'Samlade arbeten I' av J. L. Runeberg r Projekt Lnnrots utgivelse
nr 3. E-boken r public domain svl inom EU som i vriga vrlden,
varfr vi inte stter ngra som helst restriktioner med hnsyn till
e-bokens anvndning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Tapio Riikonen och Projekt Lnnrot.




SAMLADE ARBETEN I

af

Johan Ludvig Runeberg



G. W. Edlund, Helsingfors, 1903.






FRSTA BANDETS INNEHLL:


J.L. Runebergs biografi

lgskyttarne
  Frsta sngen
  Andra sngen
  Tredje sngen
  Fjrde sngen
  Femte sngen
  Sjtte sngen
  Sjunde sngen
  ttonde sngen
  Nionde sngen

Hanna
  Till den frsta krleken
  Frsta sngen
  Andra sngen
  Tredje sngen

Julkvllen
  Frsta sngen
  Andra sngen
  Tredje sngen

Smrre episka dikter
  Grafven i Perho
  Zigenaren
  Jenny

  Julkvllen

Fnrik Stls sgner
  Frra samlingen
    Vrt land
    Fnrik Stl
    Molnets broder
    Veteranen
    Ljtnant Zidn
    Torpflickan
    Sven Dufva
    Von Konow och hans korporal
    Den dende krigaren
    Otto von Fieandt

    Sandels
    De tv dragonerne
    Gamle Hurtig
    Kulneff
    Konungen
    Fltmarskalken
    Sveaborg
    Dbeln vid Jutas
  Senare samlingen
    Soldatgossen
    Bjrneborgarenas marsch
    Fnrikens marknadsminne
    Lotta Svrd
    Gamle Lode
    Frmlingens syn
    Fnrikens hlsning
    Von Trne
    Den femte juli
    Munter
    Von Essen
    Trosskusken
    Vilhelm von Schwerin
    N:o femton Stolt
    Brderna
    Landshfdingen
    Adlerereutz

Lyriska dikter

  Frsta delen

    Till Franzn
    Den gamles hemkomst
    Det dlas seger
    Lrkan
    Majsng
    Flyttfglarne
    Vallgossen
    Mina dagar
    Till en fgel
    Vrmorgonen
    Till en blomma
    Fgelboet vid landsvgen
    Sommarnatten
    Svanen
    Torpflickan
    Hstaftonen
    Trst
    Krlekens frblindande
    Flickans klagan
    Till oron
    Den lskande
    Till min sparf
    Begrafningen
    Till Frigga
    Ungdomen
    Den vntande
    Frd frn bo
    Hvad jag r sll!
    Mtet
    Till en flicka
    Den tillfrisknande
    Vaggsng fr mitt hjrta
    Barndomsminnen
    Vid en vns dd
    fver ett sofvande barn
    P ett barns graf
    Lif och dd

    Till den lderstegne
    Barden
    Till trnaden

    Idyll och epigram
      1-27

    Svartsjukans ntter
      Frsta natten
      Andra natten
      Tredje natten
      Fjrde natten
      Femte natten

  Andra delen

    Talltrasten
    Jgargossen
    Morgonen
    Kyssen
    Den ngrande
    Det var d
    Sjmansflickan
    Hlsningen
    Akta, d r guden nra!
    Serenad
    Frstllningen
    Fjriln och rosen
    Fgelfngarn
    Till aftonstjrnan
    Den dende
    Ynglingen
    Till en ros
    Den skna
    Vid en klla
    Den sjuttonriga
    Hmnden
    Blommans lott
    Hvem styrde hit din vg?
    Bruden
    Saknaden
    Vrvisa

    Idyll och epigram
      De fngna
      Den tidiga sorgen
      Flickans rstider
      Likhet
      Fgeln
      Den frsta kyssen
      Flyg ej unnan
      Kyssens hopp
      Krleken
      Skillnaden
      Drmmen
      Den frsmdda
      Blomsterhandlaren
      Sorg och gldje
      Fjrilposten
      Grumla icke flickans sjl
      Sommarnatten
      Friden
      Den frndrade
      Den lnga dagen
      Behagen
      Amor
      Den lttbjde
      Den enda stunden
      Trnet
      Tre och tre
      Norden
      Den sllsynta fgeln
      Vill du byta de?
      Hennes budskap
      Sippan
      Mtet
      Ljet
      Trarna
      Eros' frvandling

  Tredje delen.

    Till lyckan
    Hjrtats morgon
    Den tviflande
    Bruden
    Sndagsskrden
    Den gamle
    Blomman
    Hstsng
    Den hemkommande
    Mitt lif
    Tanken
    Den fvergifna
    Hstkvllen
    Den vntade
    Ffng nskan
    Minnet
    Mlaren
    De tv
    I en ung flickas minnesbok
    Till fruntimren (vid teologie doktorspromotionen 1857)

    Legender
      Kyrkan
      Dopet
      Bnen
      Krysantos

    Ett litet de
      1. r s arm du, som man sager?
      2. Egen moder gms i mullen
      3. S jag frdas sjlf mot fjrran
      4. Sdan vrd blott finner flickan
      5. Flicka, krleken r vldig
      6. Hundra vgar har min tanke
      7. Hvilken sllhet skn att synas
      8. Tala, tala tycktes alla
      9. Men min fgel mrks dock icke
     10. Sen har jag ej frgat mera

fversttningar och bearbetningar

  Serviska folksnger
    Frord
    Trefaldig sorg
    fver klippor, fver floder finner krlek vg
    Vinter i hjrtat
    Till en ros
    lskarens hst
    Hjorten och Vilan
    Bror och syster
    Den omtnksamma
    Skilsmssan
    Den serviska jungfrun

    Violen
    Du r min egen
    Den lskade och den frsmdda
    Frbannelsen
    Den bekymrade
    Hvad vill jag?
    Hertig Stefans fstm
    Donau grumlig
    rnen och ugglan
    Den sknaste
    Stum krlek
    Prfningen
    Fstmns drm
    Den nygifta
    Flickan och Vila
    Den frsiktiga
    Den unga makan
    Till Sankt Gran
    Domen
    Den valackiska flickan
    Den bnhrde
    Flickan i drren
    Mannatrohet
    Flickans anlete
    Fisken
    Bttre gammalt guld n nysmidt silfver
    Hsten vill ej dricka
    Ali-Agas maka
    Dr basilika jag sdde, skjuter malrt opp
    Smiljana
    nskningarna
    nskan
    Flickornas frbannelser
    Den skna Ilija
    De lskandes graf
    Flickan vid Zetinja
    Den skrmda
    De svarta gonen
    Vra mdrar bra skulden
    Suck
    Mor, syster och maka
    Hxeriet
    Prins Mustaphas sjukdom
    Skrdeflickan
    Brllopssnger I, II
    Blodnmnden
    De bgge Jakschitcherne
    Skadars grundlggning
    Slaget p Fgelfltet
    Anmrkningar
    Klagosng fver Hassan Agas dla maka
    Radoslaus
    Den vackra tolken

  Flickans klagan (En finsk runa)
  Den blodiga sonen
  Finska runor I, II
  Vid ikorn-skytte
  Brjan af Kalevala
  Siciliansk sng
  Den trogna flickan (Skottlndsk visa)
  Chevy jakten
  Sankt Georgs riddare. Romans af Uhland
  Vaggvisa. Frn tyskan
  Serenaden. Af Uhland
  Den heliga Agnes. Legend efter Kosegarten
  Stenarnas amen. Legend efter Kosegarten
  Den helige Hilarii ste. Legend efter Kosegarten
  Kunigundas handske. Legend efter Kosegarten
  Sankt Jodocos. Legend efter Kosegarten

  Den gamle trdgrdsmstarens brev
    Frsta brefvet
    Andra brefvet
    Tredje brefvet

  Fstningsfngarne
    Skizz



Efter det utgifvandet af normalupplagan af J. L. Runebergs samlade
arbeten afslutats, har tiden synts vara inne att utgifva fven en
prisbillig upplaga af skaldens verk. D man betecknat den som
nationalupplaga, har det skett i frhoppning om att den i sin mn
skall gra dessa ofrgngliga sngskatter till en egendom i hvarje
hem hos den del af vrt folk, som kan tillgna sig dem p skaldens
eget sprk.

Nationalupplagan omfattar sjlffallet alla skaldens viktigaste verk.
Endast en del fversttningar och bearbetningar af utlndska original
har uteslutits, likas ngra uppsatser och recensioner. Det uteslutna
har nmligen dels i och fr sig, dels ter fr vr tid icke samma
betydelse som skaldens friga skrifter.

Hvad uppstllningen betrffa har i det frsta bandet frnmligast
inrymts sdant, som rr fosterlandet, medan det friga ftt sin plats
i andra bandet.

Texten r normalupplagans, ortografin den af Svenska akademien i sjunde
upplagan af ordlistan faststllda. Interpunktionen har moderniserats;
dock har komma stundom i strid med nu vanliga regler anvndts fr att
utmrka paus vid upplsningen, detta till en del efter skaldens eget
fredme.

Hj. A.







JOHAN LUDVIG RUNEBERG

Lefnadsteckning af B. Estlander


Runeberg fddes den 5 februari 1804, fem r fre Borg landtdag och den
regim, som d i Finland grundlades. Den 5 februari 1904, fem r. efter
urtimalandtdagen och den nya regim, som drmed vidtagit, gr Finlands
folk att fira hans hundrarsminne. Hvilken utveckling inom dessa data
och hvilken plats i denna utveckling fr Johan Ludvig Runeberg!


BARNDOMS- OCH SKOLREN.

Runebergs fdelseort, Jakobstad, en obetydlig kpstad vid Bottens
hafvets kust, synes fga egnad att frambringa en stor skald, lika litet
som sjlfva sterbotten med sin brdiga, men flacka slttbygd och sin
vakna och intelligenta, men praktiskt anlagda befolkning. Dock
hrstamma drifrn Finlands frnmsta diktare: Runeberg, Franzn,
Stenbck, Topelius. Af dem synes Runeberg rja de flesta dragen af
sterbottniskt lynne, srskildt under ynglingaren, medan de frmildras
efterhand som skaldens anlag utveckla sig: den starka sjlfknslan, som
ltt slog fver till hnsynslshet, frimodigheten, som grnsade till
fvermod, djrfheten fven infr faror och ansvar och slutligen mhnda
fven den iakttagelsens vakenhet och den tankens klarhet, som utmrkte
Runeberg bde som diktare och mnniska.

Till landskapets inflytande kom hemmets och familjens.

Runeberg var den ldste i raden af sex syskon -- tre sner och tre
dttrar -- i ett enkelt borgarhem i den lilla kpstaden. Af sin far,
sjkaptenen Lorenz Ulrik Runeberg, hade han i arf sin kraftfulla och
hgresta gestalt; det det, att midt i sin verksammaste mannalder
nedbrytas af ett slaganfall, -- ett slktarf -- blef fadrens liksom hans
frstfddes. Fadren, som varit student i bo, men fr sjmansyrket
fvergifvit prstakallet, egde studier bde i yrket och drutfver. I
hans bref till sonen framtrder en humoristisk der, som gr igen hos
denne. Enligt skaldens egen uppgift har fadren med allvar fljt hans
frsta skriftstllarfrsk och rttat dem med strnghet. Men hvilka
frhoppningar han n fst vid sin ldste son, har han dock fga kunnat
utfva p honom ngot djupare inflytande, d han ofta var borta frn
hemmet p lngturer och redan tidigt, 1821, som slagrrd fngslades vid
sjukbdden. Han afled 1828, innan hans nskan uppfyllts, att f lefva
tills han "finge se, hvad det skulle blifva af hans Ludvig."

Under sdana frhllanden kom tonen i hemmet frmst att bero p modren,
Anna Maria Malm, rdmansdotter frn Jakobstad. Ortografin i hennes bref
visar det ringa mttet af tidens fruntimmersbildning i vra smstder.
Emellertid hyste hon lifligare litterra intressen, n hvad man i
Jakobstad gillade hos en god husmoder. Vacker och begfvad med god
sngrst, hade hon i sin ungdom varit freml fr Choraei hyllning,
medan denne som informator i Jakobstad strdde omkring sig sina kvicka
verser. Topelius har meddelat, att hon i grannarnas gon var en dlig
hushllerska, som vrdslsade familjen och tillbragte sin mesta tid med
att lsa romaner. Hennes konst att bertta anekdoter ur eget och
frgngna tiders lif var knd och efterskt i staden; p
sndagseftermiddagarna, d fven snerna voro lediga och alla barnen
samlades kring modren fr att hra henne bertta, stod gldjen hgt i
tak i det enkla hemmet. fven sngen och visan tillhrde denna krets.
Utan tvifvel upprinner hr en af de klldror, ur hvilka den sllsynta
berttarkonst flutit, som utmrker Runebergs diktning. nnu som vuxen,
nr skalden med sin syster talar om Sara Wacklins Hundrade minnen,
utbrister han: "Hvilka minnen skulle icke mamma kunnat skrifva frn
sterbotten!" Vid hennes visor uppvxte hans underbara gehr fr det
rytmiska i sprket; fven hennes musikaliska begfning gr igen hos
sonen. Till sin frstfdde stod hon i ett srskildt innerligt
frhllande, alltsedan hans sjuklighet under de fyra frsta
lefnadsren; den outtrttliga mheten i modrens vrd besvarade sonen
med barnahjrtats varma frtrolighet, och hr, menar Runebergs biograf,
r ursprunget till den hjrtats vrme, skalden rjde redan som barn och
hvarmed han som man omotstndligen intog enhvar, som kom med honom i
berring; man kan tillgga, att denna vrme allt nnu slr emot en frn
hvarje blad i hans dikter.

Bda slkterna, den Runebergska och den Malmska, hrstamma frn
Sverige, med hvilket land de sterbottniska kuststderna fven efter
den politiska skilsmssan stodo i lifligare berring n nu. Man kan
hri finna en frklaring till det skra sprkgehr och de frihet frn
provinsialismer, som redan frn brjan af hans diktarbana voro skalden
egna.

Runebergs skolgng begynte i hemstaden hos "Vestmans mor", en frn
Stockholm fverflyttad smskolelrarinna, i den lilla lga
vindskammaren vid "Visas backen", som nnu beses af turisten i
Jakobstad. ren 1812-14 beskte han trivialskolan i Uleborg, dr hans
farbror var tullfrvaltare, men blef efter dennes dd i brjan af 1815
flyttad till trivialskolan i Vasa. Han genomgick denna som primus i
svl kollega superiors som konrektors och rektors klasserna.
Dimissionsbetyget r dagtecknadt den 24 juli 1822; den 23 oktober samma
r inskrefs Runeberg som student vid universitetet i bo.

Sederna i Vasa skola voro ra, men de voro icke frdrfvade.[1] Det
fverddiga lynnet hos de sterbottniska gossarne brt ut i upptg, af
hvilka skalden sedan tecknat ngra muntra bilder i prosaberttelsen
_Eldsvdan_, dr man i "generalen" igenknner drag af rektoristen
Runeberg, medan bagar Gyllendeg helt visst har sin frebild i ngot af
Vasa stads originaler. En mstare i pojkdater, gick Runeberg i spetsen
fr kamraterna bde vid lekarna och lxorna. Vid deras krigiska
evolutioner p Korsholms raserade vallar eller i "Krklundsbacken"
utanfr staden uppsatte och anfrde han den ena af de tv bataljonerna.
Mot den rdande penalismen uppreste sig Runeberg redan som
andraklassist, d han slngde skolans drrnyckel i pannan p en lng
rektorist. Sedermera sjlf hunnen till rektorsklassen, afskaffade han
jmte ngra behjrtade kamrater tyranniet i dess mest barbariska form.
Det var af sdana drag af en geners natur Runebergs stllning bland
kamraterna frmst berodde.

Det var icke mycket man fick lra i det gamla skolhuset frn Karl XI:s
tid, dr alla klasserna lste tillsammans i den stora skolsalen,
Trojanska hsten eller Rttstallet benmnd; men med sina f mnen och
mttliga kurser tog den gamla skolan sin uppgift med en grundlighet i
sak och ett allvar i metoderna, som sedermera i lifvet knnetecknade
dtidens bsta mn och icke minst Runeberg. Latinet var i denna skola
envldigt hrskande. Runeberg har i Vasa ej blott frvrfvat en
fullkomlig frdighet i detta sprk, utan ock erhllit dr en bred och
sker grund fr den lefvande knnedom han egde af antiken. Vergilius,
den enda poeten p skolans program, blef hans skoltids lromstare bde
i latinet och konstpoesin, medan Adlerbeths fversttning jmte hans
regler fr svensk hexameter lagt den metriska grunden fr Runebergs
versbehandling. Den grekiska litteraturen och Homeri snger intrdde
frst senare, vid universitetet, som en kllder fr hans diktning.

Hvad den svenska vitterheten betrffar, nmner Runeberg sjlf i ett
bref frn senare tid, huru obekant den var fr den omgifning, dr han
frlefde sina aderton frsta lefnadsr, medan den ingen plats hade i
skolans program. Tegnr, Atterbom och hela den yngre skolan lrde han
knna frst vid universitetet; af Franzns dikter knde han vl
tidigare tminstone sllskapsvisorna, som hans far plgat sjunga
drhemma, men knappast namnet p deras frfattare: i Uleborg hrde han
vl talas om handelsmnnen Franzn, men aldrig om poeten.

Sina egna poetiska lrospn begynte Runeberg under sin skoltid i Vasa i
Granbergs handelsbod p sndagseftermiddagarna, d han och en
slagfrdig bodgosse, p hvar sin sida om disken med en griffeltafla och
en russinstrut emellan sig, kappades om verser och rim; russinen voro
priset och fremlen Vasabor; p hvilka de fvade sin kvickhet efter
mnstret af Choraei tillfllighetspoesi, hvarvid det ingalunda var
Runeberg, som vann de flesta russinen. Frn botiden finnes i behll en
_Skolvisa_ i Bellmans maner, raska och lifliga, men grofkorniga bilder
ur skollifvet, som studenten sammansatte till nje fr de forna
skolkamraterna; likas frn skoltiden hrstammar en hexametrisk dikt,
_Vargen_, utarbetad under studentren och mrkelig som ett frsta
uppslag till lgskyttarne. Ingendera lter ana den blifvande skalden.
Dremot rja de en iakttagelsefrmga, om hvars tidiga vakenhet man kan
dma af de anekdoter, Strmborg bevarat frn Runebergs skoltid: om
garfvaren, som hade sett Fredrik den store i Potsdam, eller den dryge
hattmakaren, hvars blanka suvaroffer Runeberg trffade med de frusna
potter denne lagt afsides fr sina fattigare kunder. Hvar
hade ock skalden annars hmtat den inblick i sterbottniska
smstadsfrhllanden, hans senare nedskrifna prosaberttelser rja?

Sommarferierna tillbragte Runeberg i hemmet. P Nissasn invid
Krkholmsfjrden utanfr Jakobstad egde kapten Runeberg ett litet
sommarhem, som r 1851 af staden sknktes t skalden och nu r en af
Jakobstads sevrdheter. Under jakt- och fiskarfrder i denna
vidstrckta skrgrd grundlade Runeberg det frtroliga umgnge med
naturen, som sedan lifvet igenom blef fr hans ande den sundaste hvila

och nring. I huru krt minne han hade sin fdelsestad visa ngra bref
af 1847, d han gjorde dr ett besk och tersg "alla de kraste
stllena och alla de nrmaste bland slktingar och vnner", medan han i
stadens hamn "mnstrade alla bryggor och bodar, vid hvilka han metat s
mnga girsar i forna dagar."

Slunda fanns hos Runeberg, nr han hsten 1822 begynte sina studier
vid universitetet i bo, redan i sina grunddrag de som komma skulle.
Men de mktiga anlagen slumrade nnu i det frdolda.



STUDENT P KONDITION.

Frn en lycklig och sorgfri barndom gick Runeberg studentrens
allvarsamma svrigheter till mtes. Lngtifrn att den adertonrige
studenten hade ftt understd frn hemmet, dr fadren redan lg
slagrrd, var det tvrtom han som af sina knappa tillgngar snde dit
bidrag. Sitt frsta lsr hade han sin brgning dels genom lektioner,
dels genom handledning i professorn A.J. Lagus' familj. Men hsten
1823, nr fadrens gamla gula friskapprock var frsliten och de lappade
stflarna gingo i sr, fanns det veckor, d han ej hade ens brd, utan
lefde af potter, stekta i glden i kakelugnen. Ungdomens lyckliga
frmga, att "se framtiden i morgonrodnadens frg och lyftas af hoppet
hgt fver stundens sm bekymmer," kom hr till korta. Att studera p
skuld var den tiden mindre vanligt; hos Runeberg stred det dessutom mot
den sjlfstndighetsknsla, som lg i hans karaktr. Icke ens hans
nrmare kamrater synas hafva knt den nd, som tvang honom att afbryta
studierna och taga emot en kondition i Saarijrvi i norra Tavastlands
djupaste demarker. "Min herre, ni r lat, i Saarijrvi blir ni lika
dum som stockarna dr", sade den gode professor Lagus, nr Runeberg t
honom meddelade sitt beslut.

S begynte Runebergs tvriga vistelse i det inre Finland, som fr
utvecklingen af hans skaldskap haft en s afgrande betydelse.

Konditionen i Saarijrvi innehade Runeberg hos tv familjer,
kronofogden Danielssons och kapten af Enehjelms, slunda att han
uppehll sig med sina fyra elever, tv gossar frn hvardera familjen,
turvis tre mnader i snder, hos den frre p Kalmari grd och hos den
senare p hans bostlle Kolkanlaks. Sommaren 1825 flyttade kapten
Enehjelm med de sina till Ruovesi, "vid Nsijrvis dunkla vg", en
ngot sydligare belgen socken, dr han tillhandlat sig Ritoniemi grd
strax invid sockenkyrkan.

Sin lediga tid anvnde Runeberg till att med bssan strfva omkring i
skog och mark, ofta p ganska vidstrckta utflykter. De intryck han
emottog p den frenmnda orten har han senare nedlagt i sin uppsats i
Helsingfors Morgonblad, _Ngra ord om nejderna etc. i Saarijrvi_. Det
var ej blott naturen han lrde knna i dessa de blnkande
vattendragens, de mrka sarnas och de djupa skogarnas demarker. Han
trdde in i rkprtena som framskymtade vid sjstrnderna, och dr
allmogen med hst och hns "bivuakerade i demarken". Han lrde sig
efter hand det finska sprket, som drfrinnan varit honom obekant.
Bakom den groft tillhuggna ytan hos dessa svedjebrukets och
hungersndens barn trngde hans underbara blick till djupet af deras
vsen. Han skrifver drom senare p tal om lgskyttarne: "Sjlf en
afkomling af koloniserade svenskar, hade jag frestllt mig finnen till
sitt inre sdan, som han syntes mig till sitt yttre, nr han ngon gng
kom med varor till min fdernestad; huru annorlunda fann jag ej honom i
hans hem och vid nrmare betraktande. En patriarkalisk enkelhet, ett
djupt manligt tlamod, en medfdd klar blick i lifvets innersta
frhllanden voro egendomligheter, dem jag hos honom upptckte och dem
jag tyvrr blott svagt kunnat tergifva i de skildringar jag frskt."
Bland Saarijrvis moar har han hmtat urbilden till bonden Pavo, medan
det torde varit fretrdesvis under vistelsen i Ruovesi Runeberg lrt
knna originalen till "den blomstrande Hedda", "den raske Mattias frn
Kuru", "den vlfrstndige Petrus" och de skggige brderna frn
Arkangel.

Rkprtenas tid r numera frsvunnen i dessa trakter. ngbtar,
jrnvgar och skogsspekulationer hafva, jmte folkskolor och tidningar,
frndrat bde naturen och folket och hos allmogen uppenbarat jmvl
andra egenskaper, n dem Runeberg funnit hos lgskyttarne och bonden
Pavo.

nnu en annan vckelse emottog den blifvande skalden som student p
kondition. Kapten Enehjelm hade sjlf deltagit i kriget 1808 svl som
1788, och i hans hem, dr den unge informatorn s vnligt upptogs, hade
denne, som han sjlf senare nmner i bref till Montgomery, "tillflle
att hra och lsa kortare relationer om krigshndelserna". Bland andra
"krigets bussar" som bodde i trakten, nmner traditionen en ljtnant
Karl Palmroth, 1808 officer vid bjrneborgarne, af hvilken studenten
skull emottagit intryck frn krigstiden. Skert r, att han redan nu
fick syn p det patriarkaliska draget hos indelningsverkets officerare,
som voro samma krutgubbar i flt med sitt kompani som p bostllet
bland sitt arbetsfolk; redan i romanfragmenten frn 1808 rs krig i
Helsingfors Morgonblad 1836 har Runeberg en dylik skildring. Minnena
frn 1808 rs krig voro nnu frska; det var den krigiskt-patriotiska
andan i dem, som tnde ynglingens hg, ssom han sger i _Fnrik Stl_:

    Min tanke genom rymder lopp,
    som frr den aldrig spanat.
    Ett lif gick fr mitt hjrta opp,
    hvars tjusning det ej anat.

Till krigsminnena hrde ock en gammal afsigkommen underofficer med
fnrikstitel, Pelander, en anfrvant till kapten Enehjelm, som efter
inkpet af Ritoniemi upptagit honom i sitt hus, dr han bodde i en
liten stuga p grden och sysslade med att binda nt, sprita fjder och
dylikt. De upptg, hvarom Runeberg frtljer i Fnrik Stl, har han i
sjlfva verket, enligt hvad hans elever meddelat Strmborg, fretagit
med den eldfngde gubben p Ritoniemi: Stillvida har Fnriken sin
motsvarighet i verkligheten, medan vl vckelsen hos Runeberg i frmsta
hand utgick frn kaptenens hem och icke frn fnrikens stuga.


PARGASTIDEN; FRSTA DIKTSAMLINGEN.

Impulserna frn inlandet gingo tills vidare som en understrm p djupet
af Runebergs ande. I bo terfann han 1826 den krets af ynglingar, han
knt sedan sitt frsta studentr. Han inskrefs vid universitetet samma
dag som J.W. Snellman och Elias Lnnrot; J.J. Nervander var hans
tentamenskamrat vid kandidatexamen. I denna kamratkrets, som i sina
namn innefattade Finlands framtid, tervunno hos Runeberg de
intellektuella intressena fverhand, srskildt de litterra. I frigt
var det kandidatexamen, som nu upptog hans tid. Homerus hade han lst
under konditionstiden; nu tillkommo Sofokles och Tukydides fr
grekiskan, som jmte latinet var hans hufvudmne, studier af djup
betydelse fr den blifvande skalden. Runebergs kandidatexamen, den 13
juni 1827, var den sista under universitetets nra tvhundrariga
vistelse i bo. Tv mnader senare, den 4 september 1827, intrffade
bo brand, som bildade en s mrkelig epok i universitetets och fven
landets utvecklingshistoria.

Ocks fr Runeberg innebar branden en vndning, om ock ej "en frdmd
stt", som han sger i bref till modren ngra dagar senare. I stllet
fr att fortstta vid universitetet, terflyttade han till rkebiskop
Tengstrm i Pargas, dr han sommarn fre branden vistats som informator
fr en talrik barnskara, en vistelse som nu fortsattes ett helt r,
tills han hsten 1828 fverflyttade till Helsingfors.

rkebiskop Jakob Tengstrm hade tagit en betydande del i daningen af
Finlands samhllsskick vid Borg landtdag, dr han var ej blott
prstestndets talman utan ock ordfrande i den kommitt, som
utarbetade frslaget till organisation af landets hgsta styrelseverk,
hvarjmte han genom det personliga frtroende han tnjt hos kejsar
Alexander I kanske mer n ngon annan landsman inverkat p vndningen
af landets den 1809. En man med den gustavianska tidens fina och
urbana bildning, hade han tidigare egnat sig jmvl t litterra
sysselsttningar, i historieskrifning en efterfljare af Porthan, i
sina dikter frn hemmets vrld en ldre skaldebroder till Franzn och
Choraeus.

P det enkla kyrkoherdebolet i Pargas, som var rkebiskopens
prebendepastorat och dr han ret efter branden tillbragte fven
vintern, var rkebiskopen centrum i en talrik familj af barn och
barnabarn, hvartill nu kom en skara befryndade eller bekanta familjer,
mest husvilla professorsfamiljer frn bo, som efter branden slagit sig
ned i denna hrliga skrgrdssocken. D Runebergs far var rkebiskopens
kusin, en efter sterbottniska begrepp icke aflgsen slktskap, var
hans stllning sledes en annan n blott informatorns p biskopsgrden,
d han nu kom i den nrmaste berring med denna krets, som vl var
delaktig af den bsta bildning i landet fanns. Det intelligenta och
glada sllskapslifvet fortgick om vintern med msesidiga besk, om
sommarn med gemensamma btpartier och utfrder, hvilkas medelpunkt
utgjorde ett af ortens ungdomar samflldt uppfrdt lusthus "Minnet",
med frty tfljande minnesbok. Under denna tid frgingo hos Runeberg
spren af skol- och studentlifvets ra seder, och hos den verddige
ynglingen, som nnu i bo ej sade nej ens till ett slagsml i
grnderna, utvecklade sig den mest hgsinnade, dla och humana
skaldeanda. Till denna frvandling medverkade, jmte den dagliga
samvaron med rkebiskopen, fr hvilken Runeberg hyste en varm
tillgifvenhet, i frsta rummet inflytandet af det kvinnliga elementet
inom den Tengstrmska kretsen. Om Runeberg sedermera i sina diktverk
visar sig s frtrogen med kvinnohjrtats finaste rrelser inom den
vrld af godhet och renhet, som den sanna bildningen vcker, s r det
hr han lrt knna dem. Hans frmsta lromstarinna var den vaknande
knslan fr Fredrika Tengstrm.

Fredrika Tengstrm var dotter till rkebiskopens bror, kamrer
Tengstrm, hvars nka sedan mannens dd haft sitt std hos rkebiskopen
och efter branden bodde i Pargas p malmen invid kyrkan. Utan yttre
fretrden och bortkommen i sllskapslifvet, fann sig Fredrika
Tengstrm sjlf "ful, otymplig och oduglig till allt", drog sig inom

sig sjlf och skte en ersttning i fantasins vrld. Redan som ung
flicka hade hon tillegnat sig hvad tiden bjd i romanvg och frvrfvat
en sdan frdighet i frmmande sprk, franska, tyska och fven
engelska, att hon frmdde i familjekretsen frelsa en roman, som hon
p rak arm fversatte frn det frmmande sprket s snabbt, att
hrarne knappt mrkte att texten ej var svensk. Tidigt skref hon sjlf
noveller och sagor, och det var till frst Runebergs poetiska
begfning, som fste hennes uppmrksamhet vid den unga magistern: det
var hennes frsta och enda tycke, i hvilket hon inlade desto strre
djup, hngifvenhet och sjlffrsakelse. S fste hon den lttantndlige
skalden och vxte in i hans lifsgrning; och fr huru mnga flammor han
n frr och senare upplt den ena eller andra kammarn i sitt hjrta,
frblef det dock alltid hon, som rdde fver hela huset. Det var i
Pargas deras knslor mttes; frlofningen skedde i Helsingfors julen
1828 och giftermlet drsammastdes nyret 1831.


I vrmen af denna krlek mognade nu Runebergs skaldskap. Hans frsta
diktsamling utkom visserligen i Helsingfors 1830, men dess flesta
dikter hrrra frn det lyckliga ret 1828. Om de tidigaste af dessa
dikter nnu blott mla allmnna stmningar i tidens art eller rja en
genklang af samtida poeter, frmst Stagnelius och Franzn, s ro
dikterna frn Pargastiden kta ingifvelser af hans nu till msterskap
mognande skaldegfva. Alltmera nrmar han sig drmed verkligheten.
Naturskildringarna ro lika enkla som mlande, ssom i den morgonfriska
_Frd till bo_, och hans krleksdikter, _Den vntande, Till Frigga_
m.fl. ro hjrtats intimaste beknnelser, bundna i antikartade metrar
af frundransvrd sknhet och behrskning. Hrtill kommer knslan af

att diktningen var hans rtta lefnadsuppgift, i kraft hvaraf han, i
stycket _Hvad jag r sll_, nnu ej fyllda 25 r, med den utvaldes
visshet tecknar sin framtid:

    Oddlighetens lugna sol frgyller
    det ml, jag sker, trnande och varm,
    och ingen lg, fraktlig tvekan fyller
    min djarfva, stolta, ungdomsfriska barm.

Tv r senare i _Svanen_, terger han samma tanke och samma tillfrsikt
i en mera enkel och innerlig ton, som trffar hemlandets innersta
vsen. Det lilla hftet afslutas med _Idyll och epigram_, en samling
harmoniska sm msterstycken, som i stil och behag frliknats vid
Thorwaldsens reliefer; men medan dennes framfr allt ro antikartade,
rja Runebergs drag af det folkeliga, som p ett mrkeligt stt peka
framt i hans diktning: redan i denna afdelning frekommer den dlaste
prlan i bandet, _Bonden Pavo_. Genom att ppna hftet med en hlsning
till Franzn har Runeberg stllt sin diktning under denne vrdade
lromstares hgn.

Till Runebergs frsta diktsamling hr ock _Svartsjukan ntter_, detta
vulkaniska utbrott af en allt fvervldigande fantasi som med sin
tvifvelsjuka patos str i bjrt motsats till hela hans friga diktning
och lefnadstro. Det r en outredd frga huruvida ngot sjlfupplefvadt
legat till grund fr dikten. Hans frsta krlek, den till Fredrika
Juvelius, som begynte i skolren och verkade nnu vid tiden fr hans
frsta lyriska diktning, har i alla fall ej hr spelat in; mjligen
frskrifver sig uppslaget frn konditionstiden i inlandet. Det starkt
sensuella draget, mrkbart fven i par af de tidigare lyriska dikterna,
frutstter att Runeberg ej nnu lrt knna den pliktuppfyllelsens och
sjlffrsakelsens krlek, han funnit hos Fredrika Tengstrm. I
_Svartsjukans ntter_ sger en af Runebergs biografer, har skalden
genomgtt en konstnrlig kris, en vldsam men grundlig befrielseakt
hvad lifsuppfattningen betrffar, medan den i antikens hlsoklla
renade formknslan hr tager afsked af hvarje romantisk fverdrift.

Med en ung frfattares glada tillfrsikt hade Runeberg utstyrt sitt
hfte med ett i Petersburg litografieradt titelblad med Svanen ssom
sinnebilden af hans skaldskap. Hela upplagan var blott 1,000 exemplar,
och bland hans vnner var srskildt J.W. Snellman, som d
konditionerade i landsorten, verksam fr afsttningen. Den var dock
mycket ringa. Tidningarna, som d fr tiden visserligen ej voro ngra
nyhetsbrare, nmnde ej ett ord om hela diktsamlingen. I Tegnrs
hemland, med sinnena betagna af frgprakten i hans eldiga diktion,
ville man ej erknna Runebergs enkla, plastiska diktning fr lyrik. I
Finland knde man vl i den igen den finska naturen och fven det
finska vsendet. Men man visste ej hvad man skulle sga och teg. Om ock
hr och dr enstaka rster hjde sig till den unge poetens frmn,
bevisande att han redan nu var uppskattad fven utom vnkretsen i
hufvudstaden, s var det dock i det hela en lng och mdofull vg som
frestod Runeberg till den plats, han sedermera intagit inom
vitterheten.

Utan bifall gick dock Runebergs frsta diktsamling ej frbi. Franzn,
sedan 1811 fverflyttad till Sverige, hade genom rkebiskop Tengstrm
ftt sig ett exemplar tillsndt. Frn Stockholm svarade han drp i ett
bref, som blifvit kalladt Franzns testamente till Runeberg: "D den
vackra gfva, Herr Magistern haft den godheten att tillsnda mig, frst
kom i mina hnder, hade jag fr trgna mbetsgroml ej tid att mer n
hr och dr lyssna till ett lrkljud och fgnas af en majblomma.
Sedermera har jag genom lsning af det hela, och i synnerhet genom de
tvenne afdelningarna, som sluta hftet, funnit, att det r en stor
skald, som Finland hller p att frambringa". Detta Franzns omdme,
till hvilket rkebiskopen lade sitt "ja och amen", kallar Strmborg ett
fastebref fr Runeberg p hans stora skaldegfva, och det r
visserligen lika hedrande fr den gamle skalden som fr den unge. Ett
tryggare fastebref hade Runeberg dock i den inre frvissning, som r
den sanna kallelsens knnemrke.

I Svenska akademin var man betnkt p att gifva Runeberg det
Lundbladska priset, men afstod i fljd af politiska betnkligheter
under dessa julirevolutionens och den polska resningens dagar. Finlands
julirevolution var mindre farlig och mindre uppseendevckande n den
polska: det var framtrdandet af Runebergs skaldskap.


RUNEBERG I HELSINGFORS; LRDAGSSLLSKAPET OCH LGSKYTTARNE.

I Helsingfors, dit universitetet 1828 fverflyttat, hade Runeberg snart
terfunnit den i bo efter branden skingrade kamratkretsen. I den nya
hufvudstaden gjorde sig landets nya politiska frhllanden starkare
gllande. Man brjade fatta historiens mening med Finlands srskiljande
frn Sverige. Man uppvaknade och fann, att den politiska skilsmssan
medfrt ocks en inre, att det finska folket var hnvisadt till sig
sjlft, sina egna krafter; ur sina inneboende anlag mste det utveckla
en egen kultur, om det ville best bland nationernas antal. Redan under
botiden hade J.J. Tengstrm, Linsn, Arvidsson yrkat p, att de
ledande klasserna, med bevarande af den svenska kulturen och sprket,
borde stda sig p det finskatalande folket, tillegna sig dess sprk
och lra knna dess seder, sng och saga. I den allmnna domningen hade
deras maningar frklingat ohrda. Medan mbetsmnnen sktte
administrationen och ministerstatssekreteraren i Petersburg
frhllandet till monarken, lg allmnheten i stilla ro och sktte
sitt. Nu begynte inom universitetet, nrmast hos den yngre
generationen, en fosterlndsk rrelse af kulturell art, som efter hand
utbredde sig i allt vidare kretsar, tills den slutligen omfattade hela
nationens bildade klass.

Vren 1830 uppstod inom denna krets det bekanta Lrdagssllskapet,
hvilket Fredrik Cygnaeus kallat det mrkvrdigaste, som i detta land
existerat. Som i en brnnpunkt samlades dr de unga krafter, som sedan
gestaltat Finlands framtid. Det yttre sambandet var ett med
medlemsafgifter sammanbragt bokfrrd af i Sverige utkommen
sknlitteratur, som vid rets slut ter frsldes. Man samlades hvar
lrdagsafton hos ngon af medlemmarna. Trakteringen kunde vara endast i
en prtkorg framsatta smrgsar; men vid dessa samkvm frde snillet
spiran. "Man var", sger Topelius, som intrdde frst mot slutet af
sllskapets tillvaro, men som fick hra och se ngot om det, medan han
som studentkandidat bodde hos Runeberg, "man var under dessa attiska
ntter i tillflle att gra bekantskap med Runebergs lugna humor,
Snellmans skoningslsa logik, Nervanders sarkasmer, Nordstrms infall,
hvassa som synlar". Fredrik Cygnaeus tillhrde sllskapet, M.A.
Castrn anslt sig fven, och nr Lnnrot frn Karelens demarker
terkom med sina finska folkvisor, syntes fven han som gst vid dess
sammankomster. Af Runebergs forna skolkamrater var L.I. Ahlstubbe,
Stubben, inom sllskapet gende under namnet "den absoluta
vltaligheten". Sedan en och annan af vnnerna satt bo, deltogo fven
fruntimmer, frmst Fredrika Runeberg, som i detta snillrika umgnge
lefde upp ur sin tillbakadragenhet; genom henne inkommo andra
fruntimmer, fven af den Tengstrmska kretsen, som efter universitetets
fverflyttning och rkebiskopens dd terfrenats i Helsingfors.

I detta sllskap fvervgde till en brjan det litterra intresset; men
senare, nr vnnerna mognade fr allmnna vrf, det fosterlndska och
folkeliga. S betydelsefulla fretag som Finska litteratursllskapet
och Helsingfors Lyceum ha drifrn utgtt. Huruvida Runeberg under
samkvmen var mera gifvande n emottagande r svrt att afgra; skert
r att de fosterlndska impulserna hos honom g lngre tillbaka n hos
ngon annan i kretsen. De ansprkslsa och trefna sm trhus med grna
trdplanterade grdar, dr dessa sammankomster egde rum, ro nu
frsvunna eller st undanskymda bland praktbyggnaderna i nutidens
Helsingfors. Men de tankar dr fddes hafva gtt ut fver hela landet
och bestmt dess utveckling till dag som r.

Ur den riktning mot det fosterlndska, hvari Runeberg lefde, har
LGSKYTTARNE framgtt och drmed det finska folkelementet till frst
begynt sitt intrde i vr vitterhet och vrt nationalmedvetande.

Med _Vargen_, som frstudie hade Runeberg frst fretagit sig en
framstllning af inlandsbons jgarlif under titel _lgjakten_, hvartill
han frde manuskriptet med sig till Pargas. Sommarn 1827 sg Cygnaeus
det dr och prisar det som kanske det yppersta, som ngonsin skrifvits
p finsk jord; men Runeberg afbjde hans rd att publicera det, mhnda
med en aning om, att ngot frmer borde ur mnet framg. I Helsingfors
togs diktverket ter fram, och nu vxte planen under de nya
inflytelserna. Genom en omarbetning, hvarunder frierimotivet och "den
blomstrande Heddas" parti tillkommo, uppstod efter hand en allsidig
skildring af den finska allmogens lif dr borta i demarkerna. Drvid
kommo tv redan frdigdiktade snger, om sjlfva jaktfrden att falla
utom mnet, men s stark var hos den unga skalden sjlfkritiken och den
konstnrliga kraften att frsaka, att han utan tvekan offrade dem fr
det hela; och de voro dock, har han sjlf sagt, "icke smre n det
friga". Ofrivilligt ledes drvid tanken till den d nnu oupptckta
myten om Sampo, den finska folksngens underting, hvars frambringande
krfde s mnga fregende offer af smideskonstens msterverk. Slunda
uppstod detta verk, om hvars nationella betydelse ej ens Runeberg sjlf
nnu var fullt medveten.

Huru rik och fullstndig har ej lefnadsbilden utfallit! Prtet, dr
rken hnger som en sky ofvan taksparrarna, bohagsting och kldedrkt,
seder och umgngesformer, allt r trffadt med en nstan etnografisk
trohet, fven i enskildheterna, s att Lnnrot, som fick manuskriptet
till genomgende, hade intet att anmrka, utom att "den raske Mattias"
borde till Tjderkulla medfra vlkomstgfvor t barnen, hvilken
ndring ock skalden infrde. I dessa yttre lefnadsformer rra sig den
sjlfegande bonden i Mattias' person, torparen i Petrus p Tjderkulla
och Zakarias p Hjerpvik, medan fven inhysingen och "den aktade
tiggaren" ha sin plats p den vrmande ugnen hos Petrus liksom den
gamla Rebecka i folkets stuga p herrgrden. Karaktrerna ro
visserligen tecknade blott i sina enklaste drag. Men i dessa typer
lefver en anda af upphjd idealitet, som adlar deras primitiva
lefnadsformer och i hvars namn tiggaren fr sitt mnniskovrde lika vl
som torparen, hvars stuga han gstar. Skaldens humor, skiftande mellan
smlje och krlek, spelar omkring dem; diktionen sprider fver dem
sitt skimmer af bilder, hmtade alla ur just det lefnadsomrde, inom
hvilket dikten rr sig; och slutligen framstr, som en frtrfflig
relief t det betnksamma och innerliga finska lynnet, de skggige
arkangelitiske brderne med handelsmannens rrligare och ifrigare
vsen.

Med en konst, som ej r mindre stor drfr att den r s enkel, har
skalden sammanfrt alla dessa drag inom ramen af den lilla hndelse,
kring hvilken dikten rr sig,

    mnnernas lyckade jakt och de lskandes raska frlofning,

och drmed frbundit dem till ett folkepos af stor nationell betydelse.
Och till detta verk gick han vid ngra och tjugu r, utan fregngare,
om man ej drtill vill rkna Homerus, och behandlande den svenska
hexametern med en ledighet, en omvxling och en skerhet i det
metriska, som stller fven sdana fregngare som Tegnr och
Stagnelius i skuggan.

Hvilket r det drag, hvari Runeberg djupast trffat den
finska nationalkaraktren? Denna frga framkastades vid ngot
afslutningssamkvm bland lrarene vid Helsingfors Lyceum. Den ena
framdrog ett, den andra ett annat, tills G.A. Borg, en af
Lrdagssllskapets medlemmar, framhll den sega styrkan i lidande,
grundad p en orubblig frtrstan till godheten i Frsynens ledning af
mnniskolifvet, ett drag som tiggaren Aron rjer sedan hans existens
gtt under fr nden, lika vl som bonden Paavo, nr han fvervunnit
den. Nr Borg citerade slutorden i Arons berttelse:

                       men sjlf med frnjsamt
    sinne begr jag mitt brd och spelar min giga, som syrsan
    sitter, fast solen r knapp, p det vissnade bladet och sjunger

blef Runeberg s glad, att han sprang opp och tog vnnen i famn. Den
styrka i lidandet, som Runeberg funnit hos den finska allmogen i dess
enskilda lif, har ej heller undgtt honom, d han besjunger 1808 rs
krig, dr samma allmoge upptrder p den historiska handlingens flt.

Med lgskyttarne hade den unga nationen ftt sin frsta nationaldikt i
hgre mening. Den utkom i Helsingfors hsten 1832, men afsttningen
gick trgt: nnu fem r senare kunde Cygnaeus i sin bitterhet mot den
allmnna likgiltigheten sga, att detta betydelsefulla diktverk ej ens
blifvit s mycket lst, att afsttningen kunnat betcka
tryckningskostnaderna. Romantiken hade ej vant allmnheten vid att
fven det ringare kunde tjna poesins syften. lgskyttarnes enkla
hvardagslif syntes henne prosaiskt infr prakten i Tegnrs poesi. I den
mn den nationella rrelsen utbredde sig, bidrog dock lgskyttarne
mktigt till att vcka nationalknslan och rikta henne p det
folkeliga. r 1836, samma r Kalevala utkom, bestmde Finska
litteratursllskapet som uppgift fr sin frsta prisutdelning en
versifierad fversttning till finska af lgskyttarne, ehuruvl utan
resultat. r 1837 syntes den frsta inhemska recensionen af poemet: det
var Cygnaeus, som i "Jkynttilt" gjorde det frsta frsket att
stlla Runebergs diktning p dess rtta plats i allmnhetens
medvetande. Om, slutar han, det finska folket af ngot olycksde skulle
utstrykas ur nationernas antal, s vore lgskyttarne jmte Kalevala det
Herculanum och Pompeji, i hvilka man kunde lra knna den frsvunna
nationen.

Vid tiden fr lgskyttarnes slutredigering diktade Runeberg _Grafven i
Perho_, en frsta frebdare af Fnrik Stl. Hvadan denna nya,
krigiskt-folkeliga ton, som ej kan frklaras blott ur hans
inlandsvistelse och hans intresse fr den finska folkvisan? I sjlfva
verket r det p en omvg den inkom i hans diktning, genom de _Serviska
folksnger_, af hvilka han efter Goetze och Herder frn tyskan
fversatte ett urval till julen 1830. Medan han nnu ogift bodde i
Helsingfors tillsammans med Fredrik Cygnaeus, hade han tillflligtvis
bland dennes p golfvet i deras gemensamma sal kringstrdda bokfrrd
funnit ett ouppskuret hfte _Servische Volkslieder_, fversatta af P.
v. Goetze, Petersburg 1827. Anslagen af den p en gng nya och dock
bekanta tonen i dessa snger, utbildade han ej blott den folkeliga
stil, som sedan framtrder i _Idyll och epigram_, utan fann dr ock det
heroiska drag, som den finska folksngen saknar. Frn den serviska
folksngen har han ock den femfotade orimmade trokaiska versen, som i
hans diktning ftt nra nog en lika stor anvndning som sjlfva
hexametern.

_Grafven i Perho_, som Runeberg insnde till pristflan i Svenska
akademin, blef dr den 20 december 1831 belnad med det mindre priset.
Utgngen frtrt honom, och det berttas, att han kastat medaljen i
kakelugnsvrn; senare har han frklarat sin frtrytelse som ett
missnje med sig sjlf, att han till Akademin insndt ett poem, hvars
egenartade anlggning och krfva diktion alltfr starkt kontrasterade
mot den rdande smaken, fr att utgngen kunnat blifva en annan.

Ur samma klla, men med rikare flde, har ock _Molnets broder_ framgtt
(1835) och, bland minnena frn Pargas, _Den dende krigaren_ (1836). I
frigt har den konception af Fnrik Stl, som skalden emottog i
inlandet, hvilat nnu lnge.


MORGONBLADET OCH MOTGNGARNA VID UNIVERSITETET.

Nr Runeberg fverflyttade till Helsingfors, var det i afsik att vid
universitetet ska sin framtida brgning. r 1830 speciminerade han fr
docenturen, som dock ej medfrde annan ekonomisk frmn n den
privatundervisning, som d fr tiden, d privatvgen till studentexamen
stod ppen, var fr yngre akademici en vanlig bifrtjnst. Samma r
erhll han vid universitetet en amanuensbefattning, som gaf honom
obetydlig ln och betydligt skrifarbete. Det var p den han gifte sig.
Hrtill kom 1831, d Helsingfors Lyceum ppnades, lektioner drstdes.
Hans hustru, frn hemmet van vid strng hushllning, hjlpte till med
pension fr studenter och studentkandidater; bland de sistnmnde var
den fjortonrige Topelius. Men trots all sparsamhet frslogo dock ej de
knappa tillgngarna, helst Runeberg regelbundet hemsnde bidrag till
sin mor i Jakobstad. Besluten att hvarken skuldstta sig eller annars
anlita andras hjlp, fvertog han frn brjan af r 1832 den ena af
hufvudstadens tv tidningar, "Helsingfors Morgonblad", som egdes af
bokhandlaren J.C. Frenckell. rsln fr redigeringen var 2 rubel banco
fr hvarje prenumereradt exemplar med en garanterad minsta inkomst af
800 rubel. Frsta ret, med 493 exemplar, blef den rbl 942:50 eller i
nuvarande mynt Fmk 1,077:15 som ansgs fr ett godt resultat.

Vid redaktionen skulle Runeberg bitrdas af Nervander, som dock efter
ngra nummer drog sig tillbaka, kanske emedan han ogillade den skarpt
polemiska ton, Runeberg inslog i sina litterra recensioner. Nervander
begaf sig sedermera p sin lnga utrikesresa, och deras vgar skildes.
Af ett bref frn Runeberg 1848 vid Nervanders pltsliga frnflle ser
man, att de gamla knslorna fr ungdomsvnnen dock fortlefde.

Den litterra fejden i Sverige mellan akademiker och romantiker hade i
Finland fljts med lifligt intresse, srskildt i akademiska kretsar.
Runeberg kunde ej tilltalas af de frres reflexionspoesi, som p
felfria, vl kadenserade alexandriner gick renden t tidens
moralfilosofi och nyttighetsstrfvanden; men n mindre gillade han
fosforisterna, som frlade dikten och idealet till en fjrran bl rymd,
dr skalden besjng blott sin egen fantasis drmmar, frgudande sin
konst och sitt jag, medan verkligheten blef fr honom lg, simpel och
prosaisk. Fr Runeberg var verkligheten, naturen svl som
mnniskolifvet, poesins och all konsts grund, som hon hvarken finge
frskna, emedan den i sig sjlf var skn, eller ringakta, emedan den
var hg och helig: hennes uppgift var blott att frklara verkligheten.
I dess helgedomar infr hon tusen sinom tusen hjrtan, uppenbarande fr
dem de dolda tankar, de ider, som verka under ytans mngfald och
frvirring. Men han framstller ej idn begreppsmssigt, som
vetenskapen, utan i skdningar: den innebor och genomstrlar de
gestaltningar, som ur verkligheten afspeglas i skaldens ande och dem
skalden terger i sin dikt. S r konsten hvarken akademikernas
tjnarinna t andra ndaml eller fosforisternas sjlfndaml: fritt,
vid vetenskapens och religionens sida, tjnar hon de makter, som leda
mnskligheten p dess bana genom tiderna. Denna konst r _realistisk_
stillvida, som hon har sin grund i verkligheten, men blir, d hon i
denna verklighet sker idn, fr att i diktens form gra den
tillgnglig fr alla, drigenom idealistisk.

Dessa sikter hade Runeberg funnit vid studiet af antiken, men framfr
allt hade de framgtt ur hans eget vsen. Han hade frverkligat dem i
sin egen diktning, svidt den hittills framtrdt; sin tidning hade han
vl till stor del fvertagit fr att dr f frfkta dem i en mera
direkt form.

Redan i sin frsta nummer utlgger Runeberg sin konstuppfattning i en
artikel, som riktar sig mot Svenska akademins valsprk, "snille och
smak". Drp tillgriper han parodins vapen. Hans frsta offer r
Dahlgrens poetiska kalender "Freja", hvars pratsamma verskonst han
eftergr med en ltt fverdrift, som n godmodigt, n burleskt blottar
den i all dess ytlighet. I _Projekt till en poetisk frening_ mttas
ett hugg mot den gtiska skolans nordiska kraftpoesi, medan i _Frsk
till en naturalhistorisk beskrifning fver den poetiska rnen_ den
gngse poesins osanna frhllande till naturen prisgifves t ljet.
Slutligen lmnar han skmtet och gr fienden direkt p lifvet, d han i
uppsatsen _En blick p Sveriges nu gllande litteratur_ fretager en
omvrdering af alla gngse litterra vrden, frn kalendrarna och
Eufrosyne upp till sjlfva Tegnr, affrdande dem en efter annan med
korta, snfva, nedsttande omdmen. Han erknner Tegnrs fverlgsna
form och stolta kraft och lter grna hans dikter glla som "lyckade
produkter af en diletterande frmga"; men sedda ur poesins hgsta
synpunkt sakna de sanning och ndvndighet. Till en slutlikvid
framdrages v. Beskows poem "Sveriges anor", som sndertages och
nagelfaras bit fr bit, tills ingenting terstr af detta tomma
praktstycke, som Svenska akademin belnat med sitt stora pris och
allmnna opinionen upptagit bland den svenska litteraturens klassiska
msterstycken; det har aldrig hmtat sig frn detta slag. Fr frigt
br tillggas, att Runeberg med lika strnga omdmen nedsatte Victor
Hugo, de franska romantikernas firade chef. Bellman, fru Lenngren,
Franzn och Almqvist ro inom den svenska vitterheten de enda, han
erknde som verkliga poeter.

Sitt omdme om Tegnr har Runeberg senare rttat, med vidhllande af de
friga. Men om man icke erknner ngon poesi utan en lefvande
gestaltbildning, s blir det svrt att gra rttvisa t den Tegnrska
tankens eldiga flykt och blixtrande bildprakt, som faller mera inom
odens och dityrambens kategori. Den djupa motsatsen mellan Tegnr och
Runeberg har blifvit anmrkt som bevis p den bestmda tskillnad, som
d redan uppsttt mellan de bgge af dem fretrdda nationerna, en
tskillnad som dock fanns fven fre den politiska skilsmssan.

Af Runebergs vittra bidrag till Morgonbladet r det vrdefullaste hans
_Smrre berttelser_, fem korta prosastycken, och dock i sin
koncentrerade framstllning innehllande en mngd betydelsefulla,
skarpt markerade gestalter, dem han framkallade bland minnena frn det
sterbottniska kust- och smstadslifvet. Dessa berttelser ro s
mycket mrkligare, som det r frnmligast i dem Runeberg tecknat ngra
bilder ur borgarestndets lif i vra stder. Hans prosastil lper hr

tyngre och mera anstrngd n versen; ocks var det ej mycken tid att
arbeta p den, d ofta nog tryckerigossen satt i tamburen och vntade
p manuskript. r 1854 utgfvos dessa prosaberttelser i en skild
samling.

Drjmte strdde Runeberg med fulla hnder omkring sig fr sin tidning
dikter, estetiska uppsatser, romanfragment, fabler och reflexioner: och
d detta dock icke fyllde en tidning p en tid, som knde hvarken
notisafdelning eller politiska artiklar, frgar man sig huru, midt

under hans friga sysselsttningar, redaktionsarbetet blef honom
mjligt? Drp kunde hans hustru gett besked. Medan hon i sitt hushll
fr pensionrerna frefll tyst, tillbakadragen och trtt, var hon i
all stillhet sin mans outtrttliga medarbetare, kunde sprk, lste
snabbt, fversatte och skaffade litterra meddelanden, biografier,
berttelser m.m. "Uti en rgng", sger hon senare i bref till
Snellman, "hade jag verkeligen strsta andelen". S brjade detta
ktenskap och frblef s deras sammanlefnad igenom. Drtill kommo
bidrag af Stenbck, Nordstrm, Lnnrot, Cygnaeus och Ahlstubbe, hvarfr
Morgonbladet kan betecknas som ett sammanhllande organ fr landets
yngre skriftstllare.

Runebergs angrepp i Morgonbladet drogo honom skarpa genmlen frn
svensk sida; man fattade icke att Runeberg syftat gra gllande en ny,
djupare uppfattning af skaldekonsten, hvarfr fverdrifterna borde
skrifvas p hans hnfrelse fr en sak, som var fr honom helig.
Franzn blef, frmodligen p landsmanskapets vgnar, hgst uppbragt och
har sedan dess ej yttrat ett ord om Runebergs skaldskap, ej heller, nr
de 1840 trffades i Helsingfors vid universitetets jubelfest, skt hans
nrmare bekantskap.

I hemlandet sades intet i tryck; men sinsemellan lt man talet g, och
d det r de sm andarnes sed att frutstta sm motiver fven hos de
stora, menade man nog allmnt, ssom ock i Sverige, att Runeberg velat
gra rent hus i den svenska vitterheten fr att sedan stlla fram sig
sjlf som den kommande profeten. Strst var oviljan bland den ldre
generationen, hvars beundran fr Tegnr var obegrnsad.
Prenumerantsiffran fr Helsingfors Morgonblad nedgick r 1832 bde i
landsorten och i Helsingfors; frn 493 till 329, och ville ej sedermera
stiga, s lnge Runeberg kvarstod vid redaktionen. Vid universitetet

blef han frbigngen 1831 vid utdelningen af det litterra understdet
och hll p att bli det fven 1834, d understdet ter var ledigt.
ret frut hade han blifvit frbigngen vid besttandet af adjunkturen
i grekisk och romersk litteratur, ehuru bde Sjstrm och Linsn, de
tv professorer, hvilkas adjunkt han skulle blifva, satte honom i
frsta rummet och Linsn drvid framstllde sin nskan med en saklighet
och en vltalighet, som bort fvertyga de andre; endast tv af
kollegerna frenade sig med dem. Med pliktskyldiga komplimanger t
magister docens Runebergs poetiska talang och frhoppningar om hans
kvarblifvande vid universitetet, sgo sig de friga tvungna att rsta
p hans fven i rent vetenskapliga meriter underlgsne medtflare.

Runebergs framtid vid universitetet var drmed stngd. Topelius i sina
anteckningar frn den tid, han bodde i det Runebergska hemmet, omnmner
den yngre generationens harm, srskildt sterbottningarnas: Snellman,
som d var deras kurator, hade det oroliga ret 1834 talrika
svrigheter med att afstyra deras bullersammaste opinionsyttringar;
vivatropen utanfr Linsns bostad och pereatropen fr de andre rjde
dock hvad ungdomen tnkte.

Det var en domningens, smsinnets och kotterivsendets tid. Helsingfors
var en klkborgerlig smstad, dr reaktionen vid universitetet fann en
frtrfflig jordmn. Det var denna anda, som relegerade Stenbck 1834,
som 1838 dref Snellman frn kuratelet och universitetet, som med
missundsamhet fljde Nervanders af regeringen understdda verksamhet
och med hvilken Nordstrm vid konsistoriebordet utstod s mnga duster.
Den lngvariga likgiltighet, som mtte Nervanders och Nordstrms
vetenskapliga arbeten, verkade som en vsentlig faktor vid den senares
fverflyttning till Sverige och var, fr Snellmans vidkommande, nra
att drifva honom samma vg.

Hvad Runeberg betrffar, kommo till hans motgngar i det offentliga
fven sdana af enskild natur: 1833 afled hans ldsta barn, en dotter,
hvars frlust grep frldrarna djupt, och 1834 frlorade han sin mor,
hvarmed det gamla hemmet i Jakobstad upplstes; systrarna flyttade till
Helsingfors som smskolelrarinnor. Under dessa r visar sig, hvad halt
det fanns i botten p Runebergs bergs vsen. Icke ett gonblick synes
han vackla i sin fvertygelse om skaldekonstens uppgift eller i
vissheten om sin poetiska kallelse. Han lmnar sina svenska vedersakare
obesvarade: de bekymra honom lika litet som motgngen med adjunkturen
nedslr hans mod. "Han skrattar alltid t mig, nr jag r utkommen
fver att de grla p honom eller glad fver att de bermma honom i
tidningarna", skrifver hans hustru till en vninna. Glad och lugn i
djupet af sin ande, r det blott ett enda svar han ger: genom nnu
sknare och sannare verk ville han visa, hvad poesin r, nr den
utfvas i anda och sanning, medan han i afseende p sin brgning vl
kunde finna en annan vg n universitetets.


HANNA OCH FVERFLYTTNINGEN TILL BORG.

Sommaren 1833 utgaf Runeberg sitt andra hfte _Dikter_, och d detta
skedde till frmn fr de ndlidande i landets norra delar, fick det en
lifligare afsttning n det frra, s att behllningen slutligen
uppgick i nutida mynt till fver 3,000 mark, en vacker gfva till de
ndlidande af den unga poeten midt under hans egen kamp fr tillvaron.
I detta hfte ing de lyriska skapelser, som sedermera blifvit
Runebergs populraste: _Vid en klla, Bondgossen, Den sjuttonriga,
Hvem styrde hit din vg? Talltrasten, Det var d_, fvensom fortsttning
till _Idyll och epigram_. Skalden har hr trngt djupare in i lifvets
och naturens verkligheter; knappt ett enda poem, dr ej dessa vore
stllda i ngot frhllande till mnniskans inre vrld, en
frknippning, hvarigenom den Runebergska lyriken fr sin djupaste

tankehalt. Det r sommarens mognade frukter, jmfrda med de vrfriska
blomstren i det frra hftet. Hr ing fven _Grafven i Perho_ och
_Zigenaren_.

Runebergs andra dikthfte mottogs i hemlandet med samma tystnad som det
frsta; det lifligare intresset hade gllt de ndlidande, icke
dikterna.

Julen 1836 utkom HANNA, Runebergs andra strre episka dikt, fven den
hexametrisk liksom lgskyttarne. I denna ljufliga idyll, fr att tala
med Runebergs norska biograf, en krlekens hga visa, en lofsng fver
den makt, som framfr andra bestrlar mnniskolifvet med solsken och
lycka, sammansmlter p ett underbart stt den msterliga
karakteristiken af krlekens uppvaknande i den sjuttonrigas hjrta med
den tjusande skildringen af den finska inlandsnaturen i
midsommarkvllens ljus. Frebilder till Hanna kunde skalden haft inom
den Tengstrmska kretsen, medan prstgrden och inlandsnaturen stod fr
hans blick sedan konditionstiden i Saarijrvi, men nu fattad i en ltt
antydd motsats till kustlandet i sder. Hvilken skillnad mellan det
rika och intelligenta lifvet i Pargas och denna stilla, afsides belgna
inlandsprstgrd "vid en bortglmd vik af en insj fjrran i norden",
dr Hanna uppvxer frisk, glad och renhjrtad, men ock i den mest
landtliga okunnighet om allt annat n det enkla lifvet omkring sig!
Jmte krleken r i denna idyll fven vnskapen en af dess goda makter,
fretrdd i tv generationer, af den gamle pastorn och hans
ungdomsvn, som bgge grnat i tjnst hos samma bildningsmakt, den ena
i norr, den andre

    lngt p en enslig , dr vr kust nedskjuter i sder,

och af deras sner, som, vrmde af samma vnskap, nu efter slutfrda
examina i bo komma fr att tillsamman tillbringa sommarferierna p
prstgrden i norden. Allteftersom idyllens handling fortgr, upprullas
nu den tckaste bild af detta landsbygdens kulturcentrum, som i Finland
liksom i friga lutherska lnder gjort en s betydande insats i
bildningsarbetet. Frvnande r den blick, hvarmed den unge skalden
trngt till djupet af dess vsen, som s harmoniskt frsmlter till ett
med naturen och befolkningen omkring den.

    Idyllen r nu strd. Bortskrmda ro dess
                                  -- -- -- frklarade andar,
    vnliga, skapta fr oss, att bilda oss himlar p jorden.

Lifvet har gtt fram med svrare fordringar n de som stlldes p
prstgrdens sjuttonriga Hanna, fr hvilken valet blef s ltt mellan
den fattige studenten och den rike befallningsmannen, mellan hjrtats
bud och berkningen p vrldsliga frmner. Men bilden r ej mindre
sann fr det att den tillhr det frgngna. Hannas samtid terfann i
den med rrelse sitt bttre jag: s sknt, s godt, s varmt var
sjlfva hvardagslifvet, blott man ville se det med skaldens blick. Det
gick denna samtid, nr den lste Hanna, som det gick Hanna sjlf, nr
krleken rrt hennes hjrta och naturen omkring henne, s frtroligt
vl bekant den n var, framstod i en ny frklaring, som om den velat
sga:

    -- -- -- "Flicka, s klar och hrlig var jag ju stndigt.
    Se, och du tordes ej tro det nd, fast du drmde det stundom."

Med Hanna intog Runeberg omsider sin plats i den samtida vitterheten,
och sedan dess har fven allmnhetens bifall oafbrutet fljt honom,
medan han stigit mot det af "oddlighetens lugna sol" frgyllda mlet,
som strlar i ungdomsdikten frn Pargas. I eget land teg kritiken nnu,
men i Sverige mottogs Hanna med odeladt bifall. r 1839 tilldelade
Svenska akademin t Runeberg sin stora guldmedalj utan fregende
tflan. Det skedde p v. Beskows frslag; att Runeberg djupt fattat
detta drag af delmod visar hans mngriga vnskap och korrespondens
med den, som slunda "samlat gldande kol p hans hjssa".

Sommaren 1836, medan Runeberg p Deger, nra Helsingfors, en
skrgrdsnaturens prla, fullbordade sin inlandsidyll, fullfljde han
ock sitt beslut att lmna universitetet och anska en ledigblifven
lektorsplats i latin vid Borg gymnasium, till hvilken tjnst han
utnmndes i februari 1837. Nu fann man dock vid universitetet, att
ngot borde gras fr att kvarhlla skalden. Innan lektorsutnmningen
var afgjord, ingick konsistorium till kansler med hemstllan om ett
extra rsanslag p 2,000 rubel fr att fsta Runeberg vid universitetet

och tillika "stta honom i tillflle att mera ostrdt n hittills egna
sig t sina litterra sysselsttningar". Runeberg afbjde emellertid
sjlf denna tgrd, som vidtagits honom otspord. Bland orsaker, han
anfr i bref till rkebiskop Melartin och ministerstatssekreterarn
Rehbinder, undanskymmes den hufvudsakliga, som var att sjlfknslan
frbjd honom att emottaga ett anslag, som utan bestmda
tjnsteligganden kunde blifva frbindande fr hans fvertygelse och
handlingsstt. Af ngot agg mot konsistorium synes ej ett spr. Till
Melartin skrifver han gladt: "Nu skall ingen sga, att universitetet
underltit att gra hvad det kunnat fr min fortkomst, och d jag
skiljer mig frn detsamma, medtager jag det glada minnet af dess mig
bevista erknnande och vrma".

Detta goda och ansprkslsa hjrtelag midt under motgngar och
prfningar -- ett knnetecken p sjlfviskhetens fvervinnande -- r
just den egenskap Runeberg s hgt vrderar hos sina "tre stora
lromstare i lifvet", af hvilka den frste, vnnen frn skolan och
studentren Fredr. Ehrstrm, med stilla jmnmod redan genomgtt
tskilligt. Huru Runeberg fr sin del fvat denna sjlffrglmmelsens
konst, framgr af hans religisa mognad vid polemiken mot pietisterne,
som kort drp begynte. Hsten 1836, kort fre Hannas utgifvande,
tryckte han i Morgonbladet dikten _Till lyckan_, som ocks den visar
huru ringa Runeberg aktade lifvets yttre frmner, om han n ej
fraktade dem:

    Ljusets lott och fridens gfva,
    gldjen, hoppet, krleken,
    allt, hvad lifvet bst kan lofva,
    gde jag och ger n;
    dig blott har jag sett frsvinna,
    hvarje gng jag skt dig n;
    milda, svaga stoftgudinna,
    le en gng mot mig ocks!

 konsistorii sida var stmningen ej s hel. Tre af dess ledamter
rstade emot anslaget: Runeberg skulle gra vida mera nytta som lektor
i Borg n som docent vid universitetet, fr hvilket han ingalunda vore
oersttlig. Hrtill har anmrkts, att det visade sig, att universitetet
ej heller var oersttligt fr Runeberg. Den frdjupning och
koncentration, som kom hans poetiska begfning till del i den stilla
smstaden, hade mhnda under det rikare intellektuella och
vetenskapliga lifvet i hufvudstaden uteblifvit. Ocks afbjde han, vid
Sjstrms dd 1846, d professionen i grekiska blef ledig, de allmnna
uppmaningarna att ska den.

Med ofrbehllsam vrme framtrdde vnnernas och den akademiska
ungdomens hyllning vid afskedsfesten den 12 maj 1837 p "Sparbanken",
p norra stranden af Tlviken, ett vrdshus som numera kvarstr blott
i Topelii noveller. "fver hela festligheten", sger Topelius i sin
dagbok, "lg en hjrtlighet och vrme, som bestndigt samlades kring
hufvudpersonen och ter utgick frn honom, som frn en lifvande flkt."

Ngra dagar senare, en solig vrdag, frde Runeberg sin familj, hustru
och tv gossar, landvgen till Borg. Han stannade dr fr sin
terstende lefnad.


RUNEBERG I BORG.

"Fr att sjunga behfver man en grn kvist att sitta p", plgade
Runeberg yttra, syftande drmed icke blott en sorgfri utkomst utan ock
det fste i lifvet, som en regelbunden verksamhet erbjuder. Det var
detta fste han vunnit vid Borg gymnasium.

I de gamla gymnasierna rdde en anda, som med goda och ondt numera r
frsvunnen frn vra skolor, en frihet i studier och lefverne, som ofta
urartade till sjlfsvld, men ock frambragte karaktrer. Borg
gymnasium var srskildt bekant fr bristande disciplin. Gymnasisterna
infunno sig efter behag till lektionerna, och vid ngon af dem ogillad
bestraffning, srskildt kroppsaga, som ansgs fr gymnasistvrdigheten
krnkande, var det sed, att, genom klassvis fretagna demonstrationer,
rop och hojtande eller allmn absentering, visa sitt missnje med
lrarn i frga. Skolans myndighet var s mycket svagare, som rektoratet
hvarje r gick i tur mellan lektorerna, hvarjmte hvarje strngare
bestraffning mste hnskjutas till collegium gymnasticum, hvars dom
ter, s snart det gllde relegation och kollegiet ej var enhlligt,
hemstlldes domkapitlet, dr yttermera rektor och lektorer anfrde
klagoml mot hvarandra, tills rendet med protokoller och bilagor
hamnade i hofrtten, allt medan sjlfsvldet bland gymnasisterna
ogeneradt pgick: denna mur af sekelgamla frfattningar och sega
traditioner gaf sig ej vid frsta angrepp. Domkapitlets protokoller
bevara mnga ffnga inlagor och besvrsskrifter af Runeberg frn
brjan af Borgtiden, d han, med bitrde af ngra yngre lektorer,
skte i lroverket infra en bttre ordning. D Runeberg sjlf var
rektor, undvek han drfr att sammankalla lrarkollegiet och
upprtthll disciplinen genom den personliga auktoritet, han utfvade
fver eleverna, vinnande dem n med: den hjrtevrme, hvarmed han vid
enskilda samtal intrngde i deras inre, n med det strnga allvar,
hvarmed han fordrade pliktuppfyllelse af andra som af sig sjlf.

Revolutionsret 1848, d Runeberg ter var rektor, kom dock fven han
till korta. Slagsml med stadens sjmn och gesller, fverddigt lif
p vrdshusen och annat ofog fortfor fven sedan de felande begrt och
erhllit tillgift mot lfte om bttring. Runeberg fann det slutligen
ndigt att sammankalla lrarkollegiet, som enhlligt dmde dels
relegation, dels aga p flata handen, dels karcer och varning. Vid
domens afkunnande, d handplaggorna exekverades, anvnde Runeberg den
hgsta fysiska och andliga kraft; bjrkriset formligen sndersmulades
under tyngden af hans slag, medan han fr den frsamlade ungdomen
frklarade den lydnad de voro skyldiga sina lrare och sitt gymnasium:
plikten var fr Runeberg ej att leka med. Fr sina kolleger framstod
han hrvid i hgsta mtto imponerande, men p eleverna gjorde domen ett
motsatt intryck och var i sjlfva verket ett felgrepp. Kroppsstraffet,
hvaremot gymnasisterna s lnge drifvit opposition, hade de nu vuxit
ifrn. Svikna i sina illusioner om frihet och mnniskovrde, till och
med betrffande Runeberg, afgingo 38 gymnasister frn lroverket, bland
dem A.E. Nordenskild, sedermera nordostpassagens ryktbare upptckare.

Runebergs rektorsprogram fljande vr visar, huru djupt han dock i
grunden frstod de unga: hos dem lefver, sger han, en varm hg fr det
dla och rtta; men denna hg r nnu outvecklad, s att ynglingen ltt
tar miste och stller sig till std fr ett mindre frhllande, hvars
helgd han frstr, emot ett strre, om hvars vikt han ej hunnit komma
till insikt. Det gller d fr lrarn att ej frkvfva "den vackra
lga, som eldar ynglingen fr en i hans mening berttigad sak, en lga
af hvilken ensamt fven det stora rtta i en framtid kan vnta sin
kraft och sin fyllnad". Men  andra sidan br ock tillses, "att de dla
frn, man frutstter inom ynglingens barm, icke m frvildas i sin
grodd, utan uppg till blomning och frukter". Med detta uttalande, som
i sin helhet lses hos Strmborg, har Runeberg trngt till en af
krnpunkterna i uppfostringskonsten. Ocks egde han, efter 48, nda
till slutet af sin lrotid gymnasii-ungdomens odelade tillgifvenhet och
beundran.

Af sjlfva undervisandet var Runeberg mindre intresserad. Och dock
stter Strmborg honom fven som lrare frmst bland alla gymnasiets
lektorer. I sin hopknppta prstrock -- som lektor var Runeberg
prstvigd, dock utan skyldighet till prsterliga frrttningar -- satt
han allvarsam i katedern, medan lektionen fortgick jmnt, klart och
redigt. Under fversttningstimmarna, d Runeberg vrmdes af den
klassiska texten, som han tolkade msterligt, lg snusdosan af nfver
obegagnad p bordet; under de grammatikaliska fningarna fick den,
mellan priserna, svnga rundt i vnstra handen, liksom markerande
drmed de olika graderna af hans intresse fr undervisningens olika
sidor. Tjnstgringen var lindrig, endast 8-12 timmar i veckan, och
gjorde, van som han var vid undervisandet frn sin tidigaste ungdom,
knappast intrng i Runebergs frfattarskap. I brjan lste han latin,
men fick sedan transport till lektoratet i grekiska, dr
frfattarlsningen var hufvudsak. Med en af kollegerna, lektorn i
historia J.E. hman, hade han drtill upprttat ett progymnasium, som
dock i hufvudsak leddes af kamraten. Tillsammans hade de ock 1838
uppsatt "Borg tidning", hvarvid Runebergs anpart till stor del skttes
af hans hustru. hman, en energisk och klartnkt man, som redan frn
brjan af Runebergs skaldskap frsttt att uppskatta det, omfattades af
Runeberg, fr det rastlsa och oroliga i hans natur, med mera aktning
n vrme.

fver hufvud hade Runeberg sin umgngeskrets lika mycket utanfr som
inom gymnasiets lrarkr, svl i staden som p egendomarna i dess
grannskap. Han lefde sig snart in i Borg frhllanden. t beskare
frn Helsingfors plgade han sga: "Ni kommer hit frn hufvudstaden,
som ena kaxar, med Senaten till frack och Universitetet till byxor, men
jag skall sga er att hr bakom bergen finnas ocks mnniskor". Bland
dem fann Runeberg sin andre "lromstare i lifvet", tullfrvaltar
Dreilick, hvars finknsliga, ansprkslsa och pliktfasta personlighet i
hg grad vunnit hans vnskap. "Hit kom jag", yttrade han, "ssom en
hglrd magister och trodde mig vara ngot, men frst af honom, en
syndare och publikan, lrde jag mig att vara mnniska".

Svrare hade Fredrika Runeberg att finna sig i frndringen. Hon
saknade djupt det intelligenta och lifvande umgnget frn
Lrdagssllskapet. "Ack den Kronohagen dr i Helsingfors, den var nd
en ljuflig sak", skrifver hon till sin vninna nnu 1840. "Herrarna
kalasa hr ifrigt sinsemellan, men mellan dem och fruntimren r befst
ett stort svalg". fven senare, nr det Runebergska hemmet blifvit
centrum fr de bildade familjernas umgnge bde i staden och omnejden,
vann hon inga nrmare frtrogna p orten. Och af de gster, som frn
nr och fjrran beskte dem i allt strre antal, efter hand som
skaldens rykte steg, hade hon "ingen fri luftvxling fr sin inre
mnniska" i fljd af en tilltagande dfhet, som med ren alltmera
utestngde henne frn yttervrlden. Hon lste mycket och genom henne
har Runeberg, som med ren alltmera ogrna sjlf lste ngot,
fullstndigt fljt med den samtida sknlitteraturen, vare sig hon
frelste eller refererade den. Men hvad som framfr allt tog hennes
krlek i ansprk var hemmet, dr efter hand sex raska sner uppvxte,
och ej blott krleken, hvaraf hon hade rikligare att ge, utan ock
krafterna, som aldrig tycktes henne frsl fr arbetet, som "alltid
kade sig mera n hon hann undan".

Den strsta frsakelsen i hennes lif och som hon bar nog mycket fr
sig, var mhnda den, att hennes poetiska anlag ej komme till sin rtt.
I sina bref till Snellman, som fr denna begfvade kvinna hyste en
aktning, som han ej medgaf fruntimren i allmnhet, bemter hon
samtidens frdomar mot kvinnligt skriftstlleri med en bitterhet,
hvilken satt desto djupare, som hon ej sjlf kunnat helt frigra sig
frn dessa frdomar. Flere r  rad frkvfde hon i hushllsgromlen
sin skriflust, s att Runeberg slutligen frebrdde henne detta
"alltfr ensidiga Marteri". P Snellmans tillskyndan publicerade hon i
Litteraturbladet p 1850-talet en del "Teckningar och drmmar"; r 1858
utkom hennes hufvudarbete, "Fru Catherina Boije och hennes dttrar", en
berttelse frn Stora ofredens tid i stil med Topelii "Fltskrns
berttelser", frfattad tidigare men utgifven senare. Med hvad hon
fven i bundet sprk publicerat r Fredrika Runeberg helt visst den
mest betydande svensksprkiga frfattarinna i Finland.

Somrarna tillbragte Runeberg med sin familj frn och med r 1838 p
Kroksns, i skrgrden strax sderom Borg, en gammal herrgrd i
bondehand, hvars enkla, rdmlade mansbyggnad nnu str kvar som p
Runebergs dagar. Skyddad af Vesslandets djupa barrskogar, erbjuder
naturen hr, rikt kuperad, med rymliga fjrdar, lfrika sund och
vassbevuxna vikar, all den inre skrgrdens fgring och behag, hvartill
ock hr den sekelgamla odling, som med ker och ng och trefna
bondgrdar brutit dess ursprungliga vildhet. Hr har skalden oafbrutet
i 31 r, sommar efter sommar, vid naturens brst funnit den sunda
nring, hans ande efter vinterns arbete behfde.

Om somrarna skref Runeberg numera fga. S snart vren kom, drefs han
af en rastls lngtan ut till naturen, fr att "deltaga i dess
utvecklingsfest", och var ofta redan fre feriernas intrde utrest till
Kroksns p ngon jakt- eller fiskefrd. Sommarn igenom bedref han p
de kringliggande vattnen sitt fiske, med lngref och krok, med nt och
ryssjor, hvarvid snerne efter hand som de vxte upp bitrdde, de yngre
vid fngsten och vrden af betena, de ldre som roddare, medan Runeberg
i sin halmhatt och hemgjorda linneblus med lderblte kring lifvet satt
i aktern af bten och sktte refvarna. Det var intet dolce far niente,
ssom hans hustru ngonstdes skmtsamt beklagar sig i sina bref, utan
en sysselsttning, som fr tillfllet upptog hela hans intresse och
bedrefs med strsta omsorg; hans drag kunde mulna i allvar, nr yngsta
sonen ltit krkorna beskatta betesfrrdet, ssom Strmborg frtljer
om den fiskefrd han deltog i. Jaktfrderna gllde om vren
sjfgelskytte fr vettar, om hsten hare och skogsfgel och rckte
ngon gng flere dagar  rad. I kalendern Ilmarinen fr 1884 ingr en
intressant skildring af en sdan lngre jaktfrd tidigt en vr p
sjfgelskytte till yttersta hafsbandet, dr man tltade i det fria,
ehuru snn nnu lg kvar i skogarna, medan kosten bestod af p stllet
tillbredd fisksoppa; icke minst vrdefull r uppgiften om Runebergs
intresse fr den skrytsamme och egensinnige lotsen, med hvilken han vid
toddyglaset fortsatte diskursen natten igenom. Om hsten riktades
jaktfrderna till omnejderna kring Borg, dr Runeberg snart blef
hemmastadd ej blott p herrgrdarna, utan ock i mngen bond- och
torpstuga, som nda till vra dagar bevarat minnen draf. De personer
och typer, han drvid mtte, bland allmogen svl som bland de bildade,
blefvo ej utan sin betydelse fr hans skaldskap.

Runebergs overksamhet p Kroksns var endast skenbar. Det var nu han
samlade sina frrd af nya skdningar och ider. Frn skogen och sjn,
frn skren och hafvet, frn grnskan och sommarljuset hade de sin
friskhet och sin styrka. Nya diktverk vxte nu upp i hans fantasi, och
d han sjlf meddelat, att han ej nedskref ngonting, frrn dikten i
hans inre ftt en fullt tydlig och harmonisk gestalt, var kanske denna
del af skapelsearbetet den frnmsta. Efter middagshvilan, nr han gick
ut till "Mellanngskllan", blef han kvarsittande vid dess klara
vatten, ostrd, i tyst begrundan, ofta lnga stunder, medan hans
anhriga, som knde hans vana, togo en omvg fr att ej stra honom.
Det var diktverkens brjan; de slutfrdes under de lnga och mrka
vintermnaderna i staden.

Nr Runeberg kom till Borg, hade han redan, som han uttryckte sig,
mycket "frdigskrifvet i hufvudet".

Det frsta strre diktverket i Borg r JULKVLLEN. I detta
syskonstycke till Hanna r skdeplatsen ter inlandet, men nu "den rikt
bemedlade herrgrden", den andra af de bildningshrdar, frn hvilka
kulturen utgtt till den inre landsbygdens befolkning. Den r i ego hos
en adlig krigare, den gamle majoren, hvartill frebilden kunnat finnas
hos Enehjelm i Saarijrvi eller ngon af de militra godsegarene i
omnejden af Borg. Med sina glimmande takkronor, sin stormodigt ropande
kusk och sina frnmare vanor str herrgrden i Julkvllen p lngt
strre socialt afstnd frn folket n prstgrden i Hanna. Uppvuxen i
dess adliga kultur, har den sextonriga frken Augusta i sitt vsen en
helt annan frfining n hennes syster p prstgrden. Hon spelar
klaver, hon har lst Irving och Moore, hon skrifver vers, men framfr
allt: i hennes hjrta bor en adel, bde bildningens och fdselns,
hvarur detta sextonriga barn hmtar de ingifvelser, som gra henne
till julkvllens trstande ngel. Huru skulle den till ldern mognare
Hanna redt sig infr uppgiften att stilla den sorg och sndring, som
julposten medfrt med de oroande nyheterna frn Turkiet, dr svgern
kmpade som kapten i ryska armn? Rrande r den sextonrigas fina
konst, d hon med sitt klaverspel omstmmer fadren, som ffngt talat
frnuft med sina grtande fruntimmer, och med sin romans trstar sin
syster kaptenskan i kammarn vid den frstfddes vagga. Slutligen r det
ock hon, som om under hafvandena bde i torpen och drngstugan har en
omtanke, hvilken fr sitt mest gripande uttryck i frhllandet till
Pistol, den gamle trumpne soldaten, hvars son stupat i kriget, medan
kaptenen terkommer p julaftonen srad men behllen. Det r hennes
lskliga vsen, som fver den gamle soldatens manliga resignation
kastar ett skimmer af mild frsoning: i hjrtelaget hos dem bgge bor
en valfrvantskap, som fvervinner olikheten i lder, stnd och
bildningsvillkor.

Hanna r uteslutande idyll; i Julkvllen tillkom det
krigiskt-patriotiska elementet med en styrka, som ej undgick att gra
intryck p samtiden. Nr gamle Pistol upptrdde frn de djupa led, som
1808 besttt den frtviflade striden fr fosterlandet och ran,

    flrdls, trumpen och lugn, med en jrnfast ra i djupet,

vckte han hos allmnheten samma knslor, som grepo hans vapenkamrat,
den dle majoren, d

    -- -- Finland, stod fr hans ga; hans torftiga, gmda,

    heliga fdernesland.


Nr samtidigt Montgomerys historia fver 1808 rs krig utkom, blef
intresset allmnt fr dessa krigiska minnen, som slutligen fingo sin
oddliga form i Fnrik Stls sgner.

Julkvllen pbrjades den frsta vintern i Borg. Men dels skolarbetet
och Borgtidningen, dels frossan, d fr tiden en lngt allvarsammare
sjukdom n nu, afbrto utfrandet, tills ret 1840 Nadeschda trdde
emellan och med omotstndlig makt tog skaldens fantasi i besittning.
Frst efter dess fullbordande, januari 1841, terkallade han
gestalterna frn den finska vinterbilden, den vnliga frken Augusta,
hvars romans afbrutits i midten, majoren och hans vapenbroder frn
krafternas dar, och ej gestalterna blott, utan tonen och stmningen, s
att, nr diktverket utkom till julen 1841, det frelg s helgjutet,
som om det skapats under en enda oafbruten ingifvelse: ett kraftprof,
som bttre n ngot visar den underbara uthlligheten i Runebergs
skaldefantasi.

Medan Runebergs sngm hittills gifvit endast bilder ur den egna
nationens lif: i lgskyttarne dess allmoge, i prosaberttelserna dess
borgarstnd och kustbefolkning, i Hanna och Julkvllen dess prste- och
adelstnd, betrder hon med NADESCHDA den frmmande vrlden i det land,
hvarmed Finlands de efter 1808 frenats. Motsatsen kan ej vara strre:
dr lifegenskap, hr ett sjlfegande bondestnd; dr sjlfhrskaredme,
hr en fri samhllsanda, om ock n vntande sina former; dr glans och
prakt i de ledande klassernas lif mot den stilla enkelheten hr. Den
dla mnsklighetsknsla, som r en af de ledande makterna i Runebergs
diktning, hjde honom fver hvarje trngbrstad nationalfrdom. Men
hvarifrn hade Runeberg, som aldrig vistats i Ryssland, sin skdning
af det ryska lefnadssttet och den ryska naturen?

Sommarn 1838 hade Fredrik Cygnaeus frt till Runeberg i Borg Jakob
Grot. Denne ryske lrde hade som tjnsteman vid Rikskonseljen begynt
intressera sig fr den nordiska litteraturen. Han lrde sig ej blott
svenska sprket, utan ock, under en vistelse hos Lnnrot i
Kajanatrakten, det finska, fverfrde till rysk drkt Tegnr, Runeberg,
Kalevala och publicerade i den ryska tidskriften "Samtiden" intressanta
uppsatser frn det omrde han valt som sitt. r 1841-53 professor i
ryska vid universitetet i Helsingfors, stod han som en intresserad
frmedlare af det andliga utbytet mellan sitt fosterland och det dr
han verkade. Bekantskapen mellan Runeberg och Grot, en gng inledd,
fvergick efter hand till brorskap och verklig vnskap. Upprepade
gnger gjorde Grot sommartid p Kroksns besk, som kunde rcka nda
till tio dagar, medan de om vintrarna trffades msevis i Borg eller
Helsingfors. Sitt frsta besk p Kroksns, sommarn 1839; resan dit
frn Borg, d Grot i sin obekantskap om vgens lngd anlnde s sent i
sommarnatten, att familjen redan lg till sngs; Runebergs glada
vlkommen, nr han med ljus i handen steg ut ur sitt rum: allt detta
beskrifver Grot med rysk liflighet i en lngre uppsats i "Samtiden".
Hvad frmlingen frmst lade mrke till hos den finske skalden var "hans
ppna anlete, som uttrycker frstnd, redbarhet, saktmod och en
orubblig sjlens frid". Det sistnmnda hade han funnit fven hos
Lnnrot, en frid s motsatt det ryska lynnets oro: hos bda, Lnnrot
och Runeberg, hade den samma grund i deras religiositet. I skaldens
sommarhem bemrker han, nst gstfriheten, den stora enkelheten: det
primitiva mblemanget, de bilade stockvggarna, fnstren, som efter
sterbottnisk sed saknade rullgardiner; han hnfres af
skrgrdsnaturen, som med gra klippor, grna barrskogar och gyllene
flt utbredde sig framfr hans fnster. Runeberg, som i hg grad besatt
frmgan att samtalsvis vinna sanna och djupa skdningar, har under
dagarna fr Grots frsta besk p Kroksns utan tvifvel ftt en rik
inblick i lefnadsfrhllandena i Nikolai I:s Ryssland. Samtalen varade
stundom, skrifver Grot om ett senare besk, nda till fem timmar och
fortgingo lngt in p de sommarljusa ntterna. I ett annat bref
frvnas han fver de djupsinniga tankar och snillrika bilder, med
hvilka den finske diktaren rr sig fven p frmmande omrden, och kan
icke nog prisa hans "sllsynta frmga att uppfatta och vrdera det
vackra hos hvarje nation".

Vnskapen mellan Grot och Runeberg r en bild af det frtroendefulla
frhllande, som rdde mellan ryska och finska skriftstllare p en
tid, d man trodde p vetenskapens och poesins kraft att frbrdra
nationer. r 1853 kallades Grot till lrare t den blifvande kejsaren
Alexander III, som fr honom hyste mycket frtroende; hvilken betydelse
har ej hri legat fr Finlands vlfrd? nnu 1877, vid Runebergs dd,
egnade Jakob Grot t den finske diktaren varma afskedsord i den ryska
pressen. "Han var en af de utvalda", skrifver han, "fver hvilka folken
med rtta ro stolta och som utgra en prydnad fr mnsklighetens
hfder." Grot afled r 1893.

Genom Grots vistelse p Kroksns var Runebergs fantasi redan varm fr
det ryska lifvet, d hans hem juldagarna samma r besktes af en nra
bekant frn Lrdagssllskapets tid, frken Henriette Ahlstubbe, en
syster till Stubben, gemenligen Stubbskan benmnd. Fr att understda
sin bror, hvars humanistiska intressen betnkligt inkrktat p hans
medicinska studiebana, hade hon flere r vistats som guvernant i det
inre Ryssland och terfrde drifrn bland sina minnen en sgen om
tvenne furstesner, som frlskade sig i en och samma slafvinna. Detta
var uppslaget till Nadeschda, som konciperades och slutfrdes inom ett
enda r.

Att Runeberg i Nadeschdadikten frmtt fver sjlfhrskardmets och
lifegenskapens Ryssland kasta ett sdant skimmer af sympati, kommer
vsentligen af den humanitetsgrund, hvarp dikten bygger, och som
skalden p det lyckligaste frknippat med gifna historiska frhllanden
genom att frlgga hndelsen till Katarina II:s tid, d det adertonde
rhundradets humanitetslror framtrngde fven till Ryssland.

Det mnskliga vrde, som ligger i ett rent hjrtas krlek, vare sig den
tager gestalt hos en lifegen som Nadeschda eller hos en fursteson som
Voldmar, frenar dem bgge p samma grund. S ljuflig och ren som
skalden mlar denna krlek, i mnskensnatten i den underbara fjrde
sngen, hvem kan betvifla dess verklighet? Hvad betrffar

furstesnernas moder, den anstolta Natalia Feodorovna, denna
karakteristiska typ i sjlfhrskaredmet, som lefver blott fr
hrskarens gunst, s har ock denna hrda natur en vek punkt i sin
moderskrlek, ehuruvl hon framfr allt lskar sig sjlf i sina sner,
hvarfr hon ock drabbas dess svrare, ej blott af Voldmars mesallians
med den lifegna utan ock genom Dmitri, sin "nattlige, dunkle son", som
sviker hennes lefnadsplan af krlek till samma slafvinna. Ocks i
teckningen af de lifegne lefver samma mnsklighetsknsla: Vladimir, den
gamla trotjnaren, blir genom krleken till sin herre ngot lngt mera
n en slaf, ja fven Miljutin, Nadeschdas fosterfar, som r s djupt
sjunken i lifegenskapens dy, att hans hgsta nskan r att se henne som
furstens lskarinna, fr i den varma tillgifvenheten mellan honom och
Nadeschda sitt mnniskovrde. Och slutligen har skalden, genom att emot
Natalia Feodorovnas falskhet och flrd, d hon med mlade tapeter sker
bedraga sin kejsarinna, stlla fram Nadeschdas rena och af sorger
frdlade gestalt, med beundransvrd finhet motiverat handlingssttet
hos Katarina II, denna Nordens Semiramis, som hr ftt den dla
uppgift, att mnskligt terfrena, hvad frdom och flrd tskiljt.

I Nadeschda har Runebergs sngm rrt sig, med samma skerhet i de
ryska fursteslottens glans och prakt som hemma p prst- eller
herrgrden i eget land. Grot, t hvilken han lmnade dikten att
granskas i manuskript, har ej haft ngot af vikt att anmrka, men
tillgger ock, att bde gestalterna och naturen hr ro behandlade mera
summariskt n i de finska bilderna. Icke dess mindre verkar dikten
fvertygande genom sin inre fljdriktighet och sanning, diktionens
skimrande fgring och stmningens djup, buren af de antikartade
metrarna, som episkt fortlpa i orimmade romanser.

I sin tillfredsstllelse fver Nadeschda freslogo Grot och Pletneff
fven andra uppgifter ur det ryska lifvet till behandling; men Runeberg
hade med Nadeschda uttmt sitt mne, och det var ej hans vana att
upprepa sig.


STRIDEN MED PIETISTERNA; KUNG FJALAR.

Medan Runeberg i diktens form utvecklade sin glada och ljusa
lefnadstro, hade pietismen, denna den mktigaste religisa rrelse vrt
folk upplefvat, lik en skogsbrand gtt genom bygderna, uppskakande
sinnena ur deras liknjdhet och renande hjrtan och seder med sina
strnga fordringar, men ock i mrk ensidighet frkastande lifvets och
mnniskoandens yttringar p andra omrden n det religisa: hvad fann
den annat att hnvisa till, n ett fosterland bortom jordelifvet? I s
mtto har man kallat pietismen en understrm till den nationella
rrelse, som med landtdagarnas terinkallande 1863 intrdde som en
faktor i folkets lif, syftande att gra detsamma i hgre mening
delaktigt fven af ett jordiskt fosterland. Upprunnen ur folkets djupa
led, vann pietismen anhngare fven bland de bildade. I
universitetskretsar hade den sin mlsman i Lars Stenbck, hvars
vckelse intrffade under relegationen 1834.

Runeberg, infr hvars ljusa lefnadstro pietismens asketiska ensidighet
syntes innebra en fara fr bildningen, hade redan i Helsingfors tnkt
p att upptrda i frgan. Det var det frsta ret i Borg han skref
_Den gamle trdgrdsmstarens bref_, som trycktes i Helsingfors
Morgonblad 1 december 1837. Stenbcks "Svar till den gamle
trdgrdsmstaren" ingick i Morgonbladet fr januari 1838, hvartill
Runeberg i Borg tidning, som emellertid hman och han uppsatt,
publicerade sitt genmle _Till frfattaren af "Svar till den gamle
trdgrdsmstaren"_. I denna polemik, som med spnd uppmrksamhet
fljdes af landets hela bildade klass, upptrder Stenbck som den
eldige, sanningsskande ifraren, medan dremot hos den gamle
trdgrdsmstaren framtrder en kvietism i lifsuppfattningen, som
utvecklat sig under det nog exklusiva umgnget med plantornas milda
vrld, liksom om icke sjlf viskheten, lasterna och ondskan funnes till
i lifvet, tfljda af sina frkrossande konflikter. Fanns det
fullkomlighet i hvarje punkt af tiden, som den gamle i sitt tredje bref
sger, s hrde ju till denna fullkomlighet fven "den sekt af
gudaktiga, tysta, hemska varelser", som med sin lras "gift" stra den
milda harmonin i hans blomstervrld, i det de sndra ifrn honom hans
Rosa, hans enda dotter. Men pietisterne syntes fr den gamle lika
frtappade, som han fr dem, och det straff, som drabbar honom i hans
dotters dd, kan sledes vara ur poetisk synpunkt berttigadt, medan
dri ligger ett polemiskt felgrepp, hvaraf ock Stenbck i sitt "Svar"

begagnat sig.

Men Runeberg hade tnkt i saken djupare n den gamle trdgrdsmstaren.
I sitt msterliga genmle, som ej i sprkets sknhet, men vl i
tankarnas djup och bildernas klarhet fvertrffar sjlva brefven,
vnder sig Runeberg frmst mot pietisternas mrka frkastelse af
vrlden och mnniskolifvet. Fr dem ett dystert andens fngelse, r
detta lif fr Runeberg en ljus och hrlig uppenbarelse af Skaparens
tanke. Bredvid uppenbarelsen i naturen erknner Runeberg fven det
uppenbarade bibelordet, men sker i dess lror mnniskolifvets
frklaring, -- ej dess frkastelse. Mellan materie och ande, mellan
vrlden och Guds rike ser han en enhet, som kristendomen blott befst,
d "frsonaren sndertrampade ormens hufvud". Runeberg erknde fven
ndvndigheten af en omvndelse frn sjlfviskheten och de onda
bjelser, som sitta rotade i den jordiska delen af vr tillvarelse,
ngot som ej sker oss af vr egen makt, utan som en nd ofvanifrn. Men
denna omvndelse kan frsigg fven annorlunda n enligt pietismens
normaliserade "Ndens ordning". Den kan vara en stilla utveckling, en
bestndig strfvan mot Gud, fortgende, fr den enskilde som fr
mnskligheten, icke sprngvis, utan stegvis, organiskt, genom det
jordiska till det himmelska. Runeberg varsnar den fver allt i
mnniskolifvet, fven hos den mest frtappade, i palatset lika vl som
i kojan, hos den ena nationen lika som hos den andra. Infr denna tanke
ljusnar tillvaron fr hans blick, ssom den svartnar fr pietistens.

Med tillrttavisande af pietisternas sjlfviska bekymmer fr den egna
saligheten summerar Runeberg slutligen sin religisa uppfattning i
fljande ord: "En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin krlek,
sina tankar och handlingar. I den lefvande tjusningen fver deras
fverensstmmelse med det rtta glmmer han ltt och ljuft, att det r
han som tnker och gr. Och denna glmska af vrt eget sjlf r det
milda offer, vr lra bjuder oss att nedlgga p den Hgstes altare".

Runeberg var blott ngra och trettio r, d han trffade kristendomens
anda i dessa satser, hvilkas sanning, sger Strmborg, ingen erfarenhet
skall kunna jfva. Att skalden prfvat dem p sig sjlf, i sitt eget
lif, det bevisar det stt, hvarp han bar sina motgngar frst och sina
framgngar sedan. De bildade klasserna hllo i allmnhet med Runeberg;
till allmogen trngde hans tankar vl endast medelbart, genom dem.

Huru innerligt de religisa sprsmlen p denna tid fyllde Runebergs
lif fven i hemmet, visar ett bref frn hans hustru, som p tal om
pietisterna skrifver: "Jag ville att en af dem en gng kunde hra
Runeberg tala i saken, d han r (ja, jag mste nyttja det ordet)
riktigt inspirerad. Klar och ljus, liksom blickade jag in i Guds
anlete, r mig vr religion i all sin krleksfullhet och hrlighet, d
jag hr honom s, och som ett mrkt, betydelselst stoft nedfalla dessa
p Skriftens frvrngning grundade olyckliga lror. -- -- Nu frst",
tillgger hon, "har jag rtt och fullt lrt mig inse, hvad jag eger i
min man".

Stenbck lmnade Runebergs genmle obesvaradt, vare sig han redan sagt
vad han ville, eller att han ej kunde bestrida sanningen i Runebergs
framstllning. I alla fall har han stannat vid pietistens brinnande
kamp om sin salighet, utbytande lyran mot harpan, tills fven dess
toner frstummades i de religisa lidelsernas stormar. Han utgick ur
dem luttrad ssom mnniska, men med sin poetiska der bruten. Hans
sista betydande dikt, vid sterbottningarnas Porthansfest 1839, r
tillegnad Runeberg; polemiken hade ej hos honom kvarlmnat minsta skymt
af personlig misstmning.

Den religisa polemiken har lmnat spr fven i Runebergs tredje och
sista dikthfte, en efterskrd frn den lyriska diktningens flt,
utkommen sommaren 1843. Hr ingr en afdelning legender, dels
bearbetningar efter Kosegarten, dels egna motiv. Bland de sistnmnda r
dikten _Krysantos_, i hvilken Runeberg gifvit konstens form t hvad han
p tankens vg framstllt i sitt genmle till Stenbck. Den gamle
trdgrdsmstarens ensidiga och bittra hftighet r hr fvervunnen,
och fven den unge frdmande ifraren omfattas nu med samma milda
frsoning, i hvilken lifvet ligger ljust fr skaldens blick.

Nr Krysantos uppstod, hade planen till KUNG FJALAR redan legat och
grott hos Runeberg. Huru under Frsynens osynliga ledning lifvet verkar
till mnniskans frbttring och omvndelse, det r hvad Runeberg vill
visa i denna sin mktigaste diktskapelse, som han sjlf kallat "ett
litet epos, hvari gudarnes storhet och nd utgr mnet". Fr denna
uppgift erbjd antiken ej den ndiga knslan af personlig
sjlfstndighet, men dess mera den skandinaviska forntiden, till
hvilken dikten drfr r frlagd.

Fjalar, Gauthiods kung, hr till dessa vikingatidens storslagna men
sjlfviska gestalter, som, trotsande p sin viljas kraft, lefva blott
fr egen storhet och ra, sidosttande fr dem hvarje annan hnsyn.
Men drjmte bo i detta kmpabrst fven knslor af en del
mnsklighet, som rjer sig redan i hans beslut att, om ock blott till
egen tillfredsstllelse och ra, frn ett stamhll fr vikingar omskapa
Gauthiod till ett fridlyst rike, blomstrande under lagarnas fredliga
hgn. Nr nu Dargar, siaren, tolkaren af gudarnes bud, frkunnar den
blygd, som frestr Fjalar och hans tt, d

    -- -- -- hans son, den ende,
    sluter som brud sin syster i eldad famn,

s gr Fjalar, med uppbjudande af all sin viljestyrka, till strid med
gudarne: till den storhet, han vunnit med kufvade riken och lnder,
vill han yttermera lgga den, att hafva besegrat fven gudarne, i sin
skoningslsa sjlfviskhet redo att fr detta ml offra det ena af sina
barn, sin dotter, och hja svrdet mot det andra, mot sin son.

Fr Runeberg med sin fasta tro p den lagbundna ordningen i skapelsen
gllde det nu att lta gudarnas ledning af hndelserna ske med blott
sdana medel, som ligga inom naturens vanliga lagar, hvarmed ock dikten
betages allt tycke af afsiktlighet. Underbar r drvid skaldens konst,
som hr kan i ngra drag blott antydas. Det rent mnskliga hos Fjalar
gr det naturligt, att han ej sjlf fvervakar sin spda dotters
uppoffrande, utan fverlmnar henne t Sjolf, vapenbrodern, som
utstter barnet i hafvet under Vidars klippa, dr hennes rddning i den
stormiga julnatten vl r fga sannolik, men dock ligger inom grnserna
fr det naturliga. Och sedan, nr hon, oknd, ett bortvrkt barn,
hamnar i Morvens land, i Morannals konungaborg, huru naturligt r det
icke,  ena sidan att hon frsmr Morannals trenne sner, med hvilka
hon uppvuxit som en syster,  den andra att hon vinnes af Hjalmar,
sjkonungen fjrran frn, lika naturligt som Hjalmars vikingafrder i
frmmande land och den gamle Fjalars svaghet att tillta dem, blott
hans eget land r fridlyst. Sedan gudarne vid Oihonnas rddning
"ndgats gripa i hndelserna med hela handen", styra de dem sannerligen
"med en knappt mrkbar vink af det minsta finger".

Steg fr steg ledes slunda Fjalar till den vldiga katastrof, som med
uppskakande kraft strtar honom frn hans stolthets och hans
sjlftillrcklighets hjder, dr han, segrarn fver mnniskor och
gudar, vid lifvets kvll solar sig i glansen af sin viljas frmenta
verk. Frkrossad af Oihonnas och Hjalmars fall, erknner han gudarnes
seger, som r en hgre vrldsordnings seger fver det sjlfviska
mnskliga jaget. Gudarne hafva icke slagit honom som i den grekiska
destragedin i blind obeveklighet. Deras slag har afsett Fjalars
uppfostran, ett luttrande af den dla metallen frn det sjlfviska
slagget. I all sin frskrcklighet blir straffet drmed en nd,
nederlaget en seger, dden ett lif hos gudarne, mot hvilket all jordisk
storhet r ringa, -- en omvndelse i sitt slag, hvarmed Runeberg ville
sga, att "ndens ordning" ej r den enda vgen till Gud. I s mtto
har Kung Fjalar betecknats som hans sista ord i striden med
pietisterna.

D diktverkets plan fordrade, att Oihonna uppvxte hos ett annat folk
n det fornskandinaviska, var det en lycklig tillfllighet, att Nils
Arfvidssons metriska fversttning af de gaeliska originalen till
Ossians snger utkom julen 1842. I dessa mrkeliga rester af Skottlands
keltiska kultur fann Runeberg det folk han skte, ett folk med mildare
seder och mnskligare knslor n vikingarne. Motsttningen mellan det
ossianska och det skandinaviska har han fasthllit s alltigenom, att
han kunnat beteckna sitt poem som "en af gifna natinella och
tidsfrhllanden bestmd episk skildring". Dock har det ossianska
rikare befruktat hans fantasi n det dinaviska. Visserligen ro Fjalar

och Sjolf, Hjalmar och Oihonna, kta vikingagestalter; men tonen
klingar ossiansk fven hr och dr i de snger, som rra sig p
skandinavisk botten. Dargar, siaren, s oundgnglig fr diktens
utveckling, kunde vl sammanst med kelternas druider, men saknar
historisk grund i den skandinaviska fornvrlden, liksom ock den
omvndelse, som frsiggr med Fjalar, har en betydligt djupare
innebrd, n den kmpanaturernas frdling genom striderna, som
Ragnarksmyten afser.

Ofvanberrda motsttning har skalden skdliggjort fven i de
storslagna, antikartade metrar, hvaraf Fjalardikten bestr. -- Lyriskt
frbundna i fyraradiga strofer med det noggrannast genomfrda skema,
klinga dessa metrar krfvare och kraftfullare fr de skandinaviska
bilderna, vekare och mildare fr de ossianska. S ltt n sprket i
skaldens hand tyckes bja sig efter skemats svraste fordringar, s
stor har den mda varit, som stadkommit intrycket af en sdan
mdolshet. Det r som om diktionens kraft och glans, dess mjukhet och
fgring, blott skulle vxa i mn af de svrigheter, som mste
fvervinnas.

Runeberg hade nu ntt den stllning i sitt fosterland, att ett nytt
diktverk af honom betraktades som en nationell tilldragelse. Kung
Fjalar, som utkom i bokhandeln i juni 1844, mottogs med stort intresse
srskildt i Helsingfors, dr landets bildade allmnhet samtidigt mttes
vid universitetets promotionsfest. I Kaisaniemi, som d bde hette och
var "Allmnna promenaden", syntes inom en timme efter diktens
utkommande knappt ngon enda, som ej skulle burit en Fjalar i handen.

Kung Fjalar var emellertid ingen populr dikt. I sin monumentala
storhet ingaf den mera respekt n frtjusning, om ock den ifrigt
sysselsatte kritiken, som frskte sig med allehanda utlggningar. I
"Saima" upptrdde Snellman och inpressade dikten i sina
socialfilosofiska kategorier, hvilket gaf Runeberg anledning att svara
med sin utlggning af grundtanken i Kung Fjalar, sdan den ofvan
framstllts. I Sverige iakttog man en ovntad tystnad, som om man, med
tanke p Runebergs angrepp i Morgonbladet tio r tidigare, i Kung
Fjalar sett ett frsk att "strta tegnerismen i den svenska
vitterheten", ssom Helsingfors tidningar triumferande utropat. I den

enda anmlan, som i Sverige sg dagen, anmrktes, att Runeberg var
svensk endast till sprket; till sin anda tillhrde han en annan
nation: en svensk lsare knde en kld, ett visst _noli me tangere_ i
botten af hans diktning.


FNRIK STLS SGNER.

Med Nadeschda hade Runeberg gifvit en bild frn Ryssland, med Kung
Fjalar frn Skandinavien; hans sngm tergick nu till hemlandet, till
det krig, som skilde Finland frn det senare landet fr att frena dess
den med det frras. Understrmmen frn konditionstiden i Saarijrvi
steg upp och bar fram FNRIK STLS SGNER som de dyrbaraste alstren af
Runebergs fosterlandskrlek.

I Borg hade Runeberg haft tillflle, bde i staden och dess omnejd,
att ka sin samling af minnen frn 1808. Samma r han flyttade till
Borg, afled dr R.O. v. Essen, Jackarby-generalen, hvars egenheter
fortlefde i talrika anekdoter, af hvilka dikten med hans namn bevarat
ngra. Hos Sucksdorffs i Lovisa sammantrffade skalden med general G.A.
Ehrnrooth, 1808 major vid Savolax infanteriregemente, efter kriget
divisionschef fr finska militren och sedermera som pensionerad bosatt
p sin egendom Sesta i Hollola, dr han en gng, till harm fr den
livrekldda betjnten, skall hafva till sitt middagsbord inbjudit ngon

veteran frn Savolaxbrigaden; fven skall Ehrnrooth ej tlt, att bonden
efter dtida sed stod med hatten i hand, nr han tilltalade honom: allt
drag som kommit till anvndning i _Fnrikens marknadsminne_. Det
djupaste intrycket mottog Runeberg frn det Dunckerska hemmet p
Kinttula, hos Zachris Dunekers son, possessionaten Gustaf Duneker, den
tredje af Runebergs "lromstare i lifvet", som i hg grad synes hafva
rft fadrens egenskaper, hvarfr _Den femte juli_ kan betraktas som en
hyllning t den frre lika vl som den senare. Stycket upplstes af
Runeberg vid ett besk p Kinttula 1855, d manuskriptet fverlmnades
som minnesgfva t Dunekers nnu kvarlefvande nka.

fven skaldens egna minnen gingo tillbaka till 1808, d han som
fyrarig pilt i Jakobstad suttit p Kulneffs kn eller hrt v. Dbeln
vid bjrneborgarnes aftg frn staden med knuten hand fara ut mot Vr
Herre, fr den otjnliga vderleken, ett drag af fritnkaren, som
Runeberg nnu p sin hga lderdom hade i minnet under sina samtal med
Strmborg.

Huruvida Runeberg vid teckningen af typerna ur de djupare lagren haft
att stda sig p traditionen eller trffat dem under sina jakt- och
fiskarfrder bland allmogen "fryngrad i en tt, men ej en annan", r
mindre bekant.

Till det lefvande kllmaterialet kom den "Historia fver kriget mellan
Sverige och Ryssland ren 1808 och 1809", som utgafs r 1842 af Gust.
Montgomery, en af krigets veteraner, landshfding i Ume i
Vsterbottens ln. Den episodrika framstllningen och
militrpatriotiska andan i detta historieverk anslog motsvarande
strngar i skaldens inre, p samma gng hndelser och personer skrare
framstodo mot bakgrunden af det historiska sammanhanget. Ocks kan man,
till och med i enskilda uttryck, spra inflytandet af denna klla, som
Runeberg sjlf nmner som sin frmsta.

Slunda i det inre frberedda, hafva Fnrikarne, ssom Runeberg fr
korthetens skull kallade dessa sina poetiska berttelser, ftt sin form
af en yttre anledning. Bokhandlaren A.C. hman, en bror till lektorn,
hade upptagit en ur det nyvckta intresset fr 1808 rs krig uppkommen
tanke p en samling litografiska portrtt af krigets mest framstende
personer, till hvilka portrtt Runeberg skulle skrifva biografierna. D
lektor hman var gift med en brordotter till fversteljtnanten Otto v.
Fieandt, samlade man inom slkten rrande denne originelle krigare ett
material af anekdoter och anteckningar, som fr ndamlet fverlmnades
t Runeberg. Hrur uppstod den frsta af Sgnerna, _Otto v. Fieandt_,
vren 1846. Det litografiska portrttverket kom af srskilda orsaker
icke till istnd, men Runeberg hade funnit formen fr ett portrttverk
af hgre rang: Fnrik Stls sgner.

Den frsta samlingen af Fnrikar uppstod mellan ren 1846-48, med en
fart i skapelsearbetet, som kanske aldrig varit hos Runeberg starkare.
Medan motiven om hvarandra grodde i skaldens fantasi, upptecknade han
hr och dr enskilda verser p ngot tillhandsvarande papper, ett
brefkuvert, en akademisk disputation, en examensordning, ett
kininpulveromslag, dyrbara litterra minnesmrken, dem hans hustru
sorgflligt tillvaratagit och som nu vrdas i Runebergs hem i Borg.
Nr sedan sjlfva nedskrifningen vidtog, kunde man f se skalden ngon
kvll i sllskap fordig och tyst: fljande afton var Sgnen frdig,
ssom Strmborg berttar om _Ljtnant Zidn_; dock att nnu enskilda
uttryck jmkades och bttrades till och med i korrekturet, tills dikten
funnit den form, i hvilken den kunde g till eftervrlden. Den senare
samlingen, som krfde mera mda och tid, utkom frst 1860.

Som en gemensam ram fr Sgnerna str bilden af Fnrik Stl, som
skalden funnit hos den lttretade gamle underofficeren p Ritoniemi,
dock s, att Fnriken hade bde knnedom om och uppfattning af
tskilligt, som lg utanfr gubben Pelanders horisont. Med detta
snillrika fynd har Runeberg ej blott visat tillbaka p den patriotiska
vckelsen frn konditionstiden, utan ock p ett poetiskt stt anknutit
Sgnerna till den muntliga tradition, ur hvilken s mnga af dem ro
hmtade.

Inom denna ram har Runeberg framstllt ett galleri af fosterlndska
gestalter, som sker sitt motstycke i hvilket lands litteratur som
helst. Adlercreutz, v. Dbeln och Sandels ro skarpt individualiserade
fltherretyper hvar fr sig, till hvilka vl det historiska stoffet
flutit rikligast. I officerskrens lgre grader, hos v. Trne, v.
Konow, v. Fieandt, v. Essen, Zidn och Lode, har skalden bakom deras
underliga yttre funnit karaktrer af kta inhemsk halt, vuxna p
indelningsverkets mark, utan mycken krigskonst men ock utan fruktan och
dagtingan. Men den rikaste skrden har han gjort, dr historien varit
fattigast p stoff, bland gemenskapens mn. Den enkla enfalden hos
_Sven Dufva_, trgheten och likgiltigheten hos _Trosskusken, Gamle
Hurtig_ med sina anekdoter frn Gustaf III:s krig, afundsamheten mellan
_De tv dragonerne_, se dr hvad hvardagsgat varsnar hos de skrofliga
soldatgestalterna i denna hr. Men skaldens varma blick har trngt
igenom ytan; vid hans hand trder den enfaldige fram och offrar lifvet
som en hjlte, den trge vaknar upp som den frste i hren, den
pratsamme gubben lgger sig tyst ned p sin skna konst att aldrig fly,
och afundsamheten frdlas till en tflan om krigarra, dr insatsen r
lifvet. Hrigenom uppstr hos dessa gestalter en obeskriflig blandning
af heroism och komik, hvars framstllning endast den store diktaren
kunnat vedervga; man vet ej rtt nr man skall skratta eller grta.
Vackrast har skalden mhnda tecknat nationalkaraktren i Munter, som i
hurtighet och handlingskraft hjer sig fver de fregende; ocks blef
det han, som fick emottaga Adlercreutz' minnesvrda vittnesbrd: han
var finne!

fven den obevrade allmogen har sin plats i Sgnerna, som den hade det
i kriget, dr dess patriotiska knsla framtrdde med en gripande kraft:
vid Lemo, i Nrpes, i Karelen, bland partigngarene under Roth och
Spoof, fverallt var den i rrelse. I Sgnerna har den tagit gestalt i
_N:o femton Stolt_, landstrykaren, som af Dbeln p Lappos slagflt
instlles i rotarna, medan _Soldatgossen_ i lyriskt bevingade strofer
frtljer oss, huru den nedrfts generation efter generation. Frn
samma djupa lager frambres samma knsla af _Torpflickan_ och den dla
flickan i _Molnets broder_, den ena frkrossad, emedan hennes lskade
bevarat sitt lif genom att svika sitt land, den andra upplyftad, i det
hon fr samma land frlorat sin.

Ocks har Runeberg ur nationens karaktrsegenskaper, sdana de vid
diktverkets fortskridande framtrdde fr hans blick, hmtat trst och
hopp fr fosterlandets framtid. Har detta hopp varit ffngt och dessa
egenskaper funnits till blott i skaldens fantasi? Historien vittnar
annorlunda. Denna patriotiska anda har icke sviktat i farans gonblick:
hvarfr icke? Emedan den har sin rot i det sant mnskliga eller, bttre
sagdt, i det sant religisa. Den stller fosterlandet icke som ett
sjlfndaml, infr hvilket sedliga hnsyn sttas sido, utan som en
lnk i mnsklighetens utvecklingsgng mot Gud. Den rjer ej en skymt af
nationell skrytsamhet eller ffnga. Dess elementer ro heder och
pliktuppfyllelse, trofasthet och mannamod, och framfr allt den styrka
i lidandet, hvarom Fnriken vittnar med historien

    I bygder, dr ej sol gick opp,
    stod kampen n med ishljd kropp
    och nekade att vika,
    fast utan hem och utan hopp.

Och dessa egenskaper glla med samma vrde fven i fiendernas led, dr
Runeberg i _Kulneff_ frhrligat det ryska mannamodet.

Andan hos armn och allmogen bryter sig bjrt mot bakgrunden af en
oduglig hgsta ledning. Med en skrpa i bedmandet, som numera var hos
Runeberg sllsynt, brnnmrker han denna ledning i _Konungen,
Fltmarskalken_ och _Sveaborg_. En senare historieforskning har i ngon
mn ltit Adlercreutz dela ansvaret med Klingspor och betecknar
Cronstedts handling blott som en hg grad af politisk ynkedom. fven
Montgomery r i sitt omdme mildare och anvnder ordet frrderi blott
i en not. Sjlf medveten om sin skrpa, har Runeberg i bref till
Montgomery som frklaring hnvisat p sin krlek fr armn, som han
velat fritaga frn ansvaret fr missdena under kriget. Historiskt har
han hri rtt; men ett dagtingande af samma art som p Sveaborg rdde
ock bland landets mbetsmn och prster, hvilka betjnade den
inryckande fientliga militren med en tjnstvillighet, som skarpt
kontrasterar mot den krigiska hllningen hos landets allmoge.
Emellertid, i stllet fr att beakta detta, har Runeberg tvrtom i Olof
Wibelius framstllt ett fredme af lojal patriotism bland mbetsmnnen
och i friherrinnan Sofia Ramsay p Esbogrd, som fr fderneslandet
burit offret af tv lofvande unga sner, ett fredme af del
sjlffrsakelse bland de bildade, som nog var ett undantag i den
allmnna misstrstan och undfallenheten. Men denna rknade Runeberg
till det frgngliga i nationens lif, och han har fven hri historiskt
rtt. Ty medan den bildade klassen p frhand kapitulerade, fanns det
en arm, som genom sina offer och sin pliktuppfyllelse rddade landets
ra och landets framtid. Detta r det vsentliga i historien om 1808
rs krig, och den anda, hvarur detta resultat framgick, terfinner man
i Fnrik Stls sgner; hvarfr skulle det ovsentliga dr frtjnat en
plats?

Jmte det Sgnerna slunda trffat kriget svl i dess anda som yttre
drag, framhlla de med bestmdhet dess hufvudgng och frnmsta
bataljer, hvarigenom af kriget uppsttt en totalbild, s fullstndig,
att Topelius i Helsingfors tidningar kunde utbrista: "S skall
fderneslandets historia bibringas folket: det skall d lra knna sig
sjlft bttre n genom alla historiska lrobcker". Mhnda han redan
d fick impulsen till "Fltskrens berttelser", som ngra r senare
begynte utkomma.

Ssom inledningssng till Sgnerna str _Vrt land_, som skrefs redan
1846, trycktes i Fosterlndskt album 1847, sjngs vid srskilda
tillfllen och p srskilda melodier, bland hvilka fven en af Runeberg
sjlf, men erfrade sin plats som landets nationalsng frst vid
studenternas majfest 1848, d den sjngs p Pacii melodi. Det var
revolutionsret, d Europas stora nationer planterade frihetens rda
fana i sina hufvudstder. I Finland gick det stillsammare till:
studenternas fanor betecknade det glada, fredliga tg, som frn
hufvudstaden fver Lnga bron rrde sig ut mot ngarna vid Gumtckts
herregrd. P den uppresta estraden steg Fredrik Cygnaeus; pekande p
aftonskimret i vikarna och p mnen, som i vrnatten hjde sig fver

grantopparna, talade han om Finlands minnen och Finlands hopp, med
maning att lefva och d fr detta land. Nu var det Vrt land
uppstmdes, hufvudena blottades, och den fosterlndska sngen begrdes
och sjngs om och om igen, buren sen dess p samma melodi till tusen
sinom tusen hjrtan i de tusen sjars land. Skalden sjlf var vid denna
minnesvrda fest hemma i Borg, dr han som gymnasiets rektor vntade
Grot p rysk inspektion.

Det var den 13 maj 1848, den frsta dagen af Finlands
februarirevolution; den andra var den 12 december, d ndtligen Fnrik
Stls sgner, frsta samlingen, utkom af trycket.

Den frsta upplagan af Fnrik Stls sgner utgjorde 2,000 ex., hvilket
d fr tiden var betydligt nog. Frlaget fr Finland hade fvertagits
af en yngre broder till den nyss aflidne bokhandlaren hman i Borg,
mot ett honorar af 500 rubel silfver. Men i sista gonblicket fann
denne affren riskabel och drog sig tillbaka med begifvande af
Runeberg, som nu sjlf fvertog frlaget. Det var den 14 december p
morgonen, och det gllde att med den tidens kommunikationer f upplagan
distribuerad till jul. Fru Runeberg, som sktte den praktiska sidan af
saken, gaf sig ej tid att frtra ngot p hela dagen, frrn vid
tedrickningen p kvllen, upptagen helt och hllet med att inpakettera
och expediera den dyrbara julgfvan, som de fljande dagarna af poster
och resande kringfrdes i hela landet. Hennes broder, bergmstar
Tengstrm i Helsingfors, fick emottaga en fora med 986 ex., hvartill
han efter par dagar rekvirerade ytterligare 264, dessa dock fr
landsorten; nrmare halfva upplagan tgick i Helsingfors, dr redan
frsta dagen 325 ex. i bokldorna frsldes. I Borg frsldes den
frsta mnaden omkring 200 ex. I Vasa klagades, att endast 50 ex.
ditkommit strax efter jul och inom par dagar frslts: kunde man ock
sedan f lna ett exemplar af ngon bekant, s ville man dock sjlf ega
denna dyrbara bok. P landsbygden var den litterra afsttningen
trgare, men Fnrikarne ndde hastigt fven dit; inom ett och ett halft
r var upplagan slutsld.

Gripande var det intryck, Sgnerna vid detta sitt frsta framtrdande
gjorde. Snellman i Kuopio, som ej erknde ngon finsk
nationallitteratur annat n p finska, skref till Runeberg, ngra

mnader senare: "Med trar i gonen och hjrtat fullt beslt jag vid
lsningen af Stls sgner att snda dig en tacksgelse, s varm jag
knde den bra vara. Detta beslut gick med mnga andra. Sak samma kan
det vara, du har skert tagit min gldje och tacksamhet med i vrt
fosterlands allmnna". Lars Stenbck i Vasa, som s strngt dmde all
skaldekonst, lste dem ter och ter fr unga och gamla: Montgomery
skref frn Ume och proponerade genast brorskap och duskap med skalden:
och hvad de friga veteranerna tnkte, som efter en s fullkomlig
glmska nu ftt fver sig och sitt verk upprest ett monument, frmer n
kopparns eller granitens, drom vittnar nnu i Runebergs hem i Borg
den stora silfverkannan med Finlands lejon p locket, som af dem och
deras ttlingar sknktes t Fnrik Stls sngare.

Efter Sgnernas utkommande tvistade recensenterna i tidningspressen om
huruvida de voro att hnfra till balladens eller romansens kategori,
mera lyriska, episka eller dramatiska till sin art. I sjlfva verket
har Runeberg i dem skapat en ny, modern diktform: poetiska berttelser,
hvar och en ett helt fr sig, med situationer och gestalter, versmtt
och ton omvxlande i fullkomlig frihet och dock frbundna allesamman
till ett helt svl genom sin gemensamma sagesman och sitt gemensamma
mne som ock genom den fr dem alla gemensamma andan. Till form som
innehll ro Fnrik Stls sgner ensamstende, hvarfr ock d:r W.
Eigenbrodt, Runebergs tyske fversttare, som mhnda djupare n ngon
frmling frn de stora kulturlanden lrt knna Runebergs hemland,
kunnat beteckna dem som "en hjdpunkt af modern konst fver hufvud",
"den mest storartade patriotiska diktning som ngonsin diktats".

Den vckelse, som brjat inom Lrdagssllskapets krets, hade med Fnrik
Stls sgner omfattat hela nationen, sdan den representerades af sin
bildade klass. I dem trdde hennes bsta traditioner fram och talade
ett sprk, som griper hvarje ofrdrfvadt hjrta. De utgra det
lefvande beviset p nationens enhet och nationens rtt att vara till.
Runeberg, sger G. Lagus, "har icke vdjat till ngra frgngliga
dokumenter, som af de mktige kunde frtrampas, han har grundat denna
rtt p den djupa kraften hos folkets karaktrer, p krleken till det
land, som blifvit det beskrdt, och p den sedliga anda, som
fvervunnit hvarje bittert de och gtt segrande fram ur sjlfva
nederlaget".


MELLAN SGNERNAS FRRA OCH SENARE SAMLING.

Sedan Krimkriget 1855 frt Nikolai I:s regeringssystem i grafven och
Alexander II:s p tronen, hade en vg af den liberala strmningen i
Europa omsider ntt fven Finlands aflgsna bygder. Vren 1856
presiderade kejsaren i Finska Senaten och framlade sitt program fr
landets utveckling, r 1861 sammantrdde januariutskottet och 1863, mer
n ett halft sekel efter Borg landtdag, landets till landtdag
frsamlade Stnderrepresentation. Det nyvckta nationalmedvetandet,
hittills bundet inom hjrtan och sinnen, trdde nu ut fr att
frverkligas i handlingens vrld; den kulturella rrelsen fvergick i
en social och politisk, s storartad, som af sm frhllanden i ett
litet land kunde vntas. I handel och industri, i kanal- och
jrnvgsbyggnader, i folkskolor och lrda skolor, i tidningar och
tidskrifter, i mbetsverkens byrer, i kommunalstmmor och
stnderfrsamlingar, fverallt skall man kunna spra denna patriotiska
anda, hvars djupaste och friskaste rtter vuxit i Runebergs diktning
och Fnrik Stls sgner. Det var vid denna tid generalguvernren grefve
Berg, det frsvinnande systemets representant, som nu fick afg fr en
friare utvecklings kraf, fllde det betecknande yttrandet, att Fnrik
Stls imprimatur var censurens strsta misstag i Finland: att misstaget
frdubblats, om detta imprimatur hade frvgrats, var en tanke utanfr
hans fattningskrets.

Denna tid, som fr Runeberg infaller mellan de tv samlingarna af
Fnrik Stls sgner, betecknar ett lngvarigt uppehll i hans poetiska
produktion. Det var dock icke den politiska rrelsen i landet, som
upptog honom. Runeberg stllde sig med afsikt frmmande fr all
politik. Hans vistelse i Borg, p sidan af hufvudstadslifvet, kom
honom hrvid till godo. Under Krimkriget, d kanonaden frn Sveaborg
skallrade i fnsterrutorna p Kroksns, fortsatte han dr sitt vanliga
skrgrdslif. Professor Ilmoni, som i regeringens uppdrag frskte i
Sverige motverka den dr p vissa hll uppflammande krigsifvern och
dess berkningar p en resning i Finland, hade uppmanat fven Runeberg
att i denna sak upptrda med en vederlggning. Men denne, som
visserligen delade hela folkets lojala trohet mot en lojal monark,
svarade afbjande. "Och drfr, gode broder", tillgger han, "anser jag
mig icke vara mindre varm fr mitt fderneslands intressen, jag vill
blott icke direkt gripa uti dem, utan ska efter mitt mtt befrmja dem
genom att troget verka inom det lilla omrde, dr jag arbetar". Ocks
r det ett eget sammantrffande, att 1863, samma r som med
landtdagarnes terinkallande det politiska lifvet tog sin brjan i
Finland, Runeberg drabbades af det slaganfall, som fr alltid
frstummade hans lyra. Den ena epoken var afslutad, den andra begynte.

fven i sprkfrgan stllde Runeberg sig och sin diktning utom striden,
ehuru hans vnner uppmanade honom att upptrda och lgga sin auktoritet
i vgsklen. Han fljde med sympati arbetet fr det finska sprkets
hjande, hvarfrutom den hgre odlingen ej kunde vinna allmnnare
spridning i landet; han bevarade fven sin vnskap fr Snellman, men
ogillade bestmdt dennes nationalitetsteori, enligt hvilken landets
bildade klass, d fr tiden enbart svensksprkig, var en nationen
pfrd frmmande kast, som egde att i fosterlandets namn byta
sprk eller g under. Ocks knner hans diktning ingen sdan
national-tskillnad. Den sociala tskillnad, som dr framtrder mellan
herremannaklass och allmoge, r bildningens och lefnadsvillkorens, icke
sprkets eller rasens. Hanna p prstgrden, Augusta och majoren p
herregrden, lgskyttarnes Herr kommissarie och hans husfru, alla
representanter fr den bildade svensksprkiga klassen, umgs med den
kringboende finsksprkiga allmogen s ltt och frtroligt, att det ej
ens fallit skalden in att i dikten antyda tillvaron af skilda sprk. I
skildringen af allmogen r det flertaliga finsksprkiga elementet icke

fr honom ngot vsentligen annat n det ftaligare svensksprkiga. I
Fnrik Stls sgner, dr folktyperna tecknats rikast, skall man vl
frgfves frga, huruvida Runeberg mtt dem under konditionstiden i
inlandet eller bland kustbefolkningen vid Borg. Sven Dufva, Munter och
fven Spelt ro mera utprgladt finska, Gamle Hurtig, De tv
dragonerne, N:o femton Stolt mhnda mera svenska. Men alla kunna de
sga som Adlercreutz om Munter eller som studenten i Fnrik Stl:
"fven jag r finne!" S innerligt ro de vuxna ur den historiska
traditionens anda, som utgr en nations vsentliga enhet och knnemrke
och infr hvilken skiljemurar i hrkomst och sprk falla i grus".

fven betrffande Runebergs egen diktning, som hvarken d eller ens nu
trngt ned till massan af nationen, kan man med fog pst, att det ej
varit skillnaden i sprk, utan i bildningsvillkor, som hrvid utgjort
hindret. Hvarfr skulle ej annars Finlands svensksprkiga
allmogebefolkning, fr hvilken det sprkliga hindret ej frefanns,
hafva tillegnat sig densamma framfr den finsksprkiga? Frst sedan
folkskolorna upptagit Fnrik Stls sgner, har Runeberg begynt verka
bland folkets djupare lager fven p finska; under 1870-talet uppstodo
genom samverkan af flere frfattare frtrffliga finska
fversttningar, som tjnat fven de finsksprkiga hgre lroverken och
den finsksprkiga bildade allmnhet, som ej lser Runeberg p hans eget
sprk. Men hvad hvarken sprk- eller bildningsfrhllanden hindra, r
att Runebergs verk tillhra Finlands nationallitteratur, s lnge hr
en nation existerar.

Men om Runeberg icke af det rikare offentliga lif, som uppblomstrade i
hans land, ltit sig bortryckas frn sin diktning, s har dock hans tid
p 50-talet varit af andra omstndigheter splittrad.

Sedan skalden hvilat ut efter Sgnernas frra samling och fven ngra
nya tillkommit, intrffade sommarn 1851 hans svenska resa, hans enda
frd utom hemlandets grnser. Han reste i sllskap med Duneker sjvgen
fver Helsingfors och bo och drjde i Stockholm tolf dagar, i Uppsala

tv, emottagen med hedersbetygelser, som vl drfrinnan icke kommit
ngon finsk man till del i utlandet. Det var dock icke
hedersbetygelserna Runeberg skte, utan hjrtan och tankar, och han
fann dem till och med vid audienserna p slottet och vid de officiella
middagarna, hos v. Beskow med notabiliteterna af Sveriges vittra och
lrda samfund, p Hotel Fenix med riksdagsmn och litteratrer, men
framfr allt vid enskilda bjudningar och samkvm, dr han lrde knna
Stockholms litterra personligheter. I Uppsala, dr han fem timmar 
rad fick st och hra p tal, utan att komma i samsprk med
studenterna, gick han slutligen frtretad sin vg. Huru djupt hans verk
trngt in fven i Sverige, fick han under dessa dagar till fyllest
erfara. Samhrighetsknslan mellan syskonlnderna p hvardera sidan om
Bottenhafvet, hvilken lidit ngon afbrck under den finska nationens
strfvan att st p egen botten, hade genom Fnrik Stls sgner
terknutits med den historiska traditionens starkaste band; Sverige r
i dem representeradt af sdana mn som v. Dbeln, Sandels, af Klercker,
v. Schwerin, Wibelius: fven Runeberg sjlf hrstammade frn Sverige,
dr hans farfar verkade som kyrkoherde p Alunda prstgrd i Uppland.
rkebiskop af Vingrd, som i sitt tal p Fenix berrde denna
omstndighet, antydde enskildt fr Runeberg, att man grna ville bereda
honom plats i Sverige. Runeberg svarade: "Herr rkebiskop, Finland r
en fattig mor, som behfver alla sina sner". nnu p terfrden, som
skedde norr ut fver Kvarken, blef skalden firad i alla stder. Frn
Ume fljdes han af landshfding Montgomery ned till Vasa, allt medan
firandet fortgick. Ocks skrifver Runeberg frn sistnmnda ort till sin
hustru: "Den som vackert vore hos er tillbaka. Jag r grnslst trtt
p all vrldens hrlighet och lngtar efter grt, fisk och lugn p
Kroksns".

En god del af ret 1852 var Runeberg upptagen af att inreda den nya

grd, han kpt sig sagda r, sedan den gamla vid Krmaregatan, dr han
bott i tretton r och skrifvit sina frnmsta dikter, blifvit fr
obekvm fr den vxande familjen. Den gamla grden har bevarats fr
eftervrlden i en akvarell af Albert Edelfelt; med sina vindskupor och
sitt hga brutna tak lg den ett stycke p sidan om det gamla Borg,
dr det med krokiga gator och gammaldags sm rdmlade trhus frn
stranden klttrar upp mot Borgbacken och domkyrkan. Runebergs nya hus,
detsamma som af statsverket inlsts och nu vrdas i Borg som en
nationalegendom, ligger i den nya stadsdel, som uppvuxit nedanom gamla
Borg.

r 1853 var Runeberg som bst i farten med Sgnerna, d han jmte
Stenbck och B.O. Lille ofrmodadt kallades till ledamot i den frnyade
psalmkommittn, som 1854 sammantrdde i bo med uppdrag att klda den
frldrade svenska psalmboken i en tidsenligare drkt. Fr Runeberg var
detta uppdrag en medborgerlig plikt, som mste fyllas, hvad frsakelse
den n plade honom; hans varma religiositet och vrdnad fr kyrkan
gjorde dock fven denna plikt fr honom till en hjrtats sak. I bo
tskildes man med den fverenskommelsen, att de tre poeterna hvar p
sitt hll skulle utarbeta sitt frslag. Under tvenne r, medan
Krimkrigets kanoner dundrade och ryska soldater voro inkvarterade i
hans grd, satt Runeberg vid sitt psalmarbete med en trgenhet, som
ingalunda var hans vana vid diktandet. Det drygaste arbetet medfrde
omarbetningen af de ldre psalmerna, men till dem har Runeberg lagt vid
pass 60 egna, af hvilka vl en del tergifva mera kyrkans lra n
skaldens, men flere ro diktade nr hans eget innersta. Hans varma tro
p det gudomligas uppenbarelse i naturen och i ordet; hans glada
frtrstan till Guds krleksrika ledning och skydd; den innerlighet,
hvarmed han fattar mnniskans barnafrhllande till Gud: det r hvad
som knnetecknar dessa klenoder i den svenska psalmdiktningen. "Min
tid", skref han till v. Beskow i sitt majbref 1855, "har varit jmt
delad mellan undervisningen  gymnasiet och psalmarbetet, s att
dagarna liknat hvarandra som vattendroppar". Ocks var, nr
psalmkommittn ter sammantrdde i bo 1857, Runebergs frslag det
enda, som lg frdigt till granskning. Det genomgicks nu "rad fr rad
och ord fr ord, vgdes, klipptes, fylldes och jmkades med en
sorgfllighet, som skonade hvarken person eller mda", berttar han fr
v. Beskow till julen samma r. Han tillgger: "En ovrderlig lycka fr
oss under allt trk var, att vi alla tre voro hjrtans vnner frn
ungdomstiden och, fast jag sjlf sger det, hvarken otliga eller
ffnga. Draf kom ocks att icke minsta moln af osmja kylde den
sommarvarma friden under vrt arbete och att minnet af denna tid nu kan
vara oss outsgligt krt". Betydande ndringar undergick Runebergs
frslag icke. "Sjlfvaste Stenbck, som naturligtvis knner de frommas
fordringar p det nogaste, frjdar sig fver vrt arbete och pstr,
att ingen med fog br kunna hafva ngot att klaga fver", skrifver han
frn bo till sin hustru.

Det frdiggranskade frslaget blef enligt kommittns beslut tryckt till

kyrkans jubelfest sommaren 1857, hvarvid frlagsrtten tillerkndes
Runeberg. Detta beredde hans tacksamma landsmn tillflle att t
skalden sammanbringa en nationalgfva under formen af en aktieteckning
fr inkp af frlagsrtten i frga, hvilken teckning, under ifrig
anslutning frn allmnhetens sida, inbragte den fr dtiden betydande
summan af 72,000 mark i nuvarande mynt; hvarje tecknare erhll ett
exemplar af psalmboken, prydt med facsimile af Runebergs handskrift
till psalmen N:o 223 jmte skaldens namnteckning. Runeberg, hvars
knappa lektorsln ej mera motsvarade de stigande utgifterna i hans hem,
fven om frfattarhonoraren begynt ngot kas, hade hrigenom med ens
befriats frn ekonomiska bekymmer och vunnit en betryggad lderdom.

Runebergs psalmfrslag blef, emot all frmodan, icke antaget, utan
omarbetades i en ny kommitt af Topelius' smidigare penna, tills det i
sin nuvarande form stadfstes p kyrkomtet 1886. I den finska
psalmboken ha Runebergs psalmer fven kommit till anvndning.

r 1857 erhll Runeberg, i fljd af de omstllningar skol- och
gymnasiefrordningen af den 7 april 1856 medfrde, ngra r fre
uppndd emeriti lder afsked med full pension frn sin lektorstjnst
vid gymnasiet och fick sledes friare hnder fr sin diktning, en glad
tilldragelse som han, enligt bref till v. Beskow, firade med att gra
ingenting.

"Vr Herre", yttrade Runeberg vid denna tid, "har tv vggar att fra
mnniskan till sig. Den ena gr han spak genom sin aga, den andra
dmjukar han genom sin fvervldigande godhet. Fr mig", tillade han,
"har han valt den senare vgen".

I sammanhang hrmed kan nmnas Runebergs stt att bra vrldsliga
utmrkelser, kallelserna till medlemskap i lrda och vittra samfund,
professorstiteln (1844), ordensdekorationerna bde frn den egna
monarken och Sveriges, hvilka med hans stigande rykte i all strre mtt
kommo honom till del. Fr flrdfri att prla med dem var han ock fr
flrdfri att ostentativt visa dem tillbaka, nr han ej kunde p frhand
afbja dem. Dremot bar han icke med samma jmnmod extra ekonomiska
frmner af statsmedel, ssom det p silfverbrllopsdagen tilldelade
studieunderstdet t de ldre snerna hvilket han lade dem att afsga
sig genast efter aflagda examina. nnu mera frtrt honom
teologiedoktorsvrdigheten, som Lille i all vlmening skaffat honom i
anledning af psalmfrslaget 1857, en grad hvilken hans vetenskapliga
studier ingalunda motsvarade. Han "frste som ett strykjrn", hvar gng
det mnet vidrrdes, sger hans hustru. nnu p sin sjukbdd kunde han
vid minnet hraf skaka sin friska vnstra hand och frargad utbrista:
"Sakramenskadt, de veta ej huru en karl skall vara!"

Strmborg, som redan nu begynt, efter sin utnmning till lektor i
Borg, att nrmare umgs i det Runebergska hemmet, omnmner den gldje,
hvaraf Runeberg strlade vid denna tid, d han blott knt behof af att
vara lycklig och se andra lyckliga. Han lt sina ider som skna fglar
i skiftande gestalter flyga omkring sig och fgnade sig af att blott se
dem, utan att ens ska fnga dem. Fr sina gster, som ter frn nr
och fjrran strmmade till hans hus, var han denna snillrika,
varmhjrtade, ansprkslsa vrd, som rckte till fr alla och aldrig
tycktes trttna, huru n nattens timmar fortskredo. Men medan studenten
slunda var upptagen, fick fnriken ter i ensamheten rka sin mossa.

Runebergs tid upptogs dessa r fven af nya upplagor af hans tidigare
verk. fversttningarna till de stora kultursprken befattade han sig
icke med. I sjlfva verket hafva endast de tyska blifvit bestende,
framfr allt _W. Eigenbrodts Runebergs epische Dichtungen_, 1891,
hvarmed hans frnmsta verk infrlifvats med vrldslitteraturen, utan
att dock tillsvidare hafva drstdes vunnit samma beaktande som
Tegnrs.

Till vederkvickelse frn dagens mngahanda hade Runeberg vid tiden fr
psalmdiktandet begynt egna sig t en ny art af jakt, rffngst med
brockar, en vintersport hvarvid han utvecklade stor ihrdighet och stor
knnedom om rfvens natur och lefnadsstt, s att jaktbytet under rens
lopp rckte till bde fr de tjugutta skinnen hans hustrus plskappa
och som underlag till gevren p vggarna i hans arbetsrum. "Mtte han
blott inte gra af med sig med de dr jaktfrderna", skrifver hans
hustru helt orolig. "Genom sn och issrja, krr och sanka ngar, allt
gr det med samma ifver, och med hans kolossala figur och 40 r r det
ej mer detsamma som frr". Detta skrefs 1846; Runeberg var nu fyllda
femtio.

Omsider uppndde fven den senare samlingens Sgner den frras antal af
17. Material hade Runeberg ej saknat, det tillsndes honom frn mnga
hll, srskildt af gamla veteraner eller deras ttlingar. Men mnet
hade dock begynt uttmmas, och hvarfr skulle Runebergs sngm nu mera
n annars upprepa sig? Det lnga uppskofvet medfrde en mrkbar
skillnad mellan de bgge samlingarna. Frmgan att uppfinna situationer
r vl lika stark i hvardera, men medan i den frra sgnen r anlagd p
en enklare handling och mera summarisk i framstllningen, ro i den
senare detaljerna rikare, karaktrsteckningen mera individualiserad,
och dikterna verka med starkare dramatiska effekter. Den utveckling mot
det dramatiska, som Runebergs skaldskap under dessa r genomgick, har
fven hr gjort sig gllande.

Till utgifningsret hr _Bjrneborgarenas marsch_, som sjngs frsta
gngen af studenterna i Kaisaniemi den frsta maj 1860. Den sista af
Sgnerna r Landshfdingen. Samlingens emottagande bde i Finland och
Sverige vittnar om huru Runebergs lsarekrets vuxit; han hade aldrig
skt publiken, men nu skte publiken honom. Hftet trycktes hos
Sederholm i Helsingfors, dr det frsta exemplaret ficks frdigt 1860
den 13 december p aftonen; man slets drom i enskilda kretsar. nnu
sent p natten anropades frlggaren af fnrikens vnner, och nr det
fljande morgon utan annons blef bekant, att samlingen fanns
tillgnglig, blef bokldan formligen belgrad. I Sverige tala
tidningarna om en "oerhrd", en "fenomenal" afsttning. Runebergs
frlggare i Sverige, N.M. Lindh i rebro, som nio r tidigare inkpt
frlagsrtten till Runebergs samtliga fregende verk fr 3,300 rdr,
erlade fr detta lilla hfte utan tvekan 6,000 rdr, ett honorar, som
dittills ej uppntts af ngon svensk frfattare, undantagandes Emelie
Carln. Inom ett r utkommo i Sverige och Finland fem upplagor p vid
pass 25,000 exemplar; fven fr Danmark trycktes en srskild
svensksprkig upplaga.

Allmnheten hoppades p nnu en tredje samling Sgner, och i sjlfva
verket tyckes Runeberg haft ngra i tankarna, srskildt en om
Montgomery. Men hans sngm kallade honom till nya uppgifter. "t
Fnrik Stl har jag sagt ett lngt, sannolikt evigt farvl", skrifver
han till v. Beskow i majbrefvet 1862.


RUNEBERGS DRAMATISKA DIKTNING; HANS SJUKDOM OCH DD.


Mot slutet af Runebergs skaldebana intrdde en riktning mot det
dramatiska, hvaraf spren g lngt tillbaka. Redan de frsta ren i
Borg var Holberg hans lsklingsfrfattare, och om hans intresse fr
Shakespeare vittnar hans uppsats af r 1842: _r Macbeth en kristlig
tragedi_? Nr Stjernstrm gstade Borg, var Runeberg en af den
uppburna skdespelarens ifriga hrare. Den trghet, hvarmed de sista
Sgnerna uppstodo, har kanske ytterst sin frklaring i skaldens hg fr
en ny diktart.

Knappt ledig frn Sgnerna, tog Runeberg i tu med _Kan ej_,
familjemlning i tre akter, ett lustspel p inhemsk botten, dr dock
gestalterna p episkt vis blifvit alltfr skarpt utprglade fr att
rra sig med den ltthet, lustspelet fordrar p scenen; som lsdrama
har detta tcka och gracisa stycke sin fulla verkan. _Kan ej_
fullbordades 1862 och uppfrdes 1863 bde i Stockholm, Kpenhamn och
Helsingfors; i Finland har det fven sedermera hllit sig som
repertoarpjes p Runebergsdagen.

Julen 1863 utkom KUNGARNE P SALAMIS, en tragedi i fem akter, som
skulle "flja efter sin idylliska syster och bedja om urskt fr hennes
enkelhet", skrifver Runeberg till v. Beskow. Denna antika tragedi hade
skalden pbrjat redan p 1840-talet, innan Fnrikarne trdde emellan,
vid tiden efter hans transport frn det latinska lektoratet till det
grekiska, d lsningen af de grekiska auktorerna i skaldens fantasi
tervckte antikens formskna vrld. I dess saga och historia fann han
den fastare botten hans dramatiska instinkt skte: Sofokles' "Ajas
gisselbrarn" var en omedelbar fregngare till Kungarne p Salamis,
hvaraf redan tre akter voro fullbordade 1845, d skalden nu, efter
nrmare tjugu rs frlopp, terupptog till behandling detta stora mne.

Nr Runeberg begynte sysselstta sig med dramatisk diktning, yttrade
han i bref till en af vnnerna frn Lrdagssllskapet, att hans
afgjorda riktning t det episka mjligen drvid kunde leda honom p
afvgar. Denna farhga har besannats, tminstone fr dramats tre frsta
akter, dr exposn och karaktrsteckningen ftt en nog mycket episk
bredd och saklighet. Samtalet mellan Leiokritos och Leontes, dr fadren
fr sonen motiverar det hrda regemente, hvarmed han vill betrygga sitt
efter Ajas' fall usurperade vlde p Salamis, saknar dramatisk
hllning, och Leontes' pliktkollision, d hans erknnande af Ajasttens
ansprk stlla honom i valet mellan Eurysakes och sin egen fader, r
utkmpad i ynglingens brst redan fre dramats brjan, medan Tekmessas
och sndebudens berttelser ro episka bestndsdelar utanfr handlingen
p scenen, lt vara efter antikt mnster. Ett starkare dramatiskt lif
mter i de bgge senare tillkomna akterna, d genom Eurysakes'
upptrdande p Salamis katastrofen nrmar sig: vapenbytet mellan
Leontes och Eurysakes, den vxlande striden, Rhaistes' dd, Leontes'
fall fr sin faders svrd, Leiokritos' undergng och Eurysakes' seger,
allt sammangr till en stor dramatisk verkan, som gr sig gllande
fven frn scenen.

Om Kungarne p Salamis det oaktadt aldrig blifvit ngot spelstycke, kan
detta bero fven p annat n dramatiska brister; en hufvudorsak ligger
tvifvelsutan i dess frmmande, antikartade innehll. Icke blott dramats
yttre form: den sexfotade jambiska versen, sprk och diktion, repliker
och argumentering, ro hmtade ur det grekiska dramat; fven
karaktrsteckningen inrymmer drag af antik hrdhet och konsekvens:

Eubulos, den gamle fiskaren, hvars trohet mot Ajastten verkar med
styrkan af en naturdrift; Rhaistes, hrskarens gunstling, som i sitt
vsen rjer intet annat n lghet: Eurysakes, hvars hmndknsla p
forngrekiskt vis gr ut fven fver besegrade fienders lik: allt detta
r drag, som st frmmande fr den moderna andan.

Men drmed r Kungarne p Salamis ej blott en studie p antiken. I
dessa den forngrekiska vrldens gestalter har Runeberg framfr allt
skt och trffat det allmnt mnskliga, det fr alla tider gllande.
Leontes' strnga ifver fr det rtta, fr hvilket han offrar sitt lif,
verkar som ett frebud till den stoiska filosofin; men denna lra
innebar mnga kristna bestndsdelar. Med sitt saktmod och sin
frsonlighet kommer Tekmessa kristendomen ganska nra, och nnu nrmare
kommer Leiokritos, i det skuldmedvetande, hvarmed han i undergngens
stund bjer sig infr de himmelske, hvilkas uppfostrande ledning af
mnniskolifvet han bevittnat; men dessa makter -- desamma som bjde
Fjalar -- hafva uppenbarat sig fr mnniskan s lnge hon varit mnniska.
Genom att slunda i det antika lifvets former trffa dess bestende
drag har Runeberg af detsamma gifvit i Kungarne p Salamis en bild, som

hr till det yppersta den nyare diktningen frambragt. Han har ock
drvid egnat en grd af tacksamhet t den bildningsvrld, ur hvars rena
och klara former hans sngm hmtat en s vsentlig nring fr sina
alster. Med sina hga tankar, sina varma knslor, sin underbara diktion
r Kungarne p Salamis en svanesng, vrdig denna sngm.

Runeberg sjlf har kallat Kungarne p Salamis "ett dramatiskt
lrospn". Att han knde sig kallad att fortg i denna riktning r
otvifvelaktigt. Han hade funnit sin art inom det historiska
skdespelet, och de verk, som ur de gifna frutsttningarna kunnat
utg, hade mhnda grundlagt hos oss en inhemsk dramatik. Men den
Frsyn, af hvars mantel han i sin diktning skt lyfta en flik, hade hr
bestmt dess ml och grnser.

Samtidigt med Kungarne p Salamis utkom Wecksells "Daniel Hjort", en
mhnda mera utprgladt dramatisk skapelse n Runebergs. Men denna ande
brts vid samma tid i brjan af sin bana: den litterra epoken var
afslutad. Blott Topelius' milda lyra klingade nnu genom det sociala
och politiska arbetets buller.

       *       *       *       *       *

Den 17 december 1863 utkom Kungarne p Salamis i bokhandeln; den 19
hade Runeberg med sin yngsta son begifvit sig ut p rffngst fr att
vittja sina brockar, d han trffades af det slaganfall, som fngslade
honom vid sjukrummet fr terstoden af hans lefnad. Slaget hade drabbat
med sdan hftighet, att skalden frdes hem utan medvetande och till
utseendet lifls.

Ryktet om olyckan spred sig snabbt fver hela landet. I hufvudstaden,

sger "Helsingfors Dagblad", hr man tusende gnger samma frga: Huru
r det med Runeberg? Frst efter ngra dagar begynte en bttring
intrda, men den blef aldrig fullstndig. Den hgra sidan frblef
frlamad, s att den sjuke endast med svrighet kunde rra sig i sina
rum, stdd med vnstra armen p ngon af de hemmavarande snerna, medan
den hgra var instucken i barmen p nattrocken. Man hade anskaffat en
rullstol med vefmekanism fr vnstra handen, men Runeberg lskade icke
"detta slags samfrdsel med vrlden". fven talfrmgan frblef strd;
endast i bttre stunder talade skalden obehindradt. Fullstndigare
tervnde sjlsfrmgenheterna, minne och tankereda; men den poetiska
kraften var frstrd: anden var bunden vid den brutna kroppen, men
frmdde ej mera verka i den. Somrarna kunde den sjuke nda till och
med 1868 tillbringa p Kroksns, men frblef drefter i staden. Mest
lg han p sin bdd, hvarvid plgorna kndes mindre; ett grtt,
kvarterslngt skgg betckte haka och mun.

Under dessa skaldens prfvor var hans maka hans outtrttliga
vrdarinna i sjukdomen och sllskap i ensamheten. Hennes dag frgick
under stndigt sysslande med den sjuke, hennes ntter blefvo som hans
oroliga och smnlsa, sger en af Runebergs nyare biografer. nda till
tta timmar i dygnet kunde hon sitta som frelserska vid hans bdd.
Gripande r hennes bref kort efter den 5 februari 1865, det frsta r
d Runebergsdagen begynte hgtidlighllas i Borg, fr att efter hand
blifva en nationaldag fr hela landet. I anledning af festligheterna
ute i staden skrifver hon: "Det skulle i sanning gjort mig godt, om jag
skulle trott, att p festen en enda skulle med en vnlig tanke ett
gonblick kommit ihg 'den store mannens' ringa stackars hustru, som
alls icke, ssom andra hustrur, kan f rkna sig vara 'ett' med den hon
fver allt hller kr, men som nd ibland icke kan betvinga en lngtan
att icke vara stlld s lngt ifrn honom".

Fredrika Runeberg fverlefde sin make med endast tv r; hon ligger
begrafven vid hans sida p Nsebacken i Borg.


Naturlifvet, som i hlsans dagar varit Runebergs bsta vederkvickelse,
spred sin trefnad nnu i hans sjukrum. Utanfr dess fnster hade han
ltit inrtta ett brde, dr han dagligen hll fri taffel fr ortens
smfglar, medan en fver sngen anbragt reflexionsspegel satte honom i
tillflle att frn bdden betrakta dem. Strmborg berttar, huru han
nnu 1875 p vintern i en p fgelbrdet utstlld bur fngade en
bofink, som eljes hade frgtts i den starka klden, och hll den i
buren som gst vintern fver. En annan gng hade han tmt ett litet
mss, som intog sina mltider dagligen framfr hans sng, eller en
fluga, som hll honom sllskap vid bordet. S gladde sig skalden nnu i
det sista att se lifvet trifvas under hans vrd, medan han frkortade
de lnga timmarna i det nu s tysta skaldehemmet.

I bttre stunder tog Runeberg grna emot besk af vnner och bekanta
och skmtade gladt om gemensamma minnen eller drjde vid anekdoter ur
det frflutna; det var under dessa r Strmborg gjorde sina biografiska
anteckningar, som ro en s oskattbar klla fr knnedomen om Runebergs
lefnad. Nr professor C.R Nyblom frn Uppsala 1869 om sommarn beskte
honom fr att ombesrja den upplaga af hans samlade verk, som tills nu
varit i bruk hr som i Sverige, emottog han af "den lidande och i
stoftet bundna skalden" detta intryck af storhet, som s mngen
beskare frn hans hlsas dagar omtalar. I sitt frord ger den knde
svenske estetikern en anslende och skdlig bild af lifvet i Runebergs
hem. "Sedan han sndt sin tack och hlsning till alla vnner  denna
sidan af stersjn", slutar skildraren, "tog jag farvl af honom med en
knsla, som ej kan beskrifvas. Det var en af de f gnger, jag haft den
lyckan att st infr en verkligt storartad, i alla hnseenden helgjuten
personlighet. Ett sdant mte glmmer man aldrig".

Hvad Runeberg lidit i det tysta under dessa tretton r, klagat har han
icke. En af de svra dagarna, d han uttalade sin lngtan till
Nsebacken, till begrafningsplatsen, och hans hustru med trfylldt ga
frgade, om han s grna ville bort hrifrn, pminte han henne gladt
om ngra rader, dem han sommarn 1828 skrifvit i minnesboken i lusthuset
i Pargas:

    Hur ljuft att drja, hur ltt att fara,
    nr _Minnet_ lofvar vrt namn frvara.

Efter hand nalkades slutet, krafterna aftogo, och genom smnlsa ntter
och trtta dagar skred tiden fram mot den afgrande stunden, den 6 maj
1877. Dagen fr begrafningen, som frsiggick Borg den 12 maj, voro
Finlands stder sorgkldda, och i alla hamnar flaggade fartygen p half
stng. Finlands stnder, fr tillfllet frsamlade till landtdag i
Helsingfors, universitetet och skolorna, senaten, gardet och
kadettkren, korporationer och freningar nrvoro vid denna
nationalhgtid fr Finlands folk: ndlst gick tget uppfr Nsebackens
furukldda sidor. Det svenska broderfolket tog med Finlands del i akten
genom talrika kransar vid grafven och genom telegram till skaldens maka
frn Sveriges riksdag, Svenska akademin och lrda sllskap. fven
Danmark och Norge voro vid grafven representerade. P Finlands stnders
vgnar talade Snellman, p universitetets Topelius; under Pacius'
ledning sjngo studenterna med Topelius' ord:

    Fjrran tid skall hans runor stafva,
    natt skall icke hans namn begrafva,
    ok skall icke hans folk frslafva,
    seger skall ur hans aska gro.






LGSKYTTARNE.
    
Nio snger.
    
    
    
    
    Frsta sngen.
    
    
    Aftonvarden var nyss fullndad i torpet. En lmning
    Lg p det rymliga bordet nnu, kring stfvan med kalja
    Stycken af hlkaksbrd och i koppar potter och mujkor.
    Stugan var vl uppeldad och varm; frn hrden vid ugnen
    Spred en sprakande gld den behagliga hettan och fyllde
    Taket med skyar af rk, att prtorne knappast och sldan
    Kunde p sparrarme ses, dr lagde de voro att torkas.
    Rken hll sig i hjden likvl, och under dess mrker
    Blossade prtor i mngd och belyste det landtliga folkets
    Aftonbefattningar n, vrdinnan, den driftiga Anna,
    Hvilken fr sig och sin rade man uppbddade sngen,
    Dottren, som skljde frnjd vid muren den sotiga grytan,
    Gnolande runor i lugn, och sonen, den raske, som flitigt
    ste t flarnes par, dr de stampande stodo vid drren,
    Hackelse, blandad med mjl, i den vl hopfogade hoen.
    
    Vrden och herregrdstorparen sjlf, den frstndige Petrus,
    Stod frn bnken opp, dr han sutit i slumrande dvala,
    Gspade lnge, strk ur pannan det yfviga hret,
    Strckte mot taket armarna hgt och blste omsider
    Makligt ur trttad kropp den tungt insmygande smnen.
    Grna han lagt sig i ro, d han dagen igenom arbetat,
    Vadat i skogarnas sn och slpat stockar till herrgln,
    Hade ej herr kommissarien sjlf bedt alla af grdens
    Underlydande mn den fljande morgonen tidigt
    Samlas hos honom fr lgarnes skull, som man skdat i nejden.
    Nu, i bekymmer att rusta sig ut till den stundande jakten,
    Mste han, trtt som han var, frdrifva den lskade smnen.
    Vgkostscken hngde dr tom och frbidde att fyllas,
    Och hans frtrffliga bssa, som sllan klickade annars,
    Ville fr skottet sist ej elda, ty flintan var trubbig.
    Frst frn dess trdknapp tog han frsiktigt bssan och afdrog
    Sjlskinnsfodret, som skyddade ls och pipa fr vta.
    
    Glad i sitt sinne besg han den nyss svartmlade stocken,
    Medan ur ldan dri en hvassare flinta han framtog;
    Men till sin hustru talte tillika den rlige Petrus:
    "Anna, i afton nnu r det bst, att du fyller min matsck,
    S att den mttar en man, som en dag vill drja i skogen.
    Skaffa i ordning i kvll, om du ej vill stras i morgon;
    Smnls sngkamrat r frsummadt arbete stndigt."
    
    Men hon svarade nu, den driftiga Anna, frtrytsam:
    "Aldrig ser jag ett slut p din hftiga lngtan till skogen.
    r du en bjrn till sinne och hg, frstndige Petrus,
    Lysten bestndigt p rof och nskande jakter och vildbrd?
    Se, frstndige vn, ej mktar du trifvas i stugan;
    Visst som en brnnande gld fr din fot r det fredliga golfvet;

    Men att syssla i skogar och krr ondigt och stndigt,
    Sdant r ditt. Nu mste du dock sl jakten ur hgen.
    Kommer min bror, som han loft, och besker oss, lnge frvntad,
    Lmnande grd och barn, dem moderlse han ger,
    Passar det d, att jag hr, med den galande tuppen som husvrd,
    Sitter allena och sker att roa den lskade gsten?
    Vl det gnade dig att hemma frblifva och motta
    Honom och vxla frtroliga ord som svger med svger."

    "Icke dock s", genmlte den vlfrstndige Petrus,
    "Icke dock s, ordkunniga mor; hvad min herre befallt mig,
    Mste jag lyda, om n det ej gldde mitt sinne som jakten.
    Men om han kommer i morgon, din bror, den raske Mattias,
    Vl, undfgne du d med vnliga hfvor den kre,
    S att han sitter i stugan frnjd, tills jag hinner tillbaka."

    Honom svarade ter den mngordkunniga Anna:
    "Sge jag stundom en vinst af ditt stora besvr och din mda,
    Mindre ville jag d p din ofrtrutenhet undra;
    Men d du gick vlaktade herr kommissarien till handa
    Dagen igenom och skt de flesta och yppersta lgar,
    Kom du tillbaka om aftonen glad, ifall du en hud blott
    Mer n kamraterna fick, d han tog det mesta, din herre."

    Leende svarade ter den vlfrstndige Petrus:
    "H h, kunniga Anna, betnk, att min herre allena
    Vill ansvara fr oss, om befallningsman fr oss till tinget.
    Noga besinne du, mor, att lgarne borde besparas
    Endast fr kungens gevr, om han n'n gng reser i landet."

    Tiga frmdde dock icke den mngordkunniga Anna,
    Utan hon jmnade sngen och log och talte och sade:
    "Litet kostar en plikt, som aldrig fordras och krfves;
    Sg du vl ngonsin frr bland oss, att en herre blef tingstmd?
    Bringa blott sjlf en knippe med fisk eller fgel till fogden,
    Se, om han stmmer dig d! 'Vlkommen, granne, vlkommen',
    Ropar den rade frun, ren innan du stigit p trappan,
    Leder dig in och hviskar sin man i rat, och vnligt
    Rcker han genast sin hand och frgar: 'Hvad har du att sga?'
    Stor konst vore det ej att sjlf ansvara, ty snaror
    Har du i skogarna nog och skjuter en orre som oftast.
    Men det m vara; den rike befaller, den fattige lyder."

    S hon sade, och knappt hon talat till nda, d bjllror
    Hrdes frn vgen invid. Man lyssnade hastigt och uppsteg,
    Skt gluggluckan tillbaka och tittade ut; men i blinken
    Stod en frmmande man med frustande fle p grden.
    Gsten frn Kuru knde man snart, den raske Mattias,
    Annas lskade bror, som ej ovntad var anlnd.

    Raggig som bjrnen trdde han in i den ngande stugan,
    Nickade gladt vid drren och slog med den yfviga mssan
    Snn frn sin frskinnspls och frn ftternas ludna bekldning.
    Vrd och vrdinna och dotter och son vlkomnade honom
    Alla med hand och med famn, och de spdare barnen p muren,
    Tittande sotiga fram, nedklngde med skri, att af gsten
    F sig en kringla enhvar och en mjuk ostskifva till vlkomst.

    Sedan man hlsat, manade Anna sin rade broder
    Genast att stta sig ned och viste den yppersta platsen
    Hgst vid bordet, dr bnk med bnk i vinkel frenas.
    Denne satte sig dr, ptnde sin mssingsbeslagna
    Pipa och rkte tobak, som han sjlf planterat och skurit,
    Medan med nje han svarte sin syster, som frgade mycket
    S om hans blomstrande barn som hans brdiga hemman i Kuru.

    Petrus, den vlfrstndige, gick och lste ur redet
    Flen, som stampande stod fastbunden med tygel p grden.
    Rnkerna tog han p armen och bjllerkransen och lokan
    Och inledde med bng den modige hsten i stugan.

    Lnge drjde dock icke den kunniga Anna vid ord blott,
    Utan hon lmnade mnnerna fritt att tala i vxling,
    Medan hon gick att bereda sin bror en smakelig kvllsvard,
    Kistan lste hon opp, den beslagna, som lyste i stugvrn,
    Mlad med eldrd grund och med mrkare blommor beskuggad,
    Framtog brnnvinsflaskan och glaspokalen med trdfot,
    Dukade, brt det mjukaste brd frn spettet och frambar
    Ordnade stycken draf; men ur boden hmtade dottren
    Smr och dricka och ktt till glad vlfgnad fr frnden.
    S bestyrdes hans ml i en hast, ty den kloka vrdinnan
    Hade p frhand ren anrttningen lagt i beredskap,
    S fr att fgna sin bror som att visa de hfvor, hon gde.
    Denne tmde pokalen och t med frnjelse kosten.

    Men hon glmde ej heller, den kunniga Anna, att ter
    Taga sitt samtal opp p det stlle, dr nyss hon det lmnat,
    Och hon talade snart till den raske Mattias frn Kuru:
    "Visst m jag kalla det svrt fr en man att skta allena
    Ej blott yttre bestyr, men p en gng sysslorna inne,
    Mest dock ifall hans hus r som ditt frmget och vidstrckt.
    Ser man ej mngen gng, hur fven den frodige hsten
    Trttnar i backen, d ensam han drar det betydliga lasset?
    Men dr fraren gr vid fimmelstngen och hjlper,
    Manande mycket med vnliga ord, dr komma de bda
    Lttare fram; och s r bekymret mindre fr mannen,
    Nr af en trogen hustru han fljs, som delar hans mda."

    Henne svarade ter den raske Mattias frn Kuru:
    "Undra d ej, att s sllan jag fr kringflacka och resa.
    Se, s r det med mig, och s r jag stadd p mitt hemman,
    Likasom gddan stngs i den rumrikt gillrade katsan:
    Hvart hon frfogar sig, lngtande ut, frn ett hrn till ett annat,
    Stta sig hinder emot, och frgfves bryter hon bljan.
    gor och skog har jag sktt i min tid, som det gnar en bonde,
    Vrd har jag varit, och nu skall jag vara vrdinna tillika.
    Knappt ett r har frgtt, sen min hustru, den goda, frlt mig;
    Tyngre det varit mig dock n alla de andra tillhopa.
    Gick jag att plja, gick jag att skta min viktiga kornsdd,
    Eller om sedan jag bjds af rets vxlande tider
    Brga mitt frodiga h och skrda den gulnade rgen,
    Rdde dr pigor och barn oeftersedda i stugan;
    Drjde jag ter inne en stund, snart flyktade fliten
    D frn ker och ng, och den opmanade drngen
    Satt, med armarne lagde i kors, i behagelig hvila.
    Men hvad som tryckte mig tyngst, var barnen, det ldre, som stndigt
    Ropte sin mor, och det yngre, som grt vid det frmmande brstet."

    Honom svarade rrd den mngordkunniga Anna:
    "Ovis kallar jag dig, om du s frnter i ngslan
    Lifvets raskaste r, d du n kan njuta och frjdas.
    Drfr vlje du snart en frstndig hustru, som trogen
    Vrdar ditt hus och frnjer dig dag och natt med sitt sllskap,
    Ssom jag menar, du snart skall finna en flicka bengen."

    Men allt medan han t, genmlte den raske Mattias:
    "S har jag tyckt, frstndiga mor, men med tvekan och oro
    Sg jag bland kvinnornas mngd och fann n icke den rtta.
    Ofta tnkte jag s: Skall jag vlja en ung eller ldre?
    Allvarsammare kunde dig vl den mognare vara.
    Ty hvart hvlfvande r omfjttrar det hftiga lynnet,
    Likasom spindeln spinner den kufvande trden om flugan;
    Men ej gfve hon mig, hvad den yngre frmdde att gifva,
    Kindernas fgring och krlekens frjd, som den kraftiga mannen
    Efterstrfvar likvl som kvinnans yppersta hemgift.
    ter rds jag att, seende blott p mig sjlf och mitt nje,
    Taga en ung, som, flyktig och yr, vrdslsade barnen,
    Eller ock, sedan hon sjlf fdt blomstrande sner till vrlden,
    Blefve ett gissel fr dem, som ej legat dess hjrta s nra.
    Drfr drjer jag n och med fruktan blickar mot valet."

    "Hej dock", sade i hast den kunniga Anna, "bestndigt
    Faller det mnnerna krt att eftersinna och rdsl.
    Innan de fretaga en sak, skall det tnkas och tnkas
    Med och mot; s skrmmas de ltt af diktade faror,
    Ofta drjande s, tills det nyttiga gr dem ur hndren.
    Icke r allt ostadigt, som ej r stadgadt af ren;
    Icke r stadigt allt, som lnge af varandet gldt sig.
    Mngfald fder i jordiska ting den rika naturen,
    Mngfald fder hon ock i mnniskolynnen och tankar.
    Ser man dock ltt, hur hon str p sin strand, vrplantan,
                                                  och knoppas,
    Fredlig, rotad och lugn, d den hundrariga bcken
    Strtar i yra frbi och nejderna fyller med buller.
    Tag en flicka, Mattias, och tag den jag bjuder dig genast!
    Ser du p ungdom, nog, hon r adertonrig, min broder,
    Ser du p kroppens runda behag och den fylliga kindens,
    Fr du vl lnge ska en stoltare flicka n denna.
    Men om p lynnet du ser, r hon fromsint, stilla och bjlig,
    Lrd af sin barndoms nd att tacksamt skatta det goda.
    Nu framlefver hon lyckliga dar p den sttliga herrgln,
    Piga bland pigornas mngd, men aktad af alla som ypperst.
    Henne frtror herrskapet de prunkande vfvarnas sktsel,
    Henne bestyret om mat och kllarens nycklar och bodens,
    Och snart kunde du tro, att hon fostrats dr som en dotter."

    Men nu fll han i talet, den vlfrstndige Petrus,
    Lysten att fra det ut, som hans kunniga hustru begynte:
    "Hedda menar du visst, Zakarias' dotter, med ltthet
    Knner jag Hedda igen i det vlfrtjnta bermmet.
    Har hon dock vuxit opp ur sin barndoms mdor och sorger,
    Liksom den goda krnan, om n i svagare jordmn,
    Kraftfullt vecklar sig ut och blir en lofvande planta.
    Ingen passar som hon fr den raske Mattias, och skert
    Skulle den rlige snart, om han henne blott finge fr gat,
    Brja p vigselring och frlofning tnka och skynda.
    Ty s r hon i sanning fr mnnernas flyktiga blickar
    Som fr trastarnas tropp den brrikt lockande rnnen;
    Ystert svrma nu dessa och svfva p luftiga vingar,
    Tills de i farten i hast bli varse det rodnande trdet;
    Genast skratta de hgt af gldje och skynda begrligt
    Alla i tflande flykt till de yppiga klasarnas skatter;
    Sedan hnga de vid och tla vl buller och kppkast,
    Innan de fly, d man lysten p br vill jaga dem unnan.

    Drfr ber jag ock den, som r vrd det goda, att genast
    Stlla hos henne sig in, att ej andra m hinna i frvg;
    Drfr skynde du snart, vrderade svger, till herrgln."

    Honom svarade s den raske Mattias frn Kuru:
    "Roligt vore att se den mycket beprisade flickan,
    Funne en frevndning jag blott fr det kcka besket,
    Ty att fr friare strax misstnkas behagar mig icke."

    Men d log han behagligt, den vlfrstndige Petrus,
    Glad af sitt goda frslag, och han talade ter och sade:
    "Drtill att finna ett rd r ltt, ty, i sanning, din nskan
    Passar till stllningen nu som osten till krusade formen.
    Tidigt i morgon gr jag p lgjakt, ssom min herre
    Bedt och befallt; d fljer du raskt, med min bssa bevpnad,
    Och s hinna vi snart till den vlbemedlade herrgln.
    Men d i stugan du trdt och de friga skyttarna samlas,
    Spanar du tigande opp med din blick den frstndiga Hedda.
    Ltt p de rodnande kindernas glans och den drpliga vxten
    Knner du henne igen, om hon sute bland hundrade pigor.
    Om hon behagar dig d, det jag tror du skall finna besannadt,
    Kan du ock vxla ett skmt eller sprka frtroligt med flickan.
    Sedan betnke du vl, s lnge vi drja p jakten,
    Hur hon till njes dig var och om henne du nskar till hustru;
    Sist, om det faller dig krt, skall jag ter blifva din talman."

    Men han beprisade nu, Mattias, frslaget och uppsteg
    Just i detsamma, mtt af den goda frplgningens sknker,
    Och med ett famntag tackade han sin svger och syster.
    fvermttan frnjdes ocks den frstndiga Anna,
    Nr hon frmrkte sitt vnliga rd af mnnerna gilladt,
    Och hon drjde ej mer att fr bgge bereda en vgkost.
    Men d hon packat en nrande mat i vskan af nfver,
    Hngde hon ter den tung p den hlliga knappen i vggen
    Och gick sedan stad att bdda ett lger t brodren.
    Halmen skakades opp i den rymliga sngen, behndigt
    Bredde hon lakan drp och hufvudkudden af fjder,
    Medan den blomstrande dottren med stt inbragte till tcke
    Ryan, som fordom blef vfd fr de fromma frldrarnes brudsng.
    Anna, frstndiga mor, vl hade du mycket frndrats,
    Sedan du brllopsnattens behag invigde och ryan,
    Kinden var rynkig nu och de smidiga formerna fetnat;
    Men densamma i prakt var n din rya med samma
    Rda och hvita och svarta och bla fasoner i ullen;
    Denna tjnade nu din bror till ett prunkande tcke.

    Men nr allt var beredt och enhvar stundade hvila,
    Slckte de prtornas flammande bloss och frtrodde de trtta
    Lemmar t nattens sfvande hand att frfriskas och styrkas.




    Andra sngen.


    Ren aftynade syrsornas sng p den sotiga muren,
    Glden frkolnade ren, och i vrn p sin vanliga pinne
    Gol nattvakande tuppen, bebdande morgonens ankomst.
    Knappast skulle nd den frstndige Petrus ur dvalan
    Vaknat, trtt som han var af de frra dagarnas mdor,
    Hade tillika en stormande trta p muren ej uppsttt,
    Hvilken med buller och brak tillvxte i nattliga mrkret.
    Ty dr lg han behagligt, den aktade tiggaren Aron,
    Nrmare ugnen och njt den ngande hettan allena,
    Medan en annan af mnnernas tropp, inhysingen Pavo,
    Lg vid hans sida och knde ej nog af en lskelig vrma
    Grannen ville med vld den rlige Aron frn stllet
    Tvinga och hvlfde sig opp p hans andra sida behndigt,
    Trngande p som en kil; men frgrymmad reste sig Aron,
    Famlade, fattade tag och slngde den stretande Pavo,
    Ltt som en stampsck, ned frn den sotiga muren i golfvet.
    Genast vaknade Petrus, af bullret frvirrad och uppskrmd.
    Men med klagande rst tog Pavo till ordet och sade:
    "Lyssna dock, Petrus, och se, hvad tiggaren gjort med den bttre,
    Kastat frn muren mig ned, halsbrytande, stolt i sin vrede,
    Liksom han vore en kung och ej lefde af mnniskors nd blott."

    Honom svarade strax den rlige tiggaren Aron:
    "Ville du trnga mig bort och ej unna den grnade gubben
    Vrma sin sida vid ugnen, som dock har vrma fr alla,
    Mste du skylla dig sjlf, om ock nacken du brutit i fallet!"

    Men nr den rlige Petrus frnam, hvad mnnernas tvist var,
    Log han af hjrtat och nmnde vid namn inhysingen Pavo:
    "Pavo, min vn, det r bst att ej neka en annan, hvad rtt r;
    fven med tiggarn r Gud och beskyddar hans hvila p muren."
    Sade, men tigande krp inhysingen Pavo i ugnen,
    Dr han i blinken p bdden af sten, kringngad af hetta,
    Somnade ljufligt och glmde sitt fall i behagelig hvila.

    Men ej tnkte han mer, den frstndige Petrus, p smnen,
    Utan han steg ur bdden och gick att vcka Mattias.
    Sngen ndde han snart och lade sin hand p sin svgers
    Skuldra och hviskade sen i hans ra de manande orden:
    "Morgon i hnderna ren! Upp, sof ej lngre, Mattias!
    nskar du flja oss t p den lofvande jakten och skda
    Hedda i dag, som du ville i gr, m vi skynda till herrgln."
    Sade; ur hvilan spratt den raske Mattias, och redan
    Satt han i sngen rak; men den vlfrstndige Petrus
    Gick att bestyra om eld och skte vl lnge i hrden,
    Innan dr djupt p bottnen han fann det gldande kolet.
    Skickligt tog han det opp, med tv prtstumpar till eldtng,
    Frde det nra sin mun och blste med vidgade kinder
    Hftigt drp: en kvfvande rk omhvrfde hans anlet,
    msom skdadt i ljus och msom hljdt i en mrk natt.

    Snart dock vcktes en lga, och prtan flammade genast,
    Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hnsen,
    Katten p hllen strckte sig styf, ttt skakande hufvet,
    Och sin gmma i sprng uppskte den skrmda kaninen.
    Skyndsamt brjade sen den frstndige Petrus att kl sig,
    Drog med frnjelse p de beprfvade, hlliga, gra
    Vallmansklder, som skylde mot kld hans fylliga lemmar,
    Passade ftterna sen i vrmande strumpor af svart ull,
    Skodde sig snabbt, steg opp, tog frskinnsplsen af vggen,
    Svepte sig vlansenlig i den och spnde kring medjan
    Lderbltet, prunkande grant med sitt hkte af mssing.
    Sdan stod han beredd att g till den sttliga herrgln.
    fven Mattias kom ur sin vr, munderad och frdig,
    Kldd frn hufvud till fot, som han rnade tga p jakten;
    Endast sin sttliga pls af tolf mjuktgarfvade frskinn,
    Kostliga, tyngda af ull, som en lofvande fle i vrde,
    Bar han ej tillspnd n, men han hvlfde den makligt omkring sig.

    Nu, d de voro i skick och vl utrustade bda,
    Tog den rlige Petrus p vldiga skuldror sin matsck,
    Hngde sin bssa p nacken och gaf Mattias ett gammalt,
    Svenskt, mngprfvadt gevr och talade vnligt och sade:
    "Hr r klenoden! En gng m den tagas af knappen fr din skull.
    Sjlf den begagna nndes jag ej; p den sotiga vggen,
    Dyr och vrderad, den hngt, som den lmnades dr af min fader."
    Sade; men leende tog Mattias och hngde p axeln

    Remfrsedda gevret och tryckte sin mssa p hufvet,
    Villig att vandra stad till jgarens vrf och till lskarns.
    Morgonsupen frglmde dock nu den frstndige Petrus
    Hvarken att taga sig sjlf eller bjuda sin rade svger,
    Utan de spo med lust och togo sig vrma p frden.

    Men d de kommo p grden och sgo den klarnade himlen,
    Fullt med stjrnor bestrdd, och hrde den tindrande drifvan
    Knarra fr ftternas steg och knutarna braka fr klden,
    Medan p hvar sitt par lttlpande skidor de stege,
    Gladdes Petrus i hjrta och sjl och talte och sade:
    "Nu, kamrat, fr en dag som denna betalar man pengar.
    Kosteligt, trodde dock knappt, att den fuktiga vinden frn stern
    Skulle sig vnda s snart, d den kom med blida i aftse.
    Ltt skall det bli att jaga i dag; den glattade skidan
    Lper som stlet p is, och garne hindras af skaran;
    Drjom ej, flj! Lngs ngarna gr genvgen till herrgln."
    Sade och skyndade fram och hann den stupande backen,
    Som frn hans ladgrd sluttade brant mot ngen dr nedan,
    Honom fljde Mattias, och bda begfvo sig utfr,
    Snabba som skuggor af moln, dem stormarna jaga p fstet.

    Men d de sltten ntt, framlupo de saktare bda,
    Utan att hindras af grden, ty sn betckte dem alla,
    Och d ordade snart den raske Mattias betnkligt:
    "Glad jag, fljer dig nu, ty af jakten vntar jag nje,
    Vntar mig nje ocks af att se den beprisade Hedda;
    Frga mste jag dock, frstndige Petrus, p frhand:
    Rknas ej farligt hr att bryta frbudet om lgjakt,
    Blir vl din herre belten med mig, kanhnda han hellre
    Brukar sitt eget folk, n tager en frmmande med sig?"

    Leende talade ter den rlige torparen Petrus:
    "Hej! Ej falla i dag vl de frsta lgar i socknen;

    Trygge vi jaga dem hr, om ock kulorna yrde kring tingsgln.
    Frukta ej heller att bli med frakt mottagen af herren;
    tta torpare ro vi vl, jordbrukare alla,
    Hvilka med mda och svett uppodla hans brdiga gor,
    Dock bermmas blott tvenne af dem som kunniga skyttar:
    Petrus p Tjderkulla, drnst Zakarias p Hjerpvik.
    Frst str Petrus, frty Zakarias, den rlige gubben,
    Flammar som brinnande eld, hvar gng han fattar i bssan,
    Frdig att rikta en kula mot skyn, om det gller, i hettan.
    Flere behfvas vi dr, som frst handtera gevren.
    S att frn skilda hll vi m kunna med kulor emotta
    lgarne, medan med rop skidlparne drifva dem framt.
    Drfr lite du p, att du blir vlkommen p herrgln,
    Bde som svger till mig och som en bsskunnig och knd man."

    S han sade, och njd tog ter Mattias till ordet:
    "Se, p en oknd ort r man gonmrke fr alla;
    Hvaren, sdan r mnniskors sed, vill spana den svaga
    Sidan hos frmlingen opp och i tysthet gcka hans felsteg.
    Om i mitt hem jag frgr mig en gng, s rknar dock ingen
    Grant drp, ty man vet, att jag gr det en annan gng bttre;
    Hr blott s, som jag visar mig frst, r jag rad och ansedd;
    Sg drfre ocks, hur skert det gamla gevret
    Kastar en kula i ml? Jag r rdd att af mycken frtrstan
    Skjuta p hll och bomma och bli tlje fr andra."

    Men d teg han ej mer, den vlfrstndige Petrus,
    Utan han hjde sin stmma till skryt och talte och sade:
    "lgen trffar du, broder, s lnge med gat du ser den.
    Skjuter du, mste han d, om gevret ej blifvit sig olikt;
    Flere bermdare skott n ett slikt man gjorde med detta.
    Under kriget det hnde en gng, att Johannes, min farbror,
    Hvilken som tapper korpral d bar det fr land och fr konung,
    Fljde en dyr transport med hundrade kcka kamrater.
    Men dr svrmade ofta fientliga skaror i nejden,
    Frden var farlig och svr, och den delborne kaptenen
    Mste med mycket mod och med mycken frsiktighet framg.
    Nu, d de rastat en stund i en by, uppbrto de mangrant
    ter och tgade af, och bnderne gingo frsagde
    Nra sin fora enhvar och drefvo med fruktan i hjrtat,
    Endast med skakade tyglar, de tungt framslpande spannen!
    S uppndde de sakta den ldriga skogen af furu.
    Nu undflydde det ej den stridserfarne kaptenen,
    Att dr kunde i skygd af de vldiga tallarne dljas
    Mnget fientligt frst, men mest i de kvarnar, som socknen
    Ttt till hvarandra byggt vid den forsande bcken, som flt dr.
    Drfr befallte han kckt manskapet att hlla sig redo,
    Medan han sjlf gick ter och fram och sg med ett lngsynt
    Glas lngs vgen och ville frska att mta bland trden
    Ngon fientelig blick, som skytten bland granarna spejar,
    Nr han i gryningens stund hr tjdern knppa och listigt
    n framspringer ett steg, n hller sig stilla och lyssnar.
    S kringspanade fven den delborne kaptenen,
    Medan de nalkades skogen, dess djup till hger och vnster.
    Sdan gick han frbi den tappre korpralen Johannes.
    Denne hll ej frgfves sitt skarpa ga p nejden,
    Ty p en kvistrik gran, som hjde sig ofvanom bcken,
    Viste han snart och talade s till den dle kaptenen:
    'Ser jag ej liksom ett skimmer af guld i den barriga toppen?
    Skda dock dit, jag tror, att en spejare sitter frdold dr!'
    Orden fljde p stund den dle kaptenen och vnde
    Glaset och blickade dit och talte med manande stmma:
    'Rtt! P hans drkt r fienden rjd, men finns fr en sup hr
    Ingen, bussar, bland er, som kastar en kula i fgeln?'
    Sade; men alla de hrde hans ord med frvning och undran,
    Alla sgo i mark och mumlade sakta i tndren,
    Och s bviskade en och en ann' sin granne i rat
    'Ville vl hellre lofva att mnen skjuta i pannan;
    r han ock lngre borta, s fr man dock sikte p honom.'
    Men dr trdde han fram och spnde sin hane betnkligt,
    Rynkande gonabryn och styfva mustascher, min farbror.
    Han af alla var den, som vgade gra frsket,
    Viss p sin konst och sitt goda gevr och sitt fvade ga.
    Vinkande bad han i hast kaptenen att lta sitt manskap
    Tga i ostrd gng, att ej spejaren sge frstet,
    Medan han sjlf, nedhukande, krp till ett grde vid vgen.
    Troppen tgade fram, och man hade ej funnit i mngden
    Ngon, som vnde sin blick t ett annat hll n hans granne;
    Ty som stjrnorna se p den brdiga jorden, de sgo
    Alla, den ena svl som den andra, p granen allenast.
    Vntan, tvifvel och hopp och halft frbitet ett lje
    Bodde p allas anleten d, och en vxande hviskning
    Spriddes med sorl frn mun och till mun, tills det dla gevrets
    Hane gaf eld, och det knallade af, och den listiga spejarn
    Damp som en fiskrn ned i den svalluppkastande bcken.
    Detta det yppersta skott, som gras kunde, bermdes
    Lnge i hela armn, och gevret var vida beryktadt."
    S fullfljde och slt sin trogna berttelse Petrus.

    Men af begrelse snrd att vidare hra och frga,
    Vnde Mattias sin blick mot svgern och sade frbindligt:
    "Slutar ej n, jag brinner af lust att veta frloppet,
    Huru i skogen det gick, hur det var med frstet, p hvad stt
    Mnnerna redde sig ut, men mest hur det dla gevret
    Kom att stanna hos dig, sen det tjnat fderneslandet.
    Mycket frnjde mig nyss din berttelse; gladt r att hra
    Fdernas bragder och lof, hur de lefvat bermligt och handlat,
    Mest dock ifall den kloke, som knner och rar dem, talar.
    Drfr skynda, min vn; ren mellan de sniga trden
    Skda vi skenet af tindrande ljus frn stugan p herrgln."

    Villigt begynte igen den frstndige Petrus att orda:
    "Nu; d man skert sg, att fiender funnos i skogen,
    Gjorde den dle kaptenen sin halt och hll fr sitt manskap
    Kraftigt ett tal, frmanande dem att ej svika i striden.
    Modigt brto de in i den djupa skogen, och hastigt
    Blefvo de tagna emot af kulor och blnkande sablar.
    Ingen vek; dr brto med lugn soldaterna frst fram,
    Bnderna fljde och ropade hgt och vrjde sig vrede;
    S de slogo sig sist med mda igenom och kommo
    Fram till stlle och ort, men mnga de lmnade efter,
    Trffade svrt af fientliga skott, och mnga de frde
    Srade med, bland dem den tappre korpralen Johannes,
    Som, d han tta gnger gevret laddat och tta
    Bussar frgjort, sist trffades sjlf af en kula i benet
    Och af en redlig vn blef bragt p en krra och rddad.
    Dr i sin jmmer glmde han ej det kra gevret;
    Utan att flla en tr och utan att klaga sin smrta
    Hll han det n i sin hand, d till hgkvarteret de hunno.
    Men d befallning han fick att lmna munderingen frn sig,
    Rckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan,
    Endast gevret behll han en stund och skyldrade sakta:
    Sedan gaf han det bort och gmde sitt anlet, i tysthet
    Brusten i grt; det mrkte likvl den dle kaptenen.
    Rrd i sin sjl gick denne och bad generalen frunna
    Gamla gevret som ln t den tappre korpralen Johannes.
    Bifall fick han p bnen och kom med gevret tillbaka.
    Sakta smllde han d den tappre p axeln och sade:
    'Kunde jag, kcke kamrat, ock terstlla dig benet,
    Lika s visst som ditt goda gevr: hr, tag det tillbaka,
    Ag det till minne af land och af kung, som du trogen har tjnat!'
    Men som en gammal far, som sutit vid ugnen och vntat,
    Hjrtligt hlsar sin son, d han terkommer frn staden,
    Lnge frdrjd af bestyr och af dligt fre p vgen,
    S frnjdes ock du i din sjl, min aktade farbror,
    Nr ur kaptenens rade hand du gevret emottog.
    Men som den friske det fljt, s fljde det fven den halte
    Hela hans lefnad igenom, och kom, nr han dog i vr stuga,
    Frst till min far och frn honom till mig, d han lmnade vrlden."

    S med frtroliga ord frkortade svgrarne vgen,
    Och ren hunno de fram till den rikt bemedlade herrgln.
    Men d de trdde dr in igenom det ppnade ledet,
    Mtte dem hundarne frst, den modige Jger och Backus,
    fvade bda att sklla p vildt och vakta vid boden.
    Strax med ett vredgadt skall mot den raske Mattias de sprungo,
    Djrfve och frdige snart att bita den frmmande skytten,
    Hade ej Petrus i hast tilltalt dem och hotat med kppen;
    Men d de hrde hans rst och sgo hans lyftade skidkpp,
    Tego de stilla och krpo, med smidigt viftande svansar,
    dmjukt nra hans knn och smekte den gamle bekante.

    Bullret ndde likvl vlaktade herr kommissarien,
    Dr han i salen satt, omgifven af bssor och skjuttyg.
    Genast begaf han sig ut, att se hvad vore  frde,
    Lockade hundarne frst, steg sedan p trappan, blef varse
    Skyttarne dr, omgifne af natt, och talte och sade:
    "Hvem? Hvadan ren I? Sgen det snart, att jag mtte frnimma,
    Om I af grdens mn eller vandrande frmlingar ren?"

    Mssan tog i sin hand den frstndige Petrus och sade:
    "Jag, vlaktade herre, det r, som p eder befallning
    Kommer fr jakten beredd, min svger Mattias frn Kuru
    Hmtar jag med; bsskunnig r han och med bssa bevpnad."

    Genast svarade glad vlaktade herr kommissarien:
    "Godt, att du kommit, min vn, och att fven din svger du medfrt,
    Flere behfvas vi hr, som frst handtera gevren.
    Vandren till stugan och vnten mig dr, om en stund r jag frdig."
    Sade och vnde sig om och gick tillbaka i salen.




    Tredje sngen.


    Men till den vlupplysta och vlupptimrade stugan
    Gingo de modige skyttarne d, som befallde de voro.
    Skidorna stllde de frst mot vggen och sttte i drifvan
    Kpparne ned, snn stampade de frn fttren i farstun,
    Sedan trdde de in igenom den knarrande drren.
    Glade sgo de dr vid skenet af flammande prtbloss
    Sju vlrustade torpare ren kring bordet i samkvm,
    Medan i hvar sin vr tyst gnolande pigor behndigt
    Trampade surrande rockar och rullorna fyllde med blrgarn.

    Sedan man hlsat hvarann och bda de tagit sig bnkrum,
    Brjade snart, bland tigande tyst, den raske Mattias
    Snda ett spanande ga omkring, uppskande Hedda.
    Ltt p de rodnande kindernas glans och den yppiga vxten
    Knde han henne igen bland mnga, som Petrus frutsagt,
    Och han frnjde sitt sinne, betraktande henne med undran.

    Tystnaden brt omsider likvl Zakarias p Hjerpvik,
    Dr vid bordet han satt vlvrdig, gammal och grnad;
    "Nu", s sade han, gller det prof, vrderade mnner,
    Hvem, sen den raske Mattias r hr, den yppersta skytt blir,
    Om vlaktade herrn, om den vlfrstndige Petrus
    Eller ock jag m besegra den prisade gsten frn Kuru.
    Annat menar dock den, som vet, att frtrffliga skyttar
    Fostras ej frre n mn i det fgelrika kapellet."

    Honom svarade ter den raske Mattias frn Kuru:
    "Nej, Zakarias, tala ej slikt och rikta ej allas
    Blickar p mig, om jag sen ej mktar att dda en enda.
    Vl bo skyttar i Kuru, det fgelrika kapellet,
    Kunnige, som du det sagt, men om jag bland dessa m rknas,
    Lmnom t grningen slikt att bestyrka eller att neka."
    Sade, och alla lngtade ut att frska sin lycka.

    Men dr lgo p halm, i en vr vid den sotiga muren,
    Tyste och obemrkte, en hop lngskggige brder,
    Vandrande handelsmn frn det varurika Archangel,
    Hvilka med mda och svett, att vinna det lockande guldet,
    Tga frn by till by och p rnselbetungade skuldror
    Bra ett glitterkram, som r krt fr den treflige landtbon.
    Trtte de hvilade nu i en vr vid den sotiga muren,
    Nra sin rnsel enhvar, ty om kvllen de kommit frn Kuru,
    Dr hos den raske Mattias de nyss som tillfrene rastat.
    Desse hrde hans rst, d han talte fr alla i stugan,
    Knde den genast igen i smnen och sprungo ur bdden,
    Glade att trffa p frmmande ort sin redlige gstvn.
    Stojande kommo de nu och slto hans hnder i sina,
    Hvaren hade ett ord att sga, och hundrade ron
    Skulle med mda frmtt uppfnga de flyktiga ljuden;
    Ty som gnistor spraka frn katten bestndigt och tallst,
    Nr han p gummans knn af vnliga hnder bestrykes,
    S framsprittade orden ur skggomsvfvade lppar.

    Men s talade vl den ena och andra ibland dem:
    "O, hur fgnar det oss att trffa den raske Mattias!
    Ingen bemtte oss bttre n han, ty kommo vi trtte
    In i hans stuga nrhelst, d mste bestndigt en krfve
    Halm inhmtas fr oss, och en kraftigt vrmande mjlgrt
    Bjds vl ibland, d vi kpte hans ikornsryggar och mrdskinn.
    Sdant r krt fr alla, men mest fr den trttade vandrarn.
    Hjrtligt r han vr vn, den raske Mattias, ty stndigt
    Handlar han redligt med oss, som i gr, d vi kpte hans bjrnhud
    Kostligt, hur vl och hur snart vi fingo den ter frsld hr.
    Ty den var ej af mal frstligt stungen, ej heller
    Bar den en frgad svrta, som snart frblekes af ldern;
    Drfr frnjde den ock vlaktade herr kommissarien."

    S de sade och mycket, som, fverrstadt af detta,
    Flydde som rk och fann ej ett villigt lyssnande ra,
    Tills att, af alla frmst, den brunskggyfvige Ontrus
    Gick till sin rnsel, snrde den opp och tog med frnjsam
    Min, att de glimmande tndren emellan mustascherna syntes,
    Leende fram drur den med omsorg korkade flaskan,
    Dr en smakelig rom han plgade spara p frder.
    Vinkande drack han och bjd t Mattias den hrliga drycken.

    Men nr hvar i sin vr de spinnande pigorna sgo
    Silkesdukarnas glimmande sken i den ppnade rnseln,
    Sprungo de opp nyfikna och lmnade rockar och rullor.
    Likasom svalor flyga med skri kring den svfvande hken,
    S omhvrfde de nu den brunskggyfvige Ontrus,
    Lystna att mtta sin blick med varornas skimmer och fgring.
    Lngtande sgo de, frgade pris och suckade ofta,
    Nr de frnummo, hur dyrt de prunkande dukarne sldes;
    Men dr talade d den unga, frstndiga Hedda:
    "Se, hvi drja vi hr och nska oss sdant, som aldrig
    Kan uppfyllas nd? Hur skulle vi, fattiga pigor,
    Siden begra och silke, som blott en gosse med hemman
    Kper ibland t sin brud, att fgna den lyckliga flickan?
    Ville helst ngon knd eller oknd man i vrt samkvm
    Kpa och sknka t mig ett synlsbref eller nlhus,
    Toge jag tacksamt emot och vore frnjd i mitt sinne."
    S hon sade och fste sitt stora ga p mnnen.

    Leende framsteg d den raske Mattias och uppdrog
    Sedeltaskan af skinn, som han bar frvarad i barmen,
    Tog en sedel drur och kpte och delade vnligt
    Gult brstsocker och uddiga nlar t pigorna alla,
    Medan t Hedda han valde drtill en glnsande hrkam.

    Flickorna gladdes drvid och nego och tackade sakta;
    Torparne ter, och fven den brunskggyfvige Ontrus,
    Logo och glammade hgt och brydde den raske Mattias.

    S utropade en och en ann' spetsfundig i hopen:
    "Se dock, hur hastigt det gick fr den listiga Hedda att fnga
    Frmlingens hjrta, som kom, ej anande slikt i sin frihet.
    Ja, s stter sig ltt brstrodnande vakan i rnnen,
    Sker och trygg, och mrker ej dr, hur den listige gossen
    Rcker sin tagelbepinnade kpp bland lfven frsiktigt,
    Innan hon knner sin hals omsluten af snaran och ffngt
    Flaxar med vingarnes par och sker befria sig ter.
    Likas fngades nu den raske Mattias frn Kuru."

    Leende talade fven den gamle, frstndige Petrus:
    "Icke frundre man sig, om fven min svger som andra,
    Hvilka i ungdom blomstra nnu, besegras af Hedda,
    Ty svrt blefve det skert en man att henne emotst.
    Vet jag dock knappt, hur jag bst skall beskrifva den dejliga flickan,
    Nr hon bland ynglingar dvljs och msom talar och tiger;
    Som d ett vrmoln hvilar sin glans bland trden p kullen,
    Buskarne frjdas och bjrkarne st i stilla frundran,
    Skdande morgonens prakt och det rosenfrgade molnet,
    Tills ur sitt skte det snder en flkt; d svikta de spda
    Grenarnes skott, och de krusiga lfven sklfva af vllust;
    Mindre bfvar ocks ej gossen, d Hedda han hr."

    Honom med straffande ord genmlte den raske Mattias:
    "Skall jag vl mer dig kalla en man, frstndige Petrus,
    Eller en skggls pilt, som i flyktig yra med tanklst
    Smicker slar sin mund och kvljer en sedesam flicka?"

    Sade och teg; d flg den rodnande blygseln af flickans
    Yppigt blomstrande kind som en frgrik fjril af rosen,
    Och hon fllde sin vnliga blick p den raske Mattias,
    Medan till rocken hon gick och brjade spola nyo.

    Men dr skulle de sttt till ljusnande morgon och vxlat
    Lje och skmt och betraktat de hgfrnjande varor,
    Hade ej ofrtnkt vlaktade herr kommissarien
    ppnat den knarrande drren och strt det muntra gelaget.
    Men han hjde sin rst och sade de manande orden:
    "Drjen ej, mn, jag r frdig att g, fort skynden, ty mrkret
    Brjar att skingras ren, och stjrnorna blekna p fstet.
    Dagen r kort, det r vl att i tid framhinna till stllet."

    S han talte vid drrn, och alla de hrde hans stmma,
    Fulle af nit, som det hfves en man, d hans herre befaller.
    Ingen hade dock dr, som velat med billighet dma,
    Sagt, att en annan snabbare var att fatta sin bssa
    Eller mer villig att g n den vlfrstndige Petrus.
    Honom fljde drnst den raske Mattias frn Kuru,
    Men den tredje var du, Zakarias, pljande Hjerpvik.
    Dessa fljde med bssor sin rade herre i spren,
    Nr ur stugan han gick, ovpnade fljde de andra.
    Men d de kommo p grden, bestego de utan att drja
    Skidornas glattade par och begfvo sig muntra p frden.

    Likasom skaror af gss, d p svfvande vingar de lmna
    Nordens isade sj, pkalla hvarandra som oftast,
    Lttande flyktens besvr med snger och vxlade tillrop,
    S framsvfvade skyttarne nu p de sniga flten,
    Medan n en, n en annan af dem frtljde i korthet
    Ngon frnjande bragd, den han fvat sjlf eller hrt blott.

    Tyst framvandrade dock den raske Mattias frn Kuru;
    Mindre tnkte nu denne p egna bedrifter och andras
    n p det mte, han gjort med den aktade Hedda p herrgln.
    Vacker stod hon nnu fr hans blick, som i stugan hon syntes
    Trampa sin surrande rock och varornas skimmer betrakta,
    Och han frnjde sin sjl med att tyst erinra sig henne.

    Honom omsider klappade ltt p den fylliga axeln
    Sjlf vlaktade herrn och frgte och talade vnligt:
    "Frmling, ger ej du en berttelse, rolig fr alla?
    Vandra ej tigande hr, om du n som den duglige mannen
    Skyr att bermma din bragd och beskrifva det goda, du sjlf gjort.
    Ty att du ej p ugnen frntt din tid, det bevisar
    S ditt kraftiga skick som den ort, dr du fddes och fostrats.
    Stndigt hrde jag Kuru, det fgelrika kapellet,
    Nmnas med lof fr dess modiga mn och kunniga skyttar,
    Hvilka frst att med drift utrota frdande vilddjur,
    Bst dock veta att ringa en bjrn i hans ide om vintern.
    Hemma frn Kuru nmndes ocks den kostliga bjrnhud,
    Ryssarne slde i gr, hvars like i vidd och i storlek
    Aldrig frsports; frskrcklig den r nnu att betrakta.
    Sg dock, min vn, om du sett den ofrsagde, som vgat
    Hja mot honom sitt spjut, ty med spjut var han tagen af daga."

    Honom, blickande opp, genmlte den raske Mattias:
    "Tvenne voro vi dr, vlaktade herr kommissarie,
    Jag och en trogen kamrat, som fvermannade bjrnen;
    Utan fara dock ej, ty, s mnga jag stuckit tillfrne,
    Ingen jag sett att med denna i styrka och vrede frliknas."

    ter talade du, vlaktade herre, frbindligt:
    "Skda, hur ofrmodadt och snart min nskan r uppfylld!
    Strax d jag kpte i gr den vldiga huden och hpen
    Tog en ram i min hand och besg dess klor och dess senor,
    Rann i min hg ett begr att skda den raske, som fllt den.
    Men lt hra frloppet; fr mig r det krt att fr vnner

    Kunna frtlja det sen, d vi satt oss i sldan, och huden
    Klappar med glimmande tnder mot gafvelbrdet i farten."

    S han sade, och strax framskrunno de andre att lyssna,
    Medan med nje i mnnernas rund Mattias begynte:
    "Allt, hur man ringar en bjrn och hans ide om hsten iakttar,
    Veten I vl; vi gjorde, som fderna lnge fr oss gjort.
    Men nr julen omsider till nda lupit, och drifvan
    Vuxit i skogarne hg och hunnit af skara betckas,
    Gingo vi ut mot bjrnen en dag med spjut och med bssor.
    Honom funno vi snart; p det stlle, han lmnades, lg han,
    Under en skyhg gran i en koja af hopade grenar,
    fversngad och gmd och trygg i sin vintriga hvila.
    Tveksam tnkte jag d i min hg, om p stunden jag borde
    Lossa mitt skott och frska att genomskjuta hans nste,
    Eller ock frst med ett rop uppjaga den starke ur gmman.
    Bst det syntes mig dock, som jag menade frst, ty med lycka
    Kunde jag trffa den strax och allena bermmas af fngsten;
    Drfr spnde jag hanen och skt med min skra muskt dit.
    Men med brummande reste sig opp den frtrnade bjrnen,
    Banade rum med sin ram och skakade drifvan af idet,
    Och s stod han med gnistrande blick frfrlig i rmnan.
    Genast lade min trogne kamrat sin bssa till gat,
    Mattade hastigt och skt i sin ungdomshetta frgfves,
    Ty ltt rispade kulan den vldiges hjssa allenast.
    Men i ett sprng, som en dnande storm, framrusade bjrnen,
    Strtade fver min vn som en skvigg eller ett skyfall

    Och slog segrande snart sin fiende neder till marken.

    Hpen sg jag hans klor och vredgade kftar i tflan
    Mttas mot ynglingen d och nra att slita hans lemmar,
    Innan jag hann med mitt riktade spjut framila till bistnd;
    Men d jag nalkades djrf och sttte det djupt i hans strupe,
    Vnde han vreden mot mig och det blodutsprutande gapet.
    Rytande hgt, p darrande ben mot spjutet han trngde,
    Skande mig med ramar och tnder och blickar p en gng;
    Ffngt var dock hans vld, ty ju mer han frfljde, dess mera
    Vek jag tillbaka och hvlfde omkring det slipade jrnet,
    Tills han tmde sin blod p den rodnande drifvan och mattad
    Fll fr min fot och ur rosslande hals utblste sin anda."

    Glad hrde enhvar den raske Mattias frn Kuru,
    Nr han sin bragd frtljde, och ltt framskrunno de alla.



    
    Fjrde sngen.


    Redan i ster rodnade vintersolen, och redan
    Ndde de ifrande skyttarne n, som, med granar bevuxen,
    Grnskade opp ur snn och t lgarne sknkte en fristad.
    Sex skidlpare ordnades strax att bilda en skallgng,
    Medan i valda frst sig skyttarne satte i hllet.
    Jakten begyntes med stormande rop. Uppskrmda bland trden,
    Svrmade orrar och jrpar och stundom med buller en tjder;
    Skott sig mngde med skri, och af dn genskallade nejden.

    Men som han sutit, satt i den rymliga stugan p herrgln
    Ontrus, den brunskggyfvige, glad bland frtrogna kamrater.
    Spinnande pigor blott och den skrpliga, halta Rebecka
    Voro dr inne med dem, ty drngarna frdats till skogs ren.
    Nu kring det lnga bordet de gldtiga brderna satt sig,
    Tmmande skummigt l och kryddande let med brnnvin;
    Likasom trn, vid roten af rinnande bckar beskljda,
    Nr de af vren bekldas med lf och grnska och fgring
    Utan sin mda och strid, s suto de alla vid bordet.
    Endast den yngste i brdernas tropp, den skne Tobias,
    Rrde sig dr och besrjde, att brist ej drabbade kannan.
    Denne, ju oftare nu han till hushllskammarn och Hedda
    Gick i sitt vrf och ju mer han, af rusets yra bedrad,
    Sg p den blomstrande flickan, betogs dess mera af krlek.
    Ingen archangelsk m och ingen vid stranden af Dvina
    Vxande trna kufvat nnu den flyktiga gossen,
    Utan hans hjrta var fritt och spratt som en der i kllan.
    Nu, af ett skummande l och en blomstrande trna p en gng
    Drad, sprang han och dansade, grt och skrattade msom,
    Tills i en blink som en storm han den varubetungade rnseln
    Slngde p nacken och skyndade ut. lstnkan ur handen
    Fllde af skrck, dr han satt, den varufrstndige Ontrus.
    Upp frn bnken han sprang och frfljde den flyende gossen,
    Kom ur stugan i farstun, och kom ur farstun p grden;
    Grna med samma fart han i hushllskammaren intrngt,
    Hade ej hundarnes par, den modige Jger och Backus,
    Stannat vid den, sen med tjut de den skyndande gossen frfljt dit.
    Men d han sg, hur med vrede och skall de belgrade drren,
    Greps han af fruktan, stannade, lockade, hvisslade, smlog,

    Slog sig p knna och nmnde vid namn dem bda frgfves,
    Tills ur fickan han tog en glimmande kringla omsider.
    Denna itu deld bar han med bda hnderna framrckt,
    Nalkades trappan, smg sig p den ett steg och ett annat,
    Tjuste och kastade bitarne fram. Halfmurrande grepo
    Hundarne dem, men han hann oskadad till kammaren, Ontrus.

    Dr lg redan p kn vid den ppnade rnseln Tobias,
    Ryckande ifrigt varorna opp, som om alla i brand sttt;
    Prlor af glas, nattrockar och sidenschaletter och msstyg
    Slngde han brdskande fram p en gng. Frvnad ur vfstoln.
    Spratt den frstndiga Hedda och fllde sin spole ur handen.
    Men han ropade snart, den skne Tobias, i trar:
    "Allt, tag allt, o flicka, och lt mig kyssa din mund blott!"
    Sade och ilade fram att kyssa den lskade genast.

    Orden hrde i drro den brunskggyfvige Ontrus,
    Dr han med hpnad strtade in; som den vingade rnen
    Flg han sin broder i nacken och skrek t Hedda tillika:
    "Icke dock, icke dock, flicka, frsk det ej, hr p hans ord ej!
    Dren, han ger ej russakan ens, som springer i vskan,
    Mindre en sidenduk, den fattiga narren." -- I dammet
    Slpas kattuner och tyg, vl femtio rubler i vrde. --
    "Hej dock, Tobias, din hund!" S ropande, hll han med ena
    Handen sin stretande bror i det yfviga hret i nacken,
    Medan han, hukande ned p en gng, med den andra behndigt

    Plockade varorna opp och stack dem ter i vskan.
    Men d han samlat allt, att en prla ej mera var borta,
    Tog han sin rnsel, ppnade drrn och, af hundarne ansatt,
    Gick han och ledde vid hret sin bror som en fle till stugan.

    Annat hade likvl den frstndige Ontrus i sinnet,
    n att med krleken lta bero, sen han varorna brgat.
    Frst dock drack han, hvad frigt af l i den tumlande stfvan
    Blifvit, och strk ur mustascher och skgg det fastnade skummet;
    Men sen gick han stad fr sin lskade broder att fria.

    "Hedda!" ropte han strax, d i hushllskammarn han inkom,
    "Hrlig r gossen, hrlig den stolte archangelske gossen;
    Topp, att du tager till man den blomstrande, skne Tobias!
    Sg du, hur, fet, hur rund och hur rd om kinder och lppar
    Ynglingen var, hur hans hr, som en glnsande sobel i vrde,
    Hngde p pannan jmnt och beskuggade kinden och nacken?
    Men p hans haka sg du det ttt framskjutande skgget?
    Snart som en rfsvans yfvigt och lngt skall det falla mot brstet.
    Hrlig r gossen, hrlig den stolte archangelske gossen;
    Topp, att du tager till man den blomstrande, skne Tobias!
    ter att dansa, min vn, om p klack, om p t det beror hr,
    Har han sin like ej sett, om det gller att flat som en kringla
    Sjunka mot golfvet och lik en raket uppspritta tillbaka.
    Allt vid hans dans r fullkomligt, bd' armarnes svngning och benens,
    Sjunger han, sparkar han, knpper han, stampar han, hvisslar han,
                                                             ler han.
    Hrlig r gossen, hrlig den stolte archangelske gossen;
    Topp, att du tager till man den blomstrande, skne Tobias!
    Hvad, om vi dricka ibland och rusige ligga p golfven?
    Icke bestndigt dricka vi, sllan, o sllan, ibland blott.
    Kulen r vintern, flicka, och tung r fr vandraren rnseln;
    Sen vi hos frmmande fastat, af fruktan fr tjufvar och bofvar,
    Dricka vi l, d vi komma till gamla bekanta och kunder.
    Hrlig r gossen, hrlig den stolte archangelske gossen;
    Topp, att du tager till man den blomstrande, skne Tobias!
    Kom till Archangel, sknt r det varurika Archangel:
    Siden blifver din drkt och silfverrubler din kost dr.
    Fattigt r Finland, skogar och fjll blott finnas i Finland.
    Flj oss, kom till Archangel och bo vid stranden af Dvina!
    Rik r den brunskggyfvige Ontrus, rik r hans broder.
    Hrlig r gossen, hrlig den stolte archangelske gossen;
    Topp, att du tager till man den blomstrande, skne Tobias!"

    S han sade, och strax ur gmman i barmen en plnbok,
    Sedeldiger och stor, framdrog han och svngde mot taket.
    Sedlarna yrde omkring som fjrilar luftiga, ltta,
    Rda och hvita och bl, femtusende rubler och mera
    Svfvade dr mot golfvet, och mellan dem alla och p dem
    Sprang med ljungande blickar i tjust frmtenhet Ontrus.

    Honom lmnade d den frstndiga Hedda att ensam
    Stoja och fria, och gick till sin fru, dr i salen hon trget
    Rknade klder till tvtt och skref dem i ordning p nota.
    Leende hrde hon sen, hvad i hushllskammaren Ontrus
    Skrikit och gjort, och vid Heddas berttelse kom hon ur rkning.

    Men d den brunskggyfvige Ontrus sg sig allena,
    Glmde han krleken strax och slt med de luftiga sprngen.
    Sedlarna skte han ter med darrande hnder af andakt,
    Kysste med tjusning enhvar, vl tusende gnger frut kysst,
    Stack dem i taskan, stack, ljuft grinande, denna omsider
    Rund som frut i sin barm och gick tillbaka i stugan.

    Krlekens kval bortdansade dr den skne Tobias,
    Knappast mktig att svnga sig mer fr det svindlande hufvet.
    Blandande lje med grt och klagosnger med frjdrop,
    Hll han sig ton till de sprng, han p sviktande ftter frskte,
    Tills omsider, af hufvud och ben besviken, han kullfll,
    Lmnande hjrtats sr i smnens hnder att lkas.

    Sdan syntes han nu, d den brunskggyfvige Ontrus
    Kom frn sin friarefrd och gnolande trdde i stugan.
    Tvenne bestyr upptogo den kommandes sinne. Till bordet
    Gick han och sg med bedrfvelse ned i stfvan, som tom var.
    Denna snde han ut med en skggig broder att fyllas.
    Drp sg han sig om, hvart han skulle den fallna kamraten
    Bringa i ro, att han ej, dr p golfvet han hvilade utstrckt,
    Skulle fr ftterna ligga och hindra hans dans och de andras.
    Lmpligast tyckte han d fr den somnade brodern till lger
    Bdden af halm vid muren, med hufvudkudde af rrtofs,
    Dr att hylla sin trttade kropp den gamla Rebecka
    Lagt sig neder i frid, med den sprckliga katten vid sidan.
    Dit framslpade Ontrus den lbetungade brodren,
    Leende glad, d han sg, hur innerligt djupt hans smn var,
    Fll p sitt kn och skakade sakta den ldrigas skuldra:
    "Maka dig litet, maka dig, gamla Rebecka", han sade,
    "Nrmare muren och drif den kurrande katten ur famnen.
    Att du i stllet m f en blomstrande gosse bredvid dig!"

    "Tvy!" skrek sprittande opp den skrpliga, halta Rebecka,
    "Tygle den onde din hdiska mund, lngskggiga odjur!
    Fick jag vl njuta en blund fr hans ogudaktiga krumsprng?
    Fr jag vl ngonsin ro, om jag lge frn dygn och till dygn hr
    Ve, att den dag jag skdat, d du, okristliga hedning,
    Landet till styggelse tgar omkring!" S talande, slngde
    Gumman med darrande hand mot ryssens anlete katten.
    Denna, frskrckt, grep frsande tag i det yfviga skgget,
    Klste hans haka och kind och flydde p muren i blinken,
    Dr han i mrkret murrade sen med glimmande gon;
    Men p sitt lger lade sig lugn den gamla Rebecka.

    Ontrus igen stod kvar och strk sin haka med handen,
    Svor och brummade sakta och log med frundran i vxling,
    Tills han fr let, som strax inhmtades, glmde sin motgng,
    Slpade brodren bort frn den farliga bdden och redde
    Honom ett rum p den bnk, dr han sjlf tog ste vid kannan;
    Medan ett gllt, oslckeligt skratt, som pigorna brjat,
    Ljd vid de hvilande rockarne n och den gamla Rebecka
    Satte sig opp, nedlockade katten och lade sig ter.




    Femte sngen.
    

    S frdrefvo sin dag p den vlbemedlade herrgln
    Ryssarnas gldtiga tropp och drucko och friade msom,
    Medan p holmen skyttarna gladdes af skott och af jaktrop.
    Men d af solen en strimma ej mer var frig i vster,
    Fanns p den skogiga n ej heller en lg, som ej stupat.
    Sex skidlpare, drjande kvar vid bytet att vakta,
    Suto p snn i en rund och frnjdes af mat och af brnnvin;
    Petrus igen och med honom den aktade herr kommissarien
    Tgade lngsamt fram mot sitt hem p det glimmande trsket.

    ter ett stycke frn dem, s lngt, att det vingade lodet
    Ntt, men ej trffat sitt ml, skrann flmtande vrden p Hjerpvik;
    Honom fljde, fast nra dock ej, den raske Mattias.
    Snabba som skuggor af moln, af stormarna drifna p fstet,
    Flgo p isen de fram med glattade skidor i tflan,
    fvade bda och bda fr skidlopp vida bermda.
    Nu det gllde ett vad: hvem frst till den aktade herrgln
    Hunne och skaffade hstar att lgarne forsla frn skogen,
    Skulle med ett stop l och en sup af den andra frplgas.
    Vargen hade ej tflat i lopp med den ldrige Hjerpvik,
    Dr han fr vadet ilade fram; den raske Mattias
    Skyndade skamfull efter och sttte med kpparna drifvan.
    Men nr omsider han kom till den sluttande backen vid herrgln,
    Mtte han ren Zakarias, som stod stormodig p frmsta
    Sldan och fljdes af tv frilpande flar i spret.
    Glad, d de mttes, talte den rade vrden p Hjerpvik:
    "Nu, nu, laga, Mattias, att let mig vntar och supen,
    Nr jag med lgarne kommer i kvll och behfver mig vrma."
    Sade och eggade hsten till frd. Men den raske Mattias
    Tnkte p Hedda och fattade strax och slppte ej tygeln,
    Innan han henne begrt af den ldrige fadren till maka.
    "Vl", s sade han, "l skall du finna i afton och brnnvin;
    Lofva dock ett, Zakarias, t mig tillbaka i hast hr,
    Innan du frdas, lofva mig Hedda, din dotter, till hustru."


    Leende svarade d Zakarias, den rlige gubben:
    "Ej r det jag, som skall bdda din sng och syra din rocka,
    Frga ej mig, men henne, och lofvar hon, lofvar jag fven.
    Vl med en smre kunde hon vandra och vandra till smre."
    Sade och ropade hgt t hsten och kte sin vg bort.
    Men till stugan begaf sig med frjd den raske Mattias.

    Inne fann han vl ej, hvad han skte, den blomstrande Hedda,
    Ty hon satt dr oppe i hushllskammaren ensam,
    Full af bestyr att snart f slut p den randiga vfven;
    Ryssarna sg han dock dr och med dem rotfattiga gumman.
    Nra till muren satt den skrpliga, halta Rebecka,
    Krumpen och tyst, lngskggige brdren lgo dr spridde,
    Icke p valda stllen, men hvar de af hndelse fallit.
    Vakne voro de ej, de njto det ljufliga rusets
    Dfvande ro och glmde i lugn besvrliga frder;
    Endast den brunskggyfvige Ontrus satt vid sin kanna,
    Drucken och sll, och sg p de fallna kamraternas hvila.

    Men d i drren han mrkte den raske Mattias frn Kuru,
    Sprang han frn bnken strax och brjade dansa i gldjen.
    Skriande sjng han och mtte den rymliga stugan med stegen,
    S att hon skyndade, skrmd af hans sprng, den gamla Rebecka,
    Bort i en vr och frdmde med slutna hnder hans upptg.

    Vl af hans dans frnjdes den raske Mattias frn Kuru,
    Hellre han skdat Hedda nd; men han hejdade Ontrus
    Midt i hans fart och fngade gonblicket och talte:
    "Hej dock! Gr det s ltt, danskunnige broder, att rra
    Ftterna nu, d du lyder den gldtiga takten allena,
    Skulle vl stugan ej mer inrymma de luftiga sprngen,
    Om med en vacker flicka du fick kringsvnga i polska?
    Sg, hvar ro de nu, de blomstrande pigorna alla?"

    Honom svarade ter den brunskggyfvige Ontrus:
    "Hvem vill passa drp, hvar de friga springa p grden:
    Endast den fagra Hedda, som sitter vid vfven dr oppe,
    Sker jag glad, ty hon brygger och sljer det hrliga let.
    Snart skall hon visa sig hr med en skummande stfva nyo."
    Glad nedsatte sig d den raske Mattias att vnta.

    Men i detsamma syntes i drrn den saknade flickans
    Rodnande kind, och hon kom att spola sitt frgade ullgarn.
    Stfvan bar hon i handen ocks, af det jsande lets
    Fradga bestnkt, d hon skred som en morgonstjrna till bordet
    Och med ett leende fste sin blick p den raske Mattias.
    "Nu", s sade hon, "mste du strax, vrderade frmling,
    Skilja en tvist, som jag har med en annan flicka i grden:
    Om det r hon eller jag, som skall f af den andra ett nlbref.
    Om p er jakt du trffade bst, fr jag, och hon tappar;
    ter om Petrus trffade bst, fr hon, och jag tappar."
    Sade och knt kring rret en nda och brjade spola.

    Nrmare henne satte sig d den raske Mattias,
    Tnde p prtans eld sin stoppade pipa och sade:
    "Flicka, ej mer m du vga p frmlingens lycka ett nlbref.
    S har det gtt med vr jakt, att af fyra lgar, som fallit,
    Tv jag skjutit, och en vlaktade herr kommissarien,
    En blott Petrus ocks; men det yppersta skottet r hans dock.
    Se, d vi slutade ren och voro beredda till hemfrd,
    Skt Zakarias ett skott, dr han stod vid stranden allena,
    Skt och hjde sin rst och skrek som ett dnande tordn:
    'Hit, hit! Skynden er, skynden med laddade bssor i tid hit!'
    Ingen hade vl d, om icke den flyende haren,
    Tflat om yppersta priset i lopp med den rlige Petrus;
    S framskyndade han, d han hrde det skallande ropet.
    Stranden ndde ock jag och sg, hur han lossade skottet,
    Sg, hur p hll, oskadad och fri, den flyende lgen
    Strckte sin frd i galopp utfver det sniga trsket.
    Men i ett obetvingeligt skratt utbrast jag och sade:
    'Hvar r ditt vett, frstndige vn, d du skjuter p allvar?
    Snarare trffar du skyn, n den flyende lgen p slikt hll.'
    Tigande ryckte han vred ur min hand det gamla gevret,
    Lade det genast till gat och skt. Ett rop af frundran
    Fljde hans dnande skott, ty den fjrran trafvande lgen
    Stannade, reste sig hgt och strtade blodig p drifvan.
    Icke i mannaminne ett skott, likt detta, frspordes.
    Dock, hvi talar jag hr om vr jakt? Lngt annat i hgen
    Har du vl nu, d du spolar ditt garn, kanhnda till brudsknk,
    Kanske till vst t en man, som fngat och ger ditt hjrta?"

    "H h!" suckade nu den skrpliga, halta Rebecka,
    Dr vid ugnen hon satt hopkrumpen och stdde i stilla
    Gungning mot hndernas par den rynkiga hakan betnksam:
    "H h! Vore jag n, som jag var i min blomstrande ungdom,
    Vore jag n, som jag var, d vid lagmanstinget jag tjnte,
    Frodig och frisk och frnjd och rd som en skinande gldhg,
    Bttre jag visste att skicka mig s, som det gnar en flicka.
    Mngen frnmare man, som mig kom med frmtenhet nra,
    Fick sig en trasa i synen och fven en skopa med vatten.
    Icke ville jag d med alla, som komma och fara,
    Sitta och sprka frtroliga ord, som den flyktiga Hedda
    Sitter med frmlingen nu och slutar ej spola i kvll hr."

    S hon sade; och djupt grep tadlet den blomstrande flickans
    Sinne, och rodnande tog hon sin korg och begaf sig ur stugan.

    Men som d noten en kvll af fiskare kastas i lugnet,
    Varpet i brjan r blankt och knappt vid flarnena krusas,
    Tills omsider det trnges ihop, och fiskarna stngda
    Spritta ur sjn, och vgen i rrelse bringas och hfves,
    S, vid den ldrigas tal, ju nrmre sin mening hoa hopdrog,

    Skiftade frmlingens anletes drag frn lugn och till vrede.
    Vred frn sin bnk uppstod han och talade bittert och sade:
    "Gamla Rebecka, om tyst p den sotiga muren du drefve
    Syrsor och russakor bort, d de springa i krlekens upptg,
    Utan att mnniskor stra och hindra frtroliga samtal,
    Hade om dagen du frid och en lugnare hvila om natten;
    Men som en dre, och ej som det gnar en klok, du beter dig."
    S han sade. Ett ord gaf icke Rebecka till gensvar,
    Utan hon gungade stilla, och tyst hhade endast.
    Men i detsamma syntes igenom den ppnade gluggen
    Petrus p grden ren och den aktade herr kommissarien.
    Ut begaf sig Mattias och lmnade vreden i stugan.

    Strax, d de komna han ntt, begynte han tala och sade:
    "Petrus, frut du varit en gng med lycka min talman,
    Var det nnu och g, om den aktade herrn det ej nekar,
    Snart att fria fr mig till Hedda, ty henne begr jag;
    Allt hvad min frra hustru du lofvat, lofve du henne."

    Bifall nickade strax kommissarien och talade vnligt:
    "G blott, g, fast grden sin yppersta piga frlorar,
    Mer n en piga, ty kr som ett barn har hon varit oss stndigt;
    Men om hon villigt och gladt, som jag tror, frslaget emottar,
    Skola i stugan i kvll ej dans och frplgningar saknas."

    "Hej, Hej!" ordade ter den vlfrstndige Petrus,
    "Icke dock s, ej gr jag stad som en tiggares talman,
    Hvilken fr bruden en narr och knappast tobak fr sig sjlf fr.
    Talar jag, mste en stfva med l frst lossa min tunga,
    Sen skall en brudgumsgfva ocks jag ga fr bruden."

    Leende inbjd strax kommissarien den aktade Petrus,
    Skaffade l, och hans torpare tmde med gldje en stfva;
    Men till stugan igen begaf sig den raske Mattias.

    "Ontrus", ropte han gladt, d han ppnade drren och inkom,
    "Fram med en sidenduk ur din vska, s sluta vi handel!"
    Liksom en sommarsky, af den glimmande blixten itu deld,
    Lyste af gldje din blick vid hans ord, frstndige Ontrus.
    Ej kpslagades lnge, och ej afprutades mycket,
    Hlften dock prutades strax, och den raske Mattias frn Kuru
    Frde den kpta duken i hast till sin svger i salen.

    Denne, s snart han druckit sitt l och gfvan i hand ftt,
    Gick hgtidlig och stolt i sitt vrf till den blomstrande flickan,
    Dr vid sin randiga vf hon i hushllskammaren dvaldes.

    Kommen, tog han sig plats vid den sprakande brasan p spiseln,
    Stoppade pipan, tog med hrdade fingrar ett eldkol,
    Tnde den lngsamt, rkte och teg. Den blomstrande Hedda
    Sktte sin vf och slngde den flyende spolen behndigt.

    Men d den vlfrstndige Petrus sutit en stund dr,
    Trdde han fram och lade den glimmande duken p vfven:
    "Denna", sade han, "ger dig den raske Mattias frn Kuru,
    Gfva som karl, ej ofta bestdd t den fattiga flickan,
    r hon ock vacker som du, och som du vrderad af alla."
    Sade och satte sig ned och rkte och brjade ter:
    "Icke blott duken han ger, men sig sjlf han bjuder dig fven.
    Men att du icke m tveka och tro, att en fattig begr dig,
    Se, s vill jag frtlja dig allt, hvad han har och besitter,
    Lst och fast, det frnmsta; det ringare nmner jag icke,
    Ty upprkna det allt frmdde jag ej p en kvllstund,
    Hade en tunga jag n mer rrlig n lfvet p aspen.
    Frmst p en kulle nra den toppade granen med flaggstng
    Ligger hans vlupptimrade grd, en gldje fr fiskarn,
    Nr i sin gungande bt frn trsket han ser den p afstnd.
    Under den ligga i rund hans noggrant grdade gor,
    krar, som skiftevis gro och skiftevis ligga i trde,
    Brdiga, fulla af svartmylls-kokor p botten af lerjord.
    Ville jag nmna drhos hans gifvande sveder, dr skogen,
    Hrjad af lgorna, tvingas att ge sin fetma t sdden,
    Eller hans kyttlands-tegar, som midt i det sumpiga krret
    Strcka sin lngd och mellan bestndigt fldande diken
    Synas som holmar af guld, nr grdan mognar om hsten.
    krarna pljer han ltt med fem hullglnsande hstar.
    ngar ger han ock, kring hela hans socken bermda,
    Bde p hglnd mark och p lg, vlrdjade alla,
    Hvilka om vren gro blomrika och brgas om sommarn.
    Aldrig betar en tand p hans vl omhgnade ngar,
    Medan de st i sin vxt, de betas af lian allenast.
    Ty med det frsta marken om vrn frn drifvor befriats,
    Lsas hans frodiga kor ur spiltan och drifvas till skogen,
    Dr de i dalarna finna en frisk och rikelig fda.
    S kringvandra de dagen igenom om sommarn och njuta
    Grnskande grs och dricka sig mtta ur rinnande bckar,
    Men hvar afton komma de hem, en gldje fr garn.
    Lyster dig hra ocks, hur mnga hans frodiga hjordar
    Lefva om sommarn p holmar och skr, dem han ger i trsket?
    Femtio ulliga fr och tjugu behornade getter.
    Aldrig stras de dr af vargar, ty s r Mattias
    Ofrtruten och kck att skjuta frdande rofdjur,
    Utan de trifvas i ro och frka sin afvel bestndigt.
    Mycket bekymra ej heller de lnande fren om vintern,
    Ty d st de i stall och ta en rikelig lfskrd;
    Getterna ter kunde den smsta tiggare ga,
    S behndiga ro de stndigt att ska sig foder.
    Kommer en frmling med hst och stannar p grden att hvila,
    Genast springa de fram till hans lass och skfla hans hsck,
    Tills han frtrnad svnger sin piska och drifver dem unnan.
    Se, s har jag beskrifvit hans grd och brdiga gor
    Utan ett svekfullt ord, och p samma stt fven hans husdjur,
    Tager jag hnorna bort och den vaksamt galande tuppen,
    Hvilka i stugan vistas och bo med mnniskor grna.
    Sdant ger han allt, den raske Mattias i Kuru,
    Rik och frnjd, och befaller nnu, som om herre han vore,
    Tre vlmende torparegods p hans brdiga hemman.
    Se, och en sdan man, med sdana hfvor och skatter,
    Sedda med tr fven af den, som rikare nmnes,
    Bjuder dig lyckan nu att ga och ensam besitta.
    Ty s lofvar han dig, den raske Mattias i Kuru,
    Om som en trogen hustru du vill, tillgifven och godsint,
    Dela hans mda om dagen och dela hans lger om natten:
    Frst skall du r som vrdinna i allt och befalla i huset
    Drngar, pigor och barn; din man skall du rda allenast.
    Nycklarna ge du sjlf; hvad ls dig lyster att ppna,
    ppne du fritt, hvad skatter som helst, du finner dr inom,

    Kan du betrakta som dina med frjd och icke med afund.
    Men om du hvlfver ibland ett frslag i ditt sinne, som strider
    Mot hvad din man har tnkt, d mste du vika med saktmod,
    Om jordbruket det rr eller penningens kloka frvaltning.
    Gller det ter mat eller dryck och anstndiga klder,
    Eftergifver din man och vill detsamma, som du vill.
    Tnk d ej mer, frstndiga Hedda, hitt och ditt,
    Likasom mngen gr, som, frledd af sitt flyktiga sinne,
    Stndigt fraktar det goda, han vann, fr det bttre, han hoppas;
    Icke s rik r p blommor en ng i den varmaste sommar,
    Barn, som p gldje den vg, dr vi g mot grafven bestndigt,
    Endast vi akta oss vl, att ej hoppet, det hala, bedrager;
    Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken
    Springer dr hoppet frut och visar en bttre p afstnd;
    Dren fljer det lysten frn en till en annan och ratar,
    Aldrig frnjd, tills slutligt han suckande hinnes af dden."

    Sagdt; och han teg, uppblickade hgt och tryckte frnjsamt
    Med pekfingret p askan, som pst i den rykande pipan,
    Medan hon, rodnande djupt, den unga, frstndiga flickan,
    Nedslog gat, fingrade halsdukssnibben och svarte:
    "Icke vill jag frtiga fr dig, vrderade Petrus,
    Huru med gldje jag hr, att den raske Mattias begr mig;
    Ty du knner dock vl, hvart den fattiga flickan bestndigt
    Riktar en lngtande blick och sitt hjrtas innersta tanke.
    Tungt r tjna en annan, om fven den gode man tjnar,
    Nr fr den ln, han ger, han ger att fordra vr mda,
    Tyngre blir det en gng att kraftls lefva af ndbrd.
    Drfr hyser ej flickan en gladare nskan p jorden,
    n att sin egen bli och r som vrdinna och stndigt
    Tjna en godsint man af krlek och icke af ndtvng.
    Ofta nr ensam jag satt hr oppe och trampade vfven,

    Tnkte jag s: Nr skall du vl, Hedda, vfva ditt eget?
    Spolen flydde ock d rtt ofta den mtande handen.
    Medan en rullande tr fll ned p den randiga vfven.
    Nu, om min fader det vill, vill grna jag flja Mattias."

    Sade och grt af gldje och fattade Petrus i handen,
    Skakande den; och han grt, den gamle, af gldje tillika.

    Men d sitt vrt han slutat och allt aflupit med framgng,
    Gick han till stugan och trffade dr den raske Mattias.
    "Saken r afgjord", sade han glad vid ett ljudande handslag,
    "Vandra till kammaren du och jollra och lek med din fstm!
    Sjlf skall p skidor jag skynda mig hem att hmta mitt folk hit.`
    Sade och lmnade svgern och steg p sitt glattade skidpar,
    Skyndande fjten hem till sitt torp med gldje i hjrtat.




    Sjtte sngen.


    Men p det skogomhgnade Tjderkulla i stugan
    Satt den frstndiga Anna med son och dotter i stillhet.
    Veckans mda var slut, bortskjuten var rocken, och vfven
    Hvilade tyst, ej skttes ett arbete mera af ngon,
    Glade hade de hrt, om n lngre, den kunnige spela,
    Ty som en guldstrng klang i hans mund jrngigan bestndigt.
    Men den frstndige tystnade nu och talte och smlog:
    "Frdig vore jag hr att spela, s lnge jag mund har.
    Visste jag blott, att man tvttade under tiden min mecka."
    Sade och afdrog metkan; och alla frstodo hans mening.
    Upp steg genast den blomstrande dottren och hllde i bunken
    Vatten och tvttade ren hans mecka och bar den att torkas.

    Men den frstndiga Anna p Tjderkulla begynte:
    "Aron, min vn, det r vl, att du s, fast gammal och hjlpls,
    Ansar din kropp och ej lskar att dvljas bestndigt i ugns-sot.
    Drfr vill jag ocks frunna dig spa att tvtta
    nne och hand, och en knif att skrapa ditt grnade skgg bort,
    Ty s skjuter det fram, att den svarta kinden och hakan
    Likna en brgad teg, dr stubben allena r, frig."

    Henne svarade strax den aktade tiggaren Aron:
    "Anna, frstndiga hustru, t mig, hvarhelst jag m gsta,
    Bjuds den renande badstun, s snart den eldas fr andra;
    Drfr som drifvan hvit r min kropp, dr den skyddas af klder
    Anletet ensamt r svart, ty det slas af sotiga hnder,
    Slas af svett och damm, och skgget vxer bestndigt,
    Drfr skadar det ej att emellant tvtta sig endast."

    Sade och redde sig till att putsa sig. Jackan af vallman
    Slngde han unnan och gick till en vr, dr han stilla och bortskymd
    Skrapade skgget frn hakan och tvttade hnder och anlet.
    Drp tog han i hast linborsten frn hyllan och redde
    Lockarna ut, och ledige fllo de snart p hans skuldror.
    Sdan trdde han fram omsider, med undran af alla
    Skdad, ty nu i hans skick ej rjdes en tiggares skepnad,
    Men som en hemmansbonde, som en rusthllare sgs han.

    Genast tog hon till ordet, den kunniga Anna, och talte:
    "Aron, min vn, som du visar dig nu i prtornas skimmer,
    Ville vl ingen, fast fattig du r, vanlottad dig kalla,
    Utan med armarne lagde i kors och med lsta bekymmer
    Satt enhvar p sin bnk, och den aktade tiggaren Aron
    Frjdade alla och spelte en surrande polska p gigan.
    Ty som en sttlig skatt r en sttlig gestalt att betraktas;
    Men det kunde vl mngen frundra sig fver att sdan
    Kraft bland syrsor och sot uppvuxit p frmmande murar,
    Icke p egen mark bland hjordar och brdiga tegar."

    Henne att svara beredde sig nu den frstndige Aron;
    Frst dock tog han ur barmens frvar lerpipan med skinnskaft,
    Mdosamt tndande an, hvad i bottenaskan af stjlkar
    Sprakade n och lnte med rk den arbetande munnen,
    Innan han satte sig ned och brjade tala och sade:
    "Mngen kunde ocks, om frn Soini, det debelgna,
    Hit han komme, en frnde till mig eller gammal bekant blott,

    Nr han mig sg, som jag visar mig nu i prtornas skimmer,
    Kunde han sga: 'Se dr, frstndiga Anna, r Aron!
    Sdan syntes han ej, af lder betungad och armod,
    Fordom i gladare dar, d han gde sitt hemman i Soini,
    Kraftig till r och frnjd som en kung och vrderad af alla.'
    Allts kunde han sga och jag kanhnda med trar
    Hra hans ord och minnas de lttare dagarnas gldje."
    Sade, och starkare sg han drvid den sprakande pipan,
    Blickande opp, men en tr nedrullade rund p hans kinder.

    Honom svarade rrd vrdinnan, den kunniga Anna:
    "Tungt det vore i sanning att tigga frn brjan till slutet,
    Tyngre likvl att tigga till slut, sen i brjan man nog haft;
    Tyngst dock af allt att tigga, om sjlf man sin tiggarestaf tljt."

    Lugnare talade nu den rlige tiggaren Aron:
    "Gud kan sga, att sjlf jag min ofrd vllat, en annan
    Sge det ej, den trycker ej heller mitt sinne bestndigt.
    Endast ibland, d jag frt jackrmen, den strfva, till gat,
    Synes en droppe p den, om p Soini, det debelgna,
    Lnge jag tnkt och mitt hemman, som nu br grda t andra.
    Men om du nskar att hra, frstndiga Anna, mitt de,
    Vl, s vill jag bertta, hur allt aflupit i sanning.
    Kangas ligger i Soini, ett hemman som fyra att skattas,
    Skogrikt, kerbegfvadt, med trsk och grsiga strnder.
    Detta hade min far med grdens blomstrande dotter
    rft, och han grnade dr, som en sommarafton att pse.
    ter frn honom kom det till mig. Jag brjade fven
    Grna i ro, dr jag satt som en kung p det brdiga Kangas.
    Tjnare gde jag, hrdige mn vid plogen och yxan,
    Pigor i stugan ocks, men sner och dttrar, sin moders
    Trst och min lders hopp, uppvxte som plantor omkring mig.
    Sdan satt jag, betalande skatt och tunga med ltthet
    r frn r, afundad af mnga och prisad af alla,
    Tills olyckan dock kom och frstrde min gldje. En frostnatt
    Hrjade kern, ej skuren nnu; fr frdande rofdjur
    Bldde min hjord. S gick dock den kommande vintern med mda.
    Rg upplnte jag d och ville betala om hsten;
    Hsten sknkte ej rg, men gaf ispiggar p axen.
    Drngar och pigor frlto min grd, ogrlig var skatten,
    Lifvet fordrade brd, och i ugnen var torkande bark blott.
    Dagen frnttes nd, s lnge de skonade korna
    Sknkte oss mjlk, ned gick barkbrdet med denna och nrde.
    S skred julen sin kos; fast tynande, hllo vi ut dock.
    Men d en dag frn skogen jag kom, barkbrdan p ryggen,
    Mtte mig frmmande mn i min drr. 'Vn', sade den ena,
    'Glda din skuld, att du icke m se utmtning i dag hr.'
    Hpen svarade jag: 'Lt vara det, rade herre,
    Lt mig betala, d Gud mig unnar frmga; af barkbrd
    Lefva vi nu.' Ej svarande, gingo de ter i stugan,
    Togo frn vggarna ned det ringa frrdet af verktyg,
    Togo, hvad frigt fanns af klder, och buro i sldan.
    Grtande satt hon i sngen p halm, min vrderade hustru,
    Seende p, men hon teg och skte att stilla allenast
    Barnet, som kvidande lg vid dess barm, dygnsgammalt och hjlplst.
    Mnnerna fljde jag ut med det sista, som kunde frpantas,
    Stel i min hg som tallen, d yxorna dna vid roten.
    Men d p grden jag kom, uppskattades bytet; till hlften
    Skylde det icke min skuld. 'Vn', sade mig fogden nyo,
    'Ringa r detta, men har du ej mjlkande kor i din ladgrd?'
    Sade och redde sig till, med ltthet hittande korna,
    Dr de i spiltorna stodo och blade, saknande foder.
    Klafvarna lossades snart, ut leddes den ena och andra
    Stretande mot, oroliga, lmnande sorgsna sitt stlle.
    Sex utleddes till sldan, den sjunde, som mager och kraftls
    Vgrade flja, frunnades mig; s foro de alla.
    Tigande vandrade jag till stugan och ppnade drren.
    'Aron, min vn', s talade d min hustru i sngen,
    'Se dock, att ngot jag fr, som stillar min hunger, en mjlktr
    Vore mig ljuf; jag trstar, och barnet finner ej mat mer.'
    S hon sade; men mig slog mrker fr gat. Med mda
    Kom jag till spiltan fram. Dr stod med hngande hufvud
    Kon och tuggade halm och srjde. Det torkade jufrets
    Spenar med darrande hand jag fattade, msom den ena,
    msom den andra frskte jag d frgfves, -- en droppe
    Sknkte de ej. Frtviflad jag pressade hrdare; blod blott
    Trngde sig ut, och rd bestnkte den botten af stfvan.
    Rasande, bjrnen lik, nr jgarens spjut i hans barm trngt,
    Gick jag till stugan och tog frn spettet ett brd; med ett yxhugg
    Slog jag det snder, och svart flg barken, ur rmnorna kringspridd.
    Bitarna frde jag fram till min hustru: 'Se dr, hvad oss lmnats',
    Sade jag, 't och mtta ditt barn.' Ett stycke hon mottog,
    Vnde det tigande kring i sin hand, sg p det och tryckte
    Barnet mot barmen och fll vanmktig tillbaka p krfven.
    Skidor tog jag p fttren i hast och for till min granne,
    Han, som bodde mig nrmst, en pipas vg, d man skyndat,
    Och d till honom jag kom och begrde ett lindrande bistnd,
    Gaf han det, broderligt delande med, hvad besparadt han hade.
    ter jag skyndade hem med mjlk i en flaska p ryggen,
    Hann till grden och hann stugdrren. En sorgelig klagan
    Mtte mig dr, in gick jag och sg af barnen de tvenne
    ldre, som grtande hgt omgfvo sin moder, det ena
    Skakande henne vid handen, det andra vid lockiga hufvet;
    Men orrlig och stum lg hon, ddsdrifvan var utbredd
    fver den stelnade kinden, och natt betckte dess gon.
    S var det ute med allt, och frdt var det hrliga Kangas.
    Hnderna strckte jag opp mot himlen och fattade sedan
    Stafven och tgade af; barnhopen p klke bakom mig
    Drog jag och gick grhrig frn socken till socken och tiggde.
    Tiden lkte dock sorgen, och nu i frmmande grdar
    Blomstra de lskade barnen p nytt; men sjlf med frnjsamt
    Sinne begr jag mitt brd och spelar min giga, som syrsan
    Sitter, fast solen r knapp, p det vissnade bladet och sjunger."

    Sdant berttade dr den rlige Aron, och honom
    Hrde med trar och grt den goda, frstndiga Anna.
    Men d han slutat, strk hon med rmen kinden och gat,
    Skakade hufvudet, snyftade, snt sig och sprang till sin boda,
    Hmtade ktt in, hmtade smr och mujkor och kalja,
    Rgande bordet med mat; men Aron, den gamle, i nacken
    Tog hon och ndgade fram att, fast mtt tillfrene, ta.
    Denne t, som den rade bjd; d nalkades Petrus,
    Trdde i farstun, ppnade snart den knarrande stugdrrn,
    Stampade snn frn fttren och tog vlvrdig sin plats in
    Hgst vid bordet, dr bnk med bnk i vinkel frenas.
    Men d han tndt sin pipa och lagt skinnmssan p bordet,
    Drog han behagligt en starkare rk och talte och smlog:
    "Anna, han kommer ej ltt, din bror, frn den blomstrande Hedda;
    Fast r den raske Mattias, min vn, som en gdda p kroken,
    Men om dig lyster, s kom, och vi frdas i afton gemensamt,
    ldre och yngre, och fira med frjd hans frlofning p herrgln."

    Sagdt; och alla de hrde hans ord med frundran och gldje.
    Genast klarnade ter den kunniga Anna i synen,
    Gick till sin kista att kl sig, och dottren sig kldde tillika.
    Sonen, den reslige Karl, tog endast sin scharlakansvst p,
    Knppte sin jacka igen, uppjmkade byxorna hgre,
    Spnde sitt blte om medjan och stod ren frdig till aftg.

    Men till sin mecka vid brasan begaf sig den rlige Aron,
    Tog den rykande n af hetta upp sig och sade:
    "Petrus, frstndige vn, det r tid, att jag tackar och vandrar
    Nu, sen du dygnet om i din grd vlplgat och fdt mig;
    Mnga bemedlade mn m jag trffa i afton p herrgln,
    Hvilka mig hylla som du och bjuda p gldje och gstning,
    Ingen trffar jag dock som den kunniga Anna att skattas,
    Hvilken, fast mtt jag var, mig tvungit att ta n mera."
    Sade och fattade stafven, beredd att tga till herrgln.

    Honom hejdade dock den rlige Petrus och sade:
    "Aron, det hfves ej dig att sjuttiorig i mrkret
    Tga till fots frn min grd, d jag n bar hstar i stugan;
    Tungt det vore fr dig, men fr mig en nesa i socknen.
    Drfr ker du bst, d min son med vigare ftter
    Skyndar p drifvan sin frd och skidorna tyglar i farten."
    Sagdt; och den ldrige satte sig glad fr brasan att vnta.

    Men storsttlig och grann i sin grnrdrandiga ullkjol,
    Halsen beprydd med en duk af kattun, mngrosig och frgrik,
    Trdde hon fram, lik sommarn i prakt, den frstndiga Anna.
    Frdig att resa var hon, och beredd var den blomstrande dottren.
    Skymmeln spnde den reslige Karl snart frdig i redet,
    Fllar i sldan man bar, och ut begfvo sig alla,
    Vntande gldje och dans; inhysingen Pavo allena
    Lg p den sotiga muren och strckte ett ben och ett annat;
    Rra sig iddes han ej till den kalla, besvrliga frden,
    Utan han lskade mer grdsvaktareposten och valde
    Hvilan och hettan och rken och barnens och syrsornas sllskap.




    Sjunde sngen.


    Petrus sjlf och hans dotter och Anna och tiggaren Aron
    Brjade sakta sin frd med den hrdiga skymmeln i redet.
    Skakande tyglarna, talade d den frstndige Petrus:
    "Aron, min vn, fast flen r god, ej vill jag i traf dock
    ka, ty lasset r tungt; men biter dig klden i meckan,
    Sg, och jag smller ett slag, och vi drja ej lnge p vgen."

    Honom svarade rrd den rlige tiggaren Aron
    "Pecka, bekymra dig ej; om ock naken p sldan jag sute,
    Frden ej nmnde jag svr, d med dig och din hustru jag frdas.
    Godt r ett rgadt bord, d man hungrande kommer i stugan,
    God en pls, d man fryser, och god en bdd, d man trtt r;
    Ringa r detta likvl mot mnniskogodhet att sttas.
    Hyllad jag blifvit af er som en far, min mecka r tvttad,
    Magen r spnd som en trumma, och nu jag ker bekvmligt,
    Vrdad nnu, d jag lmnat er grd; helt annat jag utsttt,
    Ssom en gng, d jag gick och rnade tigga i staden.
    Missvxt drabbade landet, i socknarna saknades fda,
    Bonden knappade, tiggaren svalt. I staden, jag tnkte,
    Finns ett rikare folk med fetare krar och gor.
    S jag tnkte och tiggde mig fram med mda; den gamla
    Foten vgrade ofta att g, och psen p ryggen
    Tyngde, fast blottad och tom. Uthungrad, med svikande krafter
    Kom jag till staden omsider och sg ett under af alla,
    Sg, frstndige vnner, hvad ej jag tillfrene skdat:
    Grdar, men ej kring grden ett flt med krar och ngar,
    Icke vid knuten en teg, som burit en pipa tobak ens,
    Grdar funnos dr blott, hgtimrade, fnsterfrsedda;
    Mlade, stolta att se, framstrckte de brokiga rader
    Lngt, och emellan dem korsade hundrade vgar hvarandra.
    ter p vgarna hrdes ett dn som af skor och stormar;
    Krror rullade fram, fyrhjuliga, silfverbeslagna,
    Prktiga, byggda som hus: af de trafvande flarnas hofvar,
    Piskornas smllar, kuskarnas skri och hjulenas buller
    Dnade luften, och darrade fnster och vggar omkring dem.
    Men lngt unnan bekymren, med frjd frntande dagen,
    Suto i hvarje af dem guldsmyckade herrar och fruar,
    Fjrlarne lika, som sitta i skimrande skrudar p blomstren,
    Nr solstrlen r varm och sommarens vindar dem gunga.
    Hpen gick jag p sidan och strk mot vggarna meckan,
    Mssan i handen jag bar och stannade ofta att hlsa;
    Ingen sg mig dock an, men alla de skyndade fram blott.
    Sdan kom jag, af ingen bemrkt, till ett ppnare stlle,
    Jmnt, med stenar belagdt, af lysande grdar omkringhvrfdt.
    Dr afbrt jag min frd och stod i behagelig trygghet,
    Armarna slagna i kors, och beundrade. Frmst dock af alla
    Lyste ett hus, som en by till sin vidd, till sin hjd som en bergs.
    Detta beundrade jag och kunde ej mtta mitt ga,
    Seende jttarnes verk, ty af mnniskor var det ej uppbyggdt.
    Men dr stod vid min sida en man, som sopade flitigt
    Vgen och skt med sin kvast den ymniga smutsen i hgar;
    Honom, med nskan att frga om allt, tilltalte jag slutligt:
    'Sg dock, min vn, om en kyrka det r eller annars fr kungar
    rnadt och byggdt; af frvning r hela mitt sinne betaget.'
    S jag sade, men han teg stilla och bet sig p lppen,
    Leende slugt, och ett skndeligt spratt han nrde i hgen;
    Ty d jag vnde mig om att ter beundra och skda,
    Snkte han kvasten i dyn och slog mig p ryggen: en svart flck
    Stannade efter, och styggt nedsmordes den tvttade meckan.
    Sorgsen begynte jag g och ville ej strida i otid,
    Rdd i min hg och frsagd som tuppen p frmmande sophg,
    Men af en svrare strid jag mttes; en gosse, i trasor
    Hljd, uthungrad och svart, sg slaget: med ljudande gapskratt,
    Smllde han hndren ihop, hgt hoppande; hitt och ditt
    Vnde han blickarna sen och kallade vnner. I blinken
    Ljd till hger och vnster ett sorl: barfotade ungar
    Trafvade fram, kringyrde af smuts, med jublande frjdrop
    Sgo de mig och sprungo p svingade ftter omkring mig.
    En lopp djrfvare fram och slet mig i meckan, en annan
    Hotade blott och sparkade opp som en fle, den tredje
    Slog sig p knna och skrek -- i sin frjd spetsfundiga speord,
    Medan den rrliga flocken alltmer frstrktes och stundligt
    Kckare blef att nalkas och fly. Af skam och frbittring
    Svor jag och rusade fram nu t ett hll, nu t ett annat,
    ndtligt fick jag med list en fngen och slngde i flocken
    Honom och slog en annan omkull som en kgla; p en gng
    Grep jag dem bda igen och agade bda med tung hand.
    Skriande sprattlade dessa, med ndrop sprungo de andra
    Vida omkring; folk skockades snart; tv mnner med sablar
    Togo mig fatt, och snart, af en sorlande skara omkringhvrfd,
    Frdes jag bort lngs vgen och blef i ett fngelse insatt.
    Men d jag sg mig hktad och sg, hur drren igenslts,
    Greps mitt hjrta af sorg, och jag satte mig neder att grta,
    Tnkande rrd p den tid, d jag lefde vrderad af alla,
    Tnkande rrd, hur jag nu med grhr skulle som fnge
    Sitta bland fngar och ej f gldjas af himlen och ljuset.
    Bittert satt jag och grt, men nra min sida p bnken
    Hvilade tv frstndige mn med fjttrade ftter,
    Gldtiga, sprkande tyst om egna bedrifter och andras.
    Dessa frdrogo ej lnge min sorg, men svuro i hast till,
    Snsande bda; och s tilltalte mig bittert den ena:
    'Kyrktjuf, sjung dig ej hes, att din stmma m ljuda behagligt,
    Nr sngmstaren snart slr takt p din rygg och du ter
    Tvingas att hlla till fyrtio par den vanliga tonen.'
    S den ena, och strax tog fven den andra till ordet:
    'Grskgg, trifs du ej hr, s bjds du ej heller att komma!
    r dock frdmdt, att enhvar, som takls irrar i landet,
    Sist skall trnga sig hit att stra en man i sin boning.'
    Sdant talade dessa, och mycket, som liknade detta,
    ndlst gckande mig och bespottande dagen igenom.
    Men nr solen frsvann frn fnsternas galler om kvllen,
    Kom fngvaktaren in och gjorde p trtan en nda.
    Mat inbragte han fven och satte p bnken ett soppfat,
    Satte dit brd, men sen frskte han ftternas bojor,
    Om oskadde de voro, och slog med en hammare p dem.
    ter, nr allt var bestyrdt, som sig borde, begaf han sig ddan,
    Bister att se, men han manade mig att ta och sade:
    't, bjrnhufvud, och salta dig nu, sen fr du mhnda
    Sitta vid vatten och brd en mnad och slcka din trst hr!'
    Sade och bommade drren igen. Af rdsla betagen,
    Genast till maten jag lopp, att bereda min mage till fastan.
    Mycket belopp sig dock icke p mig, ty som hungriga vargar
    Kommo de andra i hast, och snart sgs bottnen i fatet.
    Men d de tit och jag satt ensam och gnagade benen,
    Talte de sakta en stund i hvarandras ron betnksamt,
    Hvlfvande stora frslag: p en gng uppsprungo de bda,
    Grepo mig, svingade hgt blankt slipade knifvar och sade:
    'Ropar du, hugga vi till, men svr vid Gud att oss icke
    Rja i natt, d vi rna att fly, om du lskar att lefva.'
    Dessa jag svarade ter med frjd och hopp i mitt hjrta:
    'Vnner, ej vgade jag en pipa tobak p ert vett mer.
    Kostligt, menen I knifvar och ed behfvas att tvinga
    Fngen frn vatten och brd till mnniskofda och frihet?
    Men dock svr jag, vid Gud, att ej rja er, utan er bist.'
    Sagdt, och de lmnade mig, framtogo ur gmmorna filar
    Bda och satte sig ned att nta p ftternas bojor.
    Arbetet gick dock ej fort, af mnnerna droppade svetten,
    Men jrnbojan var stark; fast filad tillfrene, hll den.
    Bgge jag hjlpte i vxling och delade mdan med gldje,
    Lngtande ut; s kufvades vid midnatten omsider
    Jrnen, och mnnerna svngde med lje de lediga fttren.
    Snart uttogo de d en stock, lsskuren ur vggen,
    Gmd fr spejarens ga af halm, som pste i sngen,
    Denna togo de ut, och vi krpo med gldje ur rummet.
    Skyndsamt hunno vi smygande fram till ndan af staden,
    Men dr stannade tvrt den ena kamraten och sade:

    'Vnner, ej hfves det oss att springa som harar till skogen,
    Rdda och tomma, men mig syns bst, att vi borgarelsen
    Prfva frut och taga, hvad nyttigast r fr vr resa.'
    Sagdt; och den andra jakade strax. Mig lyste att skuldls
    Vandra min vg, och jag tog af mnnerna hjrteligt afsked.
    Trgd skildes jag frn dem och gick lttfotad; men desse
    Drjde och vandrade af att stjla i nrmaste grdar.
    S, frstndige vnner, frlopp stadsfrden; en dylik
    Gr jag ej sjlfmant mer och fruktar ej heller att tvingas,
    Ty fast jag noga beskrefs frn predikstolen, och alla
    Mantes att taga mig fatt och fra mig fngslig till staden,
    Skyr dock enhvar att plga den ldrige Aron och lyssnar
    Hellre p gigan, d glad jag knpper en polska om kvllen,
    n han min grt vill skda och hra min jmmer och klagan."

    Sdant berttade nu den frstndige Aron; och alla
    Hrde med nje hans ord. Mellertid framlunkade flen
    Kckt, och man visste ej af, frrn herrgrdsbacken man uppntt.
    Dr nedhoppade Petrus och gick vid sidan af sldan,
    Skjutande p, och med tmmarna smllde han skymmeln p lnden;
    Uppfr gick det med fart, och i hast stod sldan vid stugan.
    Njde frnummo de genast, att festen var brjad dr inne,
    Sollikt tindrade ljus ur de ppnade gluggarnas imma,
    Drrn stod vida p gafvel, och ljud af en stojande polska
    Susade fram som en storm och fyllde den rymliga farstun.

    In frfogade sig den frstndiga Anna och dottren,
    In gick tiggaren Aron ocks, men den rlige Petrus
    Band vid sldan sin hst, sen han ltit den tumla sig frst dr.
    Stolt stod skymmeln och gnggade sen bland frmmande hstar,
    tande njd vid sitt lass och med hofven straffande grannen,
    Hvar gng denne fr djrft pnosade het i sldan;
    Petrus, hans gare, ter begaf sig till stugan och ingick.




    ttonde sngen.


    Sng, lt hra hvad allt den frstndige Petrus i stugan
    Sg, d han tgade in och stannade hpen vid drren.
    Tolf tttskockade par kringsvngde p golfvet i polska:
    Stolta, med gonen blngande kvinnorna, mnnerna ter
    dmjukt bjande hufvudet ned, med blickarna snkta.
    Dansen sktte nu dessa och frmst af alla Mattias,
    Hvilken med glam kringfrde den aktade Anna och Hedda,
    Medan p nrmaste bnk tv tagelbespnda fioler
    Strkos af kunnige mn och ljdo med gigor i samklang.
    Nrmare bordet satt Zakarias, vrden p Hjerpvik;
    Ensam, stolt som en kung och med armarna knutna p brstet
    Sg han p dansen, s ofta han ej lstfvan iakttog.
    Gent mot den rades plats vid den blossande brasan p hrden
    Vrmde sig tiggaren Aron i bredd med den gamla Rebecka.
    Aron stllde som bst jrngigan i ordning, Rebecka
    Gungade stilla och smekte p knt den sprckliga katten.
    Men den frstndige ryssen, den brunskggyfvige Ontrus,
    Ropte i vimlet och hll aflgsna de dansande paren.
    Tvenne kamrater han ren bragt under en bnk, och i trygghet
    Hvilade desse, den tredje han hll med mda i famnen.
    Denne, fast ofrmgen att st p de sviktande benen,
    Stretade mot och ville ej lmna den gldtiga dansen.
    Honom dock, jmt kringknuffad och sttt, framslpade Ontrus,
    Mdosamt trngande fram till den rymliga bnken omsider.
    Sdant betraktade dr den frstndige Petrus med undran,
    Nr han till bordet gick och tog vlvrdig sin plats in.

    Tiggaren Aron, s snart han lagat sin giga och vrmt sig,
    Gick att stta sig vid spelmnnernas sida p bnken.

    Honom, strax d han kom, tilltalte den rlige Anders,
    Hvilken med ledsnad gned p fiolen, begrlig att dansa:
    "Skulle s sant du spela fiol, som du knpper p giga,
    Kunde den yngre en stund f gldjas af dansen i afton;
    Men som ett vggspel sitter du nu och frmdde vl knappast
    Styra en takt, om ej jag med fiolen regerade polskan."

    Till smlje sin mun drog tiggaren Aron, betnkligt
    Skrapande sig vid rat och halfbrydd talande detta:
    "Mnne jag komme ihg kanhnda en polska p gamla
    Dagar nnu, fast p lnge jag ej haft strke i handen."
    Sagdt, och den bjudna fioln med frstlld okunnighet tog han.

    Sakta spelte han frst, frskande; men om en kort stund
    Fyllde sig tonen, och takterna rullade snabbare, hastigt
    Tvang han ur strngarna ljud med en svingande strke; p en gng
    Klingade bas, kvint, alt och tenor: vid hans sida frstummad
    Gapade grannen och snkte fioln; men till stormande ifver
    Vxte de dansandes lust. Svett lyste p parenas pannor,
    Prtorna flgo ur klykorna, stolar och bnkar frstrddes,
    Fallandes rop, taktstampningar, gapskrattssalfvor och rkmoln
    Hvirflade om hvartannat, och sviktande brakade golfvet.

    Gamla Rebecka, fast ttt till den blossande brasan hon trngt sig,
    Stttes af vda ocks, att s nr hon fallit af muren:
    Klagande drog hon sig unnan och satte sig nrmare drren.

    Af medlidande rrdes den rlige Petrus i hjrtat,
    Nr han den ldriga sg, hur af alla frskjuten hon satt dr;
    Bordet frlt han och let och gick till den gamla och talte:
    "Hej dock, Rebecka, hvad btar det hr att klaga och srja?
    Kom, och jag leder dig fram till det rymliga bordet i trygghet!"

    Honom svarade ter den skrpliga halta Rebecka:
    "Nej, frstndige Petrus, i vrn m jag gmma mig unnan;
    Nrmast grafven r vrn mest passlig nd fr den arma.
    Som p det skjutande trdet ett lf, fjolgammalt och vissnadt,
    Sitter jag hr bland unga, som frjdas af lifvet och dansen.
    O, att jag toges bort till de andra, son myllas i jorden!"

    Sade och snyftade bittert och grt. Vlaktade herren,
    Nyss inkommen att se fr en stund det glada gelaget,
    Stod hrande rrd de vxlade orden och talte:
    "nska ej slikt, Rebecka, och tnk ej p grafven i otid!
    Hvem, d ej du mer rrs i den rymliga stugan, skall vcka
    Pigorna opp till rock och till vf, hvem pyssla med katten,
    Hvem ge hnorna mat och vakta p ggen bestndigt?
    Lyft ditt ga och se dr borta p bnken den gamle
    Aron, hur hjrteligt lugn han gnider fiolen och svettas;
    Sdan han syntes mig sist, d han spelade giga p tingsgln,
    Syns han nnu, okufvad af lderdom och bekymmer.
    Armen han svnger med kraft, ltt lpa de rrliga fingren,
    gonen lysa af frid, att med himmelens stjrnor frliknas;
    Modig, Rebecka, som han m du mta den svrare dagen."
    Sade och forslade sakta den gamla till bordet; och gumman,
    Stolt af den heder hon rnt, frglmde sin jmmer och satt sen
    Gungande stilla, och tyst vlsignande gamla och unga.

    Men nr polskan var slut och fiolerna tystnat och gigan,
    Ryckte den kunniga Anna sin man frtroligt i rocken,
    Och d hon frt till ett hrn den vlfrstndige Petrus,
    Talte hon hemlighetsfullt och hviskade honom i rat:
    "Ville du icke frm Zakarias, vrden p Hjerpvik,

    Att fr sin blifvande mg och sin hjrtligt lskade dotter
    Hlla som far ett frmanande tal, som de dag ifrn dag sen
    Skulle i vrdsam hg frvara och rtta sig efter.
    S var fdernas sed: d de gfvo sin dotter t mannen,
    Talte de gyllene ord, uppmuntrande honom och henne;
    Aldrig glmde vl sen de unga den varnande rsten,
    Utan den fljde dem t som frlofningens minne bestndigt.
    S fr de ungas skull som fr gsternas mste han tala,
    S att enhvar hgtidligt m se de bdas frlofning."

    Henne svarade sakta den vlfrstndige Petrus:
    "Icke nnu r det tid att stta din vilja i verket;
    Sdan r Zakarias: han vill, d frplgningen brjar,
    Dricka i ro, och han ger ej grna sin granne ett svar d;
    Men d han sutit en tid vid sitt stop, och det vrmande let
    Lossat hans tungas band, framflda de sparade orden,
    Bubblorna lika i mngd p den forsande bcken om vren.
    Ingen nrmar sig d, som ej genast tvingas att lyssna,
    Om han frtljer en sak eller varnar och rttar de yngre,
    Och man bytte vl strax och gfve med gldje emellan,
    Kunde man skaffa sig s hans talande mun och hans klokhet.
    Drfr vnta allenast en stund tlmodigt; din nskan
    Fyller han snart af sig sjlf, Zakarias, den rlige gubben.
    Ty ltt ser du dock ren, hur hans panna frklaras, hur munnen
    Ler mot drycken frnjd som en and, dr hon dyker i sunden,
    Och hur han sitter som ngen i regn, upplifvad vid bordet.
    Men mellertid r det bst, att du skter ett roande samtal
    Eller ocks till en artig minett uppmuntrar de unga;

    Mitt skall det vara att ge Zakarias stmma och tunga."

    Sade och lmnade snart den aktade Anna tillfredsstlld,
    Tog frn det rymliga bordet ett stop frnjsam i handen
    Och tilltalte sin vn, den rade vrden p Hjerpvik:
    "Drickom nnu, Zakarias, i frjd tillsamman, som fordom
    fven i svrare dar vi drucko med modiga sinnen;
    Ty det hfves dock bst den frgngliga mnskan att gldjas,
    Likasom ikorn, ltt i sin hg, p det brckliga flarnet
    Seglar frn vg till vg och vntar att hinna till stranden!"

    Sade och drack; d hjde ocks Zakarias sin kanna,
    Lifvande hjrta och sjl med skummande l, som hans lust var;
    Men sin frstndiga vn sen svarte han gladt och frnjsamt:
    "Visst m jag fgna mig nu, ty som gonstenen och ljuset
    Skattar en far hvar lycka, som hndt det lskade barnet."

    S samtalade dessa och hrde fiolerna ter
    Stmmas och sgo en artig minett tillstllas p golfvet.
    Men till bordet och till den frstndige torparen Petrus
    Sllade mngen sig d, som frsmdde den gldtiga dansen,
    Skande hellre ett skummande l och joller och samtal.
    Kom bland andra ocks den varubeprisande Ontrus.
    Honom brydde dr strax den rlige Petrus och sade:
    "Se dock, dansar ej du, danskunnige broder? Kanhnda
    Fruktar du kvinnornas list, om de skulle frblinda ditt sinne,
    Om, din vrderade hustru till harm i det rika Archangel,
    Flickorna skulle som sknk framlocka en duk ur din vska."

    S han sade och teg; men den brunskggyfvige Ontrus
    Satte sig nra intill och tog hans hnder och svarte:

    "Sdant fruktar jag ej, frstndige Petrus, och grna
    Ville jag dansa bland andra, ty sng och dans r det bsta;
    Men jag finner ej ltt en flicka, som icke frsmr mig.
    Nalkas jag vnligt och rcker min hand, d springer hon unnan,
    Skrmd af mitt skgg, och hon ler, och de friga skratta med henne;
    Ingen besinnar och tror, att fven den frmmande mannen
    ger ett hjrta, dr gldje och sorg kan vckas af andra.
    Ville helst du, min vn, hra och fylla min nskan,
    Ber jag dig nmna vid namn och beskrifva till stnd och till villkor
    Ngra, som dansa hr nu, den raske Mattias till ra.
    Frst, hvem r hon, den vrdiga, vlansenliga gumman,
    Som, framskridande frmst som det gungande skeppet i hamnen,
    Mter sin takt och sin randiga kjol utbreder med fingren?
    del synes hon mig och ett mnster fr gamla och unga."

    Honom svarade glad den vlfrstndige Petrus:
    "Anna och ingen annan det r, min aktade hustru,
    Hvilken i mnga skiftande r, som kommo och flydde,
    Trogen vrdat mitt hus och sknkt mig sner och dttrar.
    Mig bermmer den man, som henne bermmer och rar."


    Och han sade igen, den varubeprisande Ontrus:
    "Lycklig tyckte jag dig, min vn, tillfrene redan,
    Treflig och rask och frnjd, som du var, och aktad af alla;
    Trefaldt kallar jag nu dig lycklig och sll, d en sdan
    Hustru blifvit din lott; ty frn himlen kommer det goda.
    Nu m du sga ocks, hvem r han, den reslige gossen,
    Som kringsvnger som bst den unga, beskedliga Hedda?
    Yster gr han och stolt i sin vallmansjacka som flen,
    Nr p en grnskande ng han betar bland andra och modigt
    Skakar sin fylliga man och gnggar af gldje och krlek."

    Honom svarade ter den vlfrstndige Petrus:
    "Denne r Karl, min lskade son; hur han artar sig framgent,
    Vet Den, honom mig gaf: Han styre det allt till det bsta."
    Hrp talade snart den varubeprisande Ontrus:
    "Likasom odlarn vrdar det trd, han sdde, och stndigt
    Ser p dess vxande stam och vattnar och vntar sig fgnad,
    S gr fven en far med sitt barn; m den unga bestndigt
    Tnka p fadrens bekymmer och bli hans gldje i stllet.
    nnu finnas hr tv, som jag nskade knna: -- den raske
    Ynglingen dr och den blomstrande flickan, han leder behagligt.
    Vacker r han, och hon kan bst jmfras med Hedda."


    Honom svarade ter den rlige Petrus och sade:
    "Drngen skdar du dr, den snabbe, driftige Anders,
    Son till en del man, Zakarias, vrden p Hjerpvik.
    Prisar du ynglingen nu som rask i den flyktiga dansen,
    Dubbelt skulle du hja hans lof och beundra hans ifver,

    Sge du honom en gng, dr i svett han rdfar sin faders
    Krr och, stark som en bjrn, uppbryter den rotade granen.
    Flickan, frstndige vn, r min dotter, den ldsta, vi ga,
    Anna och jag; hon skter vrt hus och spdare syskon,
    Lindrande modrens mda med flit, som dttrarnas plikt r."

    Honom svarade rrd den varubeprisande Ontrus:
    "Lycklige, trefaldt lycklige du, som sitter i vnners
    Krets, vrderad och knd, och trampar ej frmmande trakter.
    Lugn betraktar du hr en trogen maka och skdar
    Vl uppfostrade barn, som blomstrande plantor vid bcken,
    Medan en annan, frn fdernebygd och bekanta och frnder
    Skild, kringtgar, frsmdd som den oupplsliga gtan."
    Sade och snyftade sakta och grt; klartindrande trar
    Rullade ned p hans kind och vtte det yfviga skgget;
    Men som en honing ljuf flt saknaden genom hans dror,
    Ty han mindes sitt hem, han mindes det isiga hafvets
    Strnder och Dvinas flod och det varurika Archangel,
    Och han tnkte drvid p sin hustru, som suckade ensam
    Ofta i dagens bestyr och ofta i nattliga hvilan,
    Samt p sin lskade son, den spda, som lmnades fjrran,
    Jollrande n och stammande fadersnamnet med gldje.




    Nionde sngen.


    Sdan srjde han nu, den varubeprisande Ontrus,
    Och uppvckte hos mngen de svalkande trarnas vllust.
    fven fuktades du, frstndige Petrus, i gat,
    Nr p din hustru du sg, den goda, frstndiga Anna,
    Och p din resliga son och din vl uppfostrade dotter,
    Gladt erinrande dig, hur p Tjderkulla de samflldt
    Bodde i ostrd ro som fgelungar i nstet.

    Bgge grto de dr af sorg och gldje i vxling,
    Medan de drucko sitt l och sgo den lnga minetten
    Slutas och hrde fiolernas sorl nedstmmas och gigans.

    Men d reste sig hg Zakarias, vrden p Hjerpvik,
    Lmnande ste och rum vid fversta ndan af bordet,
    Och framtrdde med manliga steg allvarlig p golfvet.
    Alla betraktade strax med frvnade blickar den gamle:
    Ty s var han att se som ett skmoln, nr det p fstet
    Tgar i rodnande prakt och kyler den kvalmiga dagen.
    Hotfullt stannar det d omsider; den fjttrade viggen
    Bryter sig ls med dn och bestrlar det yppiga regnets
    Genomskimrade skur; men odlaren hpnar och frjdas,
    Skdande himlen i hot och den tvinande tegen frfriskad.
    Sdan syntes han nu, Zakarias, dr han betnksam
    Gick till sin aktade mg och sin dotter, som nra hvarandra
    Suto och vxlade krliga ord p den rymliga bnken.
    Skyndsamt stodo de upp, d de sgo den ldrige nalkas,
    Bda, och lyssnade till, om han hade en sak att befalla.

    Men det klappade ren p hans lpp, det besinnade talet,
    Lngtande ut, och han tog den raske Mattias vid handen,
    Tog sin dotter ocks och fordrade tystnad och sade:
    "fven att dansa r vl p sin tid; jag tadlar ej dansen,
    Tadlar ej heller joller och skmt, d det fvas anstndigt;
    Men man br dock ej alltid, s lnge det skiftande lifvet
    Varar, fiolers ljud och gigor, som mana till polska;
    Gldjen sndes ej heller s rik till den brdiga jorden,
    Att den bestndigt frmr med vederkvickande hfvor
    Hugna en mnniskas sjl och bja dess sinne till skmtet;
    Drfr gagnar det vl att i tid pminnas om allvar.
    fven det vacklande barnet frstr, hvar lra frutan,
    Njuta sin lycka och vet att trifvas och leka i gldjen;
    Men att vid hrdare dar och vid mdosammare plikter
    Handla med mod och hvad rtt, hvad ortt skilja med klokhet,
    Drtill mste du fvas af mnga betnkliga skiftens
    Vxlande lopp eller ledas af den, som mera beprfvat.
    Drfr r det ock vl att hra den ldriges varning.
    Frst m du gmma, Mattias, de ord, jag dig lgger p hjrtat,
    Trettiorig sjlf den sextiorige gubbens:
    _Lt din frtrstan ej gro p ditt hemmans tegar allenast,
    Srj ej mer, d du mister en sak, n du gladdes att f den,
    Sist, g s med din hustru till doms, som du gr med ditt ga!_
    Enkla synas de vl, de hrliga sprken, af fdren
    rfda frn barn och till barn, men huslig lycka och vlgng
    Vxa ur dem som, blommor ur ngens brdiga skte.
    Se, hvad du ger, och allt, hvad af mnniskohnder ihopbragts,
    Har sin fiende ock, olyckan: din lofvande ker
    Hrjas af hagel och frost, och din hjord frstres af vilddjur.
    S omskiftar din lycka, som sn frsvinner om vren,
    r den ej tryggad p fastare grund n p jordiska hfvor.
    Men d du lider en skada, betnk, hvad gldje dig sknktes
    Af det frlorade frst, och vg drefter din saknad,
    Och jag tror, du ej d skall srja din hjssa till gr hr;
    Ty som sparfven r frn r frstorar sitt nste,
    ker ock mnniskan grna sitt bo och vrderar ej mycket,
    Hvad hon frvrfvat ren, ty det icke frvrfda r mera.
    Men mot din hustru vare du mild, som det gnar den starke,
    Jmt erinrande dig, hur mycket den svaga dock gagnar,
    Nr hon med foglighet vnjes att se i mdan sitt nje.
    Ty s sger jag dig, och s r en hustru fr huset,
    Likasom bandet, som sluter omkring det rymliga stopet;
    Kraftlst synes det visst och spdt och ringa till nytta,
    Men frsk dock en gng att frstra det: rmna vid rmna,
    Lagg afsndrad frn lagg skall du se och let omkringspilldt.
    Drfr g med din hustru till doms, som du gr med ditt ga.
    Men, frstndiga Hedda, till dig vill jag tala nyo,
    Ssom jag plantat frut i ditt brst allvarliga lror
    Frn den dag, d din mors mildt varnande stmma var tystnad
    Och p mig ensam fll det tunga bekymret om barnen.
    Ofta har jag dig sagt, hur den brckliga kvinnan bestndigt
    Mste vid tlamod och vid eftergifvenhet vnjas,
    Ty att af andra bero r dess lott, men hon mrker ej tvnget,
    Nr hon viker, hon mrker det blott, nr hon vredgas och trotsar.
    Se, det sger jag nu, och tror, du skall se det besannadt,
    Nr du som maka en gng tfljer Mattias i lifvet:
    Friden knytes af ingen, om ej af hustrun i huset.
    fven en godsint man kan ledsna ibland och p henne
    Hmnas en grannes bitande ord, en tjnares trghet;
    Men d gnar det henne att blidka hans hetta med saktmod.
    Tyst m hon tla hans knot, tills ifvern lmnat hans sinne,
    Likasom bjrken bjer sin topp fr ilen och tligt
    Vntar p aftonens stund, nr stormarna lngta till hvila.
    Snart nog ngrar han allt det hrda, han sagt i sin vrede,
    Om ett frtrnande svar ej ligger och retar hans sinne,
    Och han nskar ej mer n att godhet glda med godhet.
    S blir lugnet befst, och smjan vxer, och kvinnan
    Tryggar sig glad vid den starkares arm och beskyddas af honom;
    Sjlf han ger sin frjd i henne och ger fr den kra
    Lif, om det gller, och gods, som den tandbevpnade hunden
    Stannar mot vargen med mod fr hjorden, och trampar och trampar,
    Frdig att kmpa fr den och fraktande hotet af dden.
    Men hvad frnmligast gr en mnniskas lycka i vrlden,
    Binder makar i frid och frliker och trstar och glder,
    r gudsfruktan, som aldrig r mtt af det goda och rtta.
    Denna frvaren bda och lefven och rrens i den blott.
    Den gudfruktiges ro r som furan, vuxen p heden,
    Tryggad och fast, ej bjer en storm den vldiga stammen;
    Samlas ock mnga att hugga den ned med frenade krafter,
    Gr det ej ltt, manhaftiga slag, vl fvade armar,
    Lngt dagsverke behfs drtill och yxor af godt stl."
    S frmanande slt Zakarias, vrden p Hjerpvik.

    Genast var det att se, hur de frigas tigande lppar
    ppnades hastigt till lof och berm fr det ljudande talet.
    Men s hviskade mngen sin granne frtroligt i rat:
    "O, att han drucke som nu, Zakarias, frn morgon till afton;
    Grna trakterade den, som klok frnjes af klokhet."
    Medan det hviskades s och enhvar frnjdes af talet,
    Gick Zakarias tillbaka och tog vlvrdig sin plats in
    Hgst vid bordet, dr bnk med bnk i vinkel frenas.
    Ej frglmde han dr att tmma sitt stop fr de sinas
    Stadiga lycka och vl, ej heller att rra sin tunga
    msom i egna frstndiga vrf och msom i andras,
    Ssom han mycket sett och mycket beprfvat i vrlden.

    Men p den rlige Aron, som lagt fiolen p bnken,
    Medan han sorgls satt och torkade svetten ur pannan,
    Hll vlaktade herr kommissarien sitt ga bestndigt.
    Honom vrderade s den frstndige herrn, att han hellre
    Ltit omsider sin yppersta drng borttga till andra,
    n han den ldrige slppt ur sin grd. En fradgande stfva
    Tog han i handen till slut och bjd den gamle och sade:
    "Aron, min vn, drick l och frfriska dig, som du frtjnt har
    Genom din polska, som ljd som ett nordanvder i furan;
    Sen m du kasta din tiggarestaf p den blossande brasan.
    Hr m du lefva, min vn, p din lderdom, lugn och betryggad,
    Beten meta t mig, d jag fiskar med krokar om sommarn,
    Jaga frn kern svinen och hns och tuppar ur trdgln.
    Slikt m om sommarn bli din befattning; den hrdare vintern
    M du frnta i stugan, och sitta med pipan i munnen,
    Bindande ryssjor och nt och lappande hlen p noten."

    Stfvan emottog rrd den frstndige Aron, sitt anlet
    Lyfte han hgt, att den svllande trn knappt kunde ur gat
    Rulla, men glad i sin sjl genmlte han: "Prisa och tacka
    Vill jag min Gud, som mig frde till er, vlaktade herre!
    Mycket jag prfvat, det vrsta af allt fr den grnade gubben
    Var dock att vandra omkring som det irrande molnet i luften,
    Utan att knna ett rum fr den efterlngtade hyllan.
    Ofta med ngslan sg jag p frder frn socken till socken
    Frn landsvgen emot kyrkgrdarne. 'Aron', jag tnkte,
    'fven den uslaste hr i den by, du tgar igenom,
    Har dock sin trst och sin borg dr inom den hgnande muren;
    Du, hvar dig unnas en gng att hvila ditt trttade hufvud,
    Vet ej, och frmling blir du i ddens grd som i lifvets.'
    S jag tnkte, vrderade herre, och skyndade framt.
    Nu m jag prisa mig sll, ty jag ger ett hem, d jag lefver,
    ger ett hem, d jag dr, dr en vn och en annan kanhnda
    Stannar och sger: 'Se hr gms Aron den gamle frn herrgln.
    Trsket ljuder ej mer af hans morgonsnger, hans giga
    Klingar i stugan ej mer; men den ldrige sofve i frid hr!`
    Sade och grt af gldje och tmde det fradgande let.

    S samtalade dessa, och lyssnande bidde de andra.
    Sedan sktte man ter med gldje den stojande dansens
    Muntra bestyr, och den fattige var som den rike vid godt mod;
    Ty man saknade ej fioler och skrllande gigor,
    Polskor, minetter, frplgning och ord i den rymliga stugan,
    Medan man firade dr till gryende morgon i samdrkt
    Mnnernas lyckade jakt och de lskandes raska frlofning.






HANNA.

En dikt i tre snger.


   _Till den frsta krleken.

    En gng min frsta krlek frgte jag:
    "Min lefnads stjrna, sg, hur tndes du,
    Och hvadan ger du ditt milda ljus?"
      D sade stjrnan: "Har du sett n'n gng,
      Hur ltt en flyktig sky kan skymma mig?"
    Jag sade: "n med mrker, n med ljus
    Ett moln gtt opp och dolt dig fr min syn;
    Dock brann du lika klar, sen det frsvann."
      Och stjrnan sade ter: "Har du sett,
      Hur ltt en jordisk dag frdunklar mig?"
    Jag sade: "Mngen jordisk sol jag sg
    G opp i glans och fverstrla dig;
    Dock gick den stndigt ned, men aldrig du."
      D sade stjrnan: "Tror du p mitt ljus,
      Och vill du tnda lifvets hopp drvid?"
    Jag sade: "Bortom molnet log din blick,
    Och bortom dagens blndsken brann du klar,
    Och bortom grafven skall du lysa n."
      D sade stjrnan: "Vet du, hvad jag r?
      En suck jag r ifrn din egen barm,
      Som skt med fridens hopp en hgre vrld;
      En blixt jag r utaf ditt eget lif,
      Som flg i strlar till sitt hemland opp;
      Ett solljus r jag af din egen sjl,
      Och i min milda lga lefver du."_



    HANNA.


    Frsta sngen.


        Liksom den bck, dr rann,
        Fr den, som rinner hr,
        Vi voro fr hvarann,
        S lnge du var dr.

    Glad midsommarens kvll ren nalkades. Solen i vster
    Strlade klar och kastade ljus p den landtliga prstgln,
    Dr urldrig den lg vid den speglande viken af insjn.
    Men i sin kammare satt vid fnstret den vrdige pastorn,
    Rkte sin pipa och blickade ut mot vgen i lngtan,
    Stundom med handen flktande bort den skockade rken.
    Glad han i afton vntade hem frn bo sin enda
    lskade son, ett r, om ej mer, ren saknad i hemmet.
    "Gr din examen vl och du kommer med hedrande vitsord,
    Bjud d grna en fattig kamrat till sllskap fr sommarn,
    Ty hr vandrar du ung bland gamla och ledsnar vl annars."
    S han skrifvit, och nu han satt vid sin pipa frnjsam,
    Vntande bda, frnmligast dock den lskade sonen.

    Men mellertid vid vfven, i hushllskammaren uppstlld,
    Satt hans dotter nnu, den sjuttonriga Hanna.
    Frisk satt flickan och rd som ett smultron, vuxet i skuggan,
    Fri i sin lediga drkt att skta det ljufva bestyret.
    Barmen i snren ej spnd, med ett maskfritt hjrta inunder,
    Vidgades fullt och lyftes af andedrkten i vgor,
    Nr med sin blottade arm hon slngde den rrliga spolen.
    Men som en spegel klart var gat och lyste af gldje.

    Lnge hon vfvit nnu, om helgens timme ej ingtt,
    Glad att skda en rand allt efter en annan sig fylla;
    Men d hon ljudet frnam af det klingande uret i kammarn,
    Hrde hon opp att trampa sin vf, nedlade i korgen
    Rullar och garn och strk ur pannan den svettiga locken.
    Sedan besg hon sitt verk, af beltenhet lockad att smle,
    Fattade saxen ibland och jmnade trdar, som brustit,

    Tigande, men i sitt sinne likvl hon talade detta:
    "Visst en stare vl ej funnits n denna; hur vackert
    Randar ej bltt och rdt och en trd af det gula i kanten!
    Hade jag ren en kldning draf att bra i morgon!
    Visst, d jag br en sdan och kommer ur kyrkan en sndag,
    Litet ifrn bondflickorna skild, och stannar p trappan,
    Rd af vrmen och grann och nttare mycket n alla,
    Sneglar enhvar p mig och afundsjukas i tysthet.
    Men d den aktade herrn, den rike befallningsman, kommer,
    Spotsk och frnm, och alla med vrdnad vika fr honom,
    Mste han stanna och kyssa min hand, s gammal han n r."

    S hon tnkte och log och gladdes i hjrtat och uppsteg,
    ppnade n ett fnster och njt, ltt flmtande, svalkan,
    Medan syrenernas doft, med trdgrdshggarnas blandad,
    Strmmade in och fyllde det genomflktade rummet.

    Men i detsamma syntes i drrn den gamla Susanne.
    Hvilken i mnga vxlande r, sorgfllig och trogen,
    Slpat fr grden och trtt med frsumliga pigor bestndigt.
    Denna nu kom andtruten och talade genast och sade:
    "Skynda, mamsell, fst kam i ert hr, knyt kldningen bttre,
    Tag guldringar p fingren och sidenschalett p er hals snart,
    Ty nu gller det mycket, och nu r lyckan i grden.
    Se, d i kket jag str och tittar som hastigast utt,
    Kommer befallningsman hit helt ny; ny blnkte hans krra,

    Ny var hsten, ej skdad frut, och flg som en stormvind,
    Ny var fven hans drkt och undransvrdig i fgring.
    Men d jag skyndade ut och kom nyfiken p trappan,
    Sg jag den aktade herrn, hur han hlsade alla p grden,
    Gammal och ung, och hans ga var mildt att skda som solsken.
    Hpnad fyllde min sjl, och jag neg, d han nalkades trappan,
    Djupt, att det brckliga knt knappt mktade resa sig ter;
    S af vrdnad jag neg och rnade digna p stllet.
    Men nu gick han ej tyst som frut och frmten frbi mig,
    Utan han sg helt vnligt och talade: 'Gamla Susanna',
    Sade han, 'nu r det tid, att du spnner ditt ga och vakar,
    Ty snart kommer jag hit och frpantar det bsta i grden.'
    S han sade och log, och en mening lg i hans lje.
    Hvad kan detta betyda? Ett ord, fast tala jag velat,
    Fann jag ej d. Ett band lg fver min tunga, och trar
    Trngde i gonen fram, d jag hrde den mktige herren
    Skmta som andra och ej frakta den ringare mera.
    Ltt dock gissar jag nu, hvad han mente: att allt han frnyat,
    Krra och drkt, betyder helt visst, att han rnar frndra
    Lefnad ocks och ej mer frldras allena och ogift;
    Men att han kom nedlten och hlsade alla p grden,
    Drmed sade han: s skall jag komma som knd i en framtid;
    ter att mildt han log och lofte frpanta det bsta,
    Tydde p er, som den rade vill bortfra som maka."

    Hjrtligt skrattade ter den sjuttonriga flickan,
    Nr hon betnkte den ldrigas ord, hur frunderligt vore,
    Om hon den runda, vrdiga herrns vrderade maka
    Blef och som fru fick g allvarlig och sitta i soffor.

    Men d hon skrattat en stund och fst sin flta med kammen,
    Tog hon spegeln i handen och vnde sitt lockiga hufvud,
    Full af behag, och sg sig med frjd och talte tillika:
    "Gamla Susanna, tycker ni! Skulle han vlja en sdan?
    Ser ni ej ltt, hur ung och hur ofrstndig jag synes?
    Fy, jag r sjlf snart rdd fr mitt fverddiga ga.
    Skulle han vlja en sdan, d ren i nrmaste socknar
    Mngen han funne ldre n jag, lngt klokare flickor,
    Sediga, icke som jag frgjorda att skratta bestndigt.
    Skall han ej minnas nnu, hur jag frr, d han kom i min barndom,
    Rymde frsagd och skrek, d man ville frm mig att hlsa,
    Tills han omsider frstod att med guldurnyckeln och klockan
    Snrja mitt ga och locka mig, tokiga fjolla, i famnen.
    Dock, hvad tnka vi p, hur skulle han, femtiorig,
    Ska sig brud, d som ung han lskat att lefva allena?"

    Leende talte hon s och prydde sig, glad i sin fgring,
    Tog guldvingar p fingren och tillknt kldningen bttre;
    Men i detsamma ppnades drrn, och den vrdige pastorn
    Blickade in och nmnde vid namn sin dotter och sade:
    "Hanna, min dotter, kom, sen du lagat din kldsel i ordning,
    In i min kammare snart, att hra ett ord om din framtid."

    Sagdt, och han tillslt drren och gick. Men frvning hans dotters
    Hjrta betog, och af aningar fylldes det lekande sinnet.
    Spegeln glmde hon straxt och njet att tnka p kindens
    Rosiga hy och sitt mrknade hr och sin blick och sin ungdom,
    Allt frglmde hon genast och sprang till den ldrigas sida,
    Frdig att ska sig skygd; men hon talade hpen och sade:
    "Rd mig, gamla Susanna, och sg, hvad mste jag gra?
    Mste jag st fr den rade herrn och begras af honom,
    Spricker min kind af blod, och mitt hjrta hoppar ur barmen;
    S frskrckeligt trodde jag ej det vara att giftas."

    "H h", svarade, leende slugt, den gamla Susanna,
    "Nu r det annat, mamsell, n att frukta och vara frlgen.
    Se, snart ndras dock allt. Nr vigseln varit, befaller
    Mannen, och hustrun lyder och rds att ej vara till njes;
    ter frut r det hon, som har att sga det mesta.
    Minns jag dock sjlf, hur jag frr, d han kom, densamma, som sedan
    Blef mig en trogen man, tills dden skilde oss ter, --
    Hur jag befallte och viste mig spotsk och vrd att begras,
    Tills han frde mig hem, d jag ter lydde med gldje;
    Drfr g som en drottning, och nr ni kommer i kammarn,

    Akta knappt vrdt att kasta en blick p den rade herren,
    Innan han bugat sig djupt och dmjukt bedt om er ynnest.
    Men d han talat och sagt, hvad hans hjrta bjuder att sga,
    Blickar ni opp med tvekan och syns likgiltig och fordrar
    Tid att besinna er frst och gr hgmodig tillbaka.
    S skall han lmnas kvar att betnka sin lder och vga
    Mellan fruktan och hopp och lra sig akta er mera,
    Lra med spaknadt mod, att ni ej r frdig att genast
    Springa en gammal i famnen, s rik och mktig han n r.
    Men allt medan den rade herrn, nedslagen och modflld,
    Vntar och tnker, att ni kanhnda fraktar hans anbud,
    Sitter ni hr och har alls icke i sinnet ett afslag,
    Skdar fastmer med gldje emot er kommande lycka,
    Hur i ett hus, dr allt som ett himmelrike r ordnadt,
    Ni som vrdinna skall r och, fast ung, bli lika i vrde
    Hllen och lika frnm som er dle, bedagade herre."

    S hon sade. Men rdd gick flickan och ppnade drren,
    Kom i den svala farstun och stannade, dragande andan
    Lnge och skande tyst att kufva det klappande hjrtat.
    Men d hon druckit sig mtt af aftonkylan, och kinden
    Mildare brann, och barmen sin vg ren saktare hfde,
    Rrde hon nyckeln ltt och i fadrens kammare trdde.
    Rodnande syntes hon dr, i sin blyghet ljuf till frundran;
    Lik en strimma af sjn, som, af morgonstrlar begjuten,
    Smyger sig in och rodnar emellan skuggiga lundar,
    Sgs i sin fgring hon nu emellan de gamle i kammarn.
    Men af frtjusning greps den rike befallningsmans hjrta,
    Sinnet af vrma mjuknade opp, och krlekens stma
    Blandades mild som honing i bloden och smekte hans dror.
    Pipan stllde han strax med belefvenhet unnan och framsteg,
    Prydlig i later och gng, och hlsade flickan med handkyss.
    Ordrik var han dock icke, den aktade herrn, till en brjan,
    Utan han plirade mt och myste med munnen allenast.
    Men i sin lnstol talade s den vrdige pastorn:
    "Hanna, min dotter, mycket du n ej skdat i vrlden,

    Vl du dock vet, att en mnniska fds att frsvinna p jorden,
    Likasom rken skockar sig hr och stiger ur pipan,
    Synlig en stund, och ltt af en flkt frskingras en annan.
    Men fr den vise, mitt barn, r sdant en varning att akta
    Tiden och se till sitt hus och vara beredd, d man kallas.
    Drfr har jag ocks rtt ofta i stojet af dagen,
    Ofta i nattens lugn p din framtid tnkt och med oro
    Fruktat att ndgas lmna dig hr allena och vrnls.
    Nu r bekymret frbi, om du fyller min nskan och rcker
    Honom din hand, den aktade herrn, som str vid din sida.
    Vl r lidelsens tid frbi fr den dle, men hlsan
    Drjer nnu, och kraften r kvar att rda och handla;
    S syns ingen, som tyngs af lderdom och af krmpor.
    Tnker du ter, hur rikt och hur fverfldigt han ger
    Allt i sitt hus, hur aktad han r af alla och rad,
    Finner du ltt, att ej mngen som han kan sknka en flicka
    Lyckliga dar, och du lr att skatta det goda, han bjuder.

    Prfva dig d och beslut, om du vill som maka den dle
    Flja och glda hans lif och dela hans hfvor tillika."

    Rodnande djupt hrde den sjuttonriga flickan
    Talet och blickade ned och kunde ej svara af hpnad.
    Men den frstndige herrn, den rike befallningsman, gladdes,
    Full af frhoppning, och log och gnuggade hndren och sade:
    "Hade jag frdigt ren det nyss upptimrade huset,
    Kunde jag skryta kanske och sga, att ingen i nejden
    Frt till en sdan boning en ung och blomstrande maka,
    S stolt hjer det sig, tv vningar hgt, p sin kulle.
    Men inredningen rcker evinnerligt lnge; frgfves
    Har jag arbetare legt som myror och skyndat och skyndat;
    Fnstren komma ej in, och kakelugnarne fela.
    Men i det gamla huset r allt uppfejadt och lagadt,

    Rummen drifna p nytt, allt under mitt ga, tapeter --
    Knappast ger jag mod att sga, hur dyra de blefvo --
    Satta i saln, frmaket och fven i kammarn dr inom,
    S att man dr kan mta ocks en vinter, d klden
    Jagar oss in och vi lska det trefliga tjllet och brasan.
    Kom drfr till min frjd och dela min lycka tillika,
    Kom ren snart, mot hsten, d allt r yppigt i trdgln,
    Rosorna blomma nnu och krusbrsbuskarna gulna;
    Kanske mognar ett ppel ocks, om sommarn r vacker."
    S han talade glad och gnuggade hndren och fortfor:
    "Frukta mig ej, fast ldre jag r och tar mig en bister
    Min, d det fordras ibland, som kanhnda ni sett mig vid kyrkan
    Lyfta frtrnad min kpp och skrika t bnderna stundom;
    Annat akta ej dessa och lyda ej utan att klappas.
    Sdan r jag dock ej mot alla, s farlig p lngt nr
    Icke, och er, er ville, min sjl, jag bra p hndren.
    Fira er skulle jag, bygga fr er, plantera och laga
    Allt, som ni funne det bst, och penningen skulle ej sparas.
    Ve, att ej sommartiden ocks kpmnner beska
    Landet och hmta oss kram! Jag sger, en kldning af siden
    Sge ni ren i er hand, om den kunnat vgas med guld opp."

    Mera talade ej till sitt pris den aktade herren,
    Utan han teg och gladdes af hopp, frikostigt i tanken
    Hvlfvande mycket nd, som han ville frra sin fstm,
    Lst och fast; njugg var han ej nu, den gamle, i gldjen.

    Men p sin dotter blickade mildt den vrdige pastorn,
    Rkte och log och talade snart halft bryende detta:
    "G, min dotter, fr dig m det skicka sig bst att ej genast
    Svara, som hade du tnkt p en friare redan p frhand;
    Men fr den aktade herrn gr snart en dag och en annan,
    Medan han vntar p svar och du fverlgger och lugnas."
    S han sade och log. Men lttare klappade dottrens
    Hjrta, och glad i sin hg begaf hon sig ter ur kammarn,
    Svalan den gldtiga lik, som, kommen af vda i rummen,
    Bfvat en stund och finner den ppnade drren och flyktar.
    Sdan lmnade nu den befriade flickan de bda
    Gamle, att hvar p sin plats, med en lttrkt pipa i munnen,
    Orda om jordens ans och gra till byggnader utkast;
    Sjlf hon i farstun trdde och gick ur farstun p trappan,
    Spanande efter en vn, att yppa sitt hjrta och rdsl.
    Just den, hon skte och nskade se, den frtrogna Johanna,

    Fostrad som dotter mer n som tjnarinna i huset,
    Sg hon och bjd med en vink af den lyftade handen att nalkas.
    Denna frstod det och slt att pryda den lutande stugans
    Trappa med blommor och lf och kom rdbrusig och svettig.

    Ingen mrkte de bda, och tysta de smgo sig unnan,
    Frst i salen och dn i den ensliga kammarn dr inom;
    Men dr talte bekymrad den sjuttonriga flickan:
    "Lyssna, Johanna, om ngon du hr, om ngon i salen
    Smugit sig ren, g tyst och titta i fnstret, att ingen
    Str bland syrenerna gmd dr ute och spetsar sitt ra!
    Vet du en underlig sak, en frunderlig -- skratta blott icke! --
    Vet du, s barnslig jag r, begrs jag dock ren af en fstman."

    "Fstman!" ropte frskrckt den vackra Johanna och fllde
    Hnderna ned, "helt visst har den stolte befallningsman friat?
    Vl anstod det den ldrige herrn att ska en smre
    Flicka n ni, en mera bekvm att dagar och ntter
    Vrma hans svalnade famn och smittas af lderns frvissning.
    Akta er, lt hans skatter och guld ej fngsla ert hjrta,
    Akta er, saknad och harm r den femtioriges hemgift.
    Hvad, om den gamles teg r strre n andras, hans boning
    Hgre sitt tak, p vningar hjdt, mot himmelen strcker,
    Borta r lyckan nd: fr trefnaden gulnar ej axet,
    Krleken sitter ej mild i den mlade salen och gldes,
    Sorgen sitter dr blott, och frtreter i kamrarna dvljas.
    Se, dr blomstrar i prakt den ldriga hggen vid fnstret,
    Rik, att ett trd ej finnes med den jmfrligt i trdgln;
    Sg jag dock nyss, d jag kom, att under de yfviga bladen
    Krlade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma.
    S i den gamles grd, om ock stor den lyser och praktfull,
    Gmmer sig ledsnaden skygg fr dagen, och krmpor och olust
    Fsta sig under hfvornas glans och smitta det goda;
    Drfr vnta nnu, tills en yngre med varmare hjrta
    Bjuder er ringare skatter kanske, men gladare dagar."

    Henne med undran svarade d den vnliga Hanna:
    "Har du vl mer ditt frstnd, och tnker du p hvad du talar,
    Toka, som tror, att man ej kan flja en gammal med krlek,
    Vrda hans hus och njuta med frjd det goda, han ger!
    Dock, ej gammal en gng du skulle den rade kalla,
    Hade du sett, hur ltt han emot mig trdde, hur munnen
    Log, d han nalkades, mt och gat strlade vnligt;
    S syns ingen, som tyngs af lderdom och af krmpor.
    Tnker du ter, hur rikt och hur fverfldigt han ger
    Allt i sitt hus, hur aktad han r af alla och rad,
    Finner du snart, att ej mngen som han kan sknka en flicka
    Lyckliga dar, och du lr att skatta det goda, han bjuder.
    Ren d jag frestller mig nu den dle allena,
    Ser, hur fattig han r i sin rikedom, utan en vnlig
    Hand, som det tunga lttar och ger det ltta sin ljufhet,
    Veknar jag nstan och blir allvarlig och ville fr mindre
    Hfvor n hans g glad att hugna den ldriges dagar.
    Sdant r krlek, toka, och sdant kallas att lska.
    Nmn mig d mer ej unga! En ung, hur kunde han vcka
    Mera n krlek ocks, om han kom, som den ldrige kommit,
    Rik och frnm, och lockade mig att dela sin lycka?"

    "H h", suckade nu den vackra Johanna, "frgfves
    Skattas ej guldet hgt, d det allt kan jmna i vrlden,
    Gra den ldrige ung och en ung frlika med ldern.
    Lt d grna de ord, jag talte, frsvinna med vinden,
    Ssom de kommo med den, och blif fr den gamle en trogen
    Maka och gr hans gldje och glds af hans skatter tillbaka;
    Akta blott, skda ej sen, hvad ni n ej skdat, en yngling,
    Er jmnlike till r och med er jmnlottad i villkor,
    Se ej ens i en drm en sdan, att icke hans ga
    Faller i ert, och en blick, som ej mer frjagas och glmmes,
    Blir som en trntagg kvar i ert sakta plgade hjrta."
    S hon sade och teg, i sitt lskande sinne bedrfvad.

    Men d gick hon till fnstret, den sjuttonriga flickan,
    Hjde sitt hufvud och sg vidt fver den strlande nejden,
    Sg dess lunder och berg, dess speglande sjar i solens
    Mildrade glans, lngt, lngt blott stllen bekanta och ljufva,
    Sg och rrdes till trar af frjd och talte och sade:
    "Finnes p jorden en nejd att frliknas med den, dr man fddes,
    Dr man sin barndoms dar har plockat som blommor af tiden,
    Rknade ej, blott ljufva och snart frvissnade ter.
    Ser jag mot trsket, ser jag blott sund och fjrdar, som ofta
    Vaggat vr bt, d vi rott som nder frn holme till holme,
    Ser jag mot lunderna, dr har jag tusende gnger i skuggan
    Sutit med smmen i famnen och tnkt. -- Nu sg, hvad jag tnkt d!
    Allt r frtroligt och krt, hvar planta, bekant som en syster,
    Skjuter om vren opp, dr hon vntas, och flyttande fglar
    Komma, desamma som frr, tillbaka och bygga och sjunga.
    Skulle jag byta detta mot guld och akta en lycka
    Hgre n lyckan att hr f lefva med egna bestndigt!
    Se, nu knner jag krlekens makt, hur en friare lskas:
    Mera jag lskar min fader nd och blomstren p hemmets
    ngar och skogarna dr och den solbestrlade fjrden.

    Drfr mste vl nu den dle begra en annan,
    Ska en flicka, som ej kvarlmnar s mycket i hemmet
    lskadt och ljuft, och bttre frstr vrdera hans hfvor;
    Sdana flickor som jag, som ndgades offra s mycket,
    Menar jag, gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas."

    S hon sade och hann ej mera n fatta beslutet,
    Hann ej ngslas nnu och besinna sig, huru hon skulle
    Yppa det sen och vga bedrfva den rade herren;
    Ty i detsamma rullade fram p den banade vgen,
    Skymd i en hvirfvel af damm, en krra, och vnligt i farten

    Lyfte de resande hatten och hlsade flickan i fnstret.
    Denna i blinken knde igen sin vntade broder,
    Klappade hndren gladt tillsamman och, glmmande oron,
    Skyndade ut att se och mta de komna p grden.




    Andra sngen.


        O, andra nejders son,
        Hvi flg du ddan, sg?
        O, fgel lngt ifrn,
        Hvem styrde hit din vg?

    Ren man hlsat hvarann och med terseendets gldje
    Vxlat frtroliga ord, och ren hos den gamle i kammarn
    Satt hans lskade son med en vn, ditbjuden fr sommarn
    Lngt var ter p vg den rike befallningsman kommen,
    Hvilken fr mnga bestyr och frargliga rester i socknen
    Knappt hann bygga med ord en prunkande vning och hvlfva
    Taket och stta fnsterna in, d han ndgades resa.

    Men p den frmmande ynglingen hll den gamle sitt ga
    Stndigt och hrde ej opp att betrakta den strlande blickens
    Glans och hans lockiga hr och hans ofrmrkade panna,
    Innan han sg hans kind af frlgenhet rodna och gat
    Snka sig blygt. D log den vrdige vnligt och sade:
    "Akta det icke, min vn, och frlt, att mitt ga bestndigt
    Hvilar p er, ej plgar jag s bespeja en frmling;
    Men i ert anlet ser jag en bild, som r dyr fr mitt hjrta,
    Ser af en del man, af den ldste, jag gde bland vnner,
    Liksom den varmaste fven, de ofrgtliga dragen.
    Se, d som gosse jag kom till skolan, kom han till skolan,
    Barnslig likasom jag, och vi sattes i bredd med hvarandra.
    Kn vid kn dr suto vi sen och delte gemensamt
    Lxornas brda och lekarnas frjd och bermmet och agan.
    Men d med sommarns sprickande lf och med drifvan om julen
    Friheten kom och vi foro enhvar till det saknade hemmet,
    Var det i gldjen en sorg att lmna hvarandra och skiljas;
    ter, nr skolan kallade oss, och mma frldrars
    Armar och syskonens krets vi lmnat med trade gon,
    Var det i sorgen en gldje att vnta hvarandra och mtas.
    S i de lyckliga r, nr lynne frenas med lynne,
    Ltt som en telning viras omkring en annan och vxer,
    Vxte vi opp tillsamman, och en var viljan i bda.
    En var viljan nnu, d vi vetenskapernas frgrd
    Bytte mot helgedomen en gng och skte af ljusets
    Heliga skatter en lott att ga och sprida i vrlden.
    Tflande fljdes vi t, och detsamma, som gldde den ena,
    Gldde den andra ocks att veta och knna och lra.
    Men d med lagerns krans p vr panna vi stodo omsider,
    Lika i mognad nnu, och frn ynglingens slutande bana
    Sgo mot kommande r och mot vrf, som vntade mannen,
    gde ej jag ett minne, som han ej gde tillika,
    Agde ej han ett hopp, som fr mig ej varit detsamma. --
    O, d vi skildes sen,--som han sjunger, den lsklige skalden --
    For han fr evigt dit, jag hit. Bekymren i lifvet
    Kommo med plikter och r och fste p krleken bojor.
    Lngt p en enslig , dr vr kust nedskjuter i sder,
    Lefde den dle och dog, som lrare lskad och vrdad;
    Jag vid en bortglmd vik af en insj fjarrn i norden
    Grnat, och lnder skilt och tider frvandlat oss bda.
    Icke dess mindre nnu, d jag ser hans blick i ert ga,
    Ser hans frg p er kind, hans bild och hans sjl i ert anlet,
    Glmmer jag r, som frgtt, och skiften, som varit emellan,
    Glmmer jag lderdomen, som nu mig tynger, och lifvets
    Sorger och dden, som lagt sin hand p den saknade redan,
    Allt jag glmmer och tycker mig n till hans sida frflyttad,
    Ung och med spelande hg och med svllande hjrta som fordom."
    S han sade och sg p den frmmande ynglingen stndigt.

    Denne med undran tvekade s i sitt sinne och tnkte:
    "Mnne den ldrige nyss ej hrde mitt namn, d det nmndes,
    Df i sin gldje fr mig som frmmande, eller kanhnda
    Var det en annan vn, som han skattade mer n min fader."

    S han tnkte och vnde sitt ord till den gamle och sade:
    "Hade jag nyss ftt st vid ert kn, hgvrdige pastor,
    Smekt af er vnliga hand och lutande ltt p er skuldra,
    Hade jag trott mig hra min far, den saknade, tala.
    Sdan satt han ocks och talte om flyktade dagar,
    Talte med trar nnu om en vn, som delat hans barndoms,
    Delat hans ungdoms gldje och sorg, omistlig i bda.
    n, d med brutna krafter han lg, och min mor vid hans ddsbdd
    Grt, och jag fattat hans hand, den ldste i syskonens skara,
    Talte med svikande stmma han s: 'En finns, fr mitt hjrta
    Dyr som din moder och du och de sm, jag lmnar omkring er.
    Kommer du en gng, barn, som en fgelunge ur nstet
    Ensam och vrnls ut i den ogstvnliga vrlden,
    Lnka din bana hn till den dle och bringa min hlsning.
    Varmare skall i hans tjll du n annorstdes emottas,
    Hra ett vlkomstord, som menas och sges ej endast,
    Finna ett ga, som glds att betrakta dig, glds, att ditt anlet
    Visar ett drag, ej sedt och ej glmdt sen gladare tider.'
    S han sade och nmnde ert namn, hgvrdige pastor!"

    Knappast hade till slut den frmmande ynglingen talat,
    Nr med en strlande tr i sitt ga den gamle frn stolen
    Reste sig opp: "O, son af den lskade", sade han stilla,
    "Bild af en bild, som stndigt jag bar i mitt saknande hjrta,
    Kom, att i dig jag m famna nnu den dle, som bortgtt.
    Ej som en frmling hr hos frmmande, ej som en gstvn,
    Bjuden fr sommaren blott, m du lefva och rras ibland oss;
    Kr som en sknk af himlen, en son, r du kommen, och tacksam
    Tar jag dig nu och i dig min lders gldje emotser."

    S han sade; och opp gick drren, och glad i sin omsorg
    Trdde hans dotter in med en glnsande bricka p armen.
    Koppar bar hon och fat och en kanna. Det ngande teet
    Spridde sin doft, d hon skred med sin lindriga brda till bordet,
    Dr i sin faders famn hon nnu sg frmlingen sluten.

    Varsam, full af frundran och rdd att stra den gamle,
    Brjade flickan stlla en kopp vid den andra i ordning;

    Men till sin dotter talade d den vrdige pastorn:
    "Lmna bestyret, mitt barn, fr en stund och kom att en systers
    Kyss t den yngling ge, som s frmmande varit dig hittills.
    Se, fr en framtid r han din bror, en son af din faders
    dlaste vn, och fr honom r du en lskande syster."

    Sagdt; och en ljuf, ltt flammande sky, halfmulen af oro,
    Spreds vid den ldriges ord p den sjuttonrigas anlet.
    Tvekande stod hon, drjde och teg, men mildt i sin bfvan
    Fll med en stjrnas skyggande blick p den frmmande gat.
    Denne ur fadrens famn sig skilde och nalkades flickan,
    Fattade sakta dess hand och rrde dess gldande lppar
    Ltt som en sommarvind med en kyss, ej mtt och ej undflydd.

    Icke ett ord blef taladt. Med mt, halft tvekande saktmod
    Drog hon sin hand ur ynglingens hand, den blomstrande flickan,
    Ordnade kopparna snart och den doftande drycken omkringbar.
    Men d sitt ltta bestyr som vrdinna hon slutat och uppfyllt,
    Tog hon sin bricka p armen igen och lmnade rummet.

    Ingen i farstun hon fann och i hushllskammaren ingen,
    Ensam kom hon och satte sig tyst p sitt brde vid vfven,
    Lutande armen p den och mot armen sin lockiga panna.
    Knslor, ej knda frut, som vaknade andar i hjrtat
    Nrde hon stilla och log och trades, sjlf som en gta,
    Sjlf som en gycklande drm fr sin ljuft frvirrade tanke.
    "Hvarfr", tnkte hon, drjer jag hr, som jag vore frtrollad,
    Har jag ej mycket nnu att bestyra! Syrener och hggar
    Bjuda mig blommor och lf, och likvl oprydd fr de komna
    Str vindskammarn nnu. Visst mste den frmmande tjusas
    Af mossvggarne dr, med mrknade taflor behngda;
    Ser han d ut, som vore han van att mtas af sdant!
    Kunde jag komma mig opp och fretaga mig ngot,
    Skulle jag lttare bli, och den ofrklarliga oron
    Lmna min sjl. Hvad tras jag fr, hvad suckar jag fver? --
    Dock, om jag drjer en stund vid allvarsammare tankar,
    r det fr mycket kanske, och har jag ej nog att besinna?
    Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hsten, och ensam
    Sitter vid vfven jag d och kastar min spole och ryser,
    Nr stormilarne sl med stelnade skurar mot rutan.
    Tom r grden och tyst. Min bror r borta, och borta
    fven den andra, min far vid en bok i sin kammare slumrar,
    Allt r dsligt och hemskt, som i grafvar gr man i rummen.
    N'n gng hr jag kanske, d det kvllas, en bjllra vid trappan,
    Skyndar med ljusen, vntar och ser, och befallningsman kommer
    Mulen och pratar en stund. och bermmer sin boning och reser.
    r d s ljuft allt detta, och borde jag annat n grta,
    Borde jag annat, n grta ocks fr sommarn! En oknd
    Vntas och visar sig knappt, frrn redan han r som en broder,

    Kysser mig, fattar min hand och ser med sitt strlande ga
    Djupt i mitt hjrta, som finge jag ej frborga det minsta.
    Hvad blir sdant till slut, om det rcker en mnad och mera?"

    S hon tnkte, i ord ej mycket, det mesta, en blomdoft
    Liknande, flg med suckarna bort och kunde ej fngas.

    Men med en korg p sin arm, till brddarna fylld med konvaljer,
    Friska och plockade nyss vid den sorlande bcken i hagen,
    Kom i detsamma ur stugan igen den vackra Johanna.
    Farstun ville hon n lngt grannare pryda med lfverk,
    Stta buketter i glas fr rummen, och kammarn p vinden
    Fylla med blomsterngor, att ljuft fr de komna den frsta
    Natten skulle frg och drmmarna gladare nalkas.
    Frst dock p hushllskammarn en blick af vana hon fste,
    ppnade drren och tittade in och sin unga vrdinna
    Sg, d med kinderna flammande n och gat i trar.
    Opp frn vfven hon steg och frskte att hrma ett lje.
    Genast glmde sitt vrf den tjnande trnan och stllde
    Korgen med blommorna ned bland svalkande flktar i skuggan;
    Sjlf med frundran nalkades hon den skyggande flickan.
    "Hvarfr", sade hon, "ser jag en tr i ert mulnade ga,
    Hvilka bekymmer plga er nu, nr gldjen hos alla
    Vaknar och ingen finns, som ej skmtar och sjunger och frjdas?"
    S hon sade och sg p den sjuttonriga flickan,
    Leende gladt, som om ren hon visste det vntade svaret.

    Denna dock lskade nu alls icke att frgas och rjas,
    Utan hon vnde sig bort frtretad och talte och sade:
    "Stndigt ltsar du se lngt mera n andra, Johanna,
    Tycker dig ppna och sluta igen mitt fattiga hjrta,
    Liksom din sockergryns- eller synlsdosa det vore;
    Akta, att ej omsider en udd dig pickar i fingret!
    Hvilka bekymmer plga mig? Mste det vara bekymmer,
    Kan d ej annat plga n de? Frsk att en timme
    Sitta som jag hr inne i kvaluren af hggarnas dofter,
    Se, om ditt hufvud ej tynges till slut och gonen rodna!"
    Sade och svngde sig spotsk mot fnstret, att andas i frihet
    Aftonens luft och skingra sin ltta frtrytelse ter.

    Men till dess sida trdde likvl den vackra Johanna,
    Tigande, icke med ord hon ville frska en urskt,
    Ville blott vnta en gladare blick, att gladare sedan
    Lmna sin unga vrdinna och g till de glmda bestyren.

    Lnge frmdde ej heller den sjuttonriga flickan
    Blicka p nejderna blott kallsinnigt och visa sig mulen,
    Utan hon ngrade snart i sitt sinne det hrda, hon talat.
    Harmen i mhet lste sig opp, en tr, som i gat
    Fyllde sig lngsamt, doldes ej mer, och sakta mot trnans
    Skuldra hon lutade ned sitt lockiga hufvud och talte:
    "Visst lngt mindre, n sjlf du frmodar det, goda Johanna,
    Knner du mig och frstr, hvad mitt innersta tnker och drmmer.
    Nyss, d den gamle begrde min hand, och mitt hjrta af mhet
    Fylldes och grna hans ensliga lif jag frljufvat och trstat,
    Mente du, stolt i din tro, att man ej kan lska en gammal.
    Nu, d en gst har kommit frn vidt aflgsnade lnder,
    Oknd mer n en sky, hit drifven af vindarne, oknd,
    Talar du strax om bekymmer och tror, att jag tras af krlek.
    Se, jag vill sga dig allt och ej dlja mig, spana blott icke
    Sjlf i mitt innersta du, att jag ej blir sluten af skygghet.
    Mrkte du nyss, d han kom, den frmmande, var han frlgen,

    Syntes han mulen och tvr, som man blir, d man vxer vid boken?
    Nej, med sin spensliga rock kring lifvet och hatten i handen
    Sprang han frn krran och lyste af frjd, d han gjorde sin hlsning.
    Sen -- och jag finner det sjlf, hur tokig jag blir, d han nalkas --
    Ser han s innerligt vnligt och kckt och frtroligt upp mig,
    Liksom vore vi ren sen lnge bekanta och syskon.
    Undra d ej, att jag grter, och grter jag, goda Johanna,
    r det af krlek ej, men af hat, tminstone vrede,
    Att s hjrtlig han r, lngt mer n det passade honom,
    Nr han nd r s ringa och ung, en fattig student blott."
    Sade och bfvade skygg och tryckte sig nrmare trnans
    Vnliga famn och gmde i den af blygsel sitt anlet.

    Oron hann dock ej mer n minskas, och kinderna knappast
    Svalnat nnu, d hon hrde sin bror intrda i kammarn.
    Sjungande kom han och glad, som han plgade frr, d han lxan
    Sluppit och ilade ut mot skogarna, fri som en vindflkt.
    S han kom, men han kallade strax sin syster och sade:
    "Hanna, den frmmande vntar oss ren, tag hatten och skynda;
    Innan till kvllsvard dukas nnu och den gamla Susanna
    Lper kring backar och berg, som hon brukar, och ropar och sker,
    Hinna vi fra vr gst kring nejden och spana, om folket
    Samlats till lekar ren och beredt lusteldar fr natten."
    Sade och hann blott kasta en blick kring rummet och hra
    Ljudet af klockan, som slog i detsamma, och gldas att trffa
    Allt som frut s frtroligt och krt i det lskade hemmet,
    Hann ej mrka, hur brydd den vnliga systern hans anblick
    Flydde och sprang att dlja sin blick i den skymmande hatten.
    Men d hon kldt sig, tog hon sin bror vid armen, och bda
    Skyndade ut och mtte den frmmande redan p trappan.




    Tredje sngen.


        Till hjrtat, som var kallt,
        Sg, hur du lgor bar?
        Hur kunde du bli allt
        Fr den, du intet var?

    Solen snkte sig ned och skymdes af bergen i vster;
    Mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
    Summo och strlade ljus mot jorden, och ljummade vindar
    Kommo frn ngarne n och lekte med ngor af blomstren.

    Ltta, med svfvande steg, som hade af vingar de lyftats,
    Styrde de unga sin frd mot den speglande stranden af trsket.
    Men fr den frmmande viste hans vn det lskade hemmets
    Ljufva behag och hrde ej opp att minnas och tala:
    "Ser du den rodnande sjn", s sade han, "ser du, hur olik
    Hafvet, som suckande slr mot din hembygds klippiga strnder!
    Hr r grnska och frger och lif. Otaliga holmar
    Skjuta ur vgorna opp, och svajande vinka frn alla
    Lummiga trn, som bjuda den trttade roddaren skugga.
    Nalkas du udden, som nu tycks trffa det mtande landet,
    ppnas en vidare rymd af vatten, och trefliga byar
    Skymta p strnderna fram, och kyrkan lyser i fjrran.
    ter p andra sidan hvad flt af odlade tegar,
    Brdiga, hljda af brodd, omgifna af skogiga hjder!
    Innan vi resa, skjuta de ax och mogna och gulna
    Sknare blott, mest skna likvl, d vi sakna dem sedan.
    Hr, dr skymningen nu oss mter i skuggan af barrtrn,
    Hr r siskornas lind, hit komma de frsta om vren,
    Smekas p granarnas skott eller yfvas och sjunga i toppen,
    Liksom vore fr dem blott solen och morgonen skapad.
    Men d nalkas jag sakta och fr mitt giller p hllen,
    Skyndar och hukar mig ned vid snret. Och fgeln i buren
    Brjar att flaxa och sl och beveka och tjusa och locka.
    Snart r krleken vckt, den modige sngaren lyssnar
    Spakare ren och spritter ibland och kvittrar i gensvar;
    Innan han anar det sjlf, r han nere p buren, och ntet
    Faller omkring, och sngen r slut och friheten borta."

    "August", sade med bannande rst den vnliga systern,
    "O, att du n r grym som frut och fgnas af sdant!
    r det ett nje kanske att hlla en fnge i buren
    ret igenom och se, hur hon sitter allena och ledsnas?

    Sen, d hon lnge saknat en ton, som ljuder som hennes,
    Frs hon till skogen och hr en like och svarar af menls
    Gldje och narras att locka en vn, som hon lskar, i bojan."

    Henne i gat sg den frmmande vnligt och sade:
    "Tnk dock, att sdan r krlekens sed; s gillrar den snaror,
    Stundom ett nt och stundom en famn. Ack, grna i bda
    Lr man dock skynda, om blott af ett lskande hjrta man lockas."

    S han sade. Hans vn hrde de vxlade orden
    Fga, ty nejden fste hans blick, och stllen, beskta
    Tusende gnger frut, uppfyllde hans tanke med minnen.
    Leende talade d den frmmande ynglingen ter:
    "Grymma vi kallas, vore vi s! Men grymmare mycket
    r hvar flicka, s mild och s fredlig hon tycker sig vara.
    Se bland mnga blott en! Vid mitt hem, helt nra till grden,
    Vxte af ldriga bjrkar en lund, vrderad och hgnad;
    Nu, d med hstens kallare dar de gulnade lfven
    Brjade falla och blott frhngen p kvistarna hllos,
    Samlades orrar ibland helt tama och to i trden.
    Men d med bssan jag smg mot planket och rnade skjuta,
    Smg min syster, hur ledsen jag n knt handen och bytte,
    Stndigt i spren och bad: 'Lt vara dem, rubba dem icke,
    Skona de arma fglarna, broder, skona fr min skull!'
    S hon bad, och d snart hon mrkte, att bner ej hulpo,
    Ropte hon, klappade hnderna hop och skrmde dem stndigt.
    Mrk dock, hur msint var hon nd? En dag, d jag hemkom,
    Mtte jag strax en bekant p vr trappa och hlsade vnligt.
    Denne dock hlsade ej, men tryckte blott hatten i pannan
    Djupare ned och dolde en tr och skyndade ddan.
    Vl frstod jag hans sorg, och jag brydde min syster i tysthet:
    'Syster, din fstman mtte mig nyss i frtviflan och bortgick;
    Hvarfr krossade du den arme?' Men hr, hvad hon svarte:
    'r jag fr gammal kanske att vlja, och mste jag tacksamt
    Taga den frsta, om n jag ej lskade honom det minsta?'
    Leende talte hon detta, den milda, som skonade fglar.
    Nu, sg sjlf, hvad grymmare r: att skjuta en fgel
    Eller att skjuta en pil i ett hjrta och lmna det hjlplst?"

    S han sade. Men n p det lutande torpet vid stranden
    Hll sitt ga hans vn och mindes den ldrige fiskarn,
    Hvilken frn barndomsren han dr sett vistas och lefva;
    Honom han mindes och frgade nu sin syster och sade:
    "Lefver han n, den gamle, och ser man hans julle p trsket
    Likasom frr, nr morgonen gryr eller aftonen nalkas?
    Ofta p strnderna hr jag fljt hans vgar med gat,
    Mtt, d han landat, hans bt och betraktat hans fnge och bortglmt
    Lekar och bok vid hans tal om vindarna, fjrden och metet."

    Honom svarade rrd den vnliga systern och sade:
    "Bort han flyttat fr alltid, och tom sen dagar och veckor
    Str hans koja vid sjn och glder ej garen mera.
    Kunde jag dock med ett ord eller ngra beskrifva hans bortgng!
    Ofta, som hade han knt en gckande aning, i vintras
    Kom han och satt i vr stuga och rkte sin pipa vid ugnen,
    Talande mycket om fisket i fjol och den stundande vren.
    Hittills, mente han glad och tryckte sin tumme i pipan,
    Hade han hllit sig mest till sitt metsp sommarn igenom;
    Nu dock ville han binda sig nt, anskaffa frn staden
    Refvar och krokar och sen begynna att fiska p allvar.
    Sdant hrde jag ofta den ldrige sga i stugan.
    Vren kom, snn sjnk, skogsbckarne brjade sorla,
    Isen p trsket bytte sin frg, och i glittrande strimmor
    ppnade sunden sig ren, och vattenfglarna hrdes.
    Genast sg man den gamle ocks. Allt lngre och lngre
    Kunde han styra sin frd, hvar gng han syntes nyo,
    Tills att af hinder ej mer han stngdes och ltt i sin julle
    Rodde som frr kring uddar och skr, som grnskade ter.
    D -- en afton det var, och jag gick allena p stranden,
    Lockad af blommornas lukt och bjrkarnas, lngre n vanligt --
    Fann jag mig, innan jag visste draf, helt nra hans koja.
    Men d jag sg hans bt vid landningsstllet och nten
    Hngda p pinnarne n och slt, att han vistades hemma,
    Ville ett vnligt ord jag sga den gamle till hlsning,
    Innan jag vandrade bort. -- S trdde jag in i hans stuga.
    Ensam syntes han dr, p sin halmbdd hvilande stilla;
    Mattare var hans ga n frr och hvitare kinden;
    Dden, tyckte jag, lg ren kall i hans bleknade anlet.
    Sakta frn bdden nd, nr jag nalkades, lyfte han hufvu't,
    Hlsade sorgligt och satte sig opp och begrde en droppe
    Vatten att slcka sin trst. Och jag sprang med en stfva till kllan;
    Hmtade vatten och gaf den dende gubben att dricka.
    Men d han druckit och tyst frn hans lpp jag krilet borttog,
    Tog han min hand i sin darrande hand och talade detta:
    'Lmna ocks, d ni gr, drrn ppen, att aftonens svalka

    Knna jag fr och se i min ddsstund grnskan och vgen.'
    Bortg kunde jag ej och lmna den ldrige hjlpls
    Kvar i sin nd, s litet jag n frmdde att hjlpa,
    Utan jag ppnade drrn och stllde mig sen vid hans sida.
    Luften strmmade in, gladt hrdes den jagande msen
    Ropa vid stranden, och blank lg viken, i skimrande ringar
    Bruten allenast af fiskarnes slag, som lekte vid grunden.
    Var det ett leende d, som jag sg i hans slocknande anlet,
    Var det en strle af frjd, eller syntes det vara det endast,
    Efter i nsta minut hans blick ren brustit, hans hufvud
    Sjunkit mot skuldran, och lifvet med sorger och gldje frsvunnit?
    Hyddan lmnade jag med bfvande hjrta och tillslt
    Drren och vgade ej, frrn redan jag nalkades hemmet,
    Stanna och bedja en bn om frid fr hans frlsade ande.
    Skrmmande str dock ej mer fr min blick den dende gubben,
    Nej, lngt mer som det minne jag fr, sen jag lnge betraktat
    Fjrden en sommarkvll mot natten, d vindarne tyna,
    Solen slcker sitt ljus och vgorna, trtta att svalla,
    Snka sig mer och mer och bli som en spegel omsider."
    S omtalte hon nu, hur den ldrige fiskaren bortgick.

    Men ren hade de ntt lusteldarnas kulle, af lder
    lskad i nejden och skt som ett samlingsstlle vid sommarns
    Sknaste fest; dit skyndade glad den stojande gossen,
    Dit gick ynglingen stolt, och med krlek gmd i sitt hjrta
    Flickan, och dit frn sitt ensliga tjll, lngt borta i dalen,
    Blickade gubben och sg, hur lgorna tndes i natten,
    Glada som minnen drvid i hans eget nattliga sinne.
    Tom var kullen nnu, blott hgt p den sandiga kammen
    Hjde sig furar mot skyn, halfbrnda, med glesnade kronor;
    Icke dess mindre skyndade dit de unga p brantens
    Buktiga stigar, och snart uppndde de toppen af sen.

    Rikare rjde sig dr den skiftande nejden. En ndls
    Tafla af skogar och vatten och flt utbreddes fr gat,
    Kldda i skimmer nnu af aftonens mattade purpur.
    Skaror af vandrare skymtade fram. Bland lundernas stammar
    Glimmade stundom en duk och frsvann med den skyndande trnan,
    Medan en annan fyllde dess rum med vxlade frger.
    Tyst var vinden, en flkt ej rrde sig. Hjordarnes klockor,
    Krlekens smltande sng, frn ensliga stigar besvarad,
    Hrdes ur dalarna blott, och ibland till de dende ljuden
    Fogade ljuft vallhjonet en ton, mngdubblad af eko.

    Men till sin vn han talte, den frmmande, full af frundran:
    "August, mera bekant, lngt mer n du varit mig nnsin,
    r du mig nu, och jag fattar och knner ditt innersta vsen.
    Hr visst ser jag den bok, p hvars strlande sidor du lsit
    Allt, hvad du talade frr, d vi suto i skymningen ofta,
    Jag och min syster och du, och frdrefvo med aningar kvllen.
    Lyckan af mnniskans lott och krleken, friden och gldjen
    Lrde du hr, hr vcktes din drm om frklarade andar,
    Vnliga, skapta fr oss, att bilda oss himlar p jorden.
    Lyssna, i sngernas ljud, i den domnande sucken af eko,
    Fglarnas rster ur skyn och ur lunderna, hr du ej nglar,
    Leende nglar i allt, frn din barndomslder bekanta?
    O, hur ser jag ej nu dem klara! P aftonens guldmoln
    Segla de kring, framtindra ibland i en strle af solen,
    Blicka ur blommorna, glittra p sjn och andas i luften;
    Var det ej dem, som du mente, och dem, som du lrde oss lska?"

    S han sade. En tr sgs fylla sig sakta i flickans
    ga och rullade ned som en daggklar prla p kinden;
    Men med en halfdold suck hon frgade: "Talar han sdant,
    Talar fr andra han sdant, fr mig upptcker han intet!
    Sluten gr han och tyst hr hemma, och sger han ngot,
    r det om bssan blott eller fgelfnget, han talar,
    Mest dock svrmar han kring som en storm i skogarna ensam.
    Kanske tnkte han frr p min barnslighet, tyckte en sdan
    Endast fr lekar skapad och skratt; men skrattar jag ofta,
    Grter jag ofta ocks, tminstone saknar jag ngon,
    Ngon att sluta mig till i en allvarsammare timme.
    Ofta i lunderna hr jag vandrat allena och ofta
    Sett detsamma som nu, men hur annorlunda frklaradt!
    Skn var vrlden och rik, dock, tyckte jag, lg det en saknad
    fver naturen i allt, och den skrmde mig genom sin stumhet.
    Nu, d ni talar, r det mig s, som skulle den tala,
    Sga mig: 'Flicka, s klar och s hrlig var jag ju stndigt,
    Se, och du tordes ej tro det nd, fast du drmde det stundom.'
    O, att er syster kom! Om hon kom och en endaste sommar
    Drjde hos oss, hur vore det ljuft att kunna med henne
    Vxla en tanke ibland, d det anande hjrtat r rikast!
    Lt mig hra ett ord, hvad heter hon? Namnet allena
    Vore mig redan s krt; sen sker jag tnka mig henne.
    Sg dock, liknar hon er, med ett syskontycke kanhnda?"


    "Frga ej", svarade gladt den frmmande, "ingen i vrlden
    Liknar hon, knappast sig sjlf. Den af smek bortskmda Maria
    Hette hon hemma frut, men fr smek nu sger man smicker.
    Hyllad af egna och frmmande, snart envldig och nyckfull,
    Vxte hon opp, men kr fr oss alla frblef hon bestndigt.
    Ville hon ngot och tog, d hon bad, den vnliga minen,
    Kunde man ltt ej neka, och kunde man, ville man icke;
    Fordrade ter hon spotskt, hvad hon nskade, lydde man nstan,

    Lydde, om n frtretad ibland, och visste ej hvarfr.
    Sdan kom hon en hst till staden, och klubber och kaffen
    Brjade nu. P en kvll var ren landtflickan en mod-dam.
    Syntes hon, sg hon stndigt en svrm balfjrlar omkring sig,
    Tog hon i dansen ett steg, lorgnerades, hviskades, mystes;
    Allt var lyckadt och ltt, och hon sg det och lyckades dubbelt.
    D frst blef hon i hast odrglig. Den sknaste dansarn
    Eller en ung ljtnant med sin glimmande krage, p dessa
    Kunde en solskensblick hon kasta ibland, d de kommo;
    Kom en annan, som ej, kantnka, behagade henne,
    Fick han ej tala ett ord, hur han n frskte sitt bsta,
    Innan den finaste skymt af en rynka han sg p prinsessans
    Nsa och modflld ndgades g att harmas i tysthet.
    D kom fven er bror, en vild bjrnunge frn norden,
    Teg en dag och svarte ett ja och ett nej p den andra;
    Inom en vecka satt han hos oss, ej frmmande mera,
    Satt och talte om er, om sin barndomslder och hemmets
    Saknade bygder, om allt, som fr hjrtat att minnas r ljufvast.
    Stundom lyste en vr ur berttelsen, stundom en hstkvll
    Sg man i den, med glesnade lf, tungt svfvande dimmor,
    Bleknade stjrnor i skyn och en blodrd mne p kullen.
    Allt var sdant, det syns i sin verklighet, klarare endast,
    Mera af under rikt och af drmmar, vakande drmmar.
    Hur han talte, begynte till slut den spotska Maria
    Lyssna ocks, och man sg, att hon hpnade frst af frundran,
    Liksom hade hon sett i en vrld, helt annan n denna.
    Dock, n log hon frnmt och frskte att kasta med nacken
    Ltt som frut en kvll och en annan, d lnge hon sutit
    Drmmande kvar i vr krets. Frgfves! Fljande afton
    Kom hon tillbaka och satt tankfullare, lngre allenast.
    ndtligt var det frbi med kapriserna. Tjustes hon nn' gng,
    Dolde hon tjusningen ej, och det fvermodiga gat
    Svllde af trar ibland, d godnatt hon sade och bortgick.
    Hvilken frndring ter i hast, som genom ett trollslag!
    Hemma frtrolig hon blef, p en dans saktmodig och enkel
    Trdde hon in, besvarande mildt hvar mtande hlsning.
    Ingen sg sig frsmdd, och ingen mrkte sig gynnad,
    Lika mot alla hon var, och fven den ringastes hyllning
    Fick i en vnlig blick sin belning och ngrades icke.
    Gladare nalkades snart hvar mnniska henne, och mindre
    Slsades smicker och ord, och hon lskades mer n bermdes.
    Sdan var hon, frsk att frestlla er henne,
    Full af vxlingar blott, nyss en, nu ter en annan!
    Kanske blir hon dock nu, som hon r, sen"... Leende afbrt
    Vnnen hans ord: "Kom", sade han, "fljen mig; kllan vid stranden
    Mste jag hlsa upp och dricka ur ter som fordom."
    Sagdt; och han vandrade ned frn kullen och visade vgen.
    Snart till kllan man kom. Af himlens skimmer bestrlad,
    Outtmlig och klar, dr lg den i bdden af blommor,
    Lik ett mnniskoga, hvars frid, ej rubbad af stormar,
    Dallrar af ljus blott n och af lifvets der i djupet.

    Tysta vid brdden af den nedsatte sig alla och drucko,
    Hvilande dr och betraktande sommaraftonens slockning.
    Ord ej funno de mer och skte dem icke; i tankar
    Nrmade hjrta sig blott till hjrta och fylldes af sllhet;
    Men p den frmmandes bild fll flickans ga i kllan.
    Osedd tyckte hon nu sig kunna betrakta hans dyra,
    lskade drag, och hon sg och drjde och fruktade icke;
    Innan hon visste det, log dock, hans blick mot hennes och mttes.
    Blygsel flickan betog, och det nyss ltt klappande hjrtat
    Drog sig tillsamman frskrckt, och hon knde, hur kinderna redan
    Tndes af gld, och hon sg med bfvan sitt rodnande anlet
    Blottadt i kllan fr ynglingens blick. -- D seglade vnligt,
    Frgadt i purpur, ett moln utfver den speglande bljan.
    Ljus frmldes med ljus, och rodnad smlte i rodnad,
    Se, och man skilde ej mer, om flickans kinder, om molnet
    Gldde, och flyktig en skymt af en tacksam gldje allenast
    Rjdes som egen nnu i den sjuttonrigas anlet.

    Upp frn blommorna steg i detsamma den lskande brodren,
    Nmnde sin syster vid namn och talte med leende allvar:
    "Hanna, i nsta minut kanhnda jag sade det icke,
    Nu dock sger jag allt, och du hr det och delar min sllhet:
    Min r redan Maria, ej mer den spotska Maria,
    Nej, den skna, den goda, den hjrtliga, tusende gnger
    Sknare, n han beskref, och mildare, ljufvare, bttre.
    Upp, lt stunden ej fly, rck utan sorger t hennes
    Broder din hand! S nskar hon, syster mot syster i byte;
    S han nskar, som nskat det ren, lngt innan han sg dig!"

    Sade och hann knappt sluta sitt tal. Vid stranden i grset
    Ropte en and, och han smg med en fattad kisel i handen
    Sakta bland lfven och stod omsider vid brdden af vattnet.
    Men d han lyfte sin arm, med ett rop uppjagande fgeln,
    Flydde en guldgul tropp ofjdrade ungar mot vassen,
    Skingrade, pipande gllt, i sin nd vrnlsa p vgen.
    Skonande fllde han stenen och sg, hur den bfvande modren
    Sam vid hans ftter nnu och trotsade dden af krlek,
    Tills lngt ute p sjn den irrande svrmen en fristad
    Hunnit och tryggad igen hon lyfte sin vinge och flydde.
    Sdant sg han och kom fr en stund med vilja till stranden,
    Lockad af fgeln och rdd att stra de bda vid kllan.
    Snart dock vnde han om och spanade redan p afstnd,
    Spanade, gladdes och hann de lskade vnnerna ter.

    Famnad af ynglingens arm, stod skn i den bleknade kvllen
    Flickan och lutade tyst p hans skuldra sitt lockiga hufvud;
    Men d hon mrkte sin bror och han nalkades, rckte hon honom
    Leende handen och strk en tr ur sitt lyckliga ga.
    S frklarades allt fr den komne, och ltt i sin gldje
    Tryckte han systerns hand och sin vns, men han talade skmtsamt:
    "Nu, hvad sger vr far, d vi s frlofva oss alla,
    Hastigt, utan att nmna ett ord t honom p frhand?
    Akta dig, Hanna, i hast kanhnda frlofningen upphfs."

    Skmtande talte han s; men med oro hrde dock flickan
    Orden och tnkte, hur ltt sitt frrdiska hjrta hon tlydt,
    S att sin egen lskade far hon frgtit alldeles,
    Glmt hans nskan och sin att lefva bestndigt i hemmet,
    Glmt allt annat och tnkt p den frmmande ynglingen endast.
    Hemt ville hon skynda och kunde ej lugnas nyo,
    Innan hon yppat allt fr sin fader och lttat sitt hjrta.
    S, af de lskade fljd, hon vnde tillbaka bekymrad.

    Knappt af vgen en hlft man hunnit, d redan i nejden
    Hrdes en kallande rst och man mrkte den gamla Susanna.
    Spanande kom hon och syntes ej litet frtretad och viktig,
    Nr med sin frkldsfll i handen hon skyndade framt,
    Frdig i ifvern att torka bestndigt sin svettiga panna.
    Men d de skta hon funnit och sg dem nrma sig redan,
    Steg hon p sidan af vgen och vntade. Vnligt till henne
    Talte ett blidkande ord vid frbigendet flickan:
    "Hvarfr kommer ni hit och trttar er, gamla Susanna,
    Slpar om dagen och hvilar ej ens, nr aftonen nalkas?
    Se, vi hinna ju hem, om ni n ej ropar och sker."

    S hon sade; ett svar gaf icke den gamla tillbaka,
    Vinkade blott med handen och kallade flickan i tysthet,
    Men afsides hon hviskade sen den komna i rat:
    "Gud vlsigne, mamsell, hvad ni drjer, att vofflorna kallna,
    Steken i grytan torkar och brnns, och den vrdige pastorn
    Sitter och hungrar och mktar ej f sin fattiga kvllsvard.
    Sg dock, innan ni gr, och bertta mig: blir det till hsten,
    Blir det i sommar kanske ert brllop, sg, om ni redan
    Svarat den aktade herrn, eller dvljs han i fruktan och kval n?"

    Sakta talade ter till henne den vnliga flickan:
    "Vnta ej, gamla Susanna, att f tillreda mitt brllop;
    Somrar hinna frg och hstar, innan det firas,
    Kanske kommer till slut en vinter fr evigt emellan."
    Sagdt; och hon lmnade kvar den gamla i hpen frundran.
    Sjlf hon skyndade nu till de andra och fljde dem hemt,
    Drmmande, tankfull, tyst, i sitt ljufva bekymmer frdjupad.
    Men nr trappan man hunnit och ltt frn sitt hufvud hon hatten
    Lyftat och ordnat i hast de yppiga lockarna ter,
    Tog hon den lskade ynglingens hand, helt tyst i sin bfvan,
    ppnande drren och trdande in till sin fader i kammarn.

    Tung af mdor och r, i sin ensamhet hade den gamle
    Trttnat att vaka och nyss mot den stoppade karmen af lnstoln
    Lutat sitt hufvud och somnat. -- nnu vid hans ftter p golfvet
    Steg en strimma af rk ur den knappt halfslocknade pipan.
    Skn i sin slummer han lg, ohunnen af sorgen och oron,
    Skn som den ldrige r, d de glesnade lockarna hvitnat,
    Lpparnas purpur r slut, och kinderna vissnat och sjunkit,
    Medan en lng, lng lefnad af ljus och frtrstan och krlek
    Rjs som en afton nnu kring den frade pannan i klarhet.

    Trar strmmade ned p den sjuttonrigas kinder,
    Nr sin fader hon sg, hur han hvilade trygg i sin fromhet,
    Sg det och tnkte, om nu fr sin egen jordiska lycka
    Stra hon skulle hans smn, kanhnda frjaga hans lefnads
    Frid och samla bedrfvelse fver hans grnade hjssa.
    Knbjd nra hans fot, vid den lskade ynglingens sida,
    Stod hon och fste en stund p den gamle sitt trade ga;
    Slutligt snkte hon tyst sitt hufvud och tryckte med varma
    Lppar en kyss p hans hvilande hand. Frvnad ur slummern
    Vcktes den gamle och sg p sin dotter med frgande blickar,
    Sg och mulnade snart allvarlig och vnde sitt ga
    Skarpt med en ljungelds hot mot den frmmande. Se, vid hans anblick
    Veknade blixten och smalt i en tr. Gladt ppnande famnen,
    Tog han de unga och slt dem bda i lskande armar.






JULKVLLEN.

En dikt i tre snger.




    Frsta sngen.


        Leende sges hon g som en ngel
            emellan de andra,
        Skmta ibland och trsta ibland
            och frlika och lugna.

    Tyst frn sitt ensliga torp lngt borta i djupet af skogen
    Gick den gamle soldaten Pistol mot kvllen omsider,
    Sedan han vrmt sig i ro och tndt sin pipa vid hrden.
    Ingen han lmnade kvar i den dsliga hyddan, och ingen
    Fljde hans spr. En son, den ende, han gde sig nrmast,
    Fjrran i hrnad dragit och stred i det turkiska kriget.

    Sorgsen syntes dock ej den gamle begynna sin vandring,
    Utan som andra han vntade glad julaftonens gldje,
    Bjuden att fira den nu p den stora, bemedlade herrgln.
    "Sitt ej", hade den aktade herrn, den dle majoren,
    Sagt, d han trffade sist sin vapenbroder vid kyrkan,
    "Sitt ej, gamle Pistol, som en tjderhane i skogen,
    Ruggig och gmd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap?
    n r dagen ej all, n kan ju den brckliga foten
    Stiga ett steg; blott kom, till jul tminstone senast;
    Helgen r lng, och ditt ord, d du talar om strider och marscher,
    Drifver en lngsam stund frn det smniga folket i stugan."

    S han talat och smllt den gamle soldaten p axeln.
    Nu fr den vnliga bjudningens skull och den dle majorens
    Glmde den gamle frdens besvr, ltt tlande skogens
    Tjocknande mrker och snn, som, af vindarna hopad om dagen,
    Lg p den dsliga stigen nnu, ojmnad och sprls.
    Skyndande gick han och lyfte sitt djupt nedsjunkande trdben,
    Njd som en kung, ur drifvan och hann, fast haltande, framt.

    Men med snabbare frd till den trefliga stugan p frhand
    Flydde hans tanke likvl, och han talade tyst i sitt sinne:
    "Nu r gldjen ej dyr, nu brjar man helgen i stugan,
    Kastar bekymren i vrn och arbetsdrkten i kistan,
    Tnder de strlande ljusen och strr halmkrfvar p golfvet.
    Vore det jul ocks i den prktiga salen dr oppe
    Nu som frut, nr lekar och sng dr hrdes bestndigt!
    Men nu sges, att saknaden blott och sorgen och oron
    Sitter i den, sen i flt mot turken den unge kaptenen
    Tgade ut, kvarlmnande svrfrldrar och maka.
    Sen rrs sllan en strng i det glla klaveret, och ingen
    Manar till gldje och dans; af frmmande vimlar ej grden.
    Ensam dvljs i sitt rum kaptenskan och srjer den korta
    Brllopsmnadens frjd och sjunger med klagan en vaggsng
    fver sitt hvilande barn, som af fadrens ga ej skdats.
    Mulen vandrar den ldriga frun, vrdinnan i grden,
    n frn salen till kket och n frn kket till salen,
    Harmas och ndrar och finner ej skick; men om stundom hon hvilar
    Sitter vid vaggan hon d och hjlper sin dotter att grta.
    S r trefnaden borta i allt. Den gamle majoren
    Ledsnar vid kvinnotrar till slut och brummar i lnstoln
    Dagen igenom och tl ej hra den eviga jmmern.
    En blott finnes dr n, i sitt barnsliga sinne bestndigt
    Frdig att gldjas och le, den vnliga frken Augusta.
    Leende sges hon g som en ngel emellan de andra,
    Skmta ibland och trsta ibland och frlika och lugna,
    Nr af sorger ett moln sig skockat och hotar att storma.
    Vore ej hon; blef skert i kvll vlplgningen mindre
    fven i stugan, ty ltt frgta de friga sdant;
    Hon, fast barnslig hon r och den yngsta af alla i grden,
    Glmmer dock ingen och lefver af andras gldje allenast."

    S han tnkte och hann byvgen och fljde med lttnad
    Trampade spr i en gladare nejd, dr fjrran en hydda
    Stundom mtte med ljus frn den flammande hrden hans ga.
    Lng var milen dock n fr vandraren. Aftonen framskred
    Kulen och mrk. Sin frd frskte den ldrige skynda,
    Nr p en gng af bjllror en klang, kringljudande nejden,
    Ndde hans ra. Frskrckt t sidan han stapplade undan,
    Stannande djupt nedsjunken i snn. -- Stormodigt och hgljudt
    Skallade kuskens varnande rop. Ren ilade trafvarn,
    Eggad af tmmen, frbi, d ett mildt "God afton!" ur slden
    Hrdes, och flen, spak i en blink, stod hejdad i farten.
    Strax af en vnlig rst den ldrige hrde sig kallas:
    "Kom blott, gamle Pistol, ty till oss visst rnar ni vandra,
    Kom, hr finner ni rum, om ni sitter p kanten af slden;
    Vgen r dslig och lng fr den brcklige vandrarn i mrkret."

    Sagdt, och den ldrige hrde med frjd sig nmnas och kallas,
    Knde p stmman igen den vrderade frken Augusta,
    Lydde och satte sig glad att ka p kanten af slden.
    Men med frundran talte han s till den vnliga flickan:
    "Nu, hur firar ni hr julkvllen i skogarna, frken,
    Reser p fveryrade vgar allena i klden,
    Medan af vrma och ljus till ert hem hvar mnniska lockas,
    Medan ock jag med min brckliga fot framstapplar p drifvan,
    Endast i lngtan att n omsider den trefliga stugan?"

    Skmtande svarade blott den sextonriga flickan:
    "Vet ni ej, gamle Pistol, att vid sjn dr nere i dalen
    Finnes en koja, mera n er bofllig och ensam?
    Dr bland granar och sn i den trnga, fraktade buren
    Har jag en gammal hna med fem sm ungar omkring sig,
    Hvilka behfva sig korn och gldje som andra till julen."

    Sade och log. En tr, osynlig i skuggan af kvllen,
    Fyllde den ldriges blick, men han talade, rrd i sitt hjrta:
    "S m gldjen till er, till den stolta, beprisade grden
    Komma i afton, komma och bli kvarboende stndigt,
    Som till den gmda hyddan i demarken ni kommit,
    Bringande hugnad och trst t mnniskohjrtan i nden!"

    Men med en suck genmlte den sextonriga flickan:
    "Aldrig, vnta ej ens, skall gldjen beska oss mera;
    Borta r den lngt, lngt, med kaptenen i turkiska kriget.
    Se, d han reddes ut till sin frd, och hans saker i brdskan
    Skulle frn hundrade hll hopsamlas och fras i slden,
    Kommo min systers lycka, min moders frjd och min faders
    Vnliga min att bli utburna med annat och glmmas.
    Sist, d han sjlf tog afsked och for, kanhnda fr alltid,
    Stllde sig trefnaden tyst p meden och reste med honom."

    Men han tnkte den gamle, p mnniskodet, hur ojmnt
    Deladt det r, hur stor i hans koja den lycka dock vore,
    Som i den rikes boning frsms, och han talade ter:
    "Hur kan saknaden bo med fverfldet tillsamman,
    Mnniskan glmma s ltt att frjda sig fver det goda?
    Se, i ert hem hvad brister vl dr? Str icke er fader
    n p sin lderdom rask bland de sina och ordnar och leder?
    Rrs ej dagen igenom er mor som vrdinna i grden,
    Vrdad af lskade barn och hulpen i ltta bekymmer?
    Tfla ej tjnare gladt vid sysslorna? Yppas en nskan,
    Utan att villiga mnniskor skynda att fylla den genast?
    Grden r prktig och stor, att fven den resande ofta
    Stannar af undran en stund och betraktar den. Ymnighet rder,
    Rik vlsignelse tycks nedstrmma p allt som ett solsken.
    r det ej nog, d s litet behfs till mnniskolycka?
    Kom en gng och besk den gamle Pistol i hans koja!
    Ensam finner ni dr soldaten. Allena vid muren
    Sitter han, jmkar en brand p sin hrd och tnker och tiger.
    Ingen ger han mer, som delar hans torftiga hfvor;
    Ingen stdar hans bdd, och ingen bereder hans mltid;
    dsligt r allt, ett ord af mnniskotunga frsprjs ej.
    Lyssnar han, hr han furornas sus i den vintriga stormen;
    Lngtar han stundom att se en lefvande varelse, sker,
    Ensam liksom han sjlf, den strfvande vargen hans boning.
    Nalkas han fnstret och ser, hur vrlden synes dr ute,
    Ser han, att himmelen gr omsider till mte med jorden,
    Ser det och vet, att i hela den ndlst skdade rymden
    Ingen finnes, som br i sitt hjrta en tanke p honom,
    Ingen, som minnes med frjd, att den ldrige krigaren lefver.
    Icke dess mindre rker han n sin pipa i kojan,
    Brjar sakta sin dag och vntar p dagen en nda."

    Vnligt svarade ter den sextonriga flickan:
    "Srj ej, gamle; en dag kanhnda, d minst ni det anar,
    Kommer frn kriget er son till sin saknande fader tillbaka.
    Men d vidgar han ut och frnyar er lutande boning,
    Odlar en teg, uppsker en ung vrdinna fr grden,
    Trifves och lefver med er och frkofrar sig stndigt i vlstnd.
    Sjlf vrderad och kr fr lskade barn och fr barnbarn,
    Sitter ni trygg bland egna och minns krigstiderna fordom,
    Medan en sonson, lrd att skyldra med kpp och marschera,
    Hvilar sig ltt p ert kn och hr er maning att en gng
    Blda med ra som ni, om det gller, fr fderneslandet."

    Hgre syntes den gamle i skymningen. Krigiska minnen
    Fyllde hans sjl, och glmmande ensamheten och bristen,
    Ndde han herrgln, stolt som en vapenbroder till garn.

    Men d vid trappan omsider den modige trafvaren stannat,
    Gick han behagligt att fira sin kvll bland folket i stugan,
    Medan till salen glad den vnliga flickan begaf sig.

    Gldje mttes dock nu i det lskade hemmet ej mera,
    Tystnad och oro blott, ovanliga gster om julen,
    Mtte hon dr. Frgfves i glans frn glimmande kronor
    Strlade festliga ljus, frhjande prakten i rummet;
    Skarpare blott sig rjde den mulnande sorgen dr inne.
    Mrk i sin gungstol satt den dle majoren och frde
    Ofta till trumpna lppar sitt glas, ohugnad af drycken,

    Medan af ledsnad mtt och bekymmer hans ldriga maka
    Glmde sitt te och frsmdde den ren halft svalnade koppen.
    Men afsides och skymd fr de goda frldrarnas blickar
    Drjde, med pannan snkt mot handen, den unga kaptenskan,
    Nu af den bittra saknadens trst hugsvalad allena.
    Mulen svllde en tr i den tystas ga, en annan
    Tecknat i ljus sitt spr p den gldande kinden och fallit.

    Sdant sg, d hon kom i sin gldje, den vnliga flickan,
    Anande snart, att ter en storm de dyra i hemmet
    Skakat och strt; fr en stund den tycktes lugnad allenast.
    Tala tordes hon ej, knappt hlsa. I bfvande tystnad
    Lste hon kappan, blottade ljuft sitt lockiga hufvud,
    Ordnade drkten och smg till systerns, den lskades, sida.

    Men med en suck omsider begynte den dla majorskan:
    "Kom, Augusta, och se jultidningar, ls, hvad oss posten
    Hmtade nyss. O, lge din arma moder i grafven!
    Slagen r furstens kr, dr din svger tjnte, frlorad,

    Kringrnd, fngen till slut; blott f undkommit frdrfvet."

    "Kvinna", talade strax allvarligt den dle majoren,
    "Svrma ej, fngar nmnas ju ej, kringrnning ej heller;
    Tagen i flanken, str det, och hrdt anfktad i fronten,
    Miste han folk, men slog sig igenom och rddade ran.
    Minska ej julens trefnad och skrm ej gldjen i afton;
    ret ger nd tillrckliga dagar fr sorgen."

    Men med en bitter suck genmlte den ldriga makan:
    "Ville du, kunde du skda vr frjd, om du sge oss gldjas,
    Sge oss leka i kvll lttsinnigt och glmma, att Adolf
    Kmpar i ddens armar kanske, frmultnar i stoftet,
    Eller ock firar frbldd i turkarnas boja sin julkvll?"

    Hgljudt klagande spratt frn sin plats den unga kaptenskan,
    Gmde i modrens ppnade famn sitt trade anlet,
    Skande trst; men hrdt nedsttte den dle majoren
    Glaset och reste sig opp. Klart lyste hans ga, och hgre
    Lyfte i vrede han nu sin silfverlockiga hjssa.
    Stolt fr sin maka han stod och ryckte den skymmande drktens
    Skygd frn sitt vldiga brst och viste den rriga barmen.
    "Se", s sade han, "se, sen trettio vintrar tillbaka
    Hvilar du hr; sg sjlf, om de sr, hr bldt och igengrott,
    Strt din ro och frbittrat din fredade smn vid mitt hjrta?
    Blir af din dotter en gng den saknade mindre vrderad,
    Om en kula, ett svrd ojmnat hans hull, d han kommer,
    Har af hans rriga famn hon ett svalare mte att vnta?
    Tystna d; flle han fven, vlan, hvad btar er klagan?
    Mer, ja, mer n strmmar af grt frn klagande kvinnor
    Gller en droppe nd af det blod, bland ddar en hjlte
    Offrar i slaktningens stund t fderneslandet och ran."

    S han talte och satte sig ned frgrymmad i gungstoln,
    Medan, hans mulnare stund undvikande, sakta hans maka
    Vandrade ut till sitt kk, och den srjande dottren tillika
    Trstls gick till sitt ensliga rum att grta i stillhet.

    Ensam blef med sin fader den sextonriga flickan,
    Mildt i sitt barnsliga sinne bevekt af den ldriges sorger.
    Bortskymd satt hon och fste sin trade blick p den gamle,
    Tnkande rrd, hur han frr i det lyckliga hemmet bestndigt
    Trefnad mtte och frjd, hur med krlekens lugn p sin panna
    Sjlf frklarad han sgs som af aftonsolen en ljusning.
    Nu, hur frndradt syntes ej allt! Undviken och fruktad,
    Lmnad t ldrens tyngd, t ledsnaden, harmen och oron,
    Dvaldes han ofrstdd i sitt hem, den vnlige gubben.
    Smeka hon velat hans hvitnade lock, bortkyssa hans pannas
    Skuggande moln, om stra hon vgat den ldriges vrede.
    Nu blott stilla hon smg till klaveret och vckte med ltta,
    Drjande fingrar en ton och en annan att sakta frklinga.
    Smningom dock hjde sig klangen, i rikare vxling
    Fyllde sig takterna ren, och en sng, af den ldrige lskad,
    Ljd till strngarna klart frn den sextonrigas lppar.

    Nr frn hans ungdoms tid de i vnligt minne behllna,
    Krigiska orden ndde p nytt hans ra i sngen,
    Tmde han glaset och bragte i vaggning ter sin gungstol.
    Harmen lmnade rum i hans hjrta fr tonernas vlde,
    Tankar p tider, som flytt, uppvaknade; gladare knslor
    Fyllde hans barm, och man hrde omsider hans vldiga stmma
    Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren.
    Men d hon slutat visan och blott med lekande hnder
    Rrde tangenterna n till frsvinnande, ltta ackorder,
    Reste den gamle sig opp frn sin stol. Den vnliga flickan
    Sktte sitt ljufva, svrmande spel och mrkte det icke,
    Innan den ldrige stod vid dess sida och ltt p dess hufvud
    Snkte sin smekande hand. Mildt fverraskad af gldje,
    Knde hon handen, hjde sin blick och sg p sin fader.
    Leende lyste en tr i den dle krigarens ga,
    Kufvad i samma minut, som den fddes; men mt till sitt hjrta
    Slt han sitt lskade barn, och han talte frsonad och sade:
    "G, vr trstande ngel, och narra din moder att gldjas
    S, som du narrade mig, illistiga, g till din syster,

    Finn fr den arma ett lugnande ord, jag sker det ffngt,
    Talte jag n frnuft i min knarrighet kvllen igenom."

    S han sade och lste sin famn; frsmulten i krlek,
    Hjde sig flickan p t och kysste hans panna och flydde.




    Andra sngen.
    

        Tnk blott vnligt vid min saga:
        Att en systers sorg frjaga,
        Sjng en flicka
        En oskyldig sng!

    Men i sitt hvardagsrum, i den ensliga kammarn p vinden,
    Satt hos sitt slumrande barn den unga kaptenskan och srjde.
    Trgd satt hon och rrde den gungande vaggan med foten,
    Medan i stilla bestyr barnskterskan stllde en rubbad
    Stol p sin plats eller sktte den lngsamt tynande brasan.
    Ingen talte ett ord, matt flmtade lampan p bordet,
    Mrk, enformig och tung var nu julkvllen dr oppe.

    Tystnaden brt med en suck dock omsider den tjnande trnan:
    "O", s sade hon, "sll m jag skatta mig arma, som ingen
    Gosse begrt, som knner nnu mitt fattiga hjrta
    Klappa fr egen nd och fr egen lycka allenast.
    Sitter jag ensam, kan jag en gng vl grta af ledsnad,
    Tycka att dagen r lng och sakna en vn till mitt sllskap;
    Bttre dock ledsnadens tr n den frtande sorgens och orons.
    O, hur vore det nu i min hg, om jag hade en fstman
    Ute i kriget ocks, och drmt, som jag drmde i aftse.
    Natten, tyckte jag, led till nda; men mrker och skugga
    Lg kring grden nnu, och sommar var det, och trden
    Buro vl lf, men sorgliga trar lgo p lfven;
    Grta syntes hr allt, och bedrfvelse rdde bestndigt.
    D steg hastigt i sder ett moln, blodfrgadt och dunkelt
    Steg det p himmelen opp och nalkades nrmre och nrmre;
    Men i detsamma sg jag kaptenskan allena i parken.
    Hpen ropte jag: 'Kom, sk skygd, ovdret r nra,
    Skynda er, kom!' Dock utan ett svar frblef ni p stllet.
    Se, och en regnskur brast ur molnet, men icke af vatten;
    Rosor regnade ned, s tycktes det, rodnande rosor,
    Klara som blod, och jag sg er sklfvande hljas af blomstren.
    Men s tnker jag nu i mitt sinne: blodiga budskap
    Stunda vl sder ifrn med stingande trnen fr mngen."

    Sakta hjde den srjande frun sitt lockiga hufvud,
    Fste p trnan sin blick och kvfde sin smrta och sade:
    "G att gldjas en stund med andra, som gldjas i afton;
    Stugan r ljus, dr leks, dr vntas ej blodiga budskap.
    Lyckliga, innan du vet, kanhnda du drmmer om stormmoln
    fven fr dig och flyktar till ensamheten och mrkret."

    S hon sade; och glad bortskyndade trnan till kvllens
    Njen, och ensam blef med sitt barn den bedrfvade modren.
    Tyst satt lnge den dla och lt sin irrande tanke
    Hoppls svrma omkring, n lockad af flyktade frjder,
    n af en framtids anade kval, blott stundom till stilla `
    Klagan frledd, d hon sjng att sfva den vaknande spda.

    "Slumra", sjng hon, "o barn, som den gryende blomman i knoppen,
    Slumra och knn i din smn, knn gladt, att din moder dig vaggar!
    Snart, ack, hvilar hon sjlf som du, ohunnen af sorgen,
    Men af en frmmande vaggas du d och drmmer s ljuft ej.
    Sof, du din moders trst, d hon lutar sig fver ditt anlets
    Leende frid, d klarnar dess ga, och tren frskingras;
    Flle den n p din kind, du strdes ej, loge kanhnda
    Stt som ibland, d din kind af mitt smekande finger berres.
    Hvila, du rodnande sky, i gryningens timma, d hvila
    Unnas nnu; snart, snart irrfrderna brja med dagen.
    O, d du jagas en gng af dets vindar i rymden,
    Mulnar ditt ljus, och din gldande purpur bytes i trar.
    Hvila, mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet!"

    S hon sjng, dock stundom allenast. I vxlande afbrott
    Fljde p tonerna tystnad igen, och man hrde blott vaggans
    Suckande gng och den flitiga pendelns knppar i uret.

    Men d ppnades drrn omsider. Den vnliga systern
    Kom i sitt mma bekymmer, att se och trsta den sorgsna.
    Leende trdde hon in, men hon drjde och ltsade vredgas,
    Nr af skymning blott och af dyster stumhet hon mttes.
    Och s talte hon, bannande mildt den bedrfvade systern:
    "lskade, sitter du hr som en skugglik vlnad i grafven,
    Enslig och gmd, o, skrmd snart kunde jag fly vid din anblick.
    Tala ett ord, stig opp, kom, ltom oss jaga tillsammans
    Ledsnaden bort, en gckande drm oroar dig endast."

    S hon sade och tnde i hast opp ljusen, och kammarn
    Klarnade gladt, och hon log och talade ter och sade:
    "S skall du sitta i ljus, d ljusnar ditt hjrta, och sorgen
    Flyktar sin kos, och din kind begynner att blomstra nyo.
    Goda, man blygs, om du s, en gumma frvissnad i frtid,
    Mter din man, d han kommer med hufvudet fullt af turkinnor.
    Ler du? Vlan, le, le, men akta dig! Vet, Orienten
    r ej ett vildland; knslor af eld, svartblixtrande gon,

    Svrmande tjusning finner man dr och himlar p jorden.
    Ls ett stycke i Moore eller Irving, ls om Alhambra,
    O, och ditt hjrta drmmer ej mer om blod och om bojor,
    Fruktar vl snarare blott, att den lskade, rusig af frjder,
    Glmmer sitt hem och sin lilla bedrfvade blomma i norden.
    Se, om du lofvar frgta en stund ditt bekymmer och lyssna,
    Lser jag sakta en sng, som diktats med tankar p Adolf;
    Kalla den blott ej svrmande; s, om fngen han blefve,
    Skulle det hnda; i allt r sterland och r sanning."
    Sade och vecklade opp ett fint brefpapper, med omsorg
    Skyddadt och slutet ihop, och hon rodnade ltt och begynte:

        Bud p bud seraljen hinna;
        Harems ljufva hrskarinna
        Fr ej slumra mer.
        Bref har kommit frn sultanen:
        "Skynda, Seidi, p altanen,
        Sultaninna,
        Jag en fest dig ger."

        Fljd af tjusningen och vren,
        Ren ur famnen, af Bosforen
        Morgonsolen hann;
        Mera skn dock, sger sngen,
        Mera strlfull, p balkongen
        I juveler
        Harems stjrna brann.

        Och dess milda ga skickar
        fver nejden sina blickar;
        Det r festens stund.
        Mnskoskaror vimla, blandas,
        Hvart hon skdar, seglas, landas,
        Lefva, rras
        Strnder, sjar, sund.

        Kan du jublets mening ana?
        Segrat har Mahomas fana,
        Portens hjltehr:
        Osmans son kan ej betvingas,
        I triumf till segrarn bringas
        Ryska fngar;
        Striden ndad r.

        Se den bleka, sorgsna skaran!
        Svrden, ddarne och faran
        Gick den lugn emot;
        Nu, en slaf, i bojor vorden,
        Ser hvar kmpe stum mot jorden
        En bland alla
        Blickar opp med hot.

        Vakter kring hans bana stoja,
        Fruktad n i segrarns boja,
        Gr han stolt sin gng.
        Mrkt r pannans hvalf, det hga,
        Blixtar ljunga ur hans ga,
        Hjltevreden
        Trotsar dd och tvng.

        Hotfull stormar folkets blja,
        Tusen vreda blickar flja.
        Den frmtnes frd;
        Blott frn tornet, sger sngen,
        Sg ett ga ned p fngen,
        Mildt som stjrnans
        Frn en hgre vrld.

        Seidis tjusta hjrta rrdes;
        O, hon minns, hur sjlf hon frded
        Frn sitt fosterland,
        Lngt frn Serviens gyllne dalar,
        Frn dess rosor, nktergalar,
        Frn sin lycka
        Vid Moravas strand.

        Barmen hjes, kinden lgar;
        "Ser du frmlingen?" hon frgar
        Sin frtrogne slaf,
        "Konungsfalken kan ej lra
        Band frdraga, bojor bra;
        Han vill flyga
        fver land och haf.

        Frihet mste hjlten vinna,
        Lefva n fr lskarinna,
        ra, fosterjord!"
        Sagdt, och i sin skna ifver
        P ett rosenblad hon skrifver
        Till gemlen
        Ngra blyga ord:

        "Dyre, lt med rosens anda
        Seidis tysta suck sig blanda
        Och ditt hjrta n:
        Tjusad af din makt, din ra,
        Ville hon en stund begra,
        D fr festen
        Hon kan tacka f."

    S hon lste och blickade opp frstulet och talte:
    "Syster, du undrar ej alls, du frgar ej! Ser du, den frsta
    Slutades s, den andra romansen r frig att hras.
    Tala d, sitt d ej stum, sg, staste, r det ej vackert?
    Allt r sdant det finns i tusende bcker. Allenast
    Sagan r ny om festen och sultaninnan och fngen.
    Nu m du lyssna igen och kyssa mig sen, d jag slutat."

        Gmd bland harems stolta lunder,
        Utan glans af konstens under,
        Utan prakt och flrd,
        Smyckad blott af sderns sommar
        Str en rosenhck och blommar,
        Vigd t hjrtat,
        Hrskarns lugna vrld.

        Krona ses han hr ej bra,
        Ingen dyrkans kulna ra
        Hr hans brst begr;
        Blott af hourikyssars nektar,
        Vstanvindar, balsamflktar,
        Krlek, krlek,
        Fr han mtas hr.

        Vill han spirans brda glmma,
        Om Mahomas himlar drmma
        En frklarad kvll,
        Vill han se en knsla knoppas,
        Vill han minnas, vill han hoppas,
        Gr han trogen
        Till sitt blomstertjll.

        Dr, i ljufva dofters skte,
        Vill han vnta Seidi's mte,
        S till svar han skref.
        "Nr hans blomvrld aftonsvalkas,
        D skall sultaninnan nalkas
        Den, som kysser
        Hennes rosenbref."

        Ren r solen skymd af bergen,
        Dagen bleknar, purpurfrgen
        Mister hvalfvet ren;
        Mnen klarnar fver dalen,
        Sngen brjar nktergalen,
        Hrskarn vntar. --
        r blott Seidi sen?

        Nej, hon kommer! Ltt som vinden,
        Tyst som skuggan, skygg som hinden,
        Sin geml hon nr;
        Blygsamt ren sitt kn hon bjer
        Och vid hrskarns solblick hjer
        Sljans dimma
        Frn sitt anlets vr.

        Purpur hennes kinder mlar,
        Men i gats himmel strlar,
        Stjrnlikt klar, en tr:
        r det sllhet, r det smrta?
        Lyssna! Vid gemlens hjrta
        Nu hans frga
        Hon besvara fr.

        "Seidis himmel!" s hon talar,
        "Frn min hembygds slla dalar
        Jag ett minne har
        Af en flicka, min vninna,
        Fdd att dyrkas och frsvinna;
        _Serviens tjusning_,
        S hon kallad var.

        Brjad nyss var blomstertiden,
        Nr fr korsets tro till striden
        Serviens ungdom drog.
        _Serviens tjusning_ log ej sedan,
        Flydd var hennes blomning redan,
        Frrn i lunden
        Frsta rosen dog.

        Nu vid Savas silfverflde
        Gmmer hon sitt tysta de
        I en ensam graf.
        En blott knde hennes smrta.
        Dyre, drfr brast dess hjrta,
        Att en yngling
        Frdes hit som slaf.

        Nr du jublets toner hrde,
        Vckta tankars sorg mig strde
        Under festens dag.
        Spda ro hjrtats vrar,
        Drfr ser du Seidis trar,
        Dyre herre,
        Drfr grter jag.

        O, dr nordens bloss sig tnda,
        Vissnar nu som hon, kanhnda,
        En frlten brud,
        Blickar hit mot oss och grter,
        Fordrar stum en lskling ter,
        Som frsmktar
        Hr p segrarns bud."

        S hon suckar tyst som vinden,
        Lutar sakta rosenkinden
        Mot hans barm och lyss.
        "Seidi", hrs han kufvad svara,
        "Din skall hvarje fnge vara,
        Ls dem, ljufva,
        En fr hvarje kyss."

        sterns himmel purpurrandas,
        Friska morgonvindar andas
        fver Peras strand,
        Och p bljans brutna spegel
        Skynda gladt med svllda segel
        Seidis fngar
        Till sitt fosterland.

           *       *       *

        Du, som lyssnat p min lyra,
        Sk ej skaldens hga yra
        I dess toners gng;
        Tnk blott vnligt vid min saga
        _Att en systers sorg frjaga
        Sjng en flicka
        En oskyldig sng!_

    S hon lste sin dikt med bfvande stmma i brjan,
    Blyg och frsagd, nu skyndande, nu ltt hmtande andan,
    Tills fr sagan hon glmde sig sjlf, och rsten, en fljtton
    Liknande, fyllig och vek, den milda berttelsen frambar.
    Men d till slutet hon kom och nmnde sig sjlf och sin syster,
    Nmnde den lskades sorg och sitt blyga frsk att den lugna,
    Brast hon i grt och snkte i handen sitt trade anlet.
    Trstbehfvande sjlf var den trstande. Men vid sin vagga
    Drjde den mognare systern ej mer; upp stod hon och tryckte
    mt till sin klappande barm och kysste den grtande flickan.

    ndtligt talade sakta den sextonriga ter:
    "lskade, nu fr en stund m du lmna den ensliga kammarn,
    G att frstr dig, g att beska den trefliga stugans
    Lekar och se, hur af litet ocks ett hjrta kan gldjas.
    O, dr sitter visst nu den gamle Pistol vid sin pipa,
    Leende, medan vi hr frgrta oss, njd med sitt de,
    Rik med en mund full rk och ett ungdomsminne frn kriget,
    Mera n vi, vi rike, som dock blott ga vr saknad.
    G att frka den ldriges frjd, lt stlla en stfva
    l fr hans plats, och hans blick skall strla dig gldje i hjrtat.
    Grna jag ginge, men drjer du hr och jag lmnar dig ensam,
    Mulnar ditt ga, som nu i sin klarhet lyser s vackert,
    Se, och din systers besvr med visan har varit frgfves.
    Frukta ej, vaknar den lilla, r jag hr frdig p stunden,
    Vaggar ej lnge som du, men kysser hans leende ga
    Genast och vrmer i hast mot min kind hans klder fr kvllen.
    Sen, omansad och fin, ej saknande dig i sin oskuld,
    Hvilar han lugn i min famn som en klar daggprla i blommans."

    S hon sade, och mildt genmlte den vnliga systern:
    "lskade, nu blott icke; i kvll skall du vara fr alla,
    Hinna med alla och tnka p allt. Mig sknkte du redan
    Mera n nog; hvad mer jag behfver, sknker mig denne."

    Sade och visade ltt p det sofvande barnet och fortfor:
    "Hr r din systers trst och frstrelse, ffngt en annan

    Skulle hon ska. En skymt af denne, och rik i sin saknad
    Knner hon sig, en blick, och det mulnande hjrtat r dagadt."

    fver den spdes bdd, dr han rodnade varm i sin slummer,
    Snkte den sextonriga nu sitt lockiga hufvud,
    Drjde i skdning en stund och hviskade stilla och sade:
    "Sof d, din moders trst, omhgnad af henne, tills trar
    Fylla dess blickar igen; d vakna, och efter din tunga
    Saknar ett sprk, sg mt med ditt omotstndliga ga:
    'Moder, en lng, lng frd r fr mig n frig att gra;
    Trar finner jag nog, hvar finner jag gldjen och friden,
    Om ur ditt modersga de ej mig flja p vgen.
    Le, med ditt leende skingrar ditt barn sen sorgen i lifvet.'"

    Sagdt, och slumrarens rosiga kind med spetsen af fingret
    Rrde hon ltt och frsvann som en blomsternga ur kammarn.


    

    Tredje sngen.


        Skogen klder Han grn, Han lter
            den irrande fgeln
        Finna ett korn: mig hjlper H-
            danefter som hittills.

    Men han satt och frtljde, den gamle soldaten, i stugan,
    Rkte sin pipa och talte om krig fr det undrande folket,
    Tills omsider han kom med berttelsen lngt i Turkiet.
    "Turken", sade han d och blste mot taket ett rkmoln,
    "Knner jag bttre n er, fast aldrig med honom jag kmpat.
    Ofta i lgret frr, d vi slutade kvllen med samtal,
    Hrde jag prfvade mn, som stridt utrikes i vrlden,
    Tala om honom och n med hpnad minnas hans framfart.
    Ali och Mustafa bej och Kapudan pascha och Achmed,
    Namn, som ej mnniskotunga frmr ofvad att nmna,
    Hrde jag d och frnam, hur hedningen lefver och strider.
    Turken, vnner, r hrd som koppar fr kulor och svrdshugg;
    Faller han, springer han opp med den krokiga sabeln i handen,
    Rister sitt yfviga skgg som ett lejon och rasar nyo.
    Ingen skoning begrs i drabbningen, ingen frunnas;
    Stupar man, lycklig r den, som stupar och slipper att brnnas.
    Men nr stundom en fest fr hedniska gudar begynnes,
    Tar han en skara fngar och klr beckskrudar p alla,
    Tnder med gldje dem an och lter dem brinna som lampor
    Ofta i drmmar jag sett den unge kaptenen i lgor
    St fr sin front, och min son, den saknade, brinna med honom;
    Ofta som vaken jag trott, att bedrfvelse vntar oss alla."

    S han sade. -- Vid drrn mellertid, nyss kommen i stugan,
    Stod, af honom ej sedd, den vnliga frken Augusta.
    Lje stridde med sorg i den sextonrigas hjrta,
    Nr till den gamle hon gick och med mild frtrytelse talte:
    "Tystna d, gamle Pistol, storpratare, rnar ni fira
    Julen med skrmmande ord och bedrfliga sagor allenast?
    Vnta, en annan gng, d ni kommer och sker oss ter,
    Finner ni ingen, som hlsar ett gladt vlkommen p trappan.
    Nej, lngt hellre jag gr till grinden och vinkar med handen,
    Ropar p afstnd ren: Bort, olycksbdare, hdan,
    Bort till turken, att vrma er dr vid brinnande mnskor!
    Ingen soppa i dag! Hr kokas ej; vandra frbi blott."

    Leende dock, genmlte den ldrige krigaren detta:
    "Frken, tala ej s och bekymra er icke, ty hjrtan
    Finnas hos turkarna ock, fast fula de vore som vilddjur.
    Se, hur sg man ej hr i det sista frdrfliga kriget
    Mnniskor vrre nnu, baschkirer och vilda kalmucker,
    Rysliga, svarta som sot, blodsugare, nrda med hstktt.
    Tog en sdan en sup och tmde den yttersta droppen,
    Hjde han flaskan blott och behfde ej hja sitt hufvud,
    Ty fr honom ej var som fr andra hans nsa till hinder,
    Utan den bjde sig opp mot pannan och mtte ej glaset.
    gonen, svarta som kol med en tindrande gnista i sotet,
    Brunno i hufvudet djupt, och den vidt uppsprrade munnen
    Gapade rd som en ugn; frskrckeligt var att i striden
    Mta en slik, d med skri frn sin flmtande fle han anfll.

    Men en afton det var, vrtiden vid brjan af kriget;
    Allt var stilla och tyst, och vi rastade, sen vi om dagen
    Slagit och drifvit en tropp nrgngna kosacker tillbaka.
    Ensam smg jag mig d till det dsliga fltet att plundra,
    Lysten att finna kanske en silfverkopek hos de slagna
    Eller ett silfvergehng eller annat, som duger att taga.

    S till stllet jag kom, dr den blodiga slaktningen hllits,
    Hittade lik vid lik och sprang otrttlig och skte,
    Fast utplundradt var allt af strfvande bnder p frhand.
    Harmfull slt jag dock sist att ska och nalkades skogen,
    Dr vrt lger vi valt, d bland buskar ett stycke frn vgen
    ter en fallen jag sg och brjade hoppas nyo.
    Nrmare kom jag och fann en kosack ej, utan ett odjur,
    Fann en slagen kalmuck. P en sjunken drifva bland tufvor
    Nra sin strtade hst, orrlig, en fasa att se,
    Lg han och vnde mot skyn vidppet sitt blodiga anlet.

    Hpnad fyllde min sjl, och jag rnade vnda tillbaka;
    Men dock bar han sin drkt och en skn, bl trja p kroppen,
    Vrd en flaska och mer, om man slde den vnner emellan.
    Denna frmdde jag ej kvarlmna till byte fr andra,
    Utan jag skyndade till och fattade mannen i nacken.
    Dd han synts mig och stel; dock nu, d jag rrde hans hufvud,
    Vcktes ur dvalan han upp af smrtor och ppnade gat,
    Stirrade hpen och kved och talte och ropte i vxling.
    Ej frstod jag hans ord, men hans jmmer och plga frstod jag,
    Rrd i mitt sinne att se, hur han, fvergifven af alla,
    Lg i sin ddsstund dr, d likvl han som mnniska fddes.
    Drfr kunde jag ej och ville ej rra hans trja,
    Tog fastmera hans pls, som jag fann fastbunden vid sadeln,
    Lste den, kldde upp och skylde hans sklfvande lemmar.

    Men d jag jmkat allt, ombundit hans srade hufvud,
    Flyttat frn drifvan hans kropp och ett skligt lge den skaffat,
    Satt han och sg mig i gat likvl och klagade hgljudt,
    Liksom om ngot han saknat nnu. Ej hade jag stunder
    Lnge att bida och vaka min natt orolig i skogen,
    Utan jag tog till slut ur min ficka en flaska med brnnvin,
    Drack och manade sen den fallne kalmucken att dricka:
    'Hr, tag vrma, kamrat! Drick ut, var mnska och skrik ej;
    Svrare kunde du d n med brnnvinsflaskan fr munnen!'
    S jag sade, och han utstrckte den darrande handen,
    Fattade flaskan och drack och blngde med gat af gldje.
    Men d han druckit allt, att en droppe ej mera var frig,
    Teg han och stdde sig lugn mot tufvan och slumrade genast.

    Snart till lgret jag kom, och det trumlades ter till uppbrott,
    Ssom vi plgade d, fast segrande, draga oss undan;
    Tropparna ordnades alla till tg, och vi brjade vandra.

    Se, d hade jag tid att natten igenom i klden
    Minnas, att flaskan var tom; och jag harmades fver min enfald,
    Att som en kvinna jag sviktat och lyda mitt bldiga hjrta.
    Dock gick natten frbi, och morgonen grydde, och strider
    Fljde p strider igen; blod spilldes, och nya bekymmer
    Kommo med nya dagar, och ltt frglmdes de gamla.
    S blef sommar till slut, och sommaren fljdes af hsten.

    Aldrig tnkte jag mer p det fverstndna och gamla.
    Vren och vrens mdor och krig frsvunnit ur minnet
    Likasom snn, som smlte och rann till sjarna sprlst;
    Ett blott tnkte jag p, att frsvara det lskade lifvet,
    Kmpa som man fr mig sjlf och drnst fr min granne i ledet,
    Sen att hinna till aftonens ro, uttrttad af dagen.
    Sdan kom jag en natt att af eftertroppen i nden
    Glmmas och lmnas kvar p min post. Afsides och ensam
    Stod jag och anade ej, att kamraterna tgade ddan.
    Men d det dagades, mrkte jag allt, och med vrede i hjrtat
    Gick jag och tnkte p rd, om jag borde frfoga mig undan
    Eller frblifva p stllet och d. Svrt syntes att vlja;
    Bttre jag fann det nd att falla fr fiendens kulor,
    n att frn vakten rymma och d kanhnda fr egnas;
    Drfr drjde jag kvar, frbidande fiendens ankomst.

    Talrik kom han ej frst. Tre jgare syntes allenast
    Smyga bland buskarne fram, och de sgo mig, hjde gevren,
    Skto och felade alla; men jag, d jag knde mig lefva,
    Spnde frtrnad min hane och skt och ndde den ena.
    Strax var frbittringen tnd med skottet. De friga bda
    Kommo med flld bajonett att hmnas och rusade mot mig;
    Striden brjades d, och jag redde mig, brgande lifvet.
    Ren svrt srad var en af de bda och famnade marken
    Utan att resa sig mer, och den andra begynte att trttna.
    Sjlf med gevret i handen, beredd att vrja mig stndigt,
    Stod jag och hoppades n, d en ryttareskara i fjrran
    Syntes och strtade fram i galopp till kamraternas bistnd.
    D var ute med allt. Snart smllde pistolerna, kulor
    Pepo som getingar ttt kring mitt hufvud, och innan jag visste,
    Fick jag ett skott i mitt kn, som jag haltar af lifvet igenom.
    Sviktande stod jag och ville dock hinna frgra min ovn,
    Innan jag stupade sjlf, nr af ryttareflocken den frste
    Hann p sin flmtande hst till min sida och hjde sin sabel.
    Hugget jag vntade strax, drog hufvudet neder och lyfte
    Kolfven frfrad till skygd, men, frunderligt! ryttaren hgg ej,
    Sprang fastmer frn sin hst och befallte de frige stanna,
    Fll mig om halsen och tjt, hgt grtande; trar p trar
    Rullade strmmande ned p hans svarta, frskrckliga anlet.
    Men med frvning knde jag d den slagne kalmucken,
    Hvilken i ndens stund jag sknkte frfriskning och bistnd.

    Ltt det varit fr honom att sl, d han kom i sin ifver,
    Vild som han var; hvi hgg han ej till, hvad hejdade armen?
    Se, hos honom ocks lg tacksamheten i djupet,
    Mnsklig och minnesgod, och mera n vreden frmdde
    fven hos honom krlekens bud i det klappande hjrtat.
    Knappt fr sitt barn s srjer en far, som den vilde kalmucken
    Srjde fr mig, och han spred kring hela fientliga hren
    Snart ett rykte om mig, och envart som fnge jag lnde,
    Hade jag vnner och firades. Sjlf den stolte genralen
    Log, d jag nalkades, mildt och kunde vl klappa min axel
    Stundom och frga ett ord, hur jag trifdes och mdde och skttes.
    Men med den ringare delte jag allt. Det bsta bestndigt
    Kunde jag taga och tvangs att ta och dricka och frodas,
    S att af dagar de bsta, jag haft, jag hade som fnge.
    Drfr fatta blott mod; en mnniska r ju ock turken."

    Sdant talade dr den gamle soldaten, och alla
    Hrde med undran hans ord, men den ltt frsonade flickan
    Gaf om aftonens fest anordning och lmnade stugan.
    Skyndande kom hon p grden och fljde den banade stigen,
    Mdosamt letande vg bland hopade drifvor i mrkret;
    Frst d hon herrskapsbyggningen nalkades, hjande blicken,
    Sg hon -- och kunde ej tro sitt ga -- en frmmande anlnd;
    n med flmtande spann stod hg kurslden vid trappan.
    Full af frundran, vek hon t sidan och ville ej genast
    Trda i salen, men g kksvgen och frst i de inre
    Rummen ordna sin drkt, d hon sg satsdrren i skimmer
    ppnas och mrkte en skymt af sin fader och hrde hans stmma.
    "Hit! Hvad, tndas ej ljus, finns folk ej mera i grden,
    Kommer d ingen och br kaptenens saker ur slden?"

    S han ropte, och gladt i den sextonrigas hjrta
    Tndes en aning. Skyndande, utan att ska en omvg,
    Sprang hon i snn tvrsfver och kom till sin fader p trappan.
    "Hvem r den komne?" frgte med bfvande stmma hon. "Fader,
    Skynda d, sg mig det, plga mig lngre ej; o, om min gissning
    Sviker, frgs jag af sorg. r det mjligt, att Adolf r hemma?"

    Utan att svara, tog den gamle sin dotter vid handen,
    Gaf framskyndande tjnare n en befallning och frde
    Flickan i salen. Ett rop af fverraskning och gldje
    Flg frn den sextonrigas lpp; men hon hmmade gngen,
    Drjde och sg, blott sg, med en tr i det leende gat.

    Kommen var han, den saknade, aningen sg hon besannad:
    Hg, med en krigares skick, fast brande srad den vnstra
    Armen i band, satt dr vid sin makas sida kaptenen.
    terseendets skakande frjd var mildrad, och tystnad
    Rdde i salen, tystnaden lik i templet, d orgeln
    Brusat till slut och stilla till bn hvart sinne sig samlar.

    Knappast blef hon bemrkt af ngon, den vnliga flickan,
    Dr en minut vid drrn i det stora rummet hon drjde;
    Nu dock skyndade fram kaptenen och bjde sin friska
    Arm kring systern och tryckte en kyss p dess gldande lppar.

    Men d man hlsat och gladt framkastat ett ord och ett annat,
    Gick till sin maka p nytt kaptenen och fste en strlfull,
    Frgande blick i den lskades blick och hviskade sakta:
    "Kom, hr finns ju nnu en frig att trffa. Han sofver,
    Sade du nyss; evinnerligt fr hans smn dock ej rcka."

    Sagdt, och ur salen snart frsvunno de bda, och hpen
    Fljde majorskan, frdig med hjlp, om de vckte sitt arma
    Barn och det skrmdes ihjl af den stormande fadrens mustascher.
    Ensam blef med sin dotter i rummet den dle majoren,
    Trumpen ej nu. Frklarad han satt som fordom i gungstoln,
    Sg sin pipa i ro och flktade stundom mot taket
    Hvirflar af rk och vaggade fram och ter behagligt.
    Men till hans sida sig smg den sextonriga flickan,
    Fljde i tystnad en stund med foten den gungande meden,
    Tills att med hjrtat fullt af bekymmer hon talade stilla:

    "Fader, i gldjen minnas vi blott oss sjlfva. En annan
    Finnes hr n; blir julen fr honom glad eller sorglig?
    Fr den gamle Pistol sin frjd tillbaka? I stugan
    Hr kanhnda han nu vr lycka frkunnas och blickar
    Yfvande opp och sker sin son och vntar frgfves."

    Knappt hon talat till slut, d man hrde den gamle soldatens
    Trdben klappa i farstun, och snart i den ppnade drren
    Mrkte en skymt af den ldrige sjlf. Saktmodig och tveksam
    Trdde han in och frblef i tyst frbidan vid trskeln.

    Men p sin plats kvardrjde ej mer den dle majoren;
    Fram till sin vapenbroder han gick och snkte med sorgfullt
    Hjrta en trofast hand p den grnade krigarens skuldra.
    "Gamle Pistol, tag mod", s sade han, "hoppet r sviksamt,
    Lngt, lngt borta r den, som du sker; bedrfliga budskap
    Bringar kaptenen till dig och oss alla, men tla r lefva."

    Sagdt. Hans mening frstod soldaten och frde till gat
    Handen och strk p en gng frn den skggiga lppen en darrning,
    Sen vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande ter,
    Teg han en stund och tog omsider ordet och sade:
    "rade herre, oss behfver ej mnniskolifvet
    Lra, hur vanskligt det r och hur ringa att bygga sitt hopp p.
    Ofta vi sett lngt frr, n ett kvllsmoln mister sitt skimmer,
    fven den rdaste kind omskifta i frgen och hvitna;
    Skulle frgngelsen d oss drabba med skrck som ett under?
    Satt jag dock mngen kvll i den ensliga stugan vid hrden,
    Sg tallbrasan till gld frvandlas och hrde, hur stormen
    Vxte med dn dr ute och dref snskurar mot vggen.
    Hoppet gldde mig d; han kommer, tnkte jag, ter,
    Hugger mig ved och vcker till lga den slocknande glden;
    Lttare blir det vl d, lngt gladare slutar jag dagen.

    rade herre, nu han kommer ej; skulle jag klaga?
    Kom han, satt han en gng kanhnda som jag i ett skogstjll,
    Krumpen och tyst, med kryckan och lderdomen till sllskap,
    gde ej ngon lskande sjl att vxla ett ord med,
    Ingen att hvila sitt ga upp tillgifvet och vnligt,
    Ingen att trygga sig vid i sin brcklighet. Vore ett sdant
    Lif vl nskeligt mer n den fredade hvilan i jorden.
    Lycklig r han, som sluppit; fr mig byts sakta till afton
    Dagen nd som tillfrne, och jag r fvad att tla."

    S han sade. Sin hand t den ldrige rckte majoren:
    "Gamle Pistol", s talte han, "se, fr honom, som ter
    Trefnaden frt till mitt hus, fr min dotters lif, fr kaptenen
    Fll han, er son, s hr jag, och fll, som det gnar en krigsman.
    Drfr fr ni ej mer i er enslighet dvljas i skogen,
    Hit skall ni flytta och bo; rum finns det i stugan, och mnskor
    Mera n nog till er tjnst, d er krafterna svika med ren.
    Kom, kamrat, kom, ltom oss grna i friden tillsammans,
    Ssom i mngen strid vid min sida ni kmpade fordom.
    Lifvet r kort, hn vandrar den ena och andra, och sllsynt
    Blir alltmer fr den gamle en vn frn krafternas dagar."

    Tigande drjde en stund soldaten och tycktes betnksam
    Vga ett svar, omsider till ordet tog hann och sade:
    "rade herre, nnu i mitt trsk slr gddan i vassen,
    n har orren sin stig och tjdern nra min koja,
    Krafter ger jag; skta en krok, utgillra en snara
    Kan till min brgning jag n, och litet r nog fr den njde.
    Bodde jag hr och toge min dagliga kost af er godhet,
    Kunde en tjnare ltt eller tjnarinna i stugan
    Kasta p ndehjonet ett ord, som mera n nden
    Tyngde hans sjl. Nej, dr i mitt ensliga torp som min egen
    Lefver jag bst och gstar den evige gifvarens hfvor.
    Skogen klder Han grn, Han lter den irrande fgeln
    Finna ett korn: mig hjlper Han hdanefter som hittills.
    Tar jag af Honom mitt brd, finns ingen, som vgar frmten
    Se p den ldrige ned, som ej lrt sig nnu att fraktas."

    Sagdt; men i hgre gestalt sig reste den dle majoren,
    Fullare svllde hans barm, och hans blick, frklarad och manlig,
    Mtte soldaten; han teg, han knde sitt hjrta frstoras.
    Finland stod fr hans sjl, det kulna, hans torftiga, gmda,
    Heliga fdernesland, och den gra kohorten frn Saimens
    Strnder, hans lefnads frjd, hans femtioriga stolthet.
    Trdde p nytt fr hans syn med hans vapenbroder, som fordom
    Flrdls, trumpen och lugn, med en jrnfast ra i djupet.

    Tyst omsider till bordet han gick och bryggde med hjrtlig
    Frjd ett rykande glas t den stolte, men sakta till drren
    Smg mellertid hans dotter och kom till den gamle soldaten.
    Ljuf i sin barnslighet kom hon, den sextonriga flickan,
    Rodnande blygt, med dallrande, klara trar p kinden,
    Tog i de fina hndernas par den ldriges ena,
    Vldiga hand och talte med frebrende mildhet:
    "Elake, hrde Pistol, hgmodige, vgrar ni komma,
    Menar ni, ingen finns, som behfver er hr i den stora,
    Lyckliga grden? Blicka dock opp, dr ser ni min fader,
    Mrk det, mera n jag r nu fr honom hans pipa,
    Blott fr sitt barnbarn lefver min mor, min svger och syster
    ga hvarandra; p mig ej tnker en enda af alla.
    Ensam blir jag hr snart, af den fverfldiga minskas
    Frjden ej mer, d hon gr, och kes ej mer, d hon kommer.
    Lyckligt r allt af annat, och jag gr gldje t ingen.
    fven fr er r kojan och demarken och skogen
    Mer n min vnliga vrd, om jag sktte er n som en dotter."

    S hon sade, men rrd i sin sjl genmlte den gamle:
    "Frken, fresta ej ni den ldrige ufven att lmna
    Mrkret och flytta i ljus; hans ro r skuggan och natten.
    Synes han oftare dock, n han borde det, hr i er boning,
    Hjlp den gamle att d stugfglarne hlla p afstnd,
    Medan han sitter en stund och betraktar ert strlande ga;
    Sen till sitt bo frfogar han glad sig ter och hvilar."

    Sagdt, ur majorens hand mottog han det ngande glaset,
    Frde det tyst till sin mun och tmde det stilla i botten.
    





SMRRE EPISKA DIKTER.



        GRAFVEN I PERHO.[2]


        I.
        

        Hvar r grafven, som i Perhos vildmark
        Snart ett sekel har frgten grnskat,
        Icke vrd att glmmas och frgtas?
        Hvar r grafven? Frga ej, o frmling!
        Dr den lnga skogssjn smalast buktar
        In mot tallmons dal, r stllet. Bjrkar
        Skaka grna kronor ren drfver.
        Hvar inunder deras rtter grafven
        En gng blef igenfylld, knner ingen.

        Du, hvars minne mer n mnskans vrdar,
        Hga Sngm, Finlands dotter, svara:
        Gms en vldig konung dr i grafven,
        Eller gms en konungs vederlike? --
        Ej en konung, ej hans vederlike;
        Gamle bonden Hane gms i grafven,
        Och med honom sex hans stora sner.
        Sitt vid brdden af den hga stranden;
        Jag vill tlja deras skna de,
        Medan daggen n p ljungen glimmar
        Och af brantens furar solen skymmes.

        Hane, fdd af finska fder, fyllde
        Sjutti vintrar p sitt rfda hemman.
        Gammal sjlf, han gde unga sner,
        Trenne tvillingspar, det ldsta sjutton
        Och det yngsta femton vrar gammalt.
        Skna, kraftiga de voro alla,
        Lika bckar, som af vrregn svlla;
        Var dock ngon framfr andra hrlig,
        Var det visst den unga Tomas Hane,
        ldre brodern i det andra paret.

        Gick han fram, fast hljd i trasor, sgs han
        Skn som stjrnan mellan rifna skyar,
        Och hvadhelst i vrlden han bedrifvit,
        Hade ingen velat hata honom.
        Honom tycktes dock hans fader hata,
        Ej blott honom, men hans brder fven.
        Ej som barn bemttes de af honom,
        Ej som trstare p lderns dagar,
        Men som drngar, hrdare n drngar,
        Ssom vsen utan sjl och frihet.

        S de lefvat frn sin barndom alla,
        Och den dag kom, d de yngsta bda
        Skulle fylla femton r tillika.
        Klar stod morgonrodnan bakom skogen,
        Ingen molnflck skymde himlahvalfvet,
        Frn sin strbdd stego brdraparen,
        Glade som den dag, som var bebdad.
        Men med bfvan till sin far de gingo,
        Dr i stugan han allena dvaldes,
        Och de yngsta stego fram med vrdnad
        Och, hans hnder fattande, begynte:
        "Fader, gif oss denna dagen ledig,
        Denna dag blott, att med vra brder
        fver fyllda femton r oss gldja!"

        Strng som vintern, hrde gubben talet,
        Sammandrog de hvita gonbrynen
        Och tog ordet: "Hvad i dag frsummas
        Lmnar ett frsummadt kvar i morgon.
        kern ligger opljd, gn att plja."
        Tyste gingo de till kern alla,
        Och till ledet kommen, talte Tomas:
        "Sg jag rtt vr faders ga, brder,
        r vr arm vrd guld i dag; af svetten
        Kan hvar droppe fr ett granbarr sljas.
        Nu i dag det gller att arbeta,
        Ty i afton kommer svrt att granskas."

        Tomas detta. Vid hans maning snktes
        Hvarje plogbill ned i jorden genast.
        S frn solens uppgng till dess nedgng
        Utan mat och utan hvila framgick
        Hvar och en vid sin bestmda fra.
        Men d aftonskuggan hljde fltet,
        Fanns en enda teg af kern opljd.

        D kom fven dit den gamle fadren,
        Ropade tillsammans sina sner
        Och begynte: "Vl har verket skridit,
        Men med bttre flit det skridit bttre.
        Alla kan jag ej p en gng straffa,
        En har fven mer n andra felat,
        Han skall straffas fr sig sjlf och andra.
        I den trnga kllarn i min stuga,
        Under golfvets tjocka, tiljor grfven,
        Skall frbrytarn sitta innesluten.
        Trenne dars och trenne ntters vxling
        Skall hans skumma ga icke skda,
        Trenne dars och trenne ntters nring
        Skall hans torra tunga icke smaka."
        S han sade och gick bort frgrymmad,
        I sitt ord, sin blick, men ej i hjrtat,
        Om de stora trar ej bedrogo,
        Som, d han sig vnde, skljde kinden.

        Ren lg jorden tyst i nattens armar.
        I sin stuga sof den gamle fadren,
        Brderna i prtet p sin strbdd.
        Ingen sof, s sant han tycktes sofva,
        Men han vntade de andras smn blott.
        Frst, nr hvar och en han somnad trodde,
        Steg den yngste, Jakob, upp frn bdden
        Och begaf sig till sin far i stugan.
        "Fader, jag r den, som har frbrutit;
        P min fdslodag sprang jag i gldje
        Obetnksamt kring och glmde plja.
        Straffa mig, som brt, och ingen annan."
        Honom svarade den gamle fadren:

        "Som ditt brott r, blir ditt straff i morgon."
        Jakob gick och lade sig till hvila.

        ter, nr enhvar han somnad trodde,
        Steg frn bdden tvillingsbrodern Gustaf
        Och begaf sig till sin far i stugan:
        "Fader, mig allena drabbe straffet,
        Ssom jag allena det frtjnar.
        P min fdslodag sprang jag kring renen,
        Att fr mina brder plocka hallon.
        Mitt r felet, och de andras icke."
        Honom svarade den gamle fadren:
        "Som ditt brott r, blir ditt straff i morgon."
        Gustaf gick och lade sig till hvila.
        

        ter, nr enhvar han somnad trodde,
        Steg frn bdden tredje brodren, Erik,
        Och begaf sig till sin far i stugan:
        "Fader, om du rnar straffa ngon,
        S r skulden min och ingen annans.
        Jag sprang tanklst kring vid trskets vassar
        Att med stenar jaga unga nder;
        Min r tegen, som blef lmnad opljd."
        Honom svarade den gamle fadren:
        "Som ditt brott r, blir ditt straff i morgon."
        Erik gick och lade sig till hvila.

        S i ordning gick enhvar till fadren,
        Kom med samma svar frn honom ter,
        Tills af alla Tomas blott var frig.
        Denne, d han mrkte brdrens vandring,
        Gissade till deras uppst genast
        Och betnkte sig, tills alla somnat,
        Och gick in i stugan till sin fader.

        "Fader, hr en sllsam sak, i sanning!
        Nr jag lg dr nyss och tycktes sofva,
        Satte sig hvar broder upp i bdden,
        Och d ensam jag lg kvar p halmen,
        Talade de sakta med hvarandra:
        'Brder, hvar och en vet bst, att Tomas
        Ensam vllat allt det straff, oss hotar,
        Liks vl som att han allt beknner.
        Men han har fr oss s ofta lidit,
        Att vi en gng bort fr honom lida.'
        Sen, nr alla tycktes somnat ter,
        Har jag sett n en och n en annan
        Smyga ut och komma in tillbaka.
        Har jag gissat deras afsikt, fader?
        Hvad de sagt, har deras krlek diktat,
        Ty den felande r jag, i sanning."
        Fadren svarade med bruten stmma:
        "G, och straffet hinner dig i morgon."

        Ren med gyllne vingar morgonrodnan
        Flugit opp ur sjn och satt i skogen,
        Nr den gamle sina sner ropte.
        Hg och strng i sina hvita lockar,
        Satt han redan helgdagskldd vid bordet,
        Och en penning, fosterlandets gfva,
        Hngde vid hans bla rock p brstet.
        "Hvem af eder", frgte han allvarlig,
        "Str hr nu med brottet p sin skuldra?"
        "Jag", ljd svaret frn hvar broders lppar.

        D brast dammen, som fr barnens gon
        Stngt i sjutton r hans trars flden,
        Och han grt med sammanknppta hnder:
        "Pris ske Herran", sade han, "den store;
        Fylldt r lftet, och mitt fadershjrta
        Har vid mina sners hat ej brustit.
        Barn, frn nu ej mer som slafvar hllna,
        Men som sner, lskelige sner,
        Hren hvad er gamle fader talar:
        Dr som ung i nrmsta by jag tjnte,
        Fanns en far med tta raska sner,
        Men s htsk r ovn ej mot ovn,
        Som en bror bland dem var mot sin broder;
        Mttes de, var knifven deras tunga,
        Gingo de frbi hvarandra, stenen.
        Ve, jag tnkte, hellre vill jag sakna
        All den frjd, en lskad maka sknker,
        n att lefva r frn r i fruktan
        Att med slika odjur fylla jorden;
        Och med tanken var beslutet fattadt.
        Redan tyngde femti r min hjssa;
        Men ej ren, icke krigets mdor
        Kufvat mina friska lemmars styrka.
        Sdan satt jag sent en natt vid milan,
        D en man stod hastigt vid min sida
        Och vid eldens matta skimmer talte:
        'Knn i mig de onda brdrens fader;
        Lt den kraft, som gms i dina leder,
        Ej fr maskar i din graf besparas.
        Tag en maka, fd t landet sner,
        Och hvad mina ej af medgng lrde,
        Lt gemensam nd de dina lra!'
        Mannen s. Ett vindkast kte lgan,
        Och han var frsvunnen, som han kommit.
        Han gaf rdet, Gud frlnte framgng.
        Nu vid samma Gud, o sner, svrjen,
        Att, som hittills I tillsammans hllit,
        Framgent ingen trygghet, ingen fara,
        Ingen lust och ingen nd p jorden
        Skall den enas bli och ej den andras,
        Allt, svidt er lif och krafter sknkas;
        Och den sorg, som mig min hrdhet kostat,
        Skall ej fruktls gcka mig i grafven."

        D steg Tomas Hane fram och talte:
        "Fader, ingen ed r ljuf som denna,
        Liksom ingen r s ltt att fylla.
        Se, som trlar, ej som sner hllne,
        Hvarfr gingo vi ej bort frn grden
        Och hos andra skte tjnst och lycka?
        Hvarfr, om ej fr att icke skiljas?
        Ingen ville fverge den andra.
        Skola vi kring vida vrlden spridas,
        Ssom tjderungarna i skogen,
        Dem den mordbetnkta skytten jagar?
        Sdant var vrt tal, d nden gllde,
        Sdant skall det bli i lyckans stunder."

        Och vid Gud begick hvar brodereden,
        Att, som hittills de tillsammans hllit,
        Framgent ingen trygghet, ingen fara,
        Ingen lust och ingen nd p jorden
        Skulle enas bli och ej den andras,
        Allt, svidt dem lif och krafter sknktes.
        S de svuro; men den gamle fadren
        Gmde eden glad uti sitt hjrta.


        II.

        Ren frsvunnen var den gyllne friden,
        Mord och hrjning fyllde Finlands bygder,
        Mnner stupade och kvinnor flydde.
        Upp frn Lintulaks och Saarijrvi
        Kommo budskap, sorgeliga budskap,
        Ned frn Storkyros och Lappos sltter
        Kommo icke gladare till Perho.

        Vid det lnga bordet i sin stuga
        Satt en dag den lderstegne Hane,
        Middag tande med sina sner,
        Nr en flykting, nr en tolfrs gosse
        Hann med bruten andedrkt hans stuga
        Och, igenom drren kommen, talte:
        "Signe Gud er, gamle fader Hane!
        Tjugu ryttare med lnga pikar
        Hafva brnt vr grd i natt. De rasta
        Nu i kyrkobyn p vgen hitt;
        Innan kvllen skola hr de vara."

        Vred steg gamle Hane opp och talte:
        "Vl har Gud sex sner mig frlnat,
        Seniga och axelbreda gossar,
        Men om tolf jag hade, gick vl ngon
        Glad fr fosterland och hem i dden?"
        S han sade och frn vggens trdknapp
        Nedtog lugn det rostade gevret.

        Tomas log och uppsteg stolt och talte:
        "Vapen passa ej fr gamla hnder,
        Liksom feghet ej fr unga hjrtan;
        Hng gevret opp igen, o fader,
        Och lt mig och mina brder prfva."

        Gubben gladdes t hans ord och lydde.
        Men i blinken gick hvar bror med stolthet
        Till sin skra, skinnbekldda bssa,
        Slngde den p axeln och i handen
        Fattade sitt trygga, korta bjrnspjut.
        S bevpnade, de gingo alla,
        Tigande, men i sin sjl betnkta
        Att, hvarhelst de mtte ovnsskaran,
        Sl den neder eller falla sjlfve.

        Som de nu en knapp halffjrndel framt
        P den smala socknevgen hunnit,
        Talade till sina brder Tomas:
        "Tgen nu, som vgen leder, brder,
        Tills i hinnen trskets bukt mot dalen;
        Dr p tallmon ofvanfr bland trden,
        Dr r stllet att vr ovn bida.
        Innan kvllen kommer han vl icke,
        Om han frst skall hrja vgen framt;
        Mellertid vill jag en stund frdrja
        I det gra torpet hr vid vgen,
        Dr min flicka ren min ankomst vntar."
        S han sade och gick upp till torpet.

        Brderna i lngsam vandring hunno
        Det bestmda stllet, dr vid trsket
        Tallmon fver dalens vg sig hjde,
        Och, af skogens snr frstligt dolda,
        Riktade enhvar sin blick lngs vgen.

        Knappt s lnge, som frn frsta gryning
        Jgarn i sitt skjul af granar vntar,
        Nr p orrlek han om vren vandrat,
        Innan spelarn flyger ned och modigt
        Med sitt stridsrop trsk och strnder fyller,
        Bidde brdren, nr i hast p afstnd
        Fiendernas bistra skara syntes,
        Sprngande med hjda lansar framt.
        Ingen sg dem frr likvl n Adolf,
        Tomas Hanes kra tvillingsbroder:
        "Nu", han sade, "nu det gller, brder;
        Lossen hlstren snart af edra bssor,
        Och s fort p andra sidan dalen
        Fienderna backens sluttning hunnit,
        D gif eld, hvem som i bssan lod har."

        S han sade; i detsamma hunno
        Fienderna backens hjd i trafvet,
        Och vid frsta sats, de gjorde utfr,
        Smllde brdrens skott. I fyra pannor
        Kyldes loden, tv i en och samma;
        Fyra hstar lupo lsa framt,
        Sexton hejdades af hpna mnner.

        "Ladden, brder", ropte hgrest Adolf,
        Trdande med trotsig blick ur gmman,
        Och som orden fllo, var lik ilen
        Fiendernas vilda tropp i anlopp.
        Den, som snabbast var af brdraskaran,
        Hann som knappast kasta krut i bssan,
        Mycket mindre skjuta kulan efter,
        Innan, oppfr backen hunna redan,
        Fienderna, med ett sprng p marken,
        Trngde fram med fllda pikar genast;
        Men med spjut, af fasta hnder frda,
        Trdde brdren dem till mtes modigt.
        Striden brjades med rop och buller,
        Ingen vek och ingen vann ett framsteg.
        Frst fr ett pistolskott nedfll Erik,
        Och hans baneman fr Gustafs bjrnspjut.
        Striden vxte, styng med styng blef vxladt,
        Sex af fienderna lgo dde,
        Och af brdraskaran bldde alla.
        Sist bland dem var Adolf ensam frig.
        Srad genom ben och skuldra redan,
        Slog han kring sig med en rfvad sabel,
        Tills, igenom brstet ddligt stungen,
        n i dden srande, han nedfll.
        Men hans hufvud, skildt frn kroppen, fste
        Skarans hfding p den hvassa piken
        Och red flmtande med troppen ddan.
        Sex, af tjugu komna, redo ddan,
        Och af dem bar en ett sr frn striden.

        Men p spngen i den djupa skogen
        Kom de slagnes lderstegne fader.
        Ej han trifdes, sen hans sner vandrat,
        I sin stuga; obevpnad kom han
        Fr att bringa skra rd i striden.
        Ddan sg han ryttarskarans framfrd,
        Dr den sprngde fram p vgen fjrran,
        Och p piken sg han Adolfs hufvud.
        Darrande i sina gamla leder,
        Skyndade han fort sin frd p spngen
        Och kom fram till stllet, dr hans sners
        Skna rad bland fienderna stupat.
        Frn de gra gonhren ref han

        Tren bort och, blickande med stolthet,
        Rknade de slagna, vn och ovn.
        Alla sner fann han, Tomas icke.
        "Hvar r Tomas? Lefver han allena
        Och r icke hr bland sina brder?"

        S han sade. Lngt ifrn i torpet
        Satt den dle Tomas hos sin flicka.
        Men han drog just nu sin hand ur hennes.
        "Hvad r detta?" sade han frvnad,
        "Ser mitt ga, eller ser min nacke?
        gat borde skda dig blott, flicka,
        Och min nacke endast svarta vggen.
        Hvilket sinne ser d detta gyckel,
        Mina brder blodiga och slagna,
        Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?"
        S han sade, och sitt spjut, sin bssa
        Grep han hastigt, skyndande ur stugan.
        Hela vgen framt sg han blodstnkt,
        Och till stllet, som var aftaldt, kommen,
        Sg han sina brders lik bland trden
        Och emellan dem sin gamle fader.

        Ej ett steg han vgade mot skogen,
        Men han stod dr stum och sg och hrde,
        Hrde hur hans gamle fader ropte:
        "Ve mitt gra hufvud! Hvar r Tomas?
        Hvar r Tomas? Han har flyktat ensam,
        Han, af mina sner fordom krast,
        Han har flytt och svikit sina brder.
        Ve frrdarn, ve den fege bofven!
        M han irra, rdd som Kain, i skogen,
        Skrmd af lfvet, som p aspen sklfver,
        Skrmd af jrpen, som den spng, han nalkas,
        Bfvande med dnfull vinge lmnar. --
        Gud, om rttvis du i hjden lefver,
        Hata honom, som jag lskat honom,
        Och, hvarhelst han vaknar opp i dden,
        Gif ej fosterland, ej bror t honom."

        Stel af fasa hrde Tomas orden,
        Och han vnde bort sin blick frn fadren.
        Hunden lik, som retad fljer bjrnen,
        Vdrande hans stig i skog och vildmark,
        Gick han stum, som vgens blodspr ledde,
        Stum, men mordlust ropte i hans hjrta.
        Nr han kom frbi sin faders boning,
        Brt dr eld och rk ur taket redan;
        Men han sg ej, hrde ej, hans ga
        Var orrligt endast fst p vgen.

        Ren var solen bakom skogen sjunken,
        Nr en fvergifven by han ndde.
        Nra vgen ur en skyl p kern
        Tittade en gosse fram och, varsamt
        Vinkande med handen, ropte sakta;
        "G ej ditt, ty du r frlorad;
        Fienderna rasta dr i grden.
        Sex de voro, frde lnga pikar,
        Och den grymmaste och strsta ryttarn
        Bar ett blodigt hufvud fst p piken."

        Endast snabbare gick Tomas framt.
        Men p drren till den frmsta stugan

        Sg han brodrens kra hufvud spikadt.
        Rytande han slngde unnan bssan
        Och brt in. Den frsta, honom mtte,
        Fick hans spjut till korset snkt i barmen.
        Sen frsmende i raseriet
        Vrn och vapen, flg han fram lik rnen
        Och med blottad hand spred dd och fasa.
        Intet hugg, hur skarpt det fll, han knde.
        n den ena, n den andra mtte
        Och med rifven strupe slogs till golfvet.

        Sist var frig endast skarans hfding.
        Honom grep till slut kring lifvet Tomas,
        Krossade hans brst och rygg tillika,
        Att han dubbelviken fll p stllet,
        Skar frn kroppen sen den fallnes hufvud,
        Tog sin broders, srjande, frn drren
        Och begaf sig, srad, matt och blodig,
        Men med lttadt hjrta slutligt hemt.

        Midnatt lg ren fver jorden utbredd,
        Nr frbldd han hann sin faders boning.
        Rk och aska mtte dr hans ga;
        Blott en lada stod p grden obrnd,
        Dit han gick att ska tak och hvila.
        Som han nu, till drren kommen, stannat,
        Hrde han sin faders rst dr inne:
        "Hvem kan svara mig, har Tomas svikit?
        Kanske, kanske har han icke svikit.
        Gif, o Herre, att han skuldls vore!
        Skicka honom hit med mannens hufvud,
        Hans, som bar min sons p piken fstadt,
        Att min blick m skda honom trogen;
        Och din hmnd, som jag p honom kallat,
        M du snda p mitt gamla hufvud.

        Och p askan af min grd, som brunnit,
        Och p mina sners lik, som fallit,
        Skall jag prisa dig, att n jag lefver!"

        In steg Tomas, d han hrde detta:
        "Frid med dina gra lockar, fader!
        I den stund, jag str framfr dig, andas
        Dina sners banemn ej mera."
        S han sade och fr fadrens ftter
        Kastade hans ovns bistra hufvud.

        Opp frn golfvet sprang den gamle fadren
        Och kring sonen slog sin famn, -- men redan
        Dende mot golfvet nedsjnk denne;
        Och i fallet fljde fadren fven.
        Af frbldda sr dog Tomas Hane,
        Och hans gamle fader dog i gldje.



        ZIGENAREN.

        (Efter en tradition.)

        Bland zigenare, i Finland sedde,
        Strst och kckast var den mrke Adolf.
        Inga tavastlndska moar fdde
        Bommar, starka nog att honom stnga;
        Hkten genombrt han ssom skogssnr,
        Mnner slog han ssom harfven kokor.
        Men hans lif var som en bjrns i skogen;
        Hvad den vldige behfde, tog han,
        Hvad han ej behfde, lt han vara.

        Nu frn tinget, dr sitt straff han utsttt,
        Srad, sjuk och smidd i jrn, han frdes
        fver Kangasalas s tillbaka.
        Midt p vgen, dr som smalast sen,
        Tvenne fjrdar skiljande, sig hjer,
        Slog han gat opp och sg omkring sig,
        Sg och talte stilla till sin fngvakt:
        "N, vid Gud, har icke Finland sjar,

        Strnder, skogar, lunder, berg och ngar,
        Mktiga att trolla kvar zigenarn.
        Om vid slutet af den lnga bergbron,
        Dr, hvar mellan dunkelt grna granar
        Strandens glesa, gula bjrkar svaja,
        Om jag dr min hustru skulle mta,
        Ville jag till henne sga: 'Kvinna,
        Drj och fd ditt foster hr till dagen,
        Att mitt barn m se i fdslostunden,
        Hur vr Herres vrld r glad och hrlig,
        Fast att drja r oss tungt som dden'."
        S han sade: utan akt p talet
        kte frarn fram i lugn sin krra.

        Stranden hann i sakta rullning krran,
        Och ett stycke framfr den p vgen
        Gick en ensam kvinna lngsamt framt.
        Djupt p hennes randigt vfda kldning
        Fll en grhvit duk af lrft frn skuldran
        Och p den i svarta bucklor hret.
        Frarn kte fram och upphann henne.

        Men med ena handen p ett spenbarn,
        Med den andra emot barmen hllet,
        Viste hon och talte s till frarn:
        "Lt mig flja p ditt lass ett stycke:
        Jag r trtt af brdan vid mitt hjrta."
        Och han tog den bedjande p lasset,
        Och hon satte sig bakom med fngen.

        Knappt s lngt, som jrpen uppskrmd flyger,
        Sen hans grenkamrat fr kulan fallit,
        kte frarn aningsls och sker,
        Nr en dolk, i dukens veck frborgad,
        Leende zigenarkvinnan framdrog
        Och, mot mannen lutad, talte sakta:
        "Passa p, min man, nr hugget faller,
        Skuffa frarn ned frn krran genast!"
        Sade, och med all sin styrka samlad
        Slog hon i sin ovns skuldra knifven.

        Genom jackan, gjord af vallman, trngde
        Stynget mellan nyckelben och nacke,
        Och ur frarns hand fll tm och piske.
        Men i blinken, sttt af Adolfs axel,
        Sjnk han sansls mellan hjulen neder.
        Glad till marken sprang zigenarns maka,
        Tog ifrn den slagne alla nycklar
        Och befriade sin man och herre.
        Ltt frn hand och medja lstes jrnen;
        Ftterna allena lstes icke.
        Fempunds-tunga bultar, icke lsta,
        Utan smidda fast med eld och hammar,
        Tyngde dem och lydde inga nycklar.

        Och han stod likvl, zigenarn Adolf,
        Glad p marken ren och eftertnkte,
        Hvart sin frd han skulle styra ddan,
        Nr, ur ddens slummer vaknad, frarn
        ppnade sin blick och mtte rfvarns.
        Genast sprang emot sin ovn Adolf
        Och, med knifven hjd i luften, sade:
        "Aldrig skall du mera tervnda
        Fr att sga, hvart zigenarns maka,
        Hvart zigenarn Adolf tagit vgen."

        Sade; men den fallne bad och svarte:
        "Hll med hugget opp och sknk mig lifvet;
        Aldrig vnder jag nd tillbaka,
        Aldrig gr jag att med sp och bojor
        Plikta fr mitt ofrstnd och hdas.
        Hellre lmnar jag mitt rika hemman,
        Dragande med er i demarker,
        Om mig Gud vill drtill unna styrka."

        S han bad, -- och fvertald zigenarn
        Hll med hugget opp och sknkte lifvet.
        "Om vid Gud du lofvar brdratrohet,
        Skall ett hr ej p din hjssa krkas,
        Ej s lnge rfvarn Adolf andas
        Och med dessa bda gon ser dig."

        S han sade: fr ett slag flg hsten,
        Skenande den lnga milen framt;
        Men han sjlf tog af till skogs frn vgen,
        Brande, fast sjuk, sin slagne broder
        Och i spren af sin maka tfljd.
        Tvenne solar ren frn hvalfvet stupat,
        Tvenne ntter hade klarnat redan,
        Frn den stund, de veko af till skogen;
        Men vid kvllen af den tredje dagen
        Valde de till hviloplats en lada,
        Fjrran frn ett mnskligt hem belgen.
        Nr de dr p het satt sig neder,
        Brjade zigenarn Adolf tala:
        "N, i sanning, mina trogna vnner,
        Mnga hrda dar jag genomlefvat,
        Aldrig har jag svultit dock s lnge.
        Vore jag till mina ftter ledig,
        Mat jag hade skaffat lngesedan;
        Nu i demarken kring vi irrat,
        Glade, om ett br, en droppe vatten
        Fr vr vrsta trst och hunger funnits.
        Dock, vid Gud, min dyra, skna maka,
        Ej fr din skull, ej fr min jag srjer
        S som fr vr gode, sjuke broder!"

        S han sade; och hans maka svarte:
        "Lt ej slikt ditt stora hjrta ngsla;
        Vill du drja hr i natt, o herre,
        Skall mitt brst vr sjuke broder nra."
        Talte s, och efter lmnadt bifall,
        Mot den hungertrde svage lutad,
        Bjd hon moderligt den bruna barmen.

        Och nr fven denna natt frlidit

        Och p topparna af skog och fjllar
        Hstens sol sin frsta rodnad spridde,
        Vcktes frarn, styrkt af smn och fda,
        Steg ifrn sin strbdd opp och sade:
        "Nu, min vn och gode broder Adolf,
        Vill jag g och ska mnskor ter,
        Att oss skaffa mat, ifall jag mktar.
        Om jag fljer spngen genom skogen,
        Hinner jag till middan vl ett hemman
        Och r hr med mat i kvll tillbaka.
        Ingen, om han hr i nejden ser mig,
        Skall t frarn Anton neka bistnd."

        Prisande hans mening, svarte Adolf:
        "Vl, s lngt, som mina krafter tla,
        Skall jag villigt bra dig p spngen;
        Sedan g, och fre Gud dig ter!"

        Och de gfvo sig p frden bda,
        Ena tgande, den andra buren,
        Tills vid brjan af en bttre skogsvg
        De i vnlig brodersmja skildes.
        Till sin lada gick tillbaka Adolf;
        Frarn gick, fast svag, att hmta fda.
        Men med stndigt vxlad gng och hylla
        Hann han innan middan till ett hemman,
        Gick dr in och tog sig plats p bnken.
        Honom knde vrden strax och talte:
        "N frunderligt, min gamla granne,
        Hvadan s till fots och s frbleknad?"

        Djupa suckar drog af trtthet frarn
        Och med ryggen stdd mot vggen svarte:
        "Granne, underlig har frden varit,
        Underligt jag kommer till ditt hemman;
        Ensam, s till fots och s frbleknad;
        Men lt frst mig stilla trst och hunger,
        Sedan hr, hvad skett och hvad br gras."
        S han sade, i sitt hjrta redan
        Stmplande frst emot zigenarn,
        Mot zigenarn Adolf och hans maka.

        Mat och dricka hmtades p stunden,
        Syradt kalja i ett stop af furu,
        Mujkor, ktt och brd och smr och brnnvin,
        Och han strckte glad sin hand till maten.
        Men nr trst och hunger han tillfredsstllt,
        Strckte han sig hvilande p bnken
        Och till vrden med en vink begynte:
        "Skicka, granne, bud till fogden genast,
        Att med folk och vapen han m komma
        Och zigenarkungen Adolf gripa.
        Se, emellan nyckelben och nacke
        Br jag knifstyng, af hans maka hugget;
        Ndgad sedan fr det kra lifvet
        Att dem flja genom demarken,
        Har jag lefvat trenne dygn i skogen,
        P det fjrde kommit hit omsider.
        Men i natt, d mnan sjunkit, smygen
        Till den lilla ladan mellan bergen,
        Dr mot skogssjn Mttkoski krkes;
        Dr r stllet, dr skall rfvarn finnas,
        Hvilande i natt bredvid sin maka,
        Dr skall jag ock finnas, kck till bistnd."
        Sagdt, och vrden ter: "Ingalunda,
        Gamla granne, fr du g tillbaka;
        Lt de friska styra och blif hemma."

        Honom svarte frarn Anton ter:
        "Om ej jag dem mat och brnnvin bringar,
        Om ej jag, som lofvadt, terkommer,
        Ffngt skall man ska dem i ladan.
        Lt mig g; och du, bestyr hvad frigt."
        S han sade, lastade sin pse
        Och, fast trtt, begynte terfrden.

        Men i samma stund satt rfvarn Adolf
        I den glesa ladan med sin maka.
        P sitt spda barn, till barmen slutet,
        Hll sin blick orrligt fstad kvinnan;
        Mannen sg mot spngen oupphrligt,
        Lngtande att dr sin broder varsna.
        Ej ett ord blef taladt; endast syrsan
        Skrek i het, och i skogssjn anden,
        Och n'n gng i modersfamnen barnet.

        S gick dagen smningom till nda.
        Men nr solen sjunkit bakom bergen,
        Satt zigenarn Adolf, dr han sutit,
        Ej som frr med filen snkt p bojan,
        Men med gat fst p spngen stndigt.
        Och han sg omsider frarn komma.
        Opp han sprang, och stora trar skljde
        Rullande hans vderbitna kinder;
        Men i gldje brast han ut och sade:
        "Ingen nd, mitt dyra barn och maka,
        Ingen nd, ty se, vr bror r trogen."
        Strax den kommande till mtes gick han,
        Ndde honom och p starka skuldror
        Bar den trtte fram till ladan ter.

        Men nr frarn framtog maten sedan,
        Brast zigenarkvinnan ut i trar,
        Och zigenarn Adolf satt och talte:
        "ten nu, men jag vill fila bojan,
        Sen, hvad frigt lmnas, vill jag ta."
        Men nr hungern alla stillat hade,
        Skte de med frjd i het hvila.


        Ren med mrker hade natten kommit,
        Lngsamt vandrande sin stilla bana;
        Vaken lg likvl zigenarn Adolf,
        Vaken lg ocks hans trogna maka,
        Tysta bda dock, tills kvinnan sade:
        "Hvad kan nu i vida vrlden handlas,
        Efter syrsan sjunger s bestndigt?"

        Henne svarade zigenarn ter:
        "Syrsan, kvinna, glds t hets vllukt,
        Glds t vrmen i den fulla ladan,
        Glds t mnniskornas goda sllskap;
        Jag t stjrnan, mellan molnen skdad,
        Jag t friheten, frvrfvad ter,
        Mest dock, att vi ftt en trogen broder."

        ter talade zigenarkvinnan:
        "Bed, att stjrnan ej i molnet skrider,
        Att ej friheten i boja lgges,
        Bed, att brdratrohet ej m svika!"

        Knappast var det sista ordet taladt,
        Nr af sorl den glesa ladan omgafs
        Och en rst i drrens mrker ropte:
        "Finnas mnskor hr, och hvilka? Svaren!"
        Ingen svarte, och det roptes ter:
        "Stten eld inunder ladan, vnner,
        Ty zigenarkungen har sin tron hr!"

        D sprang rfvarn Adolf fram till drren
        Och med dolken hjd i handen sade:
        "Hr r mannen; ingen fdd af kvinna
        Skall ohmnad trnga fram till tronen,
        Innan ett beting han gett och svurit.
        Svrjen lejd och vrd t frarn Anton;
        D med barn och maka r jag fngen."
        Men igenom drren smugen redan,
        Talte frarn, dr han stod bland mnnen:
        "Srj fr dig, zigenare! Ditt bistnd
        Tarfvar icke frarn Anton mera."

        ndtligt genomskdande frstet,
        Med en blick, som gnistrade i natten,
        Med en mund i fradga, ropte Adolf:
        "N, vid Gud, har jag ej skdat bofvar,
        Rfvare, som plundrat sina brder,
        Mrdare, som ryckt ur spenbarn hjrtan;
        Ingen har dock gjort hvad frarn Anton."
        S han sade, och till frarns hjrta
        Trngde med hans ord den slngda knifven.



        JENNY.

        S berttade en gng min moder:
        I din barndom bodde hr en flicka,
        Hennes namn var Jenny. Sextonrig
        Satt hon i sitt lilla rum och sydde,
        Sydde flitigt, dar och ntter ofta,
        Fr sin egen och sin moders brgning.
        Med allt detta var det dock ett under,
        Att den unga flickans hy och hlsa
        Icke led dess mera. Vacker var hon,
        Skn i mngas tycke, fin och fyllig,
        Med en frg p kinden, icke rosens,
        Icke liljans heller, men en blandning
        Dock af bdas, liljans, om hon finge
        Lna blott en droppe blod af rosen.
        Sdan var hon, nr hon teg och sydde;
        Sg hon ter opp ibland och talte,
        Flg ett srskildt tycke, gladt och eldadt,
        Hennes anlet fver, som d blomman,
        Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt
        Lyses upp, och daggbegjuten kalken
        Leende tusen prlor tindrar.
        Det var d, i stunder ssom dessa,
        Man frgaf att se, att hon var vacker,
        Och p ngeln sg, som nu i skimmer
        Log, dr hennes anlet nyss sgs blomma.

        En gng kom frn ett besk i staden
        Hennes moder hem. "Mitt barn", hon sade,
        "Hll dig nu beredd att f visiter
        Af vr granna vrld. Den unga grefven,
        Han, vr stolta baronessas slkting,
        Kom i gr; man sger, att hon vntar
        Fr sin ldsta dotter nu hans anbud.
        Men i morgon gifva stadens alla
        Unga herrar bal af tacksam aktning
        S fr baronessans hus som grefven. --
        Du, min goda dotter, fr, d andra
        Gldjas, sitta ensam hr och trka,
        Ordna andras drkt och glmma egen.
        Vore n vr lott som fordom, finge
        fven du en bjudning, arma flicka,
        Kunde glnsa som en ann' i dansen;
        Men vr tid r all."

                             Hon hann ej mera;
        Drren uppgick, en betjnt i gala
        Trdde in och rckte i den skna
        Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer,
        Tndt af gldje, flg kring hennes panna,
        Nr hon sg sitt namn p bjudningskortet,
        Men ett skimmer blott, det var frsvunnet
        Nsta gonblick. "Min goda moder",
        Sade hon med stilla allvar, "tiden
        r mig dock fr mycket dyrbar, balen
        Mste lmnas nu. En sm fr andra
        Dessa tvenne dagar gr mig lttnad
        Fr en vecka, ja, fr flere sedan."

        S hon sade. Hvad som taltes mera
        Mellan mor och dotter, nmndes icke.
        Dock, en timme eller tv drefter
        Hll en vagn p grden. Baronessan
        Med sin frken och den stolta, vackra,
        Unga grefven stego hgljudt muntra
        Ned och syntes nsta stund i kammarn,
        Vxlande ett skmt nnu i drren.

        Men till flickan, som frn smmen dmjukt
        Stigit opp och bugat, gick i blidhet
        Hennes nd och tcktes med sitt finger
        Rra ltt dess skra rosenkinder.
        "Nu, min vn", hon sade, "lmna genast,
        Hvad ni haft fr hnder; jag vill ensam
        ga er fr dessa tvenne dagar."
        Och tillika, med en blick p grefven,
        Fll hon in och log: "Beknn det bara,
        Var det mdan vrdt att lmna vagnen?
        Icke sant, en tck blondin, min grefve?"
        Det berttas endast, att ett lje,
        Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt,
        Spelat kring den smrta herrns mustascher,
        D han tigande till bifall nickat.

        Men den unga flickan, utan minsta
        Tecken, att hon varsnat gycklet, bjde
        Ltt sitt lockomflutna, tcka hufvud
        Fr den ndiga och talte stilla:
        "Dessa tvenne dagar r jag hindrad
        Af min egen sm. Min mor har velat,
        Att i morgon jag gr opp p balen."

        Med en min af spotsk frundran vnde
        Baronessan sig till flickans moder
        "Kors", hon sade, "det r mer n artigt
        Att frsm sin frdel fr att kunna
        Sknka oss er vackra dotters sllskap.
        r det verkligt allvar, eller kunde
        Ert beslut, min fru, kanhnda ndras?"

        Nr den gamla, enkla kvinnan fattat
        Dessa ltta ords frmtna mening,
        Steg hon srad fram ett steg och talte
        "Baronessa, tvenne r har redan
        Detta barn med sina svaga hnder
        Skaffat sig och mor och syskon brgning.
        Rkna kan man snart de korta stunder,
        Hon p denna tid t hvilan unnat.
        fven nu -- det r dock frsta gngen
        Hon, r bjuden -- har jag ndgats bedja,
        fvertala, banna, ja, befalla,
        Innan hon frmtts att brja tnka
        P sin egen drkt och lmna andras.
        Det har kostat strid, men n'n gng mste
        fven hon som andra ha en gldje."

        S hon sade. Med en axelhjning
        Nickade den ndiga till afsked,
        Och besket var frbi, man skildes.
        Det r anmrkt dock, att ngot olikt
        Rjts i grefvens skick och stt att hlsa,
        D han kom och gick, att nu hans bugning
        Synts som mera verklig, mera menad,
        Att hans anlet och hans hllning visat
        Mindre ansprk nu n nyss, och slutligt
        Att hans blick, frrn drren tillslts, fallit
        n en gng med varmt behag p Jenny.

        Dagen gick till nda, morgondagen
        Likas; man samlades till balen.
        Allt, hvad staden gde af frnmhet,
        Ungdom, fgring, sknhet, syntes, lyste
        I frening nu, och polonsen
        Gaf ett frspel snart af dansens gldje.
        Skn till undran, elegant, behaglig
        Mer n nnsin, sgs den unga grefven
        Fra baronessan frst och sedan
        Hennes frknar ngra hvarf kring salen.
        Med allt detta lg dock gonblickligt
        Stundom i hans drag ett tankspridt tycke,
        Rttadt stndigt ter med en vndning
        Till hans dam och ett frnyadt samtal.

        Promenaden slts. Musiken anslog
        Ngra takter ter, och kadriljen
        Skulle brjas. Det var sed den tiden,
        Att en kavaljer tog plats p frhand,
        Dr han fllt sin handske, och med klappning
        Kallade sin dam till ronden sedan.

        Hgst i salen stod den unga grefven
        Redan frdig, allt var ordnadt, alla
        Vntade ett tecken blott af honom.
        Och han gaf det. Kring det stora rummet
        Ljd en klappning nu, musiken infll,
        Damer svfvade frn alla sidor
        Fram till sina riddare, kadriljen
        Syntes sluten; grefven blott stod ensam.

        D bemrktes frst lngst ned i salen,
        Blyg, frlgen, drjande, en flicka.
        Mellan parens rad och dem, som suto,
        Skte hon sig frst en vg, men mste
        P det ljusa golfvet fram omsider.
        Enkel, med en krans af spda, hvita
        Blommor p sitt lockigt tcka hufvud,
        Skred hon, nu ett ml fr allas blickar,
        I sin bfvan framt, lngre, lngre,
        Tills hon stannade vid grefvens sida.
        Det var Jenny. Hennes kinder gldde
        Djupare n rosens, och det milda,
        Snkta gat tycktes sky att rjas.
        Men den stolta, dla grefven rckte,
        Utan minsta akt p ngon annan,
        Glad och leende sin hand t flickan,
        Och i samma stund begyntes dansen.

        Det r sagdt, att samma afton syntes
        Samma par p nytt i kotiljongen,
        Att frn brjan d till slutet grefvens
        Varma blick liksom ett solsken hvilat
        Oafbrutet fver Jenny ensam.

        Mngen nmnde fven sen med tjusning
        Om den blyga flickan, hur hon stundom
        Vgat skda opp mot grefvens ga;
        Hur en klarhet, leende och himmelsk,
        Strlat d hvar gng i hennes anlet
        Och ett nytt behag kring purpurlppen

        Kysst i flykten hvarje ord, hon talte.

        Hvad som taltes, hrde eljest ingen.
        Men det vissa r, att innan hsten
        Sgs den stolta grefven hr som brudgum,
        Drjde ngra dagar blott och reste,
        Ung och lycklig, till sitt landtgods ter
        Med sin unga lyckliga grefvinna,
        Med den skna smmerskan, med Jenny.



        JULKVLLEN.

        Den bleka mnen sken p mon,
        Af hunger tjt i klyftan lon,
        Och hundens skall ljd lngt i byn;
        Men vandrarn gick vid skogens bryn,
        I demarken lg hans tjll.
        Det var en kulen julekvll.

        Han skyndade sin trtta gng
        P stigen, fveryrd och lng,
        Af barn och maka vntad hem;
        Han bar ett hgtidsbrd t dem,
        P herregln i byn begrdt.
        De sjlfva lnge bark frtrt.

        Det brjar mrkna mer och mer,
        D han en ensam gosse ser,
        Som sitter stum p drifvans rand
        Och andas i sin kalla hand;
        Vid kvllens n ej slckta sken
        Han tycktes halft frstelnad ren.

        "Hvart leder, arma barn, din stig?
        Kom hem till oss att vrma dig!"
        S sagdt, han tog den frusna med
        Och hann omsider grdens led
        Och trdde in till stugans fest
        Med brdet och sin spda gst.

        Vid muren satt hans dagars trst
        Med yngsta barnet vid sitt brst:
        "Du drjt s lnge p din frd,
        Kom hit och stt dig vid vr hrd
        Och du ocks!" -- S m, s lugn
        Hon ledde gossen nrmre ugn.

        Och snart vid hennes vrd man fann,
        Hur brasan mera lifligt brann.
        Hon tycktes glmma bort sin nd,
        Hon tog s gladt sin makes brd
        Och bar det fram till aftonvard
        Med litet mjlk, i bunken spard.

        Frn halmen, glest p golfvet bredd,
        Till festens mltid, sparsamt redd,
        De muntra barnen redan gtt;
        Vid muren kvar blef gsten blott.
        Hon tog den arma med sig d
        Och frde honom fram ocks.

        Och nr en tacksam bn var slut,
        Hon tog sitt brd och delte ut.
        "Vlsignad r den godes sknk",
        S talte gossen p sin bnk,
        Och tren i hans ga log,
        Nr han den bjudna skifvan tog.

        Hon ville dela, som hon delt;
        I hennes hand var brdet helt.
        Frvnad hon sitt ga fst
        P frmlingen, sin spda gst;
        Hon undrar och hon ser och ser;
        Han syntes ej densamma mer.

        Hans ga brann som stjrnan klart,
        Hans panna lyste underbart,
        Frn skuldran spridde sig hans drkt
        Som dimmorna fr vindens flkt
        Och hastigt str en ngel dr,
        S skn, som skaparns himmel r.

        Ett saligare ljus gick opp,
        Hvart hjrta slog af frjd och hopp,
        Det var en ofrgtlig kvll
        Uti det goda folkets tjll;
        Och sknare var ingen fest,
        Ty ngeln blef hos dem som gst.

               *       *       *

        Sen mngen vinter gjort sitt tg,
        Jag kom en julkvll dit och sg.
        De godas hydda fanns dr n
        Och deras soneson i den;
        Han hade brjat grna ren
        Och satt till bords vid brasans sken.

        Det var s ljust, det var s gladt
        Hans maka vid hans sida satt,
        Och barnaskaran rask och skn;
        Det var, som om de slutat bn,
        Det var, som om de hade trott,
        Att i en helgedom de bott.

        Men hgst vid bordet brann ett ljus,
        Det enda i de frommas hus;
        Dit stlldes mjlk och hvetebrd,
        Men ingen njt dess fverfld!
        Jag frgte, hvems den platsen var
        "Den gode ngelns", gafs till svar.






FNRIK STLS SGNER.

En samling snger.




Frra samlingen.



        VRT LAND.

        Vrt land, vrt land, vrt fosterland,
        Ljud hgt, o dyra ord!
        Ej lyfts en hjd mot himlens rand,
        Ej snks en dal, ej skljs en strand,
        Mer lskad n vr bygd i nord,
        n vra fders jord.

        Vrt land r fattigt, skall s bli
        Fr den, som guld begr,
        En frmling far oss stolt frbi;
        Men detta landet lska vi,
        Fr oss med moar, fjll och skr
        Ett guldland dock det r.

        Vi lska vra strmmars brus
        Och vra bckars sprng,
        Den mrka skogens dystra sus,
        Vr stjrnenatt, vrt sommarljus,
        Allt, allt, hvad hr som syn, som sng
        Vrt hjrta rrt en gng.

        Hr striddes vra fders strid
        Med tanke, svrd och plog,
        Hr, hr, i klar som mulen tid,
        Med lycka hrd, med lycka blid,
        Det finska folkets hjrta slog,
        Hr bars, hvad det frdrog.

        Hvem tljde vl de striders tal,
        Som detta folk bestod,
        D kriget rt frn dal till dal,
        D frosten kom med hungrens kval,
        Hvem mtte allt dess spillda blod
        Och allt dess tlamod?

        Och det var hr, det blodet flt,
        Ja, hr fr oss det var,
        Och det var hr, sin frjd det njt,
        Och det var hr, sin suck det gt,
        Det folk, som vra brdor bar
        Lngt fre vra dar.

        Hr r oss ljuft, hr r oss godt,
        Hr r oss allt beskrdt;
        Hur det kastar n vr lott,
        Ett land, ett fosterland vi ftt,
        Hvad finns p jorden mera vrdt
        Att hllas dyrt och krt?

        Och hr och hr r detta land,
        Vrt ga ser det hr;
        Vi kunna strcka ut vr hand
        Och visa gladt p sj och strand
        Och sga: Se det landet dr,
        Vrt fosterland det r!

        Och frdes vi att bo i glans
        Bland guldmoln i det bl,
        Och blef vrt lif en stjrnedans,
        Dr tr ej gts, dr suck ej fanns,
        Till detta arma land nd
        Vr lngtan skulle st.

        O land, du tusen sjars land,
        Dr sng och trohet byggt,
        Dr lifvets hat oss gett en strand,
        Vr forntids land, vr framtids land,
        Var fr din fattigdom ej skyggt,
        Var fritt, var gladt, var tryggt!

        Din blomning, sluten n i knopp,
        Skall mogna ur sitt tvng;
        Se, ur vr krlek skall g opp
        Ditt ljus, din glans, din frjd, ditt hopp,
        Och hgre klinga skall en gng
        Vr fosterlndska sng.



        FNRIK STL.

        Till flydda tider tergr
        Min tanke n s grna,
        Mig vinkar frn frflutna r
        S mngen vnlig stjrna.
        Vlan, hvem fljer nu mitt tg
        Till Nsijrvis dunkla vg?

        Jag lrde knna dr en man,
        Soldat fr lnge sedan,
        Nu gde fnriks titel han,
        Men lyckan var i nedan.
        Gud vet det, hur han kom en dag
        Att bo i samma grd som jag.

        Jag sg mig d som en person
        Med f, ja, inga brister,
        Jag var student, p kondition,
        Och kallades, magister;
        Mitt "mensa" gaf mig fverfld,
        Den gamle t p nd sitt brd.

        Jag rkte "Gfle vapen" jag
        Och hade sjskumspipa;
        Den gamle skar af blad sitt slag,
        D han ej var i knipa;
        I sdant fall blef mossa blott
        Hans ntta masurhufvuds lott.

        O tid af guld, o lif blott tndt
        Fr njet och behagen,
        D man r ung och r student
        Och har fullt opp fr dagen
        Och ingen annan sorg frskt,
        n att mustaschen vxer trgt!

        Hvad visste jag af andras nd,
        Jag blott min gldje knde;
        Min arm var stark, min kind var rd,
        Och alla pulsar brnde.
        Jag var s yr, jag var s ung,
        Och stolt som jag var ingen kung.

        Men fnrik Stl satt utan knot
        Frgten i sin koja;
        Han sg sin rk, han knt sin not
        Och lt oss andra stoja.
        Vasserra, mot en sdan en
        Hvad man sig tyckte vara re'n.

        Det var min hga lust att se
        Den kantiga figuren,
        Hans styfva skick, hans anlete,

        Hans rock, s ovant skuren,
        Hans rnensa mest nd
        Med brillor utan skalman p.

        Jag gick till gubben ofta ned
        Att gunstigt gyckel drifva.
        Det var min frjd, nr han blef vred
        Och kom sitt nt att rifva,
        D jag fick nlen ur hans hand
        Och knt en lycka falskt ibland.

        Han sprang d ofta upp burdus
        Och dref mig utom knuten;
        Ett vnligt ord, en doft kardus,
        Och fred var ter sluten.
        Jag kom igen, som frr jag kom,
        Och gjorde samma narri om.

        Att fven gubben haft sin dag,
        D han var ung i vrlden,
        Att han gtt flere steg n jag
        Och prfvat mer p frden,
        Var jag fr hglrd att frst,
        Det kom ej fr min tanke d;

        Ej att han sttt med svrd i hand
        Och glad sitt hjrtblod gifvit
        Fr detta samma fsterland,
        Som nu s krt mig blifvit.
        Jag var s yr, jag var s ung,
        Han fnrik var, jag mer n kung.

        Men hur det hnde sig en gng,
        Fann jag mig mtt af ruset.
        Det vinter var, min dag blef lng,
        Fast den var kort till ljuset;
        Det var s ovant mot frut,
        Jag ville aldrig f den slut.


        Jag tog den frsta bok, jag fann,
        Blott fr att dda tiden,
        Det var en skrift af onmnd man
        Om sista finska striden;
        Den lg dr hftad, som p nd,
        Bland husets bundna bokfrrd.

        Jag tog den p mitt rum och satt
        Och blddrade i bladen,
        Jag vet ej, hur jag s fick fatt
        P Savolaks-brigaden,
        Jag lste en rad, lste tv,
        Mitt hjrta brjade att sl.

        Jag sg ett folk, som kunde allt,
        Blott ej sin ra svika,
        Jag sg en hr, som frs och svalt
        Och segrade tillika;
        Mitt ga flg frn blad till blad,
        Jag velat kyssa hvarje rad.

        I farans stund i stridens brun
        Hvad mod hos denna skara!
        Hur kunde, arma fosterland,
        Du dock s lskadt vara,
        En krlek f, s skn, s stark,
        Af dem du nrt med brd af bark!

        Min tanke genom rymder lopp,
        Som frr den aldrig spanat,
        Ett lif gick fr mitt hjrta opp,
        Hvars tjusning det ej anat,
        Min dag flg som p vingar bort
        O, hvad min bok mig syntes kort!

        Den slts, och kvllen likas,
        Dock gldde n min lga,
        Jag fann s mycket terst
        Att forska om och frga,
        S mnga dunkla freml.
        Jag gick till gamle fnrik Stl.

        Han satt p samma plats som frr
        Och samma syssla sktte.
        Jag sg, att ren i stugans drr
        En missnjd blick mig mtte;
        Det var, som om han frgt dr vid
        Fr man ej ens till natten frid?

        Men annat var det nu med mig
        Jag kom med ndradt sinne:
        "Jag lst om Finlands sista krig
        Och fven jag r finne.
        Min hg blef tnd att hra mer,
        Kanhnda fr jag det af er?"

        S var min hlsning gubben sg
        Frvnad upp frn noten.
        En glans uti hans ga lg,
        Som om han sttt fr roten:
        "Jo, drom kan jag ge besked;
        Om herrn s vill, ty jag var med."

        Jag satte mig p sngens halm,
        Han brjade bertta
        Om Dunekers eld, om kapten Malm,
        Om mngen bragd fr detta;
        Hans blick blef ljus, hans panna klar,
        Jag glmmer ej, hur skn han var.

        Han sett s mngen blodig dag,
        S mnga faror delat,
        Ej segrar blott, men nederlag,
        Hvars sr ej tid har helat;
        S mycket, som ren vrlden glmt,
        Lg i hans trogna minne gmdt.

        Jag satt dr tyst och hrde p,
        Och intet ord frspilldes,
        Och natten hunnit hlft frg,
        Nr jag frn honom skildes;
        Han fljde mig till trskelns rand
        Och tryckte gladt min bjudna hand.

        Sen sgs han aldrig mera njd,
        Om han ej mig fick skda;
        Vi delte sorg, vi delte frjd,
        Vi rkte vapnet bda.
        Nu var han gammal, jag var ung,
        Jag blott student, han mer n kung.

        De sgner, hr i sng jag satt,
        Frn gubbens lpp de stamma,
        Jag hrt dem mngen stilla natt
        Vid prtans matta flamma.
        De tala ngra enkla ord,
        Tag mot dem, dyra fosterjord!



        MOLNETS BRODER.

            Mer n lefva, fann jag, var att lska,
            Mer n lska r att d som denne.

        Hgt i skogen lg det ringa torpet,
        Djupt i demarken, lngt frn vgen,
        Dr sen hsten krigets skiften rdde.
        Ingen ovn hade funnit stllet,
        En fientlig fot ej trampat spngen,
        Som dit ledde; bud om blod och strider
        Gaf blott korpen, ropande frn molnen,
        Eller gladan, som satt mtt i granen,
        Eller vargen, som med blodigt byte
        Skte hedens skymda klyftor ter.

        Men i prtet vid det lnga bordet
        Satt en lrdagsafton sorgsen vrden,
        Hvilande frn veckans vedermdor.
        Kinden hll han tryggt mot handen lutad,
        Armen ter fast mot bordets nde,
        Men hans ga sg t sidan stundom,
        Hll sig ej med lugn i samma syfte:
        Ingen mrkte detta af hans husfolk,
        Af de bda, som i prtet voro,
        Ej hans fosterson, och ej hans dotter;
        Tysta, slutna af hvarandras armar,
        Hand i hand och hufvud snkt mot hufvud,
        Suto de i sorgls frid vid muren.

        Men den gamle brt omsider tystnan;
        Fr den kloke blef hans mening tydlig,
        Fast han sjng blott som fr eget nje,
        Ssom sngen fll och orden ville:

        "Bjrnen", sjng han, "fds till skogens konung,
        Furan vxer opp att pryda heden;
        Mnskobarnet, om till kraft och storhet,
        Om till flrd och stoft det fds, vet ingen.
        Gossen kom en vinterkvll i stugan,
        Oknd kom han, lik en otam fgel
        Vilsefaren in i mnskors boning;
        Hjssan lyste kal ur mssans rmnor,
        Tn stack fram emellan snn p foten,
        Barmen sg man genom rifna trjan.
        Hvems och hvadan? -- Frga hvems och hvadan
        Af den rike, som har far och hembygd.
        Ngon vind lr frn mitt hem vl komma,
        Skyn i luften trs jag kalla broder,
        Men blott sn r jag p nattens ftter,
        Som han stampar af, i stugan kommen. --
        Snn frn nattens ftter smlte icke,
        Molnets broder flg ej bort med vinden,
        Gossen drjde kvar och blef en yngling.
        Obemrkt han sprang det frsta ret,
        P det andra hgg han sveder redan;
        Men frrn den fjrde sommarn ndats,
        Slog han bjrnen, fver hjorden fallen.
        Hvar r nu hans rykte, krt fr mngen,
        Strre n en man i nejden vunnit,
        Hvar r fostrarns hopp? Den gamle sitter
        Tung i stugan, lngtar, fast frgfves,
        Att ett enda ord om kriget hra.
        Om hans land r brgadt eller fallet.
        rnens sprk forstr han ej att tyda,
        Korpens rop han knner ej; en frmling
        Fr ej budskap opp till demarken,
        Och den unge, som hans hjlp bort vara,
        Lyss p budskap nu frn kvinnohjrtan."

        Som nr sommarns hvirfvelvind en afton,
        D naturen lik en sndag tiger,
        Kommer ensam, osedd, snabb som pilen
        Och slr ned i skogssjns famn, en planta
        Rr sig ej, ett barr ej, lugn str tallen,
        Lugn str blomman p den branta stranden,
        Lugnt r allt, och endast djupet sjuder;
        S, d sngen slog den unges sinne,
        Satt han stum, orrlig, sluten, bortskymd,
        Men hvart ord dref bloden ur hans hjrta.
        Kvar han satt hos flickan hela kvllen,
        Gick till hvila, d de andra gingo,
        Tycktes somna, frrn de andra somnat,
        Men lngt frr, n ngon annan vaknat,
        Ren vid frsta glimt af morgonrodnan,
        Smg han obemrkt ur stugan ensam.

        Dager blef, och solen steg p hvalfvet,
        Men blott tvenne vcktes nu i torpet;
        Stugan reddes, morgonbrdet frambars,
        Men blott tvenne stego fram till bordet;
        Middag blef, och ingen tredje syntes.
        Utan moln var n den gamles panna,
        Utan trar n hans dotters ga,
        Men till hvila, fast af sndan manad,
        Gick vid slutad mltid ingendera.
        Nr en stund frgtt, s lng som stunden,
        Innan stormskyn, sedd vid himlaranden,
        Kommer, brister, haglar och frskingras,
        Hjde ordet som till trst den gamle:

        "Lng r vgen fram till byn, min dotter,
        Branter mta, bckar hindra, spngar
        Finnas ej, och hstregn fyller krren.
        Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,
        r vl knappt, d kvllen stundar, hemma."
        S den gamle. Utan akt p talet
        Satt hans dotter, sluten lik en blomma,
        Som sin kalk vid nattens anbrott sluter;
        Hvad hon tnkte, var fr henne ensam.

        Lnge satt dock ej den dla flickan,
        Lngre ej, n efter solens nedgng
        Plantan mattad vntar aftondaggen,
        Frrn en tr fll ned p hennes kinder

        Och hon sjng med lutad panna sakta:
        "Nr ett hjrta mtt ett annat hjrta,
        Ringa blir d, hvad frut var mycket,
        Jord och himmel, hemland, fader, moder.
        Mer n jorden sluts d i ett famntag,
        Mer n himlen ses d i ett ga,
        Mer n moders rd och faders vilja
        Hrs d i en suck, som knappast hres.
        Hvilken makt kan tjusa s som krlek,
        Hvilken boja hlla den, som lskar?
        Sjar simmar han som anden fver,
        Mta fjllar, fr han rnens vingar;
        Lngt fr middag r han ren tillbaka,
        Dr han vntats frst till sena kvllen."

        Sngen hade knappt den gamle fattat,
        Nr, af vaknad sorg och oro slagen,
        Han gick ut att ska den frsvunne.
        Tyst ur stugan gick han, tyst p stigen,
        Villsamt tecknad ut i demarken;
        Solen stod ren skogens toppar nra,
        Innan nrmsta grd han trttad ndde.

        Tom och dslig, lik en tall p heden,
        Dr en skogseld gtt med hrjning fver,
        Syntes nu den fordom rika grden;
        Men i stugan satt vrdinnan ensam,
        Mot sitt sfda barn i vaggan lutad.

        Som en fgel, d han ofrmodadt
        Hr ett skott och kulans ljud frnimmer,
        Fasar, spritter, kastar ut sin vinge;
        S frn stolen flg den unga kvinnan,
        D hon hrde drrens gng, men gldje
        Blef dock vid den gamles anblick fasan.
        Fram hon sprang och slt hans hand i sina,
        Stora trar skljde hennes kinder.
        "Hell", hon sade, "hell dig, gamle fader,
        Dyr i sorgen till vr boning kommen,
        Trefaldt hell den dle, som du fostrat
        Till frtrycktas vrn och armas bistnd!
        Sitt och hvila dina trtta lemmar
        Och med gldje hr, hvad jag frtljer:

        Hrdt var kriget ren frn hstens brjan,
        Landet trdt af vn och ovn lika,
        Dock den vapenlses lif var fredadt;
        Men en dag har knappast n frflutit,
        Sen en skara mn frn nrmsta socken
        Fljde hren fienden till mtes.
        Slaget hlls, och segern svek de vra,
        F af mnga kommo undan dden,
        Och som lf i stormen spridda desse.
        Nu gick vreden strandls lik en vrflod
        fver nejden: vrnls eller vpnad,
        Man och kvinna, ingen sg frskoning.
        Hit kom strmmen ren vid morgonstunden,
        Nr till gudstjnst ringdes frsta gngen,
        Och en vg vek in till oss att hrja.
        Lt mig ej vid jmrens sagor drja!
        Bunden lg p golfvet ren min make,
        Blod var gjutet, vldet rdde, nden
        Var som strst och ingen hjlp att vnta.
        Sjlf af tta armar gripen, slets jag,
        Som ett byte mellan rofdjur slites;
        D kom rddarn, d var hjlpen nrmast,
        Molnets broder brt som storm i stugan,
        Och frtrycket vek, de frcka fllo.
        Hr jag sitter nu i skflad boning,
        Mer n sparfven under taket fattig,
        Mera glad dock n i lyckans dagar
        Skall jag se den dle, se min make,
        Om frn byn de utan skada komma,
        Dit de fljde fienden i spren."

        Nr den gamle hrt det sista ordet,
        Stod han upp, som om han hvilat lnge,
        I hns blick var mrkt af sorg och oro.
        Ffngt bedd att drja, tog han vgen
        Som till byn, den vlbebodda, ledde.

        Solen skymdes ren af skogen fjrran,
        Nr han, delad mellan hopp och ngslan,
        Hann den grd, dr kyrkans herde bodde.
        Skflad syntes nu den stora grden,
        Tom och dslig, lik en afkldd holme,
        Sedd frn trskets is en vinterafton.
        Men i stugan satt vid muren ensam,
        Trtt af r, den gamle knekten Klinga.

        Nu, nr denne hrde drren rras,
        Sg sin vn frn forna dagar komma,
        Sprang han upp, fast lam af sr och mdor.
        "n har dagen ljus fr oss", han sade,
        "D de unga trampa vra stigar,
        Kraft och mandom ej r glmd i landet.
        Sdan gudstjnst har i dag hr hllits,
        Att ett barn, som hrt den nu i vaggan,
        Skall frtlja den fr sina sner.
        Se, i roflust lik en skara vargar,
        Kom han, landets ovn, segerdrucken,
        Fljd af blod och hrjning hit. -- Det mindre
        Kan frtigas, om ock ej frgtas;
        Men nr troppen ren i blod sig mttat,
        Blott de vrsta blifvit kvar p stllet,
        D steg jmmern fver damm och brddar.
        Nu emellan tvenne ystra hstar
        Bands den dle herden, dittills skonad,
        Att till fots den vilda ryttarn flja.
        Kort var domen, inom ngra stunder

        Skulle handen domna, foten svika
        Och hans hvita lockar sopa stoftet.
        Ensam stod den gamle, upp mot himlen
        Sg hans ga, som mot himlen skdas,
        D p jorden allt r natt och mrker.
        Pris och ra! D var hjlpen nrmast;
        Han, som fddes lik en flkt p heden,
        Molnets broder, se, en ljungeld vorden,
        Slog han ned, och krossad lg frtryckarn.
        Hr jag lefvat nu med likars bistnd,
        Som en rotls gran mot andra fallen,
        Tung fr mig, en brda fr min nsta;
        Lifvets gfva vill dock n jag skatta,
        Om frn striden, nra kyrkan hllen,
        n med seger hem den dle kommer."

        Nr den gamle hrt det sista ordet,
        Gick han ut, som om frn gld han ilat;
        Aftonrodnan var dock bleknad redan,
        Innan kyrkobyn han hinna kunde.
        S var byn att se i rk och aska,
        Som ett stjrnehvalf af skyar hrjadt;
        S lg kyrkan bortom byn p kullen,
        Som en ensam stjrna mellan molnen;
        S lg tystnad fver de nejden,
        Som ett mnsken fver kala hsten.

        Mellan fallna kmpar, vn och ovn,
        Som en skugga fver skrdad ker
        Gick den gamle. fverallt var dden,
        Men af lif ej ens en suck att sprjas.
        Frst vid slutet af den krkta gngen,

        Mellan delagda grdar banad,
        Satt en yngling, snart frbldd, vid vgen
        P hans bleka kinder flg dock rodnad,
        Flyktigt som p kvllens silfverskyar,
        Och hans slckta ga tndes ter,
        Nr han vaknad sg den gamle nalkas.
        "Hell", han sade, "nu r ltt att blda,
        En bland mnga, som det unnats tidigt
        Att fr fosterlandet d med seger.
        Hell dig, du som fostrat landets rddning,
        Trefaldt hell den dle; som oss frde,
        Ensam mktig mer n vi tillsamman!
        Se, med bruten styrka stod vr skara,
        Skingrad som en hjord, den ingen leder,
        Ren till ddens nesa hoppls korad.
        Ingen fanns, som ropte folket samman,
        Ingen gaf ett rd och ingen lyddes,
        Frrn han syntes, frrn ur knens klyftor
        Tiggarsonen kom med kungapanna
        Och hans rst, som ljd till strid, frspordes;
        D flg eld igenom hvarje hjrta,
        Tvekan flydde, honom knde alla,
        Och med honom gick vr tropp mot svrden,
        Som en stormvind in i vassen bryter.
        Se mot kyrkan! Lngt som vgen rcker,
        Ligger landets ovn, som p ngen
        Str vid str, dr skrdarns lie framgtt;
        Dr r banan, som den dle vandrat,
        Som min blick har fljt, sen foten svikit,
        Som min tanke fljer n i dden."
        Sagdt, och kmpens ga slocknar sakta.

        S i stillhet slcktes dagen fven;
        Mnen, nattens sol, den bleka, ensam
        Lyste vandrarns stig till kyrkogrden.
        Nr den gamle inom muren trdde,
        Stod en mnskoskara mellan korsen,
        Hemsk och tyst, som skaran sfd drunder.
        Ingen fanns, som gick ett steg till mtes,
        Ingen, som ett ord till vlkomst sade,
        Ingen fanns, som ens med blickar talte.
        Nr den gamle inom ringen trdde,
        Lg en yngling fr hans ftter slagen,
        Ltt, fast fverskljd af blod, igenknd.
        Som en fura, mellan tallar fallen,
        n i stoftet strst och utan like,
        Lg bland fiender, som stupat, hjlten.
        Men med sammanknutna hnder, mlls,
        Som af skan drabbad, stod den gamle,
        Och hans kind var hvit, hans lppar sklfde,
        Tills hans sorg fick ord och brast i klagan:
        "Nu r sen i min stuga bruten,
        Skrden p min teg af hagel hrjad,
        Nu r grafven vrd lngt mer n grden.
        Ve mig, att jag s skall se dig ter,
        Du, min lders std, min lefnads ra,
        Sknk af himlen, nyss s stor och hrlig,
        Nu som sanden, dr du hvilar, ringa."
        S i ngslan knappt den gamle klagat,
        Nr en rst, som var hans dotters, hrdes,
        Och hon talte, nyss till stllet kommen:
        "Kr han var mig, mot mitt hjrta sluten,
        Dyrbar mer n annat allt i vrlden,
        Dubbelt kr r mig dock nu den dle,
        Kall mot jordens kalla skte sluten.
        Mer n lefva, fann jag, var att lska,
        Mer n lska r att d som denne."

        S hon sade utan grt och jmmer,
        Framgick stilla till den fallnes sida,
        Bjde kn och tog sin duk och tckte
        Tyst och ltt hans genomskjutna panna.
        Hemsk och tigande stod kmpaskaran,
        Lik en skog, dr ej en flkt sig rrer;
        Tysta stodo nejdens kvinnor fven,
        Komna dit att skda och att srja.
        Men den dla flickan sade ter:
        "Om dock ngon ville hmta vatten,
        Att jag kunde tv hans anlet blodfritt,
        Stryka n en gng hans lock med handen,
        Se hans ga, ljuft nnu i dden;
        Visa ville jag med frjd fr alla
        Molnets broder, den frltne tiggarn.
        Som stod upp och blef vrt hemlands rddning."

        Nr den gamle s sin dotter hrde,
        Sg den fvergifna vid sin sida,
        Tog med bruten rst han ter ordet
        "Ve dig, ve dig, du, min arma dotter!
        Gldjens gldje, sorgens bot och lttnad,
        Vrn i nden, fader, broder, make,
        Allt med honom r fr dig frloradt,
        Allt du mistat, intet str dig ter."

        Hgt i jmmer brast vid talet skaran,
        Ingen fanns, som stod med trlst ga;
        Men den dla flickans trar glnste,
        Och hon tog den fallnes hand och sade:
        "Ej med klagan skall ditt minne firas,
        Ej likt dens, som gr och snart skall glmmas;
        S skall fosterlandet dig begrta,
        Som en afton grter dagg om sommarn,
        Full af gldje, ljus och lugn och snger
        Och med famnen strckt mot morgonrodnan."



        VETERANEN.

        Han reste sig ansenlig
        I stugans skymda vr,
        Vl var han bjd af ren,
        Men syntes hg nd;
        Frndrad var han mycket
        I detta gonblick,
        En del krigarhllning
        Lg i hans hela skick.

        Rotfattig var han annars
        P sina gamla dar;
        Frn forna tappra strider
        Han hade rr blott kvar;
        Sen utan hem han irrat
        I mnga r frut,
        P Rik torp han hamnat
        I Alavo till slut.

        Nu reste han sig pltsligt,
        Liksom ur slummer vckt,
        Begynte kasta af sig
        Sin slitna hvardagsdrkt,
        Tog p sin hgtidskldnad,
        Bespard sen mnga r,
        Och strk t bda sidor
        Sitt silfverhvita hr.

        S stod soldaten frdig
        Att ut ur stugan g,
        Helt vrdnadsvrd att skda
        I drkten, gul och bl,
        Med mssingsskodda hatten
        Hgt fver hjssans rand,
        Och ddens lugn i minen,
        Och vandringsstaf i hand.

        Dr ute lyste solen,
        Ej sedd p mnga dar,
        Den sjuttonde augusti
        Var sommarvarm och klar,
        Kring flt och sj for vinden
        Med ltta andedrag;
        Hvart ville gamla krigarn
        P denna skna dag?

        Hvart rnade han styra
        Sin vandring denna gng?
        Blef hemmet honom dsligt,
        Hans plats i vrn fr trng?
        Och denna hgtidskldnad,
        Hvi tog han den upp?
        Var det till Herrans tempel,
        Den gamle tnkte g?

        Det hrdes ingen ringning
        Frn denna helgedom,
        Och murens port var sluten,
        Och kyrkan stngd och tom.
        Hvad skulle man ock gra
        Uti Guds hus i dag?
        Den sjuttonde augusti
        Var ingen helgedag.

        Dock i den gamles tycke
        Hlls gudstjnst denna tid,
        Och hlls den ej i kyrkan,
        S hlls den nst invid;
        Ty kringom den p hjden,
        Frn mon till insjns strand,
        Stred Finlands kmpaskara
        Just nu fr kung och land.

        Den sjuttonde augusti
        Var sommarvarm och klar,
        Och fr den forne krigarn
        En hgtidsdag den var.
        Han gick rakt fram mot kullen,
        Dr Finlands fana hjts,
        Han ville se Gud tjnas
        I dag af Adlercreutz.

        Han ville hra klangen
        Af svrden n en gng,
        Den vlbekanta tonen
        Af fltkanonens sng,
        Fr minnet terkalla
        Sin ungdoms kraft och mod
        Och se det nya slktet,
        Hur det hll ut i blod.

        S har man tydt hans mening;
        Kanske man den frsttt.
        Dock sg man ej hans tankar,
        Man sg hans vandring blott.
        Han gick sin bana framt
        Helt lugnt, det mrkte man,
        Och hann s kyrkovallen,
        Dr striden hetast brann.

        Dr tog han plats vid vgen
        Och satt och sg upp,
        Han sg mot finska hren,
        Mot ryska likas;
        Hvarhelst de skarpast mttes,
        Dr sgs hans blick bli kvar,
        Och ofta som frklaradt
        Hans hela anlet var.

        Och blinda kulor hveno
        Kring honom hvarje stund,
        Och ddens dla skrdar,
        De fllo i hans rund;
        Han gick dock ej frn stllet,
        Hans lugn var lika gladt,
        Och ingen kula rrde
        Den gamle, dr han satt.

        Och i bestndig vxling,
        Allt efter lyckans lek,
        Omslts han af en skara,
        Som frambrt eller vek;
        Men hur ock striden hvlfde,
        Fick gubben ostrd bli,
        Och vn och ovn lika
        Gick vrdande frbi.

        Men dagen led, och solen
        Vid vsterns portar stod,
        D segrade omsider
        Den finska hrens mod,
        D sgs hvart hinder-brutet,
        Hvar fiende p flykt,
        Och allt kring gamle krigarn
        Var ter lugnt och tryggt.

        Nr d den sista truppen
        Brt ned frn kullens topp
        Och drog frbi soldaten,
        D stod han hgrest opp:
        "I unga, tappra sner
        Utaf vr fosterjord,
        Finns ngon hr, som aktar
        En grnad krigsmans ord?

        Stor tack vill han er sga
        Fr denna skna dag,
        Ty aldrig har han skdat
        Ett hrligare slag.
        Gud vare pris och ra,
        Vrt folk vet segra n,
        n lefver fdrens anda,
        nnu har landet mn."



        LJTNANT ZIDN

        Det var den tappre ljtnant Zidn,
        Han hade sin egen sed,
        Fr fronten ville han g allen:
        "Framt, mina vasagossar,
        Nu gller att hinna med!"

        Frmst ville han g hvar fara emot
        Hans folk fick trampa hans strt.
        Gud nde den, som var trg p fot,
        S snart ljtnanten ropat:
        "Hurra, mina mn, framt!"

        S lrde han in p eget vis
        Sin lilla kcka hop,
        Frdrog ej trassel och exercis:
        "Ttt efter i fjten, gossar",
        Det var hans kommandorop.

        Och framt sg han, han sg sig ej om,
        Nr s mot faran det bar.
        Hur ttt i spren hans skara kom,
        Det brukte han sllan varsna,
        Frrn midt i striden han var.

        Frst d, nr fiendens hop han ntt
        Och brjat hugga och sl,
        D sg han efter, hur flinkt de gtt,
        Hans kra vasagossar,
        Hur nra de voro upp.

        Och hnde d, att han kring sig fann
        Sin hela kompani,
        D var allt prktigt, d ropte han:
        "Hurra, det var flink manver,
        Nu ro vi herrar, vi."

        Men gick hans trupp, d han sjlf sprang fram,
        Och kom han i strid frrn den
        "Gud sig frbarme, en sdan skam!
        Nu hafva de gtt som paddor,
        Nu blefvo de efter igen."

        Han frde d kriget frst brt ut,
        En trupp af femtio man;
        Den hade smultit ihop till slut:
        Med tjugo vasagossar
        Stod nu i hren han.

        Men om med frre och om med fler,
        Det gaf han ej akt upp,
        Han fljde sitt gamla krigsmaner:
        "Ttt efter i fjten, bussar,
        Nu gller det fart, lt g!"

        Det var i striden vid Virta bro
        Den sista, dr han var med;
        P gonblicket sgs allt bero,
        Fahlander, Malm och Duncker,
        De broto mot stranden ned.

        Dr stod Tutschkoff med ett tusen man.
        Sex hundra blot hade de.
        "I tre kolonner vi rycka fram",
        Skrek fverste Fahlander,
        "Hvem hinner frmst af de tre?"

        De orden hrde ljtnant Zidn,
        Vasserra, det mrktes snart.
        "Framt", s ropte han, "flinka ben,
        Hurra, mina vasagossar,
        Karl den, som i dag tar fart!"

        Det var visst icke den frsta gng,
        Han ropat till folket s,
        Men aldrig hade i sdant sprng,
        S blindt han tillfrne rusat
        Mot fiendens hop som d.

        Frrn ngon annan till anfall kom,
        Tre djupa sr han ftt.
        D brts hans kraft och han sg sig om,
        Sg efter, hvad hjlp han hade,
        Hur tappert hans bussar gtt.

        Han sjnk till jorden, han sg och sg;
        Det var som frtrolladt, nej!
        Hans gamla korpral vid hans sida lg,
        Hans enda vasagosse,
        De friga sg han ej.

        Kolonnen kom, den kom helt nr,
        Han fste p den sin blick:
        "Mitt folk skall vl finnas i hopen dr?"
        Frgfves, hri sg platt ingen,
        Hans tlamod frgick.

        "Nu rycka de andra i seger fram,
        Och de mina synas ej n.
        Gud sig frbarme, en sdan skam!
        Nu hafva de gtt som paddor,
        Nu blefvo de efter igen."

        Det hrde hans gamla korporal,
        Slog dende gat opp:
        "Hll in, herr ljtnant, med sdant tal,
        Ej hfs att om skam hr orda,
        Ni frde en tapper tropp.

        Gud gifve, att alla som vi ryckt an,
        D vore s mngen ej flld.
        Nu hafva vi fallit till sista man,
        Ty den frmsta var vasaflocken,
        Och p oss gaf fienden eld.

        Ni sg, herr ljtnant, tillbaks ej mer,
        Sen ni ropat en gng framt;
        Men vi hrde er rst, och vi fljde er,
        Och frr blef ingen efter,
        n han stupat p rans strt."

        D hjde ljtnanten nnu sin arm,
        Dr p blodiga sanden han satt,
        Hans anlet sken, hans srade barm
        Steg hgt i ddsminuten,
        Han svngde sin slitna hatt:

        "Och fllo de alla fr dla sr,
        Frrn ngon dem sprang frbi,
        Och voro de frmst i sin ljtnants spr,
        Hurra, det var flink manver,
        Nu d vi som herrar, vi!"



    TORPFLICKAN.

    Och solen sjnk, och kvllen kom, den milda sommarkvllen,
    Ett sken af mattad purpur gts kring bygderna och tjllen,
    Frn dagens mdor glad och trtt en skara landtmn kom,
    De fyllt sitt vrf, de vnde nu till sina hyddor om.

    De fyllt sitt vrf, de gjort sin skrd, en dyrbar skrd den gngen,
    En djrf, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fngen,
    De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken,
    Nr allt i seger ndadt var, d var det afton ren.

    Helt nra fltet, dr den sttt, den lnga, heta striden,
    Vid vgen lg ett litet torp, halft de d fr tiden.
    P stugans lga trappa satt en flicka tyst och sg,
    Hur skaran kom och drog frbi i fridsamt tertg.

    Hon sg som den, som sker, ser; hvem vet, p hvad hon tnkte?
    P kinden rann en hgre frg, n aftonrodnan sknkte.
    Hon satt s stilla, men s varm, s spanande nd,
    Att om hon lyssnat, som hon sg, hon hrt sitt hjrta sl.

    Men truppen gick sin bana fram, och flickan sg den tga:
    Till hvarje led, till hvarje man hon blickade en frga
    En frga, bfvande och skygg, en frga utan rst,
    Mer tyst n sucken sjlf, som smg ur hennes fulla brst.

    Nr hela skaran gtt frbi, de frsta som de sista,
    D svek den arma flickans lugn, d sgs dess styrka brista;
    Hon grt ej hgt, men pannan sjnk mot hennes ppna hand,
    Och stora trar skljde ljuft den friska kindens brand.

    "Hvad r att grta? Fatta mod, n str oss hoppet ter,
    O dotter, hr din moders rst en ffng tr du grter;
    Den, som ditt ga skte nyss och nu ej terfann,
    Han lefver n, han tnkt p dig, och drfr lefver han.

    Han tnkt p dig, han fljt mitt rd att ej g blindt mot faran,
    Det var mitt tysta afskedsord, d han drog hn med skaran.
    Af tvng han fljde truppen t, hans hg var ej att slss,
    Jag vet, han ville icke d frn lifvets frjd och oss."

    Och flickan sg med bfvan opp, ur sorgsna drmmar vaknad,
    Det var, som om en aning strt det stilla hjrtats saknad.
    Hon drjde ej, hon sg en gng ditt, dr striden brann,
    Och smg p vg och flydde tyst och skymdes och frsvann.

    En stund flt bort, en stund nnu, det led mot natten redan,
    I skyn sam molnet silfverhvitt, men skymning lg dr nedan.
    "Hon drjer n; o dotter, kom, din oro ffng r,
    I morgon, innan solen gryr, r ren din brudgum hr."

    Och dottren kom, med tysta fjt hon nalkades sin moder
    Det blida gat skymdes nu af inga trefloder,
    Men hennes hand, till hlsning rckt, var kall som nattens vind,
    Och hvitare n fstets sky var hennes svala kind.

    "Red mig en graf, o moder kr, min lefnadsdag r liden;
    Den man, som fick mitt hjrtas tro, har flytt med skam ur striden,
    Har tnkt p mig, har tnkt p sig, har fljt ert varningsord
    Och svikit sina brders hopp och sina fders jord.

    Nr skaran kom, och han ej kom, begrt jag nyss hans de,
    Jag trodde, att han lg som man p fltet bland de dde;
    Jag srjde, men min sorg var ljuf, den var ej bitter d,
    Jag velat lefva tusen r att honom srja f.

    O moder, jag har skt bland lik till sista skymt af dagen,
    Men ingen af de slagna bar de kra anletsdragen.
    Nu vill jag icke dvljas mer p denna svekets ,
    Han fanns ej bland de dda dr, och drfr vill jag d."



    SVEN DUFVA.

    Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och gr,
    Var med r ttitta ren och var ren gammal d;
    Nu bodde p sin torfva han och fick sitt brd af den
    Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.

    Om gubben haft frstnd, han sjlf, att dela med sig af
    Tillrckligt t en sdan svrm, det vet man ej utaf;
    Dock visst lr han de ldre gets lngt mer, n billigt var,
    Ty fr den son, som sist blef fdd, fanns knappt en smula kvar.

    Sven Dufva vxte opp likvl, blef axelbred och stark,
    Slet ondt p kern som en trl och brt opp skog och mark,
    Var from och glad och villig stds, lngt mer n mngen klok,
    Och kunde fs att gra allt, men gjorde allt p tok.

    "I Herrans namn, du arma son, hvad skall af dig vl bli?"
    S talte gubben mngen gng allt i sitt bryderi.
    D denna visa aldrig slts, brast sonens tlamod,
    Och Sven tog till att tnka sjlf, s godt han det frstod.

    Nr drfr sergeant Dufva kom en vacker dag igen
    Och kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du bli, o Sven?"
    Sgs gubben, ovan frr vid svar, bli helt frskrckt och flat,
    Nr Sven lt upp sin breda nbb och svarte: "Jo, soldat!"

    Den ldrige sergeanten log fraktligt dock till slut:
    "Du, slyngel, skulle f gevr och bli soldat, vet hut!"
    "Ja", mente gossen, "hr gr allt helt afvigt mig i hand;
    Kanske det mindre konstigt r att d fr kung och land."

    Den gamle Dufva hpnade och grt helt rrd en tr;
    Och Sven, han tog sin sack p rygg och gick till nrmsta kr.
    Mlfyllig var han, frisk och sund, allt annat sgs frbi,
    Och utan prut blef han rekryt vid Dunekers kompani.

    Nu skulle Dufva f sig pli och lras exercis,
    Det var en lust att se drp, det gick p eget vis.
    Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
    Men hans rekryt frblef sig lik vid allvar som vid lek.

    Han var visst outtrttelig, om nnsin ngon ann',
    Han stampade, att marken skalf, och gick, s svetten rann;
    Men roptes vndning t ett hll, d slog han bom p bom
    Tog hger-om och vnster-om, men stndigt rakt tvrtom.

    Gevr p axel lrde han, gevr fr fot ocks,
    Att skyldra, flla bajonett, allt tycktes han frst;
    Men roptes skyldra, fllde han som oftast bajonett,
    Och skreks gevr fr fot, flg hans p axeln lika ltt.

    S blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring,
    Enhvar, befl och manskap, log t detta underting;
    Men han gick trygg sin jmna gng, var tlig som frut
    Och vntade p bttre tid, -- och s brt kriget ut.

    Nu skulle truppen bryta opp, d blef o frga stlldt,
    Om Dufva kunde anses klok och tagas med i flt.
    Han lt dem prata, stod helt lugn och redde saken s:
    "Om jag ej fr med andra g, fr jag vl ensam g."

    Gevr och rnsel fick han dock behlla, fven han,
    Fick vara drng dr man hll rast, soldat, dr striden brann;
    Men slss och passa opp gick allt med samma jmna stt,
    Och aldrig blef han kallad rdd, blott tokig mellant.

    P tertg var Sandels stadd, och ryssen trngde p;
    Man drog sig undan steg fr steg lngs stranden af en .
    Ett stycke fram p hrens vg gick fver n en spng,
    Dr stod en liten frpost nu, knappt tjugu man en gng.

    Som den var snd i ndaml att bota vgen blott,
    Lg den i ro, sen det var gjordt, lngt skild frn hugg och skott,
    Tog fr sig i en bondgrd dr allt, hvad den kunde f,
    Och lt Sven Dufva passa opp, ty han var med ocks.

    Men pltsligt blef det annat af, ty utfr nrmsta brant
    I sporrstreck, p en lddrig hst, kom Sandels' adjutant:
    "Till bryggan, gossar", ropte han, "fr Guds skull, i gevr!
    Man sport, att en fientlig trupp vill fver lfven dr."

    "Och, herre", talte han till den, som frde folket an,
    "Rif bron, om ni det kan; om ej, s slss till sista man!
    Armn r sld, om fienden hr slipper i vr rygg.
    Ni skall f hjlp, genralen sjlf, han, ilar hit, var trygg!"

    Han flg tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
    Nr hgt p andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
    Den vidgades, den ttnade, den lade an, det small;
    Dess allra frsta salfva ren blef tta finnars fall.

    Det var ej godt att drja mer, man sviktade enhvar.
    nnu en ska, och man sg blott fem kamrater kvar.
    D lydde alla, nr det ljd: "Gevr i hand, retrtt!"
    Sven Dufva blott tog miste han och fllde bajonett.

    n mer, hans svngning till retrtt gick ock besatt p sned,
    Ty lngt ifrn att dra sig bort, brt han p spngen ned.
    Dr stod han axelbred och styf, helt lugn p gammalt vis,
    Beredd att lra hvem som helst sin bsta exercis.

    Det drjde heller lnge ej, frrn han den visa fick,
    Ty bron sgs fylld med fiender i samma gonblick.
    De rnde p, man efter man, men t enhvar, som kom,
    Gafs hger-om och vnster-om, s att han damp tvrtom.

    Att strta denna jtte ned var mer, n arm frmtt,
    Och stndigt var hans nrmsta man hans skygd mot andras skott;
    Dock djrfvare blef fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
    D syntes Sandels med sin flock och sg, hur Dufva slogs.

    "Bra, bra", han ropte, "bra, hll ut, min kcka gosse du.
    Slpp ingen djfvul fver bron, hll ut en stund nnu!
    Det kan man kalla en soldat, s skall en finne slss.
    Fort, gossar, skynden till hans hjlp! Den dr har rddat oss."

    Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort,
    Den ryska truppen vnde om och drog sig lngsamt bort;
    Nr allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden ned
    Och frgte, hvar den mannen fanns, som stod p bron och stred.

    Man viste p Sven Dufva d. Han hade kmpat ut,
    Han hade kmpat som en man, och striden, den var slut;
    Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila p sin lek,
    Vl icke mera trygg n frr, men mycket mera blek.

    Och Sandels bjde d sig ned och sg den fallne an,
    Det var ej ngon obekant, det var en vlknd man;
    Men under hjrtat, dr han lg, var grset frgadt rdt,
    Hans brst var trffadt af ett skott, han hade ren frbldt.

    "Den kulan visste, hur den tog, det mste erkndt bli",
    S talte generalen blott, "den visste mer n vi;
    Den lt hans panna bli i fred, ty den var klen och arm.
    Och hll sig till hvad bttre var, hans dla, tappra barm."

    Och dessa ord, de spriddes sen i hren vidt och bredt,
    Och alla tyckte fverallt, att Sandels talat rtt.
    "Ty visst var tanken", mente man, "hos Dufva knapp till mtt;
    Ett dligt hufvud hade han, men hjrtat, det var godt."



    VON KONOW OCH HANS KORPORAL.

    "Och har jag icke dragit dig upp ur dyn
    Allt fr det mkret dr kring ditt gonbryn,
    Och har jag icke skaffat dig ln och stat
    Och gjort dig till korpral frn gemen soldat?

    Och har du ej ftt st i hvarenda strid
    Som en kamrat och like mig nrmst invid.
    Och har jag ej bermt dig som frm och rask?"
    S talte Konow vredgad till korpral Brask.

    "Nu hrs om dig ej annat n klagoml,
    Hvar mnska talar om hur du blifvit bl;
    Soldaten slr du, dr han som bst klr skott,
    Och gr med tv tuggbussar af hgfrd blott."

    Men Brask, han hrde butter majorens tal:
    "Vl var jag intet frr och r nu korpral,
    Men hvad jag r, det blef jag fr trofast mod
    Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.

    Om jag slr till n'n gng, r ej ont dri,
    Jag gr som mngen annan, jag gr som ni,
    Och brukte herr majoren hr ensam sl,
    Lt jag de andra smeka och slog ocks.

    Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser,
    Det gr jag allt fr hedern att st nrmst er;
    Men r det s, att ran er syns fr klen,
    S tar jag bort den andra och gr med en."

    Och Konow spnde blicken, som han var van:
    "Du r en prktig pojke och stursk som fan,
    Blif, som du var, min nrmaste man och kund,
    En sdan har man gagn af i ndens stund."

    Snart stod ett slag; d brt med sin jgarked
    Von Konow in i skogen, och Brask var med;
    Korpraln var mrk att skda, och hans major,
    Han hngde nedra lppen och skt och svor.

    I fyra runda timmar han redan trtt,
    Och allt gick n affren p samma stt.
    Han sg fr f, som stupat dr han gick fram,
    Och fienden kom unnan frn stan till stan.

    "Frdmdt", s rt han ter, "det gr ej bra,
    Jag ser, hur barken ryker frn tallarna,
    Men ryssen str bredvid dem; och han gr fri,
    Hvar r ert ga, gossar, hur sikten I"

    Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord,
    Nr fr en trumf af Brasken han damp till jord;
    Det var dock nstan mera n svar p tal,
    Det hade han ej vntat af sin korpral.

    Upp sprang han, drog sin vrja, af vrede blek:
    "Hvad har du understtt dig, krabat?" han skrek,
    "Nu skall dig djfvuln taga med hull och hr,
    D midt i vrsta striden, din chef du slr."

    Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick.
    "Hll in er vrja, herre, ett gonblick,
    Tills jag ftt mta honom hans skppa full.
    Som hll p er och skt, d jag slog er kull."

    Med dessa ord han lade gevret an.
    I samma stund sg Konow en skggig man,
    Bakom en buske strta till marken ned,
    Knappt tjugu alnar lngt frn hans jgarked.

    "Och var det den, hvars kula mig pep frbi
    Det gonblick, jag fll, m vi vnner bli.
    Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag,
    Och aldrig lr jag glmma det, tnker jag."

    Nu lefver Brask hos Konow sen mnga r,
    Den ena gr alltjmt dr den andra gr.
    Som kra vnner fr man dem ofta se,
    Och nstan lika ofta s trta de.



        DEN DENDE KRIGAREN.

        Frsvunnen var en blodig dag,
        Det var p Lemos strand,
        De slagnas sista andedrag
        Ren tystnat efter hand;
        Det mrknade kring land och haf
        Och lugn var natten som en graf.

        Vid brdden af den dunkla vg,
        Som skdat dagens strid,
        En gammal krigare man sg,
        En man frn Hglands tid;
        Hans panna lg mot handen stdd,
        Hans kind var blek, hans barm frbldd.

        Ej kom en vn, som kunde f
        Hans sista afskedsord,
        Ej var den jord, han bldde p,
        En lskad fosterjord.
        Hans hembygd Volgas blja skar;
        En hatad frmling hr han var.

        Hans ga lyftes opp ibland,
        Fast slocknande och matt.
        P samma sltt, p samma sand,
        Helt nra dr han satt,
        En halft frstelnad yngling lg;
        Han sg p honom, nr han sg.

        Nr kulan hven, nr striden brann,
        Nr bdas blod rann varm,
        Med vredens eld de mtt hvarann
        Och prfvat svrd och arm.
        Nu skte ej den unge strid,
        Nu hll den gamle kmpen frid.

        Men natten skrider mer och mer,
        Man hr ett rslags sus,
        Och mnen gr ur moln och ger
        Den hemska nejden ljus;
        D syns en julle ttt vid strand,
        En ensam flicka ror i land.

        En fridls vlnad lik, hon steg
        I spr, dr dden gtt.
        Hon gick frn lik till lik och teg,
        Hon tycktes grta blott.
        Med hpnad hennes tysta tg
        Den gamle, vckt ur dvalan, sg.

        Dock mera mildt med hvar minut,
        Fr hvarje steg, hon tog,
        Och mera tankfullt n frut
        Hans sorgsna ga log.
        En aning grep hans hjrta visst,
        Han tycktes veta, hvad hon mist.

        Han tycktes vnta: och hon kom,
        Som om ett bud hon hrt,
        S tyst, s lugnt, s visst, som om
        En ande henne frt.
        Hon kom. Vid nattens bleka sken
        Hon sg den fallne svensken ren.

        Hon sg, och ropte hgt hans namn,
        Det kom ej svar igen;
        Hon sjnk emot hans ppna famn,
        Men slts ej mer af den.
        Hans genomstungna brst var kallt,
        Och stumt var allt, frvissnadt allt.

        D, sger sngmn, fll en tr
        Upp den gamles kind,
        D talte han ett ord, hvars spr
        Frsvann i nattens vind,
        D stod han upp, ett steg han tog
        Och hann till flickans fot och dog.

        Hvad sade vl hans sorgsna blick,
        Hans ord, ej tydda n?
        Den tr, som ur hans ga gick,
        Hvad mening lg i den?
        Och nr till flickans fot han hann
        Och fll och dog, hvad tnkte han?

        Var det fr hjrtats frid kanske,
        Han hjde n sin rst?
        Var det en bn, han ville be
        Till ett frsonligt brst?
        Begrt han mnskans hrda lott
        Att plga och att plgas blott?

        Han kom frn ett fientligt land
        En ovns svrd han bar;
        Dock fatta, broder, rrd hans hand
        Och minns ej, hvad han var;
        O, blott p lifvet hmnden ser,
        Vid grafven hatar ingen mer.



        OTTO VON FIEANDT.

        Frn Kristina var en man,
        Otto Fieandt hette han,
        Fddes ldst bland brder alla,
        Draf lrde han befalla;

        Var i kriget, det r sant,
        Endast fversteljtnant,
        Hade med armn ftt vandra,
        Om han kunnat lyda andra.

        Men han gick sin egen stig,
        Bar sitt hufvud sjlf fr sig,
        Kunde under ingen vara,
        Fick ock drfr egen skara.

        Nu s hr, hur han sg ut:
        Kldd han gick i gr syrtut,
        Den var sydd p hemloft-skullen.
        Och af egna fr var ullen.

        fverst p hans hjssa satt,
        Sliten blank, hans faders hatt,
        rfd vid Villmanstrand p nset,
        Dr hans farfar bet i grset.

        Lgg drtill i vintertid
        Frskinnspls, helt kort, men vid
        Becksmsstofflor sist p foten,
        Sdan red han framfr roten.

        Hjlte var han ej just s,
        Att han nu dugt ses upp;
        Andra tider, andra seder,
        Fieandt bar fr djup sin heder.

        Bar sitt svrd som bihang blott,
        Gud vet, om han skt ett skott
        Under hela lnga kriget;
        Visst r, att det r frtiget.

        Jrn och stl och krut och bly
        Drom fick hans trupp sig bry.
        Den hll primen, han hll basen,
        Gubbens vapen var karbasen.

        Nr han gick med den i hand,
        Klmde till fr kung och land,
        Var han seg som gamla eken,
        Blef ej grna trtt af leken,

        Kunde slss fast hela dan,
        Brydde sig om segern fan,
        Ville blott ge drift t striden,
        Drtill var hans kantschuk vriden.

        Finnen, visste han helt godt,
        r fr trygg fr att ha brdt,
        Ville drfr hjlpa arten,
        Icke modet, endast farten.

        Pipa skulle dock han ha,
        Eljest var det aldrig bra;
        Men med rken frisk i munnen
        Slogs han gladt, fast fvervunnen.

        Ofta midt bland vapnens brak
        Tog han drfr ny tobak,
        Lt sin nrmsta busse bida
        Och sl eld, frrn han fick strida.

        Nr han sen i hopen stod,
        fverskljd af svett och blod,
        Gjorde med sin dagg frsken
        Och ur bottnets djup sg rken.

        Fick sin trupp i ordning stlld,
        Bajonetten vackert flld
        Och brt in i vrsta klmman,
        Var han som p eget hemman.

        Talte finska som en tolk,
        Skrek som t sitt arbetsfolk;
        En fick pris, en ann' en skrapa,
        Ingen fick st lat och gapa.

        D, s sga n hans mn,
        Var ej godt fr fienden,
        D var gubben lik hin onde,
        Annars var han som en bonde.

        Sdan kom han med sin flock,
        Samma pipa, samma jack,
        Efter mnga hrda strider
        Fram till Karstula omsider.

        Hela finska hrens hopp
        Hvilade p denna tropp,
        Knappt tolf hundra man numera;
        Vlastoff kom med trefaldt flera.

        Hurtig lek det skulle bli,
        Fieandt stoppade uti,
        Prfvade sin dagg mot klacken
        Och begynte strax attacken.

        Sexton timmar hll han ut,
        D fick gubben stryk till slut,
        Mste dra sin trupp ur flamman
        Och ge djfvulen alltsamman.

        Det frtljs om honom d,
        Att han rakt slt opp att sl,
        Tryckte djupt sin hatt p pannan
        Och blef spak som trots en annan.

        S till Mttnen han red,
        Sg blott styft mot sadeln ned,
        Hll sin hgra hand vid brickan;
        Pipan, den lg glmd i fickan.

        Hvad han satt och tnkte p,
        Kunde ingen rtt frst,
        Med sig sjlf blott hll han gille,
        Lt sitt folk g, som det ville.

        Nr han kom till Lintulaks,
        Bad han om en halmkrf strax,
        Skte smn p all sin mda,
        Smakte ej en bit till fda.

        Sdan slt han denna dag;
        Nsta morgon, tre vid lag,
        Sen han ftt en smula blunda,
        Var han ren helt annorlunda.

        Var mest ssom vanligt frr,
        Tittade ur stugans drr,
        Lika skarp som frr i synen,
        Och drog valk vid gonbrynen.

        Tog en prla, frrn han for,
        Snste till sin yngre bror,
        Gaf vid n en rfil redan,
        Rkte friskt i Perho sedan.

        Gud vet eljest, hur det r.
        Vl behfs i flt gevr,
        Men att ssom Fieandt strida
        Kan vl ocks ha sin sida.

        Drfr sga ock hans mn,
        Nr det vckes frga n
        Om de tusende besvren,
        Landets fall och hufvudhren:

        "Annorlunda kriget gtt,
        Om en general man ftt,
        Som frsttt vrdera tiden,
        Och som rkt tobak i striden."



        SANDELS.

        Sandels, han satt i Pardala by,
        t frukost i allskns ro.
        "I dag, ett slaget, blir striden ny,
        Det skall glla vid Virta bro. --
        Herr pastor, jag ltit kalla er hit. --
        Var god, foreller en bit!

        Jag tnkt behlla er hos mig i dag,
        Det r s min nskan och plikt:
        Ni knner trakten hr bttre n jag
        Och kan ge mig notiser af vikt.
        Var trygg, vi skola ej lukta blod. --
        Ett glas? Maderan r god.

        Tutschkoff har sndt mig ett vnligt bud,
        Att vr vapenhvila r slut.
        Lt maten smaka er! Ss, min Gud!
        D vi tit, rida vi ut. --
        Vi mste njas med hvad vi f, --
        Kanske ni befaller marg?"

        Det kom ett bud, ett ilbud kom:
        "Den r bruen, vr konvetion;
        Brusin har vndt med vr frpost om,
        Man hinner ej rifva bron.
        Vrt ur var tolf, och vi fljde det,
        Men den ryska klockan r ett."

        Sandels, han satt och smorde sitt krs,
        t friskt, som m intet hndt.
        "Frsk, herr pastor! En db p gs?
        Den ter man excellent.
        Det r Dolgoruki, som brdskar igen;
        Ett glas till hans ra, min vn!"

        Men budet talte: "Herr general,
        Fr jag bringa tillbaka ett svar?"
        "Jo, sg Fahlander, att bron r smal
        Och att batterier han har.
        Han m hlla ut dr en timme, en half. --
        Herr pastor, kotlett af kalf?"

        Ilbudet for, en sekund frlopp,
        Och en ryttare syntes igen:
        Som en blixt han sprngde till trappan opp,
        I ett sprng var han nere p den;
        Hans yttre rjde en ung ljtnant,
        Det var Sandels' adjutant.

        Han skyndade in i salen, han stod
        Fr sin chef med lgande blick.
        "Herr genral, det har flutit strmmar af blod,
        Blod kostar hvar gonblick.
        Vr hr har mod, men den hade det mer
        P en half mil nrmare er."

        Sandels, han sg p den komne frstrdt:
        "Bevars, ni r varm som en ugn.
        Ni har skert ridit er hungrig och trtt,
        Kom, hvila en stund, var lugn.
        Man mste tnka p hunger och trst,
        Se hr, genever till frst?"

        Ljtnanten drjde. "Vr kamp blir hrd,
        Man forcerar med framgng bron,
        Vr frtrupp sviktar i Kauppila hrd,
        Dr den trycks af en hel bataljon,
        Armn r bestrt, allt r p sin hals;
        Hvad order ges, hvad befalls?"

        "Jo, att ni stter er vackert ned
        Och fr er kuvert i skick;
        Och sen ni ftt den, s t i fred,
        Och sen ni tit, s drick,
        Och sen ni druckit, s t n mer,
        Dr har ni order, jag ber."

        Harm brann i den unga krigarens sjl,
        Af dess flammor hans ga sken.
        "General, jag r skyldig er sanning, nvl,
        Ni fraktas af hela armn.
        Hos hvarenda soldat en tanke jag fann,
        Att ni r vr fegaste man."

        Sandels, han fllde sin gaffel, han teg,
        Brast ndtligt i gapskratt ut.
        "Hur var det, herre, r Sandels feg,
        Sger man s? h hut!
        Min hst, lt sadla min dla Bijou!
        Herr pastor ni fljer ej nu."

        Det var storm, det var brak, det var strid p den strand,
        Dr den Sandelska hren var stlld,
        I ett rkmoln svepte sig vatten och land,
        Och ur molnet blixtrade eld,
        Som af skor dnade rymdens hvalf,
        Och den blodiga marken skalf.

        Dr stod vid sitt brstvrn Finlands tropp,
        Sg trotsigt faran emot;
        Men frn rote till rote en hviskning lopp,
        Man hrde ett dmpadt knot:
        "Han r borta, han gmmer sig undan igen,
        Generalen synes ej n."

        Men han syntes, han kom. Vid sitt frmsta standar
        P redutten han stannade nu,
        Och hans ga var lugnt och hans panna var klar
        Och han sken p sin dla Bijou,
        Och han satt orrlig med tub i sin hand
        Och betraktade brygga och strand.

        Och han sgs p sin springare lngt ifrn,
        Och som tusendes gllde hans fall,
        Och frdubbladt hrdes kanonernas dn
        Frn fientliga strandens vall,
        Och det ljd kring hans hjssa af kulor ett hvin
        Men han ndrade icke en min.

        Och den tappre Fahlander, han drjde ej mer,
        Till sin chef p redutten han red:
        "General, man har mrkt er, man mttar p er,
        Det gller ert lif, rid ned!"
        "Ned, ned, general, er fara r vr",
        Skrek stormande hela hans kr.

        Sandels, han rrde sig ej frn sin ort,
        Till sin fverste talte han stolt:
        "r det fruktan, det skriker, ert folk, s frgjodt?
        Om det sviktar i dag, r det sldt.
        Men vlan, ett frsk! Var beredd till affr,
        P minuten r fienden hr."

        Den ringa hop, som vid Kauppila stod,
        Af tusen fiender tryckt,
        Den hade kmpat med hjltemod,
        Men den nalkades nu i flykt.
        Den hann generalens batteri,

        Den strtade honom frbi.

        Han rrde sig ej, stolt drjde han kvar,
        Som han sutit, satt han nnu,
        Och hans ga var lugnt, och hans panna var klar,
        Och han sken p sin dla Bijou,
        Och han mtte den hr, som i segrande lopp
        Mot hans eldar rusade opp.

        Och han sg den komma, den kom helt nr,
        Men p faran ej akt han gaf,
        Och han sktes af ddar frn tusen gevr,
        Men han tycktes ej veta draf;
        Han sg p sitt ur, han bidde sin tid,
        Han satt som i djupaste frid.

        Men den kom, den minut, som han vntat, och nu
        Till sin fverste sprngde han ned:
        "r det frdigt, ert folk, r det likt sig nnu,
        Skall det veta att bryta ett led?
        Jag har ltit de stormande yfvas; vlan,
        Vrk undan dem nu som en man!"

        Det var sagdt, det var nog, det behfdes ej mer,
        Det blef frjd, det blef jublande rop.
        Sex hundrade krigare stormade ner
        Mot den trotsande fiendens hop,
        Och den vrktes tillbaka, pluton fr pluton,
        Tills den fll nedtrampad vid bron.

        Sandels, han kom till sin hr i galopp,
        Dr vid stranden den segrande stod.
        D hans hvita Bijou bland lederna lopp,
        I sin snglans purprad med blod,
        Och genralen med tjusningens eld i sin sjl
        Gladt hlsade trupp och befl;

        D spordes ej mer ett smygande knot,
        En hviskning, bister och dof,
        Nej, ett jubel stormade honom emot,
        Och i jublet hrdes hans lof,
        Och det roptes af rster till tusendetal:
        "Hurra fr vr tappra genral!"



        DE TV DRAGONERNE.

        Stl s hette en, den andra
        Gick i flt med namnet Lod;
        Bda liknade hvarandra
        S i kraft som mod.
        Samma trakt vid Saimens strnder
        Hade fostrat dem,
        Gnabbats hade de som frnder,
        Bott i samma hem.

        Och dragoner hade bda
        Blifvit sen p samma dag,
        Delat troget hvarje vda
        I hvartenda slag,
        Gnabbats n som stridskamrater,
        Huggits man mot man,
        Allt om ran att i dater
        fverg hvarann.

        Snart i rykte framom alla
        I skvadronen stodo de;
        Ingen vgade sig kalla
        Bttre, tapprare.
        Till korpraler af beflet
        Gjordes snart de tv,
        Men emellan dem blef grlet
        Icke slut nd.

        Hvad dem eggat som gemena,
        Samma tflan fanns n kvar,
        nnu var alltjmt den ena,
        Hvad den andra var.
        Bda stodo lika nra
        Ett gemensamt ml:
        Hvar gng Lod blef nmnd med ra,
        Nmndes fven Stl.

        Lyckan svngde dock omsider,
        Att den ena seger vann:
        Lod gick fri i alla strider,
        Stl blef srad, han
        Dmd till hvila p det sttet,
        Lg han tyst och led,
        Lg som sjuk p lasarettet,
        D kamraten stred.

        Lnga mnar af elnde
        Hade smningom dock flytt,
        Och den tappre tervnde
        Till sin trupp p nytt;
        Men d stod han frmst ej mera,
        Som han fordom stod;
        Fr hans likar gllde flera,
        Och medalj bar Lod.

        Stl, han sg kamratens lycka,
        Hrde, hur hans rykte steg;
        Hvad hans hjrta kunde tycka,
        Spordes ej, han teg,
        Lt ett ord ej det frrda,
        Ej ett anletsdrag.
        Nu p strftg hade bda
        Hllit ut en dag.

        Gjordt var allt, som borde gras,
        Det blef tid att vnda om.
        Pltsligt sgs ett stoftmoln rras,
        En kosackhop kom.
        Lod tog ordet: "Svng, ty faran
        Skall dock gagnls bli;
        Broder, fem man stark r skaran,
        Tv blott ro vi."

        Stl, han log ett hnfullt lje
        "Du har talat klokt och rtt;
        Blda fr du, om vi drje,
        Hittills slapp du det.
        G, jag mter ensam skocken,
        Frrn den hinner oss,
        Du, som br medalj p rocken,
        r fr god att slss."

        Sagdt; sin sabel sgs han skaka,
        Sprngde af med stolt frakt,
        Och han sg sig ej tillbaka
        Sen sitt ord han sagt.
        P den harm, kamraten rjde,
        Fga akt han gett';
        Om han fljde, om han drjde,
        Var fr honom ett.

        Kmpa vill han, icke stanna,
        Fram till mlet br hans frd;
        Stppens son med blodig panna
        Prfvar ren hans svrd;
        Ddsrop gny, pistoler knalla,
        Vn vill hmnas vn;
        Midt i skocken, hgst bland alla,
        Syns dragonen n.

        ndtligt tycks dock lyckan svika;
        Segrarn segrar icke mer,
        Hst och ryttare tillika
        Hafva strtat ned.
        Ffngt n i stoftet brottas
        Kmpens starka arm,
        Fyra blanka pikar mttas
        Mot den fallnes barm.

        Stum och bister hotar dden,
        En sekund blott frig r;
        Finns ej mera hjlp i nden?
        Vnta, Lod r dr.
        Han har kommit, sprngd r ringen,
        Sluten kring hans vn;
        P den fallne aktar ingen,
        Allt r strid igen.

        En har stupat af de fyra,
        Se, d sras fven Lod;
        gonblicken ro dyra,
        Strmvis spills hans blod;
        Styrkan ren hans arm frlter,
        Segerns hopp har flytt;
        D r Stl p ftter ter
        Och i kamp p nytt.

        Den blef kort, s ryktet sger;
        Samma rykte nmner om
        Att till Sandels i hans lger
        Lod om kvllen kom.
        Lugnt med sin medalj i nfven
        Steg dragonen in:
        "Gif t Stl en penning fven,
        Eller tag ock min!"



        GAMLE HURTIG.

        Aldrig brusto ord vid bivuaken,
        Dr den gamle Hurtig blott var med;
        Ofta satt han lngt p natten vaken,
        Talande om krig och fred,
        Tnde jmt sin korta pipa an
        Och frgat den ter, bst den brann.

        Tredje Gustaf var hans man. "Hvad strider
        Hll ej han med Rysslands stolta fru?
        Mina vnner, det var andra tider
        Fr soldaten d n nu;
        Kungen sjlf stod med i rk och blod
        Nu r drtill en marskalk fr god.

        Tron mig, om hans herrar blott ej vikit
        Frn hvad plikt och mod och ra bjd,
        Hade aldrig segern honom svikit;
        Nu blef trolshet hans dd;
        Det r vrldens tack, och den r tung,
        Det var synd med sdan sttlig kung.

        Nr vid Anjala i upprorsskocken
        Han hll tal, hur mild var ej hans ton?
        Korpral Svrd np kungen tyst i rocken:
        'Fr jag svansa dit kanon?'
        'Nej, min gosse', svarte han helt blid,
        'Lt oss vnta, det blir n vl tid.'"

        S alltjmt med sgner, lika dessa
        Satt den gamle vid sin vaktelds gld,
        Gra lockar hljde ren hans hjssa,
        Men nnu var kinden rd;
        Yngre var han dock i Gustafs dar.
        Nu till Oravais han kommen var.

        Det var natten fr det stora slaget,
        I den vilda skogen hll man hof.
        Smn var sllspord fver hufvud taget,
        Men den gamle Hurtig sof;
        Han, som vakat frr till sista man
        Hade somnat nu frrn ngon ann'.

        Ngon stund likvl af kvlln han sutit
        Lutad stilla mot en furas stam,
        Tndt sin pipa och i klagan brutit
        Om hur kriget gick bakfram
        Hur han ndgats tnka ut ett stt
        Att f slut en gng p sin retrtt.

        "Att g undan", s de fallit, orden,
        "Har man lrt sig nog och lr sig n.
        Sprungit har man en gng frr mot norden
        Och r nu p sprng igen.
        Fly, det r det usla hopp, man har,
        Och att en gng stanna, Gud vet hvar.

        Nu blir strid likvl, s snart det dagas,
        D r tid att brja annan sed.
        Den, som vill, m hrda ut att jagas,
        Hurtig kan ej mer drmed;
        Han har sakta brjat blygas ren
        Att ej hafva trttnat lngesen.

        Jagas, brder, skall ej gubben mera,
        Han har hunnit rd p gamla dar.
        Bsta konsten mot att retirera
        r helt enkelt att st kvar;
        Den, som lrt sig denna konst en gng,
        Han kan ta farvl af allt sitt sprng."

        Sen han sagt det, hade lugnt han knutit
        Sina armar fver brstet blott,
        Och mot trdet, vid hvars stam han sutit,
        Snkt sig tyst och somnat godt,
        Somnat utan sorg och hufvudbry
        P sin skna konst att aldrig fly.

        Nsta afton hade Finlands skara
        Kmpat ut sin sista hrda strid;
        Slut var kraften att vrt land frsvara,
        Tiden var en sorgens tid;
        Hren, krossad lik en bruten vg,
        Hade brjat nu sitt tertg.

        Hvar den syntes, sgs blott dyster smrta,
        Hrdes blott en klagan, djup och dof;
        Lugn fanns ej i ngot vaket hjrta,
        Men den gamle Hurtig sof;
        Dr Kamenski slutligt sprngt hans led,
        Hade gra krigarn lagt sig ned.

        Och han sof, som om af Gustafs tider
        Hvarje minne lngesen han mist,
        Sof mer djupt frn marscher, sprng och strider
        n vid bivuaken sist,
        Sof frutan sorg och hufvudbry
        P sin skna konst att aldrig fly.



        KULNEFF.

        Och efter kvllen rcker till
        Och minnet ger oss gldje n,
        Om Kulneff jag bertta vill,
        Sg, har du hrt om den?
        Det var en kta folkets man,
        Bd' d och lefva kunde han,
        Den frmste, dr det hggs och stacks,
        Den frmste, dr det dracks.

        Att kmpa, kmpa ntter, dar,
        Det var fr honom tidsfrdrif;
        Att falla endast blomman var
        Utaf en hjltes lif.
        Hvad vapen man i handen hll,
        Det var detsamma, blott man fll,
        I stridens eller lekens ras,
        Med sabel eller glas.

        Och lska var hans hjrtas lust,
        Och lika fritt som snabbt hans val:
        Han kom blott frn en blodig dust
        Och gaf helt frmt en bal;
        Och sen han lgat natten ut,
        Tog han sin sknas sko till slut
        Och fyllde den ur nrmsta bl
        Och drack sin afskedsskl.

        Du skulle sett hans anletsdrag!
        n finns p mngen hyddas vgg
        Bland taflor en af eget slag,
        En bild af bara skagg;
        Du trder nrmre, och du ser
        En mund som under skgget ler,
        En blick, helt ppen, varm och mild,
        Det r just Kulneffs bild.

        Dock fick man vara trygg och van
        Fr att ej blekna vid hans chock;
        Var man det minsta rdd fr fan,
        Var man fr honom ock;
        Det var p hll hans syn blott,
        Som skrmde mer n pik och skott,
        Och hellre sg man mot hans hugg
        n mot hans svarta lugg.

        S sgs han, nr han rnde an
        Med sabeln lyft, i eggadt sprng
        Och sdan var han, sger man,
        Nr han hll ro n'n gng,
        Nr, med sin korta pls upp,
        Frn grd till grd han syntes g
        Och drjde kvar som vn och gst,
        Hvarhelst han tyckte bst.

        n talar mngen moder om
        Sin skrck, nr utan krus och lof
        Rakt fram till vaggan Kulneff kom,
        Dr hennes lskling sof.
        "Men", sger hon, "han kysste blott
        Mitt barn och log s fint, s godt,
        Som nu hans bild p vggen dr,
        Om blott man nrmre r."

        Visst r, att i sitt rtta ljus
        Var gubben Kulneff god som guld;
        Man klandrar, att han tog ett rus,
        Det var hans hjrtas skuld;
        Och detta hjrta bar han med,
        D han hll frid, som d han stred:
        Han kysste och han slog ihjl
        Med samma varma sjl.

        Det fanns i ryska hren namn,
        Som p sitt blad historien skref,
        Som frdes hit i ryktets famn,
        Lngt frr n kriget blef.
        Barclay, Kamenski, Bagration,
        Dem knde hvarje Finlands son,
        Och skarpa strider bidde man,
        Dr dessa ryckte an.

        Men Kulneff visste ingen af,
        Frrn krigets flamma hr var tnd;
        D kom han ssom storm p haf,
        Knappt anad frr n knd,
        D brt han fram som blixt ur sky,
        S vldig och likvl s ny,
        Och glmdes ej och kndes nog
        Frn frsta slag, han slog.

        Man hade kmpat dagen ut,
        Och rysse liksom svensk, var trtt.
        Man trodde glad, att allt var slut
        Och sof helt lugnt och stt;
        Men bst vid drmmens barm man lg
        Och guld och grna skogar sg,
        S skrek en skyltvakt: "I gevr!"
        Och d var Kulneff dr.

        Man fljde makligt en transport
        Lngt skild frn ryska hrens strt,
        Man t och drack af bsta sort
        Och drack p nytt och t;
        Men pltsligt, midt i gldjens stund,
        Kom Kulneff som en obedd kund.
        Det yrde opp ett moln af damm,
        Hans pikar glnste fram.

        Och satt man stadigt d till hst
        Och gjorde allt med bsta flit,
        Kom gubben rakad frn vr fest
        S skggig han kom dit;
        Men hll man mindre amper min,
        D blef det han som drack vr vin
        Och bjd oss kvitta detta ln
        Vid strnderna af Don.

        Och var det varmt och var det kallt,
        I regn, i sn, om dag, om natt,
        Allt syntes Kulneff fveradlt
        Och gjorde spratt p spratt;
        Och stlldes hr mot hr till slag,
        Visst mrkte man, hvar han tog tag,
        Den fria stppens kcke son,
        Kamraten lngt ifrn.

        Dock hade Finlands hela hr
        Ej kunnat visa en soldat,
        Som ej hll gamle Kulneff kr
        Som trots en stridskamrat.
        Och syntes blott hans knda drag,
        D grinade af vlbehag
        Mot bjrnen frn kosackens land
        Hans bror frn Saimens strand.

        Och denne ter sg helt njd
        Mot ramar, hvilkas tag han rnt,
        Och brt han in, var det med frjd,
        Som om det mdan lnt.
        Det var en syn, som dugde se,
        Nr Kulneff togs med finnarne;
        De visste bra opp hvarann,
        De starke, de och han.

        Hans arm har domnat lngesen,
        Han fll i strid med svrd i hand,
        Hans ra lefver kvar allen',
        Bestrlande hans land;
        Och hvar hans namn du nmnas hr,
        Hr du "den tappre" nmndt framfr;
        Den tappre, hvilket hrligt ord
        Af tacksam fosterjord!

        Hans klinga drogs mot oss, hans lans,
        Den gaf oss ofta djupa sr,
        Dock lska fven vi hans glans,
        Som om han varit vr;
        Ty hvad som mer n alla band
        Af fana och af fosterland
        P krigets ban frbrdrar oss,
        r samma kraft att slss.

        Hurra fr Kulneff, fr hans mod!
        Hans like skall ej hittas ltt;
        Hvad mer, om n han gt vrt blod,
        Det var hans krigarrtt.
        Han var vr fiende, vlan,
        Vi voro fiender som han;
        Att han hgg in med frjd som vi,
        Var det ett ondt dri?

        Frhatlig r den fege blott.
        t honom ensam hn och skam,
        Men hell enhvar, som tappert gtt
        Sin krigarbana fram!
        Ett gladt hurra, ett hgt hurra
        Fr hvarje man, som kmpat bra,
        Hvadhelst han blef i lifvet n,
        Vr ovn eller vn!



        KONUNGEN.

        Och konung Gustaf Adolf
        Stod upp uti sin sal,
        Brt af sin lnga tystnad,
        Tog ljud och hll ett tal.
        hrare fr gngen
        Han hade summa tre:

        Fltmarskalk Toll, gref Piper,
        Carl Lagerbring, blott de.
        Och konungen tog ordet
        Och talte allvarsam:
        "Vr finska hr, Gud bttre,
        Gr baklng's, icke fram.
        Det hopp, vi byggt p Klingspor,
        Tycks ej fullbordadt bli,
        Och Sveaborg har fallit,
        Det stdet r frbi.

        Vi trott allt i det lngsta
        P uppenbarelsen,
        Men rkengeln drjer,
        Han har ej vist sig n.
        Emellertid frsprjes
        Allt nrmre krigets brak;
        Det r fr oss som konung
        En hgtbetnklig sak.

        Och drfr ha vi fattat
        Vrt kungliga beslut.
        En fresats allvarlig
        Vi rnat fra ut;
        Vi ltit nmmeligen
        Oss bringa hit i dag
        Den skrud, vrt svenska lejon
        Vigt in vid Narvas slag.

        Kung Karl den tolftes handskar
        Vi vilja lgga an;
        Det r i dubbel mening,
        Som konung och som man.
        Vi vilja kring oss gjorda
        Den store hjltens svrd
        Och sl som han med hpnad
        En svag, frsoffad vrld.

        Ni, Piper, skall oss hjlpa
        Hans ena handske p,
        Ni, Lagerbring, behandlar
        Hans andra likas.
        Fltmarskalk Toll, er lder,
        Er ra gr er vrd
        Att spnna kring vr medja
        Hans segerkrnta svrd."

        Och konung Gustaf Adolf,
        Hgtidlig lik en gud,
        Std snart fr allas blickar
        I Karl den tolftes skrud.
        Han var fr stolt att tala
        I denna stund, han teg,
        Han gick ett hvarf i salen
        Med jttelnga steg.

        Nr detta hvarf han slutat,
        Var n en syn att se,
        Han rckte svrd och handskar
        Tillbaka t de tre,
        Sg p dem med en uppsyn,
        Som ej fr skmt var gjord,
        Och tcktes bryta tystnan
        P nytt med dessa ord:

        "Nu, Lagerbring, besrjer
        Ni strax till hren bud.
        Att vi i nder kldt oss
        I Karl den tolftes skrud:
        Fltmarskalk Toll, gref Piper,
        Er bda kallar jag
        Till vittnen af min handling
        P denna stora dag."

        Hurvida finska kriget
        Ett annat skick han gaf
        Med denna stolta handling,
        Vet ej historien af;
        Men visst slog han med hpna
        Sin vrld dr rundtomkring,
        Den gamle Toll, gref Piper
        Och fven Lagerbring.




        FLTMARSKALKEN.

        Gladt i Frantsila ett jubel
        Ljd frn Cronstedts lgerstllen;
        Bud om Siikajokis seger
        Hade hunnit dit om kvllen.
        Och man drack i spridda gillen
        Fr sitt fosterland, det kra,
        Fr dess frsta skymt af lycka,
        Fr dess ndtligt frlsta ra.

        Tvenne tappra veteraner,
        fversteljtnanter bda,
        Gamle Christiernin och Lode,
        Fick man dr tillsamman skda.
        Jmlik dem, vid deras sida
        Hjde Aminoff sin hjssa,
        Och en ring af yngre kmpar
        Hade slutit sig kring dessa.

        Och man sprkade vid glaset,
        Talte fritt om hvarjehanda;
        I en sdan krets behfde
        Ingen man sin tunga banda:
        Allt det svaga hos beflet
        Kunde utan vda klandras,
        Och bland stolta namn, som nmndes
        Ljd marskalkens framfr andras.

        Aflecht han, som frmst i striden
        Slt vid Revolaks sin bana,
        Talte muntert: "Skl fr Klingspor!
        Brder, han har ndrat vana;
        Lustigt skall det bli att skda
        Hur han lyfter nu sin panna;
        Sen han trafvat genom landet,
        Har han ndtligt vgat stanna."

        En af Cronstedts adjutanter,
        Ljtnant Reiher, fll i talet:
        "Den, som sagt, att Klingspor stannat,
        Han har talat frbannat galet,
        Adlercreutz det var och Hertzen,
        Som slog knut upp vr nesa;
        Fltmarskalken var som vanligt,
        Ren fr fan i vld p resa."

        Major Furumarck tog ordet:
        "Det r kungen som har felet;
        Hvarfr har han satt i nder
        Denna lumpna trumf i spelet?"
        Ladau sade: "Du r jfvig
        Att marskalkens vrde mta;
        Du har hjrta, han har mage,
        Du vet d, och han blott ta."

        Ehrnrooth talte: "Lt oss minnas,
        Hvar han lyst i sina dagar;
        Det r ej i magasiner
        Man blir varm fr rans lagar.
        Klingspors hjlteben har burit
        Uppfr kommissariatet,

        Hvem vill undra, om han lskar,
        Icke striden nu, men fatet?"

        Tigerstedt, den finske gossen,
        Han, som Aflechts de hade,
        Bet tillhopa sina tnder
        Och brt ut i harm och sade:
        "Det r sant, han r en frmling,
        Har ej vxt i vra dalar,
        Han frstr ej vra seder,
        Ej det sprk, vr tunga talar;

        Men vrt land, det har han skdat,
        Han har sett dess skr och ar,
        Sett som vi frn vra hjder
        Dessa tusen, tusen sjar,
        Utan Gud och utan hjrta
        Mste dock den mnska vara,
        Som ej tjusas in i dden
        Af att detta land frsvara."

        Christiernin sg upp mot Lode:
        "Hr du, broder, p de unga?
        Klingspor har som vanligt ter
        Rkat ut fr deras tunga.
        Slla m vi vl oss prisa,
        Om vi falle, om vi blde;
        Det r annat n att drabbas
        Af vr arma marskalks de."

        Gamle Lode, barske herren,
        Hade sutit tyst vid talen;
        Nu blef gubben rd i synen
        Och stod hgrest upp i salen,
        Drack sitt fyllda glas i botten,
        Sttte det med kraft i bordet,
        Fick sin hatt inunder armen
        Och tog harmfull s till ordet:


        "Jag gr bort frn detta gille,
        Andra m hr ha sin gamman.
        Klingspor fr man hra klandras
        Hvar man helst m rka samman.
        Fltmarskalken, fltmarskalken,
        Annat finns ej i sprkldan;
        Det r skam, att tappra mnner
        Tckas tala om en sdan."



        SVEABORG.

        Vi suto efter slutad dag
        Vid aftonbrasans sken,
        Den gamle fnrik Stl och jag;
        Det var vr vana ren.
        En stund flt bort vid glam och skmt;
        D rkte Sveaborg bli nmndt.

        Jag nmnde flyktigt blott dess namn,
        Men det blef allvar d:
        "Har du sett n i hafvets famn
        Med Ehrnsvrds fsten p,
        Gibraltars like i vr nord?"
        S tog den gamle mrk till ord.

        "Den blickar fver haf och fjrd
        Med gon i granit,
        Den lyfter hgt sitt Gustafssvrd
        Och menar stolt: 'Kom hit!'
        Det svrdet snks ej fr att sl,
        Det blixtrar blott och krossar s.

        Lt bli att trotsigt nalkas n,
        D kriget gr sin rund,
        Str icke drottningen af sjn
        I hennes vredes stund;"
        Hon slungar mot dig ddens bud
        I tusende kanoners ljud.

        Tillbakatrngd var Finlands tropp,
        Vid polens grns den stod;
        Dock flammade nnu vrt hopp
        Dock gldde n vrt mod.
        Att bota allt ej troddes svrt
        S lnge Sveaborg var vrt.

        Klar blef i hast hvar mulen blick,
        Nr detta namn blott ljd,
        Allt knot var slut, all sorg frgick,
        Det fanns ej kld, ej nd.
        Ny fart den finska bjrnen tog
        Och skakade sin ram och slog.
        Men djupt ur mngen sluten barm
        En pressad suck sig brt.

        P drifvans bdd hur mngen natt
        Jag hrde detta ord
        Af gra kmpen, dr han satt,
        Lngt skild frn hemmets jord;
        Det var hans eld, nr det var kallt,
        I fjrran bygd hans hem, hans allt.

        D flg en hviskning oss frbi,
        Ett rykte sder frn:
        Det talte om frrderi,
        Om vra vapens hn;
        Frn man till man, frn trakt till trakt
        Det mttes blott af stolt frakt.

        Ej glms i tiders tid den dag,
        D denna sgn blef sann,
        D likt ett dystert tordnsslag
        Det skra bud oss hann,
        Att landets sista hopp gtt ner
        Att Sveaborg var svenskt ej mer.

        Har hafvets bottenlsa svall
        Det i sin afgrund snkt,
        Har himlens blixt, har skans knall
        Dess fasta murar sprngt?
        Fanns ingen man p vallen kvar?
        Det frgtes blott, det gafs ej svar.

        Men djupt ur mngen sluten barm
        En pressad suck sig brt,
        Och mngen blick, p trar arm,
        I strida floder flt;
        Det hade dtt, ens fosterland,
        Man stod och grt vid grafvens rand.

        O lif! Den man, hvars skuld det var,
        Att denna trflod rann,
        En gng den sknsta lager skar,
        Som ngon hjlte vann:
        Den svenska flottans strsta glans
        Dess seger vid Svensksund, var hans.


        Dock om sitt ljus, sin glans en vrld
        Utaf hans klinga ftt,
        Om solar bleknat fr hans svrd,
        Skall han fraktas blott.
        Det blir hans ln fr hans bedrift
        P klippan dr med Ehrnsvrds grift.

        Du lskar, yngling, ton och sng,
        Vr forntid lskar du;
        Kanhnda sjunger du en gng,
        Hvad jag frtljer nu;
        D gif hans svarta bragd sin dag,
        Det i sin afgrund snkt, dag,
        Men hlj i natt hans namn som jag.

        Frtig hans tt, nmn ej hans stam,
        Hvlf ej p den hans brott;
        M ingen rodna fr hans skam,
        Den drabbe honom blott.
        Den, som frrdt sitt land, han har
        Ej tt, ej stam, ej son, ej far.

        Nmn honom blott den falska arm,
        Man stllt till Finlands std,
        Nmn honom blygd och hn och harm
        Och skuld och straff och dd.
        Det r blott s, han kallas br,
        Det r att skona den, som hr.

        Tag allt, hvad mrker finns i graf,
        Och allt, hvad kval i lif,
        Och bilda dig ett namn draf
        Och det t honom gif;
        Det skall dock vcka mindre sorg
        n det, han bar p Sveaborg."



        DBELN VID JUTAS.


        Herr prosten talte: "Dbeln r en hedning,
        Frtappad r han evigt, om han dr.
        Jag kommer, varnar, bjuder trst och ledning,
        Och han, han ligger tyst en stund och hr:
        D reser han sig pltsligt upp i sngen:
        'Drif ut prelaten', ropar han t drngen,
        'Och akta dig, om han slpps in hrnst!'
        r det ett sprk af en, som nalkas dden?
        Dock, han m svara sjlf fr sina den,
        Jag har gjort nog som mnniska och prst."

        S talte vid sitt middagsbord, det rika,
        Herr pastorn, dr han satt i all sin stt,
        Han talte s och drog en suck tillika
        Och skar en bit af steken n och t.
        Men p sin bdd lg Dbeln trd af plgor,
        Hans barm sgs kmpa, gat brann i lgor,
        Och feberflammor frgade hans hy.
        I strcktg nyss hans skaror norrut ilat,
        P tvenne dygn, de sista, icke hvilat;
        Sjlf var han kommen till Nykarleby.

        Han led af pulsens brand, men i sitt sinne,
        En eld, mer trande n den, han bar;
        Sg man hans ga, rjde sig dr inne
        En oro djupare, n feberns var,
        Han rknade hvar stund, som hann frlida,
        Han tycktes lyssna, vnta, ngsligt bida,
        Och ofta var hans blick p drren fst.
        Den upplts, flrdls trdde genom salen
        En yngling fram till bdden, till genralen;
        Och Dbeln talte till sin unga gst.

        "Herr doktor, flrd r mycket, som vi dyrke,
        Och bland fritnkare r jag visst en;
        Tv ting dock lrt mig akta lkarns yrke:
        Min brckta panna och min vn Bjerkn.
        Hvad ni frordnat, har jag drfr tagit,
        Har som ett barn hr legat och frdragit
        Det batteri, ni radat p mitt bord.
        Jag vet det vl ni fljer konstens lagar:
        Men binda de mig hr fr timmar, dagar,
        S bryt dem som en man, det r mitt ord.

        Jag vill, jag skall bli frisk, det fr ej prutas,
        Jag mste upp, om jag i grafven lg.
        Lyss, hr, ni hr kanonerna vid Jutas;
        Dr afgrs finska hrens tertg.
        Jag mste dit, frrn min trupp r slagen.
        Skall vgen sprras, Adlercreutz blir tagen?
        Hvad blir, du tappra hr, ditt de sen?
        Nej, doktor, nej, tnk ut en sats, min herre,
        Som gr mig fr i morgon sjufaldt vrre,
        Men hjlper mig i dag p mina ben!"

        Den unge lkarn hrde mulen ordet,
        Dock pltsligt fick hans dla anlet dag;
        Han snkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet
        Och strk det tomt uti ett enda drag.
        "Nu, herr genral, gr ej min konst er hinder."
        En hgre rodnad flg p Dbelns kinder,
        Och upp han sprang, fast sviktande och svag:
        "Ha! Tack, min unge vn, en kyss p pannan!
        Ni har frsttt mig, ni, som ingen annan;
        Ni r en man, och s r fven jag."

        Vid Jutas hade skotten tystnat alla,
        Sen dden gjort dr ren sin frsta skrd,
        Den finska truppen, frdig blott att falla.
        Ej segra mer, stod bruten, spridd och strd;
        Ett anfall var tillbakakastadt bara,
        Och Kosatschoffski ordnade sin skara,
        Beredd att allt frkrossa med ett nytt.
        En dyster stillhet rdde under tiden,
        Som d en sksky, nyss frn hvalfvet skriden,
        Str dubbelt hotfull ter, dr den flytt.

        Hvem skulle samla vra glesa leder,
        En terstod frn dyra segrars dar?
        Af mod, af kraft, af guldren tro och heder
        Fanns nog, men ordnarn borta var.
        Den man, som tndt vrt hopp i ndens tider,
        Som frt i hundra blodigt skna strider
        Sin tappra bjrneborgska skra an,
        Han skulle nu ej se dess sista den,
        Hans veteraners lugna gng mot dden,
        Den skulle slumpen leda, icke han.

        Det glmmes ej, du var dock dr tillstdes,
        Du, som s ofta sgs i stridens lek,
        Du, vid hvars namn det fosterland n gldes,
        Som djupt har srjt ditt de, tappre _Eek_!
        Men du och dina dla vnner alla,
        I kunden kmpa, icke s befalla;
        Det var hans konst, den sjukes, endast hans.
        Du stod dr, du, men stum, med klingan dragen,
        Kall bidde Kothen, sluten red Grnhagen,
        Blott Konow svor, och bister rt von Schantz.

        Gif akt, tyst, hr! Det ljd hurra p hjden.
        En man till hst syns nalkas. Hvem r han?
        Hr, hvilken storm af rop! Hvad vllar frjden,
        Som brusar jublande frn man till man?
        Hurra, hurra far fver flt och kullar,
        Det slukar massor, vidgas, vxer, rullar
        Som en lavin af rster ned mot dala.
        Ha, han har kommit, han och ingen annan,
        Den lilla mannen syns med band om pannan,
        Den dla, tappra, varma generaln.

        Han bjuder tystnad. Hr hans rst! Han ropar
        Till detta folk, som striden nyss frspred;
        Han rider fram, de sluta sig, hans hopar,
        Och det blir skick p nytt frn led till led.
        I tta rader blixtra ren gevren,
        Den svartnade, i trasor kldda hren
        Str ordnad, hotfull, fruktansvrd igen;
        Den har ej mer blott dden att frbida,
        Den tnker segra nu, ej endast strida;
        En annan ande hvilar fver den.

        Men Dbeln reds fronten af sin skara,
        Sen han den ter stark och tryggad fann,
        Hans skarpa ga tycktes fverfara
        Hvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man.
        Det syntes klart fr alla, svensk som finne,
        Att stora planer hvlfdes i hans sinne,
        Och slukar han mer, n han var van;
        Dock var han ovant mild ocks den dagen,
        Och ofta ljusnade de bistra dragen
        Mot ngon vlknd, trumpen veteran.

        En sdan stod d i din trupp, von Kothen,
        Det var korpralen numro sju, Standar.
        Han stod med sndrig sko p ena foten,
        Den andra foten bldde och var bar.
        D Dbeln hann den gamle, sgs han stanna.
        Med blicken mrk, med handen p sin panna,
        Besg han stum den gra krigarns skick.
        "Du var dock med", s talte han omsider,
        "P Lappos sltt, vid Kauhajokis strider
        r det den ln, du fr vr seger fick?"

        "Herr general", s svarte veteranen,
        "Se hr r det gevr, ni sjlf mig gaf.
        nnu r pipan utan fel, och hanen
        Ger eld som fordomdags, det r nog af.
        Att jag r dligt kldd, lr ingen klandra;
        Man r ej smre, d man r som andra,
        Och drkten r ej mannen, vill jag tro.
        Skodd eller oskodd gr till saken ringa;
        Srj ni blott fr att vi f st, ej springa,
        S hjlper nog sig foten utan sko."

        Och Dbeln talte icke mer men hjde
        Af aktning hatten vid den gamles ord.
        S red han hn till Brakels trupp; dr drjde
        P nytt han nu, han sg trumslagar Nord.
        Det var en gubbe, knd sen ttitta;
        Nu var han stel i armen utan mtta
        Och kunde fga mer en hvirfvel sl;
        Men fast han sllan slpptes till paraden,
        Stod han, dr blod det gllde, med i raden.
        Till honom talte generalen s:

        "Kamrat, fr du d aldrig nog af slagen?
        Finns ingen yngre hr till hands n du?
        Hr har du sttt och styfnat hela dagen,
        Hur vill du rra dina pinnar nu?"
        Den tappre hrde halft frtrytsam orden:
        "Herr general, vl r jag gammal vorden,
        Och att som pojkar drilla blir mig svrt;
        Men att ha kraft armen, det r summan.
        Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framt, rr trumman!'
        Och Nord slr trgt sin hvirfvel, men slr hrdt."

        Och Lappos hjlte log och rckte handen
        t mannen frn den tappre Armfelts dar.
        S red han hn och kom till n, till stranden
        Dr Gyllenbgels frikr uppstlld var.
        Dr stod en yngling, nyss frn plogen tagen;
        Genralen sg de bleka anletsdragen,
        Hll in sin hst och rt med vredgad ton:
        "Hvem r du, bonde? Sg, hvad gller nden?
        Har du ej lrt dig n frakta dden,
        Din kind r hvit som sn, r du pultron?"

        Men ynglingen steg fram och hjde armen
        Och ref sin slitna gra trja opp.
        D lyste fram ett blottadt sr ur barmen,
        Och frisk en strm af blod i dagen lopp.
        "Det fick jag, herr genral, hr nyss i striden.
        Jag bldt kanske fr mycket under tiden,
        Och drfr har min kind ej rodnad mer;
        Dock kan jag n de tappres antal ka,
        Jag lg vl fallen, men lt mig frska,
        Jag har ftt kraft p nytt, sen jag sg er."

        D brt en tr ur Dbelns stolta ga:
        "Vlan d, dla folk, till strid, till slag!
        Jag har sett nog, att tveka btar fga,
        Vr kamp blir skn, i dag r Dbelns dag.
        Sprng af, herr adjutant, vr skrd r mogen;
        Befall p hjd, p sltt, lngs bort i skogen
        Vr hela front, att den sig framt rr.
        Ej hr, dr borta m vi prfva svrden:
        Med dessa trupper kan man trotsa vrlden,
        Man vntar ej med dem attack, man gr."

        Lngs linjen hrdes snart ett jubel skalla:
        "Framt, framt till seger eller dd!"
        En ska var, Standar, din rst fr alla,
        Och gamle Nord slog trumman, att det ljd,
        Och ynglingen med barmen snderskjuten,
        Gick fram p sltten, med hans blod begjuten,
        Och frmst red Dbeln sjlf med draget svrd.
        Och innan kvllen hann sin skugga snda,
        Var ryska styrkan kastad fver nda,
        Och rddad Adlercreutz och fri hans frd.

        Och krigets skaror hade ren frsvunnit
        Ifrn den nejd, dr frst de mtt hvarann;
        Men p det flt, dr striden hetast brunnit,
        Stod kvar i kvllens sena frid en man.
        Invid hans sida var hans stridshst bunden.
        Han stod dr ensam i den hemska runden
        Bland lik och spillror p en blodstnkt jord.
        Lngt, lngt i fjrran hrdes segerfrjden;
        Den bleka mannen sg med lugn mot hjden,
        Och frn hans lppar ljdo dessa ord:

        "En plikt r fylld, de segra, mina leder;
        Ett vrf r frigt, fven det r mitt,
        Fritnkare jag nmns, det r min heder;
        Friboren r jag, och jag tnker fritt.
        Dock vet jag, att hvarthelst min tanke hunnit,
        Har ytterst dig den skt och dig blott funnit,
        Du, i hvars vilja lifvets banor g.
        Det r till dig jag blickar mot det hga;
        Hr, dr blott dden ser med slocknadt ga,
        Kan utan vittnen jag dig tacka f.

        Du sknkt mig ter fosterland och vnner
        Den stund, vrt hopp var djupt i mrker snkt;
        Du skdar allt, rannsaka, hvad jag knner,
        Och se, om jag vet skatta, hvad du sknkt!
        M slafven fr sin Gud i stoftet ligga;
        Jag kan ej krypa, har ej lrt att tigga,
        Jag sker gunst ej och begr ej ln.
        Jag vill blott glad infr ditt anlet stanna
        Med eldadt hjrta och med upprtt panna,
        Det r min manliga, min fria bn.

        Du gaf mig kraft att stridens massor hvlfva
        I omotstndlig fart frn trakt till trakt;
        Min kropp r brckt, och mina lemmar sklfva,
        Hvad hade jag frmtt af egen makt?
        Ja, jag har segrat. Kringhvrfd, innesluten,
        Ser Finlands hr en vg till rddning bruten,
        En ban till bragder ppnad genom mig
        Dock r det du, blott du, som frlst oss alla,
        Min Gud, min broder, hur jag dig m kalla,
        Du segergifvare, jag tackar dig."

        S talte mannen, och hans ga snktes,
        Han steg till hst och syntes snart ej mer;
        Och dagen slts, och nattens trar stnktes
        P ddens skuggomhljda skrdar ner.
        O fosterland; hvem spanar dina den?
        Frborgadt r, om lyckan eller nden
        En gng skall rjas i din framtids drag,
        Men hur du jublar d, men hur du klagar,
        Skall stndigt dock bland dina sknsta dagar
        Du minnas denna, minnas Dbelns dag.




Senare samlingen.



        SOLDATGOSSEN.

        Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,
        Vid femton r gevr han tog, vid sjutton var han man.
        Hans hela vrld var rans flt,
        Dr stod han glad, hvar han sig stllt,
        I eld, i blod, i frost, i svlt;
        Han var min fader, han.

        Jag var ett barn, nr han drog bort, sen fridens dag var slut,
        Dock minns jag n hans stolta gng, jag minns den hvar minut,
        Hans hatt, hans plym, den bruna hyn
        Och skuggan frn hans gonbryn:
        Nej, aldrig gr det ur min syn,
        Hur hrlig han sg ut.

        Det hrdes snart frn hga nord, nr hren ryckte ned,
        Hur han var kck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred.
        S sad's, han ftt medalj ocks,
        Det spordes snart, att han ftt tv;
        Ack, tnkte jag i hjrtat d,
        Den som fick vara med!

        Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vr,
        D kom ett bud: "Din fader dtt, han dog fr dla sr."
        Jag tnkte d, jag vet ej hvad,
        Var stundom ngslig, stundom glad;
        Men mor, hon grt tre dar  rad,
        S blef hon lagd p br.

        Min fader slt p Lappos sltt, sin fana nrmst invid;
        Det sgs, det var den frsta gng, han blekna setts i strid!
        P Uttis malm, fr Gustafs land,
        Min farfar dg med svrd i hand,
        Hans fader fll vid Villmanstrand,
        Han var frn Carols tid.

        S var med dem, s bldde de, s har det stndigt gtt;
        Ett hrligt lif de lefvat dock, en hrlig dd de ftt.
        Ack, hvem vill stappla trg och tung?
        Nej, g i flt helt, varm och ung
        Och d fr ra, land och kung,
        Se, det r annan lott!

        Jag r en fattig gosse jag, som ter andras brd,
        Jag har ej huld, jag har ej hem alltsen min faders dd;
        Men klaga r ej mitt behag,
        Jag vxer hgre dag frn dag,
        Jag r en krigargosse, jag,
        Fr mig finns ingen nd.

        Och lefver jag, tills jag blir stor och fyller femton r,
        Till samma svlt, till samma kamp, till samma dd jag gr.
        Dr kulor hvina ttast d,
        Dr skall man finna mig ocks,
        Dr vill ock jag frska p

        I mina fders spr.



    BJRNEBORGARENAS MARSCH.

    Sner af ett folk, som bldt
    P Narvas hed, p Polens sand, p Leipzigs sltter, Ltzens kullar,
    n har Finlands kraft ej dtt,
    n kan med ovns blod ett flt hr frgas rdt!
    Bort, bort, hvila, rast och fred!
    En storm r ls, det ljungar eld och fltkanonens ska rullar;
    Framt, framt led vid led!
    P tappre mn se tappre fders andar ned.
      dlaste ml
      Oss lyser p vr bana;
      Skarpt r vrt stl
      Och blda r vr vana.
      Alla, alla kckt framt!
      Hr r vr sekelgamla frihets skna strt.
    Lys hgt, du segerslla fana,
    Sliten af strider sen en grnad forntids dar,
    Fram, fram, vrt dla, hrjade standar!
    n finns en flik med Finlands gamla frger kvar.

    Aldrig skall vr fosterjord
    Af vldets makt ur ofrbldda bataljoners armar ryckas;
    Aldrig ljuda skall det ord,
    Att Finlands folk frrdt sin fria bygd i nord.
    Falla kan den tappre blott,
    Ej rygga fr en faras hot, ej svika, bjas och frtryckas.
    Falla, skna krigarlott,
    Blif vr, sen fr en seger n vi kmpa ftt!
      Vapen i hand
      Och kckt vr ovn nra!
      D fr vrt land
      r lefva fr vr ra.
      Rastlst fram frn strid till strid,
      Ty nu r stunden vr och nu r skrdens tid!
    Glesnade leder vittne bra
    Hrligt om mod och bragder, om vrt lands frsvar.
    Fram, fram, vrt dla, trotsiga standar!
    Omkring dig n din trogna finska vakt du har.



    FNRIKENS MARKNADSMINNE.

    "Gode vnner, mn och kvinnor, finns hr ngon, som mig hr,
    Som vill lyssna till en visa af en gammal granadr?"
    S begyntes sngen, yngling; ord fr ord jag minns den n;
    Nr jag sist var rest till staden, hrde jag p torget den.

    Det var marknad; folk och varor mtte gat, hvart man sg,
    Folket var ej gladt att skda, och fr kp var ej min hg.
    Sen jag tankls gtt och vandrat, kom jag till ett hrn till slut
    Dr en vagn i trngseln stannat ngra gonblick frut.

    Om med afsikt s den hejdats, om af tvng, det vet jag ej;
    Kusken hll, och framfr spannet rt t hopen en lakej.
    Men i vagnen satt en herre, vrdslst mot suffletten stdd,
    Sobelbrmad var hans kappa, och hans barm var stjrnbestrdd.

    Och jag sg och sg. Ett minne vaknade frn forna dar.
    Dessa anletsdrag jag skdat, tnkte jag, men nr och hvar?

    Jo, vid Lappo, jo, vid Salmis stod han bland de tappres tal
    Men han var kapten den tiden, nu r han en hg general.

    Och frndrad var han mycket, ej likvl af ren blott,
    Mer af denna stolta prgel, han p lifvets hjder ftt.
    Var det hgmod? Kanske icke; i hans min, hans skick, i allt
    Lg ett drag af lugn tillika, fast frnmt och stelt och kallt.

    Gladt det var mig stds att rka en kamrat frn krigets tid,
    Men p denne sg jag bara, hjrtat blef ej varmt drvid.
    Yfs, jag tnkte, lys och strla; frr var du bland oss ocks,
    Mindre stolt, men bttre smyckad var du nr du bldde d.

    Nu ljd sngen, skrllde pltsligt orden, som jag nmnde hr,
    Genom marknadssorlet trngde stmman, darrande och skr:
    "Gode vnner, mn och kvinnor, finns hr ngon, som mig hr,
    Som vill lyssna till en visa af en gammal granadr?"

    Jag var en, som ville lyssna, en af granadrens sort,
    Och jag vnde mig i stillhet frn den hge herren bort,
    Styrde ngra steg t sidan genom trngseln tyst min gng
    Och kom fram till gamle knekten, dr han satt och sjng sin sng.

    Hgrest, men med blottadt hufvud p en trappas steg han satt,
    Med den vnstra handen hll han fver knt sin slitna hatt.
    Denna hand fanns kvar att strckas mot en unnad gfva n,
    Men den hgra, den var borta; kriget hade skrdat den.

    Och han sjng fr menigheten, hvem som ville hra p.
    Skral var sngen, priset ringa, hans publik var likas.
    Nrmast honom kring hans trappa stodo i frtroligt lag
    Ngra trasigt kldda pojkar och en glad student och jag,

    Men han sjng om hga minnen, dar, som strlat lngesen,
    Hjltar, gmda nu i grafven, bragder, halft frgtna ren.
    Det var Finlands kamp, han sjng om, fosterlandets sista strid,
    Vra segrars, vra sorgers och vr ras gyllne tid.

    "Jag har sttt fr kulor", sjng han, "uti sex och tretti slag,
    Kunnat tla kld och hunger, kunnat vaka natt och dag;
    Jag har varit man i ledet, fast jag nu frskjuten r,
    Har min bttre arm i Ume och den andra brcklig hr.

    Finns hr bland ett yngre slkte ngon enda, som var med,
    D det ljd: 'Till vapen, mnner, det r slut med landets fred!'
    D fanns eld i mannasinnen, d var allt p annat vis,
    D brann ocks detta hjrta, som rtt nu r kallt som is.

    Tavasthus, jag kan ej glmma, hur i mnans sken du lg,
    Nr frn Hattelmalas hjder jag dig frsta gngen sg!
    Sen var stunden, bister kvllen, jag var trtt af dagens frd,
    Men jag skte nu ej hvila, tnkte ej p tak och hrd;

    Nej, till dina flt och isar stod min lngtan denna gng,
    Dr fanns mer n hrd och flamma, mer n hvila natten lng,
    Dr fanns Finlands hr frsamlad, ung och modig, stark och fri
    Och p oss sg fosterlandet och p fosterlandet vi.

    ra fver gamle Klercker, evig ra krfver han!
    Mngbeprfvad, sjuttirig, var han n soldat och man.
    Ja, jag minns hans hvita hufvud, dr bland rotarne han red
    Och med gon som en faders sg p sina gossar ned.

    Med sex tusen sner kring sig, lika stark som fienden,
    Ville han med frjd och ra gra front i lifvet n.
    Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas lngtan var att slss,
    Och vi litte p hvarandra, vi p honom, han p oss.

    D kom Klingspor, fltmarskalken, stolt som majesttet sjlft,
    Med tv hakor och ett ga och af hjrta knappt en hlft,
    D kom Klingspor, tog beflet med sin hga titels rtt
    Och gaf order, han som Klercker, men hans order var retrtt.

    Natt, p drifvan genomvakad, stjrnenatt vid Tavasthus,
    n, sen mnga r frflutit, str du fr mitt sinne ljus,
    Fast vr trohet blef besviken, fast vrt hopp blef slaget kull,
    Fast vr seger blef en drm blott fr en hjrtls veklings skull.

    Nr skall han sitt dd frklara, nr skall han till ansvar st
    Fr de steg, han tog tillbaka, d han kunnat framt g,
    Fr den nesa, som han fste p vrt rykte, p vrt mod,
    Fr de trar, dem vi gto, d vi bort f gjuta blod?

    Sveko vi vid Siikajoki, nr det ndtligt gllde sen,
    Lg vid Revolaks vr styrka ej i armar, men i ben?
    Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt ock och andra fler
    Men de tappre, hr jag, finnas, dr de icke svara mer.

    Jag har nmnt de stora bda, ra, ra fver dem!
    Mnga deras vederlikar gtt som de till fridens hem.
    Dbeln hvilar, Duneker hvilar; sprjs det nu om deras tid.
    Fr som hr till vittne duga en frgten invalid.

    Hvarfr fick jag icke falla, dr s mngen hjlte fll,
    Dr den kcka finska hren sina hgtidsstunder hll,
    Dr vr ra lyste klarast, dr vr lycka blidast var,
    Under Siikajokis, Salmis, Alavos och Lappos dar.

    Ej jag tvungits d att tga hgt mot nordens sn p nytt,
    Ej att se vr segergldje snart i mrk frtviflan bytt,
    Ej att srja tusen brder, bittert dmda innan kort
    Att p Tornes isar stelna och vid Kalix sknkas bort.

    Hrda slut p vra mdor, tunga afsked frn vrt land!
    Dock jag kom med ngra andra n till Vsterbottens strand.
    Sen jag dr med trofast krlek bldt den svenska sanden rd,
    Sitter nu jag hr p torgen, sjunger fr en smula brd.

    Gud bevare fosterlandet! Ringa r allt annat sen;
    En soldat skall kunna mista lif och lycka, arm och ben.
    Gud bevare fosterlandet, det r summan af min sng,
    S, fast andra ord frbytas, slutar jag den hvarje gng."

    Och han uppstod, granadren, gick bland menigheten kring,
    Fick en slant af en och annan, af de fleste ingenting;
    Och s kom han fram till vagnen, dr den hge herren satt.
    Bjde djupt sitt gra hufvud och stack fram sin slitna hatt.

    Hge herren, generalen, kldd i glitter, bjfs och band,
    Blef d mrk och ryckte hftigt hatten ur soldatens hand,
    Sg p honom, sg p folket, sg och inom en minut
    Lg den gamles skatt af slantar slagen fver torget ut.

    Hpen stod dr granadren, men genralen tog till ord:
    "Jag har hrt din sng, jag kmpat ssom du fr samma jord.
    Att jag ger detta minne i min lders hst nnu
    Ser du, jag ar stolt drfver, mycket stoltare n du.

    Det r sant, att lyckan svek oss under mngen blodig dag,
    Det r sant, att vra segrar byttes snart till nederlag.
    Men dmjuka oss behfva vi fr ingen man nd
    Och jag br min hatt p hufvu't, br du, gubbe, din ocks!"

    Sagdt; ett sken af hg frklaring i hans anlet nu sig spred,
    Och han tryckte manligt hatten p soldatens hjssa ned;
    Men han talte -- hjrtat brinner n af gldje i mitt brst,
    Nr jag tnker p hans uppsyn, nr jag minns hans ord och rst.

    "Ojmnt falla dets lotter, s en hgre vishet bjd,
    Jag ftt glans och rika hfvor, du ftt ringhet, du, och nd;
    Men det bsta ha vi lika, trohet, aldrig vilsefrd,
    ra, med vrt blod beseglad, och vrt hjrtas vittnesbrd.

    Drfr ro vi kamrater, drfr kom och stt dig hr!
    Gladt vi dela m det mindre, nr det strre lika r.
    Jag har guld, om du behagar, jag har tak och brd fr dig.
    Du m ha din sena trefnad och din vackra sng fr mig."

    Och i samma stund i vagnen satt den gamle granadrn;
    Folket skilde sig med vrdnad och gaf plats frn hrn till hrn,
    Och jag hrde vagnens rullning, dr den for lngs gatan ner,
    Men min blick var skum af trar, och jag sg den snart ej mer.



        LOTTA SVRD.

        nnu s hnder det mngen stund,
        D vid kvllens trefliga hrd
        Man trffar frn kriget en gammal kund,
        Att man talar om Lotta Svrd.

        Hur trumpen kamraten frut man sett,
        Fr strax han ett blidare drag,
        Och de gr mustascherna krusas ltt
        Af leende vlbehag.

        Han minns, hur ofta frn stridens ras,
        Frn segerns blodade flt
        Han kommit trttad och tmt sitt glas
        I Lottas brckliga tlt

        Och han nmner med gldje ett ord och par
        Om madammen och skrattar smtt;
        Men han mulnar ocks, d du ler till svar,
        Om ej ljet r gladt och godt.

        Ty en prla var hon p krigets strt,
        Och en kta prla ocks,
        Och ngot tlte hon skrattas t,
        Men mera hedras nd.

        Och var hon vacker, och var hon ung?
        Hon rknade tjugu r,
        Sen tredje Gustaf var Sveriges kung
        Och hon i sin lefnads vr.

        Frrn den dle kungen i Finland stred,
        Hon blifvit en krigsmans brud;
        Och d trumman rrdes och Svrd drog med,
        S fljde hon samma ljud.

        D var hon vacker. En lpp, en kind
        Som hennes s skr knappt fanns,
        Och mngen krigare sg sig blind
        P de bruna gonens glans.

        Men en vr r flyktig, en blomning kort,
        Och hennes, den blef ej lng:
        I trenne vxlingar gick den bort,
        En tredjedel hvarje gng.

        En togs af den frsta vinterns kld,
        Sent mildrad och tidigt snd,
        Den andra blef frsta sommarens stld,
        Den vissnade solfrbrnd.

        En del, den tredje, som terstod,
        Den hll hon ej mycket vrd,
        Den lt hon drunkna i trars flod,
        Sen han stupat i striden, Svrd.

        Nr det sista kriget med storm brt ut
        Och hon syntes bland oss p nytt,
        D mindes hon knappast sin fgrings slut,
        S lngesen hade den flytt.

        Men vacker n, fast p annat vis,
        Fr en krigsmans sinne hon var,
        Och ofta nmndes hon n med pris
        Som i blomningens bsta dar,

        Fast de forna ljenas hgkvarter
        Nu hyste rynkor en flock
        Och gat ensamt var brunt ej mer,
        Men hela anletet ock.

        Hon lskade kriget, hvadhelst det gaf,
        Mot-, medgng, frjder, besvr,
        Och de gra gossarne hll hon af,
        Och drfr var hon oss kr.

        Och om ngon med Svrd vid hans fana sttt,
        Var han sker att ej bli glmd;
        t sdana mtte hon fullare mtt.
        Och, frdenskull blef hon bermd.

        S fljde hon trogen och kck armn,
        Hvarthelst p sin marsch den kom
        Och dr skotten smllde och kulan hven,
        Dr var hon ej lngt bakom.

        Ty de kra gossarnes unga mod,
        Det tyckte hon om att se,
        Och mente, hur nra hon striden stod,
        "Att hon ej var nrmre n de."

        Och om ngon trttnat i rk och eld
        Eller ftt sig ett delt sr,
        S ville hon ha sin butik s stlld,
        Att han ndde en styrketr."

        Och den gr butiken, den rjde ocks,
        Om akt p dess flikar man gaf,
        Att den hrbrgerat en kula och tv,
        Och de kunderna skrt hon utaf.

        Nu lyssna vnligt och hr ett drag,
        Det sista af henne jag sg.
        Vi slutat Oravais blodiga dag
        Och gjorda vrt tertg.

        Med var hon, hade med mda ftt
        Ur striden sin enda skatt,
        Sitt tlt, sin krra med kril och mtt,
        Och sin grlle, bruten af spatt.

        Vi rastade. Lotta sktte sin sak,
        Hll disk, som hon frr var van,
        Men gmdt var tltet, hon valt till tak
        Nu endast en skyrest gran.

        Och sorgsen var hon, om n hon bedrog
        Med ett lje emellant;
        Hon srjde de tappres sorg, och hon log,
        Men den bruna kinden var vt.

        D kom till henne, dr s hon stod,
        En slle, en ung dragon:
        Hans blickar lyste af fvermod,
        Och af spotskhet svllde hans ton:

        "Hll i", s skrek han, "fr ingen bang,
        I afton vill jag best,
        Ty silfver har jag, du hr dess klang,
        Och vnner kan jag mig f!"

        Hon skt p den stolte en vredgad blick:
        "Det r vl, jag knner dig nu.
        Fr en fattig moder i flt du gick,
        Men hur stridde i dag hr du?

        I mitt tlt dr satt du frsagd och vek
        Och kved, att du srad var.
        Nu br du rosor, d var blek,
        Och sret, hvar finns det, hvar?

        Sg ej, att din moder i grafven bor,
        Att fr henne gevr du ej tog;
        Si! Detta land r din gamla mor,
        Det r denna mor du bedrog.

        Och hade du skatter, din rnsel full,
        Och ett haf att sa dem frn,
        Vid Gud, en droppe fr allt ditt gull
        Jag gaf ej en sdan son."

        Hon knt vid sidan sin nfve blott,
        Det var s madammens maner
        Och den rike stormaren fann ej godt
        Att frska nrma sig mer.

        Men ett stycke borta vid vgens rand
        Dr satt en yngling allen,
        P honom snkte hon blicken ibland
        Med den blidaste stjrnas sken.

        Det syntes, om nrmre hans skick man sg,
        Dr han satt med gevret stdd,
        Att han fljt med mda vrt skyndade tg
        Och att rocken var genombldd.

        P honom sg hon frn stund till stund
        S moderligt varmt och rent,
        Som om varje glas, hon rckte en kund,
        Just varit t honom ment.

        Men d stndigt han sjnk blott djupare ner
        I de sorgsna drmmarnas famn,
        D tycktes hon ledsna att vnta mer,
        Och hon nmnde ynglingens namn.

        "Kom", s hon sade med bruten rst,
        "n finns hr en prla kvar,
        Kom hit, min gosse, ett glas ger trst,
        Vi behfva den nu enhvar.

        Du blygs? Hvad mera! Jag vet det nog,
        Att ej guld i din rnsel du br;
        Frn ett torp i skogen till strids du drog,
        Och guld, det skar du ej hr.

        Men dr blod det gllde, dr var du ej smst,
        Det sg jag p Lappos sltt,
        Och vid Ruona stod du p bryggan frmst,
        D det stormades, minns du det?

        Srj drfr ej, om ett glas du tar,
        Fr betalningsn, den fr g;
        Ett glas fr Lappo till godo du har
        Och fr Ruona fullaste tv.


        Och stod han, Svrd, vid gevret
        Med sin tappra, vnliga sjl
        Och hade dig sett, hur i dag igen
        Du bldde och slogs likvl,

        D stod du hos honom i denna stund
        Som en son hos sin kttsliga far,
        Och, s sant jag lefver, p jordens rund
        Fanns aldrig ett dlare par."

        Soldaten kom, och hon fyllde sitt mtt
        Fr den tappre till yttersta rand,
        Och det feltes ej stort, att till rga han ftt
        Tv trar till dribland.

        Det r lnge sedan jag henne sg,
        Men hon bor i mitt minne dock,

        Och madammen kommer jag grna ihg,
        Och hon kan frtjna det ock.



        GUBBEN LODE.

        Stndigt, frrn han gick att strida
        Och till anfall order gaf,
        Sgs den gamle Lode bida
        Fr sin front med hatten af.
        From och lugn med silfverhren,
        Stod han s och bad en stund;
        Bner alltfrn barndomsren
        Hrdes n frn gubbens mund.

        Hatten af i alla leder!
        Stilla andakt, helig frid!
        Kulor kommo, slogo neder
        n i truppen, n bredvid,
        Mngen kmpe bet i grset,
        Halt dock! Ingen storm frut,
        Innan "Fader vr" var lset
        Och vlsignelsen till slut.

        Frst nr han sin bn ftt nda,
        Sagt sitt amen hgt och gladt,
        D var gubben klar att vnda,
        Slog p hjssan ned sin hatt:
        "Komme nu all afgrunds skara
        Oss till mtes p vr strt,
        Gud r med oss, ingen fara,
        Hurra gossar, raskt framt!"


        Och s brt han in i elden
        Med sin Gud och med sin tropp;
        Inga makter, inga vlden
        Skakat nu hans modd och hopp.
        Lutad, men med kraft i armen,
        msom yr och allvarsam,
        Sn i locken, eld i barmen,
        S gick gamle Lode fram.

        Folket sade: "Fyr och flamma!
        Nu r gubben ung p nytt;
        Forna junkern r densamma,
        Bor i hjrtat ofrbytt.
        Tnder i hans blickar blossen,
        Lyser oss till seger skn;
        Nu kan fan ej skrmma gossen,
        Sen han bedt sin moders bn."

        Blodig lek var bragt till nda,
        Segern vr vl mngen gng;
        Hren fick till ro sig vnda
        Efter slutad bn och sng.
        Trtta skaror skte tlten,
        Hllo glade rast igen;
        Lode? Nej, han mtte flten,
        Spkade kring nejden n.

        Ensam gick han fr det mesta,
        Utan buller, utan stt;
        Ngra mn blott, af hans bsta,
        Fingo flja honom t.
        Hvar han varit vrst i klmma
        Under dagen tung och lng,
        Dr, dr var hans tanke hemmat
        Ditt styrde han sin gng.

        Hade han ej nog af striden?
        Var dess hgkomst honom ljuf?
        Var, fast kampen var frliden.
        Han ej mtt p blod nnu?
        Ville han betrakta dden,
        Frjdas t dess offers tal?
        Lode? -- Nej, han skte nden,
        Ville lindra likars kval.

        Hvar af lif en gnista rjdes,
        Hvar en puls n vaken fanns,
        Dr hll gubben rast, dr drjdes,
        Dr frsktes vrd och ans.
        Ingen fick i omsorg svika,
        Ingen vlja knd och kr,
        Vn och ovn, allt var lika,
        Brder voro alla dr.

        Mngen kmpe, van att akta
        Lifvet blott som stundens ln,
        Kunde st och tyst betrakta
        Gubbens vandring lngt ifrn,
        Glmma bivuakens nje
        Blott fr njet att en stund
        Le, men med sitt bsta lje,
        t hans underliga rund.

        Och man sade: "Hugg och klappa
        Var hans rop i stridens ras;
        Nu s fr han g och lappa
        Hvad han nyss hr slog i kras.
        Dock, -- det var ej gamle Lode,
        Som brt leder och hgg ned,
        Det var gubben ej, den gode,
        Det var pojken, som var vred."

        Pojke var han, men med heder,
        Pojken satt i hjrtat lugnt;
        Gammal tro med gamla seder
        Hll det hemmet varmt och ungt.
        Stilla allvar var hans yta;
        Sg man i hans blick likvl,
        Sgs den som i speglar bryta
        Gldjen i hans barnasjl.

        Enkel skrud och enkel ra
        Var hans frjd, kampanjen lng.
        Det blef fred. Han mste bra
        Band och stjrnor sen n'n gng.
        O, d var det som om stten
        All hans vr kylt af till hst,
        Som om pojken, halft frgrte
        Klmts och frusit i hans brst.

        Kom han d infr paraden
        Tvr och tung i hgtidsdrkt,
        Stod hans manskap hela raden
        Hpet, som ur smnen vckt,
        Ingen skyldring gick med gamman,
        Ingen svng frtjnte ros,
        Tills han gaf dem allesamman
        Kort god dag och red sin kos.

        Sdant hnde. Dock blott sllan
        Blott en stor parad till lags.
        Hll han fning dr emellan,
        Var han kldd som fordomdags,
        Nr han d red fram fr skocken
        Eja, det var smn ej d;
        Gamla herrn och gamla rocken
        Dem frstod man sig upp.

        Lif och kraft i hvar manver,
        Lust och frjd, hvarhelst han kom,
        Aldrig under, alltid fver
        Hvad han trott sin skara om.
        Gubben fick ej annat gra
        n att g frn man till man,
        Nypa hr en kund i ra,
        Dr i skgget gladt en ann'.

        Folket sade sen: "Anamma!
        n har gubbens vr ej flytt
        Forna junkern r densamma,
        Bor i hjrtat ofrbytt.
        Tiden p hans hjssa sngat,
        r och mdor bjt hans kropp,
        Pojken log dock n ur gat,
        Sklmen krp ur gmman opp."



        FRMLINGENS SYN.

        Hvems r palatset, som jag for frbi
        I kvllens mrker nyss? Hvem bor dri?

        S graflikt hemskt det stannat i mitt minne:
        Det hjde sig s stolt bland nejdens hus,
        Men det var mrkt och tomt och ddt dr inne,
        Blott ur ett rum, ett enda lyste ljus.

        Jag stannade en stund och sg. Det var
        Palatsets stora sal, som lyste klar;
        Den lg som ppen fr mitt skrpta ga.
        Jag skte mnniskor i salen, men
        Min vntan sg sig fylld s ganska fga,
        Blott tv gestalter rrde sig i den.

        En svartkldd kvinna, hg, fast bjd af r,
        Med rika lockar af ett silfverhr,
        Som fll p skuldran ned, var en af dessa;
        En svartkldd man, den andra af de tv,
        Hll lugnt en kandelaber, och hans hjssa,
        n buren upprtt, sken som sn ocks.

        Mitt ga fljde dem. Det fanns en bild,
        En tafla fst p salens vgg, och skild
        Frn den p ringa afstnd fanns en annan.
        Nr kvinnan ndde dessa p sin rund,
        D hjde fridsamt hon den snkta pannan
        Och sg mot dem liksom i bn en stund.

        Hvem var hon? En minut, och allt frgick:
        Hon hade vandrat. Nsta gonblick
        Sgs ej ett ljus sig mer i slottet tnda.
        Hvem var hon, sg? En vlnad utan ro?
        En enslig bilderdyrkerska kanhnda.
        Frn andra lnder och af annan tro?

        Nej, frmling, ingen vlnad, ingen strid
        Du skdat, -- allt var verklighet och frid.
        Dock, om i morgon du vid samma timma
        Vill flja vgen, som till slottet br,
        Skall du som nyss se ljus i salen glimma
        Och se den gamla kvinnan ter dr.

        Sen lnga tider ren, sen mna r
        Med samma tjnare i samma spr
        Hon vandrar s hvar gng till natt det stundar:
        Hon drjer en minut, sen syns hon g;
        I nsta stund hon hvilar ren och blundar,
        Och det r fridens smn, hon sofver d.

        De bda bilderna, du kunde se,
        Tv dle brder Ramsay voro de,
        I denna boning vuxna med hvaranda.
        Den ena stupade p Lemos strand,
        Helt kort drp vid Lappo fll den andra,
        Och bda fr ett lskadt fosterland.

        Om dem vet sgnen tlja mnga drag,
        Och Finlands skalder sjunga n i dag,
        Hur gladt sitt unga hjrteblod de bldde.
        De fingo segra i sin lders vr,
        De fingo falla fr det land, dem fdde,
        En tjugoett, den andra nitton r.

        Men kvinnan, dle frmling, som du sg
        Med dyster undran, nr i stilla tg
        Hon lngsamt skred frn broder och till broder,
        Hon lefver nu af sina minnens skatt:
        Det var de bda tappres gamla moder,
        Hon tillbad bilder ej, -- hon tog god natt.



        FNRIKENS HLSNING.

        (Till Gregori Tigerstedt p femtionde rsdagen af striden vid Revolaks).

        "Har du p lifvets stigar mrkt n'n gng
        Ibland de tusende, du dr sett vandra,
        Hur af en oknd makt, ett inre tvng,
        En mnniska kan dragas till den andra?
        Man ser ett anlete, en rst man hr,
        Och fngslas, gldes, vet ej sjlf hvarfr.

        Det fanns vid Cronstedts skara frr en man,
        nnu i minnet kr fr mig att skda;
        Jag var ren veteran, en yngling han,
        Men samma anda bodde i oss bda.
        Jag glmmer mycket, glmmer ltt, men nej!
        Gregori Tigerstedt jag glmmer ej.

        Det syntes p hans blick, hans gng, p allt,
        Att han var fdd fr svrdet, ej fr trossen.
        En hgrest krigarbild, en smrt gestalt,
        Gick han sin bana fram, den raske gossen.
        Han var mitt gas frjd frn dag till dag,
        Han knde icke mig, men honom jag.

        Jag minns hans stmma: fostrad hgt i nord,
        Ljd den som nordan skarp infr plutonen;
        Till mlet bar som kulan hvart hans ord
        Och trngde in, ty det var krut i tonen;
        Det lg ett vittne ren i denna rst,
        Att den var hemma frn ett trofast brst.

        Och hvart det bar, hvadhelst han prfva fick,
        Vid hopplst tertg, af nd och vda,
        Brann samma eld i samma ppna blick,
        Sgs samma lugn i samma anlet rda;
        Det var, som om man lst i brons dri:
        'n kommer dag, n r ej allt frbi.'

        Ibland, nr farten norr ut blef fr stor

        Och mngen kmpe grt af harm och smrta,
        D bet han tnderna ihop och svor,
        Men tren gmde han uti sitt hjrta;
        Blott pressadt frn hans lppar hrde vi:
        'n kommer dag, n r ej allt frbi.'

        Och dagen kom, hans festdag, d vr hr
        Med ra kunde veckla ut sin fana.
        Vid Revolaks ljd ropet: 'I gevr!'
        Och krigarn, jagad nyss, fick ndra bana.
        En blixt af frjd flg genom mnnens rund,
        Det var en stund, en ofrgtlig stund.

        O hvilken syn! En hr med slocknadt hopp
        Brt fram att det vid stridens lga tnda,
        En hmmad strm ur sprngda dammar lopp
        Att mot hvart hinder sina bljor vnda,
        Ett folk, frnedradt till frtviflans rand,
        Stod upp att vrna sina fders land.

        I ljus smalt rodnan bort kring sterns berg,
        Och dagens strlflod kom alltmera nra,
        D tog omkring oss drifvan purpurfrg,
        Dr grydde morgonrodnan af vr ra:
        Allt djupare, ju hgre solen stod,
        Sken denna morgonrodnad, -- den var blod.

        Men dagens frsta vkt knappt n frgtt,
        Nr stridens sista flamma var frbrunnen
        Och Siikajokis unga seger ftt
        En tvillingsbroder, lika skn befunnen.
        Ett jubel skallade frn led till led,
        Det var den hlsning, som den mottogs med.

        Jag stod p kampens kulle. Allt var lugnt,
        Dr vreden rasat nyss, nu rdde friden:
        Man stred ej mer, man sof dr djupt och tungt,
        Man sof den smn, som mer ej strs i tiden;
        Och fanns en vaken, var det blott en vn,
        Som hos en vn, som somnat, drjde n.

        Jag hade skt, jag hade hittat rtt,
        Jag ftt en visshet, lika svr att sakna:
        Jag hade skt bland leden Tigerstedt,
        Men han fanns hr, han fanns ej bland de vakna.
        I segerns stund, af stridens gldje varm,
        Han somnat hr med genomstungen barm.

        Den tappre! Nyss likvl jag honom sg
        S ung, s kck, s stark sin stormning vga
        Och rycka an i omotstndligt tg
        Mot hjda svrd och vilda eldgaps lga;
        Nu lg han stel, p samma drifva strckt,
        Dr nyss Bulatoffs eldar djrft han slckt.

        Dock n med lifvets frg ifrn hans drag
        Ej prgeln af hans lugna sjl frsvunnit,
        Uti hans bleka anlet kunde jag
        n se det trygga mod, jag frr dr funnit;
        Jag mste tnka, nr jag sg dri:
        'n kommer dag, n r ej allt frbi.'

        Och se! n var ej allt frbi. nnu
        Han sparad blef fr fosterlandets fana.
        Jag sg ej honom sen. Kanhnda du
        I lifvet mter honom p din bana:
        D hlsa honom n frn fordomdags,
        Frn Stl, frn bragderna, frn Revolaks."

        S talte gamle Stl en gng om dig,
        Du kmpe frn vr ras gyllne tider.
        Hans hlsning har studenten gmt hos sig,
        Tills grnad ren han br den fram omsider,
        Nu, nr ett sekel hunnit halft frg,
        Sen fr din fosterjord du stridde d.

        Tag denna hlsning krt, det bor i den
        En hlsning ock ifrn det land, dig fdde;
        Det rknar lederna utaf de mn,
        Som fr dess tro, dess hopp, dess minne bldde.
        De glesnat mycket, desto mera har
        Det krlek fr de f, det ger kvar.

        Det tackar dem fr detta trogna mod,
        Som n vid polens is ej slt att brinna,
        Det tackar dem fr allt det dla blod,
        De fr dess framtids rddning ltit rinna,
        Att genom dem dess lsen kan frbli:
        "n kommer dag, n r ej allt frbi."



        VON TRNE.

        Jag minns vl knappast, om jag talt tillfrne
        Om mannen frn S:t Michel gamle Trne?
        Bland gra hjltar nmndes fven han
        Och frde Savolaks vargering an.

        Von Trne, vet du, var en kta finne,
        En gammal, knotig bjrk med masur inne,
        Det var ej ltt att fver honom r,
        Det skulle vara hugg, som bet upp.

        Han visste af det sjlf och trodde grna,
        Nr folket sade, att han hade krna,
        Att gamle Trne stod upp sin kant
        Bd' som major och fversteljtnant.

        Jag knde gubben under freden redan,
        D var han rund och trygg som framgent sedan;
        En frmling kunnat tro sig se en stock,
        Som man kldt sporrar p och krigsmansrock.

        Men i den stocken fanns ett hjrta slutet,
        Ett hjrta, flckadt ej, ej heller brutet,
        Med starka pulsar och med eldadt blod,
        Ett krnfriskt mannahjrta, fullt af mod.

        Och detta hjrta slog fr fosterbygden;
        Att veta akta den, se det var dygden.
        Hvarfr? Jo, drp gaf han det besked,
        Att den var hans och hans vargerings med.

        Jag minns, hur ofta, nr han var bland knda,
        Det var hans lust att orda utan nda
        Om detta land, "det bsta rakt, som fanns",
        Och om dess folk, "ett sdant folk som hans".

        Han stod d grna bredbent midt i ringen,
        Det var hans sturska vana, efter ingen
        I vida vrlden, liten eller stor,
        Frneka djrfts, att han var finsk major.

        Som denna ra hll han ingen annan,
        Med den i hugen lyfte stolt han pannan
        Och var beredd att g fast mot en vrld
        Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svrd.

        Ibland likvl, nr han var rtt i taget,
        Beskref han finnens enfald fr gelaget,
        Hur rlig mngen var, men dum ocks.
        Han log hvar gng, ett jttelje d.

        Men kom en annan och frskte klandra --
        Pass! Det gick an fr gubben, ej fr andra.
        Lngt frrn berttarn hunnit n till slut,
        Fick han tillbaka: "Herre, hll er trut!

        Jag frgar er, som r s stolt i orden,
        Hvar ni sett en nation p vida jorden,
        Sett eller lst om en i skrift, i bok.
        Mer n den finska del, kck och klok.

        Frsk att st med den p tjnstens vgnar
        Dar kulan hviner och dr blod det regnar,
        Och svara, sen ni prfvat sjlf och sett,
        Om finnen saknar eld och ej har vett!"

        Som han i freden var, var han i striden.
        Jag var furir vid gubbens trupp den tiden
        Och kunde nmna mnga andra drag,
        Men vill blott tala nu om Lappos dag.

        Vi voro snda d att rensa skogen,
        Vi ville fram, hvar man var redobogen,
        Men gamle herrn fick lust att gra halt,
        "Emedan finnen skt s skarpt och kallt".

        "Halt", skrek han, "gossar, tagen std af trden
        Och mejen skocken, som man mejar sden;
        Skarpt korn, kall siktning! Hr fr korpen stek,
        Det hr blir en frdrfvadt rolig lek."

        Han knde hvarje man i bataljonen
        Till namnet icke blott, men till personen,
        Gaf akt, s lngt han sg, p en och hvar
        Och hade ord fr alla som en far:

        "Rtt s, Karl Hurtig, det var trff, det skottet,
        Nu puffar aldrig mera den, som ftt'et.
        Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!
        Aj se, fr tusan, dr fll Per Pistol!

        N, det var synd med stackars gossen kcka,
        Hans gamla far skall f mitt torp fr Pecka."
        S var hans sprk, s frde han befl,
        En finsk major till botten af sin sjl.

        Det kom ett bud frn Adlercreutz: "Forcera!
        Framt med bataljonen, skydna mera!"
        Von Trne hrde ganska lugnt drp.
        Behll sin plats och svarte blott: "Jas!"

        Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,
        Stod stolt och rund och bredbent efter vanan,
        Som om han rnat st till vrldens slut
        Och ment t sjlfva kulan: "Stopp, vet hut!"

        Hvart ville budet med en slik ta vgen?
        Den unge fnriken var helt frlgen;
        Han hade sprngt dit fver sten och stock,
        Och allt stod gubben kvar mot order dock.

        "Ryck framt, herr major!" -- "Tyst, herre, bara!
        Ni kan ju se det, hr r ingen fara."
        "Men generaln befallt." -- "Ja, lefve han!
        Karl Adlercreutz, han r en rans man."

        Han sagt det knappt, nr han frn nrmsta tallen
        Fick sig en sats af splittrad bark mot skallen:
        "h, jag kunde vnta sdant hr,
        Det r en karl att sikta bra, den dr.

        Det var s nr, att han mig trffat hade;
        Nu fr jag sga, som Hans Klinga sade,
        Nr kulan strk frbi hans gonbryn:
        'Den djfvuln aktar ju ej ens folks syn'."

        De orden hade stndigt gjort hans nje,
        Nu log han ock p nytt sitt stora lje
        Och stllde sig helt trygg, som nyss frut,
        Med hand i sidan och med benen ut.

        Gud vet, hur lnge n han drjt med slaget,
        Men bst han stod dr midt i sjlfva taget,
        Paff, kom en kula, ter och flg hn
        Rakt genom porten mellan gubbens knn.

        Den gamle mrkte fladdret i syrtuten,
        Sg ned, sg p den, den var genomskjuten,
        Hll upp ett skrt, det andra likas, --
        Frdmdt, det syntes hl i bda tv.

        Nu blef han misslynt, tog sig vid sitt ra:
        "Hr fr Matts skrddare ett vackert gra!
        Men skynda, gosse, kra Janne, kom
        Och se, om det str bttre till bakom."

        Och Jan, hans gamla drng, steg fram: "Ack. herre,
        Nu gick det tokigt, hr r sjufaldt vrre,
        Dr framtill finns helst skrtet i behll,
        Men hr en trasa bara utan fll."

        D blef von Trne vred: "Nej, si en tocken,
        Som tar och skjuter platt frdrfvad rocken,
        Som jag i dag br p mig andra dan!
        Framt hr, gossar! Fan skall ta den fan."



        DEN FEMTE JULI.

        "Nu lyser julisolen klart,
        Mitt sinne stms s underbart
        I denna morgonstunden;
        Kom, yngling, om du vill som jag,
        Kom, lt oss andas ngra drag
        Af sommarluft i lunden;
        Det r i dag en hgtidsdag."

        Den gamle knekten talte s,
        Skt ntet bort, stod upp att g
        Och tog mig tyst vid handen;
        Och genom byn vi fljdes t
        Och fver ngens blomsterstrt
        Till bla sjn och stranden,
        I prlor kldd af daggens grt.

        O, hvilken himmel, hvilken jord!
        Den gamle talte ej ett ord,
        Han tycktes blott betrakta.
        En tr fll  hans kind ibland

        Omsider tryckte han min hand
        Och log och sporde sakta:
        "S kan man d fr detta land?"

        Jag teg. En blick ur hjrtat var
        Mitt enda, lttfrstdda svar,
        Han skte ej ett annat.
        Och tystnad rdde en minut,
        Han sg kring nejden som frut
        Frn kullen, dr vi stannat;
        D tog han ord, d brast han ut:

        "Ja, yngling, hr frn denna strand
        Du ser ett stycke af det land
        Som fosterland du kallar:
        Sknt som vid Virdois sjar hr
        r det kring Saimens tusen skr
        Dr Vuoksens blja svallar,
        Dr Imatra i skum sig klr.

        Och stod du nu lngst upp i nord,
        Du sg en lika hrlig jord
        Ifrn dess fjllar hga;
        Och om den flacka kust du sg,
        Som skljs af Bottenhafvets vg,
        Lg Finland fr ditt ga
        Och tnde krlek i din hg.

        Men vet du, hvad jag syftar p
        Kan du den tysta tr frst,
        Som i mitt ga sitter?
        Och denna dag, sg, anar du,
        Hur den kan vara mig s ljuf
        Och likafullt s bitter?
        Det r den femte juli nu.

        En dag gryr opp, en dag frgr;
        Hur mngen lmnar ens ett spr,
        Nr den frn oss r tagen?
        Den femte juli, ack, den drog
        Ej sprlst bort, jag minns den nog
        Sen sjutton r den dagen.
        Det var den dag, d Duncker dog.

        Hr fanns ett folk i Suomis land,
        Det finns nnu: vid sorgens hand
        Det lrt att bra den,
        Det knner intet offer svrt,
        Dess mod r tyst, dess lugn r hrdt,
        Dess trohet trotsar dden,

        Det r det folk, vi kallar vrt.

        Du ser det i dess hvila, du,
        Det hrjas ej, det strs ej nu,
        Dock kan fr det du flamma;
        Jag sg det i dess prfningstid,
        I frost, i svlt, i storm, i strid,
        Jag sg det d detsamma;
        Hvad, tror du, knde jag drvid?

        Jag sg det blda dag frn dag,
        Jag segrar sg och nederlag,
        Men ingen sg jag svika;
        I bygder, dr ej sol gick opp,
        Stod kmpen n med ishljd kropp
        Och nekade att vika,
        Fast utan hem och utan hopp.

        Hvad tlamod, hvad mannamod,
        Hvad kraft i hug, hvad eld i blod,
        Hvad lugn i skiften alla,
        Hvad bragder krfdes ej af den,
        Som detta folk, som dessa mn
        Sin hjlte skulle kalla
        Och dyrka efter dden n?

        Men frga, om du trffar p
        En veteran frn kriget d,
        En af de tappras skara,
        Sprj, om han knde dock en man,
        Som priset fver alla vann
        Och trofast skall han svara:
        'Ja, herre, Duncker hette han.'

        Och utan hga anors ln
        Kom denne man, en hyddans son,
        Frn obemrkta trakter
        Och vann en storbet, knappast drmd,
        Blef landets stolthet, blef bermd
        Som starkast bland dess vakter
        Och blir i Finlands tid ej glmd.

        Och denna ras rena glans,
        Hans krlek gjorde den till hans,
        Hans varma hjrtas lga.
        Sin fosterjord han trohet svor,
        Fr den som fr en brud, en mor
        Sitt allt han ville vga,
        Med denna krlek blef han stor.

        Han fll; och dock, hvad hrlig lott
        Att d som han, sen s man ftt
        Sitt lif med ra hlja!
        Det r att trotsa glmskans sj,
        Att lyftas som en grnkldd 
        Ur djupet af dess blja;
        Det r att d, och dock ej d.

        Nu strla blomsterprydt, o land,
        Hj fverallt en lfrik strand
        Ur sommarvarma vgen,
        Lt rodna dina fjllars topp,
        Lt skimra dina strmmars lopp
        Och sl mot himlabgen
        I glans ditt Saima-ga opp!

        Att minnet, nr p denna dag
        Det nmner Dunckers namn som jag,
        Kan stolt till dig sig vnda
        Och sga: 'Se, s hrligt log
        Det land, som hjltens krlek tog;
        Sg, kan det hjrtan tnda?
        Det var fr denna brud, han dog'."



        MUNTER.

        Vackert var det att betrakta

        Hjlten Adlercreutz, genralen,
        Hur han kom s tyst och sakta
        Till soldatens graf i dalen,
        Hur han stannade vid randen
        Och, med hatten snkt i handen,
        Sg den enkla bdd fullbordas,
        Dr Hans Munter skulle jordas.

        Stor var eljest icke hopen,
        Honom fljde i det sista:
        Tv soldater grfde gropen,
        Fyra stodo vid hans kista;
        Men till heders sen fr resten,
        Utom generaln och prsten,
        Tre korpraler, pengar vrde,
        Och furiren, jag, -- den fjrde.

        Annan stt fanns ej att skda.
        Kldd i slitna krigarklder
        Lg han, Munter, i sin lda
        Hopklmd mellan fyra brder,
        Trygg och njd att se i dden,
        Som han var i alla den,
        Samma kmpe som i lifvet,
        Mindre frm blott, det r gifvet.

        Nu, nr skild frn strid och skiften
        Sitt kvarter han ftt, soldaten,
        Framsteg korpral Buss p griften
        Och hll) tal om stridskamraten.
        Hur han var till brd och minnen,
        Hjrta, sprk och kraft och sinnen
        Som en slant till krigsman slagen, --
        Allt drog gubben Buss i dagen.

        Det var konstlst, men man rrdes,
        Stod dr kvar i tyst frbidan,
        Log, nr Munters krnsprk hrdes,
        Strk mustascherna t sidan. --
        Vill du lyssna till hans saga?
        Den r enkel och alldaga,
        Kan vl mdan knappt betala;
        Hr dock! Gamle Buss m tala.

        "Krigsmn! Nu r Munter borta.
        Knd och kck lngt mer n mngen,
        Har han kommit nu till korta
        Och t dden gett sig fngen.
        Efter marscher, stormar, strider
        Har han nu gjort halt msider,
        Lagt sig hr till rast i backen
        Och vndt lugnt i vdret klacken.

        Frga oss, som nrmst i elden
        Ftt med honom kulor smaka.
        Om han hll sig, dr man stllde'n,
        Eller ryggade tillbaka,
        Om i striderna och slagen
        Han fick hvitt i anletsdragen,
        Eller sg mot ddsminuten
        Mrkbrun, som af koppar gjuten.

        Till armn frn vilda skogen
        Kom han, styf till skick och later,
        Sina tappra fder trogen,
        Allt frn hedenhs soldater,
        Svarte kort och talte fga,
        Log med skalken i sitt ga
        Hgst tre ord, sen stum som siken,
        Men p hufvet slog han spiken.

        Liksom han, s hela raden
        Af hans slkt gtt fram i vrlden,
        Bldt och dtt i lgsta graden,
        Hllit truten, talt med svrden.
        En gng som ett troll omsider
        Steg i Karl den tolftes tider
        nda till furir en Munter;
        Sen dock bar p nytt herunter.

        Mngen, ej i tjnsten fvad,
        Slpper sent sitt hem ur minnet,
        Hnger nbb och gr bedrfvad,
        Innan tiden stlsatt sinnet.
        Sdan var ej Munters vana,
        Nej, till tredje Gustafs fana
        Kom han, rakt frn frsta dagen
        Som en slant till krigsman slagen;

        Drack af frjd, blef vild om kvllen
        Och slog buckla p gevret;
        Nsta morgon fick sig sllen
        Litet fuktel fr besvret.
        Vbeln sade: 'Tag ej illa,
        S r tjnsten, gubbe lilla!
        Har du mjuknat nu till brjan?'
        'Jo,' sad' Munter, 'tack fr smrjan!'

        Nykter var han ock alltsedan,
        Hurtig, njd och ofrtruten,
        Fick i frsta dusten redan
        Vnstra skuldran genomskjuten.
        Dbeln stod d bland de sina,
        Hrde samma kula hvina:
        'Den gick nra, barn, hvem fick'en?'
        'Munter svarte: 'Jag var pricken.'

        Knappast lkt p nytt den gngen,
        Fick han ter lyckan prfva,
        Fick, i en kosackhop fngen,
        Sina breda ftter fva;
        Tvangs att flja halfva milen
        Stppens fle, snabb som ilen,
        Tills af ngra djrfva kunder
        Han blef frlst som af ett under.

        Svetten svllde i hans panna,
        Hjrtat slog och barmen hfdes,
        Nr han ndtligt kom att stanna; --
        Dock god min behlls och krfdes.
        'Fick du trafva?' ljdo ropen
        Skmtsamt ur den ystra hopen,
        'Hur gick frden, hur var stigen?'
        Munter svarte: 'Tmmeligen.'

        Kort drp blef Armfelt slagen;
        Munter, blodbestnkt, ja, frgad,
        Stod sin fana nrmst den dagen,
        Genom honom blef hon brgad.
        Nu, vasserra, ndtligt fick han
        P den fasta, gra brickan
        Svrdsmedaljens hederstecken;
        Munter sade lugnt:  ncken!'

        Som han var i dessa strider,
        Lika njd och ofrfrad
        Var han allt till sista tider,
        Endast mer bemrkt och rad,
        Var nu gr i skgget vorden,
        Kanske n mer karg p orden,
        Men i eld och rk och flamma
        In i dden n densamma.

        Sent p ett besk i vras
        Kom hans mor till bivuaken;

        D fick Munter lof att tras,
        Nr han sg den gamla draken;
        Satt ock sedan lngt p natten,
        Teg och log och sg p skatten.
        Detta mte var det sista,
        Nu lr gummans hjrta brista.

        Aldrig nej, hvadhelst hon sade;
        Till hvart ord frn modrens tunga
        Endast ja och ja han hade,
        Tills hon ndtligt hrdes sjunga:
        'Kre son, var ej frvgen!
        Hll dig saktligt, g ur vgen,
        Bttre fly n illa fkta!'
        D sad' Munter: 'Pass, urskta!'

        Dock, hans kula, den var gjuten,
        Hr var grnsen, hr fanns dden,
        Sen han kck och ofrtruten
        Fljt armn i alla den.
        n i gr dock blef han funnen,
        Hurtig med tobak i munnen,
        Som piket hos generalen,
        Dr ett krigsrd hlls i salen.

        Nyss p orderna vi lste,
        Hur, liksom att fra ordet,
        En granat kom in och frste
        Mellan herrarne kring bordet.
        Munter, van att rra brnder,
        Spottade i styfva hnder
        Och fick gynnarn fver nacken,
        Flink att skynda ut p backen.

        Drren hann han, klippte sedan
        Genom farstun ut i rycken,
        Stod s nr p trappan redan,
        Nr granaten sprang i stycken.
        Det var Munters bragd den dagen.
        Nu s lg den tappre slagen,
        Dock, till modet n behllen,
        Sad' han endast: 'Fan tog bollen.'

        n i dag, nr morgon grydde,
        Hll han kvar af lif en gnista;
        Ingen klagan, hllning prydde
        Veteranen i det sista.
        'Stackars gubbe, ena armen,
        Den r borta, hela barmen
        Full med skrfvor af granaten
        Munter sad': 'Han sprack, den saten.'

        Sdan slt han, sdan var han,
        Karl i brjan, karl i slutet,
        Trg i ord, men kvick i faran,
        Med om saken oafbrutet.
        Van att handla, ej att prla,
        Van att sakna, van att tla,
        Var han man att allt frdraga,
        Allt, ja, utom ett -- att klaga.

        Kunde vrlden oss betala
        Vra bistra dar och ntter,
        gde de ett sprk att tala,
        Finlands genombldda sltter,
        Kunde hrens fanor sga,
        Hvad en Munters likar vga,
        Mngen med galon p rocken
        Fick d buga fr en tocken.

        Ja, min gamla barm knns hja
        Nr jag honom minns i ledet;
        Skulle ddens fror pljas,
        Vnner, det var hst i redet;
        Aldrig ngslig och frlgen,
        Bara hejsan och ur vgen,
        Gngen jmn och efter trumman,
        Framt, det var hufvudsumman.

        Och hur var han dock ej boren,
        Vnfast, trofast, lugn och stilla
        Som ett barn, fast gr till hren,
        Ville han knappt ovn illa.
        Fienden var fr hans hnder.
        Hvad tobaken fr hans tnder;
        Bgge sleto press och vda,
        Dock som kra plantor bda.

        Heder fver honom, heder
        fver krigarn, dr han gmmes!
        Mannamod och mannaseder
        Akte, att hans namn ej glmmes.
        Inga slafvar trampe kullen,
        Dr den tappre bor i mullen,
        Nej, en tt af gamla stammen
        Skydde stndigt grafven. Amen!"

        Nr korpralen slutat hade
        Och steg ned frn vigda sanden,
        Tog genralen sjlf en spade
        I den segervana handen.
        Det var han, som sist af alla
        Sakta lt p grafven falla
        Litet stoft af fosterjorden;
        Men han talte. -- Glm ej orden!

        Hvad han sade, fll i tycket,
        Vckte tankar mngahanda,
        Fast det ej var grant och mycket,
        Endast talt i Munters anda;
        Nog det var att vittne bra
        Om vr trohet, om vr ra,
        Nog ocks till krigarns minne; --
        Orden lydde: "Han var finne."



        VON ESSEN.

        Han stod p sin farstutrappa
        Med mssa af krigarsnitt,
        Med sporrar och ryttarkappa;
        Han rnade gra sin ridt.

        Han stod dr sjuttirig,
        En kmpe till min och blick,
        Smrt, hgrest, silfverhrig;
        Dr har du hans yttre skick.

        Men hvad vllar hos gubben vreden?
        Han stampar helt vildt af harm.
        Vi lefva ju midt i freden,
        Hur gr han sdant alarm?

        Betrakta blott lugnt processen,
        S farligt r ej drmed;
        Du ser den gamle von Essen,
        Du ser hans vanliga sed.

        Nu ropar han. Lyss till orden,
        Nu ger han reson och skl:
        "Matts kusk, du mitt straff p jorden,
        Dig borde jag rakt sl ihjl.

        Hur lnge skall hr jag bida
        Allt fr din smnighets skull?
        Du knner, nr jag vill rida,
        Du vet, nr timmen r full."

        Och kusken, han kom ur stallet
        Med skymmeln stolt att se;
        Att han sofvit, det var ej fallet,
        Han vaknat fr fort kanske.

        Med hufvudet hgt uppburet
        Framledde han hingsten stum.
        Blixt, dunder! Det dla djuret
        Stod sklfvande, hljdt af skum.

        Han steg frn sin farstutrappa,
        Genraln, i sitt bsta skick,
        Med sporrar och ryttarkappa;
        D fll p skymmeln hans blick.


        Han stod som af skan slagen,
        Han trodde sitt ga ej:
        "Sg, skurk, r min syn bedragen,
        r detta ditt verk? Sg nej!

        Men dukar du opp en fabel
        Och ljuger mig full hr nu,
        S gr jag och tar min sabel
        Och klyfver ditt hufvud itu."

        Det var Matts kusk, soldaten,
        Han blef ej s ltt frsagd;
        Vl hade han gjort mandaten,
        Men svarade sjlf fr sin bragd.

        "Hur? Ljuga hr?" stolt han sade,
        "En skam r att misstros s.
        Vl svrare skuld jag hade
        Och ljg ej, herre, nd.

        Hr kom en kosack p vgen,
        Han skrt med sin flinka rapp.
        Hvad? Skulle jag bli frlgen?
        Jag red med honom i kapp."

        Von Essen, sjuttirig,
        Med flammande eld i barm,
        Smrt, hgrest, silfverhrig,
        Han hoppade hgt af harm.

        "Bort", skrek han, "du frcka slle,
        Till stallet igen och minns
        Att hmta i skymmelns stlle
        Den grfsta piske, dr finns!"

        Han var en man, soldaten,
        Som sttt fr kulor och dd,
        Som tagit sin kost af staten;
        Nu t han von Essens brd

        Han gick helt stum och sluten,
        Men hans ga, det brann i glans;
        Han gick och kom p minuten,
        Med den grfsta piske, som fanns.

        Han rckte den t sin herre:
        "Jag r man i mitt led ocks,
        Och skts det, skt jag n vrre.
        Och stacks det, stack jag som tv.

        Skall nu som en hst jag smaka
        Er snrt, d jag gjort som bst,
        S sparkar jag upp tillbaka,
        Och sparkar ock som en hst!"

        Genralen, han hrde hotet,
        Helt rak tillbaka han steg,
        Han tycktes ej ha emot'et,
        Han sg p mannen och teg.

        Och allt som han sg, s hjde
        Han hgre sin resliga kropp.
        Och allt som han teg och drjde,
        S klarnade anletet opp.

        "Och hr du", skrek han omsider,
        "Hvar fick du ett sdant mod?
        Det dr r frn forna tider,
        Det dr har vuxit i blod.

        Jag ser det ej frsta gngen
        I dag, jag har knt det frut.
        Jag sg det hos mngen, mngen
        I sjlfva hans ddsminut.

        Jag sett det, dr Finlands fana
        Gladt flktat p segrens flt,
        Jag sett det p ndens bana,
        I slagnas isade tlt.

        Och skulle, nr du dig skickar
        S manligt som nu, min son,
        Och skulle, nr s du blickar,
        Jag ge dig t piskens hn;

        Vid himmelens Gud och Fader,
        D vore jag aldrig vrd
        Att nmna de tappra rader,
        Bland hvilka jag hjde mitt svrd.

        G, sk dig en vn hr nra,
        En duktig och stursk kamrat,
        Och drick ett glas for vr ra,
        Hr har du en blank dukat!

        Och tack fr det vackra minne,
        Du vckt i mitt hjrta, du,
        Och tack fr ditt arga sinne, --
        Och drag t helvete nu!"

        Han strk sig om gonbrynen,
        Det tycktes, hans blick var skum,
        Han svngde sig, barsk i synen,
        Och gick tillbaks i sitt rum.

        Det var densamme bjssen,
        Jag minnes sen fordomdags,
        Det var densamme von Essen,
        Som stridde i Savolaks.

        Frm var han, aldrig dsig,
        Nu bar det nd till fjlls.
        Fr klden han dragit p sig
        Storstoflor och vargskinnspls.

        Nr s han gick mot faran,
        Som vanligt i frmsta led,
        Och sjnk i den brustna skaran,
        Hvar gng han sin fot stack ned,

        D svettades gubbens panna,
        D knde han tung sin plikt,
        D mste han stundom stanna
        Inunder sin grsliga vikt.

        Men "Framt!" skrek han t hren
        Med samma eld nd,
        "Och bren mig, gossar, bren,
        Ifall jag ej orkar g!"

        Tre ting i lust och smrta,
        Dem gde han, kck och god:
        Stolt sjl och lttrrdt hjrta
        Och brinnande hetsigt blod.



        TROSSKUSKEN.

        Gamle Spelt, skall han s helt frgtas? Nej!
        Han var kusk vid trossen, hgre var han ej,
        Hade som hans likar mst i glmska falla,
        Om han ej ftt namn som latast bland dem alla.

        Pengar vrd var gubben ock att se upp,
        Han och hsten, som han krde, likas.
        Hll den ena sina steg med tv ben dyra,
        Tycktes knappt ett pris frsl fr den med fyra.

        Sdan farten, sdan var, ock rykt och ans,
        Lika tofvig gubbens lugg och hstens svans.
        Grlle bar frn eget stall sitt damm i vrlden
        Och sitt sot p nsan Spelt frn egna hrden.

        Dr de syntes s alltjmt i trngen sist,
        r det skert, att p skratt var ingen brist;
        Hsten gick i smnen, gubben sof p krran
        Hur den gamla hlls p lasset, vete Herran.

        Sakta bar likvl det framt, smningom,
        Hgre, hgre upp mot nordens bygd man kom;
        Halfva sterbotten snart han genomfarit,
        Var dock allt densamma, han i Nyland varit.

        Och p lika stt gick fven frden till,
        Samma skratt, hvar han for fram, hvar han hll still,
        Och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret,
        n p gubbens rygg och n p kreaturet.

        Ingen ndring dock i skick och lugn och fart,
        Spelt, han var ohjlplig, det var uppenbart;
        Ingen piske bet p gubbens tjnsteklder,
        Och i tjnsten bar ock Grlle barkadt lder.

        S omsider nddes Siikajokis strand,
        Blott en frusen flik fanns kvar af fdrens land,
        fven denna skulle snart till byte lmnas;
        Dock, en stark kan brytas, och en svag kan hmnas.

        Fre kvll var vunnet hrens frsta slag,
        Flyktens dag frvandlad till en segerdag,
        tersvalla skulle en gng jagad blja,
        Strmmen ndras, den frfljde nu frflja.

        Snart ocks frn man till man en maning lopp:
        "Nsta morgon allt i skick att bryta opp!
        Hr och tross skall innan natt i ordning lagas,
        Och med frjd mot sder sen s snart det dagas."

        Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred;
        Endast unge fnrik Blume sof ej med.
        Eld och ifver brnde i hans tappra sinne,
        Stugan blef fr kvaf, han fick ej ro dr inne.

        Ut p trappan kom han. Mrkt och tyst var allt,
        Fstets stilla stjrnor lyste klart och kallt,
        Blott i ster, mellan skogens toppar dragen,
        Sgs en blekrd strimma gry, en rand af dagen.

        Ingen mnska sknjdes, lass och vagnar blott,
        Utan frspann, vnda norr ut, som de sttt:
        Allt var, som det varit, intet annorlunda;
        Samma frd som hittills tycktes ter stunda.

        Samma frd? -- Nej, ngot olikt fanns nd,
        Fast ej blicken strax i skuggan fll drp:
        Just den sista krra, som kt upp i ledet,
        Den stod omsvngd nu och hade hst fr redet.

        Och vid tygeln ren i skick en man sig stllt,
        Blume trodde ej sitt ga, -- det var Spelt;
        Gamle Spelt, som nedbjd genom landet farit,
        Var ett hufvud hgre nu, n frr han varit,

        Rak som trots en yngling bar han sina r,
        Djupt p skuldran fll hans vackra silfverhr,
        Anletet, med kinden slt och nsan tvagen,
        Sken i mrkret nu mer ljust n frr om dagen.

        Unge Blume visste knappt att fatta sig:
        "Hvilket under, gubbe, har forvandlat dig?
        Du, mer lat och sotig frr n likar andra,
        Str nu putsad frmst och frmst beredd att vandra.

        Hvem har tvtt ditt anlet rent frn sot och damm,
        Hvem har pressat i din gra lugg en kam,
        Hvem har ftt dig vckt, det r dock hufvudsaken,
        Du, som knappt p sjlfva dagen frr hlls vaken?"

        "Unge herre", hrdes lugnt den gamles svar,
        "Lngsamt far man, nr frn eget land man far.
        Nr man ser sitt folk med skam fly unnan bara,
        D lr bttre sofva n att vaken vara.

        Hvarfr skulle jag mitt gamla anlet tv?
        Mera ppen hade blygseln synts drp.
        Grna tog jag mot och tlte spe och snsa;
        Sorg jag bar, och drfr bar jag sotig nsa.

        Nu r allt frndradt, finska hren stridt,
        Finland ligger fr oss ppet himmelsvidt,
        Ingen flck skall mer p landets ra stanna;
        Nu kan mannen visa ren och klar sin panna.

        Kalla folket upp, lt rra trumman snart,
        Natten r frliden, dagen lyser klart!
        Frr s var det brdska, d vi mest bort rasta;
        Adle, unge herre, nu r tid att hasta!"



        VILHELM VON SCHWERIN.

        Och fversteljtnant Drufva han stod
        Bekymrad nu:
        "Hr dugde ej att ha sprucket mod,
        Det brast itu.
        Nu ser jag fienden rycka an,
        Mngdubbelt starkare kommer han,
        Och order har jag att stanna
        Och slss till min sista man.

        Och hade jag helst vid kanonerna dr
        En veteran,
        En man, som vant sig att bruka gevr,
        En krutsprngd fan;
        Men nej, en yngling, spenslig och fin,
        En femtonring, en gref Schwerin
        Skall svara fr batteriet,
        Hvad hller en sdan fr min?"

        Han red till ynglingen hn med hast,
        Sin hand han bjd:
        "Min vn, snart spelas hr hga kast
        Om lif, om dd,
        Dd, sker dd, om ni str er sltt,
        Men lif kanske, om ni siktar rtt.
        D, lefva, det fr ni, herre,
        Men vika, nej, pass fr det!

        Jag ser er st hr s spd och vek,
        I storm ett rr;
        Ni har ej prfvat en sdan lek,
        Min sorg det gr.
        Den leken leks ej till tidsfrdrif,
        S knn p hjrtat och svar mig gif:
        Skall ni vga i dag, om det gller,
        Blankt offra ert unga lif?"

        "Herr fverstljtnant, ni drar ert svrd
        Med rbrckt hand
        Och vgar dock bjuda ert lif som grd
        Fr kung och land;
        Jag har ett lif i sin styrkas vr,
        Det bott i mitt hjrta blott femton r,
        Sg, skall jag ej vga det bjuda?
        Jag vill se, hvem min grd frsmr!"

        Den gamle Drufva, han spnde sin blick:
        "Det dr klang stl!
        De orden, herre, de slogo ej klick,

        De rkte ml.
        S m jag kalla er vek ej mer,
        Men tacka Gud, att han gett mig er,
        Ty hjrtat r det, ej armen,
        Till slut dock, som kraften ger."

        Snart ljdo kanonerna, ynglingen stred
        Sin frsta strid.
        Hans folk, svrt hrjadt, till flykt sig spred,
        Han sjlf hll vid.
        Hans batteri var hans hrd, hans hem,
        Han sktte dess eld, han tjnte fr fem.
        Dr kom en skara kosacker,
        Han svedde skgget p dem.

        Han fick ett gonblick rast, han sprang
        Hn till sitt folk,
        Hans ord brt sinnen, hans stmma klang,
        En vredens tolk.
        En stund blott n, och sig allt frbytt,
        I strid var ter hans trupp, som flytt,
        Han sjlf vid den lskade hrden
        Och elden i fart p nytt.

        Och Drufva, han sg med frundran upp,
        Fast lngt ifrn:
        "Ett msterstycke jag kalla m
        Slikt, lrospn.
        Vinns sdan ra med frsta sprng,
        Hvad hinner han ej, om hans tid blir lng?
        Gud skydde den dle gossen,
        Han fr armer en gng."

        Men dagen slts, och dess kamp brts af,
        D kom Schwerin;
        Han sttt mot svallet af stridens haf,
        Fast spd och fin.
        D han kom med kanonerna ter i hamn,
        D ropade grnade kmpar hans namn,
        Och vid hgt hurra slt Drufva
        Den tappre i faderlig famn.

        Den unge hjlten! Hans namn gick opp
        Med tidig glans.
        Ej sgs en bana mer ljus af hopp,
        Mer skn n hans.
        Hur blef den banan ej kort nd!
        Ett mnhvarf hunnit ej halft frg,
        Nr till nrmaste grifthvalf vgen
        Var mttet p den ocks.

        Dock n ett minne t sgn och sng
        Han hunnit ge,
        En strid han kmpat nnu en gng,
        Den sknaste,
        Frrn dden ndde hans unga barm,
        Frrn pulsen stelnat, som slog s varm,
        Frrn, ffngt vinkad af bragden,
        Lg vissnad hans domnade arm.

        Det var, nr Oravais blodiga dag
        Till sorg gick opp,
        Nr segern sjlf blef ett nederlag,
        Som brt vrt hopp.
        D, sger man, strlade klarast hans mod,
        D trffade skrast hans vingade lod,
        D eldades varmast kanonen,
        Nr han stnkte den rd med sitt blod.

        D, sger man, hade han dignat ned
        Till sist vid den,
        Men kringrnd rest sig mot fiendens led
        Med svrdet n
        Och ropat sin skara och ilat frut
        Och brutit sig bana och huggit sig ut
        Och fallit frst, nr de sina
        Kringjublad han ntt till slut.

        Han hade sitt sextonde r ej ntt,
        P br ren lagd.
        Lngt var det lif dock, han lefva ftt,
        Om lif r bragd.
        Ack, mngen grnat i rans glans,
        Som fst med gldje sin strlande krans
        P den femtonriges hjssa,
        Om i byte han vunnit hans.

        Han hade sitt sextonde r ej ntt,
        Ja, ung han dog;
        Dock srjde en bldande hr hans lott,
        Sjlf prfvad nog;
        Dock stod kring hans lger i tyst frbund
        Af krigets dlaste kmpar en rund,
        Och hvad fr de tappre han varit,
        Det syntes i denna stund:

        Ej veklig klagan, blott saknad tung,
        Blott sorg var spord.
        Till hjltens ra, som dog s ung,
        Ej fllo ord;
        Men Vegesack prisade lifvets vr,
        Och Adlercreutz smekte den bleknades br,
        Och ur Drufva sg man pressas
        Rart vin, -- en stor, klar tr.



        N:O FEMTON STOLT.

        Den skna dagen p Lappos flt
        Var ndad, och segerglad
        Red Dbeln fram, dr hans hr sig stllt,
        Lngs hela dess stolta rad.

        Han tackade vnligt hvar trupp drvid
        Med en krigares enkla ord
        Fr trofast heder, fr manlig strid
        Och fr krlek till fosterjord.

        Han ndde sin yttersta flygel till slut
        Vid aftonens sista glans;
        Han tackade skaran dr, som frut;
        Den frdes af kapten Schantz.

        Den glesnat mycket, han sg det vl,
        Ftt luckor i hvarje led;
        Snart fste dock annat genralens sjl,
        Och nu ryckte han fram drmed.

        Man mrkt vid talet frn stund till stund,
        Hur han blickat t sidan ren
        P en tiggarskepnad, en trasig kund,
        Som stod dr tyst och allen.

        Nu gaf han mannen en vink: "Du, du
        Dr borta, kom hit, tag mod!
        Du var oss nrmare dock n nu
        I dag, dr det gllde blod.

        Sg, har du glmt, hur du tog dig gevr
        Ur en fallen krigares hand
        Och skyndade efter min tappra hr
        I stridens hetaste brand?

        D vi dko i kern, hann du oss opp
        Och dk som de frige med,
        D den syntes nyo, min segrande tropp,
        D slogs du i frmsta led.

        D man stormade byn mot kanonerna n
        Och jag kastade blicken dit,
        D sg jag din trasiga jacka igen
        Frst uppe p batterit.

        Det dr var hurtigt: ett slikt frsk
        Kan bras i ryktets famn;
        S gala ppet, min kcka gk,
        Lt hra till frst ditt namn?"

        "Hvad namn i vrlden jag ftt af prst,
        Har ingen sig fstat vid;
        Men fhund har man mig kallat mest
        I hela lefnads tid."

        "Bra! Kasta namnet tillbaks p dem,
        Som gett det, och trstad var.
        Men sg mig blott, hvar du har ditt hem
        Och hvar du har ditt frsvar!"

        Han viste p vgen vid kullens rand:
        "Mitt hem p denna jag har;"
        Han viste sin knutna, vldiga hand:
        "Och hr, hr har jag frsvar."

        "Ditt hem gr an, ditt frsvar r godt;
        Ditt yrke, det r dock, sg,
        Att stjla kyrkor, att snatta smtt
        Eller rfva p allmn vg?"

        "Och hade jag stulit stort eller smtt,
        Visst gde ett re jag dock;
        Och hade jag plundrat en tiggare blott,
        Visst bar jag en helare rock."

        D strlade Dbeln af vlbehag:
        "Von Schantz, herr kapten, hr hit!
        Hvem var den tappraste man i dag,
        Som fll hr i kompanit?

        Lt hmta hans rnsel, hans rock, hans hatt.
        Hans plit och gevr ocks:
        Hans dla namn och hans krigarskatt,
        Den hr skall i arf dem f."

        Man kom med vapen och drkt i hast,
        De burits af femton, Stolt.
        Von Dbeln log med ett gonkast
        P sin skyddlings trasiga kolt.

        "Stolts rock r blodig, det fordras mod
        Att dra det plagget upp;
        Men Fhund, ser jag, har tjockt af blod
        P egna klutar ocks.

        S byt och kld dig i uniform
        Fr fronten hr uppenbart!
        Du gick framfr den vid dagens storm,
        Jag vill se dig inom den snart."

        Han bytte drkt, och hans kind, den brann,
        Sen han vapen och rustning ftt;
        Och tyst kom Dbeln och stllde sin man
        I luckan, dr Femton sttt.

        "Och nu s r du en ung soldat
        Af ktaste skrot och hlt,
        Och nu s r du vr krigskamrat
        Och numero femton, Stolt.

        S var till mod och till hjrtelag
        Densamma du var frut,
        Men nmns du fhund frn denna dag,
        S drag din plit och sg: "Hut!"

        Den nye krigarn, till denna stund
        Hans brst hjts lugnt som ett hvalf;
        Vid dessa ord frn genralens mund
        Man sg dock, att djupt det skall.

        Han hade smakat ej ens som stld
        En frjd i sin lefnads dar;
        Hans trar, frusna i lifvets kld,
        Ej runnit, sen barn han var.

        Nu sken p hans hjrta fr frsta gng
        En strimma af sol och vr,
        Och ur smultna kllor med hejdlst sprng
        Framstrmmade tr p tr.

        "Och fr jag vara i lust och nd
        Soldat, bland de tappre en,
        S sg, nr gller det kamp och dd?
        Gud gifve i morgon ren!"



        BRDERNA.

        Du nmner mrk en Wadenstjernas namn?
        Jag vet, du syftar p en dyster sgen:
        Hur, skande mot lifvets storm en hamn,
        Hans broder kom, men stttes frn hans famn
        I natt och dimmor ter ut p vgen.

        Till Svansfns nejd n'n gng din kosa stll;
        Dr syns en grd, som hga bjrkar vrna.
        Vid solljus middag eller kolsvart kvll
        Trd in i detta gstfritt ppna tjll,
        Dr bor den gamle, Johan Wadenstjerna.

        En enkel hjrtlighet, en flrdls tro
        Frn frsta stund skall du hos honom rja
        Och knna dig s vl, s full af ro,
        Som skulle i ditt eget hem du bo
        Och vid din egen faders sida drja.

        Nmn endast ej ett namn, ett namn, som m
        Om ock fr evigt plnas, ur vrt minne,
        Sg allt, och lugn han hra skall drp,
        Men nmn ej ordet Sveaborg, ty d
        r friden bruten och i storm hans sinne.

        Allt hvad hans hjrta fordom tjustes af,
        Hans folk, hans land, dess trohet, kraft och heder,
        Allt, allt, hvad frr hans ande vingar gaf,
        Fr honom snkts i denna klippas graf,
        Frkastadt, skndadt, hrjadt, trampadt neder.


        Och drfr skakas han sen mnga r
        Af grafvens namn, hvar gng han det mst hra,
        Och drfr brnner i hans sjl dess sr,
        Och drfr reser sig af harm hans hr,
        Nr ljudet Sveaborg blott nr hans ra.
        
        Det var en vinterafton, mrk och sen.
        Den gamle, utan minnens skuld och utan
        En framtids fruktan, satt vid brasans sken
        Och hrde lugn, hur stormen ute hven
        Och dref i bistra skurar sn mot rutan.

        Han satt allena nu. Sin hand han rckt
        Nyss till god natt och lmnat sina kra,
        Nr pltsligt han, ur hvilans drmmar vckt,
        Sg drren ppnas och i snhljd drkt
        En vandrare hans bonings skygd begra.

        Han sg och sg. En rysning genomfor
        Hans hjrtas djup, nr han den komne knde.
        Det var en frmling ej, det var hans bror,
        Af samma fader fdd och samma mor,
        Den man, som till hans tjll i natten lnde.

        Det var den broder, som i forna dar,
        D i sin faders hem de vxte bda,
        Af syskonskaran honom krast var,
        Det var den ende, som han gde kvar
        Och ej p nitton r ftt terskda.

        Dock, ingen skuldls frmling hade drjt
        S lgt vid drren, som den komne drjde,
        Och ingen oknd gst s stum sig bjt,
        S tveksam bidat, sdan bfvan rjt,
        Som den en broder nu fr broder rjde.

        Ej ord, ej ljud. Minut upp minut
        Liksom fr dda komma fick och vandra;
        Tills som i bn s stilla dock till slut
        Den bror, som kommit, syntes breda ut
        P afstnd sina armar mot den andra.

        Ett gonblick var hjrtats sprk frstdt
        Och tycktes Johan Wadenstjerna skaka,
        Det var en kort sekund; nr den frgtt,
        Han vnde stel sig bort, med handen blott
        Den bjudna famnen visande tillbaka.

        D ljd omsider den frskjutnes rst,
        Djup, hemsk och dyster som en suck ur grafven:
        "Lt isen smlta, broder, i ditt brst,
        Gif ej frakt t den, som sker trst,
        Och bryt ej fver en frkrossad stafven.

        Ja, jag har felat. Mig ock det fdt
        Att bra nesans brda af den dagen,
        D finska krigarn gaf sig, frrn han bldt,
        D Sveas stolta borg, frrn kula sttt
        Mot dess granitvall, fegt blef sknkt och tagen.

        Men var jag man att sprnga pliktens damm
        Och rycka till mig hndelsernas roder,
        Var jag den starke, som bort trda fram?
        Dock, att jag det ej gjorde, r min skam;
        Sg s, men krossa mig med hat ej, broder!"

        Han slt, hans panna sjnk, hans stmma dog
        Uti en strm af trar, bittra, strida.
        Han hade talat till en broder nog,
        Och nu med ppen famn ett steg han tog
        Och tycktes af hans famn ett mte bida.

        D hjdes vldsamt gamle Johans barm,
        En storm var ls dri af harm och smrta;
        Men stum frn vggen ofvan stolens karm
        Han ryckte ned och hll med sker arm
        Till svar en spnd pistol mot brodress hjrta.

        S r den hemska sagan om de tv,
        Mer mrk kanske, n jag frmtt den skildra;
        Har du, som hrt med fasa nu drp,
        Fr strngt den strnge dmt, s hr ocks
        Ett ord af frid, som m din dom frmildra.

        Det sgs, sen brodren trstls vandrat, att
        Den hrde brodren sina gon tckte
        Och utan smn och utan hvila satt
        Och grt om kvllen, grt den lnga natt
        Och grt n som ett barn, nr morgon brckte.



        LANDSHFDINGEN.

        Gror bragdens ra blott p stridens mark,
        Dr tappre krigarn fuktar den med blod,
        Kan ej den vapenlse hlsas stark
        Och visa hjltemod?

        I djupa Finland bortgmd fanns en man,
        En fridens man alltfrn sin ungdom hn;
        I fridens vrf ren grnad, styrde han
        Som hfding nu sitt ln.

        Wibelius var hans namn, af anors glans
        Omstrladt ej, men vrdnadsvrdt nd,
        Ty namnets ra var, att det var hans,
        Hans adel fll drp.

        Han gt sin mannalders gyllne tid
        Af lugna mdor; den fanns mer ej kvar.
        Nu var hans fosterland i kamp och strid,
        Och gammal sjlf han var.

        Af hrar omhvrfd, sliten som ett rof
        Emellan vn och ovn vxelvis,
        Fick han hvar stund fr segrarens behof
        Ge frid och lugn till pris.

        Att vrna rtt, frmedla brdors last
        Han som en helig plikt sig fresatt,
        Och drfr var hans dag ock utan rast
        Och utan smn hans natt.

        S satt en gng han p sitt mbetsrum,
        Blott han med tv hans sekreterare;
        Han syntes bruten nu, hans lpp var stum,
        Och tyste voro de.

        Han nskat hvila, hvila en sekund;
        Det var fr mycket. Salens drr slogs opp,
        Han sg en krigare i samma stund,
        Fljd af en vpnad tropp.

        Den ryska hrens fvergeneral
        Var krigarn, ingen ringare person;
        Han kom, steg fram och hll helt kort ett tal
        Med hot i min och ton:

        "Herr hfding, Finlands kamp har ntt sitt slut,
        Oss tillhr landet nu med vapnens rtt;
        Dock kmpa landets sner som frut
        I Sveriges hr fr det.

        Vlan, hr r er penna, stt er, skrif
        Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
        Att den skall tryggad bli till gods och lif,
        Som tervnder hem;

        Men att, om ngon brottsligt hller vid
        Att strida mot sin herre och monark,
        Hans slkt skall jagas utan nd och frid
        Ifrn hans grd och mark.

        Har ni frsttt min mening, ord fr ord,
        S skrif!" Han slt med trotsigt vlbehag.
        D stod Wibelius vid sitt domarbord,
        Och dr lg Sveriges lag.

        Han snkte tungt sin hand upp dess prm,
        Hans blick, p boken fstad, lyste klar:
        "Herr general, hr ser ni ett beskrm
        Fr dem, ni hotat har.

        Hr r vr vapenlsa trygghet n,
        Vr lag, vr stora skatt i lust i nd;
        Er hrskare har lofvat vrda den,
        Den vdjar till hans std.

        I den sen sekler ren det stadgadt sttt:
        Att, bryter en; all skuld r endast hans,
        Att mannen bter ej fr hustruns brott,
        Ej hustrun fr sin mans.

        Om det r brott att kmpa fr sitt land,
        Hvartill hvart delt hjrta svarar nej,
        S utkrf straff af mn med svrd i hand,
        Af barn och kvinnor ej!

        Ni segrat, makten tillhr er i dag,
        Jag r beredd, gr med mig hvad ni vill!
        Men lag skall fverlefva mig, som jag
        Lngt efter den blef till."

        Han talte s. En bfvan genomlopp
        De bda unga mnnerna i saln,
        Och nu han slog sitt klara ga opp
        Och sg p generaln.

        Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
        Var borta, varmt han mtte gubbens blick;
        Han tog hans hand och tryckte den med kraft
        Och bjde sig och gick.

        Och nu, med hndren slutna som till bn,
        Sjnk hfdingen i domarstet ned;
        Han kmpat ut, han njt sin segerln,
        En fverjordisk fred.

        Och dessa vittnen tv, som drjde kvar,
        De nmnde ofta sen med eldad hg
        Om en frklaring, stilla, underbar,
        Som i hans anlet lg.

        Att detta sken var himmelskt sknt, drom
        Fanns blott en enda tanke hos de tv;
        Men hvarifrn det vackra ljuset kom,
        Blef olikt tydt nd.

        Den ena hll det fr ett yttre ln
        Af dagens sol, som lyste mild och klar;
        Den andra sade: "Det kom inifrn
        Hans samvetes det var."



        ADLERCREUTZ.

        Hvem r den hge mannen dr p lfvens strand,
        Som skdar fver fjrdarna och flten?
        Hans skick, hans drkt, hans lppars trots, hans blickars brand
        Och svrdet stlblankt i hans manligt knutna hand,
        Allt ger en bild af krigaren och hjlten.
        Han str allena, ingen har han nr,
        Minutligt blott man komma ser och vandra
        En ung soldat, som bud till honom br;
        Men framfr honom och bakom str hr mot hr,
        Med blod och ddar hotande hvarandra.

        Infr hans ga ligger Siikajokis nejd
        S vinterdslig som ett lik p bren,
        Och fr hans tanke n mer dslig Finlands fejd
        Med tertg i blygd, med strid och ra vjd
        Och ryska hrens jubelhn i spren.
        Draf det mrker, p hans panna bor,
        Den skugga, som de dla anletsdragen
        Har fverhljt som med ett sorgens flor:
        Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddls mor,
        Ett offer bli, p sners mod bedragen.

        Den man, som detta skdar, skdar allt frdt,
        Att svika pliktens bud var ej hans vana;
        Han r en man s trofast, ngot land har fdt,
        En man, som prfvat faror, kmpat, segrat, bldt
        Som yngling redan under rans fana.
        Du ser ett sinne, som ej brckts, ej bjts
        Af lust, af nd, af lga eller hga,
        Du ser en ande, som i stormar hjts,
        Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz. --
        Han har de bilderna fr sjl och ga.

        Och dock s r det han, just han, som nyss befallt
        Det dystra sorgespelet brjas ter,
        En hoppls frd, en vandring utan rast och halt,
        En mistning steg fr steg af hemland, ra, allt;
        Hvad blott ett brustet hjrta ej begrter.
        Ett verktyg fr en annan viljas lag,
        Ej strid, men flykt han ndgats anhefalla.
        Sin trogna hr han ordnat ren till slag,
        Men nej, den fr ej slss, den mste fly i dag.
        Som den har gjort en dag frut och alla.

        Han ser dess slutna skaror lsas ter opp,
        I spillror sndras ordningen fr striden.
        Han knner detta folk i hvar brigad, hvar tropp,
        Han lefvat deras lif, han hoppats deras hopp
        Ej blott i dag, men lngt frut i tiden.
        Han vet, att denna hr ej liknjd gr
        De nesans steg; hans bud har freskrifvit,
        Att bitter harm frtynger hvarje spr,
        Han vet, att i hvart brst bor frtande ett sr,
        Mer kvalfullt, n om ddens hand det gifvit.

        O denna hr! Han prfvat har dess kraft, dess mod
        I bttre dagar, lngesen frflutna,
        Han minns, hur glad fr tredje Gustafs blick den stod
        Och gick i striden fram och tecknade med blod
        Sin bana mellan leder genombrutna.
        Ja, det r samma hr, han nu fr an,
        Fryngrad i en tt, men ej en annan,
        Och drfr vet han, hvad den vill och kan,
        Och drfr, nr han ser den rygga, mrknar han
        Och snker som af blygd den stolta pannan.

        Ren har i vrede Dbeln hunnit tga af,
        Sin tropp till frd syns Palmfelt sammantrnga,
        Och Gripenberg har snkt sin segervana glaf.
        Hvar stund r dyr. Med storm gr fver istckt haf
        I massor fienden att vgen stnga.
        Orrlig dock str Adlercreutz n kvar,
        nnu ett vrf har han att fvervaka:
        P lfvens is en bataljon han har;
        Den fr han ej i gng, den str vid sitt standar
        Och viker ej ett enda steg tillbaka.

        Den man, som fr den, trttnat att med flykt och skam
        Ett slagflt stndigt byta mot ett annat,
        Hans tertg r gjordt, och tyst och allvarsam
        Str fr sin front han nu, besluten att g fram,
        Om ej, s bli p platsen, dr han stannat.
        Ej vill han stelna bort i polens sn,
        Ej, hellre stupa, vrmd af stridens flamma,
        Ej vrkas som ett flarn p vredgad sj,
        Nej, knna som en man och sedan manligt d;
        Och truppen, som han fr, den vill detsamma.

        Det r von Hertzens trupp. Genralen knner den
        Och vill ej fverge sitt folk i nden:
        Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa mn,
        Han kallar, bjuder, ber; men nej, de drja n,
        De trotsa honom, som de trotsa dden.
        Hvad under! Brusar han ej upp af harm
        Vid detta trots? O nej, han str betagen,
        Klar blir hans panna, blicken ljus och varm;
        Man ser, en eld r ls i djupet af hans barm,
        Och terskenet syns i anletsdragen.

        Ett gonblick, och se, hans eld har bredt sig ut,
        S lngt ditt ga hinner, sknjes branden.
        Hans ilbud flyga, nya sndas hvar minut,
        Och skaror svnga om som skyndat bort frut,
        Och Hertzens bataljon har stormat stranden.
        Sprngdt r hvart hinder fr dess segerlopp,
        En mktig hr i hjrtat genombruten,
        Och bos kmpar skynda mot den opp,
        Och Gripenberg fr fram sin tavasthuska tropp
        Med hgt hurra, i tta leder sluten.

        Se dessa mn! Von Essen djrf, vid svrdet van,
        Med Heideman och Ramsay vid sin sida,
        Se, hur i sprng de rusa fram p blodad plan!
        Och Lange, Kihlstrm, Bremer, Brijer, Nordensvan
        Och tusen n, sg, om de lrt att strida?
        Nu ndtligt lsta ur ett hopplst tvng,
        Se de med tjusning rans kransar viras,
        Lng var frnedringen de burit, lng;
        Nu har fr dem grytt opp en hedersdag en gng,
        Och med en bragd fr sekler skall den firas.

        Frgfves tapper gr sitt motstnd n en hr,
        Som sjlf till denna stund ej motstnd prfvat.
        Rajevskis blixtar skrmma ej: det namn, han br,
        S sknt, s fruktadt nyss, r dmdt att slockna hr,
        Sin trollmakt afkldt och sin glans berfvadt.
        Dock n en strid. Hans rader fly, men snart
        Med nya massor ses han spetsen bjuda,
        Och Finlands kmpar hejda ren sin fart;
        D hrs i fjrran n, men hvar sekund mer klart,
        Den stolta Bjrneborgska marschen ljuda.

        Han kommer, Dbeln, p sin vapenbroders bud,
        I strcktg har han hunnit framom tiden.
        Ett jubel hlsat ren hans knda toners ljud;
        Nu syns han. -- Adlercreutz, som eldad af en gud;
        Fr vid hans sida hans kohort i striden.
        En stund blott flammar kampens lga n;
        I nsta stund d r den ren frbrunnen,
        Och Siikajokis flt r vr igen,
        Och flyktens nesa vdd med blod frn tappre mn,
        Och deras frsta, stora seger vunnen.

        Han, som en gng p vra kala drifvor stod
        Och kunde fr sitt land dock krlek bra,
        Han, som fr detta land gt gladt sitt varma blod,
        Han, som, d allt gafs bort n, gde kraft och mod
        Att trda fram och rdda Finlands ra,
        Han hvilar nu. Den starke har ftt frid,
        I Sveas trygga jord hans aska gmmes,
        Och fven dr han kmpat sknt en strid,
        Och ingen skdar n en gryning af den tid,
        D han af Sveas stolta folk frglmmes.

        Men om i hjltars land, i sena framtids r,
        Hans bragder blekna bortfr strre minnen,
        Om vid hans namn ej mer ett hjrta eldadt slr
        Och enslig, obeskt, med ntta runor str
        Den graf, hvari han gms, den trogne finnen;
        D har hans lof, hans ra n ej dtt,
        D skall hans ande ila fver hafven
        Med stolthet till det land, som honom fdt:
        Hr glms han aldrig, hr har fr sitt folk han bldt,
        Hr skall han lefva, om ock dr begrafven.







LYRISKA DIKTER.

FRSTA DELEN.



        TILL FRANZN.

        Hjde du d ren fr sista gngen
        Hr en lskad rst,
        Du, som, lrkan lik, flg bort med sngen
        Undan storm och hst?

        Skall det land, som sg din morgons blomma,
        Sg din middags guld,
        Icke fven se din afton komma
        Solbelyst och huld?

        Glmmer du i Sveas blomsterdalar
        Fosterlandets skog
        Och vid sngerna af nktergalar,
        Huru vakan slog?

        Sen du for frn oss, har redan mngen
        Vinter setts frg;
        Men fast vren kom och fgelsngen,
        Kom ej du nd.

        Ack, i dina forna lunder drmde
        Natten lika ljuf,
        Och den minsta blommas ga gmde
        Samma dagg nnu,

        Som nr fordom sll du gick p stranden,
        Dr din hemlf flt,
        Tnkte visor, sg p midnattsbranden
        Eller blommor brt.

        Nr kring samma nejd det ter vras
        Och dess prakt slr ut,
        Vore det ej ljuft nnu att tras,
        Dr du sjng frut?

        Ja, fast Uhls gamla borg frddes,
        Fast du finner blott
        Srjande ruiner, dr du fddes,
        Dr din boning sttt,

        Vore ju dock krt att g och minnas,
        Hvar det fordom var,
        Hyddans stlle och den sngarinnas,
        Som dess flaggstng bar.

        Vinden gnyr i Auras lrosalar;
        Kom dock dit ocks!
        Mngen hugkomst dr ur askan talar
        Till ditt brst nd!

        Kom tillbaka till ett land, som famnar,
        Ack, s grna dig!
        Hvar som helst i vra skr du hamnar,
        Blombestrs din stig.

        Som en saknad vrdag skola tjllen
        Hlsa dig igen,
        Och hvart eko i de gra fjllen
        Som en barndomsvn.



        DEN GAMLES HEMKOMST.

        Flyttfgel, lik, som efter vinterns dar besker
        Sin insj och sitt bo,
        Jag kommer nu till dig, min fosterdal, och sker
        Min flydda barndoms ro,

        Sen mnga haf mig skilt ifrn den kra stranden
        Och mnga kulna r,
        Sen mngen frjd jag njutit i de fjrran landen
        Och grtit mngen tr.

        Hr r jag nu tillbaka. -- Himmel! Dr str tjllet,
        Som frr min vagga bar;
        Dr ser jag sundet, fjrden, lunderna och fjllet,
        Min vrld i forna dar.

        Allt r som frr. I samma grna skrud st trden
        Med samma kronor p,
        Och luftens rymder skalla n af knda kvden,
        Och skogens likas.

        Och bljan leker n med Nckens blomsterskara,
        Som frr s ltt och ljuf,
        Och frn de dunkla holmarna hrs eko svara
        Ungdomligt gladt nnu.

        Allt r som frr, men jag r icke mer densamma,
        Du glada fosterdal!
        Min lust har slocknat lngesen som kindens flamma,
        Och pulsen klappar sval.

        Jag vet ej mer att skatta allt, hvad sknt du ger,
        Och allt, hvad sknt du ger.
        Ack, hvad din bck mig hviskar, hvad din blomma sger,
        Frstr jag icke mer.

        Ddt r mitt ra fr de gudars harpostrngar,
        Som spelte ur din vg;
        Och lfvorna, som dansade p flt och ngar,
        Jag mer ej tersg.

        Jag gick likvl s rik, s rik frn dig, o hydda,
        Och s frhoppningsfull!
        Mig fljde knslor, i din helga skugga grydda,
        Som lofte dar af gull.

        Mig fljde dina underfulla vrars minne
        Och dina nejders frid
        Och dina goda andar, burna i mitt sinne
        Ifrn min frsta tid.

        Och nu, hvad fr jag ter frn den vida vrlden?
        En hjssa, tung af sn,
        Ett hjrta, sjukt af lidelserna, mtt af flrden
        Och lngtande att d.

        Jag fordrar d ej mer, hvad jag frlorat, ter
        Af dig, du hulda mor!
        En graf du blott mig unne, dr din klla grter
        Och dr din poppel gror.

        S fr jag drmma vid din lugna barm och njuta
        Din trogna hgnad n
        Och lefva i de blommor, ur min aska skjuta,
        Ett oskuldslif igen.



        DET DLAS SEGER.

        Fr det dla, brder, skall min lyra stmmas.
        Hur det dla segrar, fast dess framsteg hmmas,
        Hur det trotsar ondskan, hur det kufvar makter,
        Lre du vrlden, min heliga sng!

        Den frbldde trsta, om han slutat hoppas,
        Sg den bjde slafven, att hans frihet knoppas,
        Och fr hrjarns hrar och fr vldets vakter
        Tolka, att hmnaren nalkas en gng!

        Se, med stjrnprydd mantel gr den frcke bofven
        I en prakt, som fddes af de dolda rofven,
        Och af hpnad tiger den frskrckta lagen,
        Trampad i stoft, dr den vldige gick.

        Men han mter dygden med dess lugna panna,
        Och han ser dess ga p sitt ga stanna,
        Och han str besegrad, -- och af blygsel slagen,
        Sjunker till jorden hans skyggande blick.

        Se det gamla lejon, som en nejd frder;
        Dr en hjord frskingras, dr ett offer blder;
        r det stolt i knslan af sitt herravlde,
        Tryggt af sin styrkas omtliga skatt.

        Men det mrker herden, som till hjlp vill ila,
        Ser en hgre stmpel p hans anlet hvila,
        Och med kufvad stolthet, sen sitt rof det fllde,
        Flyr det att gmmas af skogarnas natt.

        Men med svrd till spira och med blod till krona
        Bland frtrda likar ses tyrannen trona;
        Och hans lag r mrker, hans befallning boja,
        Dd och frfran hans sndningebud.

        Och med bortglmd adel, med frgten ra
        Till hans ftter slafvar sina rkverk bra;
        Och af lejda skaror, som kring borgen stoja,
        Ropas han jublande ut som en gud.

        Ssom kung str brottet, och det goda dvljes,
        Sanningen frtrampas, mnskligheten sljes,
        Och den hga tanken blir en dvrgvxt blomma,
        Dignande under frrdarens hand.

        D naturen suckar, d dess tempel skndtas,
        D dess helga dagar till en natt frvndas,
        Hvar r hmnarn, brder? Nr skall hjlpen komma,
        Bringande frid fver skflade land?

        Se, af vld ej krossadt och ej skrmdt af glafvar,
        Hvilar n det dla mellan blod och grafvar,
        Och till gudabarnet stiga nglar neder,
        Ammande slumrarn med frihet och ljus.

        Men hans styrka vxer under milda hnder,
        Och hans tankes gnista sig till flamma tnder,
        Och han ppnar gat, och han skdar eder,
        Slafvar, tyranner, ruiner och grus!

        Se, d flyr hans dvala, och hans vrede glder,
        Och hans hjrta ropar om frtryckta brder,
        Och han slr p sklden, och han svr att fira
        Ljusets triumf med en frlsad natur.

        Och med kraft och vrma han sin vg betrder
        Och lik dagens stjrna sig i strlar klder,
        Och mot vinternatten kring tyrannens spira
        Snder han gldande pilarnas skur.

        Och d faller hrjarn, d frjagas natten,
        Och en gryning flammar fver land och vatten,
        Och mot morgonglansen af den nya dagen
        Skallar den heliga frihetens ord.

        Men det dla stiger fver gldjens vimmel,
        Och det vidgas stilla till en molnfri himmel,
        Och, ej skymfad lngre, ej i fjttrar slagen,
        Bor i dess famn en vlsignande jord.

        Och en tid skall komma, d basunen ropar
        Och d rymden samlar sina stjrnehopar
        Och t vanskligheten och t kaos grdar
        Vlden, som fyllde det hrliga bl.

        Men fast solar ramla frn de fasta grunder
        Och fast jorden flyktar som en suck drunder
        Och fast askan skingras af frgtna vrldar,
        Lefver och segrar det dla nd.



        LRKAN.

          Hgre uppsteg dagen,
          Gldjen och behagen
        Vcktes ur sin lnga vinterdvala;
          Vrens krans blef bunden,
          Gken gol i lunden,
        Och kring hyddan flg min knda svala;
          Luften ljd och skogen,
          Minsta fgel trogen
        Gt i stmmor spda hjrtats brand.

          Allas frjd jag hrde;
          Djupast dock mig rrde
        Lrkans ljufva lott i himlarunden.
          Varmast sgs den mma
          Om sin krlek drmma
        Och om sllheten af lifssekunden;
          Hvarje ton, hon snde,
          Dr till skyn hon lnde,
        Tycktes klinga i mitt ra s:

          Lycklig den, som inga
          Hrda bojor tvinga
        Att den fria eterns rymd frsaka,
          Som, fr sngen buren,
          Stndigt ser naturen
        I gestalterne af vr och maka!
          S jag kvdas hrde;
          Eko terfrde
        Mngfrdubblad hennes sng till mig.

          Blott med solen flja
          fver land och blja
        n till sderns hem och n till nordens;
          Kyssas frst i dalen,
          Sen i etersalen
        Sjunga knslans salighet och jordens;
          Hvilken lott du njuter,
          Hvilken frjd du sluter,
        Lrka, lrka, i din lilla barm!



        MAJSNG.

        Skna maj, vlkommen
        Till var bygd igen!
        Skna maj, vlkommen,
        Vra lekars vn!
        Knslans gudaflamma
        Vcktes vid din ljusning;
        Jord och skyar stamma
        Krlek och frtjusning;
        Sorgen flyr fr vren,
        Gldje ler ur tren,
        Morgonrodnad ur bekymrens moln.

        Blomman lg frkolnad
        Under frost och sn;
        Hstens bleka vlnad,
        Gick hon njd att d. --
        Vintern, hrjarns like,
        Som frder nejden
        Och i skfladt rike
        Tronar efter fejden,
        Satt med isad glafven
        Segrande p grafven,
        Dyster sjlf och mrk och kall som den.

        Inga strlar snktes
        P vr morgon ner,
        Ingen daggtr sknktes
        Nordens afton mer,
        Tills, af svanor dragen,
        Maj med blomsterhatten
        Gt sitt guld i dagen,
        Purpurkldde natten,
        Vinterns spira brckte
        Och ur lossadt hkte
        kallade den vva Flora fram.

        Nu ur lundens skte
        Och ur blommans knopp
        Stiga dig till mte
        Glada offer opp;
        Blott ditt lof de susa,
        Dessa rosenhckar,
        Till din ra brusa
        Vra silfverbckar,
        Och med tacksam tunga
        Tusen fglar sjunga
        Liksom vi: Vlkommen, skn maj!



        FLYTTFGLARNE.

        I, flyktande gster p frmmande strand,
        Nr sken I ter ert fdernesland?
        Nr sippan sig dljer
        I fdernedalen
        Och bcken beskljer
        Den grnskande alen,
        D lyfta de vingen,
        D komma de sm;
        Vg visar dem ingen
        I villande bl;
        De hitta nd.

        De finna s skert den saknade nord,
        Dr vren dem vntar med hydda och bord,
        Dr kllornas spenar
        De trtta frfriska
        Och vaggande grenar
        Om njutningar hviska,
        Dr hjrtat fr drmma
        Vid nattsolens gng
        Och krleken glmma
        Vid lekar och sng,
        Att vgen var lng.

        De lyckliga glada, de bygga i ro
        Bland mossiga tallar sitt fredliga bo;
        Och stormarne, krigen,
        Bekymren och sorgen,
        De knna ej stigen
        Till vrnlsa borgen,
        Dr gldjen behfver
        Blott maj dagens brand
        Och natten, som sfver
        Med rosende hand
        De spda ibland.

        Du, flyktande ande p frmmande strand,
        Nr sker du ter ditt fdernesland?
        Nr palmerna mogna
        I fdernevrlden,
        D brjar du, trogna,
        Den frjdfulla frden,
        D lyfter du vingen
        Som fglarna sm;
        Vg visar dig ingen
        I villande bl;
        Du hittar nd.



        VALLGOSSEN.

        Hur skn bland sterns skyar
        Gr dagen opp
        Och fyller flt och byar
        Med frjd och hopp!
        Ur skog och lundar skalla
        Blott gldjeljud,
        Och luftens skaror alla
        Lofsjunga Gud.

        Och molnen purpurranda
        Sin bla grns
        Och jordens fgring blanda
        Med himmelens.
        Men kllan str drunder
        S ren och ler
        Och lockar fstets under
        I sktet ner. --

        Dig, grna ng, jag sker
        nnu en gng,
        Dr klara bcken krker
        Sitt muntra sprng.
        Invid den gamla stammen
        Min torfbnk r;
        Och getterna och lammen,
        De trifvas hr.

        Hr, mellan lfvens galler,
        r ljuft att se,
        Hur morgondaggen faller
        P blommorne.
        Hr r det ltt att hra
        De sngers tal,
        Dem milda vindar fra
        Frn dal till dal.

        Hr r jag van att bida
        Mitt hjrtas vn;
        Hr sjng hon vid min sida
        Om krleken.
        O lyssnen, lamm! I knnen
        Den huldas rst;
        Snart fr jag sluta vnnen
        Mot troget brst.

        Nr solen brjat blicka
        Frn fjllets hjd,
        D ser jag ren min flicka
        P kullen rjd.
        D br hon ren i handen
        Fr mig en krans
        Af vppling, som vid stranden
        Den sknsta fanns.

        Och som jag hade vingar,
        Jag skyndar dit,
        Och snart jag henne bringar
        Med lammen hit;
        Hr stta vi oss bda
        Och kyssas d,
        Och skogens dufvor skda
        Med afund p.

        Sen sjunger hon naturen;
        Och bygden hr
        Min glla pipa, skuren
        Af vikens rr.
        Och bljans tummel stillas
        Vid insjns strand,
        Och andras hjordar villas
        Till oss ibland.

        Hvad blef ej herden gifvet,
        Hvar finns ett namn,
        Som mlar oskuldslifvet
        I dalens famn?
        Vr rikedom vi ga
        I stillhet dr,
        Och hjord och blommor sga,
        Hur stor den r.

        Ja, n d nordan ryter
        P blommans graf,
        Finns ingen il, som bryter
        Min gldje af.
        Jag sker vintertiden
        Mitt lga bo,
        Och krleken och friden
        Dr inne gro.

        Vid varma spiselhallen
        Jag sitter glad,
        Och hjorden str i stallen
        Med grs och blad.
        Jag sjunger blomstersngen
        I hyddans rund,
        Fast sommarn r frgngen
        Och blommans stund.

        Ty klden kan vl isa
        Min dal och hjd,
        Men ej min enkla visa,
        Min rena frjd.
        Om stormar gny mot tjllet,
        Det intet gr,
        Blott lugnet bor i stllet
        Dr innanfr.

        Men vren kommer ter,
        Sen vintern flytt,
        Och sippans ga grter
        Sin dagg p nytt;
        D gr jag ut och vallar
        Min hjord igen,
        Och eko terskallar
        Min stmma n.

        Dig, grna ng, jag sker
        nnu en gng,
        Dr klara bcken krker
        Sitt muntra sprng.
        Invid den gamla stammen
        Min torfbnk r;
        Och getterna och lammen,
        De trifvas hr.



        MINA DAGAR.

        I dalens skygd, dr lrkans toner skalla,
        Jag sitter hnryckt vid min flickas sida.
        Vid mina ftter kllans bljor svalla,
        Af blommor kyssta och af flktar blida.
        Jag aldrig nnsin manats ut att strida
        Mot dessa tcken, dem vi sorger kalla,
        Och ingen annan vet min gmda tufva
        n vnskapen, min flicka och min drufva.

        Jag ler, hon ler, min hulda drmda maka,
        Ty inga tomma kval vi skapa sjlfva.
        Jag sjunger hennes namn, hon mitt tillbaka,
        Och lundens lf vid vr frtjusning sklfva,
        Och tusen fjrlar blommans kyss frsaka,
        Att fver oss en blomsterhimmel hvlfva;
        Ack, skna vrld, hur stmmer ej naturen
        Med hvarje sllhet, i vrt hjrta buren!

        Hvi skulle jag med inre missljud stra
        Den harmoni, som hrskar i det hela?
        Blott rena toner genom alltet spela,
        Och rena m mitt eko terfra.
        Du, mma flicka, skall min gldje dela,
        Nr vra samljud klinga i ditt ra,
        Och, fastare i mina armar sluten,
        Till kyss frbyta lifvet och minuten.



        TILL EN FGEL.

        Sg mig, du lilla fgel,
        Dr mellan almens blad,
        Hur kan du stndigt sjunga
        Och stndigt vara glad?
        Jag hr din rst hvar morgon,
        Jag hr den hvarje kvll,
        Men lika ren r stmman
        Och tonen lika sll.

        Ditt frrd r s ringa,
        Din boning r s trng,
        Dock ser du mot din hydda
        Och sjunger hvarje gng.
        Du samlar inga skrdar,
        Och inga kan du s;
        Du vet ej morgondagen
        Och r s njd nd.

        Hur ges det icke mngen,
        Som gods och hfvor ftt,
        Som land och riken ger
        Och bor i gyllne slott,
        Men hlsar dock med suckar
        Och trbegjuten blick
        Den sol, hvars uppgngstimma
        Nu nyss din lofsng fick!

        Hur skulle icke mnskan
        Din ringa lott frsm,
        Och hon, den otacksamma,
        r mindre njd nd.
        Ditt spda hjrta krossa,
        Det stode henne fritt;
        Dock prisar du ditt de,
        Och hon frbannar sitt.

        Hvi blickar hon mot hjden
        S knotande, s kallt?
        Hvad gde hon att fordra,
        D skaparen gaf allt?
        D jordens gldje ligger
        Fr hennes ftter ner,
        Hvi ser hon stolt p slafven
        Och suckar efter mer?

        Nej, sjung du, lilla fgel,
        Om njutning hvarje gng,
        Och aldrig skall jag blanda
        En klagan med din sng.
        Kom, bygg ditt bo hvar sommar
        Invid mitt tjll nnu
        Och lr mig kvll och morgon
        Att vara sll som du.



        VRMORGONEN.

        Se, hur hrlig solen trder
        fver sterns bljor redan
        Och i guld och purpur klder
        Jorden, leende dr nedan.
        Dimman skingras, klden flyktar,
        Och naturens dvala lyktar.

        Lrkan, nyss p ltta vingar
        Buren hit frn sderns hjder,
        Sjunger, dr hon hgt sig svingar,
        Knslans hopp och vrens frjder,
        Medan, svfvande mot jorden,
        Svaneflocken hlsar norden.

        Fri och yster dansar vgen
        Mellan trdens dunkla stammar.
        Ekorn skyndar, glad i hgen
        Till sin mossbetckta kammar,
        Och dr lngt i djupa skogen
        Kuttrar dufvan, m och trogen.

        Vaggad blidt af morgontflkten,
        Grnskar nu p kern sdden,
        Och i hvita vinterdrkten
        Springer haren fver brodden
        Gmd bland buskar under granen,
        Spnner jgarn sakta hanen.

        Sparsamt nrd af lundens kyla,
        Tindrar dr en sjunken drifva,
        Medan ljusa bjrkar skyla
        Kllans sorl och tufvans vifva,
        Och den nyss uppvckte Ncken
        Rr sin silfverstrng i bcken.

        Skna vr, hur lnge rullar
        Ej din vagn kring sderns strnder,
        Innan till frgtna kullar,
        Till vr nord du tervnder,
        Och som vr s tacksam glder
        Ingen barm fr dig i sder!

        Hr du vra hymner skalla,
        Hr du, hvad han tyder, sngen:
        Att du kommer till oss alla
        Ssom friheten till fngen,
        Att p polens frusna drifva
        Finnas hjrtan ock att lifva.

        Skynda att t land och vatten
        Vfva nya hgtidsskrudar,
        Locka fjrlarne ur natten
        Och ur stoftet deras brudar,
        Och ur krleksfulla sinnen
        Jaga vinterns kulna minnen!



        TILL EN BLOMMA.

        Nyss slt du dvalan; -- gat, ej fngsladt mer,
        n med s hjrtlig gldje mot hjden ser,
        Dr morgonrodnan, af ltta skyar buren,
        I famn af purpur sluter sin brud, naturen.

        Allt r s tyst i din rund, s stilla n;
        Af vllust d de ilar, som nalkas den.
        P gyllne vingar fladdrar den dolda flrden; --
        Sg, lilla blomma, hur skn du finner vrlden?

        Du kan ej ana nnu vid flktens lek,
        Vid fjrilns hviskning och morgondaggens smek,
        Hur snart de yra vnnernas hyllning slutas,
        Hur mngen sorgsen tr p din kind skall gjutas.

        O, hvarfr gaf ej Han med sitt allmakts-blif
        En evig vr t din oskulds blomsterlif?
        Och hvarfr fr du ej se, s ljuft bedragen,
        Mot middagssoln som mot gryningen af dagen?

        S le, du lilla, n i din oskuld dr!
        Snart skall du finna, hur svekfull vren r,
        Och tnka rrd p den lyckliga minuten,
        D n du lg och drmde, i knoppen sluten.



        FGELBOET VID LANDSVGEN.

        Lilla fgel, hvarfr byggde du
        Vid den stora vgens larm din hydda?
        Var din djupa skog ej sval och ljuf,
        Stodo ej dess bjrkar lfbeprydda?
        Lyste icke morgonrodnan dr
        Lika blid och tjusande som hr?

        Bckens tysta silfverblja sam
        I de lngt, lngt bort belgna dalar;
        Hr med buller ker flrden fram
        Sina tunga, jrnbesmidda salar.
        Lugn och stillhet var den gmdas lott;
        Arma fgel, hr bor fruktan blott.

        Hvarfr bytte du mot parkens doft
        Dammet kring den ntta vgens grnser?
        Hvarfr lska mer ett hrjadt stoft
        n den frgprakt, som i lunden glnser?
        Hvarfr, fr att skda vrldens strid,
        Offra opp din obemrkta frid?

        Synes dig ej dagen ofta lng,
        Innan nattens lugn ditt tjll besker?
        Klappar ej ditt hjrta mngen gng,

        Nr ett dn sig nrmar och frker?
        Lyfter du ej ofta nog frskrckt
        Vingen, fver dina spda strckt?

        Bodde du i fjrran lund nd!
        Ingen oro dr ditt hjrta rjde,
        Ingen fruktan skrmde dr de sm,
        Om du fven n'n gng borta drjde;
        Ty fr dem naturens stillhet dr
        Vore, hvad din ltta vinge r.

        Fgel, fgel, nr de spda snart
        Brja sina fjdersegel lyfta,
        Led d utan tvekan deras fart
        Till en nejd, dit inga stigar syfta!
        Bygg och lr dem bygga dr i ro
        Nsta sommar hvar sitt lilla bo!



        SOMMARNATTEN.

        Himmel, hvilken afton, hvilken frd!
        Ser du holmens lilla blomstervrld?
        Goda Nana, i dess lunder
        Sjunga fglar kvllens under.
        Hvila rodden, lt oss vagga
        Dit i land!
        Solen ler ju n frn kullen,
        Vikens blja gungar jullen,
        Aftonvinden fr vr flagga
        Mot dess strand.
        Hr du de susande alarnes ljud?
        Ser du de grnskande ngarnes skrud?
        Njutom frjden! Snart har tiden
        Satt fr njutningen en grns;
        Nana, snart r krlekens
        Liksom sommarns stund frliden.

        Ren bland lfven blickar torpet fram;
        Skynden, flktar, fren dit vr stam!
        Ser du gubben, goda Nana,
        Ren i drrn vr kosa spana,
        Ser du flickan, hur den tcka
        Vinkar dr?
        Med sin smultronkorg i handen
        Str hon leende p stranden,
        Glad att f t Nana rcka
        Sina br.
        Hulda, du tras! Hur helig, hur skn
        r ej den hyllande krlekens ln!
        Redan hr som ngel buren,
        Njut din afundsvrda lott.
        O, hur sll r mnskan blott
        Med sitt hjrta och naturen!

        Hvad ej praktens salar fostra opp,
        Lifvets fulla njutning, lifvets hopp,
        Vxer utan ans och blommar
        Hst och vinter, vr och sommar
        I den fria bygdens runder,
        I dess tjll.
        Ser du anden, som fr stfven
        Flyr med ungarne i sfven,
        Arm och blottad och drunder
        Dock s sll?
        Ej mot palatser, som skyarne n,
        Bytte den irrande en af de sm.
        Ej fr guld, i rga brddadt,
        Ej om tusen slott hon sg,
        fvergfve hon sin vg
        Och sitt bo, i vassen bddadt.

        Kvllens blyga lskogsstjrna du,
        Blicka vnligt p vr landning nu!
        Jubla, lundens fgelskara!
        Lt er sng en brudsng vara,
        Som tv trogna hjrtan viger
        Infr er!
        Solen sjunker bakom bergen,
        Vsterns himmel mister frgen,
        Men din frg, o Nana, stiger
        Mer och mer.
        Sent m vi vnda frn frden igen,
        Morgonens strle hr finne oss n!
        Ltt r hem och vnner glmma,
        Flicka, i en lsklings famn.
        Hr i dalens blomsterhamn
        Lt oss hvila ut och drmma!



        SVANEN.

        Frn molnens purpurstnkta rand
        Sjnk svanen, lugn och sll,
        Och satte sig vid lfvens strand
        Och sjng en junikvll.

        Om nordens sknhet var hans sng,
        Hur glad dess himmel r,
        Hur dagen glmmer, natten lng,
        Att g till hvila dr;

        Hur skuggan dr r djup och rik
        Inunder bjrk och al,
        Hur guldbestrlad hvarje vik
        Och hvarje blja sval.

        Hur ljuft, ondligt ljuft, det r
        Att ga dr en vn,
        Hur troheten r hemfdd dr
        Och lngtar dit igen.

        S ljd frn vg till vg hans rst,
        Hans enkla lofsng d;
        Och snart han smg mot makans brst
        Och tycktes kvda s:

        Hvad mer, om n din lefnads drm
        Ej sekler tlja fr?
        Du lskat har p nordens strm
        Och sjungit i dess vr.



        TORPFLICKAN.

        Srjen Kandals dotter, grna lunder!
        Ssom edra blommors blida stunder
        Voro hennes glada stunder korta.
        Srjen, grna lunder! Hon r borta.

        Kan ej ddens mulna ngel skona?
        Skall naturen, att sitt fall frsona,
        t en makt, som hrjar och frder,
        Offra allt det dlaste, hon fder?

        Kan vl grafvens mossbetckta gmma
        Gldas t det skna, t det mma?
        lskas Kandals barn af ddens salar
        Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?

        O, du var s skn, begrtna flicka!
        Ingen yngling stannar mer att dricka
        Vid din bla klla, ty dr inne
        Ser han blott din saknad och ditt minne.

        O, s lnge du beskte kllan,
        Glmdes hennes tcka strnder sllan.
        Ofta, af ett ffngt hopp bedragen,
        Kunde herden dr frdrmma dagen.

        Trnans suckar, gldjens glla stmma
        Voro vid dess blja d som hemma,
        Och s lngt hon flt, den spegelklara,
        Hrdes sng och muntra fljter bara.

        Lyssnen icke, Lannas gra hallar!
        Kandals dotter gr ej mer och vallar;
        Ffngt srja edra stumma eko
        Hennes toner, som fr alltid veko.

        Tomt r nu p Vanhais betesmarker;
        Inga hjordar irra i dess parker;
        Ngon fgel blott, som hken jagar,
        Flyger dr frn trd till trd och klagar.

        Son af Vanhais, du, som frmst bland alla
        lskades af detta nu s kalla,
        Detta fordom, ack, s varma hjrta,
        Sg, hvar dvljs du ensam med din smrta?

        Tystnat har din yxa ren i skogen,
        Ty en flicka gick ej mer frtrogen
        Och besvarade din rst frn hagen,
        D du, lockande, hll opp med slagen.

        Hgt p stranden ser man nu din julle,
        Liksom om du aldrig mera skulle
        Kasta ut fr fjrdens skaror nten,
        Af hvartenda lskadt vrf frgten.

        O, bland, kyrkogrdens sorgsna pilar
        Slog du lger, dr din flicka hvilar,
        Och d dagen slcks och tndes ter,
        Sitter du vid hennes graf och grter.

        Srjen Kandals dotter, grna lunder!
        Ssom edra blommors blida stunder
        Voro hennes glada stunder korta.
        Srjen, grna lunder! Hon r borta.



        HSTAFTONEN.

        Hvi suckar du s mngen timma,
        O, trda brst?
        I nattens stund, d blida stjrnor glimma,
        Hvi bryter genom rymdens lugna dimma
        Din hemska klagorst?

        Begrter du de snabba dagar
        P lifvets ?
        r det vid minnet af en vr, du klagar?
        O, fasar du fr stoftets milda lagar,
        Att blomma och att d?

        Minns, fgeln sjng i ljusa salen,
        Han srjde ej.
        I skogens toppar tonar nktergalen;
        Dess harmonier, fdas de af kvalen
        Vid stundens flykt? -- O nej!

        Och fjriln flg i blomsterringen
        En sommardag;
        Om aftonen hans suckar hrde ingen,
        Fast domnande han snkte trtta vingen
        Och lydde dets lag.

        D eken fll fr tidens ilar,
        D bergets hll, --
        Du dre, vill du undfly ddens pilar?
        Upp den graf, dr vrldens forntid hvilar,
        Frdmer du din kvll?

        Hvem nedsteg att din lott behjrta?
        Hvem lser dig
        Ifrn frgngelsens och ddens smrta?
        Din bn r blommans bn, bedragna hjrta:
        Se hennes stoft och tig!

        Och njut den nakna knens manna,
        Minutens frjd,
        Och vandra framt med en molnfri panna!
        Du r en frmling hr, du fr ej stanna
        Frrn p ditt Kanaans hjd.

        Dr ofvan stjrnorna du ger
        Din rtta hamn.
        O glds, att allt, hvad vanskligheten sger,
        En drm blott r, som svfvar kring ditt lger
        I evighetens famn!

        Ej skrmme d den dunkla glafven
        I ngelns hand!
        Han krossar bojan blott, men icke slafven.
        Frklarad skall du blicka ned p grafven
        Frn ljusets fosterland.



        TRST.

        Dr frgten jag satt
        I min ensliga dal,
        Sg jag stjrnornas tal,
        Hur de saliga g
        fver dimmor och natt,
        Hur de strlande bo
        I det eviga bl,
        Och d flydde min ro,
        Och d tnkte jag s:

        Hur ondlig, o Gud,
        r din kraft, och hur rik!
        Blott ditt hrskarebud,
        O, en vink af dig blott,
        Och jag, stjrnorna lik,
        Genom rymderna gtt, --
        Och nu suckar jag hr!

        Och ditt vlde bestr
        Med sin eviga lag,
        Och den krona, du br,
        Skall ej hvila en dag
        fver grnande hr.
        Och du sjlf r s fri
        Som ditt hrliga ljus,
        Och en vrld r ditt hus,
        Men du ryms ej dri, --
        Och ditt barn r en slaf!

        Och du rrs ej draf,
        Att ej spiror och guld,
        Att ej seger och ljus
        r hans saliga lott,
        Men bekymmer och sorg,
        Men blott mrker och grus
        r det arf, som han ftt
        Frn sin fderneborg, --
        Och den r dock s full!

        Och ej mejas den sd,
        Som ur intet du vckt
        P omtliga flt.
        Och ej murknar det trd,
        Som i kaos du stllt,
        Fast det byter om drkt.
        Och din vrld r s vid
        Och s skn och s sll,
        Och den mts ej af tid,
        Och dess strlande dag
        Skall ej skda sin kvll,
        Men en bubbla r jag!

        Och frmga jag fick
        Att beundra din prakt,
        Men ej mer, men ej mer,
        Men att fatta den ej.
        Och du lockar med makt
        Mot din himmel min blick,
        Och jag trngtar och ser, --
        Men jag hinner den ej!

        S jag tnkte. D stod
        Vid min sida en ros
        I den hstliga vind,
        Och frspilld var dess blod
        Och dess fgring sin kos
        Och frbleknad dess kind.

        Men en irrande flkt
        Kom frn kullen och slog
        Med sin vinge en gng
        Den frtynande blott,
        Och dess stngel blef brckt,
        Och hon bjdes och dog.
        Och jag mrkte upp,
        Hur hon somnade godt,
        Fast dess slummer blef lng, --
        Och d tnkte jag s:

        Se, hvi klagar vl jag
        fver vld, fver vld
        I den Eviges lag?
        Som en frmling blott, stlld
        I mitt jordiska fr,
        Skall jag blomma i tvng,
        Men det tvng, jag bebor,
        r det sllaste tvng,
        Ty en gng skall det d, --
        Och jag hoppas och tror.



        KRLEKENS FRBLINDANDE.

        Spd nnu lg krleksguden
        I den mma modrens armar,
        Lik en stjrna, som om kvllen
        Du i kllans skte sg.
        Eterns silfverglans sig snkte
        Dagglik ned upp hans panna,
        Och en evig frg af rosen
        I hans kinder gmde sig,
        Medan lppen log, omflktad
        Af Olympens nektarngor,
        Och de drmda segrars gldje
        Lekte oskuldsfull p den.

        Paphos drottning, frjdbetagen,
        Gt en tr i knslans fullhet

        Och i gossens spegelga
        Sg sitt anlete och log.
        "O", hon suckar, "m bestndigt
        Till ett minne af min sllhet
        Samma bild i samma ga
        Genom vrlden flja dig."

        Nu, hvem undrar vl, att Eros
        Svfvar ibland oss frblindad,
        Fast hans blick ej skyms af bindel,
        Ej af mrkrets skuggor hljs?
        fven ibland knens trnen
        Ser han blott Olympens salar
        Och i trollets armar fven
        Endast huldgudinnans bild.



        FLICKANS KLAGAN.

        Hjrta, hjrta, hade jag dig framfr mig!
        Lge du, oroliga, i min hand hr,
        O, d skulle hastigt min trogna omsorg
            Bringa dig lugnet!

        Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga,
        Fra, sakta vyssjande, fram och ter,
        Tills du upphrt klaga och njd din plga
            Glmde i smnen;

        Men nu bor du slutet i barmens fngsel,
        Otillgngligt stngdt fr hvar vnlig hyllning,

        Blott fr honom blottadt, som oupphrligt
            Rubbar din hvila.



        TILL ORON.

        Ja, ljufva oro, lngta, o lngta n!
        Af ingen gldje, vore den n s rik,
        Af ingen brddad njutning lugnad,
        Sucka mot sllare frjder stndigt!

        Nyss var din nskan endast en vnlig blick
        Af trnans ga; -- nu, d hon sknkte den,
        Stig hgre och begr dess frst
        Himmelska kyssar och strid och trna.

        Och nr p purpurlppen ej blomstrar mer
        En enda ros, hvars nektar du icke sg,
        S skynda blott att nya skrdar
        Under den svllande sljan tr.

        Ja, hulda oro, hrska med dubbel kraft
        I mina dror; dikta vid hvarje ny
        Erfrad segerkrans en annan,
        Vinkande dlare n i fjrran.

        Dig m den slappa dren frbyta mot
        Ett lik af sllhet, som han benmner frid,
        Och i sitt skal af lugn och dvala
        Krla, en mussla, p dets strnder.

        Jag lskar dig! -- Hvem r det, om icke du,
        Som tvungit mig att ska det ppna haf
        Och med dess bljor, med dess stormar
        Jublande kmpa om lifvets frjder?

        Du skall mig flja, saliga ngel, du
        Skall egga mig att njuta min lefnads dag,
        Och nr den sluts, skall du i grafven
        Jaga mig opp ur min domning ter.

        Och ofvan solens bana och stjrnornas
        Skall du mig flja, -- skall i min himmel n
        Vid salighetens tmda mjdhorn
        Lra mig sknare vrldar drmma.



        DEN LSKANDE.

        Solen brgas, skymning nalkas,
        Nejderna af daggen svalkas,
        Rosenvingad svfvar kvllen
        Till frtrogna dalar ner.
        Srad af Cupidos pilar,
        I sitt ppna fnster hvilar
        Selma och frn trnga cellen
        Utt fltet ser.

        Intet ljud af lskarn hres,
        Intet vnligt budskap fres
        Till den mma flickans ra
        Om hans ltta ankomst n. --
        Ser hon, smktande och trogen,
        Bort mot ngen, bort mot skogen,
        Endast skuggor dr sig rra,
        Flyktande igen.

        Trar skymma hennes blickar,
        Hjrtat klappar, pulsen pickar,
        Tysta suckar smyga sakta

        Frn dess lppar d och d.
        Men frgfves, -- svaret drjer;
        Hvad hon dljer, hvad hon rjer,
        Endast sklmska flktar akta
        Flyktigt drupp.

        Hret fladdrar, spridt i vinden,
        Ltta flammor frga kinden,
        Hvita skuldror sklfva nakna
        Under daggens kulna regn.
        Himlen mrknar, -- trnan fasar,
        Skurar smattra, stormen rasar.
        Grymme, skall hon lnge sakna
        n ditt varma hgn?

        Hvar minut ett hopp frder,
        Och hon fryser, och hon glder,
        Nu ett rof fr knslans lgor,
        Och fr nattens vindar nu.
        Sljans skygd r fvergifvet,
        Ingen grdel fngslar lifvet,
        Fria svalla barmens vgor;
        Yngling, hvar r du?

        Men han kommer. -- Jubla, trna!
        Lifligt, som en klarnad stjrna.
        Brt han fram ur parkens galler,
        Och mot dig hans kosa strcks. --
        Redan str han sll vid mlet,
        Sakta rasslar nyckelhlet,
        Fnstret sluts, gardinen faller,
        Matta lampan slcks.



        TILL MIN SPARF.

        Dig skter jag, min lilla sparf, s grna
        Och rknar vl ibland
        Med trar i mitt ga hvarje krna,
        Du plockar ur min hand.

        Jag lskar dig, fastn din fjderslja
        Af ingen fgring ler;
        Jag knner dig, fast ej din nbb kan rja
        Den ton, ditt inre ger.

        Din skrud r mrk som natten, och din tunga
        r stum och tyst som den.
        Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga,
        Du kan blott vara vn.

        Dig kallar mngen ful och undrar fver
        Att jag dig ga vill;
        Men du r m och trogen, -- hvad behfver,
        Hvad fordrar jag vl till?

        D andra gcka dina enkla klder,
        Ser du p mig s huld,
        Och jag ej gfve frn din kropp en fjder
        Fr prlor och fr guld.

        De prisa siskans driller, de behjrta
        Kanarierns glla rst; --
        Jag skte blott en varelse, ett hjrta
        Att vrma vid mitt brst.

        Ej krleken vid ytans glitter drjer,
        Ej mttas han draf;
        Hans vllust r den tacksamhet, han hjer,
        Den sllhet, som han gaf.

        Nr du i menls gldje pickar stilla
        Den hand, du sitter p,
        Belnar du ej d min vrd, du lilla,
        r du ej vacker d?

        Frtroligt skall jag ska att beslla
        Din lefnads snabba vr,
        Och nr du dr, skall p din graf jag flla
        En blomma och en tr.



        BEGRAFNINGEN.

        Tempeltornets dystra klockor hrdes,
        Mot dess port en svartkldd skara rrdes,
        Och en yngling, skrdad ifrn vren,
        Buro de p bren.

        Sakta snktes slumrarn ned i mullen,
        Fredligt rundades nyo kullen,
        Och ett enkelt kors blef stlldt af sorgen
        P den trygga borgen.

        Nu, nr lifvets sista grd var slutad,
        Brt det tysta tget opp, -- men lutad
        Mot en alm, som sig i nejden hjde,
        Kvar en flicka drjde.

        Och hon drjde dr, tills allt blef de;
        D till grafven gick hon, till den dde,
        Och en lilja, som hon bar i handen,
        Offrade t sanden.

        Och den trogna satt och grt p stllet
        n, nr solen sjunkit bakom fjllet
        Och den bleka, nattomhljda stjrnan
        Uppgick fver trnan.

        Nsta morgon blef hon n dr funnen,
        Men dess treklla var frrunnen,
        Och mot korset, som hon slt med armen,
        Slog ej mera barmen.



        TILL FRIGGA.

        Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod!
        Ej din prla jag skt, strlande ocean!
        Friggas hjrta mig lockar,
        Rjdt i trade gats dagg.

        O, hur ringa fr mig vore en grnsls vrld,
        Med dess solar af guld, med dess demanters sken,
        Mot den vrld, jag med henne
        Hnryckt gmmer i sluten famn!

        Hvad af stoftet hon lnt, hvad hon af himlen har,
        Kan jag skilja det mer, n p vr sommarsky
        Hvad blott aftonen mlar
        Eller morgonens blomsterhand?

        Tanke svindlar och syn, nr i dess blick jag ser,
        Liksom sge jag ned i ett omtligt djup,
        Tills jag spritter ur dvalan
        Vid en kyss af dess purpurmund.

        Sg, hvar fostrades du, leende ngel; sg,
        Tills du snkte dig ned och t ditt rosentjll
        Gaf gestalten af Frigga,
        Att frskna min vandring hr?

        Mulnar banan ibland, skjuter ett trne fram,
        Suckar anden en gng, tryckt af sin bojas ok,
        O, hur saligt att ila
        I den lskades armar d!

        Jorden smeker min fot, ljuf som en vrvind dr,
        Lifvets fjttrande tyngd ltt som en bubbla knns,
        Och af svallande pulsar
        Vaggas sjlen till gudars ro.



        UNGDOMEN.

        Bland de makter, som p jorden trona,
        Br blott vanskligheten sker krona;
        Dden kan ej strtas, kan ej skona,
        Och hans lia rostar ej.

        Yngling, bfvar du fr hrjarns spira,
        O, s lr att stundens hgtid fira!
        Vet, en evighet af lif kan spira
        I ett enda gonblick.

        Jord och himmel ges af minuten,
        Jord och himmel kan i den bli njuten;
        Hg och rik och grnsls, fast frfluten,
        Kan den bli hos minnet kvar.

        Men ej tanken dock, af lagar bunden,
        Knslan r den makt, som adlar stunden,
        Knslan ensam skrdar i sekunden
        Mer n tusen sekler stt.

        Jubla, yngling! Gudalnet blommar
        n i dina pulsars varma sommar;
        n uti ditt hjrtas helgedomar
        Lefver knslan stark och ung.

        Men de flykta, men de domna sakta,
        Dessa stunder, som din sllhet vakta;
        ldern nalkas, yngling, lr att akta
        Sknkerna af lifvets vr!

        Njut, s lnge n din majdag varar!
        Ingen blomma hstens stormil sparar,
        Ingen blid, frtrolig sol frklarar
        Vinterns lnga, kulna natt.

        Hvarfr skulle du i ffng mda.
        Gldjens enda, korta dar frda?
        Hvarfr med ditt friska hjrtblod fda
        Slumpens och bekymrens nyck?

        Krleken dig manar; -- hr du buden
        Af den spda, segerkrnta guden?
        Ej blott trnan famnar du i bruden,
        Alla vrldar famnar du.

        Rankan svajar, purpurdrufvan blder,
        Gldje blott i hennes nejder glder,
        Kungasalig vandrar tiggarn, brder,
        Under rankans krona bjd.

        lska, yngling! -- Hjrtats lgor svalkas;
        Drick! -- En vinter utan drufvor nalkas;
        Lef och glds och njut och le och skalkas!
        Frost och domning flja sen.



        DEN VNTANDE.

        Hur lng ar vgen? Kort fr det friska sinnet,
        Men lng, ack, lng fr det sjuka hjrtats vntan.
        Nr skall hon komma, nr skall den hulda sjunka
        Sll i min svallande famn?

        Hit skall hon nalkas, valde hon n att nta
        P skogens sandiga stig den spda foten,
        Hit, om hon lskat bljan och djrf i jullen
        Klyfver den spelande vg.

        Frn uddens hll, i skygd af den krkta tallen,
        Vill jag en spanande blick i vxling snka
        P stigen n och n p det spegellugna
        Sundets bestrlade lngd.

        Hr vill jag lyssna; -- tystnen, o sngarinnor
        I skogens toppar, er sng begr jag icke;
        Nej, blott ett sakta ljud af ett rslag fjrran
        Eller den lskades steg.

        Frgfves! Ej ett bud frn den hulda stillar
        Mitt ras lngtan; blott finkens driller domna
        I nejdens lugn, och stundom i ekos skte
        Gkens melodiska suck.

        Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast
        Af rdda fr, som i damm tillbaka vnda;
        Ser jag lngs bljan; -- endast en skara msar
        Glimmar i aftonens brand.

        Men du, hvars gas strlar p en gng famna
        Planetens segrande lopp, atomens dvala,
        Sg, frrn du sjunker, gldande sol, hvar r hon?
        Sg, hvar den lskade r!

        Frgfves! Lik en kung, frn din hga bana
        Kringstrr du hfvor, men hr ej barnens suckar;
        t mig, som tigger endast ett svar om henne,
        Sknker du strmmar af guld.

        Hvem skall jag frga? Mnne den muntra lrkan,
        Som nyss med brgade vingar sjnk ur molnet?
        Hvad? Eller hken, dr han med spnda segel
        Skter sin luftiga jakt?

        Ack, hvarje pulsslag ker mitt kval, min saknad;
        Frrdiskt nra bedragna sinnen hoppet,
        Och hoppet ter blser med falska lppar
        Lga i krlekens gld.

        Ej svalkar aftondimman, ur viken stigen,
        Ej daggens yppiga skur mitt hjrtas trnad,
        Ej nattens vind, som, susande kringom klippan,
        Smeker min kyliga lock.

        Till hvila gr naturen, alltmer frbreder
        Den tysta skuggan sitt tcke fver jorden;
        I hvarje blomma svller en stilla brudsng;
        Ensam frsmktar blott jag.



        FRD FRN BO.

        Ren fladdrar seglet, jullen r lossad ren.
        I styret fattar ynglingens skra hand,
        Och skn och rodnande i stfven
        Sitter vid ran en landtlig trna.

        Ej tyngs den lilla, vaggande bten mer
        Af mjlk och frukter; stfvorna tmda st,
        Och kram och hgtidsdrkter gmmas
        Nu i den stdade ppelkorgen.

        Men aftonvinden lefver nyo opp,
        Och Auras vimplar peka mot fjrden hn,
        Och seglet fylls, och afsked vinkas
        Gldtigt t jullarnas mngd vid stranden.

        Och nu, o stad, farvl, och ett lngt farvl!
        Snart skall jag mer ej skda ditt stolta prl,
        Ej mera hra dina vagnars
        Dnande larm p de fulla torgen;

        Men vandra ostrd kring i en lugn natur
        Och se dess prakt, ej rubbad af mnskohand,
        Och lyssna sll till bygdens tungor:
        Fglarne, eko och silfverbcken.

        Ren ppnar mot oss fjrden en vidgad famn.
        P afstnd ser jag stranden af Runsala,
        Dr mellan sekelgamla ekar
        Nymferna vrda Choraei klla.

        Frid med din aska, skald frn mitt fosterland!
        Som jag du ofta vaggat p Auras vg
        Och ofta, ofta lngtat ter
        Hn till din dal och dess grna vakter.

        Men kosan styrs mot ster; -- den lnga sjn
        Str som en ndls spegel fr gat fram,
        Och hvita ssom svanor klyfva
        Segel vid segel dess blanka yta.

        Men solen sjunker, vindarne tyna af,
        I skogen somna ljuden af fglarne;
        Blott hr och dr en bygdens trna
        Lyfter sin re och ler och sjunger.

        Men lifvets glada drm vid naturens barm
        Och hjrtats lngtan och trnans blyga kval
        Och hoppets frjd och minnets vllust
        Svfva i tonernas famn kring sunden.

        Det mrknar ej, det ljusnar ej, -- hrligt hvlfs
        En natt af silfver, bytt mot en dag af guld,
        Kring jullen, dr den sakta nalkas
        Fjrden, som klyfves af Lemos udde.

        Med frjd och vemod ser jag de nejder nu,
        Dr du, begrtne yngling, din lager brt,
        Dr, Ramsay, du kring skyddad fana
        Samlade flyende kmpar ter.

        Med vemod, nr jag tnker: du togs s ung
        Frn hoppets skna vrld, frn ditt kmpalif;
        Med frjd dock, nr jag tnker: hjlten
        Bldde fr ran och fosterlandet.

        nnu med vrdnad tycker sig skrens son
        I skumma ntter skda din vlnad dr
        Och, allt som strandens granar susa,
        Hra din manande hrskarstmma.

        S styrs bland lugna minnen vr glada frd,
        Tills Vapparns vida fjrd r tillryggalagd
        Och sundet med sitt tempel fjrran
        Bjuder oss in i sitt trnga skte.

        Dr ser jag kullens grnskande bjrkar ren; --
        Min sllhets stumma vittnen, jag hlsar er
        Och dig, o hydda, byggd p stranden,
        rnad t mig fr den korta sommarn.

        Mottag mig nu och lt mig en vingad stund
        Bland smn och drmmar bo i din stilla famn!
        Nr frsta morgonstrlen glder,
        Vntar mig Frigga p kullen redan.



        HVAD JAG R SLL!

        Hvad jag r sll! -- I lifvets morgontimmar
        Kring hoppets blanka sjar svfvar jag,
        Lik seglaren, som i sin julle stimmar
        P vikens spegellugn en sommardag;
        Hvarthelst han ser, en lfprydd kulle sklfver,
        En blomrik tafla tindrar fr hans syn,
        Och strlfull himlen sig dr ofvan hvlfver,
        Och strlfull ler den under vattnets bryn.

        Hvad jag r sll! -- St icke jordens lnder,
        En grnsls bana, ppen fr min gng?
        Har jag ej skatter nog i mina hnder,
        Min stmda lyra och min glada sng?
        Har jag ej sprk, som talar till en annan,
        Om n bland sderns nakna barn jag gick:
        Det friska lugnet p den ljusa pannan
        Och krlek i det fria gats blick?

        Hvad jag r sll! -- I tusen former dansar
        Det skna idealet kring min stig,
        Och ran str vid vgens slut med kransar
        Och vinkar leende och kallar mig.
        Oddlighetens lugna sol frgyller
        Det ml, jag sker, trnande och varm,
        Och ingen lg, fraktlig tvekan fyller
        Min djrfva, stolta, ungdomsfriska barm.

        Hvad jag r sll! -- En trogen flicka delar
        Min mhet, mina minnen och mitt hopp.
        Finns ngon frjd, som i min lycka felar,
        Den sker jag i hennes armar opp.
        Fr hennes blickars oskuldsfulla vrma
        Uppblomstrar hrligt mina knslors vr,
        Och ssom fjrlar hennes kyssar svrma
        Omkring det eden, i mitt hjrta rr.

        Hvad jag r sll! -- Nr lifvets morgon viker,
        Str mig dock lyrans milda trst igen.
        Hvad jag r sll! -- Nr fven lyran sviker,
        Har jag kanske ett namn till trst fr den.
        Men om af ryktets tunga jag frglmmes,
        r mig likvl min hulda flicka kvar;
        Och om ock hon fr mina blickar gmmes,
        Har jag dock minnet n af hvad jag var.



        MTET.

        Hon stod vid hasselhckens drr,
        Den flicka, som jag lskar mest,
        Och hennes blick, s yster frr,
        Var nu med stilla vemod fst
        P tufvan, dr frleden kvll
        Hon vid min sida satt s sll.

        En trbegjuten ros hon bar,
        Ett minne, som jag sknkte dr.
        Hon trodde, att jag fjrran var,
        Och jag var henne dock s nr;
        I nrmsta buske gmd jag lg
        Och trades och sg och sg.

        Dr stod en bjrk frn fordomtid
        Och grnskade och vxte fritt;
        Den bar min flickas namn, -- bredvid
        Bar den i ljusa barken mitt.
        Ttt till hvarann jag bda skar
        En afton, d jag ensam var.

        Det var s krt fr hennes hg
        Att se dem vara dag frn dag. --
        Nu stod hon suckande och sg
        Den flydda vnnens knda drag
        Och skref, en sorgsen vers dit ner
        Ur Ingborgs klagan af Tegnr.

        Och jag blef tyst och gmd nd
        Och lt min flicka plga sig.
        Det var s ljuft att tnka p
        De kval, den hulda led fr mig;
        Blott drfr var jag otacksam
        Och skyndade ej genast fram.

        Men fjriln flg till blommans knopp,
        Och blomman gaf sin purpurmund;
        Och trasten sjng i bjrkens topp,
        Och hennes make kom p stund;
        D nmnde jag min flickas namn,
        Sprang opp och flg i hennes famn.



        TILL EN FLICKA.

        Flicka, sg hvad magiskt tvng det r,
        Som mig stndigt till ditt hjrta jagar?
        Sg mig, hvarfr lngtar jag att dr,
        Endast dr frdrmma mina dagar?

        Hvarfr r den skna helgedom,
        Dr naturen som prstinna drjer,
        Fr min blick s stel, s gldjetom,
        Om ej dig jag bland dess under rjer?

        Ssom jag i stoftets bojor snrd,
        Ssom jag ett rof fr dets blja,
        r fr mig du mera n en vrld,
        Fast den minsta buske kan dig dlja.

        Hulda, lnge, innan dig, jag sg,
        Var jag lskad, lskande tillbaka;
        Ofvan molnen, dr mitt hemland lg,
        gde jag frut en dyrkad maka.

        Rikare var hennes barm n din,
        Hennes kyss var mera full att njuta;
        Vid som himlen var dess famn, och min
        Var dock ej fr trng att henne sluta.

        O, hur mnstrar jag ej mngen gng
        Dessa minnen ifrn fadershuset!
        Hvad jag lskat ssom fri en gng,
        lskar jag nnu, fast smidd vid gruset.

        Flicka, ej din tjusande gestalt,
        Frgen ej p dina rosenkinder,
        Nej, en krlek till det stora allt
        r den makt, som vid din famn mig binder.

        Jord och himmel ger jag i dig,
        Kan i dig blott till mitt hjrta pressa;
        Undra drfr ej, att du fr mig
        r s dyr, s dyr som bda dessa.



        DEN TILLFRISKNANDE.

        O, lt mig sitta tyst p din bdd och skda,
        Hur vren sakta spirar ur vinterns dvala
        Och purpursmyckad, blomsterbekransad ter
        Lofvar mig gladare dar.

        Jag satt ej lngesen vid din sida, flicka;
        Din hy var hrjad d och ditt ga mulnadt,
        Och ddens blekhet lg som en dyster drifva
        fver ditt anlete bredd.

        Nu har han flyktat. Leende strlar ter
        Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol,
        Och p de blida kindernas vrma svlla
        Rosor och liljor igen.

        Och alla ljen, alla de sm kariter,
        Som skrmda flgo unnan den kulnes spira,
        Frsamlas ter, n kring din ljusa panna,
        n kring din yppiga mun.

        De tckas lekar vill jag en stund betrakta,
        Hur, fjrillikt, de hylla hvar nyfdd sknhet,
        Tills sjlf med fjrilns mod jag mig lifligt snker
        Ned fr att leka bland dem.

        Fr hvarje tr, jag gt p din vinter, flicka,
        Skall d din vr mig sknka en vacker blomma;
        Fr hvarje suck, din bleknade lpp mig kostat,
        Ger mig den friska en kyss.



        VAGGSNG FR MITT HJRTA.

        Sof, oroliga hjrta, sof,
        Glm, hvad vrlden har ljuft och ledt!
        Intet hopp din frid frstre,
        Inga drmmar din hvila!

        Hvarfr ser du mot dagen n?
        Sg, hvad vntar du mer af den?
        Fr de djupa sr kanhnda
        Ngon helande blomma?

        Arma hjrta, slut gat till!
        Dagens rosor du prfvat nog;
        Blott i smnens dunkla lustgrd
        Gror den stngel, dig lker.

        Sof, som liljan, hon slumrar bort,
        Flyktigt bruten af hstens vind.
        Sof, som hinden, tyngd af pilar,
        Somnar in och frblder.

        Hvarfr srja frflutna dar?
        Hvarfr minnas, att sllt du var?
        En gng mste vren vissna,
        En gng gldjen, o hjrta!

        fven du har din majdag sett;
        Hvad, fast icke den evig blef!
        Sk blott ej dess milda lga
        n bland vintriga skuggor!

        Minns du sllhetens stunder n?
        Lunden grnskade, fgeln sjng,
        Och ditt krleksfulla tempel
        Var den doftande kullen.

        Minns du famnen, som slt dig dr?
        Minns du hjrtat, som skte dig?
        Minns du n den kyssbetckta
        Lppens domnande eder?

        D, nr ga i ga sg,
        Knsla speglad i knsla lg,
        D var tid att vaka, hjrta,
        Nu att slumra och glmma.

        Sof, oroliga hjrta, sof,
        Glm, hvad vrlden har ljuft och ledt!
        Intet hopp din frid frstre,
        Inga drmmar din hvila!



        BARNDOMSMINNEN.

        Jag minns en tid, jag minns den hvar minut,
        D lifvets maj p mina kinder gldde
        Och i min spda barm en ros slog ut,
        Hvars fgring inga stormar n frdde.

        Hur sll jag lefde i min oskuld d,
        Lik morgonstundens frsta flkt i dalen!
        Min frjd var ren som ljuset i det bl,
        Och ltta ssom daggens prlor kvalen.

        D tycktes gldjen bo i hvar gestalt
        Och jorden le, liksom af nglar buren,
        Och vindens susning, bckens sng och allt
        Var barn som jag och lekte med naturen.

        Men snart du flydde, skna barndomsvr,
        Att aldrig vrma detta hjrta mera.
        Ack, lundens fgring knoppas r frn r,
        Men lifvets blomma en gng och ej flera.

        Frgfves, sen dess, purpur tynat af,
        Du vattnar hennes rot med trefloder;
        De bleka bladen ska blott en graf,
        Och stngeln sjunker mot sin kalla moder.

        O, snart ju ila dessa stunder bort,
        Som offras hr t strfvandet och hoppet!
        D mnskans bana mttes ut s kort,
        Hvi skall dess gldje vissna under loppet?

        Mot dig jag blickar, tid, som har frgtt,
        Som seglarn p sin srjda strand tillbaka;
        Ack, le och njuta, det var barnets lott,
        Och ynglingens r strida, och frsaka.

        Hvad r den vrld, som ljusnar fr mitt hopp,
        Den palm, hvarom min djrfva aning talar,
        Emot den hydda, dr jag vxte opp,
        Och kransarna uti min barndoms dalar!

        Dock klagar icke jag. -- Den frjd, som var,
        Skall hjrtats dufvobud ej terfinna;
        Blott, ljufva minne af frflutna dar,
        Blif du min trogna fljeslagarinna.

        Kanske nnu vid vgens slut en vn
        Fr den af brdor tyngda vandrarn mmar,
        Kanske att lderdomen ger igen
        Min forna frid och mina barndomsdrmmar.

        Nr, bjd mot stafven i min matta hand,
        Jag ser det rum, dr inga sorger agga,
        D skall jag stappla njd till grafvens rand
        Som fordom mngen afton till min vagga.



        VID EN VNS DD.

        Frgnglig var d den slla lott,
        Mig brydde;
        Lik vrdagsflkten den smekte blott
        Och flydde.
        Ack, ljuft jag drmde,
        Jag mig frglmde;
        Men snart kom den, som min gldje gmde
            I grafven.

        Hur krt, hur mt jag n nmner dig,
        Du flydda,
        Du hr mig ej, du ej ppnar mig
        Din hydda;
        Min tr ej rcker,
        Min suck ej vcker
        Det brst, som stoftet och natten tcker
            I grafven.

        Dock, mma vn, fast fr dets slag
        Jag dignar,
        Min sorg r ljuf, och min smrta jag
        Vlsignar;
        Ty du har vunnit
        Och friden hunnit:
        Det lugn, jag mist, du frdubbladt funnit
            I grafven.

        Ja, lycklig du, som din staf har fllt
        Och somnat;
        P jorden r blott det hjrta sllt,
        Som domnat.
        Mot det, tiden,
        Mot stormen, striden,
        Hur lugn r hvilan, hur djup r friden
            I grafven!

        Sof, slla ande, frn flrden skild
        Och kvalen,
        Sof stt som daggen, om kvllen spilld
        I dalen;
        Tills gryningsstunden
        Bestrlar runden
        Och vcker slumrarn ur morgonblunden
            I grafven.

        Det fr till lif, som i mnskan gms
        Af ljuset,
        I mrkrets fjttrar ej evigt glms
        I gruset.
        Hvad dden fller,
        Han terstller,
        Och knoppen blott, hvarur blomman vller,
            r grafven.



        FVER ETT SOVANDE BARN.

        Hur sll i vaggans famn du hvilar n,
        Hur obekant med villorna och flrden!
        Din bdd -- af modershand bereddes den,
        Din ro -- af syskon frn den hgre vlden.

        Som morgonlugnet kring en kllas bl,
        S frid din lefnads oskuldsblja sfver;
        Ty tidens vinge slog ej n drp,
        Och det gick ej n med storm drfver.

        Du ler: -- o, rjdes dock en gng fr mig
        Den bild, som leker i ditt slutna ga!
        Det r ej jorden n; som tjusar dig,
        Det r ett minne frn det fjrran hga.

        Sof, spda barn! Hur ljuf r ej din lott,
        Med blommans lif att hjrtats lif frena!
        I dina blickar hrske slummern blott
        Och drmmens ngel i din barm allena!



        P ETT BARNS GRAF.

        Hvem mtte ut din strid s kort,

        Sg, spda barn, som slumrat bort
        Frn jordens frjd och smrta?
        Dess vr du endast skda fick,
        Dock bodde trar i din blick
        Och oro i ditt hjrta.
        Nu r ditt lugn dig terstlldt,
        Nu sofver du s djupt, s sllt,
        Som under sn och ilar
        Den fallna blomman hvilar.

        Den lott r ljuf, den seger skn,
        Att ren till dagens fulla ln
        Fr morgonvkten fllas.
        Ack, mngen gick i sorgens dal,
        Som sg det gry, betryckt af kval,
        Och fridls sg det kvllas,
        Men kom ej ssom du likvl
        Med ren och obeflckad sjl
        Vid Herrens vink ur kvalmen
        Till skuggan och till palmen.



        LIF OCH DD.

        Lifvets ngel satt p skaparns hgra arm,
        Nedanfr lg jorden i sin barndom n;
        Och den Hgste sg ifrn sin hjd med harm
        Ren den frsta synd, som vxte opp p den.

        Flyg, s sade Gud till lifvets ngel d,
        Straffande till jordens skuldbehljda dal!
        Ingen frjd skall evigt blomma mer drp,
        Intet vsen fly frgnglighetens kval.

        Och Guds sndebud flg ned till syndens land,
        Svingande sin lia, som hans herre bjd;
        Och nr stoftets son sg spren af hans hand,
        Nmnde han frskrckt den ljusa ngeln _Dd_.

        Och den hge skrdarn skonar ej. -- Hans glaf
        Krossar rtens ringhet, krossar ekens prakt.
        Hg och lg och rik och fattig, kung och slaf,
        Alla bfva fr hans allvar, fr hans makt.

        Men utaf de offer, som han fller hr,
        Samlar han det dla, som lg gmdt i dem,
        Skiljer det frn grusets smitta blott och br
        Allt frsonadt ter till sin Gud, sitt hem.



        TILL DEN LDERSTEGNE.

        Srjer du en tid, som r frfluten,
        dle gamle, dr du tyst och sluten
        Skrider fram i lderns kulna dal?
        Tnker du med saknad p de stunder,
        D du nrde knslans rika under
        Och den ungdomsvarma pulsen svllde
        n af salighet och n af kval?

        Ingen vllust spirar p din bana
        Krlekens och rans djrfva fna
        Svajar fjrran frn din de stig;
        Njets blida, balsamfyllda flktar,
        Flickans rosor och pokalens nektar
        Lifva sjuklingen och lifva slafven,
        Ack, men lifva icke mera dig.

        Lna dig fr mdorna och striden
        Dessa lemmar, stmplade af tiden,
        Denna lngtan, som sitt ml ej hann?
        Eller gmmer det frdda tjllet
        Ngon njutning, ngon skatt i stllet
        Fr den gldje, som kom in med vren
        Och som gckande med den frsvann?

        Ja, i djupet af ditt inre vcktes
        Fr hvar trnad, som af tiden slcktes,
        Hgre njen, renare begr.
        Ack, vi skda blott din yttre slja,
        Blott de fror, som din panna plja,
        Icke fridens ngel i ditt hjrta,
        Ej det eden, som han skapat dr.

        Se, nr dagens purpurlgor glimma,
        Tjusar n en guldbestrlad dimma,
        n en blomma, i sin knoppning rjd.
        Frst nr solens milda flamma brgas,
        Flyr det blndsken, hvaraf gruset frgas,
        Och i ofrgnglig sknhet tindrar
        D det stjrnbestrdda fstets hjd.

        S, nr lderns lnga afton skymmer,
        Flykta sjlens jordiska bekymmer,
        Och dess himmel gr frklarad opp.
        r det svrt att lifvets dag frsaka,
        Kan du nska dig dess glans tillbaka,
        D din kvll r ljus som stjrnerymden
        Och omtligt ssom den ditt hopp?

        Allt, hvad fordom du som ljufvast tnkte,
        Allt, hvad strfvandet och lyckan sknkte,
        Str ett bleknadt intet fr din syn,
        Som fr vandraren p Alpens hjder
        Dalens dofter, fjrilar och frjder,
        Nr han fjllets fria hjssa hunnit
        Och af eter svalkas ofvan skyn.

        O, hvad r den sllhet, hr vi ske?
        Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spke,
        Ur sin natt af fantasin befalldt.
        Trnfull strckes famnen till dess mte,
        Jublande vi sjunka i dess skte,
        Men som rk omsluter oss fantomet,
        Fridlst, mulnadt, gycklande och kallt.

        Lycklig du, som flrden mer ej drar;
        Lgnerna af jordens falska vrar
        Har du lrt att fatta med frakt.
        Inga skiften n ditt trygga lger,
        Hvad du hoppas, hvad du skt och ger,
        Fostras ej i ddlighetens parker
        Och frvissnar ej med deras prakt.

        Skygd mot villorna och mot passionen
        Och ett minne, huldt som harpotonen,
        Och en graf, som vinkar och som ler,
        Och en rst, som bakom grafven talar,
        Kallar, bjuder, trstar och hugsvalar:
        Dr den sllhet, som du eftertraktar
        Och som ldrens stilla bana ter.

        Hell dig! Undan stormarna och ren,
        Hg och segrande i silfverhren,
        Vandrar du mot evighetens rand,
        Seglarn lik, som, ren af lugnet vaggad,
        Ser p afstnd oceanen fradgad
        Och med gldjens hvita vimpel hlsar
        Strnderna utaf sitt fosterland.



        BARDEN.

        I dalens famn frflt hans barndomstid,
        Hans lif var lugnt som kllan vid hans hydda.
        Hvar nyfdd dag kom rik af hopp och frid,
        Och ingen oro tog han frn den flydda.

        Han sjlf ej drmde om sin framtid n,
        Och ingen anade hans kall med ren.
        Hans vrld var trng; dock storhet fanns i den,
        Och sknhet vcktes fven dr af vren.

        Och obekant och sluten i sig sjlf,
        Men med en jttelik natur frtrogen,
        Han lrde kraftens sprk af bygdens lf

        Och saknadens af bckarna och skogen.

        Dr sg han klippan trygg bland stormar st,
        En bild af mannens mod, en bild af hjlten,
        Dr lyste kvinnans sjl ur himlens bl,
        Och krlek slog i blommor ut p flten.


        S ammades han opp, hans hg blef stor,
        Hans barm bekant med frjderna och kvalen;
        Han tog farvl af hydda och af mor
        Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.

        Och genom vrlden drog han med sin sng,
        Till hvarje slott, till hvarje koja bjuden.
        Han sjng, -- och slafvar glmde bojans tvng,
        Och kungapannor klarnade vid ljuden.

        Och stod han hg i borgens rund ibland,
        Frmlande en djrf bedrift med tonen,
        D lyste drottens blick som stjrnans brand
        Och riddarskldar dnade kring tronen.

        Och trnan satt och hrde p hans rst
        Med gon, p den stolta skaran vnda,
        Och hennes kind blef rd, och hennes brst
        Bestormades af knslor, frr ej knda.

        S sjng, s lefde han i lifvets vr,
        Och s i lifvets skna sommarstunder,
        Tills tiden kom med vinter till hans hr
        Och ldern blekte kindens ros drunder.

        D gick han ter till sitt hem och tog
        nnu en gng sin lyra dr i handen
        Och grep en djup ackord p den -- och dog
        Och gaf t andens fosterbygder anden.

        Nu grusas vrden fver bardens graf,
        I sekler ren hans aska bott dr inne;
        Men sngen flyger fver land och haf,
        Och hjrtan glda vid den dles minne.



        TILL TRNADEN.

        Fr jordens gudar hjer jag ej sngen;
        Jag bringar offret af min lyras rst
        t trnaden, t den frgrtne fngen,
        Som gmd och oknd ammas i mitt brst.

        Dr mellan lifvets sorger bor den hga
        Med dunkla forntidsminnen i sin barm,
        Och trar svlla i hans mulna ga,
        Och tomhet famnas af hans strckta arm.


        O, hvarfr kan jag ej hans dar beslla,
        Ej finna svalka fr hans hjrtas brand!
        Hvad vinge br mig opp till ljusets klla
        Och ger t frmlingen ett fosterland?

        Ack! Evighetens hfvor blott frsona
        Den stoltes kvalfullt lgande begr,
        Och ssom konungen sin stela krona
        Fraktar ngeln hvarje njutning hr.

        Och drfr ser han, hvar gng stern randas,
        Med trar opp mot en frhatad dag,
        Och drfr mter han hvar stund, jag andas,
        Och rknar dyster hvarje hjrtats slag.

        Haf, tlamod, du gst frn hgre trakter!
        Din prfvotid r hrd, men icke lng;
        Det blir en natt, som sfver dina vakter
        Och fr dig sakta ur din bojas tvng.

        Snart skall du, sjlf befriad lyfta vingen
        Och fly frn jorden, en frklarad hamn,
        Och ofvan stjrnorna och ofvan tingen
        Din himmel n i fosterlandets famn.




        IDYLL OCH EPIGRAM


        1.

        Flickan kom ifrn sin lsklings mte,
        Kom med rda hnder. Modren sade:
        "Hvaraf rodna dina hnder, flicka?"
        Flickan sade: "Jag har plockat rosor
        Och p trnen stungit mina hnder."
        ter kom hon frn sin lsklings mte,
        Kom med rda lppar. -- Modren sade:
        "Hvaraf rodna dina lppar, flicka?"
        Flickan sade: "Jag har tit hallon
        Och med saften mlat mina lppar."
        ter kom hon frn sin lsklings mte,
        Kom med bleka kinder. -- Modren sade:
        "Hvaraf blekna dina kinder, flicka?"
        Flickan sade: "Red en graf, o moder!
        Gm mig dr och stll ett kors drfver
        Och p korset rista, som jag sger:
        En gng kom hon hem med rda hnder,
        Ty de rodnat mellan lskarns hnder.
        En gng kom hon hem med rda lppar,
        Ty de rodnat under lskarns lppar.
        Senast kom hon hem med bleka kinder.
        Ty de bleknat genom lskarns otro."


        2.

        Frst g bckens frsta bubblor snder,
        Frst frvissna vrens frsta blommor;
        Men din frsta krlek, unga hjrta,
        fverlefver lnge hvarje annan.


        3.

        Om sin lycka talade en fstman:
        "Nsta sndag lyses sista gngen,
        Nsta mndag skall mitt brllop firas,
        Nsta torsdag fr jag hem min fstm."
        Sndag kom, -- det lystes sista gngen,
        Mndag kom, -- och firadt blef hans brllop,
        Torsdag kom, -- och hemkom-l blef bllet,
        Men ett hemkom-l med sorg och trar,
        Ty till grafvens hem han frde bruden.


        4.

        Gossen hann till femton r -- och trodde
        Ej nnu, att krlek fams i vrlden,
        Och han lefde fem r till -- och trodde
        Ej nd, att krlek fanns i vrlden.
        Kom s ofrtnkt en bildskn flicka,
        Som p ngra timmar honom lrde,
        Hvad han under tjugu r ej fattat.


        5.

        Tvenne myrtnar st i Lauras fnster;
        Till den ena br hon vatten stndigt,
        Men den andra torkar bort i krukan.
        Hvarfr vrdas en och glms den andra?
        Ty hon fick dem ej af en och samma,
        Men den ena af sin unga lskling
        Och den andra af sin man, den gamle.


        6.

        Nr den skna maj med sippor kommit,
        Kransa trnor sina bruna lockar,
        Skyndande till ringdans kring sin majstng.
        Under dansen ro alla glada.
        Glad r den, som br ett vackert smycke,
        Glad r den, hvars blomsterkrans r lyckad,
        Glad r den, som knner kinden rodna.
        Frgar du, hvem gladast r af alla?
        Den, som ser sin fstman med i ringen.


        7.

        Tvenne popplar susa fver grafven,
        Dr en trogen ynglings aska gmmes,
        Satta fordom af hans flickas hnder.
        Nu i poppelskuggan springa barnen,
        Som hon fostrat med en annan make
        Jaga fjrilar och plocka blommor.


        8.

        Mellan friska blomster genom lunden
        Gick den goda flickan helt allena,
        Och hon brt en nyfdd ros och sade:
        "Skna blomma, om du vingar gde,
        Skulle jag dig snda till min lskling,
        Sen jag fstat tvenne ltta budskap,
        Ett vid hgra vingen, ett vid vnstra,
        Ena: att han dig dock skulle kyssa,
        Och det andra: snda dig tillbaka."


        9.

        I sin fstmans armar grt en flicka
        Och beklagade sitt hrda de:
        "Under sista natten, gode yngling,
        Brann min hydda, brunno mina hjordar,
        Allt, ack, allt, hvad jag i vrlden gde "
        Gossen gladdes i sin sjl och tnkte:
        "Har den trogna flickans hydda brunnit,
        Dubbelt skall hon d min hydda lska;
        Hafva hennes mnga hjordar brunnit,
        Dubbelt skall hon fgnas d af mina;
        Har hon mistat annat allt i vrlden,
        Dubbelt, dubbelt r jag  henne dyrbar."


        10.

        Tvenne finkar byggde bo i parken.
        Under vren sjng bestndigt hanen,
        Under sommarn brjade han tystna,
        Och om hsten tiger han alldeles.
        Hvarfr? -- Ty s lnge vren rckte,
        Tnkte han p maka blott och krlek;
        Men med sommarn nalkades bekymmer
        Om hans bo och om hans spda ungar,
        Och med hsten kommo kulna dagar
        Och en lngtan blott att flytta hdan.


        11.

        Fjrlar, I vrens barn,
        Leende blommor, I,
        Buskar och grna trn,
        Vissnen, o vissnen snart!
        Bilder af ungdomen,
        Bilder af krleken,
        Vissnen, o vissnen snart!
        Sld t den gamles famn,
        Fr jag ej lska er.


        12.

        "Vren flyktar hastigt,
        Hastigare sommarn,
        Hsten drjer lnge,
        Vintern nnu lngre.
        Snart, i skna kinder,
        Skolen I frvissna
        Och ej knoppas mera."
        Gossen svarte ter:
        "An i hstens dagar
        Glda vrens minnen,
        n i vinterns dagar
        Rcka sommarns skrdar:
        Fritt m vren flykta,
        Fritt m kinden vissna,
        Lt oss nu blott lska,
        Lt oss nu blott kyssas!"


        13.

        Lutad mot grdet stod
        Gossen vid flickans arm,
        Sg fver slagen ng:
        "Sommarens tid har flytt,
        Blommorna vissnat ren;
        Skn r din kind likvl,
        Rosor och liljor dr
        Blomstra som frr nnu."
        Vren kom ter; d
        Stod han allena dr.
        Flickan var borta, -- lg
        Vissnad i jordens famn;
        ngen var grn igen,
        Leende, blomsterrik.


        14.

        Minna satt i lunden
        Och p kransen sg,
        Som, af rosor bunden,
        I dess skte lg,
        Och en tr fll neder
        Upp blomstren d,

        Men till kransen beder
        mma flickan s:
        "Skna, fr du stanna
        P min ynglings hr,
        Dofta kring hans panna
        Krlek blott och vr!
        Nekar han dig drja
        P det ljusa hr,
        O, d m du rja
        Minnas gmda tr!"


        15.

        Ack, natur, hur har jag kunnat
        Frolmpa dig?
        Andra har du fgring unnat,
        Ingen fgring mig.
        Ofta vid den slutna ringen
        Jag frskjuten str;
        P den fula blickar ingen,
        Ingen vn jag fr;
        Och mitt hjrta slr som andra,
        lskar ssom de:
        Hvarfr skall jag ensam vandra
        Och frsmdd mig se?


        16.

        Trenne rd gaf modren t sin dotter:
        Att ej sucka, att ej missnjd vara
        Och att icke kyssa ngon gosse. --
        Moder, om din dotter icke felar,
        Icke felar mot det sista rdet,
        Skall hon fela mot de frsta bda.


        17.

        Flickan knyter i Johanne-natten
        Kring den grna broddens spda stnglar
        Silkestrdar utaf skilda frger;
        Men p morgonstunden gr hon sedan
        Dit att leta ut sin framtids den.

        Nu, s hr, hur flickan dr beter sig:
        Har den svarta, sorgens stngel, vuxit,
        Talar hon och srjer med de andra.
        Har den rda, gldjens stngel, vuxit,
        Talar hon och frjdas med de andra.
        Har den grna, krleksstngeln, vuxit,
        Tiger hon och frjdas i sitt hjrta.


        18.

        Till en klla talte gossen vredgad:
        "Klla, ngens ga, onda klla!
        Tusen gnger har min flicka redan
        peglat i din bla famn sitt anlet;
        Men du vrdar ej den hulda bilden,
        Du frvarar ej min flickas anlet.
        Nr hon bortgtt, flyktar fven bilden,
        Och jag sker den frgfves sedan.
        Skall jag straffa dig, du onda klla,
        Grumla opp din blja, dika ut dig
        Och frtrampa dina blomsterbrddar?"

        Kllan ter bad en bn och sade:
        "Gosse, hvarfr skulle du mig straffa,
        Grumla opp min blja, dika ut mig
        Och frtrampa mina blomsterbrddar?
        Jag r ju en vattnets dotter endast,
        Har ej blod och har ej varma pulsar,
        lskar ej och lskas ej tillbaka.
        Vrre r att i ditt eget hjrta,
        I ditt eget hjrtas varma klla
        Flickans minne sllan varar lngre,
        n hon str i fgring fr ditt ga."


        19.

        Dottren sade till sin gamla moder:
        "Fr ej nu i hst mitt brllop firas?"
        Modren sade: "Lt det bli till vren:
        Vren, dotter, passar bst fr brllop,
        fven fgeln bygger bo om vren."
        Dottren sade: "Hvarfr bli till vren?
        Hvarfr passar vren bst fr brllop,
        Hvad, om fgeln bygger bo om vren?
        Hvarje rstid, goda moder, passar
        Ju fr den, som hvarje rstid lskar."


        20.

        Edvard talade till morgonstjrnan:
        "Hulda morgonstjrna, himlens dotter,
        Sg, hvad gr Amanda, nr hon uppsttt
        Och kring skuldran kastat ltta sljan?"
        Morgonstjrnan svarade och sade:
        "Goda gosse, nr Amanda uppsttt
        Och kring skuldran kastat sljan, gr hon
        Till sitt fnster, ser p mig och tras,
        Och sen vnder hon sin blick mot vster."
        Edvard ter talade och sade:
        "Godt r, att hon ser p morgonstjrnan,
        Det bevisar hennes hjrtas renhet;
        Godt r, att hon ser p den med trar,
        Det bevisar hennes hjrtas vekhet;
        Men det bsta, att hon ser mot vster,
        Ty i vster ligger Edvards hydda."


        21.

        Gossen sade till sin flicka:
        "Du flyr unnan, goda flicka,
        Hvarje gng jag vill dig fnga;
        Men dock sg, sg, fann du nnsin
        Ngon trygg och sker fristad,
        Frrn i min famn du flydde?"


        22.

        Till en bondes koja kom en krigsman,
        Tung af r och vandrande p trdben.
        Bonden fyllde lugnt ett glas fr honom,
        Bjd och talte till den gamle knekten:
        "Fader, sg, hur var det dig till sinnes,
        Nr i striden fiender dig omhvrft,
        Skotten knallade och kulor hveno?"
        Gamle knekten tog sitt glas och sade:
        "Ssom dig, nr ngon gng om hsten
        Hagel kring dig hvina, blixtar ljunga
        Och du brgar tegen fr de dina."


        23.

        Vid en flickas fnster stod en gosse
        Trenne lnga kvllar p hvarandra,
        Klappade och bad att dock bli inslppt.
        Frsta kvllen fick han hot och bannor,
        Andra kvllen fick han ord och bner,
        Tredje kvllen fick han fnstret ppnadt.


        24.

        Under strandens granar lekte gossen
        Vid en vik af den besjungna Saimen.
        Honom sg ur bljans salar Ncken,
        Sg med krlek p den Skna gossen,
        nskande att honom till sig locka.
        D som gubbe steg han frst p stranden,
        Men den muntra gossen flydde honom;
        Och som yngling steg han sen p stranden,
        Men den muntra gossen bidde icke;
        Sist, frvandlad till en yster fle,
        Steg han opp och hoppade bland trden.
        Nu, nr gossen sg den muntra flen,
        Gick han sakta lockande till honom,
        Grep i hast hans man och sprang p ryggen,
        Lysten att en gldtig ridt frska;

        Men i samma gonblick till djupet
        Flydde Ncken med sitt skna byte.
        Kom s gossens moder ned till stranden,
        Skande sitt barn med sorg och trar.
        Henne sg ur bljans salar Ncken,
        Sg med krlek p den skna kvinnan,
        nskande att henne till sig locka.
        D som gubbe steg han frst p stranden,
        Men den sorgsna kvinnan flydde honom;
        Och som yngling steg han sen p stranden,
        Men den sorgsna kvinnan bidde icke;
        Sist, frvandlad till den muntra gossen,
        Lg han glad och vaggade p vgen.
        Nu, nr modren sg sin son, den srjde,
        Sprang hon ut i bljan i hans armar,
        Lysten att ur vdan honom rdda;
        Men i samma gonblick till djupet
        Flydde Ncken med sitt skna byte.


        25.

        Hgt bland Saarijrvis moar bodde
        Bonden Pavo p ett frostigt hemman,

        Sktande dess jord med trgna armar:
        Men af Herren vntade han vxten.
        Och han bodde dr med barn och maka,
        t i svett sitt knappa brd med dessa,
        Grfde diken, pljde opp och sdde.
        Vren kom, och drifvan smalt af tegen,
        Och med den flt hlften bort af brodden;
        Sommarn kom, och fram brt hagelskuren,
        Och af den slogs hlften ned af axen;
        Hsten kom, och klden tog hvad frigt.
        Pavos maka slet sitt hr och sade:
        "Pavo, Pavo, olycksfdde gubbe,
        Tagom stafven! Gud har oss frskjutit;
        Svrt r tigga, men att svlta vrre."
        Pavo tog sin hustrus hand och sade:
        "Herren prfvar blott, han ej frskjuter.
        Blanda du till hlften bark i brdet,
        Jag skall grfva dubbelt flera diken,
        Men af Herren vill jag vnta vxten."
        Hustrun lade hlften bark i brdet,
        Gubben grfde dubbelt flera diken,
        Slde fren, kpte rg och sdde.
        Vren kom, och drifvan smalt af tegen,
        Men med den flt intet bort af brodden;
        Sommarn kom, och fram brt hagelskuren,
        Men af den slogs hlften ned af axen;
        Hsten kom, och klden tog hvad frigt.
        Pavos maka slog sitt brst och sade:
        "Pavo, Pavo, olycksfdde gubbe,
        Lt oss d, ty Gud har oss frskjutit!
        Svr r dden, men att lefva vrre."
        Pavo tog sin hustrus hand och sade:
        "Herren prfvar blott, han ej frskjuter.
        Blanda du till dubbelt bark i brdet,
        Jag vill grfva dubbelt strre diken,
        Men af Herren vill jag vnta vxten."
        Hustrun lade dubbelt bark i brdet,
        Gubben grfde dubbelt strre diken,
        Slde korna, kpte rg och sdde.
        Vren kom, och drifvan smalt af tegen,
        Men med den flt intet bort af brodden;
        Sommarn kom, och fram brt hagelskuren,
        Men af den slogs intet ned af axen;
        Hsten kom, och klden, lngt frn kern,
        Lt den st i guld och vnta skrdarn.
        D fll Pavo p sitt kn och sade:
        "Herren prfvar blott, han ej frskjuter."
        Och hans maka fll p kn och sade:
        "Herren prfvar blott, han ej frskjuter."
        Men med gldje sade hon till gubben:
        "Pavo, Pavo, tag med frjd till skran;
        Nu r tid att lefva glada dagar,
        Nu r tid att kasta barken unnan
        Och att baka brd af rg allena."
        Pavo tog sin hustrus hand och sade:
        "Kvinna, kvinna, den blott tr att prfvas,
        Som en ndstlld nsta ej frskjuter;
        Blanda du till hlften bark i brdet,
        Ty frfrusen str vr grannes ker."


        26.

        Flickan gde af sin mor ett minne,
        gde ett med prlor och demanter
        Smyckadt spnne af omtligt vrde.
        Kommo tvenne fstmn d till henne.
        Stolt och rik och mktig var den ena,
        Men han friade till flickans spnne.
        Och den andra, han var blyg och fattig,
        Men han friade till flickans hjrta.
        Nu till dottren talte hennes styfmor:
        "Tag den rike och frskjut den arme!
        Sknt r guldet dock mot fattigdomen."
        Flickan grt och vgrade frgfves.
        Men den dag, d lysning skulle tagas,
        Fanns ej flickan mer i modrens salar,
        Ej p grden, ej bland parkens stammar,
        Men hon fanns p stranden invid, hafvet.
        Dit kom hennes mor och hennes fstman,
        Talande med vnlig rst till flickan:
        "Flj oss opp till gstabud och gldje,
        Ty din lysning skall i dag besrjas."
        D tog flickan ur sin grdel spnnet,
        Tog det i sin hvita hand och sade:
        "Se, den litet har, r njd med litet;
        Men den mycket ger, fordrar mera.
        Tusen r och tusen ren har hafvet
        Slukat hfvor och frvrfvat skatter,
        Och det fordrar n mitt gyllne smycke."
        S hon sade och lngt hn frn stranden
        Kastade sitt spnne ut i hafvet.
        Men den rike gick frgrymmad ddan,
        Och frgrymmad ropte flickans styfmor:
        "Olycksaliga, hur har du handlat?
        Ingen hghet har du mer att vnta,
        Intet guld skall skimra i din boning,
        Och ditt spnne ser du aldrig ter."
        Men den dla flickan log och sade:
        "Hvad r hghet mot min framtids lycka,
        Hvad r guld emot ett lif med krlek,
        Hvad r spnnet mot min ynglings hjrta?"


        27.

        Stor var tavastlndarn Ojan Pavo,
        Stor och vldig ibland Finlands sner,
        Stadig som en granbevuxen klippa,
        Djrf och snabb och kraftig som en stormvind.
        Tallar hade han med rtter uppryckt.
        Kufvat bjrnar med sin blotta armkraft,
        Lyftat hstar fver hga grden
        Och som strn frmtne mnner nedbjt.

        Och nu stod den starke Ojan Pavo
        Stolt och vldig upp lagmanstinget:
        Midt p grden stod han ibland folket
        Som den hga furan ibland smskog.
        Men han hof sin stmma opp och sade:
        "Finns hr en af kvinna fdd och ammad,
        Som frmr att hlla mig p stllet,
        Blott ett gonblick p samma stlle,
        Den m taga strax mitt rika hemman,
        Den m vinna mina silfverskatter,
        Den m ga mina mnga hjordar,
        Och med kropp och sjl r jag dess egen."
        S till folket talte Ojan Pavo.
        Men frskrckte stodo bygdens drngar,
        Tigande i nejden af den stolte,
        Och dr trdde ingen fram till honom.

        Och med undran och med krlek sgo
        Bygdens flickor p den unga kmpen;
        Ty han stod, den starke Ojan Pavo,
        Som den hga furan ibland smskog,
        Och hans ga brann som himlens stjrna,
        Och hans panna lyste klar som dagen,
        Och hans gula hr fll p hans skuldror
        Som ett solglnst strmfall fver fjllet.

        Men ur kvinnohopen framsteg Anna,
        Hon, den sknaste af bygdens flickor,
        Vacker som en morgon till att pse.
        Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo,
        Slog omkring hans hals de mjuka armar,
        Nrmade sitt hjrta till hans hjrta,
        Pressade hans kind mot sina kinder,
        Och s bjd hon honom slita ls sig.

        Men den starke gossen stod besegrad,
        Kunde icke rra sig af stllet,
        Utan sade sviktande till flickan:
        "Anna, Anna, jag har tappat vadet.
        Du m taga strax mitt rika hemman,
        Du m vinna mina silfverskatter,
        Du m ga mina mnga hjordar,
        Och med kropp och sjl r jag din egen."




        SVARTSJUKANS NTTER.


        FRSTA NATTEN.

        O du, som sjunker stum och sluten ned
        Ur molnens rymd p svarta vingar,
        Frnim den sorgsnes klagan, milda natt,
        Frnim den olycksaliges frtviflan! --
        Hvems r den rst, ur klippans refvor irrar,
        Lik flodens brusning, lik en suck af hafvet,
        Ditt tysta, vemodsfria tg till mtes?
        Hvems r den stmma, som med ugglans lten
        Till en frvirrad harmoni sig parar,
        Beskrattande med terbrutna ljud
        Din frid, din stillhet, dina vallmodofter?
        Det r den sorgsnes klagan, milda natt,
        Det r den olycksaliges frtviflan.

        Jag tnkte en gng i en bttre stund:
        "Frnuftet mste blifva fridens hrold
        Till upprorshopen i min vilda barm."
        Och se, frnuftet smg sig bfvande
        Med palmbevpnad hand p de stigar
        Och kom till kvalens slutna borg, till hjrtat,
        Och klappade p borgens port och sade:
        "I, stormande passioner! Hvarfr fylla
        Med delggelse och krig de rum,
        Dr frr I offraden t mig och lugnet?
        Beknnen n mitt fvervlde, hvilen
        Som oskuldsfulla barn i mitt beskrm,
        Och lydnaden skall terbringa lugnet,
        Och lugnet fljes blott af goda nglar.
        Se, hvarfr striden, hvarfr rasen I?
        En kvinnas rika blomstergrdar mtta
        En annan fjrils honingslust; -- fr er
        St ej de fulla blomstrens kalkar ppna;
        Men hvarfr svrma stndigt kring densamma?
        Hvad en er nekar, skall en annan sknka,
        Och lika nektar dricks ur lika blommor.
        S talade, vid borgens port, frnuftet.

        D lg bland sfda sner innanfr
        Svartsjukan, krlekens och hatets dotter.
        I fridls dvala lg hon dr och sg
        Ur egen mrg en otillrcklig nring
        Och skrpte sin fr dagen skygga blick
        Och spetsade sitt ra under smnen.
        S hrde hon frnuftets tal vid porten;
        Frsvunnen var i blinken hennes hvila.
        I hmndfull harm spratt furien opp och tog
        Ur smrtans koger ett frgiftade svar;
        Men hvarje pil, som flg frn tungans bge,
        Fll krossad mot frvridna lppar ned,
        Tills raseriet, dmdt inom dess barm,
        Brt fram uti ett hnskratts fulla strmmar.

        Ur dvalan vcktes syskonskaran nu:
        Den bleka plgan och det hemska kvalet
        Och trnaden, som trs af evig hunger,
        Och afunden, som andas pest, och vreden,
        Som frjdas af sin blodbestnkta dolk.
        De vcktes alla, och i modrens spr
        Framilade den kcka legionen
        Och brt med jubelskri till fejd. --
        Och nu, du milda gnista, ln af Gud,
        Du ljusa ngel, som lik solen gldde
        Min lefnads vr, frnuft, hvad r din lott?
        Att kufvadt dvljas mellan mrkrets andar
        I grottorna af mitt frtrda hjrta,
        Att somna in vid dina bdlars skrl
        Och vakna opp vid dina kedjors slammer.

        Jag sade: "Jag vill anfrtro t dagen
        Mitt hjrtas demark att vederkvickas.
        Den Gud, som lockar rosen ur sin knopp
        Och rtens spda fr ur grusets skte,
        Den hga, strlbekldda Gud, som sprider
        Sitt lif, sin vllust i en dd natur
        Och tvingar stoftets alla myriader
        Att jubla kring sitt glimmande triumftg,
        Den Gud, som hgnade min barndoms blomning,
        Skall ej frskjuta mig." S sade jag
        Och hjde min frgrtna blick mot ster.

        D blef det ljust kring sterns rand, och solen
        Steg opp och stnkte som en mogen drufva
        Kring himmel, jord och haf sin purpursaft.
        Och etern drack -- och strlade af frjd,
        Och bljan drack -- och sklfde af frtjusning,
        Och jorden drack -- och kullar, berg och dalar
        Berusades af drufvans blod och gldde
        Och vckte sina tusen sfda barn
        Att tmma morgonens och lifvets fullhet.

        Af jubel ljdo nejdens alla eko;
        Kring fltet sprungo hjordarna, mot skyn
        Flg fgeln med sin tungas glada offer,
        Och mnniskan, den sllaste af alla,
        Gick majesttlig fram med knppta hnder
        Att digna ned af andakt infr Gud.
        D sg jag i mitt brst och skte blott
        En suck att blanda i naturens gldje
        Och fann mitt hjrta mera tomt n ddens.
        Med brusten blick, af fasa fversvmmad,
        Jag ilade till mina kulor ter,
        Lik en frirrad natt i dagens famn,
        Lik molnets skugga, som med oro flyr,
        Af sj och land, af hjd och djup frskjuten.

        Hvem hr mig, hvem behjrtar mina ord?
        Fr hvem skall jag mitt de uppenbara?
        Den stela klippan rrs ej af mitt kval,
        Och natten ger fr mitt sprk ej ra.
        En vallfart gr jag till den nejd, dr frr
        Min rika ungdoms gyllne dar frdrmdes.
        Hvad ger jag p dessa stllen mer?
        En vlnad lik, jag gr bland grafvar hr
        Och vlnader utaf min lefnads lycka.
        Hr str dock hyddan, af sin hngbjrk n
        Och sina grna pilar fverskyggad;
        Den var ej fordom frmmande som nu.
        P denna bdd af blommor satt jag ofta
        Vid Minnas sida, mlande fr henne
        Vr framtid, full af krlek och af ljus.
        Och lutad mot min skuldra sg hon d
        Med barnslig vllust mot den skna taflan;
        Och hvarje oro, om den fanns n'n gng,
        Och hvarje tvekan var s ltt frskingrad;
        Ty brudgum lofte alltid gkens stmma, --
        Och lycka vpplingens orakelsprk;
        Och hon var njd igen; hvem denne brudgum,
        Hvad denna lycka var, frstod hon vl.
        O Minna, skogsprofetens lfte svek;
        Men dets profetior voro sanna.
        Hr ser jag aspen; br den n mitt namn,
        I bredd med hennes, i den grna barken?
        Hr vra popplar; sina rika grenar
        De slingra kring hvarandra n som frr.
        Den ena skall beteckna mig, den andra
        Beteckna Minna; -- afgrundslika lgn!

        Men jag vill vandra lngre, jag vill se
        Det stlle, dr jag tog farvl af Minna,
        D hon gick hem att i sin jungfrubur
        Frgrta tiden af min bortavaro.
        Och jag flg ut i vrlden, full af mod,
        Med hjrta gldande af krlekens
        Och af den anade bedriftens sllhet.
        Hr sorlar kllan, p hvars strand vi stodo,
        Och morgonsolen gick frklarad opp;
        "Se", sade Minna, "g som den s ljus,
        S sll, s stark din bana genom vrlden
        Och kom med lugn och vrma ssom den
        Till vra dalar, till din Minna ter."
        En kyss blott var mitt svar; men mer n lften
        Och mer n eder sade den.

                                  Och nu,
        Se, hr r hcken, sammanvfd af rnnar
        Och af syrener; hr var mte aftaldt.
        Hr satt jag, terkommen, pulsen slog
        Af hopp och vntan. Mnga farors skrdar
        Och mnga segrars ra, men det bsta,
        En prfvad trohets guld, det var den skatt,
        Jag bar till vlkomstgfva t min brud.
        Hr satt jag, sg med lngtan fver ngen
        Och sg och sg igen; -- och Minna kom,
        Men vid en makes arm. -- Frgfves, natt,
        Frbreder du ditt tcke fver nejden;
        Du har ej mrker nog; jag ser nnu
        Den fasansfulla synen, ser dem komma,
        Ser honom, med den stela, trygga gngen,
        Och Minna vid hans sida, med frgrten blick
        Och bleka kinder, hrjade af trar;
        Ser Minna stappla vid hans sida, lik
        Den halft frbldda hinden, som vid foten
        Af altaret mot offerprstens stl
        Med vemod blickar opp och tigger dden.
        O, hge Gud! Har icke mnskohjrtat
        Sin krlek och sin himmel ssom du?
        r det s ringa, att en hand af stoft
        Kan strafflst plundra i dess helgedomar?
        Dock, p min frga svarar blott det skedda
        Ett iskallt ja, och mngfrdubbladt ljuder
        Detsamma ter ur min egen barm.
        Nej, jag vill icke lngre drja hr.
        Till mina klippor, hrda som mitt de,
        Vill jag tillbaka vnda; intet lif
        Skrms dr af mina suckar, ingen rt
        Frtvinar dr af mina trefloder,
        Och minnen af min sorg blott finnas dr.
        I solhvarf ren jag lefvat ibland dem
        Och lngtar ter till min sjls frtrogna.

        S lngt har det d kommit! O, frut,
        I vrens, krlekens och Minnas famn,
        Hvem hade trott, att demarkens klyftor
        En saknad fristad blefve mig en gng?
        Ej slr ett hjrta i mitt grannskap roligt.
        Den trtta vandrarn, brnd af solen, glmmer
        Sin brdas tyngd, d han mig ser, och flyr
        Med vingad fot min anblick; sjlfva gldjen,
        S hgljudd annars, stmmer ned sin rst
        Till stilla bner, d min nejd hon nalkas;
        Och frst i fjrran, sen hon gtt frbi,
        Fr hon sin sng och sina ljen ter.
        Frut, hur annorlunda var ej allt!
        Glad som en efterlngtad majdag kom
        Jag d till oskuldens och frjdens lekar,
        Och hvar som helst jag gick vid Minnas arm,
        I fltets dager eller parkens skymning,
        Frsamlades af bygdens muntra barn
        En menls skara, som sin ringdans knt
        Omkring vr krlek, eller vid vr lycka
        Sin egen, ansprkslsa lycka band.
        Skall ej en gng ett skuggspel af hvad d
        Var verkligt unnas mig nnu af lifvet?
        r banan mrk, s lngt den n m strckas?
        Jag frgar hoppet, som i storm och natt
        S ofta trttat sina vingar redan
        Och terkommit trstlst, som det for.

        O, hge allmakt, brutit har ditt barn;
        Lt straffets skor fver mnskan ljunga!
        Hon brt fr jordens sknker; tag, hvad jorden gaf,
        Tag maktens, rikedomens, rans skatter,
        Lt henne sucka under vedermdor,
        Ur klippan tvingande sitt trbestnkta brd,
        Tag hlsans kraft ur hennes nerver, lt
        Den svaga krla som en mask fr plgan;
        Men, Helige, det enda dla, som
        Hon brgade af en frlorad adel,
        Den knsla, i hvars famn hon str fr dig
        S hg som mellan paradisets frukttrn,
        S ren som i dess gyllne dagars glans,
        Tag denna ej, tag hennes krlek ej!
        Hvad har hon kvar, om den frloras? -- Dock,
        Hvad ro mina bner, hvad min klagan?
        Str icke djupt och outplnligt ren
        Min dom i dets koppartafla skuren?
        Hvad hoppas jag, hvad sker, hvad begr jag,
        Hvad kan jag f, hvad kan jag mista mer?
        Nej, gamen, som frtr min barm, skall jag,
        Prometheus lik, i evigheter nra.
        Min varelse, ej helad, ej frstrd,
        Skall stndigt spinna sina egna marter,
        Och som en hndikt fver mnskligheten
        Skall jag af dagens ljus, af nattens stjrnblick skys.

        Men se, hr r jag ter vid mitt hem!
        Hr r den kulna grottan; o, som nu
        S dyrbar har den aldrig frr mig varit.
        Dr skall jag hvila lemmar, som af trtthet
        Och strider digna. Sluten i dess famn,
        P dess granitbdd skall jag, gmd fr vrlden,
        Hvars sknhet kvljer och frskrcker mig,
        Kanske en stund af smnens ro beskas,
        Ett gonblick f glmma bort mig sjlf.

        Dock om, nnu p veka svandun vaken,
        Vid Minnas sida hennes make hvilar,
        S lmna mitt frgrtna ga, smn!
        Lt mig i vkter p ett fridlst lger
        Med ppen blick mot grottans mrker stirra,
        Men flyg till honom, kvf hans knslors svall
        Och tvinga honom att sin himmel glmma!



        ANDRA NATTEN.

        Frskjuten, gckad, trnande och fridls
        Gick vandraren i sekellnga r
        Sin tunga stig igenom de lnder.
        Ej bjd en trofast famn vid dagens slut
        Ett fredligt lger t hans trtta lemmar,
        Ej rckte ngon vnlig hand en dryck
        Af kllans svalka t hans heta lppar,
        Och ingen pannas hvlfda himmel gde
        Tv milda stjrnor fr hans hjrtas natt.
        Nr morgonen, det glada sinnets lskling,
        Sin purpurhy i sterns bljor tvdde,
        D steg han med frkrossad hg frn bdden
        Och sg ur trar mot en trttsam dag;
        Nr kvllen, kvalda hjrtans trstarinna,
        Vid vsterns guldport log bland smn och drmmar,
        D sjnk han mattad p en smnls bdd
        Och sg emot en dslig natt ur trar.

        En afton stod han stum vid oceanen
        Och styrde trnfull sina blickars vingar
        Mot sitt af kvllens sol belysta hem;
        Men, like trtta fglar, fllo alla
        Frlorade i bljans vida graf,
        Och deras liksng var den suck, dem gafs
        Till trogen fljeslagare p vgen.

        D vxte, likt den unga svanen, opp
        Ett snhvitt segel, glimmande i ster;
        Och inom ngra korta stunder sam
        Det vimpelprydda skeppet vid hans udde.
        Vid stranden lg en planka; -- med en bn
        Till bljans makter slog han sina armar,
        En gldjedrucken lskling lik, om den
        Och strtade sig djrf i vgens bdd,
        Sitt hemland och sitt slla hopp till mtes. --
        En del hand frn skeppet rckte mildt
        Den trttade sin hjlp. -- Och nattens dttrar,
        Den tysta smnen och den ltta drmmen,
        Begrofvo snart hans lidande i frid.
        Nr nu med rosenlppar morgonrodnan
        Bebdade naturens vllust, dagen,
        Slog vandrarn opp sin blick och sg omkring sig --
        Och sg sin hembygds lnge srjda kust,
        Och sg dess grna, trdbevuxna kullar,
        Och sg dess blomsterkldda hckars gng.
        P stranden knde han sin hydda, knde
        Dess glada fglars morgonbn; -- berusad
        Ur frjdens fverfyllda nektarkalk,
        Fll han i salig yra p sitt anlet,
        Vlsignande det lif, han nyss frbannat,

        Den jord, han kallat smrtans afgrund nyss.
        Och som han slt sin bn, d sprang bland lfven
        Hans barndomsvn, hans trogna flicka fram
        Och fll frlorad i sin lsklings armar,
        Beskljande hans kinders milda brand
        Med terseendets och gldjens trar. --

        Men, sorgens son, sg, hvarfr drjer nu,
        Din sjl vid glada bilder? -- Hvarfr talar
        Din rst om mnskosllhet nu, frut
        Blott van att ensam klaga och frdma?

        Ha, fven jag var sll en stund, -- en stund,
        Ej dyrkpt nog fr tusen seklers marter!
        Ha, jag var sll! -- Se, solen hunnit ren
        Till andra rymder jaga nattens skuggor,
        Och daggens droppar slcka icke mer
        Den trnadsmatta blommans trst, och jorden
        Str sklfvande i ljus och dag och ler
        t villan och fantomerna af mrkret;
        Men fr mitt ga str dock nattens drm,
        S skn, s magiskt klar nnu, och kmpar
        Mot verklighetens strlar segerrikt,
        Som mnans skimmer emot stjrnornas.

        O drm, o himmelskt ljufva drm! Om dig
        Skall jag fr nejdens kala fjllar tala,
        Tills deras missljud-vanda eko glmma
        De rop af smrta, dem de hrt af mig,
        Och vnja sig att af sig sjlfva stamma
        Den hpne vandrarn gldje blott till mtes. --
        S sakta d, o skog, din tysta susning!
        Och hmma, bck, ditt muntra sprng en stund!
        Och, klippor, hjen edra gra hjssor!
        Och, nejdens alla andar, hren -- hren!

        Det var en kvll, en nordisk sommarkvll,
        En kvll, d solen icke gr till hvila
        Vid jordens barm, men kysser henne blott
        Och skyndar ter opp till dagens frjder;
        Det var en kvll, -- den vida vstern lg
        Och dvaldes i ett haf af guld och saffran,
        Och fver sterns grna kullar summo,
        Likt rosengrdar i det stilla bl,
        De skra, purpurstnkta molnens flockar.
        I dagg och vllust lg naturen stum,
        Och jag, -- jag vandrade bland hennes under,
        Stum ssom hon. Jag knde ingen sorg,
        Men medvetslst uti mitt hjrta bodde
        Ett stilla kval nd, som jgarns lod
        I rnens snderskjutna sida drjer.
        Men nr han sitter sen p klippans spets
        Och mnger dagens strlar dr med blod,
        D knner han uti sin barm en plga,
        Men vet ej, hvarifrn den kom och nr
        Den slutas; s med vemod, som jag ej
        Begrep, en gta fr mig sjlf, jag gick
        P fltets fgring, vacklande och sluten,
        Nr hastigt, fjrran frn ett sakta ljud,
        Som af en lutas ltt berrda strngar,
        I samklang dende, mitt ra hann.
        Jag lyssnade. -- nnu en ton, nnu
        En suck af andarne i lutans boja,

        Och sen ett lugn, en stillhet fverallt.
        Likt lugnet p den kvllbelysta fjrden,
        Nr sista flkten gtt med stim drfver
        Och vattnets dallring byts till spegelglans: --
        P en gng skingrades min smrta nu,
        Och jag var ltt till mods igen som blomman,
        Nr fstets kllor fldat ut och hvalfvet
        nyo mot den trbestnkta klarnar;
        Men medvetsls som blommans var min frjd.

        En sorgls trnad dref mig mot den nejd,
        Ifrn hvars famn de milda ljuden kommo.
        Jag skyndade, som lyft af vingar, dit
        Och lyssnade, och lyssnade nyo.

        S kom jag till en park, dr stam vid stam
        Mot ljusets pilar hjde grna skldar
        Och ingen flkt af aftonvinden hann
        Den friska helgedomens svala skymning.
        Det syntes icke mnskospr i den,
        Ej spr af dessa frcka skflarhnder,
        Som stta konstens stela krona opp
        Upp ruiner af naturens fgring.
        I blomning stod dr hvarje rt p marken,
        I sommarskrud stod hvarje trd; -- en flock
        Af luftens fjderkldda barn allenast
        Satt drmmande emellan lfven dr,
        Och sngen slumrade p deras tungor.
        Jag stannade, jag visste icke mer
        Af ngon lidelse, af ngon tanke;
        Mitt vsen var, som skeppet r p hafvet,
        Nr ingen svallvg mot dess sida slr
        Och ingen vind dess slappa segel fyller.

        Men nu -- nu klang en himmelsk ton igen,
        Och pltsligt ljdo lutans alla strngar
        En rik, hgtidlig harmoni, som snart
        Melodiskt fylldes af en kvinnostmma.

        Hvad nyss var snkt i smn, spratt opp p nytt:
        Hvar fgel ppnade sin nbb till sng,
        Hvart lf i parken sklfde, och ett regn
        Af dagg fll dallrande af hvarje blomma.
        Och jag, jag hrde rsten mig s nra
        Och knde den, -- och det var Minnas rst.

        Men stod du en gng, svept i dimmans flor,
        P kullens spets, af vrens morgon famnad,
        Och drack en rosennga, fast du ej
        De rda sklar sg, hvarur den fldde,
        Och badade i vrma dina lemmar,
        Fast vrmans klla doldes fr din blick,
        Och sg du d en flyktig storm frjaga
        Den ltta dimman, sg du berg och dal
        Frtroligt trda fram ur formlsheten,
        Och sg du d med klara gon glad
        De vnner, som din vllust nyss beredde;
        D vet du, hvad jag var och hvad jag blef
        Det gonblick, jag Minnas stmma hrde.
        Ty hvad jag lidit, hvad i lnga r
        Jag njutit ssom ljuft och tnkt som sllt,
        Stod i frklarad glans infr min sjl,
        Och krleken gick som en sol drfver.
        Frbannad frn mitt hjrtas ljusa eden
        Var dock en enda tanke, -- var dock den:
        Att Minna, Minna gdes af en annan.
        Jag knde blott min sllhet, visste blott,
        Att hon och jag i vrlden fanns -- ej annat,
        Nr jag i jublande frtjusning sprang
        Den korta vg, som skilde oss nnu,
        Och fll p bjda knn vid hennes ftter.

        Men hon, ej skrmd, ej fverraskad, sg
        S mt frtroligt leende p mig,
        Som om jag lnge sttt hos henne redan;
        Hon sg, som barnet p sin ngel ser,
        Nr modren bddat vaggan mjuk och drmmen
        D genast leder fram den vlbekante.

        Ej ljd dock lutan mer. Det byttes ej
        Ett brutet ord, en vingad suck af oss;
        Men p den ltta brygga, bgges blickar
        Emellan vra hjrtans himlar slogo,
        Gick krleken, i tusen former kldd,
        Att vxla njutningar och vxla boning.

        Tills, famn ej mera skild frn famn, och mun
        Ej stngd frn mun, jag lg i hennes armar
        Och knde svallningen af hennes barm
        Och drack dess trbestnkta kinders dagg
        Och domnade af vllust bort -- och vcktes.

        Men, lgn af sllhet, hll mig evigt dock,
        Ack, evigt i din hulda boja fngen!
        Jag tigger ej af verklighetens nd
        En frjd, som multnar under garns hnder.
        Med fantasiens skuggspel r jag njd,
        Blott den bestndigt fr mitt ga ter
        Den stund, d jag var sll, fastn bedragen.

        D skall jag n, nr Minnas vr frgtt
        Och hennes kinder inga rosor bra,
        Se henne ung och salig i min famn.
        D skall jag n, nr mina dagar flytt
        Och kullen hvilar grn upp mitt stoft,
        Men stjrnorna min fria ande brgat,
        D skall jag n frn vrldens skna ljus,
        Frn Gud, frn himlar och frn nglar g
        Att drmma mig vid Minnas purpurlppar.
        


        TREDJE NATTEN.

        I ster stiga svarta skyar opp,
        Bebdande en lng och stormig natt.
        Lngt hn i vster, bortom sund och uddar,
        Sjnk solen trttad nyss i hafvets famn
        Och slckte lugnt sin fackla.
        Hur vxlar allt! Den dag, som hvlfde nyss
        Sin rika blomning fver tusen lnder,
        Str vissnad ren, och mrka skuggor tra
        P bladens sista, matta purpur nu.
        Det lugn, som bredde ltta vingar fver
        Den glada nejdens land och vatten, flyr
        Fr stormens rtflykt, hotande i fjrran,
        Och intet r af allt, som varit nyss. --
        En bild utaf naturens stora lif
        r lifvet i en mnskobarm; fr bda
        Str samma eviga och hga lag:
        Frvandling r dess bokstaf, lif dess anda.
        Lycksaligt r det hjrta dock att prisas,
        Hvars dag ej till en stormig natt frbyts,
        Men till en natt af frost och is och dvala;
        Ty domnadt mrker det ej d frlusten
        Och vcks af nsta morgon, men ej mer
        Till en frgnglig dag.

                                Det bodde nyss
        En himmelsk frid i mitt frtrda hjrta,
        Och gldjen spridde dr sitt ljus nnu,
        Lik hstens sena sol, som ngon gng,
        Minutligt, delagda flt frgyller;
        Men plantor, ack, som vissnat lngesedan,
        Begynna ter blicka opp, bedragna
        Utaf en hrmad vr, tills snart ett moln
        Frskingrar deras hopp och haglar ner
        En skur af stela ddar p de spda.
        S, milda knslor, I, som skjutit ter
        En dvrglik grodd i den betrycktes barm,
        Skall snart kanske ert matta lif frstras.
        En dyster aning sveper ren sitt flor
        Omkring er himmel; -- ack, om ngra stunder
        r allt mhnda mrkt igen som frr!

        Men tyst, en sng! -- Hvad mnskligt vsen dvljs
        Som jag bland klyftorna, i de skogen?
        En gldtig sng! Kanske af en frvillad,
        Som terfunnit stigen till sitt hem
        Och skyndar jublande till barn och maka.
        Den slle! Regnet faller kyligt ren,
        Och natten andas kallt; men ack, hur ltt
        Skall icke frdens lnga mda glmmas
        I hvilobdden af en lskad famn!
        Dr syns ju gldjesngerskan! -- Men ack,
        Hvad strid emellan hennes sng och vsen!
        Lik bcken, som sin muntra stmma hjer,
        Fastn den bruten mellan klippor gr,
        S tycks ock hon, p lifvets frjd bedragen,
        Frvirrad, krossad, sjunga sllhet n.
        Se denna glesa krans af vissna rosor,
        Som fngslar hennes spridda hr; -- hvar flkt
        Slr bort ett gulnadt blad af dem, liksom
        Ett oblidt des ltta vindar slita
        Frhoppningar ur en frkrossad barm.
        Se hennes anlet, likt en hstlig klla,
        Af stormar grumlad, fverhljd med spillror
        Af en frhrjad blomstervrld; nnu
        r himlen dock ej jagad ur dess spegel.
        S hvilar fven dr i hennes anlet
        Ibland frstrda drag en stmpel n,
        Som r mig knd, som jag frut har lskat. --
        Kom nrmre, vilda trna! Minna blickar
        Sin krlek n ur ditt frgrtna ga;
        P dina kinder syns en skymt nnu
        Af rosengrdarna p Minnas kinder,
        Fast sorgen bredt sin vinter fver dem;
        Hg hvlfs din panna ssom Minnas panna,
        Din rst r hennes, och din barm r hennes;
        Kom, lt mig knna, om ditt hjrta slr
        S hgt, s brinnande som hennes hjrta.
        Kom, kom! --

                   Ha, milda himmel, det r hon!
        I pulsar, svallen vildare n hafvet,
        Att fasan ej m isa edra bljor!
        Ja, det r hon! Frnuft, slck ut din lampa,
        Den lyser opp en afgrund! -- Samla, natt,
        Frn halfva vrlden hit ditt mrker, fallen,
        I klyftor, fver oss och oss begrafven! -- 

        Vansinniga! I denna fasans nejd,
        I denna stund af skymning och af hvila,
        D sorgen sofver och d gldjen drmmer,
        Hvem sker du?

        HON.
                       Ha, ja, hvem sker jag?
        Jag sker hr min lskling, och han svarar
        Frn alla gra klippor, d jag sjunger.
        Hr, hr! En stmma dr, en dr, en dr,
        Den sista r s lngt, s lngt, att jag
        Ej hinner honom mer, sen dit han flydde.
        Hr, hr! Nu r han ter nra, -- nu
        Dr lngre, -- nu s lngt, att knappt han hres.
        O, ve! Hvi flyr han? Hvad har jag vl brutit?
        Och har jag brutit, vill jag allt frsona.

        HAN.
        Du grter: grt ej, kvinna! Lt din tr
        Ej fruktlst falla vid ditt des ftter;
        Det ser nd ifrn sin hjd p dig,
        Som solen p den lilja, han frbrnner.
        Var glad, din lskling kommer d igen;
        Nu vill han icke komma, d du grter.

        HON.
        D skall jag le. Jag log nu nyss ocks

        Och sjng af gldje, ty han var s nra.
        Han svarade frn denna hll. Hvar r han nu?
        Jag kom och fann blott dig, -- men sg du honom?
        Och gde han en vnlig hlsning ej
        Att lmna kvar t mig, frrn han flydde?

        HAN.
        Han sade, att d nsta morgon gryr,
        r han tillbaka hos sin trogna flicka
        Och skiljs ej mer.

        HON.
                      Du arma blomma, som jag plockat
        Fr honom, fr att glda honom, ack!
        Till nsta morgon lefver du ej mer.
        Du mste vissna, natten r fr lng.
        Men, gode frmling, tag den spda blomman, du;
        Jag kan ej vnta, jag vill ska honom.
        Om han mig flyr och jag r dr i fjrran,
        D han r hr, s rck t honom blomman!
        Sg, att som hon frvissnar under natten,
        Skall jag vl vissna, innan morgon gryr;
        Sg honom, att han icke borde fly,
        Att jag ej minns, hur lnge jag har irrat
        Uti hans spr frgfves, ja, frgfves.
        Min tunga brnner, mina ftter blda,
        Jag dignar ofta, d han r som nrmast,
        Och drmmer under dvalan, att min barm
        r full af trnen, att mitt hjrta stinges
        Vid hvarje slag. -- Det r en drm. --

        HAN.
                                           Hll opp!

        HON.
        Den vederkvicker mig likvl, och snart
        r dvalan slut.

        HAN.
                        Hll opp! Du talat nog
        Att jaga lugnet bort frn himlens salar.
        Slit ej mitt hjrta snder; det r sjukt
        Som ditt.

        HON.
                  Som mitt? O, d behfves trst!
        Men sg, hvar skall jag hmta den ifrn?
        Den har jag skt, som molnet i sin irring
        En fristad sker, ssom vattenfgeln
        I vassens mrker letar sina ungar,
        Som blda ren i jgarns hand. O, trst
        Har icke jag, du arme like! Fick den
        Af mnskor ej, af himlen ej, af jorden ej.
        Jag har en saga; vill du hra den,
        S underlig och dock s sann? Jag sg den sjlf.
        Frst skall du grta, sedan skall du skratta,
        Och om du skrattar, vill jag skratta fven.
        Man sade mig, att krleken ej var
        Fr jorden skapad, att ett brott det vore
        Att klaga, d dess planta vissnar hr.
        Men jag gick ut med hjrta, fullt af hopp,
        Och tnkte ska opp en lycklig krlek.
        Jag ville se, om ej ett stlle fanns,
        Dr tvenne trogna kunde lefva slla.
        Och ren i nrmsta skog sg jag ett par
        Af turturdufvor. I den glesa toppen
        Af ett frtorkadt trd de suto bda
        Med nbb vid nbb, men rundtomkring var lugn.
        Jag stannade; fr mig var skdespelet
        S outsgligt ljuft. En gldjetr
        Steg i mitt ga, men den hann knappt falla,
        Frrn en hk kom obemrkt och tog
        Den ena dufvan; -- under klagoljud
        Frsvann den andra bfvande bland trden.
        Med smrta sg jag efter hken, -- han
        Flg med sitt byte till ett annat trd.
        Dr satt hans maka, bgge delte dufvan,
        Och sen de mttats, smekte de hvarandra;
        Och jag blef trstad ter, ty jag sg,
        Att krlek fanns, och allt var lugnt kring den.
        D ljd ett skott, -- den ena hken fll,
        Den andra flydde bfvande i skogen.
        Med vrede slog jag ned min blick och tnkte:
        "Hr mrdas krleken; det finns likvl
        En ort, dr idel goda hjrtan klappa,
        Dr skall jag finna, hvad jag sker, dr
        Frfljs ej krleken, men ler och skyddas."
        S tnkte jag och lttade min fot
        Att vandra ddan; -- under foten, se,
        Lg en frtrampad fjril, n i dden
        Vid blomman fst, som han i lifvet lskat.
        Han var frtrampad af min fot, af mig,
        Hur underligt, af mig, som velat kpa
        Med eget lif hans lif tillbaka, -- skratta! --
        Du skrattar ej,--af mig var krleken
        Frtrampad,--och du skrattar ej? --

        HAN.
                                           O, kvinna!
        Frtviflan skrattar ssom du, frtvifla ej!
        Din fjrils dd var krlekens triumf;
        Han dog gemensamt med sin lskarinna,
        Han dog fr dig, som ville honom godt.
        Ser du, i lifvets knar gr en ngel,
        Han lskar krleken som du, han rycker
        Ocks en maka ofta frn en maka,
        Men ej med hkens roflust, ej med jgarns,
        Ej tanklst, ssom de; med mhet blickar
        Han p den ena, d han tar den andra.
        Han tnker: "Sen du grtit ngra stunder,
        Du efterblefne, skall jag dig ej glmma
        I tredalen, dr du ensam gr." --
        Vet du, hvem ngeln r? Han heter Dd;
        Hans grning liknar din, ty han r god som du.

        HON.
        O, du r sjlf den milda ngeln, snd
        Ej att begra trst, men sknka trst.
        Frtlj din vackra saga n om Dden,
        Hur mt han lskar -- allt och allt frlossar!
        Frtlj det n, och jag vill bja ned
        Mitt matta hufvud p ditt kn och lyssna.
        Och nr jag lyssnat och mitt ga sluts,
        S hll dig frdig med din gmda lia
        Och fr den bleka liljan opp till Gud.

        HAN.
        Att evigt blomma och att evigt lska.

        HON.
        Att sitta vid den Hgstes fot och grta,
        Tills Han, bevekt af mina trar, snder
        Dig ned att hmta den, som nu mig flyr.

        HAN.
        O, d du hamnat, hamnar han ocks!
        Han skall vl ska sjlf den goda ngeln,
        Som honom fr till dig. Till dess frglm,
        Hvad jorden brutit, hvad du lidit dr!
        Sof bort din smrta, sorgens trtta dotter,
        Och drm, hur lyckan str vid grafvens rand
        Och tigger fr sitt rika fullhorn n
        Den skna skatt, hon ndgas sakna: friden.

        HON.
        Och huru Dden fattar lyckans hand
        Och fr den blinda som en trogen vn
        Tillbaka genom vrlden, genom tiden,
        Och fyller bristen, d hon gett, och sr
        Frsoning i de fel, som hon begr.
        S vill jag drmma p ditt kn, du gode,
        Du ende, som ej skymfade den svaga,
        Ej tersttte utan skydd och trst
        Den skyddbegrande, den fvergifna.
        Ja, jag vill drmma lugnt upp ditt kn,
        S lugnt som stjrnan i en sommarhimmel,
        Som hjrtat drmmer i sin barndomsvrld.
        Din ln r frdig: du r Ddens ngel,
        Och du behfver skatter fr att lskas
        Af jordens barn; tag hvarje tr, jag grtit,
        Tag alla suckar, dem jag gjutit har,
        De ro prlor nu och diamanter,
        Som mta dig, hvarthelst du styr din frd.
        Men dr en fridls nka klagar sen
        Bland bleka barn, som ropa efter brd,
        Och dr kring brens rand sig nden lgrat,
        Dr str dem ut, och jag vill skda d
        Vlsignande frn himlens sal drp.
        Men dr du ser en trstls krlek krfva
        Af jord och himmel en frlorad sllhet,
        Dr str ej guld, ej diamanter ut,
        Men hj din lie, skrda! --

        HAN.
                                  Smn, o smn,
        Du svala dagg fr hjrtats sjuka blomma,
        Du blida, som p drmmens vingar br
        Den kvalda anden ur sin fngaboning
        Och lter honom ngra stunder fri
        I evighetens etersalar andas!
        Kom, snk dig ned till oskulden, fastn
        Dess bdd af klippans kulna mossa reddes
        Och fast hon lutar hjssan mot en famn,
        Dr alla lifvets vilda sorger storma!

        Hon sofver ren -- min bn r hrd --, hon sofver.
        Se, fverstndna ro dagens mdor,
        Och plgor, hopade af lnga r,
        Uti ett enda gonblick frgtna.
        Hur lugn r ej den godas smn, -- som kvllen,
        Nr dagens stormar rasat ut, frklaras

        Dess sorgebleka anlet mer och mer;
        Och dessa tecken, hvarmed det stmplar
        Sitt herravlde in p slafvens panna,
        De jmnas ter, och befrielsen
        Bor, typiskt rjd, hos slumrarinnan redan.
        Ja, sll r du, som sofver och som glmmer;
        Ej trnga vrldens dystra bilder nu
        Igenom dina blickars slutna portar,
        Och lifvets djupa afgrund hljs af natt.

        Hrdt har hon kmpat, mycket har hon lidit,
        Dess barm r srad och dess pulsar tmda,
        Och hon frfljs nnu. En flykting r
        Dess tanke, utan riktning, utan hem;
        Dock jagas fven han af sorgens hrar,
        Hvarthelst han irrar, skande en fristad,
        Och ej en gng i din frstrda borg,
        O vanvett, lter du den kvalde dvljas.
        Blott smnen r de fvergifnas vn.

        Du dyra varelse! Jag klagar ej,
        Att sinnlighetens lampa, att frnuftet
        Blott flmtande, med halfslckt lga brinner
        Inom din hydda, rest af jordens stoft;
        Men att, hvarthelst dess matta strle faller,
        En tr skall rjas och en jmmer skdas, --
        Se dr min plga! Litet nog nd
        Betalar sjlens gudaeld hr nere
        De offer, som den krfver af vr frid.
        Ty hvad r mnskan med sin dubbla lott
        Af jordiskt mrker och af himmelskt ljus?
        En dyster natt omkring en enda stjrna.
        Frgfves bryter hennes bleka sken
        Igenom sljorna af moln och dimmor;
        Hon dagar ingen rymd, hon trnger ej
        Med strlfull fackla genom skuggans grdar,
        Och stormen bryter segrande likvl
        Med hrskarstmma genom nattens famn,
        Och bljor sucka mellan de strnder.
        Det finnes stunder dock, d gat, glmskt
        Af skymningen, af fasorna och striden,
        Med barnslig vllust ser p stjrnan blott;
        Och dessa stunder vrdar, svagheten
        Som sina ljusa stunder, lskar dem
        Som gldjens ltta gonblick af lifvet;
        Men kraften, men det starka hjrtat ter
        Frbannar dem som foster af en afgrund,
        Frrdiskt lockande ett fridlst hopp,
        Blott fr att visa, hur dess vingar domna,
        Frstligt talande om ljus och frid
        Fr tanken, som i villans knar famlar.

        S hvila ut till morgondagens mdor,
        Du dets korsbelastade slafvinna,
        Och glm, s lnge du kan glmma n!
        t mig har natten ingen smn att sknka,
        Min hvila r en vanmakt blott att bra
        Det lidande, som samlas fver mig.
        Men jag vill sitta och ditt lugn likvl
        Med gldjeblandadt vemod n betrakta,
        Som sorgen sitter vid en lskad graf
        Och glds t blomman, som gtt opp drfver.



        FJRDE NATTEN.

        Hon r frsvunnen, -- ja, hon r frsvunnen!
        Det enda minne, jag af henne fick,
        r spret p det daggbestnkta grset
        Och kvistarna, som darra n, dr hon
        Gick stilla fram emellan skogens stammar.
        Ja, hon r borta! Som en aftonrodnad
        Frsvann hon bakom klyftorna och trden,
        Och ensam str jag kvar -- en dyster natt.

        O, jag var sll nd! Jag slt den hulda
        Emot mitt hjrta, och jag led allena,
        Och hon var trygg i smnen som ett barn.
        En hr af minnen frn frflutna tider
        Slog opp sin skdeplats kring slumrarinnan
        Och spelte genom mrkrets glesa flor
        I vxlande gestalter fr mitt ga.
        Dr sg jag er, o mina barndomsdagar,
        Med edra klara solar och ert lugn,
        D tanken n ej visste af sig sjlf,
        Ej flugit ut nnu att ffngt ska,
        Lik Noachs dufva, ngon grnkldd strand,
        Men gungade i drmmens trygga ark
        P lifvets vida, bottenlsa blja.
        Dig sg jag fven, lund, dr jag en gng
        Fr Minna blottade mitt hjrtas lgor,
        Dr lttbevingad, svalan lik, som svfvar
        Mot vrens famn ur sundets purpurvg,
        Beknnelsen flg fver hennes lppar
        Och hennes blickar grto prlor till
        En krona t min segrande frhoppning.
        Dig tersg jag, djup af sllhet, stund
        Och evighet tillika, d min kyss
        Fr frsta gngen i den svala kvllen,
        Vid lunders susning och vid fglars sng,
        P hennes lppars vllustbdd frsof sig.
        Och er och er, o eder, tusen gnger
        Besvurna och igen besvurna, sg jag,
        Ej ltta och frhoppningsfulla nu
        Som fordom, men allvarliga och dystra,
        P tidens vingar pekande och p
        Det mrka dets jrnhand, dr den tung
        Lg vrdslst hvilande p brutna fjttrar. --
        S sg jag n med vemod, n med gldje,
        De dunkla hamnarna af forna frjder,
        n bedjande fr nattens flykt, och n
        Att solen evigt ville borta drja.

        Men bergens toppar klarnade i vster,
        Och snart mot dalen i en lngsam strm
        Flt ljuset neder frn frgyllda fjllar,
        Och dagen frambrt, och hans strlar fllo
        P Minnas bleka kinder ren.
        D slog hon opp sitt ga, sg mig an
        Med blickar, ej frslade som nyss,
        Men skarpa, genomtrngande som pilar:
        "Du r det, jag har funnit dig; min drm,
        Min svra drm r slut." -- Med dessa ord
        Uppstod hon hastigt, grt en tr frstulet
        Och tog min hand och talte himmelskt lugn:
        "Se, plgans spjut r krossadt, tckelset
        r frn mitt ga fallet; jag har funnit
        Det jag har skt, och hjrtat vill ej mer.
        Hvad jorden ger, hennes frjd och smrta,
        Har jag i brddadt mtt tmt ut, och mer
        Har hennes trnga frrd ej att sknka.
        Jag vandrar nu, dit du ej flja fr;
        Men snart jag vandrar lngre bort, och d
        Vlkommen efter!

        Som jag skall du kanhnda lnge drmma,
        Att du frgfves sker hr din sllhet,
        Och ssom jag skall fven du en gng,
        Med hjrtat lugnadt och med sjlen ljus,
        Frvnad vakna, sluten i dess armar;
        Till dess farvl!" -- Hon kramade min hand
        Och vnde stilla mot den smala stigen
        Och brjade med lngsam gng sin frd.
        Min famn stod ppen, och mitt ga bjd,
        I tflan med min tunga, henne ter;
        Hon sg min tr ej, och min bn dog bort,
        Frgfves klappande p hennes hjrta.
        Sin bana gick hon, obeveklig, kall,
        Den bleka mnen lik p vinterns himmel.
        Jag skyndade i hennes spr, jag ville
        I mina armar sluta n en gng
        Den afgud, som mitt hjrta evigt famnar.
        Jag nalkades, -- hon sg tillbaka d
        Och hjde hotfullt varnande sin hand;
        Frisad stod jag kvar p hennes bud,
        En blodls bild, ur marmorns klyfta huggen,
        Lik sngaren i Plutos dunkla borg,
        D natten tog hans Eurydice ter.
        Orrlig var min fot vid marken hftad,
        Mitt brst var lnge utan suck och stmma,
        Tills jag omsider sg, hur mer och mer
        Den lskade i skogens djup frsvann.
        D fick jag klagorstens gfva ter
        Och ropade med hemsk frtviflan: Minna!
        Men blott ur bergens sorgsna grottor kom
        I lnga suckar tersvaret: Minna.

        Hon vandrar! -- Hjrta, frgar du hvarthn?
        Hvarthn, om icke till sitt hem, sin make;
        Ty hvarje delt sinne br sitt tvng
        Och smider pliktens kopparkedjor starka.
        Vlan, hon gr tillbaka till de sina,
        Med knslan kufvad af frnuftets bojor.
        Hon fr ej minnas, vill ej minnas mig;
        Och snart skall vanan, som det tunga lttar
        Och det frhatliga gr ljuft och lskadt,
        Med milda hnder blomsterhlja trnen
        Af hennes olycksaliga frbund.
        Nr d med fridens gryning i dess sjl
        Dess bleka kinders nya gryning brjar,
        Hvem r den lycklige, hvars kyssar f
        Ur deras morgonrodnad purpurn suga?
        Och nr ifrn den friska barmens skatter
        Hon sljan kastat och det rum betrder,
        Dr, lyst af lampan eller stjrnan blott,
        Frstligt yppig hgtidsbdden svller,
        Hvem fljer gldjerusig hennes steg
        Och mter, trnande, sekundens drjsml? --
        Ha! Icke den, som ensam irrar hr
        Och dricker nattens kulna dagg och sker
        En mossbevuxen klippas lger, -- njd,
        Om han p den kan fr en stund frglmma,
        Hvad han har varit, hvad han r och blir.
        Hvad hvisken I uti mitt ra ter,
        Dagskygga spken, barn af mrkrets vrld?
        Hvad brt vl Minnas make? -- Dock, hur ljuft
        Att se det blod vid dolkens sidor stelna,
        Som brunnit nog vid Minnas sida ren!
        Fly, afgrundstanke! Vill du locka bort
        Ur sjlens famn dess enda skatt, den ngel,
        Som ensam blef den fvergifne trogen
        Och stundom talar om ett annat land,
        Dr Minnas krlek mter mig p stranden?
        Nej, han skall lefva, om han kunde n
        Med tusen sinnen frossa af sin lycka,
        Och ur min sllhets aska skall jag brga dock
        En mjlighet af Minnas terkrlek.

        Man talar om hur ddens lugn r djupt,
        Hur bojan faller af den tyngda anden
        Den stund, d hjrtat slr sitt sista timslag
        Och mer ej mter fngenskapens tid.
        Och det r sant, att ingen stormil skakar
        Det tjll, som byggs t slumrarn under kullen,
        Att ingen smrta fdes af den barm,
        Som stilla under mossans djup frmultnar;
        Men anden, anden, r han fri? -- O nej!
        Han r ej fri i eterns ljushaf, dr
        Bevingad mellan stjrnorna han svfvar;
        Han r ej fri i evighetens famn,
        I himlens salar r han slaf nnu;
        Han br sin boja i sig sjlf, s lnge
        Han br ett minne n af tidens krlek,
        Och denna krlek r ej skakad af
        S ltt, som grusets skra fjttrar brckas.
        Se, klippan stiger brant mot molnets rand;
        En frd till toppen och ett sprng frn den,
        Hvad ringa pris fr sllheten och friden,
        Om dessa kunde kpas drmed blott!
        I tusen skilda drkter vinkar dden,
        S blid, s litet skrmmande i hvarje.
        Jag kunde strta i dess ppna famn
        S glad som svanen i det klara sundet,
        Och drjer dock -- o, hvarfr drjer jag?
        Ha! Blefve anden friad genom dden
        Och ren frn hvarje jordiskt minnes smitta,
        En suck, en enda klagan skulle d
        Ej mera flyga fver mina lppar.
        Nej, blomsterkransa skulle jag min panna,
        Till fjllets spetsar ett triumftg gra,
        Och under gldjesnger ville jag
        Mig segrande i djupets kaos strta;
        Men nu, hvad vore ddens frukt? Ett lif
        Blott mera mktigt att sitt kval begripa.

        O. ingen himmel vore hrlig nog
        Att locka dig frn jordens dalar, ande,
        S lnge Minnas hjrta klappar dr!
        Vid henne skulle du din frihet fngsla,
        Oemotstndligt till din afgrund dragen,
        Lik fgeln, som, af ormens blickar snrd,
        Med ppna gon i hans eldgap flyger.
        Du skulle fly till Minnas famn och dr
        Ett vittne bli till sinnlighetens segrar,
        D hon, lik fablernas menad, berusad
        Af vllustbgarns gift, frglmt sig sjlf
        Och jublande i nattens stund p ett
        Frhatadt altar krleksoffer tnder!
        Nej, bttre vore, att i klippans barm
        Ett evigt fngelse fr dig bereddes,
        Dit ingen skymt af jordens bilder hann
        Och intet ord af hoppets falska lften.
        S ger d ej en gng du, den hela
        Frbldda jordens sista, glada trst,
        Du fristad, vid hvars portar slafven lgger
        Sin brda ned och konungen sin krona,
        Du fridens tempel fr en vrld, du hamn,
        Dit lifvets alla trtta segel strfva,
        S ger d ej en gng du, o graf,
        Ett lkemedel fr mitt arma hjrta!
        Vlan, jag vill frdubbla mina kval,
        Vill sjlfmant samla smrtans alla vapen
        Och trycka dem s flitigt i min barm,
        Att sr p sr m regna och t mig
        Ett gonblick ej gifvas fr att knna
        Det enas plgor, frrn det andra drabbat.
        S skall den dvala jagas bort, som lik
        Det lugn, som mellan skans knallar rder,
        Ibland frbredes i min sjl och ger
        t kvalets viggar blott en kad fasa.
        Med sorgens fvermtt skall sorgen kvfvas,
        Och dessa afgrundsdolkar skola dock
        En gng frslas, d de stndigt brukas.

        Se opp, mitt ga, tanke, spnn din flykt
        Och hjlp mitt des bristande frmga
        Att mla bilder p min krleks duk,
        Frfrligare n de redan sporda!
        Fullnda teckningen af denna tafla,
        Dr Minna vckts af morgonsolens strlar
        Och lyftat sakta opp ur vaggans bdd
        Ett barn, som vid dess skte ler i smnen.
        Med skrad pensel mla hennes gon,
        Som tvenne himlar, lugna, klara, bl,
        Med grnsls mhet famnande den spda.
        Och hennes anlet, lt det hlft frklaras
        Af dagens ljus och hlft af modersgldjens,
        Och att det sllare m rjas n,
        Lt ngra trar i dess sllhet irra!
        Men gif den spda ngeln inga drag,
        Som likna mina. Nej! En annan gaf
        t Minna hennes skna skatt, en annan
        Skall hon i honom lska, vid en annan
        Igenom honom bindas, och t mig
        Skall ingen flkt af hennes mhet gnas.
        S r den frsta taflan frdig. Nu,
        G till den andra, mla dr en park
        Med lf och skuggor omkring Minnas boning.
        I parken bilda henne, vid dess barm
        Lt barnet dricka ur sin nringsklla,
        Och dr framfre teckna sen en man,
        Som ser med lutadt hufvud ned p gruppen.
        t Minna gif ett uttryck, som om lunden
        Med lfvens tusen tungor, som om vinden
        Ur hvarje flkt, ur hvarje strle dagen
        Till henne skulle hviska: "Du r mor!"
        Lt klden smlta p dess makes panna,
        Gif fadersknslor t hans marmoranlet
        Och lt hans blickar rja, att han d
        Begriper vrdet af sin stulna lycka.
        Mig m din pensel vrdslst kasta ut
        Bland klipporna, som trona dr i fjrran.
        Led ngra forsar dit, som fverrsta
        Min klagan, om jag klagar, och ett vindkast,
        Som sliter trarna ifrn min kind,
        Att ingen ddlig anar, hvad jag lider!
        S r den andra taflan skn. -- Och nu!
        Tag mera mrka frger, gr en natt,
        Som dyster hvlfver sig kring moln och stormar.
        I Minnas sofrum stt en halfslckt lampa,
        Lt smnen vinka och paulunen svlla,
        Lt -- nej, fullnda ej din afgrundstanke, nej!
        Lt tvenne stjrnor mot hvarandra irra
        Och krossade frn sina banor ramla
        Och vrlden lossas frn sin fasta grundval
        Och jord och himmel i en suck frgs!



        FEMTE NATTEN.

        Frid, milda afton! Jord och himmel, frid!
        En lifstidsfnge lik, som blef bendad
        Och kom ur tornets natt; ur jrn och boja
        I dagens vida tempel ut igen,
        Dr solen brann, dr luften ljd och fltet

        I lf och blommor mot hans anblick trdde
        Och hvarje bana var frutan grns
        Och hvarje sllhet ssom himlen ppen:
        Lik honom, endast mera sll, str jag
        Ibland passionens snderbrutna lnkar.
        P detta spegelklara haf af frid
        Vill hjrtat bfva, o, och kan det icke!
        Och tanken skakar tveksamt sina vingar
        Och vill ej tro sin frihet, och likvl
        Fr hvarje vingslag honom fver molnen.
        Hur sknt jag lefver, o, hur ltt jag andas!
        Hur hrlig strlar kvllen fr mitt ga,
        Och hoppet vet dock af en bttre morgon.
        En krleksbdd r jordens grna matta,
        Och smnen r dock mera ljuf drunder;
        Hur saligt allt! -- Jag str p Minnas graf.
        Jag str p Minnas graf! -- O, det r ljuft
        Att tnka, hur hon hvilar lugnt hr nere
        Och hur jag sjlf skall snart f hvila lugnt.
        Hur obetydlig var ej denna skatt,
        Som skflades af oinvigda hnder!
        Hvad gde icke Minna kvar fr mig?
        Den sjl, som lg oddlig i dess ga,
        Den sknhet, som i hvarje fiber brann,
        I tiden tnd, men tnd fr evigheten,
        Den var fr mig; fr hennes make var
        Ej annat n det stoft, dr masken nu,
        Som han, sin medvetslsa hgtid firar.

        Du sofver, Minna? Nej, du sofver ej! --
        Ditt hjrta sofver, men din ande vakar,
        Din skuggbild r det, som s krligt ser
        Ur hvarje blommas daggbestnkta ga;
        Med fgelsngen, som ur parken skallar,
        Melodiskt blandad, nr din rst mitt ra:
        En hviskning snder du i hvarje flkt,
        Ett budskap med hvar sky, dr oppe tgar;
        Och jag frstr din vink och lyder den.

        O, hvad r sorgen, p hvars altar vi,
        Nattvandrande i stoftets dalar, offra?
        Och denna hr af mdor och bekymmer
        Och kval och fasor, som frtra sinnet,
        Hvad ro de? -- En tropp af skuggor blott,
        Fantomer, verkliga fr tankens ga,
        S lnge han i mrkrets rike dvljs,
        Men tomma, utan varelse och kraft,
        S snart han mktar sig mot ljuset svinga.
        Ej utom grusets rcka dets grnser;
        Och mnniskan, som r p jorden jord,
        r himmel genast, d hon r dr oppe.
        Hur ser jag icke nu med mkan neder
        P er, o ntter, som jag genomvakat,
        P er, o dagar, som jag grtit bort!
        Jag kan knappt mera fatta dessa sm
        Bekymmer, som mig syntes d s stora;
        Ty i min krleks rika helgedom

        Hur lydde Minnas sista ord till mig?
        "Som jag skall du kanhnda lnge drmma,
        Att du frgfves sker hr din sllhet,
        Och ssom jag skall fven du en gng,
        Med hjrtat lugnadt och med sjlen ljus,
        Frvnad vakna, sluten i dess armar."
        O, nu frstr jag hennes mening klart!
        Min plga var en drm, -- det verkliga
        r icke fdt och skiftar ej med stunden.
        Ett enda var dock sant; det var min krlek;
        Jag sof uti dess famn, -- nu r jag vaken.
        Jag sg i smnen spken, natt och fasor;
        Nu ser jag Minna, himlarna och Gud.
        O krlek, huru skn r icke du
        Emot den Amor med frgiftadt koger,
        Som dikten mlar och passionen tror!
        Du str frklarad fr mitt ga nu;
        Jag ser din bge riktad, men den r
        Den ppna famn, du strcker ut mot vrlden;
        Och dina pilar knner jag -- de bildas
        Af oskuld, salighet och ljus.
        Det var en stund -- jag sg dig d i samma
        Gestalt som nu, -- det var den frsta gngen,
        Jag dig frklarad sg i Minnas blick.
        Dig slt jag d med henne mot mitt hjrta;
        Men blott en stund, sen fann jag dig ej mer.
        Mitt ljus var slocknadt, i min sjl var skymning,
        Och fr smnvandrarn genom lifvets natt
        Sjng sinnligheten en frrdisk vaggsng.
        O, endast tvenne flyktiga minuter,
        O, af det lnga lifvet endast tvenne
        r mnniskan ur stoftets dvala vckt
        Och kan mot andevrldens vllust skda;
        Och dessa gry med hennes frsta krlek
        Och hennes sista stund! -- Som barnet hvilar
        Med slutna gon vid sin moders barm,
        S hvilar mnniskan i evighetens.
        En gng vid modrens kyss slr barnet opp
        Sin blick och ler och somnar in nyo;
        Och det r bilden af vr frsta krlek.
        Men drmmar smyga till den spdas sinnen,
        Oroande, frstliga och grymma,
        Som stra pulsens gng och hjrtats frid;
        Och slumrarn kvider d, och trar trnga
        Igenom gonlockens trnga galler,
        Och modren sluter honom nrmare
        Och nrmare emot sitt brst, till dess
        Han vaknar, ser frvnad opp och knner
        Den hulda snart och ler igen och strcker
        De spda armarna med frjd mot henne;
        Och det r bilden af vr sista stund.
        Men icke alltid plgas slumrarn dock
        Af svra syner; ty minuter gifvas,
        Nr leende i ngon jordisk form
        Hans bttre lif fr honom uppenbaras,
        Fast bilden r frgnglig som hans drm.
        Hvad var min kyss, som outslcklig brann
        P Minnas rosenlppar? Hvad den sllhet,
        Som brusade igenom mina dror
        Hvar gng, jag henne tryckte mot min barm?
        Hvad var det ljus, som hrligare d
        Frn dagens gyllne klla tycktes flda?
        Den sknhet hvad, som d uti min sjl
        S yppigt ur naturens fullhorn tmdes?
        Hvad voro de? Blott drmmar, -- ack, men drmmar,
        I hvilkas skuggdrag dock en vnlig skymt
        Af evighet och himmel lg frklarad.

        Jag str p Minnas graf och tnker n
        P forna slla dar. Och hvarfr skulle
        Jag er frjaga, mina frjders minnen?
        r icke lifvets bsta frjd nd
        I ddens stilla grdar ssom hemma?
        Vlkomna, bilder frn min ungdomsvrld,
        Frtroliga gestalter, utan omsorg
        Och utan strid, med hjrtan, fulla blott
        Af stundens sknker, och med gon, blinda
        Fr hvad en framtid i sitt skte bar!
        Vlkomna! Hr vid grafvens rand r stllet,
        Dr oskuldsdrmmar obesvikna drmmas
        Och sorglsheten fr en dag, som gryr,
        Ej vid dess skiften fr med marter gldas.
        Hr r ert rtta hemvist, hr r ljuft
        Att se er ter, och jag vill besvrja
        Ur mullens djup den tysta slumrarinnan
        Och n en gng med er och henne g
        Min grna, rika barndomsdal igenom.

        Men tiden flyr, och afskedsstunden nalkas,
        Ett afsked, dr om terkomst ej talas,
        Men intet hjrta lmnas trstlst kvar.
        Jag flyr nu frn ett land, dr jag en frmling var,

        Och mot mitt skna hemland syftar frden.
        Och mngen frjd blef denna kust mig skyldig;
        Ack, mngen lofvad frjd, men ingen tr
        Af prfningarnas gift, af sorgens galla.
        Dock drjer jag med fuktadt ga n
        Upp den kulna, trnesdda stranden.
        Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart,
        Och mt frsonad blickar jag farvl
        t hvad jag nu fr alltid fvergifver.
        O, det r ltt att ofrrtter glmma,
        D man r fver lidandet och sorgen,
        Och ingen bitter tanke tar man med
        Till krlekens och fridens ljusa fester.
        Farvl, du hga drott, som evigt ung
        Din eldvagn genom eterns rymder ker,
        Du milda sol, farvl! Fr hvarje gng
        Jag jublande p ditt triumftg skdat,
        Fr hvarje gng jag i ditt varma ljus
        Tyckt fosterlandets klara dagar skimra,
        Fr hvarje frjd, som i ditt hgn slog ut,
        Fr hvarje knsla, som din lga mognat,
        Fr ljusets och fr lifvets bsta gfvor,
        Haf tack, haf hjrtlig tack! -- Snart skall jag mer
        Ej se din morgonrodnad gry, ej hra
        De hymners ljud, som flja dina spr;
        Men du, ej trtt, ej ldrad, skall nnu
        Ditt friska spann igenom vrlden jaga
        Och mta sekler t frgngelsen
        Och lugnt utur frgtna slkters mull
        Till blomning ter nya slkter vcka,
        Till dess du fven en gng, mtt af r,
        Ur redet lser dina gyllne flar

        Och lgger ner ditt rika ln hos Gud.
        Till dess farvl! -- Och du, o skna dal,
        Som i din blomsterfamn mig tog den stund,
        Jag kom som gst till obekanta lnder,
        Du, bland hvars lunders sus och kllors sorl
        Jag mig s ofta i mitt hemland drmde,
        Farvl, farvl! Fr mig skall icke mer
        Din majdag gry och dina blommor knoppas.
        Men tag en annan i mitt stlle d,
        En annan, irrande som jag i gruset,
        Tag honom till ditt sktebarn som mig
        Och skrif fr honom med hvar nyfdd vr
        Din blomsterskrift om bttre regioner.
        Och er, och er, o millioner hjrtan,
        Som blifven hr att gldjas och att lida,
        t er en afskedssuck, ett mt farvl!
        Fr er r prfningen ej slutad n,
        Men mnga hrda strider obestndna.
        O, klagen ej, fastn ej hvarje fr,
        Som hoppet djrft i dets drifhus kastar,
        En grnkldd stngel skjuter opp och br
        Lycksalighetens himlaburna frukter!
        Fr dem r tidens sol fr kall nd.
        Men om, af bittra sorgers trregn ammad,
        En jordisk sllhet slutligt gror fr er
        Och fven den af kulna stormar skrdas,
        S klagen ej nd, ty med sin vllust
        Och med sitt kval r lifvet dock en drm!
        Och nu, och nu r intet mera kvar!
        Hll famnen ppen, Minna, dr du glad
        Ur nglars krets mot min frvandling skdar;
        Hll famnen ppen, -- om ett gonblick
        r jag hos dig, i dina armar redan! --




ANDRA DELEN.



        TJNSTEFLICKAN.

        Om ren vid helga klockors ljud
        Jag stode i min hgtidsskrud
        Och sge natt och dimmor fly
        Och sndans skna morgon gry!

        Frbi r veckans mda d;
        Till ottesngen fr jag g
        Och trffa nra kyrkan den,
        Som saknat veckan ut sin vn.

        Han str vl d p frhand ren
        P kyrkobackens brant allen
        Och blickar fver trskets lngd
        P sldornas och folkets mngd.

        Och jag r den, som eftersks,
        Och tget nalkas, skaran ks,
        Och pltsligt syns jag dribland
        Och rcker honom gladt min hand.

        Nu, muntra syrsa, sjung din sng,
        Tills prtan brunnit ut en gng
        Och jag fr g till sngs igen
        Och drmma om mitt hjrtas vn.

        Jag sitter hr och spinner nu,
        Och rullan r ej half nnu;
        Och Gud vet, nr jag spunnit ut
        Och nr den lnga kvlln tar slut!



        BONDGOSSEN.

        Jag huggit, tills min kraft frgtt,
        Och hugger om igen,
        Och yxans stl r hvasst och godt,
        Men furan str dock n.
        Min arm var en gng tung och stark;
        Nu r den mer ej s,
        Sen vintern om jag tit bark
        Och druckit vatten p.

        Ifall min tjnst jag bytte om
        Och bttre fr mig sg,
        Jag kanske till en herre kom,
        Som hade brd af rg.
        Kanske i nrmsta stad jag fann
        En ln fr tro och flit. --
        Jag tnker ofta s och kan
        Dock icke lngta dit.

        Str fjllet dr med lfprydd topp
        Och ser i sjn sin bild?
        Gr solen dr s hrlig opp,
        Och gr den ner s mild?

        Finns dr en dal, som blomdoft strr,
        En mo, som tallar br?
        Och hon, hvars vallhorn nu jag hr,
        Skall hon vl finnas dr?

        Frbi far molnet utan skygd,
        Till vindens tidsfrdrif; --
        Och utan vn och fosterbygd
        Hvad r ett mnskolif?

        Kanske att Gud hr folkets rst
        Och lindrar landets nd;
        Kanske en bttre skrd i hst
        Oss ger ett bttre brd.



        RODDAREN.

        Sjung, arma gosse, sjung!
        Din rodd blir annars tung,
        Din hand vid ran domnar snart,
        Och hvem skall sen ge bten fart?

        En vg ej rr sig mer,
        Af sol och dag jag ser
        En strimma blott vid vsterns bryn,
        Och mrk i fjrdens djup r skyn.

        Sg, arma gosse, sg:
        Hvart skyndar du din vg,
        Allena, strfvande och trtt,
        D natten sjlf har somnat stt?

        r det en fgeltropp,
        Du skrmt vid stranden opp,
        r det en lom, r det en and,
        Du jagar nu frn strand till strand?

        Du, som frn skog och fjll
        Mig frgat mngen kvll,
        Mig frgat frr, mig frgar n
        Hr, eko, hr mitt svar igen:

        Jag ingen fgeltropp
        Har skrmt vid stranden opp,
        Det r ej lom, det r ej and,
        Jag jagar nu frn strand till strand;

        Min tanke jagar jag:
        Hvartenda retag,
        Hur ltt det r, hur svagt det r,
        Mig nrmre till min tanke br.

        Dr rken stiger opp
        Mot klippans bla topp,
        Dr hyddan syns vid trskets slut,
        Dit har min tanke rymt frut.

        Dr skall jag finna den,
        Frrn det blir dag igen,
        Nr bten hunnit strand och hamn,
        Och jag min trogna flickas famn.



        TALLTRASTEN.

        Det r s ltt man rrs och andas ren;
        Ej mer en brnnhet sol med stupadt sken!
        Af sommardagen finns ej frigt mer
        n vsterns glans, som genom lunden ser,
        Och vindens flkt, som, redan matt och sval,
        Skall domna snart p blomstren i vr dal.

        Blott du, den silfverklara kvllens vn,
        O talltrast, bryter nejdens tystnad n!
        r dagen eldig och r natten ljuf,
        Af bda diktens frger lnar du
        Och mlar i en ofrgnglig sng
        Din trohets hgtid ssom vren lng.

        Du har som jag en vn att tolka fr
        Den frjd, det kval, ditt veka hjrta rr.
        Har jag som du en stmmas vlljud ftt,
        Ett sprk s innerligt, s ltt frstdt?
        O, kan jag sga, hur jag lskar nu,
        Och kan jag en gng lska mt som du!

        Lycksalig den, som vid naturens brst
        Frn henne hmtar krlek, ord och rst,
        Som, irrande, sitt modersml ej glmt!
        Han drmmer blott och sger, hvad han drmt,
        Men medvetsls och utan reglors tvng
        Han drmmer vishet och han talar sng.

        Jag vill dig hra, skald, vid skogens bryn,
        Tills sista purpurn flytt frn aftonskyn
        Och nattens fackla tndt sitt bleka sken.
        Vid hyddan mts jag af min flicka sen,
        Och skall jag tolka, hur jag dig frsttt,
        Ej ord jag brukar, utan kyssar blott.



        JGARGOSSEN.

        P marken vistas fgeln blott,
        Och lfven skymma n;
        Jag har ej gjort ett enda skott,
        Och det blir kvll igen.

        Om vintern komme hit en gng
        Med drifvor i sitt fjt,
        Jag sge bttre ripans gng,
        Och orren hlle tr't.

        Om luften ville blifva sval
        Och lfven falla sen,
        Jag sg kanske i nsta dal
        En flock af jrpar ren.

        Dock snart skall ripans spr sig te,
        Och jrpens skygd frg;
        Men den, som helst jag ville se,
        Skall jag ej se nd.

        Jag blickar hr, -- hon blickar dr,
        Men ack, vi mtas ej!
        Jag kunde st, dr blicken r,
        Och sge henne ej.

        Emellan oss r sj, r fjll,
        r mo med furu p,
        Emellan oss r dag och kvll
        Och kanske natt ocks.



        MORGONEN.

        Solen ngra purpurdroppar
        Ren p sterns skyar stnkt,
        Och p buskar, blad och knoppar
        Daggens prleskur sig snkt.

        Skogens alla fglar svinga
        Jublande frn topp till topp,
        Tusen gldjeljud frklinga,
        Tusen stmmas ter opp.

        Fjrden krusas, bljan randas,
        Lunden rrs af flkt p flkt,
        Lif och blomsterdofter blandas
        I hvarenda andedrkt.

        ngel frn det fjrran hga,
        Hvarje vsens blida vn,
        Gryning, har ett mulnadt ga
        Mtt din ljusa anblick n?

        Skingrad r bekymrens dimma,
        Tankens dystra moln frgtt;
        Dagen i sin barndomstimma
        lskar barndomsknslor blott.

        Ingen lider, ingen saknar;
        Allt r gldje, frid och hopp.
        Med naturens morgon vaknar
        Hvarje hjrtas morgon opp.



        KYSSEN.

        Jag kysser dig och ledsnar ej,
        Och skall jag nnsin ledsna? Nej!
        Nu, goda flicka, svara mig,
        Hvad sllhet kyssen sknker dig!

        Du lskar den svl som jag;
        Nu sg, hvad utgr dess behag?
        Jag frgar nu, jag frgte nyss
        Och fr till svar blott kyss p kyss.


        Om i min lpp man boning gmt,
        Du kysste den ej mera mt;
        Om galla vore stnkt drp,
        Du kysste lika mt nd.

        Se till, hvad frebr du vl,
        Om ngon frgar efter skl,
        Nej! Om ngon oblygt kommer nu
        Och frgar: Hvarfr kysses du?

        Och folket dmer strngt, min vn,
        Hvad skall det sga d om den,
        Som annat ej n kyssa gr
        Och sjlf ej en gng vet hvarfr?

        Fr min del jag ej hittat p,
        Hvad godt i kyssen finnas m;
        Men jag vill d, om jag en stund
        Skall stngas frn din purpurmund.



        DEN NGRANDE.

        Gm, poppelskugga, i ditt trogna skte
        De ord, han sade vid vrt sista mte!
        Hans djrfva bn, hans vrede och hans oro
        Fr mig, fr tystnaden och dig blott voro.

        Ty solen sjunkit redan frn det hga,
        Och ingen stjrna ppnat n sitt ga,
        Och ingen vaken vind fanns mer i nejden,
        Nr om min afskedskyss han tnde fejden.

        Fr dig blott kan jag yppa, hvad jag knde,
        Hur hvarje suck, hvar tr, han gt, mig brnde,
        Hur gladt jag honom tusen kyssar unnat,
        Om flickan vgat ge och blygseln kunnat.

        Sg honom du, om ngon gng han nalkas
        Att drmma bort en stund hos dig och svalkas,
        Sg honom d, ifall ett sprk du ger,
        De tysta ord, jag nu med bfvan sger:

        "Glm, goda gosse, hvad dig krnkt och smrtat!
        Den kld, hon hycklar, r dock lngt frn hjrtat.
        Frtrnas ej, fast henne hrd du tycker,
        Och trttna ej vid hennes blyga nycker!"



        DET VAR D.

        Hgre mot sanden
        Svallar den vreda sjn,
        Bjrken p stranden
        Susar ej mera grn;
        Marken r stel af snn.

        Du, som med vren
        Flydde frn dal och vn,
        Bragte dig tren
        Blott fr en stund igen,
        Ville jag sga n:

        "Skda kring runden,
        Flicka, en gng nnu!
        Minns du, hur lunden
        Fordom var grn och ljuf?
        Se, hvad den blifvit nu!"

        Sen, d hon flydde,
        Skulle hon sga s:
        "Sknare grydde
        Ynglingens kind ocks;
        Men det var d, -- ja, d!"



        SJMANSFLICKAN.

        Vinden blser opp i hast,
        Segel fylla stng och mast,
        Skeppet styr till fjrran lnder,
        Gud vet, nr det tervnder!

        Du, som far dr, ger du
        Ngon blick fr mig nnu?
        O, jag sg dig n kanhnda,
        Om min grt blott toge nda.

        Vore jag, hvad fgeln r,
        Vingad, ssom msen dr,
        Fljde jag dig glad p frden
        Till den obekanta vrlden!

        Kom bestndigt, dit du kom,
        Vnde, nr du vnde om,
        Spelte med min ltta vinge
        Och din blick i flykten finge.

        Men den arma flickans lott
        r att flkta afsked blott
        Med en trfull duk i handen,
        Vingls lmnad kvar p stranden

        Lngt ifrn att flja f,
        Mste jag tillbaka g,
        Innan kvllen komma hunnit,
        Innan seglet n frsvunnit;

        Mste jaga ur mitt brst
        Saknaden, som r min trst,
        Torka vl frn kinden tren,
        Att min mor ej mrker spren.



        HLSNINGEN.

        Fstet klarnar opp, den dunkla skuren
        Lmnar rum fr aftonsolens sken,
        Och p fjrden, af en svallsj buren,
        Vaggas dagens storm och sofver ren.

        Hon, som saknat mig p mnga dagar,
        Ser ej n min julle styra dit;
        Kanske str hon nu vid sjn och klagar
        Och med tradt ga blickar hit.

        Ej ett vindkast fyller dock mitt segel,
        Och det vill ej skrida, om jag ror,
        Och s lngt, lngt bortom fjrdens spegel,
        Skymtar udden, dr den hulda bor.

        Svala, du, som rr s grna vingen,
        Med ett trstens bud till henne flyg!
        P dess skuldra sitt och, sedd af ingen,
        Dessa ord i hennes ra smyg:

        Goda flicka, om din vn du saknar,
        Hr hans trogna hlsning genom mig!
        Nsta morgon, endast vinden vaknar,
        Lossar han sin bt och sker dig.

        Lng r vgen, och han sjlf behfver
        Vindens hjlp att klyfva fjrd och sund;
        Men, hur lugnt det r, som jag drfver
        Svfvar ltt hans tanke hvarje stund.

        Ngra fgelljud i skogen vckta,
        Blott en kllas sus bland strandens fjll,
        Blott en myggsvrms ltta vingslag flkta
        Den med blixtens snabbhet till ditt tjll.



        AKTA, D R GUDEN NRA!

        Skna flicka, yra flicka,
        Vnta ngra vrar bara,
        Och du skall s fritt ej blicka,
        Och du skall s yr ej vara.

        Fjorton r blott gldje amma;
        Femton r och sexton stunda,
        Guden kommer med sin flamma,
        Och det blir helt annorlunda.

        Blott en gnista af hans lga
        Tusen sorgsna tankar fder,
        Blott en flkt ifrn hans bga,
        Och det friska hjrtat blder.

        Flicka, n mot pilens smrta
        Ingen sorgfull vakt behfves;
        Guden nalkas ej ett hjrta,
        Medan n dess aning sfves.

        Men nr friden byts i saknad,
        Saknan i begr, som tra,
        Akta, d r slumrarn vaknad,
        Akta, d r guden nra!

        Lugnet stres, gldjen smittas,
        Inga frjder lyda valet,
        Och i gats spegel hittas,
        Mellan hopp och ljen, kvalet.



        SERENAD.

        Ren slckt r lampan i min flickas kammar,
        Ett blekrdt mnsken blott p rutan flammar,
        Och genom sljan, fst fr den, jag ser
        Den sknas bild ej mer.

        Snart skall hon bddens trygga fristad hinna;
        Sen, blyga Cynthia, blif min spejarinna
        Och yppa vnligt, hvad du skda ftt,
        Fr mig och natten blott!

        Om med en blick, dr himlen strlar ter,
        Hon sammanknyter hnderna och grter
        Och talar ord, som blott en ngel hr,
        Sin aftonbn hon gr.

        Men om den hljda barmen rrs och bfvar,
        Ett leende p rosenlppen svfvar
        Och kindens lga sakta tnder sig,
        D drmmer hon om mig.



        FRSTLLNINGEN.

        Alla knna frjd och smrta,
        Fast ej alla det frklara;
        Hvarje flicka har ett hjrta,
        Fast hon ltsar utan vara.

        Fr de njen, gudar skicka,
        Kan sig ingen ddlig akta;
        Kyssar lskar hvarje flicka,
        Fast hon ltsar dem frakta.

        Yngling, lska, brinn och lga,
        Och med kld skall du belnas,
        Men ett liknjdt steg blott vga,
        Och ditt kval skall bli din sknas;

        Och dess ffngt dolda smrta
        Skall i min, i rst frklara:
        "Hvarje flicka har ett hjrta,
        Fast hon ltsar utan vara."

        Fordra tusen kyssar, -- alla
        Skall med hyckladt tvng hon unna;
        Fordra ingen, -- och den kalla
        Skall ej en frsaka kunna,

        Skall ur trar ofta blicka,
        Skall i suckar hviska sakta:
        "Kyssar lskar hvarje flicka,
        Fast hon ltsar dem frakta."



        FJRILN OCH ROSEN.

        Rosen lutar, blek om kinden,
        Hennes tid r all;
        Fjriln domnar under vinden,
        Under skurens svall.
        Nr skall fjriln f tillbaka
        Sina lekar och sin maka?
        Nr frlter
        Dvalan ter
        Rosens matta gonlock?

        Barn af sommarn, lefde bda
        Lyckliga som den;
        Inga skiften, ingen vda
        Strde gldjen n.
        Af hvarandras kyssar slla,
        Utan skuld att vederglla,
        Utan oro
        Bda voro,
        Och de mste stras dock!

        Hur de drja, hur de bida,
        Aldrig vckas de;
        Krleken vid vrens sida
        Kan ej lif dem ge;
        Men p kullen, dr de brgas,

        Nya, skna rosor frgas,
        Och i doftet
        fver stoftet
        Svrmar nya fjrlars flock.



        FGELFNGARN.

        Jag vandrar fram p skogens ban
        Och blickar opp i tall och gran,
        Och ofta nog jag fglar ser,
        Men ingen flyger ner.

        Och hvar och en tycks fly den strt,
        Dr jag har utsatt mitt frst,
        Och lika tomhndt, som jag kom,
        Jag mste vnda om.

        Jag borde se med sorg och ngst
        P min bedragna fgelfngst,
        Men huru felt det n m sl,
        r jag frnjd nd.

        Jag har en snara kvar till slut
        Som aldrig lmnats tom frut,
        Dit fgeln, lika grna gr,
        Som jag densamma fr.

        Och nr jag kommer hem igen
        Jag gillrar n i afton den:
        Och flicka lyder fgelns namn
        Och snaran r min famn.



        TILL AFTONSTJRNAN.

        Stjrna, kvllens dotter, du,
        Sg mig, hvad du skdar nu?
        Ser du frn din trygga borg
        Mer af gldje eller sorg?

        Kanske p ett stormigt haf
        Seglarn nu frn bljans graf
        n med fruktan, n med hopp
        Blickar mot din ledning opp.

        Kanske i en bortglmd dal,
        Ensamt lmnadt med sitt kval,
        Sker nu ett krossadt brst.
        I ditt milda ga trst.

        Kanske att p dig som bst
        Ngon trogen flicka fst
        Sina blickar, och begr
        Att sin lsklings mta dr.

        Ser du seglarns kosa strd,
        Lt den bli till rtta frd!
        Ser du sorgen, kvald och glmd,
        Hll din ljusa trst ej gmd!

        Men om du min flicka ser,
        Snd en vnlig strle ner,
        Sen du skrifvit i dess sken,
        Att jag vntar lngesen.

        

        DEN DENDE.

        Den lnga natten gtt till nda snart:
        Blir icke hvalfvet redan ljust och klart,
        Och fr ej trskets sn ett hgre sken?
        Var det ej orrens rop, sm hrdes ren?

        Nr morgonsolen glder innan kort
        Och snn p taket brjar smlta bort,
        Och droppa efter droppa ren jag ser
        Frbi den ppna gluggen falla ner,

        Och syrsan tystnat inne, och jag hr
        Den muntra sparfven kvittra utanfr,
        D hllen mig en annan sng beredd,
        En krfve halm, p stugans trappa bredd.

        Ty jag vill ledas dit och hvila dr
        Och se, hur skn och glad naturen r,
        Och frjdas n en gng t land och sj
        Och sen i vren, dr jag lefvat, d.



        YNGLINGEN.

        Vind, som mig smeker och lmnar,
        Sg, hvart din kosa du mnar,
        Skyndande, flyktig och snar,
        Sg mig, hvar hamnar du, -- hvar?

        Blja, som gungar min julle,
        Skulle jag flja dig, -- skulle
        rorna lyda ditt drag,
        Svara, hvar hamnade jag?

        Tankar, otaliga tankar,
        Sgen, hvar kasten I ankar?
        Barn af en dlare vrld,
        Ges det ett ml fr er frd?



        TILL EN ROS.

        Slumrarinna i den slutna knoppen,
        Vakna snart och gld din fosterdal,
        Mtt af fjrilns kyss och smekt af droppen,
        Som frn himlen faller mild och sval.

        Skynda, skynda! Allt, af stunden gifvet,
        Varar blott s lnge stunden rr.
        Skynda, skynda! -- Gldjen r som lifvet,
        Lifvet ter som en flyktig vr.

        lska, njut och lga, skna blomma,
        Vecklad ut i fgring mer och mer!
        Innan hsten m en ngel komma;
        Som dig bryter och t himlen ger.



        DEN SKNA.

        Allt r godt, hvad jag vill gra,
        Allt r ltt, hvad jag begr,
        Alla hviska i mitt ra,
        Huru skn jag r.

        En bermmer gats lga, --
        Vxten en, en annan hyn; --
        Fr jag ej min spegel frga
        Eller tro min syn?

        Tittar jag i spegeln bara,
        Ser jag sjlf dock mycket mer,
        n min hela friarskara
        P en afton ser.

        Ljuft det vore att bermmas,
        Fast bermmet r en vind,
        Skulle ej mitt hjrta glmmas
        Fr min vackra kind.

        Men fr den blott ord man ger,
        Blott fr den r knslan gjord;

        Ingen till mitthjrta sger
        Ett frtroligt ord.



        VID EN KLLA.

        Jag sitter, klla, vid din rand
        Och ser p molnens tg,
        Hur, ledda af en osedd hand,
        De vxla i din vg.

        Dr kom en sky, den log s rd,
        Som rosenknoppen ler.
        Farvl! Hur snart farvl den bjd,
        Fr att ej komma mer.

        Dock, dr en annan mera klar
        Och strlande igen!
        Ack, lika flyktig, lika snar,
        Frsvinner fven den.

        Nu ter en! - -Den vill ej fly,
        Den vandrar tungt sin stig;
        Men, klla, mrk r denna sky,
        Och den frmrkar dig.

        Jag tnker, nr jag ser dig s,
        Upp min egen sjl:
        Hur mngen gyllne sky ocks
        Har bjudit den farvl,

        Hur mngen, tung och dyster, spred
        Sin djupa natt i den
        Och kom s hastigt, ack, men skred
        S lngsamt bort igen!

        Men hur de kommit, hur de gtt,
        Jag knt dem ganska vl:
        De varit tomma skyar blott
        I spegeln af min sjl.

        Och spegelns ljus och mrker skall
        Likvl af dem bero! --
        O klla, nr blir leken all,
        Nr fr din blja ro?



        DEN SJUTTONRIGA.

        Jag vet ej, hvad jag hoppas,
        Och hoppas likafullt;
        Mitt hjrta knns s dsligt,
        Och r nd s fullt.
        Hvart syftar denna oro,
        Som ej ett ml kan n?
        Hvad nskar jag, hvad vill jag,
        Hvad tnker jag upp?

        Vid smmen hela dagen
        Jag sitter som en trl;
        Jag tycks arbeta flitigt,
        Det lider ej likvl.
        Mot handen sjunker pannan,
        Och nlen glmmes d.
        Hvad nskar jag, hvad vill jag,
        Hvad tnker jag upp?

        Jag mente: vren kommer,
        Naturens drkt blir ny;
        D skall min hg frndras
        Och mitt bekymmer fly.
        Och vren kom och sommarn,
        Jag blef mig lik nd.
        Hvad nskar jag, hvad vill jag,
        Hvad tnker jag upp?

        Jag lskar ej som fordom
        Min skna nejds behag;
        Ju mera dagen klarnar,
        Dess mera mulnar jag.
        Hur skall min oro skingras,
        Och nr min sorg frg?
        Hvad nskar jag, hvad vill jag,
        Hvad tnker jag upp?

        O, den som finge hvila
        I ddens lugna bo!
        Kanske att blott i grafven
        Ett hjrta finner ro.
        Men dock, hur tungt att redan
        Frn sol och vnner g!
        Hvad nskar jag, hvad vill jag,
        Hvad tnker jag upp?



        HMNDEN.

        Sknt i loppet strlar bcken,
        n af silfver, n af guld,
        Och i sommarhettan hcken
        Str med matta rosor full.

        Bckens svala blja lockat
        Alla nejdens flickor dit,
        Och dr hckens lf sig skockat,
        Ler en gosse, gmd med flit.

        Intet ga mrker faran,
        Ingen tunga binds af den,
        Och t ljet skattar skaran
        Tusen yra offer n.

        "Tnk, om ngon skulle hra
        Vra lekar och vrt glam!"
        "Tnk, om hcken hade ra",
        Svarar gossen och str fram.

        "Han skall fngas, han skall jagas!"
        Och han jagas, frrn han rymt.
        "Han skall bindas, han skall agas."
        Och han binds och agas, grymt.

        Gissa, hvaraf bojan gjordes!
        Bojan gjord af blommor var.
        Gissa, hvari straffet spordes!
        I en kyss af en och hvar.



        BLOMMANS LOTT.

        Bland sommardagens barn en ros jag sg
        I frsta stunden af dess blomningstid.
        Med purprad kind i knoppens famn hon lg
        Och drmde blott sin oskuld och sin frid.

        "Du skna blomma, vakna, blicka opp
        Och lr att lifvets bsta lott frst!"
        S sade, fladdrande kring blad och knopp,
        Den yra, guldbestnkta fjriln d.

        "Se, mrkt och fattigt r ditt trnga hus,
        Och utan njutning slr ditt hjrta dr;
        Hr lefver gldjen, glder dagens ljus,
        Och krleken och kyssen vntar hr."

        Af talet rrdes lilla blommans sjl;
        Sin mund hon bjd t smickrarn innan kort,
        Och fjriln kysste, hviskade farvl
        Och flg till nya rosenknoppar bort.



        HVEM STYRDE HIT DIN VG?

        Lngt bortom fjrdens vg,
        Lngt bortom fjllets topp
        Du ensam dagen sg
        Och vxte ensam opp.

        Jag saknade ej dig,
        Jag skte ej din strt,
        Jag visste ej en stig,
        Som skulle ledt ditt.

        Jag knde ej din far,
        Jag knde ej din mor,
        Jag sg ej, hvar du var,
        Jag sg ej, hvart du for.

        Liksom den bck, dr rann,
        Fr den, som rinner hr,
        Vi voro fr hvarann,
        S lnge du var dr;

        Tv plantor, mellan dem
        En ng i blomning str,
        Tv fglar, som ftt hem
        I skilda lunders snr.

        O, andra nejders son!
        Hvi flg du ddan, sg?
        O, fgel lngt ifrn!
        Hvem styrde hit din vg?

        Till hjrtat, som var kallt,
        Sg, hur du lgor bar? --
        Hur kunde du bli allt
        Fr den, du intet var?



        BRUDEN.

        Om jag sg dig, om jag sg dig redan
        Styra framom uddens bjrkar dr,
        Sg ett segel frst och knde sedan
        Purpurduken, som din flagga r!

        Och du kom med ngra glada rader,
        Af din syster skrifna, nr du for,
        Och du kom med "ja" ifrn din fader
        Och en moderskyss ifrn din mor!

        Hvarfr skjuta opp vr lycka? ren
        Hinna vl med guld och hfvor n.
        Krleken har blommans art, och vren,
        Endast vren r en tid fr den.

        Skyndom! Ljus r kullen, grn r dalen,
        Dr, som fgelns sllhet, vr kan gro.
        Fast i toppen af den brnda alen
        Skulle jag med dig lycksalig bo.



        SAKNADEN.

        I skogen finns ej mer en gren,
        Som lf och fgring br.
        Frbi r sommarn lngesen
        Och endast vinter hr.

        Ja, ute ser jag vinter blott
        Och inne likas;
        Och om till vrldens slut jag gtt,
        Jag sge den nd.

        Blef lunden grn; blef nejden varm,
        Blef dagen ljus och klar,
        Lg klden i min egen barm
        Dock lika dslig kvar.

        O, du mitt gas frjd och vr,
        Jag dig ej terser,
        O, du mitt hjrtas sol, du gr
        Ej opp ur grafven mer.

        Min sjl var din, min knsla din,
        Ditt lif var lif fr mig.
        Jag har blott saknan kvar som min,
        Det andra for med dig.

        Mitt bsta r att tyst vid hlln
        F minnas flydda dar,
        D brasan brinner ned och kvlln
        Ej flere sljder har.



        VRVISA.

        De komma, de komma,
        De vingade skaror, som flytt,
        Till lunder, som blomma,
        Till sjar, som ljummas p nytt.

        Dr stormarna ilat,
        Hrs sngen melodisk och ljuf,
        Dr drifvan har hvilat,
        Bor gldjen och sknheten nu.

        Blott krleken fster
        En flykting frn skyarnas rand,
        Och himmelens gster
        Beska blott leende land.

        Mitt hjrta skall blomma,
        Min knsla skall ljummas p nytt;
        Kanhnda de komma,
        De vingade nglar, som flytt.





        IDYLL OCH EPIGRAM.



        DE FNGNA.

        P den rda lfvens botten
        Fiskade en gosse prlor,
        Fann en prla, bl som himlen,
        Och som himlens stjrna rundad.
        Men en flicka lg i prlan,
        Och hon bad en bn och sade:
        "Offra upp din prla, gosse,
        Bryt mitt fngsel, lt mig fara,
        Och en tacksam blick i stllet
        Vill jag fr min frihet sknka."

        "Nej, vid Gud, min goda flicka,
        Prlan r fr mycket dyrbar;
        Br blott stilla du din boja,
        Mngen bar en vida vrre."
        Flickan brckte sakta skalet;
        Morgonrodnan lik i fgring,
        Skt hon upp vid gossens sida;
        Gyllne lockar skylde pannan,
        Rosens hy p kinden gldde. --
        Stum, i hennes sknhet fngen,
        Stod i trenne timmar gossen.
        Nr den tredje timman slagit,

        Bad han tyst en bn och sade:
        "Offra upp din sknhet, flicka,
        Bryt mitt fngsel, lt mig fara,
        Och en tacksam tr i stllet
        Vill jag fr min frihet sknka."

        "Nej, vid Gud, du goda gosse,
        Prlan r fr mycket dyrbar.
        Br blott stilla du din boja,
        Mngen bar en vida vrre."



        DEN TIDIGA SORGEN.

        Rosen brt du fr din glada syster,
        Vallmon hll du sjlf.
        Rosen, flicka, tyder lif och krlek,
        Vallmon kld och dd.
        Anar du ej hjrtats frjder, -- eller,
        Bleka ngel, sg,
        ger du vid femton r ett de
        Att beteckna ren?



        FLICKANS RSTIDER.

        Flickan gick en vintermorgon
        I den rimbestrdda lunden,
        Sg en vissnad ros och talte:
        "Srj ej, srj ej, arma blomma,
        Att din skna tid frflutit!
        Du har lefvat, du har njutit,
        Du har gt din vr och gldje,
        Innan vinterns kld dig ndde.
        Vrre de har mitt hjrta,
        Har p en gng vr och vinter:
        Gossens ga r dess vrdag,
        Och min moders r dess vinter."



        LIKHET.

        Hur mnga vgor bo p fjrden,
        Hur mnga tankar i mitt hjrta?
        De tyckas fly - -och drja kvar dock,
        De tyckas d -- och fdas ter,
        S skilda, och nd s lika,
        S mnga, och nd desamma! --
        Ur samma sj, af samma vindar
        De hjas alla,
        Ur samma brst de hjas alla
        Af samma krlek.



        FGELN.

        ppet r min flickas fnster;
        Vore jag en oknd fgel,
        In till henne strax jag flge.
        Mig i bur hon skulle stta,

        Fylla glaset dr med vatten,
        Fylla ldan dr med hampfr.
        Men jag ville sga henne:
        "Flicka, bort med fr och vatten!
        Vet, din lilla muntra fgel
        Dricker endast mma trar,
        Lefver blott af smek och kyssar."



        DEN FRSTA KYSSEN.

        P silfvermolnets kant satt aftonstjrnan,
        Frn lundens skymning frgte henne trnan:
        "Sg, aftonstjrna, hvad i himlen tnkes,
        Nr frsta kyssen t en lskling sknkes?"
        Och himlens blyga dotter hrdes svara:
        "P jorden blickar ljusets nglaskara
        Och ser sin egen sllhet speglad ter;
        Blott dden vnder gat bort -- och grter."




        FLYG EJ UNNAN.

        Vill du veta, sklmska flicka,
        Hur om hsten vakor fngas?
        Jag skall vara fgelfngarn,
        Du skall ltsa vara vaka.

        Mrk; hur fgelfngarn talar:
        "Flyg ej unnan, skna vaka,
        Sitt p klasen trygg och stilla,
        Snaran gr dig ingen skada,

        Snaran vill din hals blott smeka."
        Ha, din skalk, du lt dig fnga;
        Kyss mig nu, s skall du slippa!



        KYSSENS HOPP.

        Dr jag satt i drmmar vid en klla,
        Hrde jag en kyss, p mina lppar
        Sakta tala till en annan detta:
        "Se, hon kommer, se, den blyga flickan
        Kommer redan; inom ngra stunder
        Sitter jag p hennes rosenlppar,
        Och hon br mig troget hela dagen,
        Nnns ej smaka p ett enda smultron,
        Att ej blanda mig med smultronsaften,
        Nnns ej dricka ur den klara kllan,
        Att ej krossa mig mot glasets brddar,
        Nnns ej hviska ens ett ord om krlek,
        Att ej flkta mig frn rosenlppen."



        KRLEKEN.

        Bannande sin dotter, talte modren:
        "Flicka, jag fr krleken dig varnat,
        Och jag finner, att jag varnat ffngt"
        Dottren sade: "Var ej oblid, moder!
        Stngde jag mig in, att undfly honom,
        Flg han med hvart solgrand in i rummet;
        Gick jag ter ut och rymde unnan,
        Hrde jag hans suck i hvarje vindflkt;
        Slt jag bde gon till och ron,
        Sprang han sklmsk uti mitt eget hjrta."



        SKILLNADEN.

        Hur jag satt, med pannan snkt mot armen,
        Sg en munter sparf frn fnsterkarmen,
        Pickade p rutan ltt och sad':
        "Gosse, hvarfr srja dr, var glad!
        Med ett fr, som vren rjt p vallen,
        Med en droppe regn, ur drifvan fallen,
        Och en ton af krlek frn min brud
        r jag rik och njd och sll som Gud!"
        "Arma sparf, men har jag vingar, svara,
        Att som du frn jord till himmel fara?
        Har som du jag fr min krlek ljud,
        Och, af allt det vrsta, -- har jag brud?"



        DRMMEN.

        Trttad lade jag mig ned p bdden,
        Att i smnen glmma sorg och saknad;
        Men en drm sig smg till hufvudgrden,
        Hviskande uti mitt ra detta:
        "Vakna, hon r hr, den skna flickan;
        Blicka opp, att hennes kyss emotta!"

        Och jag slr med gldje opp mitt ga;
        Hvar r drmmen? Som en rk frsvunnen.
        Hvar r flickan? Bortom land och sjar.
        Hvar r kyssen? Ack, blott i min lngtan!



        DEN FRSMDDA.

        Ax vid ax p kern vagga,
        Korn vid korn i axen gmmas;
        S hvart flyktigt ord, du fllde,
        Vxer i mitt trogna hjrta.
        Grymma, otacksamma gosse,
        Odlarn gr att brga tegen,
        Men du sr blott, du, och skrden
        Lmnar du t himlens fglar,
        Lmnar du t sn och vindar.



        BLOMSTERHANDLAREN.

        Fyrarig satt vid stranden
        Med sin ldsta syster gossen,
        Skar af flarn ett skepp med segel,
        Lastade med blommor skeppet,
        Vrfde myror till besttning
        Och till myrkaptenen sade:
        "Segla nu, du kcka sjman,
        Segla nu och kom tillbaka!
        Slj min last p andra stranden
        n fr guld och n fr prlor,
        n fr andra granna lekverk!"

        Systern strk hans ljusa lockar,
        Drog en suck och talte detta:
        "Fyrarig nu, du sljer
        Strandens menlst tcka blommor.
        En gng tjugufyrarig,
        Tr du slja trogna hjrtan
        n fr guld och n fr prlor,
        n fr andra granna lekverk."



        SORG OCH GLDJE.

        Sorg och gldje bda
        Bodde i mitt hjrta,

        Sorg i ena kammarn,
        Gldje i den andra.
        Ofrsonligt skilda,
        Rdde n den ena,

        n den andra ensam.
        Sen den enda kom dit,
        Lr hon ppnat drren
        Och frenat bda,
        Ty min sorg r sllhet
        Och min gldje vemod.



        FJRILPOSTEN.

        I det ppna lusthusfnstret
        Satt en sommarmorgon flickan;
        Men frn blommorna i nejden

        Kom en guldbevingad fjril
        Och p flickans lock sig satte.
        Genast slt hon fnstret, fasttog
        Och frskte tmja fjriln:
        "Flyg ej bort, du skna fnge,
        Glds t kyssen; njut af smeket
        Och blif stilla kvar p handen!"
        Ffngt! Hvarje gng han slptes
        Flg han fladdrande p rutan.
        ndtligt, rrd af fjrilns oro,
        ppnade den skna fnstret:
        "Flyg d, otacksamma, flyg
        Med ett bud till dina likar:
        Bjud dem ej s grna komma,
        D de aldrig drja grna."



        GRUMLA ICKE FLICKANS SJL!

        Flickan satt vid bckens strand,
        Tvdde sina ftter dr;
        Sjng en fgel ofvanfr:
        "Flicka, grumla bcken ej,
        Himlen syns ej mer i den!"
        Flickan slog sitt ga opp,
        Talade med trad blick:
        "Srj ej fver bcken, du,
        Bcken klarnar snart igen.
        Nr du sg mig st en gng
        Vid en ynglings sida hr,
        Du till honom tala bort:
        Grumla icke flickans sjl,
        Aldrig skall den klarna sen,
        Aldrig spegla himlen mer!"



        SOMMARNATTEN.

        P den lugna skogssjns vatten
        Satt jag hela sommarnatten
        Och fr bljans tropp ur bten
        Slngde tankls ut frsten.
        Men en talltrast sjng p stranden,
        Att han kunnat mista anden,
        Tills jag halft frtrnad sade:
        "Bttre, om din nbb du lade
        Under vingen och till dagen
        Sparde tonerna och slagen."
        Men den djrfve hrdes svara:
        "Gosse, lt ditt metsp vara.
        Sg du opp kring land och vatten,
        Kanske sjng du sjlf om natten."
        Och jag lyfte opp mitt ga,
        Ljus var jorden, ljust det hga,
        Och frn himlen, stranden, vgen
        Kom min flicka mig i hgen,
        Och som fgeln sptt i lunden,
        Sjng jag denna sng p stunden.



        FRIDEN.

        Ofta sger mig min moder:
        "Barn, du ger tv klenoder,
        Gm dem fr den onda tiden,
        Vrda oskulden och friden!"
        Moder, friden r frsvunnen;
        Skall den blifva terfunnen,
        Bjud ej, att jag honom glmmer,
        Som den tagit, som den gmmer;
        Blott med honom, som hans maka,
        Kan jag f min frid tillbaka.



        DEN FRNDRADE.

        Fordom fick jag bannor hela dagen;
        n satt spensen vrdslst, n satt kragen,
        n var hret fstadt opp mot regeln,
        Aldrig hlls jag lnge nog vid spegeln.
        Nu har allt frbytt sig! "Sg, hur r dig,
        Flicka, d du aldrig vill bli frdig?
        Hur du stdar dig! Det r frskrckligt!
        Har du n ej speglat dig tillrckligt?"
        r mitt arma sinne d frtrolladt?
        Hvem kan vl en sdan vxling vllat?
        "Ingen", svarar tyst mitt hjrta, "ingen,
        Om ej ynglingen, kanske, och ringen."



        DEN LNGA DAGEN.

        Frr, nr min vn var hr,
        Var mig en vrdag kort;
        Nu, d han borta r,
        r mig en hstdag lng.
        "Ack, hvad den dagen flyr!"

        Sga de andra nu.
        Jag: "Hvad den lngsamma r!
        O, att den ville fly!
        Kommer ej kvllen snart,
        Kommer ej nattens ro?"



        BEHAGEN.

        Jag blickar p trnornas skara,
        Jag spanar och spanar bestndigt;
        Den sknaste ville jag vlja
        Och sviktar dock stndigt i valet.
        Den ena har klarare gon,
        Den andra har friskare kinder,

        Den tredje har fullare lppar,
        Den fjrde har varmare hjrta. --
        S finns ej en enda, som saknar
        Ett ngot, som fngslar mitt sinne.
        Jag kan ej en enda frskjuta;
        O, finge jag kyssa dem alla!



        AMOR.

        Ej han srade mitt hjrta,
        Ej, som dda bcker lra,
        Smg han fram med pil och bge.
        All hans list var blott hans oskuld,
        Sknhet var hans enda vapen.
        "Sta gosse, vill du komma,
        r mitt hjrta varmt och ppet."
        Och han lydde strax, -- och sedan
        Lika mn, som han att drja,
        r jag sjlf att ga honom.



        DEN LTTBJDE.

        Dr jag band p kern gyllne krfvar,
        Stod den unge Adolf vid min sida,
        Skran hll han i sin hand, p renen
        Lg, emot en stubbe stdd, hans bssa.
        Men i trsket, nedanfr belget,
        Skrek i vassen nra stranden artan.

        Stram till bssan sprang den kcke gossen;
        Men jag fattade hans arm och sade:
        "Lt den stackars artan vara, Adolf,
        Lt fr min skull den f vara ostrd!"
        Genast stllde han sin bssa unnan
        Och tog gladt som nyss till skran ter.

        Men jag tnker ofta i mitt sinne:
        "Underlig r dock den vackra Adolf;
        Fr ett vnligt ord frn mina lppar
        Lmnar han, hvad mest hans hjrta frjdat;
        Fr en hjrtlig blick af mina gon
        Gr han grna, hvad hn skytt tillfrne;
        Fr en vnlig kyss, ett hjrtligt famntag
        Tror jag att han kunde g i elden."



        DEN ENA STUNDEN.

        Allena var jag,
        Han kom allena;
        Frbi min bana
        Hans bana ledde,
        Pan drjde icke,
        Men tnkte drja,
        Han talte icke,
        Men gat talte. --
        Du obekante,
        Du vlbekante!
        En dag frsvinner,
        Ett r frflyter,
        Det ena minnet
        Det andra jagar;
        Den korta stunden
        Blef hos mig evigt,
        Den bittra stunden,
        Den ljufva stunden.



        TRNET.

        Trne, du min syskonplanta,
        Svept i vinterns is, frsms du,
        Hljd af taggar, hatas du.
        Men jag tnker: "Kommer vren,
        Slr du ut i blad och rosor,
        Och en vxt finns ej p jorden,
        Ljuf och lskad ssom du.

        O, hur mngen trnestngel
        Str ej naken i naturen,
        Som behfde krlek blott,
        Blott en solblick af ett hjrta,
        Fr att klda sig i rosor
        Och hvart vsens gldje bli."



        TRE OCH TRE.

        Frn det hga tornet sgo
        Trenne flickor ut mot hafvet;
        Trenne segel syntes nalkas,
        Och den ldsta systern talar:
        "Systrar, sen vr faders fartyg

        Kommande frn fjrran lnder!
        Trenne systrar hr vi ro,
        Tre kaptener styra skeppen;
        Den, som frst i hamnen hinner,
        Han skall f min krans af rosor,

        Om han r med den belten."
        Och den andra systern talar:
        "Den, som styr drnst i hamnen,
        Vill min blombukett jag sknka,
        Om han r med den belten."
        Och den tredje systern talar:
        "Den, som kommer sist i hamnen,
        Han skall f mitt glada famntag,
        Om han r den vackre August."



        MORDEN.

        Lfven de falla,
        Sjarna frysa. --
        Flyttande svanor,
        Seglen, o seglen
        Sorgsna till sdern,
        Sken dess ndspis,
        Lngtande ter,
        Pljen dess sjar,
        Saknande vra!

        D skall ett ga
        Se er frn palmens
        Skugga och tala:
        "Tynande svanor,
        Hvilken frtrollning
        Hvilar p norden?
        Den, som frn sdern
        Lngtar, hans lngtan
        Sker en himmel."



        DEN SLLSYNTA FGELN.

        Nr om kvllen han i stugan inkom,
        Bannade sin son den gamla modren:
        "Son, du gr hvar dag till dina snaror,
        Och hvar dag du kommer tomhndt ter:
        Vrdsls r du eller ofrstndig,
        Efter andra f och du blir utan."

        Henne svarade den yra gossen:
        "Hvad, om n ej lyckan r densamma,
        D vi ej fr samma fglar gillra.
        Bortom mon dr, vid det lilla torpet,
        Vistas, gamla mor, en sllsynt fgel;
        Under hsten har p den jag lurat,

        Under vintern har jag nu den fngat,
        Men till vren vill jag fra hem den.
        Underlig r fgeln dr; den ger
        Icke vingar, men en famn i stllet,
        Icke dun, men silkeslena lockar,
        Icke nbb, men tvenne runda lppar."



        VILL DU BYTA DE?

        Vuxen upp p stranden
        Af en bck, som svallar,
        Skljd af hvarje hvirfvel,
        Hvilket lif af oro
        Lefver du, o blomma!

        Blomman hrdes svara:
        "Om mig strmmen skonar,
        Om mig strmmen hrjar,
        r dock all min oro
        Blott en flyktig sommars.
        Vill du byta de,
        Flicka, skljd af strmmen
        I en ynglings hjrta?"



        HENNES BUDSKAP.

        Kom, du sorgsna nordan!
        Hvarje gng, du kommer,
        Br du bud frn henne.
        Kommer du i flkten,
        Br du hennes suckar;
        Kommer du i ilen,
        Br du hennes klagan;
        Kommer du i stormen,

        Br du hennes verop:
        "Ve mig, edsfrgtna,
        Ve mig, ensam blefna!
        Ur den gamles armar,
        Frn hans kalla kyssar,
        O, hvem fr mig ter
        Till min varma yngling,
        Till min frsta krlek!"



        SIPPAN.

        Sippa, vrens frsta blomma,
        Om jag brt dig, om jag gaf dig
        t den lskade, den kalla!
        Brt jag dig, jag skulle ge dig,
        Gaf jag dig, jag skulle sga:
        "Nra drifvans kant, o flicka,
        Vxte vrens frsta blomma,
        Som vid isen af ditt hjrta
        Blommar opp min trogna krlek,
        Bfvande fr vinterkylan,
        Men ej kvfd af den, ej skrdad."



        MTET.

        Flickan satt en sommarafton,
        Speglande sig sjlf i kllan:
        "Gode Gud, hvad jag r vacker!
        Men hvad btar mig min fring,
        D den yngling, som jag lskar,
        Icke ser mig, icke hr mig?
        Ros, som blommar vid min sida,
        Tag du mina lppars rodnad!
        Purpurstnkta moln i luften,
        Tag du mina kinders purpur!
        Bleka stjrna ofvan molnet,
        Tag du mina gons klarhet!
        Sist, o graf, tag hvad som lmnas!"

        Detta har den sklmska gossen
        Lyssnat till i nrmsta buske,
        Och han springer fram till henne,
        Just den skte, just den funne.
        Men han kysste hennes lppar:
        "Nu tog rosen lppens rodnad!"
        Och han smg sin kind till hennes:
        "Nu tog molnet kindens purpur!"
        Och han sg i hennes ga:
        "Nu tog stjrnan gats klarhet!"
        Och han slog sin famn kring henne:
        "Nu tog grafven, hvad som lmnats;
        Ty, o flicka, det r grafven,
        Hvarur ingen mera slipper."



        LJET.

        Ljet var utan hem,
        Irrade modflldt kring,
        Kom till den hges mund:
        "Fr jag min boning hr?"
        "Stoltheten bor hr ren!"

        Ljet var utan hem,
        Irrade modflldt kring,
        Kom till den lrdes mund:
        "Fr jag min boning hr?"
        "Allvaret bor hr ren!"
        

        Ljet var utan hem,
        Irrade modflldt kring,
        Kom till min flickas mund:
        "Fr jag min boning hr?"
        "Krleken bor hr ren,
        Kyssen r kommen nyss,
        Dig har man saknat blott."



        TRARNA.

        Ren fver skogens toppar solen stigit
        Och spridt sin gld i dalens dagg, dr flickan
        Med gldjetrad blick sin lskling mottog.
        Han sg i hennes ga, log och talte:
        "Du grt i aftse, nr jag gick; jag kommer
        Och ser dig grta ter, goda flicka,
        Nmn mig en skillnad mellan dessa trar!"
        "En lika skillnad", sade sakta flickan,
        "Som mellan kvllens dagg och morgondaggen,
        Den ena lyser solen opp och skingrar,
        Den andra kvarblir mulen hela natten."



        EROS' FRVANDLING.

        "Eros, stygga gosse", sade Pallas,
        "Fr din lust att alla hjrtan sra
        Borde du frvandlas till ett rofdjur,
        Till en gam med krkta klor och vingar,
        Att frgfves jaga fgelskaran."
        Eros log och sade blott: "Frsk det!
        Sen till gam du Amor har frvandlat,
        Vilja alla fglar snderrifvas."




TREDJE DELEN.



        LYCKAN.

        Lycka, leende gudinna,
        Fdd att gra stunden ljuf,
        Ej som jordens hrskarinna
        Af min lyra hlsas du.
        Utan makt och utan krona,
        Utan segrar, utan brott
        Vill du endast mildt frsona
        Mnskan hr med grusets lott.

        Hell dig! Intet hjrta blder
        Under vrden af din hand.
        Brder leder du till brder
        fver knar, fjllar, land,
        Flktar vind i lngtans segel,
        Lnar varma hjrtans tro
        Och, fast skugglikt, i din spegel
        Visar hgre vrldars ro.

        Hvarfr skall du trols kallas,
        Om n'n gng du svek ocks?
        Kunde blott du vara allas,
        Skert glmdes ingen d.
        Nu, hur ville du frena
        Allt, som brustit i sitt fall?
        fvergifvas skall den ena,
        Om den andra gynnas skall.

        Ljusets lott och fridens gfva,
        Gldjen, hoppet, krleken,
        Allt, hvad lifvet bst kan lofva,
        gde jag och ger n;
        Dig blott har jag sett frsvinna,
        Hvarje gng jag skt dig n;
        Milda, svaga stoftgudinna,
        Le en gng mot mig ocks!



        HJRTATS MORGON.

        Mrker rdde i mitt sinne,
        Kallt mitt arma hjrta kndes,
        Innan krleken dr inne
        Af en vnlig ngel tndes.

        Ser du solen efter natten
        Strlande p fstet tga,
        Dimmor skingras, land och vatten
        I ett helgonskimmer lga,

        Ser du bilden af mitt hjrta;
        S dess frsta morgon grydde,
        S med fruktan, tomhet, smrta
        Skuggan frn dess vrldar flydde.

        Sol, som lifvets natt frjagar,
        Krlek, om ett brst du glmmer,
        Hvartill dessa mulna dagar,
        Som man utan dig frdrmmer,

        Dessa dagar evigt like,
        Dessa hopplst lnga stunder,
        Detta lif i ddens rike
        Utan ljus och utan under!



        DEN TVIFLANDE.

        O, hade jag ett gonpar
        Lngt skarpare, n falken har,
        En blick, som sg, ej stngd, ej skymd,
        Igenom hjd och djup och rymd,

        Ej prlan, strst i hafvets skatt,
        Juvelen, gmd i jordens natt,
        Ej guldets spr i klyftans vr
        Mitt ga skulle ska d;

        Min blick p hennes hjrta lg,
        Den falska flickan genomsg,

        Den falska, som mig gckar nu,
        n stel och hrd, n vek och ljuf.

        r kld kanske i hennes barm,
        D hennes blick r blid och varm?
        r krlek gmd i djupet dr,
        D hennes blick mest kulen r?

        Fr bnens suck gr himlen opp,
        Fr sorgen sjlf har jorden hopp;
        Fr mig det blef min krleks lott
        Att tvifla och att trna blott.



        BRUDEN.

        Kom, gode frmling, stt dig ned
        Och hylla vid mitt tjll,
        Str ej den tysta nejdens fred
        I denna lugna kvll!
        Fr sorgen ljuf dess stillhet r,
        Ett brustet hjrta vakar hr.

        Se, dr vid fjrdens nakna strand
        En flicka skdar du;
        Med pannan lutad mot sin hand
        Hon sitter ensam nu;
        Hon blickar stum mot land och sj,
        Och hvit r hennes kind som sn.

        O, mngen dag, o, mngen natt
        Hon synts, dr nu hon r.
        I gr vid samma vg hon satt,
        I morgon finns hon dr.
        Hon grt n'n gng en tr frut,
        Men lngesen hon grtit ut.

        Nr kvllen kommer mild och klar,
        Nr flkten gjort sitt tg
        Och fjrden, lik en spegel, har
        En himmel i sin vg,
        D snker hon mot djupet ner
        Sin stela blick och ser och ser.

        Ibland, d vinden ter vcks
        Och bljans yta rrs
        Och glansen rubbas, spegeln brcks
        Och djupets himmel strs,
        Hon lyfter tyst sitt ga opp
        Och ser mot skyn, fast utan hopp.

        Hon satt en gng p samma strand
        Och sg mot samma fjrd.
        Hon sg sin lskling lmna land
        Och styra hit sin frd.
        Vid klippan dr blef sjn hans graf,
        Ej ens hans lik den tergaf.

        Och drfr hennes hemska ro,
        O frmling, ej frstr!
        Lt hennes sorgsna blick f bo
        I djupet af sin sj.
        Det r det enda, hon har kvar
        Af all den gldje, fordom var!



        SNDASSKRDEN.

        Hgt strlar morgonsolen ren,
        Naturen klds i ljusets sken,
        Af fgelsnger ljuder skyn,
        Och ingen rrs dock n i byn.

        Hur kan vl odlarn hvila n?
        r icke dagen ljus igen
        Och kern gul och tegen full?
        Hvad gr, att han frsmr dess gull?

        Dock se, han ppnar ren sitt tjll.
        Hur lugn r ej hans blick, hur sll!
        Hvar jordisk omsorg, tung och kvaf,
        Han, som en kldnad kastat af.

        Och obevpnad r hans arm
        Och fri hans skuldra, ltt hans barm,
        Och ingen lie rras fr,
        Fast skrdens hgtid frestr.

        Men festens timma slr till slut;
        D kallas barn och maka ut,
        Och med de sina, from och rrd,
        Han vandrar nu till dagens skrd.

        Och glad han blickar opp och ser,
        Hur skaror samlas mer och mer,
        Hur knd och oknd styr sitt steg
        Till samma ml, till samma teg,

        Dit, dr de ljusa murar st
        Med fridens helga kors upp,
        Dit, dr den gyllne tegen r,
        Som evighetens skrdar br.



        DEN GAMLE.

        En konung syns den gamle mig
        Vid slutet af sin lefnads stig,
        Vid mlet fr sin lnga frd,
        S segerrik, s afundsvrd.

        Hvar storm af tiden ren sig lagt,
        Hvar granne vrdar glad hans makt,
        Och villan djrf, passionen yr
        Lngt frn hans tysta rike flyr.

        Hans folk en fridsam skara r
        Af milda, slumrande begr,
        Af minnen, som frblifvit kvar
        Frn forna, ljuft frflutna dar.


        Hans spira r hans vandringsstaf.
        Hans borg, hans fasta borg en graf,
        Hans kungaglans af lugn bestr,
        Och krona r hans silfverhr.



        BLOMMAN.

        Nr sig vren ter fder,
        Klar och ljuf,
        Dagen ler och solen glder, --
        Vaknar du,
        Fster vid din veka stngel
        Blad och knopp,
        Och frn gruset som en ngel
        Lyftes opp.

        Med din doft kring rymden ilar
        Flkten glad,
        Fjrilns gyllne vinge hvilar
        P ditt blad.
        Ingen oren vgar kinden
        Kyssar ge,
        Daggen, ljuset, fjriln, vinden.
        De, blott de.

        Nr, likt plantan i sin sommar,
        Skn och blid,
        Allt det ljufva fds och blommar
        Utan strid,
        Hvarfr gr hr sorg och fara
        Hand i hand,
        Hvarfr fr ej jorden vara
        Fridens land?



        HSTSNG.

        Lfven gulna,
        Trden kldas af,
        Och novemberdagar mulna
        fver blomstrens graf;
        Drifvan deras kronor grusat,
        Blott i hjrtan, som de tjusat,
        Medan sommarns sol dem vrmde n,
        Lefva de som minnen opp igen.

        Rosen blommar
        Ngra korta dar;
        Drjer mer n rosens sommar
        Mnsko-blommans kvar?
        Skn hon skjuter opp och prlar,
        Kinden glder, gat strlar,
        Men en flkt vid hennes stngel rr,
        Och hon bleknar, lutar, vissnar, dr.

        Du, som vckte
        Mig ur jordens grus,
        Lt mig bland ditt blomsterslkte
        Spira ren och ljus,
        Att, d sommarns sol mig glmmer,
        Ngon ngel vnligt gmmer
        Bland de minnen, han frn jorden br,
        Minnet af min tysta blomning hr!



        DEN HEMKOMMANDE.

        Ensliga sken,
        Flamma, som stjrnornas ren,
        Ljus frn min fdernehrd,
        Tindrar i natten du n?
        Glada, frtroliga vrld,
        Vntar du vandrarn igen?

        Dagen r all,
        Mrk r min bana och kall,
        Dyster i skogarna hr
        Vintern, den isiga, rr;
        Ljus, dr du tindrar, o dr
        Finner jag krlek och vr.

        Skynda din gng,
        Lycklige! Kanske en gng
        Kommer du ter och ser
        Stum mot ditt fdernetjll;
        Ljus r din hydda ej mer,
        Kulen och dslig din kvll.



        MITT LIF.

        Strid p brdden af en graf,
        Segling p ett vredgadt haf,
        Strfvan p en stigls stig,
        O mitt lif, jag nmner dig.

        Lngtan fyllde seglarns hg,
        Hafvet fr hans ga lg:
        "O, dr bortom purpurskyn
        Vill jag se en hgre syn,

        Vill jag n en bttre strand,
        Ljusets, fridens, gldjens land."
        Seglet svllde, hoppet log,
        Mot det vida skeppet drog.

        Strid p brdden af en graf,
        Segling p ett vredgadt haf,
        Strfvan p en stigls stig,
        O mitt lif, jag nmner dig.

        Hvar r hamnen, lugn och klar,
        Hjrtats frid frn forna dar?
        Hvar r hoppets guldkust gmd,
        Aldrig ndd och aldrig glmd?

        Vgen seglarns kosa str,
        Stormar hvina ofvanfr;
        Ack, nnu str purpurskyn
        Lika fjrran fr hans syn.



        TANKEN.

        Tanke, se, hur fgeln svingar
        Under molnet ltt och fri;
        fven du har dina vingar
        Och din rymd att flyga i.

        Klaga ej, att du vid gruset
        Som en fnge binds nnu;
        Ltt som fgeln, snabb som ljuset,
        Mer n bda fri r du.

        r det gladt p jorden, hvila
        Bland dess frjder glad ocks;
        r det sorgligt, ila, ila
        Bort till hgre vrldar d.



        DEN FVERGIFNA.

        Lf och rter och blommor sm,
        Ljusa liljor med dagg upp,
        Purpurros, som s vnligt ler,
        Jag vill vlja till brudkrans er.
        Minnesblomma vid bljan klar,
        Inga trnen din stngel har.
        O, hur liknar dig icke den,
        Som gror upp i min barm igen,
        Som har taggar p hvarje skott
        Och som srar mitt hjrta blott.

        Sjungen, bckar, min brllopssng!
        Ljufva kllor och vattensprng,
        Sjungen gladt om en framtids dar,
        Att jag glmmer den tid, som var,
        Glmmer lifvet med kval och lek,
        Glmmer den, som min trohet svek!
        Sjungen, bckar, min brllopssng!
        Ljufva kllor och vattensprng,
        Sjungen mt ur min egen sjl
        t den falske ett lngt farvl!

        Jag vill vlja till vn en ann',
        Som ej sviker s ltt som han,
        Som ej kysser mig vren ut
        Och frsvinner, d den r slut.
        Kom, o dd, och mitt hjrta tag,
        Lt det hvila vid ditt i dag!
        Fast din brud r af trar blind,
        Fast din flicka har mulen kind,
        Fast din ros icke mer r rd,
        Kom, o dd, kom, o ljufva dd!



        HSTKVLLEN.

        Hur blekt r allt, hur hrjadt, vissnadt, ddt!
        Hvar r den blomning nu, som sommarn fdt?
        I dalen domnar allt, i skogen tiges,
        Och till en graf den skumma jorden viges.

        Dock, gat lyftes sllt frn grafven opp,
        En hgre vrld har grytt fr hjrtats hopp,
        I jordens skymning klarna stjrnelanden,
        Och ofrgngligt ler ett hem mot anden.

        S drmmer jag i hstens kvll och ser,
        Hur lfvet faller stelt frn bjrken ner,
        En naken strand i vikens djup sig speglar
        Och fver mnen silfvermolnet seglar.



        DEN VNTADE.

        I sitt hushll r min mor,
        Vid sin sm min syster r,
        Och min bror far ut p jakt;
        Sjlf med handen under kind
        Sitter jag och drmmer hr.
        O, min lskling, hvar r du,
        Icke spord och icke knd,
        Saknad blott och vntad blott?



        FFNG NSKAN.

        Otaliga vgor vandra
        P hafvets glnsande ban.
        O, vore jag bland de andra
        En blja isocean,
        S liknjd djupt i mitt sinne,
        S sorglst kylig och klar,
        S utan ett enda minne
        Frn flydda, sllare dar!

        Dock, skulle en vg jag vara,
        Densamme jag vore vl d.
        Hr gr jag ju bland en skara
        Af svala vgor ocks.
        De skmta med frjd och smrta,
        P lek de tras och le,
        Blott jag har mitt brinnande hjrta;
        O, vore jag utan som de!



        MINNET.

        ter ett besk i ensligheten
        Af frsvunna, dyra, srjda vnner,
        Af gestalter frn min lyckas dagar,
        Sjn vid hyddan, hyddan, skogen, bergen,
        Mina lekar, mina frjder, drmmar
        Och min frsta krleks blomstersuckar!

        O, jag tnker p naturens godhet
        Att i saknaden oss unna minnet,
        Som ett fordoms ljufva, svala lycka
        Lik en morgondagg p hjrtat hller
        n, nr solen brnner middagstiden.



        MLAREN.

        Du nskat dig ett rum i mina snger,
        Du bedt mig, goda flicka, tusen gnger,
        Med diktens frger ngon ledig dag
        Frska teckna dina anletsdrag.

        Vlan! Min pensel skall jag mer ej spara;
        Vlj du en stund blott och frsk att vara
        Till min, till skick, till lynne och gestalt,
        Som jag som konstnr nu frordnar allt.

        Skn skall du vara: sknheten allena
        r vrd att sig med konstens sjl frena;
        Men skn r flickan, d hon glds och ler; --
        Blif drfr glad, d du mig komma ser!

        m skall du vara: sknheten r mycket,
        Men hjrtat ensamt ger det goda tycket; --
        Fst drfr stndigt, blott fr tyckets skull,
        P mig en blick, af eld och krlek full!

        Och godhet, godhet mste taflan rja,
        En lust att sknka, trsta och frnja; --
        Glm drfr ej att hvarje ledig stund
        Till kyssar rcka fram din purpurmund!


        m, skn och god, hur skall din bild ej strla!
        Dock litet partiskt br ock mlarn mla, --
        Och drfr sg, hvar gng jag penseln fr,
        Att du fr evigt, evigt mig tillhr!



        DE TV.

        I palatsets salar glimma
        Tusen lampor, sollikt klara,
        Och i ljusets strmmar simma
        Dofter, fina, underbara.

        Allt r ordnadt. Gster komma,
        Svindlande p lyckans branter;
        Hstar vissna, vrar blomma
        Mellan guld och diamanter.

        Nu blir tyst, helt tyst fr stunden,
        Som till andakt allt sig skickar.
        Festens hjlte str i runden,
        Ren ett ml fr allas blickar.

        Han r brudgum. Ordnar smycka,
        Stjrnor tynga hgtidsskruden.
        Med en himmel full af lycka
        Vntar han den skna bruden.

        Och hon kommer. Af sin fader
        mt ledsagad, ses hon skrida
        Mellan hga gsters rader
        Till sin hge brudgums sida.

        r hon lycklig, kan hon sakna
        Ngon sllhet n p jorden?
        Kan vl mer en nskan vakna,
        Som ej ren r uppfylld vorden?

        Ack, hon str dr blek i glansen,
        Den hon tyckes varsna fga;
        Locken darrar under kransen,
        Trar skymma hennes ga.

        Vigselns frga, frelsen,
        Hrs blott lppens ja besvara;
        Med sin tanke, med sitt vsen
        Tycks hon fjrran, fjrran vara.

        Utanfr palatset svallar
        Mot en dslig klippstrand hafvet;
        Fjllet med sin krans af tallar

        r i mrker ren begrafvet.

        P den skumomstnkta hllen
        Kan du dock en vlnad rja.
        Ensam i den kulna kvllen
        Ses en yngling n dr drja.

        Hsten sina stormmoln skockar,
        Men han syns dock icke vika.
        Daggen stelnar i hans lockar,
        Men fr honom r det lika.

        Hafvets hvita brnning strmmar
        Mot hans skuldra fver fjllet.
        O, han gtt med sina drmmar,
        Blott hans skugga r p stllet.

        O, nr hjrta r som hjrta,
        Hvilken enhet mellan tvenne!
        Honom se i nattens svrta,
        I palatsets strlglans henne.

        Nattens mrker, dagens flamma,
        Allt det bittra, allt det glada,
        Blir det icke allt detsamma,
        O, nr lifvets rot ftt skada!



        I EN UNG FLICKAS MINNESBOK.

        Varm p fstet lyste vrens sol,
        fver flten dagg och fjrlar blnkte,
        Och p ngen stod en ung viol.
        Vet du, hvad den tcka blomman tnkte?

        Jo, hon tnkte: O, hur ljuft att hr
        Lefva, tjusa, hoppas, le och njuta!
        Du, som mig i ljus och frger klr,
        Lt min blomning aldrig, aldrig sluta!

        S hon bad. Var det en ffng bn?
        Var det frjd, hon skte, eller smrta?
        Bad hon om att vara ung och skn
        Till sin kind blott eller till sitt hjrta?

        Bed som blomman, blomma du jmvl!
        Lif och tjusning lskar lifvets ngel.
        Bed som hon, men fr din blomstersjl,
        Ty frgnglig r din blomsterstngel.



        (Vid teologie doktorspromotionen 1857).

        Nr ynglingen sin hlsning bringar er,
        I sjlen eldad, kransad gladt om pannan,
        t edra kinders frg han priset ger,
        Han hyllar blomningen; vr hyllning r en annan.
        Vi lska lifvets vrglans, fven vi,
        Men den, som varar n, sen vrar gtt frbi.

        Vi hunnit prfva ren mer n han;
        Ack, hvad de sknka, vxlar om likt vinden.
        P ngen bleknar blomman, bst hon brann;
        En annan lott n hon har blomman ej p kinden. .
        Hvem lskar henne ej, den dag hon ler?
        Men det blir n en dag, d syns hon icke mer.

        En blomma finns, den vi vr hyllning ge,
        En hlsort fr gldjen som fr smrtan.
        Den heter krlek. Blyg, ej skimrande,
        Den fostras tlig, gmd i edra varma hjrtan.
        Frst dr den hela kan, den blickar fram,
        I svaghet full af kraft och ljuf, fast allvarsam.

        Fr frjd och trst frn vaggan till vr graf,
        Frn dar, som farit hn, till dar, som komma,
        Fr alla trar, dem hon torkat af,
        Vr hyllning gna vi t denna gmda blomma.
        Hon runnit upp ur evighetens fr,
        O, lten henne hr ej blekna, vissna, d!




        LEGENDER.



        KYRKAN.

        Hrda skiften, bittra prfningstider
        Bragt frn eget hemman, gods och vlstnd
        Djupt i nd och armod bonden Onni.
        ren hrjat sist, hvad det skonat.
        Fem och sjutti vintrar tckt hans hufvud
        Med en sn, som ingen sommar smlter.
        Ett blott gde han af allt, hvad fordom
        Gjort hans gldje, ett blott, sin frtrstan
        P den Gud, som medgng sndt och motgng;
        Och han bodde nu, till drrn frvisad,
        Gmd, frbisedd, p en annans hemman,
        Af sin sockens mildhet underhllen.

        Men midsommardagen grydde, folket
        Vaknade i stugan; ldre, yngre
        Kldde sig i hgtidsdrkter, alla
        Ville skynda nu till Herrans tempel.
        Hos den gamle vcktes samma lngtan,
        Och han gick till vrden fram och talte:
        "Lt mig flja dig i dag till kyrkan,
        Kre broder! Vren ut jag sutit,
        Full af krmpor, i mitt hrn vid muren
        Och ej hrt Guds ord p halfva ret."

        Vrden viste ut mot trsket. Tjocknad
        Lg en hvitgr dimma n drfver,
        Och ej strand, ej vg, ej holmar syntes.
        "Vill du sjlf frska hitta vgen",
        Sade han, "med bt far ingen annan;
        Men till fots r frden lng kring viken,
        Och fr dig finns nu ej hst i grden."

        Nr den gamle hrt det hrda ordet,
        Gick han tyst till stranden, lste bten
        Och begynte ro i gra dimman.
        "Den, som leder fiskens strt i hafvet,
        Fgelns strt i luften, att de komma
        Dit Hans lag dem kallar, Han skall foga,
        Att ock jag i dag Hans kyrka finner."

        Stunder flto bort, blott sj och tcken
        Sg den gamle, frn sin kosa vilsnad,
        Och hans kraft begynte svika; tyngre
        Kndes rodden ren och handen domnad.
        Nr i morgonlugnet fver fjrden
        Frsta gngens ringning ljd och klangen
        Hann hans ra, var den dof och mattad,
        Och han fann sig lngt frn kyrkan, lngre,
        n nr frst han lade ut frn hemmet.
        Och det ringdes andra, tredje gngen,
        Och frn fjrran n blott kommo ljuden.
        Och mot hjden hof den gamle gat,
        Sg mot gra skyn som med en frga,
        Utan kraft och rd och hopp och bana.

        Men i samma stund i sakta skridning
        Sttte bten mot en hll, och dunkelt
        Ofvan hllen skymtade ur tcknet
        Fram en strand och bjd den gamle hvila.
        Opp han steg p stranden, sg omkring sig,
        Knde stllet, knde n i trsket,
        Dr som ung han landat tusen gnger,
        Och han satte sig p kala berget
        Tankfull ned, och mrker rdde, mulen
        Var hans sjl, och mulen jord och himmel.

        Men det ringdes samman. -- Var i hgre
        Makters vrd den gamle? -- Nr han hoppls
        Nu mot fstet hjde gat, syntes
        Klar en hgbl rand emellan molnen,
        Ljusets frebud. I kyrkan skulle
        Sngen brjas; p den de holmen
        Drog ock nu den frsta vindflkt andan
        Mellan lfven, och den frsta lrkan
        Flg, af dagern vckt, mot skyn. Frsvunnen
        Var naturens dvala snart. P toner
        Fljde toner nu, och nya stmmor
        Vaknade i dal, i hjd. Ett jubel
        Ljd bland luftens dimmor, ljd bland trden
        Kring den gamle, och han sjlf, af sngens
        Gldje gripen, glmde nd och sorger
        Och fll in med ord. Den skna psalmen,
        Sommarns psalm, "Den blomstertid nu kommer",
        Ljd i stilla darrning frn hans lppar.

        Och den blomstertid var kommen. Sommarn,
        Som han sjng om, var af inga murar
        Utom honom stngd. Dess rtesngar
        Vxte fr hans fot, dess fgelsnger
        Hrde han; och Kristus, som han nmnde
        Sarons blomster, grna dalens lilja,
        Kom som blomster och som lilja, vrmde,
        Som han bad, i hvarje flkt hans sinne.

        Nr han slutat psalmen, hade hjden
        Klarnat redan, blott kring lgre rymder
        Lg ett tcken n. D steg ur sterns
        Molnbdd solen opp och gt en strlflod
        fver landets, fver vattnets dimma.
        Tystare blef rymden, luftens skaror
        Skte hvila, hvarje vsen tycktes.
        Vilja endast skda nu, ej sjunga;
        Och den gamle fljde med sitt ga,
        Stum af andakt, ljusets vg. -- Hvad dunkelt
        Syntes nyss, var nsta stund frklaradt.
        Udde efter udde dk ur dimman,
         vid  stod fram; en vrld af fgring
        Vxte sakta opp ur skuggans tomhet,
        Tog begrnsning, frger, glans.

                                        Frliden
        Lngesen var morgonstunden redan,
        Nr, med klarnad blick, med molnfri panna,
        Rrd och tacksam, frn sin plats den gamle
        Reste sig och gick till jullen ter.

        Men han sg till afsked n tillbaka
        Upp mot stranden. "Nu, Guds frid med eder",
        S han hrdes sga, "fglar alla,
        Unga brder, systrar, Guds frsamling,
        Som med mig i dag i samma kyrka
        Honom prisat och Hans ra sjungit.
        Och haf tack, du tolk af himlens lror,
        Klara sol, som nu fr oss predikat,
        Bjt vrt hjrta att Hans godhet knna

        Och lagt ut Hans verk fr vra gon."



        DOPET.

        I en grotta vid Arabiens ken
        Bodde eremiten Eukaristos.
        Mild mot alla, vis och mngerfaren,
        Sktes han af nejdens folk ej sllan,
        Nr bekymmer tryckte ngons sinne.
        En gng kom en kvinna till hans boning,
        Brande ett nyss fdt barn p armen;

        Blek var hon, och blekare var barnet.
        "Fader", sade hon, "hvar skall jag finna
        Trst? Se, detta barn har dtt, och dopets
        Helga vatten har ej rrt dess hufvud.
        Ve, frtappadt r det, skall vl aldrig
        ga arfvedel i Kristi rike."

        Straffande tog eremiten ordet:
        "Hvarfr, kvinna, har du ltit barnet
        D frutan dop, om ock blott nddop?"

        Men den arma modren brast i jmmer:
        "Fader", sade hon, "i knen fdde
        Jag mitt barn, dr fanns ej vatten; solen
        Brnde ofvan mig och sanden under;
        Trar blott och suckar dr jag gde."

        D blef gubben rrd och fll i tankar,
        Eftersinnade en stund och hjde
        Handen fver gra gonbrynen.
        Slutligt var hans mening fast och mogen,
        Och han talte, full af frid och saktmod:
        "Vattnet gr det visserligen icke,
        Utan anden, som r med i vattnet.
        Kvinna, trsta dig, ditt barn r frlsadt!
        Herrans ande har i brnda knen
        Dpt det med din suck och dina trar."



        BNEN.

        En gng, nr i fromma, glada samtal
        Vid sitt middagsbord den gamle Luther
        Satt som vanligt bland frtrogna vnner,
        Talte en af dessa s med klagan:
        "Svr och ond att lefva i r vrlden,
        Full af vansklig id och jordisk omsorg;
        Intet under drfr, att s mngen
        Skt i klostrens lugn en saknad stillhet.
        fven mig de plga, dessa oljud
        Af en outtrttlig vrldslig strfvan.
        I mitt grannskap bultas, smids och hamras
        Oupphrligt hela dagen genom,
        Och hur tidigt n jag vaknar, stra
        Dn och hammarslag min morgonandakt."

        Luther log och sade: "Hvarfr stras?
        Tnk lngt hellre: 'Jag har sofvit lnge;
        Hr min fromma granne, hur han redan
        Hunnit stiga upp och brja bnen';
        Ty en bn, min vn, r flit och arbet.
        Sannerligen, nr den svarte smeden
        Vaknar upp och tnker: 'Gud har gett mig

        ter dag och krafter att arbeta',
        Och med hurtigt mod begynner smidet,
        r hans trtta flmtning fr vr Herre
        Icke mindre kr n dina suckar,
        Och p himlens portar slr hans slgga
        Kanske starkare n dina bner."



        KRYSANTOS.

        I den kristna kyrkans frsta tider,
        Nr i ljuset frn den nya vrlden
        Jorden bleknade och mngen trogen
        Vnde bort frn den med rysning gat,
        Bodde i Aten en man, Krysantos.
        Tidigt, innan n den bruna locken
        Vissnat p hans hjssa, kinden mistat
        Vrens blomning, hga pannan frats,
        Hade ordet hunnit till hans ra
        Och hans hjrta ppnats gladt fr Kristus.
        Men hos honom fddes med hans nya
        Fdelse ej fasa fr hvad fordom
        Han i lifvet aktat krt och heligt.
        Aldrig kunde han frms att hata
        Denna jord, dr Hellas fanns, hans skna,
        Varma fosterland; hans tjusning stndigt
        Var Aten, den ljusa tempelstaden,
        Och hans sinne smlte n i vllust
        Fr hvartenda ljud af modersmlet,
        Den hellenska tungans harpotoner.
        Nr hans trosfrvanter, dystra, slutna,
        Skte skogars tystnad och i bergens
        Kulna, mrka, skymda grottor fjrran
        Gmde sig fr frestelsen och vrlden,
        Gick han ljus, en afbild af den frsta
        Dag han skdat, upprtt, silfverhrig,
        Fridsam, tlig midt i lifvets vimmel,
        Hrde mannens sprk och barnets joller,
        Stod p torgen lyssnande, nr talarn
        Lt sin stmmas ska skaka folket,
        Deltog i beslut och bar till urnan
        Sin voteringsskrf som hvarje annan.
        Stundom ter, nr, p dagens mdor
        Och bekymmer mtt, han skte lugnet
        Och i bnens djup hans ande svanlik
        Ville sklja jordens stoft frn vingen,
        Skte han ej mrka knars kulor;
        Nej, dr klarast salaminska sundet
        Log mot lummig strand, bland pinier, lagrar,
        Sgs han vandra, njuta skuggans svalhet,
        Andas vllukt, blicka hn mot hafvet,
        Medan solen sjnk och bljan lugnad
        Speglade en rosig aftonhimmel.

        S han lefvat, s han lefde, sdan
        Satt en kvll p Sunions topp den gamle.
        P hans kn lg sluten nu en rulle
        Af Sofokles, hedningen, den store,
        dle sngarn, och p rullen ytterst
        Lstes tecknadt: "Oidipus Kolonus".

        Nyss han slutat dramen, fr hans minne
        Drjde n dess bilder, och hans blickar
        Svfvade kring den besjungna nejden.
        "O Kolonos", sjng han efter skalden,
        "Bygd, bland jordens alla bygder sknast,
        Ljusa, glada, skimrande Kolonos,
        Dr, med lundars grna skygd frtrogen,
        Nktergalen gll i toner prisar
        Murgrnsrankans dunkla rodnad, gudens
        Helga trd, det bruppfyllda, svala,
        Stormfrskonta, dr bland gudaburna
        Fostrarinnor Dionysos svrmar,
        I gudinnors lockar sedd, narcissen
        Gror med himmelsk dagg p bladens fgring,
        Krokos gulnar, kllor smnlst sknka
        Klara bckar nring och i sngmrs
        Krets med guldtm ker Afrodite!"

        S med hednisk frg, men kristlig vrma
        Mlande sin slla hembygds fgring,
        Sjng, af hednasngarn vckt, atenarn,
        Nr en yngling, tidigt som Krysantos
        Genomtrngd af korsets helga lra,
        Nalkades med lngsam gng den gamle.
        Stannande framfr hans ftter, stod han
        Stum med fver brstet knutna armar;
        I hans anlet syntes skuggor skifta
        Mellan sorg och vrede, harm och mkan,
        Och hans blick lg snkt p pergamentet.

        Lnge stod han tankfull, dock omsider
        Brt han tystnan. "Gubbe", s han sade,
        "Blef ej fven du en gng till ljusets
        Helga rike kallad, trngde icke
        Ndens varma strlar till ditt hjrta --
        S jag sport --; och dock, hur r din vandel?
        Dr, hvar dagens barn i ffng strfvan
        Trla, fika, storma och frsvinna,
        Dr med praktsymboler, n af purpur
        P en vrfrisk kind och n af ljen
        Kring en lpp, som mognar, afgrundsfursten
        Tecknat an de sina, dr, o gamle,
        Trngs du, lefver du och har din gldje.
        Sllan ses du ensam, och om sdant
        N'n gng hnder, r det ej Frsonarn
        Som du ropar an, all vrldens Herre;
        Nej, berusad af en giftfylld saga,
        En frfrisk sng, med lppar, blekta
        Ren af ddens hlsningskyss, du stammar
        Afrodites namn och Dionysos'.
        Hvad blir slutet? Rysligt, rysligt, gamle,
        Skall du plikta fr din brutna trohet,
        Du i ndfrbundet en gng slutne.
        Ryslig, ryslig blir i svafvellgor
        n din lott, nr, utan hopp frtappad,
        Grtande, du ej en tr kan grta
        t din trst och svagt med vissnad tunga
        Evigt ffngt till ditt bistnd kallar
        Dina vsenlsa fabelgudar."

        S han sade. Lugnt som kvllens anlet
        Var den gamles, och den hjda blicken
        Sg bestraffarn an: "Frid, strnga yngling!"
        Talte han, "din tro r stark, jag lskar
        Den, som tror. Dock svara: kan ditt unga,
        Bruna ga genomskda hjrtan
        Och rannsaka njurar, nr du dmer?
        Dm ej, och du dms ej, sger Herren.
        From, frdragsam, fridsam, glad och trogen
        Gr sin gng i mstarns spr en kristen;
        Full af krlek r hans tro, och, yngling,
        Krleken r hofsam, mild och tlig,
        Yfves icke, stormar icke, tnker
        Icke argt och vet ej af att vredgas.
        Krleken frdrager allt, han tror allt,

        Hoppas allt och lider allt och vnder
        Aldrig ter. Yngling, om du hade
        Tro att flytta berg och lyfta dalar,
        Utan krlek vore du en skugga."

        Sagdt. Och vnligt rckande den unge
        Handen, drog han honom till sin sida,
        Och p samma hll nu suto bda.

        Dagen framled, mattare i vster
        Gldde solen, vinden skte hvila,
        Kvllens frid sjnk ned frn Greklands himmel.

        Men fr dessa taflor hade gubben
        Nu ej ga; ynglingen allenast
        Fngslade hans syn och tanke. Lnge
        Satt han tyst, omsider s han talte:
        "Vackra yngling, om den gamles varning
        Icke krnkt ditt sinne, lt mig gra
        Dig en frga n, kanhnda tvenne.
        Nr jag ser ovalen af ditt anlet,
        Pannans, nsans stolta, raka tycke
        Och ditt sprk frnimmer, halft i attisk,
        Halft i jonisk brytning, ljuft i bda,
        Ljuft nnu i ton, d du frdmer,
        Vet jag, att hellen du r. Men sg mig,
        Hvilken trakt dig fostrat? Kanske ngon
        Af Arkipelagens skna ar
        Sg dig fdas, Paros, Samos, Naxos,
        Mitylene? Kanske sg du dagen
        P det rika Asiens kust? En lycklig
        Fader lyfte dig, hvarhelst du fddes,
        P sin arm och drmde slla drmmar."

        "Delos", svarte ynglingen med mildrad
        Stmma nu, "det hafomflutna Delos
        Var mitt hemland, Kallinikos hette
        Den, som en gng jordiskt var min fader,
        Nu en annan jag i himlen funnit."

        "Kallinikos", talte gubben ter,
        "Ej ett okndt namn du nmnt; min gstvn
        Var i forna dagar han p Delos.
        O, jag minns nnu den mngbesjungna,
        Grna n, af sagans alla gudar
        Skt och lskad, Artemis', Apollons
        Fosterhem, jag minns dess hga kullar,
        Skuggade af cedrar och cypresser,
        Och dess dalar, -- skall jag nmna dalen,
        Nyktos dal, t citterguden helgad?
        Mnga lnder har jag sett, frn Pelops'
        Half vandrat till Tessalien, vistats
        P hellenerhafvens alla ar;
        Ingen nejd dock tjust mig s, som dalen
        Dr p Delos med sin lund, sitt tempel,
        Och vid denna lg din faders boning.
        Yngling, nr s mycket sknt du skdat
        Frn din lefnads frsta morgon, svara,
        ger jorden endast svarta bilder
        Fr din sjl, sg, bor ej i ditt hjrtas
        Djup ett enda minne, tldt och sparadt,
        Frn den tid, d drmlik n i oskuld
        Du bland Nyktosdalens blommor lekte?"

        S han sade. P den unges skra,
        Marmorhvita kinder sgs en flamma
        Svagt och flyktigt tindra opp och blekna.
        Men den gamle fortfor: "Jag har lyssnat
        Till en sgn en gng, Arkipelagens
        ar tro den redan, snart kanhnda
        Skall den spridas fver fasta landet.
        S frtljer den: P Delos fddes
        Marmaryne. Tvenne lustrers somrar
        Knappt hon skdat; nr hos nejdens alla
        Ynglingar begrens eld hon tnde.
        Men t ingen sinnlig trnad ville
        Hon sitt rena vsen fverlta,
        Blott Apollon valde hon till lskling,
        Och i Nyktosdalen, ren och trogen,
        Blef hon gudens blomstervrdarinna.
        Kvll och morgon, stundom hela dagen
        Sgs hon dr bland blommorna, -- en ldre
        Syster lik, s blid och s frtrolig,
        Vattna, stda, ordna och plantera.
        Men ej handens ensamt var den sktsel,
        Hon dem sknkte; ofta lutad lnge
        Med sitt ga fver blommans ga,
        Lt hon s sin andes lga drickas
        Af den spdas blick och plantans dunkla,
        Tysta stoft af hennes sjl besjlas.
        Sjlf tillbaka tog hon t sin ande
        Kropp af blomstren, kldde minsta tanke
        I en skrud af dagg och doft och frger,
        Bytte s med markens dttrar gfvor,
        Gaf och tog i outtmlig krlek.
        Dr, i denna fristad, stngd fr mngden,
        Fick ibland en yngling ljuft frdrmma
        Dagens stunder, lefva med det vackra
        Blomsterfolket och dess vrdarinna.
        Men om honom talar sagan ter:
        Nr med hjrtat fullt af aldrig yppad,
        Namnls krlek han bland Marmarynes
        Blommor gick och hon i templet drjde,
        Sg han henne, fast hon sjlf var borta,
        Sllt i hvar gestalt, i hvarje vsen
        Af den skapelse, hon vckt och vrdat.
        Rosen rodnade med hennes rodnad,
        Liljan sg med hennes blick, i trdets
        Susning hrdes endast hennes stmma,
        Och i tusen skilda former lefde
        Fr hans fromma krlek hon allena.
        ter, nr frn blommorna till henne
        Ngon gng han fick sitt ga hja
        Och i samtal, ssom strngars rena,
        Fnga hennes ord, d var det honom,
        Som om allt, hvad fint i parkens rosor
        Gldt och rodnat, hennes kinder eldat,
        Alla liljors strlar sammangjutit
        Hennes blick, och hela blomstergrden
        Mer frklarad blott, sttt fram med henne. --
        S frtljs det. Jag har sport och frgat,
        Hvem han varit, ynglingen frn Delos;--
        Kallinikos' son, s har man svarat."

        P den unges kinder syntes stora
        Trar nu. "O fader", s han sade,
        "Nmn ej namn, som lngst af jordens toner
        Susat i mitt ra, jag har glmt dem;
        Lt mig glmma, lt mig hata minnet
        Af mitt tomma nattlifs skugg-gestalter."

        Men den gamle talte, full af allvar:
        "Yngling, hata ej din ungdoms skola,
        Nyktosdalen och dess minnen icke!

        Hga lror skrefvos fr ditt hjrta
        Dr i bilder, dunkla, spda, svaga.
        Se dig kring i vrlden! O, hvad ser du?
        fverallt Frsonarns blomsterrike.
        Mrkt fr den, som blindt till honom stormar,
        r det klart och ppet fr det ga,
        Som i krlek stilla hjts mot honom.
        Yngling, vrd att skda r hans blomgrd.
        Solar sr han dr, och stjrnor strr han
        Kring som liljor, vrdar stora lnder,
        Stder folkslag, hr ocks den minsta
        Mnskoblommas suck och, mildt till alla
        Lutad, lter dem sin krlek dricka.
        G, som frr till Marmarynes blommor,
        Ut i vrlden gladt och utan bfvan,
        Det r Herrans blomgrd, du besker.
        Bor blott i ditt hjrta Kristi krlek,
        Blyg, ej rusig, skall du finna saligt,
        Hur i allt Han skymtar fram, hur solen
        Lyser med Hans ljus, hur stjrnan tindrar
        Med Hans klarhet, lifvets sorl och vimmel
        Af Hans milda stmma genomljudes.
        Nr du sett det, g till Honom ter
        I Hans ord, och se, Hans ord skall vara,
        Som om allt det ljus, som frn Hans himmel
        Strlat ned, Hans varma sol, Hans stjrnors
        Milda hr, Hans mnskotter, hela
        Detta underbara blomsterrike,
        Mer frklaradt blott, dr inne bodde."




        ETT LITET DE.



        1.

        R S ARM DU, SOM MAN SGER?

        Fattig kallar man din moder,
        Fattigt, spda barn, du kallas.
        r du fattig, lilla lskling,
        Ar s arm du, som man sger?

        Utanfr din moders stuga
        Blomstra ngar, grnska lundar;
        Hvarje ng har silfverbckar,
        Hvarje lund i sjar speglas,
        fver alla skiner solen,
        Gjuter gifmildt gyllne dagen.

        r du fattig, lilla lskling,
        r s arm du, som man sger?

        Nr du hr din moder sjunga,
        Slutas sakta gonlocken,
        Gmma skalen sjlens prlor;
        Nr de gmmas, kommer smnen,
        Smnen fljs af drmmens ngel,
        Drmmens ngel tar dig stilla,
        Lyfter dig p mjuka vingen,

        Fr dig ut p blomsterngar
        Att i frid bland blommor blomma,
        Fr bland fglar dig i lunden
        Att ditt brst med snger fylla,
        Tvr din sjl i sjars renhet,
        Lter dig i solljus bada.

        r du fattig, lilla lskling,
        r s arm du, som man sger?

        Nr du ppnar gat ter,
        r du i din moders armar,
        Knner i ditt spda sinne,
        Tnker som en dunkel tanke:
        "Ljuft det var p blomsterngen,
        Gladt bland fglarne i lunden,
        Godt det var bland klara vgor,
        Varmt i solens ljus att bada,
        Bst dock r i denna famnen."



        2.

        EGEN MODER GMS I MULLEN.

        I mitt hem en styfmor rder,
        Egen moder gms i mullen.
        Och jag hastar fver hagen,
        Skyndar stilla till den srjda,
        Ginar fver grdet stundom.
        Men den frmmande frtrnas,
        Hviskar, hvsande af vrede:
        "Denna flicka gr p grset,
        Krossar klfvern dr p ngen."

        Fader, hr ej hrda orden!
        Ltt r flickans fot i loppet,
        Str ej mnga strn i farten.
        Jungfrun har ej hrda sulor,
        Trampar ej med tunga klackar.
        Oskodd lper hon p lindan,
        Flyr med blottad fot p fltet,
        Far, som flkten far p ngen,
        Skyndar ssom skuggan fver.

        Skulle ock ett blad bli brutet,
        Ngot grsstr nedertryckas,
        Hjrtats sorg frtynga stegen,
        Grnskar snart en grodd nyo,
        Fostras flere blad i stllet
        Af den dagg, mitt ga gjuter,
        Dessa bla stjrnors trar.



        3. S JAG FRDAS SJLF MOT FJRRAN.

        Hvarfr suckar bckens blja,

        Klagar sakta under frden,
        Far i krokar fver fltet,
        Bjer bukter fver ngen,
        Viker af frn vgen ofta,
        Frdas blott ett stycke framt,
        Slingrar nsta stund tillbaka?

        S jag frdas sjlf mot fjrran,
        Gr mot obekanta den,
        Tar ett steg och ser tillbaka,
        Vandrar fram och vnder ter,
        Vill nnu se hemmets hjder,
        Rken frn min faders boning.



        4.

        SDAN VRD BLOTT FINNER FLICKAN.

        Icke ger jag som andra
        Fader, som vid namn mig nmner,
        Moder, som sitt guld mig kallar,
        Broder, att min brda bra,
        Syster, att mig stundom smeka.

        Dr jag andras hjordar vallar,
        Hgt p berget, djupt i skogen,
        Dagen ut p fria fltet,
        Dr r skggig gran min fader,
        Bjrken, bjd af r, min moder,
        Broder r mig bruna trasten,
        Markens bleka lilja syster.

        Nr den kalla skuren strmmar,
        Fr jag stundom skygd af granen,
        Nr mig solens strle brnner,
        Bjuder bjrken stundom skugga;
        Nr jag sorgsen str p fltet,
        Trstar med en ton mig trasten,
        Med en blick ibland en blomma.
        Sdan vrd blott finner flickan,
        Annan gldje ej den arma.



        5.

        FLICKA, KRLEKEN R VLDIG.

        Ofta i min barndoms dagar
        Hrde jag min moder sga:
        "Flicka, krleken r vldig,
        Mktar mer n allt p jorden."
        S hon talte till min varning,
        Att sitt gyllne pple skydda.
        Moder, o att sant du talat!

        Ofta str jag nu p stranden,
        Dr min lskling frn mig skildes.
        Dn han far dit bortom molnen,
        Som vid hafvets rand sig hja.

        Nr jag ser, hur fjrden fradgas,
        Ser, hur bljan slr mot stranden,
        Lgger jag min hand p vgen,
        Doppar fingrets spets i djupet:
        Sakta, sakta, vilda blja,
        Somna, lt de andra sofva!

        Mnne vgen vl, som svallar
        Hotande mot skeppets sida,
        Dr han fjrran far, den dyre,
        Mnne hafvets vilda dotter,
        Fast s lngt frn mig hon rasar,
        Ej mitt sfningsord frnimmer,
        Af min ltta hand ej lugnas,
        Efter krleken r vldig,
        Mktar mer n allt p jorden?

        Ofta, nr i furans krona
        Flktar fara, vindar hvina,
        Snder jag frn denna klippa
        Tyst min tysta suck att flyga:
        O min ende, kom tillbaka!

        Kanske, fast s svagt den ljuder
        Har likvl den starka vingar,
        Kan som svalan klyfva vinden,
        Genom rymder n min lskling
        Efter krleken r vldig,
        Mktar mer n allt p jorden.



        6.

        HUNDRA VGAR HAR MIN TANKE.

        Store skapare, frlt det,
        Se ej, gode Gud, med vrede,
        Att s ofta i ditt tempel
        Jag p honom fven tnker!
        Hundra vgar har min tanke,
        Tusen att till honom hinna.
        Blott det smsta leder bortt,
        Allt det bttre fr till honom.
        Kort frn dagens ljus r' vgen;
        Gen frn nattens stjrnskara,
        Hvarje blomma stakar stigen,
        Hvarje trd r vgamrke.
        Men nr dig min tanke hunnit,
        r den nstan ren hos honom.



        7.

        HVILKEN SLLHET SKN ATT SYNAS!

        Hvilken frjd att vara vacker,
        Hvilken sllhet skn att synas!
        Vore jag s mrk som mngen,
        Ful som flere andra flickor,
        Fick jag ej i kllor skda,
        Ej i bckar se mitt anlet;
        Kllans sknhet kunde stras,
        Bckens silfver sotbesmittas;
        Tordes knappt p ngen trda,
        Att ej blomstren skulle skrmmas,
        Blomma hviska tyst till blomma:
        "r det nsslan, r det tisteln,
        Kanske kardborrn sjlf, som kommer?"



        8.

        TALA, TALA TYCKTES ALLA.

        Hvem har nu gett vett t vinden,
        Gett t luften ledig tunga,
        Rst och sprk t grdens rnnar
        Och t spda fgelskaran?

        Frr, nr frn min bdd hvar morgon
        Jag p loftets trappa trdde,
        Visste vinden blott att smeka,
        Rnnen blott att susa stilla,
        Kvittra blott frstod hvar fgel.

        Nu, nr sist jag kom p grden
        Frn mitt olycksslla lger,
        Tala, tala tycktes alla,
        Vinden hviska: "Arma flicka!"
        Flkten susa: "Fallna flicka!"
        Rnnen sucka: "Svikna flicka!"
        Svalan sjng: "Hvar r din stolthet?"
        Sparfven: "Hvar r nu din gldje?"



        9.

        MEN MIN FGEL MRKS DOCK ICKE.

        Svanen speglas ren i sundet,
        Knipans hvita vingar hvina,
        Lrkan hres hgt i hjden,
        Spofvens rop kring krret rullar,
        Vren samlar sina skaror,
        Fr sin fgelflock tillbaka,
        Vntar dem med sol och vrma,
        Lockar dem med lnga dagar.

        Och jag, arma flicka, fiker,
        Sker skingra saknans mrker,
        Vrda vrmen i mitt sinne,
        Vill som vren vnlig vara,
        Synas ljus som sommardagen.
        Och jag glds, fast sorgen gnager,
        Ler, fast tren trngs i gat,
        Men min fgel mrks dock icke.



        10.

        SEN HAR JAG EJ FRGAT MERA.

        Hvarfr r s flyktig vren,
        Hvarfr drjer sommarn icke?
        S jag tnkte fordom ofta,
        Frgte, utan svar, af mngen.

        Sen den lskade mig svikit,
        Sen till kld hans vrma blifvit,
        All hans sommar blifvit vinter,
        Sen har jag ej frgat mera,
        Knt blott djupt uti mitt sinne,
        Att det skna r frgngligt,
        Att det ljufva icke drjer.






FVERSTTNINGAR OCH BEARBETNINGAR.
        




SERVISKA FOLKSNGER.

FRORD.


Den frsvenskning af serviska folksnger, som hr lmnas i allmnhetens
hnder, r gjord efter hr P. von Goetzes i S:t Petersburg r 1827
utkomna tyska fversttning af desamma. Det fretal, hvarmed han
beledsagat sitt arbete, lyder i utdrag s:

"Serviska nationen intog i forna tider en icke obetydlig plats bland de

slaviska stammarna. Ganska ofta kmpade den segerrikt mot Byzanz, och
blott en frtidig dd hindrade tsaren Stephan Duschan (1358) att erfra
den grekiska kejsarekronan. I femtonde rhundradet gick Serviens
politiska sjlfstndighet under, och landet erknner frn denna tid
turkarnas fverherrskap. Begripligtvis kunde drfre de lyckliga anlag,
hvarmed detta folk af naturen r begfvadt, icke hinna utveckla sig till
en fullndad bildning. Men undan olyckorna och frtrycket har denna
nation likvl lyckats rdda sina snger och deras outtmliga klla. Och
just den omstndighet, att Servien icke ger ngon annan litteratur n
sina snger, ger desamma ett srdeles intresse i historikerns och
mnniskoforskarens gon.

ren 1814 och 1815 ppnade hr D. Wuk Stephanovitch Karadschitch genom
sina i Wien i 2:ne delar utgifna _Narodne Srpske piesme_ fr
folkpoesiens vnner en rik skatt af serviska snger. Af detta verk
utkom den andra betydligt frkade upplagan i Leipzig 1823 och 1824
i tre delar.

Hr W. St. Karadschitch indelar de serviska folksngerna i
fruntimmerssnger (krleksvisor, romanser, sm poetiska berttelser
och skildringar, brllopskvden, lekar m.m.), till strsta delen
frfattade af fruntimmer, och hjltesnger. Till de senare hra i denna
samling blott fyra stycken: Blodhmnden, Jakschitcherne, Skadars
grundlggning och Slaget p Fgelfltet. De plga afsjungas af mnner,
ofta af blinda gubbar, vid gusle, ett entonigt instrument, med en enda
af tagel tvinnad strng bespndt.

Originalets versmtt r fverallt bibehllet, ehuru med en och annan
obetydlig frndring."

Hvad min tgrd vid dessa sngers frsvenskning angr, har jag, ssom
obekant med serviska sprket, skt g den tyska fversttaren i spren,
s nra jag kunnat; och d hr von Goetze, som han sjlf frskrar, fven
varit mn om att troget flja originalet, kan jag hoppas, att min
bearbetning ej heller skall srdeles afvika ifrn detsamma.

Ngra f mindre stycken har jag uteslutit, troligen till ingen
betydligare skada fr samlingen. De hr upptagna behfva intet
fresprk. Jag r sker om att ganska f skola lsa dem utan att
trffas af den naiva tckhet, som spelar i de sm sngerna, som brja
samlingen, och hnfras af den rena episka sknhet, som hrskar i de
fyra strre, hvilka sluta densamma.

Helsingfors den 6 december 1830.



        TREFALDIG SORG.

        Nktergalen lilla
        Sjunger frjd t alla;
        Blott t mig, den arme,
        Trefaldt sorg han sjungit.
        Och den frsta sorgen
        Sjng han fr mitt hjrta:
        Att min moder hittills
        Mig min brud frvgrat.
        Och den andra sorgen
        Sjng han fr mitt hjrta:
        Att min flinka skymmel
        Under mig ej dansar.
        Och den tredje sorgen
        Sjng han fr mitt hjrta:
        Att min trogna flicka
        Har p mig frtrnats.

        Nu en graf mig reden
        P det flacka fltet,
        Tvenne spjut till bredden
        Och till lngden fyra.
        M en rosenbuske
        Vid mitt hufvud sttas,
        Och till mina ftter
        M en klla ledas.
        Yngling eller flicka
        Sig en blomma plocke,
        Och den gamle svalke
        Trstens brand i kllan.



        FVER KLIPPOR, FVER FLODER FINNER KRLEK VG.


        Mnen lyser silfverklar om kvllen,
        Blickande upp den grna ngen,
        Dr tv kcka herre-hstar beta:
        Dem bevaka tvenne dla herrar,
        Ban Stefano, kapetan[3] Johannes.

        Till Johannes talar Ban Stefano:
        "Broder, se hur hrlig mnen lyser!
        Sll, o broder, sll r den att prisas,
        Hvilkens flicka ej s fjrran dvljes;
        Men min lskarinna dvljes fjrran.
        Br jag henne drufvor i min brstduk,
        Mgla skola de p lnga vgen,
        Eller p min hemfrd saknans trar
        Frta opp min nsduk intill bitar."

        Honom svarar kapetan Johannes:
        "Fjrran dvljs ocks min lskarinna;
        Men s snart jag saknar henne, frgar
        Icke jag: r klar, r mulen natten?
        Ej min hingst: om vada finns i strmmen;
        fver flt -- och ej ett spr oss rjer,
        fver strm -- och ej en blja plaskar."



        VINTER I HJRTAT.

        Sn fll neder p Sankt Grans-dagen;
        Fgeln genomflge ej dess flingor.
        Flickan trampar drifvan, bar om foten,
        Efter henne br dess broder skorna.
        "Knnes ej i dina ftter vintern?"
        "Ej i mina ftter knnes vintern,
        Vintern knner jag uti mitt hjrta;
        Dock frn snn r vintern ej dr inne,
        Vintern dr r kommen frn min moder,
        Som mig ger t den, som jag ej lskar."



        TILL EN ROS.

        O, du min klla sval,
        O, du min ros s rd,
        Ros, som s snart slog ut!
        Hvem skall jag ge dig t?
        Mnne t moder min?
        Har ju ej moder mer.
        Mnne t syster d?
        Fjrran hos maken hon.
        Mnne t broder d?
        Drog ju i hrnad han.
        Mnn' t min lskling d?
        O, han r lngt frn mig,
        Bakom tre skogars lf,
        Bakom tre strmmars vg!



        LSKARENS HST.

        Dr vi voro fver natten inne,
        Hllo vi en kostlig aftonmltid,
        Sgo dr en flicka skn till undran;
        Prltulpaner krnte hennes tinning.

        Henne gaf jag d min hst att ledas,
        Och hon talte sakta s till hsten:
        "Rda fle med den gyllne manen,
        Sg mig, har din herre gift sig redan?"
        Gnggande besvarar henne hsten:
        "Nej, vid Gud, du underskna flicka! O
        nnu har min herre icke gift sig,
        Utan tnker ta dig, hem mot hsten."

        Och till hsten sger flickan detta:
        "Om jag visste, att du sanning talat,
        Ville jag sl snder mina spnnen
        Och dem grna vid ditt betsel smida,
        Ville det besl med idel silfver
        Och det med min halsked sen frgylla."



        HJORTEN OCH VILAN.[4]

        Hjorten betar upp bergets sar,
        Betar en dag, sjuknar in den andra
        Och begynner klaga hgt den tredje.

        Vila ifrn berget frgar hjorten:
        "O, du hjort, du djur frn bergets skogar,
        Sg mig, hvilket bittert kval dig plgar,
        D du, betande p bergets sar,
        Betar en dag, sjuknar in den andra
        Och begynner klaga hgt den tredje?"

        Sakta[5] talar hjorten d till Vila:
        "Goda syster, Vila ifrn berget,
        Stort i sanning r det kval, mig plgar.
        Se, till sllskap hr en hind jag gde,
        Och hon gick att dricka ner fr berget,
        Gick dit ner och har ej terkommit.
        Om hon sen har irrat sig om vgen?
        Eller af en jgare r fngad?
        Eller helt och hllet mig frgtit
        Och en annan hjort sig valt till lskling? --
        Om, s sant, hon irrat sig om vgen,
        Gifve Gud, att hon mig terfunne!
        Om en jgare har fngat henne,
        M han sjlf en lott lik min f prfva!
        Men om mig hon helt och hllet lmnat
        Och en annan hjort sig valt till lskling,
        Gifve henne Gud i jgarns hnder!"



        BROR OCH SYSTER.

        Skogen har nyss ftt lf,
        Syster och bror r dr.
        Systern till brodern s:
        "Hvi ej beska mig?"
        "Syster, jag komme vl,
        Slppte den frmmande,
        Slppte den hulda mig.
        Sadlar jag flen, d
        Sadlar min flicka af;
        Gjordar jag svrdet om,
        Lser hon svrdet opp:
        'Gode, hvart nu, hvart nu?
        Vidt r dock fltet strckt,
        Djupt r det dystra krr,
        Gode, bli hr, bli hr'!"



        DEN OMTNKSAMMA.

        Tta skurar fllo ned om kvllen,
        Och mot natten hljde rimfrost flten.
        Jag gick ut att ska den, jag lskar,
        Och s kom jag till den grna ngen.
        Men p ngen fann jag d hans mantel,
        P hans mantel lg hans siden-brstlapp,
        P hans brstlapp silfvertamburinen,
        Och drunder sen ett gulgrnt ppel.

        Allehanda vid mig sjlf jag tnkte:
        Om jag dock hans mantel med mig toge?
        Nej, den gode kunde sig frkyla.
        Om jag dock hans siden-brstlapp toge?
        Nej, jag gaf den sjlf ju till ett minne.
        Om jag kanske toge tamburinen?
        Nej, den sknkte honom mina brder.

        S i valet fll mig in en tanke:
        Att uti det grna pplet bita,
        Att blott bita i -- ej ta opp det,
        Att han mrka skulle, att hans flicka,
        Just hans egen flicka honom skte.



        SKILSMSSAN.

        Kring det hvita fstet Buda[6]
        Slingrat sig en mjllhvit ranka.
        Ingen mjllhvit ranka var det,
        Fstman var det och hans fstm,
        Som hvarandra tidigt funnit
        Och i otid skiljas skulle.

        Flickan s vid afskedsstunden:
        "Gode lskling, nr du frdas,
        Kommer du till stngda grdar,
        Dr de rda rosor blomma:
        Bryt dig ngra rosenstnglar,

        Lgg dem vid din barm p hjrtat:
        Ssom dessa rosor vissna,
        Vissnar ock fr dig mitt hjrta."

        Gossen s vid afskedsstunden:
        "Goda, nr du tervnder,
        Kommer du till skogen grna,
        Dr den svala brunnen vller;
        Marmorsten vid brunnen ligger,
        Silfverbgare p stenen
        Och i bgaren en snboll;
        Lgg den vid din barm p hjrtat:
        Ssom denna snboll smlter,
        Smlter ock fr dig mitt hjrta."



        DEN SERVISKA JUNGFRUN.

        Lnga hr upp Militzas gon
        fverskuggade dess rda kinder,
        Rda kinder och dess hvita anlet.
        Ren tre runda r jag sett p henne,
        Men dock aldrig lyckats se dess ga,
        Svarta ga och dess hvita anlet.

        Och jag samlade en jungfruskara,
        Och bland skaran Militza, den unga,
        Att mhnda lyckas se dess ga.

        Nu, nr ringen dansade p fltet,
        Var det klart, men hastigt blef det mulet,
        Och frn molnen flgo blixtens viggar;
        Alla flickor sgo upp mot himlen,
        Militza den unga sg dock icke;
        Men blott _fr_ sig p den grna marken.

        Sakta hviska flickorna till henne:
        "Militza, du underliga flicka,
        r du oklok eller fverklok hr?
        Stndigt ser du p den grna marken,
        Och du blickar ej med oss mot molnen,
        Dr de gyllne blixtrar terstrla."
        Dem besvarar Militza den unga:
        "Oklok ej och fverklok ej heller,
        Ingen Vila, att jag moln m samla,
        Flicka r jag, -- att jag m _se fr_ mig."



        VIOLEN.

        Vl jag dig brt, viol,
        Men t hvem ger jag dig?
        Mnne t Ali bej?
        Ali, den stolte man,
        lskar violer ej,
        Rosor blott, nejlikor.



        DU R MIN EGEN.

        Du, min flicka, du, mitt hjrta,
        Ville du min maka blifva?

        "O hur drligt, djrfva gosse!
        Sdant skall vl aldrig hnda;
        Hellre str jag i ett vrdshus,

        Till en blank pokal frvandlad,
        n jag dig till make tager."

        Och jag blir den unga vrden,
        Och s r du likafullt min.

        "O hur drligt, djrfva gosse!
        Sdant skall vl aldrig hnda;
        Hellre vill i kerstubben
        Jag frbytt till vaktel smyga,
        n jag dig till make tager."

        Och jag blir den kcka jgarn,
        Och s r du likafullt min.

        "O hur drligt, djrfva gosse!
        Sdant skall vl aldrig hnda;
        Hellre vill som silfverfisk jag
        Ned till hafvets botten dyka,
        n jag dig till make tager."

        Och som nt jag dykar efter,
        Och s r du likafullt min.
        Ila hitt, ila ditt,
        Du r hr min, du r dr min.
        Hvart som helst du m ta vgen
        Hur som helst -- du r min egen.



        DEN LSKADE OCH DEN FRSMDDA.

        l det friska grset bette skymmeln,
        Betar dr en stund och drp hr han,
        Huru flickan beder till sin moder:
        "Gif mig ej t den, jag ej kan lska!
        Bttre, med sin lskling stigls irra,
        Sln frtra och ur lf blott dricka,
        Kulen sten till hvilokudde ga,
        n med denne i palatser vandra,
        Socker ta och p siden slumra."



        FRBANNELSEN.

        Rosor samlade en flicka
        Och i slummer fll.
        Kom en pilt och vckte henne
        Skakande ur smn:
        "Vakna opp, du hulda skna,
        Sof ej roligt mer!
        Se, de friska rosor vissna
        Vid ditt hjrta ren;
        Den, fr hvilken du den plockar,
        Har en annan kr." --

        "lskar han en annan, -- tillgift
        M hans krlek f.
        Dock en skvigg, klara himmel,
        Mot frrdarn snd!"



        DEN BEKYMRADE.

        Hvar, du vida himmel,
        r vl nu min lskling?
        r han p en resa?
        Sitter han vid bgarn?
        r han p en resa,
        M han resa lyckligt;
        Sitter han vid bgarn,
        Smake honom vinet;
        lskar han en annan,
        M det honom tillges;
        M af mig det tillges;
        Gud dock hinne honom.



        HVAD VILL JAG?

        Sg dock, hvad vill jag?
        Smnls r natten,
        Oro och smrta,
        Kval i mitt hjrta, --
        D blott, ja, d blott
        Vill jag fr dig.



        HERTIG STEFANS FSTM.

        Stjrnan hlsar mn med brodernamnet:
        "Vandringsstjrna, infr Gud min broder!
        Nr, frn ster tgande mot vster,
        Du frbi Herzegovina frdas,
        Ser du vl som oftast hertig Stefan?
        Sg mig, st hans hvita borgar ppna
        Och p grden sadlade hans hstar,
        Reder han sig till att hmta fstmn?

        Sakta svarar vandringsstjrnan detta:
        "Vl, frn ster tgande mot vster,
        Frdas jag frbi Herzegovina
        Och har skdat fven hertigsborgen.
        ppna ro vl hans hvita borgar,
        Sadlade p grden st hans hstar,
        Hmta rnar han sin lskarinna,
        Icke dig dock, utan ngon annan.
        Dig frtala tre frsmdda fstmn.
        Ena sger, att din stam r ringa;
        Huggormsvresig kallar dig den andra,
        Och den tredje drmsker och frsufven."

        D frdmer dem den vreda jungfrun:
        "Den, som sger, att min stam r ringa,
        Skde aldrig frukter af sin egen!
        Den, mig ter kallar huggormsvresig,
        Kring hans hjrta m sig ormar linda,
        Vistas i hans lockar fver sommarn
        Och uti hans skte fver vintern!
        Den, mig drmsker kallar och frsufven,
        Skall i nio r, vid sjukbdd bunden,
        Tynande af ingen smn frfriskas."



        DONAU GRUMLIG.

        Donau, Donau, lugna vatten,
        Hvi s grumlig r din blja?
        Skulle ngon hjort kanhnda
        Med sitt horn din botten rubbat?
        Har kanske voivod Mirtschta
        Med sitt spjut rrt opp din botten?

        "Ingen hjort min botten grumlat,
        Ej voivod Mirtschta heller,
        Nej, de ystra flickor bara,
        Hvilka hvarje morgon komma
        Fr att plocka vattenliljor
        Och att tvtta sina kinder."



        RNEN OCH UGGLAN.

        Ugglan satt upp en gren af boken,
        Men i granen bredevid satt rnen.
        Sakta talte ugglan d till rnen:
        "Bort dock, rn! Hvad sneglar du hit fver?
        Underligt r nu fr tiden folket,
        Kunde sga: Ugglan lskar rnen."
        rnen ter svarar henne detta:
        "Packa dig, du gra, plumpa uggla!
        Ej t dig bests en sdan herre."



        DEN SKNASTE.

        Invid hafvet stod en guldcitron och skrt:
        "Nu r ingen hr s skn, s skn som jag."
        Detta har ett gulgrnt pple lyssnat till:
        "Ringa r ditt pris, du strandens guldcitron,
        Nu r ingen hr s skn, s skn som jag."
        Detta har oslagna ngen lyssnat till:
        "Grna pple, ringa endast r ditt pris,
        Nu r ingen hr s skn, s skn som jag."
        Detta har oskurna kornet lyssnat till:
        "Ringa r ditt pris dock, du oslagna ng,
        Nu r ingen hr s skn, s skn som jag."
        Detta har okyssta flickan lyssnat till:
        "Ringa r ditt pris dock, du oskurna korn,
        Nu r ingen hr s skn s skn som jag."
        Detta har den muntra gossen lyssnat till:
        "Ringa r, I alla, dock ert pris mot mitt,
        Nu r ingen hr s skn, s skn som jag.
        Plocka vill jag dig, du strandens guldcitron,
        Skaka ned frn trdet, grna pple, dig,
        Sl och brga vill jag dig, oslagna ng,
        Skrda ter vill jag dig, oskurna korn,
        Sen, okyssta flicka, vill jag kyssa dig."



        STUM KRLEK.

        Flacka flt, hur djupt du mig bedrfvar!
        O, min lskling skildes hr ifrn mig,
        Och han sade ej: "Gud med dig, dyra!"
        Tryckte blott sin mssa ned p pannan,
        Slog till jorden sina svarta gon
        Och mot barmen frde hgra handen.

        Att han tryckte mssan ned p pannan,
        Drmed sade han: "Gud med dig, dyra!"
        Att han slog till jorden sina gon,
        Drmed mentes: "Mer n gat dyra!"
        Att han frde handen mot sitt hjrta,
        Sade: "Aldrig skall jag dig frgta."



        PRFNINGEN.

        Sg dock, hvad dn kringskallar i nejden?
        Ljuda d klockor? Gala d hanar?
        Klockor ej ljuda, hanar ej gala,
        Bud till sin broder snder en syster:
        "Broder, jag r af turkarna tagen,
        Kp mig d fri ur turkarnas hnder!
        Summan r ringa, den de begra:
        Guld blott tre litrar,[7] prlor tv sckar."
        Henne till svar dock skickade brodren:
        "Tarfvar mitt guld till tygel t hsten,
        Att han m prla, nr jag p ridt far;
        Prlor behfver jag fr min flicka,
        Att hon r skn, nr henne jag kysser."

        Drp ett budskap skickade systern:
        "r dock alls icke turkisk slafvinna,
        Nej, jag r sultaninna, min broder."



        FSTMNS DRM.

        Nra trappan skodde Johan flen,
        Och ur fnstret sg drp hans fstm,
        Sg och strdde rosor ned p honom,
        Strdde rosor ned och talte sakta:
        "Dyre lskling, gjorda ttt omkring dig,
        Att en ros ej tappas mellan grdeln,
        Att en annan ej din fstm rfvar.
        Ty jag sg i drmmen stora under:
        Ensam gick din hst att ska svalka,
        Och din mssa rullade p marken,
        Och p vgen strddes dina pilar."

        Sakta talar Johan till sin fstm:
        "lska, lska mig blott du, mitt hjrta,
        Sen du mig begynte lska, -- sjlfmant
        Har all lycka kommit mig till mtes,
        S p resor som vid kp och byte."



        DEN NYGIFTA.

        Vatten ser grdagsbruden,
        Och, utfver kllan lutad,
        Talar vid sig sjlf hon detta:
        "Ve mig, arma, ve mig, skna!
        Bure n jag grna kransen,
        Vore jag lngt mera vacker;
        Skulle d en herde lska,
        Konstantin, den unga herden,
        Som dr tgar framfr lammen
        Ssom mnen framfr stjrnor."



        FLICKAN OCH VILA.

        Regn fll neder ssom honingsdagg,
        Och i hyddan stod bekymrad mn:
        "Ute blir vl nu min lskling vt;
        Stolt uti sin krsbrsbruna rock,
        Under rocken kldd i sammetsdrkt,
        Med en sidenskjorta under den
        Och ett ur af guld uti sin barm
        Sitter han upp sin skna hst."

        Vila svarar ifrn skogen s:
        "Unga flicka, obekymrad var!
        Sjlf jag slagit opp ett sidentlt,
        Och i tltet slumrar lskarn nu,
        fverskyggad af en sobelpels,
        Och med hufvu't svept i gyllne tyg."



        DEN FRSIKTIGA.

        Du, min flicka, du, min rda blomma,
        Aldrig satt nnu och aldrig omsatt,
        Ej med svala flden n begjuten,
        n ej plockad, n fr ingen doftfull,
        Aldrig kysst nnu och aldrig famnad,
        Skna, finge jag en gng dig kyssa!

        "Finge det, du gode, efter nskan,
        Sttte endast till din ng min trdgrd:
        Komma skulle jag att blommor vattna,
        Du att fra hstarna p bete:
        Kunde d mig kyssa efter nskan,
        Borde blott ej bita mig i kinden,
        Att min mor ej finge skda mrken."



        DEN UNGA MAKAN.

        D jag n var hemma hos min moder,
        Gaf hon mig rtt vackra rd att flja:
        Frsta rdet: att rdt vin ej dricka,
        Andra: att ej bra grna kransar,
        Sista: att ej lska ngon yngling.

        Men jag arma tnker vid mig sjlf hr:
        "Ges dock utan vin en fyllig kind ej,
        Utan grna kransar ingen gldje,
        Ges dock utan yngling ingen krlek."



        TILL SANKT GRAN.

        Flickan beder p Sankt Grans-dagen:
        "O Sankt Gran, nr hrnst du kommer,
        Finn mig mer ej hos min mor, men finn mig
        Hos en make eller ock i grafven!
        Frr dock hos en make n i grafven!"



        DOMEN.

        Blommor sdde trenne tcka flickor,
        Kyndel upp berg, i dalen mynta.
        Och en yster gosse kommer dristigt
        Och af blommorna en knippa plockar.
        Hemligt gillra flickorna dock snaror,
        Och den yra, kcka gossen fngas.

        Ena s: "I lgorna med honom!"
        Andra s: "Ur landet skall han jagas!"

        Tredje s: "Nej, nej, han mste hngas!"

        Och den ystra gossen talar ter:
        "r ej guld, att man mig smlta skulle,
        r ej sklm, att ut ur landet jagas,
        Gosse r jag, och jag mste hngas
        Vid det olyckstrdet -- kvinnohalsen."



        DEN VALACKISKA FLICKAN.

        P den vilda hsten red jag,
        Och den bar mig till valackskan.
        Trenne dttrar har valackskan;
        Men den ena bannar modren:

        "Stygga Nera, sg, hvar var du?"
        "Banna icke, goda moder!
        Nra Donau har jag varit,
        Och har sett dr unga tyskar.

        t den ena, som jag sg dr,
        Ville han min svger blifva,
        Gfve jag den finsta skjorta,
        Att han till sin dd den bure.

        t den andra, som jag sg dr,
        Ville han min brudsven blifva,
        Gfve jag ett virkadt gulltyg,
        Att han till sin dd det bure.

        t den tredje, som jag sg dr,
        Ville han min fstman blifva,
        Gfve jag tv svarta gon,
        Att han till sin dd dem kysste."



        DEN BNHRDE.

        Ber till Gud den unga gossen:
        "Gif, o Gud, t mig ett gullhorn,
        Gyllne horn med silfverndar,
        Att jag granens bark m borra
        Fr att se, hvad finns i granen."

        Gaf t honom Gud ett gullhorn,
        Gyllne horn med silfverndar;
        Och han borrar nu i granen,
        Finner dr en vacker flicka,
        Hvilken lyser skn som solen.
        Talar d till henne gossen:
        "Hr mig du, min unga flicka!
        Friar jag, man ger dig icke;
        Lockar jag, du fljer icke;
        Ville rfva dig -- och kan ej."

        Och den unga flickan talar:
        "Fria ej, -- man ger mig icke;
        Rfva ej, -- du r frlorad;
        Ty jag ger nio brder,
        Syskonbarn till lika antal.
        Svnga de sig opp p hstar,
        Gjorda om sig skarpa sablar,
        Sneda sina vargskinnsmssor,
        r det fasligt att dem se,
        nnu mera att dem bida.
        Synd det vore att frloras,
        Skam det vore att fly undan.
        Nej, men locka, -- mnn' jag fljer."



        FLICKAN I DRREN.

        P sitt strckta vingepar
        Svfvar hgt i skyn en falk,
        Och hans blick, mot jorden vnd,
        Hvilar nu upp en drr.
        Men i drrn en flicka str,
        Tvr sitt hvita anlete,
        Sltar sina gonbryn.
        Blndande r hennes hals,
        Ssom snn p bergen r.
        Nra till en gosse str,
        Talar s med sakta rst:
        "O, min skna flicka, du!
        Knyt din halsduk bttre till;
        Jag frblindas af din glans,
        Och mitt hjrta svider ren."



        MANNATROHET.

        Minns du, nr vi brjade att lska,
        Satt du en gng i min famn, du goda,
        Grt s bittert, snyftade och sade:
        "Straffe Gud af mina syskontrnor
        Hvar och en, som tror en ynglings lofven!
        Ty som himlen frst r klar och hrlig,
        Men dock snart af skyar fverdrages,
        S omvxlar gossens trohet fven.
        Kysser han, -- d skall man bli hans maka;
        Har han kysst, -- d skall till hsten vntas.
        Kommer hsten en gng, -- kommer vintern,
        Och han friar ren till andra flickor."



        FLICKANS ANLETE.

        Flickan stod p bergets kulle,
        fver hvilken mildt ett skimmer
        Spreds frn hennes skna anlet.

        Vid sig sjlf d talte flickan:
        "Anlet du, som gr min oro!
        Om jag visste, ljusa anlet,
        Att t vissna gubbens kyssar
        Dig ett oblidt de rnat,
        Ville jag i grna skogar
        Strax all bitter malrt plocka,
        I dess bittra saft dig bada,
        Att den gamles kyss frbittra.
        Visste jag dock, ljusa anlet,
        Att t unga makens kyssar
        Dig ett hrligt de rnat,
        Ville jag i grna grdar
        Alla rda rosor plocka
        Och i deras ljufva vatten
        Dig, du ljusa anlet, bada,
        Att du ljufligt skulle mot den
        Unga makens kyssar dofta."



        FISKEN.

        Flickan hon satt p hafvets strand,
        Talade i sitt sinne s:
        "O, du min gode Gud, nd!
        Finns vl, hvad bredare r n haf?
        Eller hvad vidare r n flt?
        Eller hvad snabbare r n hst?
        Hvad r vl mera n boning stt,
        Eller hvad fvergr broderkyss?

        Tittar ur vgen en liten fisk:
        "Fjolliga flicka, hvad tnker du?
        Himmel lngt bredare r n haf,
        Haf ju lngt vidare r n flt,
        ga ju snabbare r n hst,
        Socker fvergr honing -- och
        lskarekyssen en broderkyss."



        BTTRE GAMMALT GULD N NYSMIDT SILFVER.

        Skugga skande, fr att sig svalka,
        Flg en falk utfver Sarajevo,[8]
        Sg en fura midt i Sarajevo
        Och inunder den en kylig klla;
        Nra kllan sg han nkan Nypon
        Och med henne jungfrun, hvita Rosa.

        Falken brjade att eftersinna,
        Om han skulle kyssa nkan Nypon,
        Eller hellre jungfrun, hvita Rosa.

        S i valet kom han till beslutet,
        Och han talte sakta i sitt sinne:
        "Bttre guld, om fven ntt det vore,
        n som silfver r, ehuru nysmidt;"

        Och han kysser muntert nkan Nypon.

        Men frtrnad ropar jungfru Rosa:
        "Sarajevo, blomstra utan frukter![9]

        r det sed, som nu i dig ftt insteg,
        Det, att unga gossar lska nkor,
        Gamla gubbar ter unga flickor?"



        HSTEN VILL EJ DRICKA.

        O du flicka, gyllne peruns-blomma!
        Har du vattnat ren min skymmel? --
                                      "Vattnat
        Har jag vl; men han vill ej frn vattnet,
        Utan skdar mot den strand af Sava,
        Hvarest flickor binda blomsterkransar
        Och de gula viner hjltar dricka."



        ALI-AGAS MAKA.

        Underskn r visst Al-Agas maka.
        Sdan sknhet finns ej mer i Bosna,
        Hela Bosna och Herzegovina;
        Dock, hvad btar henne denna sknhet,
        D p henne Agas blick ej hvilar?
        Aga lskar Omars hulda flicka,
        Som i jungfruburen vuxit ensam,
        Skdat icke sol och icke stjrnor,
        Aldrig n ftt se, hur kornet vxer,
        Kornet vxer, och den rda drufvan.



        DR BASILIKA JAG SDDE, SKJUTER MALRT OPP.

        Flickan terger sin lskling
        Hans frlofningsring.
        "Tag den ter! Fader, moder,
        Som ej hylla dig, --
        Fader, moder, bror och syster,
        Alla neka mig.
        Skona du din arma flickas
        Oangripna namn!
        Den frltnas de ger
        Nog sin tyngd nd.
        Dr basilika jag sdde,
        Skjuter malrt opp,
        Malrt, denna bittra blomma,
        Denna krfva rt.
        Binden mina brllopsgsters
        Smycken drutaf,
        Nr de snart mig dd ledsaga
        Till den kulna graf."



        SMILJANA.

        Blommor plockar utmed n Smiljana,
        Samlar flitigt dem i famn och frkld',
        Binder sen af dem tre blomsterkransar.
        Ena kransen fr sig sjlf hon sparar,
        t sin lekvn sknker hon den andra;
        Men den tredje lgger hon p bljan
        Och med tysta ord ledsagar denna:
        "Simma, simma, grna krans, med vgen,
        Simma hn till Georgs port och bringa
        Detta budskap till hans goda moder:
        'Vill du, moder, gifta bort din Georg,
        Gif ej honom t den unga nkan,
        t den skna flickan unna honom!'"



        NSKNINGARNA.

        Ranko sof i poppelskuggan,
        Kommo dit tre flickor, talte
        Under frden med hvarandra
        Om hvad hvarje helst begrde.

        Och den frsta flickan talar:
        "Helst jag nskar mig en gullring."
        Och den andra flickan talar:
        "Helst jag nskar mig en grdel."
        Och den yngsta flickan talar:
        "Helst jag ville ga Ranko.
        Ltt kan dock en ring bli bruten,
        Ltt en grdel snderrifvas,
        Men min Ranko, -- han frblir min."



        NSKAN.

        Om en klla sval jag vore,
        Vl jag visste, hvar jag vllde;
        Nere vid min lsklings fnster,
        Dr han af och p sig klder,
        Att sin trst han mtte slcka
        Och sig svalka med min blja.



        FLICKORNAS FRBANNELSER.

        Konda dog, hans moders enda sllhet,
        Lmnande sin mor det kval att honom
        Fjrran frn sin boning ge t jorden.
        Hon begrof den kre i sin trdgrd
        Under gyllne pomeranstrns skugga.

        Hvarje morgon gr hon sen till grafven:
        "Konda, Konda! Svara, trycker jorden,
        Eller trycka dig din kistas brder?"

        Och ur djupet ljuder svaret ter:
        "Icke jorden trycker mig, o moder!
        Icke trycka kistans brder heller,
        Nej, frbannelser af flickor endast.
        Nr de sucka, ges i himlen gensvar,
        Nr de banna, sklfver jordens grundval,
        Nr de grta, mste Gud bevekas."



        DEN SKNA ILIJA.

        Sakta p Donau vaggar en julle,
        Br p dess vg den skna Ilija.
        Falken p hgra handen han hller;
        Sorgsen i hgen, ger han den nring,
        Gjutande trar, ger han den dricka.

        Lutad till falken, hviskar han detta:
        "Fgel, min falk! Ej vill jag dig nra,
        Nra med lika kost som min egen,
        Vattna med samma dryck, som jag sjlf har.
        Sorgsen i hgen, ger jag dig nring,
        Gjutande trar, ger jag dig dricka,
        Men till en jakt ej vill jag dig styrka, --
        Styrka jag vill dig, att du m flyga,
        Flyga som budskap hem till min maka,
        Se, om den hulda lycklig och frisk r,
        Se, om hon redan fdt mig en gosse."

        Under hans vinge bindes ett bref sen:
        "Ila och snk dig neder vid fnstret,
        Neder p rosenbusken den rda,
        Nra till fnstret sitter den hulda,
        Sitter och stickar dr vid sin bge.
        Hlsa den goda vnligt ifrn mig,
        Sg: 'Med Ilija var jag i gr n,
        Tmde i gr n vin med min herre'."

        Snart vid Ilijas boning var falken.
        Brefvet d lste lskade makan,
        Och ssom svar hon talte till falken:

        "Hlsa frn mig den skna Ilija,
        Bed, att han ej uppskjuter sin hemfrd.
        Doftande rosor blomma i trdgln;
        Ack, men med hvem, med hvem dem plocka?
        Muntert p grden ropar dr falken,
        Ack, men hvem lockas med mig att jaga?"



        DE LSKANDES GRAF.

        Tvenne unga lskade hvarandra,
        Tvdde bda sig i samma vatten,
        Torkade med samma duk sig bda.
        Ingen visste drom frsta ret,
        Men p andra blef det kndt fr alla,
        Kndt ocks fr fader och fr moder.
        Modren hindrar dock de trognas krlek
        Och den lskande frn lskarn skiljer.

        Genom stjrnan snde gossen budskap:
        "D, min lskade, om lrdagskvllen,
        Jag vill d med sndags-morgonrodnan."
        S beslts det, s det skedde fven.
        Lrdagskvllen dog den trogna flickan,
        Hennes lskling dog med morgonrodnan.
        Man begrof dem bda med hvarandra,
        Hand i hand i jordens skte snkta,
        Och i hndren lades grna pplen.[10]

        Ngra mnar, -- och frn gossens lger
        Reste sig en lummig gran i hjden,
        Och frn flickans skt en rosenbuske.
        Men kring granen slingrade sig rosen
        Som ett sidenband kring eterneller.



        FLICKAN VID ZETINJA.

        Vid Zetinjas djupa, svala blja
        Satt i dryckeslag en skara hjltar,
        Och en vacker flicka bjd dem vin dr.
        Men nr bgarn hon t ngon rcker,
        Fattar han, i stllet fr pokalen,
        Hennes hvita hand att henne famna.
        Flickan ter strfvar mot och talar:
        "N, i sanning, mina tappra hjltar,
        Allas eder tjnarinna r jag;
        Men t en blott kan jag fstm vara,
        Blott t den, som i sin vapenrustning,
        Med sin divansmantel drutfver,
        Frn den ena stranden till den andra
        Genomsimma kan Zetinjas vgor. --
        Dennes trogna fstm vill jag blifva."

        Dock med nedsnkt hufvud ser hvar hjlte
        Tigande emot den svarta marken,
        Utom en, den kcka Radoitza.
        Hurtigt opp ifrn sin plats han springer,
        Gjordar om sig sina blanka vapen,
        Sveper sig i mngahanda drkter,
        Kastar fver dem sin divansmantel,
        Och s strtar han sig ned i bljan.
        Snart frn ena stranden till den andra
        Har den djrfve simmarn redan hunnit;
        Dock nr ddan han sin hemfrd brjar,
        Dykar han i bljan ofrmodadt,
        Icke s, att krafter honom felats,
        Men att prfva lskarinnan endast,
        Om han skulle f en trogen maka.
        Hur han sjunker, mrker d den kra,
        Ser det, ilar, kastar sig i strmmen.
        Hastigt stiger ynglingen ur djupet
        Och med kraft den dunkla vgen klyfver,
        Tills han hunnit till sin lskarinna.
        Och han fattar hennes hvita hnder
        Och den hulda till sin boning leder.



        DEN SKRMDA.

        Maras hr uppfltar modren,
        Fem- och niodelt i vxling,
        Och hon talar, mt bekymrad:
        "Om du frdas ner till fltet,
        Till en ringdans dr p fltet,
        M du ej med Tomas dansa;
        Tomas r en yster slle,
        Se, och du en ogift flicka."

        Mara lyder ej sin moder,
        Utan vandrar ner till fltet,
        Till en ringdans dr p fltet,
        Och hon svnger om med Tomas.

        Tomas, dansande med ringen,
        Ger en vink t sina svenner,
        Att de skulle hmta hstar,
        Hmta dit hans fux och skymmel.
        Svennerna frstodo genast,
        Frde flarna till ringen,
        Frde dit hans fux och skymmel.

        Tomas hoppar opp p fuxen,
        Lyfter Mara opp p skymmeln,
        Och de flyga genom lunden,
        Ssom stjrnor fly p himlen.

        Ren var fltet lagdt till rygga,
        Och till Mara talar Tomas:
        "Ser du dr den murkna lnnen?
        Mrk, i den vill jag dig hnga;
        Krkan skall ditt ga hacka,
        rnen sl dig med sin vinge."

        Mara brjade att snyfta:
        "Ve mig, ve mig! Gud frskone!
        S det hnde hvarje flicka,
        Som sin moders rd ej fljer!"

        Tomas ler och trstar henne:
        "Frukta icke, hulda Mara!
        Ingen murken lnn dr synes,
        Nej, min hvita grd allenast.
        Min du r, min boning stdar
        Du frn denna stund som maka."



        DE SVARTA GONEN.

        Modren bannade sin Jovo:
        "Son, hvar hll du hus i aftse?"

        "Bana icke, gamla moder!
        Hos tre skna flickor var jag.
        En var hg och smrt till vxten,
        En var rd och hvit om kinden,
        En bar gon, lika natten.
        Af den hga, af den smrta,
        Plgas, moder, nu mitt hufvud;
        Och af den med rda kindren
        Plgas nu mitt brst, o moder;
        Men af den med svarta gon,
        Gamla moder, tar jag dden.
        Lgg mig p en br och fr mig
        Till den huldas tjll, att hennes
        Svarta gon m mig skda."

        Sagdt; och honom lmnar lifvet.
        P en br han lggs af modren
        Och till flickans boning bringas.
        Hon med svarta gon ser det.

        Och hon talar till sin moder:
        "Lt mig d, min gamla moder!
        Lgg mig sen p bren, lgg mig
        Nra till den srjda dda!
        Sen en graf oss red och snk oss
        Hand i hand i den till hvila.



        VRA MDRAR BRA SKULDEN.

        Bakom Savas vg p stranden
        Leder ynglingen sin fle.
        Mssan i sin hand han hller
        Och befuktar den med trar.
        Och han bannar hvirfvelvgen:
        "Mtte Gud dig straffa, Sava!
        Hvarken kan jag genomvada,
        Eller kan jag simma fver
        Fr att dr min flicka kyssa."

        Och den skna flickan svarar:
        "Nej, vid Gud, du gode yngling!
        Vredgas ej p Savastrmmen,
        Sava r dig ej fientlig;
        Nej, fientlig r din moder,
        Din mot dig, som min mot mig r.
        Din vill, att du ren med vren
        Hem skall fra den, du lskar,
        Min str fast dri, att dottren
        Skall till hsten vara ogift."



        SUCK.

        Dunkla skogspark, hvad din skugga svalkar!
        Hjrta, hjrta, hur du r bedrfvadt!
        Dig s nra ser du den, du lskar,
        Dig s nr -- och fr ej kyssa honom!



        MOR, SYSTER OCH MAKA.

        Hgt upp ett vrdtorn vandrar Jovo;
        Under honom brcks det murkna timret,
        Och i fallet bryter Jovo benet.
        Genast blir en lkarinna kallad,
        Ifrn bergets tta skog, en Vila.

        Mycket fordrar Vila fr sin lkdom:
        Af hans mor den hvita hgra handen,
        Af hans syster hennes lockars flta,
        Och ett prlehalsband af hans maka.


        Modren gaf sin hgra hand fr honom,
        Systern sknkte sina lockars flta,
        Men hans maka ej sitt prlehalsband.
        "Nej, jag ger, vid Gud, ej bort mitt prlband,
        Som jag sjlf ifrn min fader medfrt."

        D frgrymmas Vila ifrn berget
        Och frgiftar ddligt Jovos skada.
        Jovo dr, -- ve, ve dig, arma moder!

        Trenne sorgefglar[11] klaga sedan:
        Ena klagar utan uppehllan,
        Sent och tidigt klagar blott den andra,
        Och den tredje, nr det s sig faller.

        Den, som klagar utan uppehllan,
        r den ddes olycksburna moder;
        ter den, som klagar sent och tidigt,
        r den ddes sorgebundna syster;
        Den, som klagar, nr det s sig faller,
        r den ddes ungdomsfriska maka.



        HXERIET.

        Hrligt var att se, hur inp kvllen
        Hjlteskaran drack det gula vinet.
        Med befann sig ock den veka Stojan,
        Drack ej vin och brnnvin icke heller,
        Utan kaffe blott ur gyllne sklar.
        Ngra flickor vandrade lngs stranden,
        Och bland dessa Ivans skna syster.
        Nr den veka Stojan henne mrker,
        Tnds hans brst af krlek, -- och t trnan
        Kastar han ett pple och ett kvitten.[12]
        Men frtrytsam slngde Ivans syster
        Genast bort frn sig hans gula kvitten,
        Och med foten sttte pplet unnan.
        P den grna marken fll hans kvitten,
        pplet ter i den svala bljan.
        Nr den veka Stojan mrkte detta,
        Blef han strax s mrk, s vild till sinnes.
        Ddan skyndar han med snabba ftter
        Och sitt hem, sin hvita boning uppnr.
        Papper tar han genast fram och skriftyg,
        Att frtrolla Ivans skna syster.
        Och han sammanstter fyra trollbref;
        Skrifver ett och kastar det i elden:
        "Eld, frbrnn, frbrnn ej brefvets trollkraft,
        Tnd blott, tnd blott Angelijas hjrta!"
        Skrifver n ett, -- kastar det i bljan:
        "Blja, ryck ej med dig brefvets trollkraft,
        Bortryck, bortryck Angelijas hjrta!"
        Skrifver n ett -- kastar det i luften:
        "Vindar, fren ej bort brefvets trollkraft,
        Fren, fren Angelijas hjrta!"
        Ett han gmmer under hufvudkudden:
        "Hvila icke kraftlst dr, o trollbref;
        Tills att Angelija med dig hvilar!"

        Mrk! Och inom ngra korta stunder
        Ljuder dr ett klappande p porten:
        "ppna porten, om du Gud beknner,
        ppna porten, mig frtra lgor!"
        Stojan tiger och vill n ej svara,
        Hgre klappar ter Ivans syster:
        "Opp, mig rycka floder med sig hdan,
        Opp med porten, om du Gud beknner!
        Snart till molnen hjes jag af vindar."

        Hastigt springer d den veka Stojan,
        Lter upp den vida buxbomsporten
        Och ledsagar henne in med gldje.



        PRINS MUSTAFAS SJUKDOM.

        Fr att bada gr en skara turkar,
        Och turkinnor komma frn att bada,
        Mnnerna med Mustapha i spetsen,
        Kvinnorna med Mehmed paschas maka.
        Skn r Mustapha, sultanens ttling,
        Mera skn dock Mehmed paschas maka.
        Och frtrollerskan r icke skn blott,
        Men tillika s frstligt smyckad.
        Genast sjuknar prinsen in af krlek,
        Tnd af Mehmed passhas skna maka,
        Gr ren plgad till det hvita slottet
        Och p veka dynor dr sig lgger.
        Alla fruar efter, rang och ordning
        Komma att prins Mustapha beska,
        Borta blir blott Mehmed paschas maka.

        Sultaninnan snder bud till henne:
        "dla fru, geml till Mehmed pascha,
        Aktar du dig mer n sultaninnan?
        Mustapha, min son, p sjukbdd ligger;
        Alla fruar gjort besk hos honom,
        Du allena, du frsmr att komma."
        Mehmeds maka mottar denna hlsning,
        Vecklar sina rmar opp i blinken
        Och bereder ltta sjukbdds-rtter:
        Grdda rosenrd p gyllne tallrik,
        Ljusgult serde uti silfversklar,
        Vrens krsbr, syltade med honing,
        Persikor med morgondagg bestnkta,
        Hafsstrandsfikon och mostarska drufvor;
        Klr sig sen i kosteliga klder
        Och beger sig s p frd till slottet.
        Snart palatsets gngar hon betrder.
        Oanmld och hlsande p ingen,
        Sakta till den sjukes rum hon skrider;
        Och hon stter sig vid hufvudgrden,
        Tar ett virkadt guldtyg fram och flktar
        Svalka t hans feberheta panna.
        Men, till sultaninnan vnd, hon talar:
        "Sdan sjukdom som den tappre prinsens
        nskar jag att m min broder trffa,
        Ja, mig sjlf som Mehmed paschas maka;
        Ty en krleksyrsel r ej sjukdom."
        Nr prins Mustapha frnummit detta,
        Str han opp p snabba ftter genast,
        Riglar alla drrar och behller
        Mehmeds maka kvar tre runda dagar. --
        Men p morgonstunden af den fjrde
        Med ett artigt bref uppvaktar paschan:
        "O sultan, min store, dyre herre!
        Frn min boning har en dufva bortrymt,
        Till ditt slott hon flugit, -- lsgif henne,
        Lsgif henne, om du Gud beknner!"
        Drp fr han frn sultan det svaret:
        "Mehmed, trogna slaf, jag har en falk hr,
        En otmjelig och vildsint fgel,
        Som ej slpper, hvad han en gng fngat."



        SKRDEFLICKAN.

        Krfvar, skrdade med silfverskra,
        Samlar hop med gullprydd hand Lepota.
        Dock, nr middagssolen brjat glda,
        Sjunger fr sig sjlf hon sakta detta:
        "Den, som sammanbinder mina krfvar,
        Vill jag strax mitt hvita anlet sknka.
        Den, mig vatten ifrn kllan hmtar,
        Vill jag sknka mina svarta gon.
        Den, som bygger mig en skuggrik lfsal,
        Honom vill jag bli en trogen maka."
        Sjunger s och tror sig hrd af ingen.

        Lyssnat har likvl den unga herden,
        Och han binder krfvarna tillsamman,
        Bygger opp af hassel strax en lfsal,
        Hmtar vatten frn den svala kllan,
        Bjuder det och talar till den skna:
        "Nu, Lepota, uppfyll, hvad du lofvat!"

        Skalk var skrdeflickan dock och lste
        Sig med ngra sklmska ord frn lftet:
        "Lt mig bli i frid, du unga herde!
        Medan du band samman mina krfvar,
        Bette dina lamm i kerstubben.
        D du bragte mig frn kllan vatten,
        Har du med en dryck dig sjlf frfriskat;
        Och i skuggan, som du mig beredde,
        Har du fven sjlf ju funnit svalka."



        BRLLOPSSNGEN.[13]


        I.

        Skn att skda under aftonsolen,
        Satt vid sidan af sin ledsven bruden,
        Under kransen tittande p lskarn.

        Och till flickan talte hennes brudgum:
        "Hvarfr ser du p mig, hulda flicka?"
        "Jag betraktar dig i vntan endast,
        Att du ville ge mig ngra lror,
        Hur jag vore bst din mor till njes."

        "Ltt det blir dig att min mor behaga:
        Sent till sngs och tidigt opp frn bdden,
        Sopa rummen, skaffa kket vatten,
        Sedan kamma dina blonda lockar."


        II.

        Malmkanoner gifva dn frn skansen,
        Gsterna frsamlas ren hos bruden,
        Och man rnar brja brllopstget.
        Bruden har i gr ren utstt blommor,
        Blommor p sin hulda makes lycka.
        Ville lyckan gynna hennes make,
        Borde blomstren gro om kvllen redan,
        Sammanbja stnglarna om natten
        Och om morgonen buketter bilda.
        Lyckan var den hulda maken gynnsam;
        Blomstren grodde opp om kvllen redan,
        Sammanbjde stnglarna om natten,
        Bildade med morgonen buketter.
        P sin lott fick hvarje gst en blomkvast,
        Brudgummen fick sjlf den hulda bruden,
        Hennes ledare fick ensam ingen.
        Dock, till honom lutad, hviskar bruden:
        "Vredgas ej, min ledare; en blomkvist
        Mera skn och rik fr dig jag sparar.
        Gissa hvilken? -- Jo, min unga lekvn."



        BLODHMNDEN.

        Hvems r klagoskrit dr i Banjani?
        Mnne Vilans? Mnn' den onda ormens?
        Ropte Vila, komme det frn berget,
        Ropte ormen, komme det frn klyftan.
        Vilan ej och ej den onda ormen,
        Batritch Perovitsch r den, som klagar
        Under Osmans, Tchorovitschens, hnder.
        Honom han besvr vid brodernamnet:
        "Slpp mig, Osman Tchorovitsch, min broder,
        Skona lifvet, du i Gud min broder!
        Tag i lsen hundrade dukater;
        Mina brder sju; sju Perovitscher,
        Gifva grna dig sju damaskener;
        Deras makar sknka dig sju kransar
        Och min broder Raduls maka, Zvjeta,
        Sina kransar och sitt ras smycke.
        Men min moder ger en ung slafvinna,
        Ger dig mnga kosteliga klder,
        Och min fader, Pero Vutschitschevitsch,
        Skall frra dig sin egen lifhst
        Och drfver hundrade dukater."
        Ren vill denna unna honom lifvet,
        Nr, af onda makter frd till stllet,
        Panto frn Tupan dr syns och talar:
        "Muselman, du Tchoros ttling, Osman!
        Slpp ej Perovitschen Batritch undan.
        Bjuder han dig n omtlig lsgld,
        Se, af turkarna skall han den pressa.
        Vill han gifva dig sju damaskener,
        Skall han fven dem af turkar rfva.
        Vill han kransar gifva dig och smycken,
        Skall han fnga vra brders makar
        Och af dessa smycken ta och kransar.
        Lofvar han t dig en ung slafvinna,
        Torde han min egen dotter rfva
        Och dig henne ssom lsen bjuda.
        Och den lifhst, han dig vill frra,
        r ju af Banjanis ras till skit dock."

        Panto s och svnger sig ur sadeln.
        Lga blixtrar ur hans studsarmynning,
        Och han trffas, Perovitschen Batritch,
        Genom grdeln, och hans mund frstummas.
        Dd han sjunker mot den grna marken,
        Och frn kroppen skr hans hufvud Osman.

        Och det kommer budskap till Saljuto,
        Till den slagnes lderstegne fader.

        Gken gra klagar i Saljuto,
        Ropar midt i vintern ut sin klagan,
        Som om ingen rstid gnats honom.
        Gken gr r icke den, som klagar;
        Nej, dr klagar Pero Vutschitschevitsch,
        Perovitschen Batritchs gamla fader:
        "Ve mig, ve mig, ve till domedagen,
        Ty af sner, som mig efterlefva,
        Hmnas ingen vl hans mord, den dyres!"

        Honom trstar Perovitschen Radul:
        "Slikt m ej ditt gra hufvud ngsla.
        Vnta endast till Sankt Grans-dagen,
        Tills med lf sig berg och kullar klda
        Och det flacka flt med grs och blommor;
        D vill jag kamraterne frsamla
        Och med dessa till Banjani draga
        Fr att hmnas Batritchs mord, min broders."
        Men ren nalkades Sankt Grans-dagen,
        Ren med lf beklddes berg och kullar,
        Grs och blommor tckte redan flten,
        Och kamraterne tillsamman kommit.

        Till Banjani drar med dessa Radul
        Och tar af till bergets skog vid Utes.

        Trenne runda dagar dr de bida,
        ndlst spanande mot Gatzkos sltter,
        Tills p hll en turk till hst sig visar,
        Just den skte, Tchorovitschen Osman.
        Radul s till sina kmpar genast:
        "Brder, sen I dr den bofven Osman?
        Huken eder ner mot grna marken;
        Men jag sjlf vill stlla mig i vgen
        Fr att vnta Tchorovitschen Osman.
        Ej fr edra damaskenerklingor
        Skall han falla, den frdmda turken,
        Om mig Gud den lycka vrdes unna
        Att med mina hnder gripa honom!
        Men om jag ej lyckas honom gripa,
        D -- lgg an, hvem som af kvinna fdd r!"
        Kmparne sig huka ner i grset;
        Radul ter stller sig i vgen.
        Och nr turken nu till stllet hunnit,
        Springer Radul fram att gripa honom,
        Fattar hstens tygel med sin ena,
        Turken med sin andra hand i brickan
        Och till marken rycker honom neder.
        Kckt till bistnd hans kamrater ila,
        Och de fnga lefvande Osmanen.

        Honom ber vid brodernamnet Osman:
        "Slpp mig, Radul Perovitsch, min broder,
        Skona lifvet, du i Gud min broder!
        Tag i lsen tusende dukater!
        Tjugu brder, tjugu Tchorovitscher,
        Gifva grna tjugu damaskener,
        Och de Tchorovitschers dla makar
        Sina lockars kosteliga smycken.
        Deras gyllne keder jag dig bjuder,
        Af dukater och af prlor tunga.
        Men jag sjlf vill ge dig min araber,
        Hgrest, att en slik ej finns i Bosna,
        Hela Bosna och Herzegovina,
        Med hans tm och silfvertunga sadel,
        Allt till svansen fvertckt med sammet;
        Hvarje buckla r med loskinn kantad
        Och med guld och silfver smyckad rikligt."
        Df fr detta, svarar Perovitschen:
        "Turk, du Osman Tchorovitsch! En dyrbar
        Lsegld bjd dig min broder fven,
        Men frgfves! -- Utan skoning skilde
        Du hans blonda hufvud ifrn kroppen."
        Och han drager fram. sin knif ur grdeln
        Och frn kroppen skiljer Osmans hufvud.
        Tar hans hufvud, tar sin vns' vapen
        Och arabern, turkens hga stridshst,
        Och beger sig hem med sina vnner.

        Men i Montenegro-bergens grannskap,
        Frn den lilla byn dr, frn Saljuto,
        Till hans mte gr den gamla fadren,
        Strcker famnen och hans anlet kysser.
        Radul kysser gubbens hand och kldfll
        Och fr honom turkens hufvud kastar.
        Och d ropar Pero Vutschitschevitsch:
        "Hell mig nu och intill domedagen,
        D mig unnats denna stund att skda,
        Nr min dyre son r hmnad vorden!"
        Gubben s, -- och honom lmnar lifvet.
        Dd han ligger; frid med honom! -- Herren
        Tage honom upp till paradiset
        Och vlsigne hgnande oss alla!



        DE BGGE JAKSCHITCHERNE.

        Mnen frebrdde morgonstjrnan:
        "Morgonstjrna, sg, hvar har du varit,
        Hvarest jollrat bort den skna tiden,
        D man dig ej sett p trenne dagar?"
        Honom svarar ter morgonstjrnan:
        Hvarest varit? Hvar frjollrat tiden?
        Ofvan Belgrads hvita fste stod jag
        Och betraktade ett sllsamt under:
        Hur tv brder delte fadersarfvet,
        Jakschitch Dmitar och Jakschitch Bogdane.
        Ren i godo fverens de kommit,
        Ren de hade delat fadersarfvet:
        Dmitar rfde Valakit och Moldau
        Och Banatet odelt intill Donau.
        Bogdan fick det flacka landet Sirmien,
        Lngs t Savastrmmen alla ngar
        Och till staden Ushitz hela Servien.
        Dmitar tog den nedre deln af staden
        Med ett torn, Neboischa, nra Donau.
        Bogdan tog den fre deln af staden
        Jmte kyrkan Rushitza i midten.

        Om en ringa sak blott blef man osams,
        Om ett intet, knappast vrdt att nmnas,
        Om en falk och om en svartbrun fle.
        Dmitar, stdd upp sin rtt som frstfdd,
        Fordrar falken utom lott och rappen;
        Bogdan sknker honom ingendera.

        Nsta morgon, nr det n knappt dagats,
        Svingar Dmitar sig p rappen hga
        Och tar med ocks den gra falken
        Fr att jaga uti bergets skogar.

        Angelija, sin geml, han ropar:
        "Angelija, du min trogna maka,
        Mottag detta gift och ge t Bogdan!
        Dock, ifall du ej min nskan fullgr,
        Vnta mig ej mer i hvita borgen."

        Nr den trogna makan slikt frnummit,
        Gr hon med sig sjlf till rds bekymrad,
        Prfvar, tnker och sig sjlf tilltalar:

        "Gra gk, hvad skall vl blifva af dig?
        Om min makes broder jag frgifver,
        r det mig en synd infr vr Herre,
        r det infr mnskor skam och nesa.
        Stor och liten skulle om mig sga:
        'Skden, skden dr den olycksburna,
        Som sin egen svger har frgifvit!'
        Ger jag ter icke gift t honom,
        Fr jag mer ej vnta hem min make."

        Tnkte s och fattade beslutet:
        Neder steg hon i den dunkla kllarn,
        Framtog brllopsbgaren, den vigda,
        Smidd af idel guld i drifvet arbet
        Och ett minne af den dyre fadren.
        Bgaren med gullgult vin till randen
        Fyller hon och frambr till sin svger,
        Kysser honom sen p hand och kldfll
        Och, mot jorden bjd fr honom, talar:
        "Dig, min gode svger, vill jag sknka
        Denna guldpokal med vin till randen;
        Sknk mig falken du, och sknk mig rappen!"
        Och Bogdan, bevekt af hennes bner,
        Sknkte henne falken strax och rappen.

        Dmitar jagar dagen om i skogen,
        Lyckas dock ej jaga opp ett villbrd,
        Tills att det sent p kvllen honom
        Till den sfbekrnta skogssjn leder,
        Dr en guldbevingad and byggt nste.
        Dmitar lter gra falken stiga,
        Att p anden skjuta ned i sfven;
        Se, men knappt berrd utaf hans vinge,
        Har hon redan fvervunnit falken
        Och hans hgra vinge snderkrossat.

        Nu, nr Jakschitch Dmitar detta mrkte,
        Kldde han sin furstedrkt utaf sig,
        Sam till ort och stlle hn i sfven
        Och tog opp drur den gra falken;
        Och han frgte s den gra falken:
        "Sg, min falk, hur r du nu till sinnes,
        Hur till sinnes nu frutan vinge?"
        Falken hmtar andan djupt och sger:
        "S till mods r jag frutan vinge,
        Som en broder r frutan broder."

        D betnkte pltsligt Jakschitch Dmitar,
        Att hans maka redde gift fr brodren,
        Och han svingar sig p rappen hga
        Och mot Belgrad sprnger fram som ilen,
        Att sin bror vid lif kanhnda hinna.
        Som han nu var bryggan Tschekmek nra,
        Sporrar han sin hst att fly drfver;
        Men med brak ger bryggans hvlfning efter,
        Och i fallet bryter hsten benet.

        Nr sig Dmitar ser i denna vda,
        Lser han af hsten genast sadeln,
        Fster den vid fjderprydda klubban
        Och beger sig raskt till fots till slottet.
        Och han kallar strax den trogna makan:
        "Angelija, du min trogna maka!
        Kanske har du ej min bror frgiftat?"
        Och hon svarar gladt sin make detta:
        "Nej, frgiftat har jag ej din broder;
        Med din broder har jag dig frsonat."



        SKADARS GRUNDLGGNING.

        Trenne brder grundade ett fste,
        Trenne brder, tre Merljavtschevitscher.
        Vukaschin var konung och den ldste,
        Och den andra var voivod Ugljescha,
        Gojko Merljavtschevitsch var den yngste.
        Desse bygga vid Bojana Skadar,[14]
        Bygga ren tre runda r med ifver,
        Ren tre r, med mstare tre hundra,
        Och frm dock ej att lgga grunden,
        Mycket mindre att uppresa fstet.
        Hvad om dagen mstaren uppfrt,
        Rycker ter Vila ned om natten.

        Nr det fjrde ret ren begynner,
        Ropar Vila ned frn bergets skogar:
        "Allt frgfves! Vukaschin, o konung,
        Ffngt, ffngt du ditt gods frspiller;
        Grunden r du ej i stnd att lgga,
        Mycket mindre att uppresa fstet,
        Om du ej tv namn af lika tonljud,
        Icke Stojan och Stojana finner,
        Men de bda dock frtrogna syskon,
        Att dem mura in i tornets grundval.
        S, blott s, skall fundamentet tryggas,
        S, blott s, frmr du resa borgen."

        Nr kung Vukaschin frnummit detta,
        Dessimir, sin trogna sven, han kallar:
        "Dessimir, min son, af hjrtat kre!
        Du, till denna dag min trogna sven blott,
        Men frn denna som min son vrderad!
        Spnn i blinken hstarne fr vagnen,
        Tag dr in sex brdor guld, och sleds
        Genomtgande den ljusa vrlden,

        Sk mig tvenne namn af lika tonljud,
        Sk, o son, en Stojan och Stojana,
        Men de bda dock frtrogna syskon.
        Rfva eller kp dig dem fr guldet,
        Bringa dem till Skadar till Bojana,
        Fr att muras in i tornets grundval.
        S, blott s, skall fundamentet tryggas,
        S, blott s, frm vi resa borgen."

        Dessimir frnam sin kungs befallning,
        Spnde genast hstarne fr vagnen,
        Tog dr in sex brdor guld, och sleds
        Genomtgande den ljusa vrlden,
        Skte han tv namn af lika tonljud,
        fverallt en Stojan och Stojana.
        Och han skte dem tre runda r ren;
        Fann dock ej de namn af lika tonljud,
        Ingenstdes Stojan och Stojana.
        S tillbaka han till Skadar vnder,
        Ger t kungen vagn och hstar ter,
        Ger t honom guld, sex brdor, ter:
        "Konung, hr jag hmtar vagn och hstar,
        Hr jag hmtar guld, sex brdor, ter,
        Ty jag fann ej Stojan och Stojana,
        Ej de bda namn af lika tonljud."

        Nr kung Vukaschin frnummit detta,
        Lt han kalla dit byggmstarn Rado,
        Rado ter murare tre hundra,
        Fr att bygga Skadar vid Bojana.
        Men hvad kungen byggt, frder Vila;
        Ej tillstdjer hon att lgga grunden,
        Mycket mindre att uppresa fstet.
        ter ropar Vila ifrn berget:
        "Hll, kung Vukaschin, frnim min varning!
        Ffngt, ffngt du ditt gods frspiller;
        Grunden r du ej i stnd att lgga,
        Mycket mindre att uppresa fstet.
        Dock, frnim mig! Brder tre I ren,
        Hvar af er en trogen maka ger;
        Den, som gr i morgon till Bojana
        Och t arbetsfolket bringar maten,
        Henne muren in i tornets grundval.
        S, blott s, skall fundamentet tryggas,
        S, blott s, frmn I resa borgen."

        Nr kung Vukaschin frnummit detta,
        Lt han kalla sina bgge brder:
        "Hren mig, I lskelige brder!
        Ifrn bergets skog frkunnar Vila,
        Att vi ffngt hr vrt gods frspilla,
        Att oss ej beskrs att lgga grundvaln,
        Mycket mindre att uppresa fstet.
        Men frn berget talar Vila ter,
        Att vi tre Merljavtschevitscher ro,
        Att enhvar sin trogna maka ger;
        Den, som gr i morgon till Bojana
        Och t arbetsfolket bringar maten,
        Henne m vi mura in i grundvaln.
        S, blott s, skall fundamentet tryggas,
        S, blott s, frm vi resa borgen.
        Men, o brder, svrjen mig vid Gud, att
        Ingen yppar detta fr sin maka,
        Utan att vi lta det foga,
        Hvem i morgon g skall till Bojana."
        Och vid Gud besvuro brdren lftet
        Att fr makarna ej yppa detta.

        Men nr dagen nu till nedgng lutar,
        Vandra de till sina hvita borgar,
        Dr en hrlig aftonmltid hlles;
        Vandra sedan in i sina sofrum.
        Se dock! Under r det att bertta;
        Konung Vukaschin frgter eden.
        Han, den frste, sger t sin maka:
        "Akta dig, o du, min trogna maka!
        G i morgon icke till Bojana,
        Fr ej maten du t arbetsfolket,
        Ty bestlldt det vore med ditt lif d,
        In i grundvaln skulle man dig mura."

        Eden fvertrdde ock Ugljescha,
        Och han talte till sin trogna maka:
        "Lt mig varna dig, min trogna maka!
        G i morgon icke till Bojana,
        Fr ej maten du t arbetsfolket,
        Ty ditt unga lif, det vore spilldt d,
        In i grundvaln skulle man dig mura."

        Blott den unga Gojko vrdar eden
        Och frtror sin maka ingen varning.
        Nsta dag vid morgonrodnans brckning
        Tga dessa tre Merljavtschevitscher
        Till det fasta verket vid Bojana.

        Ren var tid att dit frskaffa maten,
        Och p drottningen fll turn fr dagen.
        Men hon drjer, gr till svgerns maka,
        Till sin svgerska, Ugljeschas maka:
        "Hr, du goda svgerska, min nskan!
        Litet ondt har jag i dag i hufvut;
        Hell dig, du, som frisk r! -- Men jag kan ej;
        Bringa maten du t arbetsfolket!"
        Henne svarar s Ugljeschas maka:
        "O min svgerska, min dla drottning!
        Litet ondt har jag i dag i handen;
        Blifve du vid hlsa, men jag kan ej.
        Tala dock med svgerskan den unga!"

        Och hon gick till svgerskan den unga:
        "Svgerska, du Gojkos unga maka!
        Litet ondt har jag i dag i hufvut;
        Hell dig, dit, som frisk r! -- Men jag kap ej;
        Bringa maten du t arbetsfolket!"
        Henne svarar Gojkos unga maka:
        "dla drottning, du min goda moder!
        Gladt och grna ville jag dig lyda;

        Men mitt barn r nnu icke badadt
        Och dess hvita linne icke tvttadt."
        Drottningen till svar t henne ter:
        "Goda svgerska, begif dig bara,
        Bringa maten du t arbetsfolket!
        Jag vill sjlf det hvita linnet tvtta,
        Sjlf ditt spda barn, du goda, bada." --

        Och hon tiger, Gojkos unga maka,
        Och t arbetsfolket bringar maten.

        Nr hon nu var kommen till Bojana,
        Ser sin maka Gojko Merljavtschevitsch.
        Djupt af smrta grips den unge hjlten,
        Djupt af smrta lr hans trogna makas
        Och hans spda barns skull, i sin vagga
        Moderlst och blott en mnad gammalt.
        Trestrmmar flda p hans kinder.
        Och den smrta makan vid hans anblick
        Nalkas blygsamt sin geml och herre,
        Nalkas blyg och frgar honom sakta:
        "Gode herre, sg, hvad har dig drabbat
        Nu, d trar strmma dig p kinden?"

        Henne svarar Gojko Merljavtschevitsch:
        "Ondt, fr mycket ondt, min trogna maka!
        Ack, ett gyllne pple,[15] som jag gde,
        Fll i dag uti Bojanas blja;
        Detta srjer jag och kan ej trstas."
        Och den smrta makan, som ej anar
        Ngot vrre, svarar s gemlen:
        "Bed till Gud om hlsa blott, -- ett pple,
        Mera sknt nnu, kan du dig gjuta."
        Hftigare blott blef hjltens smrta;
        Och t sidan vnde han sitt anlet
        Fr att icke se sin hulda maka.

        Nrmre trder svgerparet redan
        Fram till Gojkos ungdomsskna maka,
        Fatta henne vid de hvita hndren
        Och till borgens grundval fra henne.
        Och de vinka dit byggmstarn Rado;
        Murarena kallar ter Rada
        Men den unga, smrta kvinnan smler,
        Aktande det allt som skmt och lek blott.

        Och att lgga borgens grundval ila
        De tre hundra murare till verket
        Och kring henne stlla sten och bjlkar.
        Upp till knt ren r hon innesluten;
        Och den unga, smrta kvinnan smler,
        Aktande nnu det allt som skmt blott.

        Ofrtrutet murar framgent skaran
        Och kring henne hopar sten och bjlkar.
        Upp till grdeln innesluts hon redan
        Och betryckes tungt af sten och bjlkar.

        ndtligt mrkande, hvad henne rnas,
        Kvidande, som ormen krossad hvser,[16]
        Ber hon sina svgrar om frbarmning:
        "Tlen ej, om I en Gud beknnen,
        Att s ung jag muras in i grundvaln!"
        Detta ropar hon till sina svgrar;
        Men sitt anlet vnda de frn henne.

        D med kufvad skam och tadelfruktan
        Ber hon slutligt till sin egen make:[17]
        "Tl det ej, min dyre man och herre,
        Att s ung jag muras in i grundvaln!
        Lt mig fara till min gamla moder!
        Guld i fverfld min moder ger,
        Kper nog en slaf och en slafvinna,
        Att dem mura in i tornets grundval."
        S hon beder; men hon ber frgfves.
        Och nr nu den smrta skna mrker,
        Att hon slser ffngt sina bner,
        Vnder hon sig till byggmstarn Rado:
        "Mstar Rado, infr Gud min broder!
        Lmna vid min barm ett litet fnster,
        Lt min hvita barm st fri och ppen,
        Att, ifall mitt spenbarn Jovo kommer,
        Om han kommer, jag m nra honom!"
        Bifall ger, fr brodernamnet, Rado,
        Lmnar vid dess barm ett litet fnster,
        Till den hvita barmen ppen tillgng,
        Att, ifall dess spenbarn Jovo komme,
        Om han komme, hon m nra honom.
        Och hon ber nnu, den fvergifna:
        "Mstar Rado, infr Gud min broder!
        Lmna ock ett fnster vid mitt ga,
        Att jag mtte se mot hvita borgen,
        Nr de fra hit mitt spenbarn Jovo
        Och nr hem de fra honom ter!"

        fven detta unnar mstarn henne,
        Lmnar vid dess ga ock ett fnster,
        Att hon mtte se mot hvita borgen,
        Nr de hmta hennes spenbarn Jovo
        Och nr bort de fra honom ter.
        Och s blir hon murad in i grundvaln.
        I sin vagga hmtas henne barnet,
        Och hon ger det nring hela veckan;
        D omsider sviker henne mlet.

        Men t barnet flder fda stndigt,
        Och det nrs vid barmen hela ret.

        n i denna stund sker samma under.
        nnu flder mjlk dr och fr svaga
        Mdrars nringstomma spenar lkdom.



        SLAGET P FGELFLTET.[18]

        Tsar Lasar satt vid sin aftonmltid,
        Vid hans sida Militza, tsarinnan.
        Till gemlen talar hon, den hge:
        "Tsar Lasar, du Serviens gyllne-krona!
        Gryr det, drar du ut till Fgelfltet
        Och tar med dig svenner och voivoder.
        Mig blir ingen man i slottet frig,
        Ingen, som till dig till Fgelfltet
        Br mitt bref och hmtar svar tillbaka.
        Ocks mina dyra brder alla,
        Nio Jugovitscher, tar du med dig.
        Lmna hemma dock en enda broder,
        En blott, vid hvars lif jag kunde svrja."
        Henne svarar ter Serviens furste:
        "Militza, min goda, dyra maka!
        Nmn mig, hvem det r af dina brder,
        Som du allra helst hos dig behlle."
        "Lt mig Boschko Jugovitsch behlla!"
        ter talar Serviens furste detta:
        "Militza, min goda, dyra maka!
        Nr i morgon dagen brjar klarna,
        Solen trda fram vid horisonten
        Och nr d vrt fstes portar ppnas,
        S begif dig fram till fstningsporten,
        Hvarur hrens slutna leder tga,
        Alla ryttare med tunga pikar
        Och i spetsen Jugovitschen Boschko,
        Brande fr hren korsets fana.
        Honom min vlsignelse och hlsning!
        Fanan m han ge t hvem han lyster
        Och hos dig frblifva kvar i slottet."
        Nr den ljusa dagen nu var kommen
        Och till fstet portarna man ppnat,
        Ut beger sig Militza, tsarinnan,
        Och hon stannar vntande vid porten.

        Hren bryter opp i slutna leder,
        Alla ryttare med tunga pikar
        Och i spetsen Jugovitschen Boschko,
        Brande fr hren korsets fana.
        Guldbetckt r fverallt hans fle,
        Fanan svajar fladdrande kring honom
        Och betcker honom ner till sadeln.
        Men p fanan syns ett gyllne ppel,
        Utur pplet gyllne kors sig trnga,
        Och frn korsen svfva sen i vaggning
        Gyllne tofsar ned p Boschkos skuldror.
        Fram hon trder, Militza, tsarinnan,
        Nalkas honom, fattar hstens tygel
        Och, med armen slingrad kringom brodren,
        Talar sen till honom sakta detta:
        "Boschko Jugovitsch, min gode broder!
        Mig frunnad r du nu af tsaren,
        Att du ej m dra till Fgelfltet.
        Sin vlsignelse till dig han snder.
        Gif din fana hvem du vill att bras
        Och hos mig i Kruschevatz bli hemma,
        Att en bror att svrja vid jag ge."
        Henne Boschko Jugovitsch till svar dock:
        "Vandra du till hvita borgen ter!
        Jag, min syster, m ej dvljas hemma.
        Fanan ger jag ej ur mina hnder,
        Bjds mig Kruschevatz till ln af tsaren.
        Aldrig skola vra kmpar sga:
        'Sen den fega Jugovitschen Boschko,
        Som ej ville dra till Fgelfltet,
        Icke blda fr det helga korset,
        Som ej ville d fr kristendomen'."
        Talar s och sprnger ut ur porten.
        Se, d nalkas gamla Jug Bogdane,
        Och sju Jugovitscher flja honom.
        Alla sju hon ropar p i ordning,
        Men af broderskaran svarar ingen.
        Framgent str hon vntande vid vgen; --
        Se, d nalkas Jugovitschen Voino,
        Leder tsarens praktbekldda hstar,
        fverallt med idel guld betckta.
        Och hon fattar skymmeln vid hans tygel
        Och, med armen slingrad kringom brodren,
        Hviskar sen till Voino sakta detta:
        "Voino Jugovitsch, min gode broder!
        Mig frunnad r du nu af tsaren;
        Sin vlsignelse till dig han snder.
        Gif hans hstar hvem du vill att fras
        Och hos mig i Kruschevatz bli hemma,
        Att en bror att svrja vid jag ge."
        Henne svarar Jugovitschen Voino:
        "Vandra du till hvita borgen ter!
        Krigarn anstr ej att g tillbaka
        Och att fvergifva tsarens hstar,
        Visste han sig n bestmd t dden.
        Lt mig draga hn till striden, syster!
        Blda vill jag fr det helga korset,
        Vill fr lran d med mina brder."
        Talar s och sprnger ut ur porten.

        Nr tsarinnan nu allt detta utsttt,
        Sjnk hon neder p den kulna hllen,
        Sjnk, -- och lifvet tycktes lmnat henne.
        Se, d nalkas tsar Lasar, den hge,
        Och nr blek hon ligger fr hans ga,
        Strmma trar ned upp hans kinder.
        Emot hger ser han och mot vnster
        Och sin tjnare Goluban kallar:
        "O, min trogne tjnare Goluban!
        Svng dig af den svanlikt hvita hsten,
        Tag furstinnan vid den mjlla handen
        Och till hvita borgen hemfr henne;
        Men med Gud vill jag dig hafva unnat
        Att ej draga ut till Fgelfltet,
        Utan hemma bli i hvita borgen."
        Nr den trogne tjnarn afhrt detta,
        Rinna trar p hans hvita anlet.
        Men han lyder, hoppar ned af hsten,
        Tar tsarinnan vid den hvita handen
        Och den smrta terfr till borgen.
        Men sitt hjrtas tvng kan han ej motst,
        Och det drifver honom hn till striden.
        Hsten nr han ter, sitter opp, och
        S i sporrstreck hn till Fgelfltet.

        Nr den nsta dagens morgon grydde,
        Kommo flygande tv svarta korpar.
        Komne frn det vida Fgelfltet,
        Snkande sig ned p hvita tornet,
        P den hge tsarens hvita borgtorn,
        Kraxar ena, och den andra talar:
        "r, m tro, det hr nu furst Lasars torn,

        Och r ingen inne dr i tornet?"
        Men dr innanfre svarar ingen,
        Innan Militza, tsarinnan, hr dem.
        Ur det hvita tornet fram hon trder,
        Hlsande det svarta paret sleds:
        "Signe Gud er bda, svarta korpar!
        Hvarifrn s dags p morgonstunden?
        Kommen I kanske frn Fgelfltet?
        Sgen I hvar dr tv starka hrar?
        Kommo kmparna i handgemng ren?
        Och af hrarna fick seger hvilken?"
        Henne svarar s det svarta paret:
        "Fr din hlsning haf vr tack, tsarinna!
        S dags komma vi frn Fgelfltet,
        Och vi sgo dr tv starka hrar,
        Som i gr ren mtt sig med hvarandra.
        Bgges furstar hafva fallit dde;
        F af turkar hafva rddat lifvet,
        Och af servier hvad n r frigt
        Ligger dr med ddssr och frblder."
        Medan korparna n tala detta,
        Kommer tjnarn Milutin till hst dit;
        I sin vnstra hand den hgra br han,
        Sjutton sr betcka kmpens lemmar,
        Och hans hst r fverskljd af bloden.
        Emot honom ropar skrmd tsarinnan:
        "Ve, hvad har dig drabbat, arme kmpe!
        Tsaren, sg, blef han frrdd i striden?"
        Tjnaren till svar t henne detta:
        "Hrskarinna, hjlp mig ned af hsten,
        Svalka sen mitt hufvud med friskt vatten
        Och med vin befukta mina lemmar;
        Jag r mattad af de djupa sren."

        Och tsarinnan hjlper honom neder,
        Svalkar sen hans hufvud med friskt vatten,
        Och med vin befuktar hon hans lemmar;
        Och omsider frgar hrskarinnan:
        "Sg, hur aflopp det p Fgelfltet?
        Huru stupade den hge tsaren?
        Sg, hur fll den gamle Jug, min fader?
        Mina brder, nio Jugovitscher,
        Och min mg, voivoden Milosch, huru?
        n Vuk Brankovitsch, min andra mg, hur?
        Och hur fll han, Banes son, Strainja?"
        D begynner tjnaren bertta:
        "Alla fllo de i striden dde.
        Dr han stupade, den hge tsaren, --
        Mnga kastspjut ligga dr i spillror,
        Turkiska och serviska i blandning;
        Serviska de flesta dr dock ro,
        Slngda alla, alla att beskydda
        Vr behrskare, den hge tsaren.
        Jug den gamle ren i frmsta ledet
        Fll den frsta, innan striden brjat.
        tta Jugovitscher ro fallna.
        Broder ville icke lmna broder,
        Ej s lnge lif i ngon rrdes.
        Sist var frig n din broder Boschko.
        fver fltet fladdrade hans fana,
        Framfr sig han dref af turkar skaror,
        Ssom falken jagar dufvosvrmar.
        Vadande till knt i ovnsblodet,
        Sjnk i dden Banes son, Strainja.
        Milosch, o furstinna, Milosch stupat:
        Vid Zetinjas kulna blja fll han,
        Dr en skara turkar funno dden.
        Milosch ddade sultanen Murat,
        Slog med egen hand tolf tusen turkar;
        Honom hell, och hell den, honom burit!

        Lefva skall hans namn bland Serviens sner,
        Evigt lefva uti sng och saga,
        Tills att vrld och Fgelflt gtt under.
        Frgar du ocks om Vuk den vilde?
        Honom ve, och ve den, honom burit!
        Honom ve, och ve hans stam och slkte!
        Han frrdde tsaren under striden,
        Han frrdde, -- med tolf tusen hstar
        fverlopp till fienderna bofven."




        KLAGOSNG.



        FVER HASSAN AGAS DLA MAKA.

        (En servisk folksng.)

        Sg, hvad hvitt syns dr i djupa skogen?
        Ser man sn dr, eller ser man svanor?
        Vore sn dr, hade den vl smultit;
        Vore svanor, hade ren de flugit.
        Icke sn och icke heller svanor;
        Nej, blott Hassan Agas tlt dr glnsa;
        Sjlf i ett af dem han ligger srad.

        Han beskes af sin mor och syster;
        Blygsamt drjer hans geml att komma.

        Nr hans sr omsider brjat lkas,
        Lt han sga till sin trogna maka:
        "Vnta mig ej mera i palatset,
        I palatset och ibland de mina!"

        Nr hans maka hrt de hrda orden,
        Stod den trogna krossad under smrtan,
        Hrde hstar stampa invid porten,
        Trodde Hassan, hennes make, komma
        Och till tornet sprang, att ned sig strta.
        Henne flja tvenne hulda dttrar,
        Ropa ngsligt, badande i trar:
        "Ej det r vr fader Hassans hstar,
        Blott din broder Pintorovitsch kommit."

        Hassans maka vnder d tillbaka,
        Slr med klagan kring sin broder famnen:
        "Se, o broder, hr din systers nesa!
        Jag, en mor till dessa fem, frskjutas."

        Brodren svarar intet, ur sin ficka
        Drar han skiljobrefvet, redan frdigt,
        I en duk af hgrdt siden veckladt:
        "Hon m fara till sin moders boning,
        Ledig att sig sknka t en annan."
        Modren, d hon sg det bittra brefvet,
        Kysste sina bda sners pannor,
        Kysste sina bda dttrars kinder;
        Ack, men frn sitt spda barn i vaggan
        Kan hon sig i smrtans stund ej slita.
        Brodren rycker henne bort, den hrde,
        Stter henne p den kcka hsten
        Och far bort med den frsagda kvinnan,

        Rakt till deras faders hga boning.

        Kort var tiden, n ej tta dagar,
        Ganska kort, frrn ren den hulda kvinnan,
        Ren den hulda under nkesorgen
        Blef begrd af flere stora herrar;
        Och den strsta var Imoskis Kadi.
        Och hon bad i trar till sin broder:
        "Ack, jag ber dig vid ditt lif, min broder,
        Gif mig ingen annan mer till maka,
        Att mitt hjrta ej m krossas sedan
        Af de dyra, arma barnens anblick."

        Brodren, ej bevekt af hennes bner,
        Fster henne vid Imoskis Kadi.
        Men hon beder honom oupphrligt:
        "Skicka helst en liten lapp, o broder,
        Med de orden till Imoskis Kadi:
        'Vnligt hlsar dig den unga nkan,
        Lter dmjukt be dig hrigenom,
        Att, om svater en gng hit dig flja,
        Du m hmta mig en rymlig slja,
        Att vid Hassans hus jag mig m hlja
        Och ej skda mina arma barn dr'."

        Knappt fick Kadi detta bref om hnder,
        Nr han samlar alla sina svater
        Och bereder sig till frd till bruden
        Och tar med sig den begrda sljan.
        Lyckligt hunno de furstinnans boning,
        Lyckligt fljde hon dem ut frn denna;
        Men nr Hassans hus de ndde, sgo
        Barnen uppifrn sin mor och ropte:
        "Kom, ack, kom till dina barn tillbaka,
        t med oss ditt brd i egna salar!"

        Hassans maka hrde sorgsen detta,
        Vnde sig till svaternas frnmste:
        "Lt, o broder, svater hr och hstar
        Stanna litet vid den kra porten,
        Medan mina sm en sknk jag bringar."

        Och de hllo vid den kra porten,
        Och hon gaf de arma barnen sknker:
        Guldbesydda skor t sina gossar,
        Sina flickor lnga, rika drkter,
        t sitt spenbarn i frltna vaggan
        Gaf hon fr en framtids dar en trja.

        Gmd sg fadren, Hassan Aga, detta,
        Ropte sorgligt till de dyra barnen:

        "Dyra, arma barn, till mig er vnden,
        Ty er moders barm r jrnhrd vorden,
        r frsprrad nu och kan ej rras."

        Nr som Hassans maka hrde detta,
        Fll frbleknad hon p stllet neder;
        Lifvet flg ur det beklmda hjrtat,
        Nr af egna barn hon sg sig undflys.



        RADOSLAUS.

        (En servisk folksng).

        Knappt nnu p himlen morgonrodnan,
        Knappt p himlen morgonstjrnan lyste,
        Nr fr konung Radoslaus i smnen
        Sjng en svala. S fr honom sjng hon:

        "Upp, o konung! Oblidt var ditt de,
        D du hr dig lade ned att sofva.
        Och du slumrar trygg till morgonvkten?
        Se, frn dig har Lika ren gjort affall
        Jmte Korbau och det flacka Kotar,
        Frn Cettines strnder allt till hafvet."

        Knappt frnummit hade Radoslaus
        Denna stmma, nr sin son han ropte:
        "Upp, min kre son, och lt oss bda
        Snabbt frn alla sidor samla hrar!
        Se, frn oss har Lika ren gjort affall
        Jmte Korbau och det flacka Kotar,
        Frn Cettines strnder allt till hafvet."

        Knappt frnummit hade Ciaslaus
        Denna fadrens maning, nr han skyndsamt
        Samlar stora hrar, hurtigt fotfolk,
        Och Dalmatiens snabba ryttarskaror.

        Men ett delt rd gaf fadren honom:
        "Ciaslaus, medtag hrens krna
        Och g modigt mot Kroatiens sner!
        r dig himmelen och lyckan gynnsam,
        S att banen Selimir blir slagen,
        Brnn d inga stder, inga byar,
        Och frslj ej dina fngna slafvar!
        Tmj allenast Korbau, du, och Lika,
        Detta land, din dla moders hemland;
        Jag vill draga mot det flacka Kotar,
        Frn Cettines strnder allt till hafvet,
        Vill det kufva blott och ej frda."

        S de bda konungsliga hjltar
        Skiljas t, och deras bda hrar
        Tga muntra af med sng i tflan,
        Skmta gladt och dricka under ridten.

        Lnge var det ej, frrn banens krigshr,
        Selimirs, liksom en vind frspriddes;
        Men, med glmska af sin fars frmaning,
        Nederbrnde Ciaslaus stder,
        Tog med plundring rika slott, lt grufligt
        Stor och liten fver klingan springa
        Och som sknker delte t sin krigshr
        fngna slavar.

                       Konung Radoslaus
        Snart och villigt ftt det flacka Kotar
        Under spiran ter; men, o de!
        Nu mot honom resa sig hans hrar,
        Drfr att ej han som Ciaslaus
        Gett dem lof att rika slott frda,
        da altaren och kyrkor, icke
        Gett dem lof att sknda Kotars dttrar
        Och de arma slafvarna frslja.
        Vrede taga de frn honom kronan
        Och till konung Ciaslaus vlja.
        Och han r knappt konung, nr han hastigt
        Lt frn solens uppgng till dess nedgng,
        Frn dess nedgng till dess uppgng, ropa:
        "Den, som hmtar mig min fader fngen
        Eller mig hans gra hufvud hmtar,
        Skall den andra varda i mitt rike."

        Milutin, en slaf, har knappt frnummit
        Dessa ord, nr han tolf kmpar samlar
        Och kring Kotars flacka nejder sker
        Konung Radoslaus, att honom fngen
        Eller ock hans gra hufvud hmta.

        Men en del klippgudinna hjer,
        Bebi hjer frn den hga toppen
        S sin stmma: "Akta, Radoslaus!
        Oblidt r det de, som dig hitfrt;
        Nra st tolf knektar att dig fnga,
        Slafven Milutin fr dem i spetsen.
        Gamle fader, ack, ett oblidt de
        Hvlfde stunden, d din son du fdde,
        Som ditt gra hufvud eftertraktar."

        Full af smrta lyssnar Radoslaus
        Till beskyddarinnans ord och flyktar
        Strax frn sltten, flyktar bort mot hafvet,
        Att sig rdda bland dess bla vgor.
        Och han strtar sig i bljans skte,

        Hinner ndtligt till en kulen klippa,
        Klttrar upp, och, himmel! utan fasa
        Hvem frmtt den gamles straffdom hra
        Midt i hafvet, p den kulna klippan:

        "Ciaslaus, o min son, min lskling,
        Som s lnge jag af himlen tiggde
        Och som, ndtligt mig af himlen unnad,
        Grymt din faders hufvud eftertraktar,
        O, vik frn mig, o, vik fjrran frn mig!
        Du, min son, min innerligen kre!
        G, att hafvets djup dig sluka mtte,
        Som det mig i detta nu skall sluka
        Frn den kulna klippan. Mrkne, mrkne
        fver dig den ljusa solen! ppne
        Himlen sig med vredens blixt och dunder,
        Och frbittrad gifve jorden ter
        Dina gmda ben! En son, en sonson
        Efterlmne aldrig du! M lyckan
        Svika dig i krigets kamp, din maka
        Snart bli ndgad att en sorgdrkt bra,
        Och din svrfar ensam efterlefva!
        M Dalmatien sin rda drufva
        Och sitt hvita korn dig aldrig gifva,
        Dig, gudlse son, som kan din gamle
        Faders, Radoslaus', dd begra!"

        Medan s nnu den kvalde klagar
        Och med trar tvr den kulna klippan,
        Kom ett litet skepp med fulla segel,
        Frdt af Latiens dla sner. Trad
        Ropar dem den gamle an och ber dem,
        Ber vid himlen, mnens ljus och solens,
        Taga honom opp ombord och bringa
        Fram till Latiens strand. Och Latiens sner
        Buro i sin barm ett delt hjrta,
        delt hjrta och fr himlen fruktan.
        Upp de togo kungen p sitt fartyg,
        Bragte honom till sitt land. Den gamle
        Radoslaus for till Rom och upptogs
        Vnligt dr och hade gift nyo,
        Sen en son, som Petrimir sig nmnde
        Och, med delt romerskt blod frenad,

        Fdde Paulimir, Slavoniens konung.



        DEN VACKRA TOLKEN.

        (Servisk folksng).

        Upp mot Gravo drog han, paschan Mustaj,
        Och omkring den hga muren fllo
        Mnga af hans kmpar. Nu om kvllen,
        Nr i hrskarns fver Gravo boning,
        I Nikolos, turkar hllo mltid,
        Bdo de om vatten. Ingen annan
        n Nikolos dotter knde sprket;
        Men den skna ropte till sin moder:
        "Skynda, goda moder, opp p fttren;
        Dessa turkar vilja hafva vatten."

        Modren uppsteg straxt och kom med vatten.
        Alla drucko; blott den unga Muza
        Drack ej, utan bad en bn till modren:
        "dla fru, med er m himlen vara,
        Men frunna mig er skna dotter
        Till en trogen maka!" "Skmta icke,
        Paschans krigare", hrs modren svara,
        "Lngesedan r min dotter lofvad
        Zekulo, den stolte Jankos slkting.
        Henne sknkte han af hgrdt siden
        Trenne fvermttan granna drkter,
        Tre agraffer utaf guld och trenne
        Diamanter af en sdan klarhet,
        Att vid skenet man kan spisa kvllsvard,
        Kan vid midnatt, som om middag vore,
        Tio hstar sko. Frdenskull, kmpe,
        Kan t dig ej flickan ges till maka."

        Sorgsen satt vid hennes vgran gossen,
        Talte ej ett ord och slt om natten
        Ej sitt ga; men vid dagens ankomst
        Sprang han opp p sina kcka ftter,
        Gick till paschans tlt och talte detta:
        "Hge pascha, ibland alla skna,
        Som ditt vida rike t dig skattar,
        Finns af himmelsk sknhet hr en flicka,
        Kunnig i vrt sprk, Nikolos dotter,
        Hans, som kallas herre fver Gravo."

        Paschan lter kalla grefven. Vnligt
        Talar han till honom: "r det sanning,
        Som af ryktet sges, att din dotter
        Vore fvermttan skn och lskvrd?
        Vill du gifva henne mig till maka?"

        Ofrndrad svarar ter fadren:
        "Skn och huld och lskvrd r min dotter,
        Men fr lnge sen som brud frlofvad.
        Zekulo, den stolte Jankos slkting,
        Sknkte henne trenne sidendrkter,
        Tre agraffer utaf guld och trenne
        Diamanter."


                   Vnligt talar paschan:
        "Om s r, vlan, min vn, Nikolo!
        Lt den skna flickan med sin brudgum
        Komma till mig, att hon m frklara,
        Hvem af bda hon vill vlja."

                                     Smrta
        Intog grefven, d han hrde detta.
        Kommen hem, ett bref han snder genast
        Till Zekulo, till voivodens slkting.
        "Zekulo, din skna brud vill paschan
        Ska rfva frn dig; drfr skynda,
        Kom blott till min boning, och vi tga
        Bgge sen till paschans tlt. I morgon
        Mste flickan sga, hvem hon vljer."

        Ynglingen har knappast lsit brefvet,
        Nr sin hst, den snabbaste, han sadlar,
        Med sig tar tre hundrade vasaller
        Och om kvllen sent till grefven kommer.
        Knappt frlidna voro natt och gryning,
        Nr till paschan brud och brudgum tga.
        Och de nalkas honom, och med ljufva
        Ord begynner turken: "Skna flicka,
        Vlj och sg, med hvem du nskar flja,
        Flja med Zekulo, eller maka
        t en pascha bli?"

                          Och flickan ter
        (S af modren var hon undervisad)
        Svarar hastigt: P det grna grset
        Vill jag hellre st med dig, o herre,
        n med Zekulo p hgrdt siden."

        Vredgad hjer Zekulo sin stmma:
        "r d detta nu din tro och krlek,
        Som t mig du vid din Gud har svurit?
        Fort, du falska, gif mig blott tillbaka
        Mina sknker, flj sen, hvem du lyster.
        Rck blott ut din hand!" Bedragen rckte
        Hon den ut att terge hans sknker;
        Men en giftig huggorm bet den genast.
        Zekulo drog ut sin hvassa sabel,
        Afhgg hennes hgra hand, den fala,
        Och till paschan sade: "Gld dig, herre!
        Denna hgra hand var min besittning,
        Tag hvad frigt r, och sitt ha bda!"

        Harmfull ropar paschan: "Djrfva yngling,
        Och du vgar sdant i min divan?
        r du modig ssom dristig, yngling,
        Upp, och ut till tvekamp d!" Zekulo
        Tog med gldje upp hans maning. Bda
        Redo med sitt sllskap ut p fltet.
        Lyckan var likvl mot paschan oblid,
        Och Zekulo med sin hvassa klinga
        Klyfver man och sadel. S bekom dig
        Ditt frrderi, bedragna flicka!



        FLICKANS KLAGAN.

        (En finsk runa).[19]

        Aldrig g de ur mitt sinne,
        Ur mitt minne plnas aldrig
        Dessa hulda, ljufva dagar,
        D jag sjng, ett barn till lder,
        Kvittrade som liten flicka
        Med den muntra fgelns gldje,
        Lrkans gldje, som med vingen
        Nra molnens barm i hjden
        Fri och ltt och sorgls leker.

        Hjrtat fritt ifrn bekymmer,
        Flg jag frr, som vinden flyger,
        Frdes, som en gnista fres,
        For, som lfvet far i lunden,
        Ssom fjriln fver lindan,
        Drack mig mtt af ljufva safter
        Frn den gyllne blommans kalkar,
        Som af silfver fverstnktes.

        Frmmande fr alla sorger,
        Satt jag, gldjens bild, p fltet,
        Satt med honings-hg p tufvan,
        Satt, en blomma lik, p lindan,
        Lekande, frtroligt sluten
        Till den muntra syskonringen,
        Sakta smekt af vdrets ande,
        Nr han kom med blomsterdofter
        Frn det honingsrika landet.

        Hvilans afbild, sen p bdden
        Sof jag, lik en liten fgel,
        Och det blida lugnet redde
        Vid min sida sig ett lger,
        Strde ej min smn med hotet
        Om en nytnd dags bekymmer,
        Om de sorger, hvilka plga
        Nu mitt sakta trda hjrta.

        Hvarken vet jag eller kan jag
        Rtt och tydligt uppenbara,
        Hvad som rann uti mitt sinne,
        Hvad som drabbade mitt hufvud,
        Denna underliga tanke,
        Som uti mitt bjrta tndes,
        Som, frut ej knd, mig ndde,
        Efter det min moder sagt mig,
        Sen hon sagt: "Min lilla dotter,
        Snart du redan femton vrar
        Lmnat efter dig i spren." --
        Jmte mina brst, som stego,
        Steg en oknd eld i hjrtat,
        Jmte mina brst, som svllde,
        Svllde oron under duken
        1 den ovant hjda barmen.

        Ledsamt r det nu i stugan.
        Tungt r sinnet nu p fltet,
        Lugn finns icke mer i lunden,
        Trefnad icke mer i skuggan
        Under trdens mrka grenar.
        Oron tvingar mig till hvilan,
        Oron str mig under smnen,
        Oron vcker mig till ljuset,
        Till den nya dagens mte.
        Nu det brinner i mitt hjrta,
        I den skymda gmman brinner
        Hoppets eld, den ofrstdda,
        Den besynnerliga elden,
        Hvilken jag ej vet att slcka,
        Icke hjrta har att kvfva. --
        Dit de ila skyndsamt alla,
        Alla ord ifrn min tunga,
        Nr jag ej af ngon hres;
        Dit min hjrnas alla tankar,
        Dit mitt hjrtas lugn och hvila,
        Dit till hoppets dunkla vgar,
        Aningarnas trnga vgar,
        Sorgefulla fr mitt hjrta,
        Gldjefulla fr mitt hjrta.
        Af de nskningar, jag hyser,
        r blott en bestndigt viktig,
        Bland behofver, dem jag knner,
        Knner hjrtat ett allena;
        Sorgefullt det r fr hjrtat,
        Gldjefullt det r fr hjrtat.



        DEN BLODIGA SONEN.[20]

        Hvadan kommer, hvadan kommer
        Du, min kcke son?"
        "Ned frn stranden, ned frn stranden,
        O min moder kr!"

        "Sg, hvad har du gjort vid stranden,
        Du, min kcke son?"
        "Mina hstar dr jag vattnat,
        O min moder kr!"

        "Hvem har mullbestnkt din trja,
        Du, min kcke son?"
        "Hstens hofvar, hstens hofvar,
        O min moder kr!"

        "Hvaraf r ditt svrd s blodigt,
        Du, min kcke son?"
        "Bloden r min enda broders,
        O min moder kr!"

        "Sg, hvart rnar nu du frdas,
        Du, min kcke son?"
        "Lngt, lngt hn till andra lnder,
        O min moder kr!"

        "Lmnar du din gamle fader,
        Du, mils kcke son?"
        "M han hugga ved i skogen,
        Aldrig nska se mig ter,
        O min moder kr!"

        "Lmnar du din gamla moder,
        Du, min kcke son?"
        "M hon sitta gmd och spinna,
        Aldrig nska se mig ter,
        O min moder kr!"

        "Lmnar du din unga maka
        Du, min kcke son?"
        "M hon pryda sig fr andra,
        Aldrig nska se mig ter,
        O min moder kr!"

        "Lmnar du din son, den spde,
        Du, min kcke son?"
        "M han g till skol'n att agas,
        O min moder kr!"

        "Lmnar du din spda dotter,
        Du, min kcke son?"
        "M hon ska br i skogen,
        Aldrig nska se mig ter,
        O min moder kr!"

        "Sg, nr kommer du tillbaka,
        Du, min kcke son?"
        "Nr i norr sig dagen tnder,
        O min moder kr!"

        "Nr kan dag i norr sig tnda,
        Du, min kcke son?"
        "Nr som sten p vgen svfvar,
        O min moder kr!"

        "Nr kan sten p vgen svfva,
        Du, min kcke son?"
        "Nr som dun till botten sjunker,
        O min moder kr!"

        "Nr kan dun till botten sjunka,
        Du, min kcke son?"
        "Nr till doms vi samlas alla,
        O min moder kr!"



        FINSKA RUNOR.


        I.

        Ssom barn jag gick att valla,
        Spd nnu, att drifva fren,
        Hg som fadrens kn till vxten,
        Lng ssom min moders slnda.
        Guld jag fste p min tinning,
        Bla trdar kring mitt anlet,
        Kring mitt hufvud silfverbindeln.
        Kom en rfvare frn skogen,
        En fientlig man frn snret;
        Guldet tog han frn min tinning,
        Bla garnet frn mitt anlet,
        Frn mitt hufvud silfverbindeln.
        Trgd kom jag hem tillbaka,
        Och min far mig sg frn fnstret.
        "Torka tren bort, min flicka,
        Kom i boden utan smycken;
        Dr finns kista upp kista,
        Fst p dig af allt det bsta.
        Mngen fstman frgar sedan:
        'Hvems r flickan, hvems r jungfrun,
        Hvems den underskna bruden?
        O, att jag den skna finge!
        Nr hon framgick, blnkte klacken,
        Stod hon stilla, lyste vggen,
        Satt hon, spratt af gldje jorden'."
        


        II.

        Gk, min lskling, lt dig hra,
        Vidga strupen, brun som sanden,
        Hj ditt brst, som bnan brokigt,
        Ljufva gst frn sdern, svara:
        Gr en vecka jag i lockar,
        Utan hufva huru lnge?
        Mnne ett r, mnne tvenne,
        Mnne hela lifvet genom
        Eller knappt ett r kanhnda?



        VID IKORN-SKYTTE.

        Skogens blomma, markens fgnad,
        Som p grenen har din boning
        Och p kvisten har din gunga,
        Gnaga trdet, bit p kotten,
        Medan jag min bge spnner
        Och iordningstller pilen.



        BRJAN AF KALEVALA.

        Nu mig gres lust i hgen,
        I mitt hufvud bor en tanke,
        Lust jag har att brja runor,
        Laga mig tillreds att sjunga.

        Du, min vn, min gode broder,
        dle sprk-kamrat, ej ofta
        Hnder, att vi hr frenas,
        Brja samtal med hvarandra,
        Hr i dessa de trakter,
        Dessa sorgsna nordanlnder.
        Lgg d hand i hand och foga
        Hake i den andra haken
        Fr att sjunga goda kvden,
        Skna ord tillhopa stta,
        Att de dle dem m hra,
        Sngens vnner dem frnimma
        Bland den ungdom, nu hr uppgr,
        Bland den skara, som hr vxer,
        Dessa ord, som gfva fngna,
        Dessa ljufva snger, tagna
        Frn den gamle Vins blte,
        Under Ilmarinens ssja,
        Ned frn Kaukomielis svrdsudd,
        Joukahainens bges bana,
        Frn det innersta af Pohja
        Och frn Kalevalas moar.

        Dessa sjng min fader fordom,
        D till yxan skaft han tljde,
        Dessa lrde mig min moder,
        Under det hon vred sin slnda,
        Bringade sin ten i rullning.
        nnu andra ord det finnes,
        Dem jag fngat, dem jag lrt mig,
        Plockat opp vid vgens sidor,
        Dem jag brutit har frn ljungen,
        Rifvit ls frn skogens ruskor,
        Frn de spda skotten dragit,
        Under det jag gick att valla,
        Gick som barn att vakta hjorden,
        Efter Muurikki, den svarta,
        Den med flckar mrkta Kimmo.

        Hundra ord jag hmtat ddan,
        Tusen mnen fr att sjunga;
        Sngerna uti ett nystan,
        I en bunt jag sammanhvlfde,
        Lade nystanet p klken,
        Bunten i min lilla slde.
        Lnge har min sng i klden,
        Lnge i det dolda varit;
        Nu jag vill ur kylan sngen,
        Visorna ur klden hmta
        Hit till hrnet af vr jrnbnk,
        ndan af den fasta plankan,
        Under dessa skna sparrar,
        Denna vidtbermda taks,
        Lossande mitt nystans nda,
        Knuten lsande af bunten.

        S en vacker sng jag sjunger,
        Lter vl en hrlig ljuda,
        Sen jag rgens krna njutit
        Och med kornet mig frfriskat.
        Om ej l fr handen finnes,
        Om ej spisl mer r frigt,
        Sjunger jag med torra lppar,
        Drillar vid en droppe vatten,
        Att den skna kvllen nda,
        Aftonskymningen frjaga,
        Kanske nsta morgon mta,
        Nsta gryning n frljufva.



        SICILIANSK SNG.[21]

        Sg mig, spda bi, o sg mig,
        Hvart du skyndar nu s tidigt.
        n p ingen bergspets gjuter
        Morgonrodnaden sin strle.

        fverallt p ngens rter
        Dallrar daggen n frn natten;
        Akta dig, att den ej skadar
        Dina gullbestnkta vingar.

        Ser du, alla blommor slumra
        n i sina grna knoppar,
        Luta n i drmmar hufvut
        Ttt mot sina veka bddar.

        Men du lyfter kck din vinge,
        Mter utan rast din bana:
        Sg mig, spda bi, o sg mig,
        Hvart du syftar, hvart s tidigt.

        Vill du honing? Icke annat!
        Hvila d din ltta vinge;
        Jag vill visa dig ett stlle,
        Dr du stndigt finner honing.

        Knner du min hulda Nice,
        Nice med de skna gon?
        Hennes lppar andas stma,
        Outtmlig stma, stndigt.

        P dess skna rosenlppar,
        P min trogna flickas lppar,
        Dr finns honing, ljuflig honing,
        Skynda dit och suga, suga!



        DEN TROGNA FLICKAN.

        (Skottlndsk visa).

        Falskt eller rtt, man sger ltt:
        "En kvinnas tro r fal;
        Hon snart bedrar och lmnar kvar
        t krlek endast kval."
        Det sges s. Nu lyssnen p
        Hvad om en flicka hr,
        Som ej fr lek sin trohet svek,
        Till att frtljas r.

        Till hennes tjll en mulen kvll
        Dess lskling smg p t.
        "Lt drren opp, lt skyndsamt opp,
        Frrn ngon vakna m."
        Och drrn gick opp, gick skyndsamt opp:
        "Jag snart ifrn dig drar,
        Till dden flld af dom och vld,
        Jag nu blott afsked tar.

        Jag mste hn, bland skogens trn
        Kan jag en fristad f."
        "O nej, o nej, allena ej,
        Men jag vill med dig g.
        Hvad r all frjd, i lifvet
        Som bubblan den frgtt.
        O lskling, nej, allena ej,
        Oss skiljer dden blott."

        "Nej, stanna kvar, dr frr var,
        Du kan ej flja mig!
        Hur skall det bli att lefva i
        En de skog fr dig?
        Bland snr och ris, bland frost och is,
        Bland hunger, kval och strid;
        Nej, hulda, nej, du fljer ej.
        Blif kvar och lef i frid!"

        "Nej, gode, nej, g ensam ej,
        Jag dig med trar ber.
        Frlten, o, hvar fr jag ro,
        Hvad r mig lifvet mer?
        Bland snr och ris, bland frost och is,
        Bland hunger, kval och strid,
        Hr vid ditt brst jag har min trst,
        Min vrma och min frid."

        "Ack, hulda, nej, du fr det ej,
        Blif hr, ej mera min!
        Hvar sorg, s vild, gr tiden mild;
        Han mildrar fven din.
        Hvad skall vr stad, dess tungor hvad
        Ej hvssa skarpt som svrd,
        Att hugga ned ditt rykte med,
        Sen man frsport din frd?"

        "Nej, gode, nej, sg sdant ej;
        Mig trstar ingen tid;
        Med hvarje dag, blott mera svag,
        Skall jag best min strid.
        Hvad rr vr stad, dess tungor hvad
        Min smlek eller dygd?
        Kom, gode, hn till skogens trn,
        Och dr vi finna skygd."

        "Se skogen, den r hemsk, min vn,
        Och farlig likas;
        Ser du min hand p bgens band,
        Skall du ej bfva d?
        Och gripes jag, fast vek och svag,
        Min lott du dela fr.
        P r af nd blir slutet dd;
        Nej, drj, jag ensam gr!"

        "Nej, gode, nej! Ger krlek ej
        I farans stund oss mod?
        Af kvinna kan den gra man,
        Af svaghet hjltemod.
        Ser jag din hand p bgens band,
        Skall jag ditt ga bli,
        Och s mot nd och s mot dd
        Frente kmpa vi."

        "Se, skogens famn r blott en hamn
        Fr vilddjur och fr brott;
        P ditt gemak blir molnet tak,
        Och skyl ge lfven blott.
        Din kammar dr en hla r,
        Din bdd blir sn och is,
        Till vin du fr en vattentr
        Och hunger blott till spis."

        "Nej, skogens famn skall bli en hamn
        Fr friheten och dig;
        I ditt frvar mitt tak jag har,
        Och hydda r du mig.
        Din starka hand skall lgga band
        P rfvare och djur,
        Och hvad vi mer behfva, ger
        En krleksrik natur."

        "O nej, o nej, du fr det ej!
        Din kind skall blekna dr,
        Din ltta drkt mot storm och flkt
        Ej ngot vrn beskr.
        Ej moders rst, ej systrars trst
        Skall finna dina spr. --
        En kvinnas barm blir kall som varm;
        Farvl! Jag ensam gr."

        "Farvl, min mor! Din dotter for
        Med den, hon trohet svor.
        Farvl! Ej mer, o systrar, er
        I hemmets sal jag ser. --
        Se dagens sken! Det ljusnar ren:
        Upp, lskling, lt oss fly;
        Hvad rr mig vrld, hvad mod och flrd,
        Hvad rr mig kind och hy!"

        "Vlan, s st, hur fast du m;
        Men hr ett ord nnu:
        I skogen dr en flicka r,
        Som bttre r n du.
        Den gamlas lag fraktar jag,
        Den nya r mig kr.
        Jag sker frid, ej kvinnostrid,
        Du kan ej vara dr."

        "Lt vara s, en flicka m
        I grna skogen bo:
        Ock henne vill jag hra till
        Med mhet och med tro,
        Vill lska dig och fva mig
        I tlamod och fog
        Och tjna den, du tar till vn,
        Om hundrade du tog."

        "Mitt enda vl, du trogna sjl,
        Hvem finner flck hos dig?
        Ej sg jag en som du s ren,
        S kr var ingen mig.
        Var lugn och glad; hvad nyss jag sad',
        Var blott en dikt, ej mer;
        Ett grefligt namn, en skuldfri famn
        Jag t din krlek ger."

        "Hvemhelst du r, den du har kr,
        r som en drottning spord.
        Hvad r s halt, s ltt, s falt
        Som falska mnners ord?
        Din tro bestr. I knslans vr
        Min krlek nu du har,
        Och samma vn i hsten n
        Skall du i mig ha kvar."



        CHEVY-JAKTEN.

        (Efter Herders tyska bearbetning af det engelska originalet.)


        I.

        Lord Percy frn Northumberland,
        En ed han svurit har:
        P Chiviats berg att jaga
        I trenne runda dar,
        Till trots fr riddar Douglas
        Och hvem med honom var.

        "De bsta hjortar p Chiviat
        Skall jag flla och fra bort."
        "Vid Gud!" sad' riddar Douglas,
        "Hans vg skall blifva kort."

        Och Percy ifrn Bambrow kom
        Med en skara, stolt att se;
        Vl femton hundrade skyttar
        Frn landamren tre.

        Med mndags morgon brjar han
        P Chiviats berg sin jakt.
        Hvart spenbarn knner den med sorg,
        Det blef en blodig jakt.

        Och kopplen drefvo skogen kring,
        Och villebrdet sprang,
        Och skyttar hukade sig ned
        Vid breda bgars klang.

        Och hjortar strko genom skog,
        Nu dr, nu ter hr,
        Och hundar skte i ris och snr
        Att finna rofvet dr.

        Med mndags morgon Percys mn
        P Chiviats berg sig stllt.
        En timme efter middag ren
        De hundra hjortar fllt.

        De blste dd kring fltet nu
        Och drogo djuren hop.
        Till nederlaget Percy kom
        Och sg de slagnas hop.

        Han sade: "Douglas lofte s
        Att tala med mig i dag;
        Dock, att han ej komma skulle,
        Vid Gud, det visste vl jag."

        En squire ifrn Northumberland,
        Han ser till slut dock dr:
        Fram tgar riddar Douglas,
        Med honom en vldig hr,

        Med hillebrder, spjut och svrd,
        Att skdas vidt och bredt;
        Ej bttre mn till brst och arm
        Har kristenheten sett.

        Tv tusen spjutbevpnade
        Af obeflckad frejd,
        Lngs Twide burna alla
        I Tiwedalens nejd.

        "Lt af frn djuren", Percy sad',
        "Enhvar sin bge tag;
        Ej mer han haft den ndig
        Alltfrn sin fdslodag."

        Till hst den starke Douglas drog,
        Framfr sin krigshr han;
        Hans rustning blnkte ssom gld,
        Ej fanns hans fverman.

        "Sg", sade han, "hvad folk r ni,
        Och hvem r den, er fr?
        Hvem gaf er lof att jaga
        I park, som mig tillhr?"
        

        Den frsta man, som gaf ett svar,
        Lord Percy sjlf var den:
        "Hvad folk, det sga icke vi,
        Ej heller hvilkens mn;
        Men vi jaga hr i parken;
        Vill du det hindra n?

        De bsta hjortar i Chiviat
        Vi skjutit och fra bort."
        "Vid Gud", sad' riddar Douglas,
        "Er vg skall blifva kort."

        Den dle Douglas talade
        Till Percy ter s:
        "Att dda mn frutan skuld,
        Det vore synd nd;

        Men, Percy, du r lord af land,
        Och jag af stnd som du;
        Vi lta folket st bredvid
        Och slss, vi bda, nu?"

        "Vl, straffe Gud", s Percy sad',
        "Hvem som det neka vill.
        Det skall du, kcke Douglas,
        Min sjl, ej vittna till.

        I England, Skottland, Frankerik
        Har ingen kvinna fdt
        Den, jag med Gud och lycka
        Ej gladt i striden mtt."

        En squire ifrn Northumberland,
        Withrington, trdde fram:
        "Skall slikt i England tljas fr
        Kung Henrik, till vr skam?

        I ren rike lorder tv,
        En fattig squire r jag,
        Och skulle se de dle slss
        Och icke dela slag?
        Nej, tryta mig ej vapen blott,
        Ej tryter hjrtelag."

        En dag, en dag, en fasans dag,
        En blodig dag blef den.
        Min frsta sng r slutad.
        Jag sjunger mera n.



        CHEVY-JAKTEN.


        II.

        Nu Englands sner bgen spnt
        Med hjrta och med mod.
        Den frsta svrm, de skto af,
        Gt fjorton skottars blod.

        Gref Douglas sjlf fr skottarna
        I spetsen tappert stred;
        Vid Gud, det vistes fverallt,
        Dr han sr och jmmer spred.

        Gref Douglas som en bld genral
        Tredelte nu sin hr.
        Frn trenne sidor brt den in.
        Med vldiga gevr.

        Och mnga djupa sr det gafs
        t vra skyttars hop,
        Och mngen del hjlte fll,
        Visst ej med gldjerop.

        Hvar engelsman lt bgen bli
        Och drog sitt svrd alltren;
        En fasans syn det var att se
        P hjlmarna dess sken.

        Ej pansar hrd, ej prktig hjlm,
        Mot vra glafvar hll;
        Och mngen, som var kck och stor,
        Till de vras ftter fll.

        Till slut med Douglas Percy kom
        Att prfva svrdens bett.
        De hggo friskt med Marylands-stl,
        Fr bgge blef det hett.

        Som blixt p blixt de gvo slag,
        De bda mn af mod,
        Tills blod ur deras hjlmar sprang,
        Som om det regnat blod.

        "Hll upp, o Percy", Douglas sad',
        "Mitt fasta lfte hr:
        Till konung James i Skottland
        Jag dig som grefve fr.

        Din lsen skall du hafva fri,
        S tag min lofven nu;
        Frty af alla, som jag slog,
        Den tappraste r du."

        "Nej", sade grefve Percy, nej!
        Mitt frsta ord det var,
        Att jag fr ingen viker,
        Som kvinna burit har."

        Och se, d kom med fart en pil,
        Snd af en vldig arm;
        Gref Douglas har den trffat
        I djupet af hans barm.

        I lefver och i lunga in
        Den skarpa pilen skar.
        Ej mnga ord han talte sen
        I sina lefnadsdar:
        "G p, g p, mitt tappra folk!
        Med mig det varit har."

        Gref Percy, stdd emot sitt svrd,
        Sg Douglas blekna d;
        Han tog den ddes hand och sad':
        "Ve, att jag ser dig s.

        Att rdda dig, jag delte gladt
        P trenne r mitt land;
        Ty bttre arm och hjrta har
        Ej hela nordens land."

        Det sg en skottlndsk riddare,
        Montgomri hette han;
        Han sg gref Douglas falla
        Och lade spjutet an.

        Han jagar fram p en korsar
        Emellan hundra skott,
        Han stannar ej, han drjer ej,
        Han sker Percy blott.

        Han mttar emot Percy lord
        En stt, som drabbar svr.
        Hans skra jrn, hans starka spjut

        Igenom Percy gr.

        P motsatt sida lansens udd,
        En aln i lngd, man ser:
        Tv mn som de, som fllo hr,
        Har icke jorden mer.

        En bgskytt frn Northumberland
        Sg Percy falla blek,
        Han bar en bge i sin hand,
        Som honom aldrig svek.

        En pil han tog; en aln i lngd,
        Och hvsste uddens stl,
        Ett skott han mot Montgomri skt,
        Visst ej p lek hans ml.

        Den pil, han mot Montgomri sndt,
        I mlet snart den stod.
        Dess svanspennor drnkte sig
        Allt i hans hjrteblod.

        Ej fanns dr en, som ville fly,
        Enhvar blott strida kan.
        Med snderhuggna svrd nnu
        De drabba mot hvarann.

        En timme fre vesper brt
        P Chiviat striden ut;
        Nr klockan ljd till aftonbn,
        Var fjrran n dess slut.

        De rckte frst hvarandra hand
        Vid mnens drjda sken;
        De hjlpte upp hvarann, men st
        Frmdde f allen!

        Till England kommo femtitv,
        Af femton hundra, hem;
        Till Skottland, af tv tusende,
        De kommo femtifem.

        De andra lgo dde dr
        Eller kunde ej st opp.
        Hvart spenbarn knner n med sorg
        Det blodiga frlopp.

        Dd lg dr med lord Percy sjlf
        Johan af Aggerston,
        Den snabbe Roger Hartley,
        Vilhelm, den djrfve Heron.

        Georg, den tappre Lovli,
        En riddare af namn,
        Och Raff, den rike Rugbi,
        De lgo dr famn vid famn.

        Om Withrington det gr mig ondt,
        Han var s kck och djrf;
        Nr ftterna han mist, p kn
        Han spridde n frdrf.

        Dr lg med grefve Douglas dd
        Hew af Montgomri, sir;
        Den tappre David Lewdal,
        Hans systerson, lg dr.

        Med honom Karl af Murrey,
        Som ingen fotbredd vek,
        Hew Maxwel, ock en lord af land,
        Med Douglas lg dr blek.

        Vid gryningen man bar dem bort
        P bjrk och hasseltrn,
        Och mngen nka kom med sorg
        Och bar sin make dn.

        O Tiwedal, du klaga m,
        Northumberland, ej le!
        Tv mn som de, som fllo hr,
        Skall mer er grns ej se.

        Det kom ett bud till Edinburgh,
        Dr Skottlands konung satt:
        "Din grefve Douglas slagen r
        Och dd vid Chiviat."

        Af sorg han sina hnder vred
        Och ropte: "Ve, o ve!
        En sdan man skall jag ej mer
        I hela Skottland se."

        Det kom ett bud till London ock,
        Dr konung Henrik satt:
        "Din grefve Percy slagen r,
        Och dd vid Chiviat."

        "Gud vare med hans sjl i nd!"
        Fll konung Henrik i,
        "Vl hundrade hans likar
        I landet ga vi.
        Men, Percy, lefver jag, s sant,
        Skall du ock hmnad bli."

        Och som vr dle konung svor
        Och kungaeden bjd;
        S stridde han vid Humbledown,
        Att hmnas Percys dd.

        Dr, dle skottar trettisex,
        P samma dag enhvar,
        Vid Glendal under vapenbrak
        P fltet blefvo kvar.

        Allt sdan var nu Chevy jakt,
        Ett sdant slut tog den.
        Vid Otterborn, hvar slaget stod,
        De gamle visa n.



        SANKT GEORGS RIDDARE.

        Romans of Uhland.


        I.

        Gllt trumpetens toner skalla
        Vid Sankt Stefan af Gormaz,
        Dr den tappre gref Fernandez
        Af Kastilien lger har.
        Och de morers kung, Almansor,
        Rycker med en hrsmakt an,
        Frn Kordova har han tgat
        Att bestorma denna stad.
        Ren Kastiliens riddarskara
        Sig till hst bevpnad satt,
        Och den tappre grefven rider
        Mnstrande frn rad till rad:
        "Paskal Vivas, Paskal Vivas,
        Du vr riddarras glans,
        Hvarje kmpe ren sig vpnat;
        Du blott finns ej p din plats!
        Du, till hst den frmsta fordom,
        Fordom frmst i hvarje slag,
        Hr du nu mitt hrbud icke,
        Icke krigstrumpetens klang?
        Skall man i den kristna hren
        Sakna dig p stridens dag,
        Skall din ra nu frblekna
        Och din lager falla af?"

        Paskal Vivas hr ej orden,
        Djupt i skogen vistas han,
        Dr p toppen af en kulle
        Ett kapell Sankt Georg har.
        Bunden str hans hst vid porten,
        Med hans vapenskrud och lans,
        Och vid altaret det helga
        Sjlf den tappre knbjt har.
        I sin andakt djupt frsjunken,
        Hr han icke stridens larm,
        Som blott doft, likt vinden, susar
        Genom skog och demark,
        Hr ej hstens muntra gnggning,
        Icke vapnens dofva klang.
        Men hans skyddsgud vakar trogen,
        Men Sankt Georg skdar allt:
        Ur sin sky han stiger neder
        Och hans vapenrustning tar,
        Kastar sig p riddarns fle
        Och till striden styr sin fart.

        Ingen ssom himlens hjlte,
        Blixtens broder, storma kan,
        Morerna p flykt han jagar
        Och Almansors fana tar.

        Ren vid altaret sin andakt
        Paskal Vivas slutat har,
        Trder ur kapellet ter,
        Finner vapenskrud och lans,
        Rider tankfull hn mot lgret,
        Vet ej, hvaraf komma kan,
        Att trumpeter honom hlsa
        Under segersngens klang:
        "Paskal Vivas, Paskal Vivas,
        Du vr riddarras glans,
        Hell dig, hge segerhjlte,
        Som Almansors fana vann!
        Hvilka blodbestnkta vapen,
        Splittrade af styng och slag!
        Hur med sr betckt din fle,
        Som i striden djrf dig bar!"

        Paskal Vivas sker ffngt
        Deras jubel bja af;
        dmjukt snker han sitt hufvud,
        Stum mot himlen pekar han.


        II.

        I sin trdgrds aftonskymning
        Gick grefvinnan Julia.
        Fatiman, Almansors ttling,
        Dr den skna fngat har,
        Flyktar med sitt ljufva byte
        Genom skogar natt och dag,
        Tio vapenkldda morer
        Flja honom t som vakt.
        Vid den tredje morgonrodnan
        Hinner han den tysta park,
        Dr p toppen af en kulle
        Sitt kapell Sankt Georg har.
        Ren p afstnd ser grefvinnan
        Upp mot helgonbildens drag,
        Som, i marmor huggen, tronar
        fver kyrkoportens hvalf,
        Sdan han i drakens strupe
        Stter segrande sin lans,
        Medan, vid en klippa bunden,
        Konungsdottren ser hans kamp,
        Grtande, af sorg frkrossad,
        Ber grefvinnan Julia:
        "O, Sankt Georg, helga kmpe,
        Frls mig du ur drakens makt!"

        Se, hvem skyndar frn kapellet,
        P en snhvit fle fram?
        Gyllne locken fladdrar, vinden
        Br den rda mantelns svall.
        Mktigt har sitt spjut han svingat;
        Trffad, rfvarn Fatiman
        Sjunker dignande till jorden
        Ssom draken fordomdags.
        Och hans tio morer fattas
        Af en vild frfran snart,
        Kasta skld och lans och flykta
        fver berg och sltt och dal.
        Men p kn grefvinnan sjunkit,
        Blndad af den hges glans,
        "O, Sankt Georg, helga kmpe,
        Tusen gnger haf min tack!"
        Nr hon ter hjer gat,
        Hjlten ren frsvunnit har,
        Och blott dunkelt gr en sgen;
        Att det Paskal Vivas var.



        VAGGVISA.

        Frn tyskan.

        Sof, du min lilla, min lskling r du;
        Gm dina gons sm prlor nnu!
        Allt r s tyst, som i grafven det r;
        Sof, och hvar fluga bortflktar jag hr.

        nnu, mitt barn, r din gyllene tid;
        Sedan, ack, gryr den vl aldrig s blid.
        Nr kring ditt lger bekymren sig stllt,
        Slumrar du lilla ej mera s sllt.

        nglar frn himmelen, tcka som du,
        Svfva kring vaggan och le mot dig nu.
        O, de beska dig sedan ocks,
        Men fr att aftorka trar blott d.

        Sof, du min lilla; och mrknar det n,
        Trttnar ej mamma att vagga sin vn.
        Sent eller tidigt, -- i moderlig barm
        Vakar dock krleken trogen och varm.



        SERENADEN.

        Af Uhland.

        Hvad milda toner vcka mig
        Ur hvilans korta blund?
        O moder, hvadan komma de
        I denna sena stund?

        "Jag varsnar intet. Somna tyst,
        O, blifve slumren ljuf!
        Mitt arma, sjuka barn, dig ges
        Ej serenader nu."

        Frn jorden komma ej de ljud,
        Som hlsa mig s gladt;
        Nej, det r nglaskarans sng, --
        Min moder, o god natt!



        DEN HELIGA AGNES.[22]

        Blott tretton r den dla Agnes hunnit, nr
        Hon dden undgick och det sanna lifvet vann.
        Skn till sitt yttre var hon; hennes like fanns
        Bland hufvudstadens dttrar ej; dock sknare
        Var hennes sjl, af himmelsk krlek genomtrngd.
        Hgboren, adlad redan af sitt sinnelag,
        Till kroppen vek, till sjlen stark hon var, ett barn
        Till r, men som en mogen kvinna klok.

        Och tretton r den dla flickan hunnit blott
        Och gick i skola n, nr Titus Lucius,
        Den yppersta af hufvudstadens ynglingar,
        Prokonsulns son, fr henne ren af krlek brann.
        Juveler, prlor, kosteliga drkter, guld,
        Sin faders alla skatter han till brudsknk bjd;
        Men stilla talte flickan blott till ynglingen;
        "Begr mig ej, jag kan dock aldrig blifva din,
        En annan tillhr jag och r frlofvad ren."

        I spotsk frundran svarar denne: "Du, s ung,
        S spd nnu, hur vore du frlofvad ren?
        Hvem ville ofrvget vga tfla hr
        Med mig, en son af landets hgste styresman,
        Hvem r frmten nog att vilja mta sig
        Med mig i sknhet, adel, makt och rikedom?"

        Men Agnes log och utbrast i sin lsklings lof:
        "Skn r min lskling mer n alla skna hr,
        Hans glans beundra solen, mnen, stjrnorna;
        En flkt blott af hans andedrkt ger sjuka lif,
        Ett lje p hans lppar vcker dda opp.
        Af adel r min lskling mer n dla hr;
        Hans fader tog ej kvinna, och hans moder har,
        Jungfruligt hg och ren, ej vetat af en man,
        Och drfr lyda honom villigt andarne.
        Och mktig mer n jordens store r min vn,
        Blott stoft mot honom ro folkens hrskare.
        Han rullar himlen som en kldnad hop, han slr

        Mot bergen, och de spruta rk och lgor fram,
        Han hotar vgen, och den sjunker kufvad ned,
        Han npser stormen, och orkanen blir en suck.
        Nmn mig ej andra rika, blott min vn r rik;
        Hans ro jordens skatter, hafvets skatter hans,
        Hans schaktets guld, hans prlorna i flodens djup,
        Och alla Orientens dla stenar hans.
        Nmn mig ej krlek, krlek knner blott min vn;
        Mer eldigt n en jordisk vn han lskar mig,
        Och fr sin lskarinna har han offrat allt,
        Sin faders famn, sin himmels ljusa frjd; sin jords,
        Sin ungdoms blomning, ja, sitt lif, allt, allt han gaf,
        I bitter dd frbldd fr mig, sin dyra brud."

        S talte jungfrun, och med hgre gld nnu
        Bermde hnryckt hon sin brudgums gfvor sen:
        "O se! Mig har min lskling fst med gyllne ring,
        Har kldt mig rikt, att ingen konungsdotter br
        En brllopsdrkt som min, s himmelskt strlande.
        Med prlor har han prydt min hals; juveler stnkt
        P mina armars smycken och omkring mitt hr
        En brudkrans virat, hrlig, ofrvissnelig.
        Har kinden gld, r det hans kyss, som tnder den,
        Har gat eld, r det min krleks lga blott.
        Berusad af din sknhet, o min lskade,
        Frsmktar jag, min trnads flamma brnner mig.
        Kom, saknade, den sjuka bruden vntar ren;
        Kom, lt mig hvila vid din barm och lngsamt dr
        Min sjl dig offra i en sll, fast kvalfull kyss!"

        S prisade den dla nu sin lskare.
        Men hem gick sorgsen ynglingen. Af stumma kval
        Hans hlsa trdes, och hans ungdomsfrg frsvann.
        Bekymrad lt hans fader kalla lkare,
        Och af den sjukes vilda puls, hans tysta tr,
        Hans kvfda suck frrddes snart hans hemlighet.

        D stod den sorgsne fadren upp. I skyndsam frd
        Till Agnes gick han, af frtrogna vnner fljd,
        Och bad fr sonens krlek om frbarmande.
        Men stilla svarade den dla flickan s:
        "Tilltro mig ej en knsla, som ej hfves mig,
        Som med en annan lngesen frlofvad r."

        Och Lucius Verus vnde sig till vnnerna:
        "S ung, s spd, och ren en annans!" sade han.
        "Hvem r han, hvar att finna, att med hotelser,
        Med lften eller kval jag honom tvinga kan
        Att den beundransvrda flickan fverge?"

        Nr ingen nu frmdde nmna lskarns namn,
        Framstod Rutilius, prokonsulns skrifvare,
        De kristnas htske ovn, och begynte spotskt:
        "Ej frsta gngen hr jag ord som hennes nu,
        Jag hrt dem hvarje gng, jag fver kristna dmt.
        Vid Herkules, hon r af denna blinda sekt,
        Som mnskor hata, som de slla gudar sky.
        Och vilsefrd af Galileens svrmare,
        Har den p korset dde hon till lskling valt."

        Nr nu prokonsuln sdant hrde, trder han
        Frgrymmad till sin domarstol, befallande
        Liktorerna fr honom fra jungfrun fram.
        Och Agnes fljer de med bilor vpnade

        Och stannar ofrfrad infr domaren.
        Med knappt frborgad vrede brjar denne d:
        "En evig oskuld, hr jag, svor din lskling du,
        Vet, evig oskuld r hos oss vestalens ed.
        Beslut dig d att till din lefnads sista stund
        P Vestas altar vrda hennes helga eld.
        Om ej, s vet, att till ett otuktsnste hr
        Du fras skall, fr folkets afskum dr ett rof,
        Ett nesligt offer fr den smstes vilda lust."

        Med delt saktmod svarar honom jungfrun d:
        "Gud tjnar jag och Kristus, den han skickat har,
        Och bringar vsenlsa gudar ingen grd,
        Rds heller ej att trda in i lastens rum,
        Ty fven dr r Herrans ngel nra mig
        Och aktar kvinnan, att hon ej oskrad blir."
        Nu bjd prokonsuln rycka hennes klder af
        Och stlla henne blottad fram fr mngdens blick.
        D fll frn hennes hjssa till sandalerna
        En flod af ljusa lockar ned och hljde rikt
        Den dlas lemmar i en fotsid drkt af guld.
        Nu bjd han henne fras till ett gldjehus
        Till nesligt offer fr den smstes vilda lust;
        Men se, ondlig klarhet fyllde syndens hem,
        Och strlande af himmelsk glans stod jungfrun dr,
        I snhvit drkt af ltta nglahnder kldd.
        Bestrta flydde lustans andar, synden vek,
        Ett kyskhets tempel var det rum, dr lasten bott. --

        Men till sin son gick Lucius Verus, nmnde om
        Hvar Agnes var och manade den sjuke gladt
        Att skynda och i hennes famn sitt kval frstr.
        Och upp stod ynglingen och gick, af vnner fljd,
        Till otuktshemmet, att sin lga slcka dr.
        Han fann det fullt af klarhet, sg en himmelsk glans
        Omsluta jungfrun, dr hon stod i snhvit skrud,
        Af sknhet strlande, frklarad, helgonhg.
        Dock skte han att egga sina vnners flock
        Att nalkas skenet och att stra jungfruns frid.
        "De nalkades, de stannade. En snabb minut,
        Och gripna af demonisk fasa, flydde de.

        Men Lucius Titus, eggad af begrets makt,
        Af jungfruns sknhet, tadlar deras feghet spotskt,
        Gr fram och rnar vga helgernet sjlf
        Och faller ssom dd vid flickans ftter ned.

        D kom hans fader, skrmd af dystra budskap, dit
        Och sg och bjde kn vid skenets rand och bad:
        "Frbarma dig, du heliga, frbarma dig,
        Och tergif af nd t mig min enda son!"
        Och Agnes, ltt frsonad, bad till Gud om nd
        Fr ynglingen, och han stod upp och lofsjng Gud.
        Bevekt hraf, beslt den rrde fadren d
        Att hfva domens kraft och gifva flickan ls;
        D stormade, af hednaprster eggadt, dit
        I vilda skaror folket, och man hrde rop:
        "Bort, bort med denna, bort med gudahderskan,
        Som krnkt det heliga och frck med trolldomskonst
        Frblndat vra sner, bort, att gudarne
        I vrede ej frgra oss och vra barn!"
        Frgfves skte Verus att mot folkets vld
        Den dyre sonens rddarinna ge beskydd.
        Med kejsarns vrede hotad, vek han sorgsen bort,
        Och i hans stlle lofvade Rutilius
        Med flickans marterdd frsona gudarne.

        S brjades den helga Agnes' lidande.
        En ugn blef eldad; djupt ur hrdens vida svalg
        Brt flamman hvsande med rda tungor ut.
        Dit i den vilda brandens afgrundslgor bjd
        Tyrannen sina bdlar kasta flickan in.
        Hon kastades i lgan; lgan slocknade,
        I ugnens gld befann den dla flickan sig
        S vl som i en skuggrik lfsals svala hgn.

        En vagga, smidd af jrn, blef gldgad hvit i eld,
        Och p dess bdd, af smltande metall beredd,
        Befallte d tyrannen flickan lgga sig.
        Hon lydde, prisade sin Gud och talte glad:
        "S fr jag ter blifva, hvad jag fordom var,
        Ett barn, och barn ju hrer himmelriket till."
        S sade hon och strckte sig p bdden ut
        Och fll, af nglar svalkad, i en stilla smn.

        D bjd tyrannen, att hon skulle vckas opp
        Och djupt begrafvas i en gld af rda kol;
        Men ej p kol, p rosor sgs hon hvila nu.

        Ur stnd att genom eld betvinga jungfruns makt,
        Befallte hrskarn, att frn klippans hga spets
        I hvirfveln af en strm hon skulle strtas ned.
        Hon strtades; men fridsamt frde vgorna
        Den dla flickan hn till grnkldd strand igen.
        D lt tyrannen hetsa tigrar, panterdjur
        Och hungertrda lejon mot den heliga;
        Men se, som spaka hundar smgo kufvade
        De vilda djuren sig till hennes ftter d.
        D talte Afer, en af landets domare:
        "Med svrd frgr den stolta; endast svrdets kraft
        Kan kufva kristne, hvad ej eld, ej blja kan!"
        Och s blef stadgadt, att hon skulle d fr svrd.

        Men Agnes, anande att stunden kommen var,
        Sg opp, sg himlens portar ppnas, sg i ljus
        Sin lskling sittande p Fadrens hgra hand.
        Med palmer och med segerkronor vinkad upp
        Af himlens skaror, full af lngtan, brudligt sll,
        Hon bjde kn och blottade sin hvita hals,
        Och ltt, liksom en blommas, hennes hufvud fll.

        S blef i blod fullkomnad nu frsonarns brud;
        Blod helgar, endast blod beseglar krleken.



        STENARNAS AMEN.
        

        Fast blind af lderdom, for Beda fort
        Att lifvets evangelium frkunna.
        Frn stad till stad, frn by till by han gick,
        Den fromme gubben, vid ledsagarns hand,
        Predikande med ynglingsvrma ordet.
        S af sin gosse leddes han en gng
        Ned till en dal, med stenar fversdd.
        Och yr, lngt mer n elak, talte gossen:
        "Hr, fromme fader, mnga mnniskor
        Sig samlat hr och vnta p predikan."

        Den blinde gubben stiger genast opp,
        Tar text, frklarar den, tillmpar den,
        Frmanar, varnar, trstar och bestraffar
        S varmt, att p hans silfvergra skgg
        I flden milda trar fllo neder.
        Nr sen till ett beslut, som fligt var,
        Sitt "Fader vr" han bad och talte ut:
        "Ditt riket r och makten, hrligheten,
        Frn evighet till evighet", -- d ljd
        I dalen tusenstmmigt: "Amen, amen."

        Frskrckt och slagen bjer gossen kn
        Och biktar fr den helige sin skuld.

        D talte gubben: "Barn, har du ej lsit:
        Om mnskor tiga, skola stenar tala?
        Lek icke mer, o son, med Herrans ord!
        Skarpt r det, lefvande, det biter djupt,
        Mer n ett tveeggs-svrd. Och skulle n
        En mnskas hjrta, trotsande, frstenas,
        Skall det i stenar vcka mnskohjrtan."



        DEN HELIGE HILARII STE.

        Den sig frnedrar, han skall upphjd bli,
        Och den sig sjlf upphjer, skall frnedras.

        Den fromme biskopen Hilarius
        Drog hn till Rom till ett konsilium,
        Okallad, blott att ktteri bekmpa.
        Frsamlade han fann dr alla fder.
        Roms biskop, Leo, satt p tronen hg,
        P stolar rundtomkring de andra suto:
        Fr frmlingen fanns intet ste frigt,
        Och ingen ville afst honom sitt.
        D talte mildt den gamle: "fverallt
        r jorden Herrans", och han satte sig
        Upp den lga, bara marken neder.
        Dock hastigt hjdes jorden under honom,
        Och hgre satt den gudakorade
        n biskop Leo sjlf och alla andra.

        Den sig frnedrar, han skall upphjd bli,
        Och den sig sjlf upphjer, skall frnedras.



        KUNIGUNDAS HANDSKE.

        Kejsar Henriks maka infr vrlden,
        Syster infr himlen, Kunigunda,
        Brukte, nr hon efter lsen text
        Fr att offra trdde till altaret,
        Vrdnadsfullt sin handske draga af.
        En gng, nr hon nalkades altaret,
        Fanns af trnor ingen nra till
        Fr att motta handsken. Dock furstinnan
        Kastade den sorglst frn sig blott.
        Pltsligt brt en strle d af solen
        Genom murens rmna in och hll
        Svfvande den dla kvinnans handske,
        Tills sitt fromma offer hon fullbordat.

        Villigt tjna elementerna
        Ej blott Herren, men hans helgon fven.



        SANKT JODOCOS.

        Sin tjnares uppriktighet att prfva,
        Kom Herren en gng i en torftig skepnad
        Fr Sankt Jodocos' drr och bad om brd.

        "Gif honom, gode munsknk!" sad' Jodocos.
        Men denne sade: "Blott ett brd r frigt
        Fr dig, fr mig och fr vr trogna hund."

        "Gif!" sade priorn, "Gud skall oss ej glmma."
        D tog hans munsknk knifven, mtte ut
        Med noggrann flit och skar sitt ena brd
        1 fyra lika delar. En han rckte
        t tiggaren och talte mulen s:
        "Fr dig, fr mig, fr priorn och fr hunden."
        Jodocos log, och tiggarn gick sin vg.

        En stund, och till sitt skick n mera torftig
        Kom Herren ter och begrde brd.
        "Gif", sad' Jodocos, "gif min del t honom,
        Rd finner Herren nog." Och tjnarn gaf.

        En stund, och Herren kom fr tredje gngen,
        n mer frhungrad, och begrde brd.
        "Gif", sad' Jodocos, gif din del t honom,
        Rd finner Herren nog." Och tjnarn gaf.

        En stund, och blind, lam, naken syntes Herren
        Fr fjrde gngen n och tiggde brd.
        "Gif", sad' Jodocos, honom hundens del;
        Rd finner Herren, han, som korpar mttar."
        Och tjnarn gaf, och tiggarn gick sin vg.
        Och se, en rst blef spord: "Stor r din tro,
        Du dle son utaf din mstare,
        Och som du tror, s skall dig vederfaras."

        Till fnstret trdde tjnaren, och se,
        D hamnade i nejden fyra skepp,
        Med frukter lastade och brd och olja.
        Glad skyndade till stranden tjnarn d,
        Fann inga mnniskor p skeppen, sg
        En snhvit flagga blott fr vinden fladdra
        Och dessa ord p den i guldskrift: "Jag,
        Som korpar mttar, snder fyra skepp
        t priorn, som i dag mig fyrfaldt mttat,
        Ett honom, ett hans munsknk, ett hans hund,
        Det fjrde rnar sndarn sina arma."




DEN GAMLE TRDGRDSMSTARENS BREF



Frsta brefvet.


D. 2O juni --36.

Medan min gamle tjnare vattnar blomsterparterren och kammar masken af
frukttrden, begagnar jag den vackra aftonstunden fr att efter min
herres nskan och min rliga vana skrifva ngra rader med hlsningar
frn oss och trdgrden. Jag sger n en gng, hvad jag frut sagt, att
jag icke frstr, hvarfre min herre ofta skrifver mig till med nskan
att f svar, d allt, hvad jag har att bertta, rr en liten flck, som
jag med svett och krlek upptagit, och tre, fyra afskilda personer,
hvilkas lif frflyter inom den utan stora frndringar och skiften, som
kunde vara njsamma att hra. Dock har jag fattat frtroende fr er, min
herre, alltsedan er korta vistelse hos mig, d jag ofta sg i edra
gon, att mina blommor voro er kra, och jag r viss, att ngot band
knyter oss vid hvarandra. Jag vill d ter brja utan bryderi och fr
blott be er urskta, om min fgnad, fver hvarje ringa sak inom min
vrld narrar mig, att blifva fr vidlyftig och trtta.

Gud ske lof, p tjugu r eller nda sen ret frrn jag blef min egen
har jag ej sett en vackrare vr n denna. April var vl stormig och
regnig, och maj hade med kld, s att jag till och med ndgades tcka
drifbnkarne midt om dagen; men s ndrades ter vdret mot slutet af
mnaden, och det r frunderligt att se, huru allt nu trifves och
hinner framt.

Nu vore det tid att beska oss fr er, som lskar vren och det, som r
i sin vxt. Nu st mina parker hr och alla holmar och strnder kring
sjn grna. Tulpanerna hafva lnge blomstrat, likas narcisserna.
ppel- och prontrden hvitna af blommor, och kring allt detta binda sig
ssom bla blten syrenhckarne. -- Hvarfr skulle jag ej hylla
syrenerna? De taga fr mycket rum, sger ni, och gifva ingen frukt! Det
mrkes, att sommaren var lngre hunnen, d ni var hr. Kom nu, s skall
ni sga annat. Fr min del lskar jag dem frn barndomen. Deras friskhet
fgnar mig, och deras fgring blomningstiden r en frukt fr min sjl.
Men lt oss lmna vra olika tankar i sitt vrde, Jag vill nu hellre
nmna ngra ord om de anordningar jag gjort, sedan ni var hr, till
en del efter edra egna rd och lutkast. Jag r vl icke mycket bjd
fr frndringar, men dels har jag velat gra er ett nje, dels hafva
omstndigheter, dem jag lngre fram skall antyda, tvungit mig att g
ifrn mina vanor.

Vet ni, att ert utkast till det lilla templet p krsbrsholmen tar sig
frtrffligt ut i utfrandet, i synnerhet frn Rosas fnster, hvarifrn
man genom hela lngden af poppelalln ser det hja sig som en stor
nckblomma ur sjn. Jag blef mer och mer belten med er, ju lngre
arbetet framskred. En vacker brjan r gjord med vidgandet af utrymmet
fr kksvxterne, s att jag nu kunnat intaga fr fruktplanteringarna
hela trakten frn den gamla krsbrsskogen till sjn. Ymparne lofva
godt, om jag blott frmr hlla masken borta. Min gamle Anders har de
sista dagarne ftt ha bestyret hrmed. nnu visar blott hr och dr ett
hrjadt blad eller en hoprullad lfknippe, men jag minns med fasa de
r, d midt under blomningens och fullhetens tid frdelsen kom och
hrjade grnskan och glansen, fverdrog med hvit svepning de afkldda
kvistarna och lt trden frsofva sina sknaste dagar och ssom stela
vinterspken bortskrmma all gldje af sommarn. Jag drjer ogrna med
minnet hrvid, ty af allt i naturen r mig intet s frfrligt som
synen af lefvande, oskyldiga vsendens lngsamma aftyning och
frtidiga dd fr den frtande tanden af en mask, som de sjlfve
medvetslst skydda och nra. Ack hvad vore vl lifvet utan krlek till
sitt stoft, hvad r vl plantan, om den icke ftt och gladt br sina
frgngliga blommor, och blad?

Den tcka lfsaln af alar, som ni inredde vid stranden, dit jag nu
strckt fruktplanteringen, -- jag glmde att sga er det -- har jag ej
haft hjrta att rubba. Den str nnu midtibland ppel- och prontrn som
ett krt minne af er. Rosa syr ibland dr inne och bermmer anblicken af
den hga kullen och kyrkan p andra sidan om sjn. Fr min del tycker
jag mindre om detta stlle, fr det svra stengrundet dr utanfr, och
det bestndiga skrlet af msar, som alltid ro vana att vistas dr.
Det r frunderligt, huru ltt jag strs af minsta oljud. Kanske kommer
denna min otlighet draf, att jag lefver hela min tid bland dessa
fromma och tysta vsenden, hvilkas hgsta skrl r en sakta hviskning,
d vinden rr deras sviktande grenar och blad.

Vet ni, min herre, ibland ledsamheter, fr hvilka icke en gng vi hr
ro frikallade, hnde oss fr ngra dagar sedan en af srdeles
mrkvrdighet. Det hade varit klart hela morgonen, och vdret var
vackert, utom det att luften var ovanligt kvalmig. Lngre in p
frmiddagen brjade moln samla sig och ska hras. Snart mrknade
himlahvalfvet helt och hllet, flere strtskurar fljde hvarandra, och
ljungeldarne blefvo ttare, verkeligen sllsynt tta. Vi suto just och
to vr frukost, jag och Rosa, d den gamle tjnaren kom in. Jag
frgter aldrig hans frstrda utseende. Han hade, ssom jag sedan
hrde, lnge envisats med att tcka melonbnkarne och, d regnet blef
vldsammare, skt skygd under en af de strre rnnarna vid udden. Hvad
skydd skulle dock den kunna ge mot ett sdant ovder? Hans gamla
halmhatt hngde som en vtduk i hans hand, d han kom in, sommarrocken
slt sig som ett klblad till hans lemmar, hret lg spridt och drypande
kring anletet, och hans hlsning bestod i ett pustande utan ord. De
frsta gonblicken kunde jag ej lta bli att le, men detta frtrnade
honom s, att han fick sin tunga ls.

"Ja, ja", sade han, "det r ltt att skratta, men nu r det slut!"

"N, min vn", sade jag och hll mig allvarsam, "tag blott torra klder
p dig, s kommer du vl i skick igen."

"Hvem bryr sig om mig?" infll han med stigande frtrytelse; "jag sger,
att det r slut med mamsell Rosa, Gud hjlpe mig, gamle man! Ja, dr
sitter hon nu ung och rd, men nsta r r det vl annorlunda."

"Hvad r detta fr en spdom, Anders", sade jag och steg opp, "hvad
fattas dig?"

Och nu kom han ndteligen fram med saken. skan hade slagit ned p Rosas
alm, det skna trdet, som ni minns stod just vid hrnet af byggningen
till vnster, d man kom in frn landsidan, hade splittrat snder
grenarne och brckt stammen vid roten. Ni kan frestlla er min
ledsnad. Det hade verkeligen ngonting ovanligt med sig, detta trd. S
ungt nnu, och nd s yppigt! Stammen s rak och hg, och kronan
sen -- kommer ni ihg, att vi just anmrkte, hur regelbundet den fyllde
sig? Anders har jag skt trsta, s godt jag kunnat. Han tycks
sannerligen vara mera bekymrad fver Rosa n fver trdet, Rosa
sjlf skmtar ofta med honom fver hans lustiga frskrckelse; men den
gamle mannen skakar nnu alltid betnksamt p hufvudet, s ofta det
blir frga hrom. Det r skada, att han utsatt en s lng tid fr sin
spdom, ty nu kommer han vl att nda in p nsta sommar frbli vid sin
villfarelse.

Men nnu en ledsamhet. Jag ser snart ingen annan utvg n att flytta
planket, som skiljer min lilla half frn den friga vrlden, lngre in
mot sidan af nset, emedan den stora vgen, som nu lper ttt frbi det
p landsidan, str mig med sitt damm och sin stndiga oro. Jag vet icke,
men jag tycker, att de resandes antal kas r frn r. Hvar morgon r
jag tvungen att damma och ansa vxterne i trakten af staketet och fr
lof att uppehlla mig p detta stlle lngre n p ngot annat i
trdgrden. Ofta hnder det d, att en obekant hejdar hstarna, d han
blir mig varse, och begr att f stiga in och bese mina anlggningar;
och ehuru jag grna unnar hvar och en det ringa nje, han kan hafva af
dem, ro mig dock dessa besk ej sllan olgliga. Detta r likvl icke,
hvad som mest besvrar mig. Lngt mera strande r mig anblicken af
ngra bland mina grannar, hvilka dageligen, just p morgonstunderna,
gra sina promenader hr frbi. Jag vore frestad att tro, att samma
mask, som de senare ren skonat frukttrden, nu flyttat sig fver p
mnniskorna. Min herre, hr lefver en sekt af gudaktiga, tysta, hemska
varelser, som rkna det fr sin seger att frkasta jordlifvets frjder
och som betalat, hvad de anse fr sin hgre skatt, med kindernas
daggfrg och gats eld. Hvilket ombyte att frn mina friska, glada
blommor se ut p dem! Jag kommer stndigt frn sdana mten med en
nedslagenhet, en tryckande knsla, som fljer mig hela dagen, och
ofrivilligt hvilar jag med min tanke p det bekymmer, jag skulle knna,
om jag vore en dessa mnniskoblommors hgre broder och hade dem under
min vrd, ssom jag hr har stoftblommorna i min trdgrd.

Och nu slutar jag mitt lnga bref med de varmaste hlsningar frn Rosa.
Hon ber frga, huru blomsterlkarna, som hon senast snde till er
dotter, vilja trifvas och g. Till hsten lofvar hon ett parti andra.
Kanske gr hon dem d sllskap sjlf, om ni tillter. Hon behfver se
sig litet omkring i vrlden; hon r redan sexton r. O, min herre, hon
var ett barn blott, d ni var hr; nu r hon fullvuxen, och hvarfr
skulle jag frukta att med gldje sga, huru skn hon r? Hvad har jag
dock sjlf kunnat utrtta till hennes bildning, jag hr i mitt dammiga
frklde, med hnderna mrka af stoft och hufvudet fullt af bekymmer fr
mina rter och trn? Hennes mor har lnge hvilat i grafven, och jag har
blott kunnat se hennes tillvxt och gldjas. Sjlf har hon vuxit upp
utan ledning af en mnsklig hand, med den bla himmelen till far och
hemmets lugna blomstervrld till moder. Jag vet ej, hvarfre jag med
sdan krlek drjer vid tanken p henne nu. Kanske ker saknaden min
svaghet fr henne, ty fr nrvarande r hon sedan ngra dagar borta
hemifrn. Hon kommer nu att vistas oafbrutet hos en slktinge, till dess
hon blifvit frberedd till sin frsta nattvardsgng. Efter tre veckor
vntar jag henne tillbaka. --

Jag kan ej utan blygsel lsa igenom mitt lnga bref, som s litet
innehller. Frlt er gamla vn, min herre, han ger s godt han har och
ursktar sig drmed, att han uppfyller er egen begran. Frblifver etc.



Andra brefvet.


D. 16 aug. --36.

Jag har sett dem, sett dem med ngslan, kanske med en dyster aning. Jag
har sett dem, dessa mrka skepnader med frgls hy och halfslckta gon.
O, min herre, tysta skmoln hafva lnge vandrat frbi randen af min
fristad; nu har en skstrle brutit fram ur dem, och min lefnads bsta
lycka r trffad och bruten. Kanske fr alltid? -- Jag -- hoppas nnu.

Det var en morgon. Rosa var hemkommen dagen frut. Morgonen r min
gldje. Jag var oppe med solen, arbetet gick med fart, och mitt sinne
bar ssom blomstren sin morgondagg nnu. Har ni mrkt, hur man r till
mods, herre, d ens hjrta liksom biet tar blott honing ur allt?

Jag hade agat ngra ympar och kom till alhcken vid stranden; d satt
Rosa dr.

"Rosa, se Rosa!" sade jag. Hon steg upp och hlsade god morgon. Jag
ville fgna henne med en sysselsttning. "Kom, Rosa", sade jag, "vi
skola vattna blomsterparterren; det ser ut att bli en varm dag." Jag
ville g i detsamma, men jag mrkte, att Rosa drjde. D jag vnde mig
om, mtte mitt ga hennes. En outsglig mhet lg i hennes blick, mulen,
skrmmande, plgsam, ty den mildrades ej af gldje nu. Men vra gon
drjde lnge i hvarandra, och jag sg, ryste och teg. D brjade
_hennes_ kmpa mot grt, och trarne segrade och brto sina dammar, och
hon fll mig om halsen, och jag hrde henne sucka: "O, min far, min far,
att ni nd skall vara s frlorad!"

En ljungeld af aning genomfor mig, men jag kufvade mig sjlf och
frskte att vara lugn. "Du r sjuk, mitt goda barn", sade jag, "kom,
jag vill ledsaga dig in att hvila!"

Men Rosa tog ett steg tillbaka. "Sjuk?" sade hon, med en ton emellan
stolthet och sorg, "jag har varit sjuk, men blifvit frisk ter. Jag har
som ni begrafvit mitt bttre lif i ett stoft, som skimrar i dag och
frsvinner i morgon; nu har jag lrt att lefva ett lif, som inga skiften
knner. Min far, har ni ngonsin tnkt p Gud?"

Jag sg, hvad jag frlorat, min sjl frmrkades, och jag blef vred.
"Gm dig fr dagen, maskstungna blomma", sade jag, "du andas smitta
fver mina oskyldiga barn och skrmmer morgonens nglar frn parken."
Jag hann ej bli mild, innan Rosa lydde och gick. Men d hon skred
frbi, sg jag henne gripa mig med en blick, ssom om hon velat rycka
mig in i sitt hjrta. Hon gick sakta den lnga gngen utfre och
frsvann bakom poppelhckarne. D bjde jag kn, begrde mitt barn
tillbaka af Gud och grt. Min herre, friden kom ter och saktmodet, och
jag fljde Rosas spr. D jag hunnit drren till hennes kammare, hrde
jag hennes rst. Det var rsten af en bedjande, men den var lg, och
en flkt susade i almens krona vid trappan. En stund frgick, vinden
hll andan, och jag hrde ord: "Han, han kan blifva dig ett verktyg; jag
r blott en svag kvinna. Tag honom upp i ditt ljus, om du ock skall
kasta mig i min natt tillbaka."

Mitt hjrta ville smlta af krlek och sorg. Jag ppnade drren tyst,
helt tyst, och steg in. Rosa hade mrkt det, och hon kom mot mig, leende
som en ngel. "Jag har bedt fr dig, min far", voro hennes ord, "och jag

har blifvit bnhrd, ty du kommer in till mig och r mild." Jag slt
henne i min famn och kysste hennes panna. Men jag ville icke stra oss med
ord, utan teg och gick ter ut till mitt arbete att ska trst.

Middagstimmen trffades vi som vanligt. Vid bordet frekom ej ett ord
om morgonupptrdet. Jag ville undvika och glmma. Rosa talte mycket om
sin slktinge och sin vistelse hos henne; med hvilken mhet hon blifvit
bemtt, huru mycket hon ftt lra af henne och de dla mnniskor, som
hon hos henne sett och lrt knna, huru viktigt det vore fven fr mig
-- hr tystnade hon och fullfljde icke sin mening. Ve, ve, min herre,
att jag s litet sett utt frn min blomstergrd och s litet lrt knna
mnniskorna och vrlden! Ni frstr allt. Jag skickade min blomma bort
fr att uppammas i ljus, och man har planterat henne i eld. Ingen
vldsamhet likvl; jag kufvade mig, och Rosas ord fingo ingen tydning.
Hela den friga tiden var hon stillare och log stundom ett leende, som
pminte mig om frr. Men midtibland de ljusa skiftningarna i hennes
anlete sg jag nu fr frsta gngen ett drag, som blott sllan
bortblandades och aldrig frsvann, ett drag af lidande och frvissning,
likt den frsta skugga, som mulnar p den hvita liljans blad och ej en
gng i skimret af solstrlar upphr att frrda, att blomningen nr sitt
slut.

P eftermiddagen sg jag icke Rosa, men mot kvllen lt jag kalla henne
ned i trdgrden. Hon kom, jag tog henne vid min arm, och vi spatserade
i allerna, till det mesta tigande. Vl var det min afsikt att tala, men
aftonen var fr skn och mitt hjrta fr fullt. Slutligt kommo vi ned
till stranden. Fr ett r sedan hade jag en dylik kvll sttt med Rosa
p samma stlle. Allt var lika som d; blott hon -- -- men jag sg fven
nu p hennes anlet en blink af gldje, d hon kom ut frn den skymda
gngen, och den stora, klara sjn med dess strnder och holmar och den
sjunkande solen och det gyllne himlahvalfvet ppnade sig fr hennes
anblick. "Det var hr", sade jag t Rosa, "du en gng gjorde mig en
frga, som nnu gr mig glad, fast mycket frndrat sig."

"Hvad frgte jag d?" sade hon och sg mig an med frundran.

"Litet, ganska litet; det var knappt en frga, det var en suck, en kort
bn. Men du hvilade hr efter att hela dagen hafva sysslat med blomstren
i trdgrden. Sjlf satt jag nra intill och sg n p nejden och n p
dig, ty ni liknade hvarandra d mera n nu, och likheten gjorde mig
lycklig. Nr d hvarje flkt lagt sig, och sjn speglade jorden och
skyn, och skyn som en spegel terstrlade jordens alla blomsterfrger,
och solen i famnen af sitt ljus omslt allt detta, d log du och frgte

mig, hvilkendera var vackrare, jorden eller himmelen. Det var din
himmelska och oskyldiga frga, mitt barn, och jag minns den n." -- Jag
var rrd och trodde mig hafva trffat Rosas hjrta; men hon tog min hand
och sade lugnt: "De voro mina ord i smnen, min far, glm dem, sedan jag
vaknat."

nnu en gng brt jag tystnaden och fortfor: "Icke ord 1 smnen; Rosa; en
lofsng var det, sdan som nglar sjunga, ty nglars gudstjnst r en
gldje fver ngonting sknt och sant. D kunde din knsla fatta
sknheten nnu, och sanningen lg klar fr dina gon, ty den strlade
emot dig frn skaparens hela vrld, och jorden var dig d ljuf ssom
himmelen. Hvad ger du nu i stllet fr hvad du frlorat och
frskjutit?" --

Men mitt barn svarade mig med den bittra frgan: "Fr sknheten af en
fallen jord och fr sanningen af ett frgngligt grus?" --

"Fr friden i din sjl", fortfor jag utan hftighet, "fr oskulden i
ditt bjrta och fr krleken till en mild natur?"

"Sorgen", sade hon, "fver hvad jag d var, och hoppet att dock icke
blifva frtappad."

"Sg", fortfor jag och uppflammade, "skenbilden af en afgud; som din
egen tanke fostrat, som frtrampat blomningen af din ungdom och spklik
visar p din framtid ssom p en graf, en afgud, som pekar p den Eviges
ljusa vrld, hans grnskande jord, hans milda himmel, p allt hvad som
r heligt och dyrt, dina egna blomsterlemmar, ditt hjrtas frid och din
faders gra hjssa, och, sger hotande och kulen: Se, allt detta r
intet, frneka, frkasta, frakta det, om du vill tillhra mig, mig,
fr hvilken det, som glder, lskar, andas, lefver, r en fasa och
hvars rike r den eviga tomheten, dr intet vsende lifvar sitt stoft,
ingen kraft jublar i seger, ingen svaghet grter i krlekens nd."

Jag talte med eld, ty sanningen tnde sig till lga i min sjl, och mitt
barn gick vilse i natten och skulle lysas tillbaka. O, min bste, hvad
skulle jag fretaga? Rosa grt och bad frltelsens Herre icke hra mina
ord. --

Aldrig har det kostat mig mer att segra fver mig sjlf, n det kostade
mig d. Krleken bistod mig, och jag behll segern. Jag kufvade min

vrede
-- nej, icke min vrede--min frtviflan och sanningens klarhet kom
fridsamt tillbaka i min sjl.

Vid foten af det trd, i hvars skugga vi stodo, vxte i sin oskuld en
skn, spd, hvit lilja, nyss utflyttad ur sitt drifhus fr att ammas af
den friska sommarvrmen och i frihet genomblomstra sitt lif. Blott en
dag hade den skna blomman skdat fram ur sin knopp, och fver sitt
anlete bar hon nnu detta skimmer, som tyckes tveka, om det skall hra
till jorden eller himmelen, och som gr det omjligt fr gat att
bestmma, hvar bladet upphr och hvar frgen, daggen, luften, ljuset
tager vid. Jag offrade henne fr mitt barn, ryckte henne opp ur mullen
och skuggan, bortblste stoftet frn hennes rot och fste henne p en
kvist af trdet, med den veka kronan vnd mot solens ohejdade strlar.
Jag tog Rosas arm, vi gjorde tysta en vandring kring parken och kommo
till vrt frra stlle tillbaka.

Blomman hade brjat gulna redan; borta var den skna glansen frn hennes
hy, och bladen lgo vissnade i solens ljus. "Se", sade jag t Rosa, "nyss
vxte denna blomma lgt och strckte sin rot ned i jorden. Och skuggan
hljde hennes lif, och stoftet rrde hennes stoft; men bar hon ej mera
af himmelen i sitt vsende d, n hon nu br, och var hon icke min

gldje d, i stllet fr att hon nu r min sorg? Om hon nu med egen makt
lsryckt sig frn den plats, min krlek anvist henne, och fr att snart
renas till idel skrhet skilt sig frn gruset och lyftat sig opp i
solens eld, skulle jag drfre lska henne? Skulle jag icke sga: D,
fvitska blomma, ty du kan icke lefva s!"

"Att d", sade Rosa leende, "r det ett ondt att d?"

"Att d", sade jag, "r att fdas till lif, att d r ock att fdas till
frstring. O, min Rosa, att d ssom denna lilja i gr dog knopplifvets
dd fr att i dag utbreda sin silfverhvita krona, det r att d fr att
lefva i rikare fgring och gldjas i en ljusare vrld. En sdan dd
dog liljan, d hon brt sitt fngelse, och hon dog den icke drfre, att
hon vissnat i sin knopp, utan drfre, att hon i sitt dunkla hem frisk
och trogen vrdat sina blad, tills naturen fann dem mogna att mta
dagen. S dr den, som dr fr att lefva. Han brdstrtar icke ur sin
knopp, utan han fyller den med sknhet och lif, och sedan bortkastar
han icke sina blad, utan han utbreder dem i gldje och ljus."

S talte jag. En stund frflt i tystnad. Allt var lugnt, hgtidligt,
vntande. Jag hoppades. -- Det r rysligt, min herre, och jag fasar fr
att nmna det. Mitt barn besvor mitt fadershjrta att icke frfra
hennes svaga, vrnlsa sjl.

Dagar, veckor hafva frflutit, sedan detta upptrde. Rosa vissnar. Mer
och mer klar blir mig nu den lra, hvars gift hon insupit, denna varma
hjrtans mrdande frvillelse att frsm saktmodets frid och att
frbrnna sig sjlfva fr att icke kunna klappa i svaghet mer. r det d
icke i svaghet och stoft all hrlighet frklarar sig och lefver, ssom
solen lefver med tusen frger i plantornas frgngliga tt? Hvarfr d
frstra en boning, dr hrligheten kan lefva i glans och frid? Det r
oddlighetens lif de ska, och de kalla sitt jordiska lif en dd. O,
min herre, nr har ni vntat blomning af en vxt, som vissnat i sitt
fr? Ni tror p en oddlighet! r det drfre, att jorden r s mrk och
lifvet hr ett intet? Nej, nej, drfr vntar jag en himmelsk vrld, ett
hgre lif, att denna jord r s skn, detta lif, oaktadt sina sorger, s
heligt och s ljuft.

Jag slutar nu: Hvad skall jag hoppas fr mitt barn? Har ni ett rd att
ge, s drj ej. Hsten kommer, och frukterna mogna, har jag sett i
frbigende. Skicka mig en bok, hvari man tnkt med frid p ngot grand
af det underbara lifvet. Farvl!



Tredje brefvet


D. 20 juni --37.

Min herre, jag skickar er hr en dagbok, frd under Rosas sjukdom. Ett
och annat fragment ur mina anteckningar torde lta en ana de frhllanden,
som gt rum och dem jag icke nu kan ter upprepa.

-- -- Den 1 januari --37. Falska, blinda lra, att frkasta oskuldens
jordiska gldje! Hvad r d denna gldje annat n njutningen af det
himmelska, som genomstrmmar allt? Gift! Nr dricker biet gift! --

Gif mitt ga ljus, att jag m kunna betrakta mnskligheten ssom jag
betraktar ett anlete, och visa mig ett enda drag, som icke kufvas af
oskuldens vlde och kar dess lefvande behag. O, talande bilder af det
stora med edra frger och skuggor, o, mina fraktade blommor, af er har
jag dock lrt, att lifvet skapar sin sknhet af mrker och ljus. --

Fullkomlighet. Ffngt sger man: Det fullkomliga skall blifva.
Fullkomlighet finnes i hvarje punkt af tiden, och till denna
fullkomlighet hr sjlfva det ofullkomliga ga, som icke ser den.

Den 7 februari. Midnatt. Rosa vakar. P den hvita drifvan ser jag skenet
af ljus frn hennes fnster. Sjlf har jag tndt min lampa i brist af smn.
O, strlar p drifvan, vittnen om en ljus klla, ur hvilken I utgtt, i

er har jag under natten lskat att se bilder af mnskligheten, denna heliga
strlflod frn Gud. Rosa, mitt frvillade barn, klandra ej strlen,
drfre att den gtt s lngt bort frn ljuset; ju klarare den r, desto
lngre hinner den och ju lngre den hinner, ett desto klarare ursprung
rjer den. Lt oss strla hr af krlek och tro, s skall natten omkring
blifva dag, lt oss icke bfvande kasta oss in i vr klla tillbaka, det r
att neka henne att ga strlar, det r att neka henne att vara ljus.

Den 17 mars. Frsta vrdag. Solen tertar sitt vlde. Luften r
genomandad af lif, den har vaknat ur sin dunkla vintersmn, och snart
skall jorden vakna. Rosa har lmnat sitt rum fr frsta gngen sedan
lnge. Hon har sutit en stund p trappan, hrt sparfven kvittra och sett
de tindrande dropparna falla frn taket. Jag sg hennes blick strla,
jag hrde henne andas med djupa, trstande drag, och jag tror, att hon
en minut skte Gud fven i hans morgonglada vrld. O, sjlfva frjden,
som lyfter andras sinne mot skyn, r fr tung fr hennes, den minsta
dryck ur naturens hlsobgare upplser hennes vsende. Mattad, nstan
vanmktig, har hon blifvit terfrd p sitt rum. Huru skall allt detta
slutas?

Den 17 april. Blommor redan! Ett glas med sippor str p Rosas bord.
Frunderligt, ju mer hon vissnar sjlf, desto mer tycks hon ter brja
lska friskheten och lifvet. r det afskedsstunden, som nalkas och gr
det frsmdda dyrbart igen?

Den 25 april. Fjrden r ppen, isen borta. I solgngen syntes en tropp
svanor glnsa p den klara sjn. De hafva redan lyftat sina vingar och
flyttat. Det sknaste blir icke vr hvardagsgst, det sknaste r en
resande, som blott besker.

Den 1 maj... Hon vill hn, hon vill skiljas. Hvad sker hon? Hvart skall
hon fly? Under jorden bortom, som, fver vrldars vrldar, hvad skall
hon finna annat, n hvad hon frskjutit hr: en skapelse och en Gud?
gde jag konstens gfva, skulle jag sitta vid en sjukbdd och mla fr
den dende ljufva minnen. Jag skulle visa honom jorden i sitt
helgonskimmer, jag skulle lta rets vxlande tider kretsa i sknhet
frbi hans ga, jag skulle terkalla i hans inbillning hans barndoms,
hans ungdoms, hans mannalders frjder, alla de blickar af krlek, han
mtt, alla de segrar, han sett det goda vinna, och s skapa kring honom
en sommarvrld af ord. I den skulle han slumra in, ssom man somnar en
molnfri sommarkvll, glad: af den dag, som varit, och vntande en
morgon med sol och gldje.

Den 28 maj. Att komma hit, att trnga sig till hennes bdd fr att
trsta! Bort, bort, mrka spken, jag knner er trst! -- Det dlaste,
sannaste, heligaste r i frledarens hand medlet. Icke genom det onda,
genom det bsta snrjes hjrtat. Jag vill teckna en af vgarne; de ro
tusende: I hyddan rr sig bland frldrar och syskon den oskyldiga
flickan och minnes under glada mdor endast dem. S frsvinner dagen,
och kvllen kommer, och fver den stilla nejden uppg stjrnor i glans.
En ny vrld, full af andakt och frid, mognar dr ute. D nalkas
frledaren. Kom, oskyldiga, sger han, att du icke m begrafvas i dina
sm omsorgers stoft, utan lra dig lefva ett hgre lif. Och hon fljer,
och d hon trder ut ur hyddan, hjer sig mnen fver bergen och gr
hennes bygd dubbelt skn. Hennes sinnen stmmas, hennes hjrta vidgar
sig af frjd. Se, sger hennes ledsagare, r icke detta vrdt en blick?
Och hon ser, att han talar sant. D gr han sin rst djupare och
bestraffar hennes forna kld, att hon frsofvit sin andakt, att hon icke
ofta skt en stund, herrlig ssom den, hon skdar nu. Hon skrmmes, ty
hennes hjrta r fullt af tjusning, och hon ser, hvad hon frsakat. Och
det lif, du nu lefver, hviskar frledaren, och de knslor, af hvilka du
genomstrmmas, hvem delar dem? Hj ditt ga och se, om bland tusende
varelser, son omgifva oss, ngon enda lyfter sig upp ur sitt hvardagslif
fr att Iefva ssom vi. Ser du ngon enda vid vr sida? Och hon blickar
omkring sig och ser ingen. D mrknar fr henne jorden, och
mnskligheten blir fr henne en bljande ocean utan sjl, och hon faller
till frledarens brst och sger: Vi st p en klippa i hafvet, fvergif
mig icke, jag r ensam, om jag icke ger dig! -- Fvitska! Hvarfr sade
du icke: Ja, den vrld, du ppnat fr mig, r helig och skn, men min
hydda r fven en helig vrld, mina syskons gon ro fven klara, ljufva
stjrnor, och i mina frldrars famn lefver jag rikt ssom hr; lr mig
att lska, icke att frakta! -- --

Den 1 juni. Hela dagen blott om sin mor! Med strlande gon,
genomskinlig, nstan frklarad, blott om sin mor! Hon var dock ett
barn, ett spdt barn nr hon miste en dyra, och dock minns hon allt.
"Var hon icke sdan? Gick hon icke fridsam och lugn bland dina blommor,
sktte dem och sktte dig och mig? Frgor p frgor! O, hon minnes med
krlek sin mor, och hon gldes t att hon lefvat, som hon lefde. Hon r
rddad! Vgar jag tro, att hon -- -- Jag kallas in till henne -- --

Tlamod, frsakelse, hopp! Vi trffas ju ter!

       *       *       *       *       *

P.S. Tillstndet hr ser ni af medfljande annons, den jag ber er
hafva godheten lta infra i ngon tidning.

Hon hvilar nu p andra sidan sjn. Den klara fjrden, som frut varit
min fgnad, r nu en svart, dyster graf, fver hvilken mitt ga sllan
vgar snda en blick.

Dagarna ro trga och enformiga. P skymningen fr jag vnta nstan frn
midnatt till midnatt, det r rstidens skuld, och med skymningen kommer
icke alltid smnen.

Sedan ett r tillbaka har jag mer och mer mrkt, att jag blir gammal,
och med ren aftaga krafterna, min herre, och med krafterna lynnet, det
r s naturens gng.

Min gamle tjnare ldras liksom jag. Fr ett par dagar sedan kom jag i
trdgrden. Han vattnade parterren, men utan omsorg, vrdslst, vresigt,
s att han till och med sttte blommorna med kannan. Jag frebrdde
honom det. "Nvl", sade han, "fr hvem vrda vi dem?" Den gamle mannen
brjade grta bittert, och jag lmnade honom och gick bort.

Knner ni ngon god, vrnls flicka om sjutton r, som ville ga en far?
Likheten! I ungdomen likna mnniskorna hvarandra, den ena flickan har
alltid ngot af den andras sjl.

Frlt, min herre, att mitt bref blir kort. Det kostar mig mycket att
hlla mina tankar tillsamman. -- nnu en gng: fr ert deltagande hjrta
medsnder jag min dagbok, hvari jag antecknat ett och annat under
senaste tid. D den tersndes, vntar jag ett vlkommet bref. Farvl!




FSTNINGSFNGARNE

Skizz


Vid en nordlig vik af Saimen ligger den lilla staden Nyslott och nra
drinvid, p andra sidan af ett smalt sund, en urldrig fstning med
hga murar och ngra runda torn. I fredliga tider har denna fasta plats
begagnats ssom fngelse fr brottslingar, dubbelt sorglig fr de
olycklige bde genom sin egen dysterhet och sina omgifningars sknhet.
Huru mngen lngtansfull blick mste icke frn dessa grafvar fr
lefvande hafva svfvat ut fver Saimens solbelysta vgor, blott fr
att lta ett frvildadt eller brutet hjrta s mycket lifligare knna
bitterheten af fngelsets kvalm och bojans tyngd.

I ett af dessa torn, i ett rum, hvarest tolf till femton fngar suto
insprrade, intrffade under en sommarkvll, just d den nedgende
solen brjade kasta sina strlar in genom det trnga fnstret, ett
frhllande, som p detta stlle var ovanligt. Allt sjlfsvldigt sorl
hade nmligen upphrt fr en stund. De fleste af invnarne i den trnga
cellen lyssnade uppmrksamt p en sjuttonrig yngling, som beskref sina
den, och hos de f frige, som nnu trngde sina bleka anleten mot
gallren i det ppna fnstret och icke fngslats af berttelsen, terhll
aftonens sknhet och kanske sorgen, vckt af denna, hvarje utbrott af
vildare sinnesrrelser.

Besynnerligt nog hade denna stillhet intrffat tvrtemot hvad man frn
brjan afsett.

Frhllandet var sdant: man hade rnat tillstlla en af de vanliga
aftonlekarne, en juridisk rannsakning, och i denna afsikt infr en
grhrig gubbe, som, fastsmidd vid vggen, fr sin stndiga och
gravitetiska sittning ftt namn af lagman, framfrt den unga gossen.
Processen fortgick. I brjan var allt yra och frhrdelse. Sjlfva
ynglingen, ehuru nyss hktad, hade redan hunnit bli tillrckligt infvad
i stllets ton fr att upptrda med behrigt iakttagande af det fr
tillfllet skickliga. Men d han, p den vrde domarens anmaning att
uppriktigt beknna allt och slunda gra sig vrd lagens mildhet,
frskt hopsmida en historie om sina fventyr, hade han svikits af
uppfinningsgfvan och smningom tagit sin tillflykt till verkligheten
fr att erstta det bristande i dikten. Denna verklighet var dock fr
mycket sorglig. terkallad i minnet, fngade den smningom ynglingens
hela tanke, och af lek blef allvar. P sjlfva de vilda hrarene
verkade den frndring, gossens vsende undergick, och de blefvo
uppmrksamma. Kanske fanns ngon bland dem, hvars hjrta fr en stund
veknade som hans.

"Och du bar d tio r?" frgade domaren vid en punkt i ynglingens
berttelse.

"Jag var d tio r och vallade min morfaders kor p stranden gentemot
Pungaharju s."

"Fick gossen lra ngra dygder i lroldern?" sporde vidare den gamle
med ljlig viktighet och vckte nnu en kor af skratt.

Men den unge svarade drmmande: "Jag lrde mig simma som en and, och d
jag flt fver den klara sjn, lmnade jag kreaturen p stranden, sam
till sen och sprang dr, naken som ett vilddjur, under varma
sommardagar i solskenet."

Den gamle sg ned p sina kedjor, sg upp p de svarta vggarne. Ett
vansinnigt uttryck af smrta flg fver det nyss s pompsa anletet, och
hans tnder gnisslade ett gonblick mot hvarandra. Bilden af den nakna
gossen i sommarsolskenet p Pungaharju s hade fr mycket brnnande
strlat in i lifstidsfngens hjrta. Och s sade han: "Bertta, gosse,
hur du sprang dr vild."

Men denne fljde redan sin egen frestllning och fortfor: "D brjade
den mrke att visa sig." --

"Djfvulen?" frgade en mngd rster, och nyfikna gon fllo p
berttaren.

"En sgen gick i byn", sade denne, "att den gamle Metar-Johan ibland i
solgngen sett frn fjrden en gr man p hjden af sen. En stormig
afton flt metarens bt, tom och kullstjlpt, till stranden; d sades
det, att den mrke mannen gjort detta verk. Men jag var en vild unge,
hatade att lefva och fruktade intet: Tv gnger sprang jag undan, d
den mrke kom; men den tredje gngen blef jag kvar och bidde honom."

"Och hvad gjorde han t dig, d han fick tag p dig?"

"Han kysste min panna och grt. S gjorde han frst. Sedan sg han p
mig och frgade: 'Har du frrdt mig redan och talat ut, hvad du sett?'
Vet ndige herr lagman, hur han sg ut, d han sade detta? S var han
till utseende som Saimavesi en bl hstnatt, d mrker och stjrnor
ligga i djupet, frskrcklig och mild."

"Aktning fr rtten, gosse!" sade denne. "Stilla med bla ntter och
stjrnor i Saimadjupet; sdana ord passa icke hr."

"Men d jag sade honom", fortfor ynglingen, "att jag fr ingen vgade
yppa, att jag varit p sen, for mrkret bort frn djupet, och det blef
dager. Denna gng voro vi lnge tillsammans, ock sedan trffades vi
dageligen. Jag satt d p hjderna och sg fver vattnen, och han satt
nra invid och sg p mig, och hans ga var gladt och troget som en
hunds. Stundom gaf han mig silfver och lrde mig att om ntterna taga
mig hst och rida till staden. Ddan hmtade jag allehanda t honom
och mig. S led sommarn framt, och det blef en mrkare tid. En morgon,
d jag steg opp, hrde jag grdsfolket sga, att en man visat sig om
natten med eld vid vr stuga, men slckt elden och skyndat bort, d
hundarne brjat anfkta honom. Min morfder var gammal och nstan blind;
men han var nu vild af vrede fver den obekante mannen med elden. Han
kallade mig mordbrnnarunge och sparkade mig ut ur stugan till att
brja min vallgng. Denna dag kom jag sent p sen, emedan vattnet var
kallt och jag vntade, tills solen var hgt uppe. Men d jag trffade
den mrke, gingo vi lngs vgen p kammen af sen, tills milen brjade

fyllas och den tog slut. Ibland stannade vi en stund och sgo mellan
bjrkarna vid vgen och fver strandgranarnas toppar ut mot fjrdarna.
Och det var den mrkes nje att se, huru jag med en kastad sten ndde
lngt ut i vattnet p bda sidor om oss. Men d vi hunno ndan af sen,
satte den mrke sig ned p marken och tog min hand och ndgade mig att
sitta. Och d vi sutit en stund i tystnad, brjade hans gon strla,
och han frgade och sade: 'Vet du, barn, hur ett sinne r, som lskar?'

Men jag visste det icke, utan teg.

D utstrckte han handen och frde den lngsamt rundtomkring fver de
blanka sjarna. Men han sade:

'Sdant r det.'

Efter en stund for han fort: 'Ve, ve, ett sdant har du ej sett! En gng
lg du vid ett brst, dr du kunnat se det, men d var ditt ga skumt
nnu. Ve fver honom, som skilde dig frn brstet; hjlp mig, gosse, att
frbanna honom.' Och jag hjlpte och nmnde den, som jag var lrd att
frbanna. Ve min fader, sade jag, rfvaren, mrdaren, mordbrnnaren! D
tog den mrke mannen mig fver min nacke och ville kvfva mig med sin
hrda hand. 'Bed fr din fader", ropte han, "mrdaren, rfvaren,
mordbrnnaren.'

Jag blef skrmd, ndige herr lagman, och ville rymma undan men d reste
han sig opp, tog mig p sin arm och tryckte mig hrdt till sitt brst;
men detta var icke i vrede, och s vl har jag aldrig varit till i
vrlden, som jag var d. Nr jag slunda satt p hans arm, viste han
ter med handen ut mot nejderna och sade: 'Mer n detta har man rfvat
ifrn dig. Du har haft en moder, du som andra; hvar r hon? D vinter
blir, vissnar stranden och stelna sjarna, men en moders sinne hade

varit dig varmt in i dden.' Jag brjade grta. Det var frsta gngen,
som jag hrde en mnniskas milda ord. Och den mrke fortfor: 'Brd
har du ftt i vrlden, men icke krlek, och hugg och hrda ord, men
icke undervisning. Lrd har du blifvit att frbanna din fader och vrda
den, som krossat din moders hjrta. Vill du hmnas?' Ndige herr
lagman, kan jag nu sluta?"

"Trttnar du", sade den gamle med ett dsligt leende, "s hvila, och jag
vill hjlpa dig. Samma kvll flydde hmndeanden frn Pungaharju s af
fruktan att ertappas dr. Samma natt hyllade han p fasta landets
hgsta kulle och sg genom mrkret din morfars grd; och hans gon
tillsltos icke frr, n han sg den g upp i lgor."

"Och hvems verk var branden?" frgade ynglingen.

"Grden", sade den gamle, "tnde en tiorig gosse, som var en
mordbrnnares son."

"Ja, jag", sade ynglingen lugnt. Det blef en lng tystnad

"S var den rike blifven en tiggare", fortfor domaren, "hur han kom undan
elden, vet ingen."

"En vet det", ropade den unge fngen, "den, som glmd hmnden, d han
sg hans hvita hr."






ANMRKNINGAR.


[1] Frevarande uppsats stder sig frmst p Strmborgs "Biografiska
anteckningar" och C. G. Estlanders "Runebergs skaldskap", hvaraf hr och
dr fven enskilda uttryck ftt i framstllningen inflyta, ehuru i en
sammandragen form, som gjort ett citerande olmpligt.

[2] Belnt med mindre guldpenningen af Svenska akademien 1831.

[3] _Kapetan_, rftlig hufvudman fr en krets.

[4] _Vila_, en fartad bergkvinna, n vnligt umgngsam mot mnniskor
och djur, n ter hmndgirig och fientligt sinnad. Hon r ung och skn,
kldd i hvit drkt, med lsta, i vinden fladdrande lockar. Vilorna bra
bge och koger och fva sina ringdansar helst vid skogomgifna
bergkllor. Ve den mnniska, som opkallad nalkas dem; dess lott r
oftast dden.

[5] Att tala sakta bjuder, enligt servisk sed, den goda tonen.

[6] _Ofen_ i Ungern.

[7] En litra guld gr nra hundrade dukater.

[8] _Bosna Seraj_ i Bosnien.

[9] Frbannelse-formel.

[10] Symboler af krlek.

[11] Trenne sorgefglar etc. Originalet har gkar, kilkavitza. Denna
fgel brukas oftast att frestlla en klagande.

[12] Kastade ett pple och ett kvitten. Tillkastandet af en frukt r
hos servierne likasom hos nygrekerne en krleksfrklaring och ett
ktenskapstillbud.

[13] Sdana snger plga vid brllop i Servien afsjungas i kor af
gsterna. Hufvudpersonalen vid dessa hgtidligheter utgres, oberknade
kontrahenterna med deras frldrar och anhriga, af den ldsta bland
gsterna (Stari Svat) jmte brudgummens dopvittne, hvilka bda anfra
brllopstget och ro de frmsta vittnen vid frmlningen. Brudens
ledare (Djever) r fven en viktig person. Drtill vljes efter regeln
brudgummens bror eller ngon annan hans nra anfrvant. Brudledaren
ligger att stndigt flja bruden, hlla hennes hst under frden samt
dag och natt vakta henne, tills han hemfrt henne till dess blifvande
make.

[14] Skadar; Skutari i Albanien, nu ste fr en pascha.

[15] ppel, jabuka, feminint i serviskan.

[16] Kvidande, som ormen krossad hvser. En ofta terkommande bild att
beteckna vrede och frtviflan, utan att drmed ett vidrigt bibegrepp
vore frbundet.

[17] D med kufvad skam etc. Hon felade efter servisk sikt mot
anstndigheten, i det hon vnde sig med bn om hjlp till sin egen make.


[18] Fgelfltet, p serviska Kssovo (plje), egentligen trastfltet,
r en vidstrckt flacka i sdra Servien. Den slaktning, som r 1389 dr
frefll, skakade fr bestndigt Serviens sjlfstndighet. P denna
batalj frlorade Serviens sista tsar, Lasar, den historien skildrar som
en from, vlvillig och tapper furste, lifvet.

[19] Bland de talrika snger, som utgra finska poesiens stolthet och
ra, torde vl denna runa med allt skl kunna fras. Jag har vid
fverflyttandet af detta hrliga stycke till svenskan rnt samma knslor
som den, hvilken sker upptaga och omplantera en blommande vxt ur en
jordmn i en annan. I hvarje stund har jag fruktat att skada de veka
rtterna, att jag s m sga, och de skna bladen, och misstrstar om
att hafva kunnat freda dem frn alltfr frstrande spr af min hand.

[20] Se Schrters _Finnische Runen_.

[21] Efter Herders bearbetning.

[22] Denna legend och de fyra nstfljande ro bearbetade efter
Kosegarten.



