- Det satans packet, s r det nr man skmmer bort dem! Ja, ni
frderfvar fr mig allihop, kringstjl mig och ter ut mig, som vore ni
korpar kring ett sjelfddt djur. Hustru din mter mjlken s det rinner
fver och stter inte en sqvtt vatten i det, fast jag har sagt till
henne. Och i stllet att rensa trdgrden tar hon emot tvtt, -- hvem
vet, hon hemtar vl span hos mig, kan jag tro, och ni gr er rika,
medan jag hr gr i armod och arbetar som en hund. Ni fder er och gder
er, er och er odugliga afkomma, ni bli som feta flugor, medan jag med
hvarje dag blir allt magrare, jag och mina barn. Gjorde jag rtt, s...

-- ngbten tutar, han ligger visst fr tjocka vid Konset, -- sade
Peltonen, -- skall jag gra hsten i ordning, i fall patron vill fara
landvgen fver broarna?

-- Han vet inte hur fort han vill bli af med mig! Nej! Hr nu, Peltonen,
st inte hr lngre, g till sitt arbete, jag far om jag vill och nr
jag vill. Och med ngbten, hr han, inte med hsten. Den pljer han
med. Adj.

Peltonen bjde p hufvudet och gick ngra steg.

-- nnu en sak, -- ljd patronens rst efter honom -- hugg bort
strandtrden derborta, veden hr uppe r snart slut, lt alarna omkring
uthusen st, men alla bjrkarna ska ned, frstr han, p vgen t
stranden, der behfs ingen park. S, begriper han inte, efter han str
s der och glor?

Peltonen sprrade upp gonen och spnde dem i patronen. Det var en sdan
frvning och ett sdant frakt i den nu ppna och fulla blicken, att
patronen fr ett gonblick mste sl ned sin.

-- Jag vill ha ned parken ocks p den sidan, sade jag. De der urgamla
trden ta all must ifrn jorden, och ngen ofvanfr fr ingenting. Du
vet att jag inte tl skog och mrker! Du tycker vl om skog du, kan jag
tro, skogen derborta, der det ekar s vackert d man skjuter... Vill du
lyda, eller hur?

-- Skall strandparken fllas, herr patron? -- frgade Peltonen, -- alla
masttrden? Alla bjrkarna ned? De stora tvfamnsbjrkarne, som folket
frn stan far hit fr att se p. Allt ihop?

-- Jag tror, han muckar emot, fhund?

-- Kan jag inte f hugga ngra famnar frn skogen int n, der fins det
flltrd och vindfllen, visst en tio famnar eller mer bakom hsthagen!
r det inte bttre der?

-- Skogen der r sld till byggmstarn fr lnge sen, och han har mtt
upp hvar enda sticka. Du hugger ner strandparken. Jag vill inte ha
mrker, jag tycker om ljus. Och det kostar att slpa ved. Vi ta frst
skogen omkring oss, och g sen lngre ut. Du hr det nu. G din vg.

Peltonen gick. Ifrn ett dike helt nra invid stllet, der nyss de bda
mnnen samtalat, uppsteg en liten mager hvithrig gosse p sex r. Han
var kldd i en skjorta af oblekt groft lrft, bar sm urvuxna, vida
byxor, som fladdrade omkring benen p honom, brstet var bart liksom
armar och ben, tv klippska, lnga, bl gon tittade kckt fram i det
solbrnda ansigtet, och munnen log.

-- Jag har hrt alltihop, pappa, -- sade han, d han var utom hrhll
fr patronen, -- alltihop! Hrnst ska han f en rutten fisk i
brstfickan, det lofvar jag. Och hvad ondt jag kan gra honom, s ska
jag. Fr han r den vrsta menniska! I gr frskte jag stta tjra p
btsitsen, men den torkade in. Om jag fick en stor geting att mrka
nsan p'n, s vore jag s glad s.

Den lille stack sin bruna, smutsiga nfve i faderns och sg s lycklig
ut, nr han mlade ut fr sig alla de njutningar han mjligen kunde
bereda sig p patronens bekostnad. Fadern sg strng ut, drog bort sin
hand och sade:

-- Derest du rr ngonting af hans, eller gr ngon som helst elakhet t
honom, s fr du med rottingen att gra, och det vrre n eljest, hr du
det, pojke?

-- Far bara gr sig morsk, han, -- skrattade Heikki, -- inte slr far s
hrdt som han tror. Nog tl jag det alltid. Och vrre n s! Jag gr mej
hrd och jag slnger mej, och d tar det inte s farligt. Far ville allt
sjelf gerna stta den hr flugsvampen i honom, om far kunde.

-- Du skall hlla mun p dig, Heikki! Ser du, der r patrons barn. G
in till mor och sg till att det r hrdt med arbete i dag, jag hinner
inte ta p ett par timmar n. Och kom sen till mig, s fr du hjelpa
till med kern.

-- Lisen och Clara skall visst med till ngbten, efter di ' s
schangtila! -- Heikki hvisslade en hjertans glad lt, slngde med det
lilla hufvudet, s hret, det lnga hvita hret fladdrade, krde ut sina
rda lppar och kilade i vg fver stock och stubbar, ltt som en fogel.

Men han stannade med ens. Lilla Clara, som ftt syn p sin lekkamrat och
vn, ropade honom och viftade med handen. Han vnde genast om, sprang
till henne och nalkades den lilla npna damen rullande i grset som en
skallerorm, i det han hela lnga stycket stupade kullerbyttor fr att p
detta stt vinna p en gng hennes beundran och sympati.

Hon skrattade s hjertligt och klappade i hnderna. -- Rulla i kern,
sta Henrik! -- bad hon med hufvudet p sned, -- det r s lustigt nr
du rullar, du ser ut som en stor, hvit, vt katt. Gr du i hafren, s
blir jag s glad.

Heikki slngde fver grdet, tog ett stort skutt och kom p hufvudet
rakt in i hafrelandet. Men med ens stod han upp igen, skrapade sig i sin
vta lugg, drog ned mungiporna till en frunderlig grimas och sade med
sorglustig ton:

-- Det der trs jag inte gra. Pappa slr mig, om jag frsker. Clara
fr allt hitta p ngot annat.

Clara sg villrdig ut. -- G p hufvudet i diket, s r du s rar,
Henrik, -- menade hon.

Heikki lydde. Hans hnder sjnko djupt ned i gyttjan, och Clara var s
munter och tacksam.

-- N, ta nu en rigtigt bra daggmask t mig, s f vi se om han krlar,
ifall vi dela honom itu, och hvilken del som vill till mig och hvilken
till dig.

Heikki fick tag p en rigtigt lng en. Lilla frken tog den sjelf i sina
spda hnder, slet den utan betnkande itu, utan att frndra en min,
och kastade bitarne p marken.

-- Usch d, hvad Clara pinar krket, -- protesterade pojken, -- kom nu,
s ge vi hnsen det hr. -- Och s sprungo de s fort de kunde int
grden, men glmde snart sitt rende fr ett helt nytt intresse.

-- Henrik, ser du hr ligger min stora docka! Sta Henrik, laga skor t
den, vill du, de gamla ' trasiga?

Barnet tog dockan, lofvade gra skor och skulle genast brja med det
arbetet, d patronen syntes p trappan, ikldd fverrock, gr filthatt,
galoscher och med paraply och kpp i handen.

-- Claire, mon ange, ici, -- ropade han, -- eh bien! Lisette, o tes
vous, venez mes enfants, venez!

Clara lemnade p gonblicket sin lekkamrat och sprang fram. Lisett kom
med sin jungfru vid handen frn kkssidan; lille Germe var redan
frdig. De voro alla svartkldda, buro hvita frklden och fingo af
fadern hvar sin krans i handen. Bonnen sprang fram, jemkade flickornas
hattband och lille Germes krage, och s begfvo de sig i vg nedt
stranden. Patronen sjelf hade en stor bukett i hand samt bar i
knapphlet p sin lnga utslitna ytterrock en hvit rosenknopp,
sammanbunden med en liten cypressqvist. Hans min var hgtidlig, ett
blekt, resigneradt allvar lg utbredt fver hans magra och gula ansigte.

-- Hvarfr f vi komma med, pappa? -- frgade Clara och tittade upp till
fadern, halft frtroligt och halft skyggt.

-- Tala franska, har jag sagt dig, -- sade patron och knyckte omildt den
lilla i armen, men tillade derp i en ngot mer saktmodig ton: -- Vi
skola g till kyrkogrden i dag med kransarne, det r mammas ddsdag, er
salig mammas, min hgtlskade hustrus. Hll dig rak Germe, hvad r det
fr slag, du hnger ju lpp och ser dum ut precis som mor din. Nr ni
har svarta sorgdrgterna p, chers enfants, d borde ni ju veta att vi
skola fira en liten sorgefest p den hgtidliga plats der hon nu hvilar
i frid frn jordens oro.

De tre sm barnansigtena sgo s bortkomna ut. De frstodo nnu icke
denna mrkvrdiga frening af hycklad sorg fver och frakt fr deras
dda moder, som de alla dagar kunde ha haft tillflle att iakttaga,
frstodo den lika litet som faderns fga konseqventa stt, det der
stndigt balancerade mellan fverdrifven vnlighet och r brutalitet, de
tittade upp som till ett fruktadt hgre vsen som de lskade af en viss
vana, men hvilket mer skrmde n ingaf dem frtroende.

Man gick genom den skna, frvildade, men i all sin oregelbundenhet dock
s intagande parken. De vldiga trden stodo i tta grupper lngs hela
stranden, beskuggande den med sina tunga lummiga grenar. De mossiga
bjrkarna vid vattenbrynet tycktes trngas deruppe om utrymmet, och
pekade hr och der med sina slpande grna lfqvistar lngt ut i
vattnet. Marken var ytterst kuperad, det gick backe upp och backe ned,
mellan tufvor, vta och mjuka af regnet, och stenar hvilkas saftiga
mossbekldnad sg inbjudande ut.

Dimman hade lttat litet, ngbten hrdes ett stycke ifrn, kom allt
nrmare och stannade slutligen efter ett lngvarigt plaskande vid Hvit
bristflliga brygga. Med stort brak kastades landgngen ut, karlarne p
ngbten skreko af alla krafter, svuro och larmade som hade det gllt
att angripa en hop vargar och skrmma dem med omttligt oljud, de
hjelpte slutligen patron och barnen ombord och fortsatte derefter resan
fr att vid nsta brygga fra samma ovsen.

Patronen tog plats p akterdck, barnen i sina svarta drgter sattes i
ring omkring honom. Ngra af passagerarne helsade flyktigt, ingen gjorde
min af att brja ett samtal. Endast kaptenen helsade med sitt glada
leende, viftade med hatten och ropade ett hest och morrande, men
fryntligt "godmorgon, godmorgon, goda patron Uninius, hur str det till
med helsan?"

-- Hvad i all verlden, r det Uninius, hvadfalls, kapten, -- frgade en
tjock herre med militrisk hllning, -- Emile Germe, han i justitien?

-- Precisement, -- svarade kaptenen, -- knner ljtnanten honom?

-- Om jag det gr? Ja visst fr tusan, men det r fan hvad han ser
aftacklad ut! Han var marskalk p mitt brllop i tiden och var d en
tusan s fin och fiffig karl. Elegant och parfymerad, ntt som en
frken, glad och lustig.

-- Men fattig, kan jag tro, -- nu r han rik, men glad r han inte.

-- Hvad tusan! r han rik, d hade han skulder som -- en ljtnant, --
och bjrnar ett helt kompani. Rik? Gift sledes?

-- Enkling, herr ljtnant, gifte sig till pengar.

-- h, jag frstr, gjorde som jag. Med en ryska ocks, eller hur?

-- Nej, hon var allt frn vr egen hufvudstad, rik, fader- och moderls
kpmansdotter, uppfostrad hos kommerserdet Johansons, hon hette Olga
Aln, st flicka.

-- Aj fr fan, hon! En liten gs fr resten. Var hon s rik.

-- Par stenhus i stan och den hr n -- som han snart skflat ren frn
skog fr resten, ingen menska vet hvart han gr af med sina pengar,
allting frfaller hrute, hela stra och norra n r som en hed,
kerjorden r osktt och ger bara grs, trdgrden likas, han nns inte
hlla sig hvarken arbetsfolk eller kreatur ... ja han r en muntergk,
patronen.

-- Han ser kuslig ut, det r inte som samma menniska! Han som frr var
en sprtt, det var fan s malten han r... Mnga barn?

-- Der ' de alla tre .... det talas om att han uppfostrar dem med ris
och konfekt msom, allt som det passar, och fransoser ska' de bli, och
fr att f kurage p dem lter han dem hjelpa till med slagten -- pojken
hller p med att anatomisera grodor och kattor och sdant der, men
hjeltemodig ser gosstackarn inte vidare ut, det fr jag sga.

-- Han r sorgkldd, r han nyss blifven enkling?

-- Hon dog fr sex eller sju r sen, det r bara fr att folk skall se
att han nnu firar hennes ddsdag. I den kostymen beger han sig vanligen
till kyrkogrden med barnen...

-- Stackars karl, han r tydligen p dekis. N, r han i Revisionen n?

-- Ja, han r en duglig embetsman, sges det.

-- Kre kapten, det var inte vackra saker jag hr ftt hra om en gammal
vn, nr man r och helsar p fosterjorden, som man inte knt under
ftterna p tjugo r... Nej nej, mycket kan hnda, ren gra folk ldre.
Den tiden d jag sg honom sist var jag en liten spd planta, fnrik vid
Petschowska regimentet -- tiden gr.

-- Ljtnanten har slagit sig p landtbruk nu?

-- Ja ja men, har en hel stepp att skta om, trehundra kor och fr,
svrfars grd var en af de bsta vid hela Twer. Det r vl intet
allvarligt ondt med Uninius nd, -- jag ville allt helsa p honom i
alla fall?

-- Nej fr all del, det var litet snack om ngot testamente, men hela
skulden lr slutligen ha varit en frvaltares, som han hade i sin
tjenst, jaa, det var till och med en mordhistoria, frvaltarn kom fast,
tror jag, men ingen menniska misstnkte p allvar vr kre Emile Germe,
det r ju en fin karl, vet jag, srdeles belst, och fast han har sina
egenheter, r han en hederlig menniska, det tviflar ingen p...

Kaptenen blef sysselsatt med en ny till lggning, och den fete gick ned
fr trappan och slog sig ned vid patronens sida. I brjan ngot
reserverad, blef patronen s smningom mer lifvad vid tanken p en
frsvunnen tid, rik p glada minnen, och talade snart allt mer
ofrbehllsamt med sin ungdomsvn.

-- Du har blifvit lycklig du, -- sade han med en blick p ljtnantens
vlfrnjda fysionomi och ytterst vlfdda figur, lycklig och fet och
rik och prgtig! Hr i vrt fattiga land r det vrre. Jag rfde
visserligen med min hustru en liten summa, ngra gamla hus och det hr
stenrset till , men -- folket hr i skrgrden r demoraliseradt och
bestjl herremnnen, man kan inte lita p en enda, jorden r karg och
mager, fder inte kreatur engng, det r ledsamt, kra bror, men
sanningen r att man sjelf frfas hr i landet. Jag var dum som inte
gjorde som du, gifte mig i Ryssland, blef naturaliserad der borta i
sterland, skaffade mig en brungd barischna till hustru och lemnade det
hr landet med sina sm trnga frhllanden och sin obehagliga politiska
stllning.

-- Gamle misantrop, jag tycker du borde vara frsynen tacksam som
stllt till s bra fr dig. Endast en omstndighet kan ju vara
beklaglig: du miste alltfr tidigt din hustru!...

-- Ack ja, -- suckade patronen med en blick till himlen, -- hon gick
ifrn mig, till min otrstliga sorg! Och lemnade qvar mig ensam med min
smrta och tre minderriga! Dem mste man uppfostra, det r fan s dyrt.
De ha inga karaktrer, de brs p modern, guns! Dliga anlag! Pojken r
drmmande och pjunkig, veklig och slsaktig. Han har en egendomlig
talang att skaffa mig utgifter, s ung han r. Det r med oro jag ser
hur han r i stnd att bestjla mig fr att ge sknker t ngon af de
tiggare vi ha p grden, ngon af det der elndiga folket som man fr
lof att fda ... fr skams skull, och hvilka kalla sig vra tjenare...

-- h fr tusan, lter det s? Hr du bror, jag har lust att komma hem
till dig -- du reser ju hem i qvll -- fr att se hur du har det, ngra
goda rd kunde kanske jag som ldre landtbrukare ge dig.

Patronen fick en skiftning af rdt fver sitt gula ansigte, han hostade,
morgonluften var kanhnda honom fr skarp, och med af stndiga
hostningar afbruten hastighet sade han, litet vnd ifrn sin vn:

-- Det r ingenting att bjuda -- bjuda gster till, mitt hem, mitt
ungkarlshem. Neej, mitt bord r illa frsedt, vi ha nu ocks oroligheter
med hyresgsterna -- och det blir slagt frst i nsta vecka ... d, om
du behagar, r du vlkommen, och jag skall vara smickrad och frtjust
att f emottaga en s rad och s sllsynt gst.

-- Jas, du protesterar ... du gamle sklm, du tror du slipper! Ngon
skall du ha som skojar upp dig, det mrker jag. Jag fljer med dig i
dag, blir ngra dar fver, och dermed punkt. hoj, der ha vi ju
Helsingfors! Prgtigt! Fanken till bra kyrka den der rda deruppe ...
det r den ryska, jaha! Och s sttlig Nicolaikyrkan tar sig ut
hrifrn. Lite fr mycket hvitt, och -- ja -- ngot annat fel r det
dessutom. De skulle p den der kolossala trappan satt Kasanska kyrkan
frn Petersburg i stllet. Ljligt med dimman, nu r alitihop dolt igen,
och man ser bara Sveaborg som midt i en ocean. Gamla rliga fstning med
dina trefliga fngelser och murar. Skall bli fan s lustigt att andas
din prktiga surklsluft igen!

Patronen betraktade med likgiltiga blickar hela det lifliga sceneriet
omkring dem. Dimman, som kom och gick, flyttade sig n t hger och n
t venster, n skymmande en, n en annan del af nejden, n frvandlande
hafvet der det var ttast besatt med klippor -- till en ondlig
vattenyta, n visande sjn bortom bken i hgrande bilder med i fjerran
seglande skepp, skutor och btar, alla upp och ned, med masterna t sjn
och klarne uppt skyarne.

Uninius visste ej hur han skulle undslippa ljtnantens besk, och det
gjorde hans lynne ej gladare... Slutligen tog han sitt parti, sg med
en artig min p sin vn och yttrade, i det han med nervs vnlighet
tryckte hans hand:

-- Efter du r naturvn, s behagar dig kanske utsigten frn mina
klippor der p Hvit ... lite kaffe med smrgs kunna vi vl best, om
du hller till godo, jag skall lta min karl fra hem dig till hotellet
i staden i qvll... Mitt ringa hus r fr fattigt fr att herbergera dig
fver natten. Var sledes vlkommen, bste vn kl. 5. Vid den tiden
finner du mig der p kajen eller ombord p bten hr.

Ljtnanten tackade, men helt och hllet upptagen af att betrakta den
vackra taflan omkring dem, lade han alls icke mrke till patronens
snpliga stt att invitera honom. Dimman hjde sig nu p allvar, solen
brt fram, klar och strlande, samt gt fver trakten en hel flod af
ljus. Hafvet sken, de rda granitklipporna, nnu morgonfuktiga, skeno de
ocks, skogen, fverglittrad af dagg, stod s vacker, och i fonden reste
sig ur den vida fjrdens skte det tcka Helsingfors med sina breda
kajer, sina hga kyrktorn, sina grna esplanader och sin obelisk med den
ryska flckta rnen, hvars frgyllning girigt sg t sig solens strlar
fr att rigtigt falla i gonen.

P stranden gick allt ytterst bullersamt till. Ngot af den sterlndska
grannens liflighet tycktes ha blifvit inympadt p iswostschikar, brare,
hamnsluskar, fisksljare och fiskkpare. Det skreks och svors i kapp med
ngbtsbesttningen, gatpojkar kilade af och an, viga som dlor,
lkryssar med sina korgar stojade ut sin vara, soldater i lnga och
korta chineller och jackor flanerade af och an, det knuffades, s man
knappt kunde komma fram.

t sder lg Sveaborg med sina mrka vallar och dystra husrader ...
solens gyllne sken omgt Ehrensvrds fste och den ogstvnliga
stranden, som ingen ddlig vgar betrda undantagande den ryska vakten
med sina skarpladdade gevr.

Men hgt fver stad och land svfvade nu dimman i form af ltta,
skiftande sommarmoln p lustfrd i det bl, fjerran frda af morgonens
ljumma, men friska bris.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Peltonen kom tjrig om hnderna och svettig i ansigtet frn arbetet med
bten och skulle ta itu med huggandet af strandparkens gamla, i flera
rtionden beundrade bjrkar, d han erinrade sig att han glmt tget
hemma i stugan. Han kastade ifrn sig yxen och gick hemt, klef fver
grdet, tog en genvg genom hafrekern, gick lngs diket och stod inom
ett gonblick vid sin lilla halffrfallna gr stuga, hvars hopkittade
fnsterrutor och murkna trappuppgng alltfr hgt talade om det armod
mot hvilket man frgfves derinne skte kmpa.

Rundtomkring stod i yppig sommarfgring kardborre, hallon och
nsselbuskar, bolmrten frodades i husknutarne, hr och der lgo strre
och mindre sophgar, p hvilka fiskhufvuden och potatesskal syntes
bredvid utregnade och utslitna skodon, disktrasor och
porslinsfragmenter.

P frstuguqvisten var en hop gamla trjor och kjolar utbredd, och p
ett tg, spndt tvrsfver till nrmaste bjrk, hngde ngra orena
barnklder fladdrande fr vinden.

Peltonen strk sitt mrka, lockiga hr ur pannan, log mildt mot lille
Heikki, som satt i sanden och tljde en bt t Clara, bjde sitt hufvud
fr att komma genom drren, hvilken han ppnade helt sakta fr att ej
skrmma den nyfdde, som den tiden brukade sofva inne i rummet.

Stugan var mrk och upptogs till ena hlften af den stora sotiga
spiseln. Midt fr fnstret stod ett bord och p golfvet framfr sngen
en liten vagga, hvars medar voro borta. P kanten af den lnga och breda
sngen satt hustrun, en nnu ung och vacker qvinna med en stor svart
karl bredvid sig. Han hll henne om lifvet med ena handen, med den andra
balancerade han ett tfat, hvars mrka rykande innehll han blste p
fr att f det att kallna.

Peltonen uppfattade genast situationen. Det der hade han sett s mnga
gnger frut, det kunde numera icke ndras. Est-Lasse var hustrun kr,
sdana der svarta, lnga karlar med gon som kol och stora glupande
lppar ro alltid qvinfolk i smaken. Och s var han spelman och kunde
visor, det r talangen som gr sdana herrar oemotstndliga. Han sp och
slogs, det rrde henne ej, krleken r ju lngmodig och frlter. Han
lurendrejade p sin segelbt in frbjudet gods frn Reval till
helsingforska skrgrdsbor, var djerf och lt sig aldrig fngas af
tullsnokarne, det var hans dygder. Somliga sade att han stal, men det
var mhnda frtal, och ingen kunde med skerhet sga om han varit
fast, ehuru ngra i allra strsta hemlighet pstodo att han varit
sibiriefnge fr mord och rymt samt derfr ej kunde bo i sitt hemland p
andra sidan finska viken.

Ingen visste hvar Est-Lasse egentligen bodde. n hr och n der i
stugorna p arna omkring hufvudstaden. n i lador och rior, n i
grottor och ofta i sin ppna bt sommarn om. D vintern kom, var han
lnga tider frsvunnen, han sade att han p Estlands kust fngade sl
eller i de tjocka skogarne i norra Nyland jagade rf och vildt med
egendomsherrarne.

Peltonen sg p sin hustru, som satt der med brnvinsflaskan i handen,
hvaraf hon nyss hlt i Lasses kaffekopp. Hennes oordnade hr och ppna
trja gjorde p honom ett obehagligt intryck. Han gick till vaggan,
vnde barnet och jemkade det smutsiga tcket, tog en rulle tg frn en
spik och lemnade utan ett ord rummet.

Lasse slickade sig om munnen nr mannens steg ej mer hrdes.

-- Ge mig en kopp till Leena, -- sade han, -- det var inte elakt alls,
det der. Och s kyssen t dig, och derefter fr du lof att ge mig den
der marken du talte om, och s adj med dig till hrnst.

Leena drog fram marken, lt sig kyssas, borstade med handen bort ngra
strn af snghalmen frn sin lskades rock och brjade grta, hftigt
och utan vidare fvergng frn den gldje hon nyss visat i hans armar.
Lasse svor, svngde sig p klacken, stoppade i fickan ett hlbrd, som
han brt loss frn takspettet, och sprang ut, muntert hvisslande.

Hon derinne fortfor att grta. Slutligen kom en liten nra trerig
flicka, kldd i ett linne och en lng, nstan slpande kjol, intultande
i stugan, hngde med mungiporna, under det gonen stodo fulla af trar,
drog modern i kjolen och begrde mat.

-- Fattiga barnungen min -- sade modern, tog en bit af det hrda svarta
brdet och rckte den t barnet. Men den lilla rynkade p nsan och
snyftade hgljudt och pockande.

-- Matmjlk, mamma, mamma -- lallade hon, -- matmjlk Anna vill ha.

Modern satte sig p en af stolarne, ref upp sin vida bomullstrja och
lyfte barnet i famnen. Inom ett gonblick somnade det vid moderns varma,
fulla barm, mtt af den fda hon s rikligt kunde gifva det, ehuru den
delades med den lille tv mnader gamle dernere i vaggan.

Den unga hustrun satt der tills gonen, nnu svullna af grt, slto sig
och hufvudet sjnk bakut mot vggen. Inom en stund slumrade fven hon
in, och de tre sofvandes lugna andedrag hrdes tillika med flugornas
surr och klockans knppande i det qvafva rummet.

Elden i spiseln slocknade, vllingsgrytan som puttrat p trefoten
tystnade och tjocknade till, katten krp fram med krkt rygg och svansen
i vdret. Allt var en stund i ostrd stillhet.

Utifrn hrdes ihllande och tta yxhugg, och derp ett doft susande och
s ett vldigt brak. En af de sekelgamla bjrkarna fll. S nnu
lngre, mdosammare slag af yxan och ter det olycksbdande suset, d en
annan af skogens veteraner stupade. Den skuggiga, lugna platsen skulle
snart vara tom och ppen fr sol och vind. Han suckade, den ensamme
arbetaren, svettades och hgg, hans panna lade sig i djupa veck, och
kring munnen syntes det svrmodiga draget tydligt framtrda. Tio eller
tolf af trden lgo redan.

Det var middagstid, det sg han p solen, och han begaf sig derfr med
tunga steg hemt.

Denna gng tog han ej genvgen fver kern, sg ej p Heikki, som sprang
emot honom, stampade i frstun ftterna liksom hade han haft sn p
stflarne, slngde yxen p golfvet och gick in.

Hustrun vaknade upp och stirrade frskrckt p mannen. Kinderna voro
blossande af smnen och gonen nnu rda efter grten. Han sg icke t
henne, lyfte sjelf grytan nrmare spiselkanten, tog en tallrik och
begynte sa ur.

Hon sprang frn stolen, lade temligen ofrsigtigt den lilla sofvande
flickan i sngen och fll nnu en gng i vild, hejdls grt.

Peltonen sg p henne, liksom hade han velat frga henne ngonting, men
teg nnu.

-- Jag vet att du r ond -- snyftade hon, mycket ond och att du skulle
kunna sl ihjl mig fr alltihop, och det r bst att du gr det, fr
det r s uselt det hr lifvet, att jag inte orkar lefva det mer nu.
Nej, jag orkar inte, fr det r s, att jag nu r led vid det.

Peltonen brjade ta. Hon fortsatte under trar och snyftningar:

-- Han kom ocks och frestade mig till det, och han var s glad och sa
vnlig och du bara teg och teg, s jag aldrig hade en glad dag med dig.

Peltonen tog ifrn skpet en liten skl, fyld med salta strmmingar, tog
en om en i fingrarne och t upp ett par stycken.

-- Aldrig har du sagt mig ngonting, aldrig talt om hvarfr du
egentligen gr p grden hr och trlar och sliter fr s liten ln, att
vi nstan svlta ihjl. Och hur jag tiggt och bedt att du ska ge dig
till en annan husbonde, s har du bara tegat eller snst mig och bedt
mig vara tyst. Och det har frargat mig och vndt mig ifrn dig.

Peltonen rynkade gonbrynen och tuggade kraftigt sitt hrda brd.

-- Och det str en menniska inte ut med. Jag vet att du gjort ngot ondt
med patron, ja det sges fverallt, och jag vet att du gifvit pant p
att lyda allt det fanstyg han befaller dig att gra. Jaa, jag vet det,
och skulle du sagt mig allt och ppnat ditt hjerta fr mig, s skulle
jag hlla med dig rligt och vara njd med mitt och arbeta fr huset och
barnen och dig. Men nr jag r som frmmande fr dig, s r du ocks
frmmande fr mig. S har du det d som du vill! Och det r s uselt,
att man inte str ut med alltihop, fattigdomen och brten och ungarne!
Nej, jag gr jag, du m skta dig och barnen bst du vill. Efter du r
mot mig som vore jag en ko eller oskligt djur, s r jag otrogen mot
dig. Jag gr.

Hon snyftade fverljudt och hll hnderna fr gonen.

-- r du s galen i honom, Leena, att du ska lemna barnen? -- frgade
slutligen Peltonen med sina allvarliga rst.

-- Honom, honom, nej, jag gr inte med honom. Om du bara vore som jag
ville, skulle jag aldrig i verlden se till Esten mer. Aldrig i lifvet
skulle han f en enda af mina fattiga fyrkar, som han narrar och snislar
t sig, den svarta ledingen -- ropade Leena och knt med nfven. --
Ngon mste en ha, och efter jag aldrig hade dig, s tog jag honom, fr
han hll sig inte fr god att prata och fundera med ett qvinfolk, han
var krlig och alltid s glad... Herre Gud, men jag orkar inte se honom
mer, tjufstrykern! Dessutom...

Hon hann ej tala mer. Peltonen hade stigit upp frn stolen och stod nu
med hennes bda hnder i sina.

-- Sitt ner, Leena, -- sade han -- sg, kan du hlla mig kr, fastn jag
gtt och hllit mig ifrn dig och ltit dig vara ensam s lnge?

Leena sg upp med gonen nnu fulla af trar.

-- Kan du tro p mig, du? -- frgade hon tviflande.

-- Jag frgar om du kan hlla mig kr, fastn jag r en frdmd menniska
-- sade Peltonen och sg henne i gonen.

-- r jag ngot bttre, jag? -- menade Leena.

-- Men jag r en olycklig varelse, jag har s mycket som tynger p. --
Peltonen satte sig nyo, krde hrdt armbgarne i bordet och lutade
hufvudet mot sina bda hnder.

-- Stackare, nog ska vi hlla ett, om du bara litar dig till mig och
talar om alltihop. Och kan du frlta mig, s...

Hon sg med en skygg blick i hans ansigte.

Peltonen frblef i samma stllning, talade i brjan lngsamt och liksom
ovilligt, men blef smningom allt mer ofrbehllsam och liflig. Leena
lyssnade. Hon satte sig vid vaggan och betraktade den lillas alltjemt
lugna smn.

-- H, h -- sade han efter en stunds tystnad, -- jag var ung d, ung
och orolig i blodet. Min far var betjent t patrons far, nr han, salig
menskan, for med generalguvernren genom riket som skrifvare eller ngot
sdant t grefven. Far dog ung, och jag fick rfva hans syssla. De
kallade patrons far sektern den tiden, och han var en rigtig fin karl,
han. Patron och jag lekte tillsammans hela dagarne, nr vi voro barn,
och jag var ibland hans hst och ibland hans karl -- det var alltid p
samma vis som nu, fastn vi var sm d, frsts. Han sparkade mig, fast
det var jag som var hsten, men om jag gaf tillbaks, fick jag stryk.

-- Fy d! du har alltid varit liksom en slaf du, Peltonen!

Han sg upp en gng. -- Sger du det, Leena, och vet inte att somliga
bli fdda till slafvar! Nr Gud skapade mig, tryckte han visst till
brstet p mig, att jag aldrig skulle f andas rigtigt ut, och han bjde
tungt till nacken, att jag inte skulle kunna hja p den s som andra.

-- Och det kan du sga s der frnjdt och lugnt! Tror du det var Gud
som gjorde din tunga s der stum, att du inte talar mer n en gng i
mnaden, -- bevare mig, skyller han allt det onda p Gud!

-- Hustru, det r barn och qvinfolk som ha s mycket att tala om och,
och, ja -- och ester, ryssar och lsdrifvare, jag sger det rent ut.

Leena rodnade under den bruna hyn. Hon frstod tillrttavisningen.
Mannen fortsatte:

-- Frn mitt fjortonde r var jag i deras brd. Herr Emil, som man d
kallade patron, han skolades, uppfostrades fint och lefde i fverfld
hela tiden, nda tills gamla herrn dog och lemnade huset i konkurs efter
sig. Han var d redan student och kanske tjugo r. S gick det en tid.
Herr Emil hade det svrt, van som han var att lefva stort. Han lnade af
hvem han fick tag p och krnglade sig fram ngra r, fastn med stora
bekymmer. Men han var likafullt med fverallt, p alla danser och
middagar, hos alla fina herrskaper i stan. Han var s ntt som en
gardesofficer, fastn han var bara student. Men slutligen var det fr
svrt, och han hll p att komma fast fr skuld. Det var d han tog
kondition hos ett kommerserd. Vi reste utrikes tillsammans med dem,
han och jag. Jag slet den tiden mycket, svalt och trlade, han hade
ingenting att ge mig, och jag hade inte hjerta att lemna honom, som
nstan berodde af mig. Jag tnkte p att de mina tjenat i hans frfders
hus, hur skulle jag lemna sonen derfr att han blifvit fattig. Jag
skulle vl hlla ut i olyckan, efter som jag varit med i lyckans dar.

-- Men med en s elak herre skulle jag inte sttt ut.

-- Du ja, du som sjelf har herrskapsblod i dig af far din, som ingen vet
hvad han var fr en, mer n att han var herreman, men jag som r af en
stackars tjenareslgt ... med mig r det annat...

-- Det r vl s, att far min skyller det att jag knner det sturskt i
mig. Jag tl inte deras hgfrd.

-- Men du vill vara hgfrdig sjelf, Leena.

-- Nr en r frnm emot mig, s r det som tog det mig i brstet, s
jag mste spotta t dem. Jag blir s arg s, och patron, ja vore det
inte att det skulle bli ledsamheter fr dig, s skulle jag allt en gng
bulta honom mjuk med brdspettet hr.

-- Kra hustru, du r ung, och sinnet sitter nnu hrdt i. Men jag!...

Han frsjnk i tankar och skulle ha frblifvit tyst, om icke hustrun
tagit till ordet.

-- r det slut nu det du skulle sga mig? D r vl bst jag gr ifrn
dig nu?

Han tummade p mssan, som legat honom p knet, och sade drjande:

-- Jag tnker att du fr vara min prest, Leena, jag skall sga dig
alltihop, s r vi sen qvitt, och du kan gra hvad du vill: g med
honom, friarn din, eller stanna qvar med mig och barnen. Hvar var jag,
jo vi reste...

Alltnog, det var med ett herrskap, hos hvilket herr Emil d var
informator. Vi voro i Paris ett r ... jag var deras, herrskapets,
tjenare och min ln fick han, _min_ herre. Dottern i huset,
kommerserdets dotter, hade med sig sin fostersyster, Olga Aln, som
sades vara en rik flicka. Patron tyckte visst om ngon som var fattig,
ngon hr hemma, men han frlofvade sig i alla fall med frken Olga, som
han visst aldrig tyckte om. Det var fr penningars skull frsts, hon
var mycket ung. Sexton r eller s, sg inte ngonting ut, var blyg och
rdd fr alla menniskor. Jag vet inte hur han bar sig t fr att f
henne, men s blef det i alla fall, och nr vi efter ett rs drjsml
derute foro hem igen, blef det frlofningskalas.

-- Frmyndarn tyckte inte om hela saken, och giftermlet mste
uppskjutas ngot r fr frken Olgas sjuklighets skull. Det var ett
dligt r. Min husbonde hade ett svrt spel. Bruden, hon som bodde hos
kommerserdets och inte skulle f gifta sig frrn ret gtt om, hon
skref och bad honom ofta beska sig, hon lngtade s mycket, och jag
sprang med svar, rda bref, lnga och skrifna med s stora vackra
bokstfver. Hon som inte var hans brud, utan ngonting mer, hon skref
ocks, ville ha penningar och honom sjelf p kpet. Men han hade lika
ondt om tid som om penningar, det var sllskapsspektakler och
konserter, det var danser och det var sldpartier. Under allt detta var
det i alla fall, henne han tyckte om, den fattiga. Hon frgade ut mig
hvar gng jag var der ... men jag mste tiga. En dag var det ett
frfrligt upptrde hos kommerserdets, ett rigtigt grl, om Minda.
Herrn svor och min husbonde bara bockade. Jag sg en hel del genom
fnstret, der jag stod, och tjenstfolket talade om resten.

Om morgonen fick jag hra af patron att det nd skulle lysa i kyrkan
sndagen derp. Och s blef det brllop, ett litet dligt brllop,
liksom skulle han ha frt hem en fattig brud. Han hade tjenst i verket
d, och det sades till oss tjenare att han var notarie. ren gingo,
lnga, svra r fr flere n en. Hon dog frst, den stackars Minda,
patrons enda krlek, dog i rttan tid, tnker jag. Det var d han
brjade bli s elak mot frun. Vi flyttade om somrarne hit ut. Strsta
delen af statfolket afskedades. Jordbruket indrogs nstan helt och
hllet. Han brjade ett sdant trakasserande med fiskarne, att de skte
sig bort, alla utom estgubben p stra torpet och rysstackars p udden,
de fattigaste och orkeslsaste af allt folket. Pigorna stannade aldrig
mer n en mnad, det var alltjemt nya. Ja, det der vet du bst sjelf, s
var det d, och s r det nu, alltid precis lika. Till Johanssons fick
frun aldrig g... Jag vet inte hvarfr. Sllan var det frmmande hr,
men nd oftare n nu. Nr folk sg p, var han s artig mot frun, s
krvnlig och st som hade de varit fstefolk, men nr de voro
ensamma...

-- Fy en sdan inpiskad kanalje! Om jag bara finge strypa honom s
visst som det inte fr ske, -- suckade Leena och kramade en af stolparne
i den medlsa vaggan, -- stackars frun!

-- Hon var blek och sg alltid ut som om hon hade bedt om frltelse fr
att hon nnu fans i lifvet. Barnungarne kommo till alla tre p sex r.
Hos dem, inne i gula kammarn, satt hon bestndigt, man sg henne aldrig
ute de tre sista somrarne, utom d hon med ngon af barnen gick ut lngs
stora strandalln, i hagen, som nu snart r en sved liksom halfva holmen
fr frigt. Nog sg man att hon var sjuk, men af hvad, det r svrt att
sga. Lungsoten var det inte, fr hon hostade aldrig. Kanske tvinsoten,
den fr man af elaka menniskor och onda ord, och den sjukdomen trycker
dag och natt som maran. Stackars frun.

-- Det har varit tal om Carlson, frre inspektorn, som sedan skall ha
blifvit mrdad hr ngonstdes, hur var det med den saken? Folk skakar
alltid p hufvudet nr man frgar dem om det, och svar kan en aldrig f.

Peltonen for hftigt upp af stolen och stlde sig rakt framfr sin
hustru.

-- Du gr bst om du aldrig talar med ngon derom, hr du, aldrig.

Han satte sig ter tungt ned och suckade:

-- Det r just frbannelsen, det med Carlson. Vi voro aldrig rtt sams,
han och jag. Patron talte alltid ondt om honom fr mig och om mig fr
honom. n var det han som skulle sagt om mig fanstyg, och n tvrtom.
Vi trffades sllan, men d vi rkades, sklde vi ned hvarann, sade
hvarann stickord och kbblade som smbarn. Men det var intet ondt
dermed, fr d vi gtt p en stund, mrkte vi bda att det egentligen
inte var menadt ngonting och att vi i sjelfva verket kunde lida hvarann
rtt bra. Den sommaren frun dog var Carlson hr oftare n eljes och fick
ibland tala med henne lnga stunder. En dag, nr patron for till staden,
kom Carlson in till mig och sade att frun ville tala med mig. Jag kom
dit, hon satt p sin hvita soffa med lilla Clara bredvid sig. -- Kra
Peltonen -- sade hon -- ni tv ro de enda af dem som hrefter komma att
se mina barn, p hvilka jag kan lita! Lofva mig att se till dem, nr jag
gr bort, att vara vnliga mot dem, att s godt ni i er stllning kunna
det, vrna deras rtt. Viljen I lofva mig det?

Carlson lofvade, och jag med. Det var nog en rlig karl, Carlson; han
hade den gngen trar i gonen, och jag hade svrt att hlla mig styf,
jag med. Hon satt der s liten, s hvit och vissnad, insvept i sin mjuka
schal. Och nr hon rckte oss sina hnder, voro de heta och fuktiga och
tunna. Vi ville g, men hon tillt oss icke. -- nnu en bn har jag till
er -- sade hon -- och tittade upp till oss med sina stora, trtta gon.
Jag skulle be er vara rigtigt fasta och hlla i det som r rtt, om man
n bad er aldrig s att gra ortt. Att vara sanningsenliga, om ocks --
ja om ocks husbond' sjelf skulle bedja er att gra ortt fr att gra
honom en tjenst. Skrif aldrig under, hr ni, frrn ni bda veten _hvad_
det r ni skrifven! Kan ni lsa bda tv? -- Vi sade att vi kunde det.
Och derefter lofvade vi om igen att lyda henne. Hon tog afsked, gaf oss
hvardera en tiomark, och s fingo vi g. Det var p onsdagen.

P fredagen var hon dlig. Doktorn hade beredt dem deruppe p att det
skulle bli slut den dagen. Med eftermiddagsbten vntades fruns
frmyndare, hradshfdingen, och pastorn. Kl. tv kom kksan och ropade
mig, Carlson var uppe frut. Vi frdes in i gula kammarn, der frun lg i
sin sng. Det var s hett der och luktade s starkt. Patron gick, rd i
ansigtet, af och an. Han tycktes vara vid elakt humr och var alls inte
vnlig emot den sjuka, som lg der feberhet och hfde sig. Hennes gon
dem glmmer jag aldrig. Nr vi kommo in, s stucko de sig i oss som
eldpilar och lemnade oss icke. Hon rrde lpparne, och de hvita
fingrarne spelade p tcket s flinkt. Patron tog ett papper frn
bordet, ett stort fullskrifvet papper, strckte det till frun, med
pennan som en syl rakt mot brstet p henne, och sade med en strng ton,
en ton som jag inte heller glmmer s lnge jag lefver:

-- Se s, Olga, skrif nu, de hr karlarne ro dina vittnen, skrif nu,
sger jag dig, innan du igen brjar prata i nattmssan. Skynda dig, s
fr du sedan se barnen, annars tar jag dem in till stan genast.

Den sjuka reste sig upp i sngen, blef sittande stel som ett lik, sg
p honom stinnt och sade: -- det der r inte _mitt_ testamente, du har
skrifvit det sjelf, det skrifver jag aldrig under, jag vill ha mitt
eget.

Patron blef med ens s gul i ansigtet som en bit svafvel. Han var en
stund tyst, men vnde sig sen till oss. -- Hon yrar redan, -- sade han
-- nu r ingenting mer att gra, ni kan g till ert igen. Nr hon blir
redig, skall jag kalla er upp nyo.

Senare p eftermiddagen fingo vi ett nytt bud att infinna oss deruppe.
Jag hade icke sett Carlson p hela dagen, patronen hade haft honom i
ngot arbete uppe i huset. Men nr vi kommo in, hviskade mig Carlson i
rat ngra ord, som bevisade huru vl han genomskdade patronen, och
knt handen i den tro att ingen sg det. Patron hade ndock lagt mrke
dertill, och likas en af tjenarinnorna, som genast skickades ut igen.

-- N, mina vnner, -- sade patronen d vi kommo in -- nu har hon
skrifvit, och det behfves nu bara edra underskrifter, s ha vi det hr
klart.

Carlson bad att f se papperet och lsa igenom det.

Han skakade p hufvudet, d han sg att det var samma papper som frra
gngen, och gick fram till sngen, der den sjuka lg med halfslutna gon
och lppar som rrde sig. Han frgade henne om hon skrifvit testamentet
eller godvilligt satt sitt namn inunder, ty det stod der, namnet, med
fullkomligt lsligt skrifna bokstfver. Patronen svor och frebrdde
Carlson hans ofrskmdhet och frgade om ej Carlsson kunde se att hon
lg i en dvala, som medikamenterna kommit stad, samt sade att det var
stor synd att vcka henne. Men med ens blef han vnligare mot oss, bad
oss skrifva under och frklarade att hon alldeles sjelfmant skrifvit sin
namnteckning. nnu en gng gick Carlson till sngen, och vi tyckte d
bda att vi hrde henne mnga gnger hviska om och om igen sakta, men
nd tydligt: aldrig, aldrig!... jag skref det aldrig, svr inte
falskt!... Ni lofvade mig ju bda.

Leena hrde knappt sin mans sista ord, hon satt och stirrade med
ngestfulla blickar. -- Du skref vl inte, vill jag tro? -- frgade hon
och sg honom rtt i gonen.

-- Nej, det var just olyckan, -- svarade Peltonen -- vi skrefvo icke. Vi
nekade bda. Hon skulle frst sjelf sga oss att hon gjort det
frivilligt, sade Carlson, eljes ville han icke frsvra sig, fr det var
inte hans mening att den vgen komma till den onde. -- Och jag hll med
honom.

Nu skulle man kunna tro att patron blef ond p oss, men det blef han
inte. Han brjade tvrt att tala om andra saker och var s folkelig och
glad, precis som en annan menniska. Han tog oss in i sitt arbetsrum,
ppnade sin reskantin, tog upp tv glas och brygde till t oss af sina
fina vinsorter och likrer ngonting riktigt rart. Vi fingo tv glas
hvar. Men det steg oss i hufvudet, starkt och djefligt som det var. Jag
minns inte ngonting, utom att han snde af oss bda tv att och g mta
upp skogen t stra torpet. Och s bad han oss glmma kifvet, som vi
hade haft. Det sista ropade han s starkt, att det hrdes utt hela
grden. Nr vi hade gtt ett litet stycke, kom patron efter och bad mig
springa hem efter Carlsons bssa, ifall vi skulle se ngot villebrd, ty
frun ville s gerna ha ngot rigtigt frskt vildt. Och jag sprang, ehuru
jag tyckte det var underligt, eftersom Carlson var bra full, och jag
sjelf knde att det var lite p sned med mig ocks. Det led till
solnedgngen, och oskert r det att skjuta d mrkret redan skiftar i
skogen. Nog fans det fullt opp med vildt i stra skogen, men den tiden
p dagen var det inte likt... N, jag gick som sagdt till drngstugan,
tog bssan och svarade ingenting p de andras frgor, fr jag frstod
att de strax skulle mrka att ngot var galet med mig, om jag hade sagt
ett ord. Nr jag kom tillbaka till skogen, der jag lemnat patron och
Carlson, satt Carlson ensam och halfsof p en sten. Patron var borta.
Jag slngde d bssan p axeln och brjade g t stra torpet. Men hur
jag gick, tyckte jag det blef s svart i skogen. Benen voro som om de
varit beslagna med bly, och jag begrep nog att det var patrons fina vin
som gjort mig s ddfull. Jag satte mig ned, jag ocks, kastade bssan
ifrn mig och somnade in. Gud vet hur lnge jag sof. D jag vaknade var
det af ett skott, lossadt i mrkret helt nra intill. Jag trodde att
Carlson vaknat, hittat bssan och ville skrmma mig. Jag ropade flere
gnger hans namn, men han svarade inte. Jag hrde nog ett prasslande i
buskarne bredvid, s jag visste deraf att jag inte drmt det om skottet.
Jag brjade ska honom, men det var omjligt -- jag kunde inte finna
ngon. Jag mdde s illa af vinet, att jag inte kom ur flcken. Det var
vtt och det var olndigt och stenigt der jag var, jag kom inte lngre.
Om en stund somnade jag in igen, efter det jag en qvarts timme eller s
plgat mig med frsk att bli vaken och klar. Men det gick inte.

Leena satt med bda hnderna om hufvudet och gungade af och an. Peltonen
stannade. Den lille i vaggan brjade att sakta klaga, men tystnade igen,
sjunkande i nya drmmar.

-- Herre Gud, herre Gud -- klagade Leena, det var vl inte du, Antti,
som skt honom?

Peltonen skakade lngsamt p hufvudet och sg alltjemt t golfvet.
Rynkorna i hans panna sgo s djupa ut, frorna, som gfvo munnen detta
frtviflade och sorgsna uttryck, drogos lgre ned, och han svarade icke.

Det var en stund alldeles tyst i stugan.

-- Hade du mrdat honom, Antti, i fyllan mrdat en medmenniska, herre
Gud, herre Gud, hvad skall det bli af oss, arma uslingar -- suckade
Leena, der hon satt och vaggade med hufvudet och halfgret. -- Fattiga
och elndiga ro vi frut, men hederliga trodde jag tminstone vi fick
kallas. Herre Gud, herre Gud, att du skulle gra det, kre Peltonen.

-- Hederlig, hederlig, -- mumlade mannen -- det fins heder och heder.
Nog r det hederligt att tillsammans med andra landstrykare bedra en
sdan stackare som mig, men ... det r vl derfr att jag inte kan
kallas rigtigt hederlig som du gjort det. Oj oj! Det var visst vrdt att
fda hit i verlden sdana hr glada laxar som jag r. Och det r nog bra
roligt hr i lifvet. Vr herre vet allt hvad han gr, nr han stller
det rigtigt gladt fr en nda frn vaggan. En del menniskor ha sitt nje
af djurplgeri. Men i himlen ha de sitt nje af tocke hr djurplgeri.
Och jag mitt satans djur, jag r till fr att vara till narr fr
englarne, jag.

-- H, h, h.

Den unga hustrun sg upp. Hon rodnade nnu mer, hon sg p honom, der
han satt bruten och sig sjelf s olik. Hon hade nnu aldrig sett honom
sdan. Aldrig hrt honom klaga. Han hade frlorat all sjelfbeherskning
och gick nu p med denna brutna, strfva rst, hvars tonfall skar henne
nda in i hjertat:

-- Ja, jag mtte vara ett rigtigt frispektakel fr fan och hela hans
flje. Frst kommer jag i mor mins trasvagga och fostras till tjenare
och slaf t folk som trampar nra p vettet ur mig. Och s fick jag det
hr frbannade hjertelndet, som alltid har frt mig dit som det har
varit som mest frbannadt fr mig. Och snott mig s ttt fast vid
patron, att jag aldrig kommit loss. Skulle jag ha skjutit Carlson, s
hade det varit bttre n det nu r. D skulle det ha gtt dit fan vill
ha't och inte vacklat af och an p det hr viset. Men jag rrde honom
inte. Jag kastade bssan ifrn mig, och laddad var han inte. Herre Gud,
det fans ingen i drngstugan som inte visste att han var oladdad d jag
tog den. Och jag rrde hvarken kruthorn eller hagel. Det var omjligt
att jag skulle ha skjutit honom, jag skulle inte ha skjutit en krka
godvilligt, det visste patron nog, minst en menniska. Men -- hvad vet
jag? Den onde, som alltid haft godt ga till mig, han var nog med d
ocks. Han gjorde't vl, kan jag tro. Det var som han hade suttit i
pannan p mig hela qvllen och slagit och bultat och rifvit. Det sved
och surrade -- det brnde! Jag gick hem i solskenet och lade mig. Vid
frukostdags kom' de med liket och bssan. Det blef ett fasligt lefverne.
Man brjade ropa p mrdare. En del tittade p mig, som om det ltt hade
kunnat vara jag. Och -- det var allt nra att jag hade blifvit satt in,
redan den dagen. Men patron tog mig afsides, talade en hel hop och
lofvade att rdda mig, om jag svor en dyr ed p att tiga med allt, hvad
n jag komme att se och hra. Jag var som galen af sorg, och det tryckte
mig och pressade mig som till smulor. Och jag lofvade och svor dyrt och
fast att lyda och tiga och gra hvad som helst, bara han frlsade mig
frn misstanke och fngelse.

Patron, som r lagkarl, visste nog hur han gjorde det, han. Han tog ett
par konstaplar ut, och doktorn med. De sgo p liket och p bssan,
vnde och svngde, stucko med fingrarne fverallt, mtte och skrefvo
opp, ... och hur det var, blef det s bestldt att Carlson ddat sig
sjelf med sin egen bssa af vda, nr han gtt full i skogen...

Misstanken togs ifrn mig -- ngot litet, -- men inte alldeles. Jag
blef p stt och vis rentvttad men liksom utan spa, det sitter allt
lite qvar hr och der nnu i skrynklorna. Gud har gifvit mig det der att
bra p, arfvedelarne falla s olika hr i verlden. --

Leenas vackra gon sgo upp, der tindrade ett uttryck af mhet i dem,
och hon strckte fram handen som hade hon velat bedja honom att upphra
med de bittra anklagelserna. Men han sg henne icke, utan fortsatte:

-- Hennes nd dog sedan ngra dagar derefter. Hon hade skrifvit under
patrons papper, Carlson och jag ocks. Vi lr ha gjort det den der
qvllen, sade patron. Han fick hela arfvet att frvalta hur han ville,
det var inga bestmmelser alls om barnen, allt skulle lemnas t honom.
Der var rttskunniga herrar frn stan, allting skrefs upp och ordnades,
och frn den stund brjade det g bakut hr p grden!

S fick jag se dig i stan, den gngen fr lngesen! Jag trodde d att
det kunde komma ngonting gladt ocks i mitt lif. Du var s ung, bara
tjugo r, och jag hade d ren blifvit nra fyratio. Du var s ntt i
gonen och s flink och glad. Jag glmde allt mitt trk nr jag sg hur
du arbetade nere vid klappbryggan om vintermorgnarne. Vattnet sprutade
om dig, nr du hgg i med klapptrdet, istapparne knarrade, och frn
dina rda armar stod der som en varm nga. Man skulle ha kunnat koka opp
kaffe, s brann det p dina kinder, och s du skrattade!

Peltonen hll upp en stund, smlog, men tertog i den gamla tonen:

-- N, det var vl min tid d, eftersom jag blef s kr. Inte frgade
jag efter hvad folk sade, att du hllit dig vl med en gardist frra
sommarn, jag trodde s fast p dig. Bara jag fick dig, s tnkte jag
allt skulle vnda sig fr mig. Och du tog mig. Jag trodde att jag var
som annat folk, att en kunde lska mig, nr jag var sdan jag borde. Men
-- jag var inte skapt till att lnge f inbilla mig sdant. Du tlte
inte fattigdomen, och barnen, som du inte rdde med, blef det mnga
utaf. Jag var gammal och tungsint, du skulle ha ungt och friskt blod.
Ja, ja! lika barn leka bst. --

Han lutade hufvudet tyngre i handen och sg stadigare ned t de mrka
golfplankorna. Hon vrmdes alltmer under hans tal, och hela hennes
ansigte talade deltagande och mhet.

-- Ja, det kan icke finnas s onda ord, att jag inte frtjenar dem, --
sade hon slutligen. -- Om du skulle ha mrdat honom, Carlson, s hade
jag nd, sdan jag r, varit vrre n du och smre. Jag bedrog dig och
gaf esten af de slantar, som du skrapat ihop. Och inte har jag sttt
efter att skta om ungarne heller. Stugan har ftt hllas, oh! det var
mig s lika njdt alltihop. Det var derfr att jag inte tyckte om dig.
Jag tlte inte det tysta sttet. Du var s vresig s! Jag skulle ha
strax frn brjan ftt se hvad jag sett i dag. --

-- Hvad har du sett i dag, Leena? -- frgade mannen.

-- Jo, Antti, jag har sett hjertat ditt jag, det trodde jag du inte
hade ngot af. --

-- N, hvad r det du vill, Leena? --

Hon hade stllt sig upp och stod der nu framtbjd, helt nra honom. Det
stora, rda, ppna ansigtet strlade af uttryck, och hela gestalten hade
ngonting nstan mildt, d hon satte hnderna p hans axlar, sg honom
in i gonen och med en dmjuk ton sporde:

-- Frlter Antti hustrun sin? --

Peltonen sg upp. Lnge och fullt blickade de tv p hvarandra. Den
allvarsamme mannen knppte ihop sina smutsiga hnder, och blickande ut
liksom i en fjerran verld, lngt frbi den mrka, trnga stugans vggar,
utbrast han sakta:

-- Tacka Gud fr denna vlsignade stund! Jag frlter allt som menniskor
gjort mig, ocks om de icke skulle frlta mig! Och du, Gud, som hr och
ser allt, frlt att jag i dag hdat ditt namn. Nu r jag ju mera
lycklig n jag skulle ha rtt till. -- Jag har i dag ftt hvad jag visst
aldrig frr haft -- en hustru!

Leena drog en suck, liksom af lttnad. Hon rckte mannen handen. Och sg
sig omkring i den lilla grofva, smutsiga stugan. Derefter slog hon
kraftigt med den andra handen mot bordet och utbrast i gldtig ton:

-- H h, Antti! nu ska hr sopas och tvttas och fejas, och ungarne ska
veta att de ha mor sin i stugan! Och med den hr ugnsrakan s skall
esten sopas ur huset. Och tomten skall ha grt hvareviga sndag. Och gud
nde mig om jag skall annat n vara glad och lustig hvar enda dag och
hlla ihop med dig, mannen min. Och hvarenda qvll s skall jag be Gud
att hintar patron. Hej ohoj! nu skall du ha kaffe. Fr en sdan
fdelsedag som i dag ha vi aldrig frr firat!

Medan hon stkade derinne, gick han ut, med tillstymmelsen af ett leende
p lpparne. Men med det lingula hret burrigt och fullt af dam, krp
der fram bakom sngen frst lille Heikkis hufvud, och s hela hans
spda, hvitkldda figur. Han rynkade pannan som af missnje, och d han
kilade ut genom drren, knt han nfven med passionerad kraft och
upprepade sakta moderns ord, endast med mer eftertryck och innerlighet:
"ja, ja, vi ska be Gud att hin tar patron!"

Men Peltonen, som derute gick till sitt arbete, blickade n en gng med
en tacksam blick tillbaka till det lilla huset. Det tycktes honom i
detta gonblick som hade han lemnat en kyrka, stor och hg, en kyrka,
den vackraste han visste, en kyrka der han hdanefter kunde bedja hur
ofta han ville och der verldens sknaste orgel spelade upp heliga
psalmer till Guds lof. Det var hans kyrka. Hans eget lskade, fattiga,
men nu s lyckliga hem.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Den skna dagen led redan. Solens strlar voro mattare och skuggorna
lngre, nr patron med sin gst och barnen landstego samt begynte
klttra uppfr den elndiga stigen framt strandparken. Ljtnant Stl
var idel frtjusning fver Hvit vackra strnder och hga, skogbevuxna
berg, medan patronen sjelf gick der sur och tvr och drog sina mungipor
s lngt ner han kunde. Hans tunna hr klibbade fast vid tinningarne och
nsan, som en gng varit hans stolthet, den "fina" nsan, hvars romerska
linie han sjelf fordom s varmt beundrat, den tycktes i dag s
genomskinlig och hvass som hade den specielt lagt an p att med sin
djerft vgade bugt skrmma alla sin egares fiender p flykten. Han hll
hrdt om sin kpp med ena handen och fingrade nervst med den andra om
berlockerna p sin stlurkedja. Hans blickar foro skande hit och dit,
medan munnen frgfves nu och d frskte ett leende, som skulle
fvertyga gsten om att han var vlkommen.

D de gtt en stund, uppdagade han lille Heikki, som, kilande mellan
ngra af stenarne, p afstnd visade Clara en halffrdig docksko,
hvilken han profvade p en stor docka.

-- Har den tjufstrykern gtt och tagit din docka Clara, s lofvar jag
honom en ordentlig sittopp! -- yttrade patronen, vnd till flickan.

Alla barnen svarade p en gng, pratade i munnen p hvarandra och
frskrade att Heikki bara ftt lna dockan fr att gra henne skor,
slunda afskrande patronen tillflle att p detta vis f ge sin harm
luft.

D de gtt nnu ngra steg, stannade ljtnanten p hjden af en utaf
kullarne. Nedanfr lg den ng, som nnu denna morgon burit namn af
strandparken, men som nu fretedde en verklig frdelsens anblick. Der
lgo de om hvarandra, de vldiga bjrkarna, lgo i virrvarr med de
tunga, tjocka masterna uppt tufvorna, -- och de lummiga kronorna, hvari
nyss skogens skyggaste foglar funnit plats hgt fver jorden, de sopade
nu marken. Hngbjrkarnas rika bladkransar, som varit utsatta fr
middagssolens hetta, lgo redan slokiga, och en stor mngd spn syntes
rundtomkring, somliga flugna lngt bort, liksom hade de velat s lngt
som mjligt ifrn det stlle der de varit fjettrade i hela sekler inom
det tjocka nfverskalet.

-- Hvad fan r det hr -- skrek den tjocke ljtnanten, rd af
sinnesrrelse, -- hvad har du hr fr en ken? Rakt framfr grden
hugger du bart, och sdana der jttar till trd! r du stormrasande,
bror Uninius? Det r vl ett misstag af frvaltaren, detta r vl icke
din vilja, eller hur?

Ljtnanten torkade svetten frn pannan, och patronen fick ett anfall af
sin besvrliga hosta, hvilken han dock afbrt, i det han rusade emot
Peltonen, som just kom fram med yxen i handen bakom ett af trden.

-- Usling -- skrek han p lngt hll, -- hvad har du gjort, sade jag dig
inte att du skulle hugga p andra sidan potatislandet, och nu har du
egenmktigt gtt och stllt till det s hr?

Peltonen krkte fraktligt sin lpp, nr han svarade:

-- Patron bad mig klart och tydligt hugga ned just de hr.

-- Du ljuger, satans karl, -- skrek patronen utom sig af frbittring, --
du ljuger, s sant jag heter Uninius, du ljuger!

I detta gonblick sprang Heikki fram till sllskapet, strckte sig p
t, liksom fr att synas lngre, krde fram sin lilla haka s mycket han
kunde, och talande med sin klara barndiskant, som klingade likt en
bjellra i den lugna qvllen, sade han i det han med knytnfven htte t
patronen:

-- Pappa ljuger inte! Neej, ser patron! Och det r allt patron sjelf som
ljuger, fr jag hrde hur patron i morse sa' t pappa att de hr ska'
huggas, just de hr! Och det r inte frsta gngen som patron ljuger, ty
patron har svurit falskt frut och narrat pappa och mrdat och --

Peltonen var med ett sprng framme, tog vldsamt barnet i armen, skakade
honom och kastade honom s med vild kraft ett lngt stycke fram ibland
snren, derifrn den lille med en katts snabbhet genast ilade bort, som
om ingenting hade hndt.

Uninius knep ihop sina lppar och visade sin tjenare ett ansigte s
vanstldt af vrede, att denne glmde sig nda derhn att han mumlade,
tydligt nog fr att hras fven af barnen:

-- Jo, jo, det har en grns, herr patron, akta att ormen inte bits, nr
man trampar honom p hufvudet.

-- Men om man lter polisen f ta aset, s bits han lagom -- hvste
husbonden, d i detsamma ljtnanten slog honom p axeln fr att afbryta
den obehagliga scenen.

-- Karlen har naturligtvis misstagit sig, kra bror -- sade den tjocke
medlande, -- det var visserligen ett styggt misstag, men -- du fr vl
lta plantera hit en tt all af lnn i stllet, de g fort. Se s, lt
oss g in nu, jag nekar inte att ditt kaffe skall smaka mig prktigt.
Den ofrskmda pojklymmeln behfver sig en risbastu, det r alltihop!
Ses!

-- Laga att det hr blir bortforsladt s fort som mjligt -- patronen
vnde sig till Peltonen med ett ansigte, der lugnet nu tycktes
tervndt, -- och s ska vi inte mer tnka p den saken! Han r en bra
karl, Peltonen, men han gr ibland frbannade dumheter!

Herrskapet gick, fljdt af arbetarnes hatfulla blickar. Den lilla Heikki
hoppade terigen fram fver stammarne, tog fadern nu som alltid i
handen, sg upp i hans ansigte och sade med sin barnsligt frtroliga
ton: Var inte ledsen, pappa. Nr jag blir stor, sger jag till polisen
att ta honom! Mamma har kaffe t dig, och jag fr med. Hon har kpt
bullar af torparmor, som bakat i dag, och de ro s goda! Kom nu, s fr
du halfva min del ocks! Jag r s mtt s ... du kan f hela min bulle,
pappa, sockret med, bara du kommer!

Och han drog fadern fver stock och sten och fljdes nstan viljelst af
den mrke, allvarsamme mannen, fver hvars drag der hvilade liksom ett
tungt moln.

Snart voro de ur sigte, och p terrassen framfr stora byggningen dracks
kaffet under ett samtal, frn hvilket dock den otvungna gldtigheten
tycktes bannlyst. Patronen och ljtnanten talade om "gamla glada dagar",
men p s olika stt. Den ene med saknad och bitterhet, den andre med
saknad och gldje, den gldje som ingenting har att ngra, om ej
mjligen ngra sm obetnksamheter eller lttsinnigheter, som likvl ej
dragit ngra ledsamma fljder efter sig --.

Solen brjade att lngsamt frsvinna bakom holmen i vester. Himlen fick
en frg af rdt och gult, ofvanfr hvlfde sig det mrkbl, och vinden
mojnade alldeles af. Man brt upp fr att g till stra torpet,
hvarifrn ljtnanten skulle blifva rodd till staden af Peltonen och
torparns son Calle, och den olndiga vgen dit tillryggalades
jemfrelsevis angenmt fr ljtnanten, som eljes med stor ovilja sett
hur frndrad hans vn blifvit. Patronen tycktes af punschen ha blifvit
vnligare stmd, vinngorna hade p hans temperament en stillande
verkan, han blef melankolisk och hjertnupen, ppen och meddelsam, ehuru
endast till en viss grad, han beklagade sig oupphrligt och lyckades
verkligen att till ngon del tervinna sin vns sympatier eller
tminstone deltagande.

-- Jag r en olycklig menniska, -- halfsnyftade han -- jag har alltid
gjort det som jag eftert ngrat. Detta har varit mitt de. Jag skulle
aldrig ha valt den juridiska banan, den har skrpt mina olyckliga
naturliga fallenheter, jag skulle ha blifvit lyckligare, om jag som du
lemnat Finland och skt min lycka i Ryssland. Frhllandena hr ha gjort
mig sl och likgiltig fr vrt lands politik, jag r led vid
stridigheter, som ingenstdes leda, och har derfr dragit mig frn
alltihop. Jag skulle kanhnda skt mig in vid statssekretariatet, der
hade min plats varit. Jag passar inte heller fr landtbruket..."

-- Min vn, -- infll ljtnanten -- du passar icke fr rikedomen.

Patronen sg bort, obehagligt berrd. Men snart nog fll han i den frra
sentimentaliteten.

-- Jag skulle icke blifvit gift -- med henne. Hon var, oss emellan sagt,
en liten gs, utan vett och fasoner, nstan utan bildning. Jag kunde
inte presentera henne ngonstdes, och dessutom var hon idfull och
envis, uppfostrade barnen efter sitt eget hufvud -- hvilket var det
smsta hon kunde gra -- ja, jag var beklagansvrd, bror, ett olyckligt
ktenskap r det vrsta af allt.

-- Men min bste, hon dog ju, hvarfr gifter du ej om dig, du unga
karlen?

-- Du skmtar, -- smskrattade patronen, men tillade derp i samma
grtmilda ton: -- ack sen man jordat allt i lifvet, till och med hoppet,
tnker man inte mera p sdant! Jag r ifrn alltsammans, jag har allt
fr mnga som frstra hvad jag har och hvad jag frtjenar, man gr inte
ett "godt parti" om man gifter sig med patron p Hvit och -- vid min
lder ro inklinationspartierna sllsynta. Jag sg verkligen i fjol en
stunge -- Herre Gud hvad hon var frisk och charmant, sdana armar,
sdan superb figur, men p hsten gifte hon sig.

Patronen suckade, tog sin vns arm, p hvilken han lutade sig som en
brud p sin fstmans, och fortsatte:

-- Ser du, lifvet har gjort mig till melankoliker. Menskorna ha bedragit
mig. Omstndigheterna ha strtat mina frhoppningar, det har brnt
mina rosengrdar, och jag lefver som i en ken, emedan frsynen icke
unnat mig en vn, en enda vn. Till och med en tjenare som jag kan tro
p saknar jag. Hittills har jag litat p den der finske karlen Peltonen,
som jag i snart fyratio r knt till, men just i dag sg jag att ocks
han uppreser sig emot mig. Han har en ormunge till son, som man fr lof
att aflgsna... Oh, jag r en olycklig menniska!

-- Pojkvalpen behfver en risbastu, dermed blir den saken hjelpt, --
sade ljtnanten med en gspning -- men det r fan hvad det r mrkt hr,
r du sker vi hitta fram, Uninius?

-- Var du lugn, nr vi komma upp p klippan, tnker jag vi f se mnen
stiga upp, och dessutom ha vi ju karlen framfr oss, jag behfver bara
ropa, s svarar han.

P den hga klippan, som nstan lodrtt stupade i hafvet och der djupet
sades vara bottenlst, satt lille Heikki i sin hvita skjorta med en
liten korg p den ena armen och ljtnantens palet p den andra. Nr han
sg herrarne komma, steg han upp, kilade af ned i dalen och frsvann
springande int smskogen. Om en stund hade man uppntt torpet. Callo
och Heikki hade dragit bten framfr bryggan, och Peltonen stod uti,
frdig att ro. Heikki kastade med frunderlig frdighet "smrgsar" i
vattnet, de flata stenarne gjorde tio  tolf hopp p den stlblanka
vattenytan.

-- Det var prktigt, pojkbyting -- ropade ljtnanten, genast entusiast
som vanligt, -- kan du gra tre sdana der tag till, fr du en
femtipenni af mig.

Heikki lt icke bedja sig. Han kastade icke allenast tre, utan sex
sdana mstertag efter hvarandra och emottog efter slutad bragd en blank
enmarksslant af den resande. Mor derinne i torpet hade sknkt honom fr
betfisken, som han metat upp, korgen half med strmming, det var en glad
dag fr den lille!

Slutligen sttte bten med de tre mnnen ut, och de bda karlarne rodde
med full fart. Det skimrade som silfver, nr rorna snkte och hjde
sig, det gnistrade som diamanter i mnskenet, och en bred
silfverdallrande strle bildade sig i vattnet efter den mrka
frsvinnande bten. Strlarne upplste sig s smningom, och der
qvarstannade p ytan endast som ngra lnga, smala gnistrande perlband,
hvilka i sin tur frsvunno. Bten frsvann slutligen helt och hllet
bakom udden, rtagen ljdo allt saktare, och det blef alldeles tyst.

Patronen satt nnu qvar. Det var ngonting mrkvrdigt med hans
sinnesstmning denna qvll, han var under inflytande af det strre
qvantum starkt vin han nyss druckit och vid hvilket han var fullkomligt
ovan. Melankoliens stadium hll emellertid p att ge vika, och han knde
en hjertverksamhet, som brjade att alltmer plga honom. Han blef ond p
sig sjelf och tnkte med ovilja p att g hem, se om barnen, huset och
alltsammans. Den frra gamla vanliga retligheten kom ter fver honom,
men i nnu starkare grad n eljes. Han steg upp och gick hemt.
Smstenarne p gngstigen voro denna qvll srdeles ymnigt tillstdes,
trdgrenarne frstligare n eljes, daggen gjorde marken slipprig och
hal, och qvistarne slogo honom i ansigtet. Han knde det frtrytsamt
olndigt p den lilla skogsstigen lngs stranden, och qvllens alla
obehagligheter stego fram just nu och kommo hans hjerta att sl nnu
hftigare af frtrytelse och ovilja.

-- Finge jag bara pojkcklet i fingrarne, s skulle han vl f veta --
mumlade han halfhgt, men varseblef med detsamma den lille, som dernere
i dalen vid stranden nnu roade sig med samma lek som nyss vid
fiskartorpet. Pojken gnolade sakta fr sig sjelf, hvisslade d rsten
icke rckte till och njt i fulla drag i utfvandet af sin nyss med den
rara slanten prisbelnta konst.

S hrde han ett buller frn vgen.

-- Det r visst en orrhna -- tnkte Heikki och slungade ut i smskogen
en af sina flata stenar.

Stenen flg ett stycke in ibland buskarne. Patronen kom nrmare.

-- Nehej, -- tnkte Heikki -- det r ingen orrhna, det r visst ett
troll, det r bst att jag gmmer mina pengar.

Mnen, som ett gonblick skymts bakom ett moln, framtrdde nu tydligt,
och i dess sken sg Heikki patronens krokiga och spetsiga gestalt, som
med den tunna paletn fladdrande om benen i stora, oskra steg klttrade
uppfr branten till klippan, der vgen t herrgrden gick.

-- Kom hit! -- ropade patronen t Heikki, -- kom hit, s ska' du f dig
ett rapp fr hvad du sagt i qvll, kom hit, ormunge!

-- Jag r vl inte galen, -- ropade Heikki -- han fr allt piska upp sej
sjelf patron, fr det r han som behfver det, och inte jag. Ljuger han
nnu en gng p pappa, s gr jag till polisen, ja, det gr jag! Och d
fr patron g i fngelse, och d skall jag skratta och vara glad! Adj
nu, patron, och tag fast mig om han kan.

Han sprang ett stycke, den lille, men stannade s fr att se sig
omkring. I samma stund hven det fr pannan p honom, och han fll,
trffad p hjessan af en stor spetsig sten, slungad med skicklig hand af
patronen, som sigtade skert p den lille der han stod med sin hvita
skjorta belyst af den klara augustimnen.

Patronen skyndade till. Pojken lg der till hlften afdnad, med det
lilla ansigtet oigenknligt af den nedstrmmande bloden. Hlet var djupt
och kanske lifsfarligt. Men barnet slog nnu en gng upp gonen,
stirrade frskrmd p patronen och stammade, i det han krampaktigt knt
nfven:

-- Patron r mrdare, och polisen skall jag g till och sga ... sga
till polisen att patron...

Han hann icke lngre. Patronen tog ifrn marken emellan stenarne en
handfull mossa och krde den i munnen p den lille, och s nnu en nfve
till.

-- Du kunde vara i stnd till allt, du, om jag lte dig hllas -- sade
han fr sig sjelf, tog p sina armar det halft sanslsa och nd
motstrfviga barnet med de vidppna, vilda gonen, bar det uppfr
klippan till yttersta spetsen och slungade det med en kraftanstrngning,
som kom svetten att stiga upp p hans panna, ned i sjn, bort i det
"bottenlsa" djupet.

Den lilla hvita figuren syntes flytande p vattnet ett gonblick, och
frsvann sedan. Detta gonblick skymdes ter mnen af ett nytt moln, som
redan nsta minut var borta fr att lta den klara mnskifvan p nytt
belysa vattenytan, der nu endast en frsvinnande krusning var det enda
mrke p den graf som s villigt slutit sig fver den lille. nnu en
bubbla, och s nnu en. Det var lifvets sista andedrag dernedifrn.
Derefter rdde ddens stillhet fverallt.

Skogen stod som en kyrkogrd, fjrden var som en is, s orrlig. Inte en
fgel, inte en flgt...

Patronen lyssnade lnge. Ingen hade hrt eller sett ngot, intet vittne,
intet lefvande. Mnen sqvallrar icke, och icke hafvet. tminstone p det
stllet ligger man lugnt.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Om en qvart var patronen hemma inom sin grds omhgnad. Peltonens hustru
stod p andra sidan, vid grinden, och spejade utt vgen.

-- Hvad ser hon efter, madam? -- ropade Uninius, vnd till henne.

-- Jag ser efter pojken min, han var med ljtnantens ytterplagg till
stra torpet och borde vl vara tillbaka snart, -- svarade qvinnan med
osker rst. -- Inte har patron sett honom?

-- Jag sg honom vid torpet, han kastade "smrgsar" i sjn. Det r att
hoppas att han inte gtt och drnkt sig, skatten... Det r djupt vid
stranden hela vgen, hon skulle hlla sina ungar hemma s hr dags,
madam, s skulle det inte hnda dem ngonting. Hr, sg Peltonen att om
han raskar p med det der undanrdjandet i morgon, s skall han f en
mark i drickspengar, och hon, madam, hon kan mta sig lite mer mjlk p
qvllarne, om hon hller i en liten sqvtt mer vatten t hyresgsterna
p udden, mjlken r nog stark nd...

Med dessa ord gick patronen in i huset och reglade drren efter sig. P
verandan sken mnen in s klart, att han kunde urskilja de minsta
freml s tydligt som hade det varit dag. Han tog upp sin klocka, ett
vackert guldur med fina visare och romerska siffror. Hon var half elfva,
kanske en minut fver.

Han tog en tidning, som lg slngd fver en stol, och lste, halft
frnvarande med sina tankar: "ngbtskommunikationer", "Lustresa".

-- Det kommer mig icke vid, -- tnkte han och vnde bladet. "Politiska
Nyheter", odrgligt och fr fin stil dessutom! Lngre ned fann han
"Hvarjehanda" och stafvade igenom ett par notiser, hvilkas lustiga
innehll frampressade ett litet snedt leende p hans lppar. -- Trkig
tidning det hr, -- mumlade han och tittade fver till "Domstols- och
Polisrenden". Bara dumheter, en fattig fan som stulit en palet frn
societetshusfrstun ... sdana der sluskar skulle man stta in, s att
samhllet vore befriadt frn dem. Fattighjon, som inte ha stadigt
arbete, borde fver hufvud taget tagas i frvar, bde i stderna och p
landet r det fverfullt af landstrykare och tjufvar, det vore
tidsenligt att stta dem inom ls och bom i stllet fr att som de
frbannade filantroperna gra fngelserna s eleganta, beqvma och
angenma som mjligt! P det viset lngta vl herrar arbetare att f
komma fast fr ngon stld fr att f friqvarter och god mat i en af de
der moderna hotellen, som man fult nog ger namn af fngelser.

Han tog upp en cigarr ifrn ett papper i fickan, knep med sina lnga och
kantigt klippta naglar af spetsen p cigarren samt kom derunder att
observera att venstra handen var nedslad af blod. Detta pminte honom
om gossen, en obehaglig knsla genomfor honom vid synen af den bruna
flcken, men nsta gonblick frsvann den ter och gaf rum fr en tanke
som verkade nstan befriande. -- Den odgan skulle nd ha vuxit upp
till en sdan der palettjuf, frldrarne hade bara haft svrt att dra
honom fram. Frsynen, som kallade honom hdan, valde egentligen en rtt
passande tid! Och det gick utan plgor, han har det bra, tjuffret, der
han ligger. Alltid _en_ mindre som frter p mej... Frbannadt mnsken
att vara hvitt och klart.

Ifrn barnkammarn hrdes ett buller, det var rster som talade och ngon
som grt. Om en stund kom kokerskan ut, gick till verandan och sade att
Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber,
hennes nsa hade bldt p qvllen, hon trodde att det var "hstfrossan",
en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta frut.

-- Odrgliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och brk
med lkare, medikamenter och skterskor! Det r alldeles frbannadt att
man aldrig kan f vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?

Clara lg i sin lilla jernsng och kastade sig af och an. Hennes gon
voro feberaktiga, de magra, bara armarne slngde hon omkring n p
tcket och n fver hufvudet.

Vid faderns intrde satte hon sig upp i sngen och stirrade med de
vidppna gonen p honom. Med ett brast hon i grt och klagade, under
frsk att terhlla sina snyftningar:

-- Jag r s ledsen fr att Carolina inte lste bn, utan gick ut att
spatsera och Lisa kldde af mig, och Lisa r stygg och gaf inte Miranda,
fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.

Fadern rynkade gonbrynen.

-- Hvad fan r det fr en Miranda du talar om?

-- Jo Heikki har Miranda, som skulle f skor, Miranda som jag fick af
mamma, nr jag var liten, Miranda som har hr, rigtigt hr! Sta goda
pappa, g efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag mste ha Miranda, nu
strax mste jag ha Miranda frn Heikki. och sade att Clara ovilkorligen
ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes nsa hade
bldt p qvllen, hon trodde att det var "hstfrossan", en sjukdom som
lilla Clara hade haft ofta frut.

-- Odrgliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och brk
med lkare, medikamenter och skterskor! Det r alldeles frbannadt att
man aldrig kan f vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?

Clara lg i sin lilla jernsng och kastade sig af och an. Hennes gon
voro feberaktiga, de magra, bara armarne slngde hon omkring n p
tcket och n fver hufvudet.

Vid faderns intrde satte hon sig upp i sngen och stirrade med de
vidppna gonen p honom. Med ett brast hon i grt och klagade, under
frsk att terhlla sina snyftningar:

-- Jag r s ledsen fr att Carolina inte lste bn, utan gick ut att
spatsera och Lisa kldde af mig, och Lisa r stygg och gaf inte Miranda,
fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.

Fadern rynkade gonbrynen.

-- Hvad fan r det fr en Miranda du talar om?

-- Jo Heikki har Miranda, som skulle f skor, Miranda som jag fick af
mamma, nr jag var liten, Miranda som har hr, rigtigt hr! Sta goda
pappa, g efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag mste ha Miranda, nu
strax mste jag ha Miranda frn Heikki.

-- Lt bli att tala om den otcka dockan och om Heikki och allt det
der, hr du det? Derest du talar ett ord till om Heikki och Miranda, s
fr du smll. Frstr du?

Clara frstod. Hon vnde sig med ansigtet mot kudden och snyftade.

-- N hvad r det nu mer? -- frgade fadern, denna gng i litet mildare
ton.

Barnet sg upp. -- Pappa, jag r s rdd, -- sade hon och strckte ut
den ena handen.

-- Dumheter Claire, -- sade fadern och gaf henne sin venstra hand.

-- Aj pappa, du har blod hr, -- sade den lilla och betraktade handen.

-- Det r frn Claires tcke, du har ju haft nsblod igen i qvll, hr
jag af Lisa.

Den lilla flickan tog sig om ansigtet. -- Ja, det var sant, -- menade
hon -- jag hade s mycket nsblod, frlt sta pappa, -- och hon smekte
med bda sina hvita, heta hnder faderns fuktiga, lngnaglade och med
nt af utstende bl dror fullsatta hand. Hon tog en liten nsduk, som
hon hade gmd under kudden, spottade derp och begynte att tvtta bort
flcken.

-- Nu r du fin, pappa, riktigt fin! Jag r inte rdd nr du r hr. Jag
r inte mera sjuk nr ngon r hos mig. Jag vill ha ngon hos mig.

-- Jag har inte tid, Clara, var nu snll, s fr du i morgon en pse
konfekt. Jag vill sofva nu. Godnatt med dig, Lisa kan komma hit.

Hon blef orolig igen, strckte bedjande ut begge hnderna och ropade:

-- Nej, nej, g inte, jag vill inte ha Lisa, Lisa r elak, Lisa kan
inte bnerna. G inte pappa, jag vill ha dockan, jag vill ha dockan
ifrn Heikki.

-- Det r en tusan till envis unge -- mumlade fadern, satte sig p en af
de hvita trstolarne framfr sngen och sade:

-- N hvad r det nu egentligen jag skall gra?

-- Bed bnerna pappa! Frst:

      "Gud, som hafver barnen kr,
      Se till den..."

-- Du vet, Claire, jag tl inte hra dig tala eller lsa svenska.
Hvarfr har jag kostat p er om inte fr att lra till och med dig, som
bara r en flicka, de frmmande sprken? Ls dina bner p franska...

Den lilla slppte faderns hand och jemrade sig nyo: -- Jag kan inte,
jag kan inte. -- Och med den envishet, som r lika hos alla barn,
terkom hon stndigt till detsamma: -- G inte pappa, jag r s rdd,
jag vill ha Carolina, och Miranda frn Heikki, g efter Heikki, jag vill
ha min docka, jag r s rdd.

Patronen gick direkte in kket. -- G in till Clara, Lisa, -- befalde
han -- ungen ligger och lipar. Carolina skall i morgon ha sig en sittopp
fr sin nattliga promenad...

-- Men patron lofvade ju -- vgade pigan invnda.

-- Ls med Clara bnerna, hr du, de franska bnerna, och vck mig kl. 6
i morgon bittida! Jag skall vl till stan igen efter doktorn, kan jag
tro. Ge henne ett pulver chinin, s somnar hon fortare. Och sg att hon
fr konfekt i morgon.

Patronen gick in till sitt sofrum, till gula kammaren. Han tog sin
tidning, tnde upp sitt ljus och somnade nr Carolina kom, en halftimme
derefter. Han somnade lugn och drmfri, lika lugn och drmfri som han
skulle somna in hvarje natt nnu i flere r, nda in i en sen lderdom.
Och han visste att om han nsta dag skulle komma p den tanken att ska
sig en maka, s skulle han f hvilken ung och lskvrd adertonring som
helst. Ty han var ju nd en frmgen och -- sga hvad man ville -- en
hygglig och aktad man, en man i sina bsta r, en man med en god
stllning, med ett ord han var ett "_godt parti_", han skulle nog f sig
hustru, han, patronen p Hvit.

      1884.




Frost.


Det r ett litet torp nra Ahola, hgt uppe i Saarijrvi. En ensam
stuga, lngt ifrn andra menniskoboningar. Den str der gr och
allvarlig med sina sm fyrkantiga, oklara fnster. Nrmast ligger
fhuset, halffrfallet och bevuxet med grs p taket, hvarifrn man
emellertid har en vacker utsigt. Sjn synes i bakgrunden och lngst in i
viken en rdmlad kyrka med klockstapel litet lutande t ena sidan.

Trakten r nd s vacker. Mest mrka skogar, med sm djupa insjar hr
och der, och ibland p sluttningen af ngon backe ett bljande rgflt
eller en grnskande ng med breda diken, vid hvilkas kanter stora,
mrkrda kerbr mogna i sommarsolen. Hga, mjuklockiga hngbjrkar
kanta krarne. Och djupt inne i skogen sjunga trastarne.

Morgonen r skn, daggig och frisk. Klockan r nnu icke fyra, men
drren till stugan str redan p vid gafvel. Der inne brnna de kaffet;
en varm nga af cikoria och rg strmmar ut i morgonluften. Den raggiga
hunden vdrar misslynt den starka doften. Han vntar p sin herre och
tittar under tiden p de omkring honom hoppande grodorna, som bege sig
till pumpen, p vg mellan de stora fuktiga kardborrbladen. Plums! der
fll en i vattnet, och s -- der en annan; sedan ter samma stillhet.

Ett stycke derifrn, bunden vid en stolpe i grdesgrden, str en hst,
spnd fr en bondkrra. Djuret tuggar p en bundt saftigt, nyplockadt
grs, instucket mellan strarne ... den friska daggen glimmar p blad
och str.

Inne i stugan r en stor spis med lafve och plats fr tv sngar, den
ena fver den andra. P snghalmen ligga ngra frskinnsfllar och ett
par rd- och grnrandiga ryor. Fr frigt inga sngklder.

Lngs vggarne nytimrade hyllor, och p dem en rad bunkar, stfvor,
muggar, slefvar och sklar, allt af hvitt, blankskuradt entr. Framfr
fnstret ett stort hvitt bord, hemtimradt och stadigt. I ett hrn str
vfstolen med en grof stark lrftsvf, nyss pbrjad.

Men i taket hnger det hrda, svarta brdet, trdt p lnga stnger. Vid
drren str en locktunna med "kalja" eller svagdricka... Husmodern kokar
som bst morgonkaffet, starkt och godt.

Han skall bort just nu, torparen, bort p denna dag som egentligen
skulle varit en festdag. Fr ett r sedan firades deras brllop der
borta i kyrkan. Men han har affrer i staden, och en hustru gr aldrig
invndningar. Annikka r van att lyda.

I inre rummet str Paavo och letar i dragkistan. Han vnder upp och ned
p allt sammans och kastar vresigt de i kistan frvarade
helgdagsklderna omkring p golfvet. Hennes vackra brudkrona af messing
och perlor trillar under en af stolarne. Den prktiga storblommiga
sidenkldningen, ett arf af farmodern, slnges t sidan. I en stor,
gulbrun lderpung frvaras husets hela skatt, ngra tiotal mark i
klingande silfver. Hvad skall Paavo med pengarne, han som mnar slja
kon i staden? Men Annikka frgar icke om ngot; hon ordnar frukosten:
kaffe, hlbrd och salt fisk.

ndtligen r han frdig der inne. Han trder lngsamt ut ur stugan,
bjande sig under drrens lga takbrde. Men sedan reser han upp
hufvudet, dock utan att se p sin hustru.

Ett vackert utseende, fullt af karakter och allvar. Hans ljusgula hr
faller honom i ansigtet. gonens uttryck dljes af ett par gonfransar
som sllan lyftas upp. Munnens linier ro strnga, och man ser att han
r ovan att le. Men det starka, objliga och sunda i hela hans gestalt
framtrder s tydligt, -- som han str der, r han en bild af naturen i
denna trakt, skn men strng och hrd, allvarlig och gldjels.

Hvad r det vl som tryckt denna stmpel af strnghet och allvar p bde
natur och menniskor ... hvad vllar denna stumma, nstan hotfulla
klagan, som lses i drag och uttryck hos folket der uppe? Svaret r nra
till hands och ligger i ppen dag: det r ngon som de frukta, ngon
gst som r oundviklig som dden, obarmhertig som det, oblidkelig som
det. Det r denne gst, som sommarn om str utanfr och vntar p
tillflle att ngon stilla natt komma in och andas dd fver krar och
ngar, fver frhoppningar och -- menniskohjertan. Hans namn r _frost_,
och der han far fram, der blir allt stelt och liflst.

Det var det spke Paavo stndigt fruktade och stndigt sg. Han sg det
i sjelfva den ljusa sommardagen, d allt omkring honom lg i solsken,
sg det och rddes... Han fruktade hvarje molnfri qvllshimmel, hvarje
dag som slts i stillhet och lugn. Nr julimnen sken ned klar och ljus,
steg han ofta upp och stirrade ut i natten ... skulle han komma, den
fruktade allhrjaren frn norden?

Sdan var Paavo. Helt annorlunda r hans unga blomstrande hustru. Hon r
vacker som en ros, mrkhyad och frisk. Hennes bl, glada gon spela s
sklmskt; den vlbildade munnen r rd som ett lingon. Hennes fylliga
gestalt r grof, men kraftig, och hennes lifliga, energiska rrelser
visa att hon r van vid arbete, liksom hela stugan br vittne om hennes
ordningssinne och om en flit som kan frskna sjelfva fattigdomen.

Emellertid slr klockan half fem. Paavo har slutat sin frukost. Hans
hustru tar lngrocken frn en spik och hjelper honom p med den. Ibland
ser hon frstulet p sin man, som med nedslagna gon och rynkade
gonbryn gr omkring i sina bruna stflar, sin hemvfda, mrkgrna jacka
och filthatten nedtryckt i pannan, allvarlig och flegmatisk, trg och
tung.

Slutligen kunde den unga qvinnan ej tiga lngre.

-- Man, hvart res' du? -- frgade hon.

-- Till staden, hustru.

-- Nr r du hemma tillbaka?

-- Fre natten -- eller efter...

-- S skynda hem s fort du ftt kon sld; du vet att jag behfver dig!
Hsten r nyskodd; lt honom springa uppfr backarne, han har bra med
krafter...

-- Qvinna, tnk p dina egna pligter och lt manfolken skta sitt.
Behfver du ngonting, s g till prestgrden; dit kommer du sjvgen p
en stund. Hll dig till Herren Gud, om du kommer i bedrfvelse. Menskor
kunna ej hjelpa. Fr resten r det brdt med skrden p prestens ker. I
morgon skall rgen i rian. Tig och arbeta; det r Guds bud.

Mera talades ej. Han gick ut ur stugan, tog pipan i munnen -- slog eld,
nickade lngsamt int, suckade och frsvann. Om en stund hrdes hstens
steg; det gick lngsamt, fot fr fot p den ojemna, smala byvgen.

Den unga qvinnan log s tankfullt. -- Det r inte vrdt att vara ledsen!
Karlar ro s der -- Gud har skapat dem att styra oss qvinnfolk. De ro
kloka de, och derfr allvarsamma. Hr r tomt nu, men snart blir det
annat! Hvad jag skall tralla dagen om, nr vi bli tv som ro glada. Och
s ska' vi se om inte Paavo blir glad, han ocks! Gud r ibland god till
och med mot oss qvinnor!

S pratade hon medan hon ordnade inne i stugan. Knt s bttre den
snfva, storrandiga yllekjolen om sina starka hfter, tog p ett mrkt
lifstycke och en ylleduk samt steg smgnolande ut genom drren med sitt
matknyte i handen.

Hon andades s ltt i den friska morgonluften, klef raskt fver stttan
och styrde sina steg mot kern.

P afstnd sg hon hr och der emellan trden framskymta ngra torpare,
som med hustrur och barn strfvade t samma ml med skror och
matknyten. Men Annikka mste stanna lngt bakom dem. En hftig smrta
bemgtigade sig henne, hon satte sig ned att hvila. Dock, det gick snart
fver, hon kunde fortstta. Om en stund tog hon sig ter om hufvudet ...
det svindlade fr gonen, hon mste nnu en gng stanna. S vackert det
var p denna plats i mossan under en lng, smrtstammig hngbjrk;
linnan blommade p tufvorna, och nere mellan de mossiga stenarne rann
en liten klla, grund men sval och frisk.

Hr sysslade hon bland tufvorna. Det gick en timme, kanske tv. Solen
steg hgre upp, ljumma vindar susade i trden. Doften af mognade kerbr
bars omkring af flgtarne.

Hon suckade litet der nere der hon satt, plaskade i kllvattnet,
sysslade med sina dukar, men steg snart upp igen. Hon ppnade sitt
matknyte, tog fram en duktig brdkaka med salt fisk p och brjade ta.
Mjlkkrlet tmde hon till hlften och lade alltsammans in igen. Den
brokiga, stora duken knt hon om ngonting som hon bar i famnen, sin
egen lilla hvita hufvudduk fverst. Sedan gick hon fram till kern, tog
skran och arbetade.

Sitt bylte, det med duken om, hade hon lagt nere i en rgskyl; der var
s svalt och skuggigt. Arbetet gick raskt. Ett litet skri frn rgskylen
lockade henne dit. Och der lg hennes lilla lskade barn och famlade med
hnderna, hennes eget lilla barn, en halftimme gammalt, rosigt och med
sm yrvakna, klara gon blickande omkring.

Annikka tog barnet, kysste den lilla ppna munnen, den rda pannan,
kysste hela den lilla varelsen, som nyss i skogskllan ftt det frsta
ljumma sommarbadet och som nu skrek ut sitt frsta spda skri i
morgonluften.

Ngra bondhustrur, som sgo de bda, kommo till, varma och solbrnda. --
God morgon, Ahola-mor, god morgon! Sdant prgtigt barn! En pojke,
frsts. Lt se hur han ser ut! Jaha -- han har stora hnder: blir
arbetsam som far och mor -- stora ftter: -- skall gra lnga landresor
-- stora gon: kommer att hnga efter qvinnfolk -- stor mun: blir stor i
maten. Lycka till, Ahola-mor! -- N sg, nr f vi barnsl?

Ahola-mor log som solskenet; hon var s lycklig.

-- Om sndag f ni alla komma; jag far nnu i qvll till prestgrden.
Inte skall Ahola-pojken lnge vara okristen; det vill ej Paavo, han som
r s bra och s gudfruktig. Nu till arbetet -- klockan r fver tta,
och mycket terstr!

S hon arbetade och handterade rgkrfven, den starka, unga qvinnan!
Den gula halmen yrde om rfsan, och d skylen byggdes upp hg och rak,
var det hon, den yngsta och lyckligaste, som vred till sjelfva kronan
der uppe.

Men den lille der borta i den mjuka halmbdden fick blickar af varmaste
krlek och ibland en hastig kyss frn moderslppar... Hvilka glada
timmar! Middagen kom och gick, solen steg och sjnk, qvllen var snart
inne. Paavo, hvarfr kommer du ej? Nu, om ngonsin, mste du le och se
lycklig ut, nu nr du ser detta prgtiga barn, starkt och kraftigt som
du sjelf och friskt som dess moder! Och hon, din hustru, hur vacker hon
r, hon som ej knner till trtthet eller ohelsa, hon som, frisk som en
gudinna, sjungande skter detta arbete lika ltt som en man. Hvarfr
kommer du icke? Se, hr r lyckan och krleken -- hur kan du drja?

Daggen brjade falla. Skylarne p kern stodo nu alla uppresta. Folket
tog sina verktyg och vandrade hemt. Annikka lyfte ltt barnet i sina
armar och gick jollrande genom skogen. Solens sista strlar strdde ett
skimmer af guld p hennes bara mrka hr, som i en tjock flta fll ned
p ryggen. Ansigtet log, gonen strlade, hon sjng med full rst,
melodien fick ord, och i lnga, konstlsa strofer spdde hon den nyfdde
lycka, lngt lif, rikedom och mnga sner. -- Hej ho, trollen gifve dig
lycka!

Men pltsligt tystnade hon: -- Jag tokiga qvinna, det r bst att jag
med ens ror till presten, s r det undan! Paavo kan behfva hvila sig
der hemma. Nr han se'n fr se barnet och mig och hr att det r ordnadt
fr kristningen, s skall han vl bli glad, tnker jag! Se s, barnet
mitt, grt inte! Presten skall snart vlsigna dig -- trollen skall jag
inte mer sjunga om. F se om ekstocken ligger i vassen! Ja, minsann gr
han s. Nu fr du gunga! Du ligger ju prgtigt der p bottenbrdet, nr
du fr en bundt vass under hufvudet! S der ja! Nu ro vi! r det inte
lustigt? S bra det gr! Hej och ho, trollen gifve dig lycka...

Voj! nu igen trollen... Nej, det r bst jag tiger, annars blir det
ngot ondt i qvll! I stllet skulle vi lsa bnerna, Syndabeknnelsen
r visst bra: 'Jag fattig syndig menniska...' Aj, ja -- nu ro vi fver!
Hejsan, pojken min, hll dig nu tyst; der r prestgrden, och det r en
helig plats der alla smbarn f lof att vara snlla, nr de ftt kyss af
mor... S der ja!

Nu voro de framme. Den rda prestgrdsbyggningen med sitt lga tak och
sina hvita fnsterbrden lg tckt inbddad i en bjrkdunge. P grden
mjlkades korna. Pigorna sutto vid sina stfvor; prestmor sjelf sg p,
vlvillig, fet och med tv tjocka, vldiga armar i sidorna. P sitt
grlockiga hufvud bar hon en randig bomullsduk, de bl, trofasta gonen
blickade s gladt fram under gonhren. Nere p marken strk sig en
snl, fet, svart katt om kjolarne p husmodern ... han hade s lnge
frgfves vntat p aftonmjlken.

Annikka steg fram, djupt nigande. -- Hr r min frstfdde -- sade hon
och rckte fram barnet -- jag ville in till presten och anmla att vi
gerna ville ha honom kristnad p sndagen efter gudstjansten, och s
ville jag att pastorn skulle vlsigna honom strax nr han skrifver upp i
kyrkboken! Paavo var i sta'n i dag, men nu r han hemma igen, kan jag
tro. Gossen blef fdd i morse och har inte sett sin far n! Han r ju
vacker ... tycker pastorskan inte, vacker och lik sin far...?

Vnlig och from tog prestmor barnet, smekte det och vyssjade det i sina
armar. Annikka log och rodnade af gldje. Hon neg s djupt och sg s
lycklig ut, d presten sjelf kom ut, mrk och allvarlig. Han var en
mager man, blek och skallig. I handen bar han ett bref, uppbrutet; med
den andra stdde han sig mot en grof kpp.

-- God qvll, Ahola-mor -- sade han; -- jag har ledsamma underrttelser.
Din man r vid det hr laget p ngbten; han har rest till hufvudstaden
och mnar sig derifrn till Amerika. Illa tyckes han njd med sitt torp
hr, r led vid arbetet och har nu lemnat det hr landet fr alltid fr
att p en frmmande jord ska sin lycka. Klockarn kom tillbaka redan i
middags, d Paavo just afrest. Han sade att Paavo bedt helsa dig,
Annikka, och menat att du som r s dugtig och arbetsam nog kan reda dig
allena med stugan, lilla kerlappen och potateslandet. Ja, han r nu
rest. Det r inte vrdt att srja. Det r bst att vnda sin hg till
Gud. Af menniskor fr man icke trst. Lita p Gud, ty Herren fvergifver
aldrig den som tror p honom.

Och han gick utan att ha sett barnet, som fortfarande lg i slummer vid
prestmors vldiga barm. Han gick, tyst som sjelfva frosten; lngsamt
bortdogo hans steg i grset. Annikka vacklade icke, hon stirrade blott
framfr sig, lnge, lnge. Hennes varma, rda kinder fingo s smningom
en annan frg, hennes rda, leende lppar blefvo bleka. Den kalla,
stumma frosten gick fver hennes hjertas blomstergrd och tog dem alla,
hennes friska blommor, efterlemnande denna kyla som liknar ddens...

Hon hrde ej mer, sg icke. Hftigt ryckte hon den lille till sig och
vnde om, utan ett ord. Barnet tryckte hon fast mot sitt brst och gick
till stranden. Der steg hon tung och styf i bten och rodde oskert n
hit, n dit p sjn. Slutligen hamnade hon p andra sidan, tog upp
barnet och gick hemt p den smala, slingrande gngstigen.

Skogen var nu stum. Rosenskimret var borta. En och annan blek stjerna
blnkte der uppe. Det var fuktigt p marken, kyliga ngor stego upp ur
krren.

Annikkas steg blefvo allt mer oskra och tunga. Hon vacklade ibland, men
ryckte upp sig och frskte nnu mer skynda p.

Se, der r stugan. Tom, dslig, mrk. Hon gick in i det lilla rummet
till kistan, der helgdagsklderna voro frvarade. Men de voro borta.
Penningarne likas.

Mera sg hon icke. Fann knappt sngen der hon lade den lille.
Vattenkrukan ndde hon ej mer. Hennes hjerna omtcknades, en isande
kyla krp frstligt genom hennes lemmar, skakade henne och gaf frst
smningom vika fr en vild feber...

Natten frgick. Dagar kommo och gingo ... de gingo i evighetens skte
... under julisolens varma sken.

Nr en vecka frflutit, terkom Paavo. Han hade i hufvudstaden rumlat om
ngra dagar i hopp att i brnvinsglaset kunna drnka sina samvetsqval;
men det hade ej hjelpt. Det gr s ltt att till rusdrycker frvandla de
under rslnga frsakelser hopsparda silfvermarkerna och att, d man ej
mer har sitt vett i behll, bli berfvad terstoden af en redan hopsmlt
reskassa. Och han tervnde, den alltjemt s energiske och
fventyrslystne bonden, tervnde till sitt de torp, mrk och sluten
och som frr kall och dyster, men med fast fresats att, s fort han 
nyo hunnit samla erforderliga medel, nnu en gng frska sin lycka, en
lycka hvilken hgrade fr honom i det fjerran obekanta landet bortom
oceanen, der ingen frost och ingen vinter finnes! Det var hans id, och
han fasthll den nnu d han sg sin lilla stugas lga fnster skimra
emot honom mellan granarnas grenar. P Annikka tnkte han endast helt
likgiltigt; hon skulle gldjas t hans terkomst, tjena honom dmjukt
som frr, lyda honom blindt och gilla hans handlingar hurudana n de
vore. Hon, en qvinna, skulle vl icke ha en tanke som ej vore i
fverensstmmelse med hans vilja! Hon skulle fr resten alls icke tnka.
Qvinnorna tnka ju icke. De f underkasta sig mannens beslut. De skola
frlta hans felsteg, eller rttare de se dem icke, _Hon_ var fdd att
tjena, han att befalla. Han hade haft affrer i hufvudstaden och kom nu
hem. Att penningarne voro borta, deras pengar, det var hans ensak.

Mrkvrdigt, stugan var tom. Nyckeln lg ej p sitt vanliga stlle under
stenen. Paavo tittade in genom rutorna. Der inne var som frr, blott ej
s ordentligt. Han ref sig i hret. -- Hvar r Annikka? -- En knsla
grep honom hastigt, det var som ett styng, skrande, hvasst, midt i
hjertat.

Han gick till prestgrden. Gick samma vg som hon ngra dagar frut gtt
med dden i hjertat, efter det hon ftt hra att den man hon s hgt
lskade svikit henne. Han gick der och tnkte p henne som kunde bra
allt, p henne, den starka, den glada och alltid s leende hustrun. Hvar
var hon?

Och vid framkomsten fick han veta det. Hon kunde d bra allt, men ej
detta enda! Hon kunde frsaka allt, lida allt, mista allt, blott icke
denne man p hvars tillgifvenhet hon trott! D _han_ fvergifvit henne,
kunde hon ej lefva. --

Den lille terfans i prestgrden. Den goda, fromma prestmor hade sktt
den sjuka nda intill det sista. Och underbart, Annikka, den glada,
pratsamma Annikka, hade aldrig under hela sjukdomen yttrat ett enda ord,
ej blickat upp en enda gng, ej suckat, ej grtit. D frosten gtt fver
en blir man s der stum, stum till dden.

1883.



